Bostadens sociala och kulturella betydelse

På grund av det klimatiska läget, långa, kalla höstar

och v in t ra r och endast någ ra få sommarmånader kräver

bostaden i vår t land en högre s tandard än i många andra

länder. Vad na turen nekat oss måste bostaden ersä t ta .

Därför h a r en god bostad så stor betydelse för oss.

De s tora folksjukdomarna är tuberkulos och reuma­

tism. Dessa hör in t imt samman med och ha r oftast s i t t

upphov i den dåliga bostaden. Hur mycket pengar som

skulle ha kunna t sparas åt samhället och enskilda och hur

mycket sorger och bekymmer som skulle besparats dem

som drabbats av s jukdomarna ä r inte lätt a t t räkna ut.

Penningförlusten går säkerligen på miljoner kronor, sor­

ger och bekymmer får folket som påbröd. Trots det ta

visas alltför mycket passivitet och tålamod då det gäller

kampen för bä t t r e bostäder. Man undervärderar bety­

delsen av hälsobostaden.

Bostadens betydelse ligger också på det kulturella

området. I hemmet skall barnen hämta impulser och

intryck som blir bestående för hela deras liv. E n rymlig

och god bostad under lä t ta r hela livsföringen för både

gammal och ung. Barnen få r u t rymme för lekar och

ostörd sömn och för ungdomen ges möjlighet a t t inom

hemmets väggar få t rä f fa sina kamrater och jämnår iga .

Nu ä r det oftast gatan eller landsvägen som blir sam­lingsplatsen, då bostaden är för t rång .

E n modern, rymlig och prisbillig bostad! Vilken i dag ouppnåelig dröm för hundratusenden husmödrar som under nuvarande svåra förhållanden söker skapa och vid­makthålla e t t hem. Det ä r något av et t underverk dessa kvinnor dagligen utför, ej sällan på bekostnad av sin hälsa. Ty så mycket kostar det dem at t i t r ånga , mörka och illa planerade bostäder skapa trivsel och hemkänsla. De ä r tusenkonstnärer i sin uppfinningsrikedom at t göra det drägl igare för familjen och av den anledningen krä­ver bostadsläget a t t också kvinnorna i s törre omfat tning aktivt deltager för a t t lösa bostadsfrågan i samklang med de hygieniska och kulturella krav som ställes av de breda folkrörelserna.

Då bostadsfrågan är synnerligen aktuell inom varje borgerl ig kommun kan man utgå ifrån a t t respektive myndigheter ägnar frågan en viss uppmärksamhet . Men om kommunerna skall lösa bostadsproblemet ut i f rån sina ekonomiska resurser och även med utnytt jande av stats­medel, kan befaras en s tandardsänkning av bostaden och a t t hänsyn icke tages till vissa kulturella krav, som folket anno 1946 har r ä t t a t t ställa på e t t modernt demokratiskt samhälle. Av den anledningen, men också av andra skäl, ä r det nödvändigt med en generalplan för bostadsbyg­gandet i vå r t land. Planen bör med utgångspunkt från läget på bostadsmarknaden syfta till a t t bostadsproduk­tionen får en sådan omfattning a t t man inom loppet av några år skall kunna häva den värs ta bostadsbristen. Det räcker inte med a t t enbar t producera bostäder, man måste också se till, a t t s tandarden blir god, så a t t den täcker begreppet hälsobostad. Hänsyn bör också tagas till behovet av fri t idscentra, parker, lekplatser och vad som i övrigt kan vara behövligt för a t t tillfredsställa folkets kulturella, politiska och idrottsliga behov. En byggnadsverksamhet av sådan omfattning och med en dylik inr iktning kommer at t vara av största betydelse för den samhälleliga utvecklingen.

Bostadsnöd karaktäriserar läget Bostadsbrist , t rångboddhet och låg bostadsstandard

karaktär i serar läget på bostadsmarknaden i vå r t land, Ändå har bostadsproduktionen under den senaste femårs­perioden haft en verklig högkonjunktur. Eftersläpningen orsakas icke minst av den kapitalflykt från bostadspro­duktionen till mera lukrat iva företag, då f rämst krigsin­dustrin, som skedde vid kr igsutbrot te t . Även statens rän­tepolitik bidrog i viss u ts t räckning till en nedgång i bostadsproduktionen.

Det bekräf tas i s tat l iga u t redningar a t t en fjärdedel av bostäderna är överbefolkade och en tredjedel sak­nar vat ten och avlopp. Det rör sig således om miljoner av vårt lands befolkning som ännu icke kommit i å tnjutande av det mest elementära i människornas behov av vat ten och luft inomhus. Vetenskap och teknik gör oupphörligt nya rön men dessa kommer mest industr in och storkapi­talet till godo. Stora grupper av befolkningen har samma bostadsstandard nu som vid seklets början. Indus t r ins ra­tionalisering med skiftarbete som följd ha r yt ter l igare försämrat bostadsläget.

Den stora bostadsbristen är så pass allvarlig a t t den hindrar familjebildningen samtidigt som undermåliga lägenheter, vilka av hälsovårdsmyndigheterna utdömts, fortfarande användes. De höga hyrorna i de nya lägen­heterna ä r vid sidan om bostadsnöden e t t allvarligt och bekymmersamt problem för den bostadsbehövande allmän­heten. Många medborgare som var i t i den lyckliga om­ständigheten a t t få flytta in i en modern lägenhet har å andra sidan få t t göra stora ekonomiska uppoffringar. I de flesta fall hade de i den gamla bostaden en hyresutgif t på högst 10 procent av inkomsten under det a t t hyresut-giften för en modern lägenhet går upp till 30 å 40 procent av inkomsten. Fö r a t t kunna klara ekonomin måste man hyra ut e t t av rummen och så ä r man lika t rångbodd igen.

Annonsspalterna i dagspressen ta lar också s i t t klara språk om bostadsläget. Allt efter möjlighet a t t skaffa

pengar bjuder man hundra, tvåhundra, t r ehundra kronor och ännu mer till dem som kan skaffa bostad å t förtviv­lade människor. Fäl te t har också blivit f r i t t för allsköns skumraskaffärer med bostäder. Ti t t och t ä t t läser man i annonsspalterna a t t bostad erhålles om möbler övertages, vilket betyder a t t bostadsbehövande får betala s tora sum­mor för den enklaste pinnsoffa.

