Agneta Lilja redrik Skott F HALLOWEEN · Halloween väcker känslor. En del tycker att seden är alltför kommersiell, obehaglig eller osvensk. Somliga uppfattar halloween som ett

Halloween väcker känslor. En del tycker att seden är

alltför kommersiell, obehaglig eller osvensk. Somliga

uppfattar halloween som ett hot. För andra är halloween

tvärtom en av årets höjdpunkter och lika självklar att fira

som både jul och midsommar.

I den här boken undersöks halloween i Sverige, hur

den har tagits emot och hur den uppmärksammas.

Varför väcker seden så mycket känslor? Och hur

kommer det sig att många yngre tycks föredra halloween

framför till exempel lucia och påsk?

HALLOWEEN

HALLOWEEN

Agneta LiljaFredrik Skott

Agneta Lilja Fredrik Skott

OMSTRIDD OCH OMHULDAD

OMSTRIDD OCH OMHULDAD

Halloween – omstridd och omhuldad

Halloween – omstridd och omhuldad

Agneta Lilja och Fredrik Skott

© Författarna och Institutet för språk och folkminnen

Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg

Vallgatan 22, 411 16 Göteborg

www.sprakochfolkminnen.se

[email protected]

OMSLAGSBILD Fredrik Skott och Bengt Edqvist

foto föregående uppslag Peter Segemark / Nordiska museet

FORMGIVNING Jocke Wester

TRYCK DanagårdLiTHO

ISBN 978-91-86959-43-2

Tryckt med bidrag från Kungl. Gustav Adolfs Akademien

för svensk folkkultur

Innehåll

Inledning 7

Agneta Lilja & Fredrik Skott

Halloween – seden som stör och berör 19

Agneta Lilja

Halloween – ungas egen fest 95

Fredrik Skott

Tack 143

6

7

Inledning

Av Agneta Lilja & Fredrik Skott

Nästa helg anordnas Skellefteås största Halloween-fest

på Verandan, men den som tänkt klä ut sig till clown stop-

pas i dörren. Arrangören har nämligen infört ett clownför-

bud. Anledningen … är rapporterna om skrämmande clow-

ner som synts runt landet och ofta betett sig hotfullt …

»Vi ser inget annat alternativ än att införa nolltolerans

mot clowner«, säger Claes Kågström, arrangör vid Club

Fortuna, som anordnar Halloween-festen.

I oktober 2016, bara några veckor före halloween, dök de upp i Sverige: de läskiga clownerna, som den Skellefteåbaserade tidningen Megafonen skriver om. Det rörde sig om utklädda clowner som roade sig med att överraska, skrämma och för-följa människor. Fenomenet hade enligt medierna spritt sig från USA och det framställdes som ett hot mot gemene mans

Foto: Britt-Mari Olsson / Helsingborgs Dagblad.

8

säkerhet. Enligt uppgifter som snabbt spreds på Facebook planerade clownerna en ceremoni natten innan halloween och då borde ingen vara i vägen.

VARNING clowner påstås planera sin egen rening natten

innan Halloween. Stanna inne, håll alla husdjur inne och

håll alla dörrar och fönster låsta. Kopiera och lägg detta

på din vägg och varna din familj och vänner!

För att förstärka allvaret i clownhoten använde såväl dags-tidningar som sociala medier i sin rapportering gärna ord som »pajasbrott«, »clownattacker« och »clownlarm« när de berättade om hur människor blivit skrämda, jagade och i några fall knivhotade eller misshandlade av de läskiga clow-nerna. Eftersom clownerna gärna uppehöll sig i närheten av skolor, ansågs barn vara särskilt utsatta. Anmälningar sades strömma in till polisen och föräldrar uppmanades därför att »ta sitt ansvar för att lugna barnen«. Efter några veckor i upphetsat medialt fokus försvann clownerna lika plötsligt som de dykt upp, lagom till halloween.

De läskiga clownerna må ha varit ett nytt fenomen men liknande föreställningar knöts redan för ungefär tjugo år sedan till den då nya höstfesten halloween. Festen klassades som amerikansk import och den ansågs skrämmande efter-som den troddes innebära att människor maskerade sig till häxor, spöken, lik och monster för att sedan uppehålla sig på kyrkogårdar, där de skrämde gamla damer som tände grav-ljus till allhelgona. Halloween framställdes som ett allmän-farligt hot mot samhället och som särskilt farligt för barn.

9

Vuxenvärlden varnade därför för halloween genom att bland annat hävda att seden, med sitt fokus på döden, kunde göra unga människor till satanister. Kraven på bojkott och helst förbud var många och eskalerade vid millennieskiftet.

Halloween – om än kontroversiell – togs dock upp i den svenska festkalendern och är idag, för många av dem som vuxit upp med den, lika självklar som jul eller midsom-mar. Så sent som i slutet av 1900-talet var seden dock rela-tivt ny och obekant för de flesta svenskar. Firande förekom

På 1940-, 1950- och 1960-talen rapporterade Dagens Nyheter regelbundet

om bland annat Stockholms högskolas halloweenfester. Källa: DN.arkiv.

10

förvisso, men då endast begränsat till vissa miljöer. På 1940- och 1950-talen ordnade till exempel amerikanska studen-ter på Stockholms högskola halloweenfester på kårhuset. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter rapporterade årli-gen om evenemangen, som liknades vid såväl valborgsmäss som lucia och påskafton.

Ett par medvetna försök att göra seden känd för större grupper i Sverige gjordes på 1980-talet av skämt- och mas-keradaffären Butterick’s. Då introducerades – på initia-tiv av amerikaner i förskingringen – halloweenartiklar i Stockholmsbutiken. Om detta skriver Butterick’s VD Bengt Olander i ett brev i juli 2017.

Min dåvarande amerikanska fru Toni [hade] rest hem till

USA för att hälsa på sina föräldrar. … Mot min vilja hade

hon köpt halloweenartiklar för massor av pengar för att

blidka amerikanska vänner i Stockholm som suktade efter

halloweensaker. När leveransen, och framför allt fakturan,

kom blev jag ytterst förbittrad och kommenderade henne

att själv exponera och sälja varorna i vår Stockholmsbutik.

Hon gjorde så och det blev succé. … Året därpå, 1985 åkte

Toni tillbaka och med högt huvud köpte hon tiofalt så

många saker som året innan. För min del gällde det då att

bara hålla tyst och skaffa rörelsekapital.

1988 ordnade Butterick’s i samarbete med Hard Rock Café en halloweenfest med utklädda gäster, som tävlade om bästa maskering. Efteråt följde en halloweenvecka i Stockholm. Bengt Olander berättar i november 2016.

11

Man ringde oss från Hard Rock Café på Sveavägen i

Stockholm och sade: »Våra huvudmän i USA tjatar om

att vi måste börja fira nåt som kallas Halogen. Vet ni vad

det är, och i så fall, kan ni hjälpa oss?« Jag lade ut tex-

ten och dagarna efter dekorerade vi upp hela deras res-

taurang som var nyöppnad då och »Jätte-inne« för alla

trendsetters i Stockholm. ALLA kändisar hängde där då.

Vi sminkade och allt var jättekul och efter det märkte vi att

halloween fick en riktigt snabb utveckling. Det var liksom

»gnistan« – för vår del i alla fall.

Hard Rock Café ordnade först maskerad för barn, sedan monsterparad för gymnasieungdom och på kvällen hal-loweenparty på restaurangen. Konstnären Hans Arnold (1925–2010), känd för sina skräckbilder, korade vinnaren i paraden. Butterick’s samarbete med restaurangen blev något av en succé och i Stora halloweenkatalogen 1997 skriver Olander att det var början på det firande som sedan bara accelererade. Dock dröjde det några år in på 1990-talet innan halloween riktigt blev ett begrepp och dessutom inte bara ett storstadsfenomen.

Genomslaget för halloween under 1990-talet kan bland annat förklaras med vår tids starka intresse för (nya) ri tual er som Alla hjärtans dag, Black Friday eller Kanelbullens dag. Vi tycks ha ett nästan outsinligt behov av att aktivt söka upp tillfällen för att mötas och för att ingå i de reella eller ima-ginära gemenskaper eller de »communitas«, det vill säga de tillstånd då människor förenas och blir sociala likar, som ritualerna skapar.

Samhain blir halloween

Halloween har sitt ursprung i den gamla keltiska festen Samhain som firades den 31 oktober bland annat på Irland och i Skottland. Det var en förkristen nyårsfest som markerade att sommaren var slut och vintern inledd. Samhain var en gräns- eller övergångsnatt – en liminal zon – då märkliga, kaotiska förhållanden rådde. De döda antogs komma till-baka till de levandes värld och därför tände man eldar som vägledning

Samhain-halloween firas inte bara med burleska upptåg utan är också en viktig högtid för

dem som tillhör den moderna religionen Wicca. Namnet är ett gammalt engelskt ord för

häxa. »Häxan« på bilden – helt upptagen av sin lysande pumpa – är dock bara utklädd.

Foto: AnastasiaV / Mostphotos.com.

för dem. Eldarna skulle samtidigt skrämma bort häxor, som troddes vara särskilt aktiva denna natt. En rad naturväsen, bland annat älvorna, ansågs även vara i rörelse. Under den här magiska natten, när man gick över från en säsong till en annan, brukade människor ägna sig åt upp-tåg och skämt som att klä ut sig, föra oväsen och gå från hus till hus och tigga. Fick man ingenting skulle man ställa till med bus som straff. Den katolska kyrkan försökte hindra firandet av Samhain genom att år 731 införa alla helgons dag den 1 november som ersättning för Samhain. Folket fortsatte dock att fira sin Samhain som nu blev all hallows eve = halloween och gör så än idag. På 1000-talet infördes också alla sjä-lars dag den 2 november i samma syfte och med samma klena resul-tat. Irländska emigranter tog under 1800-talet med sig festen till USA, där den blev en populär maskeradfest främst hos barn och ungdomar. Den firas med maskerat tiggeri (trick or treat), ibland genom att barnen själva knackar dörr i närområdet, ibland under vuxenkontroll i stora gallerior, där barnen kan få ihop hinkvis med godsaker. Även vuxna firar, bland annat med att dekorera sina hus och trädgårdar med spin-delnät och utskurna pumpor med levande ljus i.

Jag trick-or-treatade medan vi bodde i USA. Det var fantastiskt roligt.

Alla var ute på gatorna. Underbara, fantasifulla kostymer. Mängder av

godis som mina föräldrar dock gick igenom innan vi fick smaka, på den

tiden varnades man för galningar som förgiftade eller lade glassplit-

ter och nålar i halloweengodiset. Vi busade inget alls. Alla hade godis

(kvinna f. 1998).

Källor: Agneta Liljas bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken. Alla hjärtans dag och

halloween – två nya festseder i Sverige (1998) samt Institutet för språk och folkminnen,

frågelistsvar.

14

Ett exempel på detta sökande efter möten är den med-mänskliga stöttning som triggas igång då någon okänd ven-tilerar existentiella problem på sociala medier. Ett annat, en slags sekulariserad form av religiös ritual, är att deko-rera döds- och olycksplatser med gosedjur, foton, ljus och blommor. I bägge fallen är det fråga om att visa sin tillhö-righet genom engagemang och deltagande. Ritualen verkar helt enkelt vara en omistlig del av det vi kallar ett postmo-dernt samhälle. Inte minst märks det i mängden profana tema dagar – förutom Kanelbullens dag allt ifrån Vargens dag till Internationella dagen för tolerans – som skapats under de senaste åren. Ett intressant undantag utgörs möjligen av nationaldagen, som inte riktigt verkar få fäste i det allmänna medvetandet.

I den här boken studeras halloween som en ritual, som ett avgränsat tillfälle för temporärt rolltagande, ett tillfälle då människor förenas och vanliga sociala regler och rang-ordningar för ett ögonblick sätts ur spel. I vår studie är ritu-alens idé att både ifrågasätta och bekräfta sociala ordningar samt att diskutera samhället och de normer och värderingar som råder där. En numera klassisk indelning av ritualer är den i kategorierna krisriter, övergångsriter (rites-de-passages) och kalendariska riter, som gjordes av antropologen Arnold van Gennep 1909. Gemensamt för riterna är att de äger rum under »abnormal« tid eller under liminala tillstånd, gränstill-stånd, till exempel mellan säsonger. Övergångsriterna ut spe-las vid sådana tillfällen i livet då en människa byter status och/eller ställning och går in i en ny roll. Det kan handla om allt från dop och begravning till doktorspromotion och

15

upptagande i frimurarna eller Hells Angels. Övergångsriterna prövar människors villighet och förmåga att anta en ny roll och de rättigheter och skyldigheter den innebär. Krisriter kan innefatta allt ifrån att spotta vid ett oturligt möte till att utlysa en världsomspännande tyst minut för ett mördat stats-överhuvud. Krisritens funktion är att kanalisera den ängs-lan och osäkerhet som förorsakas av krisen och att försöka avsluta perioden (den abnormala tiden) så att vanlig (normal) tid börjar löpa igen. De kalendariska riterna äger rum i sam-band med årshögtider som jul, påsk och midsommar eller vid andra återkommande tillfällen som födelse- och namnsda-gar. De kalendariska riterna skapar rytmen för socialt liv och markerar tydligt samhällets kollektiva och vedertagna vär-den genom att visa vilka målsättningarna är, vilka normsys-tem som fungerar och vilka möjligheter och regler som finns och som styr.

Halloween är exempel på en kalendarisk rit. Den utspe-lar sig när hösten övergår i vinter. Halloween är en högtid då barnen tillfälligt har makt över de vuxna och som firas med utklädningsupptåg som oftast spinner på temat skräck och död. Till firandet hör att utklädda barn går runt och tigger godis (maskerat tiggeri). Får de inget har de rätt att straffa dem som inte bidrar (trick or treat, bus eller godis eller tricks eller traktering som Svenska Dagbladet föreslog 1955). Ungdomar och en del vuxna firar i stället med restaurang-besök, maskerader eller med att se på skräck filmer. Många, kanske de allra flesta, firar inte alls.

Halloween spinner på ett känsligt och viktigt existenti-ellt tema, nämligen döden. Temat gör det svårt att förhålla

16

sig likgiltig till seden som väcker starka reaktioner och stän-digt står under debatt. Med boken vill vi undersöka dessa starka reaktioner. Under de tjugo år som halloween mer all-mänt firats i Sverige har den hela tiden varit ett kontroversi-ellt inslag i vår festkalender. Detta har delvis berott på fes-tens dödstema. I almanackan sammanfaller dessutom hal-loween (31 oktober) nära med alla helgons dag, vilket inne-burit mycket oro för att »en hednisk fest« skulle komma att ersätta det kristna allhelgonafirandet.

Eftersom halloween infaller nära de svenska skolornas höstlov har det funnits en tendens att flytta firandet till lovet. Ibland har säkert praktiska skäl avgjort, men lika ofta har det rått okunskap om när halloween egentligen ska firas. Ännu 2016 rådde viss osäkerhet om detta. En förfrågan till ett tret-tiotal etnologistudenter i Uppsala visade att de firade helgen 28–30 oktober, den 31 oktober eller helgen 4–6 november. En del av dem firade vid alla tre tillfällena. Det var således fråga om stor variationsbredd, kanske för att det inte anses vara så viktigt exakt vilken dag halloween firas, eftersom den inte hänvisar till någon särskild händelse eller person. Den är töjbar och olika grupper kan göra den till sin egen utan att göra våld på något slags grundkoncept. Genom att vara så anpassningsbar och användbar har den potential att bli en mycket omhuldad dag. Men otydligheten hos halloween öppnar också för kritik och rädsla: behöver vi en fest som vi inte vet hur och när vi ska fira? Det förefaller viktigt för människor att en ritual är definierad och tydlig så att alla vet när den ska iscensättas, vad den ska innehålla och hur den ska genomföras. Detta skapar trygghet och identifikation.

17

Men en ritual som vi inte har kontroll över kan uppfattas som potentiellt farlig.

Den här boken har också ambitionen att undersöka hal-loweens förhållande till andra seder i Sverige. Halloween beskrivs ofta som ett främmande inslag som direkt-importerats från USA och planterats i den svenska myl-lan. Dess innehåll uppfattas inte sällan som väsensskilt från andra fester i Sverige. Det är bland annat av det skälet vissa vill ha bort halloween. Den ses som en parasit på det svenska. Men festen finns och den firas av många, som tycker att det är ett viktigt och roligt höstkalas. Halloween är dessutom inte så främmande som många vill göra gällande. Tvärtom innehåller den för svenska fester välkända komponenter – maskering, tiggeri, särskild mat, upptåg och bestraffningar – om än i en till viss del ny blandning.

I boken ges många exempel på hur halloween firats från 1990-talet och framåt. Till stor del är det firarna själva som beskriver och berättar. Vårt viktigaste underlag för studien är nämligen det omfattande arkivmaterial som förvaras i sam-lingarna vid Institutet för språk och folkminnen. Materialet, som samlats in under de senaste tjugo åren, består av inter-vjusvar och svar på frågelistor om halloween.

Källor: Nils-Arvid Bringéus bok Årets festdagar (2006), Agneta Liljas

bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken. Alla hjärtans dag och

halloween – två nya festseder i Sverige (1998), Lauri Honkos artikel

»Riter – en klassifikation«, tryckt i Fataburen 1976, samt klipparki-

vet vid Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.

18

19

Halloween – seden som stör och berör

Av Agneta Lilja

På SL-tåget mellan Flemingsberg och Uppsala den 5 april

2016 satt jag och studerade halloweenkataloger från

Butterick’s när Agnes, som med sin pappa var på väg till

4-årskontroll, slog sig ner mitt emot mig. Jag hann inte få

undan katalogerna, vars bilder jag trodde var olämpliga för

så små barn. Agnes fick förstås omedelbart syn på kata-

logerna. Hon blev mycket förtjust. »Halloween«, sa hon

och pekade på ett groteskt monster. Sen berättade hon

att Gabriel varit utklädd till spöke på halloween. Spökena

och monstren i katalogen tyckte Agnes om och Halloween

tyckte hon var jätteroligt. »Fast spindlar är läskiga«, sa

hon innan hon steg av tåget, »och fladdermöss«.

Kanske är det bland mindre barn allra vanligast att klä ut sig till spöke på halloween.

Foto: Arne Trautmann / Mostphotos.com.

20

De första uppgifterna om halloween insamlade av Institutet för språk och folkminnen är från 1995. Då gjorde etnolo-gerna Eva-Lott Lindqvist och Mikael Vallström en mindre dokumentation av halloween i Uppsala. Den visade att mas-keradbutiken Magneten hade ett stort utbud av halloween-artiklar. Klädbutiken Flash för yngre vuxna skyltade med halloweeninspirerade attiraljer som spindlar, fladdermöss och häxor. Personalen uppgav att diskret halloweenskylt-ning pågått i några år. På en enklare restaurang, som drevs av en amerikansk kvinna, var lokalen dekorerad och perso-nalen utklädd på halloween. Landings konditori lockade för första gången med en särskild halloweenbakelse. Bakelsen hade tillkommit på förslag av serveringspersonalen och sålde enligt uppgift mycket bra. I övrigt passerade dagen för de flesta obemärkt förbi.

1997 gjorde jag en större undersökning av halloween med fältstudier i Uppsala och Stockholm. Bland annat intervjuade jag Butterick’s VD Bengt Olander samt dåvarande butiksche-fen i Stockholm, Alar Holm. Jag gjorde också en frågelista (M 279 Halloween) som skickades ut till personer runt om i landet som anmält att de ville hjälpa till med att dokumen-tera sin samtid för institutets räkning, till exempel genom att besvara speciella förfrågningar. Eftersom dessa personer mestadels var medelålders och äldre fick även mina etnologi-studenter i Uppsala delta i undersökningen. De fick besvara frågelistan för egen del och dessutom som en övning på sin metodkurs själva dokumentera firandet genom att intervjua andra yngre personer. Samtidigt samlades reklam och press-material ur vecko- och dagstidningar om seden in. Bengt

21

Olander bidrog med fakta om försäljningsnivåer, varuutbud och trender från Butterick’s, men kom även med värdefulla personliga reflektioner över både seden som sådan och dess betydelse för affärsverksamheten. Med sina unika möjlighe-ter att fortlöpande jämföra med firandet i USA – han vistas mycket i USA genom att hans hustru är amerikan – bidrog han med värdefull kunskap om halloweens samtida status. En viktig sak han påpekade var att halloween i USA firas under hela oktober med avslutningsfirande den 31 oktober.

Undersökningen som också omfattade alla hjärtans dag, blev till en bok, Sockrade hjärtan och godissugna spöken

(1998). Den ger en historisk bakgrund till halloween, exem-pel på hur man firat på Irland och i USA och hur seden intro-ducerats i Sverige. Eftersom seden var så ny när boken skrevs kom studien mer att handla om attityder till halloween än om faktiskt firande. Senare har flera kompletterande undersök-ningar gjorts av Nordiska museet och vid återkommande till-fällen av Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg (DAG). 2007 blev halloween tillsammans med mors dag föremål för en etnologisk avhandling av Gillis Herlitz vid Uppsala universitet. Sammantaget är dokumentationen av halloween i Sverige idag både omfattande och varierad.

»�Svenska�folket�...�omfamnar�nya,�coola�(amerikanska)�seder«

En av frågorna i frågelistan löd »Tycker Du att Halloween är en sed som vi behöver eller kan vi klara oss utan den?«. Det skulle visa sig att det var en viktig fråga, ty det fanns en

22

grundmurad misstro mot halloween utifrån den ofta knapp-händiga kunskap man hade om seden. Det blev, såväl av sva-ren på frågelistan som av senare gjorda undersökningar, tyd-ligt att halloween uppfattades både som onödig och olämp-lig eftersom den var:

• en osvensk sed

• en kommersiell sed

• en sed med obehagligt innehåll

• ett hot mot allhelgonafirandet

Halloween betraktades av många som besvarade frågelistan som en importerad amerikansk sed. Att den var amerikansk betydde för de flesta också att den inte bara var osvensk utan även kommersiell. Det knyter i sin tur an till en spridd och segli-vad uppfattning att svenskar gärna anammar allt amerikanskt och att Sverige tenderar att bli ett litet Amerika. Butterick’s VD gör sig ännu 2016 till talesman för denna uppfattning.

