Embed Size (px)
Citation preview
AKADEMIN FÖR HÄLSA OCH ARBETSLIV Avdelningen för vårdvetenskap
Anestesi och intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av omhändertagande av barn
Empirisk studie med kvalitativ ansats
Tiasha Begum Villiam Godman
2020
Examensarbete, Avancerad nivå (yrkesexamen), 15 hp Omvårdnad
Specialistsjuksköterskeprogrammet, inriktning anestesisjukvård Specialistsjuksköterskeprogrammet, inriktning intensivvård
Självständigt arbete inom anestesi- respektive anestesisjuksköterskans kunskapsområde
Handledare: Kati Knudsen Examinator: Marja-Leena Kristofferzon
2
Sammanfattning
Bakgrund.
Tidigare studier visar att barn och föräldrar upplever oro och rädsla under sjukhusvistelsen.
Forskning visar att omhändertagandet av barn är komplext och kan upplevas som stressande och
otryggt för specialistsjuksköterskan.
Syfte. Syftet var att beskriva anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av
omhändertagandet av barn
Metod. Deskriptiv design med kvalitativ ansats. Fem anestesisjuksköterskor och fem
intensivvårdssjuksköterskor från två sjukhus i Mellansverige inkluderades i studien.
Ändamålsenligt urval användes. Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer.
Kvalitativ manifest innehållsanalys utfördes.
Huvudresultat. Fem huvudkategorier framkom Bristande kunskap och erfarenhet, Att ha
handlingsberedskap, Stöd, Föräldrars medverkan, Etiska dilemman och moralisk stress.
Specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn kunde resultera i rädslor och
osäkerhet då det saknades kunskap och erfarenhet. Att bygga upp en handlingsberedskap mentalt
och praktiskt upplevdes skapa trygghet. Kollegialt stöd upplevdes betydelsefullt.
Specialistsjuksköterskorna upplevde att skapa en relation till barnet och föräldrarna underlättade
omhändertagandet. Föräldrar kunde ha positiv och negativ inverkan vid omhändertagande av
barn. Etiska dilemman, moralisk stress och svårigheter att hantera egna känslor kunde uppstå.
Slutsats. Föreliggande studie visar hur specialistsjuksköterskorna upplevde en rädsla och
osäkerhet vid omhändertagande av barn. Att ha handlingsberedskap, stöd och teamarbete
upplevdes som betydelsefullt. Föräldrar var en trygghet för barnet men kunde även försvåra
specialistsjuksköterskornas omhändertagande av barnet. Etiska dilemman, moralisk stress och
svårigheter att hantera känslor förekom. Resultatet visar att ökad kunskap om hur
specialistsjuksköterskor upplever omhändertagandet av barn behövs för att förbättra och optimera
omvårdnaden i en miljö anpassad för vuxna patienter.
Nyckelord. Anestesisjuksköterska, barn, intensivvårdssjuksköterska, stöd, upplevelser
3
Abstract
Background. Previous studies have shown that children and their parents experience fear and
anxiety during their hospital visit. Studies suggest that caring for children is complicated and can
be perceived as stressful and leave a feeling of uncertainty for the registered nurse anesthetist’s
and Intensive care unit (ICU) nurses.
Aim. The aim of the study was to describe the nurse anesthetists and the ICU nurses experiences
of caring for children.
Method. Descriptive design with a qualitative approach was used. Five nurse anesthetists and
five ICU nurses who had earlier experience of caring for children were recruited from two county
hospitals in Sweden. Purposive sampling was applyed. Data was collected by semi-structured
interviews. An interview form was used. Qualitative content analysis was performed.
Findings Based on the data collected five themes emerged Inadequacy of knowledge and
experience, To have a plan of action, Support, Parents participation and Ethical dilemmas and
moral distress. The specialized nurses experienced that caring for children could create feelings
of fear and insecurity due to their own lack of knowledge and experience. Establishing a plan of
action both mentally and practically was described as giving a sense of security. To seek support
from colleagues was also perceived as important. Create a relation gave comfort to the child
could facilitate the caregiving process. Parents participating gave comfort for the child, however
this could also have a negative effect on the caregiving. Ethical dilemmas was perceived to create
emotions of moral stress. Emotional difficulties when caring for critically ill children could arise.
Conclusion. The presented study shows how specialized nurses experienced feelings of fear and
insecurity when caring for children, due to their lack of knowledge and experience.
A sense of security arose when seeking support from colleagues and from mental and practical
preparation. Ethical dilemmas could arise. The study shows that reg. anesthetic nurses and ICU
nurses perceive that they need a deeper knowledge when it comes to caring for children, in order
to enhance and optimize the care in an environment adapted for adult patients.
Keywords: children, experience, intensive care unit nurse, nurse anesthetist, support
4
Innehållsförteckning 1. Introduktion 1.1 Bakgrund 5
1.2 Barn och deras föräldrar inom anestesi- och intensivvård 5 1.3Anestesisjuksköterska 6 1.4 Intensivvårdssjuksköterska 6 1.5 Upplevelse 7
1.6 Kommunikation 7 1.7 Team 7 1.8 Teoretisk referensram 8 1.9 Problemformulering 8 1.10 Syfte 9 2. Metod 9 2.1 Design 9 2.2 Urvalsmetod/Undersökningsgruppen 9 2.3 Beskrivning av kontext 9 2.4 Datainsamlingsmetod 10 2.5 Tillvägagångssätt 10 2.6 Dataanalys 11 2.7 Etiska överväganden 12 3. Resultat 13 3.1 Bristande kunskap och erfarenhet 14 3.1.1 Osäkerhet 14 3.1.2 Rädsla att göra fel 14 3.2 Att ha handlingsberedskap 15 3.2.1 Blir på tå 15 3.2.2 Mental och praktisk förberedelse 15 3.3 Stöd 16 3.3.1 Kollegialt stöd 16 3.3.2 Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan 17 3.3.3 Skapa en relation med barn och föräldrar 17 3.4 Föräldrars medverkan 18 3.4.1 En trygg eller en orolig förälder 18 3.4.2 Bemöta och kommunicera med förälder 19 3.5 Etiska dilemman och moralisk stress 20 4. Diskussion 22 4.1 Huvudresultat 22 4.2 Resultatdiskussion 22 4.3 Metoddiskussion 26 4.4 Kliniska implikationer för omvårdnad 28 4.5 Förslag till fortsatt forskning 29 4.6 Slutsats 29 5. Referenslista 30
5
1. Introduktion
1.1 Bakgrund
Författarnas intresse för anestesi - och intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av
omhändertagandet om barn grundar sig i observationer och egna erfarenheter från klinisk
verksamhet. Specialistsjuksköterskor inom anestesi och intensivvård vårdar barn mer eller mindre
regelbundet beroende på arbetsplatsens geografiska läge och utformning. Omvårdnadens mål är
att främja hälsa och välbefinnande. Vårdande innebär att säkerställa patientens behov av stöd. Det
goda vårdandet skapas ur relationer som bör karakteriseras av öppenhet, dialog, trygghet och
delaktighet.
1.2 Barn och deras föräldrar inom anestesi- och intensivvård
Människor under 18 kategoriseras som barn enligt svensk lagstiftning och barnkonventionen
(SFS 2001:453; Barnkonventionen 2018). Under 2019 vårdades totalt 3568 barn på
intensivvårdsavdelning varav ungefär hälften var inlagda på allmän intensivvårdsavdelning
(Svenska intensivvårdsregistret 2020). Enligt Socialstyrelsens statistik för år 2018 utfördes 40390
stycken operationer inom sluten vården på barn upp till 14 år i Sverige (Socialstyrelsen 2020).
Tidigare studier beskriver barns upplevelser av att bli inlagda på sjukhus inför kirurgi. Alla barn
kände något mått av rädsla och oro och denna ökade inför sövning, de upplevde blyghet och olust
inför obekanta människor samt en hjälplöshet och sårbarhet av att vara ensamma i en främmande
miljö (Ford 2010; Coyne 2006).
Vad gäller föräldrar visar forskning att intensivvårdsavdelningens utrustning som ger ifrån sig
ljud och bilder genererar stress och oro (Dahav & Sjöström 2018; Ramirez, Navarro, Clavería,
Molina & Cox 2018). Föräldrar har ett stort behov av information och emotionellt stöd under hela
vårdtiden (Dahav & Sjöström 2018; Simeone 2018; Kirk, Fallon, Fraser, Robinson & Vassallo
2015; Fincher, Shaw & Ramlet 2012). Föräldrar till barn som vårdas på intensivvårdsavdelning
upplever stress, oro och ångest vilket ger ökad risk att utveckla stressyndrom såväl akuta och
senare (Ramirez et al. 2018; Mortensen et al. 2015).
Studier visar att arbetsrelaterad och moralisk stress gällande beslutstagande förekommer hos
specialistsjuksköterskor, speciellt omhändertagande av barn i akuta situationer vilket kunde
upplevas som stressigt och påfrestande, detta på grund av bristande kunskap och liten erfarenhet
(Kwiatosz et al. 2019; Santos, Garros & Carnevale 2017; Offord 2010; Gaffney & Johnson
2001).
6
1.3 Anestesisjuksköterska
År 1954 startade den första utbildningen till anestesisjuksköterska i Göteborg. Från år 1997 blev
utbildningen akademisk. Anestesisjukvård utgår från att anestesisjuksköterskan har erforderlig
kunskap inom både medicin- och omvårdnadsvetenskap, arbetsmiljö, etik, pedagogik, medicinsk
teknik, vetenskapsteori samt kunskap kring lagar och förordningar. Arbetsplatsen utgörs oftast av
en anestesiavdelning men variationerna är stora. Anestesisjuksköterskan ska på ordination av
anestesiolog kunna planera och genomföra generell anestesi på patienter vid planerade ingrepp.
Även planera, övervaka och självständigt ge sedering där så är nödvändigt. Vidare ska akuta
tillstånd snabbt prioriteras och hanteras. Avvikelser från det normala skall identifieras och
komplikationer skall förebyggas. Den anestesiologiska omvårdnaden utgår från patientens
resurser och behov där lugn och trygghet ska genomsyra den professionella omvårdnaden. Tillit
och förtroende till både patient och anhöriga är viktigt. (Svensk sjuksköterskeförening 2012a).