Det ä r i få ord en bild av dagsläget på bostadsmark­naden.

Hyresnivån i Sverge den högsta i världen

Det är många samverkande orsaker som i vå r t land skapat de högsta hyrorna i världen. F r ä m s t a orsaken är a t t söka i det förhållandet a t t det pr ivata kapitalet i hu­vudsak svara t för bostadsförsörjningen. Invester ing av kapital i hyresfast igheter var särskilt före kr iget en luk­ra t iv affär . Hyresregleringen kom sedan hyrespr iserna nå t t kulmen. Fast ighetsvärdena pressades i höjden och anpassades därefter. I Stockholm var exempelvis hyresni­vån så hög år 1939, a t t t ro t s byggnadskostnadernas steg­r ing med över 40 procent under krigsåren, har pr ivata byggmästare liksom andra byggnadsföretag kunnat pro­ducera bostäder till 1939 års hyrespriser utan til läggs­lån. Det bevisar a t t hyrorna var uppskruvade till en högst onormal nivå redan före kriget . S ta tsmakterna ha r med hänsyn till fast ighetskapitalet anpassat bostadspolitiken till den höga hyresnivån, med resultat a t t vi nu kan tala om stockholmshyror även i landsorten.

Det s tora problemet då det gäller bostadspolitiken är f rågan om a t t åstadkomma balans mellan hyror och in­komster. U tgå r man ifrån at t över 50 procent av befolk­ningen deklarerar en årsinkomst som underst iger 3.000 kronor, då s tå r det också klart , a t t majori teten av vå r t

folk inom icke överskådlig tid med bibehållen hyresnivå kan få tillfälle a t t flytta in i en modern lägenhet.

Bostadssociala utredningen framhåller i s i t t betänkan­de bl. a.: »En hyresprocent på 20 procent brukar vid nu­varande allmänna föru tsä t tn ingar räknas som rimlig, när det gäller lägenhet med helmodern u t rus tn ing och freds­värme inkluderas.»

Enba r t för a t t förverkliga målsät tningen av 20 procent av en ord inär indust r iarbetares inkomst till hyra för en tvårumslägenhet kräves enligt utredningen en inkomst­stegring av 25 procent vid oförändrat hyresläge eller en hyressänkning av 20 procent vid oförändrat inkomstläge. Även om man kan utgå ifrån en reallönestegring för in­dus t r ia rbe ta rna under de närmaste fem åren måste man jämsides med denna vidtaga å tgärder för a t t radikalt sän­ka den höga hyresnivån. Ur såväl befolkningspolitiska som bostadshygieniska synpunkter är detta inte minst nödvändigt. Det hjälper föga at t bygga 40.000 bostäder per år om icke hyresnivån i dessa nybyggda bostäder an­passas till folkmajoritetens inkomster. De gamla och i många fall av hälsovårdsmyndigheterna utdömda lägen­heterna kommer eljest a t t tas i anspråk även om det kom­mer a t t f innas t i l lgång till moderna bostäder.

En modern tvårumslägenhet bet ingar e t t pris som va­r ierar mellan 1.300 och 1.600 kronor per år. Om man skall kunna avstå 20 procent av inkomsten till hyra ford­ras det en årsinkomst mellan 6.000 å 8.000 kronor. Den genomsnittl iga årsinkomsten för indust r iarbetarna var år 1944 4.115 kronor. Av dessa siffror f ramgår a t t icke ens indus t r ia rbe tarna i allmänhet har en inkomst som ger dem möjlighet a t t hyra en modern bostad. Under kr igsåren har många i br i s t på billiga bostäder tv ingats a t t hyra en modern lägenhet, t ro ts a t t ekonomin inte till­låtit detta. I dylika fall har visserligen bostadsstandar­den höjts, men det har skett på bekostnad av levnads­standarden i övrigt.

Regeringen, Byggnadslånebyrån och nu senast Bostads-sociala utredningen synes vara något reserverade då det

gäller a t t vidtaga å tgärder för a t t sänka den nuvarande hyresnivån. Utredningen ut ta lar i betänkandet följande:

»Å andra sidan är det med hänsyn till fastighets­marknadens stabilitet icke önskvärt med en deflations-artad, snabbt förlöpande stark och allmän sänkning av hyresnivån, eftersom en sådan skapar risken av en fastighetskris med oöverskådliga följder för fastighets­kreditväsendet och överhuvud för förtroendet till ut-utvecklingen icke minst hos de kommuner och allmän­nyttiga företag som under krigsåren ingått stora eko­nomiska engagemang i bostadsförsörjningens tjänst. Mest utsatta för krisrisker äro otvivelaktigt de under krigsåren byggda fastigheterna, eftersom för dem mar­ginalen räknats snävt.»

Vi bestr ider icke a t t läget på bostadsmarknaden är mycket komplicerat och at t en sänkning av den allmänna hyresnivån kan medföra vissa konsekvenser för fastig­hetskapitalet , men är man intresserad av a t t utforma en bostadspolitik i de breda folklagrens intressen då är det nödvändigt a t t ta upp kampen med fast ighetskapitalet oavsett om det framkallar en fast ighetskris . De onormalt uppskruvade fast ighetsvärdena måste br ingas i nivå med det verkliga realvärdet. Det kan ske bland annat genom en hyrespolitik som berövar fastighetskapitalet dess oskä­liga profit . En generell hyressänkning pressar ned fastig­hetsvärdena och med hänsyn till en bostadspolitisk målsät t­ning som har till syfte a t t i samhällets ägo överföra de s törre hyresfast igheterna, bör det vara e t t samhällsin­tresse a t t fast ighetsvärdena reduceras till vad som kan anses va ra normalt . I den mån en sådan politik medför svårigheter för allmännyttiga företag och egnahemsbyg­gare måste staten enligt vår mening självklart t räda mellan.

