1. Inte hörde dom av sig 9

2. Inte synas 41

3. Köp inte en zebra 63

4. Inte revy, inte politik, inte under bältet 85

5. Inte bara Knäppupp 147

6. Inte komiker, inte sångare, inte ( jazz)pianist 165

Röstkonstnären från Bjärred 181

7. Inte ensam 187

8. Inte Idéon 217

9. Inte pension 237

Inte att förglömma 263

För Dagmar Sandström hade skivtallrikarna börjat snurra på allvar på Stockholmsutställningen 1930 när hon demonstrerade elektriska grammofoner för hemmabruk. Det ledde till att hon fick jobb på Audofon-bolaget som sålde både skivor och grammofoner. Där började också biträdet Gurli Maria Bergström från Kramfors. Dagmar upptäckte hennes begåvning och hjälpte till att ordna kontrakt med Husbondens röst, som His Master’s Voice hette i Sverige. Gurli blev Kai Gullmar och en av våra största schlagerkompositörer någonsin. Dagmar och Kai startade 1932 Skiv-Baren på Kungsgatan, en kombinerad inspelningsateljé och skivaffär som blev ett populärt ställe för artister och kändisar på den tiden. När Kai Gullmar blev megastjärna skildes kompanjonerna åt i vänskap och Dagmar flyttade Skiv-Baren till Centrumhusets ljusgård. Två år senare, 1938, köptes huset av varuhuset Meeths och Skiv-Baren lades ner.

Den självständiga affärskvinnan fru Sandström sökte efter en ny lokal för verksamheten när graververks-konstruktören Erik Lindström hörde av sig. Han var knuten till tillverkaren av verken, Radiola, och det var han som drev Din egen röst på Gröna Lund, där Povel förevigats 1935. Dagmar arbetade där ett tag men tyckte snart att det berusade klientelet kunde hälsa hem – genom någon annans försorg. Radiola och ingenjör Lindström erbjöd istället ett samarbete. Dagmar fi ck utrustning och hjälp med lokal till Inspelnings-ateljé D. Sandström, under namnet Din egen röst.

Din egen röst

Dagmar Sandström som Miss Columbia i skivreklam från 1929.

Reklam för Din egen röst i form av läskpapper, för er som vet vad man hade sådana till.

Familjen Sandström: Ulf, pappa Arne, mamma Dagmar och Dag. Till höger fi ras Povel på sin myndighetsdag, 21-årsdagen 1943.

En gång kom Greta Garbo nedför trap-pan till butiken och ville höra på skivor. »Jag spelade upp de senaste artisterna, men Garbo var inte särskilt intresserad«, berättade Kai Gullmar för radiomannen Bengt Haslum i boken Jag har en liten melodi från 1992. Greta fi ck då syn på pianot i inspelningsstudion och frågade plötsligt: »Kan ni spela Night and day?« »Jag kan väl försöka«, svarade Kai och satte sig ner och kompade Greta Garbo. Greta stod vi mikrofonen och Dagmar var vaken och gjorde en inspelning. Garbo sjöng verkligen bra, men när Kai sade det till henne svarade hon att sjunga, det gjorde hon bara för sitt nöjes skull och tillade: »Och så vill jag att ni genast för-stör skivan. Jag såg nog att den röda lam-pan lyste.« »Javisst«, svarade Kai och rev sönder skivan. Så nära var det att Greta Garbos sång bevarats åt eftervärlden.

Dedikation till Dagmar från Povel på omslaget till dubbel-Lp:n Povel antiqua från 1971.

4. Inte revy, inte politik, inte under bältetEn radioproducent, en crazybaron och en före detta svajmastartist fi ck för sig

att göra en helkväll av fl ugigheterna i radio och på scenen. Det blev början på det största Sverige haft i underhållningsbranschen.

NPovels entré på Lorensbergs Cirkus i Göteborg. Bilden är från en av de första föreställningarna, kanske till och med från premiären.

N

Akta huvet!

