20

Motstånd mot förändring

Att släppa taget om kartor och framstegsmått som länge har tjänat oss väl, är inte så lätt. Att lämna gamla ingrodda vanor som vi blivit trygga med och som gett mening åt vardagen för att istället ge sig ut på okända och oprövade farvatten, kan vara skrämmande. Det måste kännas nödvändigt eller värt offret och man måste få tid och möjlighet att sörja och säga adjö till det gamla för att vilja välkomna det nya. Vi märker detta bl.a. på den polariserade reaktionen på klimathotet. En grupp förändringsivrare välkomnar klimathotet som incita-ment till förändring. Många människor har sedan länge reagerat mot vår utbredda materialism, konsumism och hänsynslösa miljöförstöring. De fruktar att om denna livsstil tas som föredöme för hela jordens befolkning så kommer våra begränsade naturresurser snart att vara förbrukade. Eller så kommer klyftorna mellan fattiga och rika att öka tills de exploderar i förödande våldsamhe-ter. Denna grupp står nu redo och ivrig att ta sig an de utmaningar dagens situation ställer oss inför.

En annan grupp, bestående av förändringsmotståndare, hävdar på olika sätt att klimathotet är överdrivet och t.o.m. politiskt betingat. De har funnit sig väl till rätta och är framgångsrika i dagens samhälle. De har ingen lust att ändra på ett vinnande koncept och de kan vara rädda att vi raserar något som har tagit lång tid att mö-dosamt bygga upp.

21

Sant är att bristsamhällets kartor, system och mål-medel-tänkande har varit framgångsrikt. Den tekniska och eko-nomiska utvecklingen har varit, och är, enorm. Till stor del har vi i västvärlden lyckats ta oss ur fattigdomen. Ett naturvetenskapligt tänkande har frigjort oss från vidske-pelse och kyrkans auktoritära grepp. Utbildning åt alla har frigjort oss från patriarkala och feodala system samt påskyndat demokratin. Storskalig produktionsteknik har tillsammans med informationsteknologin gjort hela jorden till vår gemensamma angelägenhet och påskyndat globaliseringen. Hela världen är därmed sammanvävd i komplicerade system där förändringar, ibland snabbt och överraskande, kan sprida sig till helt andra delar. Att alltför klåfingrigt komma och peta i detta kan kän-nas vådligt.

Mycket sköts kanske bäst enligt invanda modeller. Vår materiella basförsörjning sköts t.ex. troligen bäst genom stordrift för en världsmarknad. Vilken även troligen passar bäst för utveckling och spridning av miljösmar-tare teknologi som minskar skadan av vår framfart. Samtidigt kvarstår det faktum att mer av det vi redan har, och gör, blir fel. Så när vi talar om framsteg och att reservera utrymmet för fler att tillgodose sina materiella basbehov till dem som bäst behöver det så måste vi söka oss andra vägar.

Maskintänkande - verktygens slavarNär vi har väldefinierade mål kan vi ofta formulera lämpliga mål-medel-hierarkier där uppsatta mål och del-mål leder från det ena till det andra. Det är då vi kan me-kanisera hela produktionskedjan och göra den mycket effektivare än vad som är möjligt med hantverksmässig produktion. Det var detta som låg till grund för industri-samhället. En maskin är ju något som konstruerats av

22

människor för att utföra vissa förutbestämda uppgifter på ett så pålitligt och förutsägbart sätt som möjligt. Ge-nom att den bara gör sådant den har programmerats till behöver man inte ens veta hur den fungerar för att kunna styra den. Det räcker att lära sig vilka knappar man skall trycka på. Den bygger på mätbarhet och kontrollerbarhet och dess finess är precision, uthållighet och upprepning av exakt samma arbetsmoment.

Mycket av maskinens, ofta imponerande, prestanda byggs in av konstruktören en gång för alla. Ju mer komplicerad maskinen är, desto viktigare är det att styr- och kontrollmekanismerna fungerar pålitligt. För att minimera risken att misstag förorsakas av ”den mänskliga faktorn”, ser man till att så mycket som möjligt är inbyggt och så lite som möjligt är åtkomligt för andra än djupt invigda. Det som måste överlåtas till människor att sköta manuellt skall vara så enkelt och överblickbart som möjligt, resten automatiseras. På så sätt kan vi överlämna den tekniska utvecklingen till en välutbildad och kreativ elit av experter. För att få en tillräckligt stor marknad måste de samtidigt se till att de apparater och maskiner de konstruerar är tillräckligt användarvänliga. Följaktligen blir vi alltmer beroende av en teknologi som vi inte förstår utan bara lär oss att hantera. Det är ju ganska fantastiskt och ett tecken på en hög civilisation att vi vågar lita så mycket på varandra – att vi överlämnar oss till den lilla grupp som verkligen förstår sina respektive vitala teknikområden. Risken är dock att vi blir verktygens slavar och att vi blir så fast i den lilla del av styr- och kontrollsystemen som vi be-härskar att vi inte vågar peta i dessa, för att inte riskera att gå miste om hela den teknologi som de styr. Det är då vi säger: ”Systemet kräver ...”