Författarna Lindwall och von Post (2009) har i sin litteraturöversikt beskrivit att en dialog mellan
patient och anestesisjuksköterskan är viktig för att lindra lidande och skapa en patientsäker vård.
1.4 Intensivvårdssjuksköterska
År 1952 utvecklades den första intensivvårdsavdelningen i Borås och därefter har utvecklingen
av intensivvård skett snabbt. Enligt den svenska sjuksköterskeföreningen (2012b) innefattar
intensivvårdssjuksköterskans roll tre kategorier, omvårdnaden i teori och praktik, forskning,
utveckling och utbildning inom patientvården och sedan ledarskap, att kunna leda, planera och
utveckla arbetet. I kategorin för omvårdnad i teori och praktik beskrivs hur
intensivvårdssjuksköterskan ska kunna vårda alla patienter oavsett ålder, kulturell och etnisk
bakgrund med sviktande eller multisviktande organ samt skiftande diagnoser. De ska även kunna
övervaka och ha hand om medicinteknisk utrustning samt kunna utvärdera information frän
avancerad monitorering och den kliniska undersökningen. Under patientens behandling
ska intensivvårdssjuksköterskan även minimera risker, förebygga ohälsa samt bevara
och stödja patientens egenförmåga till välbefinnande (Svensk sjuksköterskeförening
2012b). Angående intensivvårdssjuksköterskans vård av barn visar Hallman och Bellury (2020) i
sin litteraturstudie att kommunikation mellan intensivvårdssjuksköterskan och föräldrar kan vara
utmanande på en intensivvårdsavdelning, särskilt vid vård av svårt sjuka barn.
Specialistsjuksköterskorna underskattade ofta föräldrars behov av information och föräldrarna
hade svårt att ta in information när de var i chocktillstånd (Hallman & Bellury 2020).
7
Hädanefter kommer anestesi- och intensivvårdssjuksköterskan benämnas som
specialistsjuksköterska.
1.5 Upplevelse
En upplevelse definieras utifrån människans unika och olika sätt att uppleva sin omvärld där
upplevelsen kan vara gemensam men uppfattas på olika vis (Dahlberg & Segesten 2010). Varje
människa är unik med olika upplevelser av lidande, tillfredsställelse och behov. Begreppet
människa avser vårdare, patient och anhöriga.
1.6 Kommunikation
Enligt Eide och Eide (2009) kan kommunikation definieras som ett ömsesidigt, verbalt eller icke
verbalt, utbyte av information genom samtal, dialog eller tankar, vars syfte är att göra något
gemensamt eller göra någon annan delaktig. Kommunikation vilar på en respekt mellan sändare
och mottagare, ett aktivt lyssnande och en öppenhet. Genom en självkännedom och medvetenhet
hur vi påverkar andra kan kommunikationen förbättras (Eide & Eide 2009). Den vardagliga
kommunikationen är annorlunda mot den professionella, vilken syftar till yrkesrollen där
kommunikationen tillskrivs stor betydelse för relationen mellan patienter, anhöriga, kollegor samt
andra yrkesutövare och specialistsjuksköterskan (Chan, Kan, Lee, Chan & Lam 2011; Jasmine
2009; Eide & Eide 2009).
Situationer som involverar barn ställer stora krav på specialistsjuksköterskan likväl även
det perioperativa teamet och verksamheten, synnerlig hänsyn ska tas till barnets behov av
information, värderingar, önskemål samt att barnet skall tillåtas föra sin talan i förhållande till
ålder och mogenhet (Danielsson, Lundström, Holmström & Kerstis 2018;
Runeson, Proczkowska & Idvall 2010). Omvårdnad av barn kan resultera i flertalet, av varandra
påföljande negativa händelser och situationer, med inbördes påverkan av varandra vilket kan
försvåra omhändertagandet av barn för specialistsjuksköterskan (Prozckowska 2009).
1.7 Teamarbete
Inom hälso- och sjukvården finns det många yrkesutövare med tillhörande specialiteter som
förväntas kunna arbeta tillsammans, när dessa samarbetar med varandra är det en miljö för
bekvämlighet eftersom det finns ett samförstånd mellan professionerna (Carlström, Kvarnström
& Sandberg 2013). Specialistsjuksköterskan ses som en del i teamet vars uppgift är att handha en
8
ofri luftväg menar Penn & Ruthman (2005). En studie (Leasure et al. 2013) beskriver att ett
effektivt och kompetent team bestående av olika yrkeskategorier och professioner ger en positiv
effekt i vården av patienter.
1.8 Teoretisk referensram
Joyce Travelbees teori beskriver människan som unik med personliga upplevelser där begreppet
hälsa är subjektivt. Sjukdom, lidande och smärta upplevs olika och är något människan någon
gång kommer i kontakt med och ses som en möjlighet för patienten att finna mening och hopp i
det som sker genom personlig utveckling, vilket även är syftet och målet med omvårdnaden.
Detta sker i olika faser. Specialistsjuksköterskan utför individuella omvårdnads bedömningar
genom att skapa en relation med patienten där mötet sker med syftet se individen bakom
respektive roll. En relation skapas ur vilken specialistsjuksköterskan känner empati och förståelse
för patientens beteende och upplevelser. Genom kunskap, handling och ord hjälper
specialistsjuksköterskan patienten där en förståelse och kontakt uppnås. Kommunikationen
och inkluderandet av patientens familj är av central betydelse (Travelbee 1971).
1.9 Problemformulering
Vårdande förekommer i människans hela livscykel, från födelse till död och inkluderar både
förhållningsätt, sak- och relationsaspekt. I vårdandet skapas relationer som karakteriseras av
öppenhet, dialog, trygghet och delaktighet. Vårdande innebär vidare vårdarens behov av stöd och
handledning för utvecklandet av personlig och etisk kompetens. Vårdmiljön är där patienten
befinner sig och där närstående och familj bör få en framstående roll i samverkan med vårdare.
Tidigare forskning har visat att barn upplever oro och rädsla under sjukhusvistelsen samt att
föräldrar upplever stress och ångest och har behov av stöd. Omhändertagandet av barn är
komplext och kan ge upphov till stress samt osäkerhet hos specialistsjuksköterskan.
Kommunikation mellan barnet och specialistsjuksköterskan beskrivs spela en viktig roll vid
omhändertagandet, både under anestesi och vid efterföljande vård vid till exempel
intensivvård. Med vetskap om att stress och kommunikation är faktorer som påverkar
omhändertagande av barn är det betydelsefullt att ytterligare beskriva hur specialistsjuksköterskor
upplever omhändertagandet av barn. Denna studie kan leda till att möjliga problemområden
identifieras och därmed bidra med en ökad kunskap om vad specialistsjuksköterskorna upplever
sig sakna vid omhändertagandet av barn vilket i förlängningen kan bidra till att förbättra och
optimera omvårdnaden av barn.
9
1.10 Syfte
Syftet var att beskriva anestesi - och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av
omhändertagandet av barn.
2. Metod
2.1 Design
Beskrivande design med kvalitativ ansats (Polit & Beck 2017).
2.2 Urvalsmetod/Undersökningsgruppen
Ändamålsenlig urvalsmetod har använts för att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av
omhändertagandet av barn (Polit & Beck 2017). Inklusionskriterier var legitimerade
specialistsjuksköterskor inom anestesi- och intensivvård med specialutbildning inom respektive
område. Både män och kvinnor i varierande åldrar med minst ett års
yrkeserfarenhet inom anestesi och intensivvård, med erfarenhet av att vårda barn tillfrågades om
deltagande i studien. Exklusionskriterier var specialistsjuksköterskor som inte är involverade i
den direkta patientvården. Totalt tio specialistsjuksköterskor tillfrågades och deltog frivilligt.
Fem kvinnliga deltagare var från intensivvårdsavdelning, deras ålder varierade mellan 30 till 60
år, medelålder 40 år. Yrkeserfarenheten som specialistsjuksköterska varierar från 7 till 20 år,
medelvärde 13 år. På den slutna operationsavdelningen deltog fem anestesisjuksköterskor, tre
män och två kvinnor med ett åldersspann från 45 år till 64 år och med en medelålder av 55 år.
Yrkeserfarenheten som anestesisjuksköterska varierade från 15 år till 25 år, med ett medelvärde
om 20 år.
2.3 Beskrivning av kontexten
Specialistsjuksköterskor har rekryterats från en intensivvårdsavdelning och en
operationsavdelning från två olika sjukhus i mellansverige. Båda sjukhusen har verksamhet
dygnet runt och bedriver anestesi- och intensivvård för både vuxna och barn. Ingen har specifika
avdelningar för barnintensivvård eller barnoperation. Intensivvårdsavdelningen har åtta
vårdplatser och en intensivvårdssjuksköterska tar hand om två patienter åt gången.
Uppskattningsvis arbetar här cirka 30 intensivvårdssjuksköterskor. Den slutna
operationsavdelningen har fem salar varav två är verksamma på jourtid. Den dagverksamma
operationsavdelningen har två salar. Här arbetar cirka 25 anestesisjuksköterskor vilka även
10
bemannar uppvakningsavdelningen. Under år 2019 genomfördes 4434 stycken operationer
sammanlagt på båda avdelningarna där cirka fyra procent utgjordes av barn.
2.4 Datainsamlingsmetod
Datainsamlingen genomfördes med individuella semistrukturerade intervjuer (Graneheim &
Lundman 2004). Ett antal förutbestämda frågor användes för att beröra specialistsjuksköterskors
upplevelser av omhändertagandet av barn samt för att få informanterna att berätta om sina
specifika upplevelser (Polit & Beck 2017). En intervjuguide utarbetades av båda författarna
utifrån syftet med studien. Detta gav möjlighet för informanterna att ge rik och detaljerad
information och öka tillförlitligheten (Polit & Beck 2017).
Intervjuguiden bestod av fem frågor;
Beskriv vad du känner när du ska vårda ett barn?
Kan du beskriva en situation där du upplevde omhändertagandet av barn som mindre bra eller
svårt?
Kan du beskriva en situation där du upplevde omhändertagandet av barn som bra eller lätt?
Vad skulle kunna försvåra omhändertagande av barn ur din synvinkel?
Vad skulle kunna underlätta omhändertagandet av barn ur din synvinkel?
För att ge möjlighet att utveckla och klargöra vad informanterna menade användes följdfrågor om
så behövdes. Kan du beskriva...? Vad tänkte du då...? Kan du berätta mer...? Hur kände du då...?
