1

Carl Gustaf Emil Mannerheim – den siste riddaren ” Finlands sak är vår” kunde det heta från svensk sida under vinterkriget. Ryssland anföll Finland den 30 november 1939 och därmed startade Vinterkriget som varade under 105 dagar till 13 mars 1940 och slutade med fredsuppgörelsen i Moskva dagen innan den 12 mars 1940. Mer om detta längre fram. Gustaf Mannerheim har intagit en nyckelroll som ledare för det unga Finland och kampen för dess självständighet mot det ryska hotet om total underkastelse och inlemmande i den Sovjetiska maktsfären, som glupsk tuggade i sig Balticum, Rumänen mfl stater i det kommunistiska Östblocket. Mitt ämne idag är alltså gustavianen, adelsmannen, krigaren, kvinnokarlen, äventyraren, spionen, upptäcktsresanden, jägaren, gardesofficeren, generalen, fältmarskalken, marskalken av Finland och statsmannen – presidenten den internationellt kände och respekterade och vördade men också omdiskuterade och omvärderade friherren Carl Gustaf Emil Mannerheim.

Valspråk: ”Candida pro causa ense candido", eller "Med rena vapen för en ren sak".

Kronologi:

1809 Borgå lantdag och freden i Fredrikshamn. Sverige avträder Finland, som blir ett autonomt storfurstendöme under Ryssland.

1812 Gamla Finland ansluts till Finland. Helsingfors blir huvudstad.

1827 Åbo brand. Universitetet flyttas följande år till Helsingfors.

1835 Kalevala utkommer.

1863 Helsingfors lantdag sammankallas och inleder regelbunden parlamentarisk verksamhet. Språkmanifestet inleder en utveckling som stegvis gör finskan likaberättigad med svenskan.

1867 – Carl Gustaf Emil Mannerheim kommer till världen 4 juni, hemmet är Villnäs Slott, Åbo 1878 - Lag om allmän värnplikt i Finland (nio skarpskyttebataljoner och ett dragonregemente). 1881 - hemmet splittras efter faderns amorösa äventyr och moderns död, M uppfostras hos morbrodern Albert von Jullin. Övriga sex syskon utplaceras hos släktingar. Relegeras från Helsingfors Lyceum 1882 - kadett skolan i Fredrikshamn (Kadettkåren bildad 1821) 1886 - relegeras pga dåligt uppförande 1887 – Studentexamen i Helsingfors, studier i ryska i Charkov, Nikolajevska kavalleriskolan 1889 - utgår från kavalleriskolan som en av de främsta eleverna av ett 100-tal. 1889-1890 - kornett vid Alexandrisjka dragonregementet i Kalisz, Polen

2

1890 - Kejserliga Chevaliergardet i St Petersburg 1892 - äktenskap med adelsdamen Anastasia Arapova, två barn – flickor 1894 - Alexander III avlider 1896 - officer i Tsarens Chevaliergarde (vid kröningen av Nikolaj II i Moskva) 1899 – Februarimanifestet, Nikolaj II stramar åt - förryskningsåtgärder möter finskt motstånd 1899 – Jean Sibelius komponerar tondikten Finlandia som protest mot förryskningen. 1902 - familjen splittras, hustru och barn flyttar utomlands. 1904 - 16 juni – Eugen Schauman mördar generalguvernören Bobrikov i protest mot ryska förtrycket 1904 – 1905 rysk – japanska kriget 1905 – Ryska Befrielsemanifestet 1906 – Finland inför allmän och lika rösträtt för kvinnor och män rikspolitiken och Lantdagen (tidigare graderad rösträtt) 1906 - 12 maj ”Namnbytardagen , Hellsten blev Paasikivi etc 25 000 namnbyten. 1906 – 1908 underrättelseofficer Asien – ”upptäcktsresande” 1908 - Polen, utnämns till generalmajor vid Kejserliga Ulanregementet och i den kejserliga sviten. Första världskriget …. Överste och kommendör för Wladimirska ulanregementet, Generallöjtnant och kommendör för VI kavallerikåren 1917 - 10 nov regeringen i Petrograd störtas 1917 - 6 dec Finland förklarar sig självständigt under P.E. Svinhufvud. 1917 – Mannerheim överförs till reserven som generallöjtnant, återvänder till Finland 1918 - 4 jan Rådsrepubliken erkänner Finland som nation sedan Svinhufvud besökt Lenin, Sverige och Frankrike erkänner Finland. 40 000 ryska soldater och ryska Östersjöflottan kvar! 1918 – Skyddskårerna utses till Finlands Armé 1918 – Mannerheims morbor Albert von Juhlin, Fiskars, mördas av de röda 1918 - 27 jan överbefälhavare frihetskriget/ inbördeskriget bryter ut. 1918 - april slaget vid Tammerfors, Frihetskriget/ inbördeskriget slut. Tyska Jägarenheter tillsluter. Finland tyskorienterat, blir beroende av tysk hjälp… 1918 – maj Mannerheims segertåg in i Helsingfors. 1918 - dec ”Svenska sveket”, Sverige vill att Åland ska bli svenskt. 1918 – Tyskinfluens Finlands monarkiska ambitioner faller, Mannerheim utses till Riksföreståndare efter Svinhufvud /Paasikivi 1919 - ny regeringsform beslutas 17 juli (ersatte gustavianska författningen 1772. 1919 - till president väljs K.J.Ståhlberg, Mannerheim blir ”privatman”

1920 Freden i Dorpat (Tartu) med Ryssland fastställer Finlands tidigare gränser frånsett att Finland erhåller Petsamoområdet vid Ishavet.

1921 - NF förklarar Åland finskt men med självständigt styre.

1929 Den högerradikala Lapporörelsen grundas, vilket inleder en period av inrikespolitisk oro (Mäntsälä)

1921 – 1951 Mannerheim ordförande för Finlands Röda Kors 1931 1939 - ordförande Försvarsrådet

1932 Uppror i Mäntsälä.

1933 - Fältmarskalk Finlands Armé

1935 Regeringen deklarerar en nordisk utrikespolitisk orientering.

1939 – Otto Vilhelm Kuusinen bildar Terijoki- regeringen

3

1939 – 1940 Finska vinterkriget 30 nov 139 – 13 mars 1940, Mannerheim överbefälhavare 1940 - 12 mars - fredsavtalet i Moskva ”Fred i vapen” 1941 - 22 juni- Tysklands anfall mot Sovjet, Barbarossa 1941 – 25 juni ryska bombanfall över bl a Helsingfors 1941 – 1944 överbefälhavare Fortsättningskriget 1941 - 10 juli- Karelska Armén tillsammans med tyska trupper, går på offensiven österut under ledning av generalen Heinrichs 1941 - 28 augusti - Karelska Armén återtar Viborg 1941 - 6 dec - England förklarar krig med Finland 1941 - december, Armén gör halt vid Ladoga efter att ha passerat Svir. Det sk Ställningskriget varar under ca två år. 1942 - Mannerheim utnämns till marskalk av Finland 1944 – fredstrevare görs men ryska kraven förkastas av Finland, Sovjet ”fredsbombar” Helsingfors. 1944 - 9 juni- Sovjet anfaller över Näset, 1944 - 26 juni - Rytis avtal med Hitler 1944- juli - Ryti avgår, Mannerheim president 1944 - september undertecknas vapenstillestånd av Mannerheim på Stalins begäran efter massivt finländskt artilleri vid bl a Thali Ihantala. 1944 – Kontrollkommissionen under Andrej Zjdanov 1944 – 1945 överbefälhavare och president - Lapplandskriget mot kvarvarande tyska styrkor 1944 – Stella Polaris, finskt underrättelsematerial överförs till Sverige och FRA. 1945 - Vapengömmoaffären 1944 – 1946 Mannerheim utses till Finlands president 1945-46 Krigsansvarighetsprocessen i Helsingfors 1946 – 1951 privatman, grevinnan Getrud Arco auf Valley, ”Calle” Monaco, Lausanne, Montreaux, Gerknäs …. 1947 – freden i Paris , Andra Världskriget slut. 1948 - Statskuppsförsöket , vänskaps- och biståndspakten I Moskva 28 april 1948, minst 1700 kommunister utrensades ur statsförvaltningen. 1951 28 januari avliden i Lausanne, 4 februari hjältebegravning på Sandudd, Helsingfors

1955 Finland inträder i FN och Nordiska rådet.

1956 Sovjetunionen avstår från Porkala-basen.

1960 – Mannerheim hedras med ryttarstaty i Helsingfors Försvarets Flaggfest firas årligen 4 juni på Mannerheims födelsedag

1867-1887 ungdom 1867 – Carl Gustaf Emil Mannerheim kommer till världen 4 juni, hemmet är Villnäs Slott, Åbo 1878 - Lag om allmän värnplikt i Finland (nio skarpskyttebataljoner och ett dragonregemente). 1881 - hemmet splittras efter faderns amorösa äventyr och moderns död, M uppfostras hos morbrodern Albert von Jullin. Övriga sex syskon utplaceras hos släktingar. Relegeras från Helsingfors Lyceum 1882 - kadett skolan i Fredrikshamn (Kadettkåren bildad 1821) 1886 - relegeras pga dåligt uppförande 1887 – Studentexamen i Helsingfors, studier i ryska i Charkov, Nikolajevska kavalleriskolan 1889 - utgår från kavalleriskolan som en av de främsta eleverna av ett 100-tal. Friherren Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes den 4 juni 1867 på på det ståtliga barockslottet Villnäs slott i dåvarande Villnäs socken nära Åbo.

