INNEHÅLL    För  människan  och  gemenskapen    DEL  1.  VAD  ÄR  EN  MÄNNISKA  1.1  MÄNNISKOBILDEN  1.1.1  Frihet  att  tänka  och  känna  –  begränsad  frihet  att  handla  1.1.2  En  annan  människa  är  din  inre  spegel  1.1.3  Det  jag  gör  mot  en  annan,  det  gör  jag  mot  mig  själv  i  mitt  inre  1.1.4  Jag  är  medveten,  alltså  är  jag  1.1.5  Ont  kan  endast  repareras  med  gott  1.1.6  Jämlikhet  förutsätter  gemensamt  ansvar    1.2  DE  MÄNSKLIGA  RIKEDOMARNA    1.3  MÄNSKLIGA  HÄMNINGAR    1.4  ANDLIGHET  OCH  LIVSENERGI    1.5  PERSONLIGHETENS  UTVECKLING    DEL  2.  METODER  FÖR  MÄNNISKOKÄNNEDOM  2.1  MÄNNISKOSYN    2.2  BEKRÄFTANDE  RESPONS    2.3  HANDLEDNING    2.4  TERAPI    2.5  GRUPPTERAPI  OCH  GRUPPROCESS    2.6  DEN  TERAPEUTISKA  GEMENSKAPEN    DEL  3.  EN  HANDBOK  FÖR  DITT  LIV  3.1  HUR  DU  LÄR  KÄNNA  DIG  SJÄLV  3.1.1  Självkännedom  och  självförtroende    3.1.2  Var  medveten  om  dina  känslor  3.1.3  Känn  dig  själv  genom  en  annan  person  3.1.4  Hur  ska  man  se  på  det  traumatiska?  3.1.5  Att  vara  eller  inte  vara?  Det  svåra  att  uttrycka  sig  3.1.6  Hur  är  du  uppfostrad?  3.1.7  Varför  är  kärlek  så  svårt?    3.2  HUR  BEMÖTA  KÄNSLOR  3.2.1  Är  du  ett  offer  för  dina  känslor  3.2.2  Hur  ska  man  bemöta  negativa  känslor  3.2.3  Alltför  snäll  eller  ansvarskännande  3.2.4  Hur  undvika  att  bli  sårad  

 3.3  HUR  HANTERA  STRESS  3.3.1  Människan  är  en  helhet  3.3.2  Sund  och  osund  stress  3.3.3  Att  vilja  är  att  stressa  3.3.4  Symtomen  är  nyttiga  larmsignaler  3.3.5  Hur  hantera  stress    3.4  HUR  BEHANDLA  BEROENDE  3.4.1  Ingen  vill  vara  beroende  3.4.2  Jämför  fördelarna  3.4.3  Individuell  vård  3.4.4  Självkännedom  med  hjälp  av  en  kamratstödsgrupp    DEL  4.  EN  HANDBOK  FÖR  GEMENSKAPEN  4.1  ARBETSRO  OCH  MOTIVATION  I  SKOLAN  4.1.1  Vad  är  meningen  med  skolan?  4.1.2  Lärare  –  känn  dig  själv  4.1.3  Vad  motiverar  en  människa?  4.1.4  Hur  bemöta  en  problemelev  4.1.5.  Hur  hantera  en  bullrig  klass  4.1.6  Hur  skapa  arbetsro  4.1.7  Lärarens  verktygsback    4.2  HUR  HANTERA  MOBBNING  4.2.1  Hur  förebygga  och  hindra  mobbning  4.2.2  Hur  bemöta  mobbaren  och  den  mobbade  4.2.3  När  någon  baktalar  en  4.2.4  Hur  hindra  destruktivt  agerande    4.3  SAMARBETE  OCH  ARBETSGLÄDJE  4.3.1  Hur  man  skapar  sammanhållning  4.3.2  Medvetet  ledarskap  4.3.3  Förändringsmotstånd  4.3.4  Hur  handskas  med  konflikter    DEL  5.  ETT  SUNT  SAMHÄLLE  –  SUNDA  MÄNNISKOR    Bilaga  1   Grundtankarna  i  Conscientiametoden  Bilaga  2   De  mänskliga  rikedomarna  och  hämningarna  Bilaga  3   Conscientiametoden  som  process  Bilaga  4     Frågor  för  självkännedom  Bilaga  5     Frågor  om  atmosfären  i  arbetsgemenskapen  Bilaga  6   Gemensamt  ansvar  och  jämlikhet  i  organisationsschemat    LITTERATUR        

