Äspholmen

Högskolan i Borås, IDAKurs: Sjuhäradsbygdens kulturarv och historiska utveckling

Skrivuppgift 5 p. hösten 2003Författare: Anna KarlssonHandledare: Lars G Strömberg

InnehållsförteckningInledning 3Syfte 3Material 3Kritiska synpunkter 3Tack! 3

Bakgrund 4Jordeböckerna berättar 4”Öfvergifvit bruket och i samwetsqwahl” 5Näpsande av försumliga frälsebönder 5Underlydande torp 5

Bebyggelse 6Förfallne huus 6Olyckelig vådeld 6Brandförsäkringarna berättar 7”Fäboddrift” 7

Odlingslandskap och slåttermark 8Hackerör i tusentals 8Bandparceller 9Medeltida åkerterrasser 9Boskaps- och utsädeslängder 9Kartorna berättar 9Åkrar fulla av ”röör och jiordsten” 10Trädens uppgift 12Svedjerågen växer 13Från åkerbruk till betesmark 14Sista plogen på Äspholmen 14

Djurhållning 15Älvsborgs lösen berättar 15Boskaps- och utsädeslängder 15Stenig hagmark 16En brun häst, 10 år gammal 16Hällered i konkurs 16

Skogen 17Olovlig avverkning 17Kolning 17Sjösänkning 18

Övriga näringar 19Slagg / egen järnframställning 19Fiske, ålkistor m.m. 19Kvarnar 19

Sammanfattning 20Noter 21Litteratur- och källförteckning 22

InledningAtt välja Äspholmens gård som skrivuppgift föll sig självklart! Äspholmens gård är enbortglömd ödegård norr om Sandhult. Gården ödelades i början av 1900-talet och haralltså inte förändrats lika mycket som kvarvarande granngårdar som alla genomgick denstora jordbruksreformen. Här finns massvis med lämningar från olika tidsåldrar!Man kan hitta röjningsrösen från flera tidsperioder, åkerterrasser, bandparceller, fägator,hålvägar, stenmurar, gravrösen, kolbottnar, husruiner, källare, källor, små slagghögar ochmycket mer!Jag har besökt gården ett otal gånger men hittar ändå nya lämningar varje gång jag åkerdit.

SyfteDetta arbete kommer att med hjälp av spåren i skog och mark samt kartor, skattelängder,bouppteckningar m.m. försöka följa gårdens historia.Givetvis är detta också ett sätt att försöka få fler människor att upptäcka detta område.

MaterialJag har till största delen utgått från spåren i landskapet samt från kartor och kart-beskrivningar, men även tagit hjälp av exempelvis skattelängder, domboksprotokoll,bouppteckningar, intervjuer och mycket annat.

Kritiska synpunkterI avsnittet om Övriga näringar finns upptaget några rader om slagg / egen järntillverkningpå gården. Slaggen på Äspholmen har endast undersökts okulärt (av SkogsvårdsstyrelsensSkog- och historiaprojekt). Det är därför svårt att få någon exakt datering av slaggen.

Tack!Jag vill först och främst tacka Örjan Hill som var den som från början fick mig intresse-rad av att börja forska om min hembygds historia. Han har också hjälpt mig med en deluppgifter och råd.Jag vill också tacka Lars-Olof Ahlberg och Claes Magni på Volvo Personvagnar AB. Utanderas hjälp hade jag aldrig fått chansen att rekognosera hela Äspholmens fastighet. Tackockså till Mikaela Järlström på Skogsvårdsstyrelsen i Borås och Göran Carlsson påSkogsvårdsstyrelsens Skog- och historiaprojekt (även det i Borås).Och naturligtvis ett tack även till min handledare Lars G Strömberg.

Sörhagen den 5 januari 2004

Anna Karlsson

3

Äspholmen var en ensamgård i västra delen av Sandhults socken. I mitten av 1500-taletvar det ett prebendehemman men övergick snart till att bli ett frälsehemman under Hälle-reds säteri. Gården beboddes från 1500-talet av en till fyra gårdbor. Gården har aldrigskiftats, varken vid laga skifte eller arvsskiften.

Gården ligger på en höjd som i norr begränsas av Äspholmssjöarna, i sydväst av ettstörre mossområde, i söder av Lillesjön och i öster av Sörån.

Den 6 juli 1746 reste Carl von Linné mellan Borås och Alingsås och hans uppfattning omnaturen i trakten stämmer väl in med Äspholmens natur: ”Wästgöta fjällar får jag lof attkalla det land, som ligger emellan Borås och Alingsås, emedan det aldeles liknar fjäll tilstengrund, bärg, däldar, gäsjord, sterilité och brantheter, fast det är mindre högt, än andrefjällar, ej heller reser sig så långt up, med mindre en fullkomlig skog kan växa derpå.”1

Fyra år senare, 1750, skrev prästen Andr. Joh. Gierns en beskrivning över Bredaredsförsamling: ”Hela församlingen är belägin på och emillan stora berg, i dalar ochskogszbackar. Muhlbetet är öfweralt swagt, på måssar, liungmarker, och magraskogztracter.”2

Från exempelvis provinsialläkarjournaler kan man få reda på hur man såg på trak-ten i mitten av 1800-talet. Sam Elmlund skriver i sin journal från 1851 ”Borås distriktutgöres af en bergig och steril skogstrakt, betydligt upphöjd öfver hafvet samt genombru-ten af en mängd större och mindre vattendrag, innehållan, derjämte många kärr ochmossar.”3

Jordeböckerna berättarÄspholmen nämns tidigast i Skara stifts kyrkliga jordebok från 1540. Äspholmen var dåett prebendehemman, vilket betydde att gården ägdes av kyrkan och att bönderna pågården skulle betala avrad och ränta till densamma. Inkomsterna från gården användes avkyrkan till avlöning åt professorer och lektorer4.

I detta fallet uppbars räntan av gården Mårtenstorp. Skatten var vid detta tillfälletvå pund ål och ett halvt pund vax.

Första namnet vi har på en åbo av Äspholmen är från 1542, då ett register över biskops-fordringar uppfördes. Åbon till prebendehemmanet hette då Oluff.

År 1571 var bönderna tvungna att betala extra skatt på grund av Älvsborgs lösen.Från dessa register kan vi inhämta att på Äspholmen bodde nu de två prebendeböndernaMorthen och Nils.

