Betraktelser fr hwar dag i ret, samlade ur C. O. Rosenii skrifter. Adertonde upplagan. Stockholm, Fosterlands-Stiftelsens Frlags-Expedition. Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1897.

Frord till frsta upplagan. I den mn det andliga lifwet utwecklat sig i wrt land och wlsignelsen af en gemensam uppbyggelsestund inom familjen blifwit erknd, har ock behofwet af sdana skrifter, hwilka lmpade sig fr husandakten, gjort sig gllande. Wi hafwa ock derfre en icke obetydlig samling sdana bcker fwersatta frn frmmande sprk. Man kunde d tnka, att detta behof wore fyldt, isynnerhet nr man bland dessa betraktelsebcker fr hwar dag i ret rknar icke s f af wr lrofader Luther. Bland de mnga sjlar, hwilka under sednaste tiotalen ftt sitt andliga behof tillfredsstldt genom C. O. Rosenii skrifter, har emellertid den nskan lifligt rrt sig att genom utdrag ur tidskr. Pietisten erhlla en sdan uppbyggelsebok, afsedd fr husandakten. Den djupa blick in i evangelii hemlighet, det allwar, den mngsidighet och grundlighet, hwarmed Rosenius behandlat christendomens hufwudsanningar, talade mktigt fr uppfyllandet af en sdan frn mnga trakter af landet uttryckt nskan, hwilken Evang. Fosterlands-Stiftelsens styrelse nu skt frwerkliga genom att till frf. af Rosenii lefnadsteckning gifwa uppdrag att ur hans skrifter gra ett sdant utdrag, som hrmed erbjudes den christliga allmnheten. Fretaget har dock icke warit s ltt utfrdt. Den egentliga swrigheten har legat deri, att dessa betraktelser, hwilka mste hafwa ett begrnsadt omfng och, s widt mjligt war, utgra ett helt fr sig, skulle hemtas ur lngre sammanhngande afhandlingar. Sjelfwa den omstndlighet och grundlighet, hwarmed Rosenius skrifwit, blef hr en

swrighet. Fr att inom det trnga rummet af twenne sidor f en afslutad betraktelse fwer ett srskildt mne har man derfre stundom ndgats frbig en och annan punkt, ngon gng till och med hela sidor, alldeles s som Pasig och Schinmeier gtt till wga, hwilka ur Luthers skrifter gjort utdrag, lmpade fr husandakten ssom hwar och en, som ngot mer lst Luthers skrifter p originalsprket, ltt kan frwissa

sig om. Fr att winna mer afrundning i formen har fwen ett och annat begynnelseord till betraktelserna mst frndras. Herren Gud, hwars sak detta arbete will tjena, gifwe nu ock sin nd dertill, sitt namn till lof och frsamlingen till wlsignelse! Stockholm i November 1873. * Den 1 Januari. Jesus Christus i gr och i dag, och Han desslikes i ewighet! Ebr. 13: 8. S utropar apostelen i sista kapitlet till de ebreer. Detta r ju dock en stor trst i tidens alla skiften och wexlingar, att Christus nnu lefwer och r densamme i gr och i dag och desslikes i ewighet! D skall allting kunna hjelpas och blifwa wl! Hwad skulle ock wid ett rsskifte wara en mer trstlig och kr betraktelse fr christna fr hwilka Christus r allt i alla hwad skulle wara mer lmpligt att utgra deras lsen eller fltrop n detta: Jesus Christus i gr och i dag, och Han desslikes i ewighet! I, som knnen Christus, som ngonsin hafwen frnummit, att Herren r god, som hafwen erfarit, smakat och sett, huru ljuflig Herren r, huru stor Han r i nd och barmhertighet, huru trofast och huru mktig att allting hjelpa tnken och besinnen, att alldeles p samma stt r Han nnu i dag och i alla tider, i dag som i gr, i r som i det frflutna ret, och s desslikes i ewighet. Han kan omjligt frndras, Han r "ewigheternas Fader", Han r alldeles oombytlig, i alla tiders skiften densamme. Det r endast hr nere, uti oss, i wra knslor, tankar och frnimmelser, som omwexling och frndringar freg. Midt under detsamma r Christus alldeles ofrndrad, alldeles densamme s att om wi minnas t. ex. att Han ngonsin frltit synder alldeles ofrskyldt, om Han ngonsin gjort oss ssom helt ogudaktiga rttfrdiga, af idel fri nd, genom sin egen frtjenst, s gr Han detsamma alla dagar. Om Han ngonsin trstat oss, d wi icke woro wrda att blifwa trstade, utan hellre hade frtjent att blifwa straffade och frskjutna, s will Han lika ofrskyldt trsta oss nnu i dag. Om wi minnas, att Han ngonsin frlossat oss ifrn nd, ifrn synd och frestelser, d wi sjelfwa icke hade ringaste kraft att befria oss derifrn, s weta wi, att Han bde will och kan i sin tid gra detsamma nnu. Om wi hafwa att frtlja: den och den gngen war jag alldeles bortkommen, frwirrad och frwnd, ett borttappadt fr, men Han, den gode Herden, uppskte och terhemtade mig, rrde mig med sitt ord igen och frde mig tillbaka, si, s weta wi, att Han will fwen i de kommande tider gra detsamma alltid. Ty Han r alltid densamme: Jesus Christus i gr och i dag, och Han desslikes i ewighet. Han har wisst icke nnu bewisat oss sin sista wlgerning! "Han har frst lskat oss". Och ssom Han hade lskat de sina, som woro i werlden (fritt, ofrskyldt och innerligt), s lskade Han dem intill ndan.

Sdan trst hafwa wi icke blott af wr egen korta och inskrnkta erfarenhet, nej, allt ifrn werldens skapelse, genom alla rhundradens

tidelngd, gr samma erfarenhet af wr Herres Jesu Christi nd och kraft. Jesus Christus i gr och i dag, och Han desslikes i ewighet! D wi se, huru Han frr undfick syndare, frltande de grfsta missgerningar, weta wi, att Han gr detsamma fwen nu med oss. D Han fordom till en beryktad storsynderska, som grter wid hans ftter, sger: "Synderna frltas dig, g med frid"; d Saulus, som war en "frsmdare, en frfljare och wldswerkare", blir den mest bendade apostel; d David, som efter den allrastrsta nds tnjutande nnu faller i blodigaste missgerningar, ter fr tillsgelse om nd och frltelse d weta wi, att p wr Herres Christi nd icke r ngon nde, att Han nnu will allting frlta alla dem, som ska Honom. Ja, d wi se, huru Han aldrig trttnade med sina lrjungars swagheter, utan idkeligen straffade och rttade dem, men aldrig frkastade dem, weta wi, att Han ock aldrig skall trttna med oss. Och d wi se, huru bengen Han war att hra bn, fwen nr den war s kort, att den endast bestod i hans klders widrrande, weta wi, att Han ocks hrer de kortaste bner nnu. Ty wid allt detta skola wi betnka, att Christus nnu i dag r alldeles densamme: Jesus Christus i gr och i dag, och Han desslikes i ewighet! Detta r dock en obeskrifligt stor trst och fast borg, nr tiderna wexla, ja, storma och mrkna. D kan nnu en christen med gldje sjunga: "Jag sitter under hans skugga, som jag begrar! Du, Herre, r min starkhet, min klippa, min borg och Frlossare, min Gud och min trst. Du blifwer, ssom du r, och dina r taga ingen nda". O Jesu, i ditt dyra namn wi brja an ett r, Du ar wr tillflyckt och wrt hopp i dag liksom i gr. Ty dina r frwandlas ej, du blifwer den du war, Ditt rike du af ewighet p jorden grundat har. S lt fr denna nya tid din nd ock wara ny, Lt mrkret fr din sannings ljus likt nattens skuggor fly! Och efter det r ewigt lif i tron att knna dig, S lr oss det och led oss du upp den rtta stig. * Den 2 Januari. Och jag sg i hans hgra hand, som satt p stolen, en bok, skrifwen innan och utan, beseglad med sju insegel. Uppb. 5: 1. S fwer mttan wldig och herrlig r den trst, som ligger i dessa ord, att om wi blott finge gonen ppnade att se den och kunde i en waken tro hlla den fr werklig sanning, skulle wi wl en gng fr alla kasta alla wra bekymmer ifrn oss och sga: Nu will jag icke mer. Nu fr Gud gra med mig alldeles, hwad Han will; ja, nu f alla onda andar och onda menniskor gerna gra med mig, hwad de frm, jag fruktar ingenting. Ty ltom oss ngot betrakta de anfrda bibelorden. Johannes ser en bok uti hans hgra hand, som sitter p stolen. Och hwad innehller denna bok? Hon innehller, ssom den frsta rsten ur den ppnade himmelen sade, hwad som skall ske hrefter (kap. 4: 1). Mrk nu, hwad synen betecknar. Boken innehller, "hwad ske skall hrefter" hwad som skall ske med hela werlden och isynnerhet med Guds folk p jorden. Att en sdan bok hwilar i hans hgra hand, som sitter p stolen, det betyder icke blott, att Gud p det noggrannaste knner allt, hwad som skall hnda oss, ssom det, hwilket

r skrifwet i en bok, alltid ligger fr gonen, utan d boken just r i hans hgra hand, den werkande handen, r dermed betecknadt, frst att den store allsmktige Guden leder och regerar allting; och fr det andra att Han br en s noggrann omsorg om, hwad som skall hnda oss, att Han har det uppskrifwet i en bok; ty wi weta, att bokfring, fwer hwad som gres, antyder den noggrannaste omsorg derom. Men nu: r det icke just, hwad som skall ske hrefter, som utgr fremlet fr alla wra bekymmer? Wra hjertan ro wanligen fulla af oro och tankar p, hwad som skall hnda oss. fwen den, som r lycklig att icke tras af werldens sorg, som stadkommer dden, utan r worden en troende christen, har likwl d en ny werld af bekymmer fr mngahanda wigtigare freml: hr wr egen sjl, wra synder, frestelser, strider och faror fr fall och afwikelser; der wra anhrigas och andra menniskors sjlar, och huru det skall g med dem; hr kyrkans framtid, eller hwad som skall ske i samhllet; der en mngd smsaker, hwilka dock ofta p det bittraste oroa oss. Ty utom det att christna hafwa krlekens omsorg, att allt mtte g wl, och en upplystare blick p wigten af sdant, som andra anse fr ett intet, ro de ock alltid skottml fr alla djefwulens gldande pilar, denne orolige fiende, hwilken med frestelser, anfktningar och alla mjliga falska ingifwelser sker stra wr frid, s att Guds barn ofta hafwa hwarken dag eller natt ro. Hwarwid skola de d trygga sig? P hwad skall jag luta mitt trtta hufwud? O, att det wore mig gifwet att se, hwad hri ligger! Allt, hwad som kan mta oss, r skrifwet i en bok, hwilken hwilar i hans hgra hand, som sitter p stolen. Ssom ock David redan sg det och till sitt hjertas trst sjng: Alla dagar ro skrifna i din bok, frrn ngon af dem war kommen. Wi hafwa nnu en trofast Fader i himmelen, hwilken med s huld omsorg wrdar sig om allt, hwad oss rrer, att Han har det uppskrifwet i en bok, som Han sjelf hller i sin hgra hand. O, om wi kunde tro och se en sdan Guds huldhet och omsorg om oss, tror du icke, att wi d skulle hafwa en salig ro och hwila fr wra arma hjertan och en hg frid och trst fr alla kommande dagar? Men hr kommer nu hedningen i wrt brst, wrt otrogna, mrka hjerta och frnuft, och sger: Ja, de stora werldshndelserna, eller det som skall wederfaras hela kyrkan, det har Gud skrifwet i sin bok, men icke det som rrer s sm och enskilda warelser som mig. Ja, wisst tyckes det wara fr mycket, wisst r det fr wrt frstnd alldeles obegripligt, om wi skulle sga, att Han ock har i sin bok skrifwet allt, hwad som skall ske dig och mig. Men hwad skall man gra, om densamme store Herren, som sitter p stolen, sjelf sger, att Han rcker till icke blott fr hwarje enskild menniska och dess minsta angelgenheter, utan till och med fr hwarje fgel p jorden? Matth. 10: 2931. Hwad skola wi gra af denne Herren? ena sidan sger wrt frnuft: Det r alldeles orimligt, omjligt; och andra sidan str till och med hela den synliga skapelsen full med orkneliga wittnen emot oss och sger med tusen rster: Se hwad Gud har gjort! Se hwilka storwerk och se hwilka smting! Och d Han en gng har gjort alla dessa smting, har Han wl lika ltt fr att se dem och skta dem. O, om wi kunde wakna ur wrt mkliga otrosmrker! Wi g midt i den ondliga rikedomen af Guds makts och herrlighets wittnen och se dock intet. Det r Herren sjelf, som sger: "Sljas icke tw sparfwar fr en penning, och en af dem faller icke till jorden eder Fader frutan. I ren mer wrda n mnga sparfwar. ro ock edra hufwudhr alla rknade". Allt ju hwilar i min Faders hnder, Skulle jag som barn wl ngslas d!