87

efter detta att bli ett av de starkaste varumärken vi haft i Sverige. Det gick liksom aldrig att bli av med, trots att det bara var de tre första revyerna med Povel, eller möjligen fyra om Dax igen från 1962–63 ska räknas, som offi ciellt kallades knäppupper. Den första gick under namnet Akta huvet.

Klart för start, sätt nu fart, med program-förklaringen. Först kommer en snipp tätt följd av en fling, en pryl, en snutt å en tjille snicke-ding. Den håller på i evighet, de e allt jag vet.

Så sjöng Gunwer Bergkvist i Direktionens högra hand, hennes allra första knäppuppinsats. Gunwer var inte den enda som inte begrep inledningen till den första knäppuppen förrän alldeles inför pre-miären. På kollationeringen verkade allt helt van-sinnigt och omöjligt att få ihop, men så var också början av Akta huvet klart inspirerad av starten på Hellzapoppin’. Povel hade inte bara sett filmen utan också scenversionen av detta crazyhumorns cen-tralverk. Dårpippi kom det att kallas på svenska.

Man visste liksom inte när föreställningen bör-jade; den var redan igång och pågick innan publi-ken hade satt sig i salongen på Cirkus i Göteborg.

Vaktmästarna var klädda i vit läkarrock och hade munskydd. Ett brudpar – brudgummen med bru-den i famnen – gick och letade efter sina platser ursäktande sig för dem som fick resa sig. Där fanns också en dykare, en sotare, en jägare med hundar och en massa olika personer som inte hörde dit men ändå gjorde det. Godisflickan ville inte sälja godiset utan äta det själv, men å andra sidan gick det att köpa påsar med träsmak om någon nu skulle tycka att stolarna på Lorensbergs Cirkus var för bekväma. Ur dolda högtalare i salongen hördes kommentarer riktade till de förbryllade åskådarna. En man ser sig om efter någonstans att hänga av sig sin vargskinnspäls. I brist på framgång blåser han plötsligt i en visselpipa. Ner från taket kommer en galge, han hänger av sig, galgen åker upp och päl-sen blir hängande där resten av föreställningen. Det inslaget var det enda som verkligen var direkt taget från Hellzapoppin’.

nya artister och grupper vill oftast skilja sig från de gamla och framstå som just nya och där-med spännande. Begreppet revy ägdes sedan många år av Kar de Mumma och Karl Gerhard. Kar de Mummas humor rörde sig mest kring parrelatio-ner och livets lustiga förtretligheter. Hans gnällspik Fibban i Stig Järrels gestalt kunde kanske bli lätt politisk när han ondgjorde sig över samtiden, men i övrigt var Kar de Mummas politiska intresse av mycket lokal trafikpolitisk karaktär med uppmärk-samheten riktad mot korsningen Sturegatan och Valhallavägen och dess brist på ljussignaler.

Casinogänget – antagligen den första humor-gruppen som kallades gänget – var lite busigare med klara anspelningar under bältet. Ett bälte som med dagens mått mätt satt rätt högt upp, måste man säga. De kallade hur som helst sina föreställ-ningar för revyer.

För Karl Gerhard blev ju revy politik så till den milda grad att publiken i Stockholm svek. Han fick ta Trojahästen till Göteborg för att få någon publik alls. I slutet av fyrtiotalet fick han revansch med sina kåserande melodi kavalkader i radio. Produ-centen bakom Si viskarlen kommer och Å så kom-mer det en gosse var förstås radiounderhållningens urfader Per-Martin Hamberg. Bortsett från Victor Borge som bodde hos Karl Gerhard i Saltsjöbaden en period innan han flyttade till USA hade ingen musikalisk entertainer setts i Sverige före Povels genombrott.

När Hambergs, Alvos och Ramels scenplaner började ta form uppstod naturligtvis diskussion kring vad föreställningen skulle kallas. Det här var ju något annat än FFFF, de andra ra-dioprogrammen och alla scenframträdanden under fl ugighetens fl agg. De tre grundpelarna i funderingarna blev: det skulle inte kallas revy, det skulle inte handla om politik och skämten skulle hålla sig ovanför bältet – helst med marginal. Povel föreslog »en musikalisk knäppupp« med syftning på att publiken skulle koppla av och låta sig under-hållas på ett uppsluppet sätt. Det var bara det att namnet kunde tolkas på lite olika sätt.

