View
1
Download
0
Category
Preview:
Citation preview
Kan jag det här? Distriktssköterskors erfarenhet av sin kompetens
och kompetensutveckling gällande
kompressionsbehandling av venösa bensår.
Författare: Fanny Axelsson & Anna Kronholm
Handledare: Mirjam Ekstedt
Examinator: Kristina Schildmeijer
Termin: HT20
Ämne: Vårdvetenskap, självständigt arbete med
inriktning mot distriktssköterska
Nivå: Avancerad
Kurskod: 4VÅ02E
Självständigt arbete 15 hp
Sammanfattning
Bakgrund: I takt med att Sveriges befolkning blir äldre ökar behovet av vård och
kompressionsbehandling. För att kunna ge en optimal sårvård behöver
distriktssköterskan ha kompetens inom venös insufficiens, sårläkningsprocessen,
sårläkningshämmande faktorer, cirkulationsbedömning och
kompressionsbehandling. Vid behandling av venösa bensår ska distriktssköterskor
arbeta patientsäkert och ta ansvar för sina handlingar.
Syfte: Beskriva hur distriktssköterskor erfar sin kompetens och behovet av
kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av venösa bensår.
Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades i studien.
Datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer med tio
distriktssköterskor inom primärvården. Det insamlade materialet analyserades
utifrån en kvalitativ innehållsanalys.
Resultat: Analysen resulterade i tre huvudkategorier. Kategorierna beskrev
distriktssköterskors erfarenhet av sin kompetens samt resurser och strategier för
kompetensutveckling. Distriktssköterskor som ofta utförde kompressionsbehandling
ansåg sig ha kompetens inom området och hade förmågan att utföra en korrekt
bedömning samt behandling. Distriktssköterskor som istället erfor sin kompetens
som bristfällig uttryckte ofta utmaningar i arbetsmomentet. Utmaningar beskrevs
vara att motivera patienter till att använda kompressionsbehandling samt att
förmedla information om behandlingens fördelar.
Slutsats: Kunskap inom kompressionsbehandling är en förutsättning för att vårda
patienter med venösa bensår Kompetensutveckling samt stöd och kunskapsutbyte
med medarbetare har fördelaktig inverkan på distriktssköterskans individuella
kompetens. Hinder i kompetensutveckling var tidsbrist samt att utbildning inte
prioriterades.
Nyckelord
Distriktssköterska, erfarenhet, kompetens, kompressionsbehandling, venösa bensår.
Abstract
Background: As the population of Sweden grows older, the need for care and
compression treatment increases. In order to provide optimal wound care, the
district nurse needs to have expertise in venous insufficiency, the wounds healing
process, inhibiting factors in wound healing, circulation assessment and
compression treatment. When treating venous leg ulcers, the district nurses must
work patient-safe and take responsibility for their actions.
Aim: Describe how district nurses experience their competence and the need for
competence development regarding compression treatment for venous leg ulcers.
Method: A qualitative method with an inductive approach was applied in the study.
The data collection was conducted with semi-structured interviews with ten district
nurses in primary care. The collected material was analyzed on the basis of a
qualitative content analysis.
Findings: The categories described district nurses' experience of their competence
as well as resources and strategies for competence development. District nurses who
often performed compression treatment considered themselves to have competence
in the area and had the ability to perform a correct assessment and treatment.
District nurses who experienced their skills as deficient often expressed challenges
in the work step. Challenges were described as motivating patients to use
compression therapy and providing information about the benefits of the treatment.
Conclusion: Knowledge in compression treatment is a prerequisite for caring for
patients with venous leg ulcers. Competence development and support and
knowledge exchange with employees have a beneficial effect on the district nurse's
individual competence. Lack of time and low prioritized education were described
as obstacles in skills development.
Keywords
Compression bandaging, district nurse, experience, professional competence,
venous leg ulcers.
Tack
Vi vill rikta ett stort tack till de personer som gjort studien genomförbar. Först och
främst vill vi tacka vår handledare Mirjam, som gett oss inspiration och flera goda
råd under studiens process. Vi vill även tacka distriktssköterskorna inom
primärvården som för vår skull avsatt tid för att bidra med sina erfarenheter. Utan er
hjälp hade vi inte kunnat genomföra studien.
Tack
Fanny Axelsson & Anna Kronholm.
26 oktober 2020
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
2 Bakgrund 1
2.1 Venös insufficiens och venösa bensår 1
2.1.1 Sårläkning och sårläkningshämmande faktorer 2
2.2 Kompressionsbehandling 3
2.3 Distriktssköterskans kompetens vad gäller sårvård 4
2.3.1 Ansvar och patientsäkerhet 5
3 Teoretisk referensram 6
4 Problemformulering 6
5 Syfte 7
6 Frågeställningar 7
7 Metod 7
7.1 Design 7
7.2 Urval och rekrytering av informanter 8
7.3 Datainsamlingsmetod 9
7.4 Dataanalys 10
7.5 Forskningsetiska aspekter 11
8 Resultat 12
8.1 Den individuella kompetensen 12
8.1.1 Att kunna ge en behandling från början till slut 13
8.1.2 Kontinuitet stärker trygghet i utförandet 14
8.1.3 Kompetens att motivera patienten 15
8.2 Resurser och strategier för kompetensutveckling 16
8.2.1 Kunskapsförvärvning för kompetensutveckling 16
8.2.2 Tid för kompetensutveckling 17
8.2.3 Samarbete och stöd från egna och andra professioner 18
9 Diskussion 19
9.1 Metoddiskussion 19
9.1.1 Design 19
9.1.2 Urval 19
9.1.3 Datainsamlingsmetod 20
9.1.4 Dataanalys 21
9.1.5 Forskningsetiska aspekter 22
9.2 Resultatdiskussion 23
9.2.1 Kompetensens betydelse för patientsäkervård 23
9.2.2 Kontinuitet för vård med kvalitét 25
9.2.3 Samarbetets följder 26
10 Slutsats 27
11 Klinisk implikation 28
12 Förslag till fortsatta studier 28
Referenser 29
Bilagor
Bilaga 1 - Informationsbrev till verksamhetschef
Bilaga 2 - Informationsbrev till informant
Bilaga 3 - Intervjuguide
Bilaga 4 - Samtyckesformulär
Bilaga 5 - Etisk egengranskning
1(34)
1 Inledning “Let us never consider ourselves finished nurses. We must be learning all of our
lives” - Florence Nightingale.
En återkommande arbetsuppgift för distriktssköterskor är att behandla venösa
bensår som är i behov av kompressionsbehandling. Enligt vår erfarenhet från
olika arbetsplatser samt praktikplaceringar kan bedömningen, behandlingen samt
distriktssköterskors kunskap variera. Vi har många gånger hört
distriktssköterskor som uttryckt en osäkerhet och otrygghet vid beskrivning av
sin kompetens inom området. Kompetensutveckling är något vi anser är en
rättighet för distriktssköterskor och som bör upprätthållas arbetslivet ut. Det ger
distriktssköterskor möjlighet till att hela tiden kunna arbeta utefter ny och
evidensbaserad vetenskap. Tyvärr upplever vi att kompetensutveckling inte
prioriteras på grund av tidsbrist och som i sin tur gör att patienten kan bli lidande.
Därför har vi valt att beskriva distriktssköterskors erfarenheter avseende
kompetens och kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av
venösa bensår.
2 Bakgrund Statistik visar att Sveriges befolkning lever längre för varje år som går (Statistiska
centralbyrån, 2019). Ju äldre befolkningen blir desto större blir risken att drabbas av
nedsatt venös cirkulation i benen som kan leda till bensår. Vidare medför det ett
ökat behov av sårvård och kompressionsbehandling (Lindholm, 2017). Följande
avsnitt ger en beskrivning om vad som menas med venös insufficiens, venöst bensår
samt kompressionsbehandling. Författarna har även valt att belysa
distriktssköterskans yrkeskompetens inom området.
2.1 Venös insufficiens och venösa bensår I underbenen finns ett system av ytliga och djupa vener vars uppgift är att föra det
syrefattiga blodet uppåt mot hjärtat (Nazarko, 2017). Venös insufficiens innebär att
det finns en nedsatt funktion i de klaffar som förbinder benens vener och det
försämrar blodcirkulationen. Försämringen av klaffarnas funktion kan leda till ett
ökat tryck inuti venerna vilket försvagar klaffsystemet ytterligare. Det ökade trycket
inuti venerna gör att det börjar läcka blod tillbaka mot de ytliga venerna som då
överfylls. Vätska trängs ut från venerna och in i vävnaderna vilket orsakar att fötter
och ben svullnar. En bristande funktion hos klaffarna påverkar blodåterflödet till
hjärta, övrig vävnad och hud negativt. Det nedsatta blodåterflödet kan öka risken för
uppkomst av venösa bensår (Lindholm, 2017). Venös insufficiens är en allmänt
förekommande och kronisk sjukdom bland äldre. Samtidigt beskrivs den
grundläggande orsaken som okänd. Studier har däremot visat att blodpropp i
underbenet, en så kallad djup ventrombos, kan vara en anledning till att venös
insufficiens uppstår. En djup ventrombos orsakar syrebrist i vävnaden som kan leda
till försämrat blodåterflöde i huden vilket kan generera sårbildning. Andra faktorer
2(34)
som kan leda till venösa bensår är stillasittande arbete och fetma. Vad som främst
kännetecknar venös insufficiens är underbenssvullnad som minskar vid högläge.
Andra symtom kan vara underbenseksem, smärtor och tyngdkänsla i benen samt
pittingödem. Pittingödem är ett medicinskt tillstånd där extremiteter fylls av vätska i
en sådan grad att det blir en fördjupning i huden vid kortvarigt tryck (Lindholm,
2018). Tidigare forskning visar att symtom som depression, sömnsvårigheter, ångest
och nedsatt ork också kan förekomma vid venösa bensår (Edwards, et al., 2014).
Enligt Rikssårs kvalitetsregister utgör 31% av alla registrerade sår, venösa bensår
(RiksSår, 2020). Definitionen av ett venöst bensår är enligt Lindholm (2017, s. 29)
“ett sår nedanför knäleden som inte läker eller förväntas läka inom sex veckor”.