23

Eftersom mål-medel-tänkandet eller maskintänkandet har varit så effektivt för den tekniska utvecklingen har vi applicerat det också på själva samhällsbygget; på organi-sationen av verksamheter av olika slag; på utvecklingen av ekonomiska och politiska system; på infrastruktur, redovisnings- och kontrollsystem, informationssystem och andra administrativa system, etc. Även här säger vi ofta: ”Systemet kräver ...”

På samhälls- och organisationsnivå är det ännu värre att vi fastnar med fokus på att värna om de system vi själva utvecklat i något visst syfte. Vi glömmer syftet (kanske därför att det är alltför komplicerat för att vi skall våga uppmärksamma det) och inriktar oss på verktyget. Mark Twain har kärnfullt sammanfattat detta i sin iakttagelse: ”Om det enda verktyg jag förfogar över är en hammare - tenderar varje problem att bli en spik.” Det är samma fenomen som ligger bakom att man som forskningsom-råde hellre väljer något som är någorlunda lättforskat än det som känns viktigt. Mycket utbildning fungerar på samma sätt. Vi utbildar människor i verktyg som t.ex. företagsekonomi, marknadsföring, personaladministra-tion, företagsledning, organisation, ADB, o.s.v. - snarare än att träna dem att klara ut vad man egentligen vill med sin verksamhet och sedan utveckla verktyg för att förverkliga detta. Vi utbildas för kartornas värld snarare än för direktkontakt med verkligheten.

Levande företagEtt företag av idag är mycket mera lik en levande orga-nism än en maskin. En levande organism fungerar på ett helt annat sätt. Det räcker med en växt för att man skall upptäcka på vilket personligt sätt den kan svara på en till synes exakt lika behandling. Hur många variab-ler man har att samspela med såsom fukt, temperatur,

24

ljus, jordmån och kanske t.o.m. vårdarens humör. Hur är det då inte att få ett antal människor att samverka i ett företag? Människor som i en starkt föränderlig och sammanvävd värld i sin tur har att, på ett fruktbart sätt, växelspela med ett omgivande samhälle av människor med egna personligheter och viljor, i olika grupperingar, med olika intressen, kulturer, och roller. Att få detta att fungera kräver en helt annan kompetens än att sköta en maskin.

Att försöka styra organisationer med disciplin och by-råkratiska regler är redan inom etablerade strukturer i kartlagd terräng mycket svårt idag. I takt med ökande demokratisering och allt högre utbildning kräver män-niskor att få tänka själva. Och i takt med globaliseringen måste det globala samarbetet omfatta allt fler kulturer och olika levnadsförhållanden. Både företag och samhäl-len blir allt mindre maskinlika och allt mer lika levande organismer. När vi nu står inför att formulera nya mål och framstegsmått och att rita om kartorna, förstärks denna tendens ytterligare. De yttre hållpunkterna luck-ras upp och vi måste bli skickligare på att lyssna till, och använda, våra inre signaler som hållpunkter - att bli inifrånstyrda snarare än utifrånstyrda. Detta är vi relativt otränade i. Redan i skolan lär vi oss att ge rätt svar på de frågor läraren (med hjälp av läroplan mm) fin-ner relevanta att ställa. Vad som betraktas som relevant grundar sig på vilka aspekter av verkligheten man har valt att lyfta fram. Vi tränas alltså att tolka verkligheten med ledning av redan etablerade kartor och modeller av den. Vilka andra upplevelser av mötet med verkligheten vi kan ha som nyfikna och öppenhjärtiga barn, efterfrå-gas inte. Jämfört med min skoltid är man nog idag mera intresserad av barnens sätt att uppleva världen; vad de förundras över, blir förskräckta inför, förtjusta över, hur de själva tolkar det de ser och hör. Jag hoppas att det inte

25

är detta som man betraktar som ”flumskola”. Men enligt min erfarenhet är skolan betydligt mera inriktad på att lära ut etablerade kartor och träna oss att orientera oss med hjälp av dem än att träna oss att tänka själva och kanske lyfta fram helt andra aspekter av verkligheten än dem som ryms inom kartan.

Det intränade mål-medel-tänkandet fullföljs sedan i arbetslivet där de anställda har att nå de mål som ställts upp av ledningen. I vårt resultatinriktade samhälle lockar det mätbara och kontrollerbara. Kvantitativ forsk-ning där man testar klara hypoteser är t.ex. mera utbredd och erkänd än den kvalitativa forskningen som söker innebörden i olika fenomen. Kognitiv terapi, där man tillsammans först definierar vilka problem/symtom som skall behandlas, har ersatt många av de terapiformer som har en bredare inriktning på existentiella frågor än på enskilda symtom.