ALLT som slår i USA slår så småningom i Sverige: Allt! Read

my lips! Jag har genom åren försökt dammsuga amerikan-

ska företeelser som INTE slagit i Sverige. Länge trodde jag

att doughnuts var undantaget som bekräftade regeln på

grund av vår väl utvecklade konditorikultur i Sverige. Men

även där har jag fått lägga mig.

För att till exempel en sed ska accepteras i en ny miljö måste den dock upplevas som meningsfull av människor. Ska den ersätta någon annan sed måste den uppfattas som bättre än

23

denna. Den måste också vara förenlig med grundläggande värderingar i samhället och vara enkel att förmedla mel-lan människor. Det betyder att alla nya seder i högre eller mindre omfattning anpassas till det rådande festmönstret. Sverige må importera ritualer från Amerika, men dessa blir alltid »försvenskade« i sin nya miljö. I en globaliserad och digitaliserad värld sprids dessutom seder och bruk utan att någon koppling till en viss »kultur«, »nation« eller geografisk plats nödvändigtvis görs. Snarare uppfattas vissa seder som gemensamt gods för en ålders- eller intressegrupp. Sannolikt gäller det både alla hjärtans dag och halloween, som framför allt är barnens och ungdomarnas festdagar.

För merparten av alla svenskar är halloween ännu inte så given att fira som jul eller midsommar, men den har stor bety-delse för många barn och ungdomar som vuxit upp med den som självklar. Många gymnasieungdomar tror att halloween har firats under väldigt lång tid, vilket inte är så märkligt då festen har funnits i Sverige under hela deras liv.

Halloween är stort hemma hos oss. Det började med en

urkarvad pumpa och en häxhatt när min äldsta dotter var

ett par år. Nu är hon 9 och har en 6-årig lillasyster och att

fira Halloween är en självklar tradition här, något barnen

ser fram emot lika mycket som julen. Faktiskt så har både

mina barn och deras vänner börjat diskutera maskerad-

dräkter redan under sommaren. Halloween är verkligen en

barnens högtid på många sätt: ungar älskar att skrämmas,

äta läbbigt godis och framförallt att klä ut sig. Jag tror att

det är därför Halloween blivit så stort (kvinna f. 1979).

Jack o’lanterns och pumpor

De som var utomhus på Samhain kunde bära ljusförsedda rovor utskurna till ansikten med sig. Lyktorna kallades »Jack o’lanterns«. Enligt sägnen repre-senterade lyktorna den irrande själen efter smeden Jack som varit för ond för att komma in i himlen och som inte hel-ler släpptes in i helvetet, eftersom han överlistat själve Djävulen. Utestängd från himmel och helvete hällde han glö-dande kol i de rovor han åt och använde dem sedan som lyktor för att lysa upp sin olyckliga vandring på jorden. Också i Sverige har rovor eller kålrötter med utskurna ansikten och ljus i förekom-mit. Från Yttergran i Uppland berättar Astrid Carlsson 1997:

Ungdomarna i min hemtrakt Bond-Arnö i Mälaren tog den största

kålroten på hösten, karvade ur den, skar ut ögon, näsa och mun.

Placerade den på en stör, satte ljus inuti. Den var sedan färdig att

bära omkring och i synnerhet skrämma oss flickor.

När halloween kom till USA ersattes rovorna av pumpor. Man kar-vade ut fruktköttet och skar ut ögon, näsa och mun i skalet. I den utskurna pumpan placerades ett ljus. Pumporna fungerade mestadels som dekoration och blev i USA, liksom senare i Sverige, den kanske

Rovlykta gjord efter

berättelser från Donegal, Irland.

Foto: National Museum of Ireland.

vanligaste symbolen för halloween. Man använde fruktköttet till soppa eller paj och kärnorna till drink-tilltugg. Bengt Olander skriver i ett brev 20 oktober 2003 om sin familjs »pumpa utgrävnings-kvällar där barn och vuxna gemensamt gör trevliga lyktor [av] pumporna. Dessa lyktor .... kan [vi] kalla ’Jakobslampor’ i Sverige. Efter pumpautgrävningskvällen kan man äta middag ihop … När alla gäs-terna går hem tar de med sig sin pumpa som lyser upp utanför deras hem«.

Källor: Agneta Liljas bok Sockrade hjärtan och

godissugna spöken. Alla hjärtans dag och hal-

loween – två nya festseder i Sverige (1998)

samt Institutet för språk och folkminnen,

uppteckningar.Halloweenkalas i Stockholm.

Foto: Per Faxneld 2012.

Under överinseende av Toni

Olander, född i USA, deltar

barn och vuxna i »pumpa-

utgrävnings kvällen«.

Sådana kvällar är mycket

vanliga och omtyckta i USA.

Foto: Bengt Olander 2003.

26

Halloween ligger lämpligt till under en festfattig del av året och innan vintern riktigt slagit klorna i landet. Kanske kan man säga att den ersätter Mickelsmäss (29 september), som i ett äldre samhälle markerade övergången till vintern. Till Mickelsmäss skulle skörden vara bärgad och korna tas hem från sommarbetet. Då fick man åter börja tända ljus inom-hus. Mickelsmäss var höstens största marknadsdag. Särskilt i norra Sverige med sin fäboddrift var den även en viktig ung-domshelg, då ungdomarna återförenades efter sommarens arbete och höll stora Mickelsmässkalas. Dagen var helgdag till 1772 års »stora helgdöd«. Fram till 1819 inledde den dessutom tjänstefolkets lediga vecka. Med omläggningen till industri-samhälle blev Mickelsmäss överflödig men finns sedan 1976 som återupplivad marknadsdag i Örsundsbro i Uppland.

Alla hjärtans dag slog igenom i Sverige drygt tio år innan halloween. Liksom halloween blev den framför allt en ung-domsfest med det huvudsakliga »firandet« (överlämnandet av blommor) förlagt till skoltid. Även den möttes med en del skepsis, men motståndet var betydligt mildare och handlade främst om att dagen var kommersiell. Många tyckte också att dess kärleksbudskap borde gälla under årets alla dagar och inte bara vid ett tillfälle. Kärleksbudskapet ifrågasattes dess-utom, för i skolan fick dagen en sorterande funktion då de populära eleverna fick blommor och bekräftelse medan övriga blev utan vilket skapade frustration hos många. Alla hjär-tans dag har upptagits i den svenska festkalendern och väcker knappast några starkare känslor idag. Inte heller är det längre bara ungdomar som firar. Även många vuxna använder alla hjärtans dag för att uppvakta sin partner med rosor, choklad

27

eller middag på restaurang. För dem som har det skralt i kas-san finns flera godkända lågbudgetalternativ, som prisbilliga gelehjärtan i plastask eller rosbuketter för under hundralap-pen i livsmedelsbutiken, vilket är ett tecken på att dagen är känd och uppmärksammad av den breda konsumentkretsen.

Om man jämför halloween med en annan relativt ny fest-dag, nationaldagen den 6 juni, som lagstadgades 1983 och blev helgdag 2005, har halloween en viss folklig förankring vilket nationaldagen saknar. Särskilt av barnfamiljer och ungdo-mar firas halloween med maskerat tiggeri och fester. Många tycks också förstå i alla fall något av varför halloween firas och kan därför känna sig delaktiga eller ta (aktivt) avstånd, men de har uppenbarligen svårare att begripa relevansen med nationaldagen. För många relaterar nationaldagen inte till något som man förstår och omhuldar. Den minner inte, som nationaldagar i många andra länder, om frigörelse från för-tryck eller seger över någon fiende, den hyllar inte någon folk-lig hjältes bragder eller någon berömvärd dygd utan hänvi-sar bland annat till Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 och den nya regeringsformen 1809. Det är händelser som – om än viktiga för den statliga historieskrivningen – uppenbar-ligen inte känns som de viktigaste milstolparna i den folk-liga förståelsen av det förgångna. För många fyller national-dagen därmed inte kravet på meningsfullhet. Den blir bara en röd, arbetsfri dag. »Firandet«, om inte ledigheten i sig räknas dit, är obetydligt utanför det TV-sända kungliga på Solliden eller det som sker i hembygdsföreningarnas krets. Halloween, som skördefest eller maskerad på skräcktema är vid jämförelse mer meningsfull än nationaldagen också för

Källa: Butterick’s.

29

åtminstone en del av dem som inte firar den eller är mot-ståndare till den.

Inte oväntat visade dokumentationen jag gjorde 1997 att medelålders och äldre var mer negativt inställda till hal-loween än unga människor, som inte sällan kände till feno-menet från ungdomsböckernas, filmernas, de tecknade seri-ernas och cyberrymdens värld. Men det skulle visa sig att det inte främst var ålder utan grad av bekantskap med seden som avgjorde vilken inställning man hade. Äldre som på något sätt var bekanta med seden genom att de kanske var födda eller hade bott någonstans där den firats eller hade barn eller andra släktingar som gjorde det, hade en positiv inställning. Ju mer man kände till om firandet, desto mindre negativ var man. Motståndet var dock starkt hos de flesta – både äldre och yngre – och tog sig många uttryck. I en undersökning bland ungdo-mar i Säffle 1998 var ungefär en tredjedel av de tillfrågade, och dubbelt så många pojkar som flickor, negativa till halloween. Det var framför allt halloweens koppling till USA som uppfat-tades som negativ. En pojke uttryckte det som att det är medi-erna som »trycker ner denna ’tradition’ i halsen på ett redan amerikaniserat och multikapitalistiskt samhälle«. En annan pojke menade att vi inte alls behöver halloween och att den borde rensas ut ur Sverige eftersom vi redan »importerat till-räckligt med smörja från den förbannade imperialiststaten«.

Prästprotester�mot�halloween

När jag år 2000 återigen undersökte halloween för ett tema-nummer av den tyska tidskriften Zeitschrift für Volkskunde

30

om halloween i Europa, var seden etablerad i Sverige, fram-för allt bland barn och ungdomar. Marknadsföringen av och reklamen för den hade ökat betydligt sedan 1997. Fler och fler branscher använde halloween som ett försäljningsknep. Men trots ökad synlighet och trots att dagen firades av allt fler kvarstod motståndet mot den. Till den negativa attityden bidrog den brand som tog 63 unga människors liv på ett över-fullt diskotek i Göteborg den 30 oktober 1998. Tillställningen hade (påstådd) lös anknytning till halloween. Motståndare använde därför katastrofen som bevis för hur olämpligt firan-det var. En insändare i en större lokaltidning menade att brin-nande maskeraddekorationer hade rasat ned från innertaket och orsakat storbranden. Det tog insändaren som ett bevis för hur farligt det var med halloween och de »masker av eldfängt material« som används då. Insändaren påpekade vidare att det är »farligt med halloween p.g.a. att masken gör det svårt att se åt alla håll, den skymmer sikten«, så att man inte till-räckligt snabbt upptäckt att det brann. Halloween och maske-ring var alltså både farligt och olämpligt. Det skulle emeller-tid visa sig att branden inte hade något med halloween, några dekorationer eller masker att göra. Den var anlagd av tre unga män som vägrats inträde till diskoteket. Jag skulle ha varit med i TV4-soffan morgonen efter katastrofen för att tala om halloween som en ny sed, men TV ringde mig mitt i natten och ställde in, med hänvisning till det inträffade. Som en följd av händelsen gick dock en detaljhandelskedja påpassligt ut med budskapet att alla deras halloweenkläder var brandsäkra.

Oberoende av kopplingen till katastrofbranden har en ny fest faktiskt sällan blivit så omdebatterad som halloween.

31

Inte minst har det märkts i dagstidningarnas insändarspal-ter. Svenskar som i normala fall bejakar eller åtminstone inte ifrågasätter amerikansk import som McDonald’s, Coca Cola, Walt Disney eller Starbuck’s har blivit oerhört provo-cerade av halloween och dess förmodade ursprung i USA. Rädslan för vad som ofta kallats amerikansk skräpkultur har blandats med föreställningar om att halloween hotar ungdo-men, som nu erbjuds ytterligare ett legitimt tillfälle att supa, slåss och bråka och därmed förstöra sitt liv. Men än värre var att den antogs kunna inspirera till satanism. För detta varnade till exempel en metodistpastor i Vetlanda. Hans påståenden byggde på berättelser kända ända sedan 1970-talet, om att halloween är satanisternas stora helg i USA. Men berättelserna är äldre än så. Redan 1958 rapporterade

Vid halloween ska man skrämmas. Det gör man säkert med denna groteska mask.

Foto: Britt-Mari Olsson / Helsingborgs Dagblad.

Fladdermus och spindel

Fladdermöss och spindlar förknippas idag med halloween. I folkliga föreställningsvärldar har fladdermusen, som är ett nattaktivt dägg-djur med vingar, ibland ansetts vara som en blodsugande vampyr med kopplingar till mörker, Djävulen och häxor. I Bibeln räknas den som ett orent djur. I äldre svenska folkminnesuppteckningar berättas den ibland bara ha tre droppar blod, men blodet sägs vara mycket kraft-fullt: stryker man det på ögonen, huvudet eller kroppen, ger det mör-kerseende, tar bort huvudvärk och gör människor osårbara. Blodet påstås också kunna användas som kärleksmedel, när man vill binda någon till sig. Man kan droppa det i en dryck eller i ett hål i ett äpple. Eftersom fladdermusen troddes vara dagblind ansågs blodet orsaka blind, besinningslös kärlek. Från Edefors i Norrbotten berättas att »om man drar en svart tråd genom ögonen på en död flädermus och sedan t.ex. vid en dans, lägger den tråden på golvet, så att en flicka stiger över den, så måste hon bli förälskad i en«.

Sedan mycket lång tid tillbaka har spindeln uppfattats som ett spe-ciellt djur som inte får dödas eller förstöras. Ett exempel är berät-telsen om hur en spindel spann ett tätt nät som skyddade Jesus från att bli upptäckt av Herodes soldater. Motivet med den skyddande

Bild: Patrick Guénette / Mostphotos.com

.

spindelväven finns också i berättelser om Mohammed. Spindelns förmåga att spinna en väv, vänta in att ett offer fastnar i nätet, förlama offret och suga ut det ut ur sitt skal har också lett till en stark folklig rädsla för den. Från Arnäs i Ångermanland meddelas att »när vi var barn var vi förfärligt rädda för att röra vid ’pössa-kangeron’ (den stora korsspindeln). Det sas att han kunde ’spå’ (trolla) så att man fick ögo-nen bak i huvudet«.

Spindeln har betraktats som magisk också för att spinning i sig var en magisk handling, som bland annat utfördes av asatrons nornor, vilka spann ödestrådar för gudar och människor. Spindelväven har använts som ett slags plåster, eftersom den anses ha förmåga att läka sår och en spindel iblandad i en dryck sägs också kunna bota feber och kikhosta. Från Ragunda i Jämtland meddelas att »spindelväv från altare och altartavla hade utomordentligt god effekt mot all slags galenskap mot mångalenhet, tungsinne och benägenhet till oärlighet« medan »den väv som samlades inne i sakristian botade benägenhet att genom skvaller förtala folk, dolskt sinnelag och dryckenskap«.

Källor: Ebbe Schöns bok Svensk

folktro A–Ö (1998), Ella Odstedts

Norrländsk folktradition (2004)

samt uppteckningar i Institutet för

språk och folkminnen, Uppsala.

Foto: Birgitta Sjöstedt / Mostphotos.com.

»Dessa söta spindlar är … nästan för söta för

att ätas upp!« Foto: Emmy Torsund (Bloggen

Remsans Bistro).

34

Dagens Nyheter om ett spädbarn som skulle ha offrats på ett altare i Brighton i Sussex i samband med halloween. Att svartkonsten utövades just där skulle hänga samman med att den trakten kristnades sist i England och därför fortfarande var mer hednisk. Pastorns påstående om koppling till satan-ism kan säkert också förklaras med att satanism var ett frek-vent debattämne vid millennieskiftet. 1998 bildades Svenska Satanistkyrkan. Den utgick från Anton Szandor LaVeys, eg. Howard Stanton Leveys (1930–1997), lära. Han var grund-are av och ledare för Church of Satan och skrev boken The

Satanic Bible (1969). När han avled den 29 oktober 1997 vän-tade hans anhängare med att tillkännage dödsbudet för att istället framställa det som att han avlidit den 31 oktober, på halloween, ett symboliskt datum för satanisterna.

Argumenten om ungdomens fördärv parades med syn-punkter på halloweens olämplighet för barn. Inslaget av mas-kerat tiggeri, trick or treat, eller på svenska bus eller godis, som ingår i halloweenkonceptet, framställdes som ett stort problem. Skulle man verkligen acceptera att barn fick kasta ägg och tomater på de hus där de nekats någon »treat«? Var det moraliskt riktigt att låta barn hota vuxna över huvud taget? De upprörda och oroliga rösterna var många. En brev-skrivare i Uppsala hävdade i november 2002:

Omdömeslösa föräldrar skickar ut sina utklädda ungar på

lördagskvällen på Alla helgons dag för att störa folk, som

kanske har varit vid sina anhörigas gravar och vill ha lite

lugn och ro. Eftersom det är en dag för att minnas och hedra

de döda, kan en sådan här påhälsning tas mycket illa upp.

35

Också tidningarna hakade på för att försöka mildra effek-terna av halloween. FaluKuriren skrev den 26 oktober 2002:

Får man be föräldrar och lärare att uppmana ungarna att

låta bli att spreja ner fönster, kladda på dörrar då de ringer

på hos äldre människor som inte har råd att köpa en massa

godis att ge … trakasserar de gamla människor.

Att barn borde lämnas utanför det »galna jippot«, som dessutom var obehagligt och skrämmande för dem, beto-nades starkt av kritikerna. Barn borde inte bli utsatta för ett firande som handlar om ondska och död och om mas-kering till monster, skelett och häxor utrustade med liar, yxor och likkistor. Oroliga småbarnsföräldrar argumente-rade i början av millenniet på bästa sändningstid i svensk TV mot den farliga seden. En pappa sades ha anmält lek-saksföretagen för »psykiska övergrepp på barn«, eftersom de sålde liar, yxor och likkistor. Signaturen »Förälder« väd-jade i Upsala Nya Tidning till andra vuxna att bojkotta hal-loween och amerikaniseringen. Massmedia kunde år 2000 rapportera att svenska kyrkan, missionsförsamlingen och pingstkyrkan i Lagan ordnade fackeltåg för att protestera mot halloween och dess dödssymboler som ansågs farliga för barn. Pingstkyrkan i Hässleholm gick, liksom frälsnings-armén i Umeå, till attack mot firandet och i Toarp ville det ekumeniska rådet stoppa halloween i Dalsjöfors kommun. I Butterick’s halloweenkatalog för 2000 fanns slaktarknivar, bödelsset och liar, men inte längre några avhuggna fötter och händer, säkert borttagna som en eftergift för kritiken.

36

Den intensiva propagandan om halloweens skadliga inver-kan på barn har starka undertoner av vuxnas önskan att ta kommando över firandet. Sällan har barnen tillfrågats om vad de tycker om skräcktemat. Knappt fyraåriga Agnes på pendeltåget gjorde ju en intressant skillnad: hon var inte rädd för monstren och spökena för hon visste att man klädde ut sig till sådana, som Gabriel hade gjort. De fanns inte på riktigt. Värre var det med spindlarna och fladdermössen. De fanns på riktigt och dem var hon rädd för.

Men halloween ansågs inte bara farlig för barns och ungas moraliska vandel utan den ansågs också vara genomkom-mersiell och därmed styrd av köpmän utifrån deras snöda vinstintressen. Seden avfärdades av medierna i starkt värde-rande ordalag som ett köpmännens jippo eller som en krä-

marnas helg. Handeln ansågs vilja profitera på svenskar-nas intresse för den nya festen, genom att skapa behov av viss rekvisita hos konsumenterna. Inte bara skulle man köpa dekorationspumpa utan även dyra maskeraddräkter, peru-ker och smink åt (sig själv och) barnen, man skulle även handla hem kilovis med godis att ha i beredskap då man uppvaktades av utklädda barn som gick runt och tiggde och busade. Utöver det skulle man också helst köpa särskild mat, exempelvis svart spaghetti som var betydligt dyrare än van-lig, särskilda servetter, ljus och så vidare. Den kommersi-ella sidan av halloween kopplades intimt ihop med den för-modade amerikaniseringen av landet. Många kritiker ansåg att amerikaniseringen var liktydig med kapitalism, masspro-duktion, materialism och dålig smak. Det kan dock diskute-ras om halloween verkligen är uttryck för en sådan ensidig

37

kulturpåverkan från USA eller om seden snarare är en följd av den globala masskultur som »drabbar« både USA och Europa.

Det�ursvenska�möter�det�osvenska

Bilden av halloween som ett hot var alltså mångfasetterad. Firandet ansågs av många som förkastligt och farligt efter-som det var exempel på amerikansk, kapitalistisk skräpkultur

Även om halloween av många vuxna ansetts som farlig för barn är det barn som firar. Här

ses ett gäng anförda av en liten Dracula – kanske på bus eller godisrunda i en galleria?

Foto: Peter Segemark / Nordiska museet.

Alla helgons dag

På alla helgons dag strax efter mörkrets inbrott fylls de svenska kyrko-gårdarna av människor i olika åldrar. Det kan vara rejält mörkt efter-som gatubelysningen oftast är nedtonad eller släckt. Överallt på gra-varna, som är dekorerade med granriskransar och blommor, lyser i stället mängder av ljus och lyktor. Men det är inte bara mörkt utan även trångt. Skälet till trängseln är att det pågår gravsmyckning och den lockar mycket folk. Länge var den framför allt en angelägenhet för äldre kvinnor från folkets breda lager, men idag drar den till sig både män och kvinnor, unga och gamla från alla samhällsklasser.