I början av 1600-talet fördes boskapslängder i Sverige. I längden från 1621 berättasatt Äspholmen var 1/2 kyrkohemman och bebott av gårdborna Anders, Joon och Torsten.

Jordeboken från 1637 uppger att gården nu var ett helt mantals kronohemman,d.v.s. avrad och ränta skulle betalas till kronan. Rätten till räntan var dock enligt jorde-boken förlänad till Överste Löjtnant Wollmar Yxkull.

År 1645 står följande antecknat i jordeboken: ”För brenndh aff wådeldh”. Det ärdock oklart vilket årtal gården brann ned.

År 1649 fick ryttmästare Erik Nilsson Drakenberg lagfart på Hällereds gård somhan bebyggde till säteri.5 I jordeboken från 1650 uppges att även rätten till skatteupp-börden på gården hade donerats till Erik Drakenberg. Äspholmen har sedan dess varit ettfrälsehemman under Hällereds säteri.

Bakgrund

4

I jordeboken från 1670 uppges att Nills i Espholmen skulle betala följande skatt:Städje- och foderpenningar på en daler och 24 öre, fyra pund smör, sex skäppor malt, sexskäppor havre, fyra dagsverken, fyra ”åhrlige hester” och två konungshästar.

Konungshästarna som nämns ovan var en skyldighet för bonden att hålla hästar (idetta fall kungens hästar) med natthåll och fodring.6 ”Åhrliga hästar” kallades ocksåslottshästar, här var det alltså slottsherren som hade rätt till gästning med sina hästar.7

”Öfvergifvit bruket och i samwetsqwahl”Även i mantalslängderna kan man hitta uppgifter om invånarna på gården. Mantalsläng-den var en slags skattelängd. I längden från 1729 ser vi att gården bebos av fyra styckengårdbor: Engelbrecht Swensson, Anders Swensson, Anders Persson och Olof Persson. OmOlof får vi också reda på att han ”öfvergifvit bruket och i samwetsqwahl”. Om det varålder, sjukdom eller något helt annat som var orsaken får vi tyvärr inte reda på. Två årsenare, 1731, nämns endast Engelbrecht S, Anders S och Anders P. Gården hade alltså trelandtbönder (ungefär samma som arrendatorer) som arrenderade 1/3 mantal var.

Näpsande av försumliga frälsebönderBönderna på Äspholmen skulle göra ett antal dagsverken nere på Hällereds säteri. Från1771 finns ett bevarat domstolsprotokoll som berättar om hur det var att vara dagsverks-bonde. Vintern samma år stämde en av bönderna på Äspholmen, Nils Andersson, infrälserättaren Jan Andersson till tinget. Nils berättade att frälserättaren hade överfallithonom med hugg och slag i sitt eget hus.

Frälserättaren Jan, som var anställd av ”majoren och riddaren välborne herr MartinFriedrick Kierulf” på Hällereds säteri, uppger att han inte alls överfallit Nils. Jan berät-tade att Nils allt som oftast inte dök upp när han skulle göra sina dagsverken, vilketgjorde att Kierulf befallde frälserättaren att göra någonting åt detta. Frälserättare Jan dökupp på Äspholmen och gav Nils ”ett par piske slängar”. Jan säger sig inte ha gjort någotfel, utan att hans ”herre och husbonde” själv fick försvara sina befallningar.

Majoren och Riddaren erkände det hela, och sade att han hade full rätt till detta ochhänvisade till 1723 års adliga privilegier. I protokollet uppges att enligt 31 § av ”Kongl.Majts adeliga privilegier af den 16 october 1723” var det tillåtet för frälsemän att ”näpsasina frälsebönder för upstudsigheter och försummelser”. Frälserättare Jan frikändes alltså,med tillägg att ”han härutinnan förhållit sig som en lydig betjent”.

År 1845 flyttar två av de tre landtbofamiljerna från gården. Kvarvarande familj står efterdetta antecknade som inhyses. En teori till detta skulle kunna vara att gården brunnit nedännu en gång, eftersom ett nytt hus byggs 1852 enligt en brandförsäkring från 1887.Möjligtvis kan det också vara så att gårdsbyggnaderna varit förfallna och rivits.Den kvarvarande familjen bodde kvar på Äspholmen till slutet av 1860-talet. Detta är densista familj som stått antecknad som boendes på Äspholmen i husförhörslängderna.

Underlydande torpNågra få torp har lytt under Äspholmens gård. Eftersom gården har tillhört Hälleredsgods har dock torpen periodvis skrivits som torp under Hällered. De torp som undernågon period skrivits som torp under Äspholmen i husförhörslängderna är Blekelund,Nykterheten, Pettersberg, Sjöbruden, Sjukullen, Äspingstorp och Äspholmens soldattorp.Soldattorpet hade rotenummer 1166 och förutom Äspholmen hörde också Tå Öster-gården och Sjömarken till roten. Blekelund och Äspingstorp är de enda torp som finnskvar.

5

Bebyggelse

På de flesta kartor som finns över Äspholmen är endast ett boningshus utritat. Gården hardock större del av tiden bebotts av tre landbor (ungefär liktydigt med arrendator). Omdessa bott i ett gemensamt hus eller om husen möjligtvis var hopbyggda är oklart. Dockfinns ett stort antal ruiner kvar på tomten. Lämningarna efter senast uppförda boningshusoch ladugård är väldigt tydliga. Utöver detta finns ett flertal äldre ruinspår som det dockinte finns några uppgifter om.

Ser man tillbaks på odlingsspåren på gården (odlingsrösen, bandparceller, gamla åker-terasser m.m.) så inser man att 1500-talsbönderna knappast var de första brukarna påstället.

Även utanför tomtplatsen kan man hitta ruiner. Lämningar finns efter tre källare och enstensatt källa. Av de fem underlydande torpen är det endast ett som har kvar bonings-huset. På övriga ställen kan man dock hitta ruiner av boningshus, ladugårdar, källare,brunnar m.m. Ute i skogen kan man också hitta ruiner, exempelvis finns på en höjd norrom gården spår efter en kolarkoja.

Rester av kolarkoja söder om LillesjönEn av Äspholmens tre källare

Förfallne huusVid 1684 års höstting räknas ett antal bönder upp i häradet som på grund av att de hadeförfallna hus skulle få tillåtelse att ta några ekar på allmänningen till husreparation. Viddetta tillfälle fick Anders i Espholmen tillåtelse att ta två ekar.