Venösa bensår är ingen diagnos utan orsakas av bakomliggande sjukdomar såsom
hjärtsvikt, diabetes och försämrad venös cirkulation. Anledningen till att såret
uppstått ska alltid fastställas av läkare (Lindholm, 2018). Det första tecknet på att ett
venöst bensår börjar bildas är att huden på benet blir tunnare och eventuellt
missfärgad. Såret kan uppstå spontant på grund av att huden spricker eller efter ett
mindre trauma. Storleken på såret kan variera från några millimeter till flera
centimeter i längd och bredd och sårhålan beskrivs kunna vara vätskande och fylld
av fibrin. Fibrin är ett nät av protein. Venösa bensår är främst lokaliserade på nedre
delen av benet (Lindholm, 2017). Patienter med venösa bensår kan bli påverkade i
det dagliga livet genom ett försämrat välbefinnande och ökat lidande. Såret kan
skapa begränsningar i arbetsliv och dagliga aktiviteter som förändrar patientens
livsstil och sociala relationer. Det kan även bidra till en förändrad självbild. Vissa
egenskaper hos såret som till exempel lukt, smärta och svullnad kan vara avgörande
för hur patienten förhåller sig till sitt dagliga liv (de Souza Leal et al., 2017).
Patienter med venösa bensår anses som en lågt prioriterad grupp trots att dessa sår är
komplexa (Todd, 2019). Venösa bensår beskrivs vara ett världsomfattande problem
och kan medföra höga kostnader på samhälls- samt hälso- och sjukvårdsnivå (Todd,
2019). På internationell nivå utgör två till fyra procent av hälso- och
sjukvårdskostnaderna av sår och medföljande behandling (Statens beredning för
medicinsk och social utvärdering [SBU], 2014b).
2.1.1 Sårläkning och sårläkningshämmande faktorer Sårläkning kategoriseras in i primärläkning och sekundärläkning. Med
primärläkning menas att en minimal mängd vävnad behöver nybildas.
Primärläkning sker vanligtvis vid kirurgiska ingrepp där sårkanterna försluts tätt
intill varandra. Bensår som är svårläkta härleds istället till sekundärläkning. Dessa
sår läker först när såret har fyllts ut av granulationsvävnad, så kallade kärlnystan
(Lindholm, 2017). Själva läkningsprocessen består av tre faser: inflammationsfasen,
nybildningsfasen och mognadsfasen. Faserna överlappar varandra och kan dessutom
ha inverkan på varandras resultat. En störning i en av faserna leder automatiskt till
att de övriga faserna också drabbas. Störningen kan bidra till onormal
läkningsprocess och kan förlänga sårets läkningstid som följd (Sterner &
Åkesdotter-Gustafsson, 2018). Vid en akut skada varar inflammationsfasen i tre till
fyra dagar efter skadetillfället. Inflammationsfasen vid svårläkta sår pågår under
hela sårläkningsprocessen (Lindholm, 2017). Inflammationsfasen innebär att
närliggande blodkärl drar ihop sig och koagulationen i området ökar. Strax därefter
vidgas blodkärlen igen och ökar genomsläpplighet av vita blodkroppar och
3(34)
blodplättar. De transporteras till området och binds till den skadade vävnaden.
Fibrin bildas och används som en skyddande barriär mot bakterier (Lindholm, 2017;
Sterner & Åkesdotter-Gustafsson, 2018). Nybildningsfasen startar två till tre dagar
efter att skadan uppstått och pågår i cirka tre till fyra veckor vid akuta sår. Vid
svårläkta sår finns ingen nybildningsfas (Lindholm, 2017). Mognadsfasen inleds
cirka en till tre veckor efter skadetillfället och kan pågå längre än ett år beroende på
sårets storlek. Proteinet kollagen som bildats i sårskadan blir under mognadsfasen
tänjbart och starkt (Sterner & Åkesdotter-Gustafsson, 2018).
Anledningarna till att ett sår uppstår och varför det är svårläkt kan vara många. De
allra flesta patienter som behandlas inom svensk sjukvård för svårläkta sår är äldre,
över 80 år (SBU, 2014b). Merparten av patienterna har dessutom bakomliggande
sjukdomar såsom diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och venös insufficiens. Även
rökning, stillasittande, kraftig övervikt, nutritionsrubbningar, dehydrering samt ökat
tryck mot huden är faktorer som bidrar till att sår bildas (Munter & Andersson,
2020d). Alla sår behöver dessutom syretillförsel för att en läkning av såret ska
kunna ske. Syrebrist bidrar till en gynnsam miljö för bakterier och ökar risker för
infektioner. Smärta, stress, nedkylning och vätskebrist kan vara orsaker till att
syrebrist uppstår (Lindholm, 2017).
2.2 Kompressionsbehandling Kompressionsbehandling var en metod som fanns före Kristus och redan då
uppmärksammades sambandet mellan venös insufficiens och bensår (Lindholm,
2017). Idag beskrivs kompressionsbehandling i kombination med kunskap om
infektion, motionsvanor, smärtlindring, nutrition och sömnvanor som en optimal
behandling (Munter & Andersson, 2020c). Enbart kompressionsbehandling
framställs som den vanligaste behandlingen vid venösa bensår (Boxall, Carville,
Leslie & Jansen, 2019). Behandlingens främsta syfte är att minska vätskefyllnad i
underbenen, så kallat ödem. Genom det ökade vävnadstrycket vid
kompressionsbehandling förhindras vätska från att tränga ut från kapillärerna till
vävnaden. Behandlingen hjälper även vadmuskelpumpen genom att musklerna får
en yttre bindvävshinna att arbeta emot. Trycket från kompressionen minskar venens
diameter och de venösa venklaffarna blir delvis fungerande. Det gör att det blir ett
snabbare blodflöde och att refluxen kan reduceras. Därmed förhindras att svullnad
uppstår (Lindholm, 2017).
Det är betydelsefullt att patienter får kompressionsbehandling i rätt tid för att
påskynda läkningen samt ge dem en ökad livskvalitet (Bradley et al., 2017). Innan
kompressionsbehandling påbörjas är det av värde att säkerställa vilken typ av
cirkulationsstörning som orsakar såret. Bedömningar som utförs i ett för sent skede
kan leda till felaktig hantering, fördröjd läkningsprocess och försenade remisser till
specialistmottagningar. Försenade cirkulationsbedömningar ökar hälso- och
sjukvårdskostnaderna på grund av resursåtgång, såsom material och personal
(Boast, Green, Chambers & Chalderwood, 2019). En cirkulationsbedömning görs
med hjälp av ankel-/armtrycksindex. En ultraljudsdoppler används för att mäta
ankel-/armtrycksindex. Kvoten mellan systoliskt armblodtryck och systoliskt
4(34)
ankelblodtryck framställs (Munter & Andersson, 2020a). Undersökningen ska
utföras av utbildad personal (Boast et al., 2019).
Det finns flera olika metoder av kompressionsbehandling som till exempel lindning,
pumpstövel och kompressionsstrumpor som kan provas ut och anpassas efter
patientens enskilda behov (Lindholm, 2017). Vid kompressionsbehandling är det
viktigt att komprimera med rätt tryck. Trycket varierar från person till person och
påverkas av benets form och storlek. Ett för högt tryck kan orsaka smärta och
obehag. Kompressionsbehandling kan även skapa irritation, klåda och hudbesvär
vilket kan sänka patientens livskvalitet. Fysiska och estetiska begränsningar kan
också uppstå genom att vardagliga rutiner som att ta på sig kompressionsstrumpor,
duscha eller bära skor blir ett problem. Trots besvären är det av stor vikt att
patienten fullföljer kompressionsbehandlingen (Boxall et al., 2019). När det venösa
bensåret har läkt ska patienten fortsätta med kompressionsstrumpor. Anledningen är
för att skapa de bästa förutsättningarna för att såret ska hålla sig läkt. Därför är det
betydelsefullt att patienten själv övar på att ta på sig kompressionsstrumporna för att
de ska sitta optimalt. De patienter som inte använder kompressionsstrumpor efter
avslutad sårbehandling löper större risk för att bilda nya venösa bensår (Lindholm,
2017). Redan i sjuksköterskans kompetensområde ingår att arbeta kostnadseffektivt.
När det finns olika behandlingar att välja på ska den mest kostnadseffektiva
användas (Svensk sjuksköterskeförening [SSF], 2017b). Enligt systematiska
litteraturöversikter saknas det tillräcklig forskning av god kvalitet för att kunna
rekommendera den ena metoden av kompressionsbehandling framför den andra
(Lindholm, 2017). Däremot är det bevisat att kompressionsbehandling är väsentligt
för läkning av venösa bensår (SBU, 2014b).
2.3 Distriktssköterskans kompetens vad gäller sårvård I sjuksköterskans kompetensbeskrivning framkommer det att sjuksköterskan ska ha
förmåga att vårda patienter ur ett helhetsperspektiv. Ett helhetsperspektiv inkluderar
patienters unika situation och behov (SSF, 2017). Vidare beskrivs en
distriktssköterska ha en ökad kompetens inom området
(Distriktssköterskeföreningen [DSF], 2019). Enligt DSF (2019) ska
distriktssköterskan ha kunskap om de vanligast förekommande sjukdomarna i
landet. Lindholm (2017) beskriver att venösa bensår är vanligt förekommande och
utgör 50 % av alla sår inom hälso- och sjukvården. Enligt DSF (2019) framkommer
det att distriktssköterskan inom sin profession självständigt ska kunna utföra
undersökningar och behandlingar med skicklighet. Distriktssköterskan ska kunna
organisera det egna arbetet utefter vetenskap och beprövad erfarenhet. I arbetet
ingår rådgivning om egenvårdsåtgärder, kost, fysisk aktivitet och sömn. Lindholm
(2017) beskriver att det kan vara faktorer som kan främja sårläkning.
Kunskap finns i olika former och kan beskrivas och tolkas på olika vis. De
vanligaste beskrivningarna av kunskap är teoretisk kunskap och praktisk kunskap.