Bakgrunden till allhelgona är att den romersk-katolska kyrkan år 731 införde alla helgons dag den 1 november. Dagen var tänkt som en fest för alla de helgon som inte hade sina egna dagar och datumet valt för att ersätta Samhain, den icke-kyrkliga högtid som firades under samma period. Allhelgonadagen var helgdag fram till »den stora helg-döden« 1772. År 1953 återinfördes den men förlades då till en lördag, som vid denna tid för de allra flesta var en arbetsdag, så att en hösthelg skapades. Allhelgonadagen låg kvar den 1 november. Den nya helg-dagen kunde liksom 1 maj mycket väl ha blivit borgerlig om det inte varit för att den kyrkliga gravsmyckningsritualen varit knuten till den. Redan på 1890-talet hade sådan gravsmyckning ägt rum, men då till julen och mest i form av granar med tända ljus placerade på barngra-var. Under 1900-talet och särskilt från 1920-talet blev det allt vanli-gare att ljuständningen skedde vid allhelgona. Den nya seden, som bör-jade i Stockholmsområdet, spred sig snabbt över landet. Dess popula-ritet bör förstås mot bakgrund av världskrigens massdöd som riktade människors tankar mot de avlidna men också till att det levande ljuset med elektrifieringen blev en symbolisk och inte en praktisk ljuskälla.

Ljusceremonier, i eller utanför kyrkan, blev mycket vanliga under 1900-talet.

Alla helgons dag har under de senaste årtiondena gynnats av infö-randet av halloween, som genom sin tidsliga närhet satt större fokus på gravsmyckningsseden och gjort den känd för nya grupper. Den oro som halloweenmotståndare känt för att allhelgona skulle utplånas har hittills varit helt obefogad.

Källor: Nils-Arvid Bringéus bok Årets festdagar (1999) och Mats Rehnbergs Ljusen på

gravarna (1965).

Under de senaste två årtiondena har gravsmyckningen på alla helgons dag blivit alltmer påkostad.

Ritualen drar nu stora skaror till landets kyrkogårdar. Foto: Frugan / Mostphotos.com.

40

som skrämde barn och förstörde ungdomar. Men, det var inte dessa problem som var de mest angelägna. Det absolut största hotet gällde det som riktades mot en annan ritual, nämligen gravljuständningen på alla helgons dag. Denna sed, som är av katolskt ursprung och som först från mitten av 1900-talet fått riktig spridning över landet, framställdes nu i debatten gärna som uråldrig och ursvensk i motsats till den osvenska nyhet som höll på att ta sig in i landet.

Allahelgon är en gammal svensk tradition där man spende-

rar tid åt att ge en tanke åt de döda, och tända ljus på deras

gravar (kvinna f. 1991).

Halloweenmotståndarna menade att ljuständningen måste värnas eftersom den representerade ett fint och värdigt sätt att hedra de döda. Hotet, menade man, bestod i att alla hel-gons dag riskerade att konkurreras ut av den nya festen och dess ovärdiga sätt att förhålla sig till döden och de döda. Halloweenmaskerade ungdomar skulle kunna komma att invadera kyrkogårdarna och skrämma dem som var där för att tända ljus på sina dödas gravar. Hela den högtidliga seden hotades av det bullriga halloweenfirandet. Eller som en pingstpastor i Hässleholm uttryckte det: »Vi har bytt ut en fin kristen tradition mot ett jippo«. I insändarspalterna oroade sig människor – både unga och gamla – över att alla helgons dag skulle förstöras av pumpor och spöken. Något måste göras innan det var för sent menade man. Signaturen Jocke gav i Expressen i oktober 2000 en röst åt den folk-liga oron:

41

Ta bort skiten. Det har inget här att göra. Vi är så lättlurade

här i Sverige. Allt skräp som kommer från USA tar vi emot.

Nu får det fanimej vara nog.

Hur eller av vem halloween skulle tas bort sa Jocke ingenting om, men i flera fall där man var upprörd över festen hänvisa-des till auktoriteten »myndigheterna«. Dessa påstods ibland ha varnat för halloween och tilltroddes ibland också möjlig-heter att förbjuda seden. Det är lite otydligt vilka myndig-heter som avsågs, men Polisen var en och Socialstyrelsen en annan. Butterick’s VD, butikschef och även jag som fors-kare fick ta emot propåer om att vi – som ansågs delaktiga i den fördärvliga sedens spridning – borde hjälpa till att för-bjuda den. Bengt Olander blev uppringd både dag och natt av människor som var arga på honom. Särskilt minns han »några nattliga samtal från rasande, uppenbart religiösa personer«.

En insändare i Upsala Nya Tidning i november 1998 tyckte att halloween borde »förbjudas av vederbörande myn-dighet«. En drastisk jämförelse som skulle misskreditera hal-loween stod en troende man för när han i Dagens Nyheter 2002 skrev:

Ingen enda människa firar den dag då Auschwitz öppna-

des. Inte heller låter vi våra barn ta på sig symboler som har

anknytning till koncentrationslägren. Inte ens på skämt. På

samma sätt ska vi bespara våra barn halloween. Halloweens

bakgrund är lika blodig…. Inser man inte att Halloween står

för något uppenbart ont måste man vara förblindad.

Halloween i reklamen

Sedan halloween introducerades i Sverige är det många verksamheter som använder den som ett säljargu-ment i sin reklam: kanske främst lek-saksaffärer, livsmedelsbutiker och blomsterhandlare som till exempel erbjuder dräkter och masker, godis och prydnadspumpor. Kopplingen till halloween är där ganska tydlig.

Men också andra branscher använ-der seden: allt ifrån klädbutiker till res-tauranger. När halloween etablera-des hakade fler branscher på: vitvaru- kedjor, tygaffärer, bil- och cykelhand-lare, optiker och möbelbutiker för att bara nämna några. Dessa bransch-ers anknytning till halloween är svag,

ibland rentav obefintlig. Därför får reklamens språkbruk och hänvis-ningar till halloweens skräcktema tjäna som brobyggare till halloween i reklamen. En vitvaruhandlare har »ruggigt bra erbjudanden« presente-rade av en häxa, en matthandlare har »ruskigt låga priser«, en bilhandlare utropar: »Kom in om du törs«, en skokedja har »rysarvecka« till halva priset och ett gym har »spökrabatt« på 500 kronor. En butik som säljer köksinredningar skriver i Dagens Nyheter 2002:

HALLOWEEN! Välkommen att fira 1-årsjubileum med oss fredagen

den 1:a och lördagen den 2:a november. Besök vår köksutställning,

Halloweenskyltning i Stockholm 2001.

Foto: Gelia / Mostphotos.com.

där spökar det mellan 11–17. Ni kommer garanterat stöta på ett eller

annat spöke som bjuder på överraskningar till både små och stora.

Intressant nog hänvisar livsmedelsreklamen sällan – med undantag för pumpor – till någon särskild halloweenmat som svart spagetti utan till helt vanliga livsmedel som falukorv, kaffe eller vetemjöl. Detta skiljer den från exempelvis jul- och påskreklam, då maten som hör till just dessa helger – skinka och risgrynsgröt eller ägg och räkor – är central. Halloween är alltså mest kopplad till (extra)priserna. Den överlägset vanligaste symbolen för halloween i reklamen är pumpan. Den åter-finns särskilt i livsmedelsreklam, där den både fungerar som dekoration och som matvara, men också i reklamen för kruk- och trädgårdsväxter. Med sin starka orange färg är den en tydlig och synlig symbol för seden.

Källor: Klipparkivet vid Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.

Butterick’s i Stockholm. Foto: Lieselotte Boström / Mostphotos.com.

44

Det var inte bara i insändarspalterna som oron ventilerades. Nyhetsbyrån TT bidrog också genom att rapportera om hal-loween som en »ny sed som oroar myndigheter« eftersom den – med hänvisning till de tragiska händelserna i Göteborg – innebar ökad brandrisk. En kvinna konstaterade i ett brev till mig i november 2002 att »Det vore … skönt om halloween kunde försvinna, innan den helt har slagit ut Alla helgons dag«. Kanske blev det en tröst för både henne och andra motståndare att Aftonbladet samma år fick 82 % negativa svar från sina läsare på frågan om de firade halloween. När resultatet presenterades kunde tidningen konstatera att »det är ute att fira halloween«, antydande att seden var på väg att dö ut. Kyrkans Tidning påpekade att halloween höll «på att ebba ut« och Tidningen Vi skrev under rubriken »Bye, Bye, Halloween?« att eftersom försäljningssiffrorna för hal-loweenattiraljer sjunkit, var seden på väg att försvinna. En ledsen pumpa med neddragna mungipor illustrerade notisen i tidningen.

Rädslan för halloween måste förstås utifrån den koppling som gjordes mellan seden och ondska och i sin tur mellan ondska och våld som en effekt därav. Närvaron av faktiskt våld liksom kunskapen om att det kan äga rum var som helst projicerades på halloweens dödstema. I berättandet blev den bullersamma monstermaskeraden med det burdusa tiggeriet till ett drivhus för våldsverkare. Egentligen ofarliga – vanliga barn och ungdomar, inte våldtäktsmän och rånare – gjordes till potentiella hot som vanhelgade ofarliga och rofyllda plat-ser (kyrkogårdar) så dessa blev otrygga för försvarslösa besö-kare. Det är ett kraftfullt sätt att illustrera hur halloween

45

tänktes leda till normupplösning så att våldet kunde slå till mitt i den normala vardagen på de mest oväntade platser, till och med där de döda fått sin sista vila.

Moralisk�panik�över�liv�och�död

Motståndet mot halloween kan jämföras med entusiasmen för seden i massmedial rapportering från tidigare årtionden. Första gångerna halloween nämndes i Svenska Dagbladet (1933) och Dagens Nyheter (1937) var det i positiva eller neutrala ordalag. Halloween i USA beskrevs som en skörde- eller spökfest med maskerat tiggeri för barnen. Stockholms

Motståndet mot halloween var stort från

vissa kyrkor, präster och troende vid

millennieskiftet. Den »hedniska« seden

ansågs utgöra ett hot mot det kristna

allhelgonafirandet. Här läxar prästen upp

det lilla spöket. Foto: Butterick’s.

46

studentkårs halloweenpartyn under 1940–1950-talen fram-ställdes som uppsluppna ungdomskalas där studentikosa spex var ett bärande inslag. Ingenstans anas några moraliska betänkligheter mot firandet, inte förrän Dagens Nyheter i november 1961 rapporterade om hur firandet det året urar-tade med fylla, slagsmål och polisingripande.

Runt år 2000 hade dock motståndet mot och diskussio-nerna om halloween tagit sådana proportioner att det är befogat att tala om moralisk panik. Sådan kan uppstå i sam-hället när ett socialt värde anses hotat. Exempel är debatten om jazzen på 1940-talet, videovåldet på 1980-talet och raven på 1990-talet. I samtliga fall ansågs ungdomen bli krimi-naliserad, förvildad och drogberoende av de utpekade feno-menen och vissa ansvarstagande vuxna – exempelvis lärare och präster – tog därför strid. I det här fallet var det vuxen-firandet av den kristna alla helgons dag som var hotat av ung-domens »hedniska« halloweenfest. Massmedia hade, pre-cis som när det gällde jazzen, videovåldet och raven, länge underblåst stämningar av hot, indignation och rädsla genom sin negativa rapportering om halloween – ibland med drag-hjälp av brandkatastrofen i Göteborg – och ett socialt pro-blem hade skapats och riktats mot ungdomen som (tillsam-mans med barn) bar upp firandet av halloween. I den vuxna världen menade man också att det gällde att försvara den kristna seden och de moraliska värdena å försvarslösa barns vägnar. Olika kyrkors intresse av att engagera sig mot hal-loween skulle kunna tolkas på tre sätt: dels handlade det om att understryka vikten av den kristna gemenskap som förvaltades, genom att värna alla helgons dag gentemot en

47

hednisk fest, dels handlade det om vem som hade tolknings-företräde när det gällde existentiella frågor om liv och död. Kyrkorna accepterade inte fullt ut ett »folkligt självhushåll« om hur döden skulle framställas och förstås. Dessutom ville den vuxna världen ha insyn i och helst överta kontrollen av ungdomarnas fester. En pingstpastor citerad i Expressen den 30 oktober 2000 menade att det var aningslöst att låta bar-nen fira halloween och propagerade i stället för att de skulle informeras om hur de borde fira allhelgona.

Halloweenfirandet är fullt av spöken, häxor, skelett, yxor

och död. Sedan klagar man över våldet i skolan och ute i

samhället. Det är en dubbelmoral utan like … Det är väldigt

tråkigt att det här fenomenet [halloween] har kommit hit…

det är viktigt att vi inom kyrkan tydligt profilerar vad vi står

för. Därför har vi bland annat bjudit in förskolor och sko-

lor för att berätta vad allhelgonahelgen egentligen står för.

Alla helgons dag och halloween ligger tidsmässigt intill var-andra. Halloween firas den 31 oktober och alla helgons dag firas den lördag som infaller mellan den 31 oktober och den 6 november. De har också sitt gemensamma tema, döden, ett vare sig neutralt eller okomplicerat tema som tar sig många kulturella uttryck. De båda dagarna har dock olika förhåll-ningssätt till döden, exempelvis till relationen mellan levande och döda. Den kristna ljuständningen förutsätter att de döda är en passiv, frånvarande part, medan halloween bygger på aktiva, närvarande döda. Föreställningar om att de döda besöker sina forna hem och sina efterlevande är exempel på

Vampyrer och zombier

En vampyr är en odöd person som tvångsmässigt suger blod från levande människor. Det finns två slag av klas-siska vampyrer, en litterär och en folk-lig. Den litterära vampyren är en ele-gant men excentrisk adelsman boende i ett slott och iförd slängkappa. Han suger blod från anemiska jungfrurs halspuls ådror. Ofta är han identisk med den transsylvanske greve Dracula i Bram Stokers (1847–1912) roman från 1897. Den litterära vampyrens relation till sina offer har starkt sex-uella undertoner. Den folklige vampy-ren däremot är vanligen en fattig bonde som biter sina offer i hjärttrakten. Han ofredar oftast vänner och släk-tingar. Man känner igen honom på att hans kropp inte förmultnar i graven. Vampyrer skiljer sig också från van-liga människor genom att de saknar skugga och spegelbild. Såväl den litte-

rära som den folkliga vampyren är svår att få död på. För att bryta deras makt måste man köra en ekpåle genom deras hjärtan. De moderna vam-pyrerna ser ut som vi människor, men har övernaturliga krafter och för-mågor. De är ofta unga och vackra, men de är samtidigt bleka i hyn och mörka runt ögonen. De måste dricka blod för att överleva. Vampyrer

Bram Stokers klassiske vampyr har varit

med i Butterick’s utbud av maskeringar

sedan 1997 års katalog.

förekommer inte i äldre svensk folktradition. Men uppgifter om att man pålat fast människor som tänktes kunna gå igen är vanliga, särskilt från södra Sverige. Ett konkret exempel på att människor också verk-ligen har pålats fast är fyndet av en medeltida man i Bockstens mosse i Rolfstorp i Halland 1936. Mannen var fastpålad i marken med ekpålar.

Zombien är liksom vampyren en människa vars sinne behärskas av någon eller något annat eller vars viljeförmåga har försvunnit. Det kan också vara en död människa vars kropp kan röra sig och eventuellt utföra en överställd härskares order. Det finns de som menar att zombier existerar på riktigt, medan andra anser att figuren är fiktiv. Zombien hörde ursprungli-gen hemma i karibisk voodoo, men är idag en mycket populär figur i skräck-filmer. Där framställs den som en människoätare. I äldre svensk folktra-dition är zombien okänd.

Källor: Uppteckningar i Institutet för språk och

folkminnen, Uppsala, samt Arnfinn Pettersens

Blodets gleder. Om vampyrer i tradisjon og fiks-

jon (1999), Ella Odstedts Varulven i svensk folk-

tradition (1943, 2012) och Bengt af Klintbergs

artikel »Sydsvenska sägner om nedpålade döda«,

publi cerad i Svenska landsmål och svenskt folkliv

(2009).

Zombie tecknad av Amilia Lundhem 6 år

i Sollentuna i oktober 2016.

50

aktiva och närvarande döda. Sådana föreställningar finns över hela världen.

Fenomenet uppmärksammas i Sverige idag exempelvis i det populära TV-programmet Det okända, där vanliga människor omvittnar (ovälkomna) besök av sina avlidna släktingar eller av tidigare boende på platsen. Med hjälp av ett medium skapar man kontakt med de döda, för att få veta varför de besöker de levande, och/eller för att fördriva dem. Vid halloween har de döda ansetts komma på besök till de levandes värld, ty då var gränsen mellan liv och död tillfälligt upplöst, otydlig och glidande. Halloween var ett liminalt till-stånd, då abnormal tid rådde. Sådana tillfällen, då de döda anses vara närvarande och aktiva och ges visst utrymme i de levandes värld, finns i alla kulturer. I det äldre svenska sam-hället erbjöds ett sådant tillfälle vid den kanske viktigaste års-högtiden: julen. Då skulle mat och dryck stå framme över nat-ten, så de döda kunde få komma tillbaka till sina forna hem för att äta och dricka. De döda höll också julotta innan de levande höll sin på juldagsmorgonen. Man kunde se jordspår efter dem i kyrkbänkarna. Kom man tidigt nog kunde man till och med se dem sitta i bänkarna. Att det inte var bra att störa dem framgår av en berättelse från 1934 från Västergötland.

När jag var barn hörde jag talas om att det var en käring

som hade kommit för tidigt till kyrkan på julmorgonen. Det

fanns inte annat än »döingar« när hon kom in i kyrkan. Hon

höll på å inte skulle komma levande ut, men hon kastade

huvudduken till dem och medan de rev sönder den så hann

hon att komma ut … Varje julmorgon var de döda i kyrkan.

51

Men, om nu föreställningar om de dödas närvaro inte varit obekanta, varför var då halloweens förhållningssätt till döden så upprörande för så många vid millennieskiftet 2000?

Döden�–�kollektiv�händelse�eller��privat�angelägenhet?

Lite förenklat kan man hävda att döden i västvärlden var en integrerad del av det levda livet nästan fram till andra världs-kriget. I det svenska samhället, som det såg ut ännu på 1920-talet, var döden en kollektiv händelse. När någon dog skedde det normalt i det egna hemmet. Döden rörde hela lokalsam-hället. Alla ville se liket och ta farväl av den döda, även om man inte varit särskilt bekanta i livet. Det var noga med att kroppen förbereddes korrekt och att den lyckligt kom i jor-den. Det var viktigt med begravningsgudstjänsten och klock-ringningen som tillsammans med ett påkostat gravöl, bekräf-tade den dödas heder och ställning och demonstrerade hus-hållets förmåga. Sedan någon avlidit vidtogs mått och steg för att hindra den döda från att gå igen. Det låg nämligen i allas intresse att den döda inte spökade och ställde till med problem för de efterlevande.

Med moderniseringen av samhället via processer som urbanisering och sekularisering började under 1930- och 1940-talen ett annorlunda förhållningssätt till döden växa fram hos alla samhällsklasser. Det innebar i korthet att döden försvann från det levda livet och placerades långt borta från de levande. Den blev en pinsam påminnelse om

52

livets otillräcklighet i ett modernt samhälle präglat av ste-grande framstegsberusning. Döden blev genant och kunde inte längre få ha någon framskjuten samhällelig position. I stället plockades den bort och förlades till platser utanför det levda livet – människor dog på långvårdskliniker och ålderdomshem. Borta från offentlighetens ljus blev döden alltmer privat och berörde oftast bara familjen och den nära släkten. Inga grannar och vänner kom längre för att se på liket. Klockringningen som social markör försvann och gravölen ersattes av högtidliga minnesstunder i ett anonymt

Begravningsfölje vid Johan Olssons kista den 9 juli 1917. Lägg märke till att

även barn deltog i begravningen. Platsen är Hamnen i Munkedal i Bohuslän.

Foto: Oscar Färdigh / Bohusläns museum.

53

församlingshem eller i en hembygdsgård. Många födda från 1950-talet och framåt har aldrig sett en död människa på riktigt.

När döden försvann från det levda livet upphörde den dock inte att sysselsätta människans tankar. Tvärtom blev den kanske mer angelägen och pockande ju mer den förtegs. Den blev både tabuerad och »återförtrollad». Den frånvarande döden tillhör ett samhälle där nyhetsflödet successivt blev världsomspännande och informationsbildningen allt snabb-are. Människor förses åtminstone sedan 1990-talet med nyheter om vad som händer i världen dygnet runt. Mycket av nyhetsflödet behandlar våld och död: presidentmord, folk-mord, etniska rensningar, flyktingkatastrofer, svält, jordbäv-ningar, terrordåd och skjutningar. Det möter oss framför allt som autentiskt våld i nyhetsprogram och dokumentärer, men även som fiktivt våld i deckarserier och polisfilmer. Våldet, ondskan och döden är alltså närvarande i verkligheten på ett mycket påtagligt sätt och har skapat ett ökande behov av att diskutera, bearbeta och hantera de känslor och den oro som väcks. Återerövrandet och införlivandet av döden i det levda livet har varit en nödvändighet.