Man kan inte endast av hänsyn till det i bostadspro­duktionen investerade kapitalet upprätthålla en hög hyres­nivå. Samhället tvingas förr eller senare a t t bryta med de höga hyrornas politik. Läget blir inte bä t t r e genom at t uppskjuta avgörandet. År 1935 framförde kommunis­te rna i Stockholms stadsfullmäktige en motion om kom­munal bostadsproduktion. Fullmäktiges socialdemokratis-

ka och borgerliga ledamöter avslog motionen med bl. a. samma motivering som Bostadssociala utredningen nu anför, nämligen a t t en sänkning av hyrorna, som blivit följden om motionen bifallits, hade orsakat en krasch på fast ighetsmarknaden. Tio år senare var samma stadsfull­mäktigemajori tet mogen a t t acceptera principen om kom­munal bostadsproduktion. H u r många miljoner kronor hade man icke kunnat beröva byggnads- och fast ighets­kapitalet till förmån för medborgarna i Stockholm om kommunisternas förslag år 1935 bifallits? En dylik bostadspolitik hade påverkat den allmänna bostadsmark­naden och hämmat den privatkapital ist iska rovdriften in­om byggnadsindustr in .

Bostadssociala utredningen, som i huvudsak är överens om en politik som skall likvidera spekulations- och vinst­intresset i bostadsbyggandet och bostadsförvaljtningen, förbigår de väsentliga orsakerna till den höga hyresnivån och inskränker sig i stället till a t t föreslå subventionsåt­gärder, som endast delvis nedbringar hyrorna för vissa skikt.

Ny giv i bostadspolitiken Efter t re t ton års arbete framlades vid årsskif tet

1945—46 bostadssociala utredningens slutbetänkande, som omfat tar allmänna riktl injer för den framtida bo­stadspolitiken. Vi hade vänta t a t t regeringen skulle get t 1946 års r iksdag tillfälle a t t ta ställning till denna nya giv i sin helhet, men så blev inte fallet. Riksdagen fick endast ta ställning till förslag om ändrad låne- och räntepolitik. En höjning av lånegränsen till 100 procent av fast ighets­värdet och en sänkning av rän tan på ter t iär lånen till 3 procent för kommuner och allmännyttiga företag beslu­tades av r iksdagsmajori teten mot planhushållningsmot­s tåndarnas röster. Riksdagen beslutade samtidigt a t t för nästa budgetår investera över 400 miljoner kronor i olika

fonder för bostadsbyggandet. Den t id igare övre be­låningsgränsen för hyreshus i kommunal regi var 95 pro­cent av anskaffningskostnaderna och i enskild regi 90 pro­cent. Räntan på ter t iär lån var ända tills i fjol 4.5 pro­cent, men sänktes då till 4 procent. Sedan ter t iär låne-rän tan i å r fastställ ts till 3 procent exis terar t r e olika räntelägen för dessa statl iga lån. En fjärde räntesa ts till­kommer, nämligen räntan på ter t iär lån till enfamiljshus (egnahem), vilken är 3.6 procent.

Årets riksdagsbeslut i bostadsfrågan innebär en vänd­punkt, även om det hade var i t både önskvärt och nödvän­digt a t t man sträckt sig betydligt längre. At t kommuner­na nu får lån till 100 procent av anskaffningskostnaderna öppnar nya möjligheter för dessa a t t i betydligt ökad om­fat tning bygga bostäder i egen regi och hyra ut till självkostnadspris. Systemet med insatslägenheter försvin­ner i samma utsträckning som allmännytt iga företag sva­ra r för bostadsproduktionen.

Kommunis terna som under öbecen;nier ensamma f å t t kämpa för a t t samhället skall svara för medborgarnas bostadsförsörjning regis t rerar självklart med tillfreds­ställelse de steg i principiell inr iktning som nu tagi ts . De beslutade å tgärderna innebär visserligen ingen »revo­lution» på hyrespolitikens område, men e t t f ramsteg.

I fas t igheter som beviljas lån efter den 1 juli 1946 be­räknas en hyressänkning av cirka fem procent. Det äldre bostadsbeståndet som uppförts med statl iga lån före den­na t idpunkt har lämnats utanför ramen för räntesänk­ningen. Av denna anledning väckte kommunisterna en mo­tion till åre ts r iksdag med förslag om at t t e r t iä r lån bevil­jade före den 1 juli 1946 även skola komma i å tnjutande av räntesänkningen till 3 procent som framdeles kommer bostadsproduktionen till del. Motionen avslogs mot kom­munisternas röster, men vi lovar återkomma, då förslaget ur rät tvisesynpunkt icke kan sakligt ti l lbakavisas. Man frågar sig varför det äldre bostadsbeståndet skall komma i en avgjort sämre ställning vad räntan på te r t iä r låne t be­t rä f fa r än fast igheter som uppföres efter 1 juli 1946.

Särskilt då alla är medvetna om at t såväl hyresgäster som bostadsrät ts innehavare kämpar en hård kamp med de höga hyrorna för a t t kunna bo kvar i de dyra lägen­heterna. Under sådana förhållanden hade det var i t s t a rk t motiverat a t t s ta t smakterna tagi t e t t ini t iat iv för a t t i någon mån minska hyreskostnaderna.

Landsbygdens bostadsfråga Under det a t t man beräknar a t t bostadsbristen i tät­

or terna skall likvideras på en tid av 3 till 5 år, kommer

det a t t ta en tid av 15 år a t t höja landsbygdens bostads­

standard till t ä to r te rnas nivå. Bostadsläget inom en del

samhällen är i dag icke bä t t r e än då Ludvig Nordström

skrev sin bekanta bok »Lort-Sverige». De stat l iga lånen

till arbetarsmåbruk, förbät t r ingslån och förbät t r ingsbi­

drag, liksom egnahemslånen har visserligen skapat e t t

antal bostäder med högre s tandard, men i förhållande till

det stora behovet har det i många fall var i t som en drop­

pe i havet. Vi e r in ra r om en småbrukare i Värmland som

för några år sedan fick et t småbrukarlån. Pengarna räck­

te dock icke till a t t låta dra in vatten och avlopp. Avstån­

det till närmaste vattenpost ä r 250 meter. Familjen består

av fem personer och har t r e kor. Vat tenförbrukningen

per dag är minst 200 liter. E n b a r t vat tenbäringen ä r e t t

litet dagsverke. Mannen arbetar i skogen och sköter jord­

bruket på fritiden. Familjen får föra en hård kamp för

tillvaron. Småbrukaren har sökt förbät t r ingsbidrag, men

fåt t avslag med motivering, a t t han har a rbe tarsmåbru-

karlån. Det ä r endast e t t exempel av de tusenden och tio-

tusenden.