Sjelf Han r mig alla dagar nra, Fr hwar srskild tid med srskild nd, Hwarje dags bekymmer will Han bra Han, som heter bde Kraft och Rd. Den 3 Januari. S lskade Gud werlden, att Han utgaf sin ende Son. Joh. 3: 16.

Se nu hr Guds ewiga ndewal! D Gud, den allena wise, rttfrdige och barmhertige, Skaparen och Fadren fwer allt, hwad fader heter i himmelen och p jorden, sg frut i sin ewiga allwetenhet, huru hans afbild menniskan, det dla och fria kreaturet, med hela dess slgte skulle falla utur godheten, deruti hon genom egen lydnad och rttfrdighet kunnat be hlla sig, huru hon skulle frlora Guds belte och strta sig i ewig dd och frdmelse, uppfylld med den gamle ormens gift och sld under synden, d beslt Han, frr n Han utslppte detta betydelsefulla slgte ur sin sk pande hand, att sjelf srja fr dess frlsning, att gifwa det en Medlare, som skulle i sin person hafwa bde menskligheten och gud omen sammanfattade i oupplslig frening. Han utwalde oss i Christus, frr n werldens grund war lagd. Af den gudomliga rttfrdighetens lag kunde icke en bokstaf eller prick eftergifwas; lika omjligt kunde det fallna slgtet fullgra lagen. Det kunde icke gifwa, hwad det icke mer hade qwar, nemligen sann rttfrdighet och helighet. Nu skulle antingen Guds uppst med menniskans skapelse blifwa om intet och hans lifs son, hans afbild och barn, blifwa ewigt frlorad, eller ock skulle Gud sjelf upptnka ett rd till menniskans frlsning. D frbarmade Han sig fwer oss i sin egen fria krlek, "efter sin wiljas goda behag sin herrliga nd till lof", och bestmde till wr frlsning sin egen lsklige Son, det ewiga och sjelfstndiga Ordet, hwilken ock af lika barmhertighet o ch krlek willigt tog sig att blifwa menniskornas Broder och Salighetshfding att sjelf blifwa menniska och i sin mandom med lagens uppfyllande och ddens utstende terfrwrfwa det frlorade, terinstta oss i godheten igen och nyo upprtta Guds belte i oss genom sig sjelf. S lskade Gud werlden, att Han utgaf sin ende Son. Han wardt en "menniskans Son" fr att frlsa det, som war frtappadt. Ssom fr ens synds skull frdmelse war kommen fwer alla menniskor; s skulle ock genom ens rttfrdighet lifwets rttfrdning komma fwer alla menniskor. Ssom wi alla dtt i Adam, s skulle ock alla uti Christus warda gjorda lefwande. Detta war Guds eget fria ndewal. Och hrtill war ingen annan grund, n Guds egen fria, oberoende krlek; ssom Christus sger: S lskade Gud werlden. Huru man n sker, kan man icke finna annat skl n detta: Han lskade, derfre lskade Han. Wi komma icke lngre. Han har utwalt oss i Christus efter fin egen wiljas goda behag. Ingen bad Honom, ingen frtjente det; det war hans egen wiljas goda behag. Hr r en guldgrufwa! Wr salighet, wr utkorelse i Christus r Guds eget fria beslut och hans egen gerning. Skriften sger: Gud gr allting fr sin egen skull. Han, fr hwilkens skull alla ting ro, och genom hwilken alla ting ro, har s behagat besluta, att det fallna menniskoslgtet skulle wara hans barn genom Christus. Han har tagit oss sig sjelf till barn genom Jesus Christus efter sin wiljas goda behag sin herrliga nd till lof. Hwad will man derom sga? Nr Gud behagar gra ngot, hwem kan hindra Honom? Ho kan st emot hans wilja? Det heter derfre ndewal, utkorelse.

Du tycker, att det r allt fr mycket, att du skulle wara Guds barn, du r alldeles owrdig dertill; men hwad will du gra? Det r Guds egen wiljas goda behag. Hwad will man sga emot Guds wiljas rd? Den ena gngen besluter Han skapa werldar, mnga som sand; den andra gngen besluter Han skapa t sig barn p jorden och att, nr de fallit fr fiendens frestelser, upprtta dem genom en frlsare. Han besluter att genom en dyr terlsning gra dem ter till barn, s frderfwade och owrdiga de n finnas. Hwad will man derom sga? Det r allt Guds wiljas fria behag. Han gr allting fr sin egen skull. Detta r ndewalets wldiga trst. Hr mste jag dock se, att Guds nd och krlek r fri och oberoende af oss. Ssom Paulus sger i Rom. 9 om utkorelsen, d han tager exempel af twillingbarnen Jacob och Esau: "Frr n barnen woro fdda och hade hwarken gjort godt eller ondt p det Guds uppst skulle blifwa stndande efter utkorelsen, icke fr gerningarnas skull utan af kallarens nd wardt till modren sagdt: Den strre skall tjena den mindre." S ock hr: Frr n wi woro skapade, frr n werldens grund war lagd, d wi hade gjort hwarken godt eller ondt, utwalde Gud oss i Christus till barn och arfwingar af den ewiga saligheten. Wisst r i denna utkorelse det wldigaste dunderslag frn him melen fwer alla gerningars frtjenst infr Gud! Wisst borde wi en gng wid det skslaget wakna ifrn wr ewiga inbillning, att Guds nd skall wara beroende af oss, wr fromhet och wra gerningar! S som Han har utwalt oss i Christus, frr n werldens grund war lagd. Wi komma d ngot frsent med wra frtjenster! O, en ewig nd! Gud, frr n werldens grundwal i skapelsen war lagd, Har oss till barn i Christus Jesus tagit. Och jag, som gtt s lnge bedrfwad och frsagd Och p det tunga trldomsoket dragit, Jag nu dock brjat fatta en smula af Guds nd; O, Herre Gud allswldig, alltsammans r af nd! S will jag blott af nden mig bermma. Den 4 Januari. Alla dem, som annammade Honom, gaf Han makt att blifwa Guds barn... hwilka ro fdda af Gud. Joh. 1: 12, 13.

Fr en sdan Skriftens frklaring fwer Guds barn borde dock alla trognas hjertan utwidga sig af gldje och frundran och deremot det djerfwa, sjelfwiska tillgripandet af det hga namnet hpna och studsa tillbaka! Guds barn, i Skriftens mening, ro fdda af Gud, ro underwerk af Guds nd, ro nya, andliga skapelser p jorden, som rja en "delaktighet af Guds natur". Och sdant medfr den sanna, lefwande tron. Att wi b lott af nd genom tron warda Guds barn och saliga, r s ndefullt och trstrikt, att man borde grta i gldje derfwer; men skulle wi i ke d frst och besinna, att hr menas en sdan tro, hwarigenom wi warda fdda af Gud? Eller mnne ock en sjelfgjord inbillningstro, som aldrig medfr ngon fdelse af Gud, nd gr oss saliga? Hwem som helst kan gerna hlla till godo den skna titeln af Guds barn; mngen, som dock saknar de mest utmrkande tecknen af den nya fdelsen, smeker sig ock med hoppet att wara en sann christen. Faren icke wille! Gud lter icke gcka sig! Hr skall till slut icke blifwa frga om, huru mycket frstnd wi haft i hufwudet, eller ord i munnen, utan om det warit sanning i wr christendom, om wi warit fdda af Gud. O, det wore ju dock frskrckligt att hafwa gycklat sig fram genom tiden med en sjelftagen trst, i stllet fr en af Gud werkad tro, att hafwa bedragit sig och andra med en ls tanketro, som ingen kraft hade till hjertats frdmjukande, nyfdande och helgande, utan blott bestod i kunskap och ord samt i ngra religionsfningar, i ngot bedjande, lsande och talande, hwilket allt war sjelfskapadt, fr att tillwinna sig christnas

frtroende eller ngot dylikt! Snart r det speladt ut, snart kommer den Store, Helige, infr hwilken man skrymtat, med det allwarsamma budskapet: Det r gjordt! Gr rkenskap! Och d, infr ddens allwarsamma ansigte, d i skola stllas afsljade och blotta infr den Heliges gon huru grufligt, om wi hela tiden hafwa skrymtat! Just derfre att nden r s stor och det himmelska barnaskapet s herrligt, r det ock s fwentyrligt, om det icke r sanning i wr christendom. Mrk derfre wl apostelens ord i wrt sprk. Han sade frst: Alla dem, som annammade Honom, gaf Han makt att blifwa Guds barn. Det "annammandet" frklarade Han med tillgget: dem som tro p hans namn. Men se, huru han frklarar sig. Han tillgger, att de, som genom tron woro Guds barn, ocks woro fdda af Gud. Man mste djupt fsta den punkten i sitt sinne. Den, som skall kunna "se Guds rike" och ssom ett Guds barn ewigt lefwa med Gud, mste wara fdd af Gud. Det gudomliga lif, som fre syndafallet bodde i menniskan och just utgjorde Guds belte i henne, och hwars frlorande Gud isynnerhet syftade, d Han sade: P hwad dag du bryter, skall du dden d, detta gudomliga lif mste nu genom en ny fdelse af Anden terstllas i oss, f att wi ter "warda Guds belte lika" ehuru detta belte icke blir fullkomnadt, frrn wi ock blifwa befriade frn den hindrande omkldnaden af kttet. Christus frklarade uttryckligt: Utan en blir fdd p nytt, kan han icke se Guds rike. Guds rike sknkes oss af idel nd den punkten str ewigt fast men du r alldeles obeqwm att tnjuta det, du kan omjligt lefwa det lifwet med Gud och lifwet i himmelen, om du icke blifwit fdd af Gud, blifwit delaktig af Guds natur. Den sanne Guden r en helig Gud; en ohelig warelse frtres och utpinas i hans nrwaro. Der mste blifwa en med Gud beslgtad natur, en ny menniska, som r skapad efter Gud, innan det kan blifwa salighet i Guds sllskap. "Kttsligt sinne r e n fiendskap emot Gud", trifwes icke med Honom en enda dag, mycket mindre en hel ewighet. Derfre sger Christus: "Undra icke, att jag sade, att ..I msten fdas p nytt. Det som r fdt af ktt, det r ktt. Utan en warder fdd p nytt, kan han icke se Guds rike". Och hr sger Johannes: "Hwilka icke ro fdda af blod, icke heller af kttslig wilja, utan af Gud". Och s sger Petrus: "I ren fdda p nytt, icke af ngon frgnglig sd, utan af ofrgnglig, som r af lefwande Guds ord, det ewinnerliga blifwer". Och s sger Paulus: "I Christus Jesus gller intet, hwarken omskrelse eller frhud, utan en ny skapelse". Nu, hwem skulle du tro i denna stora lifsfrga, om icke Herren sjelf? Christus r ju sjelfwa krleken och mildheten. Christus och hans apostlar mste wi ju hra; d nu Christus och hans apostlar likasom med en mun betyga, att Gud har faststllt en sdan wg fr menniskors barn, att de skola fdas p nytt och blifwa delaktiga af Guds natur, om de skola ing i himmelriket huru kan du d framlefwa emot ewigheten, utan att weta med dig ngot sdant? Hr r mngen, som beknner Jesus med sin mun hwar dag, Trifs ock wl bland Jesu wnner, I hans ord har ock behag; Men det ena, enda fattas; Trones lif i Jesus fattas Och den sjl, som detta fattas Fr ej trst p domens dag. Den 5 Januari. Densamme Anden wittnar med wr ande, att wi ro Gnds barn.

