1

Författare: Ewa Krynicka, Arkitekt EMAIL: ewa@krynicka.com

ATT PLANERA DEMENSBOENDEN- BYGGNADER SOM BLIR ETT SPRÅK OCH STÖD FÖR

KOMMUNIKATION DÅ SINNENA SVIKTAR

Examinator/ handledare: Handledare/ lärare: Magnus Rönn, Jonas E Andersson, Docent Tekn Lic/ PhD Cand Arkitekturskolan, KTH Arkitekturskolan, KTH EXAMINATIONSUPPGIFT I FORT- OCH VIDAREUTBILDNINGSKURSEN:

Arkitektur för ett åldrande samhälle/ Architecture fpr and Ageing Society, AD 222V 10 p, Arkitekturskolan, Kungl Tekniska Högskolan, KTH, Stockholm, HT 2010

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING:

ABSTRACT sid 4

INLEDNING sid 5

SYFTE OCH METOD sid 6

SINNENA, UPPLEVELSEN OCH FÖREBILDERNA sid 7

1 SYNEN sid 7

FÄRGENS BETYDELSE

BELYSNING OCH DAGSLJUS

FÖNSTER OCH SPEGLAR

2 HÖRSELN sid 9

AKUSTIK OCH LJUDKLIMAT

3 LUKTSINNET OCH SMAKEN sid 10

LUKT OCH LUFTKLIMAT

4 KÄNSELN OCH TAKTILITET sid 11

5 UPPLEVELSEN AV TRYGGHET sid 11

INTEGRITETEN OCH BADRUMMET

ATT FÅ VARA SIG SJÄLV ÄVEN I GRUPPBOENDET

6 NÅGOT ATT TITTA UT PÅ sid 14

KONTAKT MED UTEMILJÖN LÄNGRE BORT

TILLÄMPNING AV RIKTLINJERNA I VERKLIGHETEN sid 15

VIGS ÄNGAR

HATTSTUGAN

VIGS ÄNGAR TRÄDGÅRDAR

SINNENAS TRÄDGÅRD I SABBATSBERG

DISKUSSION OCH SLUTSATS sid 17

STÖD TILL SINNEN OCH DEN PSYKISKA MILJÖN

ARKITEKTONISK TYDLIGHET

3

SENSOMOTORIK, BETYDELSE AV RÖRELSE, RÖRELSEMÖNSTER

DEN TERAPEUTISKA MILJÖN

REFERENSLISTA sid 20

TRYCKTA KÄLLOR

FÖRELÄSNINGAR TILL KURSEN ARKITEKTUR FÖR ETT ÅLDRANDE SAMHÄLLE/ ARCHITECTURE FOR AN AGING SOCIETY. ARKITEKSKOLAN, KTH, 2010 MUNTLIGA KÄLLOR

4

ABSTRACT

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg ska den personcentrerade vården tillämpas vid demenssjukdom. Den personcentrerade vården är ett arbetssätt där brukarnas behov och önskemål styr. Många demensboenden är byggda ursprungligen för andra ändamål och även om nybyggda boenden kan ha många arkitektoniska kvalitéer så passar de inte för den gruppen av boende som behöver stöd när sinnena sviktar. I den här uppsatsen går jag igenom faktorer eller kriterier som är viktiga att ta hänsyn till för att planera och bygga ett bra demensboende. Avsikten är att sammanställningen ska kunna användas som planeringsunderlag vid gestaltningen av miljöer för äldre med demens i mångkulturella boendeformer.

Nyckelbegrepp: Demenssjukdom, demensboende, äldreboende, arkitektur, miljö, mångkulturell ABSTRACT The National Board of Health and Welfare in Sweden considers that all nursing care for persons with dementia should be based on a person-centered approach. The person-centered approach is a way of work where the caretakers’ needs and wishes are indicative. Many nursery homes for people with dementia originally built for other purposes and although newly constructed homes may have many architectural qualities, they do not fit the group of residents who need assistance when their senses are failing. In this paper I go through factors or criteria that are important to consider in order to plan and build a good nursery home for people with dementia. The intention is that the compilation can be used as a basis for planning the design of environments for older people with dementia in a multicultural housing. Keywords: Dementia, nursery home, architecture, environment, multicultural

5

INLEDNING I Sverige finns idag äldre personer från ca 90 olika länder med skilda kulturella, religiösa och språkliga bakgrunder. Omkring 180 000 människor lever med en demenssjukdom, vanligast är Alzheimers sjukdom. Majoriteten av de drabbade är över 65 år, men det finns också en växande grupp yngre demenssjuka under 65 år, cirka 10 000, enligt Demensförbundets uppskattningar. Demens är sjukliga förändringar i hjärnan som påverkar minnes- och tankeförmågor. Andra funktioner som brukar drabbas är: förmåga att planera och skapa överblick, att tolka sinnesintrycken, att hitta i miljöer, att tala och förstå språk, att ta egna initiativ, att uppleva känslor och att kontrollera sina känslor. Människan har en rad olika behov som hon behöver få tillfredställda. Enligt Maslows behovshierarki (1943) finns det fem behovssteg. De fem behoven enligt Maslow är: kroppsliga behov, behov av trygghet, behov av kärlek och gemenskap, behov av uppskattning, behov av självförverkligande. Personer med demens har svårt att ens få de grundläggande behoven tillgodosedda vilket innebär att hon eller han blir beroende av andras handlingar och beslut (Hallberg 1997). 2010 kom Socialstyrelsens nya nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, här talas det för första gången om personcentrerad vård, som är ett arbetssätt där brukarnas behov och önskemål styr hur omsorgsarbetet ska organiseras och där stor hänsyn tas till behoven på personnivån. Vidare tar de nationella riktlinjerna upp att särskilda insatser kan behövas för att personalen ska kunna sätta sig in i de demensboendes och deras anhörigas syn på bland annat hälsa och sjukdom, religion, familj, könsroller, integritet, tid och hur man utrycker känslor. Människovärdet ska stå i fokus även om hon är beroende av mycket omfattande vård och omsorg. Omvårdnaden måste få ta tid. Allt måste ske i det tempo som passar de boende, något som de boende bestämmer själva. Då situationen hemma inte fungerar längre, flyttar den demenssjuke vanligtvis till ett särskilt boende. De särskilda boendena har många olika beteckningar, äldreboende, sjukhem, omsorgsboende, demensboende, gruppboende med mera. Beteckningarna varierar från kommun till kommun (Socialstyrelsen, Centrala rekommendationer 2010). Det gemensamma för alla beteckningar är att det är en boendeform där människor bor i ett gemensamt hushåll, i egna lägenheter men med vissa gemensamma lokaler. Gemensamma aktiviteter ordnas för de boende. En plats där det privata hemmet möter den publika institutionen. Ett gruppboende är ändå ”hemma” för dem som bor där med tillgång till anpassad service och omvårdnad dygnet runt. Enligt Socialstyrelsens Nationella riktlinjer 2010, bedöms demensboenden vara kostnadseffektiva jämfört med blandade boenden. I planerandet av demensboenden är det angeläget med ett yrkesöverskridande samarbete, mellan t.ex. forskare, arkitekter, omsorgsplanerare, undersköterskor, sjukgymnaster, demenssjuksköterskor, terapeuter och ljusexperter. Samt stöd av forskning om demens. De anhöriga och de demenssjuka ska vara med i det samarbetet. Anhöriga och även anhörigorganisationer är viktiga kunskapsbärare. Personalen ska ha en gemensam vision och arbeta tillsammans mot samma mål. Småskalighet med ungefär åtta boende har visat sig fungera bäst. Enligt Britt- Louise Lind, omsorgschef i Tomelilla är det till en stor nytta om flera små enheter delar på en innergård eftersom alla boende inte gått in i sin demenssjukdom lika långt och man kan erbjuda olika aktiviteter som passar i olika delar (föreläsning, arkitekturskolan ht 2010). Demensboendet ska helst vara i

