2 GRAMMATIK OCH SAMTAL - nord.helsinki.fi · syntaktiska frasers och satsers uppbyggnad (satslära eller syntax). Utvecklingen har i praktiken gått till att syntaxen fått den dominerande

2 GRAMMATIK OCH SAMTAL 2.1 GRAMMATIKENS FOKUS Grammatikböcker inleds ofta med en redogörelse för grammatikbegreppet – helt enkelt därför att det inte är självklart. Än mindre självklart är det i föreliggande framställning som tar fasta på många företeelser som tidigare inte ansetts höra till den grammatiska beskrivningen eller åtminstone inte till dess kärna. Grammatikskrivning har av tradition utgått från det skrivna språket. I antiken var grammatiken anknuten till undervisning av skrivkonsten, och detta har varit utslagsgivande även i den svenska grammatikens historia. De första svenska grammatikböckerna, som utkom på 1600–1700-talet, hade etableringen av en allmänsvensk ortografi och ett svenskt skriftspråk som sitt främsta uttalade syfte. Dessa grammatiker koncentrerade sig således i huvudsak på ordens riktiga skriv- och böjningsformer, men man gav också upplysningar om ordens uttal och historiska ursprung. Principiellt samma betoningar rådde i svenska grammatiker ända fram till 1900-talet. De mest utbredda och konsekvent uppföljda teoretiska resonemangen gällde ordklasserna, medan satsen och satsdelarna länge hade en undanskymd roll. Betoningarna i grammatikers uppläggning har ändrats mycket sedan ingången till 1900-talet. Ortografi och uttal uppträder inte längre centralt i grammatiken utan behandlas i andra regelsamlingar, och även ordbildningsläran har haft en mindre roll. I stället har det utkristalliserats en tudelad kärna i grammatikbeskrivningar: dels en lära om ordklasser och morfologi (formlära), dels en lära om syntaktiska frasers och satsers uppbyggnad (satslära eller syntax). Utvecklingen har i praktiken gått till att syntaxen fått den dominerande rollen, eftersom många morfologiska företeelser styrs av

Jan Lindström: Tur och ordning 2

syntaxen, t.ex. kongruensböjning. Till syntaxens växande betydelse i grammatiken har också bidragit teoretiska landvinningar inom språkvetenskapen som kunnat erbjuda bättre redskap för analys av fras- och satsbildning. Grammatikens mål formuleras då numera så att den ska redogöra för hur nya fraser, satser och meningar kan bildas. Trots skiftet i beskrivningens fokus, som gått från studiet av små isolerade enheter till analys av större funktionella enheters uppbyggnad, dominerar ett visst skriftspråkligt perspektiv i grammatiktraditionen. Det primära objektet för grammatiker var ju länge etableringen av ett skriftspråk, och trots att talets primära status vid grammatiskt studium alltid haft sina förespråkare har skriftspråket tjänat som källa för observationer. En orsak till detta är att grammatiken fortfarande har setts som ett normerande, språkvårdande instrument, och det har varit mest angeläget att ge rekommendationer och regler gällande det skrivna språket. En annan orsak till skriftens dominans är att den är mycket mer tillgänglig för observationer. Talet är snabbt och försvinnande, och det fanns inte tidigare bra metoder för lagring och analys av t.ex. samtal. Stela attityder har också haft sin andel. Skriftspråket har ännu på 1900-talet betraktats som grammatikens huvudsakliga objekt med motiveringen att de grammatiska formerna uppträder renast där. Grammatiker som bygger på det skrivna språket har således tendensen att vara exkluderande till sin natur: till den grammatiska beskrivningen, och också själva begreppet grammatikalitet, hör sådana regelbundenheter som är observerbara och stabilast i den skriftliga formen, som de facto presenteras som språknorm. Det talade språket, kanske just i form av samtal, manifesterar emellertid en mycket grundläggande form av människans språkliga verksamhet och kompetens. Det talade språket är en biologisk förmåga hos människan, ett medel för bekräftande och förnyande av sociala kontakter i omedelbara möten mellan individer. Ett studium av samtalsspråk kan således avslöja något grundläggande av språkanvändningen och därigenom av språkstrukturen, emedan användning förutsätter bemästrande av strukturer.

Skriftspråket bör naturligtvis uppskattas som en teknologiskt avancerad företeelse. Det är en av människans förträffligaste

En orientering om samtalsgrammatik 3

uppfinningar och centralt för uppkomsten och organisationen av moderna samhällen. Det tål dryftas att skriften möjligen uppkommit för att man ska kunna dokumentera sådan information som annars skulle vara svår att hålla reda på: bokföring, religiösa arkiv, lagsamlingar. Tal och skrift utesluter sålunda inte varandra, utan de har kompletterande funktioner i våra liv: tal- och skriftspråket är de två viktigaste variantformerna av svenska språket. Förhållandet illustreras i tablå 1.

Språk Tal Skrift

(väsentligen) socialt bärande (väsentligen) samhällsbärande Normutmanande normbildande Tablå 1. Grundläggande aspekter på förhållandet mellan talat och skrivet språk i vår kultur. Har svenskt tal- och skriftspråk då olika gammatik? Det beror på vad man lägger in i begreppet grammatik. Både i talad och i skriven svenska bildar man utsagor av strukturella baskomponenter som kan identifieras som ord, fraser och satser. De basala grammatikreglerna är gemensamma: det finita verbet intar andra ledpositionen i en påstående huvudsats, den bestämda nominalfrasen markeras med dubbel bestämdhet utom t.ex. i genitiv, adjektivet kongruensböjs i predikativ. Dessa uppenbara, för svenskan generellt gällande regler är dokumenterade i en rad grammatikböcker, och det är naturligtvis ingen idé att börja upprepa dessa regler i denna framställning som söker egenarten i samtalsspråkets grammatik.