2.5 Tillvägagångssätt
En ansökan om tillstånd och godkännande hade skickats till verksamhetschefen för båda
avdelningarna. I den skriftliga informationen till verksamhetscheferna framgick studiens
syfte och genomförande. För att identifiera lämpliga informanter togs hjälp av
avdelningsansvarig chef för båda avdelningarna. Informanterna erhöll skriftlig och muntlig
information angående studiens syfte och tillvägagångssätt. Efter att
muntligt samtycke erhölls från deltagarna påbörjades intervjuerna.
Totalt 10 intervjuer genomfördes under sista halvan av januari och hela februari 2020 enskilt och
i enlighet med informanternas önskan på arbetsplatsen. Två pilotintervjuer genomfördes med en
intensivvårdssjuksköterska och en anestesisjuksköterska för att se om intervjuguiden var relevant
och svarade mot studiens syfte. Även för kontroll av den tekniska utrustningen, beräkna
11
tidsåtgång för intervjuerna samt för att justera frågeguiden (Polit & Beck 2017). Samma frågor
utifrån intervjuguiden ställdes till samtliga informanter vilket ökar giltigheten och
tillförlitligheten (Graneheim & Lundman 2004). Då båda pilotintervjuerna har visat sig svara på
studiens syfte inkluderades dessa. Det inspelade och transkriberade materialet i respektive
pilotintervju delgavs till författarnas handledare. Denne har erfarenhet av kvalitativ metod och
granskade materialet samt gav respons vilket stärker studiens giltighet och tillförlitlighet
(Graneheim & Lundman 2004). Författarna delade upp informanterna och
intervjuade fem specialistsjuksköterskor vardera. Intervjuerna spelades in på både mobiltelefon
och dator för att säkerställa att ingen information gick förlorad och har transkriberats ut ordagrant
i text. Intervjuerna varade mellan 11 och 27 minuter per intervju. Den sammanställda tidslängden
för alla intervjuer blev cirka 169 minuter med en median på cirka 17 minuter.
2.6 Dataanalys
Intervjumaterialet har analyserats efter kvalitativ induktiv innehållsanalys. Genom att analysera
textnära utifrån det manifesta innehållet beskrivs det synliga och uppenbara innehållet
(Graneheim & Lundman 2004). Det inspelade materialet har transkriberats ordagrant av
författarna och lästes igenom flertalet gånger för att få en känsla för helheten. Meningsbärande
enheter som svarade på studiens syfte identifierades. De meningsbärande
enheterna kondenserades genom att ta bort överflödiga ord utan att förlora det centrala innehållet
som svarade mot syftet. Det kondenserade materialet abstraherades och kodades utifrån likheter
och skillnader till olika underkategorier och huvudkategorier, se tabell 1. De fem
huvudkategorierna bestod av 10 underkategorier vars innehåll var likartat (Graneheim &
Lundman 2004). Ingen relevant data har avsiktligt eller systematiskt exkluderats och
analysprocessen beskrivs stegvis i tabeller, citat från den transkriberade texten visas för att öka
trovärdigheten och överförbarheten (Graneheim & Lundman 2004). För att stärka studiens
giltighet diskuterades analysprocessen av författarna samt tillsammans med studiegruppen och
handledare med erfarenhet av kvalitativa metoder vid flertalet handledningstillfällen (Graneheim
& Lundman 2004).
12
Tabell 1. Exempel på analysprocessen från meningsenhet till kategori.
MENINGSENHET
KONDENSERAD MENING
KOD UNDERKATEGORI
KATEGORI
Man blir mer på tå… går mycket fortare... är mycket mer på med barn
blir mer på tå… går fortare... är mer på med barn
… allt går fortare... man är mer på med barn
Blir på tå. Att ha handlingsberedskap.
det gick lätt för de har alltid en förälder med sig inne på salen och föräldern var lugn och det underlättar…
lätt för de har alltid en förälder med sig inne på salen och föräldern var lugn och det underlättar…
lätt om föräldern var lugn … det underlättar.
En trygg och lugn förälder.
Föräldrars medverkan.
Att hålla fast barnet är en vanlig situation … kan kännas som ett övergrepp … är en balansgång … ett etiskt dilemma
Hålla fast barnet kan kännas som ett övergrepp… ett etiskt dilemma
Hålla fast barnet kan kännas som ett etiskt dilemma.
Etiska dilemman och moralisk stress
2.7 Etiska övervägande
Ett rådgivande yttrande från forskningsetiska rådet har inte ansökts eftersom ingen information
om informanternas hälsa har efterfrågats. Enligt etikprövningslagen (SFS2003:460) krävs etisk
godkännande endast när studien berör personuppgifter, användande av biologiskt material eller
vid fysiska ingrepp vilket denna studie inte har för avsikt. Vetenskapsrådet (2002) beskriver fyra
forskningsetiska huvudkrav vilka är Informationskravet, Samtyckeskravet, Konfidentialitetskravet
och Nyttjandekravet.
13
Informationskravet har beaktats genom att informanterna har fått en skriftlig och muntlig
redogörelse gällande studiens syfte och tillvägagångssätt. Kontaktuppgifter till författare och
handledare delgavs skriftligen om informanterna hade frågor rörande studien. Samtyckeskravet
har efterföljts då informanterna gav sitt muntliga medgivande innan intervjuerna påbörjades.
Enligt konfidentialitetskravet och dataskyddsförordningen (The General data Protection
Regulation) hanteras persondata kodat och avidentifierat och resultatet redovisas på gruppnivå
där endast studenter och handledare har tillgång till materialet. Intervjumaterialet förvarades på
författarnas lösenordskyddade datorer och mobiltelefoner där ingen utomstående har tillgång till
materialet. Nyttjandekravet innebär att studiens insamlade uppgifter endast används för
forskningsändamål och inte kommer spridas vidare för andra syften.
I enlighet med autonomikravet kunde informanterna när som helst avbryta sin medverkan utan
motivering och påföljd (Sandman & Kjellström 2013). Efter att studien har publicerats i Digitala
Vetenskapliga Arkivet (DiVA) kommer all data raderas. Värdet av det förväntade
kunskapstillskottet av studien överväger risken för negativa konsekvenser för informanterna då
den kan bidra med ökad kunskap och förståelse för hur specialistsjuksköterskor upplever
omhändertagandet av barn (Vetenskapsrådet 2002).
3. Resultat
Vid resultatanalysen av specialistsjuksköterskors upplevelser av att omhänderta barn framkom
fem huvudkategorier: Bristande kunskap och erfarenhet, Att ha handlingsberedskap, Stöd,
Föräldrarnas medverkan och Etiska dilemman och moralisk stress, se tabell 2.
Huvudkategorierna innehåller 9 underkategorier och visas i fortlöpande text. Citat från
informanterna används för att förtydliga varje underkategori och kategori redovisas i kursiv text.
Koden i parentes visar vilken intervju citatet är hämtat ifrån.
Tabell 2. Presentation av huvudkategorier och underkategorier
Huvudkategori Underkategori
Bristande kunskap och erfarenhet Osäkerhet Rädsla att göra fel
Att ha handlingsberedskap Blir på tå Mental och praktisk förberedelse
14
Stöd Kollegialt stöd Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan Skapa en relation med barnet och föräldrar
Föräldrarnas medverkan En trygg eller en orolig förälder Bemöta och kommunicera med föräldrar
Etiska dilemman och moralisk stress
3.1 Bristande kunskap och erfarenhet
Specialistsjuksköterskorna beskrev att omhänderta barn kunde skapa känslor av osäkerhet och
otrygghet relaterat till bristande kunskap och erfarenhet. De kunde även uppleva en rädsla att
göra fel vid omhändertagandet av svårt sjuka barn.
3.1.1 Osäkerhet
Specialistsjuksköterskorna beskrev att det var sällan de omhändertog barn och något de upplevde
som annorlunda och inte var vana vid. Det kunde gå lång tid mellan gångerna och det var inget de
gjorde som nyutbildade specialistsjuksköterskor. Att omhänderta barn kunde skapa en känsla av
osäkerhet och otrygghet och orsaken till detta upplevdes vara en avsaknad av rutin, bristande
praktisk erfarenhet samt kunskap. Vidare upplevdes att det fanns ett behov av utbildning och
träning för att hålla sig uppdaterad.
”Det känns spännande och lite otryggt för att det så sällan... jag vet vad jag skall göra men det
är ändå en osäkerhetskänsla... tycker jag. ”.(ane 4)
“Träning ger färdighet och har vi många barn på kort tid blir man duktigare och snabbare. När
det blir avstånd är det jättesvårt... då behövs det faktiskt mera påminnelse... utbildning och
träning för att kunna hålla sig ajour för att kunna ta hand om barn”. (iva 3)
3.1.2 Rädsla att göra fel
Det fanns en upplevd rädsla över att göra fel och missa någonting speciellt vid omhändertagande
av svårt sjuka barn. Detta ledde till att specialistsjuksköterskorna kunde känna sig spända och
upplevde ett obehag. Graden av rädsla upplevdes variera i förhållande till mängden och
15
frekvensen av barn som omhändertogs. Specialistsjuksköterskorna menade att det saknades
kompetens och resurser för att omhänderta små barn. Däremot upplevdes att alla gjorde sitt bästa
vilket ansågs som en styrka.
”Jag blir spänd och jag är väldigt rädd för att göra fel. I bakhuvudet tänker man alltid att barnet
får inte dö” (iva 1)
”Det är lätt att överdosera och det blir fel... det är någonting vi jobbar med ständigt i och med
att vi inte har så mycket barn här” (ane 1)
3.2 Att ha handlingsberedskap
Specialistsjuksköterskorna kunde uppleva att de blev mer koncentrerade och noggranna när de
omhändertog barn eftersom barn har mindre marginaler. Genom mental och praktisk förberedelse
kunde omhändertagandet av barn underlättas, samtidigt upplevdes det som påfrestande att inte
veta utantill.