4

Fadern, greve Carl Robert Mannerheim som var affärsman, gick i konkurs ett flertal gånger, tills familjen stod vid ruinens brant. Till yttermera visso övergav han sin familj, hustru och sju barn, och rymde till Paris med en hovdam. Mannerheims mor Hedvig Charlotta Helena (Hélène) von Julin dog ett år senare av sorg, och barnen blev beroende av släktingarnas välvilja. Gustaf var då bara 13 år. Föräldrarna hade industri- och affärsmän bland sina närmaste släktingar, medan farfadern, hovrättspresidenten greve Carl Gustaf Mannerheim och dennes far senator greve Carl Erik Mannerheim var högt uppsatta ämbetsmän. I kretsen av nära släktingar fanns förebilder som amiral Johan Eberhard von Schantz, som hade gjort karriär i S:t Petersburg och Fjärran östern, och den världsberömde forskningsresanden och professorn, friherre Adolf Erik Nordenskiöld, som hade flyttat till Sverige. Förebilder fanns också i farfaderns kusiner, syskonen Stjernvall (bland andra Aurora Karamzin och Emil Stjernvall-Walleen), som hade haft framgång i S:t Petersburgs högsta kretsar. Faderns konkurs och flyktartade avfärd från Finland, splittringen av familjen och moderns tidiga död präglade Mannerheims barndom. Det var inte mycket bevänt med skolgången; den unge Gustaf som relegerades från Helsingfors lyceum under rektor Böök. Kadettskolan i Fredrikshamn i östra Finland sågs som en lösning på gossens problem. Men mönstret upprepade sig. Trött på den rigorösa disciplinen begav sig den unge kadetten på permission utan tillstånd, saken upptäcktes och han skildes från kåren 1886 just innan han officiellt skulle ha gått ut kadettskolan. Beslutet fattades av den bistre generalen Carl Enckell, ödet ville att Enckell 1918 kallade Mannerheim till hedersledamot i kadettkåren! 1887 avlade han till slut studentexamen som privatist vid Bökska Lycéet i Helsingfors.

1887- 1904 S:t Petersburg 1887 – Studentexamen i Helsingfors, studier i ryska i Charkov, Nikolajevska kavalleriskolan 1889 - utgår från kavalleriskolan som en av de främsta eleverna av ett 100-tal. 1889-1890 - kornett vid Alexandrisjka dragonregementet i Kalisz, Polen 1890 - Kejserliga Chevaliergardet i St Petersburg 1892 - äktenskap med adelsdamen Anastasia Arapova, två barn – flickor 1894 - Alexander III avlider 1896 - officer i Tsarens Chevaliergarde (vid kröningen av Nikolaj II i Moskva) 1899 – Februarimanifestet, Nikolaj II stramar åt - förryskningsåtgärder möter finskt motstånd 1899 – Jean Sibelius komponerar tondikten Finlandia som protest mot förryskningen. 1902 - familjen splittras, hustru och barn flyttar utomlands. 1904 - 16 juni – Eugen Schauman mördar generalguvernören Bobrikov i protest mot ryska förtrycket

1887 lyckades Mannerheim vinna inträde vid Nikolajevska kavalleriskolan och befordrades 1889 till kornett. Mannerheims tidiga militära karriär i S:t Petersburg byggde på kontakter och rekommendationer från släktingarna på fädernet och ekonomiskt stöd från släktingarna på mödernet, främst morbrodern Albert von Juhlin som också blev hans förmyndare. Nu inleddes hans trettioåriga karriär i den kejserliga ryska armén dock inte som generalstabsofficer. Efter en kort tjänstgöring i Polen (Kalisz) antogs Mannerheim till kejsarinnan Maria Feodorovnas Chevaliergarde i Petersburg. Tsarevnan Maria Feodorovna ,tidigare danska prinsessan Dagmar, som var hustru till Alexander III var också gardets hederskommendör. Som finländare och nordbo stod Mannerheim i gunst hos kejsarinnan, som arbetade för Finlands väl mot sin son Nikolaj II. Hon var högt älskad och beundrad i Finland. Mannerheim kom senare efter revolutionen att besöka henne ett flertal tillfällen när han passerade Köpenhamn i olika ärenden för Finlands räkning. Hon avled på Klampenborg 1928.

5

År 1901 fick Mannerheim kommendering till hovministeriet och befordrades till ryttmästare vid gardet. En tid därefter utnämndes Mannerheim till chef för modellskvadronen vid Officerskavalleriskolan i Petersburg som överstelöjtnant. Mannerheim var en vacker och spännande karl som lockade kvinnor till sig. Det var säkert inte utan tanke att han tillsammans med chevalierkollegan von Knorring flankerade Nikolaj II (gift med Alexandra Feodorovna) vid dennes kröningsprocession i Moskva 1896 vilket framgår av ett välkänt foto.

Äktenskapet 1892-1903

1892 äktenskap med adelsdamen Anastasia Arapova, två barn – flickor

1903 - familjen splittras, hustru och barn flyttar utomlands. År 1892 ingick han arrangerat äktenskap med den förmögna generalsdottern Anastasie Arapova. I äktenskapet föddes två döttrar, Sophie och Anastasie. Kvinnokarlen Mannerheims privatliv gick dock inte så bra. Hans uppvaktning av ett otal unga damer ledde så småningom till att hustrun Anastasia lämnade honom 1903. Makarna återknöt kontakten på 1930-talet, och Mannerheim hedrade

Anastasies minne med en ortodox själamässa i Helsingfors 1937. Friherrinnan Mannerheim flyttade senare med döttrarna till Frankrike, och Gustaf Mannerheim återknöt kontakten med döttrarna efter återkomsten till Finland. Särskilt dottern Sophie vistades tidvis i Finland och lärde sig svenska något. Under faderns riksföreståndareskap 1919 tog hon rollen

som värdinna och var samma år allmän kransbinderska vid filosofiska fakultetens stora promotion. Mannerheim är i sina Minnen I och II mycket fåordig när det kommer till rent personliga förhållanden. Om äktenskapet skriver han endast följande: ”Ur mitt privatliv från denna tid är att anteckna, att jag år 1892 ingick äktenskap med fröken Anastasia Arapov, dotter till framlidne generalmajoren i Hans Majestäts svit Nikolaj Arapov, även han före detta chevaliergardist”. Noteras att Mannerheim senare också ingick i sviten.

1904-1905 rysk – japanska kriget 1904 – 1905 rysk – japanska kriget

1905 – Ryska Befrielsemanifestet

Bakgrunden till kriget var kortfattat konflikt mellan Ryssland och Japan om Manchuriet som ockuperades av Ryssland och som av japanerna uppfattades som ett hot (jfr Port Arthur, Boxarupproret, järnvägslinjerna, sjöslaget Tsushima mm.) Trots släktens motstånd lämnade Mannerheim det bekväma livet i S:t Petersburg för att som nyutnämnd överstelöjtnant anmäla sig till fronttjänst i Fjärran Östern sedan rysk-japanska kriget brutit ut i februari 1904. Han tjänstgjorde i det 52. Nesjinska dragonregementet som var förlagt till

fronten i Manchuriet. Han befordrades på slagfältet till överste för sin tapperhet i slaget vid Mukden. Kriget avslutades genom freden i Portsmouth 1905 efter Theodor Roosevelts medling. Det förlorade kriget fick det urgamla tsardömet att knaka i fogarna. Nikolaj II blev tvungen att ge efter för reformkrav, och tvingades även upphöra med de olagligheter och kränkningar av lag och rätt som hade inletts i Finland 1899 (Undersåtar hade fängslats olagligt och landsförvisats, eller skickats till Sibirien, bl a P.E. Svinhufvud som senare blev president i Finland). Ståndslantdagen i Finland sammankallades för att bereda en ny lag om en riksdag. Som representant för sin ätt deltog

6

Mannerheim i den här processen (hans äldste bror greve Carl Mannerheim hade landsförvisats och slagit sig ner i Sverige, liksom sedermera även en annan bror, Johan Mannerheim). Nikolaj II beslutade 1905 om det sk Befrielsemanifestet vilket inte hindrade revolutionär verksamhet. I städerna St Petersburg och Moskva rådde dock viss ordning som enligt Mannerheim berodde på att kavalleristerna hade mer omsorg om sina hästar och därför inte hade tid att ägna sig åt politik…

1906-1908 spionuppdrag Asien 1906 – Finland inför allmän och lika rösträtt för kvinnor och män rikspolitiken och Lantdagen

(tidigare graderad rösträtt)

1906 12 maj – Namnbytardagen , Hellsten blev Paasikivi etc 25 000 namnbyten.

1906 – 1908 underrättelseofficer Asien – ”upptäcktsresande”

Tsaren beordrade Mannerheim att göra en militärgeografisk underrättelse- och forskningsexpedition till Centralasien och Kina för att kartlägga uppmarschvägar för ryska krigsmakten och att registrera Japans aktiviteter inom området. Stora områden som nu låg under det ryska riket var okända för Ryssland. Mannerheims långa expedition startade i Kashgar i Turkmenistan i oktober 1906, och Peking var slutmålet. Han red i spetsen för ett fåtal män genom områden som nästan helt låg på den kinesiska sidan om gränsen, områden där hans militära uppdrag var att utforska de till största delen obebodda bergs- och ökenlandskap som intresserade såväl Ryssland och Kina som Storbritannien. Denna färd till häst genom Asien tog över två år och omfattade 14 000 kilometer främst väglösa sträckor; enbart fysiskt var prestationen unik. Expeditionen hade maskerats som en etnografisk forskningsresa. Mannerheim förstod att utnyttja detta: finsk-ugriska sällskapet och Antellska delegationen i Helsingfors gav honom ett flertal insamlingsuppgifter som gällde folk- och fornminnesforskning. Ett resultat av detta blev Mannerheims samling vid Finlands Nationalmuseum som innehåller närmare 1 200 föremål insamlade hos bl.a. kirgiser, uigurer, tibetaner och kineser. Senare publicerade Mannerheim en dagbok i två delar om sin expedition, Resa genom Asien. Mannerheim hörde till de sista stora upptäcktsresandena i samma kategori som bl.a. Adolf Nordenskiöld, som för övrigt var Mannerheims förebild. Mannerheim avrapporterade sin resa till Tsaren personligen.

Mannerheims respekt för asiatisk kultur uttryckte han på följande vis:

”om man har tillbragt tre veckor i Kina är man färdig att ge ut en bok, efter tre år en broschyr, men

om man har bott där i trettio år förstår man att man ingenting vet och håller mun”.

1908- Polen – Första Världskriget - 1917 1908 Polen, utnämns till generalmajor vid Kejserliga Ulanregementet och i den kejserliga

sviten.

Första världskriget …. Överste och kommendör för Wladimirska ulanregementet

Generallöjtnant och kommendör för VI kavallerikåren

1917 10 nov – regeringen i Petrograd störtas

1917 6 dec – Finland förklarar sig självständigt under P.E. Svinhufvud.