Olyckelig vådeldVid en titt i domböckerna från 1720 får vi reda på att gården den 11 oktober samma år”igenom en olyckelig vådeld, så väl deras man- som ladugårdshuus aldeles i aska för-brände blifvit tillika med största dehlen af deras egendomb och lösören”. Det var gård-bönderna Oluf Pärsson, Anders Swensson och Engelbrecht Swensson som vid tinget fram-förde en önskan om att de skulle beviljas brandstod av häradet för att kunna återupp-bygga sina åbyggnader.

Rätten frågade först gårdborna om de visste hur elden uppkommit. De svarade attde inte visste, möjligtvis kunde det ha varit någon eldgnista som kommit ur skorstenenoch flugit iväg till lagårdstaket, eftersom det var där elden hade startat. Gårdborna fickockså betyga att ”elden igenom wangömmo ej löös kommit” och även nämndemännenoch ”närvarande allmoge” intygade att de inte hört något om att branden skulle varaanlagd.

6

Nämndemännen Nills Larsson i Hedared och Gunnar Andersson i Holmåsa gjorde envärdering och gårdborna tillerkändes sedermera 402 daler silvermynt.

Nämnden tillade också att om ”någon af christelig barmhärtighet” kunde tänka sigatt själv understödja ”de nödlidandes uthblåttade tillstånd”, ”så är det en vählgiärningsom den högste Guden lärer se täckeliga till och hvarjom och enom derföre rikeligenvälsigna”.

Brandförsäkringarna berättarÅr 1887 togs en brandförsäkring på gården och även där kan vi få reda på en hel del ombyggnaderna på gården. Ägare var vid detta tillfällen ”Possessionaten Victor Häckner” påHällereds säteri. Där berättas att gården är i sambruk med Hällereds säteri och uppfördpå en fribelägen tomt.

Boningshuset uppges då vara byggt 1852 med en våning samt vindsvåning. Gavlarnalåg i norr och söder. Huset var 46,5 fot långt och 21,3 fot brett. Det hade en stenfot somvar 1,5 fot hög och var 10,7 fot högt upp till ”den svängda takåsen”. Huset varbrädfodrat och rödfärgat, taket var av tegel lagda på brädor. I huset fanns förstuga medinklädd farstu, stuga, kammare, skafferi och kök. Vinden bestod endast av ett rum. Vadbeträffar inredningen fanns bl.a. nio stycken ”fönsterlufter”, vardera med fyra rutor.Ytterdörren bestod av ett par beklädda dörrar med liggande fönster. I köket fanns enköksspis med bakugn. Detta var den enda eldstaden. Boningshuset värderades totalt till1.000 kronor.

Även ladugårds- och logbyggnaden fanns med i brandförsäkringen. Den uppges varabyggd 59 fot från boningshuset, söderut. Stenfoten varierade från 1 till 6 fots höjd. Bygg-naden var 94,5 fot lång och 25,3 fot bred och byggd av timmer och resvirke. Höjden påladugården var 13,5 fot. Taket var täckt av tegel på brädbotten, men två st. takkupor vartäckta med spån. Byggnaden innehöll fähus, foderlada, lager, redskapsrum och halmlada.

Inredningen i ladugården var anpassad till åtta stycken ”stora fäkreatur”, samt förkalvar, får och ”fjäderfä”. Ladugården värderades till 2.000 kronor.

Här nämns också att boningshus och ladugård är de enda byggnader som finns påtomten. Gårdens gamla kvarn uppges ha raserats och en ny är uppbyggd 1870 ”någon fotderifrån”. Mjölnarhuset revs 1884, men ett nytt uppfördes på samma ställe.

År 1919 gjordes en ny värdering inför en ny brandförsäkring, men av någon anledningundertecknades aldrig denna försäkring. Ägare till gården var vid detta tillfälle GreveJames Hamilton på Hällereds säteri.

Både boningshus och ladugård uppges vara desamma som vid föregående värdering-stillfälle. Värderingssumman har dock höjts till totalt 5.500 kronor.

”Fäboddrift”Huset skall, enligt uppgift från Gösta och Kerstin Nyman i Nordtorp, ha använts som enslags fäbod över somrarna, för att sedan rivas någon gång runt 1940. Meningen var atthuset sedan skulle ha återuppsatts som föreningsgård i Hedared, men detta blev tydligenaldrig av.

7

Hackerör i tusentalsDe äldsta lämningarna efter odlingslandskapet i Äspholmen är de hundratals, kansketusentals röjningsrösen (hackerör) som finns i området. Odling har där skett på de småjämna ytorna mellan rösena, och det har antagligen varit fråga om ett ”kringflyttande”åkerbruk. Många röjningsrösen har visat sig härstamma från tiden omkring Kristi fö-delse8, men naturligtvis finns det rösen som är både yngre och äldre. Ofta har ju de äldrerösena byggts på under åren som gått, och de sista stenarna har kanske slängts på rösena ibörjan av 1900-talet. Rösena finns på Äspholmen bevarade både på åkrar, ängar, hagaroch ute i den gamla utmarken.

Namnet hackerör kommer från en gammal sägen som var vida spridd. Den handlade omdrottning Hacka som i en tid av missväxt och hungersnöd hade delat ut säd och hackortill de svältande och sagt åt dem att gå ut i skogen och röja ny åkermark. Hackerörenskall alltså enligt sägnen uppstått vid denna tid9.

Odlingslandskap och slåttermark

Landskapet omkring Äspholmen kan berätta mycket om odlingslandskapens historia,eftersom så många äldre strukturer finns bevarade.

Det gamla bondelandskapet bestod av inägor och utmark. På inägorna fanns tomt-plats, åker, äng och hage. Det kunde även finnas en del skog på ängen och i hagen.Inägorna var oftast inhägnade med trägärdesgård.

Utmarken var marken utanför staketet. Utmarken användes ofta som samfälldbetesmark för gårdarnas boskap. I Sandhults socken hörde all utmark till Vedens krono-allmänning.

Röjningsrösen i åker… äng...

hage... och utmark

8

BandparcellerI västra delen av inägorna finns lämningar efter s.k. bandparceller. Bandparceller varlånga, smala åkertegar som låg sida vid sida med långa stensträngar emellan. Även vallar,diken, renar och terrasser kan vara ”avskiljare” mellan åkertegarna. Bandparceller upp-stod något senare än hackerören, ungefär 500 e.kr. (yngre järnålder). 10 Även på band-parcellåkrarna finns några enstaka röjningsrösen.