Det är snarast så att skriftspråket utgått från de strukturer som i allmänhet varit utmärkande för svenska språket men också idealiserat dem för det skrivna språkets egna syften. Således utgår man från att huvudsatsen ska ha en viss (fullständig) struktur, bisatsen en annan, och fraserna vissa givna former. Variationen, eller flexibiliteten, i de realiserade strukturerna är större i talet, också när man bortser från regional variation. Upprepningar, omstarter, korrigeringar och ändringar mitt i grammatiska konstruktioner skulle se ut som


förargliga felaktigheter i skrift men hör till det normala och samtidigt strukturellt regelmässigt hanterade i talet. En skriven text manifesterar inte heller talets dialogiska organisation som turbyten, ämnesutveckling genom initiativ och responser samt olika språkliga markörer för orkestreringen av talarnas samspel. Samtidigt verkar man i talet mera sällan utnyttja möjligheter som hör till vanligheten i det skrivna språket och bidrar till innehållskoncentration: långa sammansättningar, långa nominalfraser, långa första satsled och många bisatser. Det är således föga sannolikt att man kan skriva som man talar – trots att sådana råd ibland getts aspirerande skribenter – lika lite att man kan (sam)tala som man skriver. Att man nu i den här boken fokuserar hur vi egentligen samtalar ur en strukturell synvinkel betyder inte att man vill överge den grammatiska kunskapsbank som samlats under flera århundraden. I grunden beskrivs ju något som är en del av det svenska språket. Det skulle vara besvärligt att diskutera grammatiska företeelser utan den etablerade terminologin och parallellerna till det de betecknar, även om vissa termers innebörd kanske kräver omprövning och nya också behöver introduceras. Att man har samtalsspråket i fokus kräver dock att själva aktiviteten kring samtalandet kommer i förgrunden. I samtal formuleras yttranden i realtid och i en ständig interaktion med en annan part. Samtal utspelar sig i olika specifika yttre situationer, och yttranden som fälls i samtal är således relaterade till samtalssituationen. Yttranden är också unikt relaterade till varandra, för samtalet utgörs av en serie yttranden som responderar på varandra och tar avstamp i varandra både innehållsligt och strukturellt. Åtminstone detta, att kunna beskriva hur språket är anpassat till och används för ett sådant konstant växelspel – att det finns samband mellan språkstuktur och interaktionsstruktur – hör till samtalsgrammatikens främsta syften. Den måste vara inkluderande vad för talspråket typiska eller särartade företeelser beträffar, även betona dessa, eftersom beskrivningarna tidigare förbigått dem. I sista hand är grammatiken dock något ogripbart, något som inte existerar i den fysiska världen. En grammatikbok är bara en manifestation av en författares syn på vad grammatiken kan bestå av, och vad som kanske är fokalt i den. Det är en dokumentering av


regelbundenheter som man kunnat observera i någon delmängd av språkbruket. Observerade regelbundenheter kan leda till generaliseringar och kanske också teoretiskt grundade formaliseringar av återkommande språkliga och sociala processer. Generalisering och formalism gör våld mot det som är speciellt och konkret; därför räknar grammatikböcker ofta upp en hel del undantag från huvudregler. Men eftersom vårt sätt att tala och interagera med varandra på ett visst plan onekligen ter sig systematiskt och organiserat, är det inte orimligt att sträva efter en beskrivning som försöker fånga systematiken och organisationen – grammatiken i det hela. Det är också det enda sättet att förstå det speciella och konkreta. 2.2 OLIKA TYPER AV SAMTAL Man använder ofta ordet samtal som en samlingsbeteckning för muntlig gruppkommunikation av varierande slag. Ändå måste vissa generella villkor vara uppfyllda för att det ska vara meningsfullt att kalla en kommunikationsform samtal.

Det stämmer förstås att samtal förs muntligt. Ytterligare kan man utgå ifrån att samtal har minst två deltagare, och dessa är engagerade i ett socialt växelspel med varandra. Denna interaktion sker i realtid och så att deltagarna vanligen befinner sig i samma rum så att de kan se och höra varandra, varvid man också kan tala om ansikte mot ansikte-samtal. Det viktigaste undantaget är kanske telefonsamtal där deltagarna inte delar samma fysiska och visuella rum.

Interaktionen är dialogiskt organiserad, vilket betyder att deltagarna talar i turer, responderar på och utvecklar det som sagts i föregående turer och orienterar sig mot kommande turer. Att var och en försäkras sin egen tur i samtal, och att deltagarna inte talar i mun på varandra, är resultatet av ett ofta dolt organiserande system som kallas turtagning. Ju fler deltagare det finns, desto komplexare uttrycksformer kan turtagningen ta. Således är det av stor betydelse om man studerar samtal med bara två deltagare, s.k. dyader, eller flerpartssamtal, som har tre eller ännu fler deltagare.


Inom samtalsforskningen anses vardagliga samtal representera en typ av idealform av samtal. Vardagliga samtal hör mest till människors privata sfär, de förs inom familjen och mellan vänner. Kännetecknande för vardagliga samtal är att de inte behöver ha något på förhand definierat mål, utan de talande engagerar sig i samtalet närmast för den sociala samvarons skull och för att förstärka de sociala relationerna. Det som gör de vardagliga samtalen till ett slags idealform är just att det inte finns så många faktorer utanför själva samtalandet som reglerar interaktionen, t.ex. turtagningen i den. Vardagliga samtal utgör en fond mot vilken andra typer av samtal kontrasteras.

I en viss motsats till vardagliga samtal använder man termen institutionella samtal, med vilka avses interaktioner där deltagarna har formellt bestämda, ofta asymmetriska roller, såsom mellan kund–expedit, klient–myndighet och patient–läkare. Man engagerar sig i dessa samtal för att uträtta bestämda ärenden och för att uppnå ett konkret mål, såsom leverans av en tjänst eller produkt, ett myndighetsbeslut eller en sjukdomsdiagnos. Institutionella samtal ackompanjeras ofta av speciella yttre verksamhetsformer, som kan utgöras t.ex. av en domstolsförhandling, en läkarkonsultation eller ett möte med ordförande och andra deltagare. Genom att den institutionella kontexten definierar de talandes rättigheter och förpliktelser (t.ex. vad gäller turtagning), de tillgängliga ämnena (t.ex. på en färdigformulerad agenda) och de tänkbara målen har samtalen också en massa strukturella egenskaper som skiljer dem från vardagliga samtal.

Det finns också olika typer av särskilt arrangerade samtal. Sådana är till exempel intervjuer och debatter som förs i en sändningsstudio och sänds ut i radio och tv. Eftersom samtalen distribueras till allmänheten genom ett massmedium kallas de ibland medierade samtal. En typ av arrangerade samtal är också olika intervjuer och diskussioner som man under en på förhand bestämd yttre inramning insamlar i olika forskningssyften. Arrangerade samtal skiljer sig från vardagliga såväl som institutionella samtal i att deltagarna inte engagerar sig i samtalet spontant, av ett eget behov, utan interaktionen är på ett eller annat sätt iscensatt.


