22/5 2002

LO-ekonomerna inför verkligheten

- 1951 och 2001

Sammanfattning:

Introduktion

Fackföreningarnas funktion är att kämpa för sina medlemmars löner gentemot arbetsgivarna kan man tycka, men riktigt så enkelt kan man inte se på den saken. En lönebildning driven av fackliga lönekrav i stället för marknadslöner som balanserar utbud och efterfrågan på arbetskraft går ut över sysselsättningen och skapar arbetslöshet. Fackföreningarna står sig å andra sidan slätt mot arbetsgivarna om arbetslösheten är hög. Fackföreningarna vill självklart därför ha full sysselsättning också, och inte bara höga löner. Vid full sysselsättning börjar arbetsgivarna överbjuda varandra för att locka till sig arbetskraft. Då kommer löneinflationen att urholka konkurrenskraften och stigande konsumentpriser att urholka reallönerna.

Så länge nationalekonomer håller sig till dessa enkla samband kan de med viss rätt hävda att fackföreningar ofta gör mera skada än nytta för medlemmarna och för samhällsekonomin som helhet. När Gösta Rehn och Rudolf Meidner på 1940-talet anställdes av LO som ekonomer tog de som sin uppgift att forma ett fackligt ekonomiskt-politiskt program som syftade till att upphäva dessa motsättningar mellan full sysselsättning och facklig lönekamp.1 Hur kunde arbetarklassens intressen främjas genom en ekonomisk politik som inte stred emot utan tog stöd i god nationalekonomisk teori? Att vi nu firar 50-årsminnet av deras arbete beror på att de åstadkom en teoretisk ram för arbetarrörelsens ekonomiska politik som vi kan låta oss utmanas av än i dag.

Hur ser de för fackföreningsrörelsen centrala problemen ut i dag, dvs. motsättningen mellan de tre målen full sysselsättning, stigande reallöner och låg inflation? Och medlen som Gösta Rehn och Rudolf Meidner anvisade för att lösa upp motsättningarna, är de i kraft och är de verkningsfulla i dag? Det jag med andra ord skall göra i den här uppsatsen är att redovisa hur dagens LO-ekonomer ser på mål och medel i den ekonomiska politiken från samma fackliga perspektiv som Rehn och Meidner hade.

Jag börjar med att kort sammanfatta den ekonomisk-politiska miljö i vilken Rehn-Meidner modellen växte fram. Självklart var deras miljö mycket annorlunda än den miljö vi står inför idag. Men de centrala frågorna är desamma. Hur kan man föra solidarisk lönepolitik och förena den med full sysselsättning utan att få hög inflation?

BakgrundenDe erfarenheter ur vilka Rehn-Meidner modellen växte från i slutet av 1940-talet präglades av de stora förändringarna i förhållande till 1930-talets ekonomisk-politiska miljö. Arbetslösheten bland kassamedlemmarna

1 Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen. Betänkande till LO-kongressen 1951.

låg under tre procent mot de tio procent som man varit van vid från 30-talet. För första gången någonsin hade man full sysselsättning. Allmänt talades det om arbetskraftsbrist. Reallöner och realinkomster steg snabbt på grund av sedan krigsåren uppdämd efterfrågan hemma och utomlands. Men också stigande inflation hade tillkommit som ny faktor. I stället för 30-talets prisstabilitet och vissa år fallande priser hade man efter kriget kommit in i, som det tycktes, ständigt stigande priser, vilket oroade alla.

Den socialdemokratiska regeringen förde en expansiv penningpolitik med låga fasta räntor och en expansiv finanspolitik. Tillsammans ledde de till betalningsbalansproblem, inflation och brist på kapital och arbetskraft. Inflationen och underskottet i utrikeshandeln (bristen på dollar) försökte den tidens regering hantera genom inkomstpolitik och genom regleringar och ransoneringar. 1949 bad Regeringen LO prolongera avtalen, dvs. införa ett lönestopp. Kronan hade då devalverats med 30 procent vilket skapade en stark efterfrågan för industrin. Lönestoppet ville regeringen sedan förlänga 1950. LO gick emot lönestopp med argumentet att det skapade orättvisor till följd av att vissa sektorer kunde undkomma lönestoppet genom löneglidning. Efter två år med lönestopp inträffade en löne- och prisexplosion 1951. I Erlanders dagböcker återges på och mellan raderna de tidvis starka spänningarna mellan LO och regeringen. Ofta återkommer under dessa år skarpa ifrågasättanden från Erlanders sida av Rehn och Meidner men också av LO-ledningen. Konflikterna med finansminister Per- Edvin Sköld som ofta formulerade sig nedsättande om de två var inte mindre skarpa.2

