Tidningen & är utgiven av

Lundby församling

framtiden

På väg till jobbet ser jag ett nytt kvarter växa upp. Förra våren grävdes det grunder, nu är husen både sex och tio våningar höga. Det är framtiden som byggs där, om några månader kommer folk tända sina lampor och vattna sina blommor därinne.

Men så är det inte nu. På kvällen när arbetet slutat för dagen kunde husen lika gärna stått i Tjernobyl, tomma, övergivna ruiner utan liv.

Det är fantastiskt men också lite skrämmande. Jag har sett leran i botten och även om jag dessutom sett pålarna och stålet är det konstigt att det går. Att det finns folk som vågar bygga så stora hus. Ändå litar jag på att de vet vad de gör och så är det ju för det mesta.

Byggnader håller, lampor tänds och blommorna kommer om våren. Vi måste lita på varandra, även om vi inte är säkra. Världen vilar på tillit.

Tidens stora fråga är om den kommer fortsätta med det. Kommer bygget att hålla eller kommer det att rasa? Vi är många som ser tecken på fara, överhängande fara, för att mänsklighetens bygge kan kollapsa under sin egen tyngd och att vi inte alls vet vad vi gör.

Det krävs mycket för att vi ska lyfta blicken. För det är så mycket vi inte ser. Budskapen är så många, de flyger förbi, utan att lämna några som helst spår i hjärnan. Nyhetsrullen flyter på medan andra nyheter pågår. I början drev den mig till vansinne, nu ser jag den inte ens. Någonstans inne i hjärnvindlingarna har det växt fram ett filter som hindrar skallen att spricka. Skönt. Det är många budskap man vill slippa. Men jag undrar hur igensatt det där filtret egentligen är?

Ansvarig utgivare: Christina Eriksson

Redaktionsgrupp: Pontus Bäckström Malin Lingnert Clement McKay Susanne Rikner Håkan Stenow

Framsida: Textilkonst - Uppbrott 2010 Ida-Lovisa Rudolfsson

Så länge någon...

För drygt ett år sedan flyttade jag till Göteborg. En tid i början såg jag väldigt mycket mer än jag brukar. Skyltar på vagnen. Gatuadresser. Stadsodlingen bakom planket. Graffiti. Byggkranar och bilvrak. Cyklar, gatljus, trappor. Men man vänjer sig och man vänjer sig fort. Nu kan jag byta spårvagn, prata i telefon och ta mig över gatan utan att ens tänka på vad jag gör. Det är skönt, men det påminner mig om frågan: vad är det jag missar? Har jag blivit analfabet utan att märka det? Fläckvis analfabet, där bara vissa budskap når fram.

Och inom mig bor en malande oro för att de verkligt viktiga budskapen sjunker ner i dyn utan att bli hörda. De som räddar framtiden.

Ett vrål kommer till undsättning. Ett vrål från andra som vägrar acceptera att vi bygger oss mot himlen, utan att räkna på hela kostnaden. För mig betyder det hopp. Så länge någon vrålar finns det hopp. Jag får själv lust att vråla rakt ut.

Om några månader kommer ljuset att tändas i fönstren. Jag vet det. Tror på det. Trots allt.

SR

Statyer är ofta en påminnelse om det förflutna och

svunna tider. Kungar på hästar eller gamla grekiska

havsgudar i fontäner. Bronsstatyn vid Kvillebäcken går

i en annan riktning och gestaltar levandet och den lilla

människan. Skulpturen avbildar Micaela Molitor. Hon

är undersköterska och ingen kunglighet eller historisk

person. Hon är den första levande göteborgaren som

blir staty. 2011 vann hon en tävling om hur stadsdelen

Kvillebäcken skulle utvecklas och första pris var en

avgjutning i brons. Hennes förslag innehöll bl a idén om

ett konstcafé och planterade körsbärsträd. Skulptören

Martin Hansson har gjort statyn.

Just nu står den på Kvartersodlat vid Vågmästareplatsen.

Senare kommer den att flyttas till den nya parken eller

det torg som kommer att skapas vid det högsta huset

i den nya stadsdelen. Då kommer också stadsdelen

att fyllas med liv och människor. Om några år kommer

det att finnas tvåtusen lägenheter i det nya området.