6

markplan och det måste anpassas även för fysiska handikapp enligt Boverkets byggregler (BBR). I boken ”Bygg ikapp handikapp” som är en hand- och uppslagsbok avsedd att användas som ett komplement till BBR kan man få exempel på lösningar som uppfyller kraven i bestämmelserna. Ett demensboende blir också en arbetsplats för dem som utför arbete där. Krav som gäller för arbetsmiljön finns i Arbetsmiljölagen. Jag kommer att använda ordet boende här framöver, när jag menar ett särskilt boende för personer med en demenssjukdom (demensboende). Alla människor påverkas av miljön och det gäller i hög grad personer med demens. Med miljön menas både den fysiska omgivningen: uterummet, rummen, möblerna, färgsättning och den psykiska miljön: bemötandet, kommunikationen (både det verbala och kroppsliga språket). Om miljön ställer för stora krav och kompetensen är låg blir beteendet inadekvat. Lawton & Nahemows ekologiska modell om åldrandet (Person-environment fit, P-E Fit 1973) bygger på en hypotes om balans mellan våra personliga förmågor och kraven från den omgivande miljön. Om man har en hög kompetens som människa så klarar man också en stor miljöpåverkan och omvänt, en demenssjuk behöver en miljö som underlättar. En rimlig slutsats byggd på denna teori är att en demenssjuk person med rötter i andra kulturer än den svenska, behöver en kulturellt anpassad miljö. En bra miljö som påverkar de demenssjuka positivt både när det gäller kognition och förmågor, genom att den innehåller ledtrådar till förståelse. Susanne Iwarsson, definierar med stöd av både praktiska erfarenheter som arbetsterapeut och som forskare begreppet tillgänglighet (Iwarsson 2008). Hon menar att tillgänglighet är relation mellan individens funktionella kapacitet och den fysiska miljöns krav/utformning. Därmed blir tillgänglighet ett begrepp som består av två komponenter: personkomponenten och miljökomponenten, alltså en relation mellan personens kognitiva och funktionella begränsningar och miljöhinder.

SYFTE OCH METOD

Syftet med denna uppsats är att granska de anvisningar och råd som förekommer i diskussionen om den goda miljön för personer med demenssjukdom och utifrån dessa ställa upp ett antal kriterier som goda boenden måste uppfylla. Den centrala forskningsfrågan är: Vad är ett bra boende? Jag har använt mig av intervjuer med nyckelpersoner på olika nivåer inom demensvården, enhetschefer, demenssjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, min egen erfarenhet som arkitekt och byggnadsplanerare som jag har kombinerat med genomgång av litteratur som är relevant i ämnet, research på Demensförbundet och undersökningar med TESS-NH (Therapeutic environment screening survey for nursing homes) på tre demensavdelningar. Jag har också intervjuat sex personer med en demensdiagnos och sju anhöriga till demenssjuka för att få en kompletterande bild av omsorgsbehovet. Sammanlagt har 22 personer intervjuats i studien.

Ett sätt att få svar på om ett boende är bra, är att använda sig av Tess instrumentet TESS-NH -Therapeutic Enviroment Screening Survey For Nursing Homes. Ett amerikanskt mätinstrument för utvärdering av den fysiska miljön i äldreboenden. Tess instrumentet består av en samling konkreta frågor om den fysiska miljön och omfattar 84 punkter inom 13 områden (Sloane et al. 2002). Dessa områden är: utgångskontroll, underhåll, renlighet,

7

säkerhet, orientering/cueing, avskildhet, enhets självständighet, tillgång till uteplatsen, ljus och belysning, oljud och buller, visuell/taktil stimulering, utrymme/sittplatser och hemlikhet.

Jag har undersökt två boenden med TESS-NH-Tess instrumentet. Utvärderingsinstrumentet-TESS-NH är inte ett fullständigt utformat instrument. Det är ett bra verktyg men behöver kompletteras. Frågorna är till en viss del bra, och användbara, en bra början. T.ex. ger uteplats höga poäng, men Tess instrumentet frågar inte om uteplatsen används, utan ger bara svar på att det finns en. Under besöket på ett boende på Södermalm (Nytorgsboende) som jag undersökte med Tess instrumentet, fick jag veta att de boende på våning tre, nästan aldrig fick vara på gården på bottenvåningen. Dels för att den ganska fina gården med grönska och sittbänkar användes dagligen av en förskola, dels för att boendet var på tredje våningen och personalen tyckte att det inte att det fanns tid för att frakta ner de boende i en liten hiss. En kompletterande fråga skulle kunna vara om uteplatsens placering i förhållande till boendet och hur och om, de boende själva kan ta sig ut till uteplatsen. Man skulle t.ex. kunna fråga i ett utökat Tess instrument: om det finns igenkänningsfaktor i planlösningen, rumssammanhanget, rörelsemönstret, finns det möbler eller saker i de gemensamma utrymmena som de utlandsfödda boende kan känna igen från sina länder, hur stolarna är, hur sittgrupperna är uppställda, om uppställningen inbjuder till social samvaro, hur man rör sig på boendet – rörelsemönster.

TESS-NH frågor är ofullständiga och planerade att användas på redan befintliga boenden. Det fattas frågor som skulle kunna ställas redan innan ett boende är byggt.

SINNENA, UPPLEVELSEN OCH FÖREBILDERNA

Den centrala forskningsfrågan som för resonemanget framåt i uppsatsen är: Vad är ett bra boende? För att kunna föra detta resonemang så har texten organiserats i två avsnitt. Det första avsnittet är organiserat efter de mänskliga sinnena och upplevelserna av miljön i ett gruppboende. Det andra avsnittet handlar om förebildliga exempel som visar på tillämpning av riktlinjerna från det första avsnittet.

1 SYNEN

FÄRGENS BETYDELSE

Demenssjukdom kan medföra att den sjuke förlorar en del av sitt språk. Forskningsresultatet visar att de vanligaste färgnamnen på primärfärger bevaras långt in i sjukdomen (Wijk 2001). I studien undersöktes fyra aspekter av hur man uppfattar färg: kontrastkänslighet, färgkoder, ledtråd och estetisk aspekt. De sjuka kunde fortfarande namnge blått, rött, grönt, gult, vitt och svart, i den preferensordningen. Detta innebär att man kan använda sig av färger i kommunikation med de demenssjuka. Färg fungerar som stöd för igenkänning, förtydligande och orienterbarhet. Men färg kan dra till sig oönskad uppmärksamhet samtidigt som avsaknaden av färg kan göra att de boende går miste om informationen. Konkreta åtgärder som Wijk föreslår för att skapa tydlighet är en färgad bordstablett och färgat porslin så att

8

tallriken och maten syns tydligt. Vit fil syns i en röd skål. Öra på koppar i avvikande färg blir lätt att hitta. Bordkanten kan ha en avvikande accentkulör för att underlätta orienteringen.

Färgsättningen kan också ge information om arkitekturen. Man kan måla dörrar så att de skiljer sig från väggen eller gömma dörrar genom att måla dem i samma färg som väggen. Kontrasten mellan dörr och handtag hjälper. Färgad vägg bakom handfatet och toalettstolen gör den också tydligare. Då blir det lättare för de demenssjuka att orientera sig i badrummet. Färger kan användas som hjälp i rumsuppfattningen genom att man målar väggarna med viss kulörskillnad och lister i något mörkare färg.

Mönster är förvirrande och bör inte användas. Även starka övergångar mellan ljusare och mörkare partier i golv bör undvikas. Lister tvärs över golvet fungerar som visuella stopp. Mörka partier eller skarpa färgkontraster i golvet kan uppfattas som hål av de demenssjuka. Blanka golv kan uppfattas som hala, isiga golv eller som vatten. Alla kan dock inte använda sig av färger som hjälpmedel. Ögonsjukdomen grå starr, ger symptom som bländningsbesvär, ljuskänslighet och även försämrat färgseende kan uppkomma. Färg kan också vara kulturellt betingad. Wijks färgpreferensstudie (Wijk 2001) omfattade bara svensktalande, etniska svenskar (muntlig kontakt med Wijk 2011-01). Vid besök på ett persiskt boende i Rinkeby, där både de boende och personalen är persisktalande, tyckte personalen att rött inte är en färg som "deras" boende föredrar. Här efterfrågades en annan färgsättning. Detta eftersom rött i persisktalande länder som t.ex. Iran och Afghanistan uppfattas som något negativt, som symbol för blod eller krig. Rött fanns inte heller på väggar, möbler eller annat på boendet.

BELYSNING OCH DAGSLJUS

Med stigande ålder behövs allt mera belysning och ljus. Under hela livet, i 20-årsintervaller sker åldersförändringar i ögats kristallkropp och lins och ljusflödet minskar mot näthinnan genom att linsen grumlas. Det innebär en försämring av både synskärpa och kontrastkänslighet. För att ögat skall få information krävs att den detalj vi betraktar skiljer sig i ljushet eller färg från detaljen intill. God ljusmiljö kan till viss del kompensera för nedsatt synförmåga. Belysningsstyrkan kan mätas.