Motsättningarna berodde på att Gösta Rehn och Rudolf Meidner fick LO med på ett ekonomiskt-politiskt program som på fundamentala punkter bröt med de förhärskande synsätten i regeringskansliet. Det tre hörnpelarna i Rehn-Meidner modellen är stram finanspolitik, solidarisk lönepolitik och aktiv arbetsmarknadspolitik. Lennart Erixon är den som tydligast påpekat att de tre måste utformas så att de samverkar, så att de stödjer varandra. Var och en för sig utan stöd av de andra två fungerar inte väl. 3

Lönepolitiken skall syfta till lika lön för lika arbete och måste bedrivas solidariskt med samordning av fackföreningarnas krav. Lönepolitiken ger därmed ett omvandlingstryck på låglönebranscher och låglöneföretag. Affären sätter inte priset efter varje konsuments inkomst. Lika lite skall lönen sättas efter företagets vinst. Löntagarna skall inte subventionera dåligt skötta företag med låg produktivitet genom att acceptera lägre lön än andra har i bättre skötta företag.

Finanspolitiken måste vara permanent stram så att efterfrågetrycket i ekonomin inte kan bli inflationsdrivande. Ett högt efterfrågetryck leder

2 Källa Tage Erlanders dagböcker. Gidlunds förlag 3 Erixon, L.; The Third Way Revistied. A Revaluation of the Swedish Model in the Light of Modern Economics. FIEF WP Series 2000, No 159.

till lättförtjänta vinster vilket leder till en ökning av löneutrymmet som de fackliga organisationerna inte kan hålla tillbaka. Facken kan inte säga nej till löner som arbetsgivare vill betala.

Om finanspolitiken är stram och inte tillåter att efterfrågetrycket blir högt och lönepolitiken förs utan förbarmande med företag och arbetsgivare som inte kan betala avtalsenlig lön får man oundvikligen viss arbetslöshet i branscher och regioner med många låglöneföretag. Det är därför som arbetsmarknadspolitiken blir ett så viktigt element i modellen. Arbetsmarknadspolitiken skall förbättra arbetsmarknadens

funktionssätt. Den skall i första hand underlätta mötet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft genom arbetsförmedling som ger alla arbetssökande information om lediga platser, arbetsmarknadsutbildning som ökar de arbetslösas möjligheter att gå till bättre betalda jobb och flyttningsstöd som minskar kostnaderna för arbetslösa att byta bostadsort.

Vad var det Rhen-Meidner gjorde? Jo, de använde enklaste neoklassiska teori som grund för sin modell. Lönepolitiken skulle ”föregripa” den perfekta marknadens utslag, dvs. leda till samma pris för samma arbete och i det långa loppet ganska små löneskillnader. Att alla arbetsgivare ställs inför samma arbetskraftskostnader bidrar till att skapa statisk effektivitet. De fogade därtill en teori och praktiska hjälpmedel för att skapa en dynamisk effektivitet genom en lönepolitik som utsatte företagen för omvandlingstryck och en arbetsmarknadspolitik som underlättade strukturomvandlingen mellan olika sektorer.

Teorin förutsatte facklig-politisk samverkan i vilken fackföreningarna svarar för lönepolitiken och regeringen för den övergripande ekonomiska politiken och för arbetsmarknadspolitiken.

UtvecklingenDen solidariska lönepolitiken bidrog under sin glansperiod fram till 1980 till en jämnare löne- och inkomstfördelning än i andra marknadsekonomier, till ett högt omvandlingstryck och - i kombination med den aktiva arbetsmarknadspolitiken – till en strukturomvandling i sociala former med stigande sysselsättning och mycket låg arbetslöshet.

Forskarna Hibbs och Lockning har kommit fram till att mellan 1964 -1993 innebar lönesammanpressningen mellan branscher och företag ökad produktivitet i ekonomin.4 Minskningen av löneskillnaderna inom företagen, däremot, kan ha sänkt produktiviteten i näringslivet. Men modellen avsåg lika lön för likvärdigt arbete, inte lika lön för allt arbete.

4 Hibbs, D. & H. ocking: “Solidarity Wage Policies and Industrial Productivity in Sweden”, Nordic Journal of Political Economy, vol 22, 1995. Se också Ekonomisk Debatt, Årgång 23, Nr 7.