Utanför samtalsbegreppet och således även föreliggande bok faller monologiska, ofta också sekundärt muntliga kommunikationsformer, såsom uppläsning, föredrag och dialog i skådespel. Planerade tal studeras inom retoriken, som emellertid också intresserar sig för argumentering och interaktion i gruppdiskussioner. Kunskaperna man inhämtat genom studier av vardagliga, oplanerade samtal kan vara till stor nytta för studiet av strukturerade tal och debatter. Dramadialog kan säkerligen till en viss gräns studeras med samtalsanalytiskt inspirerade metoder, men man bör dock komma ihåg att drama är en avbild av verkligheten, en konstnärlig produkt. Det som kännetecknar ”riktiga” samtal är att de är processer som är genuint förankrade i verkligheten.

2.3 SVENSKT SAMTALSSPRÅK Den ovan beskrivna variationen mellan olika typer av samtal vittnar om att svenskt samtalsspråk knappast utgör ett enhetligt, monolitiskt objekt för studium. Om syftet är att göra en rätt allmängiltig beskrivning av samtalsspråkets beskaffenhet kan man således inte begränsa sig till en viss idealiserad genre utan man bör i viss mån försöka omfatta mångfalden. Det är en fördel om beskrivningen kan ta fasta på olika situationer och yttre villkor kring samtal, eftersom den yttre inramningen påverkar vilka slags språkliga resurser och interaktionella praktiker som tas i bruk. Att kunna använda och anpassa dessa resurser enligt kontext hör till språkbrukarnas kommunikativa kompetens, vars mångskiftande former en grammatik borde kunna dokumentera. Samtidigt är det emellertid i relation till en viss idealisering som variationen i de språkliga och interaktionella strategierna kan synliggöras. En sådan fond för beskrivningen av samtalsspråket utgörs, som nämnts, av det vardagliga samtalet. Vid sidan av genrevariation finns det annan språklig variation som på ett överordnat plan går genom det svenska språkområdet och gör att vi inte heller i andra perspektiv kan tala om ett enda svenskt samtalsspråk. Språkbrukarnas ålder, kön och sociala klasstillhörighet


kan ta sig uttryck i människors sätt att tala. Sociolingvistiken har speciellt ägnat sig åt att beskriva storskalig variation av detta slag. I denna grammatik fokuseras dock lokala sekvenser av tal vars analys bygger på det som sker i och kring just dessa sekvenser. Övergripande verksamhetsfaktorer, t.ex. om samtalet äger rum på en middag eller en läkarkonsultation, beaktas i andra hand då sådana faktorer kan antas ha förklaringskraft och i synnerhet då dessa får en tydlig manifestation i den studerade sekvensen. Social och verksamhetsberoende variation är naturligtvis något som allmänt kan relateras till att samtalandet är situerat socialt beteende på mikro- och makroplan. Man kan inte heller blunda för att det förekommer regional variation i språkbruket, inte minst i det talade språket. Den talade svenskan indelas konventionellt i de övergripande regionala varianterna centralsvenska, västsvenska, sydsvenska, nordsvenska och finlandssvenska. Härtill kommer ett oöverskådligt antal lokala dialekter. Syftet med denna samtalsgrammatik är inte att betona eller illustrera den regionala variationen, utan det som tas upp antas i allt väsentligt vara gemensamt för samtalsspråket i olika regioner. Det studerade materialet har dock en viss regional spridning från västsvenska till centralsvenska och finlandssvenska. Någon aspekt av denna variation kan således komma till uttryck i de exempel som presenteras. Mest påtagligt torde detta gälla finlandssvenskan, som har lexikala, syntaktiska och prosodiska drag som är främmande för eller mindre frekvent förekommande i de regionala varianterna i Sverige. Sådana särdrag kommenteras i texten då det är aktuellt. Det förekommer också stilistisk variation i samtal, som dels kan ha koppling till den sociala och regionala variationen, dels till användningen av speciellt pragmatiskt betingade samtalsstrategier eller -stilar. Talarna kan ge olika uttryck för pragmatisk artighet, t.ex. indirekthet i sätten att formulera värderingar, tilltal eller uppmaningar. Talarna kan också med olika medel signalera sitt engagemang i den pågående interaktionen eller samhörighet med någon grupp och subkultur. En analys av sådana samtalsstrategier står dock inte i fokus för den samtalsgrammatiska behandlingen här.


2.4 SAMTALSANALYTISKT INSPIRERAD LINGVISTIK Inom pragmatiskt inriktad språkforskning har man i olika teoretiskt grundade subdiscipliner, såsom talaktsteori och diskursanalys, intresserat sig för villkoren för talad kommunikation. Gemensamt för dessa är att de ofta just är mera teorier om språkbruket än metoder för analys av talad interaktion i verkligheten. Sålunda påverkas resonemangen och intresset för de företeelser som man studerar av det som framstår centralt i själva teorin.

Samtalsanalysen, i en teoretiskt något snävare bemärkelse även kallad CA efter engelskans conversation analysis, står i en viss motsättning till de teoretiskt präglade inriktningarna. Även om också samtalsanalysen numera utgår från vissa, empiriskt grundade premisser, är den till övervägande del en empirisk och induktiv forskningsmetod. Denna metod utvecklades på 1960-talet i USA av i första hand sociologer. Syftet var inte i början att studera speciellt språk utan människors interaktion i en social kontext. Med tiden har samtalsanalytikerna blivit mer och mer språkligt orienterade, även om sann samtalsanalys (CA) fortfarande betonar den sociala verksamheten och dess uttrycksformer som utgångspunkt mera än strukturella språkliga drag. Samtalsanalysen nådde Norden på allvar på 1990-talet och den utgör en viktig inriktning inom språkforskningen i dag. Genom att språkvetare i större skala börjat intressera sig för samtal och interaktionsmönster har man vid ingången till 2000-talet börjat tala om en ny inriktning som speciellt i Europa börjat gå under namnet interaktionell lingvistik. Detta är i viss mån också ett samlingsbegrepp för samtalsanalytiskt inspirerad forskning med lingvistiskt fokus. Begreppet slår också ihop delar av andra pragmatiska subdiscipliner som interaktionell sociolingvistik, funktionell lingvistik och diskursanalys. I viss mån förenas i interaktionell lingvistik en sociologisk amerikansk och en mer lingvistisk europeisk, speciellt tysk och engelsk, tradition inom talspråksforskning. Inriktningen har också fått en betydelsefull position i Norden, speciellt i Danmark, Sverige och Finland. Den här grammatiken kan anses utgöra ett bidrag till detta nya språkvetenskapliga paradigm.