Egnahemsverksamheten spekulations-fri bostadsproduktion

Utan a t t idealisera egnahemsbebyggelsen kan man inte undgå konstatera a t t egnahemsbyggarna i allmänhet får offra både tid och pengar för a t t kult ivera jorden och göra bostaden och omgivningen tr ivsam. Egnahemsbyg­garna har fyllt en samhällelig uppgift av s tora må t t och utfört en kul turgärn ing som hela samhället h a r anled­ning a t t uppskatta. Vi har här a t t göra med en spekula-tionsfri bostadsproduktion. Då landskommunerna i mind­re omfat tning kan utnyt t ja de s tat l iga lånen till flerfa­miljshus, men ändock får bära sin procentuella del av ut­gifterna till en förbät t r ing av bostäderna i s täder och tä tor ter , motionerade kommunisterna i r iksdagen a t t lå­nen till enfamiljshus (egnahem) skall utgå efter samma normer som till flerfamiljshus, d. v. s. lån till 100 procent och till 3 procents ränta , samt a t t rän tan på t id igare er­hållna ter t iär lån, vilken nu är 3.6 procent, sänkes till 3 procent. Riksdagen avslog även denna framställan. Egna­hemsbyggarna har nu anledning a t t själva t r äda fram och säga sin mening. De kan i detta som i andra fall räkna med kommunisternas aktiva stöd. En ny framstöt bör göras för a t t sänka räntan på egnahemslånen.

Insatslägenheterna en krisföreteelse Under kr ige t har man vid bostadsbyggandet praktise­

r a t en form med insatslägenheter som få t t r ä t t allmän utbredning. Insatslägenheterna har i första hand »till­fredställt behovet» hos det hyresklientel som haft god ekonomi och i andra hand tvingat mindre inkomsttagare som saknat bostad at t mot stora ekonomiska uppoffringar skaffa s ig en lägenhet. I många fall har insatskapitalet , som för en tvårumslägenhet uppgåt t till omkring 1.200 å 1.500 kronor, upplånats i bank. Denna upplåning vid si-

dan om högre årsavgif ter ha r medfört en stor belastning på familjens ekonomi.

Bostadssociala utredningen befarar , a t t den onaturl iga tillväxten av insatslägenheter kommer a t t medföra vissa allvarliga r isker i framtiden för såväl s taten som kommu­nerna, för a t t inte tala om de enskilda bostadsrät ts inne­havarna. 'Vissa kristecken kan redan konstateras , och man måste räkna med a t t dessa kommer a t t bli y t ter l igare markerade i samma grad som bostadsbristen minskar och hyresnivån sänkes.

Emellertid kan man inte förbigå det förhållandet, a t t de flesta medborgare, som under perioden 1940—46 av omständigheternas makt tv ingats skaffa sig en insatslä­genhet för a t t få tak över huvudet, emotser den närmaste framtiden med stor oro. Allmänt ä r man bekymrad över at t den kontanta insatsen skall förloras och dessutom över den höga hyresnivån. Många önskar sälja sin bostadsrät ts­andel, men marknaden börjar bli mät tad och för övrigt s t randar det på svårigheten a t t skaffa en hyreslägenhet i stället.

Inför e t t perspektiv av rikligare til lgång på bostäder och en sänkning av hyresnivån, kommer flykten från in­satslägenheterna a t t bli av stor omfat tning. En sådan ut­veckling medför allvarliga följder för såväl samhället som för de bostadsrät ts innehavare som s tannar kvar i fastig­heterna. Vem skall under sådana förhållanden bära hyres-utgiften för de lediga lägenheterna? Finansier ingsplanen för fas t igheterna ä r uppgjord på grundval av hyresin­täkter för samtl iga lägenheter. Den inkomstminskning som blir följden skall fördelas på de bostadsrät ts inneha­vare som s tannar kvar, vilket kan betyda en avsevärd ökning av månadsavgiften. Den merutgif ten kan bostads­rä t ts innehavaren icke bära, varför samhället i en sådan situation måste ingripa. En dylik kr isar tad utveckling an­ser vi det nödvändigt förebygga.

Staten ha r investerat ända upp till 95 procent av kapi­talet i dessa fast igheter . Varför skulle den då inte överta hela äganderä t ten till fas t igheterna? Det förefaller som

om tiden ä r mogen för a t t ta e t t första steg till överfö­rande i samhällets ägo av de större hyres- och bostads­rät tsföreningsfast igheterna. Tar staten detta enligt vår mening förnuftiga steg, förebygges den kris , som eljest utan tvekan kommer. Det är bä t t re a t t dämma i bäcken än i ån. Det ligger för övrigt i linje med arbetarrörelsens ef terkr igsprogram och hyresgäströrelsens bostadspolitiska ef terkr igsprogram.

Statens inlösen av bostadsrät ts innehavarnas personliga kontant insats skall givetvis vara av frivillig ka rak tä r . De flesta kommer at t hälsa en sådan inlösen med största tillfredsställelse, ty därmed befrias de från risken a t t för­lora sin kontant insats och får samtidigt större frihet vid behov av a t t byta lägenhet. Vi anser det som självklart a t t varje bostadsrät ts innehavare, som sålt sin andel till staten, skall ha förs tahandsrät t till a t t bo i lägenheten så länge vederbörande fullgör sina skyldigheter som hyres­gäst.

F r ågan är sedan vem som lokalt skall svara för för­valtningen av de fastigheter, som överförts i samhällets ägo. Vi anser a t t kommunen bör bli förvaltningsorganet. Inom kommunen upprät tas e t t speciellt organ, s. k. bo­stadsnämnd, vilken får till uppgift, förutom at t vara för­valtningsorgan för samhällsägda fastigheter, a t t svara för bostadsförsörjningen inom kommunen. Speciella in­struktioner bör utformas för dessa bostadsnämnder.