1917 – Mannerheim överförs till reserven som generallöjtnant, återvänder till Finland Efter Asienresan utnämndes Mannerheim 1909 till regementschef för Vladimirska ulanregementet och brigadkommendör i bl.a. Polen.

7

Fronten i Polen hade en central roll i förberedelserna för ett eventuellt krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. Mannerheim visade sig vara en framgångsrik trupputbildare både i Novo-Minsk och senare i Warszawa, där han 1911 övertog befälet över Ulanregementet vid H.M. Kejsarens livgarde. Han befordrades 1911 till generalmajor och blev 1912 utnämnd till medlem av H.M. Kejserliga svit, vilket motsvarade generallöjtnants rang. Då sviten upplöstes 1917 befordrades han till

generallöjtnant. Tiden i Warszawa blev en av de lyckligaste perioderna i Mannerheims liv. Han hade lyckats i karriären, upplevde att uppdraget var viktigt och meningsfullt, knöt givande band till de bästa kretsarna i Polens aristokrati och kunde hålla nära kontakt med syskonen i Finland och Sverige. Han blev djupt fäst vid furstinnan Marie Lubomirska. Breven till henne är till största delen bevarade och har publicerats. De allra flesta är avsända från fronterna i världskriget, som hade brutit ut i augusti

1914. I världskriget kämpade han framgångsrikt som befälhavare vid fronten mot Österrike-Ungern och i Rumänien för kavalleribrigad, division och slutligen som kommendör för armékår i Karpaterna mot de österrikisk-ungerska trupperna. År 1917 befordrades Mannerheim till generallöjtnant. När kejsar Nikolaj II avstod från tronen som ett resultat av marsrevolutionen 1917 innebar det ett hårt slag för Mannerheim personligen. Han fortsatte i alla fall sin tjänstgöring under den temporära ryska regeringen ända till oktoberrevolutionen. Förhållandena var fysiskt och psykiskt mycket påfrestande, och han mötte både förluster och bakslag. Över lag lyckades Ryssland efter förlusterna i början hålla ställningarna, och kriget blev långvarigt. Mannerheim belönades den 18 december 1914 med den

efterlängtade S:t Georgsorden för tapperhet. Förhållandena inom armén och kriget påverkades omedelbart av marsrevolutionen 1917. Mannerheim åtnjöt inte den nya regeringens gunst, och i september fick han lämna befälsuppdragen. Han överfördes till officer i reserven och skötte hälsan i Odessa. Då förhållandena i Ryssland blev allt mer kaotiska och general Kornilovs stora offensivoperation hade misslyckats, började Mannerheim planera att dra sig tillbaka till det civila livet och återvända till Finland. Men även i Finland blev förhållandena hösten 1917 allt mer kaotiska. Faran för ett inbördeskrig ökade, då den statliga

ordningsmakten kollapsade och både röda och vita garden organiserades. I sina Minnen beskriver Mannerheim själv tjänstgöringen i Ryssland under 30 år så här: "...och när jag blickade tillbaka på den tid jag burit tsarens uniform, medgav jag med känslor av tacksamhet att dessa till fullo infriats. Jag hade kommit in i större förhållanden, vilka gett mig en vidare syn på saker och ting än jag kunnat få i Finland under decennierna kring sekelskiftet. Alla de olika faserna i min karriär hade varit synnerligen givande, vartill kom att jag haft lyckan att tillhöra och få kommendera elitförband med goda officerare och ypperlig anda. Att föra sådana trupper hade i såväl fred som krig berett mig tillfredsställelse. Jag hade sett mycket av intresse i två världsdelar." (G. Mannerheim, 1951. Del I. p. 202).

1917-1918 Finland – Befrielsekriget / Inbördeskriget

1918 4 jan – Rådsrepubliken erkänner Finland som nation sedan Svinhufvud besökt Lenin, Sverige och Frankrike erkänner Finland. 10-tusentalsledarlösa ryska soldater och ryska Östersjöflottan kvar!

1918 – Skyddskårerna utses till Finlands Armé

1918 – Mannerheims morbor Albert von Juhlin, Fiskars, mördas av de röda

1918 27 jan - överbefälhavare frihetskriget/ inbördeskriget bryter ut.

1918 april - slaget vid Tammerfors, Frihetskriget/ inbördeskriget slut. Tyska Jägarenheter tillsluter. Finland tyskorienterat, blir beroende av tysk hjälp…

1918 maj- Mannerheims segertåg in i Helsingfors.

8

1918 dec – ”Svenska sveket”, Sverige vill att Åland ska bli svenskt.

I Finland hade man förberett landets självständighet militärt på två håll. Sedan vintern 1915 hade ungefär 2 000 unga finländska män (och två kvinnor som var sjuksköterskor) i hemlighet begett sig till Tyskland för att hos Rysslands fiende få militär utbildning. Dessa ”jägare” som bildade Kungliga preussiska jägarbataljonen 27 väntade på att få återvända hem och befria Finland från det ryska förtrycket. I Finland hade många officerare som fått sin utbildning antingen vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn samt i armén, som sedan upplöstes under storfurstendömets förtrycksperiod, eller i Ryssland förberett Finlands självständighet. Dessa officerare bildade den så kallade Militärkommittén, MK. Vid årsskiftet 1917–18 kallades Mannerheim till detta organ. Finland hade ju officiellt förklarat sig självständigt 6.12.1917, men det fanns fortfarande ca 100 000 ryska soldater i landet, en del av dem bolsjeviker. Mannerheim var inte alls nöjd med Militärkommitténs verksamhet och hotade avgå. Resultatet blev att han istället valdes till kommitténs ordförande. Senaten som leddes av riksföreståndare P.E. Svinhufvud utsåg 16 januari 1918 Mannerheim till arméns överbefälhavare med militärgraden general av kavalleriet. Staben bestod av finländare som hade tjänstgjort i ryska armén, och fick till förstärkning ett antal frivilliga stabsofficerare från Sverige, vilket hade stor militär och även politisk betydelse. Mannerheim ville inte ha tyskar i staben, och Tyskland var heller inte berett att skicka soldater till Finland före freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918. Samtidigt när senatens trupper i Österbotten började avväpna de ryska garnisonerna, proklamerade en radikal grupp som lösgjort sig från det socialdemokratiska partiet och grundat ett ”folkkommissariat” att revolutionen i Finland hade börjat. Frontlinjen mellan ”de röda” och ”de vita” gick ungefär från Björneborg norr om Tammerfors mot Viborgs nordsida. De röda gardena beväpnade sig med vapen de erhållit av bolsjevikerna, och ett par tusen ryssar kämpade även på deras sida. Mot Mannerheims ursprungliga önskan tillkallade senaten, tyska trupper till hjälp Östersjödivisionen under general Rüdiger von der Goltz som i april 1918 intog Helsingfors. För att framhäva frihetskrigets finska, icke-tyska karaktär tågade Mannerheim den 16 maj 1918 i spetsen för sin ”bondearmé” in i Helsingfors och höll demonstrativt en segerparad med den den ”finska armén” som ursprungligen bestått av 7 000 man skyddskårister men som under frihetskriget hade organiserat en styrka på ca 90 000. Det rådde starka tyskvänliga stämningar i Finland. Mannerheims inställning till Tyskland var återhållsam, han var mycket mån om att Finland skulle stå på egna ben och inte bli beroende av en stormakt, som dessutom skulle bli förlorare i världskriget. När han vid ett möte med regeringen (riksföreståndaren sedan 18 maj 1918 Svinhufvud och statsministern Paasikivi – född Hellsten, vilket namn övergavs vid den s k ”namnbytardagen”) fick klart för sig att man hade beslutat att tillsätta en tysk officer vid sidan av Mannerheim som utsedd ÖB , så avgick Mannerheim med omedelbar verkan ”jag har endast att tillägga, att jag ikväll nedlägger befälet och i morgon reser utomlands. Jag ber regeringen omedelbart utse min efterträdare – i annat fall överlämnar jag befälet åt min närmaste man. Jag har den äran, min herrar.” Efter en honnör lämnade Mannerheim rummet och dubbeldörren stängdes med ett brak! Från att ha varit hjälte och honorerats av regeringen blott två veckor innan lämnade Mannerheim Finland ensam och utan att någon räckte honom handen till avsked. Facit av Befrielsekriget (jfr Ylikangas avseende Tammerfors)

9

Ca 9 500 stupade röda och vita, varav 3 500 vita och 5 400 röda och 600 ryssar.

Ca 10 000 ryssar stred i kriget

Mördade privatpersoner 1 400 vita och 600 röda. Efter kriget 1918

7 400 röda dömdes och avrättades efter kriget

11 650 avled i fånglägren

Mannerheim var alltså inte längre kvar i hemlandet när den sista fasen i kampen utspelade sig. Han upplevde inte tiden av massdöd i sjukdom och hunger i de stora fånglägren eller de utdragna rättsprocesserna. Han hade enligt egen uppfattning redan under kriget försökt stoppa den ”vita terrorn” och motsatt sig massarresteringen av röda och de improviserade landsförräderirättegångar de utsattes för. Andra hävdar att Mannerheim hade skuld i händelserna trots sin frånvaro. Mannerheim lämnade Finland 30 maj 1918 och under sommaren hösten 1918 vistades han mestadels i Sverige men företog också resor inom Europa och etablerade kontakt med ledande politiker bl a avseende Ålandsfrågan. I dessa frågor hade Mannerheim ett uppdrag från Svinhufvud, dock som privatperson enligt hans egen önskan. Uppdraget hade främst syftet att mjuka upp förhållandena till Frankrike och England och upphäva rådande utskeppningsförbud från USA. Sommaren 1918 drabbades Mannerheim av spanska sjukan och vårdades därför under ett par veckor i Sverige. Den 6 juni tilldelades han Svärdsordens Storkors av Gustaf V, blev blixtförälskad i Kitty Linder 20 år yngre än Mannerheim, syster till svågern Hjalmar Linder. Skilsmässan från Anastasia blev klar 1919, men förhållandet till Kitty Linder ledde inte vidare, hon övergav honom, ålderskillnaderna var för stora och dessutom betraktade hon den uppvaktande äldre kavaljeren som en tråkmåns. 9 oktober 1918 beslutade lantdagen att till konung för Finland – som nu skulle vara monarki – kalla prins Fredrich Karl av Hessen, kejsar Wilhelm II:s svåger. Den 10 november abdikerade tyske kejsaren och flydde till Holland, vapenstilleståndet ingicks och den finska kungafrågan föll. Med dessa händelser föll också Svinhufvuds uppdrag och 17 november 1918 meddelades Mannerheim att regeringen önskade utse honom till riksföreståndare och han utsågs därtill den 27 november. Han landsteg i Åbo 22 december och hälsades åter med alla hedersbetygelser även i Helsingfors den 23 december.