Rom. 8:16. Stora, herrliga frhllande: Vara Guds barn och weta sig wara det och hafwa en med Gud frtrolig barnaskapsande! S talar hr apostelen, s talar hela Skriften, s talar alla frigjorda christnas saligaste erfarenhet. "Sjelfwa Anden wittnar med wr Ande, att wi ro Guds barn." Huru kan det wara med detta wigtiga stycke ibland oss? Du, som detta lser, r ock du s lycklig, att du har Guds Andes wittnesbrd med din ande, att du r ett Guds barn? Du r tillfwentyrs en christen, du lskar ordet, din wandel r oklanderlig, men huru r det med detta stycke? Huru r det med hjertat? Har du bekantskap med din Gud en frtrolig bekantskap, hwilken betecknas med orden: Abba, kre Fader! Detta r hufwudsaken! Mrk och hr! Detta r den stora hufwudsaken i allt christligt lif, att hjertat r frtroligt med Gud genom Christus, att du har sllskap med Honom, r i en wnlig frening med Honom! O, detta r sjelfwa hjertat och lifwet i all christendom! Detta r det terstllda paradislifwet, som menniskan frlorade genom fallet, en frtrolig barnaskapsande, som umgs med sin Gud och talar med Honom, ssom barnet med sin fader. Nu har ock du denna frtroliga barnaskapsande? Lemna icke den frgan, frrn den blifwit grundligen afgjord. Denna frtroliga barnaskapsande r just hjertepunkten i hela det andliga lifwet, hwarigenom allt godt utflyter; denna frutan r allt dd och kld, wanmakt och trldom. Och hwartill skall allt andligt wara, om du icke kommer till denna trons frid med Gud, denna frtroliga umgngelse med Honom? Christus har uttryckligt frklarat, att alla andra goda frhallanden icke tjena till salighet, om wi icke kommit i frening och bekantskap med Honom. Detta frtroliga frhllande till Frlsaren r det ock, som utgr hela kraften i all christendom, till bde grande och lidande utgr kllan till allt sannt heligt, allt Gud behagligt lefwerne. Huru swag, trlaktig, olustig, tung och wanmktig r icke christendomen hos dem, som icke ega denna trons wisshet och bekantskap med Gud! De kunna hafwa mycken god mening, goda beslut och fresatser; men det blir ingenting af, de ro bestndigt trlar under werlden och sina sktesynder och fras nnu af djefwulen fngna efter hans wilja. De hafwa ingen anda uti sig. fwen der ngon werklig tro r uppgngen, men den nnu r swag, der man hungrar och trstar, men nnu icke blifwit mttad eller der tron hos en ldre christen frlorat sin evangeliska frimodighet, der christendomen blifwit mer tung och lagisk der rder alltid wanmakt och trldom under synden, och menniskan blir i allt swag, trg och lifls: beknnelsen tystnar, bnen blir tung och kraftls, hjertat kallt och tomt; hjertat har ingen skatt, ingen uppfyllelse, ingen wn fr andra wnner och trstar d snart efter synd och ffnglighet ter. Huru mycket mer intrffar icke allt detta, der sjlen icke alls kommit till tron, utan nnu r helt fngen under trldomens ok! Och twrtom, d sjlen kommit till en glad frwissning om sin bendning hos Gud och str i en frtrolig wnskap med Frlsaren hwilket lif, hwilken lust och kraft, hwilket gladt lofwande och beknnande, hwilket raskt utgende frn wer ld och orttfrdighet! Sdant menade Christus, d Han sade: Ssom grenen icke kan bra frukt af sig sjelf, med mindre han blir i wintrdet, s kunnen icke heller I, utan I blifwen i mig. Om I blifwen i mig, skolen I bra mycken frukt. Och s sger Johannes: Denna r s egren, som fwerwinner werlden, wr tro. Och s sger profeten: Frjd i Herren skall wara eder starkhet. Derfre, huru wigtigt r det icke, fwen fr att hafwa kraft till helgelse, till beknnelse och u

tgende frn werlden, samt till tlamod och starkhet i lidanden huru wigtigt och ndigt att ega en hel frwissning om nden, att st i en innerlig trosfrening med Frlsaren! Ja, huru ndigt, att ssom sin allradyraste klenod, sitt ga eller sitt hjerta, bewara denna werkliga barnafrtrstan, som apostelen kallar utkorade barns ande, i hwilken wi ropa: Abba, kre Fader. Skulle wi d icke stanna och frga oss, ssom infr Guds ansigte, hwar och en fr sig: har ock jag denna frtroliga barnaskapsande? Har jag wittnesbrd om mitt barnaskap hos Gud? Jesus mig till barn har kpt, Till sitt barn Han mig ock dpt, Dertill Han ock mig har fdt Dertill ock jag werlden dtt. Faller jag och syndar ock, Han densamme r ndock; r jag barn, jag d ock har Barnartten alltid qwar. S r allting wordet wl Mellan Herren och min sjl. Jag r hans och Han r min, Han mig tagit upp till sin.

Den 6 Januari. Synden, p det hon skulle synas wara synd, har, med det godt r, werkat dden i mig; p det synden skulle warda fwermttan syndig genom budordet. Rom. 7:13. Den sanna bttringen, lagens rtta och genomgripande werk i syndarens hjerta, r s ndwndi g, att den frutan allt andligt strfwande r frgfwes, all tro, all gudaktighet, ja, Christus och hans frtjenst ro fr den sjlen fruktlsa. Den som blott knner sina werksynder, synder i tankar, ord och gerningar, blott ser p dem, arbetar och strider med dem och icke genom lagens kraf p hjertat sjunker ned i naturens orena dy och der kommer i nd, den menniskan gr en stympad skrymtarebttring, omwnder sig wisst, men blott ifrn ett friare werldswsende till sin egen rttfrdighet, och bli r en farise. Ja, den som ocks knner naturens ondska, hjertats frderf och orenhet, men flyr blott till waksamhet, bn, strid, frsakelse, gudaktighet, och icke blir p allt detta misstrstande, utan hoppas och hoppas p seger och har derp sitt ga, sin trst och frhoppning, blir ocks blott en farise. Kommer han icke, medan det nnu str s illa till, medan han nnu icke wunnit den syftade segren, utan nnu ligger nere i sitt elnde kommer han icke, medan han nnu r i denna uselhet, till Christus, till nd, trst och salighet blott i Christus, s blir han aldrig en rtt christen, utan antingen ett be draget werkhelgon, som ftt trst i sin bttring och gudaktighet, eller ock en upptrttn ad trl, som fwergifwer alltsammans, faller tillbaka till sin sorglshet eller stannar i frtwiflan och frtappelse. Om dem, som kunna uppstligen hylla wissa sktesynder, tala wi icke nu, utan om dem, som werkligt ska att ing genom den trnga porten, men icke kunna. F elet hos alla dessa r, att de aldrig lta sga sig eller ock blir det dem icke rtteligen sagdt hwad den rtta bttringen r, hwad som r lagens rtta werk, dess egentliga ndaml och mening. O, att de wille gifwa akt p Herrens ord. Hr d! Skriften sger uttryckligt: "Allt det lagen sger, det sger han till dem, som ro under lagen, att hwar och en mun skall tillstoppas, och allwerlden skall fr Gud warda brottslig." "Men lagen r ocks hr med inkommen, att synden skulle fwerflda; men der synden fwerfldade, der fwerf ldade d nden mycket mer". Och denna sin naturliga werkan mste lagen ndwndigt utfwa i ditt hjerta, om bttringen skall blifwa sann. Det r icke frommare och heligare, du skall warda genom kraf och bud, nej, det skall du blifwa genom en annan, som dper med Ande och eld. Men genom lagen

skall du blifwa "brottslig", syndig, "fwermttan syndig" - det hjelper icke annat, om du ngonsin skall lra rtteligen annamma Chrlstus till ett nytt lifs upptndande i ditt hjerta. "Om en lag wore gifwen, som kunde gra lefwande, s wore rttfrdigheten sannerligen af lagen, och d wore Christus ffngt dd." Lagen utrttar ock wisserligen sitt rtta werk, om han blott kommer in i hjertat; gr han blott lst p ytan, s kan du blifwa mycket from nemligen i gerningar och inbillningar, och blifwa en farise, ssom frut r sagdt. Sdan war ock Paulus, "frr n budordet kom", frr n lagens andliga kraf trngde in p hans hjerta. Sdana ro ock mnga religisa i wra dagar, hwilka drifwa lagen p det sttet och i den meningen, som skulle man ock werkligen derigenom kunna blifwa frommare och bttre, om man blott allwarligare griper sig an, och yrka, att man icke skall derom misstrsta, utan fortfara att kmpa, bedja och hoppas. Den rtta bttringen gr djupare, upprr hjertats ondska och gr mig icke bttre och bttre, utan syndig, "fwermttan syndig genom budordet", s att jag kommer p skam med allt, hwad jag fretager, tycker werkligt illa om mig och min bttring och fr sledes ingen trst i mig sjelf. Mrk, att nr Christus brjade sitt lroembete, war det hans frsta groml att frklara lagens andliga kraf s hgt, att ingen menniska skulle kunna fullgra det. Se Matth. 5: 2148. Och nr en man trodde sig hafwa fullgjort, hwad lagen krfde, war Christus icke njd, utan skyndade genast att gifwa honom ett bud, som skulle blifwa honom fr swrt: "Will du wara fullkomlig, f slj ock allt det du har och gif de fattiga". Icke frhjelpte Han mannen till trst i sin fromhet. Derfre nr ngon sger, att han will omwnda sig, blifwa from och helig, m man swara: Ja, om du allenast frst blefwe en syndare och ogudaktig, d. . kunde du frst komma ned i din uselhet, lra knna hwad du r fr ett frtappadt kreatur, i grund frderfwad och ogudaktig, s kunde du sedan med sanning tro p Honom, "som gr den ogudaktiga rttfrdig"^ och sedan kunde du blifwa from och helig. Hellre m du ligga Uti stoft och tigga Nd i Jesu blod, n att sjelf rttfrdig, Helig, stark och wrdig Hafwa trst och mod. Hellre syndbelastad, Under domen kastad, Fallen och oren. Publikan och skka Kunna Jesus ska Frr n farisen. Milde Gud bewara Mig fr denna fara, Sjelfrttfrdighet.

Men i Christus gif mig Trst och kraft och blif mig Du all salighet. Den 7 Januari. Bestnkta i hjertat ifrn ett ondt samwete. Ebr. 10:22. Hwad will det sga att slunda bestnka hjertat? Huru sker det? Uti frebilden (1 Mos. 12) skedde det s, att ett knippe isop doppades i det slagtade lammets blod och dermed bestrkos drrtrden, bde det fra och de bda sidotrden. Det isopsknippe, hwarmed wra hjertan skola bestrykas, r evangelium, hwilket sannerligen r doppadt i Guds Lams blod och stnker under dess frkunnande heliga droppar t alla hll. Evangelium talar ju frst och sist om en frlsning genom Christi blod. Evangelium sger: Lammet, som r ddadt och har igenlst oss t Gud med sitt blod, det r wrdigt att hafwa ra och lof. Evangelium sger: Wi hafwa frlossning genom hans blod, syndernas frltelse. Evangelium sger: Jesu Christi, Guds Sons, blod renar oss af alla synder. Evangelium sger: Om edra synder wore blodrda, skola de dock warda snhwita. Genom sdana wittnesbrd warda wi med Christi blod bestnkta i hjertat ifrn ett ondt samwete. Mrk: ifrn ett ondt samwete! Wi mste f bestnkas med Christi blod, att wi f rentaf ett godt samwete, f alla wra synder helt borttagna frn samvetet, genom en wiss tillfrsigt och hjertlig frtrstan om deras frltelse, s att wi helt renade och med Gud frsonade kunna ter tala med Honom ssom med en huld och krleksrik Fader. Detta r Guds barns herrliga frihet, att ingen synd tillrknas dem, lagen icke dmer fwer dem, de ro icke under lagen, utan under nden, och hafwa derfre frid med Gud, liksom hade de aldrig haft ngon synd, utan wore helt rttfrdiga och heliga. Men det r ock denna tro allena, som frlossar frn syndens herrawlde. O, nr jag ssom en arm syndare fr den stora, wissa trsten, att Gud icke mer tillrknar mig missgerning, utan tillsagt mig: War wid godt mod, min son, dina synder frltas dig! o, huru jag d springer ls ur trldomsbanden, triumferar, jubilerar, prisar Guds nd, frbannar min synd och will nu ingenting i hela werlden hgre nska mig n att blott kunna i alla mina lifsdagar tjena Herren. Men hrtill fordras en sdan bestnkning, en sdan tro, att du i samwetet fr frid fr dina synder. Den som wet, hr, sjunger och lser om den stora frlossning, som r skedd i Christus Jesus, men dock alltid br sina synder p samwetet och ngsligt tnker p utwg att frsonas, den frsmdar dermed Christi blod, ssom det icke warit mktigt att borttaga synder. Apostelen sger (v. 1,2), att nr man wid de levitiska offren alltid hade qwar ett ondt samwete och derfre alltid nyo offrade, bewisade detta, att oxablod och bockablod icke kunde borttaga synder; "ty eljest hade de terwndt offra, efter de, som s offra hade sedan intet samwete haft af synder, nr de hade warit en gng gjorda rena". Gif akt p de orden! Nu g wi och gifwa samma wittnesbrd om Christi dyra blod, d ocks wi g med ett ondt samwete. D sga ock wi dermed, att Christi blod icke kunde borttaga synder; ty annars skulle wi ju hafwa frid med Gud, hafwa wra synder borttagna, efter wi ro en gng gjorda rena. Stanna hr ett gonblick. Hwad tror du? Har Christi blod werkligen borttagit, frsonat, afplanat alla dina synder? Har Christi blod utrttat ngot mer n oxablod och bockablod? Eller will du ock om Christi blod sga, att det icke kunde borttaga synder? Paulus gr den tskilnad mellan de levitiska offrens blod och Christi blod, att d han sagt, huru de frra icke