På en karta från 170311 syns fortfarande spåren efter bandparcellerna.

Runt Äspholmen finns även andra lämningar som minner om dessa tidiga bosättningar.Bl.a. finns ca 300 meter söder om tomtplatsen ett gravröse från sen bronsålder eller tidigjärnålder12, och inte långt därifrån finns en gammal kolgrop.

Medeltida åkerterrasserÖsterut på sluttningen ner mot Sörån finns även spår av åkerterrasser som skulle kunnaha en medeltida historia. Även detta område är fullt av röjningsrösen. Dessa åkrar finnsinte kvar på kartan från 1646, så området måste övergivits tidigare än så.

Även vid Pettersberg, ett torp under Äspholmen, finns otydliga terrasskanter kvar iskogen.

Boskaps- och utsädeslängderFrån en boskaps- och utsädeslängd från 1621 kan vi inhämta hur mycket utsäde somfanns på gården. Gården, som då var ett halvt kyrkohemman, bebos vid detta tillfälle avgårdborna Anders, Joon och Torsten. Samtliga gårdbönder ägde 1 3/4 tunna utsäde var.

På kartan från 1703 är bandparcellernatydligt utritade.Akt 0146-11:1 LMV

Även i dagens landskap går det attse spårenefter stensträngarna, även om de blirotydliga när vegetationen tar över.

Från 1646 finns en geometriskkarta över Äspholmen, ritad av denvälkände lantmätaren Kettil Clas-son. Detta är den äldsta kartanöver Äspholmen som visar dåva-rande åkrar. De flesta av dessabrukades fram till slutet av 1800-talet utan att stenröjas frånodlingsrösen. I kartbeskrivningentill kartan uppges att på gårdenfanns 12 3/5 kappar utsäde, samtatt höbärgningen gav 20 höstackar.

Akt O146-11:O4:99-100 LVM

Kartorna berättar

9

Även från 1703 finns en bevarad karta som ger oss mycket värdefull information omodlingslandskapet! Kartan ritades i samband med att Äspholmen kom i ryttmästaren ErikDrakenbergs ägo och är ritad av Dominicus Falk. Jämför man denna kartan med denförra ser man att åkrarna varken har ökat eller minskat vare sig i storlek eller antal.

Del av renritad karta över Äspholmen från år 1703. Originalkartan ritad av Dominicus Falk Kartan renritad av Anna Karlsson

Kartbeskrivning

1. Hus- och gårdsplats2. 4 stycken humlegårdar, totalt 300 stänger3. 2 kålgårdar, ”nödtorftiga”4. Åkrar med ”muhl och sugiord, med röör och jiordsteen”5. Åkrar med ”muhl miähle och sugiord, med röör och jordsteen”6. Hårdvallsäng, mager och skäll hårdvall bevuxen med ljung och lingonris samt björk.7. Sidvallsäng, tuvig mad och kärräng bevuxen med vitmossa och ”rålika” samt björkbuskar.8. Oduglig ljungmark samt en stor mosse9. Kalvhage, består av ljungmark och sten10. Svin- och Gåshage, en liten stenig hage, även den beväxt med ljung.11. ”Kiddehage”, stenig hage beväxt med ljung.

Kartan börjar att berätta om täpporna närmast tomtplatsen. Runt tomten fanns fyrastycken humlegårdar, i vilka tillsammans fanns 300 humlestänger. Här fanns också tvåstycken inhägnade ”nödtorfftige” kålgårdar.

Åkrar fulla av ”röör och jiordsten”Åkrarna öster om den så kallade Dahlsbrona uppges bestå av ”muhl- och sugiord”. Detberättas också att åkrarna är fulla av ”röör och jiordsten”. Arealen på östra delen avåkrarna är 99.830 kvadratalnar, varav 1.380 är impediment. Totalt uppgår utsädet här till7 tunnor.

10

Kartan från år 1703 visar tydligt attodlingsrösen ännu låg kvar i åkern.

Åkrarna väster om Dahlsbrona består av ”muhl miähle och sugiord”. Även här finns gottom rösen och andra större stenar. Dessa åkrars areal uppgår till 38.450 kvadratalnar,varav 1.700 impediment. Utsädet uppgår här till 2.20 tunnor.

Dominicus Falk har sedan antecknat att åkerjorden inte behöver någon dikning ochatt åkrarna brukas med trenne par dragare (förmodligen oxar). Östra delen av åker-området uppges ge tillbaks tre korn för ett, medan den västra sidan endast ger tillbaks tvåkorn.

Ängen delas i kartbeskrivningen upp i tre olika sorter: hårdvallsäng, sidvallsäng, samtoduglig ljungmark.

Hårdvallsängen var mager och skäll och bestod mest av ljung, lingonris, stenar ochberghallar. Den var även beväxt med björkar. Hårdvallsängen beräknades ge 1/4 palm(höstack) per tunnland. En palm uppges enligt SAOB kunna variera i storlek men var oftalika stor som ett eller ett halvt hölass. Hårdvallsängen var 267.190 kvadratalnar stor,varav 13.190 var impediment. Äspholmens hårdvallsäng beräknades ge 15 1/4 höstackarper år.

Den del av ängen som vi nu ser som den sämre (sidvallsängen) gav faktiskt mycketmer hö till gården än hårdvallsängen. Denna del av inägorna uppges har varit ”tufwigmaa och kiär ängh med måsselagger”. Även här växte björk. Vid sjöarna fanns”tuglagger” och även vitmossa och ”rålika” växte ymnigt. Sidvallsängen beräknades ge enpalm per tunnland, vilket är fyra gånger så mycket som hårdvallsängen! Arealen häruppgick till 525.834 kvadratalnar, varav impediment 7.834. Av detta fick man ut 37höstackar. Tar man en titt på kartan så ser man att flertalet av ängladorna har legat ikanten av mossar eller andra vattensjuka områden. Myrslåttern var alltså väldigt viktig.

Även idag finns en hel del av rösenakvar i åkern. En del av rösena ärnaturligtvis hoplagda och är antagligenstörre än de var i början av 1700-talet.

11

Den tredje och sämsta delen av ängen bestod av ”merendhels oduglig liungmarck”. Härfanns mest klippor och stenar och några björkar här och där. En stor mosse fanns också.Den bestod av ”ljungtuvor och sägg”.