Det grundläggande intresset för interaktionella lingvister är att studera samband mellan mönstren i interaktion och språkbruk. Härvid kan språket bektraktas dels som en resurs som organiserar interaktionen, dels som en dokumentering av återkommande interaktionella processer. Vissa grammatiska konstruktioner verkar t.ex. vara typiska när man utannonserar ett nytt ämne eller en annan ny fas i samtalet, t.ex. den så kallade dislokationskonstruktionen i Dior, har ni dom? yttrad av en kund i en fotoaffär. Det språkliga uttrycket, dislokationskonstruktionen, är således å ena sidan en resurs för en identifierbar praktik i interaktionen: referentintroduktion ’mitt ärende gäller diabilder’. Å andra sidan är det möjligt att det språkliga uttrycket ursprungligen etablerat sig i språkbruket – och grammatiken – just därför att det gång på gång behövts för att utföra ett visst interaktionellt arbete.

Inom interaktionell lingvistik accepterar man två alternativa, kanske också kompletterande analytiska utgångspunkter. Den mer prefererade sociologiska analysmetoden utgår från identifiering och insamling av interaktionella situationer och praktiker av en viss art, vars olika språkliga uttryck sorteras och analyseras i andra hand. Den traditionella lingvistiska metoden är att fokusera intresset på ett visst språkligt uttryck och reda ut i vilka situationer och interaktionella uppgifter det förekommer. Det förenande perspektivet består i att språket ses som en resurs för interaktionen och att det snarare är interaktionella strukturer som förklarar språkliga strukturer än tvärtom. En annan förenande princip är att det språkliga uppfattas som ett mångfasetterat kommunikativt komplex, vars olika nivåer har relevans för analysen, t.ex. syntax, semantik, prosodi och även vissa ackompanjerande, ”paralingvistiska” företeelser som andningsljud, mimik och gester. Forskningen på detta område siktar i sista hand på en generell teori om hur språket fungerar och strukturereras i social interaktion.

Interaktionell lingvistik hämtar analysmetoderna i hög grad från samtalsanalysen. Även om CA-metoden ursprungligen inte utarbetades av språkvetare eller i utpräglat lingvistiska syften har den lämpat sig väl för lingvistiska upptäcktsprocedurer. Man använder sig av autentiskt språkligt material, dvs. ljud- eller videoinspelade samtal


och transkriptioner av dessa som ett analytiskt redskap. I analysen utgår man primärt bara från sådant som materialet gör tillgängligt för observationer. Analysen baseras således på vad som sägs, hur och var det sägs samt hur det som sägs tas emot.

En central aspekt i den interaktionella analysen är att studera hur deltagarna faktiskt behandlar sina egna och andras yttranden. En uppmaning är t.ex. snarare en handling som konstrueras och uppfattas som sådan i det sociala samspelet än ett bestämt språkligt uttyck med en på förhand självskriven funktion. I följande exempel (1) kan vi inte vara säkra på om talare A med sitt deklarativt utformade yttrande faktiskt avser en uppmaning. Det är snarast B:s handlande och erbjudande verbala respons som visar att A:s handling de facto tolkats som uppmanande: 1) A: Ja letar efter en (.) osthyvel, (1,0)

B: En osthyvel, ((B verkar leta bland odiskad disk))

(3,0)

B: Den komme här (d)en. ((B diskar))

(0,2)

A: Va, ((A slutar leta))

(0,6)

B: Du kan få en här. ((B diskar fortfarande))

(0,2)

A: Ja de e bra,

(16) ((B diskar, sköljer och torkar osthyveln))

B: S:å:?= ((räcker över osthyveln till A))

A: =Tack.

När man analyserar yttranden och deras funktioner är det således väsentligt att försöka anlägga ett deltagarperspektiv på dem. Mottagandet avgör i sista hand vilken funktion bland eventuellt flera potentiella som realiserats i en interaktion.

En annan viktig analytisk aspekt följer av synen på samtal som situerade sociala verksamheter. Yttranden som fälls i samtal produceras sålunda alltid i en specifik situationell kontext, dessutom


också i en specifik lokal samtalskontext. För de funktionella möjligheter som realiseras i utdrag (1) är det relevant att interaktionen sker mellan en pensionär (A) och ett vårdbiträde (B). Den globala verksamhetskontexten ger A rätten att komma med önskningar och B:s institutionella roll är att försöka fylla dem. I den lokala kontexten konstrueras en viss (uppmanande) aktivitet, och de enskilda yttrandena är orienterade mot att lösa interaktionella uppgifter som blir aktuella i aktiviteten.

För att man ska kunna förstå ett yttrandes funktion och utformning måste det analyseras mot den globala och lokala kontexten. Därför diskuterar man inte i samtalsanalytiskt inspirerade studier isolerade yttranden, utan man beaktar en sekvens av yttranden, där den specifika interaktionella junkturen för ett bestämt yttrande finns, framför allt bestående av föregåenede och följande yttranden. Denna metod kallas sålunda för sekvensanalys.

Till den utpräglat empiriska metoden hör att allt det som försiggår vid samtalandet är potentiellt relevant för analysen – eftersom allt observerbart är potentiellt relevant för själva talarna – och även relevant för den retrospektiva förståelsen av det som sägs och görs i samtalet. Således beaktas vid sidan av den konkreta språkliga produktionen också pauser och deras längd mellan enheterna i talet, andra än direkt språkliga ljud, samtidigt tal och dess exakta placering, stamningar och omstarter. Dessa aspekter av naturligt förekommande tal återges också i de transkriptioner som utgör underlag för analyserna. Grundtesen i samtalsanalysen är att det finns ordning på alla punkter vid interaktion. Man har kunnat visa att detta också gäller ovan nämnda företeelser, som tidigare ofta ansetts vara störningar, oorganiserade drag i talet. Så kan det te sig ur det genomtänkta skriftspråkets synvinkel. Men det vore underligt om vi inte hade systematiska sätt att redigera vårt spontana tal och även eventuella missar i det.

Den kanske viktigaste organiserande principen som styr samtalandet utgörs av turtagning. Deltagarna i ett samtal talar i turer som växlar ständigt, turväxlingen sker vanligen smidigt utan pauser och samtidigt, överlappande tal begränsar sig oftast just till ställen där turväxling sker eller åtminstone är tänkbar. Vissa övergripande


mönster för turtagning har kunnat beskrivas inom samtalsforskningen och det förmodas att syntaktiska strukturer utgör en viktig förutsättning för att turtagningen fungerar så samordnat mellan talarna som den gör. Att studera grammatik ur turtagningens processperspektiv är sålunda en viktig utgångspunkt även för en samtalsgrammatik.

De ovan nämnda metodiska utgångspunkterna har inte nödvändigtvis varit självklara inom språkvetenskapen. Man har inte alltid utgått från autentiska yttranden, man har inte i så hög grad beaktat kontexten kring ett enskilt yttrande och ännu ovanligare har det varit att anlägga ett deltagarperspektiv på ett yttrandes tillkomstprocess. Ställer man interaktionen i förgrunden för ett språkligt studium är det möjligt att grammatikskrivningen får andra betoningar och delvis också annat innehåll än vad som varit sedvanligt i århundraden.