Urbaniseringen under 1900-talet innebar att människor lämnade landsbygden för att flytta till större och mindre stä-der och samhällen. Där ingick de inte längre i lokalsamhäl-lets gemenskap vari döden hade varit en kollektiv angelägen-het. I stället blev de anonyma och då kunde döden smuss-las undan så att ingen utom de närmast berörda behövde veta om den. Sekulariseringen under 1900-talet innebar att människor i allt mindre utsträckning lät kyrkan bestämma

54

över sina liv. När det inte längre var plikt att delta i guds-tjänsten tömdes kyrkorna på folk. Med religionsfriheten som lagstadgades 1951 och i samband med att kyrkan år 2000 skildes från staten gick många dessutom ur Svenska kyrkan. Men det väsentligt minskade deltagandet i det kyrkliga inne-bar inte att religiositeten försvann. Den sökte sig nya vägar och uttrycktes på annorlunda sätt än tidigare. Man brukar sammanfatta sådana religiösa uttryck och förhållningssätt i vår tid under samlingstermen New Age. Det är ett slags smör-gåsbord av religiösa tankar och föreställningar, där man kan välja vilka man vill ha utan att behöva köpa ett färdigt paket. New Age erbjuder individuella, personligt anpassade tros-system med utbytbara delar, ofta från olika religioner.

Halloweens karnevaliska förhållningssätt till döden är ett exempel på ett New Age-inspirerat koncept som erbjuder en möjlighet att diskutera döden, nämligen en död som inte är absolut eller definitiv utan ett temporärt tillstånd eller upp-skov, en dimension som det går att gå in i och gå ut ur igen. Också i ett äldre samhälle fanns föreställningar om döden som ett glidande tillstånd. Innan klockorna ringt över de döda ansågs de exempelvis, enligt en uppgift från Värmland, höra allt de levande sade utan att själva längre ha förmågan att tala. De var ännu inte inne i det andra livet. Halloweenritualens gemenskap där alla är sociala likar när de är maskerade till och prövar på döden är ett exempel på ett glidande tillstånd: när ritualen är över återgår deltagarna till det levda livet igen. Alla de attiraljer som tillhör döden – liket, benranglet, spö-ket, lien, likkistan – är rekvisita som behövs för detta experi-ment med döden. Det var det som upplevdes som så hotfullt av

55

många. Döden, menade dessa, skulle respekteras och mötas med allvar och seriositet, inte med glada upptåg och groteska masker. Att halloween hanterar döden och de döda som människan ofta gör, det vill säga också på uppsluppna och vanvördiga sätt, kanske hade fallit i glömska under den långa period då döden varit förvisad från det levda livet?

I ett äldre samhälle var man rädd för att få »fel« död eller bli osalig. Fel död fick till exempel självmördare och odöpta, mördade barn. De fick inte begravas i vigd jord, alltså på kyr-kogården eller innanför muren. De blev även osaliga och där-för gengångare. Det kunde också vara svårt att avgöra om en människa var död eller bara skendöd. Det finns mäng-der av berättelser om skendöda som vaknat upp just när de ska ner i jorden eller när de precis hamnat där. För att undvika att begrava skendöda kunde man enligt en uppgift från Västergötland vänta i tre–fyra dygn med att lägga den avlidna i kistan. Men man kunde ändå inte vara säker. Från Västergötland berättas om

en ung flicka som dog vid omkring 17 års ålder. När kis-

tan skulle sättas ned i graven, ville hennes förtvivlade mor

se henne ännu en gång, varför locket skruvades av och

modern kastade sig över den döda och kysste henne. Då

slog flickan upp ögonen och blev frisk.

Allt som tillhörde döden var kringgärdat av tabun och för-bud. Kyrkogården var en helig och en förbjuden plats på en och samma gång. Samtidigt med starka kulturella förbud om döden var kyrkogården ändå den plats som erbjöd de mest

56

effektiva trolldomsmedlen. Dödben, kyrkogårdsmull, spikar och svepningar var, tillsammans med klockskav, klockbeck, oblater och prästkläder eftertraktade för den som ville trolla till sig någon fördel eller förgöra för någon annan. Alltså besöktes kyrkogården i jakt på dessa dyrbarheter, trots att det var förenat med stora faror.

Samma dubbla förhållande hade man till avskedsfesten, gravölet. I det äldre bondesamhället var gravölen nog så muntra fester där lokalsamhället tog farväl av den döda med mat och brännvin, dans, kortspel, lekar, musik och sång.

Idag ska Martin i jorden

fram med de dukade borden

Ack vilken glädje och ack vilken fröjd.

Och får vi inte peppar och kringlor

Så får vi väl brännvin och semlor

Det gör detsamma blott själen är nöjd

(gotländsk begravningsvisa).

Från Härad i Södermanland redogör upptecknaren Gustaf Ericsson (1820–1894) för vad som serverades på ett gravöl: smörgås, lutfisk, färsk fisk, sylta, pepparrotskött, korv, stek och skinka samt bakelser och tårtor – allt nedsköljt med brännvin. Från Järvsö i Hälsingland berättas exempelvis att vid begravningskalas kunde gästerna få så mycket bränn-vin i sig att de blev ordentligt fulla och blev liggande efter vägen. Halloweens lek med det allvarliga fogar sig således till ett äldre samhälles sätt att hantera en svår fråga och är inget nytt och väsensskilt. Döden har alltid mötts med både

57

allvar och skämt. Att klä ut sig till lieman eller skelett är därför inte ett uttryck för ett nutida vanvördigt påfund eller exempel på ett tidigare okänt förhållningssätt. »Att skoja om hemskheter har en funktion i en verklighet där skräck och rädsla för det hemska och okända finns« (kvinna f. 1969). Det är ett sätt att konfrontera döden, den som till slut ändå segrar över oss alla.

»En�minnas�nära-och-kära�mot�skelett-och-blod«

Rädslan för att halloween – det bullriga, otyglade, hedniska upptåget – skulle konkurrera ut alla helgons dag – den still-samma och stämningsfulla ljuständningen på gravarna – visade sig i realiteten vara obefogad. Sedan halloween slog igenom på bredare front ca 1997 har alla helgons dag fått ett rejält uppsving. Man skulle kunna säga att alla helgons dag har vunnit stort på halloween. Med den nya festen blev det ett större fokus på en tidigare inte så uppmärksammad ritual. Den kommersiella aspekten som ansågs prägla hal-loween kom att bli kännetecknande för ljuständningsritua-len. Utbudet av ljus, lyktor och kransar att smycka gravarna med blev närmast enormt och mycket mer påkostat än tidi-gare. Idag finns alla varianter av ljus från billiga tvåpack för 15 kronor till dyra designade lyktor.

Ljuständningen, som förr sköttes i tysthet framför allt av äldre kvinnor, är numera också en angelägenhet för både män och ungdomar. Och det finns för många inga hinder för att både gå till de anhörigas gravar och tända ljus och delta i en halloweenfest.

58

Vi firar allahelgona och halloween samma helg, börjar med

pumpakarvandet på torsdagen, fredag och lördag är det

lite fest på skräcktema med Bloody Marys och aphjärns-

shots, kanske även någon pumpapaj/pumpasoppa för

att ta vara på innankråmet från pumporna. På söndagen

dekoreras gravarna och ljusen tänds (man f. 1981).

Halloween är en rolig helg … Allhelgonahelgen är nåt annat,

då man hedrar och minns sina döda och tänder ljus på gra-

varna. Jag firar båda (kvinna f. 1969).

Även om motståndet mot halloween var starkt var många naturligtvis också positiva till den nya höstfesten. I undersök-ningen i Säffle 1998 var två tredjedelar av de tillfrågade ung-domarna för halloween, särskilt gällde detta flickorna. När

Alla helgons dag. Levande ljus och lyktor har just tänts på kyrkogården. Det skymmer

snabbt och blir snart becksvart ute. Foto: Alexander Belstock / Mostphotos.com.

59

debatten var som mest infekterad vid millennieskiftet och många indignerade insändare menade att »någon« – kanske en myndighet? – skulle ta bort halloween, förbjuda den, lag-stifta bort den eller operera bort den som vore den en svulst, påpekade de som förespråkade firandet av den nya festen det självklara: ingen är tvungen att fira. Det är fullkomligt frivil-ligt. En anonym insändare skrev »Det ska alltid gnällas på saker och ting, vill man inte fira halloween så kan man väl skita i det då« och en annan, en blott trettonårig flicka, kon-staterade »Jag antar att vuxna inte tycker om halloween … men man behöver ju inte fira om man inte vill«. 2007 genom-förde Konsumentföreningen Stockholm en undersökning om halloween. Av den framgick att häften av de tillfrågade föräld-rarnas barn deltog i något halloweenevenemang. Majoriteten tyckte att festen livade upp i höstmörkret, samtidigt som det fanns kritik mot »detaljhandelsjippot«. Hela 43 % av dem som deltog i undersökningen ville dock fortsätta fira. En mätning på svt.se 2016 visade den 30 oktober att 81 % av dem som sva-rat på frågor om halloweenfirande inte firar dagen alls.

»Skräcken�har�jag�inga�problem�med«

En gång hade en familj [i USA] gjort om garaget till likvaka

med likbil och trädgården hade de gjort om till kyrkogård

med uppstoppat lik (kvinna f. 1977).

Under de första åren i Sverige var temat för halloween nästan uteslutande skräck och död. Det var häxor, skelett, spöken och

60

monster som dominerade som utklädsel och som figurerade i reklamen. Redan från början, menar Bengt Olander, försökte Butterick’s marknadsföra också andra maskeraddräkter, men skräcktemat visade sig svårt att ändra. Butterick’s kata-log från 1997 innehåller dock enbart skräckutklädslar (med undantag för munk- och nunnedräkter). Katalogerna från 2000 och senare har fortfarande ett markant inslag av skräck-utstyrslar: spöken, dödskallar, häxor, vålnader och vampy-rer, men också dräkter som ska föreställa indianer, nunnor, munkar, sköterskor, poliser och croupierer. Skräcktemat är dock överlägset vanligast. Olander menar i ett brev från janu-ari 2016 att det mer beror på vad kunderna vill ha än på vad Butterick’s kan erbjuda. Hans ambition är att halloween ska vara höstmaskerad och inte bara skräckfest. Förebilden är då halloween i USA som enligt mångas vittnesbörd är en fest där både barn, ungdomar och vuxna klär ut sig till allt ifrån häxor och monster till seriefigurer och politiker. Det är maskera-den som betonas, inte något särskilt tema. Han skriver också:

Clownskräcken … var mycket olycklig, otrevlig och rase-

rade det jag kämpat för i flera år; nämligen att försöka mot-

verka skräckinslaget i Halloween (som om jag kunde styra

sådant!). Jag tror många som skulle fira ställde in för de

fick helt enkelt avsmak.

Sannolikt är skräcktemat så framträdande i Sverige för att seden ännu är relativt ny här. Det behövdes ett tydligt uttryck när den introducerades, eftersom den inte bara var ny utan även relativt okänd.

61

Självklart är det övergående temat att det ska vara läskigt

under halloween men det är inget krav på att själva kos-

tymen ska vara det längre. När jag var yngre var detta ett

större krav och man klädde ut sig till vampyr, häxa eller

något liknande men nu ser jag det mer som en ursäkt för

att bara klä ut sig till lite vad man vill. Antagligen sågs det

som ett större krav när jag var mindre då högtiden var så

pass ny i Sverige och inte hunnit bli mer av en stor maske-

rad (kvinna f. 1992).

Halloween var också den enda festen under året som hade skräcktema, samtidigt som just det temat på ett intressant sätt knöt an till äldre maskeringsskick. I bondesamhället hörde utklädsel till festmönstret vid de flesta livs- och årshög-tider. Det var vanligt att maskera sig till djur. Bock eller björn var mest frekvent, men också hund och till Vårfrudagen även trana. Björnupptåg förekom till exempel i samband med tro-lovning och bröllop. När ett par ungdomar börjat träffas regelbundet skulle deras kamrater »skjuta in björn«, det vill säga med bösskott markera trolovningen mellan ungdo-marna. Dessa skulle sedan som en motprestation bjuda på »björnkalas«. Einar Granberg beskriver 1926 hur det kunde gå till i Storsjö i Härjedalen.

Samlades pojkarna och gingo till gården där inskjutningen

skulle äga rum. Där skjöto de en duktig salva för att ’väcka’

björnen ... Nu leddes björnen in av en björnförare. Han

skulle då visa sina konster. Han dansade, satt på två ben

o.s.v. När nu björnen fått hållas tillräckligt länge var det

62

någon som … sköt björnen, vilken därpå … skulle slaktas

… Sedan … bjödos gästerna att dricka av björnens blod

(= brännvin) och av hans kött (= torkat fårkött).

Björnupptåg var också vanligt hos samerna. Från Tossåsen i Jämtland berättar Jonas Stadling i Fataburen 1913 om ett hemligt förlovat ungt samepar, som plötsligt omringades av

en hop folk, äldre och yngre personer tillhörande den

bofasta och den lappska allmogen, mer eller mindre

Björnen görs redo för upptåget i Storsjö i Härjedalen. Vid utklädning av björnen användes två

fårskinnspälsar som bands ihop med ett snöre och arrangerades så att ett huvud med öron bildades.

Personen som är utklädd här var van vid att tjänstgöra som detta slags björn. Björnföraren var »styggt

utklädd«. Han ledde björnen i en grimma och hade också en käpp för att styra honom med.

Foto: Einar Granberg 1926 / Institutet för språk och folkminnen.

63

fantastiskt utstyrda (karlar utklädda till kvinnor och

tvärtom, tvänne björnjägare i full rustning, åtföljda af en

såsom det uppgafs, till hund utklädd person) som skju-

tande och larmande angrepo dem, ej lämnade dem i fred,

förrän de lofvat att hålla ett kalas för det angripande följet.

Björnen var ett fruktat och skrämmande rovdjur och björn-dödare blev hjältar med hög status i lokalsamhället. Från Vilhelmina berättar O.P. Pettersson om den modige björn-jägaren Lars Pålsson, som en gång dödade fyra björnar i samma ide. Från Alfta återger Per Asplund 1929 de hjälte-dåd man tillskriver

Björnjägaren Jon Ersson … Han har nedlagt mellan 40 och

50 björnar, jämte rävar och lodjur … Sin första björn sköt

han när han nyss gått och läst … Han var en stark man.

Vid en eldsvåda sprang han uppför stegen till en tvåvå-

ningsbyggning flera gånger med en stor vattenhink i var-

dera handen.

Att klä ut sig till björn kunde vara ett sätt att hantera rädslan för den och/eller ta makt över djuret. Så kan också skräckte-mat i halloween tolkas. Man klär ut sig till spöke, häxa eller djävul, alltså till det man fruktar mest – ondska och död – för att bemästra sin rädsla för dessa fenomen. Men skräcktemat kan också tolkas som en anpassning till ett svenskt festmöns-ter, där det skrämmande var ett vanligt inslag.

Butterick’s är en viktig aktör i sammanhang som inne-bär maskerad. Företaget har ambitionen att erbjuda ett brett

64

sortiment av utklädslar. Bengt Olander skriver i ett brev 2002:

Våra nutida invandrare kommer in i våra … butiker och

frågar efter nya, främmande, skrämmande, spännande,

upprörande och roliga saker … en stor grupp anglosaxiska

invandrare … efterfrågade halloweenprodukter… de syda-

merikanska invandrarna har fått oss att utveckla en enorm

ballongförsäljning … just nu … importera pinadas för att

tillfredsställa andra invandrares efterfrågan.

Utifrån produktkatalogerna går det inte att avgöra vilka dräkter som säljer bra eller är särskilt populära utom möj-ligen i de fall då de realiseras eller är slutsålda. I katalogen 2007 var till exempel »Svart ängel« slutsåld, så den var san-nolikt populär. Sämre tycktes det ha gått för »Svart spöke utan huvud« och »Punkskelettet« som båda såldes till extra-pris. Året därpå var priset på »Spindelklänningen« sänkt medan »Häxklänning lyx« var slutsåld. »Svart spöke utan huvud« och »Punkskelett« var fortfarande prissänkta.

Produktkatalogen speglar väl halloweens ställning i Sverige. Från början var katalogen ganska tunn och med ett begränsat urval dräkter. Under 2010-talet, med halloween som en erkänd festdag, har katalogen fått ny skepnad. 2009 bestod den av tre avdelningar: Halloween fashion med dräk-ter framtagna av italienska designers, Halloween Classic bland annat med nyheterna sexig flygvärdinna, matros och kock samt Nice Price. 2011 års katalog var än mer påkostad och nästan dubbelt så omfångsrik som tidigare.

65

Dräkterna presenterades nu i ordning efter teman: Avatar, Harry Potter, Lady Gaga och så vidare. Trots att dräktutbu-det var varierat dominerade skräcktemat. En magisk prin-sessa prydde omslaget. Under 2010-talet har också antalet blodiga alternativ ökat. Till nyheterna i 2014 års katalog hörde blodig fransk husa i avdelningen Vuxendräkter. Ett intressant nytillskott i 2015 års katalog var varg-T-shirten som hänvisar dels till den infekterade vargfrågan i vår tid, dels till bondesamhällets ovan nämnda utklädsel till rovdjur, dels till det samtida intresset för varulvar. Det intresset visar sig till exempel i bokförlaget Malörts nyutgåva 2012 av Ella Odstedts studie Varulven i svensk folktradition från 1943.

Man kan ganska tydligt se att dräktutbudet styrs av popu-lärkultur som filmer, TV-serier och spel av olika slag. I kata-logerna 1997–2000 fanns medlemmar av familjen Addams från den kända TV-serien från 1960-talet med. Den serien var den första »skräckserien« på svensk TV (vid sidan av sådan skräck som Hitchcock) och definitivt den första som drev med genren. 1991 kom serien som film. Familjen Addams var välkänd och tänktes sannolikt med sin närvaro i katalogerna hjälpa till att begripliggöra och förankra halloween i de breda folklagren. Viktig inspiration till karaktärer och dräkter har under senare år hämtats från George A. Romeros zombiefil-mer, varav Night of the Living Dead (1968) är mest känd, lik-som från vampyrserier som True Blood och Vampire Diaries. Vampyren, oftast i form av greve Dracula, har varit med hela tiden från det han prydde omslagen på 1997 och 1998 års kataloger, medan zombien gjorde entré 2009. Hela zom-biedräkter lanserades i 2011 års katalog och är sedan dess

66

Den komiska skräckserien Familjen Addams började sändas i svensk TV 1965. Här ses

pappa Gomez, mamma Morticia, betjänten Lurch, farbror Fester och »Saken«, en hand

som hjälpte till med det mesta. Till familjen hörde även farmor samt dottern Wednesday

och sonen Pugsley. Familjen bodde i ett spökslott, hade köttätande växter och morbida

intressen. Källa: Stora halloweenkatalogen 2000.

67

ett stående inslag under rubriken Tema Zombie. På omslaget till 2013 års katalog blickar en blodbestänkt zombie under lugg mot betraktaren. Zombier är kända till exempel från TV-serien Walking Dead (2010–). Vampyr- och zombierol-lerna domineras av män, men på senare år har dräkter för kvinnor också utvecklats. Filmerna Scream, Ninja, Avatar och Star Wars har också lämnat bidrag. Även där erbjuds flest roller för män.

Men det är inte bara skräckfilmer som inspirerar utan, säger Butterick’s chef Bengt Olander, även andra »stora amerikanska filmer« styr kundernas val av maskeraddräk-ter, något branschen måste ta i beaktande. Det kan förklara enstaka dräkter som croupieren, där den populära filmen med samma namn (1998) är bakgrund till dräkten eller temat pirater, där alla dräkter är omisskännligt inspirerade av fil-merna Pirates of the Caribbean med Johnny Depp i huvud-rollen. Det är alltså möjligt att klä ut sig till mycket annat än monster och spöken på halloween. Man kan klä sig till en yrkeskategori (ex. sjuksköterska), en historisk person (ex. medeltida riddare) eller en nationalitet (ex. mexikan). Man kan också klä ut sig till en artist (ex. Michael Jackson), en kyckling, en tulpan eller en korv med bröd. Butterick’s har masker, klädesplagg eller hela kostymer för det mesta. En del utstyrslar kan man naturligtvis själv tillverka eller plocka ihop sina befintliga klädesplagg till. Annat kan man köpa som second hand i butik eller på nätet. Det är inte nödvän-digt att köpa nya dräkter varje gång och därför är försälj-ningssiffror ingen användbar eller pålitlig mätare på utbred-ningen av eller populariteten hos maskeraden. En del köper

68

begagnat, tar vad de har ur garderoben eller syr om något gammalt klädesplagg.

Min pojkvän använde sin gamla Onoff uniform och smin-

kade sig under ögonen och kindbenen och var en osalig

anställd som blivit kvar efter att dom hade gått i konkurs

(kvinna f. 1991).

Jag lånade ett par hängslebyxor av min kompis och tog en

av mina (många) skjortor, gick till en secondhandaffär och

köpte en hatt för 20 kronor, och sminkade en näsa och för-

längd mun (kvinna, f. 1997).

En återförsäljare av Butterick’s sortiment i Nyköpingsbutiken Rustica hävdade dock vid en kortare intervju 2016 att försälj-ningen av maskeradkostymer till halloween går mycket bra. Säljer gör spökdräkt för 199:-, men också dyrare utstyrslar liksom andra artiklar till festen. Både ungdomar och vuxna tillhör kunderna. Till halloween exponeras dessutom varorna vid ingången till butiken för att öka synligheten och därmed försäljningen.

Karneval�eller�rasism�och�sexism?

Maskeringsidén innebär att det ofta räcker med att den utklädda använder en tydlig och välkänd symbol för att sig-nalera vad hen föreställer. Dock är räckvidden för att bli igenkänd begränsad: ibland – om man klär ut sig till en lokal »kändis« – till den egna platsen, ibland om man väljer en mer

69

globalt känd person eller karaktär – till ett större område: världsdelen eller dylikt. Dock ser kanske bilden av »frans-mannen« annorlunda ut ur de forna koloniernas än i den övriga världens perspektiv. Ur en nordisk-europeisk synvin-kel kan den som vill vara fransman kanske ha mustasch, snusnäsduk eller basker och den som vill vara norrman ha lusekofta eller ryggsäck. En fullständig dräkt är inte alltid nödvändig. Det kan räcka med lösnäsa, ditmålade morrhår eller mask för ögonen.