Vid genomförandet av en belysningsstudie uppmättes ljusstyrkan vid tallrikarnas plats på matbordet på 57 avdelningar under dagtid i mitten av december månad. Vid ett bord kunde man mäta upp skillnader på 200-300 lux mellan de bästa och sämsta platserna (Projektrapport 2008-09-02). Flera ljuskällor kan samverka i gemensamma utrymmena för att uppnå en varierad och flexibel belysning. Man kan använda även riktat ljus för att belysa och tydliggöra det som är viktigt i rummet.

Det är angeläget att undvika bländning och kontrollera resultatet efter att man har satt upp belysningen. Bländning kan ske på två olika sätt: antingen genom en ljuskälla som bländar direkt mot ögat eller en indirekt bländning genom blanka ytor. Skuggor kan uppfattas som farliga. Rummet kan vara svårttolkat när belysningen är bristfällig (Månsson 2002). Golven måste vara både glans- och skuggfria. Personalen som oftast är yngre än de boende, har inte samma ljusbehov som de boende. Ljusmätningar kan vara till hjälp för att avgöra om det är tillräckligt med ljus. Kontinuerliga kontroller bör göras eftersom belysningsanläggningar åldras och då minskar belysningsstyrkan. Vid brist på ljus kan de demenssjuka drabbas av

9

”sundowner´s syndrome”. Syndromet kännetecknas av markanta förändringar i humör och sömnmönster, under sen eftermiddag och tidig kväll, eller som namnet antyder, "runt solnedgången".

Leif Bergman som arbetar som sköterska på ett boende i Huskvarna har erfarenhet av ljusrum och anser att det har en positiv inverkan på de demenssjuka. Han tycker även att en dimmer är mycket användbar, den kan t.ex. reglera natt och dag (intervju 2010-12). Maud von Schewen som är förbundskonsulent på Demensförbundet och arbetat många år inom demensvården anser att en dimmer borde finnas i alla utrymmen för att t.ex. ta ner ljusstyrkan för personer med grå starr (intervju 2010–12).

FÖNSTER OCH SPEGLAR

När det är mörkt ute fungerar fönsterytan som speglar. För att minska kontrastverkan kan fönsterväggen målas i en ljusare nyans än de andra väggarna. En ljus gardin och en lampa i fönstret hjälper också mot kontrasterna. Fönstren kan vara låga, så att även de som sitter i rullstol kan se ut. Genomtänkta, trevliga utblickar genom fönster är viktiga.

Vissa personer med demens uppskattar en spegel, andra upplever speglar som skrämmande (Dahlenborg, muntlig kontakt, 2010-01). Det kan bero på att de känner främlingskap för det egna utseendet. En spegel på toaletten kan signalera för den demenssjuke att det redan är någon annan i rummet. Enligt arbetsterapeuten Inge Dahlenborg kan man försöka att få den demenssjuke att le mot spegeln (muntlig kontakt 2011-01). Då kan personen i spegeln ses som vänlig. En spegel med rund ram i färg kan lättare uppfattas som just en spegel. Enligt Maud von Schewen är det viktigt att ha spegeln på rätt ställe i förhållande till ljuskällor så att man undviker en indirekt bländning (Intervju 2011–02).

2 HÖRSELN

AKUSTIK OCH LJUDKLIMAT

Hörselnedsättning är vanligare i högre åldrar. 10-20 % av de äldre har måttlig till svår nedsättning av hörseln, och omkring 20 % besväras av tinnitus. En del demenssjuka är känsliga för mycket stimuli t.ex. högljudd miljö (Edberg & Hallberg 2001; Kolanowski & Litaker 2006). Ju sämre ljudmiljö, desto svårare är det att ta till sig information och kommunicera. Lågfrekvent buller som t.ex. olika typer av fläktar, frysar och kompressorer ger ifrån sig, är knappt hörbara men påverkar människor och kan ge negativa effekter, t.ex. högt blodtryck, sömnstörningar, uppmärksamhetsstörningar, samtalsstörningar och koncentrationssvårigheter. De påverkar, men uppmärksammas kanske inte förrän de upphör. Höga ljudnivåer kan höja pulsen och ge stressymptom men även orsaka hörselskador vilka misstänks ge demens.

Att få vara ifred från buller är inte bara en rumslig fråga utan också en fråga om akustik och ljudisolering En förutsättning för att skapa en kvalitativ ljudmiljö som är lugn, harmonisk och

10

trygg, är att den akustiska utformningen ingår som helhet i miljön. Rumsupplevelsen påverkas av ljudisoleringen mot omgivningen och av efterklangstiden. Många personer upplever rum med kort efterklangstid som mer komfortabla. Lång efterklangstid gör det svårare att uppfatta tal (Kjellberg 2006). Höjda röster, stress och sämre arbete kan bli resultatet, liksom att de boende blir mer oroliga och kräver mer av personalens uppmärksamhet. Skrammel som uppstår när stolar dras fram, där textilier eller filtskydd saknas för att dämpa ljuden, kan upplevas som ytterst plågsamt och än värre blir det för dem som använder hörselhjälpmedel. Filtskydd, draperier, skärmar och annat i en lokal, kan förbättra ljudbilden genom ljuddämpning och absorption, men den som planerar bygget skall från börja tänka på hur utrymmet skall användas. Bäst är att ta hand om ljudet vid källan, och att skydda de som störs. Positiva ljud som hjälper cueing ska främjas. Man skulle kunna tänka sig t.ex. ljud av porlande vatten som leder till sittplatser eller fågelkvitter vid dörren ut till uteplatsen.

3 LUKTSINNET OCH SMAKEN

LUKT OCH LUFTKLIMAT

Alla lukter är rumsbeskrivande och har därmed arkitektonisk betydelse. Luktminnen formas tidigare i livet än vad som är fallet för syn- och hörselrelaterade minnen och är i högre grad relaterade till händelser som utspelades i barndomsperioden 1-10 år (Larsson & Willander 2004). För en person med demenssjukdom kan det vara svårt att beskriva lukten i ord även om lukten känns igen på ett känslomässigt plan. Personer med Alzheimers sjukdom och Parkinsondemens får ofta ett försämrat luktsinne.

Den känslomässiga upplevelsen i ett luktminne kan väckas till liv genom exponering för olika dofter (Larsson & Willander 2004) Växter som avsöndrar doft när man rör vid dem, t.ex. kryddväxter kan användas för att aktivera luktminnen. Man kan ha ”luktlådor” med t.ex. tjära, såpa, kanel och liljekonvalj. Schweitzer et al. (2004) visar i sin studie att angenäma dofter kan verka blodtryckssänkande, smärtgränshöjande och även minska andningsfrekvensen. Olika byggnadsmaterial kan ge ifrån sig lukter. Flyktiga ämnen emitteras från bl.a. byggmaterial i väggar och golv. Alla material har en högre emission när de är nya, men kan i senare skede påverka luftkvaliteten, upplevelsen och igenkännandet av miljön inomhus. Ett nyskurat trägolv ger en annan lukt än t.ex. ett nyskurat linoleumgolv. Obehaglig lukt kan skapa ångest, stress och rädsla.

Lukt är nära sammankopplat med smak och matlagning. Det är viktigt att planera ett kök med genomtänkt livsmedelshantering och matlagning som får ett godkännande av Livsmedelsverket. Minst lika betydelsefullt är att det finns tillräckligt med utrymme för att de demenssjuka ska kunna vara med i matlagningen, något som blir en naturlig aktivitet och skapar matlust. Ett fungerande kök ger hjälp med orientering i tid och rum. Procedurminnet för handlingar är vanligen väl bevarat hos personer med demenssjukdom. Mer eller mindre automatiserade färdigheter, som t.ex. skala potatis behålls länge. Demens kan leda till oförmåga att äta och malnutrition.

Livsmedelverket uppskattar att undernäring bedöms förekomma hos 5 % av de äldre som bor kvar hemma, medan ca 50 % är undernärda på boenden (Livsmedelsverket 2011). Om maten

11

lagas någon annanstans minskas de boendes möjlighet att kunna påverka vilken mat som lagas och smaklökarna stimuleras inte. Även om doftupplevelser kan påverkas av sjukdomen, så påverkas inte smaken i samma utsträckning och båda bidrar till välbefinnande. För demenssjuka är det viktigt att beakta måltidens sociala betydelse (Hallpike 2008). Men alla demenssjuka kanske inte trivs med varandra, varför det behövs plats för flera matbord, plats för extra gäster och extra arbetsytor. Variationen underlättas om det finns flera små bord som kan sättas samman eller placeras individuellt.