Totalt gav ängen alltså 52 1/4 stackar hö, dock uppgavs att höet till en del bestod avmossa, ljung, löv och kvistar. Dominicus har också antecknat att ängen inte kan förbätt-ras på något sätt, trots att gården bebos av flitiga åboer.

Änglada söder om Västersjön Slåttern vid mader och kärr gav fyragånger så mycket som slåttern på den”vanliga” ängen. Dock nämns i kart-beskrivningen från 1703 att höet till stor

del bestod av bland annat mossa.

Trädens uppgiftTräden hade många viktiga uppgifter. Lövträd somexempelvis ask, lind och björk hamlades. Hamlingengav naturligtvis vinterfoder till djuren, men även vedtill bränsle, material till hantverk m.m.Ek- och bokskog skapade bra förutsättningar för atthålla många svin på gårdarna, barrträd var viktigaför framställning av träkol och tjära, näver frånbjörken användes till taktäckning för att nämnanågra exempel.

Men träden hade fler uppgifter än så.Förr i tiden var det vanligt att man lät träd står kvarmitt ute i åkrar och ängar, och även i åkerrenarna.Träd och buskar gjorde åkrar och ängar djuprotade.Deras rötter nådde ner till markskikt dit gräsens ochörternas rötter inte nådde. Vid lövfällningen blevalltså marken gödslad med mineral som annars intehade kommits åt.13

Träd i åkrar och ängar gjorde också attden lilla näring som fanns inte ”rann iväg”.Ett flertal ekar står ännu kvar i terrasskanterna påÄspholmen.

Hamlingen som nämns ovan gav inte baramaterial i olika former. Vid hamlingen skapadesockså en röjningsgödslingseffekt.

En av alla ekar som står kvar iÄspholmens åkerrenar

12

Svedjerågen växerI domboken från 1775 får vi ännu mer uppgifter om odlingslandskapet runt Äspholmen.Denna gång handlade det om svedjning på allmänningen. Även denna gång var JonEngelbrektsson inblandad. Han var instämd till tinget av kronoskogvaktaren Per Lidbergför att han på allmänningen olovligt hade huggit, avbränt och med råg besått dennasvedja. Till utsäde hade han använt en halv skäppa råg. Nämnden trodde att svedjanskulle kunna ge två skäppors avkastning. Han hade också nedfällt en svedja till, men denhade han ännu inte hunnit beså.

Jon erkände att han hade gjort detta, men berättade också att det var hans husbondeMajoren och Riddaren Kierrulff von Wolffen som hade rått honom till detta och ävengivit honom tillåtelse. Han framförde också att trakten han svedjat på var belägen inomden rågång som var Hällereds.

Målet uppsköts till nästa ting för att Majoren själv skulle få svara för sig. Majorenintygade att området ifråga tillhörde honom och Jon Engelbrektsson befriades alltså.Olovlig svedjning (och även lovlig svedjning) var annars väldigt vanligt i trakten, och detvar många i socknarna runt omkring som blev instämda till tinget.

Prästen Andr. Joh. Giers nämnde svedjningen i sin beskrivning från 1750: ”Så snart gran-skogen, som här mäst trifwes, blifwer borthuggin, och swedjad, wäxer snart annan buskaoch Krakaskog igen, och efter 20 eller 30 åhr är tienlig til swedjor”.14

År 1784 skrivs en ny beskrivning över Bredareds församling, denna gång av prästenJacob Burlander. Burlander skriver några rader om åkerbruket: ”Jordmånen i Bredaredoch Sandhult är den så kallade Rödfema, som med mycket arbete och gödsel beredes, atemottaga säden til ringa afkastning.” ”Indelningen av Åkren är öfveralt ensäde. BrukeligaSädesslag äro VårRog, Blandsäd af VårRog och Hafre och något Korn.” ”Åkern kan ejbrukas på annat sätt, än med Krok och Hackor för jordens stenaktighet. Säden aftagesmed Handskära, för samma ordsak likt går sent, är besvärligt och mödosamt.”15

Från år 1819 finns en bouppteckning bevarad efter ”afledna hustrun Elin Andersdotter påfrälsehemmanet Espholmen under Sätteriet Hällered”. Elin var gift med Pehr Andersson,då boende som inhyses på gården där sonen Pehr Pehrsson var bonde. Elin avled i augusti1818.

I bouppteckningen kan man bland annat se att familjen ägde tre stycken krokar(årder), varav två med billar. Årder var vanligast i skogsbygderna. På slätterna användesplog. Även skogsbygderna övergick så småningom till att använda plog, men först efteratt åkrarna stenröjts.16 På Äspholmen är det dock väldigt få åkrar som är stenröjda.I bouppteckningen hittar man också en träharv, också det vanligt i skogbygderna. Ettantal lövhackor fanns också på gården, ett bevis på hur viktig lövtäkten var.

1837 gick Hällereds ägare Vigelius i konkurs. En värdering av hans egendomar gjordesoch i den kan vi se att inkomsterna från Äspholmen uppgick till 60 tunnor blandråg ochhavre, som vid sådd gav tillbaks ungefär fem gånger utsädet. Även potatis odlades ochdetta gav ca 72 tunnor om året. Potatisen gav tillbaks sex gånger. 12 tunnor blandråg ochhavre hade såtts och 12 tunnor potatis hade satts.

13

Från 1845 finns inte längre någon åbo på gården17. Familjen som efter detta bor här ärendast antecknade som inhyses, och det är oklart i vilken utsträckning de brukade åk-rarna. Denna familj flyttade troligtvis ut i slutet av 1850-talet.Tar man en titt på kartan från 1890-talet ser man att samtliga åkrar från 1703 års kartafinns kvar. Några åkrar har enligt kartan ”odlats ihop” och några har stenröjts, men vidbesök på platsen ser man att spåren från de gamla åkrarna och rösena fortfarande finnskvar på många ställen.En ny åker har uppodlats längst i väster. Detta område var tidigare äng och en av äng-ladorna på 1703 års karta låg här. Nya åkrar har också uppodlats på tidigare myrmarker,bl.a. ett område norr om gården samt i mossen vid ”Dahlsbrona”.