     FÖR  MÄNNISKAN  OCH  GEMENSKAPEN    Alla  människor  vill  känna  kärlek  och  gemenskap.  Vi  vill  njuta  av  livet.  När  vi  betraktar  himlens  stjärnor  eller  havet  blir  vi  medvetna  om  alltets  oändlighet  och  vår  egen  litenhet.  Inför  naturens  skönhet  upplever  vi  skönheten  i  vårt  eget  inre.  Vi  känner  oss  oändligt  viktiga  och  unika.  Alla  hoppas  vi  på  kärlek,  för  vi  förstår  att  i  kärleken  finns  lyckan.        Att  känna  kärlek  är  livets  grundkänsla.  Kärlek  är  att  vilja  det  goda  och  handla  därefter.  Vår  uppgift  är  att  i  mån  av  möjlighet  använda  vår  förmåga,  våra  kunskaper  och  erfarenheter  för  det  gemensamma  bästa.  För  att  livet  ska  kännas  meningsfullt  behöver  vi  andra  människor  och  en  gemenskap.  Genom  andra  människor  lär  vi  känna  oss  själva.  Vi  är  på  ett  sunt  sätt  beroende  av  varandra.  Individen  mår  bra  när  gemenskapen  mår  bra.    En  sund  gemenskap  kännetecknas  av  solidaritet,  jämlikhet  och  gemensamt  ansvar.  De  är  förutsättningar  för  att  uppfostran,  arbetsliv  och  social  verksamhet  ska  präglas  av  rättvisa.  Ett  sunt  samhälle  har  en  välgörande  effekt  på  medborgarna.        Varför  är  det  då  så  svårt  med  kärlek  och  lycka?  Det  goda  som  människan  vill  uppnå  blir  ibland  destruktivt.  Vi  handlar  inte  alltid  så  klokt  utan  orsakar  lidande  och  sjukdom.  Till  viss  del  handlar  vi  självcentrerat,  elakt  och  övermodigt  –  alltså  destruktivt  gentemot  oss  själva,  våra  medmänniskor  och  omgivningen.  Ingen  av  oss  är  fullkomlig.        Vi  lever  i  en  global  gemenskap  där  konkurrens,  girighet,  ytlighet,  egoism  och  känslolöshet  är  grundläggande  värden  i  det  ekonomiska  livet.  Detta  har  stor  inverkan  på  människan,  familjerna,  skolan,  arbetet,  kulturen  och  miljön.  De  ekonomiska  värdena  ger  näring  åt  det  allra  sjukaste  hos  människan.        Människosläktet  är  antagligen  det  enda  faktiska  hotet  mot  naturens  jämvikt.  Det  är  verkligen  inget  under  att  både  människorna  och  naturen  protesterar  starkt.        En  förutsättning  för  personlig  utveckling  och  samarbetsförmåga  är  att  man  utvecklar  sin  psykiska,  fysiska  och  sociala  förmåga.  En  öppen  och  respektfull  kontakt  med  andra  och  därigenom  med  sig  själv  är  viktig,  särskilt  i  yrken  där  man  hela  tiden  möter  människor  (till  exempel  lärare,  sjuksköterskor,  socialarbetare,  läkare,  terapeuter,  kundrådgivare  eller  förmän).    En  tydlig  människosyn  hjälper  oss  att  möta  människor,  oavsett  om  de  är  glada,  hjälpsamma,  rädda  eller  aggressiva.        Sokrates  hävdade  att  det  enda  han  visste  var  att  han  ingenting  visste.  Ändå  kände  han  att  alla  människor  står  i  förbindelse  med  sanningen.  Det  som  behövs  är  en  barnmorska  som  förlöser  sanningen.  Sokrates  motto  var:  känn  dig  själv!        Syftet  med  den  här  boken  är  att  skärskåda  människan,  kollektivet  och  samhället  ur  två  perspektiv.  Meningen  är  dels  att  stärka  medvetenheten  om  rikedomen  i  att  vara  människa  och  att  skapa  en  idealbild  av  en  kärleksfull  gemenskap  och  ett  kärleksfullt  samhällssystem,  dels  att  göra  oss  medvetna  om  våra  hämningar  och  om  det  sjuka  i  samhället.  Den  sociala  miljön  påverkar  individen  mycket  starkt;  i  en  ojämlik  värld  mår  inte  ens  friska  människor  bra.        I  del  1  läggs  grunden  för  en  tydlig  människosyn  som  fungerar  som  referensram  för  resonemanget.  I  del  2  presenteras  de  centrala  arbetsmetoder  som  i  fortsättningen  används  för  de  praktiska  syftena.    Del  3  behandlar  följande  teman  ur  individens  synvinkel:  självkännedom,  att  möta  känslor,  uppfostran,  sexualitet,  hälsa  och  stress.  Del  4  tar  upp  kollektivet:  arbetsro,  motivation,  samarbete,  mobbning,  arbetsglädje  och  ledarskap.  I  del  5  skisseras  en  idealbild  av  ett  friskt  samhälle  och  friska  människor.    Boken  är  upplagd  som  en  handbok  för  att  läsaren  ska  kunna  välja  det  ämne  som  intresserar  mest.  