3.2.1 Blir på tå
Specialistsjuksköterskorna upplevde att de kunde bli mer på tå när de skulle omhänderta ett barn,
speciellt om det handlade om ett litet barn. De beskrev en upplevelse av att skärpa till sig vilket
ledde till en ökad koncentration och ökad noggrannhet i förhållande till barnets behov av
omvårdnad. De blev mer observanta, detta grundade sig i en medvetenhet om att barn maskerar
symtom, har mindre marginaler och att de snabbt kan försämras i sitt tillstånd. Faktorer som
försvårade kunde vara en stressig och vårdtung arbetsmiljö med många arbetsuppgifter men även
personal och anhöriga som tog fokus från barnet. Känslan av att bli på tå upplevdes ofta vara
positiv och underlättade omhändertagandet av barn.
”Man blir lite mer på tå… allt går så mycket fortare... man är mycket mer på… i och med att det
är barn ska man vara extra noga” (ane 1)
“Jag blir mera på tå... det är väl att man skärper till sina sinnen... allt går inte rutinmässigt utan
man tänker till en extra gång” (iva 2)
3.2.2 Mental och praktisk förberedelse
Specialistsjuksköterskorna beskrev att de ofta byggde upp en mental ram med tydliga gränser vid
omhändertagandet av barn genom att läsa på om vikt, läkemedel, utrustning och barns normala
16
parametrar. Att använda listor och lathundar upplevdes som vanligt förekommande och kunde
underlätta vid omhändertagandet av barn. Samtidigt kunde det upplevas som påfrestande att
behöva bläddra i pärmar istället för att veta allting utantill. Att rent praktiskt förbereda läkemedel
och utrustning upplevdes ofta ge en ökad känsla av säkerhet och beredskap vid omhändertagandet
av barn. En specialistsjuksköterska upplevde mentalt förbereda sig på vilka känslor anhöriga
kommer att förmedla.
”En autopilot slår på vid vuxna… allt finns i huvudet… när det gäller barn har du en pärm som
du mitt i stressen ska läsa hur du ska blanda med minimängder och det ska göras rätt och allt
detta blir påfrestande” (iva 3)
”Några på jobbet som gjort iordning … listor i vår barnpärm där du kan slå. Det underlättar,
den är jättebra” (ane 2)
3.3 Stöd
Stöd från kollegor kunde skapa trygghetskänslor och upplevdes värdefullt. Samarbete mellan
professioner och i vårdkedjan beskrevs som viktigt och betydelsefullt i omhändertagandet av
barn. Genom att skapa en relation till barnet och föräldrar byggdes en tillit och trygghet vilket
kunde underlätta omhändertagandet av barn.
3.3.1 Kollegialt stöd
Att känna stöd från sina kollegor kunde upplevas som värdefullt. Specialistsjuksköterskor
beskrev situationer där de sökte personligt stöd och någon att rådgöra med som viktigt. Det
upplevdes hjälpa till att hantera tankar, känslor och rädslor. Det skapade en ökad trygghetskänsla
vid omhändertagandet av barn. Stödet kunde även vara från en läkare, en undersköterska eller
personal från en annan avdelning. Det var viktigt att kollegan hade erfarenhet och befann sig i
närheten dock var det viktigare att specialistsjuksköterskan kände sig trygg med vederbörande.
När mindre barn omhändertogs kunde det upplevas som extra betydelsefullt att omge sig med
trygga kollegor.
”Jag har hjälp av någon som jag känner mig trygg med… inte nödvändigtvis mer erfaren utan en
person som jag känner mig trygg med” (iva 4)
17
Stöd från en trygg, närvarande och engagerad narkos- och barnläkare upplevdes ofta viktigt och
bidrog till en känsla av kontroll. Motsatsen däremot kunde skapa otrygghet och upplevas
fasansfullt samt leda till känslor av övergivenhet och misslyckande.
”Så gäller det att man är på samma spår som narkosläkaren för där tänkte vi olika jag och han...
då känner man sig misslyckad” (ane 4)
3.3.2 Samarbete mellan professioner och i vårdkedjan
Främst specialistsjuksköterskorna inom intensivvård beskrev att omhändertagandet av barn är ett
teamarbete. Sjuksköterskorna från barnavdelningen var generösa med sin kunskap och tid. De var
behjälpliga med att sätta infarter, gav vägledande tips och råd samt deltog i omvårdnaden kring
barnet. Detta upplevdes vara till stor hjälp och nytta och kunde underlätta omhändertagandet av
barnet. Det poängterades att samarbetet mellan professioner och i vårdkedjan var viktigt och att
det upplevdes betydelsefullt i omhändertagandet av barn. Vidare upplevdes samarbetet oftast som
pålitligt, stämningen god och kommunikationen tydlig mellan de olika professionerna. Det som
kunde försvåra var när det inte rådde samstämmighet i hur alla deltagande parter uppfattar och
kommunicerar situationen kring omhändertagandet av barnet.
”Vi har stor nytta av barnavdelningen. De sätter infarter, hjälper till med omvårdnaden och ger
tips och råd… vi är ett team. Vad som försvårar är om alla inte är med på tåget... vi måste se
samma saker... det är viktigt att alla vet vad det handlar om” (iva 1)
“Personalen i hela vårdkedjan som tar hand om barn hjälps åt och trots liten erfarenhet gör vi
det bra tycker jag” (ane 5)
3.3.3 Skapa en relation med barnet och föräldrar
Specialistsjuksköterskorna beskrev hur de med olika medel försökte skapa en relation med barnet
där kommunikationen upplevdes ha en betydelsefull roll. Det var positivt om det var möjligt att
hälsa på barnet innan ankomst till operationsavdelningen. Detta upplevdes kunna skapa en
igenkänningsfaktor som var betydelsefull. Relationen kunde skapas genom att ha ögonkontakt
och presentera sig och berätta vad ens funktion är. Försöka bli kompis med barnet genom att
skoja och hitta något som barnet intresserade sig för. Att göra barnet delaktig genom att förevisa
och demonstrera utrustning upplevdes ofta kunna skapa en kontakt och därmed en relation. Barn
kunde upplevas som förståndiga och resonabla genom att under lugna förhållanden möta och
informera barnet i förhållande till dess nivå och kapacitet. Det kunde vara viktigt att inte stressa,
18
låta det ta tid och lirka. Samtidigt var det betydelsefullt att inte dra ut på tiden och vela vilket
kunde försämra förutsättningarna och upplevas som ett misslyckande.
”Jag försöker skapa en relation och prata till barnet. Har ögonkontakt och berättar vem jag är
och förklarar vad som ska göras på ett begripligt sätt… och så låter jag barnet vara med. Det
gäller att få med barnet på tåget och känna att här är det tryggt och ingen vill mig illa.” (ane 1)
Syftet med att skapa en relation var att skapa en känsla av trygghet och säkerhet vilket ofta
upplevdes underlätta att få barnet positivt inställd till omhändertagandet, men även en
förutsättning för specialistsjuksköterskan att kunna leda barnet om situationen så krävde. Det
upplevdes även kunna vara betydelsefullt att så få personer som möjligt interagerade och
fokuserade på barnet. Det fanns en risk med för många intryck vilket kunde vara negativt och
splittrande för barnet. Vidare beskrivs att relationen mellan specialistsjuksköterskan, barnet och
dess anhöriga ofta präglades av ett mer respektfullt förhållningssätt än vid vård av vuxna. Mera
hänsyn togs till privatlivet vilket upplevdes viktigt.
”Vi är mer respektfulla mot barn och barnfamiljer än vad vi är bland andra vuxna patienter där
vi bara går in och pratar… man springer inte in på salen bara sådär… det är lugn och ro… där
skulle vi kunna lära oss någonting” (iva 1)
3.4 Föräldrars medverkan
Specialistsjuksköterskorna upplevde att föräldrar kunde ha både positiv och negativ inverkan på
omhändertagandet av barn. Oro, stress och frågor hos föräldrar kunde smitta av sig på barnet och
upplevdes viktigt att försöka bemöta. Att inte kunna kommunicera med föräldrar upplevdes
försvåra omhändertagandet av barn och kräva mycket av specialistsjuksköterskans förmåga.
3.4.1 En trygg eller orolig förälder
De flesta specialistsjuksköterskorna upplevde att föräldrar kunde vara en trygghet för barnet. Det
beskrevs som positivt om föräldrarna är lugna och inte stressade och har en bra relation med
barnet. När föräldrar uppvisade lugn och trygghet blev ofta både barnet och situationen lugn
vilket upplevdes kunna underlätta omhändertagandet av barnet. Det poängterades att de flesta
föräldrar är lugna och trygga vilket upplevdes underlätta samarbetet och tilliten mellan föräldrar
och specialistsjuksköterskan. Tack vare det upplevdes omhändertagandet av barn oftast gå väldigt
bra.
19
”För det mesta upplever jag de gånger vi har barn att det oftast går väldigt bra. Tack vare om du
har föräldrar som är... lugna och sansade då blir det en bra situation och halva resan är
vunnen” (ane 2)
”Kändes som det gick lätt för barn har alltid en förälder med sig inne på salen och föräldern var
lugn och det underlättar för annars får man ta hand om föräldern med” (iva 5)
Föräldrar som är oroliga och stressade upplevdes ofta ha en negativ inverkan på
omhändertagande av barnet och kunde försvåra situationen. Barnet kunde vara väldigt mottaglig
för föräldrars oro. En ond spiral kunde uppstå som upplevdes svår att bryta vilket kunde ge en
känsla av misslyckande. Föräldrar upplevdes även inte alltid förstå vilket ansvar och påverkan de
kunde ha på barnet. Stressade föräldrar upplevdes kunna försvåra specialistsjuksköterskans
förmåga att koncentrera sig på att omhänderta barnet och ökade stressnivån samt att de oftast
jobbade fortare för att få ut stressade föräldrar från salen. Oro och stress upplevdes dock som
viktigt att respektera och försöka bemöta. Föräldrar kunde ha behov av samtal, information och
rent praktiskt stöd.
”En orolig förälder är aldrig bra det smittar av sig på barnet och försvårar situationen… det blir
att jag jobbar fortare för att få ut föräldern” (ane 3)
”Vi vill att föräldrar deltar men är de stressade blir det svårt för oss att vara koncentrerade och
göra jobbet som krävs” (iva 3)
3.4.2 Bemöta och kommunicera med föräldrar
Specialistsjuksköterskorna beskrev att föräldrar kunde ha många frågor även fast de upplevdes
vara välinformerade. Trots att frågor besvarades och förklaringar gavs upplevdes det som
föräldrarna inte alltid lyssnade och att de själva kunde och visste bäst vilket
specialistsjuksköterskorna kunde uppleva som jobbigt och ett irritationsmoment. En
specialistsjuksköterska beskrev en upplevelse som traumatisk där föräldrarna hade frågor men det
fanns inte tid att svara eftersom arbetsbördan var stor, det gav en känsla av otillräcklighet vilket
föräldrarna uppenbart kände av.
