FORTSATT SAM TAL

134 Fortsatt samtal:

Gar det att forena de synsatt pa det muse­ala uppdraget som framtradde i Erik Hofrens och john Aage Gjestrums texter i nast foregaende nummer av var tidskrift (1994:1)? Den forre refererade Thomas Mathiesen, den senare Duncan Cameron. Vi fragade Erik Hofren. Hans svar foljer har nedan.

Vi tar for ovrigt garna emot kommenta­rer och synpunkter pa tidskriftens artiklar och kan ibland tanka oss att formedla dem vidare till lasekretsen under ovansdende rubrik. Red.

Aktorsperspektiv, makt­perspektiv och det museala smnelaget

I sin uppsats Lokalmuseer og museumsprofe­sjonalitet diskuterar John Aage Gjestrum insiktsfullt vad jag har i korthet vill benamna aktorsperspektivet i museiland­skapet. Han gor det med utgangspunkt i framforallt arbeten av tre interrnationellt kanda museologer, fransmannen Georges Henri Riviere och Hugues de Varine, samt kanadensaren Duncan Ferguson Cameron. De bada forstnamnda, ICOM-direktorer­na, ar starkt forbundna med den nya museologin och alldeles sarskilt med eko­musei-iden som den formulerades 1972.

Yid ICOMs generalkonferens i Quebec 1992 gjorde Hugues de Varine en 20-arig tillbakablick pa museernas «Big Bang-peri­od» som inneburit, menade han, att man nu tydligt kunde urskilja ett nytt koncept med tva museimodeller - institutionsmu-

seet och processmuseet - nagot som Cameron redan 1971 forutskickat i sin ofta aberopade artikel The Museum, a Temple or the Forum - forum ar dar slagen skall utkampas, templet ar dar segrarna vilar. Det forsta ar process, det andra ar produkt.

Pa nordisk botten kom nagot liknande tankegangar till uttryck i boken 70-ta!ets museum. Samspel, kontakt, kommunikation (1970), dar de fyra forfattarna skrev

Der srora och hi trills endast sporadiskt provade

arbetsfaltet for de kulturhistoriska museerna ligger i

arr ta upp dagsaktuella problem och sacra in dem i

sitt sammanhang. Dagens skeende ger det kultur­

hisroriska museet dess naturliga uppgifrer.

Nar Cameron 1992 aterkommer med sin lysande uppsats A Change of Heart rads han status quo och forfaras over musei­mannens tydliga onskan att vilja spela «safe».

Han tror likval att museimannen kan vara avantgardister for en positiv social andring om de, med Gjestrums ord

innser betydningen av det kompleks han kaller den

ikke-hellige tre-enighet. I dette legger han at det ikke

bare er ulikheter i syn pa politikk, prioriteringer

eller taktikk alene som kompliserer oppgaven, men

at det ogsa er ulike verdier innen oss selv som star i

konflikt til hverandre, og som kan skape smertefulle

dilemmaer. De museumsprofesjonelle utgj0r en

ikke-hellig tre-enighet av private, profesjonelle og

institusjonel!e person er.

F0r att inte hamna i en atervandsgrand menar Cameron att man maste borja fran borjan, dvs inse att varje museum i saval sitt grundande, som sin utbyggnad och pabyggnad ar en politisk handling, moti-

verad av sin egen tid. Under slutet av 1800-talet och omkring sekelskiftet, exempelvis, var onskan om att halla arbetarungdomen borta fran gatorna en ofta forekommande borgerlig motivering for ett museigrundande pa samma satt som anlaggandet av parker med deras fris­ka luft sags som en metod att motverka fyl­leri.

Jag tror att en vidareutveckling av Camerons Oheliga treenighet till att ocksa omfatta en relation till museernas He!iga treenighet - samla, varda, visa - skulle kunna vara en fruktbar forskningsuppgift.

Privata - Samia Professionella - Varda Institutionel!a - Visa

I Camerons forfattarskap ar inte akt0rs­perspektivet (for ovrigt pa goda grunder) sarskiljt fran maktperspektivet som jag sokte utveckla i min uppsats Det grona porslinspa!atset och som bygger pa framst den norske rattssociologen Thomas Mat­hiesens arbete Makt och Motmakt (1982).

Vad jag inte tillrackligt starkt betonade ar att de sex arbetsformer inom «offentlig­heten» som behandlades - arenautbryt­ning, informationsvridning, maktbild­ning, sakprioritering, premissformulering och alternativutformning - maste ses som en helhet, som ett spektrum av former, som alla i mojligaste man bor utnyttjas. Jag tror ocksa att arbetet inom offentlighe­ten, har representerat av museet, innebar nagot annat och betydligt mer an att skri­va en artikel i tidningen da och da eller att g0ra en utstallning har och dar. Jag tror likasa att det ar viktigt att betrakta arbets­formerna, och jag gor har Mathiesens ord till mina egna, som exempel pa att det trots alla svarigheter ar mojligt att handla

f ORTSAT T SA M TA L

politiskt inom offentligheten, att det ar mojligt att lagga fram nya premisser inom vidare cirklar, att det ar mojligt att defini­era problemstallningar och betingelser.