 Conscientia  är  medvetenhet  Bokens  sätt  att  närma  sig  ämnet  kallas  conscientiametoden.  Ordet  conscientia  är  latin  och  betyder  medvetenhet.        Metodens  människosyn  bygger  till  största  delen  på  Sokrates  tankar.  Liknande  resonemang  finner  man  också  hos  Lao  Zi  eller  Konfucius  och  naturligtvis  i  kristendomen.  Den  ryska  författaren  Fjodor  Dostojevskij,  den  tyska  psykoanalytikern  Erich  Fromm  och  den  österrikiska  psykoanalytikern  Viktor  Frankl  har  också  de  haft  stort  inflytande.  En  av  de  viktiga  utgångspunkterna  är  den  integrala  psykoanalysen,  där  ordet  ”integral”  kommer  från  ambitionen  att  förena  de  psykiska,  fysiska  och  sociala  dimensionerna.  Denna  skola  grundades  av  den  brasiliansk-­‐österrikiska  psykoanalytikern  Norberto  R.  Keppe.  Mot  denna  bakgrund  tillämpas  kognitiva  metoder.        I  modellen  för  utvecklande  av  kollektivets  struktur  har  jag  tagit  exempel  från  de  brasilianska  jordlösa  lantarbetarnas  rörelse  MST  (Movimento  dos  Trabalhadores  Rurais  sem  Terra).  Rörelsen  har  omkring  en  och  en  halv  miljon  medlemmar,  och  den  har  30  års  erfarenhet  av  att  tillämpa  delaktighet,  det  vill  säga  direkt  demokrati.  Rörelsen  har  inspirerats  av  bland  andra  den  ryska  pedagogen  Anton  Makarenko,  den  brasilianska  pedagogen  Paulo  Freire  och  den  frihetsteologi  som  praktiseras  inom  den  katolska  kyrkan.        De  synsätt  som  presenteras  i  boken  har  jag  tillägnat  mig  under  mina  30  år  som  terapeut,  arbetsledare,  utbildare  och  medborgaraktivist.  I  den  här  boken  försöker  jag  popularisera  den  psykodynamiska  individualterapin,  utifrån  den  skapa  en  kollektiv  terapiform  och  låta  dem  ingå  i  en  hälsofrämjande  social  struktur.  Förslagen  och  idéerna  i  boken  siktar  mot  bästa  tänkbara  mål.  Metodutvecklingen  har  inte  begränsats  av  funderingar  på  vad  som  är  praktiskt  möjligt  och  vad  som  inte  är  det.          Jag  är  mycket  tacksam,  särskilt  mot  alla  mina  klienter,  för  den  inspiration  och  erfarenhet  jag  fått.  Jag  tackar  mina  vänner  och  arbetskamrater:  Adalberto  Floriano  Greco  Martins,  Ademir  Barqueiro,  Airton  Rubenich,  Birgit  Lindström,  Bo  Johansson,  Carita  Glasgow,  Claudia  Pacheco,  Dan  Koivulaakso,  Elaine  Rose,  Elisabet  Wichel,  Emerson  Giacomelli,  Franscisco  Mayer,  Helmi  Stigell,  Ingela  Johansson,  Janaína  Stronzake,  Janika  Wagner,  Johan  Aura,  João  Pedro  Stedile,  Kerstin  Ranthe,  Kristiina  Alaja,  Leif  Bodin,  Markku  Simula,  Magnus  Westerlund,  Marja  Kokkinen,  Marli  Zimermann  de  Moraes,  Martin  Sternhufvud,  Moacir  Vilela,  Pekka  Lallukka,  Pedro  Cristoffoli,  Raimo  Vainio,  Riitta  Wahlström,  Salete  Souza,  Sandra  Nunes  Rodrigues,  Seppo  Simula  och  Tom  Johansson.  Jag  är  djupt  tacksam  mot  min  förra  terapeut  och  handledare  Norberto  Keppe,  som  väckte  mitt  intresse  för  psykoanalysen,  och  min  far  Heimo  Simula  som  alltid  med  glädje  har  stöttat  mitt  arbete.  Med  åsikter  och  stöd  har  också  mina  döttrar  Natasha  och  Adriana  deltagit  i  skrivprocessen.  Ett  kärt  tack  för  det.        Exemplen  i  boken  är  tagna  ur  verkliga  situationer  och  ur  handlednings-­‐  och  terapisamtal.  De  är  omskrivna  så  att  ingen  person  kan  identifieras.  Å  andra  sidan,  ju  mer  du  tycker  att  texten  handlar  om  just  dig,  dess  bättre  är  det.          Jag  hoppas  att  boken  är  till  nytta  också  för  dig  som  känner  dig  osäker,  trött  och  sårbar.  Man  blir  svag  av  att  försöka  vara  stark  och  säker,  men  det  är  befriande  att  acceptera  medvetenheten  om  sin  egen  svaghet:  den  öppnar  en  förbindelse  till  den  mänskliga  rikedomen  inom  dig.    