»Knäppupp! Den människa är inte född som inte får veneriska tankar när hon hör det namnet«, utro-pade Per-Martin Hamberg. Men efter några dagar kände alla att den milda provokationen i namnet var dess styrka. Genom sin originalitet kom Knäppupp

Akta huvet!

Vild musikalisk knäppupp. Knäppupp I.Revy på Cirkus i Göteborg 10/10–7/12 1952 och Folkan i Stockholm 1/1–19/4 1953. Tältturné 25/5–6/9 1953.

Tingel tangel på Tyrol

242

Receptet för krogshower är normalt att de inte får vara för långa och att tempot ska vara högt. Publiken äter och dricker, vilket gör att skärpan inte alltid räcker till för att hänga med i en show med komplicerad handling. Minspiration var från början nästan två timmar lång men ströks sedan ner rejält. Povel tog ut svängarna lite mer för egen del men hävdade med bestämdhet att Minspiration var en föreställning med fem likvärdiga aktörer. Det ändrade manuset räddade föreställningen och publiktillströmningen gjorde att speltiden fi ck förlängas något, även om det inte var fullsatt varje kväll.

Den låt från Minspiration som visat sig leva längst är Den allra bästa musiken kommer själv-mant. Det blev också slutsatsen efter expeditionen ut i skapandets snårskog, där ju Povel själv befun-nit sig länge innan Minspiration var klar, något som bidragit till högt ställda förväntningar. Det är lättare att slå ur underläge.

Att säga att det hängde ihop med de vikande publiksiffrorna för Minspiration är nog att ta i, men helt klart är att Berns salonger hade problem. Ekonomin var 1982 så dålig att man inte hade råd med revy och show utan hotades av stängning eller försäljning och annan användning. Det räckte tydligen inte heller med alla som hängde på Röda rummet, som nästan fungerade som en ungdomsgård för Stockholms unga vuxna.

Lyckligtvis kom det in fi nansiärer som räddade Berns och behöll salongerna för såväl mat och musik som show och konferens. Både Hasse & Tage och Povel gjorde sitt för att rädda det ärevör-diga etablissemanget.

När Berns öppnade efter renoveringen i början av 1983 var Povel snart tillbaka med Sven Olsons trio och sjöng sin hyllningslåt Berns salong. Med Dramaten satte Hasse upp Hjalmar Söderbergs en-aktare Aftonstjärnan och det var första gången man

kunde se »seriös« teater och äta supé samtidigt. Förväntningarna betyder mycket. De var annor-lunda den här gången och Aftonstjärnan bidrog till det nya Berns ekonomi. Nästan samtidigt som Minspiration lämnade Stockholm för turné hade Svenska Ords Fröken Fleggmans mustasch premiär på Göta Lejon på Söder. Det blev Hasse & Tages sista scenproduktion, Tage kämpade ju redan då mot sin sjukdom. Kampen förlorade han i oktober 1985. »Sverige blev gråare och tristare«, sade Hasse som förlorat sin arbetskamrat och bäste vän.

När Tage var som sjukast hade han och Hasse för att hålla humöret och modet uppe börjat pla-nera nästa produktion, en parodi på operetten Vita hästen. Gröna hästen skulle den heta. Efter Tages bortgång avslutade Hasse istället sin fi lm Falsk som vatten; det var viktigt för honom att arbeta vidare för att inte sorgen skulle ta överhanden.

Det fanns egentligen bara en person som Hasse kunde tänka sig att arbeta med nu när Tage inte

fanns och det var förstås Povel. De behövde lyftas av varandra båda två, Hasse efter förlusten av sin bäste vän och kompanjon och Povel efter mot-gångarna med Minspiration och de skrotade fi lmplanerna. Samarbetet gav Tingel tangel på Tyrol, »En totalkväll skapad av Ramel & Alfredson presenteras av Knäppstugan«. Det senare var en sammanslagning av Knäppupp och Skrivstugan, som Hasses bolag efter AB Svenska Ord hette. En-ligt samma logik kom Tingel tangel ut på skiveti-ketten Knäppa Ljud, en sammanslagning av Knäppupp och Svenska Ljud.