1918 riksföreståndare

1918 – Tyskinfluens Finlands monarkiska ambitioner faller, Mannerheim utses till Riksföreståndare efter Svinhufvud /Paasikivi

1919 - ny regeringsform beslutas 17 juli (ersatte gustavianska författningen 1772).

1919 - till president väljs K.J.Ståhlberg, Mannerheim blir ”privatman”

Den största frågan under Mannerheims korta tid som riksföreståndare var hur man skulle förhålla sig till de vita ryssarnas strävan att återerövra Petrograd, vilket troligen skulle ha lett till bolsjevikregeringens fall. Mannerheim förordade Finlands deltagande i en operation, men förhandlingarna med de vita ryssarna blev svåra. Dessa kunde varken utlova någon form av folkförsamling eller erkänna Finlands självständighet. Då skärmytslingarna vid gränsen på Karelska näset fortsatte, i synnerhet i juni 1919, försökte aktivistkretsarna locka Mannerheim att använda sin monarkiska makt till att inleda en offensiv, men Mannerheim, som inte fann tillräckligt politiskt stöd i

Finland för projektet, gav inte sitt bifall.

10

Minnet av Mannerheims riksföreståndarskap bevaras inte bara i regeringsformen och i andra länders erkännande av självständigheten utan också i Finlands Vita Ros riddarorden, en orden för militära och civila förtjänster som han instiftade 1919. Året innan hade han i egenskap av överbefälhavare instiftat Frihetskorsets orden, som 1939 instiftades på nytt som en permanent orden för militära

förtjänster. 17 juli 1919 stadfäste Mannerheim Finlands nya grundlag som slog fast att landet är en republik. Riksdagen valde den 25 juli 1919 med stor majoritet professor K.J. Ståhlberg, en liberal jurist, till republikens första president. Presidentens makt blev omfattande ”en presidentcentrerad republik, som har karakteriserats som en valmonarki. Presidenten tilldelades i regeringsformen en så vidsträckt rätt att utfärda förordningar och vissa andra befogenheter att dessa aldrig togs i fullt bruk”. För Mannerheim innebar det början på en nästan 13 år lång period av privat avskildhet. Mannerheims relation till Ståhlberg byggde inte på förtroende, och planerna på att utnämna honom

till överbefälhavare eller självständig överbefälhavare över skyddskårerna fullföljdes inte.

1919-1931 Ett ”civilt” liv

1920 Freden i Dorpat (Tartu) med Ryssland fastställer Finlands tidigare gränser frånsett att Finland erhåller Petsamoområdet vid Ishavet.

1921 - NF förklarar Åland finskt men med självständigt styre.

1929 Den högerradikala Lapporörelsen grundas, vilket inleder en period av inrikespolitisk oro (Mäntsälä)

1921 – 1951 Mannerheim ordförande för Finlands Röda Kors

Mannerheim kännetecknades av en stark lojalitet gentemot överheten och statsmakten, något som avspeglade sig redan i hans förhållande till Rysslands tsar. Även under sin tid som riksföreståndare i juli 1919 undvek han att inlåta sig på ett maktövertagande trots att det fanns lockelser i den riktningen. Detsamma gäller slutet av 1920-talet när Lapporörelsen, en högerradikal gruppering som Mannerheim kände sympati för, uppstod ur den stora depressionen i Finland. Han höll sig borta också från den, och Finland lyckades förbli en demokrati – i motsats till flera andra unga europeiska stater. Det lidande han bevittnat i olika krig och de samtal han fört med sin äldre syster, översjuksköterskan vid Kirurgiska sjukhuset Sophie Mannerheim, gav honom idén att år 1920 grunda General Mannerheims Barnskyddsförbund. Dess syfte var att arbeta för barnens hälsa över de sociala gränslinjer som fördjupats under frihetskriget. Från år 1921 till sin död 1951 verkade Mannerheim som ordförande för Finlands Röda Kors. Denna verksamhet, som också överskred alla gränser, stod hans hjärta nära, och han gick med själ och hjärta in för uppgiften.

1931- 1939 Mellankrigstid - fältsmarskalken 1931 1939 - ordförande Försvarsrådet

11

1932 Uppror i Mäntsälä.

1933 - Fältmarskalk Finlands Armé

1935 Regeringen deklarerar en nordisk utrikespolitisk orientering.

1939 – Otto Vilhelm Kuusinen bildar Terijoki- regeringen Den ekonomiska och politiska brytningstid som tog vid 1929 aktualiserade Mannerheims ställning, och vissa högerradikala kretsar önskade att han skulle bli militärdiktator. Han intog dock en försiktig hållning till Lapporörelsen och dess anhängare och gav inga utfästelser. Han följde situationen noga och förberedde sig synbarligen för möjligheten att Lapporörelsen skulle ta över makten. Svinhufvud, som hade blivit vald till president under denna turbulenta period, utnämnde strax efter tillträdet i mars 1931 Mannerheim till ordförande i försvarsrådet och överbefälhavare i krig. Detta knöt honom

formellt till statssystemet igen. Mannerheim utnämndes till fältmarskalk 1933. Under fredsåren på 1930-talet uträttade Mannerheim ett storverk i sitt slag: som den ende i den högre statsledningen såg han redan på ett tidigt stadium att Europa stod inför ett nytt stort krig. Som försvarsrådets ordförande arbetade han outtröttligt för ökade försvarsanslag. En annan bärande tanke som han hade gett uttryck för redan under tiden som riksföreståndare var att åstadkomma ett samarbete mellan de nordiska länderna. Alldeles speciellt försökte han skapa försvarssamarbete med Sverige med en försvarsallians som det yttersta målet. För denna idé fick han gensvar framför allt av Sveriges socialdemokratiske utrikesminister Rickard Sandler och av de yngre officerarna inom det svenska försvaret. Världsläget förändrades 1933, och tyngdpunkten i Finlands försvarspolitik försköts. Ivern för Östkarelen och Ingermanland samt Storfinlandsideologin mattades av då Tyskland och Ryssland snabbt blev starkare. Samtidigt förlorade Nationernas förbund i betydelse. Mannerheim stödde tanken på en ”nordisk orientering”, som även proklamerades offentligt 1935, men nyorienteringen gav inte Finland några garantier för säkerheten. Den nordiska orienteringen kom trots det att få en stor politisk-psykologisk innebörd. Vinterkrigets utbrott mellan Finland och Sovjetunionen 1939 fick till stånd en frivilligkår och humanitärt och militärt bistånd betydelse från Sverige samt sympati för

Finland i västländerna. Jämte Sverigerelationerna odlade Mannerheim 1933–1939 flitigt relationerna till Storbritannien. Han företrädde Finland vid Georg V:s begravning 1936 och stod i kontakt med de brittiska luftstridskrafterna och flygplansindustrin. Tysklandsrelationerna upprätthöll han genom att jaga tillsammans med Hermann Göring, men vid de stora nationella festligheterna i samband med 70-årsdagen 1937 och vid frihetskrigets 20-årsjubileum 1938 var det inte de tyska relationerna han valde att framhålla. I stället betonade han nationell enighet och närmade sig socialdemokraterna, som då

för första gången ingick i en koalitionsregering med Agrarförbundet. Trots kontinuerlig påtryckning från Mannerheims sida fanns det hösten 1939 avsevärda brister i försvarsmaktens utrustning. Mannerheim ansåg under de finsk-sovjetiska gräns- och säkerhetsförhandlingarna att Finland inte var i position att driva den hårda linje som regeringen drev, utan talade för eftergifter och byten av landområden och begärde emellanåt avsked. Då förhandlingarna strandade och krig bröt ut den 30 november 1939, blev Mannerheim återigen överbefälhavare och inrättade på nytt sitt högkvarter i S:t Michel. Han förblev överbefälhavare till den 31 december 1944 och ledde till största delen försvaret från S:t Michel. Trots åldern och problem med hälsan arbetade han oupphörligt under hela kriget, med undantag av ett par korta semestrar.

12

Han gav därmed högkvarteret, hela armén och folket ett exempel på den insats som situationen krävde.

1939 Vinterkriget

1939 – 1940 Finska vinterkriget 30 nov 139 – 13 mars 1940, Mannerheim överbefälhavare

1940 12 mars - fredsavtalet i Moskva ”Fred i vapen”

Vid förhandlingarna i Moskva i oktober–november 1939 om gränsjusteringar var Mannerheim pessimistisk, och rådde regeringen att visa större tillmötesgående för att vinna tid. Som före detta officer i Stor-Ryssland trodde han inte att Finland skulle kunna hålla ut mer än tre veckor om röda armén gick till angrepp. Men det gick annorlunda: den unga nationen försvarade sig framgångsrikt under ”ärans vinter”. Officiellt stod Finland ensamt, men Frankrike, Storbritannien och de skandinaviska länderna bidrog till Finlands kamp med både vapen och humanitär hjälp. Svenska frivilligkåren, ett truppförband som utgjorde en brigad (ca 8 000 man) kämpade tappert på Sallafronten i Lappland. Svenska flygvapnet svarade för luftförsvaret i norra Finland och Lappland. Från Danmark kom cirka 800 frivilliga och från Norge cirka 700. De utmärkta och oförvägna danska jaktplansflygarna förtjänar att särskilt omnämnas. Mannerheims målmedvetenhet och goda nerver i krigets första stunder inverkade starkt på ”vinterkrigets under” i december 1939: nationen stod enad och Mannerheims tidigare motståndare, rödgardisterna från 1918 och deras söner, kämpade modigt för Finlands frihet. I mars 1940 slöt regeringen fred i Moskva på inrådan av Mannerheim. Det var en hård fred, men landet förblev självständigt. Även nu räckte Sverige ut en hjälpande hand, och tusentals svenskar kom till Finland för att bygga upp det som hade förstörts. Finland fick mycket byggutrustning och transportmateriel. Landet blev tvunget att omplacera 400 000 evakuerade karelare från de områden som överlåtits till Sovjetunionen. utrikespolitiskt sökte sig Finland mot Storbritannien och Frankrike.