Med den teoretiska kunskapen menas att ha förmåga att kunna se orsaker till
fenomen samt även förklara dess samband (Nilsson Kajermo, Johansson & Wallin,
2014). I samband med sårvård ska kunskap om såruppkomst, fysiologi,
patofysiologi och behandling finnas (Lindholm, 2017). Praktisk kunskap istället är
5(34)
kopplad till handlingar och färdigheter. Kunskap förvärvas genom att vårdmoment
och arbetsuppgifter som kompressionsbehandling utförs regelbundet. Kunskap
innebär att förstå vad det är som görs men också varför det görs (Nilsson Kajermo et
al., 2014). Lindholm (2017) nämner att teknisk skicklighet har sin grund i praktisk
övning. Skicklighet i utförandet innebär dessutom att ha förmåga att reflektera över
det egna arbetet. Likaså att kritiskt analysera situationen och identifiera nya
riktlinjer och metoder inom vårdarbetet (DSF, 2019). Erfarenhetsbaserad kunskap
handlar om att distriktssköterskan har förmåga att lära av vårdsituationer. Genom att
distriktssköterskan sedan reflekterar över sitt eget handlande i vårdsituationen
minskar risken för att situationen ska ske rutinmässigt (Nilsson Kajermo et al.,
2014). Enligt Lindholm (2017) ska sårvård ske utefter och med respekt för
patientens unika behov och situation.
En ökad kompetens gör det möjligt för distriktssköterskan att ta beslut om
omvårdnadsåtgärder inom sårvård (Ousey & Blackburn, 2019). Det medför även att
distriktssköterskans förmåga att undervisa och informera likväl patienter som
medarbetare stärks (DSF, 2019). För att bedöma, planera vården, genomföra och
utvärdera patientens behov av sårvård ska distriktssköterskan ha grundläggande
kunskaper inom området (Ousey & Blackburn, 2019). Distriktssköterskor kan
beskriva venösa bensår som utmanande. Såren kan vara svårläkta, tidskrävande och
återkommande (Nazarko, 2017). Enligt Ousey och Blackburn (2019) kan
behandlingen bli försenad om distriktssköterskan upplever osäkerhet inom sårvård
och behöver råd och stöd från kollegor. I förlängningen kan det leda till lång och
onödig vårdtid för patienten. Vidare beskriver Brodtkorb (2010a) och Rosengren
(2014) att ett samarbete mellan distriktssköterska och andra yrkesprofessioner inom
vården kan medföra kunskaps- och kompetensutbyte.
2.3.1 Ansvar och patientsäkerhet Ett professionellt ansvar innebär det ansvar som förekommer i arbetet och styrs av
riktlinjer, praktiska regler och principer (Lag om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, SFS 1998:531). Det professionella ansvaret innefattar ansvar
för det egna handhavandet samt ansvar för andra människor. Distriktssköterskor
beskrivs själva ansvara för de val som görs och de konsekvenser som uppstår i
samband med valen (Sandman & Kjellström, 2013). Enligt sjuksköterskornas etiska
kod finns det fyra ansvarsområden: att förebygga sjukdom, främja hälsa, återställa
hälsa och lindra lidande (SSF, 2017a). I enlighet med DSF (2019) ansvarar
distriktssköterskor för att utveckla den individuella kompetensen och på så vis ge en
bra och säker vård till patienter. Det finns två olika sorters ansvar i mötet med
patienter. Ett inre ansvar innebär att möta patienter med ett personcentrerat och
holistiskt förhållningssätt (Sjögren, 2012). Sårvård utefter patienters unika behov
kan öka chansen till sårläkning (Lindholm, 2017). Det yttre ansvaret innebär att utgå
ifrån lagar, föreskrifter och regler i det dagliga arbetet (Sjögren, 2012). Enligt SSF
(2017b) ska vårdarbetet ske utefter Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS
2017:30).
En god vård beskrivs som säker, effektiv, personcentrerad och jämlik (Statens
offentliga utredningar [SOU], 2019). Distriktssköterskor och övrig hälso- och
sjukvårdspersonal ansvarar för att tillgodose en trygg vård med god kvalitet på allas
6(34)
villkor. Patienter ska skyddas mot skador som kan uppstå i vården (HSL, SFS
2017:30; Patientsäkerhetslag, SFS 2010:659). För att tillgodose en patientsäker
vård krävs att distriktssköterskor innehar en följsamhet när det gäller riktlinjer och
rutiner (DSF, 2019). Saknar distriktssköterskor kunskap om sårvård ökar risken för
att vårdskador uppstår vilket äventyrar patientsäkerheten (Ousey & Blackburn,
2019). Det beskrivs ingå i den professionella rollen att bedöma om patienter är
utsatta för risk för vårdskada (Ödegård, 2019). En av distriktssköterskors
betydelsefulla uppgifter är att förmedla information om sjukdomstillstånd. Det görs
för att patienter ska kunna förstå och känna sig delaktiga i sina behandlingar.
Patienter har enklare för att fullfölja kompressionsbehandlingen om de har förståelse
för sin situation samt insikt i hur behandlingen fungerar. Genom att öka patienters
förståelse utnyttjas distriktssköterskors kompetens på ett vis som främjar god vård
(Lindholm, 2017).
3 Teoretisk referensram Studien baseras på Per-Erik Ellströms teori om att kompetens är en mänsklig styrka,
en förmåga att utföra specifika handlingar utifrån erfarenhet och teoretisk kunskap. I
Ellströms teori är beskrivningen av kompetens indelad i två kategorier. Formell
kompetens och aktuell kompetens. I den formella kompetensen ligger tyngdpunkten
på exempelvis betyg, legitimation eller form av utbildning. Den aktuella
kompetensen belyser istället människans kapacitet att genomföra en specifik
handling. Ellströms definition av kompetens är att människan kan genomföra
uppgifter utefter individuell praktisk förmåga samt sociala och intellektuella
färdigheter (Ellström, 1992). Kompetensutveckling betraktas som en livslång
process. Människans strategier att identifiera, värdera, visa personlig styrka och
ansvarstagande har stor betydelse för den individuella kompetensen och följer
människan livet ut. Ellström betonar att arbetsklimat, delaktighet och samspel i
arbetsgrupp är faktorer som kan möjliggöra alternativt orsaka hinder vad gäller
individens kompetensutveckling. Erfarenhet, personlighet, och engagemang har
också visat sig inverka på den enskildes utvecklingsförmåga. Kompetensutveckling
ska ses som en investering för verksamheten och inte en kostnad. Genom en
utvecklad kompetens kan verksamheten effektiviseras. Personalen blir även mer
flexibla och självstyrda. De kan framgångsrikt utföra sina uppgifter och därmed få
ett ökat självförtroende (Ellström, 1992).
Författarna valde att använda sig av Ellströms teori eftersom den med fördel går att
applicera i studien. Teorins innebörd upplevdes relevant och kunde länkas samman
med studiens syfte eftersom båda beskriver betydelsen och intresset för individuell
kompetens.
4 Problemformulering Förekomsten av venösa bensår är ett växande problem och beräknas fortsätta växa i
takt med att befolkningen blir äldre. Ju äldre befolkningen blir desto större blir
behovet av sårvård. Forskning visar att venösa bensår kan vara svårläkta vilket
bidrar till en hög samhällskostnad. Kompressionsbehandling beskrivs som den
7(34)
effektivaste behandlingsformen men samtidigt framkommer det att venösa bensår
inte kan läkas med enbart kompression. Distriktssköterskors kompetens och
engagemang är en förutsättning för sårläkning och kan därmed förkorta vårdtiden
och effektivisera verksamheten. Studier visar att distriktssköterskor måste ha
förmåga att se patienter ur ett helhetsperspektiv, ha kunskap om bakomliggande
orsaker samt yttre faktorer som påverkar sårläkningsprocessen. Samtidigt betraktas
patienter med venösa bensår som en grupp vars vårdbehov inte prioriteras inom
hälso- och sjukvården. Dessutom finns det få studier som belyser hur
distriktssköterskor erfar sin kompetens och kompetensutveckling gällande
kompressionsbehandling av venösa bensår. Det är därför viktigt att främja
distriktssköterskors reflektion över den individuella kompetensen inom sårvård.
Genom att beskriva distriktssköterskors erfarenhet av sin kompetens inom området
kan behovet av kompetensutveckling uppmärksammas.
5 Syfte Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter avseende sin kompetens och
kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av venösa bensår.
6 Frågeställningar • Vad har distriktssköterskor för erfarenheter avseende sin kompetens
gällande kompressionsbehandling av venösa bensår?
• Hur förvärvar distriktssköterskor kunskap och kompetensutveckling i arbete
med kompressionsbehandling?
7 Metod Nedan presenteras metoden utefter vald design, urval och rekrytering av
informanter, datainsamlingsmetod, dataanalys samt forskningsetiska aspekter.
7.1 Design Studien utgick från en kvalitativ forskningsdesign (Polit & Beck, 2016). Den valda
designen, baserad på intervjuer ansågs lämplig eftersom studiens syfte var att
beskriva distriktssköterskors erfarenhet av ett fenomen. Författarna använde sig
dessutom av en induktiv ansats i enlighet med Polit och Beck (2016). Med en
induktiv ansats som utgångsläge utgick författarna från empiriska erfarenheter och
kunde därmed beskriva generella slutsatser. Den kvalitativa forskningen inriktar sig
på människors erfarenheter av ett fenomen (Kristensson, 2014). Författarna kunde
på så vis skapa en utökad förståelse för individens unika erfarenheter av det valda
ämnet.
8(34)
7.2 Urval och rekrytering av informanter Författarna valde att göra ett strategiskt urval enligt Polit och Beck (2016). I
föreliggande studie önskade författarna intervjua distriktssköterskor med olika
erfarenheter av kompressionsbehandling av venösa bensår. Genom att strategiskt
välja ut informanter med specifika erfarenheter kunde författarna få
informationsrika beskrivningar inom det specifika ämnet. De informationsrika
beskrivningarna kunde på så vis besvara studiens syfte. Det var även betydelsefullt
att använda sig av ett strategiskt urval för att få variation avseende informanternas
erfarenheter. Ett strategiskt urval beskrivs vara lämpligt för att framställa slutsatser
utifrån mindre urvalsgrupper som i föreliggande studie (Trost, 2010).