Med viss förenkling kan man säga att det var på 80-talet som utvecklingen gick snett genom grova misstag i penningpolitiken. Devalveringen 1982 var för stor, avregleringen av kredit- och valutapolitiken för vårdslös och finanspolitiken för slapp – det senare med fackföreningsrörelsen som medskyldig. Att lönebildningen fungerade illa i den situationen är ingenting att förvånas över.

90-talets ekonomisk-politiska katastrof med massarbetslöshet och fallande BNP tre år i rad drabbade landet till följd av en övervärderad fastlåst krona, ett omöjligt kostnadsläge för exportföretagen, uppblåsta fastighets- och aktievärden, svaga regeringar, svaga statsfinanser, ideologiska låsningar, etc. Möjligen hade vi också under 1970-talet och 1980-talet fått för mycket löneutjämning inom de olika fackliga kollektiven, vilket dock var ett litet problem jämfört med de ovan uppräknade. Inom tjänste-mannakollektivet fick sekreteraren sin lön höjd i förhållande till ingenjören och yrkesarbetare fick sin lön sänkt relativt icke yrkesutbildade inom LO-kollektivet. Sekreteraren och yrkesarbetaren fick därmed sina lönerelationer påverkade på ett mindre rationellt sätt. Det blev i sådana fall fackliga organisationsgränser och inte arbetets art som styrde lönerelationerna.

I de någorlunda jämförbara statistikkällor vi har kan man följa utvecklingen över tid från 1960-talet och framåt. De visar entydigt samma bild vare sig man studerar fördelningen av löner, årsinkomster eller ekonomisk standard (efter skatter och bidrag och med hänsyn till hushållssammansättning). Spridningen i timförtjänsterna minskade enligt levnadsnivåundersökningarna från 1968 fram till 1981 och har sedan ökat till 1991 och 2000 men är ännu inte på samma nivå som på 1960-talet.5 Spridningen i årsarbetsinkomsterna för helårs- heltidsanställda minskade fram till 1983 och har sedan ökat enligt SCBs inkomstfördelningsunder-sökningar (HINK) som är årliga sedan 1978.6 Gini-koefficienten för år 2000 ligger dock fortfarande under nivån 1966/1967 i Låginkomstutredningens undersökning.

2000-talets lönepolitiska problemBilden av en stark löneutjämning lever fortfarande kvar i medvetandet hos många. Forskare talar om den sammanpressade lönefördelningen i Sverige. De internationella inkomstfördelningsdata som finns talar för att Sverige, Finland och Norge skiljer ut sig genom sina något jämnare fördelningar även om löne- och inkomstspridningen i Sverige ökat väsentligt under 1990-talet. När man intervjuar höginkomsttagare så vet de inte att så många tjänar så lite och frågar man låginkomsttagare så vet de inte att höginkomsttagare tjänar så mycket. Vår tro är att den allmänna bilden av en hårt sammanpressad lönestruktur är en myt, och om den var sann så är den det i allt mindre omfattning.

5 Le Grand, C., Szulkin, R. & M. Tåhlin: “Lönestrukturens förändring I Sverige” i Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2001:536 ”Inkomstfördelningsundersökningen 2000”, IF 21 SM 0201

För det andra så utgår man ifrån att sammanpressningen skett så att den inte motsvarar skillnaderna i individernas produktivitet. Om lönespridningen skall avspegla skillnaderna i produktivitet mellan individerna skall vi alltså vänta oss att utbildningsskillnaderna minskat över tiden och sedan ökat. Statistiken visar att skillnaderna i utbildningsnivå minskat över tiden ända sedan 1960-talet och att de fortsatt att minska ända fram till och med nu. Långsiktigt sker det en stark sammanpressning av utbildningsfördelningen i befolkningen genom att äldre med kort utbildning lämnar arbetskraften och ungdomar med gymnasiekompetens tillkommer.7 Därtill växer andelen med eftergymnasial utbildning starkt. Vidare har de jämförande undersökningarna i OECD-regi av läs- och räknekunnighet i den vuxna befolkningen i olika länder visat att den sammanpressade lönestrukturen i Sverige svarar mot en i liknande mån sammanpressad kompetensstruktur.8

För 90-talet visar alla tre statistikkällorna – SOFIs levnadsnivåundersökningar, SCBs årliga inkomstfördelningsundersökningar och SCBs lönestrukturundersökningar från och med 1992 att lönespridningen ökat till det tidiga 70-talets nivå – men ännu inte till 60-talsnivån. 90-talsutvecklingen kan bäst åskådliggöras i SCBs lönestrukturundersökningar som anses fullt jämförbara från år 1994.