 VAD  ÄR  EN  MÄNNISKA?      1.1.    MÄNNISKOBILDEN      Vad  är  en  människa?  Hur  blir  en  människa  sådan  som  hon  är?  Varför  förtrycker  någon  en  annan  och  varför  krigar  folken?  Hur  påverkas  hälsan  av  viljan?  Varför  lider  människor  fastän  allt  till  synes  är  bra?  På  de  här  frågorna  grubblar  filosofer,  teologer,  vetenskapsmän  och  alla  vanliga  människor,  var  och  en  ur  sitt  eget  perspektiv.          Människan  vill  väl  och  handlar  som  hon  tror  är  bäst.  Men  när  hon  är  ur  balans  och  kanske  känner  stark  avund,  då  blir  det  goda  ont  och  det  onda  gott.  En  pappa  som  varit  sträng  och  slagit  sitt  barn  blir  illa  till  mods  och  ångrar  sig.  När  en  mamma  har  tjatat  grämer  det  henne  efteråt.  En  lärare  som  argt  tillrättavisar  en  elev  har  goda  avsikter,  men  ångrar  efteråt  sin  ilska.  När  man  talar  illa  om  en  annan  kan  det  kännas  som  om  man  njöt  av  den  personens  svaghet,  men  det  är  inte  det  samma  som  att  känna  lycka.    Då  man  lyckas  med  att  hämnas  en  oförrätt  känner  man  kanske  en  flyktig  njutning,  men  samtidigt  känns  det  inte  bra.        Jean-­‐Jacques  Rousseau  (fransk  filosof,  1712-­‐78)  trodde  att  människan  föds  god  men  fördärvas  av  samhället.  Det  ligger  mycket  i  det,  men  jag  tror  att  vi  alla  föds  fysiskt  och  psykiskt  ofullständiga.  Det  sjuka  samhället  är  kanske  den  viktigaste  enskilda  orsaken  till  att  människor  blir  sjuka.  En  människa  har  tre  nivåer:  den  psykiska,  den  fysiska  och  den  sociala.          Den  psykiska  nivån:  Människan  agerar  i  sin  psykiska  skepnad,  hon  tänker  (det  intellektuella),  känner  (sinnen,  perception)  och  har  en  andlig  dimension.    Hon  är  medveten  om  sig  själv  och  sin  omgivning  och  använder  sin  vilja  när  hon  handlar.  Den  andliga  nivån  är  den  djupaste  dimensionen,  ur  dess  djup  styrs  känslorna  och  på  en  ytligare  nivå  tankarna.  Det  andliga  kallas  också  det  metafysiska  planet  (meta  betyder  det  som  är  bortom).        Den  fysiska  nivån:  Människan  växer,  rör  sig,  arbetar,  insjuknar,  tillfrisknar,  utvecklas  på  det  sexuella  planet  och  åldras.  Kroppen  lever  och  fungerar.  Psyke  och  kropp  har  ett  nära  samband:  känsloaktiviteten  verkar  direkt  på  de  neurologiska  och  hormonella  funktionerna  och  därmed  också  på  kroppens  hälsa  eller  ohälsa.  Människan  påverkar  sin  hälsa  så  att  hon  antingen  främjar  eller  skadar  den.          Den  sociala  nivån:  Redan  som  foster  har  människan  kontakt  med  sin  omgivning.  I  livmodern  känner  och  upplever  hon  vad  som  sker  i  omgivningen  och  mammans  sinnesstämningar.  Hon  föds  och  påverkas  av  sina  föräldrar,  sina  närstående  och  senare  allt  mera  av  samhället.  All  denna  kontakt  får  henne  att  mogna  eller  krympa  som  människa.  Hon  är  benägen  att  härma,  att  tillägna  sig  sådant  beteende  som  hon  uppfattar  som  vedertaget.        När  en  människa  mår  dåligt  märks  det  på  olika  sätt,  i  form  av  psykiska  symtom,  fysisk  smärta  eller  sjukdom,  problem  med  mänskliga  relationer  eller  funktionsstörningar.    Orsakerna  till  svårigheterna  är  av  många  slag  och  anknyter  sannolikt  till  följande  delområden:  den  historiska  bakgrunden,  det  genetiska  arvet,  den  fysiska  miljön,  samhället  och  viljan.        Viljan  är  en  viktig  faktor  eftersom  den  inbegriper  frihet  och  därigenom  möjlighet  till  förändring,  befrielse.  Med  sin  vilja  styr  människan  sin  intellektuella  aktivitet,  sin  känslo-­‐  och  tankeverksamhet  och  därmed  sitt  beteende  och  sina  handlingar.  I  viljan  ingår  