De tre nya åkerområdena markerade på kartan från 1890Konceptblad till ekonomisk karta, Sandhult Kartlagd: 1890-97 Seriebeteckning:J1.1.2 Id: 33-19

Från åkerbruk till betesmarkVid en intervju med Gösta och Kerstin Nyman, lantbrukare i Nordtorp, får vi reda på attHällereds säteri från 1900 fram till 1935 var i sambruk med Hulta gård i Bollebygd.Förvaltare Zachrisson på Hulta vallade varje sommar mjölkkorna från Hulta tillÄspholmen där de hade sitt sommarbete. Hela familjen Zachrisson vandrade med ochbodde sedan kvar på Äspholmen över sommaren. Vandringen med korna gick tvärs överskogen och Gösta och Kerstin berättar att när korna kom så långt som till gården Torstadhade de fått så ont i klövarna så vid ett tillfälle gick de och lade sig i bondens trädgård föratt ta sig en paus.

Mjölken från korna kördes av Zachrisson ner till Sandareds station.

Runt 1935 blev det en ny ägare på Hällered och samarbetet med Hulta upphörde. I sam-band med detta revs boningshuset och därmed var Äspholmens saga all.

Sista plogen på ÄspholmenGösta Nyman blev i början av 1960-talet anlitad av förvaltaren Lars Öst på Hällered föratt plöja den västra delen av Äspholmens åkrar (som på ekonomiska kartan kallasStubbåkern). Åkern planterades sedan igen med granskog i prydliga rader. Ägare var viddetta tillfälle Sven Persson vid Gällö sågverk i Jämtland.

14

Djurhållning

Älvsborgs lösen berättarÅr 1571 fick bönderna i Södra Västergötland betala extra skatt på grund av Älsborgslösen. Från detta år finns en utförlig förteckning över djuren som funnits på samtligagårdar.

På Äspholmen fanns vid detta tillfälle prebendebönderna Morthen och Nils.Morthen ägde två ”käfflingz oxar” (ungoxar), två stycken 3-årsstutar, en ettårsstut, fyrakor, två stycken 2-årskvigor, ett sto, ett 3-årsföl samt totalt 12 får, getter och svin.

Nils ägde en ”kefflingz oxe”, två stycken 2-årsstutar, fyra kor, 1 sto samt åtta får,getter och svin.

Totalt fanns alltså på gården vid detta tillfälle tre ”käfflingz oxar”, två 3-årsstutar,två 2-årsstutar, en 1-årsstut, åtta kor, två 2-årskvigor, två ston, ett 3-årsföl, samt 20 får,getter och svin. Sammanlagt 41 djur.

Under en period i början av 1600-talet betalades en extra förmögenhetsskatt18. Underdessa år skrevs boskaps- och utsädeslängder över samtliga gårdar i området. I 1621 årsboskaps- och utsädeslängd finns en förteckning över djuren på gården som vid dettatillfälle var ett halvt kyrkohemman. Gårdbönderna heter nu Anders, Joon och Torsten.

Anders i Espholmen

Hest 1Stod 1Oxe 1Stutar 2Kor 7Qwigor 2Risbit 2Getter 4U. getter 4Får 3U. får 5G. swin 1Säde 1 3/4 ta

Joon i samma gål

Stod 1Stut 4Kor 3Qwiga 1Risbit 2Getter 4U. getter 4Får 4U. får 5Säde 1 3/4 ta

Torsten i samma gål

Stodh 1Fåle 1Oxe 1Stutar 1Kor 4Qwiga 2Risbit 2Getter 5U. getter 3Får 3U. får 3Säde 1 3/4 ta

Totalt fanns nu alltså på gården: 1 häst, 1 fåle (1-3 års ålder19), 3 ston, 2 oxar, 3 stutar, 14kor, 5 kvigor, 6 risbitar (getabockar), 13 getter, 11 unggetter (killingar), 10 får, 13 ungfår(lamm) samt ett gammalt svin. Ganska mycket kor och hästar alltså, men endast ett stack-ars ensamt gammalt svin. Totalt fanns nu 83 djur på gården, alltså mer än dubbelt såmånga som 50 år tidigare.

Antagligen har det även funnits höns och ex. gäss på gården, men boskapslängdernatar inte upp fjäderfän.

Boskaps- och utsädeslängder

15

Stenig hagmarkÄven kartorna kan berätta en del om vad för djur som fanns. Bland annat finns på kartanfrån 1703 omnämnt hagar för både kalvar, svin och gäss. Kalvhagen var enligt kartaninhägnad. En stor hage öster om tomtplatsen är omnämnd som ”Kiddahagen”. Docknämns att dessa hagar endast bestod av stenig ljungmark. Kiddahagen uppges ha ”litetvärde”.

Betet skedde till största delen på utmarken, och från tomtplatsen till utmarken ledde enfägata. På kartan från 1703 ser man klart och tydligt fägatan, och vid besök på platsenkan man se att spår av densamma fortfarande finns kvar. Dock skrivs på kartan att”muhlbetet” är till ”nödtorften”.

På kartan från 1703 ser man fägatanmellan kalvhagen och svin- ochgåshagen.

En brun häst, 10 år gammalVid Elin Andersdotters bouppteckning 1819 gjordes även en förteckning över djuren pågården. Här fanns vid detta tillfälle: En brun häst, ett par oxar, en svart ko, tre röda kor,en grå ko, en röd kalv och nio får. Hästen uppges ha varit 10 år gammal. Summan avdetta blir totalt 18 djur. Om vi utgår ifrån att samtliga tre gårdbönder på Äspholmen ägde18 djur skulle summan av detta bli 54 djur, ca 30 djur färre än 200 år tidigare.

Hällered i konkursVid Wigelius konkurs 1837 görs en värdering där även inkomster på djursidan räknasupp.

På Äspholmen nämns inkomster från 12 kor, som gav 12 lispund smör om året. Härfanns även 12 får som gav något över 20 lispund ull om året.

Otydliga spår efter fägatan finns kvar iskogen

16

Skogen

Någon egentlig skog hörde inte till gården, i alla fall inte fram till uppdelningen av Vedenskronoallmänning 1836. Under perioden 1623 till 1836 hörde all utmark i socknen tillVedens kronoallmänning20. På utmarken kunde man få ta timmer till husbyggnation,bränsle, gärdsle efter tillåtelse från häradsnämnden. Även svedjning på utmarken kundeske efter tillåtelse. Bönderna på Äspholmen hade ju också tillgång till Hällereds enskildaskog, som de också kunde få använda sig av, också detta efter tillåtelse av markägaren.