kunde borttaga synder, tillgger han om Christus: "Men denne, d Han hade offrat ett offer fr synderna, det ewinnerligen gller, betygar Han: Och deras synder och orttfrdigheter will jag icke mer ihgkomma. Der nu sdan frltelse r, der r icke mer offer fr synder." Och d fljer: "Efter wi nu hafwa, kra brder, frihet att ing uti det heliga genom Jesu blod, s ltom oss framg med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro (fullkomlig trst), bestnkta i hjertan lfrn ett ondt samwete." Apostelen will, att det en gng br f wara afgjordt, att Christi blod werkligen har borttagit synderna och wi nu ro fria. Wakna d, kra sjl, och besinna, hwad du gr, nr du idkeligen ser p dig sjelf och aktar Christi blod fr ett intet, liksom det icke kunnat borttaga synder! Wisst kunna dina synder wara grufliga, stora och mnga; men s stora och mnga kunna de dock aldrig wara, att icke Guds Sons blod gller tusen gnger mer. Bed Gud om tron och lt s lnge genom evangelium bestnka ditt hjerta med Christi blod, att du blir helt fri ifrn ett ondt samwete, att du helt frlorar dig i Christi blods wrde och gladligen kan dermed trotsa alla dina synder samt dd, djefwul och helwete, och intet mer wet, n Christus, Christus, dd och uppstnden fr oss, fr oss! Nu r min trldom slut, Jesus r min Nu fr jag hwila ut. Jesus r min! Jag lnge ej frstod Rtt akta Jesu blod, Fast Han gjort saken god; Nu r han min Den 8 Januari. Gjord under lagen, p det Han skulle frlossa dem, som woro under lagen, att wi skulle f barnaskapet. Gal. 4:4,5. O, du ewiga Guds krlek, som s lskade werlden! Hrom hr, hvarfre Guds Son r worden menniska, hwad som war sjelfwa det stora rendet och ndamlet med hans ankomst i werlden. "Gjord under lagen, p det Han skulle frlossa dem, som woro under lagen." O, du swarta otrosmrker, som aldrig tillstder oss att behlla detta! Si, de som werkligen tro sdant, att Gud gifwit oss sin Son till wr lagfullgrare, icke undrar jag, att de lska en sdan Gud och Frlsare, icke undrar jag, att de blifwa brinnande i anden, af ngon hgre himmelsk frjd och frid och krlek; icke undrar jag, att de blifwa upptnda af nit emot allt annat, som will upphfwa sig till det anseendet att gra oss rttfrdiga och heliga. D Gud wille frlsa de fallna menniskorna och frlossa dem ifrn lagens domar, huru skulle det tillg? Det mste tillg p ett sdant stt, att icke den gudomliga rttfrdigheten till en enda bokstaf eller prick blefwe lidande. Och det skedde derigenom, sger apostelen, att Guds egen Son blef skickad under lagen. Han, som war lagens Herre, gaf sig att wara lagens tjenare och fullgrare fr oss. O, du makalsa Guds krlek! Om du nu tror detta, som hela Skriften wittnar, att wi endast genom Christi laguppfyllelse, Christi rttfrdighet warda rttfrdiga, d skall den enda frga, som terstr till ditt betryggande, blifwa denna: "r jag wiss, att Christus har riktigt fullgjort lagen till den ewige Fadrens frnjelse?" Och d kan du wara trygg. Christus har alldeles fullkomligt hllit lagen. Han "lskade Gud af allt sitt hjerta, af all

sin sjl, af alla sina krafter och af all sin hg"; det war hans mat, att Han gjorde Fadrens wilja. Lika fullkomligt har Han ock "lskat sin nsta ssom sig sjelf", ja, s att Han ock frgat sig sjelf, gaf sitt lif i dden, wardt rknad till ogerningsmn, bar mngas synder och bad fr fwertrdarena. Han war lydig intill dden, ja intill korsets dd. Ty att Han war gjord under lagen, innebar ocks, att Han skulle taga p sig lagens dom och frbannelse fwer syndarena. Ssom skrifwet str: "Christus har frlossat oss ifrn lagens frbannelse, d Han wardt en frbannelse fr oss." "Och efter barnen hade ktt och blod, r ock Han worden deraf delaktig; p det Han skulle genom dden nedlgga honom, som hade dden i wld, d. . djefwulen, och gra dem fria, som genom ddens rddhga mste i allt sitt lefwerne wara trlar." S har Han gjort allting fr oss. Prifadt och hgtlofwadt ware hans namn! Han war ock den ende, som kunde gra det. "Wi woro till detta werk alltfr swaga i harnesket", ssom Luther sger; "wi ro satta af stet", Han allena kunde utfra detta werk. M nu endast hwar och en se till, att han ock gifwer Christus ran fr detta werk, d.. att han besinnar och erknner, att denne Herren har bestllt allt wl. Det r f bedrfligt, att det icke kan med ngra ord nog beklagas, huru djefwulen frwillar wra sinnen, s att wi lefwa fram wr tid, ssom wisste wi ingen egentlig nytta af allt, hwad Christus gjort. Wi lsa, sjunga och tala om, att Gud gifwit oss sin egen son till wr broder, wr lagfullgrare och wrt offerlam; och dock g alla wra tankar och allt wrt andliga strfwande derp ut, att wi skola sjelfwa wara ostraffliga lagfullgrare, om wi skola tckas Gud och wara riktigt wissa om hans nd och wnskap. Wi skola blott med mnga stora och wackra ord prisa Medlaren, men sedan g till det arbetet att sjelfwa frsona oss med Gud. Mnga hafwa i all sin lifstid aldrig nnu haft ngon egentlig tjenst och nytta af Christus. Ltom oss d en gng stanna och besinna, hwad Skriften sger om den nytta och tjenst, wi skulle hafwa af denna stora gfwa, d Gud gaf oss sin Son, gjord under lagen. Apostelen sger: Fr att frlossa dem, som woro under lagen, att wi skulle f barnaskapet. Har du aldrig sett eller hrt dessa ord? Skulle wi icke en gng prisa den gudomliga krleken och lta det wara sannt och wara nog, hwad wr store lagfullgrare har gjort? Apostelen sger hr, att Han har icke gjort det t sig sjelf, utan fr att frlossa dem, som woro under lagen. Wi bedja hwar och en, som will wara christen, att en gng allwarligt besinna det, som r Skriftens summa och krna, att Christus r lagens nde, Christus r lagens nde, till rttfrdighet fr hwar och en, som tror; att det som lagen icke kunde stadkomma, i det han wardt frswagad af kttet, det, det, det gjorde Gud, sndande sin Son i syndeligt ktts liknelse. Wga dig, dristelig, Tro, att Jesus gjort allt fr dig, Allt hwad lagen ej werka kan, Allt hos dig, som han klagar an, Detta tog Jesus p sig. Vga dig, dristelig, Tro, att Jesus gjort allt fr dig. O, hwad frjd och hwad kraft har den, Som ftt allt uti Frlsaren. Salig och helig han r. Den 9 Januari. Hr r ingen tskilnad. Allesammans ro de syndare och hafwa intet bermma sig af fr Gud. Rom. 3: 24.

Men huru skall man dock egentligen frst dessa ord? Ty det r ju dock orimligt, att hr icke skulle wara ngon tskilnad, d wi ju se med gonen, att skilnaden r twrtom ganska stor, i det den ena menniskan lefwer fri i all synd, och den andra frer hwar dag ett waksamt lefwerne? Swar: Mrk wl, hwad som hr r i frga. Hr talas ju endast om rttfrdighet infr Gud, om "bermmelse" i frga om salighetens frwrfwande. Det r endast i den frgan, som all tskilnad p mer eller mindre synder upphr. r det ter frga om det, som beror af wra gerningar, nemligen olika grader i salighet eller frdmelse, d sger Skriften uttryckligt, att det skall warda tskilnad, d talas det om ^drgligare" och odrgligare, och andra sidan att "den ena stjernan skall fwerg den andra i klarhet"; men s snart frga r om rttfrdighet och bermmelse infr Gud, ssom hr, d r det genast "ingen tskilnad", ty d frsl ingen menniskas gerningar, d ro wi alla s lngt ifrn rttfrdighet, att all skilnad derigenom frswinner. Se hr en liknelse: D wi tala om ojemnheterna p jorden, mste wi alltid sga, att mellan de hga bergens spetsar och dalarnas djup r stort afstnd. Men s snart wi tala om jordens afstnd ifrn solen, d taga wi icke mer dessa ojemnheter p jorden i berkning; d sga wi icke: frn solen till bergspetsarna r s och s lngt, och frn solen till dalarnas djup s och s lngt, utan wi sga: afstndet r s ofantligt, att dessa ojemnheter p jorden gra ingenting t saken "hr r ingen tskilnad". Sledes, hr nere infr menniskor r wisserligen stor olikhet uti synder och fromhet; men d den bsta r s ondligt lngt ifrn rttfrdigheten, blir det infr Herren och i afseende p wrdighet till himmelen ingen tskilnad. Om uti ett fngelse, der en hop ddsfngar ro frwarade, hwilka allesammans ro banditer, mrdare och rnare, dessa skulle brja att twista om, hwilken af dem som wore wrdigare till en replats hos konungen, skulle wi sga: I ren allesammans wrda blott afrttsplatsen; hr r ingen tskilnad. Just s r det, nr wi tala om wra fretrden i rttfrdighet infr Gud. Wi ro allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryta mot Guds hgsta bud. De mest allwarliga och helgade christna mste ju alla dagar bedja om frltelse och knna sig wrda endast Guds wrede, om Han skulle dma dem efter sin lag. Wisst finnes det sdana, som tycka sig wara ngot wida bttre, som inbilla sig, att de genom ndens medel, genom mycken bn, tro, waksamhet och allwarlighet hafwa kommit derhn, att de icke bra liknas wid andra skrpliga christna, utan ro ssom ett srskildt heligt slgte, fwen i sig sjelfwa. Men dessa ro alltid af tjusaren bedragna; ty om de wore nyktra och wakna, skulle de ju knna, hwad den helige David knde, d han bad: "Herre, g icke till doms med din tjenare, ty fr dig r ingen lefande rttfrdig." Och tala wi om de oomwnda menniskor, ro fwen deras bsta gerningar blott synd och skrymteri, efter deras hjertan icke st wl med Herren i tro och krlek. Huru stor skilnaden eljest n kan wara, antingen de ro moraliska, dla och rbara medlemmar af samhllet, hwilka samwetsgrannt iakttaga sina yttre pligter, till och med hafwa nit om Gud, ehuru icke wisligen, utan fara efter att upprtta sin egen rttfrdighet, eller de ro frcka bespottare, som lefwa fritt i alla mjliga synder och laster de st begge under samma Guds dom och behfwa begge samma nd, ssom den ock str dem begge lika till buds och sknkes dem lika fritt, nr de ska den wid Christi ftter, ssom en gammal Guds man sjungit: Hgsta dygd och rbarhet,