2.5 AVGRÄNSNING AV SAMTALSGRAMMATIKEN En grammatik om svenskt samtalsspråk är rimligtvis en del av en beskrivning av allmän svensk grammatik, och många aspekter som gäller svenskans grammatik i allmänhet gäller även i samtal. Den här samtalsgrammatiken syftar till en systematiserad, både empiriskt och teoretiskt grundad beskrivning av vissa, i synnerhet för samtalandet centrala delar av grammatiken och grammatiska företeelser. 2.51 Grammatikens indelning Verkligen heltäckande, sammanhängande beskrivningar av ett språks grammatik är relativt sällsynta. I äldre tider saknade man kunskap och metoder för beskrivning av vissa språkliga nivåer, vilket på sitt sätt begränsade framställningen. Enskilda grammatikförfattare har naturligtvis också sina speciella kunskapsområden som bestämmer vad man tar i fokus. Men genom att kunskapskapitalet generellt gällande språk och grammatik blivit allt mer omfattande kan det bli en


oöverskådligt stor uppgift att samla all kunskap i en och samma framställning. Det kan då vara rimligare att försöka beskriva väl en aspekt av grammatiken, och kanske på ett sätt som tillför grammatikskrivningen något nytt.

Olika aspekter, eller indelningar, av det grammatiska studiet representeras av språkvetenskapliga specialområden som fonologi, morfologi, syntax, semantik och pragmatik. Dessa områden har sina i någon mån abstraherade fokala studieobjekt som vidare kan analyseras i de grammatiska, regelmässiga processer där de konkret kommer i användning. Tablå 1 sammanfattar dessa indelningar i grammatikbeskrivningen.

Specialområde Objekt Grammatisk process Fonologi fonem

yttrande uttal prosodi

Morfologi morfem ordbildning ordböjning

Syntax syntagm mening

frasbildning satsbilding meningsbildning

Semantik morfem syntagm mening

betydelser

Pragmatik yttrande diskurs

handlingar diskursbildning

Tablå 1. Exempel på några indelningar av ett grammatiskt studium. Kärnan i det som man nuförtiden uppfattar som grammatik utgörs av ett studium av objekt och processer som bildar satser och meningar: fokusområdet är då syntaxen. Detta är en bra utgångspunkt också för en samtalsgrammatik, för det är rimligt att en sådan grammatik i första hand ska kunna beskriva hur man bit för bit bygger upp yttranden som


fälls i samtal. Man kan studera på vilka villkor den analytiska grammatikens enheter som fraser och satser utgör konkreta yttranden. Hur orienterar sig deltagarna till enheterna i de växlande talar- och lyssnarrollerna? Vilken konkret relevans har analytiska grammatiska enheter i interaktionsprocessen? Enligt vilka principer inordnas enheterna i yttranden, som produceras i realtid under lokala interaktionella betingelser? Trots att kärnan i en modern grammatikbeskrivning främst handlar om syntagmatiska processer och relationer existerar dessa självfallet inte utan hänsyn till andra samtidiga språkliga processer. Studerar vi talat språk, och yttranden som samtalets grundenheter, kan vi inte blunda för prosodins roll vid yttrandebildning. Med hjälp av pausering, betoning och intonationsgång kan man t.ex. markera yttrandets funktion, strukturera yttrandet och signalera dess annalkande slut. Det väsentliga är att prosodin verkar utpeka syntagmatiska och pragmatiska enheter som har speciell interaktionell relevans. Kunskaperna om dessa processer är dock tills vidare ofullständiga. Därför görs det inga större anspråk på att operationalisera den prosodiska beskrivningen i denna grammatik. Prosodiska drag kommenteras dock i samband med exemplen då prosodin tydligt tillför något för tolkningen. Det finns också två mindre specialavsnitt om prosodiska medel vid yttrandekonstruktion. Yttrandens syntaktiska utformning kan naturligtvis inte heller studeras i isolation från de betydelser de bär och de konkreta handlingar som de i interpersonlig kommunikation utgör. Det är rentav centralt att studera yttrandens syntax i relation till vad yttrandet eller en viss del av det gör i interaktionen. Sålunda har pragmatiken, i synnerhet med hänsyn till turtagningen, en viktig motiverande funktion i samtalsgrammatiken. Genom det pragmatiska, identifikationen av talturerna som handlingar, förmår man också koppla språkets formsida till dess funktionssida. Att redogöra för denna koppling hör till de främsta målsättningarna i en grammatikskrivning. På den strukturella nivån angränsar syntaxen till morfologin. Ordböjningen är här på ett genuint gränsområde, för börjningen är en process som direkt drabbar ett morfem, ordet, men processen


motiveras ofta av syntaktiska och semantiska faktorer, dvs. den position ett ord har i en syntagm och den betydelse som anges med en särskild morfologisk form. I frasen flickans vackra väska kan man t.ex. säga att böjningsformen av adjektivet vacker bestäms av den syntaktiska positionen efter ett possessivattribut, medan genitivformen av flicka uttrycker en viss semantisk relation mellan flickan och väskan. Morfologin hör sålunda tätt till syntaxens domän i grammatiken, men den kommer ändå i andra hand i beskrivningen, ifall syntaxens huvudsakliga objekt anses vara mer övergripande mönster vid ord- och frasfogning. Ytterligare ett särskilt område består i ordbildningsläran, som utgör ett gränssnitt mellan lexikon och grammatik. Det är enligt speciella grammatiska regelmässigheter som ord kan avledas, t.ex. drickbar av elementen drick- och -bar. Likaså finns det mönster för bildning av sammansättningar, t.ex. när spårvagn och förare blir spårvagnsförare. Att beskriva hur enkla morfem kan byggas ut till komplexa morfem hör naturligtvis inte till den satssyntaktiska beskrivningen. I en samtalsgrammatik (och -syntax) kan dessa grammatiska praktiker dock vara av stor betydelse. En komplex morfemstruktur har en viss igenkännbar inre ”syntax” som har lokal projektionskraft i yttranden. Denna kan utgöra en resurs för identifiering av möjliga avslutningspunkter för yttranden, som i sista hand bildas av sekvenser av morfem. 2.52 Inre och yttre syntax Man brukar säga att grammatikens, speciellt då syntaxens, regler inte sträcker sig till större enheter än satsen. Sålunda hör beskrivningen av strukturer på text- och diskursnivå till något annat område, t.ex. textlingvistik och diskursanalys. Denna syn kan dock vara alltför strikt och antyder en dekontextualisering av de enheter som analyseras i grammatiken och är kanske en orsak till vissa tillkortakommanden i traditionell grammatik. Ur samtalsgrammatikens synvinkel räcker det inte att studera enskilda, isolerade yttranden, utan deras form och funktion kan förstås bara när de situeras i en sekvens i den


kringvarande interaktionen. Vissa grammatiska konstruktioner kan beskrivas bara om den föregående kontexten beaktas, särskilt accenturas detta vid olika typer av reaktiver som x och x-konstruktionen i utdrag (1): 1) A: Tycker du att den är tillräckligt modern också