Totalkvällen på Tyrol började medatt Povel och Hasse hälsade välkomna redan i dör-ren. När publiken satt sig öppnades kvällen av ett spelverk på scenen och efter det utbröt »ett sam-melsurium av taskgycklare« ute bland borden. För

Tingel tangel på Tyrol

Revy på Tyrol på Gröna Lund i Stockholm 7/2 1989–28/4 1990.

»Varning: den som

stänger Berns salonger,

grips av ständig ruelse

och ånger! Vädjan: nån

som älskar skratt och

sånger, måste få ta hand

om Berns Salonger« – Tage Danielsson

Halsbrytande humor! Frivola närmanden! Komiska utseenden!

Gästkramande primadonnor! Intagande födoämnen!

Rätterna på Tyrol besjöngs när de serve-rades. Här framförs Mor Selmas semla bland borden på restaurangen. Flera av recepten i Tingel tangel fi nns i Hasses och Povels bok Vanliga palsternackan för gottegrisar som gavs ut under överinse-ende av Gastronomiska akademien 1986.

I sketchen Förlåt hade alla någon form av lyte, direktör Gunbo/Povel, direktör Botulfsson/Johan Ulveson, direktör Blad från IBM/Hasse och fru Granberg/Margaretha Krook. Snart dyker den känslige direktör Bülow upp, så det gällde att vakta sin tunga. Det höll förstås inte, alla försäger sig och det hela drunknar i ursäkter och felsägningar.

243

fem kronor kunde man vara med i utlottning av rysk kaviar, få ett födelsedagsbarn hyllat eller snaps-visor sjungna. Man kunde också bli spådd, få en dikt läst vid bordet, en fräckis viskad i örat av Hasse eller magdans utförd vid bordet av Rozita Auer. De insamlade femmorna gick till Greenpeace. Full fart var det – en öppning i god elastisk stil.

Revyns primadonna assoluta var Margaretha Krook som golvade publiken redan från start i för-showen »The Krook show«. Föreställningen bestod av tre huvuddelar: förutom »The Krook Show«, »Värdshuset Blåvita hästen« och själva Tingel tangel-revyn. Mellan dessa serverades trerätters-menyn som besjöngs med olika låtar.

I slutet av »The Krook Show« sjöng Hasse, Povel och Margaretha Mr Smör & Mr Bröd & Mrs Skåde-spel och sedan kom Fisk i fi n form, Major Tollsténs får i kål (serverad i Kronans kokkärl, så kallad snuskburk), Lappfars lilla kåta (smördegsinbakad renfi lé) och Risotto maffi oso. Som variation fanns också skvader på menyn (harsadelfärsfylld tjäder).

Mor Selmas semla, Petter Niklas tårta och Annas ananas var alternativen bland de likaledes be-sjungna desserterna.

Den andra delen, »Värdshuset Blåvita hästen«, hade sin grund i idén som Hasse och Tage haft och som de planerat som sitt nästa projekt. Musiken var huvudsakligen lånad från Benatzkys operett, men även från andra ställen, och den hade Rame-liserats ihop till en sammanhängande historia som utspelade sig i Salzkammergut. Hasse tappade bort sig i manus och broderade ut sig i bästa Lindeman-stil. Publiken kämpade med mungiporna och när han avslutade med orden: »Så kan det gå här i Alz-heimergut«, brast hela Tyrol brast ut i gapskratt.

Förutom de tre huvudaktörerna medverkade det yngre gänget med Lotta Ramel, Ewa Munther, Rozita Auer, Sten Hellström, Bengt Rydén och sist men inte minst Johan Ulveson. I ensemblen fanns också två riktiga trotjänare, knäppuppveteranerna Maj-Britt Thörn och Mille Schmidt. Mille var ju också med i de första av Svenska Ords revyer.

Lotta Ramel och pappa Popo, far och dotter på restaurang Tyrols scen i Tingel tangel.