I Tabell 1 ser vi längst ned 1994 års löner i 1000-tal kronor vid nedersta och översta decilerna, och kvartilerna i mitten. Uppåt i respektive kolumn ser vi sedan hur lönen ökat i procent jämfört med 1994. Vid den nedersta decilen har lönen ökat med 26,3 procent fram till år 2000, vid den översta med 36,2 procent. Skillnaderna i utvecklingen för de 50 procent som ligger i mitten (från P25 till P75) är mindre men har samma profil.

Vi har beräknat ett spridningsmått som relaterar skillnaden i utvecklingen mellan lägsta och högsta decilen respektive nedre och övre kvartilen till utvecklingen för medianlöntagaren. Vi ser då att den ”yttre” spridningen (P90-P10) ökat mera än den ”inre” spridningen (P75-P25).

Den ökade yttre spridningen beror mera på att de tio procent högst avlönade dragit från de många i mitten av lönestrukturen. I mindre utsträckning beror den ökade spridningen på att de 10 procent lägst avlönade inte hängt med men också lägsta decilen halkar efter de i mitten.

Kvar står för 2000-talets LO-ekonomer att begrunda att det under de senaste tjugo åren skett en krafttig isärdragning av lönerna – en isärdragning som accelererat under 90-talet – samtidigt som individernas produktivitet har stigit mätt i hälsa och blivit väsentligt jämnare mätt i

7 Hänvisning till ev skrift av Sven Nelander8 Infoga bibliografisk referens

utbildning. För oss gäller frågan om denna långsiktiga utveckling mot ökad ojämlikhet kan hejdas och eventuellt också vändas. Tabell 1. Lönespridningen 1994-2000 illustrerad med procentuell löneökning från 1994 vid yttre deciler och inre kvartiler samt spridningsmått för yttre och inre spridning.

ÅrtalPercentiler: Yttre

spridningInre spridning

Förändring (%):P 10 P 25 P 50 P 75 P 90 Yttre Inre

2000 26,3 28,0 29,6 31,7 36,2 0,750 0,326 14,5 10,21999 20,2 21,6 22,5 24,6 29,5 0,753 0,322 15,0 8,81998 16,7 17,6 18,3 19,8 23,2 0,726 0,315 10,9 6,71997 14,0 14,4 14,1 15,0 17,4 0,698 0,302 6,5 2,31996 9,6 9,6 9,2 9,0 10,6 0,671 0,290 2,4 -1,81995 3,5 4,0 2,8 2,4 2,4 0,644 0,281 -1,7 -5,11994 11,4 12,5 14,2 16,7 20,7 0,655 0,296 0,0 0,0

Utvecklingen av relativlönernaDen officiella lönestatistiken medger numera en redovisning av löneutvecklingen under perioden 1994-2001 som är jämförbar efter klass, sektor och kön över hela arbetsmarknaden. Man kan säga att den omfattar en period med en ny ekonomisk regim med strama statsfinanser och ett inflationsmål samt mycket god konkurrenskraft för industrin till följd av devalveringen. Den strama finanspolitiken har samtidigt i praktiken inneburit ett ovillkorligt utgiftstak för de kommunanställdas löner.

Tabell 2 nedan visar att arbetare fått lägre löneökningar än tjänstemännen och att den offentliga sektorns anställda fått mindre än den privata sektorns. Den minst lika anmärkningsvärda utvecklingen är att tjänstemän får 5-6 procent mer än arbetarna. Kommunerna får något mindre än den privata sektorn. Det måste vara mycket starka krafter som så stuvar om i lönefördelningen.