Initialt skickades mejl (Bilaga 1) till sju verksamhetschefer inom primärvård samt
två områdeschefer inom kommunal hemsjukvård. Samtliga var yrkesverksamma i
samma region i södra Sverige. Mejlet innehöll förfrågan om samtycke till att
verksamhetens distriktssköterskor deltog i studien. Det framkom även information
om studien, dess syfte, intervjuernas tillvägagångssätt, deltagarnas rättigheter samt
kriterier för att delta (Kvale & Brinkmann, 2014). Inklusionskriterierna var att ha en
specialistutbildning som distriktssköterska samt arbeta inom primärvård eller
kommunal hemsjukvård. Informanterna skulle dessutom ha minst fem års
arbetslivserfarenhet som distriktssköterska för att säkerställa att hen stött på
fenomenet. Författarna ansåg att minst fem års arbetslivserfarenhet ökar chansen för
att distriktssköterskan har förmågan att reflektera över sin kompetens inom området.
Exklusionskriterier var distriktssköterskor som enbart arbetade inom ett visst
område som inte innefattade kompressionsbehandling eller som endast hade
administrativa arbetsuppgifter.
Författarna valde att tillfråga verksamhetschefer på arbetsplatser som låg
geografiskt nära författarnas hemorter för att möjligheten till att ha fysiska möten
skulle finnas. Av nio tillfrågade verksamhetschefer svarade tre aldrig på förfrågan,
en svarade nej och fem gav skriftligt samtycke. Fyra av verksamhetscheferna
arbetade inom primärvård och en inom kommunal hemsjukvård. Samtliga
verksamhetschefer inom primärvården som gett samtycke till studien
vidarebefordrade information till aktuella distriktssköterskor som uppfyllde
kriterierna. Verksamhetschefen i kommunal hemsjukvård utsåg distriktssköterskor
som uppfyllde kriterierna och mejlade deras kontaktuppgifter till författarna.
Författarna valde att mejla förfrågan om deltagande och information om studien till
samtliga distriktssköterskor. Totalt tillfrågades 19 distriktssköterskor, 13 inom
primärvård och 6 inom kommunal hemsjukvård. Samtliga var kvinnor eftersom det
inte fanns några manliga distriktssköterskor att tillgå. Mejlet innehöll information
om studiens syfte och att deltagandet var frivilligt (Bilaga 2). Det framkom
dessutom information om att informanterna när som helst fick avbryta sin
medverkan utan krav att nämna anledning.
Inom primärvården svarade tio distriktssköterskor ja till att delta i studien och inom
kommunal hemsjukvård accepterade tre. De tre distriktssköterskorna i den
kommunala hemsjukvården uteslöts på grund av att en blev sjuk, en slutade att svara
9(34)
vid vidare mejlkontakt och en besvarade förfrågan efter att samtliga intervjuer redan
genomförts. Resterande sex distriktssköterskor besvarade aldrig förfrågan om
deltagandet. Sammanlagt deltog tio kvinnliga distriktssköterskor i studien. Deras
arbetserfarenhet varierade från sju till tjugo år och samtliga arbetade inom
primärvård. Enligt Polit och Beck (2016) behövs mindre mängd deltagare inom
kvalitativa studier för att generera datamättnad. Författarna ansåg att informanterna
som medverkade resulterade i tillräcklig datamängd och valde därför att inte
inkludera fler.
7.3 Datainsamlingsmetod Datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer och informanterna
besvarade samma frågor men ordningsföljden varierade. Enligt Kristensson (2014)
innebär semistrukturerade intervjuer även att informanterna får möjlighet att fritt
beskriva sina unika erfarenheter utefter frågorna som ställs. Författarna framställde
en intervjuguide baserad på studiens syfte (Bilaga 3). Inför utförandet av
intervjuerna var författarna pålästa på intervjuguiden. Enligt Danielsson (2017)
minskar det risken för att frågor ställs på fel vis. Under inläsningen av
intervjuguiden gjordes justeringar som bidrog till att frågorna kunde ge öppna svar.
För att säkerställa att intervjuguidens upplägg fungerade inleddes processen med en
testintervju (Patel & Davidsson, 2019). Informanten som deltog under testintervjun
uppfyllde studiens kriterier. Under testintervjun provade författarna
inspelningsutrustningen och utvärderade intervjuguiden enligt Polit och Beck
(2016). Efteråt omarbetades intervjuguiden ytterligare för att frågorna skulle ge
öppna svar som besvarade studiens syfte. Intervjun gav dessutom en uppfattning om
hur lång tid varje intervju skulle ta att genomföra. Tiden inkluderas sedan i mejlet
med information till informanterna. Testintervjun spelades in och transkriberades
därefter ordagrant. Informantens svar besvarade studiens syfte och kunde inkluderas
i studien.
Respektive chef avsatte tid så att informanterna fick möjlighet att delta i intervjun.
Åtta intervjuer av tio utfördes på informanternas arbetsplatser. De resterande
intervjuades via videosamtal. Författarna närvarade tillsammans under samtliga
intervjuer på grund av att de saknade erfarenhet av att intervjua. Intervjuerna
genomfördes i avskilda rum i en lugn miljö och där risken för yttre störningar
reducerades. Samtliga intervjuer inleddes med att författarna presenterade studiens
syfte och informantens rättigheter. Därefter fick informanten signera ett
samtyckesformulär (Bilaga 4). Enligt Polit och Beck (2016) är det betydelsefullt att
skapa tillit hos informanterna. Därför ägnade författarna de första minuterna åt att
småprata för att skapa kontakt med informanten. Författarna uppmanade
informanterna att beskriva erfarenheter med egna ord. Genom att informanterna fick
berätta om individuella tolkningar och erfarenheter inom området möjliggjordes att
studiens syfte kunde besvaras, vilket Polit och Beck (2016) styrker.
Intervjuerna tog mellan 18–27 minuter att genomföra. Informanterna berättade fritt
om sina erfarenheter och följdfrågor ställdes utefter vad informanten svarade.
Samtliga intervjuer spelades in digitalt på två lösenordsskyddade mobiltelefoner
som tillhörde författarna. Det medförde att det fanns en säkerhetskopia av
10(34)
datainsamlingen om den ena mobiltelefonen skulle sluta att fungera. Med hjälp av
inspelade intervjuer gavs författarna möjlighet att lyssna på intervjuerna igen vilket
Polit och Beck (2016) rekommenderar. Författarna lyssnade på intervjuerna
upprepade gånger vilket enligt Kristensson (2014) även reducerar risken för att
informationen filtreras.
7.4 Dataanalys Syftet med studien var att beskriva erfarenheter avseende sin kompetens och
kompetensutveckling gällande kompressionsbehandling av venösa bensår. Eftersom
erfarenheter kan variera från individ till individ valde författarna att göra en
kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Fokus vid
kvalitativ innehållsanalys är att beskriva variationer såsom likheter och skillnader i
textinnehåll. Innehållsanalysen genomfördes med ett manifest förhållningssätt som
innebär att framträdande komponenter ur textinnehåll analyseras (Graneheim &
Lundman, 2004).
Inledningsvis fördelades det inspelade materialet jämnt mellan författarna och
transkriberades ordagrant. Varje enskild transkriberad intervju bildade en
analysenhet (Graneheim & Lundman, 2004). När transkriberingen var gjord
lyssnade de båda författarna igenom intervjuerna igen för att säkerställa att
transkriberingen var korrekt. Det transkriberade materialet lästes igenom flera
gånger av båda författarna för att få en helhetsbild av informationen som
framkommit. Meningar och stycken som ansågs besvara studiens syfte markerades
och författarnas enskilda tankar som uppstod vid läsning dokumenterades. Därefter
diskuterade författarna det transkriberade materialets markerade delar samt de
tankar som uppstått. De textstycken och meningar som markerats identifierades som
meningsenheter. Enligt Graneheim och Lundman (2004) beskrivs meningsenhet
som ord, stycken eller meningar som tillsammans utgör en central mening. Nästa del
i analysprocessen var att kondensera meningsenheterna för att sortera bort irrelevant
text. Genom att komprimera meningsenheter fick författarna ett hanterbart
textmaterial som bevarade textinnehållets kärna (Graneheim & Lundman, 2004).
För varje meningsenhet skapade författarna koder som kortfattat sammanfattade
enhetens innehåll. Koderna benämndes på ett sätt som svarade mot studiens syfte.
Författarna gjorde samtliga kodningar individuellt för att därefter diskutera
variationer och likheter enligt Graneheim och Lundman (2004). I nästa steg
placerade författarna meningsenheter, kondenserade meningsenheter samt koder i
tabeller för att ge en tydlig struktur och överblick. Tabellerna skrevs ut för att
enklare tydliggöra variationer i materialet. Därefter klipptes enheter och kod ut för
att därefter sorteras efter likheter och skillnader. Genom att sortera materialet utefter
liknande innehåll kunde författarna skapa underkategorier. Underkategorierna med
liknade innehåll sammanfördes och framställde kategorier. Enligt Graneheim och
Lundman (2004) utgör skapandet av kategorier den kvalitativa innehållsanalysens
huvuduppgift. Exempel på hur innehållsanalysen gick till kan ses i Tabell 1.
11(34)
Tabell 1. Exempel på innehållsanalys Meningsenhet Kondenserad
meningsenhet
Kod Underkategori Kategori
..får jag träffa samma patient flera gånger, det gör att man
känner sig mer trygg i sig själv
och sin profession. Det gör
man ju, för att man vet vad patienten tycker och då är det
enklare att genomföra
arbetsuppgiften.
Att träffa samma patient ökar självkänsla i
professionen.
Arbetsuppgiften blir
enklare att utföra.
Kontinuitet i vården stärker lärandet.
Kontinuitet stärker
trygghet i
utförandet
Den individuella
kompetensen
Ja då när jag var mer på
distriktssköterskemottagningen
då tyckte jag ju att jag fick rätt mycket kunskaper i det. Jag
har träffat mycket olika
patienter och vi försökte ju öka
kontinuiteten. Med kontinuitet känner man sig mer trygg i sig
själv och sin profession. Man
vet vad patienten tycker och då
är det enklare att genomföra arbetsuppgiften.
Upprepat
mottagningsarbete
genererade ökade kunskaper. Kontinuitet
stärkte trygghet både
personligt och i
professionen samt gjorde det enklare att utföra
arbetsuppgiften.
Kontinuitet ökar
kunskap och trygghet.