hoppet  om  ett  bättre  liv  också  då  levnadsomständigheterna  förblir  oförändrade.  Sitt  eget  förhållningssätt  kan  man  ändra.  Förhållningssätt  och  inställning  till  livet  är  en  fråga  om  vilja.  Epiktetos  (grekisk  filosof,  55-­‐136  f.  Kr.)  ansåg  att  det  viktigaste  med  viljan  inte  är  själva  saken  eller  händelsen,  utan  hur  man  förhåller  sig  till  den.          Människan  är  medveten  om  sin  existens  och  sin  omgivning,  annars  skulle  hennes  liv  sakna  mening.  I  det  medvetna  ingår  den  andliga  dimensionen,  liksom  nivåerna  för  känslo-­‐  och  tankeverksamhet.          Den  enkla  figuren  nedan  beskriver  en  människa  och  hur  olika  begrepp  och  funktioner  placerar  sig  i  helheten.      Figur  sid.  17    MEDVETENHET  VILJA  ANDLIGA  HANDLINGAR  KÄNNER  TÄNKER    FYSIOLOGISKA  AKTIVITETER  NEUROLOGISKA  HORMONELLA  IMMUNOLOGISKA    REAKTION/BETEENDE/HANDLING    Figuren  är  till  hjälp  då  man  vill  utveckla  de  grundtankar  om  människan  som  presenteras  i  det  följande.  Ett  sammandrag  av  grundtankarna  finns  i  bilaga  1,  där  de  enkelt  kan  kopieras  och  exempelvis  placeras  på  arbetsgemenskapens  eller  familjens  anslagstavla.      1.1.1  Frihet  att  känna  och  tänka  –  begränsad  frihet  att  handla    Viljan  är  människans  frihet  att  välja  förhållningssätt  i  livets  skiftande  lägen.  Människan  är  fri  i  sina  andliga  val  och  i  sin  känslo-­‐  och  tankeverksamhet.  I  det  avseendet  kan  ingen  kontrollera  henne.  Men  vi  måste  begränsa  våra  handlingar:  vi  får  inte  göra  vad  som  helst.  Det  är  det  psykiska  livets  ständiga  utmaning.          Människan  ansvarar  för  sina  handlingar  så  långt  hennes  frihet  sträcker  sig.  Ett  växande  barn  får  hela  tiden  mera  frihet,  och  dess  ansvarsområde  blir  större.  En  förman  har  mera  ansvar  än  en  underställd,  han  eller  hon  har  ju  större  frihet  att  fatta  beslut.  Föräldrar  har  ansvar  för  sina  barn  i  den  mån  de  har  möjlighet  –  alltså  frihet  –  att  styra  barnets  handlande.        Ansvar  är  alltså  frihet  att  använda  sin  förmåga  och  kunskap  för  någon  sak.  En  ansvarsfull  människa  använder  sina  möjligheter  för  det  allmänna  bästa.  Ansvar  förutsätter  frihet  och  frihet  betyder  ansvar.  Ansvar  och  frihet  har  alltså  samma  betydelse,  orden  beskriver  olika  sidor  av  samma  sak.        Frågar  man  sina  arbetskamrater  vem  som  vill  ha  mera  ansvar,  då  tittar  alla  ner.  Frågar  man  vem  som  vill  ha  mera  frihet  lyfter  alla  handen.  Människor  associerar  ordet  ansvar  med  tvång:  måste,  får  inte.  Det  har  alltså  en  negativ  klang,  medan  frihet  uppfattas  som  motsatsen  till  ansvar.  För  att  unga  människor  ska  lära  sig  att  associera  frihet  med  ansvar  