B: Nå modern å modern int vet ja nu Att B formar sitt yttrande som hon gör beror på att yttrandet är en reaktion på något specifikt i det föregående yttrandet. Den exemplifierade x och x-konstruktionen, realiserad i modern å modern, är en återkommande strukturell resurs vars beskrivning förutsätter att man beaktar ett yttrandepar, inte bara yttrandet där konstruktionen själv ingår.

Också andra, mindre markerat dialogiska konstruktioner kan man bäst förstå då uttryckets form ses motiverad av den lokala interaktionella junktur där yttrandet fälls. Olika typer av bindningsrelationer mellan yttranden kan nämnas som ett exempel på företeelser som en diskursorienterad syntax borde kunna beskriva. Av de grammatiska resurserna spelar konjunktioner och ordföljd en viktig roll här: 2) A: Å när kan ni komma å lösa ut den

B: Ä ja tänkte på måndag A: Måndag har vi stängt tyvärr

Konjunktionen å ’och’, som inleder det första yttrandet i utdrag (2), signalerar att yttrandet hänger ihop med en pågående sekvens bestående av sinsemellan relaterade handlingar, i detta fall en serie frågor som expediten (A) ställer gällande kundens (B) biljettbeställning.

Kundens svar ä ja tänkte på månda skulle möjligtvis vara ett innehållsligt och strukturellt konstigt yttrande om man betraktade det i isolation. Det är inte ”på måndagen” som kunden ”tänker”. Vi kan se att här finns något underförstått element som motiveras av den föregående frågan: ”komma och lösa ut den”. Det är det kunden tänker


göra ”på måndag”. I traditionella termer är formuleringen av B:s svar elliptisk; det är en uttrycksresurs som bara kan beskrivas med hänsyn till den diskursiva kontext där det elliptiska yttrandet ingår.

Slutligen kan vi notera expeditens kvittering i yttrandet måndag har vi stängt tyvärr. Detta utgörs av en sats som inleds med den komponent – måndag – som responderar på och fokuserar kundens förslag i det föregående yttrandet: ja tänkte på månda.

Vi kan kanske inte förutspå genom någon regel att å ska inleda det första yttrandet ovan eller måndag det tredje eller att något element ska bli osagt i det andra yttrandet. Men vi kan förklara att å är en systematiskt använd resurs för en viss typ av interaktionellt arbete liksom svarsellipsen och den topikaliserande ordföljden. Som konstaterats är grammatikens uppgift att relatera språkliga former till semantiska/pragmatiska funktioner, och dessa relationer måste som synes ibland letas efter utanför gränsen för en sats och ett yttrande. Det är inte heller så att analytiska syntaktiska enheter som fras och sats är entydigt sammanhållna inom ramen för ett enskilt yttrande. Den mest markanta manifestationen av detta är samkonstruktioner där två olika talares yttranden binds ihop så att de tillsammans verkar bilda en syntagmatiskt bunden enhet: 3) A: Sonja Lindqvist

B: Heter du

I utdrag (3) har vi klart två olika yttranden av två olika talare, en som presenterar sig som Sonja Lindqvist och en annan talare som refererar till henne med pronomenet du. Men den grammatiska utformning som B:s yttrande heter du har kan bara förstås om yttrandet relateras till det föregående. Det finns ingenting inom B:s yttrande som kan förklara dess syntax. I själva verket skulle en sats som heter du anses som ”ogrammatisk”, ofullständig, enligt strikt satssyntaktiska regler. Vi har sålunda även vid samkonstruktioner med en grammatisk resurs att göra, och grammatiken borde kunna redogöra för de möjligheter som finns härvid.

Slutligen kan vi notera att mer eller mindre allt som yttras i samtal är på något sätt kontextberoende, även om det till synes gällde


initiativhandlingar. Frågan som ställs i (1) är samtidigt ett nytt initiativ som förutser en repons och en utveckling av något tidigare. Bindningen bakåt framgår, vid sidan av den initiala konnektorn å, av det anaforiska pronomenet den och adverbet också. Den enkla formen av namnupplysningen i (3) legitimeras av att yttrandet utgör ett led i en sekvens där det på ett bestämt ställe blir relevant för talaren att ange sitt namn, och där det samtidigt är möjligt att inte säga mer än just detta. För att kunna tackla med frågor av denna art kan vi här introducera två något olika syntaxbegrepp i samtalsgrammatiken: en inre syntax och en yttre syntax. Den inre syntaxen motsvarar i stort sett den traditionella grammatikens syntax som beskriver regelbundenheter vid konstruktion av fraser, satser och hela yttranden som utgörs av dessa grammatiska enheter. Fokus är med andra ord på yttrandets inre organisation från en identifierbar början till ett identifierbart slut. Den yttre syntaxen situerar studiet av grammatiska konstruktioner och yttranden i den dialogiska sekvens där yttrandet fälls och som yttrandets utformning är beroende av. Fokus är således på yttrandets dialogiska organisation. På ett något liknande sätt som morfologi och syntax går in i varandra förutsätter även den inre och yttre syntaxen varandra. Yttrandets inre organisation, t.ex. ledföljden, kan vara motiverad av yttrandets position i en dialogisk ordningsföljd, och sålunda bör de båda infallsvinklarna på syntaxen samordnas i den grammatiska beskrivningen. 2.53 Produkt- och processyntax En annan nyorientering i det analytiska perspektiv som förutsätts i samtalsgrammatiken är ett skifte från synen på grammatiska konstruktioner och yttranden som statiska, färdiga produkter till en syn där de ses som dynamiska, bitvis i tid och i interaktion med andra samtalsdeltagare uppstående och processbara enheter. Den förra synen kunde kallas för en produktsyntax som kan vara en acceptabel utgångspunkt när man analyserar satser i skrivna texter. Processen


som lett till de slutgiltiga formuleringarna är inte vanligen synlig i en skriftlig produkt.