Det är ju jätteviktigt att man har de riktiga grunderna till
varför man ska ha
kompressionsbehandling. För
annars funkar det ju inte. Det beror ju mycket på hur man
undervisar patienten för att det
ska bli bra och de tar till sig
eller inte.
Grundkunskaper är en förutsättning för att ge
kompressionsbehandling.
Hur
informationsförmedling går till är avgörande för
hur patienten tar till sig
information.
Kunskap är nödvändig för
informationsförmedling.
Kompetens att motivera
patienten
7.5 Forskningsetiska aspekter Enligt lag om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) ska
den enskilda människan och dess värde respekteras samt skyddas. Genom att göra
en etisk egengranskning enligt Etikkommittén Sydost (Bilaga 5) kunde författarna
utefter granskningens resultat dra slutsatser att risken för att informanterna skulle
åsamkas skada var liten. Resultatet från den etiska egengranskningen styrkte
författarnas beslut om att en etikprövning inte var nödvändig.
Författarna tog hänsyn till samtyckeskravet, informationskravet samt
nyttjandekravet. Författarna diskuterade studiens risk- och nyttoförhållanden mot
varandra och nyttan bedömdes överstiga risken eftersom deltagandet inte medförde
någon uppenbar skada. Hur distriktssköterskor erfor sin kompetens ansågs vara en
nytta både på individ- och samhällelig nivå. Genom en utökad förståelse för den
individuella kompetensen ges möjlighet till såväl utveckling som främjande av
patientsäkerhet (DSF, 2019). Är distriktssköterskor kompetenta att utföra
kompressionsbehandling kan kostnaden för hälso- och sjukvård minska eftersom
vårdtiden förkortas (Ousey & Blackburn, 2019). På så vis anser författarna att
studien kan medföra en samhällelig nytta. Enligt personuppgiftslagen (SFS
1998:204) ska varje individs integritet skyddas. Studier som genomförs i direkt
kontakt med människor kan medföra risk för både psykisk och fysisk påfrestning
12(34)
(Polit & Beck, 2016). En risk ansågs vara att informanterna kunde känna sig
tvingade till att delta i studien. Enligt Patel och Davidsson (2019) reduceras risken
för psykisk påfrestning om muntlig och skriftlig information om informanternas
autonomi och frivilliga deltagande ges. Inför intervjuernas start fick
verksamhetschefer och informanter signera en samtyckesblankett. Blanketten
signerades för att säkerställa att verksamhetschefer och informanter har fått
information samt förstått den. Ett informerat samtycke grundar sig på etiska
principer som att skydda deltagarnas identitet, integritet och respektera autonomi
(Kjellström, 2017). Fortsättningsvis respekterade författarna informanternas
konfidentialitet. Informanterna deltog avidentifierat och intervjuerna benämndes
med siffra vilket är ett tillvägagångssätt som Kjellström (2017) beskriver kan stärka
konfidentialitet. För att ytterligare skydda informanternas identitet förvarades
materialet i lösenordsskyddade datorer som endast författarna hade tillgång till. Det
inspelade och transkriberade materialet ska enligt nyttjandekravet endast användas
för forskningsändamålet (Patel & Davidsson, 2019). När studien var färdigställd och
publicerad raderades allt material.
8 Resultat Analysen resulterade i två kategorier och sex underkategorier (Tabell 2). Författarna
valde ut citat för att förtydliga och öka trovärdigheten för det resultat som
framkommit.
Tabell 2. Huvudkategorier och underkategorier
Den individuella kompetensen
Att kunna ge en behandling från början till slut
Kontinuitet stärker trygghet i utförandet
Kompetens att motivera patienten
Resurser och strategier för kompetensutveckling
Kunskapsförvärvning för kompetensutveckling
Tid för kompetensutveckling
Samarbete och stöd från egna och andra professioner
8.1 Den individuella kompetensen Det framkom att distriktssköterskorna som regelbundet utförde
kompressionsbehandling ansåg sig ha kunskap om den venösa cirkulationen i benen.
Distriktssköterskorna beskrev att kunskapen krävdes för att ha förmåga att göra en
korrekt bedömning och säkerställa vilken sorts cirkulationsrubbning patienten har.
Kunskapen behövdes även för att kunna ta beslut om att påbörja
kompressionsbehandling. Att ha tidigare erfarenhet inom sårvård och
kompressionsbehandling ansågs betydelsefullt. Distriktssköterskor som sällan
utförde kompressionsbehandlingar kunde tillgå den tidigare kunskapen om
13(34)
situationen krävde det vilket medförde att kompetensen ansågs som tillräcklig.
Samtliga distriktssköterskor beskrev att de saknade kunskap om
kompressionsbehandling via utbildningen. Vid avsaknad av kunskap framställdes
cirkulationsbedömning och beslutstagande om kompressionsbehandling som en
utmaning. Därför argumenterade de för betydelsen av att ha en grundläggande
kunskap innan arbetslivet började för att undvika att bli beroende av medarbetares
hjälp.
… det saknade jag när jag kom ut. Så det blev ju att man fick lära sig av
andra och att få erfarenhet själv. Det skulle behövas mer av det. Man kan
inte bara lära sig med teori tycker inte jag. (Informant 2)
8.1.1 Att kunna ge en behandling från början till slut Det framkom att distriktssköterskor med kunskap inom sårvård och som regelbundet
utförde kompressionsbehandling kunde göra en tillförlitlig bedömning.
Distriktssköterskorna beskrev att de med trygghet kunde göra en ankel-
/armindexmätning samt bedöma sårets kliniska bild. Med bedömningen som grund
kunde distriktssköterskorna med säkerhet ta beslut om att påbörja
kompressionsbehandling. De distriktssköterskor som sällan utförde
kompressionsbehandling betonade att sår- och cirkulationsbedömning var
utmanande arbetsmoment. Det medförde att distriktssköterskorna blev osäkra samt
erfor beslutstagandet om kompressionsbehandling som svårt. Oftast kunde de se
behovet av kompression endast genom att se patientens svullna ben och eventuella
bensår. På grund av bristande kunskap inom området vågade de däremot inte gå
vidare i vare sig bedömning eller behandling. Ibland valde distriktssköterskorna att
helt avstå från att utföra kompressionsbehandling. Rädslan för att göra fel medförde
tvivel gentemot den professionella kompetensen. Det framkom även att i enstaka
fall kunde distriktssköterskorna byta arbetsuppgifter med varandra för att undvika
att utföra det de ansåg som utmanande. Distriktssköterskorna beskrev att även
utförandet av ankel-/armindex mätning var en utmaning vilket resulterade i att några
distriktssköterskor avstod från att utföra undersökningen. Genom att avstå från
arbetsmoment ansåg distriktssköterskor att det minskade risken för att bli
nedvärderade i sin yrkesroll om undersökningen eller behandlingen visat sig vara
fel.
… Jag tänker att det är bra att använda det här med doppler och
undersöka vad det är för insufficiens där. Bett någon annan göra det,
komma undan lite. För att det inte ska bli fel för att jag känner mig
osäker. (Informant 1)
Det framkom att distriktssköterskor som erfor sin kompetens som bristande i
området ofta uttryckte utmaningar i arbetsmomentet. Det uppmärksammades att
även distriktssköterskor med långvariga kunskaper inom sårvård ibland möttes av
utmaningar. De beskrev att patienter kan ha flera bakomliggande sjukdomar som
kan försvåra bedömningen och beslutstagandet om kompressionsbehandling ska
användas eller inte. Ibland hade patienter med venösa bensår samtidigt en nedsatt
arteriell cirkulation vilket komplicerade bedömningen. Anledningen var att en
arteriell cirkulationsstörning inte behandlas på samma vis. Några distriktssköterskor
med lång erfarenhet inom sårvård berättade att ställningstagandet om fortsatt eller
avslutande behandling fortfarande kunde vara en utmaning. Distriktssköterskorna
14(34)
beskrev en oro för att kompressionsbehandlingen avslutats för tidigt och att
patienten inom kort skulle återkomma med nya sår.
Jag kan känna mig osäker när jag ska avsluta en
kompressionsbehandling, när det är i princip läkt. När ska man sluta
linda, såren kan ju komma tillbaka. (Informant 3)
Att få bindorna att fästa på benet utan att linda för hårt beskrev några av
distriktssköterskorna som en utmaning. De betonade att en för hård lindning av
benet kunde orsaka smärta eller nya sår. Kompressionsbehandling kunde även vara
påfrestande för patienten och de ville inte åsamka ytterligare lidande.
Distriktssköterskor som regelbundet utförde kompressionsbehandling beskrev sig
vara tekniskt skickliga. De ansåg att vårdmomentet var enkelt och kunde med
trygghet ge rätt kompressionstryck anpassat efter behovet. Val av behandlingsform
och material framhävdes som en självklarhet i yrkesutövandet. Distriktssköterskorna
erfor sin kompetens inom det valda området på olika sätt. Samtliga
distriktssköterskor beskrev att de hade förmåga att avgöra sina individuella styrkor
och svagheter om fenomenet. De beskrev också förmågan att sätta gränser till vad
som, för dem är rimligt att utföra.
Jag vet vad jag kan och inte. Jag skulle aldrig göra något som jag inte
känner mig säker på, jag vill ju inte riskera något. (Informant 7)
8.1.2 Kontinuitet stärker trygghet i utförandet Distriktssköterskorna i föreliggande studie argumenterade för att kontinuitet vad
gäller kompressionsbehandling förstärkte trygghet i utförandet. Den kunskapen de
hade var främst baserad på erfarenhet. Genom att återkommande utföra
kompressionsbehandling ansåg distriktssköterskorna att kunskapen stärktes vilket
gjorde det enklare att utvärdera och ta beslut om eventuell förändring i
behandlingen. Minskade svullnaden och såret läkte fick distriktssköterskorna
bekräftelse på att behandlingen haft positiv effekt. Vidare beskrev
distriktssköterskorna att bekräftelsen förstärkte förmågan att se värdet i
behandlingsformen. De beskrev att kontinuitet ökade förmågan att se resultat eller
försämring i såret vilket i sin tur förstärkte deras kompetens. Kapaciteten att
utvärdera behandlingen stärktes av kontinuitet och distriktssköterskorna ansåg även
att utvärderingsprocessen medförde kompetensutveckling. Även om kontinuitet
bidrog med positivitet i sårläkningsprocessen så framställde några
distriktssköterskor att det samtidigt kunde medföra hinder. De beskrev att långvarig
och återkommande kontakt med samma patient kunde orsaka svårigheter att se
förändringar i sårläkningsprocessen. Om patientens besök varierade mellan två
distriktssköterskor kunde de med fördel komplettera varandras kompetens och
komma vidare i sårläkningen. Distriktssköterskorna menade att det ibland krävdes
en annan infallsvinkel för att komma vidare i behandlingen. Utbytet av erfarenheter
och kunskaper kunde sedan i förlängningen stärka distriktssköterskornas kompetens
inom området.