Grupperingarna ”utifrånstyrda” och ”inifrånstyrda” identifierades redan på 1970-talet av Hans Zetterberg. Han identifierade ytterligare en grupp, nämligen ”bas-behovsstyrda” vars fokus var försörjning, trygghet, överlevnad i enlighet med det gamla bondesamhällets värderingar. Runt 1980 tillhörde 23% denna grupp i Sverige. Enligt samma Sifo-undersökning var 43% utifrånstyrda med ”yttrevärldsvärderingar” och fokus på uppskattning och tillhörighet. 34% var inifrånstyrda med ”inrevärldsvärderingar” och fokus på självför-verkligande. Kanske har procentsatserna ändrats något sedan dess. Men jag tror att Zetterbergs grupperingar har mycket att säga om den utmaning vi står inför om vi måste rita om gällande kartor för att de skall fungera i dagens terräng. Den säger också något om skillnaden mellan förändringsmotståndare och förändringsivrare.

26

Neuropsykologiska aspekter på att byta vanorVi talar ofta om vanans makt. Ett skäl till att vanan har makt över oss är att det faktiskt krävs en neurofysiolo-gisk omkoppling av våra hjärnor för att byta ut invanda förhållningssätt mot nya. Med nya tekniker att avbilda kroppen inifrån genom skiktröntgen (fMRI och PET) har man kunnat se vad som händer i hjärnan när vi har att anpassa oss till förändringar av olika slag. Av denna forskning kan vi dra några slutsatser gällande förutsättningarna att utveckla nyckelpersoner för vår tids nya utmaningar:

• Olika beteenden efterfrågas i olika sammanhang. Våra invanda sätt att vara styrs rutinmässigt och utan ansträngning från ryggmärgen. Nytänkande kräver däremot ett mycket mer ansträngande engagemang från ”klokhjärnan”, frontalloben i neocortex. För att hushålla med värdefull hjärnkraft försöker hjärnan ”rutinisera” så mycket som möjligt av vardagens bestyr så att de kan hållas nere i gammelhjärnans instinktiva och reflexmässiga strukturer. Det tar tid för hjärnan att acceptera att nya intryck är värda att släppa in och anpassa sig till genom att arbeta in dem i ”ryggmärgen”. Samtidigt som förlegat material måste kastas ut därifrån för att ge plats åt det nya eller för att bli samstämmigt med det.

• Extra jobbigt blir det att släppa taget om det gamla och förlegade eftersom amygdala i reptilhjärnan genast rycker ut till försvar av det trygga invanda. Här har vi ”dumskallen”, som helt präglad av tidigare erfa-renheter, reflexmässigt uppfattar det nya som hot mot gamla beprövade, fungerande överlevnadsstrategier och därför reagerar med rädsla. Men om vi försöker lösa dagens problem med mera av vad vi redan gör i stället för att pröva helt andra ovana sätt att tackla situ-

27

ationen, är risken stor att vi bara förvärrar problemen. Ungefär som när tvångsneurotikern försöker bota sin bacillskräck genom att ständigt tvätta händerna.

• Försök att övertyga och övertala slår bara tillbaka. Nytänkande slår bara rot när det grundas inifrån och på egna upplevelser. Det är den positiva ”aha-upp-levelsen” av en ny upptäckt eller ett nytt sätt att vara som läggs till grund för ett nytt tänkesätt och beteende.

• Fokusering krävs för att hålla sig öppen för nya in-tryck. När man lämnar det gamla uppstår ett ”kreativt tomrum” innan det nya har funnit sin form. Genom att stanna kvar här och fokusera på tänkbara, men ännu okända nya möjligheter, är man beredd att upp-märksamma alla små positiva upplevelser som pekar i samma riktning, så att man kan känna igen en ny möj-lighet när den visar sig och kan gripa fågeln i flykten.

• Upprepad och uppmuntrande uppmärksamhet från andra krävs för att hålla fokus vid liv tillräckligt länge så att det nya kan etablera sig inombords som välgrun-dade och välanpassade kartor av verkligheten. Man vill ju inte vara ensam om sin karta. För att uppleva att man lever i samma värld som andra behövs personliga möten med dem som också upplevt nya sätt att vara i världen, t.ex. i ”näringsgrupper” av olika slag.

Hjärnans hushållning med dyrbar energi håller oss alltså kvar i ingrodda spår. För att bryta vanor krävs en neu-rofysiologisk omkoppling i hjärnan. Detta är ytterligare en förklaring till varför det är så svårt att släppa taget om gamla beprövade mönster, trots att vi kanske rent intellektuellt kan förstå att de börjar bli skadliga och ohållbara i längden.