Anders Palmgren Psykoanalysens Grunder

GÖTEBORGS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

Freud - psykoanalysens grunder

Anders Palmgren

Psykoanalysens grunder, 15 poäng Psykoterapeutprogrammet Hösttermin 2012, oktober Examinator: Per Magnus Johansson

2

Freud

- psykoanalysens grunder Anders Palmgren

Sammanfattning: Föreliggande arbete är inspirerat av frågan kring vilka

patienter och vilka frågor som är möjliga att arbeta med i psykoterapi. De för

psykoanalysen centrala texterna Sorg och melankoli och Introduktion till

narcissismen samt en text ur Vardagslivets psykopatologi används för en

fördjupad förståelse. Kritiken av Freud berörs.

Jag har under mina tio år som psykolog arbetat kliniskt inom tre områden;

vuxenpsykiatri, primärvård och i privat mottagning. De tre områdena har strukturellt

sett olika förutsättningar med avseende på hur psykologen är placerad vilket påverkar

form och inriktning, kort sagt, möjligheten att bedriva psykoterapi. Primärvården och

vuxenpsykiatrin är offentliga strukturer som är skyldiga att ta sig an de patienter som

bedöms vara i behov av behandling medan den tredje strukturen, den privata, erbjuder

en större frihet att välja patienter utifrån vilka som är möjliga att arbeta med1.

1 Psykoterapimottagningen på Psykologiska Institutionen utgör ytterligare en struktur där den Psykoterapimottagningen på Psykologiska Institutionen utgör ytterligare en struktur där den psykoterapeutiska friheten är starkt kringskuren med tanke på att arbetet skall examineras med avseende på såväl innehåll och volym.

3

Frågan kring vilka patienter som är möjliga att arbeta med eller mer precist vilka frågor

som är möjliga för en bestämd patient är ständigt aktuell och har inspirerat till detta

arbete.

Metod

Följande tre texter av Freud refererades: nionde kapitlet ur Vardagslivets

psykopatologi, 1904, Introduktion till narcissismen, 1914, och Sorg och melankoli,

1915. Dessutom lästes Per Magnus Johanssons avhandling Freuds psykoanalys –

Arvtagare i Sverige del 2 och Billy Larssons artikel Var Freud vetenskapsman?

Resultat

Vardagslivets psykopatologi

Freuds bok Vardagslivets psykopatologi publicerades 1904 och bygger delvis på

självupplevda händelser och konfliktsituationer. Nionde kapitlet ”Symptom- och

slumphandlingar” behandlar hur dessa kan tolkas som symptom orsakade av omedvetna

konflikter.

Freud inleder med ett resonemang kring det han kallar slumphandlingar och

beskriver dessa som självständiga handlingar som inte ifrågasätts och något man gör

”utan att mena något med det” eller att de sker ”av en ren tillfällighet”2. Efter att ha

iakttagit och analyserat en lång rad av dessa handlingar hos sig själv och andra hävdar

Freud att den korrekta benämningen på dessa handlingar borde vara symptomhandlingar

2 Freud, 1904, S.Skr band IV, sid. 226

4

då de uttrycker något som den som utför handlingarna inte är medveten om. Han

beskriver patienter som talar om vad som förefaller vara ointressanta småhändelser och

uppfattar i detta, patientens urval, en fingervisning om att handlingen kan utgöra ett

symtom. Så beskriver han till exempel den unga kvinnliga patienten som av misstag

delar en sedel och ger till en dam på besök som hon känner i välgörenhetssammanhang.

Besökaren har rekommenderat henne till Freud och den unga kvinnan upplever sig stå i

skuld till besökaren för detta. Freud betecknar sammanträffandet som besynnerligt och

inte tillräckligt för att förklara misstaget med sedeln då den upplevda skulden var

medveten. Han finner dock att en annan dam samma dag förmedlat kontakt med en

giftaslysten man och att den unga kvinnan till denna dams prestation, knutit en

omedveten förhoppning om framtid och barn. I denna omedvetna tanke, menar Freud,

flöt de två damerna samman och den unga kvinnan gav

”till besökaren det arvode som hennes fantasi var redo att ge den andra.”3

Freud delar i denna artikel in slump- och symptomhandlingarna i tre grupper

beroende på under vilka förhållanden de sker. Vanemässiga handlingar är sådana som