”Föräldrarna sprang runt sängen och hade frågor hela tiden men lyssnade inte på
förklaringarna. Det verkade som de själva kunde mest och visste bäst” (iva 3)
20
Vidare upplever specialistsjuksköterskorna att inte tala samma språk som föräldrarna kunde vara
negativt och frustrerande, framförallt i svåra situationer med dålig utgång. Att stötta föräldrarna
upplevdes viktigt. Specialistsjuksköterskorna beskrev att det kunde vara svårt att bemöta
föräldrarna och samtidigt ha barnet som patient. Det kunde upplevas som att det krävdes mer av
deras förmåga eftersom det hela tiden skedde ett parallellt bemötande.
”Jag känner en frustration över att språket är ett jätteproblem… jag kan inte informera
föräldrarna… det blev inget bra den där gången” (ane 3)
3.5 Etiska dilemman och moralisk stress
När barnet motsatte sig omhändertagandet kunde situationer med etiska dilemman uppstå vilket
kunde påverka specialistsjuksköterskan negativt och leda till moralisk stress över att barnets vilja
inte togs hänsyn till. Att omhänderta sjuka barn kunde skapa känslor som upplevdes svåra att
hantera. Att vara objektiv och ha självdistans upplevdes underlätta men samtidigt kunde tvivel
över den egna insatsen upplevas när omhändertagandet av barn fick en tragisk utgång.
Specialistsjuksköterskorna beskrev situationer involverandes procedurer där barnet kunde
motsätta sig omhändertagandet. Det kunde röra sig om akuta situationer eller något under hela
vårdtiden. Oftast rörde det sig om handhavande av perifera infarter. I samråd och med ibland
hjälp av föräldrar kunde det leda till att barnet fick hållas fast vilket upplevdes som en sista utväg.
Föräldrarna beskrevs ha en viktig uppgift i att avleda barnet men samtidigt var det inget som
kunde begäras att de skulle ha kapacitet att utföra. Det upplevdes ofta vara traumatiskt för barnet
att bli fasthållen.
”Det går åt tid och är svårt att få in en infart som fungerar… vi är inte vana att sticka bebisar.
Det drar ut på tiden med alla läkemedel… det är även ett stort trauma då barnet behöver
fasthållas… och sen slits de ut…det händer någonting med infarterna jämt” (iva 3)
Även specialistsjuksköterskorna kunde påverkas negativt. Det kunde kännas illa och fel. Varken
bra eller roligt för samtliga involverade. Att hålla fast ett barn upplevdes som något de nödgades
göra ibland och ett faktum alla var införstådda med.
“Man kanske nästan måste... tvinga... alltså hålla i barnet. Det kan ju bli så... om barnet blir
uppstressat… situationen fluktuerar och blir värre och till slut måsten man hålla i barnet... det är
väl inget roligt så är det... inget kul att behöva göra det” (ane 2)
21
Att omhänderta barn innebar ibland att behöva förhålla sig och göra ett aktivt val över att
motsätta sig barnets vilja. Det kunde upplevas som en balansgång över vad som är korrekt. Ett
vanligt förekommande etiskt dilemma vilket kunde leda till funderingar över vad som är rätt att
göra. Specialistsjuksköterskorna kunde uppleva farhågor över det faktum att obehaget deras
agerande skapade för barnet skulle leda till men och sätta spår. En tröst och förhoppning
upplevdes vara att barnet förmodligen inte kommer ihåg något av det obehagliga. Ibland
upplevde specialistsjuksköterskorna att vissa kollegor, av olika anledningar inte uppfattades som
lämpliga att omhänderta barn, vilket kunde leda till tvivel och en rädsla att omhändertagandet av
barnet inte skulle bli bra.
”Att hålla fast barnet är en vanlig situation … jag kan fundera på hur etiskt det är… kan kännas
som ett övergrepp att tvinga fast barnet inte vill … det är en balansgång … vad som är korrekt?
När jag inte med ord lyckas få… barnet att göra som jag vill … då måste jag välja om vi ska
tvinga oss på eller inte. Det vanligaste etiska dilemmat som jag upplevt” (ane 5)
“Vem kan ta hand om det här barnet? Är det någon som är väldigt stressad eller en kollega som
inte passar? Vissa är olämpliga skulle jag säga... då känns det inte rätt” (iva 1)
Specialistsjuksköterskorna beskrev att barn upplevdes ha en särskild ställning inom sjukvården.
Alla vill förtvivlat att de ska klara sig, de ska inte vara på sjukhus och bli sjuka. Barn har hela
livet framför sig. Detta kunde upplevas svårt att hantera och försvårade omhändertagandet
känslomässigt. Att relatera till sina egna barn kunde skapade en emotionell aspekt som upplevdes
väldigt påtaglig och ibland fruktansvärd. Samtidigt kunde det vara en sporre att göra ett så bra
jobb och omhändertagande av barnet som möjligt.
”Känslomässigt är det … svårare med barn än vuxna för barn har hela sitt liv framför sig…
ingen vill att det ska hända dem något och att det inte skall gå bra. Det blir en annan känsla när
det är små barn det handlar om” (iva 2)
Specialistsjuksköterskorna kunde uppleva att det försvårade att inte distansera sig till barnet och
vara objektiv. Det fanns en känsla av att tycka synd om barnet istället för att utföra sitt jobb. Det
kunde vara all omgivande personal som såg ett barn istället för att se barnet som vilken patient
som helst fast mindre. Med erfarenhet och självdistans kunde dessa känslor upplevas lättare att
hantera. Vidare beskrevs att en känsla av otillräcklighet vid omhändertagande av svårt sjuka barn
kunde infinna sig. Att vara nöjd över sin insats var ingen garanti för att samtidigt inte uppleva
tvivel över att allt verkligen gjordes för barnet vid en tragisk utgång.
22
”Jag får känslan att… man tycker mer synd om barnen än att göra sitt jobb. Jag får inte tycka
synd om barnet. Jag måste stänga av känslor och vara objektiv och får inte tänka att det kan vara
mitt barn. Det är svårare när det inte är vanligt med barn… som är svårt sjuka. Det är lättare att
distansera sig och inte ta åt sig desto längre man har jobbat… upplever jag i alla fall” (ane 3)
4 Diskussion
4.1 Huvudresultat
Studiens syfte var att beskriva anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att
omhänderta barn. Fem huvudkategorier framkom: Bristande kunskap och erfarenhet, Att ha
handlingsberedskap, Stöd, Föräldrars medverkan, Etiska dilemman och moralisk stress.
Specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn kunde resultera i en osäkerhet
och rädsla då det saknades kunskap och erfarenhet. Att bygga upp en handlingsberedskap mentalt
och praktiskt upplevdes kunna skapa en trygghet. Att söka kollegialt stöd och trygghet beskrevs
som betydelsefullt. Genom att skapa en relation till barnet kunde omhändertagandet upplevas
som lättare. Föräldrars medverkan upplevdes vara en trygghet för barnet men kunde även
försvåra specialistsjuksköterskornas omhändertagande av barnet. Etiska dilemman kunde leda till
känslor av moralisk stress. Svårigheter att hantera känslor kunde komplicera omhändertagandet
av barnet.
4.2 Resultatdiskussion
I föreliggande studie presenteras hur specialistsjuksköterskorna kunde uppleva en osäkerhet och
rädsla vid omhändertagande av barn vilket härstammar från avsaknad erfarenhet och kunskap.
Liknande resultat presenteras i en studie av Mattsson, Larsson och Leijonhufvud (2019).
Gällande kunskap fanns en önskan och vilja att förkovra sig inom området. Tidigare forskning
visar att specialistsjuksköterskor som arbetar med barn upplever sig ha begränsad kunskap och
vill öka dessa genom utbildning (Tafjord 2020; Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019;
Ljusegren 2011). Även om utbildning kan öka kunskapen inom området finns det studier på hur
specialistsjuksköterskor med adekvat kännedom inom sitt arbetsområde inte fullföljer anvisningar
och riktlinjer (Zemek et al. 2014).
I föreliggande studie upplever specialistsjuksköterskor att de kunde bli mer på tå vid
omhändertagande av barn vilket grundade sig i en medvetenhet att barn har mindre marginaler
och att förutsättningarna ändrar sig snabbt vilket nyligen producerad forskning även bekräftar
(Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019). Upplevelsen av trygghet och säkerhet kunde öka om
23
en handlingsberedskap gällande andning och läkemedel skapades. Tidigare forskning beskriver
att andningsproblem hos barn är vanligt, vikten av att identifiera riskfaktorer och utforma en
individuell plan och handlingsberedskap kan minska risken för vårdskador vid hantering av en
svår luftväg (Belanger & Kossick 2015; Ungern-Sternberg et al. 2010).
Vid hantering av läkemedel till barn visar forskning att kunskapsbrist, att inte vara följsam till
riktlinjer, en stressig arbetsmiljö med många arbetsuppgifter samt att ständigt bli avbruten kunde
öka risken för feldosering (Alomari, Wilson, Davidson & Lewis 2015).
Specialistsjuksköterskorna i föreliggande studie beskrev liknande upplevelser där användandet av
hjälpmedel, lathundar och att dubbelkolla mellan varandra skapade en handlingsberedskap vilket
kunde minska rädslan att göra fel och öka känslan av säkerhet och trygghet vid
omhändertagandet av barn. Tidigare forskning bekräftar detta men även hur patientsäkerheten
påverkas i positiv riktning vid användandet av hjälpmedel och genom att följa riktlinjer och
använda checklistor (Alomari, Wilson, Solman, Bajorek & Tinsley 2018; Manrique-Rodríguez et
al. 2014). Samtidigt visar forskning att skriftliga riktlinjer och checklistor inte förbättrar
patientsäkerheten och att följsamheten till användandet är låg (Maaskant et al. 2015; Boucher et
al. 2012). Detta gör att användandet och nyttan borde ifrågasättas och utvärderas ytterligare anser
författarna.