4 KÄNSELN OCH TAKTILITET

Känseln kan avvisa vibrotaktila eller elektrotaktila tecken, det vill säga huden kan inte blunda, stängas eller hållas för, vilket är möjligt med ögon, mun, näsa och öron. (Anzieu 2000) Känsel uppfattas främst genom hela kroppens hud. När andra sinnen inte kan användas fullt ut, i t.ex. mörkret är känseln mycket viktig. Huden har en mängd olika slags sinnesceller för att motta sinnesintryck av beröring, tryck, ytstrukturer som t.ex. slätt eller skrovligt, mjukt eller hårt - fastheten, hetta, kyla och smärta. De flesta receptorerna finns i huden på händer.

Möbler, saker, väggar, ledstänger, räcken, bords- och andra ytor är något som de boende kommer antagligen att ha taktil kontakt med dagligen i boendet. De demenssjuka måste ofta ha hjälp från flera sinnen för att få in informationen om miljön och förstå den. T.ex. så räcker det inte alltid att se golvet, eller väggen och bilda sig en uppfattning om rummet. Handen eller foten hjälper till att förstå om det är golv eller en vattenyta. Golven ska vara halkfria och inte för hårda. Risken att falla är hög vid en demenssjukdom. För att öka tydligheten är det bra att materialen är vad de ser ut att vara. Ser någonting hållbart ut, måste föremålet också ge stöd. Våra muskler medverkar också i känselsinnet genom att förmedla upplevelsen av motstånd, tyngd och form. Balanssinnet samarbetar med muskelsinnet, synen samt vakenhetsgraden. En demenssjuk person som får sitta i en hammock eller gungstol och gunga i en rytmisk takt stimuleras till lugn och ro och sänkt vakenhetsgrad.

5 UPPLEVELSEN AV TRYGGHET

Sköterskan Leif Bergman, gör alltid ett hembesök innan någon flyttar in på boendet (intervju 2010-12). Då ser han hur äldre har det hemma och kan utnyttja detta i planerandet av det nya hemmet. T.ex. ser han hur sängen står i sovrummet för att få vägledning. Agneta Ingberg, demenssjuk i tidigt stadium av sin sjukdom och anhörig till en demenssjuk, anser att det borde finnas plats för en dubbelsäng eller ytterligare en säng. Demenssjuka kan ha en make, maka, partner eller någon annan som kommer på besök och vill sova över. Det bör även vara möjligt att planera för en möjlighet att öppna upp mellan två lägenheter eller att sätta ihop dem för att t.ex. underlätta boendet för par. Maud von Schewen anser att en alkov skapar trygghet, avskildhet men även en överblick över rummet (intervju 2011-03).

En bekant miljö påverkar välbefinnandet positivt hos de demenssjuka. De känner sig lugnare, blir tryggare och mindre ångestfyllda (Edvardsson 2008, Morgan & Steward 1999). Placeringen av de övriga möblerna i förhållande till varandra och därmed bildandet av de

12

invanda passagerna skulle därför vara bra att kopiera för igenkännande och orienterbarhet. Den boendes egna möbler, kort på anhöriga, tavlor eller andra saker ur den demenssjukes liv spelar en stor roll för den demenssjuke. På denna punkt finns oenighet. Helle Wijk (2004) hävdar, till skillnad mot andra forskare, att om man bygger upp en miljö för att likna hemmiljön kan det i vissa fall ge negativa effekter så som desorientering i tid och rum, istället för igenkännande när man ser sina saker i ”fel miljö”. Küller (1991) representerar motsatt uppfattning. Han menar att egna möbler oftast ger upphov till känslor av glädje och trygghet. Det skapar samtalsämnen. Inredningsdetaljer som förknippas tydligt med hem, har en lugnande inverkan på äldre patienter

Ofta finns ett stort behov av att kunna låsa in saker så att inte demenssjuka får tag i vissa saker, så som diskmedel, vissa kläder som är fel för säsongen, rengöringsmedel och liknande. T.ex. genom att placera dem i från början planerade, inbyggda förvaringsutrymmen, osynliggjorda genom målning i samma färg som väggen, dolda på det sättet för de boende. Genom att göra sådana saker otillgängliga minskar man förvirringen (Corcoran & Gitlin 1991). INTEGRITETEN OCH BADRUMMET Att få hjälp med sin personliga hygien är givetvis en mycket intim situation. Personalen måste vara lyhörd och aldrig stressa eller tvinga fram ett bad, toalettbesök, byte av kläder eller kanske blöjor. Hur ett badrum är planerat kan kanske underlätta något i det här känsliga mötet mellan vårdare och boende. Fönster med dagsljus i badrummet anses som lugnande i möte och tar bort lukter. Ett badrum som har vita väggar, vit toalettstol och vitt handfatt domineras av det vita och ger ett sterilt intryck. Kaklet får gärna vara matt och inte blankt då det kan uppfattas som vatten över en yta. Markering kan ske med hjälp av kontraster, t.ex. olika färger på porslinet och väggarna och tydliga kontrasterade handtag och egna handdukar i färg, då den demenssjuke har svårt att urskilja de olika delarna. Kontraster mellan olika färger eller ljust och mörkt ger en tydlig miljö.

En duschplats och en duschpall i stället för badkar underlättar, men ett bad i badkar förknippas kanske mer med relax och trevnad än en snabb dusch. En lösning kan vara ett badkar med en öppningsbar dörr, som gör att det är lätt att gå in i, som i en dusch. Kranarna ska vara bekanta, lätta att använda. Allt som hjälper till och bidrar till att bevara självständigheten är mycket viktigt här. Ett stöd när man reser sig eller sätter sig behövs. En toalettstolsförhöjning kan underlätta toalettbesöket. Dörren till badrummet kan markeras med en symbol som är bekant för hela gruppen på ett boende. På ett polskt boende skulle det kunna vara lämpligt med en ring för damer och en triangel för herrar på toalettdörren, en markering som man har i Polen. För boende med bara svensk bakgrund, kan kanske passa med ett hjärta på toalettdörren, så som var vanligt förr i tiden i Sverige.

Den demenssjuke kommer kanske inte ihåg om hon eller han ska trycka på eller dra i handtaget, och kan bli orolig att dörren är låst. Dörren bör därför kunna öppnas utåt och inåt, beroende på rörelseriktning kan underlätta. Dörren måste även markeras och tydliggöras från insidan av badrummet för att den demenssjuke lätt ska kunna ta sig ut. Toalettstolen bör placeras mitt emot badrumsdörren för att synas direkt. Då äldre har ofta dålig cirkulation är det lämpligt med uppvärmning i badrummen t.ex. golvvärme och en ”varm” färg på väggarna.

13

Badrummet måste vara tillräckligt stort för att tre personer ska kunna vistas där samtidigt, då det kan behövas två vårdare som hjälper en demenssjuk.

Enligt Maud von Schewen är det bra med en extra dusch med slang vid toalettstolen (intervju 2011-04). Då kan toalettstolen fungera som bidé och den demenssjuke kan sitta kvar i toarullstolen och bli duschad där. En extra golvbrunn vid toalettstolen är då önskvärd. Hon tycker att det behövs ett handfat bredvid toalettstolen så att en vårdtagare inte behöver förflytta sig för att nå kranen. Maud von Schewen anser att det skulle vara bra med en stängningsbar och för den boende dold alkov, som man kan nå från själva badrummet. Där skulle personal och anhöriga kunna förvara lager med blöjor, tvättlappar, toapapper och liknade.

ATT FÅ VARA SIG SJÄLV ÄVEN I GRUPPBOENDET

För miljöupplevelsen är arvets och den kulturella präglingens betydelse stor. Enligt Sandman & Edvardsson (2004) bör målet vara äkta och naturliga miljöer där de gamla känner igen sig. Maud von Schewen som har arbetat som handledare inom demensvården har hjälpt en man med utländskt bakgrund att inreda sin lägenhet på ett boende. Från att ha varit aggressiv blev mannen mycket lugnare och hans trivsel verkar ha ökat markant.

I Rinkeby finns landets första enspråkiga demensavdelningar1. Enligt Hossein Ahmadian, enhetschef i Rinkeby Sjukhem behövs det ”egna boenden”, där personalen känner till de boendes alla kulturella aspekter, dvs. hur man lever och använder rummen, traditioner, inredning och maten. Där personalen och boende även talar samma språk. Där man har en inredning i privata och gemensamma utrymmen som följer andra traditioner och preferenser än de svenska. Han menar att det viktiga i ett boende är att känna igen sig och en miljö som har t.ex. flaggor, tavlor, fotografier, möbler från de boendets länder ger en trygghet och större trivsel. Det gäller att inte bara ställa in och hänga upp olika etniska föremål. Man måste veta t.ex. vilka lampor som anses passa i ett vardagsrum, hur högt tavlorna ska hänga och vilka mattor är avsedda för golvet och vilka för upphängning på väggen.