… det är ju alltid bra att bolla med någon annan så att man inte bara kör sitt
eget race tänker jag. Man har ju olika erfarenheter och man har ju sett olika
saker. (Informant 1)
15(34)
Kontinuitet i vårdmötet beskrevs kunna skapa en tillitsfull relation med patienten
vilket också ökade förtroendet för distriktssköterskans kompetens. En regelbunden
kontakt grundad på tillit och trygghet kunde få patienten följsam till
kompressionsbehandling samt stärkte distriktssköterskans förmåga att inta ett
holistiskt perspektiv. Genom att inta ett holistiskt synsätt beskrev
distriktssköterskorna att de fördelaktigt kunde arbeta preventivt och planera den
fortsatta vården. Med kapacitet att se patienten ur ett helhetsperspektiv främjades
chansen att ge patienten en individanpassad vård med kvalitet. Istället för att
fokusera på patientens sår kunde distriktssköterskan kartlägga orsaken till dess
uppkomst. Distriktssköterskorna beskrev även att de istället kunde ägna tid åt att
identifiera patientens kost-, motions- och levnadsvanor. Fick distriktssköterskan tid
att reflektera över vad det var för patient hon behandlade ökades chanserna att
anpassa vården efter patientens unika behov. Distriktssköterskorna beskrev fördelar
med att se patienten ur ett holistiskt perspektiv eftersom det kunde främja hälsa och
korta ner vårdtiden.
... vem är det jag har framför mig. Så tycker jag att alla skulle tänka. Eller i
alla fall de som jobbar med sår. vad är den bästa behandlingen för att det
här ska bli så bra som möjligt. (Informant 3)
Distriktssköterskorna beskrev att det ibland förekom bristande kontinuitet på
arbetsplatsen. En hög personalomsättning betonades som en av de främsta orsakerna
till att kontinuiteten försämrades. En distriktssköterska beskrev känslor av
frustration när kontinuiteten var bristfällig. Hon menade att bristande kontinuitet
ökade risken för att felbehandlingar uppstod. En hög personalomsättning medförde
att distriktssköterskor som sällan träffade patienter med kompressionsbehandling
inte ifrågasatte nuvarande behandling. De fortsatte kompressionsbehandlingen som
tidigare utan att reflektera över om patienten var i behov av förändrad behandling.
Bristande kontinuitet genererade även svårigheter i att utvärdera behandling och
därmed se resultat.
... och sen det där med kontinuiteten. Den är viktig den med. Så att det inte
är en massa personer inblandade. För kommer jag som femte eller sjätte
person då kan jag gå i taket alltså. (Informant 4)
8.1.3 Kompetens att motivera patienten Flertalet distriktssköterskor beskrev utmaningar och svårigheter i att motivera
patienter till att använda kompressionsbehandling. Distriktssköterskorna kunde
känna frustration och besvikelse när patienter inte insåg behandlingens betydelse.
Samtidigt var distriktssköterskorna väl medvetna om att respektera patientens
autonomi vilket medförde ett etiskt dilemma. En distriktssköterska nämnde
svårigheter i att förmedla information om fördelar med kompressionsbehandling.
Det kunde medföra att hon ibland tvivlade på sin egen kompetens. Hon beskrev
även att hennes egen motivation försvann om patienten nekade till behandling eller
inte var följsam till behandlingen. Både distriktssköterskor med och utan sår- samt
kompressionsvana beskrev att det var en utmaning att motivera patienter till
behandlingen. Det framstod som energikrävande och prövande. Oftast var det
enklare att få patienten följsam gentemot behandlingen genom att vara tydlig,
bestämd och att återkommande förmedla information. Distriktssköterskorna beskrev
att det var enklare att motivera patienter genom att vara ärlig och berätta om de
16(34)
konsekvenser som kunde uppstå om patienter avstod behandling. De betonade att
tydlighet och ärlighet även kunde få patienten motiverad till att fortsätta med
kompressionsbehandling även efter att det venösa bensåret läkt.
För att man ska få de att använda lindorna får man ju tala om vad som
kan hända om de inte använder dem. Det gäller ju att vara ärlig tänker
jag. (Informant 5)
Distriktssköterskorna nämnde fördelar med att inneha grundkunskaper i sårvård och
därmed även kompressionsbehandling. Med bristande kunskap var det svårare att
motivera patienter samt skapa en förtroendefull relation. En distriktssköterska
beskrev att hon saknade kapacitet och kunskap att förmedla relevant information
vilket medförde bristande tillit i vårdmötet. Distriktssköterskan beskrev även att hon
hade svårigheter att förmedla bakomliggande orsaker till att såret uppstått. Hennes
osäkerhet och bristande kunskap speglades till patienten vilket medförde svårigheter
till att motivera till behandling. Kunskap i att motivera patienter var någonting som
distriktssköterskorna inhämtat via erfarenhet. Det framkom i studien att
distriktssköterskor hade önskemål om utbildning i motiverande samtal specifikt
gentemot patienter med behov av kompressionsbehandling.
Man hade behövt lära sig mer om hur man motiverar patienten, att någon
håller en utbildning i det. Då kanske man kan få de att använda lindorna.
(Informant 8)
8.2 Resurser och strategier för kompetensutveckling Det framkom att när möjlighet fanns gick distriktssköterskor på utbildningar. I
rådande tider med Covid-19 beskrev distriktssköterskorna att möjligheten till
kompetensutveckling minskat. Avsaknaden av utbildning bidrog till försämrad
tillgång till nya och utvecklade produkter samt material. Dessutom framställde
distriktssköterskorna att det förekom tidsbrist på arbetsplatsen vilket också
minskade utvecklingsmöjligheterna. Kompetensutveckling uttrycktes vara en
förutsättning för att kunna ge patienter en säker vård.
Utvecklas jag så kan jag också ge dem en bra vård. (Informant 7)
8.2.1 Kunskapsförvärvning för kompetensutveckling Det framkom att distriktssköterskor som var intresserade av sårvård tog eget
initiativ och ansvar till personlig kompetensutveckling inom
kompressionsbehandling. Distriktssköterskorna gick på utbildningar och sökte
självständigt ny kunskap via litteratur och webbsidor. En distriktssköterska beskrev
att hon inte betraktade sig som fullärd och det motiverade henne till att söka ny
kunskap. Distriktssköterskor som inte delade intresset för sårvård och som sällan
utförde kompressionsbehandling uttryckte däremot att kunskapsförmedling enbart
skulle ske på arbetsplatsens initiativ. Istället för att söka kunskap själva bad de en
medarbetare om hjälp. De betonade att de hade andra specialistområden på
arbetsplatsen som de prioriterade högre. Distriktssköterskorna ansåg att de med
fallenhet för sårvård och kompressionsbehandling skulle prioriteras
kompetensutveckling. Det skulle leda till att rätt kompetens utövas på rätt plats och
att samhällskostnaden kunde minska sa en distriktssköterska.
17(34)
Kunskap är färskvara. De som jobbar på distrikt ska man satsa på. Och att
de får gå på utbildningar. Det är något som bör prioriteras för att minska
samhällskostnaden. (Informant 9)
Distriktssköterskorna beskrev vikten av att kunskap förmedlades från en tillförlitlig
källa. Det fanns en önskan om att kunskap förmedlades av personal med
specialistkompetens inom sårvård. Kunskap ansågs som trovärdig om den
förmedlades av utbildad personal. För att ha möjlighet att applicera ny kunskap på
arbetsplatsen önskade distriktssköterskorna även att få utbildning i arbetsplatsens
miljöer. De menade att det var enklare att lära sig genom praktisk övning samt med
handledning från utbildad personal. Att även få konstruktiv kritik efter den praktiska
övningen var betydelsefullt för att kunna utvecklas i området. En distriktssköterska
nämnde däremot att hon hellre inhämtade kunskap via litteratur och webbplatser än
att öva praktiskt. Hon sa att hon personligen lär sig bättre genom teoretisk
kunskapsinhämtning.
Jag läser mig till det själv. Det är på det sättet. Visst ibland frågar jag ju
någon annan, men oftast tar jag reda på det själv via nån bok. (Informant 6)
8.2.2 Tid för kompetensutveckling Tid till kompetensutveckling på arbetsplatserna beskrevs som en bristvara enligt
samtliga distriktssköterskor. Distriktssköterskemottagningarna var ofta fullbokade
och besökstiderna beskrevs vara korta vilket orsakade försening i arbetet.
Förseningen i sig genererade stress och frustration över att vara otillräcklig och inte
kunna uppfylla patienternas vårdbehov. Distriktssköterskorna beskrev att
utbildningar prioriterades ner eftersom det var kostsamt och att vårdens
tillgänglighet var högre prioriterad. Att informera chefen om förekomst av tidsbrist
eller hinder i arbetsutförandet ansågs vara individens ansvar. Informerades chefen
fanns möjligheter till förändring och förbättring av arbetsmiljön samt främjad
kompetensutveckling. Distriktssköterskorna förmedlade sällan informationen till
chefen. De tog istället beslut om att boka längre besökstid vid nästa tillfälle och
problemet kvarstod.