I den föreliggande studien beskriver främst specialistsjuksköterskorna inom intensivvård vikten
av kollegialt stöd kring omhändertagandet av barn samt betydelsen av att arbeta i team. Rimligen
anser specialistsjuksköterskorna inom anestesi att teamarbete är viktigt och betydelsefullt men
något som inte reflekteras över i lika stor utsträckning vilket kan ha sin grund i att mötet med
barnet är kortare. Vidare beskriver specialistsjuksköterskorna att samarbetet kunde försvåras
beroende på hur samstämda uppfattningarna och åsikterna är kring omhändertagandet, vilket
även tidigare forskning verifierar (Sjöberg, Wadensten, Pöder, Jansson & Nordgren 2017;
Ljusegren 2011). Specialistsjuksköterskorna i denna studie upplevde teamarbete och samarbetet
över gränser som betydelsefullt, det kunde leda till ökat stöd och en känsla av trygghet vid
omhändertagandet av barn vilket stöds i andra studier (Mattson, Larsson & Leijonhufvud 2019;
Sjöberg et al. 2017; Ljusegren 2011)
Vidare upplevdes samarbetsklimatet som gott. Vid ett krisläge med patienten gick professionerna
samman och samarbetade väl vilket upplevdes vara en styrka vilket stöds av tidigare forskning,
samtidigt beskriver samma studie hur olika professioner tenderar att tänka på sina egna uppgifter
samt att interaktionen mellan yrkesgrupper kunde uppfattas som spänd (Scott Reeves et al. 2015).
24
I föreliggande studie beskriver specialistsjuksköterskorna vikten av att skapa en relation med
barnet samt att detta kunde underlätta omhändertagandet då det ökade tilliten och ansågs inge
barnet en känsla trygghet. Kommunikation var ett viktigt redskap för att etablera en relation till
barnet. Joyce Travelbees (1971) omvårdnadsteori beskrivs som en mellanmänsklig process och
bygger på olika faser. Omvårdnaden baseras på kommunikation där sjuksköterskan hjälper
patienten genom att finna en mening och ett hopp i lidandet. Specialistsjuksköterskan och barnet
etablerar en relation där respektive roll läggs åt sidan för att istället se människan bakom.
Specialistsjuksköterskan känner en empati och förståelse för barnets beteende och upplevelser.
Genom sympati visas engagemang och intresse för barnet. Med kunskap, ord och handling visar
specialistsjuksköterskan en vilja att hjälpa barnet. En ömsesidig kontakt och förståelse uppstår
därmed (Travelbee 1971). Resultatet i denna studie kan ses i ljuset av Joyce Travelbees teoretiska
ansats och visar att specialistsjuksköterskorna upplever relationen och kommunikationen till
barnet som betydelsefull då det kunde skapa en tillit och en möjlighet att se barnets behov och
anpassa omhändertagandet därefter vilket även tidigare forskning bekräftar (Berglund, Ericsson,
Proczkowska-Björklund & Fridlund 2013; Ljusegren 2011).
I föreliggande studie beskrev specialistsjuksköterskorna hur föräldrarnas emotionella
välbefinnande kunde påverka omhändertagandet av barnet antingen positivt eller negativt, det
upplevdes som att oroliga föräldrar hade behov av stöd och samtal. Tidigare forskning bekräftar
att föräldrar till kritisk sjuka barn går igenom känslomässiga svårigheter samt att aktiv
involvering i omvårdnaden, information och stöd minskar ångest och oro vilket är essentiellt för
att de inte ska börja känna sig isolerade (Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019; Dahav &
Sjöström 2018; Hamester, Nogueira de Souza, Cielo, Moraes, & Campos Pellanda 2016;
Engström, Dicksson, & Contreras 2015; Brown, Whittingham, Sofronoff & Boyd 2013; Trecartin
& Carroll 2011)
Författarna menar att problematiken borde ges mer uppmärksamhet då specialistsjuksköterskan
har en uppenbart viktig roll och funktion och framförallt en möjlighet att minska anhörigas
känslomässiga svårigheter. Därmed borde det indirekt underlätta omhändertagandet av barn.
Troligen finns vilja och ambition men då det är brist på specialistsjuksköterskor är det
förmodligen svårt att avvara personal att utforma och implementera sådana åtgärder.
Detta går även i linje med Joyce Travelbees (1971) teoretiska perspektiv där familjen är central
och inte får uteslutas. Gör specialistsjuksköterskan något för barnet görs det även för familjen och
25
det måste finnas ett intresse och en förståelse för deras situation. Genom kommunikation och
samtal förmedlas känslor, behov och tankar. Ur detta teoretiska perspektiv tolkar författarna att
omhändertagandet av barn kan ses som en mellanmänsklig process indelad i olika faser och bör
likställas med att involvera och omhänderta familjen. Anhöriga, föräldrar och barnet skall ses
som en helhet ur vilken omvårdnaden baseras på. Genom att använda sig själv som redskap och
omsätta sina kunskaper praktiskt främjar specialistsjuksköterskan hälsa, minskar lidande och
hjälper patienten att finna ett hopp och en mening (Travelbee 1971).
Föreliggande studie visar att etiska dilemman och moralisk stress är något
specialistsjuksköterskan ofta kunde möta i sitt omhändertagande av barn, vilket även bekräftas av
andra studier (Choe, Kim & Yang 2019; Green, Darbyshire, Adams & Jackson 2016; Bray,
Snodin & Carter 2015). Tidigare forskning visar även att barnets känslor och behov av
information och förberedelser inför olika procedurer ansågs sekundärt till det medicinska
behovet, barnet sågs inte alltid som en egen individ med specifika behov (Mattsson, Forsner,
Castrén & Arman 2013). Den högteknologiska miljön och att fokus ligger på barnets fysiska
mående gör det förståeligt att det medicinska behovet sätts i första rummet menar författarna.
Att tvinga barnet upplevde specialistsjuksköterskorna mycket negativt och en sista utväg som
kunde ge upphov till moralisk stress. Författarna menar att tvångsåtgärder som en sista utväg är
diskutabelt och inte handlar om omvårdnad utan om undermåliga förberedelser. Istället borde
omvårdnad syfta till att förebygga och minska risken för tvingande åtgärder. Detta får stöd i
tidigare studier (Mattsson, Larsson & Leijonhufvud 2019; Mattsson, Forsner, Castrén & Arman
2013) där beskrivs hur omvårdnad, vilken inriktar sig på barnets behov ur ett holistiskt perspektiv
med delaktighet som riktmärke, underlättar omhändertagandet av barn vilket
specialistsjuksköterskorna även upplevde i föreliggande studie. Barnkonventionen fastslår att
barnets bästa skall beaktas i alla beslut samt att barn har rätt att uttrycka sin mening och få den
respekterad (Barnkonventionen 2018). När barn är föremål för omvårdnad bör följsamheten till
dessa rättigheter utgöra en stabil grund att utgå ifrån för specialistsjuksköterskorna menar
författarna.
Den emotionella stressen specialistsjuksköterskorna upplevde kunde vara fruktansvärd och
påträngande vilket även beskrivs i en studie från Sverige (Mattsson, Larsson & Leijonhufvud
2019). Ur Travelbees (1971) teoretiska perspektiv är detta förståeligt då empati är en del och ett
26
mål av omvårdnaden vilket indirekt kan försvåra för specialistsjuksköterskan att upprätthålla en
sund emotionell distans till barnet. Enligt vad författarna anser kan det ses som nästintill
oundvikligt och ytterst mänskligt att bli berörd vid omhändertagandet av barn där utgången är
tragisk. Vidare anser författarna att det finns en betydande risk att specialistsjuksköterskans hälsa
påverkas negativt och att det ligger i arbetsgivarens ansvar och intresse att uppmärksamma och
tillse adekvata åtgärder för att förhindra ohälsa.
Resultatet i föreliggande studie pekade mot att specialistsjuksköterskorna upplevde
omhändertagandet av barn som än mer komplext i förhållande till barnets ålder. Forskning
beskriver liknande resultat där riktigt små barn upplevdes svårare att omhänderta (Green,
Darbyshire, Adams & Jackson 2016). Givet omständigheterna menar författarna att
specialistsjuksköterskorna med relativ enkelhet kan fylla tomrum med teoretiska kunskaper. Det
praktiska och erfarenhetsmässiga tomrummet låter sig däremot inte fyllas med samma enkelhet.
4.3 Metoddiskussion
Studiens syfte var att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av omhändertagandet av
barn. I föreliggande studie användes kvalitativ ansats som syftar till att beskriva helheten och
bidrar med en förståelse för individernas upplevelse (Polit & Beck 2017). Data analyserades med
kvalitativ innehållsanalys vilken används inom omvårdnadsforskning för sin lämplighet att
granska och tolka texter såsom utskrifter av intervjuer (Graneheim & Lundman 2004).
Användandet av en lämplig metod ökar även giltigheten i resultatet enligt Graneheim och
Lundman (2004). Fenomenologisk ansats beskriver individers variationer, uppfattningar och
erfarenheter om ett fenom vilket även hade kunnat passa föreliggande studie (Polit & Beck 2017).
Då forskning inom området är begränsat samt att analysen av den kvalitativa datan leder till
slutsatser utifrån forskningspersonernas upplevelser valdes induktiv ansats (Polit & Beck 2017).
Ändamålsenligt urval användes i studien för att uppnå variation i deltagarnas ålder, kön och
yrkeserfarenhet vilket ger en rikare bild av fenomenet som studeras och ökar studiens giltighet
och överförbarhet (Polit & Beck 2017; Graneheim & Lundman 2004). En övervägande del av
informanterna var kvinnor vilket gav en ojämn men likaväl verklighetsbaserad fördelning och
borde därmed öka trovärdigheten av resultatet. Genomsnittsåldern var 46 år och
yrkeserfarenheterna långa vilket gav en stor variation kring upplevelser av att omhänderta barn.
27
Möjliga informanter på operations- och intensivvårdsavdelningen fick först vetskap om studien
muntligen från avdelningschefen. Författarna informerade sedan, både muntligen och
individuellt, flertalet möjliga informanter på respektive avdelning vilket anses vara en styrka. På
grund av långa avstånd och begränsad tid delade författarna upp sig inför informerandet. Risken
med detta är att delar av den muntliga informationen kan gå förlorad eller inte vara enhetlig. En
svaghet är att potentiella informanter på operationsavdelningen missades på grund av ledigheter
och schemaläggning vilket inte följdes upp vid senare tillfälle.