Det är inte tillräckligt med enbar t e t t kommunalt or­gan för a t t kontrollera och övervaka skötseln av samhäl­lets fast igheter . Om övervakningen skall bli effektiv, mås­te hyresgäs terna dras in i detta arbete. Därför är det nödvändigt, a t t hyresgästerna i varje fast ighet samman­slutas i en bostadsförening. Denna förening skall vara kommunens hjälporgan men med rä t t vi t tgående uppgif­ter, så a t t hyresgästerna i dylika fast igheter får utöva inflytande på den ekonomiska driften av fastigheten. För a t t hyresgästerna skall känna samma ansvar för fastighe­ten, som om de själva rådde om den, måste de erhålla r ä t t stora befogenheter. Hyressät tningen bör vara förbunden

med hyresgästernas direkta inflytande på administrat io­nen av fastigheten, så a t t minskade bränsleutgif ter lik­som reparat ionskostnader å terverkar gynnsamt på hyres­nivån.

Med stöd av denna motivering har kommunisterna i riksdagen föreslagit a t t staten, för de bostadsrät ts inne­havare som så önskar, inlöser deras andelar i fast igheter vilka uppförts med stöd av stat l iga lån.

Bryt monopolväldet inom byggnads­industrin

Det finns knappast någon när ingsgren där monopolen, kartellerna och t rus te rna har en sådan dominerande ställ­ning som inom byggnadsindustr in . Den stat l iga priskon­trollen är icke tillräckligt effektiv för a t t kunna komma till r ä t t a med monopolens prispolitik. Men så inhöstar också byggnadsämnes- och byggnadsmaterialproducenter­na stora profiter. Någ ra bokslut från en del bolag kan be­lysa detta påstående. Skånska Cement redovisar försälj­ningsvinster på de olika grenarna vilka ökade från 3.543.000 kr. år 1938 till 7.114.000 kr. år 1944, en ökning av 100 procent. Avskrivningarna under samma tid ökade med respektive 1.503.000 kr. och 3.109.000 kr., även här en fördubbling. Iföverken, som är e t t dotterbolag till Skån­ska Cement, ökade inkomsterna på rörelsen från 2.174.000 kr. år 1938 till 3.711.000 kr. å r 1944. Avskrivningarna under samma tid ökade från 366.000 kr. till 804.000 kr. Nettovinsten ökade från 964.000 kr. till 1.437.000 kr. Höganäs-Billesholm ökade brut tovinsten från 3.084.000 kr. år 1938 till 7.074.000 kr. år 1944, en ökning med mer än det dubbla. Nettovinsten under samma tid ökade från 2.549.000 kr. till 3.240.000 kr. och utdelningen till aktie­ägarna från 7 till 9 procent. Aug. Stenman, e t t företag som bl. a. t i l lverkar skruvar, har haft en utdelning på 20

procent på et t aktiekapital, som till två femtedelar till­kommit genom gratisemissioner.

Dessa siffror från några företags bokslut inom bygg­nadsmaterialproduktionen säger givetvis inte allt om de verkliga vinsterna. De säger dock så mycket a t t bygg­nadsmater ia lpr iserna är oskäligt höga och a t t det finns marginal för en väsentlig sänkning av prisnivån, som di­rekt kunde nedbringa byggnadskostnaderna och därmed hyrorna.

176 procent prisstegring på rör Fantas t i ska pr iss tegr ingar på rör- och rördelar har

skett under och efter kriget. E t t rör som före kr iget be­t ingade e t t pris av 5 kronor ä r nu uppe i 13.80 kr. vilket innebär en pr iss tegr ing på 176 procent. Motsvarande pr iss tegr ing på normal- och avloppsdelar ä r 134 procent.

En ombudsman inom Byggnadst räarbetarförbundet gav vid en bostadskonferens i Uddevalla e t t talande exem­pel på t rus te rnas inflytande på prisbildningen. Han nämnde därvid som exempel parket t läggnings t rus ten . Före kr iget kostade det, sade han, 8—9 kronor pr kvm. a t t lägga in äkta parket ts tav och då uppgick själva arbets­kostnaderna för inläggningen till cirka 3.70 kr. pr kvm. Nu har man bildat en t rus t och genom rat ionalisering förenklat staven, så a t t den består av en furuplanka med ett t un t fanérlager ovanpå. Denna parket t kostar i dag inlagd 18—19 kronor pr kvm., och ändå har arbetskost­naden för golvläggningen avsevärt sänkts . Kommenta­rer överflödiga.

Pr ise t på armeringsjärn h a r ökat från 22 öre kg. till 45 öre = 100 procent. Formvirke från 75 öre per kubik­fot till 1.75 kr . = 133 procent. Takpapp från 3.60 kr. per rulle till 12.50 kr. = 350 procent.

Det är några exempel som bevisar pr iss tegringen. En

verklig insyn skulle säkerligen ge flera och mera skräm­mande exempel på var orsaken till de höga byggnadskost­naderna ä r a t t finna.

Den fria företagsamheten avskaffar den fria konkurrensen

Från borgerl igt håll framhålles alltid i de ekonomiska debatterna den fria konkurrensen såsom den enda natur­liga drivkraften för utvecklingen. Inom byggnadsindustr in är den fria konkurrensen prakt iskt taget likviderad. Mo­nopolen, t r u s t e rna och priskartel lerna har avskaffat kon­kurrensen mellan företagen, icke enbar t inom byggnads­materialproduktionen, utan även då det gäller installe-ring av vat ten och avlopp samt sanitets- och elektriska installationer. I s täder och tä to r te r har installationsfir­morna sammanslut i t sig i en organisation, vilken förde­lar arbetsobjekten f i rmorna emellan. Offerterna som in­lämnas vid anfordran till olika byggen är endast camou-flage. Priskartel len har i förväg avgjort vilken f i rma som skall ha arbetet i fråga, därmed kan de också dik­tera pr iset för arbetet . Den fria företagsamheten har således själv avskaffat den fria konkurrensen.