och  ansvar  med  frihet  vore  det  bra  om  man  redan  i  skolan  använde  ordet  ”frihet”  när  man  talar  om  ansvar.        Vårt  beteende  och  agerande  styrs  i  hög  grad  utifrån.  Samhällssystemet,  lagen  och  maktstrukturerna  sätter  gränser  för  individens  handlande.  Det  som  du  måste  göra  ingår  inte  i  din  frihetssfär  och  därför  har  du  heller  inte  ansvar  för  det.  Däremot  kan  du,  åtminstone  i  viss  mån,  själv  välja  hur  du  gör  det  du  måste  göra.  Tvång  eliminerar  friheten  och  därmed  också  ansvaret.        Under  sin  tid  i  koncentrationsläger  upplevde  Viktor  Frankl  att  vakterna  kunde  bestämma  om  allt  som  man  fick  eller  inte  fick  göra.  Han  kände  sig  ändå  fullständigt  fri  i  sina  tankar  och  känslor.  Till  det  yttre  var  han  en  fånge  som  saknade  frihet,  men  inombords  kände  han  sig  alltjämt  fri.  Han  hade  frihet  att  handla  på  ett  andligt  plan,  känna,  tänka  och  förhålla  sig  till  sin  situation  på  sitt  alldeles  eget  sätt.  Denna  medvetenhet  om  den  inre  friheten  hjälpte  honom  genom  den  långa  riskfyllda  tiden  och  det  svåra  lidandet.        Det  är  nödvändigt  att  styra  människans  handlande  med  regler  eller  lagar  som  gruppen  definierar:  man  får  inte  ljuga,  inte  slå,  inte  döda,  man  måste  hålla  sina  löften,  man  måste  vara  med  och  upprätthålla  samhällets  tjänster  genom  att  betala  skatt.  Men  försöker  man  bestämma  över  en  människas  psykiska  funktioner  blir  resultatet  vanligen  inte  det  avsedda  utan  tvärtom.  Ifall  någon  exempelvis  säger  till  dig  att  du  inte  får  vara  arg,  då  ilsknar  du  verkligen  till.  Om  du  måste  vara  glad  försvinner  glädjen.    Samma  sak  gäller  sömnen.  Det  går  inte  att  somna  när  du  tänker  att  du  nödvändigt  borde  göra  det.  Kan  du  förälska  dig  på  befallning?        När  man  säger  ”gråt  inte”  till  ett  barn  får  barnet  lust  att  gråta  ännu  mera.  Ett  barn  som  är  ängsligt  och  får  höra  ”var  nu  inte  rädd  i  onödan”,  kan  rentav  uppfatta  det  som  sårande.    Säger  man  ”ser  du  inte  alls  det  goda  och  värdefulla  i  ditt  liv”  till  en  person  som  lider  av  depression,  känner  han  sig  totalt  missförstådd.  Kräver  du  spontanitet  och  självsäkerhet  av  dig  själv  blir  du  bara  än  mer  betryckt.  Order,  krav  och  förbud  biter  inte  på  det  som  sker  inom  oss,  för  vi  har  frihet.        Var  och  en  kan  lätt  se  hur  psyket  inverkar  på  kroppen.    När  man  är  rädd  eller  känner  hat  blir  ansiktsuttrycket  spänt,  andningen  stannar  upp  eller  blir  snabbare,  hjärtat  börjar  bulta,  musklerna  spänns  och  händerna  börjar  skaka.  Glädje  syns  genast  i  ansiktet.  Det  heter  att  ögonbrynen  talar.  När  man  känner  ångest  reagerar  det  sympatiska  nervsystemet  med  att  varva  upp  och  det  parasympatiska  med  att  samtidigt  bromsa.  Det  uppstår  en  kortslutning  som  är  mycket  stressande.        Livsbejakande  känslor  som  glädje  och  kärlek  balanserar  den  neurologiska,  hormonella  och  immunologiska  aktiviteten  och  bidrar  på  så  vis  till  fysisk  hälsa.  En  avslappnande  vila  är  en  effektiv  medicin  som  balanserar  kroppens  fysiologiska  funktioner.        Detta  gäller  också  i  motsatt  riktning:  kroppen  påverkar  känsloaktiviteten.  Trötthet  gör  en  människa  lättirriterad.  Tandvärk  gör  ingen  glad  utan  vanligen  reagerar  man  med  misslynthet,  alltså  en  negativ  känsla.    Också  här  gäller:  det  är  inte  själva  värken  som  är  avgörande  utan  hur  man  förhåller  sig  till  den.        Det  känns  självklart  att  glädje,  tacksamhet,  intresse,  anspråkslöshet  och  kärlek  förlänger  livet.  En  100-­‐årig  lantbrukare  intervjuades  i  en  tidning.  På  bilden  som  kompletterade  texten  satt  han  på  en  åsna  med  sina  minst  100  avkomlingar  i  bakgrunden.  Reportern  frågade  mannen  vad  som  var  hemligheten  med  hans  långa  liv,  och  han  svarade:  ”Nyfikenhet”.  Reportern  frågade  vidare  vad  mannen  vid  denna  ålder  ännu  önskade  av  livet,  efter  att  ha  upplevt  allt.  Gamlingen  svarade:  ”Att  få  börja  om  från  början  igen”.    

       Vi  reagerar  utifrån  vår  vilja.  Om  viljan  är  god,  är  reaktionerna  livsbejakande.  Är  känslorna  negativa  blir  reaktionerna  lamslående  eller  aggressiva.  Då  jag  får  erkänsla  för  ett  gott  arbete  kan  jag  känna  tacksamhet,  men  ifall  erkänslan  känns  som  ett  krav  kan  jag  också  reagera  med  olust.    Min  reaktion  vittnar  om  det  som  händer  inom  mig  just  då.  Ifall  någon  blir  förtjust  i  mig  och  visar  det,  kan  det  hända  att  jag  känner  rädsla  eller  blir  glad.  Försöker  någon  såra  mig  kan  jag  bli  stött  eller  reagera  med  förvånat  intresse  och  undra  varför  den  personen  beter  sig  så  konstigt.          Nedanstående  grundtanke  beskriver  detta  kortfattat.  Intill  den  finns  en  metafor  och  en  enkel  bildsymbol  som  stöd  för  minnet  och  kommunikationen.      Grundtanke   Metafor  och  bildsymbol  Vi  har  frihet  att  känna  och  tänka  men  begränsad  frihet  att  handla.  Frihet  betyder  ansvar  och  ansvar  förutsätter  frihet.  De  har  alltså  samma  betydelse.  Med  vår  vilja  styr  vi  vår  psykiska  aktivitet,  vårt  beteende  och  våra  handlingar.  På  så  sätt  styr  vi  också  kroppens  fysiologiska  funktioner.    