Genom att använda semistrukturerade intervjuer samlades data in vilket är en vanlig metod inom
kvalitativ forskning (Graneheim & Lundman 2004). En intervjuguide utformades av båda
författarna i samråd med handledaren som har erfarenhet av kvalitativa metoder vilket anses vara
en styrka. Eftersom författarna inte har någon erfarenhet av intervjuer testades intervjuguiden i
två pilotintervjuer. Båda intervjuerna svarade på syftet och inkluderades i resultatet. För att stärka
studiens tillförlitlighet delgavs både ljudfiler och de transkriberade intervjuerna författarnas
handledare för granskning och respons.
Författarna delade upp deltagarna och intervjuade fem var. Utifrån intervjuguiden ställdes samma
frågor till samtliga informanter vilket ökar giltigheten och tillförlitligheten, den relativt korta
tiden för datainsamlingen kan även den öka studiens tillförlitlighet (Graneheim & Lundman
2004). En svaghet är att inte båda författarna närvarade tillsammans vid samtliga intervjuer vilket
gjorde att fler följdfrågor hade kunnat ställas och därigenom utvecklat och förtydligat vad
informanterna verkligen menade vilket kunde bidra med rikare data till resultatet. På grund av
tidsbrist och långa avstånd kunde inte detta genomföras. Intervjuerna tog plats, i enlighet med
informanternas önskan, på respektive arbetsplats i en avskild miljö (Polit & Beck 2017). Vidare
skedde intervjuerna under arbetstid vilket kunde kännas stressande om det förekom hög
arbetsbelastning dock tillkom inga störningsmoment eller avbrott.
Manifest innehållsanalys användes vid analys av texten. Enligt Graneheim & Lundman (2004)
innebär det att tolkningsgraden är låg eftersom det uppenbara och textnära innehållet synliggörs.
Däremot är det möjligt att den underliggande och latenta meningen i texten förloras (ibid).
Författarnas uppfattningar och erfarenheter av barn varierar, dels personligt men även
yrkesmässigt. Det är möjligt att viss förförståelse kan ha påverkat resultatet vilket då får anses
vara en svaghet.
28
Enligt vad Graneheim & Lundman (2004) menar ses kvalitativa forskningsresultats trovärdighet
utifrån tre viktiga aspekter, giltighet, tillförlitlighet och pålitlighet. I studien beskriver författarna
med noggrannhet urval, kontext och datainsamlingsmetod vilket ökar giltigheten (Graneheim &
Lundman 2004).
Båda författarna har transkriberat data ordagrant och läst alla intervjuer flertalet gånger för att få
en känsla för helheten. Delaktigheten i dataanalysen har varit lika stor vilket styrker
tillförlitligheten (Graneheim & Lundman 2004). För att stärka tillförlitligheten mer har
uppkomna kategorier och underkategorier diskuterats flertalet gånger i studiegruppen och med
handledare för att uppnå samstämmighet. Analysprocessen beskrivs i tabellform vilket även det
ger ökad tillförlitlighet (Graneheim & Lundman 2004). Citat från samtliga informanter redovisas
i underkategorierna vilket ökar resultatets trovärdighet och giltighet ytterligare.
Författarna strävade efter att beskriva kontexten där studien genomfördes noggrant och tydligt,
enligt Graneheim & Lundman (2004) ökar det överförbarheten. Till sist är det ändå upp till
läsaren att avgöra huruvida resultatet är överförbart till en annan kontext.
Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska principer, informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet har efterföljts vilket är en styrka i studien.
4.4 Kliniska implikationer för omvårdnad
Specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn är något som de inte är vana
vid vilket kunde leda till känslor av osäkerhet och en rädsla att göra fel. Att ha
handlingsberedskap och söka stöd kunde skapa en säkerhet och trygghet. Samarbete mellan
professioner och i vårdkedjan upplevdes som betydelsefullt. Att skapa en relation till barnet och
föräldrar genom delaktighet kunde skapa trygghet och tillit. Föräldrars medverkan kunde vara
både positiv och negativ för specialistsjuksköterskans upplevelse av omhändertagande av barn.
Etiska dilemman, moralisk stress och svårigheter att hantera egna känslor kunde uppstå. Utifrån
studiens resultat rekommenderas specifik utbildning inom området pediatrik med fokus på ett
personcentrerat förhållningssätt ur specialistsjuksköterskans perspektiv. Kontinuerlig
handledning och samtal kring svåra situationer kan underlätta för specialistsjuksköterskan att
hantera svåra känslor och etiska dilemman. Dessa åtgärder kan över tid leda till en ökad känsla av
trygghet, säkerhet och minskad stress samt förbättra omvårdnaden och omhändertagandet av
barn. Forskning med fokus på specialistsjuksköterskans upplevelser av att omhänderta små barn i
29
en miljö avsedd för vuxna och vilka konsekvenser det får för omvårdnaden skulle kunna belysa
potentiella förbättringsområden vad gäller omhändertagandet av barn.
4.5 Förslag till fortsatt forskning
Specialistsjuksköterskor har ett stort ansvar och en viktig roll vid omhändertagandet av barn. I
dagsläget är forskningsläget kring hur specialistsjuksköterskor upplever omhändertagandet av
barn begränsat. För att öka kunskapen om deras upplevelser och erfarenheter krävs ytterligare
forskning. Önskvärt vore forskning kring vad specialistsjuksköterskorna anser sig sakna och vara
i behov av för att underlätta och optimera omhändertagandet och omvårdnaden av framförallt
små barn i en vårdmiljö avsedd för vuxna.
4.6 Slutsats
Föreliggande studie visar hur specialistsjuksköterskorna upplevde att omhändertagandet av barn
kunde resultera i en rädsla och osäkerhet. Att ha handlingsberedskap, stöd och samarbete mellan
professioner och i vårdkedjan upplevdes som betydelsefullt. Föräldrar kunde vara en trygghet för
barnet men kunde även försvåra specialistsjuksköterskornas omhändertagande av barnet. Etiska
dilemman och moralisk stress samt svårigheter att hantera egna känslor kunde uppstå vid
omhändertagandet av barn. Studien visar att en ökad kunskap om hur specialistsjuksköterskor
uppfattar vård av barn behövs för att förbättra och optimera vård av barn i en miljö anpassad för
vuxna patienter.
5. Referenslista
Alomari, A., Wilson, V., Davidson, P. M., & Lewis, J. (2015). Families, nurses and organisations
contributing factors to medication administration error in paediatrics: a literature review.
International Practice Development Journal, 5(1), ss. 1–14. doi.org/10.19043/ipdj.51.007
30
Alomari, A., Wilson, V., Solman, A., Bajorek, B., & Tinsley, P. (2018). Pediatric Nurses’
Perceptions of Medication Safety and Medication Error: A Mixed Methods Study.
Comprehensive Child & Adolescent Nursing, 41(2), ss. 94–110.
doi.org/10.1080/24694193.2017.1323977
Barnkonventionen (2018). FN:s konvention om barnets rättigheter.
https://unicef.se/rapporter-och-publikationer/barnkonventionen
[19-11-16]
Belanger, J., & Kossick, M. (2015). Methods of Identifying and Managing the Difficult Airway
in the Pediatric Population. American Association of Nurse Anesthetists Journal, 83(1), ss. 35–41.
Berglund, I. G., Ericsson, E., Proczkowska-Björklund, M., & Fridlund, B. (2013). Nurse
anaesthetists’ experiences with pre-operative anxiety. Nursing Children & Young People, 25(1),
ss. 28–34.
Boucher, K., George, P., Griffiths, E., McKinley, D., Sargent, D., Marks, S., & Mabotha, N.
(2012). Documentation in a PICU setting: Is a checklist tool effective?. Australian Journal of
Advanced Nursing, 30(2), ss. 5–12.
Bray, L., Snodin, J., & Carter, B. (2015). Holding and restraining children for clinical procedures
within an acute care setting: an ethical consideration of the evidence. Nursing Inquiry, 22(2), ss.
157–167. doi.org/10.1111/nin.12074
Brown, F.L., Whittingham, K., Sofronoff, K., & Boyd, R.N. (2013). Parenting a child with a
traumatic brain injury: Experiences of parents and health professionals. Brain Injury Information
Healthcare, 27(13-14), ss. 1570-1582. doi:10.3109/02699052.2013.841996
Carlström, E., Kvarnström, S., & Sandberg, H. (2015). Teamarbete i vården. I Edberg, A-K.,
Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H., & Öhlén, J. (red.).
Omvårdnad på avancerad nivå: kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden. Lund: Studentlitteratur. ss. 63-97.
31
Chan, Z., Kan, C., Lee, P., Chan, I. & Lam, J. (2011). A systematic review of qualitative stuides:
patients´experience of preoperative communication. Journal of Clinical Nursing, (21), ss. 812-
824. doi: 10.1111/j.1365-2702.2011.03942.x
Choe, K., Kim, Y., & Yang, Y. (2019). Pediatric nurses’ ethical difficulties in the bedside care of
children. Nursing Ethics, 26(2), ss. 541–552. doi.org/10.1177/0969733017708330
Coyne, I. (2006). Children’s experiences of hospitalization. Journal of Child Health Care, 10(4),
ss. 326–336. doi.org/10.1177/1367493506067884
Dahav, P., & Sjöström, S. A. (2018). Parents’ experiences of their child being admitted to a
paediatric intensive care unit: a qualitative study–like being in another world. Scandinavian
Journal of Caring Sciences, 32(1), ss. 363–370. doi.org/10.1111/scs.12470
Dahlberg, K. & Segesten, K. (2010). Hälsa & vårdande i teori och praxis. Stockholm: Natur &
Kultur.
Danielsson, L., Lundström, M.L., Holmström, I.K. & Kerstis, B. (2018). Anaesthetizing children
- From a nurse anaesthetist´s perspective - A qualitative study. Nursing Open, 5 (3), ss. 393-
399. doi.10.1002/nop2.147
Eide, H. & Eide, T. (2009). Omvårdnadsorienterad kommunikation. Relationsetik, samarbete och
konfliktlösning. Lund: Studentlitteratur ss. 22-23.