Den nya lagen om konkurrensbegränsning kommer icke at t spela någon väsentlig roll i kampen mot monopolen, då den endast skall reg is t re ra överenskommelser som träf­fas. Byggnadslånebyrån och Socialstyrelsen r ik ta r upp­märksamheten på de monopolistiska företeelserna inom byggnadsmaterialmarknaden. Däremot ha r Bostadssociala utredningen förbigåt t detta viktiga problem. Den synes i det avseendet vara allt för bunden vid den bostadspo­litik som orsakat de höga hyrorna och går därför minsta motståndets väg genom a t t föreslå en påbyggnad av bo­s tadsrabat t - och subventionssystemet i stället för a t t tor­pedera de kraf ter i samhället, som är den y t te rs ta orsaken

till den höga hyresnivån. Vill man allvarligt åstadkomma en balans mellan hyror och inkomster då är det nödvän­digt a t t angr ipa orsaken till de höga byggnadskostnaderna. Den är inte som de borgerliga pås tår byggnadslönerna, tvär tom måste man räkna med en ökning av dessa om byggnadsarbetarna skall kunna flytta in i de bostäder de själva bygger. Med den utveckling som skett inom bygg­nadsindustr in ä r det faktiskt motiverat a t t i verklighe­ten omsät ta de anvisningar som återfinnes i Arbetar rö­relsens ef terkr igsprogram, däri det f ramhålles:

»att byggnadsmaterialproduktionen bör befrias från monopolprisbildning genom att monopolistisk produk­tion övertages av statliga eller allmännyttiga företag.»

Den f r ia företagsamheten har fyllt sin historiska upp­gift. Sedan den nu avskaffat den fria konkurrensen häm­mar den en sund ekonomisk utveckling. Tidpunkten är in­ne för a t t likvidera det pr ivata spekulations- och vinst­intresset inom hela byggnadsindustr in.

Dualism i den statliga bostads­politiken

Sta tsmakterna rekommenderar samhällelig bostadspro­

duktion. Kapital investeras nu i al lmännyttig produktion

av bostäder upp till 100 procent av fast ighetskostnaderna,

men samtidigt låter man byggnadsmonopolen vara ostör­

da och inhösta stora profiter på det byggnadsmaterial

som levereras till den samhälleliga bostadsproduktionen.

Denna dualism i den statliga politiken borde upphöra,

särskilt sedan riksdagen år 1944 beslutat efter motion av

den nuvarande kommunikationsministern a t t hemställa

till regeringen om utredning för a t t överföra byggnads­

materialproduktionen i al lmännytt ig ägo. Som det nu

är göder s taten dessa kapitalist iska monopol. Det ä r et t orä t t färdig t tillstånd, a t t enskilda bolag och kapi ta lägare skall kunna t i l lägna sig ex t ra profit på produktion av byggnadsmaterial , som levereras till producerandet av lä­genheter, till vilka staten i huvudsak satsar kapitalet.

Tomtjobberiet florerar Prise t på tomtmark spelar en icke oväsentlig roll då det

gäller byggnadskostnaderna. Under decennier har mark­ägarna spekulerat i s tegrade tomtpriser . Saneringen av den gamla bebyggelsen i s täder och tä tor te r har s tagne­ra t på grund av de spekulationsintressen i ökade tomtpri­ser som s ta rk t gjort sig gällande.

Otaliga exempel kan anföras på hur tomtjobberiet flo­rerar . Morgontidningen å tergav för någon tid sedan et t tomtköp i Flen, som är karakter is t iskt . Det var en herre som köpte två tomter till e t t pr is av 4.000 kronor. Han sålde dem senare för 56.000 kronor. En avans på över 50.000 kronor. Det beräknas a t t det ökade tomtpriset för­dyrar varje lägenhet med 83 kronor per år. Hyresgäströ­relsens t idning »Vår Bostad» å terger e t t annat exempel. Det är från Sundbyberg, där en byggnadstomt för 48 eldstäder såldes år 1937 för 7.500 kronor, i j anuar i 1943 såldes den på nyt t för 25.000 kronor och i december samma år för 51.000 kronor. Denna form av lurendrejeri tillåter ännu så länge vår t demokratiska samhälle. P . H. M. har ingen anledning a t t klaga. De har alldeles för stor rörelsefrihet.

Vid 1945 års r iksdag bifölls motioner från socialdemo­kraterna och kommunisterna om utredning angående tomt­markens användning och planering. I dagarna har just i t ie­ministern tillkallat sakkunniga vilka under landshövding Jakobssons ordförandeskap skall u t reda frågan om en ef­fektiv samhällelig markdisposition. I direktiven för utred­ningen ingår a t t expropriat ionsrät ten skall vidgas och markägarna hindras göra oskäliga vinster. För vår del

väntar vi av utredningen djärva förslag som gör slut på tomtjobberiet, sänker markpriset och ger samhället för­foganderätt över all tomtmark i städer och tä tor ter , vil­ken mark sedan endast upplåtes mot tomträ t t . Detta gäl­ler då i första hand städer och tä tor ter . Bolagsjorden, som pressar svetten ur arrendatorerna, bör bli föremål för särskild uppmärksamhet.

Byggprofiten en stor del av bygg­nadskostnaderna

Bostadsproduktionen är ännu planlös, t ro ts s tatens sto­ra investering och inflytande på utformningen av den­samma. Orsaken till a t t det ibland gränsar till rena anar­kien beror till stor del på at t den pr ivata produktions­sektorn svarar för 70 procent av bostadsbyggandet. I Stockholm ä r det flera hundra byggmästare och även i landsortsstäderna är antalet stort . Det händer, a t t inom ett enda bostadskvarter , det kan finnas ända upp till e t t tiotal olika byggnadsfirmor. Varje firma t ranspor te ra r dit sin cementblandare och övrigt byggnadsmaterial . Var och en slår upp sin materialbod etc. Är inte detta oratio­nellt och i högsta grad oekonomiskt? Endas t P . H. M.-arna kan njuta av en sådan oordning och ekonomiskt slöseri. När sedan fast igheterna är färdiga och hyresgäs­te rna f lyt tar in, skall fastighetsskötare och vice värdar t i l lsät tas i varje sådan fastighet. Om byggnadsverksam­heten central iserats och gemensamma värmecentraler upprä t ta t s hade såväl byggkostnader, bränsle- och admi­nis t ra t ionsutgif ter i avsevärd grad förbilligats.