Att klä ut sig innebär att temporärt bli någonting utöver sig själv, att bli någon annan eller att byta roll. Den som mas-kerar sig blir liminal, det vill säga identitetslös och obestämd och därmed en del av en gemenskap (communitas) där van-liga sociala hierarkiseringar upphört att gälla. Som maskerad är man inte längre sitt vanliga jag och därmed kan man till-låta sig beteenden utöver de vanliga. Men maskeringen inne-bär även förenkling och stereotypi. Betraktad som berättelse förvandlar den deltagarna till enkla karaktärer eller stereo-typa rollfigurer. Lusekoftan eller baskern gör den utklädda till »norrman« respektive »fransman« trots att långt ifrån alla norrmän eller fransmän bär dem. Maskering utgår från fördomar om De Andra och fördomar är i någon bemärkelse alltid negativa för den de drabbar eftersom de bygger på bris-tande kunskap om andra.

Även om de första årens moraliska panik rörande halloween sakta ebbat ut, finns det en fortsatt kritisk hållning i den mass-mediala rapporteringen. Den har bland annat riktats mot varuutbudet på Butterick’s. 2003 konstaterade Expressen att de crazy-linser med röda, gröna, blodsprängda eller kattlika

70

ögon som försåldes till halloween kunde orsaka ögoninfek-tioner eller till och med blindhet. Varningen kom från en res-pekterad myndighet: Socialstyrelsen. Rådet från experterna var: Avstå! 2015 kom larmrapporter om hormonrubbande ämnen i smink för barn. Under rubriken »Läskiga ämnen funna i halloweensmink för barn« presenterade Aftonbladet resultaten av en granskning gjord av Naturskyddsföreningen. De djupt tragiska morden på en skola i Trollhättan den 22 oktober 2015, där gärningsmannen bar (halloween)mask har också använts som argument mot seden.

De ofta kyrkligt engagerade, som tidigare kritiserade Butterick’s för deras skyltning med och försäljning av dräk-ter och föremål som kunde associeras med död och skräck, är, enligt Olander, inte lika aktiva längre, kanske för att alla helgons dag inte längre uppfattas som hotad. Men i stäl-let skriver en äldre man i juli 2017: »Jag ogillar H för att den enligt min mening stör [min kursiv.] Allhelgona«. Idag har annars andra frågor om halloweenutstyrslar kommit i fokus. Kritik riktas mot att vissa maskeraddräkter som salu-förs är rasistiska och sexistiska. Genom att sälja dräkter som »Arabdräkt« eller »Sexig sjuksköterska« bidrar företa-get, menar kritikerna, till att både skapa, upprätthålla och cementera stereotyper om etnicitet, hudfärg och kön. Av de undersökningar av halloweenfirande bland yngre som gjorts av arkivet i Göteborg framgår att man är medveten om pro-blematiska aspekter på maskeraddräkter.

Det pågår … en diskussion nu om huruvida det är okej

att klä ut sig till andra etniska grupper. Att måla sig svart

71

eller brun eller klä ut sig till geisha eller indian är inte lika

accepterat nu som tidigare. Främst för att grupper själva

har sagt ifrån att det inte känns ok när vita människor klär

ut sig i deras kulturella uttryck för en kväll utan att ha en

aning om vad det står för (kvinna f. 1991).

Butterick’s svarar på kritiken och hävdar att de självklart tar avstånd från rasism, men att de tillåter sig att skoja med vad de kallar »nationalkaraktärer« som till exempel Monty

Protester har under senare

år höjts mot att Butterick’s

säljer kostymeringar för den

som till exempel vill vara

utklädd till »arab« eller

mexikan. Är det en oskyldig

lek med nationalkaraktärer

eller exempel på etniska

fördomar och rasism?

Källa: Sveriges Största

Festkatalog 2015–2016.

Masker

Att inte bli igenkänd är en viktig del av många utklädningsupptåg. I 1800-talets Sverige användes masker gjorda av tyg eller skinn, ibland med hår eller skägg gjorda av mossa. Djurhorn förekom också, till exempel då man klädde ut sig till julbock. I folkminnesarkivens sam-lingar finns även beskrivningar av dräkter och masker gjorda av halm. Fast allra vanligast var nog att de utklädda sotade sig i ansiktet – allt för att bibehålla anonymiteten och samtidigt se skräckinjagande ut. Redan under 1900-talets början fanns också färdiggjorda masker att köpa, först av papp och papier maché, senare av gummi eller plast.

Idag är Screammasken sannolikt den allra vanligast förekommande halloweenmasken, både i Sverige och internationellt. Skräckfilmen Scream (1996) blev en succé och räknas idag till en klassiker inom gen-ren. Även den karaktäristiska gummimasken, som i filmen bärs av en

Halloweenmasker från 1950-talets Irland. Foto: National Museum of Ireland.

seriemördare, har fått ett stort genomslag och olika varian-ter av den finns idag till salu i de flesta maskerad- och utkläd-ningsaffärer. Filmen Scream har fått uppföljare, den senaste hade premiär år 2011.

Källa: Antologin Masks and Mumming in the Nordic Area (red. Terry

Gunnell 2007).

Mask med inspiration från filmen Scream.

Foto: Angelo Giampiccolo / Mostphotos.com.

Jultyppa, utklädsel av halm. Foto: Folke Linder /

Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund.

74

Python gör. Monty Python driver ju ofta med fransmän, som alltid varit britternas huvudfiende. John Cleese karike-rar också spanjorer med karaktären Manuel i Fawlty Towers (»He’s from Barcelona«) och Monty Python uppträder som den spanska inkvisitionen, påven och kardinalerna från den italienska Vatikanen eller som fega och lättlurade romare i Life of Brian. Men udden i karikatyrerna är inte riktad mot vare sig fransmän, spanjorer, italienare eller ens brit-terna själva utan mot mänskliga tillkortakommanden i all-mänhet. Med hjälp av driften med andra, pekar man ut och diskuterar egna eller gemensamma mänskliga problem som girighet, avund eller skenhelighet.

Kritik riktas dock idag mot de »nationalkaraktäristiska« dräkterna och mot försäljningen av sombreros, tyrolerhattar och brunt smink för att sådana produkter förstärker stereo-typa uppfattningar om etnicitet och hudfärg samt legitime-rar den vita européns högre och andra gruppers lägre posi-tioner. Men frågar sig en kvinna:

Hur ska man vara Beyoncé om man inte får ha brunare

hud? Det är komplext eftersom blackface i vår postkoloni-

ala historia inte har så sköna vibbar och att det är lätt att

utifrån sin privilegierade position som vit att byta »ner«

sig för ett tag för att sedan »tvätta« av sig och fortgå som

vanligt (kvinna f. 1991).

Sett ur ett historiskt perspektiv är just detta fenomen inte nytt. I bondesamhället tillhörde det svärtade ansiktet mas-keringen vid till exempel Lucia. Ett skäl till att man svärtade

75

ansiktet var att man inte ville bli igenkänd alltför lätt och att det ansågs se skrämmande ut. Man roade sig dessutom inte sällan med att maskera sig »nedåt« till skojare eller tiggare, det vill säga utstötta och föraktade grupper i samhället. Exempel på sådana maskeringar är den uppländske slimpgubben, en trasgubbe som hörde till bröllopen, och rockmännen från Härjedalen som dök upp dagen efter nyårsdagen. Båda upp-trädde i trasor, ludna pälsar och luvor. Rockmännen besökte flickorna när de spann för att få supar och mat. Ju mer de fick, desto större lycka skulle det bli med fåren. Ett annat tema var att uppträda som fettisdagslapp, också det en mar-kering »nedåt«. Det var ett folknöje att klä ut sig till skojare, sotare och tiggare, skriver institutets meddelare Johanna Lundström i Västra Vingåker i Södermanland. Vid sidan av djurmaskering till bock, björn, hund eller trana har det alltså varit vanligt att människor klätt ut sig till representanter för en grupp som har en underordnad position, exempelvis en etnisk minoritet.

Det är naturligtvis inte förenligt med demokrati och alla människors lika värde att stödja stereotypa uppfatt-ningar om klass, etnicitet och hudfärg och därmed kränka människor. Ur den synvinkeln är Butterick’s »nationalkarak-täristiska« dräkter problematiska. Ur en annan synvinkel ser många kanske ändå maskering endast som ett oskyldigt nöje och den som klär ut sig gör inte nödvändigtvis ett medvetet negativt politiskt uttalande om etnicitet. Men, kanske borde halloweendräkter som försäljs av maskeradhandeln inte alls föreställa »nationalkaraktärer« som »fransmannen«, »svensken« eller »araben« utan endast fiktiva karaktärer

76

från litteratur, filmer, TV-serier och spel eller offentliga per-soner som Sartre, Gustav III eller Indira Gandhi? Det skulle naturligtvis inte utesluta att halloweenfirare ändå skulle kunna klä ut sig till arab eller fransman utan att ha köpt en dräkt på Butterick’s.

Bengt Olander kommenterar kritiken med att understryka att han anser det vara fritt fram att i maskeraden skoja om nationalkaraktärer så länge man gör det under ansvar och med respekt.

Jag står fast vid att rasåtskillnad är inget att skämta om

eftersom den … inte existerar … Däremot bejakar jag natio-

nalkaraktärer och menar att det (tack och lov) är stor skill-

nad mellan människor som vuxit upp i olika kulturer och

under olika geografiska betingelser … Det är ju de olika

nationalkaraktärerna som driver världen framåt – så var-

för skulle man inte få skämta om det? Att klä ut sig till

mexikanare i sombrero är inte rasism. Det är att skoja med

nationalkaraktärer och det är enligt min mening inte bara

tillåtet – utan bör uppmuntras.

Dräktutbudet får också kritik för att det är sexistiskt. »Indian babe« i 2011 års katalog ansågs vara både rasistisk och sex-istisk. Den uppfattades av kritikerna som så kränkande att Butterick’s valde att döpa om den till »Indianflicka«. Benämningen »indian«, som förekommer flitigt i katalogerna under hela perioden 1997–2016, är dock också den proble-matisk för de folk som tilldelats den, men som kanske ser sig som »native Americans«. Detsamma gäller benämningen

77

»zigenerska« som mycket överraskande användes i katalo-gen 2008 och som, i enlighet med detta resonemang, borde varit »romsk«.

Genomgående för de »kvinnliga« dräkterna i alla katalo-ger är att de är åtsittande, urringade eller korta, det vill säga att de, till skillnad från de »manliga« dräkterna, visar väldigt

Sexig sjuksköterska är

exempel på en utklädsel

som mött kritik för att den

gör kvinnan till ett offer, till

ett objekt för den manliga

blicken. Men kan sexiga

kostymeringar också erbjuda

kvinnor ett friutrymme, en

möjlighet att få exponera

och utforska sina kroppar?

Utmanande och provocerande

kostymering tillhör dessutom

den karnevaliska ritualen,

både vid halloween och vid

till exempel Pridefestivalen.

Källa: Sveriges Största

Festkatalog 2015–2016.

Halloweenskämt slutade i rätten

1997 var halloween ännu en ganska okänd företeelse i Sverige. För många var det första gången de stiftade bekantskap med den nya seden. Inför halloweenfirandet klädde några uppsalastudenter ut sig till bank-rånare. Iförda strumpbyxor som rånarluvor, overaller och leksaks-pistoler, tillbringade de en glad kväll på Södermanland-Nerikes nation. När de skulle gå vidare längs S:t Olofsgatan tog de av rånarluvorna och la undan pistolerna, medan andra i gänget ännu gick utklädda till häxor och spindlar. Plötsligt fick dock en av studenterna, en 20-årig man, syn på en bil. Han drog sin pistol och siktade mot bilen, som otur-ligt nog visade sig vara en polisbil.

Studentens avsikt var att skoja, men poliserna uppgav att de blev skrämda, kände sig hotade och trodde att de skulle bli skjutna av man-nen som stod i hukande färdigställning på trottoaren. När poliserna klev ur bilen kunde de genast konstatera att mannen hade en leksaks-pistol, men trots att han bad om ursäkt och försäkrade att det var ett dåligt skämt, tog de med honom till polishuset.

Studenten anmäldes för hot mot tjänsteman. Han hävdade hela tiden att det borde vara uppenbart att det hela var ett skämt, men poliserna ändrade inte sin uppfattning om det hot de utsatts för. Tingsrätten gick på polisernas linje och menade att det allvarliga brottet kunnat få ödesdigra konsekvenser. Studenten dömdes till en månads fängelse och 6 000 kronor i skadestånd till poliserna.

Källor: Upsala Nya Tidning 1998-09-16 & 1998-09-23 och Ergo 11/1998.

79

mycket kropp. Genom att göra kvinnor till kropp återspeg-lar utbudet av dräkter till halloween den könade rangordning som råder i samhället och som skapar skilda förutsättningar för människor på grund av kön. Detta kommenteras också av många som besvarat institutets frågelistor:

Utklädnaderna … har … prägel av könsroller och sexualise-

ring av kvinnor. Ofta t.o.m. efter rent pornografiska före-

bilder. T.ex. »french-maid« i nätstrumpbyxor eller sjukskö-

terska i latexuniform (kvinna f. 1990).

… otroligt irriterad över att utklädnader till kvinnor är så

sexualiserade … det är djupa urringningar och korta kjolar

och jag tycker inte att det handlar om att klä ut sig, mer om

något sexrollsspelinspirerat (kvinna f. 1991).

Men det höjs också röster för rätten att få ett utrymme där det är tillåtet att klä sig utmanande.

Halloween … har blivit en ursäkt för att festa och klä ut sig,

ibland slampigt … unga tjejer ser halloween som en möjlig-

het att äntligen kunna klä sig i något tight (kvinna f. 1996).

Bengt Olander menar att Butterick’s endast försöker »måla av« verkligheten, inte driva egna trender och moden som till exempel branschen för damunderkläder gör. Han menar också att Butterick’s bedöms enligt en annan måttstock än exempelvis klädbutiker.

80

Förra hösten [2015, min anm.] gick jag omkring och tog

bilder av skyltfönstren i Stockholm. Jag fotade … kon-

fektionsaffärer samt Butterick’s där vi hade en »French

maid-klänning« med en kjollängd ungefär halvvägs mel-

lan grenen och knäet. Lätt konstaterade jag att Butterick’s

fönster var det mest påklädda i hela stan.

Förvisso kan dräkterna sägas betona, befästa och sanktio-nera skillnader mellan könen men de ska samtidigt förstås utifrån sitt avsedda användningsområde, det vill säga utifrån halloween som en fest med karnevaliska drag. Ett sådant drag är norm överträdelsen, brytandet av tabun och driften med gängse moral och värderingar. Utklädsel till död och skräck varelser är ett exempel, utmanande kläder ett annat. Utklädseln är utformad för temporärt bruk och ingår i en ritual som är avgränsad i tid och rum, vare sig det rör sig om en parad i gaturummet eller en fest på lokal. Maskeraddräkterna är inte avsedda att användas utanför ritualen i vardagliga sam-manhang. Till maskeraden hör det tydliga uttrycket, beto-ningen, överdriften och brottet mot den goda smaken som visar att detta inte är normen: kraftig sminkning, djup urring-ning, grälla färger, strass och glitter eller skyhöga klackar är exempel på det. Ett annat exempel är män utklädda till kvin-nor. Stereotyper och fördomar hör också hit. Det måste vara lätt att förstå en maskering för att den ska fungera och därför används förenklingar, det vill säga etnicitet, sexualitet eller kön uttrycks på ett stereotypt sätt. Etnicitet uttrycks då som en skillnad, som något främmande och exotiskt. Sexualiteten är heteronormativ, det vill säga alla är heterosexuella. Det

81

maskulina respektive det feminina framställs som biologiskt betingat och inte socialt konstruerat. Alltså: i ritualen är alla araber eller danskar på ett visst sätt, som skiljer dem från oss och från varandra. Kvinnor och män är av biologiska skäl olika och har därför skilda uppgifter.

Men ritualen är tveeggad och ger också utrymme för det motsatta, alltså de mest maktlösa eller föraktade i samhäl-let kan bli synliga och få ta plats. I ritualen uppträder de med tydliga hänvisningar till det som inte är normen. Barn, utklädda till spöken eller monster, försedda med svärd och

Cancan-dans vid Village Halloween Parade i New York.

Foto: Village Halloween Parade.

82

knivar bestämmer över vuxna, utmäter och genomför straff för dem som felar (bus eller godis). Lhbtq-personer, utstyrda i minimala, utmanande, genomskinliga och åtsittande kläder som för tankarna till obskyra sexklubbar och bordeller, får möjlighet att för ett par timmar vända upp-och-ned på till-varon. De får ta gatan i anspråk och föra ut sitt provokativa budskap och utifrån sin position som maktlösa och förak-tade ifrågasätta, diskutera och bekräfta samhällsordningen (Village Halloween Parade i New York, Pridefestivalen i Stockholm). Lättklädda kvinnor uppträder utmanande och tar upp plats i det manligt dominerade offentliga rummet på gator och torg (möhippor). I samtliga fall är de delta-gande maskerade på sådana sätt som inte skulle vara gång-bara utanför ritualen. Karnevalen är på detta vis samtidigt en fest för det etablerade samhället och ett andningshål för dem som är maktlösa. En kvinna jämför maskeringsmöjlig-heterna vid påsk och lucia och påpekar:

Halloweens rollista ser mer mångfacetterad ut och ger

åtminstone möjlighet till könsneutralitet och/eller köns-

överskridande (kvinna f. 1978).

Katalogerna från Butterick’s/Leco AB presenterar dock sitt utbud av dräkter och föremål till halloween utifrån en hete-ronormativ utgångspunkt och med tydliga och oproblema-tiserade genusskillnader. Ingenstans i katalogerna finns till exempel män utklädda till kvinnor. I 2001 års halloweenka-talog fanns dräkter för olika kvinnoroller: förutom häxor och liknande även nunna, franskt hembiträde, kvinna med

83

leopardklänning och sexig djävulsdam. I 2008 års katalog hade utbudet av dräkter av kategorin sexig ökat markant. Nu fanns förutom sexig djävulsdam också sexig pirat, häxa, nunna, sjuksköterska, croupier, polis och fånge. Flera av dem fanns också utan tillägget »sexig«. Skillnaden var att den »sexiga« varianten hade kortare kjol, synliga strumpeband, höga stövlar och djupare urringning m.m.

Den utklädsel som förekommer i samband med till exem-pel Pridefestivalen är ofta minst lika sexuellt utmanande som Butterick’s sexy-serie. Det är uppenbart att samhällets nor-mer och värderingar tydliggörs i karnevalen. Sexualiseringen av kvinnor, nedvärderingen av vissa sociala eller etniska grupper och så vidare som är levd verklighet återspeglas och kommenteras i karnevalen.

»Jag�är�för�allt�som�går�att�fira«

Den 22 oktober 2016 skriver en insändare i Upsala Nya

Tid ning:

Bojkotta halloweeen … varför skall man adoptera detta …

andligt kaosbringande firande från andra sidan Atlanten …

Hela denna dödskult som ökat i popularitet, både i kultu-

ren och massmedia bidrar till att öppna dörren till mörkrets

makter. Kanske »clownerna« är ett bevis på detta.

Hur mycket kritik och motstånd som än riktats gentemot hal-loween är det många – främst barn och ungdomar – som firar och som verkligen uppskattar seden. Firandet av halloween

Halloweenmat

Julskinka, påskägg och midsommarsill – maten är en omistlig del av våra årsfester. Maten bidrar till att särskilja fest från vardag samtidigt som de gemensamma måltiderna också skapar en känsla av gemen-skap, samhörighet. På ett helt annat sätt än under jul och påsk präglas dock halloweenmaten av lekfullhet och kreativitet.

Pumpan är en av halloweens viktigaste symboler. Ofta används också innanmätet av utkarvade pumpor till pajer eller soppor. I svaren på institutets frågelista beskrivs även andra sätt att anpassa maten till hal-loweens skräcktema. Kort sagt är spöken, blod och lemlästade kropps-delar inte bara vanliga teman för dekorationer och utklädsel utan också för mat och dryck. Många lägger ner mycket tid och energi på att skapa mat som både smakar gott och ser (o)aptitlig ut.

»Så var det snart halloween.

Vad tycker ni om den hög-

tiden, om man nu kan kalla

det för högtid…? För mig

skulle vi lika gärna kunna

vara utan den men eftersom

barnen tycker det är så kul

så anstränger jag mig såklart

för deras skull. Häromdagen

gjorde vi spökbakelser,

passar ju perfekt så här i

dessa spöktider«.

Foto: Annika Lilja (Bloggen

Fru Lilja).

Vi har genom åren ätit grönt snor (potatismos) med avhuggna fingrar

(korvar med mandelspånsnaglar och ketchupblod), marsipanögon

med hallonsyltsfyllning och liknande oaptitliga rätter (kvinna, f. 1975).

Egentligen firar jag väl inte halloween men gör detta genom barnbar-

nen för vilka det är ett etablerat firande. De firar detta i skolan med

att klä ut sig (monster, häxa, zombie eller något annat). Det serveras

»festmat« på skollunchen och på fritids är det disco. Hemma bakar vi

spökmaränger och tillverkar spindlar av kex med ben av lakritsrem-

mar och »läskiga« cupcakes. Jodå, vi har även haft svart spaghetti

med »blodsås« som middagsmat (kvinna, f. 1941).

Internet är en viktig inspirationskälla. På otaliga bloggar och nät forum delas recept och idéer för att få ett riktigt lyckat halloweenkalas.

Källor: Bloggarna Fru Lilja, Remsans bistro samt Institutet för språk och folkminnen,

frågelistsvar.

»Att färga pasta kan vara lite si så där, det gäller

att den inte avskräcker gästerna. Fast är de med

och fixar spökmiddagen brukar det lösa sig. En

liten häxa som kokar sina egna gröna maskar

och bjuder kan väl ingen säga nej till? Fingrar går

att göra av korvar, morötter, stora potatisstavar,

bröd t.ex. grisini, mördeg (gör dessa gröna och

knotiga om ni vågar) och benkotor av bröd eller

marängsmet som spritsas ut. Benknotorna kan jag

tillägga har barnen hittat när vi var på semester

och kommer från sjöfåglar, så ni inte går runt och

tror att jag är lika otäck som jag kanske ser ut… «.