uppfattas som typiska för personen som till exempel att leka med klockkedjan eller

stryka sig över skägget och dessa menar Freud är närmast att betrakta som tillhörande

ticsen. En annan grupp av handlingar är de som sker regelbundet under vissa

omständigheter som till exempel att klottra när man håller en penna i handen, klirra med

mynt man har i fickan eller att plocka med kläderna. Freud menar att glömda knappar

och andra avvikelser i patienternas kläder förtjänar att uppmärksammas så som

3 Freud, 1904, S. Skr band IV, sid. 228

5

omedveten kommunikation insatta i sitt sammanhang under sessionen. Den tredje

gruppen av handlingar är sådana slumphandlingar som inträffar i enstaka fall och denna

grupp exemplifieras med en redogörelse för ett tillfälle när Freud tillbringat några dagar

samman med en ung man som också väntade på sitt resesällskap. När den unge

mannens hustru anlänt och man träffades av en händelse bjöd den unge mannen in

Freud att äta frukost med dem. Då Freud senare kom för att slå sig ner vid bordet hade

den unge mannen placerat sin rock på den tredje stolen, vilket Freud för sig själv

tolkade som att han inte var välkommen. Den unge mannen uppmärksammade inte att

Freud blev stående förrän hans hustru påpekade detta för honom. Missförstånden mellan

människor som följer av dessa oavsiktliga handlingar, tänker Freud, är konsekvensen av

den oärlighet som

”ligger i att människor, under förevändning av glömska, felgrepp eller

oavsiktlighet, ger uttryck åt impulser som de hellre borde tillstå for sig själva och

andra, om de nu inte kan behärska dem”. 4

Freud fortsätter med att ge exempel hur symptom - och slumphandlingen har samma

betydelse hos hans patienter som hos normala personer och att de kan fungera som

orienteringspunkter i nya och okända sammanhang. Slump- och symptomhandlingar

som inträffar inom äktenskapet uppfattar Freud som extra allvarliga då omedvetna

konflikter riskerar att rubba äktenskapets grund. Han resonerar kring betydelsen av att

rastlöst dra av och sätta på vigselringen, att glömma bort den sista provningen av

bröllopsklänningen hos sömmerskan eller att förlägga eller förlora sin vigselring. Att

4 Freud, 1904, S. Skr band IV, sid. 245

6

tappa bort viktiga föremål är i högsta grad en symtomhandling som är omedvetet

önskad av den som lider förlusten och representerar en omedveten motvilja mot

föremålet eller personen som förknippas med det samma. Freud återkommer även i

denna text till diktarnas och författarnas försprång vad gäller att förstå och beskriva

symptom- och slumphandlingarnas natur. Han framhåller August Strindberg (1849-

1912) som en mästare på detta och menar att han till detta hade

”stöd av en djupgående psykisk abnormitet.” 5

Freud avslutar kapitlet om symptom- och slumphandlingar med ytterligare några

exempel på symptomhandlingar som patienten som rycker upp dörren till

behandlingsrummet medan förgående patient fortfarande talar för att stilla sin

nyfikenhet liksom hon gjorde när hon öppnade dörren till föräldrarnas sovrum som

barn. Eller hur kvarglömda föremål hos läkaren utgör en önskan om att få komma

tillbaka snart. Slutligen konstaterar Freud att även språket kan sägas vara en

symptomhandling och att de ord och bilder man använder för att uttrycka sina tankar

präglas av andra dunklare hänsyn och teman som för tillfället hålls undan.

Introduktion till narcissismen

Freuds text Introduktion till narcissismen publicerades 1914 i Jahrbuch der

Psychoanalyse VI. I artikeln vidareutvecklade Freud sin teori om drifterna, vilket fick

stor betydelse för psykoanalysen och dess utveckling6. Texten är indelad i tre kapitel. I

5 Freud, 1904, S. Skr band IV, sid. 245 6 Redaktionell inledning till Introduktion till narcissismen, S. Skr. IX, sid 74

7

det första kapitlet diskuterar Freud tidigare texter kring narcissism och tanken att det

finns en primär narcissism som är ett normalt steg i människans psykosexuella

utveckling. Andra kapitlet är en genomgång av hur narcissismen kan undersökas genom

”Studiet av organisk sjukdom, hypokondri och könens kärleksliv”.7 Det tredje kapitlet

diskuterar jagideal och sublimering.