Tabell 2. Genomsnittlig månadslön och löneökning för arbetare och tjänstemän efter sektor och kön. År 2001

Klass Månadslön år 2001 Löneökning 1994-2001 (%) Sektor Kvinnor Män Totalt Årstakt

Kvinnor Män Kvinnor Män

Arbetare 15 200 18 000 27 29 3,4 3,7Privat sektor 15 700 18 200 30 29 3,8 3,7Offentlig sektor 14 700 15 700 23 26 3,1 3,4

Tjänstemän 20 400 26 500 32 31 4,0 4,0Privat sektor 20 900 27 100 33 31 4,2 4,0Offentlig sektor 19 800 24 500 30 30 3,9 3,9

----------------------------------------------------------------------------------------------------Källa: SCB samt egna beräkningar

Manliga arbetare i privat sektor har fått 29 procent i löneökningar medan manliga tjänstemän fått 31 procent. Arbetarkvinnorna i privat sektor har fått 30 procent i löneökning medan arbetarkvinnorna i offentlig sektor bara

fått 23 procent. Kvinnliga tjänstemän har fått 33 procent i privat sektor och 30 procent i offentlig sektor. Det är tydligt att skillnader i löneutveck-ling har samband med såväl klass som sektor och kön. Arbetarkvinnorna i offentlig sektor har uppenbarligen drabbats av alla tre faktorerna.

I Rehn-Meidner modellen är denna typ av relativlöneförändringar en viktig faktor som kan utlösa kompensationskrav som leder till lönekapplöpning och löneinflation. En del av det som skett kan vara motiverade relativlöneförändringar. Jag skall återkomma till den frågan längre fram.

Etnisk diskriminering Den officiella lönestatistiken är inte uppdelad efter etnisk bakgrund. Arai-Willhelmssons studier vid FIEF visar att lönediskrimineringen av utomeuropeiska invandrare kan vara av samma storleksordning som den som drabbar kvinnorna.9 När man konstanthåller för de vanliga produktivitetsrelaterade faktorerna är den kvarstående skillnaden mellan utomeuropeiska invandrare och infödda svenskar av samma storleksordning som den mellan kvinnor och män – ca åtta procent. Diskrimineringen av invandrarna på den svenska arbetsmarknaden visar sig mycket tydligare i sysselsättningen. De löper större risk att förlora jobbet och mycket större risk att sedan inte få jobb – först ut och sist in - än att bli diskriminerade i lönesättningen.

Denna FIEF-studie visar en ytterligare aspekt som den Rhen-Meidnerska modellen inte tar hänsyn till, eftersom den utgår ifrån en ganska neoklassisk arbetsmarknadssyn, nämligen lönediskriminering av delar av arbetskraften. Den lön individen får kan således skilja sig åt mellan individerna men inte beroende på företagens bärkraft utan på arbetsgivarens uppfattning om löntagaren. Det har således tillkommit ytterligare en faktor att beakta vid förnyelse av den svenska modellen.

Min slutsats är att utbildning och hälsa men också diskriminering alltmer måste beaktas när det gäller lönefördelningen mellan individer. Omotiverade könsmässiga och etniska skillnader tillhör de stora lönepolitiska problemen.

Lika betalningsförmåga mellan branscherna?Den kanske mest kända delen i Rehn-Meidnermodellen vara ambitionen att förhindra lön efter bärkraft och ersätta den med lika lön för samma arbete oavsett i vilken sektorn arbetet utfördes. Men hur är det med detta idag? Diagrammet visar olika branscher i ekonomin.10 Det som redovisas är löneutrymmet eller BNP-minus kapitalförslitning och vinster. Redovisas inte förslitningen återspeglas annars huvudsakligen hur mycket kapital som används i produktionen. Men syftet med analysen är i först hand att visa arbetets produktivitet.9 Arai, M. & R. Vilhelmsson: ”Immigrants’ and Natives’ Unemployment-risk: Productivity Differentials or Discrimination”. FIEF Working Paper Series 2001, No 169.10 Ev not till Lars Ernsäter

Utgångspunkten är att högre lön - olika skillnader i produktivitet - också skapar olika lönebetalningsfråga. Detta skapar i sin tur ett lönepolitiskt problem genom att en del löntagare kan få mer i lön än i andra fastän jobben inte skiljer sig i svårighetsgrad, utbildningskrav eller andra liknande faktorer.

Det viktiga problem som diagrammet illustrerar är emellertid att lönepolitiken står inför en situation med mycket stora skillnader i produktivitet och lönebetalningsförmåga mellan branscherna. Det kan bero på att lönepolitiken inte i tillräcklig grad bidrar till omvandlingstryck på låglöneföretag i tjänstenäringarna.

I en färsk FIEF-studie visar Mahmood Arai och Fredrik Heyman att den solidariska lönepolitiken inte är helt framgångsrik när det gäller att ta ut lika lön för likartade arbeten oberoende av företagens bärkraft.11 De finner i sin studie att ca 15 procent av lönespridningen i den privata sektorn hänger samman med skillnaderna i lönsamhet mellan företagen som de är anställda i.