Foto: Emmy Torsund (Bloggen Remsans bistro).

86

i Sverige består dels av de yngre barnens maskerade tiggeri i närområdet, dels av fester med läskiga teman anordnade av förskola, skola, organisationer, föreningar eller privat-personer. Ungdomar och vuxna håller maskerader eller har skräckfilmsorgier på restauranger och i hemmen. Handeln arrangerar ibland ansiktsmålning eller tävlingar i bästa mas-kering. Spökvandringar anordnas i slott, på museer eller i andra historiska miljöer. Många restauranger har särskild halloweenmeny och så vidare. Därutöver firas dagen på en rad andra sätt eller – kanske vanligast – inte alls. Det är dock nästan omöjligt numera att undgå halloween, ty tidningarna är fyllda med reklam, exempelvis för godis och »affärerna svämmar över av plastpumpor« (kvinna f. 1991).

Till skillnad från andra årshögtider har ingen riktigt monopol på halloween. Ingen religion eller etnicitet kan göra anspråk på att »äga» seden, varför den har potential till gräns-överskridande. Den är på ett sällsynt sätt öppen för tolkning och omtolkning och skulle kunna fyllas med ett innehåll som är nödvändigt för att förena människor med olika ursprung, något som kan påbörjas redan i förskolan och fortsätta i sko-lan. Inte heller är den av tvingande karaktär, som till exem-pel julen då vi förväntas ge julklappar och besöka släktingar. Ingen behöver fly till Thailand för att slippa undan festkrav på sig. En kvinna född 1974 får avsluta med en kommentar om halloween som en befriande kravlös högtid.

Det jag gillar mest med halloween är att det, för mig, är ett

firande utan måsten. Inga familjemedlemmar i Sverige blir

upprörda om jag inte kan ta mig hem till halloween. Ingen

87

blir ledsen om jag missade ett halloween-kort. Skulle jag

glömma att ha godis hemma till små-spökena så går de

bara vidare till nästa dörr, utan att bli sura. Jag uppskat-

tar också att det är ett firande jag kan göra precis som jag

vill med. Jag ska inte ljuga: jag är också glad åt rea-godiset

i alla affärer från den 1:e november (kvinna, f. 1974).

Två tonårsflickor i Uppsala har gjort godsaker

till halloweenfesten i oktober 2016.

Foto: Tova Alenfalk och Linn Brynolf.

88

Med detta kan jag konstatera att halloween – seden som stör och berör – sedan introduktionen runt 1997 har integrerats i och anpassats till det svenska festmönstret. Den är inte en importerad, främmande »amerikansk« sed. Den knyter i stället an till äldre folkliga föreställningar och maskerings-upptåg i Sverige och fogar därigenom samman det lokala med det globala samtidigt som den kopplar nuet till det för-gångna och skapar kontinuitet. Trots att den varit extremt omdebatterad och motarbetad är halloween, för många av dem som vuxit upp med den, lika självklar att fira som julen eller midsommaren. Främst är den kanske en höstfest för barn och ungdomar, men den har också andra funktioner. I ett samhälle där våld och död tar mycket utrymme erbjuder den ett tillfälle att diskutera existentiella frågor. Som maske-rad tydliggör den också rasifierad och sexistisk problematik i den mångkulturella samtiden.

Källor: »Halloween – en sed som stör och berör« bygger på svar

på frågelistan M 279 Halloween och annat uppteckningsmaterial i

Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, uppteckningar i Dialekt-,

namn- och folkminnesarkivet i Göteborg och Nordiska museets

arkiv i Stockholm samt press- och internetmaterial. Viktigt underlag

har också korrespondens med Butterick’s chef Bengt Olander varit.

Halloween i Sverige har behandlats av Agneta Lilja i boken Sockrade

hjärtan och godissugna spöken. Alla hjärtans dag och halloween – två

nya festseder i Sverige (1998) och i artikeln »Halloween in Schweden.

Kulturelle Bedrohung oder willkommene Herbstfeier?« i Zeitschrift

für Volkskunde 97/2001 samt i Gillis Herlitz’s avhandling Mors dag

och Halloween. Festseder i förändring (2007). Halloween i USA

89

har bland annat utförligt behandlats av Jack Santino i Halloween

and Other Festivals of Death and Life (1994). Maskering har varit

fokus för ett forskningsprojekt som resulterat i antologin Masks and

Mumming in the Nordic Area (red. Terry Gunnell 2007). Richard

Pells har i Not Like Us (1997) behandlat den problematiska ame-

rikaniseringen. Synen på döden har beskrivits av Louise Hagberg

i När döden gästar (1937) och av Zygmunt Bauman 1994 i Döden

och odödligheten i det moderna samhället. Stanley Cohen har stud-

erat moralisk panik i Folk Devils & Moral Panics (1972), en studie

som Jonas Frykman byggt vidare på med sin bok Dansbaneeländet

(1988).

Halloween på förskolan

Halloween är ett viktigt inslag i många svenska förskolors verksamhet. Förberedelserna börjar ibland flera veckor innan själva halloweenfes-ten. Ofta tillverkas pynt i form av fladdermöss, spindlar eller små spö-ken, ibland bakas också mer eller mindre läskiga halloweenkakor. På själva festen är i regel både barn och personal utklädda. Föräldrarna får ofta rapporter om festen efteråt, till exempel via veckobrev eller som nedan med ett blogginlägg:

Idag har vi firat Halloween på Åkervindans förskola. Till Myran och

Fjärilen kom alla barnen utklädda. Häxor, prinsessor, skelett, spöken,

riddare och spindelmannen kom alla på besök till Åkervindan för att

fira Halloween.

Dagen började utomhus där vi lekte »Kom alla mina små spöken!

Men vi törs inte för häxorna!« Sedan gick vi in och pysslade. Vi gjorde

gipsspöken, spöken och pumpor till att hänga i fönster och andra

tygspöken.

Sedan kom fjärilarna över till myrorna för att tillsammans sjunga

olika »läskiga« sånger och rabbla en och annan spökramsa. Vi fick

även lyssna på två spökflanosagor.

Vi hade sedan dukat till långbord där det bjöds på biffar och

potatismos med GRÖN sås. Till det drack vi »kattkiss« och »mons-

terslajm« (gult vatten och gul mjölk). »Hihihi Är det på riktigt..?« frå-

gade barnen.

På eftermiddagen fick barnen leka. Många roliga halloweenlekar

blev det såklart.

En TOPPENKUL halloweendag hade vi på Åkervindan! GLAD

HALLOWEEN till er alla!

Halloween är inte bara något som engagerar barnen utan firandet kan också förstås som ett pedagogiskt redskap. I enlighet med förskolans läroplan främjar bakandet, klippandet, målandet och utklädseln lek och kreativitet. Halloween utgör även ett utmärkt tillfälle att utrycka och diskutera rädslor och andra känslor, vilket också ingår i läropla-nen. Dessutom främjar halloweenaktiviteterna som anordnas på försko-lorna ofta jämställdhet och likabehandling. Till exempel slutar lekarna som anordnas ibland i diskussioner om respekt för den som likt häxorna eller spökena upplevs som annorlunda. Halloween är inte heller en reli-giös högtid, vilket gör att den ibland upplevs som lättare att fira än till exempel lucia eller påsk.

Källor: Åkervindans förskolas blogg samt Gillis Herlitz avhandling Mors dag och

Halloween (2007).

Spökpromenad på Pandans förskola, 2014.

Halloween i nöjesparken

Bus, godis och ryslig skräck. Sedan 2015 har Liseberg halloweenöp-pet. Under några dagar i slutet av oktober och början av november förvandlas nöjesparken med hjälp av halmbalar, fågelskrämmor och tusentals pumpor.

Premiäråret 2015 blev attraktionen Spökhotellet Gasten temporärt Smitthärden Gasten medan Dockkabinettet – i vars mörker besökarna kunde stöta på såväl elaka clowner som malätna dockor – ersatte det i vanliga fall tämligen stillsamma Evert Taubes värld. För mindre barn ordnades bland annat godisregn och discodans i Kaninlandet.

Halloween på Liseberg är välbesökt. Första året besöktes nöjespar-ken av 200 000 gäster under den nio dagar långa säsongen. Sedan dess har halloweenattraktionerna utökats och säsongen förlängts. År 2017 inleds säsongen lämpligt nog fredagen den 13:e oktober.

Lisebergs halloweensäsong är ett exempel på hur föreningar och före-tag i ökad utsträckning uppmärksammar halloween, det årliga firan-det på Kolmården är ett annat. Till skillnad från »bus eller godis«, som i mångt och mycket är de ungas egen sed, är Halloween på Liseberg arrangerat för alla, som uppmuntras att delta i firandet i parken.

Firandet är uppskattat och på god väg att bli en tradition i sig själv. I varje fall är ett Lisebergsbesök idag en viktig del av många götebor-gares halloween.

Källa: Liseberg.se. Foto: Liseberg.

94

Bus eller godis i Nyköping år 2012. Foto: Gudrun Anselm.

95

HALLOWEEN – UNGAS EGEN FEST

Av Fredrik Skott

Halloween är verkligen en barnens högtid på många sätt:

ungar älskar att skrämmas, äta läbbigt godis och framför-

allt att klä ut sig. Jag tror att det är därför halloween blivit

så stort. Något man för några år sedan hörde många säga

var att halloween var en fluga och bara kommersiellt tjafs,

men jag tror att traditionen är här för att stanna eftersom

barnen älskar den. När jag var liten var det påsken, då man

klädde ut sig till påskkärring och knackade dörr, som var

stort men det är en tradition som nästan är helt borta nu,

iallafall där vi bor ... Halloween är den nya generationen

barns påsk, helt enkelt :) (Kvinna, f. 1979).

Med hjälp av frågelistor och webbupprop har Institutet för språk och folkminnen alltsedan 1990-talet kontinuerligt dokumenterat halloween i Sverige. Hundratals personer i olika åldrar har svarat och berättat om sin syn på och sina erfarenheter av festen. I svaren är jämförelser med andra seder ett återkommande tema. Många påpekar uttryckligen

96

att halloween tycks vara på väg att ersätta äldre svenska seder. Detsamma rapporteras årligen av media: halloween-häxorna ökar i antal medan påskkäringarna blir färre och färre. På motsvarande sätt sägs det ofta bli allt svårare att få ihop ett luciatåg: få vill numera vara stjärngossar och till och med den förr så populära luciabruden påstås ha förlorat sin forna attraktionskraft.

I det förra kapitlet lades ett visst fokus på uppfattningar om festen, på hur halloween både stör och berör. Här står istäl-let kringvandrande spöken, häxor, vampyrer och zombier i centrum, alltså »bus eller godis«. För att fördjupa förståel-sen av hur halloween etablerades i Sverige kommer dessutom likheter och skillnader med andra svenska utklädningstradi-tioner att diskuteras. Vad är det med halloween som lockar? Och hur kommer det sig att många barn och ungdomar tycks föredra halloween framför luciatåg, påskkäringar och andra för Sveriges del äldre utklädningsupptåg?

Bus�eller�godis

Ok, nu var det halloween igår. Inte för att jag tycker det är

en överdrivet rolig dag men visst jag brukar ha lite godis

hemma ändå. Så kl. 20 igår ringer nummer sju (!) på dörren

och två stycken tolvåriga killar utklädda i Screammasker

står och tigger godis. Tyvärr hade jag redan lämnat ut allt

och hade inget kvar. I alla fall går jag upp och sätter mig i

soffan där treåriga dottern tittar på TV. Det går två minu-

ter sen hörs ett PANG. Japp, hela vardagsrumsfönstret ink-

letat i ägg … Och jag blir så ARG! Överdriver jag? Men, var

97

är föräldrarna? Är dom medvetna om att deras barn går ut

och kastar ägg? Är glad att våra fönster höll som precis är

nyinsatta, däremot blev dottern livrädd som satt precis där

det smällde. Sen tog det ca 20 min att städa rent allt. Ska

man acceptera detta »bus« bara för att det är halloween??

I familjeliv.se, ett stort forum på internet, diskuteras hal-loween flitigt. Berättelsen ovan är en av många som hand-lar om höstfestens avigsidor. Många inlägg handlar om »bus eller godis«, det vill säga om barn som går från hus till hus, ber om godis och ibland också ställer till med bus om de inte trakteras. Många på familje liv.se tycks vara negativt inställda till seden, åtminstone till busandet. »Låt era skitungar vara hemma, under Halloween« är den talande titeln på den kan-ske allra längsta diskussions tråden om ämnet. Samtidigt är bus eller godis en väsentlig del av många barns halloweenfi-rande. Faktum är att kringgåendet är en av orsakerna till att många unga ser halloween som en minst lika rolig och viktig högtid som till exempel jul och påsk. Detta framgår tydligt av Institutet för språk och folkminnens dokumentation av halloween. Ett antal högstadie- och gymnasieskolor deltog i projektet och hundratals elever födda i slutet av 1990-talet skickade in berättelser om sina tankar om och erfarenheter av halloween. Skildringar av bus eller godis återkommer i närmast varje svar. En kvinna född 1996 berättar:

Halloween förändras ju äldre man blir. I min barndom,

innan tonårens inkommande betydde det godis, massor

av godis. Hur jag som liten planerade en outfit av något vi

98

redan hade, oftast fick man se ut som en hiskelig häxa med

blod rinnande ur munnen. En gång var jag dock utklädd

som en robot ... Efter förvandlingen mötte jag upp med

mina grannkompisar innan vandringen började. Vi gick

runt hela vårt kvarter under gatulampornas ljus och fyllde

upp våra korgar till bredden, sen begav vi oss hem och

visade stolt upp våra fynd för föräldrarna.

Upptåget följer ungefär samma mönster oavsett var i Sverige det äger rum. Med utklädseln – som ibland är hemmagjord, ibland färdigköpt, men oftast en blandning därav – försöker deltagarna ofta se så skrämmande ut som möjligt. De allra flesta som »går bus eller godis« försöker se ut som en häxa, ett spöke, en vampyr eller en zombie. Ibland är utklädseln enkel, till exempel räcker det egentligen att ha på sig en häx-hatt för att iklä sig rollen som en halloweenhäxa. I andra fall är det uppenbart att vuxna hjälpt till med utstyrseln, exempelvis med avancerade skräcksminkningar eller upp-sydda utklädningskläder. Obligatoriskt är en hink eller påse att samla godiset i. Att gå ensam är ovanligt, oftast går de utklädda i små grupper på kanske tre till fem personer – en för stor grupp undviks ofta med tanke på att godiset ska delas upp mellan deltagarna efter kringgåendet. En kvinna född 1997 beskriver hur det kan gå till:

När någon öppnade så stod man på trappen och ropade

»Bus eller godis!« samtidigt. Personen som öppnade häm-

tade vanligtvis en godispåse eller godisskål och hällde

i lite godis i ens skål eller hink. Vi gav alltid egengjorda

99

halloweenkort som tack och det blev på så sätt ett »rätt-

vist« utbyte … Ibland när man knackade på hade dom inget

godis, så då fick man pengar (kanske 5 kronor var eller nåt)

eller möjligtvis en frukt istället. Ett fåtal ville inte ge någon-

ting överhuvudtaget och en del gamlingar visste väl inte

riktigt vad halloween var, så de blev mest förvirrade men

ibland kunde man få pengar av dem. När man hade varit ute

och gått i några timmar och fått ihop tillräckligt med godis

åkte/gick man hem igen.

Som framgår av berättelsen ovan delar de utklädda ibland ut halloweenkort, motsvarande de påskkort eller påskbrev som delas ut av påskkäringar i delar av Sverige. På halloween rör

Halloweenmaskerna är ofta skrämmande. Med mask för ansiktet

är det också svårare att bli igenkänd. Foto: Fredrik Skott.

Oväsen

Att föra oväsen har varit en viktig del av många seder, så också under halloween. I USA är numera »noisemakers« eftertraktade samlar-objekt, på 1940-, 1950- och 1960-talen var de en viktig del av »trick or treat« (bus eller godis).

Som utklädd skulle man smyga sig fram till husen så tyst som möjligt. Väl vid dörren gällde det tvärtom att föra oväsen. Till exempel kunde tamburiner, skallror, horn, kläppar och vevar användas samtidigt som man ropade »trick or treat«.

Föremålen är ofta orangefärgade eller svarta och dekorerade med hal-loweensymboler som katter, häxor och fladdermöss. Några är tillverkade i USA, andra importerade från Japan eller Tyskland. Ovanliga model-ler i bra skick kostar idag hundratals dollar på auktionssidor som eBay.

Det finns flera motsvarande seder i Sverige. Till exempel slog utklädda knutgubbar ofta på väggarna med kvastar medan påskkäringar förde oväsen samtidigt som de kastade påskbrev in i husen. Partypipor (även kallade t.ex. flär-par eller ormblåsor) på födelsedagskalas är ett nutida exempel. Att skjuta på bröllop eller föra liv med smällare (numera raketer) på nyår eller påsk är andra exempel på hur oväsendet har varit och fortfarande är en viktig del av firandet av både livets högtider och årets fester.

Källor: Carl B. Holmbergs artikel »Things that Go Snap-

Rattle-Clang-Toot-Crank in the Night: Halloween

Noisemakers« i antologin Halloween and Other Festivals

of Death and Life (red. Jack Santino 1994).

Foto: Cindy L. Shebley.

102

det sig oftast om små papperslappar med skräckmotiv på, ibland kompletterat med texter som »Happy halloween!«, »Ha en riktigt läskig halloween!« eller »Bus eller godis?«. Flertalet utklädda förväntar sig dock att få godis utan att själva överräcka något. Motprestationen (eller, om man så vill, gengåvan) består i dessa fall av själva besöket.

De yngsta som går bus eller godis är i förskoleåldern, få är äldre än 12–13 år. När och hur seden tar sig uttryck beror till stor del på i vilken ålder de utklädda är. Mindre barn går ofta i sällskap av (eller åtminstone under uppsikt av) äldre syskon eller föräldrar. Äldre barn går i regel själva och också i kväll-ningen, efter skymningen och framåt. En del av tjusningen

Halloweenkort.

Foto: Gudrun Anselm.

103

med bus eller godis berättas ofta vara att man som utklädd går runt i mörkret.

»Att bli skrämd eller att skrämma någon tycker jag är en riktigt skön känsla« konstaterar en kvinna som svarat på institutets frågelista medan en annan minns: »Vi barn gillade att skrämma upp oss själva och att klä ut oss«. Tiggeriet är alltså bara en del av bus eller godis-seden, för många är spän-ningen att gå runt själva i mörkret, att skrämmas och att bli skrämda, lika viktigt.

Dessutom tilltar buset med åldern, alltså konsekven-serna av att inte ge de utklädda något. En kvinna född 1995 berättar:

Jag fick med min bror och vi hade med oss några kompisar

var. Vi tog med oss en gemensam kittel som vi alla samlade

godis i. Och på slutet av kvällen hällde vi ut allt godis i en

hög och sorterade vem som skulle ha vad, det var det roli-

gaste! Dom flesta som man knackade på hos hade godis och

tyckte att det var jättetrevligt när vi kom och var så läskiga.

Om det var någon som sa bus så kunde vi fylla deras brev-

låda med grus eller skicka in en bild på något skumt. Och ett

år hade vi med oss alla möjliga olika tv-kontroller, och bytte

kanal på deras tv genom fönstret i smyg. Men när vi blev

äldre blev busen »värre«. Då kunde vi ägga hus och sådant.

Många av de unga som svarat på institutets frågelistor beskriver hur buset, tänjandet av gränserna för det tillåtna, blev en allt väsentligare del av seden i takt med att de själva blev äldre. Vira in träd med toalettpapper nämns i flera svar.

104

Andra beskriver hur de hällde makaroner på bilar eller kas-tade in ris i husen. En man född 1997 minns istället hur han tillsammans med sina vänner lade »bakpulverbomber i Kinderägg« i brevlådor, en annan hur de sprängde prydnads-pumpor stående utanför ett hus. Känslan av att göra något otillåtet och också faran som det innebar beskrivs i flera

Trick or treat, halloween på Irland på 1950-talet.

Foto: Maurice Curtin / National Folklore Collection.

105

frågelistsvar. Några berättar också om hur de blev påkomna och ibland till och med jagade.

Om man gjorde ett bus var äggkastning populärt och att

vrida om låset på dörren. När de stängde dörren gick det

inte. Ofta slog de igen dörrarna hårt och det kunde bli en

ordentlig smäll om låset »stack ut« (kvinna, f. 1991).

Vi gjorde inget »farligt« bus utan det var typ toalettpapper

på en buske, så tyckte vi att vi var kriminella … Det fanns

en tjurig gubbe på min gata så vi brukade ägga hans hus

(kasta råa ägg) men vi blev påkomna och fick städa upp

allting (kvinna, f. 1997).

Äggkastandet tycks numera vara ett utbrett fenomen. Under 2000-talet har media rapporterat om ägg kastade på bussar, spårvagnar och inte minst dörrar och husfasader. Beteenden som de ovanstående passar, föga förvånande, inte in i allas föreställningar om hur årets högtider bör firas och inte hel-ler om hur barn ska bete sig. Vuxna som besvarat institutets frågelista tar i regel också avstånd från äggandet och dylika

Genom att placera en pumpa utanför

eller, som på bilden, sätta upp en

»välkomnande« lapp på dörren kan man

enkelt visa att man gärna får besök av

godis tiggande halloween monster.

Foto: Fredrik Skott.