Freuds teoretiserar i denna text kring hur jaget utvecklas ur de autoerotiska

drifterna i individens möte med den andre. Detta möte skapar hos individen en

självkärlek, primär narcissism, som utgör grunden för kommande libidinösa bindningar

till personer i omvärlden, objektslibido. Jaglibido och objektslibido antas fungera som

kommunicerande kärl där en ökning av den ena innebär en minskning av den andra.

Tillbakadragandet av objektslibido i samband med förluster skapar en förhöjning av

narcissismen som får olika uttryck beroende på personens psykiska struktur. För

neurotikern sker vid tillbakadragandet av libidon en förflyttning av laddning från det

verkliga objektet till ett imaginärt sådant, vilket innebär att kärleksobjektet inte behöver

ges upp helt, så kallad introversion. Hos den psykotiske innebär samma

tillbakadragande att laddningen tillförs jaget, vilket innebär ett kraftigt förstorat jag med

storhetsvansinne som följd. Freud argumenterar mot Jungs tanke om libidon som en

”allmän kraft som utan åtskillnad genomsyrar alla psykiska strävanden,”8

7 Freud, 1914, S.Skr IX, s. 84 8 Peter Gay, Freud, s 360

8

och menar att det finns både biologiska och organiska argument för en ursprunglig

skillnad mellan sexualdrifter och jagdrifter. Han hänvisar bland annat till det faktum att

individen både kan ses som den som strävar efter sexuell tillfredsställelse och som en

reproduktionens tjänare.

Freud konstaterar att förskjutningar av libido mot jaget sker både vid kroppslig

sjukdom, sömn och hypokondri. Vid hypokondri tänker han sig att denna mer precist

avhänger en uppdämning av jaglibidon upplevd som olust eller en ökad spänning och

orsakad av ett tillbakadragande av objektlibido. Psykisk bearbetning av denna olust kan

ske genom konversion, reaktionsbildning eller skyddsbildning (fobi) som då kan iakttas

som symtom.

Freud introducerar sitt begrepp ”stödberoende” objektval som får uppfattas stå i

motsats till narcissistiskt objektval. Han menar att det är möjligt att välja det ena eller

andra utifrån att människan har två ursprungliga sexualobjekt; modern, eller hennes

ersättare, och sig själv. Freud menar att män vanligen gör stödberoende objektval mot

bakgrund av sin primära narcissism som antas överförd på sexualobjektet. I denna ligger

även den sexualöverskattning som möjliggör att jaget ger upp sin egen laddning till

förmån för objektet vilket yttrar sig som förälskelse. Hos kvinnan beskriver Freud att

den psykosexuella utvecklingen leder till ökad grad av narcissism, vilket i sin tur leder

till minskad förmåga till förälskelse och objektkärlek. I synnerhet estetiskt tilldragande

kvinnor drabbas av detta, enligt Freud, som också konstaterar att dessa kvinnor inte

heller är inriktade på att älska utan nöjer sig med att älskas. I föräldraskapet

reproduceras en ursprunglig och för länge sedan övergiven narcissism hos både män

och kvinnor och ger kvinnan möjlighet till en fullständig objektkärlek i det att barnet

både är ett främmande objekt och en del av kvinnans kropp.

9

Freud diskuterar hur barnets narcissism drabbas av bortträngning i takt med att

barnets omdöme, som en följd av uppfostran och mognad, utvecklas. Som en

återverkning av bortträngningen skapas ett idealjag som ersättning för den förlorade

narcissismen. Freud betonar skillnaden mellan idealbildning och sublimering och pekar

på den förras understödjande av bortträngningen medan sublimeringen leder till att de

libidinösa kraven kan uppfyllas utan bortträngning. Han fortsätter sitt resonemang med

att föregripa en jagövervakande instans som liknar samvetet och konstaterar att med

denna instans på plats blir den paranoides tanke om att bli iakttagen förståelig då

impulsen till jagidealet

”utgått från föräldrarnas kritiska inflytande som förmedlades med hjälp av rösten”.9

Koppling till drömarbetet görs genom att den i drömmen aktiva drömcensorn känns

igen i

”jagidealet och samvetets dynamiska yttringar”.10

Freud resonerar vidare om självkänslan som ett uttryck för eller mätare på narcissistisk

libido som inte ökar i takt med att objektet laddas och snarare minskar vid förälskelse.