Som fr syndens utbrott fasat, Och den strsta gudlshet, Som i synden hejdlst rasat, Mste, fr att frlsning winna, Samma nd hos Jesus finna. Den, som mer n tjugu r Under Mose aga sutit Och mng' bitter bttringstr Upp magra kinder gjutit, Mste i sin otro lida, Rfwarn frlsas wid hans sida. Den, som mnga bcker lst, Nog frfarit, mycket skrifwit; En som hr, wid plen fst, Dmd frn lif och ra blifwit. Skola, lika usla bde, Fljas t och be om nde. Den som s med werk som ord Sig p Herrens barn frsyndat, Liksom den der Christi hjord Mngen frmn har tillskyndat, Mste infr Herren ligga Och om samma nd blott tigga. Den 10 Januari. Hwad del har den trogne med den otrogne? Derfre gn ut ifrn dem och skiljens ifrn dem, sger Herren. 2 Cor. 6:15,17. Har Christus af synnerlig barmhertighet utwalt dig af werlden och kallat dig att wara hans lrjunge och wn, att lefwa med Honom, lefwa detta saliga, heliga, innerliga freningslivet med Honom o, s flj Honom med allwar, uppriktighet och trohet. Hwarken Han sjelf, din sjls Brudgumme, eller din egen wlfrd tillter dig detta dubbla wsendet, som delar sig mellan Gud och werlden, mellan Christus och Belial. Gr derfre ditt wal! Du kan omjligt dela dig. Afskild r afskild, Christus r Christus, och werlden r werlden. Guds wnskap r en sak och werldens wnskap r en annan sak; de kunna aldrig frenas. Derfre, gr ditt wal. Kanske det r fr swrt att flja Jesus och frlora werldens wnskap. Beswra dig d allsintet dermed, utan war med werlden, det r mycket lttare och behagligare (fr kttet), och det r nd lika mycket wunnet d, som om du will dela dig mellan dem, ja, mycket mer. Ty i sednare fallet frlorar du dem begge: icke fr du riktigt njuta af werlden och icke af Guds wnskap i tiden, icke af himmelens gldje i ewigheten. Men huru eller hwaruti skola wi skilja oss frn de otrogna? Swar: Frutsatt, att du r pnyttfdd och sledes redan skild frn dem till hjerta och tnkestt, s att du har andra tankar n de i andliga ting och annan lust i hjertat n de, du lskar det de frakta och du fraktar och hatar det de lska s terstr, att du ock skiljer dig ifrn dem uti allt, som beror af detta inre och p detsamma ter inwerkar. Sledes, att du skiljer dig frn deras syndiga wsende i ord och gerningar och ndtligen frn allt, fom utgr anledning eller frestelse till synd, ehwad det r njen, sllskaper, eller hwad det m wara. Du mste sledes skilja

dig ifrn de otrogna uti tal, uppfrande, handlingsstt, sjelfwalda sllskaper och njen. T. ex. nr du ser och hr andra obetnksamt nedlta sig till att skda, hra och tala om idel ffngliga saker, br du, som r Christi lrjunge och den Helige Andes tempel, hruti gra ngot srskildt och lta ditt hjerta wara en tillsluten rtagrd, endast ppen fr din sjls kraste, och ssom Job "gra ett frbund med dina gon", att de icke se efter ffngligheter; med din tunga icke deltaga uti ffngligt och smaktigt prat, utan hellre tala om Herrens rtter och wlgerningar, d det gr an, eller ock i tysthet tala med din Gud. D andra, som ock wilja wara christna, fritt och ppet trampa p Guds bud, missbruka hans stora och heliga namn eller wanhelga hans sabbat, mste du hruti gra ngot srskildt, nemligen s frukta din Gud och s lska Honom, att du icke will gra emot hans bud. Wi tala hr om utgendet frn werlden och nmna derfre icke de synder, som fwen hos rbara werldsmenniskor f anses fr synd, ssom olydnad, wrede, hat, okyskhet, orlighet m. m. Men rrande sdant, som fwen dessa anse oskyldigt och frswara, lt det wara din regel att aldrig dma om en handlings brottslighet eller oskyldighet efter mngdens sed och omdme, utan efter Guds ord, efter Christi och helgonens exempel. S att, t.ex. om det r ett sllskap eller ett nje, som skulle i sig sjelft synas n s oskadligt och oskyldigt, men r stridande mot Andens sinne, s att du inser, att din Herre Christus icke skulle deltaga med dig deruti, att du icke kan inbjuda Honom dertill, icke kan gra det i hans namn; eller du knner, att din inwrtes menniska mer frlorar n winner derp s fly det. Hr glla apostelens ord: "Hafwen ingen delaktighet uti de onyttiga mrkrets werk, utan straffen dem hellre." D hr nmndes sllskaper, frstr enhwar, att det icke r meningen, att du skall g bort frn dem, wid hwilka din jordiska kallelse binder dig; der gller endast att fly deras synder. Utan frgan gller, nr det beror p dig sjelf att wlja umgnge. D mste du "g ut" ifrn dem, som ro din Herre emot. Men, torde ngon tnka, wore icke detta menniskohat? Skall man icke lska alla menniskor? Jo, men lska p det stt, som din Herre lskade. Han lskade wisserligen alla och lskade dem s, att Han gaf sitt lif fr dem; men Han blef aldrig frtrolig med sin faders och sitt rikes fiender. Gr ock du s: lska, uppoffra dig, gr godt mot alla, men tro icke, att det r din pligt att wara frtrolig eller likstllig med din Herres fiender; ett frtroende, en likstllighet, som har till wilkor, att du skall kalla det goda ondt och det onda godt. Tnk, om Christi lrjungar hade stundom gtt ut till sin Herres fiender, de skriftlrda och fariseer, och fwat frtrolig wnskap med dem hade detta warit trohet? Judas gjorde det, och slutade med att frrda sin Herre i deras hnder. Men du menar mhnda, att de bra icke anses som Christi fiender, d de t. ex. ro goda, hyggliga menniskor. Prfwa d: om ditt sllskap icke tl, att du talar godt om din Herre, s wet, hwar du r! nemligen hos hans fiender. I det sllskapet mste du antingen med hela ditt wsende beknna ditt lrjungasinne, och d sra sllskapet; eller med undwikande twetydigheter och frstllning frneka och sra din Herre och ditt samwete. Detta besinne den, som friwilligt gr in till Christi fienders koleld. D smsinta werlden med gruset r njd, Och synden och flrden r all hennes frjd, D fljer jag, segrande hrar, med er, Som tgen till ra wid Jesu banr. Den korsmrkta drgten med smdnamn jag tar,

Om ingen i slgten det namnet ock har, Och fljer med gldje, I kmpar, med er, Som tgen till ra wid korsets banr. Den 11 Januari. lskar du mig? Joh. 21:16. Det r Herren sjelf, som hr talar Han som skall dma p den yttersta dagen, Han, till hwilken du beder i bnen. O, wi skulle dock p wra knn krypa, om det gllde, till Jerusalem fr att f hra Honom sjelf sga, hwad Han allrafrst frgar efter. Nu frgar Han allrafrst efter din krlek. Drj nnu med ditt swar, till dess du wl fattat hans mening. Mrk: hans frsta frga r: lskar du mig? . icke: tjenar du mig? lyder du mig? beknner du mig? utan: lskar du? Fr det andra sger Han icke: lskar du mitt, utan: mig. Han sger icke: lskar du mina krafter och gfwor? utan: lskar du mig mig, ssom sjelf en gfwa till dig, mig, ssom sjelf, i min person, hela din trst och salighet? Hwad det frsta angr, s kan du ju wara sker, att du har krlek till Jesus, d du tjenar och lyder Honom; ty Jesus sger sjelf: "Den mig lskar, han hller mina bud; den mig icke lskar, han hller icke mina bud." Och Johannes sger: "Detta r krleken till Gud, att wi hlla hans bud." Men bida! Du tyder det fr hastigt. Wi skola snart f se, att det icke r skert, att du lskar Jesus, fastn du p wisst stt tjenar och lyder Honom eller gr de gerningar, Han befaller dig; nej, att "hlla hans bud" r nnu ngot mer. Wi skola med Christi egna ord wisa, att man kan wara en utmrkt Christi tjenare, hafwa stor andlig upplysning och en stor rikedom p de heligaste gerningar och stor nitlskan fr Christi sak och dock icke rtteligen lska Honom. Ty uti brefwet till "frsamlingens ngel" i Ephesus sger Herren uttryckligt, att denne lrare hade icke blott wanlig christlig upplysning, utan ock en fin, prfwande blick "du har frskt dem, som sga, att de ro apostlar, och ro dock icke, och du har befunnit dem ljugare". Widare sger Han uttryckligt, att denne lrare war icke bland dem, som hafwa blott kunskap, upplysning och ord, utan han hade ock kraft och nit till helig werksamhet. Ja, han arbetade s troget fr Herrens Christi namn, att han fick lida derfr, och derwid hade han "tlamod". Fr det tredje sger Herren, att denne lrare icke blott war upplyst och werksam med predikande i allmnhet, utan att han ock hll god kyrkotukt i sin frsamling och emotstod falska lrare. Sammanfatta nu allt detta, och du skall se en skn bild af en mindre wanlig Christi tjenare, och dock dock hade han fwergifwit den frsta krleken, och blott dermed war hela hans tillstnd sdant, att om icke ndring skedde, skulle Herren snarligen komma och bortstta ljusstaken af dess rum. Hraf kan du frst, att det r ngot mer att hlla hans bud n att gra wissa gerningar efter hans bud, och att, om du n wore en s utmrkt Christi tjenare, som denne war, Herren dock har nnu en frga till dig: lskar du mig? Hwad det sednare angr, eller att du mste gifwa akt p ordet mig "lskar du mig, icke mitt" r det just hrigenom den kta brudkrleken skiljer sig ifrn skkokrleken. Mnga hafwa en wiss krlek till Jesus, dock blott fr de frtrffliga ting, som Han werkar i dem och andra, men hafwa aldrig ssom frtappade syndare blifwit frlsta af Honom och intagna af hans blotta krlek, eller af det Han r i sin person, utan de lska Honom, ssom sagdt r, fr de skna gfworna.

Detta r "skkokrleken". Wi tala icke om ett s groft folk som Judas Iskarioth, hwilken fljde Jesus fr pungens skull, eller trollkarlen Simon, hwilken af samma orena begr wille tillhandla sig den Helige Andes gfwa; utan wi tala om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrgeriet af wr sjelffrgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: I skolen warda ssom Gud, wetande hwad godt och ondt r. Ty allt sedan dess har bredwid de sinnliga lustarna ocks funnits hos oss en lika adamitisk sjelfhelighetsnatur, till hwilken menniskan flyr, nr hon frnimmer syndens wederstygglighet. Och nr hon d mrker, ssom nyssnmnde Simon, att i Jesu namn gifwes krafter, ssom eljest icke, att hos Honom ro frborgade alla wisdoms och frstnds hfwor, alla dygders och heliga gerningars kraft, d slr man sig p dessa, blir s en Jesu lrjunge, lskar och fljer Honom, tillbeder och kallar Honom, men allt med gat p dessa krafter och gfwor, och icke fr hwad Han gjort och r i sin person. Detta, eller hwad Han r och gjort i sin person, kan man med frstndet erknna och med munnen beprisa, men hjertat ser p gfworna, sjlens hela blick r fstad blott wid dessa, icke wid den korsfste. O, att wi dock fr Herrens skull och wra sjlars frlsning blefwe s uppriktiga, att wi gfwe akt p, hwad som r hjertats freml, om det r sjelfwa nden, frsoningsnden, twagningen i Christi blod. Det hjelper icke, att hufwudet och tungan ro christliga, utan eftertnk, hwad som r ditt hjertas frsta och sista! O, min sjl, har det dig smrtat, Att en syndare du r! Har det gtt dig djupt till hjertat, Att dig Jesus hller kr! r du osll utan Honom? Har du ftt en skatt i Honom? Will du lefwa, d fr Honom? r blott Han din sjls begr? Den 12 Januari. Ty Christus r derp bde dd och uppstnden och ter worden lefwande, att Han skall wara Herre bde fwer lefwande och dda. Rom. 14:9. Detta saliga frhllande, att de troende alltid, ehwad de lefwa eller d, hra Herren till, r frukten af Christi hela frlsningswerk, hans dd, uppstndelse och ewiga lefwande ssom wr fwersteprest och konung. Det war sjelfwa ndamlet med hela hans frsoning, att Han skulle terkpa oss ifrn syndens, ddens och djefwulens wlde, skulle frwrfwa sig rtt att benda, saliggra och ega oss ssom sina underster i tid och ewighet, ja, ssom hr sges, "wara Herre fwer oss", icke blott medan wi lefwa p jorden, utan ock efter wr dd i det ewiga lifwet. Sdan r meningen af orden: "Christus r frdenskull bde dd och ter worden lefwande, att Han skall wara Herre bde fwer lefwande och dda." Hr r en ptaglig motswarighet deruti, att Christus r bde dd och ter lefwande, och att bde lefwande och dda skola wara under hans wlde. Nu weta wi wl, att bde hans dd och uppstndelse fordrades, fr att ngon sjl skulle frlsas; och att den, som r frlst och bendad, r sedan Herrens frst under sitt lif p jorden och sedan efter sin dd, allt p grund af samma frsoningswerk, Christi dd och uppstndelse. Detta r wisst hufwudsaken. Men apostelen har ock med sitt uttrycksstt wisat oss den wg, som frst hufwudet och sedan lemmarna skulle g. Christus skulle frst lefwa p jorden, sedan d och