1941-1944 Fortsättningskriget 1941 22 juni- Tysklands anfall mot Sovjet, Barbarossa

1941 – 1944 överbefälhavare Fortsättningskriget

1941 Juli- Karelska Armén , går på offensiven österut under ledning av Heinrichs

1941 28 augusti - Karelska Armén återtar Viborg

1941 senhösten, Armén gör halt vid Ladoga efter att ha passerat Svir.

1941 6 dec - England förklarar krig med Finland

1942 - Marskalk av Finland

1944 9 juni- Sovjet anfaller över Näset,

1944 26 juni - Rytis avtal med Hitler

1944 juli - Ryti avgår, Mannerheim president

1944 19 september vapenstillestånd efter bl a Thali Ihantala

1944 – Kontrollkommissionen under Andrej Zjdanov

Sveriges statsminister Per Albin Hansson hade även lovat att på allvar ånyo ta upp försvarsfrågan. Men Tysklands inmarsch i Danmark och Norge samt det franska sammanbrottet på våren och sommaren 1940 förändrade läget totalt. Den enda utrikespolitiska hjälpen man kunde räkna med var Tysklands; landets relationer till sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen höll på att försämras. I juli 1940 inledde Hitler förberedelserna för Tysklands fälttåg österut, dvs. Operation Barbarossa, och här ingick även Finland. Sovjetunionens opsykologiska utpressningstaktik efter vinterkriget åstadkom bara att Finland snabbare sökte tyskt beskydd. Ideologiskt var tröskeln hög, både Mannerheim och

13

den nye presidenten Risto Ryti var starkt västmakts- och nordiskorienterade. Finland befann sig i krig med Sovjetunionen i början av juli 1941 efter det tyska anfallet mot Sovjet i juni 1941. Under sommaren och hösten 1941 återerövrade trupperna först de (så kallade) överlåtna områdena, bl.a. Viborg och hela finländska Karelen. Men Mannerheims beslut att i september avancera mot ryska Karelen, områden som aldrig hade tillhört Finland, var ödesdigert. Å andra sidan framträder Mannerheims statsmannaklokhet i att han aldrig gav order om anfall mot Leningrad utan hejdade de finländska trupperna vid den gamla gränsen på Karelska näset. Även i Östkarelen avhöll sig trupperna från att avskära Murmanbanan som var livsviktig för Sovjetunionen på grund av den amerikanska hjälpen. Sovjetunionens storoffensiv i juni–juli 1944 tvingade Finlands armé att dra sig tillbaka från Östkarelen, och på Näset retirerade man till Viborg, men motståndet var hårt i Tienhaara, vid Vuoksen och i Tali-Ihantala. Så mognade en beredskap att godta tunga fredsvillkor. En förutsättning för fred var att regeringen byttes ut och att förbindelserna med Tyskland bröts. När de finländska trupperna i häftiga strider på Karelska näset i början av augusti 1944 hade hejdat den sovjetiska storoffensiven valde riksdagen Mannerheim till republikens president. Något mer än en månad senare ingick Finland vapenvila med Sovjetunionen, och ett vapenstilleståndsavtal undertecknades i Moskva 19.9.1944. Väinö Linna skriver i ”Okänd soldat” Bonniers 1957 om stilleståndet när frontsoldaterna Honkajoki, Vanhala och Priha sitter vid elden och fått information om att kriget skulle vara slut. ”Priha vände sig åter mot elden, och medan han stökade kring den sa han: -Socialistiska rådsrepublikens förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa”.

1944-1945 Lapplandskriget 1944 – 1945 överbefälhavare och president - Lapplandskriget mot kvarvarande tyska styrkor

1944 – Stella Polaris, finskt underrättelsematerial överförs till Sverige och FRA.

1945 - Vapengömmoaffären Men än rådde inte fred i landet; under Mannerheims ledning måste Finland inleda ett krig mot de tyska trupperna i Lappland. Lapplandskriget upphörde först 27.4.1945 sedan de sista tyskarna lämnat Kilpisjärvi.

1944-1946 Finlands president 1944 – 1946 Finlands president

1945-46 Krigsansvarighetsprocessen i Helsingfors Mannerheim efterträdde Risto Ryti 1944 och fortsatte som Finlands president ända till mars 1946. Ett år tidigare hade det hållits riksdagsval, där även kommunisterna deltog. Vintern 1946 dömdes ledande finländska politiker till fängelse som ”krigsansvariga” efter krav från sovjetiskt håll. Bland dem fanns president Ryti (liberal) och utrikesminister Tanner (socialdemokrat). Stalin krävde trots allt inte Mannerheims huvud på ett fat; sannolikt uppskattade Stalin Mannerheim som en järnhård motståndare. Den respekt Mannerheim åtnjöt i Storbritannien, Förenta staterna och Norden kanske även dämpade den sovjetiska ledningen. Den nye statschefen installerades omedelbart vid riksdagens plenum. Det var en märklig högtid som fick en viss militär prägel, den nye presidenten var ju marskalk av Finland. Ceremonin var även präglad av lägets allvar; riksdagsmän och diplomater uppträdde i kavaj, militärer i fältgrått.

14

Huvudaktören spelade sin roll med värdighet. Marskalken inträdde på scenen med långsamma steg och med marskalkstaven i sin vänstra hand. Han stannade, allvarlig och orörlig, när han hörde talmannen, Väinö Hakkila, läsa upp riksdagens beslut om presidentvalet. Han satte sin monokel i ögat och tog ur en ficka upp först den finska texten till presidenteden, som han nu avlade och sedan den svenska versionen. Till sist intog marskalken-presidenten en stram givakt – det var ceremonins avslutning. Efter edsavläggelsen föreslog talmannen att den nye presidentens skulle hälsa på de olika riksdagsmännen. Det blev en rundvandring som imponerade. Mannerheim tog var och en av de 200 riksdagsmännen i hand.

Detta var tredje gången den nu 77-årige aristokraten valdes att inskrida för att rädda Finland. Fortsättningskriget pågick och ett sovjetiskt genombrott hotade norr om Viborg. Den förutvarande presidenten Ryti erbjöd sig med ett snilledrag att bära skuldbördan för förbundet med Hitler. Förbundet måste brytas och Ryti avgå. Mannerheim respekterades av ryssarna och kunde garantera en folklig uppslutning kring en bitter men nödvändig fred. Så valdes han genom särskilda riksdagsbeslut att tillträda som president. Han ensam bedömdes kunna beordra armén att driva ut tyskarna från norra Finland.

1947-1951 Ålderdom 1946 – 1951 privatman, grevinnan Getrud Arco auf Valley, ”Calle” Monaco, Lausanne,

Montreaux, Gerknäs ….

1947 – freden i Paris , Andra Världskriget slut.

1948 Statskuppsförsöket , vänskaps- och biståndspakten I Moskva 28 april 1948, minst 1700 kommunister utrensades ur statsförvaltningen.

28 januari 1951 avliden i Lausanne

4 februari 1951 hjältebegravning på Sandudd, Helsingfors

1955 Finland inträder i FN och Nordiska rådet.

15

1956 Sovjetunionen avstår från Porkala-basen.

1960 – Mannerheim hedras med ryttarstaty i Helsingfors

Försvarets Flaggfest firas årligen 4 juni på Mannerheims födelsedag Sedan Mannerheim frivilligt hade lämnat presidentposten tillbringade han sin tid på Gerknäs gård i Lojo samt i Schweiz där han med sina medarbetare utformade verket Minnen i två delar. Dessa har sedermera översatts till ett flertal europeiska språk. Mannerheim avled i Lausanne, Schweiz, i januari 1951, och han begravdes under stora militära hedersbetygelser på Sandudds hjältebegravningsplats i Helsingfors.

Människan bakom myten Marskalk Mannerheim är en institution i Finland. Detta får varje forskare som försöker tränga bakom den officiella bilden av marskalken erfara. Gustaf Mannerheim som människa och som institution är starkt sammanflätade. Den offentliga fasaden dominerar allt mer under årtiondenas lopp. Från och med 1930-talet och framför allt efter vinterkriget är det svårt att tala om Mannerheim som privatperson, så helhjärtat gick den gamle krigaren och statsmannen in för att tjäna fosterlandet. Mannerheim började själv systematiskt bygga upp en myt om sin person. Hela hans karriär i Ryssland var avslutad 1917, även om generalen drömde om att återvända dit som befriare av Petersburg 1919. Inbördeskriget i Finland, frihetskriget, ledde till begreppet ”den vite generalen” och det levde kvar fram till 1930-talet. Vinterkriget 1939–40 och det därpå följande fortsättningskriget 1941–44, ett separat krig där Finland stod på Tysklands sida mot Sovjetunionen, gjorde Mannerheim till en ledargestalt för hela nationen. Efter andra världskriget är det svårt att längre tala om privatpersonen Mannerheim, han levde bara för sitt arbete. Familjen hade upplösts redan fyra årtionden tidigare i början av 1900-talet. Hans maka Anastasia Arapova, som representerade gammal rysk adel, hade redan långt före revolutionen tillsammans med döttrarna flyttat till Paris. Hon avled före andra världskriget. Båda döttrarna levde ett särpräglat liv, den ena i London, den andra i Paris. Sin far träffade de ytterst sällan. Mannerheim värnade noga om sitt sparsamma privatliv. En gång diskuterade Mannerheim en fältherres viktigaste egenskaper med en nära vän. Gästen räknade upp omdömesförmåga, snabbhet, försiktighet, tur. Mannerheim accepterade dem alla men pekade också på den fysiska uthålligheten och en psykisk seghet som han ville definiera som själskrafter. I dessa avseenden visade Mannerheim sina starkaste sidor. Trots att han var långt över sjuttio år under kriget höll han ett förvånansvärt tempo. Hemligheten ligger möjligen i hans enkla vanor. Än i dag kan man i hans villa betrakta hans enkla tältsäng med fälttelefonen på nattygsbordet. Han ville bara ha 16 grader i sin sovmiljö. Han väcktes klockan 0630 och klev då i ett badkar med 20 gradigt vatten. Hans arbetsdag sträckte sig fram emot midnatt. Hans frukost var rostat franskbröd, två löskokta ägg, starkt kaffe med varm grädde i en stor tekopp. Hans motion togs varje dag till häst i en och en halv timme. Han badade bastu varje lördag följd av ett dopp även i höstkalla vatten. Belöningen för detta sunda levnadssätt kom i ett telegram på 80-årsdagen från Mannerheims (och kung Gustaf V:s) svenska läkare:´ ”Marskalken av Finland! Jag ber att till Marskalken få framföra en kanske något säregen, men vördsam och varm lyckönskan till att Marskalken trots enormt arbete och enastående insats har ett hjärt-blodkärlssystem som motsvarar åldern mellan 50 och 60 år samt ett friskt Hjärn-nervsystem! Marskalkens tillgivna Nanna Svartz.” Men trots hans spartanska vardag kunde Mannerheims bord också vara gott både i fråga om mat och dryck. Beträffande helstekt gris gällde att den aldrig fick väga mer än tre kilo, den skulle ösas med en

16

noga fastslagen kvantitet konjak. Berömd är hans kryddade snaps, som alltid fylldes till ytspänning även för gästerna. Det ansågs vara en ploj från S:t Petersburg – ingen fick darra på handen när snapsen togs. Generalen Siilasvuo lär dock vid ett tillfälle ha spillt. Värden avledde strax uppmärksamheten genom att tilltala en person vid andra änden av bordet.