Oförmågan att älska beskrivs som i hög grad nedsättande för självkänslan och leder till

mindrevärdeskänslor, och menar Freud, beror i första hand på den utarmning av jaget

som uppstår då stora libidinösa laddningar dras bort från jaget. Freud konstaterar att

organisk mindervärdighet spelar liten roll för neurosens etiologi då

9 Freud, 1914, S.Skr IX, s. 96 10 Freud, 1914, S.Skr IX, s. 97

10

” … anhopningen av olika sorters fulhet, organiska deformationer och defekter hos

samhällets lägre klasser inte alls påverkar antalet neurosfall bland dem”.11

Vad gäller självkänslans relation till erotiken menar Freud att man måste skilja på två

olika fall av libidinösa laddningar dels de jagsyntona och dels de bortträngda. De

jagsyntona innebär att

”Älskandet i sig, i form av längtan, saknad, sätter ned självkänslan, medan det att

bli älskad, att finna kärleken besvarad, att äga det älskade objektet stärker

den igen.”12

Vid bortträngd libido uppnås ingen tillfredställelse av kärlek och därför blir ett

tillbakadragande av objektladdningen den enda vägen för jaget att återta sitt värde.

Avslutningsvis konstaterar Freud att jagets utveckling innebär att den primära

narcissismen överges i takt med att individen uppfostras och mognar och att ett idealjag

träder fram. Kvar finns en längtan efter det tidigare narcissistiska tillståndet, vilken

fyller idealet och på så sätt ger tillfredsställelse.

Sorg och melankoli

Freuds uppsats Sorg och melankoli färdigställdes 1915 men publicerades inte

förrän 1917 i Internationale Zeitschrift für Psychoanalyse IV. Den skrevs i nära

anslutning till Introduktion till narcissismen och betraktas som en logisk fortsättning på


11

denna.13 Med utgångspunkt i det driftsliv Freud kartlagt i Introduktion till narcissismen

fortsätter han här att diskuterar mekanismerna bakom melankolin och använder den

allmänmänskliga sorgen som bakgrund och normalitet.

Sorg och melankoli utlöses, i de fall där dessa orsaker är möjliga att uppfatta, av

liknande livshändelser. De olika utkomsterna beror, enligt Freud, på individens

psykiska konstitution. Och medan sorgen, som en reaktion på en allvarlig förlust, har

sitt eget förlopp och i slutändan lämnar jaget

”fritt och ohämmat”14

är melankolin präglad av en så nedsatt självkänsla att den får betraktas som sjuklig.

Freud benämner det psykiska arbete som utförs vid sorg med begreppet sorgearbete och

menar med detta den process där resultatet av realitetsprövningen tvingar jaget till ett

mödosamt återtagande av libido från det älskade och förlorade objektet. Arbetet pågår

under lång tid och med stor insats under vilken objektet långsamt förlorar sin laddning.

Vid melankoli menar Freud att patienten inte vet vad som förlorats och att

objektsförlusten därför får anses vara omedveten. Ett annat utmärkande drag hos

melankolin är en avsevärd minskning av jagkänslan som leder till moraliska

mindrevärdeskänslor, aptitförlust och självmordstankar. Freud menar att dessa

patientens självförklenande tankar inte behöver ha någon faktisk grund men förvånas

samtidigt över hur den melankoliske patienten, trots denna låga uppskattning av sig

själv, inte i större utsträckning plågas av skam över sin person utan snarare finner nöje i

13 Redaktionell inledning, S.SKR IX, s 212. 14 Freud, 1917, S.Skr IX, s. 217

12

att lämna ut sig själv helt utan självaktning. Denna motsättning leder Freud till tanken

att den kritiska instansen, samvetet, som skiljts ut från jaget, tagit den andra delen av

jaget som objekt och att självanklagelserna egentligen är riktade mot ett kärleksobjekt

som förlorats men där förlusten gjorts otillgänglig för medvetandet. Den fria libidon

som återtagits, är indragen i jaget och tjänar

”till att etablera en identifikation mellan jaget och det uppgivna objektet”.15

Den narcissistiskt laddade identifikationen ersätter därmed kärleksobjektet och låter

relationen bestå helt oberoende av den reella förlusten. Förutsättningarna för detta utfall,