derp uppst och ewigt lefwa. Denna wg skola ock wi g och wid hwarje steg hra Herren till: frst under jordelifwet, sedan i wr dd och sist i det ewiga lifwet. Och d apostelen hr sger, att Christus frwrfwat, att Han skall "wara Herre" eller "herrskare" fwer oss, har han dermed frklarat, hwarfre de trogna aldrig mer skola "lefwa sig sjelfwa", utan i allt sitt lif och lefwerne betrakta sig ssom hans egendom och hans tjenare. Han r wr rtte Herre, wr frikpare och egare; derfre skall ock Han regera fwer oss, och det icke blott i detta lifwet, utan ock i wr dd och i all ewighet. S hafwa wi ju tidigt lrt frst och uttala hela wr trosbeknnelse om Christus: "Jag tror, att Jesus Christus, sann Gud och sann menniska, r min Herre, hwilken har frlossat, frwrfwat och wunnit mig, frtappade och frdmda menniska, frn alla synder, frn ddens och djefwulens wld; p det jag skall wara hans egen, blifwa och lefwa under Honom i hans rike och tjena Honom i ewig rttfrdighet, oskuld och salighet; ssom Han r ifrn dden uppstnden, lefwer och regerar i ewighet." Detta r just meningen af wrt sprk och r summan af allt Guds evangelium. Och hrp grundar sig nu wr heliga frbindelse och alla trognas innerliga hg, att uti allting se efter Herrens wlbehag och hans namns ra, kortligen att lefwa fr Honom. S sger ock apostelen: Han r frdenskull dd fr alla, att de, som lefwa, skola icke nu lefwa sig sjelfwa, utan Honom, som r fr dem dd och uppstnden. D Christus dtt i allas stlle, mste ock de alla, fr hwilka Han dtt, icke mer betrakta sig ssom frn Honom srskilda menniskor, oafhngiga och sjelfstndiga, utan alltid ssom lemmar i Honom, ssom Honom tillhrande och tjenstskyldiga underster. Han r frdenskull dd fr alla. Mtte Gud ppna allas wra sinnen fr denna sak! r det sannt, att Guds Son blifwit menniska fr wr skull och fr oss offrat sitt lif under starkt rop och trar, p det wi skola lefwa genom Honom, skola fr hans skull hafwa en ewig nd, trots alla wra synder, och sist rfwa det ewiga lifwets salighet: huru skulle icke wi d uppoffra hela wrt lif fr Honom, fr hans ra, hans tjenst och wlbehag, uti allt hwad wi gra eller lta! Ingen menniska har rttighet att lefwa hr p jorden, utan att lefwa fr Honom, som har terkpt oss frn den ewiga dden och frdmelsen. Det r redan nog sorgligt, att de trogna, som werkligen med hela sin ande helga sig t Herren, dock icke kunna lefwa mer fullkomligt till hans tjenst och ra; men tnk, huru mycket grufligare, att icke ens egna sitt lif till hans ra,utan alldeles fritt och uppstligt lefwa sig sjelf! Detta r ju ett alldeles osaligt lif, hwarom Luther yttrat de starka orden: "Frdmdt till nedersta helwetet r det lefwerne, som en menniska lefwer sig sjelf." Och huru werldens barn lefwa ett sdant frdmdt lif, d de ro alldeles fria frn omsorgen om Herrens ra och wlbehag, d de i allt sitt lefwerne med tankar, ord och gerningar flja blott sitt eget behag, det r uppenbart fr allas gon. De "frneka Herren, som har kpt dem"; om de ock med munnen beknna Honom. Och annorlunda kan det icke wara med de andligen dda. Att ngon menniska werkligen lefwer fr Herren, r ett underwerk af hans nd allena i den nya fdelsen. De som emotst den nd, som kallar dem till bttring och omwndelse, de mste d frblifwa under den fallna naturens wlde, lefwa blott sig sjelfwa och fr sin egen rkning; och de som lefwa fr sin egen rkning, de skola ock d fr sin egen rkning, skola ock sjelfwa hjelpa sig i dden och domen. Blott de som "lefwa i Herren", de skola ock "d i Herren". Hwad frjd att hra Jesus till Och g allena, dit Han vill, Att wara hans, hans frlsta brud,

Och genom honom tck fr Gud. Den lyckan, Jesu, r ock min, Ty jag r din ja, ewigt din. Du, du har kpt mig, som jag r, Och hller mig nu ewigt kr. Den 13 Jannari. I hwilken Han lter se sin rttfrdighet, i det att Han frlter synderna, som woro blifna under Guds tlamod. Rom. 3:25. Ordagrannt efter grundtexten: "Till ett bewis p sin rttfrdighet uti sidolemnandet af de frut under Guds tlamod skedda synderna." Hwad hr menas med Guds rttfrdighet, det frklarar apostelen genast i fljande vers, der han sger: "Till bewis p sin rttfrdighet i den tid, som nu r, att Han r rttfrdig och rttfrdiggrande den, som r af Jesu tro (grundtexten). Att Han r rttfrdig, p samma gng Han rttfrdiggr dem, som tro det r denna Guds rttfrdighet, som skulle bewisas dermed, att Han utstllde sin Son till en blodbestnkt ndestol. Guds rttfrdighet r sledes hr hans domare-rttfrdighet, med andra ord, hans rttwisa. Men det war i afseende p twenne srskilda frhllanden, Guds rttfrdighet blef frklarad och bewisad genom Christi frsoningsdd. Det frra (v. 25) war Guds frdragsamhet under gamla testamentet, eller ssom apostelens ord lyda: "sidolemnandet af de frut under Guds tlamod skedda synderna;" det andra (v. 26) war, att Han ock helt bendar och "rttfrdiggr" de syndare, som tro p Christus. Hwad det frra frhllandet angr, tyckes apostelen wilja sga: Gud har i de frflutna tider lemnat synderna utan en full och lagenlig bestraffning. Ty om Gud genast wisat sin fulla straffrttfrdighet och handlat med menniskorna efter frtjenst, s skulle Han hafwa utrotat menniskorna frn jorden icke blott frstrt alla hednafolk, utan ock gjort en nde med Israel, hwarigenom ocks den ndesplan i afseende p hela menskligheten, som lg i hans hushllning med Israel, hade blifwit om intet. Under hela den tid, som fregick Sonens sndande, synes Han hafwa frgtit att straffa menniskorna efter deras synder, och hela werlden hwilade under skuggan af hans "tlamod". Men nr Christus war kommen, skulle denna frdragsamhetens tid hafwa nda, och d skulle det uppenbaras, hwad som legat till grund fr densamma, d den gudomliga rttfrdigheten utkrfde syndernas fulla straff i ende Sonens blodiga dd p korset. Om det andra frhllandet sger apostelen: "Till bewis p sin rttfrdighet i den tid, som nu r, att Han sjelf skall wara rttfrdig och rttfrdiggrande den som r af Jesu tro." Hr talas om annat n blott frdragsamhet; hr talas om den fulla nden, att Han rttfrdiggr den, som r af Jesu tro. Huru det kan wara gudomlig rttfrdighet eller rttwisa att rentaf rttfrdiggra syndare, det skulle Christi hrda och blodiga dd wisa. O, hwilka hjertefrjdande ord hr ro! Apostelen sger, att Herren Gud har framstllt sin Son till en ndestol i hans eget blod, p det Han skulle lta se rttwifan uti det, att Han rttfrdiggr de troende. Han har gifwit en laglig frsoning, p det Han skall kunna wara p en gng "sjelf rttfrdig och rttfrdiggrande den", som tror. Hade Han icke franstaltat en fullkomlig, laglig godtgrelse fr alla wra synder, s hade Han icke kunnat rttfrdiggra syndare och dock sjelf wara fullkomligt rttfrdig; ty rttfrdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rttfrdigas. Men nu, d en laglig frsoning r skedd, kan Han wara p en gng "sjelf

rttfrdig och rttfrdiggrande den, som r af Jesu tro". "Frjden eder, I himlar, och gld dig, du jord!" Syndares bendning str nu tillsammans med sjelfwa den gudomliga rttwisan. Och wore det icke s, kunde jag icke hlla ut i tron p Guds nd; jag skulle alltid tycka, att Gud mste trttna wid mina ondliga synder. Men nu har den store Herren Gud fogat denna anstalt, hwarigenom sjelfwa rttwisan fordrar wr bendning. Ty det wore icke rttwist, att twenne gnger utkrfwa samma skuld. Aro wra synder med Christi blod godtgjorda, s skola de icke utkrfwas af oss, s lnge Gud r rttwis och icke frkastar den lsepenning, Han sjelf bestmt fr wra synder. Uti Christi frsoning r sledes Guds rttwisa uti syndares bendande och rttfrdigande framstlld i ett skinande ljus. "Ingen har ngon tid sett Gud; ende Sonen, som war i Fadrens skte, har kungjort oss det." I Honom hafwa Guds strsta egenskaper, hans ondliga barmhertighet och hans fullkomliga rttfrdighet, framlyst. Han gaf rttfrdigheten allt, hwad hon kunde krfwa, s att rttwisan kan nu frskra hwarje troende syndare om nd och salighet, lika mycket som barmhertigheten. Man skall nu inse, att Gud r icke blott s ndig, utan ock s trofast och rttwis, att Han frlter synderna. Rttwisan har, istllet fr att tnjas med en liten del af sin fordran, tagen ur den utblottades sista tillgngar, nu wndt sig till den rike Borgesmannen och ftt full godtgrelse. Och kunde wi betnka den personens storhet, hwilken lemnat denna godtgrelse, mste wi sga, att den gudomliga rttwisan i hans dd blifwit i hgsta grad frherrligad. Jord och himlarna sig frjde: Gud och wi nu ro njde. Den 14 Januari. Du skall lska din Herre Gud af allt ditt hjerta, af all din sjl, af alla dina krafter och af all din hg. Luc. 10: 27. Detta r det yppersta och strsta budet. Och hwad kan wara billigare, n att wi f lska Gud? r det icke sannt och rtt, att hwarje pulsslag, hwarje tanke, hwarje kraft, wrt hela sinne och tankefrmga, kropp, sjl och lif, skulle allt tillhra Honom, hwarje gonblick wara egnadt t Honom? Ingen stund af wrt lif borde g frbi, utan att wi med trngtande, lskande sjl sge p Honom, frgade efter hans wilja och wlbehag, aktade p hans wink. Fr wsenden, som ro skapade till Guds belte, anstr sannerligen ingenting mindre. Och sdant ligger i orden: "lska Herren din Gud af allt ditt hjerta, af all din sjl, af alla dina krafter och af all din hg." Ty att du skall lska Gud af allt ditt hjerta, det will just sga, att du skall uppriktigt och utan skrymtan werkligen lska Honom, s att Han utgr det frnmsta fremlet fr dig, hwilket frdunklar alla andra, och till hwilket allting sedan hnfres. Ty wi weta, att menniskan r s danad, att hon aldrig kan p en gng lska twenne freml lika, utan alltid r ettdera det frnmsta, ssom Jesus frklarade i Matth. 6:24. Just detta frnmsta freml fr hjertat, det du mest tnker p, innerligast trngtar efter och hnger wid, detta som mest fgnar dig o. f. w., detta hjertefreml will Herren Gud wara fr dig. Detta betyder ordet: "lska Gud af allt ditt hjerta." De fljande orden utgra sedan blott en widare utweckling af det frsta, eller af hwad som alltid dermed fljer. Nr det tillgges af all din sjl, will det derfre sga, att nr du lskar Gud af allt ditt hjerta, du ock uppoffrar

