20

Francesko W Kovács överlevde nio år i Stalins fångläger Gulag. Han överlevde rent fysiskt men har blivit starkt präglad av sina upplevelser. Fran-cesko berövades sin ung-dom, genomlevde nio år av straffarbete, tortyr, misshandel och förned-ring utan kontakt med omvärlden och sin familj. Han överlevde för att be-rätta.

Francesko Wittorio Kovács väcker ingen större uppmärk-samhet när han vandrar ga-tan fram i folkvimlet. En äld-re, vänlig man som bär sina år med heder.

Francesko skiljer sig dock från folk i allmänhet. Han är en sann överlevare och har haft en lång vandring genom livet. Francesko W Kovács har nämligen överlevt nio år i Stalins fångläger Gulag. Han har överlevt rent fysiskt men har självfallet mentalt blivit starkt präglad av sina upple-velser. Han överlevde för att berätta.

Jag träffade honom första gången sensommaren 2012 vid en litteraturfestival i Sig-tuna. Francesko och jag de-lade bord utanför Sigtuna Bokhandel belägen på en re-lativt trång gränd med anor från medeltiden men som li-kaledes gör anspråk på be-nämningen Stora Gatan. Jag blev nyfiken på vad denne man med levande blick och en räv bakom örat hade att be-rätta.

Själv är jag född tolv år efter krigsslutet. Det innebär att andra världskriget återspeg-lar sig som en fotosamling av svartvita bilder som hör till en förgången tid. Auschwitz , Birkenau, Gulag och andra namn hamnade i samma mapp som Narva, Poltava och slaget vid Lützen.

Svartvita bilder berättar. Men de berättar inte allt. Francesko W Kovacs kliver rakt ut ur fotoalbumet, han är färgstark och han skakar om lyssnaren. Han utgör, genom sin fysiska närvaro, den felan-de länken mellan det förflut-na och nuet.

Francesko vände upp och ner på min världsbild när han fick mig att förstå vad han faktiskt gått igenom. Eller snarare, jag försökte och an-stränger mig fortfarande för att förstå. Rent intellektuellt kan jag begripa vad han sä-ger, jag kan ta in informatio-nen. Men man måste ha varit där själv för att verkligen kunna hävda att man förstår. Francesko var där, i Sibirien, levande begravd i ett av Sta-lins otaliga fångläger som har den gemensamma beteck-ningen Gulag.

När vi träffades igen, en so-lig sensommarmorgon på kon-ditori Fågelsångens uteserve-ring i Uppsala, kändes kon-trasten overklig. Runt om-

kring oss flöt livet på, det stillsamma bakgrundssorlet från Uppsalatrafiken för-stärkte upplevelsen av har-moni och civiliserad trygghet när Francesko fortsatte sin berättelse.

Han föddes 1929 i en nord-italiensk stad som på den ti-den hette Abazzia. Idag till-hör staden Kroatien och kal-las Opatija. Föräldrarna kom ursprungligen från Ungern men emigrerade till Italien för att få arbete. Paret Kovács drev ett skrädderi men fadern dog när Francesko bara var två år och modern lämnade honom och hans bror Tibor till hennes syster i Ungern. Där tillbringade han större delen av sin uppväxt.

Blev partisanEuropa var oroligt och sar-

gat under den här tiden och Ungern blev under Andra världskriget ockuperat av Tyskland. Francesko var en engagerad ung man som väg-rade underkasta sig. Han och brodern Tibor försökte fly till Österrike men blev arrestera-de och satta i fångläger.

Under en nattlig flygattack lyckades de fly och Francesko anslöt sig till partisanrörelsen som stred mot ryssarna.

Så småningom kom freden med hopp om en ny framtid och Francesko hade hunnit

fylla 16 år. Men fyra månader efter krigsslutet, den 22 au-gusti 1945, knackade det på dörren till Franceskos hem. Utanför stod en grupp ryska soldater. De förde bort Fran-cesko och anklagade honom för att ha ägnat sig åt antisov-jetisk verksamhet genom sitt engagemang i partisanrörel-sen. Sen gick allt mycket snabbt. Han fördes först till Budapest. Där väntade nio dagar av tortyr, förhör, sken-avrättningar, svält och ned-brytning.