Engström, Å., Dicksson, E., & Contreras, P. (2015). The desire of parents to be involved and
present. Nursing in Critical Care, 20(6), ss. 322–330. doi.org/10.1111/nicc.12103
Fincher, W., Shaw, J., & Ramlet, A.S. (2012). The effectiveness of a standardised preoperative
preparation in reducing child and parent anxiety: a single-blind randomised controlled trial.
Journal of Clinical Nursing, 21(7-8), ss. 946-955.
doi: 10.1111/j.1365-2702.2011.03973.x
32
Ford, K. (2011). I didn´t really like it, but it sounded exciting. Admission to hospital for surgery
from the perspectives of children. Journal of Child Health Care, 15(4), ss. 250–260. doi:
10.1177/1367493511420185.
Gaffney, P., & Johnson, G. (2001). Paediatric prehospital care: postal survey of paramedic
training managers. Archive of Disease in Childhood, 84(1), ss. 82–83. doi: 10.1136/adc.84.1.82
Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:
concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24(2), ss.
105–112. doi.org/10.1016/j.nedt.2003.10.001
Green, J., Darbyshire, P., Adams, A., & Jackson, D. (2016). It’s agony for us as well. Nursing
Ethics, 23(2), ss. 176–190. doi.org/10.1177/0969733014558968
Hallman, M.L., & Bellury, L.M. (2020). Communication in pediatric critical care units: A review
of the literature. Critical Care Nurse, 40(2), ss. 1-15. doi.org/10.4037/ccn2020751
Hamester, L., Nogueira de Souza, E., Cielo, C., Moraes, M. A., & Campos Pellanda, L. (2016).
Effectiveness of a nursing intervention in decreasing the anxiety levels of family members of
patients undergoing cardiac surgery: a randomized clinical trial. Revista Latino-Americana de
Enfermagem, (24), ss. 1–8. doi.org/10.1590/1518-8345.0208.2729
Jasmine, T.J.X. (2009). The use of effective therapeutic communication skills in nursing practice.
Singapore Nursing Journal, 36(1), ss. 35–38.
Kirk, S., Fallon, D., Fraser, C., Robinson, G., & Vassallo, G. (2015). Supporting parents
following childhood traumatic brain injury: a qualitative study to examine information and
emotional support needs across key care transitions. Child: Care, Health & Development, 41(2),
ss. 303–313. doi.org/10.1111/cch.12173
Kwiatosz, M. M., Fijałkowska, N.A., Fijałkowska, M., Aftyka, A., Pietras, P., & Kowalczyk, M.
(2019). Stress coping styles among anaesthesiology and intensive care unit personnel – links to
the work environment and personal characteristics: a multicentre survey study. Scandinavian
Journal of Caring Sciences, 33(3), ss. 661–668. doi.org/10.1111/scs.12661
33
Leasure, E. L., Jones, R. R., Meade, L. B., Sanger, M. I., Thomas, K. G., Tilden, V. P., Warm, E.
J. (2013). There Is No I in Teamwork in the Patient Centered Medical Home: Defining
Teamwork Competencies for Academic Practice. Academic Medicine, (88), ss. 585-592.
doi:10.1097/ACM.0b013e31828b0289
Lindwall, L., & Von Post, I. (2009). Continuity created by nurses in the perioperative dialogue –
a literature review. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 23(2). ss 395-401. doi:
10.1111/j.1471-6712.2008.00609.x
Ljusegren, G. (2011). Nurses’ competence in pain management in children. Diss. Jönköping:
Jönköpings universitet. http://hj.diva-portal.org/smash/get/diva2:459354/FULLTEXT01.pdf
Manrique-Rodríguez, S., Sánchez-Galindo, A., Fernández-Llamazares, C. M., López-Herce, J.,
Rodríguez-Gómez, M., Echarri-Martínez, L., Carrillo-Álvarez, A., & Sanjurjo-Sáez, M. (2014).
Preparation of Intravenous Drug Administration Guidelines for a Pediatric Intensive Care Unit.
Journal of Infusion Nursing, 37(1), ss. 35–43. doi.org/10.1097/NAN.0000000000000019
Maaskant J.M., Vermeulen H., Apampa B., Fernando B., Ghaleb M.A., Neubert A., Thayyil S.,
Soe A. (2015). Interventions for reducing medication errors in children in hospital. Cochrane
Database of Systematic Reviews, 3, N.PAG. doi.org/10.1002/14651858.CD006208.pub3
Mattsson, J., Forsner, M., Castrén, M., & Arman, M. (2013). Caring for children in pediatric
intensive care units: An observation study focusing on nurses’ concerns. Nursing Ethics, 20(5),
ss. 528–538. doi.org/10.1177/0969733012466000
Mattsson, J., Larsson, K., & Leijonhufvud, U. (2019). They Have Their Whole Life in Front of
Them. Acta Scientific Paediatrics, (2)6, ss. 28-36.
doi.10.31080/ASPE.2019.02.0089
Mortensen, J., Simonsen, B. O., Eriksen, S. B., Skovby, P., Dall, R., & Elklit, A. (2015). Family-
centred care and traumatic symptoms in parents of children admitted to PICU. Scandinavian
Journal of Caring Sciences, 29(3), ss. 495–500. doi.org/10.1111/scs.12179
34
Offord, R. J. (2010). Caring for critically ill children within an adult environment - an educational
strategy. Nursing in Critical Care, 15(6), ss. 300–307. doi.org/10.1111/j.1478-5153.2010.00411
Penn, M., & Ruthman, J. (2005). Assessing the Degree of Involvment of Certified Registered
Nurse Anesthetists in Airway Management and Trauma Stabilisation in Rural Hospitals.
American Association of Nurse Anesthetists Journal, (73), ss. 191-196.
Polit, D. F. & Beck, C. T. (2017). Nursing Research, Generating and Assessing Evidence for
Nursing Practice. (10th ed.). Philadelphia: Wolter Kluwer.
Proczkwoska, M. B. (2009). The Process of Anaesthetic Induction With Children. Diss.
Linköping: Linköpings Universitet. https://www.diva-
portal.org/smash/get/diva2:208833/FULLTEXT01.pdf
Ramírez, M., Navarro, S., Clavería, C., Molina, Y., & Cox, A. (2018). Parental stressors in a
Pediatric Intensive Care Unit. Revista Chilena de Pediatría, 89(2), ss. 182-189.
doi.org/10.4067/s0370-41062018000100185
Reeves, S., McMillian, S.E., Kachan, N., Paradis, E., Leslie, M., & Kittos, S. (2015).
Interprofessional collaboration and family member involvement in intensive care units: emerging
themes from a multi-sited ethnography. Journal of Interprofessional Care, 29(3), ss. 230-237.
doi. 10.3109/13561820.2014.955914
Runeson, I., Proczkowska, M. B., & Idvall, E. (2010). Ethical dilemmas before and
during anaesthetic induction of young children, as described by nurse anaesthetists. Journal of
Child Health Care, 14(4), ss. 345–354 doi.org/10.1177/1367493510379610
Sandman, L, & Kjellström S. (2013). Etikboken, Etik för vårdande yrken. Lund: Studentlitteratur
AB. ss. 202-222.
Santos, R. P., Garros, D. & Carnevale, F. (2017). Difficult decisions in pediatric practice and
moral distress in the intensive care unit. Revista Brasiliera Terapia Intensiva, 30(2), ss. 226-
232. doi: 10.5935/0103-507X.20180039
35
SFS 2001:453. Socialtjänstlag. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-
forfattningssamling/socialtjanstlag-2001453_sfs-2001-453 [2020-05-27]
SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-
om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460 [2020-05-27]
Simeone, S., Pucciarelli, G., Perrone, M., Angelo, G. D., Teresa, R., Guillari, A., Gargiulo, G.,
Comentale, G., & Palma, G. (2018). The lived experiences of the parents of children admitted to
a paediatric cardiac intensive care unit. Heart & Lung, 47(6), ss. 631–637.
doi.org/10.1016/j.hrtlng.2018.08.002
Sjöberg, P. B., Wadensten, B., Pöder, U., Jansson, I., & Nordgren, L. (2017). Balancing
intertwined responsibilities: A grounded theory study of teamwork in everyday intensive care
unit practice. Journal of Interprofessional Care, 31(2), ss. 233-244.
doi.org/10.1080/13561820.2016.1255184
Socialstyrelsen (u.å.). Statistikdatabas för operationer i sluten
vård. https://sdb.socialstyrelsen.se/if_ope/resultat.aspx [20-04-13]
Svenska intensivvårdsregistret (2020). Årsrapport.
https://portal.icuregswe.org/barn/report/antalvtf [20-04-13]
Svensk sjuksköterskeförening (2012a). Kompetensbeskrivning legitimerad sjuksköterska med
specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot anestesisjukvård.
https://aniva.se/wp-content/uploads/2014/12/komp-beskrivning-anestesi.pdf
[19-11-08]
Svensk sjuksköterskeförening (2012b). Kompetensbeskrivning legitimerad sjuksköterska med
specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot intensivvård.
https://aniva.se/wp-content/uploads/2014/12/kompetensbeskrivning_intensivvard.pdf
[19-11-08]
Tafjord, T. (2020). Recognition of Insufficient Competence - Nurses' Experiences in
36
Direct Involvement With Adolescent Children of Cancer Patients. Cancer Nursing, 43(1), ss. 32-
44. doi. 10.1097/NCC.0000000000000646
Travelbee, J. (1971). Interpersonal aspects of nursing. (2 ed.). Philadelphia: Davis cop.
Trecartin, K., & Carroll, D. L. (2011). Nursing Interventions for Family Members Waiting
During Cardiac Procedures. Clinical Nursing Research, 20(3), ss. 263–275.
doi.org/10.1177/1054773811405520
Ungern-Sternberg, B.S., Boda, K., Chambers, N.A., Rebmann, C., Johnson, C., Sly, P.D., &
Habre, W. (2010). Risk assessment for respiratory complications in paediatric anaesthesia: A
prospective cohort study. The Lancet, 376(9743), ss. 773-783. doi.org/10.1016/S0140-
6736(10)61193-2
Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk och
samhällsvetenskapskaplig forskning. http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf [2020-05-27]
Zemek, R., Eady, K., Moreau, K., Farion, K.J., Solomon, B., Weiser, M., & Dematteo, C.
(2014). Knowledge of paediatric concussion among front-line primary care providers. Paediatric
Child Health, 19(9), ss. 475-480. doi.10.1093/pch/19.9.475