Marskens snaps

Under Högkvarterts vistelse i S:t Michel etablerades en standardkonsistens för den

brännvinssup som serverades vid Mannerheims bord. Mannerheim var nämligen

missnöjd med Alko-bolagets sk. stickvins dåliga kvalitet, och han gav sin adjutant

som uppgift att hitta på något tillägg för att täcka smaken.

Konsistensen blev i proportion: En liter Rajamäki akvavit, 2 cl torr

fransk vermut och 1 cl gin. Denna sup har getts namnet Marskens sup

och konsistensen har man sedermera försökt bibehålla oförändrad.

Problemet är, att de krigstida ingredienserna inte mera finns

tillgängliga.

I ryska armén hörde en sup till måltiden och glaset fylldes till brädden, för att måttet

inte skulle bli knappt. Mannerheim förutsatte även i högkvarteret, att glaset skulle fyllas

till brädden och man fick inte spilla drinken när man drack. Även denna tradition hör

outplånligt till Marskens sup. Generalen Siilasvuo spillde alltid, men Mannerheim

visste att inte kommentera detta.

Bostaden Brunnsparken i Helsingfors En nationalgåva för hans försörjning samlades in genom ett medborgarinitiativ 1919. Detta blev upptakten till Mannerheims barnskyddsfond. Han hyrde en villa i Brunnsparken av familjen Fazer och lät renovera den. Som herreman utan familj levde han till vardags ett enkelt soldatliv, men villan inreddes i en stil som anstod en före detta statschef med representation. Inredningen har bevarats

och huset blev efter hans död museum.

Ledaren - marskalken Närmast honom i hans stab stod den jordnäre och praktiske generalkvartermästaren Akseli Airo. Många vittnesmål gör klart att Mannerheim i svåra lägen var ytterst beroende av Airo. Häri ligger en av hemligheterna med hans framgång. Ett vanligt fel hos ledare är att välja medarbetare med samma läggning som ledaren själv. Konflikter minimeras – det är bekvämt att vara omgiven av likasinnade. Mannerheim valde rådgivare av annat kynne än han själv. För ja-sägare fanns ingen plats. Kravet på stabsmedlemmarna var främst uppriktighet och sanningsenlighet. Envar ägde att framföra sina åsikter även om de var avvikande. Enda kravet var att iaktta korrekta former för uppträdande. Men den häftige Talvela – Tolvajärvis segrare – kunde tillåta sig utbrott i Mannerheims närvaro som knappast hade tålts från någon annan. Mannerheims principer för belöningar och befordran innebar att de olika vedermälena inte fick följas åt utan en mellantid. Mannerheimkorset infördes 1942 för att motsvara tsarernas Georgskors, Victoriakorset i England, Preussens Pour le mérite. En allmän uppfattning var att det första korset skulle tilldelas generallöjtnanten Talvela. Men den utvalde blev kommendören för den Talvela underställda Jägarbrigaden överste Ruben Lagus. Talvela blev rasande: ”Ryssen-satan såg till att ge korset åt en svenskfan!” Historien förmäler inte om denna replik nådde marskalkens öra. Men Talvela fick Mannerheimkorset som nummer två efter Lagus.

17

Mannerheim utövade stort inflytande redan över vinterkriget 1939–1940 och fredsöverläggningarna efteråt. Han betonade starkt att armén, trots heroiska avvärjningssegrar, var svag och befann sig på gränsen till vad den kunde uthärda. Tunga fredsvillkor måste därför godkännas, vilket också skedde. Efter vinterkriget följde kontinuerliga påtryckningar från sovjetisk sida, och enda möjliga motkraften var Tyskland. Tyskland hade visserligen en pakt med Sovjetunionen, men från september 1940 började landet gradvis ta Finland under sitt beskydd gentemot Sovjetunionen. Efter årsskiftet 1941 blev de militära förbindelserna mellan högkvarteren i all tysthet allt tätare. In i det sista var det ändå osäkert om – och när – Tyskland skulle inleda krig mot Sovjetunionen. Under den här tiden kunde

dock Finland avsevärt förbättra arméns utrustning. En viktig del av Marskalkens krigsledning 1941–1944 var av psykologisk art: genom sin auktoritet höll han högkvarterets generaler och frontkommendörer samt regeringsmedlemmarna i styr och tillät inte interna motsättningar och rivaliteter under det utdragna kriget. Samma politiska betydelse av en auktoritet visade sig i förhållande till Tyskland, då Mannerheim mer än andra ledare krävde och kunde kräva att Tyskland formellt, liksom också i praktiken, skulle respektera Finlands politiska och militära självständighet. Ett intressant prov på sin auktoritet gav Mannerheim på sin 75-årsdag den 4 juni 1942, då Tysklands Hitler infann sig för att gratulera Mannerheim, som just hade utnämnts till marskalk av Finland. Mannerheims sätt att hantera situationen har setts som en förebildlig kombination av artighet och personlig auktoritet. I Hitlers närvaro tände marskalken en cigarr, vilket ingen annan person skulle ha dristat sig till eftersom Hitler avskydde tobak. Mannerheims psykologiska betydelse för den nationella sammanhållningen manifesterades på olika sätt under kriget, bland annat i form av frimärken. Till hans födelsedag uppkallades en gata i nästan alla städer i Finland efter honom. Inom Frihetskorsets riddarorden instiftades 1940 graden Mannerheimkorset som utmärkelse för exceptionell tapperhet i strid. Med utmärkelsen följde från

våren 1943 ett betydande penningbelopp. Sovjetunionens storoffensiv i juni–juli 1944 tvingade Finlands armé att dra sig tillbaka från Östkarelen, och på Näset retirerade man till Viborg, men motståndet var hårt i Tienhaara, vid Vuoksen och i Tali-Ihantala. Så mognade en beredskap att godta tunga fredsvillkor. En förutsättning

för fred var att regeringen byttes ut och att förbindelserna med Tyskland bröts. Mannerheim accepterade att efterträda den avgångne Ryti, och han valdes av riksdagen till republikens president den 4 augusti 1944. Detta blev upptakten till fredsprocessen, som Mannerheim tidsmässigt lyckades pricka in nästan perfekt. Tyskland hade försvagats till den grad att det trots sina luftstridskrafter och positioner i Baltikum antogs vara ovilligt att slösa krafter på en erövring av Finland – så som skett i Rumänien – och smärre försök från tysk sida avvärjdes direkt. Sovjetunionen krävde inte längre kapitulation och saknade intresse av att ockupera Finland. Västmakterna och Sverige var redo att politiskt och ekonomiskt stödja en separatfred för Finland. Samtidigt var Finlands befolkning efter förlusten av Östkarelen och nederlagen på Näset och i Viborg redo att acceptera tunga fredsvillkor. Sådana villkor kunde, om de hade accepterats på våren, då armén fortfarande var obesegrad vid Svir och på södra Näset, ha orsakat en lojalitetskris inom

befolkningen och armén. Mannerheim ledde således fredsprocessen i augusti–september 1944. Det gjorde han i egenskap av president och överbefälhavare, men också i praktiken stats- och utrikesminister (särskilt sedan den nye statsministern Antti Hackzell drabbats av ett slaganfall mitt under förhandlingarna). Ett fast stöd hade han i Finlands sändebud i Stockholm, Georg Gripenberg. För en kort tid var således all makt koncentrerad hos Mannerheim, som med sin auktoritet lyckades styra stämningarna hos folket och leda armén. Armén måste omorientera sig snabbt, då förbindelserna med Tyskland och de tyska styrkorna i norra Finland bröts, samtidigt som man fick göra med den tidigare fiendens soldater och

snart även med civila representanter för Sovjetunionen.