Francesko transporterades vidare till Timosvar i Rumä-nien. Där ställdes han inför militärdomstol och bara 16 år gammal dömdes han till 10 års fängelse för spionage, sa-botage och antisovjetisk verk-samhet. Han fick också veta att omvärlden inte skulle känna till vara han befann sig eller om han levde över huvud taget. Endast hans låga ålder räddade honom från döds-straff.

Sedan följde nio år av fång-enskap i olika läger, år som han beskriver i sin självbio-grafiska bok I Stalins våld, fånge 794 berättar.

Det som fascinerar mig mest hos Francesko är det faktum att han faktiskt genomlevt allt detta och hur han bar sig åt för att klara det.

Francesko berättar att det

handlade om att hitta över-levnadsstrategier.

– Förstår du vad det innebär att leva under sådana förhål-landen, frågar Francesko och lutar sig framåt över bordet och tar en klunk av sin kaffe latte.

– Ja, jag förstår, svarar jag i brist på bättre vetande.

Francesko replikerar ome-delbart och skärper rösten.

– Nej. Det förstår du inte. Ingen människa som inte har varit där kan förstå vad det innebär att bli utsatt för en behandling där du blir ifrån-tagen allt som du tar för givet som människa i ett civiliserat samhälle, dina mänskliga rät-tigheter och din identitet som människa.

Stod lågt i rangFrancesko lärde sig undvika

de mest brutala medfångar-na. Som politisk fånge tillhör-de han en grupp som stod lågt i rang och allmänt kallades ”fascister”. Och det på grund av att han kämpat för mänsk-liga fri- och rättigheter och det massiva förtryck Sovjet-unionen symboliserade.

Francesko sökte sig till de medfångar som hade en hög bildningsnivå. Det var intel-lektuella och skolade männi-skor som lärde honom ryska, det enda tillåtna språket i Gulag. Han lärde sig även

andra språk genom att prata med folk från andra länder som hamnat i samma situa-tion som han själv. Han be-härskar i varierande grad fem olika språk idag.

– Varje nytt språk gör dig till en ny människa, hävdar Francesko och menar att språkkunskaper är ovärderli-ga brobyggare mellan männi-skor och samhällen.

Hans modersmål är unger-ska, fyra års gymnasiestudier gav också goda kunskaper i tyska språket.

I Gulag lärde han sig till-räckligt mycket italienska för att efter frigivningen kunna ta sig till Italien istället för att återigen hamna i Ungern som fortfarande var i ryssar-nas händer.

Svenska språket lärde han sig relativt fort efter ankom-sten till vårt land och senare har han via media skaffat sig elementära grundkunskaper i engelska och franska.

Jag frågar efter specifika tillfällen och händelser som gjort djupast intryck på ho-nom.

– Det var ett liv i djupaste förnedring, svarar Francesko. Den mat vi fick var tillräck-ligt för att hålla oss vid liv och utföra det arbete Sovjetstaten behövde, men inte mer.

Till exempel bestod den knapphändiga dagsransonen av mat i huvudsak av salt fisk och fem dl havre- eller korn-gröt toppad med en fingerborg olja samt 3-5 hg gammalt bröd och en halv liter sur sop-pa kokad på frysta rotfrukter. Soppan kallades Balanda och smakade avskyvärt.

– Vi blev dessutom tvungna att underkasta oss regelbund-na avlusningsåtgärder. Då skulle hela kroppen skrubbas och rakas, från skallen, arm-hålorna och ner till könshå-ren. Allt för att hålla ohyra borta.

Det dagliga arbetet var fruktansvärt tungt och bestod huvudsakligen av att avverka skog, oftast med bara händer-na som verktyg trots att tem-peraturen vintertid sjönk ner-åt 35-40 minusgrader.

– Fattar du vad det innebär

Francesko Wittorio Kovács – överlevareNUMMER 47 • 2012 •

I nio år var Francesko Kovács fånge i Gulag, Stalins fångläger i Sibirien. Efter diktatorns död fick han amnesti och fick resaförst till Italien och sedan till Sverige.