Vid 1684 års höstting räknas ett antal bönder upp i häradet som på grund av att de hadeförfallna hus skulle få tillåtelse att ta några ekar till reparation. Vid detta tillfälle fickAnders i Espholmen tillåtelse att ta två ekar.

På kartan från 1703 nämns att skog till ”timber, giärdsle och wedebrand” var av gran ochtall. Även näver och lövskog fanns ”till husbehov”. Även på inägorna (ängarna och haga-rna) kunde växa en del skog. I Äspholmens fall var det uppenbarligen dåligt med detta.Endast en del ”biörckebuskar” uppges växa på inägorna. Eken som nämndes vid tings-målet från 1684 nämns inte alls i kartbeskrivningen. Med tanke på att det aldrig harfunnits speciellt många grisar eller svin på gården är det troligt att eken kanske inte fannsi alltför stor mängd. Idag finns dock en hel del gamla ekar (100-200 år gamla) påÄspholmen.

En tidig uppgift om hur skogen såg ut på 1700-talet kan vi få från Linnés Västgötaresa1746. Han berättar där om skogen i trakten: ”Skogen, som stod emellan bärgen i djupastedälder, var af höga och tätt vuxna Granar, så at Solen på wissa ställen näppeligen kundeen enda minut koxa in i skogen, emellan trädens täta skuggor.”21

Olovlig avverkningVid sommartinget 1790 blev en dräng på Äspholmen, Pehr Olufsson, instämd till tingetför att han hade avverkat flera ”maste- och blocketräd” på Hällereds enskilda skog. Detvar kassören herr Peter Borin på Hällered som hade instämt honom till tinget. Enligtuppgift hade han avverkat träden för att ha dem till ”trågs uphägning”.

Pehr Olufsson dök dock aldrig upp på tinget. Han befann sig istället på Strömrumssalteri. Målet uppsköts istället till tinget därpå, men till dess hade Borin återtagit sinanmälan.

KolningEn annan skoglig näring som man kan hitta spår efter i skogen är kolningen. Mellan åren1783 och 1840 fanns Wolffenfors bruk i Hälleredsån. Bruket startades av ”Majoren ochRiddarens af Kongl Sverds Orden wälborne Mårten Fredric Kjerrulf von Wolffen” år1783 och från detta år finns ett utslag med ”tillstånd att under ett Tak med en plåt-hammare jämte glödugn inrätta 2:ne knipp och 2:ne spikhamrar till förädlande af 400skålpund stångjärn.”22 Från 1807 års utslag utläses ”Privilegium för Majoren Jacob CarlRidderborg von Block, att för detta Manufacturwerks behof inrätta en Ämneshammaremed härdd och 300 skålpund årligt smide, hwartill från Nya Kopparbergs Bergslag fåruppköpas 270 skålpund tackjärn och det öfriga behofwet på kronans 10:de tackjärnsAuctioner”.23

Till bruket behövdes kol i mängder och torpare och andra i trakten sattes att byggakolmilor.

17

I privilegiebrevet från 1783 hämtas följande: ”Till kolfång har majoren upgifvit dessegna under säteriet Helleröd och tillydande hemman belägna skogar, hvilka enligt under-sökningen funnits mer än tillräckeliga för den tillverkning som wid den ansökte inrättningåstadkommas kan”. ”Manufacturwerksegaren warder dock wid tiugu riksdalers witeförbiuden, at för kolbehofvet icke nyttja andra än egna hemmans skogar”.24

Runt Äspholmen finns kolbottnar exempelvis söder om Äspholmssjöarna, söder omLillesjön samt vid torpet Pettersberg. Även ruiner från kolarkojor kan återfinnas.

Kolbotten söder om Västersjön

SjösänkningÅren 1912 – 1922 utfördes ett stort diknings- och sjösänkningsföretag runt Hällered föratt på detta sätt få förbättrad skogsmark. Bl.a. sänktes sjöarna norr om Äspholmen. Ävenmossarna söder om sjön dikades ut. Totalt 7 mil diken grävdes denna period. Det helautfördes med statsbidrag.25

Kol från kolmila söder om Lillesjön

18

Övriga näringar

Slagg / egen järnframställningRunt om tomtplatsen på Äspholmen finns en mängd röjningsrösen där man också kanfinna en hel del slagg. Slaggen har av Skogsvårdsstyrelsens arkeologer daterats (okulärbesiktning) som medeltida eller senare. I deras uppgifter kan man läsa att två styckenjärnframställningsplatser har funnits på Äspholmen. Den södra ligger ca 60 meter sydostom husgrunden och den norra 33 meter ostsydost om densamma.

Slagg från Äspholmen

Fiske, ålkistor m.m.De tidigaste uppgifterna om fisket på gården får vi från Skara stifts kyrkliga jordebok från1540, där det uppges att gården skulle betala sin skatt i bl.a. två pund ål. Även på dengeometriska kartan från 1703 nämns ålen. Denna gång är dock antecknat att i ån finns”een åhlkista som intet stort kan inportera”.Samma karta berättar att det finns ”landgång till fiske uti dhe härwed ägorne omliggiandesiögar”. Sjöarna som gränsar till gården är Lillesjön, Storesjön (Västersjön), Mellansjönoch Östersjön, de tre sistnämnda med samlingsnamnet Äspholmssjöarna.

KvarnarÄven kvarnen nämns på kartan från 1703. Den består då av ”en i ån ståendes miöhlquarnaf 8 grep sten”. Dock uppges att kvarnen bara kan gå när ”flod infaller”. Kvarnen använ-des endast till husbehov. Denna kvarn låg troligtvis på den plats därWolffenfors bruk senare anlades. Inga lämningar finns kvar av kvarnen.

I brandförsäkringsprotokollet från 1887 uppges att gårdens gamla kvarn raseratsoch att en ny byggts upp strax intill. Var denna kvarn legat är dock oklart.

Sandhults socken har under långa tidervarit känt för sitt smide. Järnet togs frånmyr- och sjömalm eller rödjord. Enbetydligt äldre järnframställningsplatshar hittats ca två km norr omÄspholmen vid Älvesjön i Hedared.Denna har av Skog- och historiaprojektetdaterats till tidig järnålder.