18

Mannerheims auktoritet fyllde sin funktion då den allierade kontrollkommissionen installerade sig i Helsingfors efter vapenstilleståndsavtalet, och likaledes då J.K. Paasikivis nya politiska regering tog vid i november 1944. Maktkoncentrationen till Mannerheim hävdes då, och han måste med tvekan gå med på att utnämna en kommunistisk medlem i Paasikivis regering, inrikesminister Yrjö Leino. Mannerheim fortsatte även efter detta som ett principiellt stöd för Paasikivis regering; nu för att blidka den politiska högern. Aktivt gav han ändå inte regeringen eller dess nya politiska linje sitt stöd, dels för att han hade sina tvivel om regeringslinjen, dels för att han ville behålla möjligheten att byta

ut regeringen. Härefter minskade Mannerheims insats i statsledningen, vilket delvis berodde på sviktande hälsa. Han begav sig till Stockholm för att opereras och sedan till Portugal för konvalescens. Trots att han hade blivit vald till president för en undantagsperiod, ville han inte avgå genast efter riksdagsvalet våren 1945. Dels var världsläget fortfarande osäkert, dels fruktade Mannerheim att bli dömd i den krigsansvarighetsrättegång som påbörjats för att uppfylla villkoren i vapenstilleståndsavtalet. Det låg dock i både Finlands och Sovjetunionens intresse att bespara Mannerheim detta, och då han fick

klarhet i saken begärde han avsked i mars 1946. Sina sista år ägnade sig Mannerheim åt att sköta sin försvagade hälsa i Stockholm och på sanatoriet Valmont i Montreux i Schweiz. Där skrev han sina memoarer med bistånd av flera medarbetare: generalen av infanteriet Erik Heinrichs, magister Emerik Olson och överste Aladár Paasonen. Mannerheim berättade om de olika faserna i sitt liv för medarbetarna, som skrev ned hågkomsterna som kapitel för den framtida boken. Mannerheim granskade manuskriptet och gjorde en del ändringar i det. Då han avled den 27 januari 1951 (finsk tid 28 januari) var arbetet så färdigt att första

delen av Minnen kunde ges ut samma år. Stoftet av Mannerheim fördes till Finland, och hans kista lades på lit de parade i Storkyrkan i Helsingfors (senare Domkyrkan). Tiotusentals medborgare defilerade tysta förbi kistan. Mannerheim fick sin sista vila bland krigargravarna på Sandudd den 4 februari 1951. Soldater i reserven, studenter och scouter kantade sorgetågets färd genom staden en ovanligt kall vinterdag. Regeringen hade av politisk försiktighet beslutat utebli från sorgehögtiden, men trots det deltog statsminister Urho Kekkonen och utrikesminister Åke Gartz synligt i sorgetåget. Minnestalet i Storkyrkan hölls av riksdagens talman K.-A. Fagerholm. Att talaren var socialdemokrat åskådliggjorde på ett symboliskt

sätt den nationella konsensus som tagit form redan på 1930-talet och förstärkts under kriget. Åren 1957–1959 utkom den första större Mannerheimbiografin, skriven av Erik Heinrichs som varit hans nära medarbetare under krigsåren. Stig Jägerskiölds omfattande arkivforskning i flera länder jämte brevfynd och intervjuer resulterade i ett storverk i åtta band. Vid samma tid kom engelsmannen Screen ut med en bok om Mannerheims ryska tid. Jägerskiölds och Screens svenska respektive engelska verk översattes snabbt till finska. Man började ägna Mannerheimkulten intresse, och Mannerheim behandlades i romaner och teaterpjäser. I 1970-talets vänsterrörelse blev Mannerheim och kanske i högre grad Mannerheimkulten föremål för kritik. År 2017 som är jubileumsår för Finlands 100-åriga tillblivelse som nation, har ett flertal nya verk utgetts där Henrik Meinanders biografi ”Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal” intar en förstaplats.

Sagt om Mannerheim Churchill: ”det ståtligaste utlänning jag någonsin mött” De Gaulle: ”som att träffa en hovman från Versailles dagar”

19

20

Huvudkvarter 14.3.1940 Överbefälhavarens dagorder Nr. 34. Soldater av Finlands ärorika armé. Fred har slutits mellan vårt land och Sovjetryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnat så gott som varje slagfält på vilket ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt. Ni ville ej kriget. Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet. Men kampen blev er påtvingad och i den har ni uträttat storverk som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad. Mer än 15.000 av er som drogo ut komma ej att återse hemmet, och huru många äro ej de som för alltid förlorat sin arbetsförmåga. Men ni ha även utdelat hårda slag och om ett par hundratusental av edra fiender nu ligga under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel, så var felet därtill icke ert. Ni hatade dem ej. Ni ville dem intet ont. Ni följde endast krigets hårda lag: att döda eller dö. Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över er som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolaks leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och det egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insatser av liv och lem. Jag tackar eder alla, officerare, underbefäl och manskap. Men jag vill särskilt framhålla reservofficerarnas mod, deras pliktuppfyllelse och den skicklighet med vilken de skött ett yrke som egentligen ej var deras. Också har deras offer procentuellt utgjort krigets största. Men det har givits med glädje och aldrig svikande pliktkänsla. Jag tackar officerarna i staberna för skicklighet och outtröttligt arbete och sist tackar jag mina närmaste medarbetare, generalstabschefen och generalkvartermästaren, armébefälhavare samt kår- och divisionschefer, som i många fall gjort det omöjliga möjligt. Jag tackar Finlands armé med alla dess vapenslag som i ädel tävlan utfört så vackra bragder från krigets första dag, för den djärvhet med vilken de gått till anfall mot en mångfalt överlägsen, med

21

delvis okända vapen väpnad fiende och för den seghet med vilken de hakat sig fast vid varje bit av fosterjorden. Förstörandet av mer än 1.500 ryska tanks och över 700 flygmaskiner talar om hjältedåd som ofta utförts av ensamma män. Med glädje och stolthet tänker jag på Finlands lottor och deras insats i kriget - deras offervilja och oförtrutna arbete på olika områden, vilket frigjort tusentals män till stridslinjerna. De ha med sin upphöjda anda sporrat och stött armén, vars tacksamhet och uppskattning de till fullo förvärvat. En hederspost ha de tusentals arbetare beklätt vilka under krigets bittra tid troget och ofta som frivilliga under flyganfall stått vid sina maskiner, förfärdigande materiel för arméns behov, samt de vilka oförtrutet under fiendens eld arbetat vid befästningsarbeten. Jag tackar eder alla å fosterlandets vägnar. Trots allt mod och all offervillighet har regeringen nödgats göra fred på hårda villkor, vilket dock har sin förklaring: Vår armé var liten, reserver och kadrer otillräckliga. Vi voro ej rustade för ett krig med en stormakt. Medan våra tappra soldater försvarade våra gränser gällde det att med övermänskliga ansträngningar anskaffa det som brast, att bygga upp de försvarslinjer som ej funnos, att söka den hjälp som ej kom. Det gällde att skaffa vapen och utrustning och det i en tid då vårt land med febril iver rustade sig mot den storm som nu sveper över världen. Edra bragder ha väckt beundran ut över världen. Men efter 3 månaders krig stå vi fortfarande så gott som ensamma. Vi ha ej lyckats få annan utländsk hjälp än två med artilleri och flyg förstärkta bataljoner till vår front, medan våra egna, i kamp dag och natt, utan möjlighet till avlösning fått taga emot ständigt nya fiendeformationers angrepp till långt över den fysiska och psykiska bristningsgränsen. När en gång detta krigs historia skrives skall världen se vilka bragder ni utfört! Utan den generösa hjälpen i vapen och utrustning Sverige och västmakterna givit oss hade så långt motstånd som vårt varit omöjligt gentemot de oräkneliga kanoner, tanks och flygmaskiner som satts in emot oss. Tyvärr har det storartade löfte om hjälp som västmakterna givit oss ej kunnat fullföljas genom att våra grannar av omsorg om eget hus förvägrat deras trupper rätt till genomfart. Efter sexton veckors blodiga strider, utan vila dag eller natt, står i denna stund vår armé obesegrad mot en fiende som, de enorma förlusterna till trots, endast vuxit i antal. Vår hemmafront, där otaliga flygangrepp spritt död och fasa bland kvinnor och barn, har ej heller sviktat. Våra brända städer och i ruiner lagda byar långt bakom fronten, ja ända till våra gränser i väster äro ett talande bevis på vad detta folk fått utstå under de månader som gått. Vårt öde är hårt, då vi nödgats utlämna åt en främmande ras med annan livsåskådning och andra moraliska värden land där vi under sekler med svett och möda brutit teg. Men vi skola taga hårda tag för att inom det som återstår skänka ett hem åt dem som blivit hemlösa och bättre existensvillkor åt alla. Och vi skola som förut vara färdiga att försvara det mindre fäderneslandet med samma beslutsamhet och kraft med vilka vi försvarat vårt odelade fosterland. Vi ha det stolta medvetandet att ha en historisk mission som vi fortfarande fylla: att skydda den västerländska civilisationen, som sedan sekler varit vår arvedel. Vi veta också att vi till sista penningen ha betalat den skuld vilken vi stått till västerlandet.

22

En finländsk jättegestalt

23

24

Finlands statschefer fr o m1809 1809 Alexander I 1825 Nikolaj I 1855 Alexander II 1881 Alexander III 1894 Nikolaj II – 17 juli 1918 Riksföreståndare 1918 Pehr Edvin Svinhufvud (riksföreståndare) 1918 Fredrik Kaarle (Karl av Hessen) vald till kung men avsade sig posten 1918 C G Mannerheim (riksföreståndare) Presidenter 1919 Kaarl Juho Ståhlberg 1925 Lauri Kristian Relander 1931 Pehr Edvin Svinhufvud 1937 Kyösti Kallio 1940 Risti Heikki Ryti 1944 C G Mannerheim 1946 Juho Kusti Paasikivi 1956 Uhro Kekkonen 1982 Mauno Koivisto 1994 Martti Ahtisaari 2000 Tarja Halonen 2012 Sauli Niinistö

SVINHUFVUD, Pehr Evind

(1861–1944)

Republikens president, riksföreståndare P.  E. Svinhufvud var den mest framträdande gestalten i den politiska kampen om frigörelsen från Ryssland. Svinhufvud ledde den senat som utropade Finlands självständighet, kväste revolutionen och sökte stöd hos Tyskland för att stärka försvaret. Som statsminister och president drev han på 1930-talet stiftandet av kommunistlagarna, tyglade högerradikalismen, som kulminerade i Mäntsälä-upproret, samt styrde in Finlands utrikespolitik på det nordiska samarbetets väg. På grund av sin negativa inställning till vänstern blev han inte hela folkets president, även om han som gemytlig