Fyra möjliga förklaringar till de ökade löneskillnaderna

11 Arai, M. & F. Heyman: ”Wages, Profits and Individual Unemployment Risk: Evidence from Matched Worker-Firm Data”. FIEF Working Paper Series 2001, No 172.

Det finns skäl att ställa frågan varför ökar löneskillnaderna under slutet av 1990-talet. Den första och självklara kandidaten till förklaring är förändringen i utbud och efterfrågan. Under 1990-talet har arbetarnas sysselsättning minskat med 300 000 och tjänstemännens ökat med 50 000. Det talar för minskande löner för arbetare relativt tjänstemän. Men det starkt ökande antalet långtidsutbildade talar i motsatt riktning, för en jämnare löneför-delning. De senaste åren ökar arbetarnas och tjänstemännens sysselsättning proportionellt. Det är svårt att utifrån dessa uppgifter dra några, långsiktiga slutsatser om lönefördelningen i framtiden.

Men man får nog konstatera att ökad utbildning och väsentligt minskade skillnader i utbildning mellan arbetare och tjänstemän ännu inte haft de utjämnande effekter på lönestrukturen som kunde förväntas.

Faktorer som styr lönerelationer

mot utjämning mot ökade skillnader

Utbud efterfrågan Fler högskoleutbildningKvinnor ha r mer utbildning och arbetslivserfarenhetÖkat behov av vårdpersonal

Arbetslöshet Långtidsarbetslösa minskat till 1/3 sysselsättningen stiger

1/3 av arbetslösa är organiserade tjänstemän

Sänkta reservationslöner

A-kasseersättningen stiger

Svagare skydd i avtal om låga löner

Skifte i löneutrymme Ökad efterfrågan i kommunerna.

Stigande växelkurs

Avtal och löneformer Mindre samordning och mer lokal lönebildning

Internationalisering. Risk för brain drain. Ökad invandring.Exportkonkurrens

En andra faktor är reservationslönerna. Socialbidragen har urholkats och ersättningsnivån i A-kassan har sänkts från 90 till 75 procent för att därefter öka till 80 procent. Taket i a-kassan sänktes realt med drygt 30 procent under 1990-talet. Arbetslösheten tvingade fram sänkningar av minimilönerna och i vissa fall togs minimilönerna bort ur avtalen.

Den tredje och den stora förändringen är naturligtvis arbetslösheten. Av de arbetslösa är en fjärdedel organiserade i tjänstemannaförbund, en annan fjärdedel är oorganiserade och den återstående halvan är arbetare i LO-förbund. LO-medlemmarnas löner utsätts alltså för tryck nedåt dels

genom arbetslösheten bland de egna medlemmarna men dels också från de oorganiserade med relativt svag position på arbetsmarknaden och från arbetslösa tjkänstemän som väljer att ta mindre kvalificerade jobb. Det verkar som om det just nu behövs 4 procent arbetslöshet för att lönestegringstakten inte skall vara högre än 4 procent. Fyra procent är en högre arbetslöshetsnivå än tidigare under efterkrigstiden och arbetslösheten kommer att vara mer nedpressande på arbetarnas löner än på¨tjänstemännens.

Den tredje faktorn är skiftet i löneutrymmet. Under 1990-talet har det skett ett sk

skifte i löneutrymme mellan grupper. Den strama finanspolitiken var extra stram för den kommunala sektorn medan den undervärderade växelkursen ökade löneutrymmet för industrins anställda. Med all sannolikhet kommer växelkursen att förstärkas så att enhetsarbetskrafts-kostnaden kommer att stiga i Sverige, vilket kommer att förändra löneutrymmet mellan olika sektorer. Det kommer också att driva fram ett omvandlingstryck i ekonomin.

För det fjärde så påverkar också institutionella faktorer som förhandlingssystemets organisation löneutvecklingen. Det som nu sker är sannolikt ganska stort. Först så abdikerar arbetsgivarna inom flera sektorer, tydligast inom den kommunala sektorn från den nationella arbetsgivarrollen. Flera av hemmamarknadssektorerna har en löneutveckling som tyder på att den nationella arbetsgivarfunktionen inte har kontroll över kostnadsutvecklingen.