106

former av bus: »Rena beskyddsverksamhetsuppfostran« och »Inte helt klockrent, om man säger så« är exempel på kom-mentarer i frågelistsvaren. Många – men långtifrån alla – ser dock även andra problem med bus eller godis-seden, till exempel inslaget av skrämsel, liksom tiggeriet (att de utklädda bara sägs vilja få utan att själva ge något tillbaka). En kvinna född på 1960-talet konstaterar:

För tre år sen köpte vi lite godis och det gick åt till de tre

sällskap med mellan 2–4 barn som ringde på då och för

fyra år sen släckte vi ner överallt och öppnade inte då

Äggkastning är ett vanligt

fenomen på halloween.


107

det ringde på, med resultat att vi fick äckligheter i brev-

lådan och toapapper i avgasröret på bilen. Rent generellt

så gillar jag inte heller idén om att bli utsatt för något bus

(ibland elakt eller dumt) – känns som man lär barnen att

hota för att få något. Påskkärringar är ju samma idé utan

att behöva hota och då får man ju dessutom en liten teck-

ning av barnen.

Ungefär detsamma skriver en kvinna född 1978:

Jag tycker i allmänhet om traditioner, men just halloween

känns inte som min tradition ... Jag känner mig besvärad

av att min sjuåring förväntar sig någon sorts halloween-

firande och av att jag antagligen kommer få besök av

utklädda barn som kräver godis. Jag ger gärna godis till

utklädda barn, men föredrar en önskan om en glad påsk

och ett egenritat kort framför att hotas med bus om jag

inte ger barnen godis.

Jämförelser som de ovanstående mellan halloweenfirare och påskkäringar är vanliga. Vuxna lyfter ofta fram de sist-nämnda som ett föredöme. Påskkäringarna uppfattas inte bara som en svensk utan också en finare tradition där barn inte skräms och de utklädda inte bara tar utan också ger. Och, inte minst, påpekas att påskkäringsutklädseln är en sed utan inslag av (hot om) bus. Frågan är då varför unga av idag tycks föredra utklädsel på halloween framför påsk?

108

Gamla�seder

Visserligen är halloween en för Sveriges del relativt ny sed men strukturellt sett har den stora likheter med seder som har en lång svensk historia. Mycket av det som idag utmär-ker lite äldre barns och ungdomars halloweenfiranden – tig-geriet, buset och skräcken – var åtminstone tidigare vik-tiga delar av såväl firandet av lucia som utklädseln till påsk-käringar, traditioner som idag ofta uppfattas och lyfts fram både som ett föredöme och som något typiskt svenskt.

Bus eller godis i Nyköping år 2012.


109

Maskerade barn och ungdomar som går från hus till hus, ber om godis och hotar med bus om de inte trakteras är såle-des inget nytt. Tvärtom förekom under 1800- och det tidiga 1900-talet åtminstone ett tjugotal liknande utklädningsse-der i Sverige. De flesta upptågen har idag försvunnit helt eller så förekommer de numera bara i några få orter. Till exem-pel finns de västsvenska lussegubbarna idag i stort sett bara kvar i Främmestad, Västergötland, medan knutgubbar fortfa-rande förekommer både i värmländska Fryksdalen, Gimo och Österbybruk i Uppland samt på Åland. Trettnegetter finns än idag i delar av Dalsland och valborrar i Floda, Dalarna. Gotländska askkällingar, värmländska vaffertranor och skån-ska julspöken är däremot exempel på utklädningsupptåg som helt och hållet försvunnit. Några få upptåg spreds tvärtom över landet under 1900-talet. Till exempel var både påskkä-ringar och lucior under 1800-talet västsvenska traditioner, idag är de vanliga i hela landet. Det finns dock skillnader mel-lan västra och östra Sverige när det gäller påskkäringarna.

Gemensamt för utklädningsupptågen är att de är knutna till kalendern, alltså till årets högtider. Folkloristen Terry Gunnell påpekar att upptågen kan förstås som en enkel form av skådespel, ett slags kringresande teater som skapar sitt eget rum där den framförs. Man kan också säga att upptå-gen omvandlar den stabila vardagsmiljön till en värld av lek. Ett tydligt exempel härpå återfinns i en folkminnesuppteck-ning gjord 1935 om askkällingar på Gotland:

»Aske-käringar« det var store, långe karlar, vanligen

klädda, en som gubbe och en som kärring. De gick omkring

Häxhatten

En hög, spetsig svart hatt är en närmast obligatorisk del av varje hal-loweenhäxas utstyrsel. Visserligen är det bra att ha en svart slängkappa om man ska klä ut sig till en häxa men det är hatten som så att säga gör häxan. Kort sagt är den karaktäristiska hatten numera häxans allra viktigaste attribut, följt av kvasten och katten.

I Sverige är hatten som häxsymbol en relativt ny företeelse. Går man tillbaka till 1600-talet, då de stora svenska häxprocesserna ägde rum, finner man inga häxhattar. Visserligen förekommer häxor med (andra sorters) huvudbonader redan på medeltida kyrkmålningar, sannolikt för att markera att även gifta och till synes ärbara kvinnor kunde vara häxor, men häxorna troddes lika ofta ha utsläppt hår. Det sistnämnda var under 1800-talet även ett vanligt motiv inom konsten, där unga, vackra och upproriska häxor lyftes fram som feministiska symboler. I folklig tradition föreställdes häxan under 1800- och det tidiga 1900-talet däremot oftast ha huckle, vilket fortfarande är en viktig del av de svenska påskkäringarnas utstyrsel.

I mångt och mycket har vi idag Trollkarlen från Oz att tacka för häx-hattens spridning. Barnboken, författad av L. Frank Baum år 1900, och inte minst filmversionen från 1939 med Judy Garland i huvudrol-len fick ett enormt genomslag. Häxan från väst, spelad av Margaret Hamilton, var en av filmens allra populäraste karaktärer vars utseende har bidragit till att forma våra föreställningar av hur en häxa ser ut. Häxhattar förekom dock redan innan filmen. Till exempel finns häx-hattar avbildade på träsnitt från 1600-talet, och de förekommer också

Häxan från väst i filmen Trollkarlen från Oz (1939).

Photo 12 / Alamy Stock Photo.

i barnboksillustrationer från 1700-talet och framåt. Fast det är först under 1900-talet som det i stort sett blivit omöjligt avbilda eller klä ut sig till en halloweenhäxa utan hatt.

Det finns en rad mer eller mindre sanno-lika förklaringar till föreställningarna bakom häxhatten, till varför spetsiga hattar med sina breda brätten kommit att associeras med häxor och magi. Ibland lyfts de antisemitiska bestämmelserna vid Fjärde Laterankonciliet år 1215 fram som en möjlig delförklaring. Där beslöts att alla judar skulle bära en särskild hatt, vilken skulle utmärka dem från andra. Den konformade och spetsiga hatten kom att utmärka judar, vilka i sin tur associera-des med Djävulen och hans anhang. Kanske är detta förklaringen till varför konformade huvudbonader med tiden också mer generellt kom att förknippas att med svart magi.

Källor: Fredrik Skotts bok Påskkäringar (2013), Per-Anders Östlings Blåkulla, magi och

trolldomsprocesser (2002) och inte minst Katy Waldmans blogginlägg »Why Do Witches

Wear Pointy Hats?« (http://www.slate.com/blogs/the_eye.html).

Häxan från väst. Illustration

från Trollkarlen från Oz (1900).

1800-talets utklädningsupptåg

I 1800- och det tidiga 1900-talens Sverige fanns ett stort antal utkläd-ningsupptåg. Flertalet ägde rum under eller i anslutning till julen samt på våren: stjärngossar (6/1), trettnegetter (6/1), knutgubbar (13/1), felix-gubbar (14/1), mattesgubbar (24/2), fettisdagsgubbar (fastan), vaffer-tranor (25/3), askkällingar (påsk), påskkäringar och påskgubbar, valbor-rar (30/4), firgubbar (30/11 & 9/12), lussegubbar (12/12), lucia, julbocken, julspöken och staffansryttare (26/12). Upptågen har stora likheter med dagens halloweenfirande vad gäller både struktur och funktion.

Källa: Eva Knuts artikel »Masks and Mumming Traditions in Sweden«, publicerad i anto-

login Masks and Mumming in the Nordic Area (red. Terry Gunnell, 2007).

Mattsmässgubbar i Djurmo, Dalarna. Foto: J. Haglund / Dalarnas museum.

114

mer ris och en påse att lägga äggen i, som de tiggde. För

det mesta var riset tjärigt och när man var barn fick man

allt duktigt med stryk, men »det var till någon slags välsig-

nelse«. Förr gick de vanligen långfredagen eller annanda-

gen, ej på påskdagen. När man var barn skulle en läsa för

de där »askekäringarna«, men först skulle man kyssa riset.

När dom kom in i stugan ropte dom »påska-bollar (bullar)

och påska-ägg, påska-bollar och påska-ägg«, och då var

det att ge dom. Man var rädd för dom när man var barn och

de hade stora skråpukar och stora näsor och på karn var

det ett långt skägg. Ibland hade de ju också fisknät på sig

och stora kohudar över sig. Askekäringar brukas nog än,

den dag i dag är (berättat av kvinna, f. 1853).

Värmländska knutgubbar på 1970- och 1980-talet. Foto: Enar Kollfelt.

115

Upptågen är strukturellt besläktade. Först och främst är del-tagarna utklädda eller maskerade. Ofta har de ansiktsmas-ker, som lussegubbarna på bilden, men de kan också vara målade i ansiktet med färg eller sot. Deras kläder beskrivs i regel som trasiga eller vrängda, vilket bidrar till anonymi-teten. Allra helst ska det inte gå att känna igen de utklädda. Upptågen utmärks också av avslöjandet eller demaskeringen. De som får besök försöker på olika sätt att avslöja vem som döljer sig bakom utklädseln eller masken, till exempel genom

Lussegubbar på 1950-talet. Foto: Erland Has / Västergötlands museum.

116

att ställa frågor, känna på de utklädda eller helt enkelt genom att försöka rycka av deras mask. Vikten av både maskeringen och avslöjandet framgår bland annat av en berättelse från 1950-talet om valborrar i Floda, Dalarna. Valborrar var ung-domar som klädde ut sig, oftast så att de såg »så rysliga ut som möjligt«, och kom till valborgselden i byn.

Sedan springer de omkring bland de andra människ-

orna och tänder fyrverkeripjäser, gräshoppor o.d. De ej

utklädda människorna vill gärna veta, vem den utklädda

är och försöker därför lura av den utklädda hans ansikts-

mask, som kan bestå av en strumpa dragen över huvudet.

Ofta har den utklädde en lång käpp, som han går omkring

och retar människor med. Det är när man får ett sådant

slag som man försöker få av masken på den utklädde. Det

gäller för den utklädde att ej visa sitt rätta jag ty vid kväl-

lens slut diskuterar och gissar man vem den och den kunde

vara. Det får man aldrig reda på, om inte den utklädda har

måst tagit av sig masken. De utklädda dansar gärna med

ej utklädda, men förställde rösten och undviker på alla sätt

att visa, vem de är.

I en uppteckning från Svenneby i Bohuslän beskrivs hur maskerade knutgubbar under det tidiga 1900-talet brukade bära med sig påkar för att freda sig med ifall »folket i stu-gorna kunna få lust att se vem som döljer sig bakom mas-ken«. Samtidigt berättas att det också fanns andra sätt att få de utklädda att ta av sig maskerna:

117

Knutarna stegar in och hälsar och man frågar ömsesidigt

hur man mår, värdfolket hör efter var herrskapet är ifrån

och Knutarna presenteras. Jo, en är ifrån grannsocknen,

ett par andra från Lappland o.sv. »Det är fasligt vad grova

ni är i rösten idag«, genmäler värden, »ni måste ha fått

grova förkylningar«. Och Knutarna harklar sig, de språka

med mycket grov och pipig röst. Har nu värdfolket råd så

bjuder de Knutarna på mat och dryckejom, det sitter hårt

åt för många Knutar, man vill inte gärna taga av masken,

men för god välfägnads skull så…

Valborre i Floda, Dalarna år 1936.

Foto: Nordiska museet.

118

Som framgår av citaten ovan utgörs upptåg av detta slag av ett socialt spel som både involverar de utklädda och perso-nerna de besöker eller på annat sätt interagerar med. Båda parterna måste känna till och helst också acceptera spelets regler för att inte konflikter ska uppstå. Förekomsten av gåvor och gengåvor är, eller åtminstone var, ett annat utmärkande drag för upptågen. Som tack för sitt besök vill de utklädda i regel bli bjudna på något och blir de inte trakterade hämnas de inte sällan på något sätt, till exempel genom olika former av bus. Oftast var det alltså som tack för själva besöket som de utklädda förväntade sig gengåvor, i regel i form av mat, godsaker eller alkohol.

Under 1800-talet hade flera av upptågen inslag av vad som närmast kan karaktäriseras som en form av folklig rättskip-ning. Till exempel berättas att de utklädda ofta passade på att hämnas gamla oförrätter. I folkminnesarkivens äldre sam-lingar finns dessutom hundratals exempel på hur de utklädda hittade på diverse ofog av mer eller mindre allvarlig karaktär. År 1931 berättade en 87-årig kvinna från Östra Ämtervik i Värmland om sin barndoms påskkäringar:

De unga brukade kläda ut sig på påskkvällen och spela

spratt med varandra i gårdarna. De klädde ut sig eländigt.

De voro ute för att rida till Blåkulla. Och de klädde ut sig

till käringar och gubbar; flickorna till anskrämliga gub-

bar och pojkarna till käringar. Somliga hade fula skråbu-

kansikte på sig. … Nej, ungdomen hade sina upptåg. De

jamade som kattor och »vände bort rösten«. Ett omtyckt

nöje var att repa efter väggarna med käppar och ställa till

oljud på fönstren, ja t.o.m. att placera en sten genom skor-

stenen. Träffade de på en kärra eller vagn på gården kunde

det falla dem in att stjälpa den. Alla sådana upptåg hittade

de på. Det var inte alla gårdar som voro trakterade av att

få sådana påhälsningar, men det var ingenting att göra åt

saken. Blev man arg och lät dem få veta detta, så kunde det

bli ännu värre nästa års påskkväll.

Sammanfattningsvis var 1800-talets utklädningsupptåg av karnevalisk art. De utkläddas beteende skilde sig från det vardagliga, och ofta var det upp och nedvänt i jämförelse

Luciafölje, ca 1918. Foto: Olof Johansson / Västergötlands museum.

120

med det normala. Ett exempel på detta är att crossdressing var vanligt, alltså att pojkar klädde ut sig till flickor och tvärtom. Som utklädd var det också, vilket framgår av cita-ten ovan, mer eller mindre tillåtet att bryta mot flera av sam-hällets vanliga normer.

Nya�seder

Utklädningsupptågen är, såsom de beskrivits ovan, idag historia. Under 1900-talet har sederna antingen övergetts eller åtminstone radikalt förändrats. Oavsett om det rör sig om knutgubbar, luciafirare eller påskkäringar har föränd-ringen följt ungefär samma mönster. Först och främst att-raherar sederna numera framför allt mindre barn och deras föräldrar. De som klär ut sig är alltså inte längre tonåringar utan istället barn i förskoleåldern. Deltagarna är inte hel-ler maskerade utan utklädda. Maskerna har bytts ut mot smink, samtidigt som utklädseln i regel äger rum på dagtid, när det fortfarande är ljust ute. Med andra ord är det inte länge några problem att känna igen vem det är som döljer sig bakom utklädseln.

Medan det skrämmande, förbjudna och (upplevt) farliga karaktäriserade flera av upptågen under 1800-talet är dessa seder numera tämligen harmlösa. Till exempel klädde de unga under 1800-talet ofta ut sig till sådant som de själva (och många andra) var rädda för, till häxor, övernaturliga väsen eller rentav självaste Djävulen. Idag är de utklädda allt annat än skrämmande, tvärtom ska till exempel en påsk-käring allra helst vara söt och en lucia så fin som möjligt.

121

Dessutom har buset försvunnit, liksom i många fall tigge-riet. Idag förväntas en påskkäring ge bort ett påskkort eller sjunga en påsksång innan de får godis. Att hitta på hyss som lucia eller påskkäring är däremot fullständigt otänkbart. Vare sig de är utklädda eller ej ska barn inte ställa till besvär.

Dessutom har utklädningssederna under 1900-talet i mångt och mycket organiserats av vuxenvärlden. Lucia och påskkäringar (men också fettisdagsgubbar, knutgubbar och valborrar) är idag seder som till stor del äger rum i regi av skolor och föreningar. Oordning har bytts mot ordning, tig-geri mot konsumtion och vandalism mot respekt för både enskild och allmän egendom. Då såväl de skrämmande

Påskkäringar och påskgubbar i Karlstad på 1940-talet.

Foto: Värmlands museum.

Shockholm

Shockholm, 2016. Tusentals häxor, spö-ken och monster vandrar i mer eller min-dre raka led längs Stockholms gator – från Kungsträdgården via Gamla stan och Skeppsbron och därefter tillbaka igen. Arrangemanget avslutas med att pris delas ut till de bäst utklädda, vilka röstas fram av alla deltagare.

Shockholm är Skandinaviens största hal-loweenparad och lockar varje år tusentals del-tagare, både stockholmare och tillresta. Paraden startades 2011 av Bill Schacht, född i New York men numera boende i Stockholm. I Sverige sak-nade han det amerikanska halloweenfirandet. På shockholm.se berät-tar han: »I New York, som också i vanliga fall är en kul och galen stad, utmärkte sig den kvällen. En miljon människor i alla åldrar firade tillsam-mans: banktjänstemän klädde sig som hippies, hippies som banktjänste-män. Jag märkte direkt att detta saknades när jag flyttade till Stockholm och föreställde mig glädjen som en halloweenparad kunde skänka den här vackra staden; men uppblandat med goda skandinaviska värden«.

För varje år har paraden i Stockholm, som alltid hålls på lördagen i slutet av höstlovet, fått allt fler deltagare och också ökad massmedial uppmärksamhet. Detta inte minst år 2014 då Shockholm bidrog till att Globen förvandlades till en pumpa med hjälp av en påklistrad spre-tig mun, spetsiga ögon och upplyst med ett brandgult sken – ett tilltag som fick ett mycket stort massmedialt genomslag.

Shockholm samlar varje år tusentals deltagare.

Foto: Daniel Ahlberg.

2014 förvandlades Globen till en pumpa.

Foto: Krsto Jevtic / Mostphotos.com.

I USA är halloweenparader vanliga. Mest känd är Village Halloween Parade i New York, startad 1974, men det finns betydligt äldre parader. Till exempel startades Allenton Halloween Parade redan 1905. Äldre motsvarigheter till Shockholm finns också i Sverige. Exempelvis inne-höll Barnens dag-parader förr ofta utklädningsinslag. I många svenska städer arrangeras numera istället påskparader med utklädda påskkä-ringar. Den första påskparaden ägde rum 1935 i Filipstad men störst är idag den så kallade Blåkullamarschen i Visby med tusentals utklädda barn.

Källor: Shockholm.se, Fredrik Skotts bok Påskkäringar. Från trolldomstro till barnupptåg

(2013) och antologin Halloween and Other Festivals of Death and Life (red. Jack Santino,

1994). Citatet i texten är översatt från engelska till svenska.

Village Halloween Parade i New York är en av USAs största parader. Foto: Village Halloween Parade.

125

inslagen som buset numera är historia kan sederna knappast längre betraktas vare sig som upptåg eller temporära revolter mot vuxenvärlden. Istället har de successivt oskadliggjorts och omvandlats till att bli ett led i vuxenvärldens fostran av barn till goda samhällsmedborgare.

Sammanfattningsvis har utklädningssederna under 1900-talet regisserats och organiserats av vuxenvärlden. De unga har inte längre själva makten över sederna utan istället har de anpassats till äldre generationers föreställningar om hur högtider bör firas och hur unga ska bete sig. Samtidigt finns det fog för att påstå att mycket av det som tidigare gjorde att lite äldre barn och ungdomar attraherades av upptågen har försvunnit i och med de här förändringarna.

»�Halloween�är�den�nya�generationens�påsk,��helt�enkelt�:-)«

Jämför man dagens halloweenfirare med äldre tiders utkläd-ningsseder finner man fler likheter än skillnader dem emel-lan. Strukturen i upptågen är densamma: utklädseln till oigenkännlighet, anonymiteten, normbrytandet, de skräm-mande inslagen, trakteringen eller tiggeriet och hotet om att det blir bus om man inte får godis. Vid sidan av en intensiv marknadsföring är sannolikt också förändringen av påskkä-ringsseden, lucia och andra och för Sveriges del äldre utkläd-ningsupptåg en viktig förklaring till att halloween har fått fäste i landet. Kringgåendet på halloween är i mångt och mycket fortfarande de utkläddas sed och inte deras föräld-rars. Detta framgår tydligt av svaren på institutets frågelista.

126

Många äldre vet inte riktigt hur eller ens varför halloween ska firas.

Dotterns skola hade halloweendisco och hon var mycket

bestämd med vilken typ av dräkt hon skulle ha. Själv har

jag ingen aning om vad som är kutym – ska det vara läskigt,

äckligt, dödligt, vidrigt? (kvinna f. 1969).

Jag tycker i allmänhet om traditioner, men just halloween

känns inte som min tradition ... Jag känner mig besvärad

av att min sjuåring förväntar sig någon sorts halloween-

firande och av att jag antagligen kommer få besök av

utklädda barn som kräver godis (kvinna, f. 1978).

Vad är det man firar på halloween, egentligen? Jag tror att

min fråga summerar min känsla för fenomenet. Jag tycker

att uppmärksamheten kring halloween ökar för varje år,

eller så är det för att mina barn blir äldre och mer upp-

märksamma. Symboler och föremål är urkarvade pum-

por vilket jag börjat göra sedan tre år tillbaka, tjoffar i en

lykta och ställer på balkongen. För barnens skull hänger

jag upp spindelnät på dörren med fuskspindlar i – varför

vet jag inte. Där kommer det igen – varför gör jag det här?!

(kvinna, f. 1969).