Jag  är  kapten  på  min  egen  skuta    MEDVETANDE  VILJA  ANDLIGA  HANDLINGAR  KÄNNER  TÄNKER    

   Människan  agerar  alltså  aktivt.  Med  sin  vilja  handskas  hon  med  det  goda  och  det  onda  hon  möter.          Det  är  befriande  att  bli  medveten  om  sitt  ansvar.  Befrielse  är  att  känna  frihet.  En  människa  som  intar  en  offer-­‐  eller  martyrhållning  förnekar  sin  frihet,  alltså  någonting  mycket  grundläggande  i  sig  själv.  Hon  stänger  in  sig  i  det  onda  som  hon  lider  av.  Offerattityden  är  i  själva  verket  ett  större  ont  än  själva  problemet.        När  vi  kommer  ihåg  och  är  medvetna  om  detta  reagerar  vi  inte  så  lätt  med  att  beskylla  och  fördöma  andra  människor  eller  själva  livet.  Även  om  min  far  är  orimligt  sträng  reagerar  jag  inte  med  offerattityd  utan  försöker  att  så  klokt  som  möjligt  anpassa  mig  till  min  svåra  situation.  Jag  fördömer  inte  min  far  och  jag  kräver  inte  att  han  ska  vara  på  ett  annat  sätt.  Jag  försöker  så  gott  det  går  undvika  onödigt  lidande.  Jag  blir  inte  bitter,  jag  ruvar  inte  på  missnöje  och  hat.  I  mån  av  möjlighet  försöker  jag  hjälpa  honom  att  bli  medveten  om  sitt  problem.        Den  här  grundtanken  kan  man  behandla  i  arbetsgemenskapen,  hemma,  i  skolan  eller  i  vilken  grupp  som  helst,  och  till  exempel  ta  upp  följande  frågor  till  gemensam  diskussion:    

-­‐ När  du  är  glad,  betyder  det  då  att  du  har  bestämt  dig  för  att  vara  glad?  -­‐ Blir  du  sårad  om  någon  försöker  förolämpa  dig?  Vad  känner  du  vanligen  då?  -­‐ Blir  du  kär  i  en  person  som  kräver  att  du  ska  förälska  dig  i  henne?  Hur  reagerar  

du?  -­‐ Har  din  förman  ett  större  ansvarsområde  än  du?  Motivera.  -­‐ Varför  tror  du  att  människor  vanligen  gillar  frihet  mer  än  ansvar?  -­‐ Vad  händer  i  din  kropp  när  du  känner  glädje,  kärlek,  rädsla  eller  vrede?  Beskriv  

de  olika  känslornas  verkningar.  -­‐ Hur  reagerar  din  kropp  på  sexuella  fantasier?  

 

 1.1.2  En  annan  människa  är  din  inre  spegel    Alla  mänskliga  faktorer  finns  i  oss  alla.  Vi  bär  på  kärlek,  mod,  ärlighet,  glädje,  påhittighet,  ansvarskänsla  –  det  vill  säga  stora  mänskliga  resurser.  Eftersom  ingen  av  oss  är  fullkomlig  har  alla  också  brister,  alltså  hämningar  i  högre  eller  lägre  grad.  Hämningar  är  hinder  som  begränsar,  förnekar  och  förvränger  det  rika  hos  människan  och  även  verkligheten.  Hämningar  är  neuroser,  sjukdomar  i  människans  psyke  och  hör  till  det  psykopatologiska.        Det  betyder  att  de  mänskliga  drag  som  jag  ser  hos  andra  också  finns  i  mig:  inte  på  samma  sätt  eller  i  samma  utsträckning,  utan  i  någon  form  och  i  någon  mån.  Ingen  av  oss  är  precis  lik  någon  annan  i  fråga  om  någon  av  faktorerna.  Med  avseende  på  det  inre  är  vi  ändå  varandras  spegelbilder.  När  jag  ser  på  dig  förnimmer  jag,  det  vill  säga  blir  medveten  om,  något  som  i  någon  form  också  finns  hos  mig.  Om  du  berör  mig  starkt  emotionellt  är  det  ett  tecken  på  att  du  är  viktig  för  mig  och  väcker  en  betydelsefull  insikt  i  mig.        En  människa  som  i  särskilt  hög  grad  gläder,  irriterar  eller  gör  mig  betryckt  är  därför  på  något  sätt  min  inre  spegel,  för  i  henne  ser  jag  ju  sådant  som  får  mig  att  reagera  starkt.  När  din  glädje  väcker  medvetenhet  om  min  glädje,  som  jag  kan  reagera  positivt  på,  då  smittar  glädjen.  Ditt  högmod  och  din  avund  väcker  rädsla  hos  mig,  för  jag  känner  att  de  kan  göra  mig  medveten  om  högmodet  och  avunden  i  mig  själv.        Jag  kan  också  reagera  negativt  på  din  glädje.  Jag  vill  inte  se  din  glädje  eftersom  jag  själv  inte  vill  känna  glädje.  Jag  försöker  undvika  dig  och  talar  illa  om  dig.  Din  glädje  avslöjar  för  mig  min  negativa  attityd  till  glädje.  Inre  spegling  fungerar  alltså  också  genom  motsatser.  Din  initiativkraft  och  flit  väcker  i  mig  insikt  om  min  egen  passivitet,  mitt  negativa  sätt  att  förhålla  mig  till  mina  möjligheter.    Grundtanke   Metafor  och  bildsymbol  Allt  jag  ser  hos  andra  finns  på  något  sätt  också  hos  mig  själv.  Eftersom  alla  mänskliga  egenskaper  finns  i  alla  människor,  finns  allt  det  jag  ser  hos  dig  också  i  mig.  Din  glädje  väcker  medvetenhet  om  glädjen  i  mig  –  eller  tvärtom,  din  glädje  kan  väcka  medvetenhet  om  sorgen  i  mig.    