Industriavtalet lyckas inte normera löneutvecklingen på hela arbetsmarknaden. Att fler sektorer inom hemmamarknaden, byggsektorn, handelstjänstemän och offentliga tjänstemän ligger på en löneutveckling kring 5 procent vilket visar att normering och samordning är för vek. Skillnader i löneutveckling mellan arbetare och tjänstemän undergräver industriavtalets legitimitet.

Tabellen ovan visar att arbetarna har följt LO:s råd och tagit ut lönerna enligt den norm på drygt 3.5 procent som LO har anvisat medan tjänstemännen i stället har tagit något mer, ca 4 procent. Det är inte en uthållig lösning att bara en grupp på arbetsmarknaden följer normerna för lönebildningen.

Alla fackförbund deltar inte i normeringen kring en europanorm. I praktiken har Saco och inte minst dess yrkesarbetarförbunden gjort ideologi av praktiken och argumenterar nu för att facken inte skall ta hänsyn till lönepolitiska normer.

Den nya lagstiftningen har givit Medlingsinstitutet en relativt svag roll och ingen roll alls när det gäller normbildningen. Förhoppningen var att istället industrins samarbetsavtal skulle klara att normera hela arbetsmarknaden. Det visade sig inte fungera tillräckligt bra.

Det är viktigt att se att den offentliga sektorn som utgör en stor del av arbetsmarknaden inte ha en egen plats i varje sig den traditionella normmodellerna som EFO eller i Rhen-Meidner-modellen. I viss mening kan man säga att löneutrymmet där bestäms av den privata sektorns sysselsättningsutveckling. Om staten stramar åt bidragen till kommunerna eller ställer krav på ökad finansiell konsolidering så kommer både relativlöner och sysselsättning att minska i kommunerna. Men om realtivlönerna behöver öka så sker det på bekostnad av sysselsättningen genom att sektorn inte enkelt kan övervältra kostnaderna på konsumenterna. En rad andra problem talar för att den offentliga sektorn skulle behöva behandlas något mer ingående ur ett lönebildningsperspektiv

Risken finns att Sverige lönebildning kommer att få vissa drag av 1980-talet. Den konkurrensutsatta sektorn kan inte normera utvecklingen i den skyddade sektorn. Industrin leder således inte lönekostnadsutvecklingen – är inte löneledande. Det innebär att kostnadsnivån på hemmamarknaden successivt kommer att driva upp lönenivån så att den stiger i industrin och

leda till konkurrenskraftsproblem för industrin och till minskande sysselsättning. Ett medlemskap i EMU innebär att växelkursen inte kommer att justera en kostnadsökning genom svagare krona.

De som har mest intresse av att förnya formerna för att nå en mer balanserad lönebildning är industrins arbetare eftersom nuvarande lönebildning inte ger tillräckligt skydd för deras sysselsättning och kommer att ge det i än minde grad vid medlemskap i EMU. Vid EMU medlemskap kommer riksbankens signalfunktion för hemmamarknaden att försvagas medan industrin genom sin försvagade efterfrågan kommer att se kon-sekvenserna av en lönebildning i obalans.

Till sist så driver internationaliseringen fram förändrade lönerelationer. en utsätter den konkurrensutsatta produktionen förr ökad konkurrens och tar bort arbetsuppgifter med lågt förädlingsvärde och ökar de med högt förädlingsvärde.

Den leder till ökad invandring av arbetskraft vars arbetsutbud riktas mot jobben längst ned på lönestegen. Det diskuteras också om löner för långstidsutbildade kommer att öka på grund av en befarad brain drain. Högre löner för tjänstemän. Jag tror minst på denna sista hypotes.

2000-talets sysselsättningspolitiska problem

Är massarbetslösheten under 1990-talet ett tecken på att arbetsmarknadspolitiken och den aktiva sysselsättningspolitiken spelat ut sin roll. Jag tror inte det. Arbetsmarknadspolitiken och anställningsstöd som substitut för de av Rhen föreslagna marginella sysselsättningsstöden var en förutsättning för att minska arbetslösheten. Men kom ihåg stämningsläget i den ekonomiskt politiska debatten för bara 4-5 år sedan.

I januari 1998 skrev professor Lars Calmfors, då ordförande i regeringens ekonomisk råd, en artikel på DN-debatt och föreslog ett högerradikalt reformprogram: ta bort anställningstryggheten, sänk ersättningen från a-kassan och höj avgiften till a-kassan samt sänk lönerna för de lägst avlönade. Detta skulle enligt Lars Calmfors januari för 4 år sedan vara nödvändigt för att få ned arbetslösheten. Calmfors är bara en i raden av ekonomer som sagt att det inte går att sänka arbetslösheten utan att inflationen tar fart.12 Det beror på att de hade en felaktig bild av arbetsmarknadens funktionssätt och de arbetslösas anställningsbarhet.