Planlösningen och storleken på olika gemensamma rum har kulturella betydelser och användning. Då de demenssjuka med t.ex. persisk bakgrund får besök kan det röra sig om flera släktingar samtidigt, eftersom man är van att umgås i större familjegrupper. Om flera boende får besök samtidigt behövs det flera större umgängesrum. I Iran har man ofta ett litet bord i köket för fyra personer, men när man får gäster sitter man oftast på golvet för att få plats. När man sitter och äter på golvet sitter man i skräddarställning. För att möjliggöra en sådan sittning är det viktigt med utrymme och planering av passager. Utemiljön bör också anpassas, t.ex. för socialt umgänge.

Det traditionellt orientaliska huset öppnar sig inåt. Dess hjärta är trädgården, som i utformning kan variera från en kruka med blommor till mera omfattande arrangemang. Rummen har ofta parallella, fönsterförsedda dörrar ut till trädgården. En täckt träpelargång, loggia, är vanlig, likaså en inre gård. Mitt på gården brukar det finnas en damm, kanske med guldfiskar. Vad som utgör den persiska trädgården är inte blommorna, som finns där, utan ödelandskapet utanför. Den persiska trädgårdens själ är muren. Vikten av igenkännbarhet poängteras även av Grahn & Bengtsson (2005). Om miljön är igenkännbar, hemlik och lätt att tolka leder det till ökad tilltro och upplevd kontroll över situationen. Professor Azita Emami (2000), som leder

14

den transkulturella forskningen i Sverige anser att den svenska vården är inte anpassad för de behov som finns hos den mångkulturella svenska befolkningen.

6 NÅGOT ATT TITTA UT PÅ När man tittar ut genom ett fönster får man en första kontakt med utemiljön. En utemiljö kan locka och ge stimulans så att man inte bara nöjer sig med en visuell kontakt genom ett fönster utan vill gå ut. Det finns många anledningar till varför det är bra att vistas i en trädgårdsmiljö. Det finns flera studier som visar detta t.ex. en amerikansk av Cohen - Mansfield & Werner (1999) visar att trädgårdsvistelse är positivt för personer med Alzheimerssjukdom. Ett viktigt argument för utevistelse varje dag är att man måste få tillräckligt med dagsljus. För lite utevistelse ger ökad risk för benskörhet (SBU 2005). Ljuset reglerar den ”biologiska klockan” som påverkar sömnen, ämnesomsättningen och prestationsförmågan (Küller, 1998; Küller, 2005). Beroende på planeringen av bebyggelse, väderstrecken och vegetation, om det är lä eller blåsigt, sol eller skugga, kan utesäsongen förlängas, eller förkortas i vårt klimat, med upp till en månad. En vinterträdgård ger en möjlighet att njuta av en trädgård även vid den kalla årstiden. I trädgården kan alla sinnen stimuleras; syn, hörsel, lukt, känsel och smak.

Enligt forskarna Anna Bengtsson och Gunilla Carlsson (2006), måste utemiljön vara: säker, lättillgänglig, hemlik, lättolkad, skyddad från insyn och från sol, vind och regn, utan att vara för välskött och steril. Användning av skyddade, inhägnade, innergårdar är positivt. Med en omgärdande häck på 1.20 m kan man skapa gränser som inte passeras. Med en innegård omgiven av byggnaden skapas naturliga gränser. När miljön är utformad på det sättet, kan de boende själva välja när de ska gå ut och var de ska röra sig. Stigarna bör leda runt och tillbaka till utgångsläget. Målade tydliga bänkar är bra. Möbler, stigar och t.ex. planteringar måste placeras strategiskt så att det blir uppenbart vad de ska användas till. Att man planerar utemiljön samtidigt med planerandet av byggnaden är angeläget. Då kan en maximal placering uppnås.

KONTAKT MED UTEMILJÖN LÄNGRE BORT

Ser man lite längre bort än den egna gården eller trädgården väcks kanske lusten till att komma ut och se allt på nära håll. Kontakten med närmiljön utanför vårdboende är en viktig faktor för att kunna följa med i händelseutvecklingen i samhället. Enligt Bengtsson och Carlsson (2006), förändras rollerna utomhus. Stina-Clara Hjulström förbundsordförande på Demensförbundet (intervju 2011-01), har bra erfarenheter från sin tid som verksamhetschef i Täby, av att de demenssjuka kommer ut i samhället till frisören eller fotvården. Det är bra om miljön kan skapa kopplingar till det som händer runt om. Placeringen av boende är viktig, helst i bebyggd miljö med serviceinrättningar, men med absolut närhet och tillgång till naturen. Utifrån visuella karaktäriska orienteringspunkter är det lättare att orientera sig.

15

TILLÄMPNING AV RIKTLINJERNA I VERKLIGHETEN De goda boendena producerar inte efterföljare. Förebilderna lever sitt eget liv. Det kanske beror på att det är svårt att bena ut vad som är bra i verksamheten, arbetsledningens förtjänst och vad som är byggnadens bidrag till det goda resultatet. Hattstugan har genom åren fått ta emot ett antal utmärkelser för god demensvård, men enligt Jane Lindell- Ljunggren har man där ingen erfarenhet av personer med en annan kulturell bakgrund än den svenska. Samma sak gäller på Vigs ängar. Ändå framställs båda boendena ofta som förebilder för allmänt god demensvård. Många kommer på studiebesök dit och får sin inspiration därifrån. Skulle de boenden fungera bra för boende med en annan kulturell och språklig bakgrund?

VIGS ÄNGAR

Vigs Ängar är inspirerat av antroposofin grundat av Rudolf Steiner. Antroposofin återspeglar våra konstnärliga och andliga behov. Ljuset har en stor betydelse och det manifesterar sig på Vigs Ängar i fönster åt många håll. Färgerna är ljusa. Det är högt i tak. Boendet är i ett plan. De egna lägenheterna är 35m 2 stora. Miljön är tänkt att kunna hysa socialsamvaro och allt som hör till ett ”vanligt liv” men också många hjälpmedel. Korridorer ska vara innehållsrika mötesplatser. Gemenskap, i form av musikkvällar med allsång, musikrum, återkommande ”spa”, bad av en i personalen som förknippas med den aktiviteten, taktil massage, biodynamisk mat som tillagas på plats, djur i vården, gemensam värdegrund, så som att allt är till för alla. De boende har tillgång till egen uteplats, med direkt anknytning till lägenheten och det är mycket lätt att komma ut, även om man sitter i rullstol. Lillemor Husberg arkitekten bakom boendet och ansvarig för verksamheten menar att anläggningen trots att den kan verka stor, är en komprimerad yta med ett flöde där man inte behöver vända utan går runt till olika delar. Det finns alltid ett val var man vill befinna sig och huvudorden är flöde och flexibilitet

HATTSTUGAN

Hattstugan är ett mycket populärt, omskrivet boende besökt av forskare och studerande från andra länder. Lindell-Ljunggren ville ha boendet i en tätort, i livlig del av ön. Hattstugan är en stor villa på 550 m2 och de enskilda lägenheterna är något mindre än de i Vigs Ängar (föreläsning, arkitekturskolan ht 2010). Hattstugans planlösning vänder sig mot det som ansågs bäst, alltså att ha ett gemensamt vardagsrum mot vilket alla de boendes dörrar vätte direkt. I Hattstugan finns ett centralt allrum, men det är omgärdat av en rundgående korridor och de boendes dörrar vetter mot den. Lindell-Ljunggren lyfter fram det ”hemlika” i boendet och pratar om en ”vacker miljö” som stimulerar de boende och personalen (föreläsning, arkitekturskolan ht 2010). Men liksom ”hemlikmiljö” är det vaga begrepp och kan fyllas med olika innehåll beroende vem som är talaren eller åhöraren.

Vid utformningen av det kombinerade vardags- och sovrummet i lägenheterna användes en kvadratlik form, som enligt Lindell-Ljunggren är lättare att möblera. Grundtanken i planen är begriplig och meningsfull verksamhet, bra självkänsla och självständighet hos de boende. Allt gör man tillsammans. På boendet Vigs Ängar fick tvätten vänta till ett bättre, senare tillfälle, i

16

Hattstugan följer de boende med och tvättar, strykbrädan står framme och alla deltar i matlagningen. Utrymmena är tillräckligt stora och byggda så att det är möjligt för personal och boende att vara där samtidigt. De som är längst gångna i sin demenssjukdom kan i alla fall smaka av såsen och på det sättet vara med. Miljöinspektionens krav på utformning av köket med två diskhoar gör att de att de boende kan ta efter och vara med och diska. Saker tas fram och ligger framme för att väcka minnen till liv, för att fortsätta dela med sig av sitt liv och sin historia, för att fortsätta vara någon. Bilder på mat ska just ge sådan stimulans att de boende kommer på något som de tyckte om att äta och plötsligt kan säga maträttens namn. Enligt Lindell-Ljunggren bestäms mycket tillsammans, även städning sköts gemensamt (föreläsning, arkitekturskolan ht 2010).