skriver Freud hänvisande till Otto Rank, är att valet av kärleksobjekt skett på

narcissistisk grund, vilket innebär att en disposition finns hos jaget att regrediera till

narcissism vid kränkning eller förlust. Ambivalenskonflikten, som ursprungligen

uppstår i samband med att jaget, genom identifikation, utser sitt kärleksobjekt, får i

förlusten av objektet förnyad aktualitet. Förlustens konsekvens av motstridiga känslor

underblåser ambivalensen och hatet drabbar den narcissistiska identifikationen och

därmed jaget med

”Melankolins utan tvivel njutningsfyllda självplågeri”.16

Självmordet kan ses som en konsekvens av att jaget, på vilket objektslibidon överförts

genom narcissistisk regression, gör sig till objekt för sig själv mot vilket de hatiska

impulserna ageras ut. Slutligen spekulerar Freud kring uppkomsten av manin som han

menar grundläggande är av libidoekonomisk natur. Han menar att det faktum att


13

melankoliarbetet sker i det omedvetna och i större utsträckning än sorg präglas av

ambivalens, leder till att långt fler konflikter måste hanteras med långt större insats av

psykiskt arbete. Den stora ansamlingen av laddningsenergi som härrör från libidons

regression till narcissism och som varit bunden i melankoliarbetet och i samband med

avslutningen av detta frigörs, är enligt Freud orsaken till det tillstånd av energiöverskott

som vi kallar mani.

Kritiken mot Freud

Kritiken mot Freuds psykoanalys har varit aktuell alltsedan den först blev

offentlig genom publiceringen av Drömtydning i november 1899. Kritikerna har varit

tidigare elever, psykiatriker, psykoanalytiker, filosofer och psykologer. Kritiken har

funnits och finns både utanför och inom den psykoanalytiska rörelsen och den har bland

annat lett till att det idag finns flera psykoanalytiska teorier. Idéhistorikern Per Magnus

Johansson har i sin avhandling ”Freuds psykoanalys” (2003) delat in kritiken mot

Freuds psykoanalys i två huvudtyper. Den ena en sakligt hållen kritik där kritikern intar

en annan ståndpunkt än Freud och argumenterar för denna med bibehållen respekt för

Freuds arbete och gärning och en annan mindre intellektuellt hederlig sådan som med

förenklade och motstridiga argument av ideologisk, rasistisk och ekonomisk karaktär

förkastar Freuds verk helt eller delvis. Den slovakiske filosofen Slavoj Žižek beskriver

tre huvudteman i kritiken mot Freuds psykoanalys som innebär att denna inte (längre)

förtjänar sin plats bland vetenskaperna. Dels hävdas att något nytt framkommit om

Freuds vetenskapliga eller privata liv som förändrar betydelsen av teorierna, dels hävdas

14

att psykoanalysen inte är en effektiv behandlingsmetod och dels hävdas att

psykoanalysens oförmåga att ge entydiga orsaksförklaringar gör den ovetenskaplig17.

I artikeln ”Var Freud vetenskapsman?” av leg. psykolog Billy Larsson, (numera fil. dr i

psykologi) tryckt i Folkvett 4/2002, gör författaren en genomgång av 1900-talets kritik

av Freud och konstaterar med hjälp av filosofen Frank Cioffi att ”Freuds psykoanalys är

en pseudovetenskap”18 och att denna insikt nu delas av ”en mindre grupp filosofer och

psykologer”19. En av punkterna som uppmärksammas är Freuds retoriska skicklighet

som författaren menar döljer mer än den förtydligar.

Diskussion

Kliniska reflexioner

I stort uppvisar de patienter jag mött eller möter i de olika strukturerna likartade

svårigheter och skiljer sig främst åt vad gäller de sociala, ekonomiska och personliga

förutsättningarna att ta sig an sina liv och svårigheter. Slump- och symptomhandlingar

går att spåra i en del patientarbeten och handlar vanligen om att patienten missar sin tid

eller dyker upp vid fel tillfälle. Symptomhandlingarna ger även ett sätt att för patienten

åskådliggöra hur människan inte är herre i sitt eget hus, det omedvetnas funktion och

villkor. Många patienter som söker hjälp har förlorat drivkraft, intresse och hopp och

fått den psykiatriska diagnosen depression. Av dessa patienter står en grupp fram för

mig särskilt tydligt när det gäller melankoli nämligen den som har erfarenheter av att

leva i exil sedan många år och ofta har skapat sig ett ordnat och fungerande liv med