Sverige har till skillnad från genomsnittet i EMU-området faktiskt lyckats med att halvera arbetslösheten utan att föra en inflatorisk politik eller föröda statsfinanserna. Orsaken till detta är enkel. Sverige lyckades med att se till så att också de som varit arbetslösa länge fick arbete. Det är ingen konstruerad nedgång av arbetslösheten. Bakom nedgången av 12 Not till FIEF-boken om Massarbetslöshetens karaktär??

arbetslösheten finns en ökning av sysselsättningen med drygt 300 000 personer. I januari 1998 var det 3 820 000 sysselsatta. I januari 2002 så hade sysselsättningen mätt i antalet personer ökat till 4 155 personer.13

ArbetsmarknadspolitikenUnder 1990-talet har arbetsmarknadspolitiken haft en omfattning som aldrig tidigare. Tidvis har mer än 200 000 personer deltagit i olika arbetsmarknadspolitiska program, vilket motsvarar cirka fem procent av arbetskraften. Rehn-Meidner tänkte sig aldrig att de arbetsmark-nadspolitiska åtgärderna skulle omfatta mer än 2-3 procent av arbetskraften. Det finns tre skäl till detta: Myndigheten klarar inte av att handha så stora program. Undanträngningen i privat tjänstesektor blir för stor, den stör

marknaden och snedvrider konkurrensen. Det går inte att få volyminsatser med tillräcklig kvalitet, det blir terapi

eller kränkning av individen.

Slutsatsen är att arbetsmarknadspolitiken bör få en annan inriktning vid kommande problem med stigande arbetslöshet. Jag vill ha tidiga insatser utanför den snäva arbetsmarknadspolitiken d vs AMS av tre skäl: Erfarenheten säger att tidiga insatser är bättre. Kostnadsansvaret bör till en del ligga hos arbetsgivarna. Man undviker att överlasta arbetsmarknadspolitiken.LO och Svenskt näringsliv diskuterar nu ett omställningsavtal i syfte att skapa ett komplement till den aktiva arbetsmarknadspolitiken.Det har inte gått att få företrädare för regeringen att acceptera Gösta Rhens gamla tanke om marginella sysselsättningsstöd som ett led i en anti-inflatorisk expansionspolitik. Däremot tror jag att en satsning på långtidsinskrivna genom anställningsstöd under en begränsad period och som därmed inte skapar undanträngning. Anställningsstöd har kommit för att stanna. Det är ett effektivt sätt att påverka den reala lönekostnaden i företagen och bryta misstänksamheten mot långtidsarbetslösa..

Men hur ska man då kunna mäta om den aktiva arbetsmarknadspolitiken har lyckats under 1990-talet? Först gäller det arbetslöshetens sammansättning, där man kan se följande: Det finns inte en stor hård kärna av arbetslösa. De som varit långtidsinskrivna i över 2 år har minskat från 120 000 till ca 40 000. Arbetslösheten minskar lika snabbt bland dem som varit utan arbete i mer än två år, som bland genomsnittet av de arbetslösa. Detta gäller också invandrare och arbetshandikappade.

Det helt avgörande är hur det går att hålla uppe det effektiva arbetsutbudet. Det helt ärliga svaret är att vi inte vet om det fungerade förrän om ca 4-5 år. Det går t.ex. inte att visa att det 2002 finns några påtagliga flaskhalsproblem i den privata sektorn trots halverad

13 Hänvisning behövs

arbetslöshet. De flaskhalsar som finns hänger samman med behörighetsproblem i den offentliga sektorn och långa ledtider i den högre undervisningen.

Min slutsats är att arbetsmarknadspolitiken fungerade relativt väl när väl efterfrågan kom. Kritiken från forskare mot arbetsmarknadspolitiken tror jag grundades på att de undersökte åtgärdernas effektivitet när det inte fanns någon påtaglig efterfrågan på arbetskraft. Problem i den svensk modellen 2002 ligger huvudsakligen inte på utbudssidan utan i konflikten mellan olika löntagargrupper om löneutrymmet och om vem som skall tjäna mest dvs. lönebildningen.