VIGS ÄNGAR TRÄDGÅRDAR

Precis som innemiljön på Vigs ängar, är trädgårdarna inspirerade av antroposofin, som menar att läkekrafter finns i naturen. Tre slutna innegårdar med olika utformning och innehåll fungerar som Vigs ängars trädgårdar. Gårdarna är formgivna med tanke på att rullstolar skall kunna klara sig runt samt ut och in. Varje lägenhet ligger i markplan och har tillgång till en egen, liten, grön uteplats. Trädgårdarna har var sin damm. Ljudet från vatten gör det trevligt och vilsamt att sitta i närheten. I demensavdelningens trädgård finns träd, perenner, ett odlingsbord och ett vindspel. Vigs ängars trädgårdar innehåller vackra blickfång, som kan beskådas året runt inifrån de gemensamma lokalerna.

SINNENAS TRÄDGÅRD I SABBATSBERG

Vid Sabbatsbergs sjukhem i Stockholm finns sedan 1998 Sinnenas trädgård. Namnet Sinnenas trädgård är skyddat som varumärke och ägs av Stockholms kommun (PRV, 2006). Sinnenas trädgård är planerad från början för personer med demenssjukdom. Initiativtagaren till denna trädgård var arbetsterapeuten Yvonne Westerberg, som ville ha en trädgård för skapande, återhämtning och tröst (Fällman, intervju 2011-01). Hon utformade den tillsammans med landskapsarkitekten Ulf Nordfjell. Upplägget är enkelt. De estetiska värdena är viktiga, sinnet ska stimuleras på olika sätt. Det finns inga låsta grindar och alla gångstigar leder tillbaka till utgångsläget. Trädgården är en rik miljö som skildrar årstiderna. När man promenerar genom trädgården kommer man till rum med olika karaktärer såsom en lund, en slåtteräng, en örtagård och en perennavdelning. Det är viktigt att trädgården inte är helt färdig utan inbjuder till eget arbete. Ulf Nordfjell tycker att ”Om den gröna kompetensen inte är med från början så förlorar vi i hållbarhet, idé, form och innehåll” (Tänkvärda trädgårdar, Schmidtbauer 2005). Trots den stora uppmärksamheten Sinnenas trädgård fått finns det få efterföljare. En förklaring enligt Nordfjell kan vara att man inte utnyttjar andras erfarenheter i trädgårdssammanhang (Tänkvärda trädgårdar, Schmidtbauer 2005).

17

DISKUSSION OCH SLUTSATS

STÖD TILL SINNEN OCH DEN PSYKISKA MILJÖN Miljön uppfattas genom våra sinnen och sinnesintrycken förmedlas till hjärnan. Utgångspunkten i goda vård- och boendemiljöer för demenssjuka, är att ge stöd till sviktande sinnen, underlätta, skänka trygghet, välbefinnande, igenkänning, vara stimulerande och att genom sin utformning stödja dagliga aktiviteter samt undvika skador och risker (Wijk 2004). För att den demenssjuke ska uppfatta och förstå vad som händer i omgivningen, behövs det extra starka och tydliga signaler. Om närmiljön är anpassad till den demenssjukes kapacitet, kan personen fungera på en mera fruktbar intellektuell nivå (Wijk 2004). Rätt planerad och utformad fysisk miljö ger förutsättningar och utrymme för iscensättning av positiva händelser, aktiviteter och andra kvaliteter som skapar mervärde. Det är inte bara en hemlik miljö som skapas utan ett nytt hem för den demenssjuke, där den demenssjuke kan känna igen sig, känna trygghet och trivsel och ta emot besök. Miljön ska underlätta möten. Möbler placerade runt ett eller flera bord ger större möjlighet till umgänge. Om stolar är placerade i rad eller om möbleringen enbart är vänd mot en TV, minskar möjligheten.

TV-bilder kan missuppfattas, ansikten på TV- n kan uppfattas som levande. Det kan vara ångestskapande att se saker och inte veta hur de fungerar. Man ska inte i onödan utsätta de demenssjuka för teknisk utrustning (Melin, Bang Olsen 2004). Av detta skäl är det angeläget att dölja teknisk utrustning för de boende genom att t.ex. bygga in den. Om boendet är i ett plan med en sluten innergård underlättar det möjligheter för de boende att själva bestämma när de vill komma ut och in och att det kan ske på egen hand.

ARKITEKTONISK TYDLIGHET

För att kunna fungera och behärska en miljö måste den demenssjuke förstå vad hon eller han ska göra i ett kök eller badrum (Jansson, Almberg 2003). Rumsplanen på ett boende måste vara enkel, lättgreppbar och överskådlig. Sikten och framkomligheten måste underlättas. (Bygg i kapp handikapp 2008). Stora byggnader kan vara förvirrande och alienerande. Små enheter med ett litet antal boende är lättare att greppa. (Paulsson, föreläsning arkitektskolan 2010) Miljön skall vara läslig, vilket innebär att de boende måste kunna läsa av - inte komma ihåg – miljön. Den egna lägenheten måste placeras synligt nära de gemensamma utrymmena, den demenssjuke ska kunna se de gemensamma rummen från sin lägenhetsdörr. I långa korridorer är det lätt att gå vilse i.

Flödet i byggnaden är viktigt och man ska undvika återvändsgränder. Repetitiva element, som t.ex. flera vardagsrum eller matrum försvårar orienteringen. Rummen bör ha tydliga gränser. Användning av visuella signaler för orientering, ”cueing” t.ex. konstverk, möbler eller naturligt ljus är användbara strategier. Den egna dörren ska tydligt markeras t.ex. med en färg och en bild på den demenssjuke kanske då hon eller han var yngre. Ett utseende den demenssjuke kan minnas bättre än det nuvarande. Det är bra om utblickarna från huset skapar tydliga och karaktäristiska orienteringspunkter. Planteringen utanför kan hjälpa till att hålla reda på årstider, genom växter som t.ex. påskliljor. För att underlätta förståelsen av utemiljön och ge ledtrådar, är det önskvärt med tydliga samband mellan ute och inne. Om miljön

18

utformas på ett adekvat sätt kan bevarade funktioner hos de demenssjuka stödjas och bidra till välbefinnande och trygghet menar forskare (Sandman & Edvardsson 2004) och praktiska råd.

SENSOMOTORIK, BETYDELSE AV RÖRELSE, RÖRELSEMÖNSTER

Sensomotorik är samspelet mellan sinnen och rörelse och som är förutsättningen för att man ska kunna utveckla och uppleva sin omvärld. I tidiga stadier av en demenssjukdom kan de demenssjuka ha ett stort behov av att vandra. Gulmann (2003) menar att vandrandet beror på att de demenssjuka har förlorat sin identitet. Det finns olika åsikter om man ska uppmuntra vandrandet eller om man ska försöka avleda och försöka erbjuda någonting annat istället. Javad Ghannad, sjukgymnast, menar att lätt gymnastik upprätthåller grundmotoriken hos den demenssjuke. Personer med demenssjukdom fungerar bättre i vardagen om de får träna regelbundet. Bland annat förbättras balansförmågan och möjligheten att röra sig inomhus, visar en studie (Littbrand Håkan 2011). Javad Ghannads har haft egna gymnastikpass med demenssjuka och menar att den demenssjuke upplever glädje av att få röra sig (föreläsning 2011). Träningsredskapen kan vara mobila, men ett större rum för träning med adekvat utformning och lämpliga ytmaterial behövs i dagens gruppboende.