I samtal har talaren mindre suverän kontroll över den form som yttrandet slutligen tar, utan han kan av olika orsaker, självmant eller påverkad av andra, modifiera eller utöka yttrandets innehåll och grammatiska konstruktion medan yttrandet processas. Det som har sagts en gång kan inte utraderas utan måste behandlas framför deltagarnas öron och ögon. Att konstruera yttranden är sålunda från början till slut en fortlöpande, gemensam process mellan talare och mottagare. En beskrivning som försöker fånga denna aspekt av yttrandekonstruktion kunde kallas för en processyntax. Även om man retrospektivt har ett färdigproducerat yttrande som analytisk ingång, t.ex. i en inspelning, är idealet i en processyntaktisk beskrivning att rekonstruera de faser som lett till slutresultatet. Processyntaxen inbegriper två parallella nivåer. På den ena nivån kan man fokusera talarens aktiviteter och val i den språkliga konstruktionsprocessen. Den formella och funktionella helhet, dvs. yttrandet, som uppstår genom den grammatiska bildningsprocessen är sällan något som talaren definitivt tänkt ut innan han börjar tala. Det kan sålunda i viss mån vara en utmaning att med en gång få alla grammatiska element inordnade så att resultatet blir en formellt och funktionellt välfungerande helhet. I en processyntaktisk beskrivning försöker man redogöra för olika steg som leder till, eller också fördröjer, det att yttrandehelheten bildas.

Kanske den mest påfallande processyntaktiska företeelsen, som är vanligt förekommande i samtalsspråk men normalt frånvarande i skriftliga produkter, utgörs av olika praktiker att redigera ett yttrande i vardande. Talaren kan sätta i gång en struktur som av olika skäl avbryts och skapa sedan nya förutsättningar för en fortsättning eller en helt ny start. Ordsökningar (1) och omstarter (2) är vanliga typer av reparationer, och i synnerhet de förra markeras ofta med något konventionellt uttryck som va heter de; vidare kan fraser av typen sån här och sån där tyda på en pågående ordsökning. [gic] 1) A: ja: hej, (.) ja h- (.) >grunner på en sak< för ja har

(0,8) ja har s- hållt i en: (0,3) sån här (0,3)


pt >va heter de¿< (0,5) hh kvicksilvertermometer¿ I: mm,

U: å så hade ja sönder'en i ha:nna¿

[bvc] 2) V: ja men hon [titt- hon tittar på en del=

G: [ ( )

V: =av de- resten också sa hon¿ Reparationer behöver inte bero på strukturella missar i talplaneringen. Omstarter kan till exempel föranledas av att en del av yttrandet hamnat i överlapp med ett annat yttrande (som i 2), att mottagaren inte verkar vara uppmärksam eller att talaren byter perspektiv i framställningen och därmed också konstruktionssätt.

Det är viktigt att inse att talarna trots olika progressionsavbrott och omprocesseringar sällan producerar ogrammatiska strukturer. Det vanliga är att grammatikaliteten är i behåll fram till en gränspunkt i den syntaktiska progressionen. Sålunda kan ja men hon titt- i (2) förefalla som en fragmentarisk sats i ett produktperspektiv, men den konstruktionsprocess som ”satsfragmentet” uppvisar är fullständigt grammatikalisk fram till avbrottet. En annan processyntaktisk nivå är den dialogiska: yttrandets utformning är också en interaktionell angelägenhet. Talaren riktar sina ord till en eller fler i tid, oftast även i rum, närvarande mottagare. Mottagarna ger respons inte bara efter att ett yttrande slutförts utan även under vägen när det utformas. Utifrån de språkliga och icke-språkliga signaler som talaren får av de andra deltagarna kan talaren ändra på yttrandets kurs på olika sätt. De justeringar som görs får också språkliga uttryck. Den interaktionella processen kan då tänkas få en avbildning i de grammatiska processer som bildar yttrandet formellt.

En aspekt på den inkrementella, dialogiskt framskridande konstruktionsprocessen är att yttranden alltid är potentiellt utbyggbara enligt lokalt uppstående behov. Ett exempel på utbyggbarheten ses i A:s fråga som inleder utdrag (3): 3) A: Snälla Monika har du en sax.


(.)

[#nära nånstans#= M: [Jå (0,7) e- [e-

C: =[Monika har du svart sytråd å nål¿

E: [[Du hade me dej nånting [som du sku sy¿

M: [[( )

C: [Jo:: >å ha- så< ja bär int de

trasit [#hem vetni#.

M: [Låt mej si nu.

Frågan Snälla Monika har du en sax bär alla kännetecken på ett färdigt, slutfört yttrande: den utgör en syntaktiskt välformad sats, har fallande, terminativ intonation och utgör en pragmatiskt rimlig handlingsenhet i ett symötessammanhang. A lägger dock till den adverbiella specifikationen nära nånstans efter den punkt då yttrandet först verkade vara slutfört, så att en större enhet uppstår: Snälla Monika har du en sax nära nånstans. Tillägget beror möjligtvis på att frågaren inte får respons direkt, för frågan följs av en liten paus. Tillägget erbjuder en ny reponspunkt efter sig och gör kanske önskningen möjligare att bemöta; dvs. sax önskas om det inte är alltför besvärligt att ta fram den.

Det syntaktiskt väsentliga är att A kunde ändra frågans strukturella och innehållsliga omfång då hon upplevde ett akut behov av en ändring. Tekniskt möjliggjordes ändringen av att syntagmer byggs upp bitvis och att det finns flera systematiskt förekommande praktiker enligt vilka utbyggnad kan ske även efter en potentiellt slutförd syntaktisk helhet. Att beskriva dessa praktiker, och de syntaktiska enheternas förhandlingsbara karaktär, hör naturligtvis till samtalsgrammatikens och processyntaxens centrala domän. De grammatiska och interaktionella processerna går in i varandra kanske mest påfallande när den yttre syntaxen beaktas. Det är mer regel än undantag att yttranden som bildar en dialogisk sekvens tar avstamp i varandra och lånar av varandra både semantiskt och syntagmatiskt. Yttranden responderar på något innehåll i ett föregående yttrande, signalerar genom sin grammatiska utformning att de är anknutna till varandra och gör en viss typ av formell eller