I jämförelse med exempelvis påsk eller lucia är det på hal-loween i betydligt högre utsträckning barnen och ungdo-marna som har makten över seden och som vet hur det ska gå till. De utklädda får på halloween också möjligheten att tänja

127

på gränserna för det av vuxenvärlden accepterade. På hal-loween får de utklädda spökena, häxorna och vampyrerna skrämmas, busa och på sätt och vis göra en mer eller mindre legitim revolt gentemot äldre generationer, vilket inte längre är ett accepterat beteende på lucia eller påsk.

Återkommande i svaren på institutets frågelistor är inte bara normbrytandet, möjligheten att agera på ett sätt som skiljer sig från det vardagliga. Många framhåller också hur roligt det är att få klä ut sig till något skrämmande eller läs-kigt. På samma sätt som unga under 1800-talet klädde ut sig till varelser som de var rädda för så klär dagens halloween-firare ut sig till sådant som de uppfattar som skrämmande – vampyrer, zombier och galna massmördare.

»Halloween är den nya generationen barns påsk«, konsta-terade en mamma i citatet som inleder artikeln. Mycket tyder

Godissugna halloweenfirare på besök. Foto: Fredrik Skott.

128

på att hon har rätt. Åtminstone är det uppenbart att många lite äldre barn idag firar halloween på ett liknande sätt, och sannolikt också av liknande orsaker, som tidigare generatio-ner firade lucia, påsk eller tjugondedag Knut: med utklädsel, »uppror« och skräckblandad förtjusning.

»Jag�klär�ut�mig�…�och�festar�järnet«

Halloween är inte bara barnens högtid utan också ungdomar-nas. Intresset för halloween tycks avta under mellanstadiet för att sedan blomstra igen under gymnasiet och några år däref-ter. Firandet sker då ofta i form av fester, antingen i hemmen eller på lokal. Flera av dem som svarat på institutets frågelista beskriver också hur firandet förändrades under tonåren:

När jag var liten längtade jag efter högtiden då man fick klä

ut sig och tigga godis, när jag blev tonåring tyckte jag det

var fjantigt och alldeles för barnsligt. Nu är jag 17 år och

denna halloween var jag på fest och alla skulle klä ut sig,

jättekul faktiskt! Många klädde ut sig till vad som helst, det

behövde inte vara läskigt, men de var utklädda. Som till

exempel mus, lejon, lilla rödluvan. Några hade vanliga klä-

der på sig men tillsminkade sår eller skottskador, ganska

häftigt med tanke på att det såg verkligt ut. Själv var jag

vampyr och som de flesta fick jag inspiration från skräck-

filmer och filmen »Twilight« (kvinna f. ca 1996).

Tillsammans med andra ungdomar, hade vi en halloween-

fest. Det roliga med festen var att många av oss klädde ut

129

oss och firade tillsammans. Jag liknade en död kvinna som

blivit skjuten i huvudet. Mitt ansikte hade blodiga sår och

mina ögon var kolsvarta. Jag kollade runt på internet och

fann till sist det jag ville vara utklädd till. Mina vänner inspi-

rerade mig genom att visa mig hur jag skulle göra så att såren

och skottet i pannan skulle se verkliga ut (kvinna f. 1996).

Att döma av frågelistsvaren går det ibland vilt till på fest-erna. »Halloween är ju liksom till för att supa«, skriver en man född 1995 medan en två år yngre man konstaterar: »Jag tycker att halloween är kul, en typisk halloween för mig är att vara med kompisar och hinka bira … Jag firar inte allahelgonahelgen för då brukar jag vara bakis«. Media och myndigheter rapporterar återkommande om problem i samband med ungas halloweenfester. Till exempel konsta-terade Stockholmspolisen år 2012 på Twitter: »Inget, bus, inget godis, men våld och fylleri. Man klädde ut sig i dåligt beteende kanske man kan kalla det«. I media summeras hel-gen ibland under rubriker som »Stökig halloween-natt«, »Kaotiskt efter halloweenfest« och »50-tal ungdomar på urspårad halloweenfest«. Kort sagt associeras halloween av många inte bara med bus eller godis utan också med fest i all-mänhet och alkohol i synnerhet.

I år så var jag på krogen som hade halloweentema, vilket

innebar att jag klädde ut mig i en simpel utklädnad och

drack öl. Jag klädde ut mig till en riddare med en leksaks-

rustning som bestod av en hjälm, en magplatta och ett

svärd. Den var billig, så jag köpte den (man, f. 1995).

»Nattlig kalabalik på studentkåren«

På 1940-, 1950- och 1960-talen anordnades halloweenfester regelbun-det i Stockholms kårhus. Festerna var kända för att vara något allde-les extra, till och med vildare än vanliga studentfester. »Festen är den största – eller värsta – studenterna har på året« som Dagens Nyheter

uttryckte det. 1961 års maskeradfest var vildare än vanligt. Redan vid niotiden började festen urarta. Några studenter »excellerade i att visa upp sina gymnastiska färdigheter, som att stå på händerna på borden« och ett antal gäster alltför berusade kördes ut.

Sedan blev det värre runt midnatt då deltagarna roade sig med att

krossa glas i golvet i de två våningar där det var dans samt krossade

en del fönsterrutor. Mellan ett och halv två kastades »tårgasbom-

ber« som tydligen kommit i orätta händer, i en del utrymmen på bot-

tenvåningen, vilket vållade stor irritation bland deltagarna … Första

polisingripandet gjordes vid 23.30-tiden, då ett 30-tal studenter

samlats utanför Kårhuset under skrän och vrål. När två poliser från

Adolf Fredriks polisstation kom dit höll några av studenterna på att

ställa upp en parkbänk mot Kårhuset för att ta sig in genom ett föns-

ter. Strax innan festen avblåstes fick polisen avstyra ett par slagsmål

med studenter.

Kårens ordförande beklagade det inträffade och förklarade den urspå-rade festen med halloweens karaktär: »Den har ju karaktären av en kostymfest, och då släpps hämningarna lösa på ett helt annat sätt än vid vanliga fester«.

Källa: Dagens Nyheter 1961-11-05.

131

Idag ser jag och mina vänner halloween som en ursäkt för

att ha maskerad, festa och dekorera hemmet med t.ex.

pumpor (kvinna, f. 1994).

I jämförelse med »bus eller godis«-seden är variationen vad gäller utklädseln större på ungdomsfesterna. Visserligen dominerar skräcktemat fortfarande, men samtidigt påpekar många av dem som svarat på frågelistorna att det är fullt möjligt att klä ut sig också till något annat. »De maskerad-fester jag har varit på senare åren har inte haft något tema utan man har kunnat klä ut sig till vad som helst«, skriver en kvinna född 1994 uttryckligen. En jämnårig berättar att hon bland mycket annat klätt ut sig till både Roger Pontare och Carl Michael Bellman. Andra beskriver utklädslar av en helt annan karaktär:

Öldrickande mumie på halloweenfest i Göteborg 1993. Foto: Fredrik Skott.

132

Förra året var jag Magnus Uggla, jag hade en stor afro-

peruk, skinnjacka, svarta jeans och pilotglasögon. I år ska

jag och min kompis vara militärklädda. Vi har lånat militär-

byxor av min granne och sen ska vi måla oss i ansiktet och

ha militärhjälm.

Jag klädde ut mig till hulken, eller jag klädde inte ut mig

utan jag målade hela kroppen grön och hade på mig trasiga

jeanshorts. Jag tycker hulken är cool, så jag valde honom

(man, f. 1995).

Deltagare i Shockholm. Foto: Patrick

Österlund / fotosbypatrick.com.

133

På halloweenfesterna möts och blandas ofta det komiska och det skrämmande, det utmanande och det avskräckande. I festbeskrivningarna framskymtar tydliga karnevaliska drag, vilka har mer gemensamt med 1800-talets utklädningsupp-tåg än med vår tids jul, lucia och påsk. Inte minst är det för halloweenfirarna möjligt att med hjälp av utklädseln prova andra identiteter, att temporärt utforska hur det är att vara någon (eller något) annat.

Folk gillar att släppa lös och bara ha kul, och det är nog en

stor anledning till halloween, att få släppa lös och få klä ut

sig, vara vem man vill för en kväll, det är ganska speciellt,

för ingen annan högtid har det (man f. 1997).

Foto: Britt-Marie Olsson / Helsingborgs Dagblad.

Film och musik

John Carpenters film Halloween från 1978 är en av de allra mest fram-gångsrika independentfilmerna någonsin. Skräckfilmen handlar om hur Michael Myers, en sexårig pojke, knivmördar sin äldre syster på halloween. Myers hamnar på mentalsjukhus men rymmer efter 15 år och börjar då, clownklädd och maskförsedd, återigen att mörda. Den svenska titeln på filmen är Alla helgons blodiga natt, sannolikt efter-som halloween var ett närmast okänt begrepp för många svenskar på 1970-talet. Filmen, som också bidrog till att sprida halloween, fick en lång rad uppföljare.

Att titta på skräckfilm är idag en väsentlig del av mångas halloween. I svaren på institutets frågelista berättar några om hur de brukar se på skräckfilm för att komma i rätt stämning, ibland inför eller på en halloweenfest.

Jag brukar följa skräck-

filmsmaraton på teve,

nu senare på Net flix och

Love film. Jag ser minst

en skräck film om dagen,

veckan fram till den 31:e.

Jag byter mina avatarer på

sociala medier till skräck-

eller halloween-relaterade

som jag byggt i Photo shop

(kvinna, f. 1974).

»Straight out of hell« (2013) är gruppen Helloweens

fjortonde studioskiva. Halloweenpumporna är ett

återkommande inslag på deras album.

Jag ÄLSKAR den här högtiden och

frossar gärna i skräckfilmer och annat

som hör högtiden till (kvinna, f. 1969).

Jag skulle inte vilja påstå att jag

»firar« halloween, däremot har jag och

min sambo infört traditionen »skräck-

filmsmaraton« under halloween eller

vid tiden omkring. De senaste fyra

åren har vi bunkrat upp med godis,

släkt lampor, tänt ljus, hoppats på ett

höstigt regnoväder och sedan spen-

derat så många nattimmar som möj-

ligt med att titta på skräckfilm och rik-

tigt rugga till tillvaron (kvinna, f. 1991)

I hög grad inspirerar skräckfilmer och skräckserier även till utklädslar. Till exempel finns masker och kläder med inspiration från serier som Walking Dead och filmer som Scream i många utklädningsaffärer.

I frågelistsvaren är även musiken ett återkommande tema. Exempel-vis är musik från skräckfilmer vanligt på halloweenfester. På 1980-talet bidrog den tyska hårdrocksgruppen Helloween till att sprida kunskapen om halloween i Europa. På flera av gruppens skivomslag återfinns pum-por och »o-et« i gruppnamnet är också format som en Jack o’lantern.

Källor: Institutet för språk och folkminnen, frågelistsvar.

Affish för filmen Halloween (1978).

Pictorial Press Ltd / Alamy Stock Photo.

136

Som utklädd är det möjligt att tänja på, eller till och med över-skrida, vardagens normer då utklädseln inte bara möjliggör ett annorlunda utseende utan också ett beteende som annars vore otänkbart. Samma slutsats drar etnologistudenten Anne-lie Deckel som i slutet av 1990-talet intervjuade halloweenfi-rare om deras val av utklädslar. På halloweenfesten kan, påpe-kar Deckel, den som känner sig maktlös i vardagen iklä sig rol-len som någon individ eller varelse med makt. Den som i van-liga fall är blyg kan istället, med hjälp av utklädseln, utmana sina egna (och andras) gränser, till exempel är det som utklädd till en blodsugande vampyr mer tillåtet än vanligt att kasta sig runt halsen på andra. Under festen är det också möjligt att utmana befintliga könsroller, exempelvis kan en kvinna både klä ut och bete sig som en man, eller istället tänja på eller över-skrida normerna om hur man ska bete sig genom att vara »för utmanande«. Deckel summerar: »På halloweenfesten tar man inte några risker i motsats till i vardagen, eftersom man tagit på sig en påhittad identitet. Till skillnad från andra fester är det på halloween tillåtet och ofta önskvärt att delvis överskrida gängse normer«.

Tämjda�och�otämjda�seder

Hur kommer det sig då att halloween blivit höstens stora fest-helg? Som framgått har flera av årets högtider under 1900-talet anpassats till mindre barn och deras föräldrar. Tidigare var många av vår tids familjeseder – alltifrån dans kring mid-sommarstången via påsk- och valborgseldar till utklädnings-upptåg – ungdomstraditioner. I mångt och mycket var de

137

»Vi var ett tjugotal barndomsvänner … som alla

hade klätt ut oss till olika teman som: levande död,

vampyr, häxa, galen predikant, mumie, djävulen,

seriemördare etc. Festen hölls i en villa och tomten

hade preparerats med gravstenar, spindelnät,

kroppsdelar för ökad skräcktematik. Inne i huset

fanns en likkista, mer spindelnät, speciell grön och

stark häxbål och rätter som såg ut som avslitna

fingrar och andra hemskheter. Musiken som

spelades var mest hårdrock, men självfallet var King

Diamonds låt Halloween en given och under kvällen

upprepad klassiker«. Foto: Tommy Kuusela 2009.

138

tillfällen för unga att ordna egna fester på sina egna vill-kor. Det var tillfällen då ungdomen temporärt kunde (för-söka) frigöra sig från den i vanliga fall omfattande sociala kontrollen, något som i sin tur ofta upplevdes som proble-matiskt av vuxenvärlden (som till stor del bar upp den soci-ala kontrollen).

Det finns också otaliga exempel på konsekvenserna av att vuxna – antingen som privatpersoner, föreningar eller myn-digheter – försökt reformera, omforma och ta kontrollen över ungdomens seder. Firandet av lucia är ett bra exempel. I uppsatsen »Föreningar, fylla och förskola« beskriver Mattias

Halloween katalog från

Hobbex, 2013.

Halloween-Hitler

Halloween karaktäriseras av normbrytande – som utklädd får man både se ut och bete sig på sätt som annars inte är acceptabla. Många väljer att klä ut sig till något läskigt, till monstruösa varelser eller mass-mördare från filmernas värld. Kan man då klä ut sig till vad som helst? Frågan ställdes på sin spets i Jönköping år 2012 då polisen ingrep mot en 24-årig man som var utklädd till Hitler.

Inför en halloweenfest på en krog hade mannen och hans vänner dra-git lott om vem som skulle klä ut sig till vad. På 24-åringens lott stod det »nazist«. På festen bar han följaktligen en mörk kostym, ett järn-kors och en hakkorsarmbindel. Under kvällen kompletterades utkläd-seln med en ditmålad liten svart mustasch. Enligt 24-åringen uppskat-tade många, men uppenbarligen inte alla, utstyrseln då polisen kom. Efteråt åtalades han för hets mot folkgrupp. En enig tingsrätt friade honom slutligen, bland annat då han inte haft för uppsåt att sprida hot med hakkorset. Under rättegången framkom dessutom att mannen ifråga inte sympatiserade med nazismen som ideologi.

Den utklädde var själv oförstående inför anklagelserna om hets mot folkgrupp. »Jag tycker man kan klä sig hur man vill på Halloween«, påpekade han till media. Frågan debatterades också livligt i forum på internet. Många påpekade det osmakliga och oetiska med att klä ut sig till Hitler, andra hävdade tvärtom att 24-åringen bara, som de flesta andra på halloween, klätt ut sig till något hemskt och skrämmande.

Källor: Expressen 2012-12-06 & 2013-02-21, Jönköpings-Posten 2012-12-05 & 2013-03-

07 och SVT Nyheter 2013-03-07.

140

Axelsson hur lucia successivt förändrades under 1900-talet, från att ha varit en ungdomsfest till att bli en barntradition. Utifrån en studie av artiklar i Göteborgs-Posten visar han hur firandet i det offentliga rummet under 1970- och 1980-talen var stökigt, hur det präglades av oordning. Inför lucia annonserade discon och nattklubbar i tidningen, dagen därpå rapporterades det istället om urspårade fester, fylla och omhändertaganden. Under 1980-talet kom dock artik-larna allt oftare att handla om hur fritidsgårdar, inte sällan i samarbete med myndigheter, ordnade alternativa firanden. Drogfri lucia blev ett inarbetat begrepp, rentav en succé i takt med att allt fler av vuxenvärlden kontrollerade tillställningar anordnades. Följaktligen rapporterade Göteborgs-Posten allt mer sällan om ungdomsproblem. Tvärtom konstaterades

Vampyr på halloweenfest i Göteborg 1993. Foto: Fredrik Skott.

141

år 1995 att »traditionen [att bli berusad på Lucia] tycktes vara på väg bort«. Istället uppmärksammades allt oftare helt andra typer av firanden. År 2000 konstateras exempelvis att »hundratusentals barn och föräldrar har firat lucia hemma och på dagis och skolor«. Luciafirandets förändring är ett exempel på hur vuxenvärldens försök att organisera och ta kontrollen av ungas »egna« seder ofta inte bara leder till att sederna reformeras, utan till att de överges. 1900-talets luciafirande är ett exempel härpå, 1800-talets utklädnings-upptåg är ett annat. Båda var tidigare i mångt och mycket de ungas egna seder, idag är de istället i hög utsträckning arrangerade av vuxenvärlden. I samma takt som vuxna har försökt rädda, styra upp och organisera sederna har ungdo-mar och lite äldre barn tappat intresset för dem.

Att halloween fick fotfäste i landet i mitten av 1990-talet, alltså ungefär samtidigt som lucia förlorade sin status som ungdomens höstfest, är knappast en slump. Visserligen bidrog säkerligen kommersiella krafter till halloweens införande i Sverige men för att en sed ska accepteras krävs också, som Agneta Lilja tidigare påpekat, att den ska kännas meningsfull och även bättre än det som den ersätter. Mycket tyder också på att halloween fyllde ett tomrum, ett behov bland unga att ha en »egen« fest – en utklädningssed som är lite friare, lite farligare och lite mer förbjuden än sådana som redan tämjts och tagits över av vuxenvärlden. Utklädningsupptågens möj-ligheter att tänja på gränser för det tillåtna och under några timmar omkullkasta vardagens makthierarkier har lockat unga i hundratals år. Halloweens etablering i Sverige är ett tydligt exempel på att sedernas karnevaliska drag fortfarande

142

lockar många unga. En kvinna född 1996 uttrycker det väl: »Sverige behöver verkligen släppa loss lite, att vi har en helg om året där allt är tillåtet … Det är allt jag begär«.

Källor: Artikeln bygger till största delen på svar på frågelistor om

halloween från samlingarna vid Institutet för språk och folkmin-

nen. Agneta Liljas bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken

(1998) har varit en viktig inspirationskälla, liksom Gillis Herlitz

Mors dag och Halloween. Festseder i förändring (2007) och anto-

login Halloween and Other Festivals of Death and Life (red. Jack

Santino, 1994). Äldre utklädningsupptåg behandlas utförligt i

Masks and Mumming in the Nordic Area (red. Terry Gunnell, 2007)

– när det gäller Sverige är Eva Knuts artikel »Masks and Mumming

in Sweden« en bra källa. Även Maske og forklædning i Danmark

(2014), redigerad av Inge Adriansen och Carsten Bregenhøj ger en

bra inblick i utklädningssederna och deras förändring. Jag har också

haft stor nytta av två uppsatser, dels Mattias Axelssons »Föreningar,

fylla och förskola. Luciafirande i Göteborg 1900–2000« (historia,

Göteborgs universitet, 2012), dels Anne-lie Deckels »Halloween. Att

byta identitet – en lek med det otillåtna« (etnologi, Stockholms uni-

versitet 1998). Påskkäringar har jag själv skrivit om, bland annat

i boken Påskkäringar. Från trolldomstro till barnupptåg (2013).

Citaten i artikeln är språkligt redigerade.

143

Tack

Ett stort antal personer har på ett eller annat sätt hjälpt till med färdigställandet av denna bok. Först och främst vill vi rikta ett tack till alla som besvarat frågelistor och upprop om halloween samt till de arkiv, museer och privatperso-ner som bidragit med fotografier till boken. Vi vill också passa på att tacka Bengt Edqvist, Tommy Kuusela, Annika Nordström, Josefin Pettersson och Lena Wenner, samtliga vid Institutet för språk och folkminnen, för synpunkter på och korrekturläsning av våra texter samt Marie-Louise Thomasson som bistått med dokumentation av halloween.

Ett särskilt tack går också till Butterick’s VD Bengt Olander. Han har under tjugo års tid – det vill säga ända sedan institutet gav ut Sockrade hjärtan och godissugna spö-

ken (1998) – visat stort intresse för halloweenforskningen som bedrivs där. Han har varje år via e-mail kommenterat årets halloweenförsäljning, pekat på eventuella trender och så vidare. Han har även generöst delat med sig av sina person-liga reflektioner över halloween som fenomen. Under arbetet med denna nya bok har han inte bara beredvilligt svarat på frågor utan också försett oss med kataloger och fotografier och naturligtvis delgett oss sin syn på halloween. Stort tack!

För ett generöst tryckningsbidrag vill vi också framföra ett stort tack till Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Uppsala och Göteborg sommaren 2017 Agneta Lilja och Fredrik Skott

Agneta Lilja (f. 1950) är fil. dr i etnologi. Åren 1998 till 2017 var hon lektor vid Södertörns högskola, tidigare var hon arkivarie vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Agneta Liljas forskning rör arkiv, ämneshistoria, kvinnors skrivande, dödsrunor över vetenskapare och näringslivets män samt diktning och högtidssed.

Fredrik Skott (f. 1972) är docent i nordisk folkloristik vid Åbo akademi och alltsedan 1996 forskningsarkivarie vid Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg. Tidigare har han bland annat skrivit om traditionsarkiv, ritualer och folkliga trosföreställningar.

Documents

Agneta Lilja redrik Skott F HALLOWEEN · Halloween väcker känslor. En del tycker att seden är alltför kommersiell, obehaglig eller osvensk. Somliga uppfattar halloween som ett