Redan Linné skriver om smidet i Sand-hult i sin Västgötaresa år 1746: ”Smidetfår Boråsboen ifrån åtskilliga kringlig-gande socknar, besynnerligen ifrån Sand-hults socken, där de meste bönder ärosmeder och tillverka knifvar, liar, spadar,uppsaxer, mungigor med mera”.26

19

Sammanfattning

Äspholmens nämns första gången i Skara Stifts kyrkliga jordebok år 1540. Gården är dåett helt prebendehemman. I början av 1600-talet uppges gården vara 1/2 kyrkohemman.År 1637 är Äspholmen enligt jordeböckerna ett helt kronohemman. I mitten av 1600-taletläggs Äspholmen till Hällereds gods och blir således ett helt frälsehemman.

Äspholmen har en historia som sträcker sig långt tillbaks. De tidigaste spåren är detusentals röjningsrösen som går att hitta i området. Via spår i naturen, exempelvis band-parceller, åkerterrasser m.m., samt kartbeskrivningar, skattelängder, domboksprotokollm.m. kan man sedan följa gårdens historia fram till mitten av 1900-talet då en del avåkrarna plöjdes upp för att sedan planteras med skog. Hela området är nu skogbeväxt.

Gårdens åkrar undgick större delen av jordbruksrevolutionen. Några få åkrar till-kom mellan år 1700 och år 1900, mestadels i tidigare mossmarker. Någon åker harstenröjts, men i det stora hela så hade åkrarna samma storlek och utseende i början av1900-talet som de hade i slutet av 1600-talet.

I domböckerna kan man utläsa att boningshus och övriga byggnader på gården harbrunnit vid ett flertal gånger. Äspholmen ligger nu helt öde efter att kvarvarande byggna-der rivits någon gång runt 1940.

År 1571 fanns på Äspholmen totalt 41 djur (undantaget fjäderfän). Ca 50 år senarehar siffran ökat till 83 stycken.

Skogen runt Äspholmen nämns då och då i domböckerna, ofta när det gäller olovligavverkning eller svedjor. Kolningen runt gården har varit ganska frekvent under en ca 60år lång period i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet då Wolffenfors bruk fanns inärbelägna Hälleredsån.

Den bortglömda ödegården Äspholmen kan berätta mycket om gångna tider.Gör gärna ett besök!

20

Noter

1 Linneasus 1928, sid. 1252 Andr. Joh. Giers 1988, sid. 73 Sam Elmlund 18524 SAOB5 Hill 1994, sid. 26 Dovring sid. 88-897 Dovring sid. 3608 Hill och Töve 2003, sid. 409 Hill och Töve 2003, sid. 4710 Mascher 1994, sid. 66-6711 Falk, Geometrisk Delineation 170312 Skogsvårdsstyrelsens Skog- och historiaprojekt13 Sjöbäck 1951, sid. 5014 Andr. Joh. Giers 1988, sid. 715 Jacob Burlander 1988, sid. 2216 Carl-Johan Gadd 1997, sid. 48-4917 Husförhörslängder 1838-189418 Hill och Töve 2003, sid. 20319 SAOB20 Hill 2003, sid. 5821 Linneaus 1928, sid. 12522 Från förteckning över befintliga akter om Wollfenfors i Riksarkivet, Stockholm23 Från förteckning över befintliga akter om Wollfenfors i Riksarkivet, Stockholm24 Hill 1994, sid. 1125 A.O. Johansson 1927, sid. 1926 Linneaus 1928, sid. 122

21

Mascher Catharina, Brons- och järnålderns odlingslandskap - återspeglat i det äldre kartmaterialet frånSödra Götaland (i: Mylla Mule Människa – Det västgötska kulturlandskapet, några brottsstycken), Väster-götlands Fornminnesförening Skara 1994Dovring Folke, De stående skatterna på jord 1400-1600, Lund, Utgiven av Kungl. HumanistiskaVetenskapsförbundet i LundGadd Carl-Johan, Järnplogens och potatisens tid, Göteborg 1997Hill Örjan, Anteckningar om säterierna Hällered, Källeberg och Röl, 1994Hill Örjan, Bondens natur (i: Från Borås och de sju häraderna. Fässingen 2003), Borås 2003.Hill Örjan och Jan Töve, Kunskap om skogens historia, (Stiftelsen Skogssällskapet samtSkogshistoriska sällskapet), Göteborg 2003Johansson A. O., Sandhults socken med Hedared, Göteborg 1927Sjöbäck Mårten, Västgötabondens storvek (från Natur i Västergötland), Göteborg 1951Svenska akademiens ordbok (SAOB) (http://g3.spraakdata.gu.se/saob/)

IntervjuerGösta och Kerstin Nyman, lantbrukare i Nordtorp, Sandhults socken

ÖvrigtUppgifter från Skogsvårdsstyrelsens Skog- och historiaprojekt

Otryckta källorBiskopsfordring (mikrofilm) 1542Bouppteckning, Vedens härad (mikrofilm) 1806Boskaps- och utsädeslängder (mikrofilm) 1621Brandförsäkringar 1887, 1919 SVAR, Riksarkivet (http://www.forskarsalen.ra.se/)Domböcker, Vedens härad (mikrofilmer) 1684, 1720. 1771, 1775Geometrisk karta över Äspholmen 1646, Akt O146-11:O4:99-100 LVMGeometrisk karta över Äspholmen 1703, Akt 0146-11:1 LMVHusförhörslängder, Sandhults socken (mikrokort) 1838-1894Jordeböcker (mikrofilm) 1637, 1645, 1650, 1670Konceptblad till ekonomisk karta. Bladnamn: Sandhult Kartlagd: 1890-97 Seriebeteckning: J1.1.2 Id: 33-19Medicinalhistorisk databas (http://www2.histstud.umu.se/medhist/sok/lashospDB.asp)Årsberättelser från Provinsialläkare, Borås Distrikt 1851, Sam Elmlund Diarienummer 829/1852,Älvsborgs lösen (mikrokort)

Tryckta källorBeskrivningar från 1700-talet över Bredareds församling (Andr. Joh. Giers och Jacob Burlander) , utgivnaav Sture Isaksson, Fristad 1988Carl Linnaeus Wästgötaresa, Nytryck efter originalupplagan 1747 med textkommentar av Natanael Beck-man, Göteborg 1928Skara Stifts Kyrkliga Jordebok af år 1540, Vestergötlands Fornminnesförening, 1899, sid 36-37, PrebendaMorthenstorp

Litteratur

Litteratur- och källförteckning

22