fr Honom hela ditt lif, s att din egen wlfrd, ra, njutning, ja, sjelfwa lifwet, aktas ringa fr Honom. Ty ordet "sjl" betecknar i Skriftens eget sprk wanligen det lekamliga lifwet och allt, hwad som frelper i wra yttre sinnen. Sledes, om antingen krleken till jordiska ting och till ngot eget will draga dig, eller fruktan fr lidanden will drifwa dig frn Herren, lter du genast allt fara och sger: "M hwad som helst frloras eller drabba mig, nr jag har dig, o Herre, frgar jag intet efter himmel och jord." Widare heter det: af alla dina krafter det will sga, att alla dina frmgenheter ro hwarje stund sysselsatta med Gud, med hans tillbedjande och tjenst; s att dina tankar alltid umgs med Honom, din inbillningskraft, dina sinnesrrelser hafwa alltid Gud till mne och freml; att dina gon se, dina ron lyssna blott efter det, som tillhr Gud, din tunga will bestndigt tala om Honom, dina hnder gra Honom ngot till tjenst. Slutligen heter det: "lska Gud af all din hg", eller egentligen "eftertanke". Att lska af all sin hg eller eftertanke tyder p den krlekens omsorg att fr hwarje tillflle trffa det bsta sttet att behaga och tjena den lskade, hwilket med andra ord r ett aktgifvande p den lskades smak och wlbehag, s att det, som behagar honom, r fr den lskande alltid det rttaste, bsta och behagligaste. Mrk, hwad det innebr att lska Gud af all sin hg! Det r, att icke weta ngot annat rttesnre, fr hwad som r godt, rtt eller ljuft, n Guds behag; att om blott Gud will, tillstdjer eller tillskickar ngot, wore det ock i sig sjelft n s bittert fr mig, r det mig genast krt och dyrbart, blott derfre att den kre Guden will det; och ndtligen, att detta skall wara din egen lust. Ty att lska af all sin hg, r just motsatsen mot att gra ngot blott p befallning eller af twng. Sledes, om det kostar p, om du knner det swrt, nr du skall gra eller lida ngot fr Guds skull, s att du mste strida med ngon motwilja, d lskar du icke Gud af all din hg. Du skall s lska Gud, att allt hwad Han ngonsin tillstdjer eller tillskickar dig, r fr hans behags skull alltid krt och dyrbart fr dig, om det ock wore i sig sjelft det bittraste, t. ex. att det kraste freml, du hade p jorden, berfwas dig, eller att din hela jordiska lycka frstres, eller ditt goda namn och rykte i grund tillintetgrs o. s. w. Si, allt sdant r i sig sjelft bittert, men skall blott fr din Guds wlbehag wara dig krt och behagligt, endast derfre att Han will det. Sdant ligger i orden lska Gud af all din hg. Ty huru kan man lska Gud af all sin hg och dock icke lska det, som behagar Gud, utan knna motwilja fr ett bud, som Han gifwit, eller fr ett lidande, som Han tillsnder? Om du blott lskar Gud af allt ditt hjerta af all din sjl af all din hg, skall ju allt, hwad som r hans wlbehag, wara dig krt och wara dig lika, ehwad det r ljuft eller bittert, blott Han will det. Fr mig ej andra gudar haf, S sger Han, som lifwet gaf. Mig frukta, lska fwer allt, Haf lit till mig, som jag befallt. S bjuder Gud. Den 15 Januari. Honom, som icke wisste af ngon synd, har Gud gjort till synd fr oss, p det wi skulle warda Guds rttfrdighet genom Honom. 2 Cor. 5:21. O, ett wldigt ord! Ty det str werkligen icke syndoffer, utan synd - "gjord till synd" betecknande, att Han af hela werldens syndamngd war s fwertckt, att Han kunde kallas idel synd; ssom biskop

Hersleb fwer detta sprk sger: "Han blef gjord till sjelfwa synden, s att Gud ansg Honom fr intet annat n idel synd; Gud gjorde Honom s till sgandes till en syndakloss, en syndaklimp ... p det allt Guds straff, all wrede, all helwetets grymhet, all satans rttighet till oss, skulle fr syndens skull uti Honom, ssom i en medelpunkt, sammanstta, emedan alla synder uti Honom woro frsamlade och hade liksom sitt qwarter, rum och plats." Eller ssom Luther sger: "Nr den barmhertige Fadren kastade allas wra synder upp Honom, sade Han: Du skall wara det alla menniskor warit och ro, ifrn tidens begynnelse intill dess nda; du skall wara den syndaren, som tog pplet i paradiset; du skall wara David, som bedref hor och mord; du skall wara Paulus, som frfljt, frsmdat och frfwat all wldsamhet etc. Korteligen, du skall wara det alla menniskor ro, likasom hade du allena gjort alla menniskors synder; derfre tnk nu p, huru du betalar ock gr tillfyllest fr dem." Nr nu medlaren slunda bar werldens synder, kom ock all lagens frbannelse fwer Honom, d. . all den Guds wrede, ond och pina, som all werldens synd frtjenat. Denna kamp brjade i rtagrden och war s hrd, att den utpressade af den starke Hjelten den oerhrda blodswetten under bn och trar, ssom af en swag, wanmktig syndare. Med Guds tillrknelselag r intet skmt, utan det allrastrsta allwar. Nr Gud en gng kastat synden p Honom, kunde Han icke ens infr Gud klaga, att Han war oskyldig, utan mste st fr Fadren som en stor syndare och smaka all lagens frbannelse. Denna fullbordades uti dden p korset, hwilken innefattade all lagens frbannelse. Hr hll nu fwen dden slutligen sin drabbning med lifwet. Dden r en allsmktig herre fwer hela werlden; ty han fwerwinner konungar och furstar och alla menniskor. Nu lgger han sig med all makt p Christus, will fwen fwerwinna och uppsluka Honom, tyckes ock hruti lyckas, d Herren med starkt rop och trar uppgifwer andan. Men emedan i Honom war det ewiga lifwet, fwen d, nr Han lt dden fwerwinna och dda sig, wnde detta lifwet om, fwerwann och ddade dden. Genom denna Christi oskyldiga dd fr werlwerldens synder blef hela den stora segren wunnen, hwarigenom ormens hufwud blef krossadt. Lagen hade tagit ut allt, hwad han hade att fordra af menniskoslgtet; synden hade blifwit fullkomligt afstraffad och frsonad; dden hade blifwit fwerwunnen af lifwet; djefvulen hade derigenom frlorat sitt rof; "klagaren war frkastad" och "dmd", och genom frbundets blod blefwo fngarna utslppta utur kulan. Ty nu war en ewig pardon, lif och frihet och rttfrdighet t alla frwrfwade, och nglar och saliga skaror sjngo om segren: "ra och lof och pris och starkhet ware wr Gud och Lammet." Detta war den herrliga seger, om hwilken str skrifwet: Dden r uppswulgen uti segren. Du dd, hwar r din udd? Du helwete, hwar r din seger? Ddens udd r synden; syndens kraft r lagen. Men Gud ware tack, som har gifwit oss segren genom wr Herre Jesus Christus. Och s r nu hela werlden genom Christi herrliga seger likas sannt och riktigt i Christus frlossad, som hon i Adam r fallen och frtappad, och fr likas ofrskyldt genom Christus det ewiga lifwet, som hon genom Adam ftt synden och dden i arf. Arfwet af Adam se och knna wi alla stunder i oss och i werlden; men arfwet i Christus se och knna wi icke, det mste endast genom evangelium frkunnas och af oss tros. Men Herren Gud ser Christus och hans frtjenst. Derfre s sannt du ser werlden frsnkt i synder, s sannt ser Gud alla menniskor i Christus fullkomligt frsonade, rttfrdigade och helgade, ja, s tcka, som d Han i begynnelsen sg p allt, det Han hade gjort, och si, det var allt ganska godt. Wore icke werlden s terstlld fr Guds gon, d hade icke Christus fullkomligt utrttat sitt frsoningsembete. Och nu terstr

sledes intet annat fr wr salighet n evangelii bud: Hyllen Sonen! Kommen igen, I afflliga barn! Kommen, ltom oss g med hwarandra till rtta: Om edra synder n wore blodrda, skola de dock warda snhwita. Den der trstar, han komme; och den der will, han tage lifwets watten fr intet. Den der tror och blir dpt, han skall blifwa salig; men den der icke tror, han skall blifwa frdmd. Allt r nu redo! Si, Gud har utgifwit Till wr frlossning ej silfwer och guld. Enfdde Sonen sjelv lsen har blifwit, D Han, som broder, betalte wr skuld. Kom d, du arme, kom genast p stunden, Kom, s owrdig och syndig du r! Du kan dock aldrig bli bttre i grunden, Frrn du kommit till Frlsaren kr. Den 16 Januari. Jag hll mig icke derfr, att jag ngot wisste, utom Jesus Christus och Honom korsfst. 1 Cor. 2:2. Du frgar: Har den heliga Skrift gifwit ngot utmrkande tecken fr Christi rike, hwarigenom den "rtta Guds nd", den enda rtta andligheten skiljer sig frn alla falska wgar? Jo, war det mjligt, att Gud, som sg alla kommande olika meningar om den rtta uppfattningen af christendomen, dess hufwudsak och hemlighet, icke skulle hafwa gifwit ett sdant tecken? Gud ware lof, det finns werkligen, finns tydligt och ptagligt utsatt. De som redan ro komna till sanningen och hafwa gon att se, de finna detta fverallt i Skriften. De se nemligen, att det r en enda sak, hwarp allt beror de se, att det r all sann christendoms utmrkande drag, hemlighet och hufwudsak, att Christus, Christus blifwit hjertats allt uti allt, att man kan med sanning sga med Paulus: "Allt det, som war mig till winning, har jag rknat fr skada emot den fwerswinneliga min Herres Christi kunskap. Jag wardt dd: men Christus lefwer i mig. Ty det jag nu lefwer i kttet, det lefwer jag i Guds Sons tro. Jag will intet weta, utom Jesus Christus och Honom korsfst." De se det bestmdt afgjordt slunda: Den som har Sonen, han har lifwet; den icke har Sonen, han har icke lifwet; ty lifwet r uti Guds Son. Sdant se de trogna allestdes i Skriften. Det, fs hr skall sgas, r derfre fr dem intet nytt. Men det skall dock wara fr mnga en hjertans lust att skda, icke blott hwad som r christendomens hemlighet och utmrkande drag, utan ocks att Herrens Ande talat om detsamma ssom om ett igenknningstecken, alla dem till allwarlig sjelfprfning och rttelse, som eljest wilja se det. I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel lsa wi om den nya sngen, hwilken sjngs af den tecknade skaran p Sions berg fr Lammet, som stod i midten, och lsa uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lra den sngen, utom de hundrade fyra och fyratiotusen, som ro kpta af jorden." Hr ser hwar och en, att Herrens Ande just welat stta denna sng till knnetecken p Sions folk! Men hwaruti bestod denna sng, och hwad war det, som ingen kunde lra, utom de tecknade? Johannes sger: "De sjunga fr Lammet: Du r ddad och har igenlst oss t Gud med ditt blod." De sjngo om Lammets frtjenst och wr terlsning i dess blod! Ja, torde ngon sga: hwem kan icke sjunga derom? Och hwem wet icke, att det r det strsta i himmelen och p jorden? Men betnk, hwad den heliga Skrift menar, d hon sger, att de sjunga

detta och blott detta, samt att ingen kunde lra den sngen utom de tecknade! Det r icke frga om att blott weta det eller blott med munnen erknna eller sjunga det. Skriften lr icke skrymteri; och den, som icke uppstligen will bedraga sig sjelf, mste gifwa akt p Skriftens mening. Ltom oss d betnka, hwad det innebr, att de i denna utmrkande sng sjngo blott om Lammets frtjenst och icke om allehanda Guds wlgerningar. Skert r, att denna saliga skara p Sions berg framfr ngon annan knner och erknner alla Guds drpliga gerningar, s wl skapelsens och frsynens som isynnerhet Andens dyra gfwor och priswrda werk i menniskors hjertan. Hwad kan det d betyda, att de i denna sng endast sjunga till ra t Lammet och dess frsoningswerk: Du r ddad och har igenlst oss t Gud med ditt blod? Ja, hwad betyder detta annat n blott detsamma, som Paulus menade, d han sade sig icke wilja weta ngot annat n Jesus Christus och Honom korsfst? nemligen att detta allena r hjertats trst, gldje, skatt och bermmelse; att Lammets frsoningsoffer r enda fremlet fr hjertats tro, fr dess hunger och trst, dess hopp och tillfredsstllelse. Och r det icke just detta, som hela Skriften drifwer, ssom det utmrkande i den rtta tron och andligheten, nemligen att wi icke uti ngot, som finnes hos oss, skola hafwa wr trst, icke ens i sjelfwa Andens werk, icke ens i wr tro, mycket mindre i ngra trons frukter, ssom krlek, gudsfruktan, utan endast uti Christi kropps offer. Ssom Han sjelf sger: Mitt ktt r den rtta maten, och mitt blod r den rtta drycken. Si, detta r derfre knnetecknet p de rtta christna, att Lammet, som r ddadt, r deras enda trst; att i deras hjerta ingenting str i jemnbredd med detta, utan allt deras grande och deras erfarande af Andens werk, i sig sjelft s godt och herrligt, dock aldrig kan tillfredsstlla dem, utan endast Lammet, som r ddadt och har igenlst oss t Gud med sitt blod. Hwar r du? Hwar r du? Ack, har du frsttt, Att endast i Sonen r lifwet? Och derfr, s arm och elndig du gtt, t Honom p nd dig ock gifwit Och funnit frlossning i blodet? Den 17 Januari. Weten I icke, att wi som ro dpta till Christus Jesus, wi ro dpta till hans dd. Rom 6:3. Apostelen will sga: Tnken dock tillbaka p, hwad som gjort eder till christna. I ren ju dpta till Christus. Weten I icke, hwad denna dpelse betyder, nemligen att I icke allenast ren twagna och renade genom syndernas frltelse, utan ock att det syndiga kttet r derigenom dmdt ifrn lifwet och fwerantwardadt t dden, att det skall helt frdrnkas, f att edert terstende lif p jorden skall wara ett bestndigt syndens ddande. Sdant war frbundet med Christus: "Wi ro dpta till hans dd." Men detta mste wara icke blott ord och tankar, utan sanning och verklighet. Mtte hwar och en, som will wara christen, besinna detta! Om ngon, som beknner sig till Christus, likwl icke werkligt har det nya sinnet, som i allt will gra sin Herres wilja, utan han kan nnu hylla och frswara en och annan sktesynd, st i frtroligt frhllande