Micaela Molitor går omkring där någonstans och lever.

Statyn står kvar och blir historia.

Någon gång.

I framtiden.

...så finns det hopp

Bakgrunden på uppslaget är från en karta över Lundby församling, illustrerad av Caroline Röstlund.

Ida-Lovisa Rudolfsson Textilkonstnär

med atelje vid Kvillebäcken

Så som mitt arbete som konstnär ser ut nu har jag oftast ett eller två

år planerade i förväg. Ibland vet jag bara hur ett halvår framöver ser ut. Samtidigt som det ibland

kan kännas lite osäkert är det en mycket spännande del av yrket,

som jag inte skulle vilja vara utan. Det blir ett speciellt sätt att se på

tillvaron när möjligheten finns att det i morgon dimper ner ett mail som förändrar det mesta, kanske

skickar iväg mig på resor och äventyr eller ger mig ett roligt,

oväntat och utmanade uppdrag.

Uppbrott 2010 90 x 120 cm Broderi, screentryck, applikation, textilfärg

Foto: Mats Ringqvist

Kent Turnefelt Områdeschef Kultur och Fritid

Lundby stadsdelsförvaltning

Under våren öppnar en ny fritids-gård i fd. Lundby gymnasium.

1000 m2 för Lundbys barn och ungdomar där även kulturskolan

får mer verksamhetslokaler. Och i Kulturlager vid Backaplan

byggs en skatebordsarena. Det ska bli jätteroligt!

foto

: Sofi

a Sa

bel

Shamsi NaeimaiMarknadschef, Kvillebäckens Saluhall öppnar sommaren 2013

Det är mycket spännande som händer just nu. Jag har drivit charkuteributiken vid Vågmästareplatsen i flera år och varit med i saluhallsprojektet från början - det är som mitt barn och jag ser hur det växer och växer.

Det blir flera butiker med färska varor från olika länder, en fiskbutik, sushibar, vitaminbar och en restaurang.

De olika butiksägarna i saluhallen är som en familj för mig. Vi vill att folk kommer till saluhallen, inte bara för att handla mat, utan också för att få en upplevelse - när de går därifrån blir det med ett leende på läpparna.

Bertil Nolander Teater Aftonstjärnan

Framtid handlar om kommande generationer. Barnbarnen ligger

mig extra varmt om hjärtat.

Jag hoppas och tror att de blir bra och empatiska människor

med sunda värderingar i politik, livsåskådning och vetenskap. Kulturen inte att förglömma.

Tankar om

Vi träffas och fikar hemma hos Maria. Dottern Johanna och vännen Caroline sitter med vid bordet. Det bjuds på kaffe och sockerkaka. Framtiden finns hela tiden fysiskt närvarande i rummet. Johannas son Alfred är nio månader gammal och kryper omkring, på väg att lära sig stå. Några smulor från sockerkakan landar på golvet. Alfred tar upp några bitar och jag tänker på det vi lämnar efter oss, vad vi lämnar vidare till våra barn och barnbarn. Smulor? Eller det där gamla talesättet om att inte äta kakan om man vill ha den kvar? Kanske är det just det som Föräldravrålet handlar om.

– Jag är illustratör och blev tillfrågad av en kompis om jag kunde göra en logga till Föräldravrålet, säger Caroline på frågan om hur hennes engagemang började. Tidigare har jag mest varit ”passivt engagerad” i miljöfrågorna, försökt att köpa ekologiskt och så, men haft fullt upp med livet och det har inte blivit så mycket mer.

– Det var Caroline som berättade för mig om Föräldravrålet, flikar Maria in. Vi jobbar i samma hus och jag kände igen mig i oron. Gillar att det är så personligt, något alla kan relatera till, som ett folkligt uppror. Maria tittar bort mot Alfred som försöker resa sig upp. Jag tänker ju på honom, hur det skall bli när han växer upp. När jag inte finns kvar.

Caroline berättar om hur hennes vilja att veta mer blev starkare. Hon såg dokumentärer och läste rapporter. Som Världsbankens rapport från Doha om att världens medeltemperatur sannolikt kommer att ha höjts hela fyra (!) grader år 2050, inte två grader som man tidigare trott.