Det skulle kunna finnas tillräckligt med tid. Vi har ju ett eget ansvar att
förmedla brister som påverkar vårat arbete. (Informant 9)
Distriktssköterskor som sällan utförde kompressionsbehandling berättade att de
ägnade tid åt att leta efter material eller medarbetare som kunde bistå med hjälp. Det
medförde förseningar i arbetsutförandet vilket bidrog till stress. Trots att en del
distriktssköterskor önskade medverka vid kompressionsbehandling fanns det ingen
tid för praktisk utbildning mellan medarbetare. Istället bytte distriktssköterskorna
arbetsuppgifter för att spara tid och undvika stress. Det framkom önskemål om att
det borde avsättas tid för regelbunden utbildning och informationsförmedling på
arbetstid. Distriktssköterskorna beskrev missnöje och frustration över att
utbildningar med syfte att utveckla kompetensen inte prioriterades.
Man behöver få tid till kompetensutveckling. Det har man ju rätt till på
arbetstid men tiden räcker ju inte till. Man behövs på något annat ställe.
(Informant 5)
18(34)
8.2.3 Samarbete och stöd från egna och andra professioner Samarbete mellan distriktssköterskor beskrevs som betydelsefullt. Det genererade
trygghet och ett bra arbetsklimat. Ibland fanns det behov av att ta del av en annan
distriktssköterskas kompetens och erfarenhet för att komma vidare i
behandlingen. Med en ytterligare synvinkel samt utbyte av erfarenheter var det
dessutom enklare att utföra bedömning av insufficiens samt göra val av material.
Att motivera patienter till att använda kompressionsbehandling beskrevs även
underlätta vid hjälp och stöd från en annan distriktssköterska. Kontakt med
kirurgmottagningen för tips och råd betonades vara betydelsefullt.
Sjuksköterskan på kirurgmottagningen beskrevs ha specialiserad kompetens inom
sårvård vilket kunde vara användbart när behandlingen stod stilla eller om det
förekom svårigheter att motivera patienten. Det framkom att en del patienter
enklare accepterade kompression utan att bestrida behandlingen om
sjuksköterskan från kirurgmottagningen var den som förmedlade informationen.
Då kan jag känna att jag hellre skickar patienten till sårsköterskan på
kirurgen om man känner att det är så komplicerat för oss. Hon kan ofta ge
bra svar på hur man ska göra och hur man ska gå vidare. (Informant 4)
Det framkom att distriktssköterskor med hög kompetens inom sårvård och
kompressionsbehandling regelbundet förmedlade kunskap till sina medarbetare.
Efter utbildningar eller när nya produkter upphandlats fick medarbetarna
information muntligt och via mejl. Kunskapsförmedling beskrevs vara viktigt
eftersom varje patient förtjänar samma vård oavsett vem de träffar. Enstaka
distriktssköterskor beskrev däremot att de sällan fick ny kunskap via sina
medarbetare. Samma distriktssköterskor nämnde även att de endast då och då
behandlade patienter med venösa bensår vilket de ansåg var en eventuell anledning
till att kunskap inte nådde fram till dem. De beskrev att distriktssköterskor med
regelbundenhet i utförandet prioriterade kunskapsförmedling mellan varandra
istället för att vidarebefordra till övriga medarbetare. Distriktssköterskorna nämnde
att de önskade större spridning av kunskap på arbetsplatsen och att det skulle kunna
medföra att de också fick möjlighet till att utvecklas och känna trygghet i
handhavandet.
De som är duktiga på lindning håller nog mest kunskapen för sig själv.
Ibland får man något mejl om nytt material, men inte mer. Det hade varit
bra om vi också fick ta del av den där infon så att vi med kan bli
uppdaterade. (Informant 2)
Distriktssköterskorna uttryckte att de ibland saknade stöd från läkare vad gäller
bedömning av cirkulation samt beslutstagande om behandling. Det medförde att det
uppstod hinder i deras kompetensutveckling. De beskrev att
kompressionsbehandling kräver läkarordination men uttryckte samtidigt att en del
läkare på arbetsplatsen inte hade tillräcklig kunskap inom området. Ibland kunde
distriktssköterskorna sakna tillit till läkarnas kompetens vilket medförde att de
istället valde att be en annan distriktssköterska om hjälp trots att läkaren gett en
ordination om kompressionsbehandling. En anledning till att de saknade tillit till
läkarna var att de inte kände dem tillräckligt väl. Det medförde att de hade svårt att
avgöra deras kunskap och kompetens inom området. Vidare framkom det att läkare
med bristfällig kunskap i sårvård ofta förlitade sig på distriktssköterskornas
19(34)
erfarenhet och kompetens. Distriktssköterskorna tilldelades ett ansvar de inte kände
sig trygga med och känslor som osäkerhet och nervositet uppstod. De med långvarig
erfarenhet i kompressionsbehandling beskrev däremot att de ibland fick vägleda
läkarna till ett beslut som distriktssköterskan ansåg var korrekt. Återkommande
beskrevs det att läkare kunde vara svåråtkomliga. Ibland möttes även
distriktssköterskorna av nonchalans vilket orsakade att de valde att avstå
läkarkontakt. Situationen väckte känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Utan stöd
från läkare skapades ett etiskt dilemma; patienten var i behov av hjälp men ingen
hade kunskap till att bistå med det. Patienten beskrevs därmed åsamkas lidande.
Nej, inte alla i alla fall. De vet inte vad de sysslar med där. Och då blir det
oftast att vi som är distriktssköterskor tar mer tag i det istället. (Informant
10)
9 Diskussion Nedan görs en presentation av diskussionen utefter metodavsnitt och resultat.
9.1 Metoddiskussion Författarna valde att göra en tydligt och detaljerad beskrivning av samtliga delar i
metodavsnittet. Graneheim och Lundman (2004) samt Kristensson (2014) betonar
att en utförligt beskriven metod främjar överförbarhet och trovärdighet. Författarna
ansåg att en tydlig metod bidrog till att läsaren kunde få en ökad förståelse för deras
tillvägagångssätt vilket genererade överförbarhet.
9.1.1 Design En kvalitativ forskningsdesign valdes eftersom syftet med studien var att utröna
distriktssköterskors enskilda erfarenheter av ett fenomen. Enligt Kristensson (2014)
innebär en induktiv ansats att nå en slutsats genom att utgå från delarna till helheten.
En deduktiv ansats beskrivs däremot utgå från helheten till delarna och teorier testas
i verkligheten. Författarna uteslöt en deduktiv ansats eftersom studien inte
grundades på någon teori. Slutsatser som besvarade studiens syfte formulerades
genom att författarna studerade erfarenheter utefter ett induktivt förhållningssätt.
9.1.2 Urval Ett lämpligt urval av informanter och informationsrika beskrivningar ökar
möjligheten att inhämta material som svarar mot forskningsfrågan (Henricson &
Billhult, 2017). Med ett strategiskt urval kunde författarna rekrytera informanter
som gagnade studiens syfte (Polit & Beck, 2016). Genom att sträva efter variation i
urvalet främjas möjligheten att få spridning av erfarenheter som kan relateras till
syftet. Det ökar studiens tillförlitlighet (Kristensson, 2014). Författarna ansåg att
varierad ålder och spridning av erfarenheter bland informanterna resulterade i ett
informativt material. Graneheim och Lundman (2004) styrker argumentet genom att
beskriva att ett strategiskt val av informanter med varierad ålder och erfarenhet kan
belysa fenomenet ur olika perspektiv. Inledningsvis planerade författarna att
intervjua distriktssköterskor från både primärvård samt kommunal hemsjukvård.
20(34)
Eftersom distriktssköterskor från kommunal hemsjukvård uteslöts valde författarna
att begränsa urvalet till distriktssköterskor inom primärvård. Hade
distriktssköterskor från kommunal hemsjukvård medverkat hade deras erfarenheter
kunnat bidra med ytterligare variation till resultatet (Graneheim & Lundman, 2004).
Distriktssköterskors arbetsutförande kan skilja sig åt beroende på om de arbetar
inom kommunal hemsjukvård eller i primärvård. Utefter Kristenssons (2014)
beskrivning om tillförlitlighet ansåg författarna att studiens tillförlitlighet därför
kunde påverkas eftersom nya aspekter kunde ge ett annat resultat.
I studien medverkade endast kvinnor. Anledningen till att inga manliga eller icke
binära distriktssköterskor tillfrågades var på grund av att det inte fanns några inom
täckningsområdet. Enligt Graneheim och Lundman (2004) beskrivs en studies
överförbarhet utefter gemensamma drag såsom kön och etnicitet. Trots att
författarna upplevde att kön och etnicitet saknade relevans för studien så kan
överförbarheten brista eftersom studien är genomförd med endast kvinnors
erfarenheter (Graneheim & Lundman, 2004). Det geografiska täckningsområdet är
en betydande faktor för att spridning av urvalet kan uppnås. Ett mindre
täckningsområde kan riskera en sämre variation i urvalet och därmed en bristande
tillförlitlighet (Graneheim & Lundman, 2004). Författarna valde medvetet ett
mindre täckningsområde samt ett mindre antal informanter. Trots det upplevde de
att det fanns variation i urvalet och att ett informationsrikt material kunde inhämtas.
Författarna valde ett smalt studieområde vilket beskrivs generera informationsrikt
material utefter ett mindre urval. Ett brett studieområde uteslöts eftersom det istället
kräver ett större urval för att besvara syftet (Malterud, Siersma & Guassora, 2016).
Vidare beskriver Malterud et al. (2016) att informanterna behöver inneha specifika
egenskaper och kunskaper för att kunna tillgodose material som besvarar studiens
syfte. Studiens författare valde att rekrytera informanter utefter inklusions- och
exklusionskriterier vilket ökade chansen för att informationen gav svar på syftet.