Leif Bergman, som arbetar som sköterska på ett boende i Huskvarna menar att det är små belöningar som en kaffekopp som väntar, akvarium eller en tavla att titta på, som lockar en demenssjuk att gå någonstans och det blir en ”rörelseträning” (intervju 2010-12). Den demenssjuke kan uppmuntras att använda ledtrådar och synintryck i miljön. Det är bra att placera föremål i rätt sambandsföljd (Basun at al.1999). Vistelse och förflyttning, får klara rumsliga konsekvenser. Arkitekturforskaren Inger Bergström (1999) analyserar hur människors rörelser påverkar rumsupplevelsen, användningen av rummet och dess förmåga att fylla sitt ändamål. Det går att kontrollera rummets påverkan på individen redan i förväg, genom att anpassa arkitekturens former. Arkitekturforskaren Jonas E Andersson, menar att ”arkitekturens form med öppningar, dörrar till grannavdelningen och balkongen, skapar rörelsemönster som påverkar sättet att använda och inreda rummet” (2005, sid. 152)

DEN TERAPEUTISKA MILJÖN

Genom olika iscensättningar kan människor påverkas. Om olika rum är ”vikta” för samma återkommande, dagliga aktiviteter är det lättare att orientera sig och delta. Rätt utformad fysisk miljö ger förutsättningar och utrymme för en meningsfull och innehållsrik vardag. Sjukdomens olika stadier kräver aktiviteter av skilda slag. En norsk forskare Ellen-Elizabeth Grefsrød (2002, sid. 8) påpekar att: ”en stimulerande aktivitet för en person i ett tidigt stadium av sjukdomen kan vara stressutlösande för en person i en senare fas” De demenssjuka har svårt att söka stimulans på egen hand. För att öka deras möjligheter till att njuta av sinnesupplevelser ställs krav på den fysiska miljön (Aremyr & Hallin, 2005). Det som händer i rummet påverkas av rummets utformning.

Enligt Helle Wijk kan rummets utformning påverka hur mycket de demenssjuka äter. Också i vilken grad som demenssjuka äter själva. Om miljön utformas terapeutiskt kan behovet av sjukvård minskas i senare skeden av demenssjukdomen (Benito-Garcia, 1996). En sådan miljö kan vara t.ex. vattengymnastikrum, platser för umgänge, promenadslingor inne, eller

19

Snoezelen (multisensorisk stimulering). Genom att förtydliga platsen genom t.ex. rumsformen eller färgsättningen, iscensätter man för den önskade verksamheten. Snoezelen är rum som är speciellt inredda för att stimulera sinnena. Grundidén kommer från Holland och innebär att man erbjuder en person stimulering av syn, hörsel, lukt och smak i en avslappnande, kravlös och trygg miljö och med hjälp av en medföljare. Den demenssjuke får vila från den ofta överstimulerade miljön. Rummet som är vanligen utfört i vitt, syftar genom det monokroma utförandet till att ge behaglig stimulering och avslappning.

Det finns flera faktorer som är viktiga att ta hänsyn till när man planerar och bygger ett demensboende. Det är svårare att anpassa en befintlig byggnad till ett fungerande boende än att bygga rätt från början. Den yttre miljön skapar förutsättningar för innehållet i omsorgen och vården. En god gestaltning kan inte enbart vara estetiska lösningar på designproblem, om inte arkitekturen även bemöter de demenssjukas specifika behov och personalens behov av god arbetsmiljö.

Miljön måste vara tydlig och överskådlig med möjligheter till gemenskap, umgänge och behållen integritet.

Rörelsemönster är väsentliga att ta hänsyn till vid planerandet.

Igenkänningsfaktorn är viktig, man bör ta hänsyn till de framtida boendes kulturella och etniska bakgrund.

Iscensättandet är ett viktigt medel för en önskad miljöanvändning Boendet i sig ska ge bra stöd till sviktande sinnen - synen, hörseln, lukten, smaken och känseln. Synen: Valet av färg är betydelsefullt. Färg fungerar som stöd i miljön, men är kulturellt betingat. Tillräcklig belysning och dagsljus är centrala faktorer. Hörseln: Omsorg om ljudmiljö. God ljudmiljö måste planeras med tanke på vad miljön ska användas till. Ljud kan hjälpa vid orienteringen Lukten och smaken: Lukten hjälper till vid uppfattningen av miljöer. Fungerande rum för matlagning är en viktig del av demensvården på ett boende. Känseln: utförandet med omsorg om det taktila är viktigt för att ge stöd och samverka med andra sinnen. Utemiljön, både den närmaste och den längre bort är ett viktigt komplement till boendet Tess instrumentet TESS-NH blir missvisande på grund av sin ofullständighet. Ett arkitektoniskt genomtänkt boende som stöttar bristande förmågor, där planerarna har tagit hänsyn till adekvata forskningsresultat ökar möjligheter till en värdig vård av kunnig och tillräcklig personal med respekt för individen. ___________________________________________________________________________

20

1.Fotnot

Rinkeby äldreboende är beläget i Rinkeby centrum och omfattar sex boenden med vardera åtta lägenheter. Tre boenden avser äldre boende och tre är för personer med demenssjukdom, varav ett är riktat mot personer med spansk och ett mot personer med persisk språk- och kulturbakgrund. Lägenhetsytorna är på 38 kvm. Samtliga lägenheter har ett rum, fullvärdigt kök, badrum och balkong. Huset har innegårdar med möjligheter till utevistelser för de boende. Personalen tar ner de boende från demensavdelningarna med hissen. I huset finns fotvård och utrymme för olika aktiviteter. Ambitionen har varit att skapa en miljö med en hög igenkänningsfaktor för de boende där. Eftersom huset inte är byggt för det här speciella användningsområdet och de snäva ekonomiska ramarna tillät inte större renoveringar är det främst inredningen på detaljnivå man har arbetat med. I korridoren står det en liten byrå med gyllene handtag med en oval broderad duk ovanpå och en utsmyckad vas med blommor. På väggen ovanför hänger en tavla med persiskt motiv. Liknande arrangemang upprepas längre in i korridoren. I det gemensamma rummet och i köket står det möbler som inte är specifikt persiska. Eftersom sittmöblerna är placerade kring bord och vända mot varandra, inbjuder de till umgänge. Det är gott om plats och inga passager försvårar en sammanhållen möblering. När det gäller underhållet på det persiska boendet kan bara rutan på Tess instrumentet med högsta poäng komma i fråga för ikryssning. Inget är trasigt och t.ex. väggarna ser fortfarande fräscha ut. Den persisktalande personalen säger dock att de gärna hade velat göra om så att det skulle passa bättre just de boende där. Väggar skulle ha en annan färg, t.ex. en ljusgrön färg som personalen anser skulle föredras mera av de boende. De till synes fungerande furumöblerna vill man också byta till några andra som skulle ge de boende ett mer persisk igenkännande. Även lamporna som fungerar bra, men ser robusta ut skulle kunna bytas till några andra med mer traditionellt, filigrant persiskt utseende. En bit av korridorväggen är i glasbetong. Personalen anser att det är bra att de boende ser att det finns sittplatser och umgänge redan från korridoren. Samtidigt som köket är tydligt avgränsat och inte blir en del av korridoren. Man har kommit en bit på vägen, men mycket återstår för att få en hög igenkännigs faktor.

REFERENSLISTA

TRYCKTA KÄLLOR Andersson Jonas E. (2005) Rum för äldre, Licentiatavhandling. (sid. 152) Stockholm: Arkitekturskolan, KTH Allwood Jens (1979), professor i lingvistik vid Göteborgs, Ickeverbal Kommunikation - En Översikt Anzieu, Didier (2000) Hudjaget – Om hudens psykiska betydelse, Natur och Kultur, Falun

Aremyr Gun och Hallin Solveig (2005)Att stödja en person med demens, ISBN 9789147052950. Stockholm: Liber

Basun, H. et al (1999). Om demens. Klinisk bild, utredning, vård, omvårdnad. Stockholm: Förlaget Hagman

Bengtsson, A & Carlsson, G (2006). Outdoor Environment at Three Nursing Homes: Focus Group. Interviews with Staff. I: Journal of Housing for the Elderly 19 (3/4)

Benito-Garcia,(1996) Démence, architecture et projet de soins. Paris

Bergström Inger (1999) Rummet och människans rörelser: Impact of spatial formations on human motion. Göteborg, Chalmers tekniska högskola. Billger, M. Bygg ikapp handikapp (2008) ISBN: 978-91-7333-304-7

21

Corcoran, M., & Gitlin, L.N. (1991). Environmental Influences on behavior of the elderly with dementia: Principles for intervention in the home. Physical and occupational therapy in geriatrics, 9, (3/4) Cohen-Mansfield & Werner (1999) Outdoor wandering parks for persons with dementia: A survey of characteristics and use. Alzheimer Disease and Associated Disorders. 1999; 13(2): pp 109-17

Edberg, A-K. & Hallberg, I. R. (2001). Actions seen as demanding in patients with severe dementia during one year of intervention.Comparison with controls. International Journal of Nursing Studies.Jun; 38(3), pp 271-285

Edvardsson, D. (2008). Therapeutic environments for older adults.Constituents andmeanings. Journal of gerontological nursing, 34, pp 32-40

Emami, Azita (2000). Understanding Iranian Late-in-Life Immigrants' Perceptions of Health, Illness and Culturally Appropriate Care. Doktorsavhandling. Karolinska institutet