Men utan grund i djupare normativa hallningar och i sista instans i konkreta organisationer (museer) ar risken stor att det blir en flyktig verksamhet som vinner och forsvinner med vindens riktning.

Jag har understrukit Camerons master­skap nar det galler att lyfta fram museet i ljuset. Artikelns titel, A Change of Heart, har inspirerats av W.H. Auden. Det finns all anledning att aterge Camerons egen motivering:

Auden's Petition of 1930 was about changes of a

different kind than those being considered here, but

it is notable that he was calling not just for changes

in the social order and the mores of his time, but

more for a change in sensibili ty - 'a change of

heart' - for something deeper and more vital within

than appearances without. As we move to explore

our world of museums, using Auden's architectural

metaphor for the ethos of professions and the insti­

tution, I will argue that it is a new sensibility and

an openness to the propositions fo r change that we

need so much more than our accustomed proclivity

fo r intellectualization alone.

Det museala sinnelaget, och det ar sa nara jag kan komma, kraver en ny sensibilitet. Darmed har jag till sist hamnat dar jag vil­le hamna, hos arkeologen och poeten Carl-Axel Moberg och hans bok fran 1977, Den /anga stubinen, miljarder mdnniskor -milj'oner ar. Pa sista sidan presenterar han srg:

Ett yrke: att vara en nodvandig framling. Man kan

ha ska! att kanna sig som en framlin g: nar man har

till yrke att forska om manniskor som man inte

135

136

fORTSATT SAMTAL

langre kan gi:ira nagot Som heist at eller for; nar det

finns sa mycket att gi:ira bland de levande och for de

kommande.

Men vi levande ar for ra och for speciella.

Studium bara av oss skulle ge for snav bild av arten

manniskans mojligheter och omojligheter.

N uet ar sa kort, ger for korta perspektiv; och vi

behover sa l:'inga tidsperspektiv for eftertanke fram­

at.

Det kan bli lattare om vi slapper in tanken pa

och kunskapen om de l:'inga g:l.ngna tiderna i vart

medvetande.

Och sist men inte minst: de levandes fi:irestall­

ningar om de doda ar viktiga best:'indsdelar i de

levandes ideologi och politiska syn; darfor ar kritisk

belysning av dessa forestallningar och deras verklig­

hetsforankring inte betydelselos.

Den kritiske belysaren av sadant ar en nodvandig

framling.

Ar det kanske sa att det ar museernas framlingskap som kunde vara deras vikti-gaste egenskap idag? Erik Hofren

Notis er:

Daniel J. Sherman & lrit Rogoff (eds): Museum

Culture. Histories, Discourses, Spectacles.

University of Minnesota Press, Minneapolis, 1994.

ISBN 0-8166-1953-0

Bokens samling av uppsatser harror ursprungligen

fr:'in ett symposium som holls 1988, men har senare

kompletterats med nyskrivna texter, bl a av Walter

Gmsskamp och Boris Groys, som ju ar bekanta for

lasarna av var tidskrift. Symposiets syfte var att

granska museerna som kulturens speglar, inte pri­

mart den kultur eller de kulturformer de utger sig

att spegla, utan de kulturella konstruktioner de

foretrader i sitt samlande och utstallande.

I bokens forsta avsnitt 'Histories' diskuterar

Dede/ Hoffman under rubriken 'The German Art

Museum and the History of the Nation' sambandet

mellan nationella ideologier och konstmuseernas

samlande med Tyskland som exempel; Seth Kouen

beskriver och analyserar i 'The Whitechapel Picture

Exhibitions and the Politics of Seeing' det konst­

bildningsprojekt inspirerat av Ruskins ideer som

inleddes 1881 i Londons East End och som pa sin

tid vackte stor uppmarksamhet med sitt forsok att

overbrygga klassklyfror; Vera L. Zolberg diskuterar i

«An Elite Experience for Everyone»: Art Museums,

the Public, and Cultural Literacy' bl.a. i anslutning

till Bourdieus ideer konstmuseernas svagt utveckla­

de pedagogiska verksamhet och motsattningen mel­

lan deras elitistiska samlande och den principiella

kulturpolitiska demokratiseringsambitionen i for­

hallandet till publiken; Dominique Poulot beskriver

ekomuseirorelsen i Frankrike och dess politiska tve­

tydighet i uppsatsen 'Identity as Self-Discovery:

The Ecomuseum in France'; Ariella Azoulay slutli­

gen behandlar med utg:'ingspunkt fr:'in de israeliska

museerna forenkling och komplexitet i utstallning­

arnas historiska berattande - 'With Open Doors:

Museums and Historical Narratives in Israel's

Public Space'.