9.1.3 Datainsamlingsmetod Eftersom författarna valde att använda sig av semistrukturerade intervjuer kunde det
vägleda informanterna till att berätta om sina individuella erfarenheter. Intervjuer
upplevdes vara en optimal datainsamlingsmetod eftersom den kvalitativa
forskningen utgår ifrån informantens unika tolkningar och erfarenheter (Polit &
Beck, 2016). Författarna ansåg att de fick ny och utökad förståelse för fenomenet
genom att lyssna på informanternas utförliga berättelser. En optimal
datainsamlingsmetod bidrar till att författarna erhåller innehållsrik och detaljerad
information vilket ökar studiens trovärdighet (Graneheim & Lundman,
2004). Dessutom beskriver Kristensson (2014) att studiens giltighet stärks om
intervjuerna utförs utefter en intervjuguide. Författarna ansåg att intervjuguiden
hjälpte dem att fokusera på syftet. Med intervjuguiden som stöd kunde författarna
lyssna fokuserat och observera informantens reaktioner och kroppsspråk enligt
Wihlborg (2017). Genom att vara påläst på intervjuguiden minskade dessutom
risken för distraktion (Polit & Beck, 2016). Eftersom författarna saknade tidigare
erfarenheter av att intervjua var intervjuguiden ett stöd som underlättade
genomförandet. Författarna beslutade att närvara tillsammans under samtliga
intervjuer eftersom ingen hade varit intervjuledare tidigare. Polit och Beck (2016)
beskriver att studiens trovärdighet ökar om båda författarna medverkar under
21(34)
intervjuerna. En nackdel med att genomföra intervjuerna tillsammans beskrivs vara
att informanten kan utsättas för psykisk påfrestning. Informanten kan uppleva sig
vara i underläge vilket kan medföra att informanten blir tillbakadragen och det
påverkar datainsamlingen negativt (Sandman & Kjellström, 2013). Författarna
tyckte att det var en fördel att genomföra intervjuerna tillsammans eftersom det
medförde att de kunde komplettera varandra genom att ställa följdfrågor. Det bidrog
även till att författarna kunde stötta varandra att inte frångå studiens syfte. För att
minska risken att åsamka informanterna psykisk påfrestning skapade författarna en
trivsam miljö genom att småprata innan intervjuerna startade. Samtliga intervjuer
genomfördes i lugn miljö för att författarna skulle kunna fokusera på informantens
berättelse. Enligt Polit och Beck (2016) kan en lugn miljö reducera risken för att
distraktioner som kan påverka informanten negativt uppstår. Mårtensson och
Fridlund (2017) beskriver att valet av miljö stärker studiens tillförlitlighet.
Författarna ansåg att en lugn miljö främjade möjligheten till att förmedla trygghet
samt etablering av kontakt med informanten. Enligt författarna resulterade ett
tillitsfullt möte till ett tryggt och avslappnat klimat vilket medförde att
informanterna kunde yttra sig utan att känna sig obekväma i situationen. Polit och
Beck (2016) beskriver vidare att användandet av inspelningsutrustning minskar
risken för distraktion. Författarna ansåg att inspelningsutrustning var att föredra
under intervjuerna efter som att enbart anteckna kunde leda till att författarna fick
svårigheter att fokusera på informanten. Information som framkom kunde därför av
misstag filtreras. Polit och Beck (2016) beskriver att distraktionen som uppstår kan
öka risken för bias.
Distriktssköterskorna som medverkade i studien samstämde i sina svar vilket gav en
känsla av tillräcklig data. Datamättnad beskrivs uppnås när ingen ytterligare
information framkommer (Polit & Beck, 2016). Att intervjua ytterligare en
distriktssköterska inom primärvården hade enligt författarna troligtvis inte påverkat
resultatet.
9.1.4 Dataanalys Till hjälp vid analysen av det insamlade materialet använde sig författarna av en
kvalitativ innehållsanalys. Genom att använda sig av ett manifest förhållningssätt
studerade materialet med fokus på likheter och skillnader som var tydligt
framträdande i texten. Det manifesta förhållningssättet skiljer sig från det latenta där
författarna gör en egen tolkning av textens innebörd. Samtidigt beskriver Graneheim
och Lundman (2004) att det alltid görs någon form av tolkning vid studerande av
material. Tolkningen beskrivs kunna vara mer eller mindre grundlig. Enligt
Kristensson (2014) kombineras ofta abstraktionsnivåerna manifest och latent i
tolkningen. Den individuella tolkningen påverkas av forskarens kvalifikationer,
utbildning och erfarenhet (Graneheim & Lundman, 2004). Författarnas personliga
historia med avsaknad av erfarenheter inom intervjustudier medförde svårigheter att
tolka materialet utefter det latenta förhållningssättet. Samtidigt kunde materialet till
viss del ändå tolkas utefter deras tidigare arbetslivserfarenhet. Priebe och Landström
(2017) beskriver att individuella tolkningar av materialet kan påverka studiens
resultat. Därför eftersträvade författarna att åsidosätta sina egna tolkningar.
Författarna ansåg att analysen underlättades genom att enbart studera materialet
textnära som vid en manifest analys.
22(34)
Transkriberingen av intervjuerna gjorde att författarna kunde studera materialet
grundligt. Graneheim och Lundman (2004) beskriver att det är fördelaktigt att
transkribera icke-verbal kommunikation såsom hållning, gester och tystnad eftersom
det kan påverka den underförstådda meningen. Genom att transkribera intervjuerna
ordagrant ökar studiens verifierbarhet (Kristensson, 2014). Enligt Kristensson
(2014) kan ordagrann utförd transkribering även möjliggöra att andra aktörer ska
kan göra en egen bedömning av materialet. Författarna ansåg att transkriberingen
bidrog till att författarna fick ökad förståelse för materialets innehåll. För att få en
överblick över texten och materialet valde författarna att ha en fram- och
tillbakarörelse mellan textens delar. Det medförde att författarna kunde ändra samt
sortera bort irrelevant material. Graneheim och Lundman (2004) belyser vikten av
att ha en fram- och tillbakarörelse för att undvika att göra feltolkningar samt att inte
gå miste om betydelsefull information. Författarna genomförde analysprocessen
tillsammans och ansåg att det minskade risken för att feltolkningar uppstod. Enligt
Lundman och Hällgren-Graneheim (2017) kan dessutom risken för att resultatet
filtreras minskas om författarna genomför analysprocessen tillsammans. Författarna
valde omsorgsfullt ut meningsenheter med en meningsfull betydelse som besvarade
studiens syfte. Enligt Graneheim och Lundman (2004) utgör de meningsenheterna
en betydelsefull grund för studiens trovärdighet. Meningsenheterna förkortades och
irrelevant text sorterades bort utan att texten förlorade betydelse. Graneheim och
Lundman (2004) betonar vikten av att bevara kärnan i texten. Författarna upplevde
svårigheter i att finna koder som passade för texten. Utmaningen diskuterades med
författarnas studiehandledare för att få råd om kodsättning som underlättade
framställandet av underkategorier och kategorier. Mårtensson och Fridlund (2017)
beskriver att studiens trovärdighet ökar om författarna involverar en expert inom
området för att vägleda dem till korrekt analysering. Författarna eftersträvade
underkategorier och kategorier med innehållsrikedom och som påvisade skillnader
och likheter i distriktssköterskors erfarenheter. Graneheim och Lundman (2004)
belyser att informationen som framkommer i kategorierna utgör en betydande roll
vad gäller studiens tillförlitlighet. Författarna ansåg att det innebar att ingen
väsentlig information av misstag filtrerades bort och att ingen irrelevant information
inkluderades i studien. Genom att författarna redovisade citat från den
transkriberade texten kunde studiens trovärdighet öka. Citat kan förstärka resultatets
innebörd vilket medför att både trovärdigheten samt överförbarheten stiger
(Graneheim & Lundman, 2004). Författarna anser att citat dessutom kan hjälpa
författarna och läsarna att bedöma likheter inom och skillnader mellan kategorier.
9.1.5 Forskningsetiska aspekter Författarna reflekterade regelbundet över etiska aspekter under studieprocessens
gång. Eftersom distriktssköterskors erfarenhet inom det valda området kunde
uppmärksamma ett problem ansåg författarna att nyttan med studien översteg
risken. Enligt SBU (2014a) handlar etiska aspekter i sjukvårdssammanhang om vad
som gynnar eller skadar den enskilda individen. Utefter SBU:s yttrande ansåg
författarna att risken med studien var låg eftersom informanterna inte åsamkades
vare sig psykisk eller fysisk skada. För att skydda informanterna samt respektera
deras autonomi fick de signera ett informerat samtycke (Kjellström, 2017). Enligt
Sandman och Kjellström (2013) utgår ett informerat samtycke från att det
inhämtade materialet inte ska kunna härledas till enskild individ eller lokalisation.
23(34)
Författarna respekterade informanternas autonomi genom att medverkan i studien
var frivillig. Genom att författarna avidentifierade materialet kunde de även
respektera informanternas konfidentialitet. I enlighet med Wihlborg (2017)
försäkrades konfidentialiteten genom att det transkriberade materialet benämndes
med siffror för att det inte skulle kunna härledas tillbaka till enskild person.
9.2 Resultatdiskussion Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av sin
kompetens och kompetensutveckling avseende kompressionsbehandling av venösa
bensår. I resultatet betonar distriktssköterskor att kunskap, kompetens och
utveckling är betydelsefullt för att vårda patienter med sår och behov av
kompressionsbehandling.
9.2.1 Kompetensens betydelse för patientsäkervård I föreliggande studie framkom det utmaningar i att göra cirkulationsbedömningar
och det gjorde att distriktssköterskorna kände sig osäkra. Ibland avstod
distriktssköterskor från att ge kompressionsbehandling på grund av att de inte kunde
göra en korrekt cirkulationsbedömning. Genom att undvika eller att felaktigt utföra
arbetsuppgifter som hör till distriktssköterskans kompetensområde ökar risken för
att patienter ska drabbas av vårdskador (Socialstyrelsen, 2020). Enligt Sandman och
Kjellström (2013) har varje hälso- och sjukvårdspersonal ett ansvar att medverka till
att säker vård ges. De ska kunna rättfärdiga varför de väljer att behandla alternativt
avstå från att ge behandling. Skulle konsekvenser uppstå är hälso- och
sjukvårdspersonalen skyldiga att stå för dem eftersom de även ansvarar för att
uppfylla de krav som ställs i vissa situationer. Vidare beskriver Sandman och
Kjellström att hälso- och sjukvårdspersonal har ett ansvar att rapportera fel till sin
chef. Chefen kan sedan vidta åtgärder för att undvika att liknande misstag uppstår
igen. Enligt föreliggande studie rapporterade inte distriktssköterskor de hinder som
fanns och problemen kvarstod. På grund av ett bristande ansvar kan
distriktssköterskan bli tilldelad en varning eller få sin legitimation återkallad
(Sandman & Kjellström, 2013). För att undvika negativa konsekvenser bör samtliga
distriktssköterskor uppmärksamma om de har
Recommended