– Ibland känns det övermäktigt. Den negativa utvecklingen, isar som smälter, nya katastrofer. Vad skall lilla jag göra åt det här? Caroline suckar. Då är det skönt att kunna lyfta in sin oro i nätverket, tillsammans med andra. Det här är ju inte mitt privata problem.

Lundby församling

Församlingsexpedition Hisingsgatan 26

Buss 17, spårvagn 5, 6, 10 &13 Hållplats: Vågmästareplatsen

Toleredskyrkan Vinlandsgatan 2

Buss 25, 31 & 36 Hållplats: Toleredsgatan

Lundby gamla kyrka Gamla Lundbygatan 35

Buss 16 Hållplats: Lundby gamla kyrka

Lundby nya kyrka Lundbygatan 2

Buss 16Hållplats: Säterigatan eller

Danaplatsen

Brämaregårdens kyrkaHisingsgatan 26

Buss 17, spårvagn 5, 6, 10 &13 Hållplats: Vågmästareplatsen

Länsmansgårdens kyrka Klimatgatan 1

Spårvagn 5 & 6 Hållplats: Temperaturgatan

Biskopsgårdens kyrka Vårvädersgatan 8

Spårvagn 5, 6 &10Hållplats Vårväderstorget

Förskolan BåtenKlimatgatan 1

Spårvagn 5 & 6 Hållplats: Temperaturgatan

– Och samtidigt något som vi brottas med i våra privata liv hela tiden, säger Johanna, det här med att vilja leva som man lär; en längtan att resa till solen, när man vet hur flygandet påverkar miljön. Jag och min man har, efter många diskussioner, kommit fram till att vi inte kan försvara det för oss själva.

Föräldravrålet är ett partipolitiskt obundet initiativ och drivs inte som en förening. Varför är det viktigt? frågar jag.

– Ja, det finns inga protokoll eller dagordningar, utan vi är ett nätverk av alla sorters människor som känner att ”nu får det vara nog!” Vi har inga lösningar, men vill att frågan skall upp på dagordningen och tas på allvar.

Hur ser framtiden ut för Föräldravrålet?

– Vi hoppas nu att kunna vara med på Almedalen i sommar, så att politikerna förstår och ser att vi är många. Just nu söker vi folk i Göteborg som vill vara med och bidra på olika sätt.

Vill du veta mer om Föräldravrålet, besök deras hemsida: www.foraldravralet .se

Hur tänker du om framtiden?Jag har en positiv drivkraft och tänker gott om framtiden, hot och varningar till trots. Det finns ju egentligen mycket oro när det gäller mänskliga problem, klimathot... Framtiden är föränderlig - vi vet inte hur det kommer att bli. Det enda löfte vi har är Jesu löfte om att alltid vara med oss.

Vad är roligt? En stor del ligger i mina stora möjligheter att både vara en del av och att vara drivande i utveckling. Det stimulerar mig att se att man kan förändra och förbättra, både i det lilla och det stora. Som kyrkoherde har jag snabb utväxling av idéer. Kyrkan har en mycket platt organisation på det viset.

Vad har du planerat framöver?Under åren som kommer flyttar det in mycket folk till församlingen, det är något som vi arbetar intensivt med just nu. Det handlar om hur vi skall vara en närvarande och öppen församling för alla människor som bor här. Vi behöver hela tiden hitta nya vägar för att vara en relevant och rolig del av Lundby.Och snart åker hela personalgruppen till konstmuseet Louisiana - det ser jag mycket fram emot! Att se på konst är att träna ögonen att se nya saker, att vända och vrida på både sig själv och omvärlden. Det är inte alltid så lätt, därför är det bra att ibland tvingas till eftertanke genom exempelvis bilder.

Mer information om Lundby församling finns på vår hemsida

w w w.svensk ak yrk an.se/ lundby

Lundby församling är miljödiplomerad av Göteborgs stad.

Kyrkoherden om att Vän a och vrid

Christina Eriksson

Kyrkoherde, Lundby Församling