17 PM Johansson, sid ff432 18 B. Larsson, sid 8 19 Ibid

15

hjälp av hårt arbete och uppoffringar. Sorgen över det förlorade, landet, språket,

kontakten med släkt och vänner, har präglat deras liv men skjutits i bakgrunden för att

möjliggöra etableringen i det nya landet. För dessa patienter kommer symtom som

nedstämdhet, uppgivenhet och irritation överraskande och oväntat och kopplas ofta till

yttre händelser som konflikter på arbetsplatsen, komplicerade relationer i eller utanför

familjen eller vacklande kroppslig hälsa. Vid inledande samtal talar ibland patienten om

sin exil som vore den ett avslutat kapitel i deras liv och därför inte skulle beröra dem

mer och förnekar helt saknaden och längtan efter allt det som hör det tidigare livet till

på ett sätt som vore denna konflikt bortträngd. Arbete med dessa patienter får inriktas på

den omedvetna sorgen för att få till stånd ytterligare ett sorgearbete.

Andra patienter med samma psykiatriska diagnos kommer mitt i livet och klagar på hur

deras dåliga självkänsla hela livet hindrat dem från att utvecklas till det de skulle kunna

bli samtidigt som de visar en uppenbar överskattning av den egna förmågan.

Upplevelsen av att alltid ha varit till för andra som barn, make eller maka och föräldrar

paras med en förställning av att inte kunna säga nej och en känsla av att vara oälskad. I

deras tal återfinns beskrivningar av upplevd ensamhet i familjen, svårigheter att uppleva

närhet med dem som står närmast och en ständigt återkommande känsla av tomhet.

Dessa upplevelser och känslor återkommer ofta som en svårighet att förbinda sig till det

psykoterapeutiska arbetet, att placera sig själv som patient, och försvårar, eventuellt

omöjliggör, det terapeutiska arbetet. Svårigheterna grundar sig i patientens bristande

förmåga att ladda den andre och därigenom åstadkomma en hållbar överföring inom

vilken det psykoterapeutiska arbetet kan äga rum.

16

Kritik och reflexioner

Min egen kritiska reflexion kring Freuds retorik, efter att nu ha läst ett urval av

Freuds mer kända och för psykoanalysen viktiga texter, är att Freud skriver oerhört

retoriskt skickligt och återkommande inbjuder läsaren att dra sina egna slutsatser med

hjälp av ibland dunkla antydningar eller outsagda tolkningar. Freud håller genomgående

en förbindlig ton i sina texter och återkommer ofta till den retoriska figur där han

föregriper anteciperad kritik genom att ta den tänkte kritikerns synpunkter till

utgångspunkt för sin argumentation. För att styrka sin sak och sina teorier används

förutom egna, också kollegors anekdoter. En fråga som inställer sig är vilken roll

framstegsandan och framtidstron i sekelskiftets kulturella smältdegel Wien, i

kombination med överföringen till Freud, påverkade dessa rapportörer.

Avslutningsvis kan det vara värt att åter påminna sig att det gått cirka hundra år

sedan de ovan refererade texterna skrevs och då i en radikalt annorlunda social, kulturell

och politisk kontext. Under dessa hundra år har ett oräkneligt antal människor sökt sig

till talkuren för att genom samtal med en annan människa finna sig själv, sin väg och

sitt liv.

Referenser

Freud, S. (1914/2003) Introduktion till narcissismen. Samlade skrifter av Sigmund

Freud, Band IX. Metapsykologi. Stockholm: Natur och Kultur

Freud, S. (1917/2003) Sorg och melankoli. Samlade skrifter av Sigmund Freud, Band IX. Metapsykologi. Stockholm: Natur och kultur.

Freud, S. (1901-1904/1997) Vardagslivet psykopatologi. Samlade skrifter av Sigmund Freud, Band IV. Vardagslivet psykopatologi. Stockholm: Natur och kultur.

Gay, P. (1990) Freud. Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag AB.

17

Johansson, P.M. (2003). Freuds psykoanalys. Band III. Arvtagare i Sverige. Del 2. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Larsson, B. (2002). Var Freud vetenskapsman? Folkvett 4/2002.

Documents

Anders Palmgren Psykoanalysens Grunder