H. S. B. och Riksbyggen skulle med f ramgång kunna konkurrera med de privata byggnadsföretagen om hyres­pr iserna då de kan driva sin byggnadsverksamhet mera planmässigt. At t skillnaden nu är obetydlig beror väl på den stat l iga hyrespolitiken som byggnadslånebyrån str ikt

omsätter i praktiken, vilken icke tillåter en spl i t t rad hy­resnivå då det gäller bostäder av samma s tandard. I det fallet är byggnadslånebyrån bunden vid de höga hyrornas politik. Med den senaste räntesänkningen måste i de ny­byggda lägenheterna följa en hyressänkning, då uppstår ovillkorligen en spl i t t r ing av hyresnivån. Hur skall man bemästra den si tuat ionen? Om de al lmännytt iga företa­gen icke får sänka hyran bör de utnytt ja den vinst som uppstår till en höjning av utrymmes- och utrustnings­standarden.

År 1943 redovisade 14 byggnadsföretag i Stockholm en sammanlagd beskat tningsbar inkomst till kommunen av 2.488.938 kronor och till s taten av 2.947.910 kronor. Det var den offentliga redovisningen, vad de t jänade i verk­ligheten vet de endast själva. Det ä r också lönsamt a t t vara direktör eller chef för byggnadsfirmor. Här följer några exempel: Direktör Åhlén i Byggmästareföreningen deklarerade för samma år 40.810 kr. i årsinkomst, Max Gumpel 157.170 kr., H. J. Krogh 46.840 kr., B. Delin 42.520 kr., P. Toll 127.100 kr., L. E. Hellstedt 61.920 kr., C. Zet terberg 56.390 kr. och E. Wohlin 31.340 kr. Dessa å t ta direktörer har haft en genomsnittsinkomst på ett år av 70.000 kronor. Nog finns det marginal för hy­ressänkning.

Spekulationsfri byggnadsverksamhet rekommenderas

Är det då möjligt a t t bygga goda bostäder till en rimlig hyresnivå? Vi svarar obetingat ja på den f rågan! Lik­viderar man vinst intresset inom hela bostadsproduktionen från råvaran till den färdiga bostaden, då ä r det möjligt a t t framställa bostäder till överkomliga priser. Det räc­ker inte a t t begränsa samhällsinflytandet till bostadsbyg­gandet, det måste omfatta såväl byggnadsmaterialproduk­tionen som tomtmarken.

Vi bör s t räva efter e t t tillstånd där samhället har an­svaret för medborgarnas bostadsförsörjning. Det anses numera na tur l ig t a t t samhället svarar för landsvägar och gator, j a även järnvägar , och i städer och tä to r te r vat­tenförsörjningen. Det bör bli lika natur l ig t a t t samhället också skall svara för medborgarnas bostäder.

Det går inte a t t helt mekaniskt överföra denna bostads­politiska linje till alla platser i vår t land. På många orter har man inte behov av flerfamiljshus, där passar det bätt­re med egnahemsbyggen. Det avgörande i nuvarande mo­ment ä r inte heller vem som bygger, utan at t det bygges bostäder med hög standard utan spekulation. I t ä to r te rna bör man redan nu skapa speciella bostadsorgan som suc­cessivt övertager ansvaret för bostadsbeståndet och bo­stadsförsörjningen.

En planmässig bostadsproduktion kan icke genomföras utan a t t det pr ivata spekulations- och vinst intresset helt avskaffas. Bostads- och byggnadsmaterialproduktionen bör vara de grenar inom näringslivet som först överföres i al lmännytt ig regi . Våra u tmärk ta byggmästare , ingen­jörer, arki tekter och tekniker får under nuvarande mono­polkapitalistiska förhållanden icke tillfälle a t t u tnyt t ja allt s i t t kunnande, då de alltid måste ta hänsyn till re­spektive företags profit intressen. P. H. M.-arna, som fan­t iserar om den fria konkurrensen och drömmer om pro­fi t intresset som den enda saliggörande drivkraften i den ekonomiska utvecklingen, kan naturl igtvis inte tänka sig människorna som det värdefullaste kapitalet. De represen­t e ra r e t t system som sett sina bästa dagar och nu står på avskrivning. Men de kämpar energiskt mot undergån­gen i stället för a t t anpassa sig till det nya, som växer fram. De som kämpar för en ny demokratisk ordning, där högsta drivkraften blir a t t tillgodose folkets behov av bo­städer, u tgå r ifrån at t våra ingenjörer, arki tekter e t c , kommer a t t utveckla en strålande energi och arbetsglädje när de fria från profi t intressets hämsko får bygga hälso-bostäder åt folket.

Hyressänkning en absolut nödvändighet

Om hela folkets bostadsfråga skall lösas ut ifrån socia­la-befolkningspolitiska och bostadshygieniska synpunkter måste hyresnivån anpassas till de breda folklagrens in­komster. Kan detta då ske utan bostadsrabat ter och sub­ventioner? Ja , om man likviderar allt spekulations- och vinstintresse som opererar inom såväl bostads- som bygg­nadsmaterialproduktionen och i f råga om tomtpolitiken. Detta kan inte ske i en handvändning. Under övergångs­tiden kan det således vara nödvändigt med subventionsåt­gärder.

Hyrestrycket kan redan nu lät tas om regeringen och riksdagsmajoriteten så önskar. Byggnadsmater ia lpr iserna kan pressas ned i nivå med produktionskostnaderna, rän­tesänkning genomföras på de äldre ter t iär lånen och vak­samheten mot tomtspekulanterna skärpas. Föru tom a t t man vidtager dessa stat l iga å tgärder kan byggmästarvin-sterna skäras ned eller helt bort tagas , om kommunerna i s tort övertager bostadsproduktionen. En bostadspolitik omsatt i verkligheten efter dessa linjer leder till en vä­sentlig hyressänkning. En kamp för högre lön åt det ar­betande folket skapar dessutom ökad köpkraft. Med till­varalagande av dessa två vitala intressen skall det vara möjligt a t t lösa bostadsfrågan för hela folket.