25

”Ukko-Pekka” åtnjöt stor popularitet. Som ung jurist i opposition till förryskningsivern förpassades han till Sibirien 1914 och kunde 1917 lämna Tomsk sedan han till stadens polismyndighet deklarerat: ”Den som skickade mig hit har fängslats. Nu återvänder jag hem.” På järnvägsstationerna i Viborg och Helsingfors hyllades Svinhufvud vid sin återkomst som en

nationalhjälte. Svinhufvud –senare i egenskap av ordförande, d.v.s. statsminister- kunde utropa landets självständighet 6 december 1917. Han besökte personligen sovjetregeringens ledare Lenin i Petrograd för att utverka ett löfte om erkännande av Finlands självständighet. Folkkommissariernas

råd erkände självständigheten officiellt den 4 januari 1918. Redan i Åbo hade Svinhufvud gått med i skyddskåren. I Luumäki blev kåren hans viktigaste intresse. På fem år avancerade han från soldat till fältväbel genom att plikttroget klättra uppåt på karriärstegen. Han deltog också i organisationens administration. Svinhufvud, som alltid hade varit intresserad av jakt, inledde aktiva skjutövningar och blev en framgångsrik tävlingsskytt. Han kom att förkroppsliga den unga republikens försvarsanda, den folklige ”Ukko-Pekka” som bar gevär i skyddskårsuniform. Han tog ställning mot Lapporörelsens uppror i Mäntsälä. ”Jag har genom hela mitt långa liv stridit för lag och rätt, och jag kan inte godkänna att man nu trampar på lagen och att medborgare leds till väpnad kamp mot varandra. När jag nu på eget ansvar, oberoende av andra, tagit mig an återställandet av freden i landet, riktar sig från och med nu varje konspiration inte bara mot den lagliga ordningen utan också mot mig personligen, som själv marscherat i skyddskårens led för att upprätthålla samhällsfred. Fred måste snarast fås till stånd i landet, och de missförhållanden som råder i vårt statliga liv måste därefter i laglig ordning

elimineras”. P.E. Svinhufvuds eftermäle har varit klart tudelat. Å ena sidan har han konsekvent lovordats för sin fasta laglighetslinje och sina orädda insatser i försvaret av Finlands rättsväsende, något som krävde personliga uppoffringar och ledde till exil i Sibirien. Han har också lovordats för sitt resoluta ingripande i Mäntsäläupproret. Å andra sidan har han kritiserats för sin ensidiga politiska verksamhet och särskilt för sin totala tillit till Tyskland 1918. Som jurist var Svinhufvud något av den gamla stammens gemytliga, men också respektingivande patriark – han byggde sin rättskänsla, sitt omdöme

och sin folklighet på det historiska arvet från länsmän och domare på den finska landsbygden. Under ett till synes opolitiskt yttre hade Svinhufvud en stark och väl fungerande uppfattning om hur staten skulle ledas. Hans syn på staten var i många avseenden i grunden konservativ. Han ansåg att en stark stat behövdes för att upprätthålla försvaret och rättsväsendet men också för att rätta till missförhållanden i samhället.

Historiska freder av betydelse

Freden i Stolbova 27 februari 1617 Under ”den stora oredan” i Ryssland i början av 1600-talet stödde svenskarna från 1609 en ur deras synpunkt lämplig tronkandidat, och svenska trupper under befäl av Jacob De la Gardie tågade 1610 in i Moskva och intog 1611 Novgorod. Planer på att Gustav Adolf eller hans bror Karl Filip skulle bestiga den ryska tronen gick om intet när Michail Romanov 1613 valdes till rysk tsar. Genom freden i Stolbova 1617 avträdde Ryssland till Sverige Ingermanland med Nöteborgs län samt Kexholms län. Ur försvarssynpunkt var den nya gränsen fördelaktig, men tanken på att behärska ishavsvägen måste överges.

26

Stolbovafreden [-bo:ʹ-], fred efter rysk–svenska kriget 1609–17, sluten 27 februari 1617 i en by söder om Ladoga. Ingermanland och Kexholms län erkändes som svenska, medan Sverige skulle utrymma vad som i övrigt erövrats, däribland Novgorod. Freden var militärstrategiskt gynnsam därigenom att Ryssland utestängdes från Östersjön men motsvarade inte Sveriges ambition att få kontroll över den ryska handeln eftersom ryssarna fortfarande behärskade vägen till Ishavet.

Freden i Kardis 1661 Karl X Gustavs expansiva östpolitik gav ryssarna anledning att 1656 gå till anfall i Finland och Ingermanland, och bl.a. Dorpat (Tartu) föll i ryssarnas händer. På våren 1660 avbröt ryssarna ett sedan 1658 rådande stillestånd, men på sommaren 1661 slöts fred i Kardis utan territoriella förändringar- krig 1656-1661.

Freden i Nystad 1721 (det stora nordiska kriget 1700-1721) Fredssluten 1719–21 medförde svåra förluster för Sverige, som förlorade sin stormaktsställning till Ryssland. I freden i Nystad erhöll Ryssland 1721 delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland med öarna Ösel och Dagö samt Livland. I freden med Danmark förlorade Sverige sin tullfrihet i Öresund. Preussen erhöll Pommern söder om Peene samt öarna Usedom och Wollin, och Hannover fick Bremen och Verden.

Freden i Åbo 1743 (lilla ofreden) I tronstriderna i Ryssland efter kejsarinnan Anna Ivanovnas död 1740 stödde den revanschistiska hattregeringen Peter I:s dotter Elisabet i hopp om att genom henne vinna fördelar. I juli 1741 utfärdades krigsförklaring mot Ryssland. Redan i augusti vann ryska trupper en seger vid Villmanstrand, och först i november ryckte de svenska trupperna under C.E. Lewenhaupt över gränsen. Den svenska framryckningen utnyttjades snabbt av Elisabet, som lät utropa sig till kejsarinna. Hon begärde att de svenska trupperna skulle dra sig tillbaka över gränsen i väntan på ett fredsslut, och i december genomförde Lewenhaupt denna reträtt, sedan ett stillestånd ingåtts. I februari 1742 uppsade emellertid ryssarna vapenvilan och marscherade i juni mot Fredrikshamn, där den svenska armén låg förlagd. Lewenhaupt retirerade utan strid till Helsingfors, och efter förhandlingar om kapitulation återfördes de svenska trupperna till Sverige och de finska till hemorten. Finland ockuperades av ryska styrkor (lilla ofreden). Vid fredsslutet i Åbo i juni 1743 avträdde Sverige en del av Kymmenegårds län jämte Nyslott med angränsande område i Savolax. De för Sverige ganska milda villkoren sammanhängde med att ständerna valde Elisabets kandidat, Adolf Fredrik av Holstein–Gottorp, till svensk tronföljare.

Freden i Värälä 1790 (Kriget 1788–90) Gustav III önskade att genom ett framgångsrikt krig mot Ryssland med åtföljande gränsrevision stärka sin ställning. Ett gränsintermezzo (se Puumalaintermezzot) gav en förevändning för angreppet i juni 1788. Anfallsplanen var riktad mot Sankt Petersburg, som skulle erövras genom kombinerade sjö- och landoperationer. Genom att ryssarna lyckades hejda den svenska flottan vid Hogland spolierades planen. Inom officerskåren utbröt myteri (se Anjalaförbundet). Operationerna till lands blev av begränsad omfattning och fördes med växlande framgång. Till sjöss led skärgårdsflottan under C.A. Ehrensvärd nederlag vid Svensksund 1789. I juli 1790 kunde den svenska flottan bryta sig ut ur Viborgska viken, där den hölls instängd av fienden, det s.k. Viborgska gatloppet, och omedelbart därefter besegrades den ryska flottan i det andra slaget vid Svensksund. Fred slöts i Värälä i augusti 1790 utan landavträdelser.

27

Freden i Fredrikshamn 1809 Den 17 september 1809 undertecknades freden i Fredrikshamn, varvid hela Finland, Åland och dåvarande Västerbotten fram till Torne älv tillföll Ryssland. Det sk Finska kriget 1808-09 var därmed avslutat (skildrat i Fänrik Ståls Sägner).

Freden i Moskva 12 mars 1940 Den 12 mars undertecknades fredsavtalet, och 13 mars upphörde striderna. Viborg var då ännu i finländska händer. Finland avträdde sydöstra delen av landet med städerna Viborg, Kexholm och Sordavala, ett område öster om Salla samt sin del av Fiskarhalvön vid Petsamo. Hangö hyrdes ut till flottbas på 30 år. Nästan alla de 430 000 invånarna i de avträdda områdena flydde till områden väster om den nya gränsen. Kriget hade kostat Finland 22 451 döda, 1 406 saknade och 45 384 sårade. De sovjetiska förlusterna var med säkerhet mångdubbelt större. Fångsiffrorna var mycket låga, ca 700 finländska och ca 5 600 sovjetiska soldater.

Freden i Paris februari 1947

Enligt detta återställdes gränsen från Moskvafreden 1940, varjämte Finland avträdde Petsamoområdet vid Ishavet och utarrenderade ett område i Porkala och Kyrkslätt strax väster om Helsingfors som sovjetisk militärbas på femtio års tid. Finland ålades också att betala ett betydande krigsskadestånd samt att avväpna de tyska förbanden i norra Finland. Detta ledde till operationer mot tyskarna i Lappland som var avslutade först i april 1945. Fredsfördrag undertecknades i februari 1947 i Paris mellan Finland å ena sidan, Sovjetunionen och Storbritannien å den andra. Intill dess fördraget trätt i kraft i slutet av september 1947 övervakade en allierad kontrollkommission under sovjetisk ledning att vapenstilleståndsvillkoren iakttogs av Finland.

Fortsättningskriget kostade Finland nära 50 000 stupade och 160 000 sårade. Ungefär 400 000 karelare tvingades lämna de förlorade områdena och måste beredas plats inom de nya gränserna. Kvar stod att Helsingfors var en av de tre huvudstäder i Europas krigförande stater som aldrig ockuperades (de två andra var London och Moskva) samt att Finland var det enda land vars armé slutgiltigt förmådde hindra Röda armén att utföra en av Stalin ålagd uppgift. Detta blev en av de avgörande förutsättningarna för efterkrigstidens sovjetisk–finländska förhållande.

Källor:

Mannerheims minnen I och II

Delar av Jägerskölds stora verk om Mannerheim

Ahlander, Dag Sebastian, Gustaf Mannerheim, Historiska Media, 2016

Meinander, Henrik, Gustaf Mannerheim, aristokrat i vadmal, Lind&Co 2017

Ullman, Magnus, Episoder ur Gustaf Mannerheims liv 1867-1951, Magnus Ullman 2016

Ylikangas, Heikki, Vägen till Tammerfors, Atlantis 1993 Övrigt friskt stulet från flera källor på nätet och ändrat helt eller till vissa delar.