innehållslig fortsättning relevant i nästa yttrande. Till exempel en fråga gör ett svar relevant, och svaret formuleras ofta elliptiskt utifrån det material som själva frågan supplerar. En viktig aspekt av processyntaxen är projicering av kommande förlopp i yttranden. Inre syntaktiska relationer är i hög grad projicerbara. När ett led av en viss typ produceras är det väntat att det följs av ett annat led av en typ som ofta konstrueras med det ena ledet; t.ex. en preposition (på) kombineras vanligen med en nominalfras (bordet). Vidare hänger det ihop med projiceringen att inte bara en viss typ av nästa led är väntat utan att en viss typ av helhet kan förväntas uppstå genom inordning av nästa led, t.ex. prepositionsfrasen på bordet. Detta betyder med andra ord att grammatiska konstruktioner är förutsägbara då en eller några delkomponenter av konstruktionen producerats. Förmågan att som talare aktivt projicera kommande syntaktiska förlopp och att som lyssnare tolka möjliga projektioner är naturligtvis manifestationer av språkbrukarnas lingvistiska kompetens. Projicering är en nyttig förberedande resurs vid interaktion. Talaren kan signalera vart han är på väg med sitt yttrande och mottagarna kan orientera sig därefter redan innan ett färdigt ”budskap” levererats. Syntaktiska signaler anger ofta i början av ett yttrande vilken språkhandling som avses, t.ex. ordföljden kan avgöra om det handlar om ett påstående eller en fråga. På samma sätt kan syntaxen ge en vink om när yttrandet kan tänkas nå ett möjligt slut. Komplementled i en sats är ofta också satsens finala led. Att kunna identifiera ett projicerat slut är förutsättningen för smidiga övergångar mellan talturer i samtal. Vidare kan projicering användas i specifika interaktionella praktiker, t.ex. då man vill få den andre att respondera på ett visst sätt. Så kallade lucklämnande frågor är ett exempel på detta, såsom illustreras i (4) från ett telefonsamtal till en biljettjänst. 4) A: Vänta de e nu sjätte, B: Sjätte i fjärde de e en onsda

Här vill kunden (A) försäkra sig om datumet för en viss föreställning. Hon gör detta genom att ange första ledet i ett datumuttryck, dvs.


dagens ordningsplats i månaden: sjätte. I den aktuella kontexten är detta en igenkännligt ofullbordad enhet, ytterligare markerad som sådan med en vidareförande, icke-fallande intonation. Också expediten behandlar kundens bidrag som projicerande, nämligen som informationssökande, och erbjuder såväl den kompletta projicerade strukturen och det sökta innehållet, sjätte i fjärde, jämte tilläggsinformation (veckodagen). Ett yttrandepar som i (2) resulterar i en typ av samkonstruktion, där den ena parten erbjuder ett första led i en enhet och den andra parten fyller i med ett senare, syntaktiskt projicerat led, ibland med inkorporering av det första enhetsledet som i (2). Projicering kan också vara av mer pragmatisk än strukturell art och sålunda vila mera på yttre syntaktiska relationer. Responsyttrandet i utdrag (5) belyser denna aspekt: 5) A: Tycker du att den är tillräckligt modern också

B: Nå modern å modern int vet ja nu

Responsen inleds med ordet nå, som i vissa sekvenser kan utgöra ett komplett yttrande men så är inte fallet här. I stället anger nå en orientering mot frågan och det kommande svaret som något problematiska. Nå projicerar således en viss pragmatisk riktning för responsen.

Den följande samordnade konstruktionen modern å modern följer upp och fortsätter den initiala projektionen av någon typ av problem, nu specificerat gällande karakteristiken modern. Enligt observerade regelbundenheter i språkbruket duger detta inte som en fullvärdig respons ännu. Man kan således säga att x och x-konstruktionen projicerar en pragmatiskt nödvändig, om än strukturellt obestämbar, fortsatt komplettering av yttrandet. Kompletteringen utgörs av någon typ av formulering av det interaktionella problemet och denna kan tas som underlag för nästa yttrande. I (5) utgörs kompletteringen av den förnekande, resignerande satsen int vet ja nu. Ingen traditionell, enbart inre syntaktisk regel kan beskriva dessa regelbundenheter, som rimligtvis ändå är grammatiska, dvs. konsekventa, företeelser vid bildning av välformade svenska yttranden.


I ett interaktionellt orienterat studium av de syntaktiska processer och enheter som bildar yttranden måste vi alltså utgå från två principer. De syntaktiska enheterna är förhandlingsbara: deras omfång kan varieras enligt tillfälligheter som uppstår i interaktionssituationen. Men de syntaktiska enheterna har också orienterbara prototypformer, vilket för deras omfång i viss mån förutsägbart. Båda dessa principer utgör en central resurs i turtagningsprocessen: en slutpunkt och möjlig plats för talarbyte kan vid behov skjutas fram, och ett smidigt talarbyte blir möjligt om en potentiell slutpunkt för ett yttrande kan förutses redan innan den aktiva talaren nått ett tänkbart slut. Det måste dock påpekas att språkstrukturen, syntaxen, inte är den enda, och kanske inte heller alltid den viktigaste, påverkande faktorn vid konstruktion och tolkning av yttranden.

Prosodin har en viktig projicerande och kontextualiserande funktion. Pauser, betoningar och intonationsgångar ger vinkar om när ett yttrande håller på att nå sitt slut. I utdrag (4) såg vi hur prosodin tillsammans med syntaxen bidrog till att en viss typ av handling, den lucklämnande frågan, kunde identifieras: både syntaxen och intonationen lämande en ”lucka” i yttrandet.

Också visuella signaler, såsom blickar, miner och gester, är viktiga kontextualiserande element då yttranden produceras och tas emot. Till exempel kan talaren med blickkontakt välja den som han riktar sina ord till i ett flerpartssamtal; en blickkontakt som etableras mellan talaren och mottagaren mot ett möjligt avslutande yttrande kan förstärka signalen att talaren håller på att nå en slutpunkt och plats för talarbyte.

Slutligen måste yttranden kunna bli identifierade som i kontexten relevanta handlingar innan en slutpunkt för yttrandet är projicerbar. Denna pragmatiska dimension kan vara omöjlig att formalisera, men en aspekt av den ingår i resonemanget kring yttrandens yttre syntax. Den sekventiella positionen ställer många av de pragmatiska villkor som kan föra ett yttrande relevant eller icke-relevant.

Att konstruera yttranden, och att som mottagare kunna identifiera relevanta yttranden, innebär sålunda att man behärskar ett komplext samspel mellan olika kommunikativa resurser: syntaktiska, pragmatiska, prosodiska och visuella. Det är lika väl en utmaning för


en grammatiker att kunna göra rättvisa åt detta komplexa samspel i en beskrivning av hur yttranden konstrueras i samtalsspråk.

Documents

2 GRAMMATIK OCH SAMTAL - nord.helsinki.fi · syntaktiska frasers och satsers uppbyggnad (satslära eller syntax). Utvecklingen har i praktiken gått till att syntaxen fått den dominerande