Vi har helt enkelt inte råd a t t bo i ruckel!

Den bostadspolitiska målsät tningen får inte begränsas till l ikviderandet av bostadsbristen, utan samtidigt är det nödvändigt a t t höja bostadsstandarden. Utredningen har med hänsyn till produktionsbehov, hyresbetalnings-

förmåga och subventionsbehov s tannat vid två rum och kök som normalbostad för 2-barnsfamiijer. Talet om två rum och kök är bestickande, men säger inte mycket om själva utrymmesstandarden. I Stockholm och på många andra platser bygges alltför många tvårumslägenheter under 50 kvm. Dylika bostäder motsvarar icke t idens krav på en familjebostad. Snäva profi t intressen fäller utslaget då det gäller s tandarden. Om fem, tio å r kommer dessa bostäder a t t anses omoderna. Vi kan förstå nä r pr ivata spekulationsbyggare bygger bås i stället för ordentligt t i l l tagna rum, men a t t al lmännytt iga företag följer i de­ras spår ä r oförståeligt.

Den bostadsbehövande allmänheten har ofta små pre­tentioner. Den avstår gärna från moderni teter i en ny­byggd lägenhet, blott den kan få en sådan till r imligt pris . Vi förs tår den, men anpassa bostadsstandarden därefter skulle vara felaktigt. Ökad utrymmes- och u t rus tn ings­standard medför icke en motsvarande procentuell utgif ts­ökning. E n byggmästare har med kalla siffror bevisat, at t slopande av kylskåp exempelvis betyder i hyressänk-ning endast kronor 17.50 per år, och för sopnedkast 1.50. Eadrummets bort tagande betyder en utgif tsminskning av 25 kronor om året . I längden måste det vara oekono­miskt a t t bygga bostäder med låg standard. Vi h a r anled­ning a t t i det fallet följa anvisningarna i arbetarrörelsens e i te rkr igsprogram, som sträcker sig betydligt längre i f råga om utrymmesstandarden än Bostadssociala utred­ningen föreslagit .

Ha r vi råd a t t låta folk bo i ruckel ? N e j ! Det ä r en na­tionalekonomisk förlust och det försämrar folkhälsan. Där­för ä r det nödvändigt a t t i skyndsamt tempo u t ro ta bo­stadsbristen och höja bostadsstandarden.

S A M M A N F A T T N I N G

K O M M U N I S T E R N A VILL:

att bostadsbristen och trångboddheten likvideras i skyndsamt tempo genom massproduktion av bostäder med hög utrymmes- och utrustningsstandard;

a t t kommunerna där så är möjligt i egen regi med ekonomiskt stöd från staten bygger tillräckligt antal bostäder, vilka uthyres till självkostnadspris;

att övrig spekulationsfri bostadsproduktion, såsom egnahemsbebyggelsen, aktivt understöd jes;

att statsmakterna omedelbart ingriper för att sänka byggnadsmaterialpriserna;

a t t monopolkapitalismens välde inom byggnadsma­terialproduktionen brytes och att denna produktion överföres i statlig eller allmännyttig ägo;

att tomtmark kommunaliseras och upplåtes mot tomt­rätt och att varje form av tomtspekulation förhindras;

a t t hyresnivån sänkes så att balans mellan hyror och inkomster uppnås;

att en räntesänkning till 3 procent på alla tertiärlån till såväl flerfamiljshus som egnahem omedelbart ge­nomföres, vi lken räntesänkning utnyttjas för en mot­svarande hyressänkning;

att staten inlöser insatslägenheterna i bostadsrätts­föreningshus där andelsägarna så önskar och att fas-

tigheterna i dylika fall överföras i samhällets ägo med kommunerna som förvaltningsorgan;

att i lag fastställes kommunernas skyldighet att upp­rätta kommunal bostadsförmedling;

att en höjning av anslag och bidrag till bostadsför­bättring på landsbygden genomföres;

att byggnadslånebyråns verksamhet decentraliseras genom upprättandet av länsorgan, vilka i intim kon­takt med kommunerna hjälper dessa att utreda bostads­beståndet och bostadsbehovet, uppgöra bostadsförsörj­ningsplaner, samt giva råd och anvisningar angående spekulationsfri bostadsproduktion.

VILL D U

skapa hälsobostäder åt hela vårt folk, då bör D u ak­tivt medverka till att genomföra den bostadspolitik kommunisterna utformat, vi lken i dag vunnit den bre­daste anslutning och som särskilt starkt kommer till uttryck i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. F o l k e t i v a l har avgörandet i sin hand! Känn ditt ansvar och säkra en sund bostadspolitisk utveck­ling genom att

K O S T A M E D K O M M U N I S T E R N A !

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1946

I serien

DAGSPOLITIK finns följande häften att tillgå:

N:r 1. Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik N:r 3. LÖ:s nya program N:r 5. E. Lancet: Index och löner N:r 6. Karl Wirén: Svensk nazism utan mask N:r 7. Erik Åström: Arbetare och småbönder N:r 9. E. Lancet: Krigsvinster och löner N:r 10. Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp,

inflation ? N:r 11. Sven Linderot: Bönder och arbetare N:r 12. Helge Eriksson: Vem bär ansvaret N:r 13. Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin—

Socialismen N:r 14. Arbetarnas enhet vägen till seger N:r 16. Fritjof Lager: Norden och nordismen N:r 18. Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter

och löner N:r 20. Socialdemokratiska sifferkonster N:r 21. Bräsch i lönestoppet N:r 22. Set Persson: Vad läget kräver av Sverges

arbetare N:r 23. Knut Tell: Fakta om metallstrejken N:r 24. Linderot—Hagberg: Samling kring efter-

krigsprogrammet. N:r 25. Lancet: Vilka sVall bestämma — arbetare

eller kapitalistei ? N:r 26. Margit Lindström: Kvinnornas problem N:r 27. Nils Holmberg: Porträtt av storfinansen

ARBETARKULTURS FÖRLAG Kungsgatan 84, Stockholm

Pris 25 öre