till ngot, som uppenbart strider emot Herrens bud och wilja, han bedrager sig sjelf med en dd inbillningstro. D wi blifwa omwnda, terkomma wi just till det frbund med Christus, till hwilket wi blefwo dpta. Men wi ro dpta till hans dd och hans dd war en syndadd. Om nu ngon, som r en slaf, t. ex. under girigheten, s att winna och samla detta jordiska r hans hufwudsak eller under wllustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under wredessynder, hat, afund, lgn och frtal, eller han fwar ngon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sdan wnder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu beknner tron p nden, men han qvarblifver i sitt frra frhllande till sin sktesynd hr ter: han bedrager sig med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattwardsgng r under ett sdant frhllande endast ett wederstyggligt skrymteri. Frbundet med Christus r ett heligt frbund: "Wi ro dpta till hans dd." Christi rike r wisserligen fullt med synd och jmmer; derom talas icke, att du fr knna allt ondt i ditt gamla hjerta, i kttets lustar och begrelser, eller att du kan falla och frg dig; men att qwarblifwa i sitt gamla frhllande till synden, det hrer icke till Christi rike. Hwar ngon r i Christus, s r han ett nytt kreatur. Alla Guds barn hafwa ett heligt sinne, som gr uppror fwer synden. Att du nnu kan st i lugnt och frtroligt frhllande till din girighet, eller din relystnad, din afund, eller din otukt, eller din wrede, din trtsjuka ditt hat att st i lugnt och frtroligt frhllande till ngot sdant,

hylla och urskta det: det r detta, som alldeles bestmdt wittnar emot dig. Att olyckligt falla och frg sig, r nnu icke att bryta frbundet med Christus; men att gifwa fynden frihet, hylla och frswara den, det r att bryta frbundet. Vi ro dpta till hans dd. Skall du nu i sanning dda synden, d mste du hafwa en willig ande dertill, fwen om det fr kttet r bittert. Christi menskliga natur bfwade wl fr ddens bitterhet, dock war Han efter anden willig att taga kalken ur Fadrens hand. S sade Han ock om sina trogna: "Anden r willig, men kttet r swagt." r den williga anden bortwiken ur ditt hjerta, d r all kamp med synden ett lagtwunget arbete och sledes skrymteri, efter det icke gr af hjertat. Men skall den williga anden behllas, d mste du lefwa i tron, i den saliga trst och wisshet, att Gud frlter alla dina synder. Dertill r ock ndigt att weta, att huruhelst det gr dig i striden, ehwad du bttre eller smre lyckas wid syndens bekmpande, str dock alltid ndefrbundet fast hos Gud, och fwen du lefwer i det frbundet, s lnge du lefwer i denna fning och insweper dig i Christi rttfrdighet; ty p denna allena grundar sig nderiket, hwilket r wldigt fwer alla synder. Sjelfwa denna fning, att tro nden och dda synden, skall wara dig det skraste wittnesbrd, att huru illa det n ofta ser ut, du dock lefwer i sann nd. Och s lnge du af hjertat tror en sdan nd, skall du alltid nyo lifwas till att flja din trogne Frlsare och dda synden. Men fr kttet blir denna wg bitter. Det kan du ock sluta deraf, att det heter: "dpta till hans dd;" ty Christi dd war en bitter dd. Han har under starkt rop uppgifwit anden. Kttets korsfstande skall ofta blifwa dig s bittert, att ocks du skall ndgas ropa, d du i nd och ngest kallar Herren. D gller det att icke trttna, utan wl ihgkomma, att d du r en christen och str i Guds frbund, har du gjort en fwermttan stor lycka, du gr emot en ewig herrlighet. Derfre m du gerna lida ngot derfr. Kronan lnar wl alla redligt framhrdande kmpar. Det r ju ett fast ord: D wi med, f skola vi lefwa med; lida wi, f skola wi med regera.

Waka, bed och strid, n en liten tid, Snart ditt Canaan skall hinnas, Kronan rckas, palmen winnas I en ewig frid. Waka, bed och strid. Den 18 Januari. Nr Han (Hugswalaren) kommer, skall Han straffa werlden ... fr synd, ty de tro icke p mig. Joh. 16:8,9. Mrk dessa ord: Fr synd, ty de tro icke p mig. Hr ser jag ngot mrkwrdigt! Hwad kan det betyda, att nr Herren hr will frklara all werldens synd, fr hwilken Anden skall straffa henne, nmner Han endast detta: De tro icke p mig? Mnne icke Christus hr uppenbarar, att otron r den enda frdmande synden; att all synd emot de tio buden r borttagen, frsonad, kan ingen frdma, om han icke sjelf frdmer sig genom otro. Fr synd, ty de tro icke p mig! Se wi icke fwen detta i allt hans beteende emot syndare? D till Honom kommo allehanda publikaner och syndare, sjelfwa drggen af allt ogudaktigt folk i landet utgjorde ngonsin deras synder ngot hinder fr deras bendning? War icke allt genast wl, f snart de flydde till Honom? Hwar war d lagen med dess bud och domar? Hwar war deras lnga, swarta skuldregister? De hade i alla sina lifsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser dock att, ssom Paulus sger, Han frebrdde dem icke deras synder, der war idel nd, trst, stma och wnlighet, liksom de i alla sina lifsdagar aldrig gjort en enda synd; s att de lagkloka frbittrades derwid och sade: Han r publikaners och syndares wn. Och hwad sger Han sjelf derom? Han nekar icke, utan bekrftar det och sger, att dessa syndare woro hans frlorade fr, penningar och sner, att Han war den hulde Fadren, som lper med utstrckta armar mot den frlorade sonen, m. m. O, kre Frlsare! Wet du icke af hans mnga och fula synder! Nej, han har inga synder alls inga synder! Mitt blod warder utgjutet till syndernas frltelse. Synden r borttagen, missgerningen frsonad, och den ewiga rttfrdigheten framhafd. Gud frsonade i Christus werlden med sig sjelf och frebrdde dem icke deras synder. Det finnes blott en synd, som frdmer werlden: ty de tro icke p mig! Se wi icke ock, att Christus frdmde de strngaste laghelgon. Han nekade icke, att det war godt, att de icke woro orttfrdiga, icke rfware, icke horkarlar, att de gfwo de fattiga almosor m. m., och icke dessmindre woro de frdmda. Se wi icke fwen Paulus betyga om mnga af sina brder, att de hade nit om Gud, att de foro efter rttfrdigheten; men, sger han, de kommo dock icke till rttfrdigheten, emedan de icke skte det af tron, utan af lagens gerningar. O, en frunderlig dom! De, som warit bttre, blifwa frdmda, och de, som warit smre, blifwa saliga; den, som frslst sitt arf med skkor, fr den gdda kalfwen, och den, som alltid tjent Fadren och "aldrig gtt af hans bud", fr icke ett kid. Skall jag d icke se, att dr ligger ngon stor hemlighet! Skall jag d aldrig wakna fwer, hwad frsoningen wille sga! Skall jag d aldrig frst, hwad som skedde i Christi dd! Detta r det frsta, wi lra af Christi ord: Fr synd, ty de tro icke p mig; nemligen att all synd r s frsonad i Christi dd, att den icke mer har lagens frbannelse med sig, utan att frdmelsen kommer endast af otron; att ingen menniska warder frdmd fr synden, utan endast fr otron. Detta r den trstliga lrdomen af dessa ord. Det andra, wi lra af dessa ord, r, att den frommaste,

allwarligaste, gudligaste menniska kan blifwa frdmd, nemligen om hon med all sin fromhet icke tror p Christus att sedan hon lnge lefwat i det allwarligaste bttringsarbete, den djupaste nger, de andktigaste bner, den frommaste wandel, den strngaste sjelsfrsakelse, den mest ofrtrutna wlgrenhet m. m., mste hon med allt detta fara till helwetet, om hon icke lrt rkna allt detta fr skada emot den fwerswinneliga wr Herres Jesu Christi kunskap och nu warder funnen i Honom, blott i Honom hafwande sin rttfrdighet och trst. Allt, hwad i mnniskan r, gller intet fr Guds gon, sedan hans lsklige Son gaf sitt blod till syndernas frltelse. Deraf kommer, att de frommaste blifwa frdmda, nr de icke "hylla Sonen". Hrom skall den Helige Ande fwertyga werlden: fr synd, ty de tro icke p mig! Han angriper hrmed det ypperligaste folk p jorden, kastar de frommaste, allwarligaste och heligaste menniskor under frdmelsen blott derfre, att de icke gifwa Lammet ra, utan wilja wara sina egna frlsare. Som Farao med all sin hr I Rda hafwet drnktes, S all den synd i werlden r Ack hr och lr I Jesu blod nedsnktes, Nu r det skedt - och werlden str Frn all sin synd otalig S frlst, att blott med tron hon gr Till Lammets sr, r hon p stunden salig.

Deu 19 Januari. Den som icke tror Sonen, han skall icke s se lifwet, utan Guds wrede blifwer fwer honom. Joh. 3:36. Det ligger i all menniskonatur, att wi se p wra egna gerningar, wr fromhet eller wra synder, och derefter dma om Guds nd emot oss. Men Anden kommer och sger: Nej! hr finns en man, som heter Jesus Christus, "qwinnans sd", hwilken den ewige Fadren satte under lagen i edert stlle att allt fullgra, samt smaka "dden fr alla". Hans dyra blod har borttagit bde frn edra synder och edra dygder all fr Guds dom gllande kraft och betydenhet. "Uti Honom och ingen annan r salighet; det r intet annat namn under himmelen menniskorna gifwet, i hwilket wi skola warda saliga, utom i Jesu Christi Nazareni namn." Detta r egentliga orsaken, hwarfre otron r den enda frdmande synden. Redan hennes storhet r frskrcklig; och dock r det icke egentligen hennes storhet, utan bennes art och ws ende,som gr, att hon frdmer. Wi bra wl besinna, hwad otron r. Hon r frst ett fraktande af Guds allrastrsta barmhertighet, ett bespottande af hans strsta mhet, ett trampande af den gudomliga barmhertighetens strsta gfwa, ende Sonen; och fr det andra ett bortkastande af det enda oss gifna frlsningsmedlet, af det enda offret fr wra synder. Gud har af sin innerliga barmhertighet frbarmat sig fwer wrt elnde och gifwit oss till frlsning sin ende lsklige Son. Han kom och blef wr broder, blef ett menniskobarn och utgaf allt, hwad Han hade, sin rttfrdighet, sitt lif och sitt blod till wr frlsning. Du wet allt detta, och r dock alltid lika kall och liknjd fr Honom; du firar hans fdelse om julen,

lser, hr och sjunger om barnet i krubban ; du firar hans lidandes- och ddsfest, lser och hr om hans blodswett i rtagrden, hans hudflngning, hans trnekrning, hans hnders och ftters genomborrande; du ser Honom upphngd mellan rfware, du hr hans trstlsa ngestrop m. m., och du wet, beknner och sjung