Ghannad Javad (2011) (Leg. sjukgymnast på universitetssjukhuset i Lund) Betydelsen av rörelse vid demens. Föreläsning på Svenska demensdagarna i Örebro. e-källa: http://demensvastmanland.wordpress.com/svenska-demensdagarna-i-orebro/ Grahn & Bengtsson (2005). Lagstifta om utevistelse för alla! Låt våra gamla komma utomhus när de önskar I: Blücher, G & Graninger, G (red) Den omvända ålderspyramiden. E-publikation. Linköpings Universitet. www.ep.liu.se/ea/is/2005/003/is003-contents.pdf Grefsrød Ellen-Elisabth, (2002), Eldres liv og hagens visdom. Formgivning av terapeutiske hager for personer med demens, Nasjonalt kompetansesenter for aldersdemens Gulmann Nils Christian (2003), lektor vid Århus universitet och överläkare vid äldrepsykiatrisk avdelning Demens I: Gulmann, N C (red) Gerontopsykiatri. Lund: Studentlitteratur Hallberg I-L, (1997) ”Problematiska beteenden hos demensdrabbade”, Stockholm Liber Hallpike, B (2008). Promoting good nutrition in patients with dementia. Nursing Standard, 22 (29), 37-43 Iwarsson Susanne, (2008) Utformning av olika boendemiljöer för äldre, Uppdrag för Regeringskansliet. Avtalsnummer Dnr 2006:03/2008/10

Jansson Wallis, Almberg Britt. ”Fånga stunden: hur man bemöter och förhåller sig till personer med handikapp”, (2003), Stockholm, Liber

Kjellberg, A.( 2006). ”Acoustics and speech communication: to hear, understand and remember what is said”. Föredrag vid Symposium ”Man and noise”, Göteborg, 061108

Kolanowski, A., & Litaker M. (2006) Social interaction, premorbid personality, and agitation innursing home residents with dementia. Archieves of Psychiatric Nursing. 20(1), 12-20

22

Küller, R(1991): Familiar design helps dementia patients cope. I: Preisler, WFE, Vischer, JC, & White, ET (red). Toward a more human architecture. Design International. New York: van Nostrand Reinhold

Küller, R (1998), Funderingar på en bänk. I: Olsson, T (red) Människans natur. Det grönas betydelseför vårt välbefinnande. Stockholm: Byggforskningsrådet

Küller, R (2005). Icke-visuella effekter på människan av ljus och färg. I: Johansson, M & Küller, M red) Svensk miljöpsykologi. Lund: Studentlitteratur. Larsson, M., & Willander, J. (2004). Luktsinnet i vårdmiljön. I Goda Miljöer och aktiviteter för äldre. Ed., Helle Wiljk. Studentlitteratur: Lund Lawton & Nahemow (1973) Ekologisk modell om åldrandet. Person-environment fit, P-E Fit Littbrand Håkan, (2011), Umeå universitet utveckla vilken studie Fysisk träning för äldre personer – fokus på personer i särskilt boende och personer med demenssjukdom Livsmedelsverkets rapportserie (2011) nr 3 Maslow Abraham (1943) A Theory of Human Motivation Melin, E., & Bang Olsen, R. (1999). Handbok i demens. Stockholm: Kommentus Förlag

Morgan, G. D. & Stewart, J. N. (1999). The physical environment of special care units:Needs of residents with dementia from the perspective of staff and family caregivers. Qualitative health research, 9, pp105-118

Månsson Ingela (2002), projektledare på Hjälpmedelinstitutet, ”Man kommer inte ihåg det man vill” Vällingby, Hjälpmedelsinstitutet Nordfjell Ulf, Tänkvärda trädgårdar, ISBN: 91-540-5940-2, Schmidtbauer Pia Projektrapport: Projektperiod 2007-04-02 tom 2008-09-02 Stimulansmedel för insatser inom vård och omsorg för äldre personer Delprojekt: Äldres kost och måltidsmiljö, belysningsstudie Birgitta Nilzon projektledare Vård- och omsorgsförvaltningen, Östersunds kommun Rönn Magnus (1998), docent. Arkitekturskolan, KTH. Den arkitektoniska synbilden. RIG, Kulturhistorisk tidskrift, vol. 81, nr. 2 Sandman, P-O & Edvardsson, D (2004). Symbolers betydelse Schweitzer et al. (2004) Schweitzer, M., Giplin, L. & Frampton, S. (2004). Healing spaces: Elements of environmental design that make an impact on health. The Journal of Alternative and Complementary Medicine, 10 SBUs studie (2007) Statens beredning för medicinsk utvärdering

23

Socialstyrelsens (2010) Nationella riktlinjer Socialstyrelsen (2010) Centrala rekommendationer TESS-NH, Therapeutic Enviroment Screening Survey For Nursing Homes Wallskär Helene (2007) Vård av personer med demenssjukdom-vad vet vi idag? Stockholm: SBU-Statens beredning för medicinsk utvärdering Wijks Helle (200) 1eg sjuksköterska och docent ”Colour perception in old age”. Doktoravhandling, Göteborgs Universitet Wijks Helle (2004) ”Goda miljöer och aktiviteter för äldre”. Lund: Studentlitteratur Wångblad Cristina (2009). Wångblad C; Ekblad, M; Wijk, H. et al. Experinces of physical strain during person transfer situations in dementia care. Scandinavian Journal of Caring Science. Nr. 95747 Zeisel, J & Tyson, M (1999). Alzheimer’s Treatment Gardens. I: Marcus, C & Barnes, M (red) Healing Gardens. New York: John Wiley & Sons Österlind Jane (2009) Österlind,J. (2009) När livsrummet krymper. Vård och omsorg av äldre personer i livets slutskede. Akademisk avhandling, Örebro universitet FÖRELÄSNINGAR TILL KURSEN ARKITEKTUR FÖR ETT ÅLDRANDE SAMHÄLLE/ ARCHITECTURE FOR AN AGING SOCIETY. ARKITEKURSKOLAN, KTH, 2010 Andersson Jonas E, tekn lic. Åldrandeteorier, och arkitektur. Äldreboendet som byggd miljö. TESS-NH instrumentet, förklaring av instrumentet Husberg Lillemor arkitekt och verksamhetschef på boendet Vigs Ängar i Skåne Äldreboendet som arkitektur och boendemiljö med omsorg, arkitekt SAR Lillemor Husberg Iwarsson Susanne, leg arbetsterapeut och professor i gerontologi vid Lunds universitet. Fysisk miljö och tillgänglighet Lind Britt- Louis, äldreomsorgschef i Ystad kommun. Äldreboenden i Ystad kommun Lindell-Ljunggren Jane, grundare till boendet Hattstugan och enhetschef. Fallet Hattstugan, Närs socken, Gotland Paulsson Jan, arkitekt SAR/MSA, tekn. dr. och professor emeritus i arkitektur, Chalmers i arkitektur vid Chalmers. Rönn Magnus, docent. Att bedöma arkitektonisk kvalitet

24

Wijk Helle, docent. Omsorg och fysisk miljö MUNTLIGA KÄLLOR Ahmadian Hossein, enhetschefen Rinkeby, studiebesök och intervju 2010-12 Bergman Leif, sköterska på ett boende i Huskvarna, personliga- och e-mail- intervjuer 2010-12 Dahlenborg Inge, legitimerad arbetsterapeut och ledande inom hjälpmedel, samtal 2010-01 Fällman Christer, handledare och trädgårdsmästare på Sinnenas trädgård i Stockholm Telefonintervju 2011-01 Hjulström Stina-Clara, Förbundsordförande på Demensförbundet. Intervjuer 2010-12 och 2011-01 Ingberg Agneta, anhörig till en demenssjuk och demenssjuk själv, Intervju januari 2011 Kåberg Catarina, projektledare på Läskraft, Telefonsamtal 2011-02 Lindell - Ljunggren Jane, grundare till boendet Hattstugan och enhetschef. Telefonsamtal 2011-01 Olofsson Lotta, terapeut och projektledare för Lundagrupperna för nydiagnostiserade demenssjuka under 65 år. Intervjuer under 2010-12 Titor Monika, förbundssekreterare på Demensförbundet. Intervjuer 2010-12 till 2011-4 von Schewen Maud, förbundskonsulent på Demensförbundet, arbetat många år inom demensvården. Intervjuer 2010–12 till 2011-04 Wedin Robert, livsmedelsinspektör på Stockholms kommun. Telefonsamtal 2011-02 Wijk Helle, docent. Telefonsamtal 2011-01

25