 Vi  är  varandras  inre  speglar.    

   Den  här  grundtanken  lättar  avsevärt  på  många  inbördes  spänningstillstånd.  Konflikter  och  besvärlig  personkemi  inom  familjen  och  på  arbetsplatsen  är  en  viktig  möjlighet  till  självrannsakan,  självkännedom.  Bottnen  går  ur  ångesten  och  vreden.    Det  är  inte  klokt  att  döma  en  annan  människa,  för  då  dömer  man  samtidigt  sig  själv.          Till  och  med  en  mobbad  person  kan  genom  sin  mobbare  bli  varse  sina  egna  förhållningssätt.    En  mobbad  person  ger  vanligen  psykisk  makt  åt  mobbarens  ord  som  är  avsedda  att  vara  kränkande.    Han  förlamar  sin  egen  handlingsförmåga  och  söker  orsaken  till  kränkningen  hos  sig  själv,  fastän  mobbaren  i  själva  verket  bär  fullt  ansvar  för  sina  handlingar.  

     Ett  accepterande  av  den  medvetenhet  som  väcks  genom  identifikation  stärker  självkänslan,  vilket  främjar  personlig  utveckling.  Att  gå  till  sig  själv  i  stället  för  att  beskylla  andra  är  ett  bevis  på  ödmjukhet.  I  orientalisk  visdom  heter  det  att  ”Din  värsta  fiende  är  din  bästa  lärare”.        I  en  grupp  kan  man  begrunda  den  inre  spegeln  med  hjälp  av  följande  frågor:    

-­‐ Är  människor  i  princip  likvärdiga?  Om  inte,  på  vilket  sätt  är  de  då  olikvärdiga?  -­‐ Är  människors  sätt  att  handla  likvärdiga?  Om  inte,  ge  exempel.  -­‐ Är  det  möjligt  att  du  saknar  någon  mänsklig  egenskap,  som  kärlek,  ärlighet,  

omdöme,  glädje,  kreativitet…?  Om  ja,  vilken  i  så  fall?    -­‐ Anser  du  dig  vara  fullkomlig,  alltså  felfri,  med  avseende  på  någon  enda  mänsklig  

egenskap?  Om  ja,  vilken  i  så  fall?  -­‐ Upplever  du  att  dina  föräldrar  är  dina  psykiska  speglar?  I  fråga  om  vilka  faktorer  

speciellt?  -­‐ Har  du  träffat  någon  person  som  gjorde  dig  så  ångestfull,  rädd  och  arg  att  du  blev  

alldeles  ifrån  dig?  Beskriv  denna  person.    1.1.3  Det  jag  gör  mot  en  annan,  det  gör  jag  mot  mig  själv  i  mitt  inre    Människans  reaktioner  och  handlingar  är  följder  av  det  som  sker  i  hennes  inre.    Den  som  känner  glädje  visar  det  också  utåt.  Den  som  är  rädd  kryper  ihop  också  i  sin  yttre  skepnad.  En  människa  som  är  arg  beter  sig  aggressivt.  Den  som  gör  gott  mot  andra  känner  värme  och  kärlek.        Människans  beteende  och  handlingar  uttrycker  hennes  känslor  och  andliga  handlingssätt.  Att  känna  är  en  verksamhet  på  känslonivån,  jämförbar  med  tankeverksamheten.  När  jag  gör  gott  mot  en  annan  människa  är  det  en  följd  av  att  jag  vill  väl  och  handlar  därefter  inom  mig.  Kränker  jag  en  annan  är  det  en  följd  av  att  jag  vill  det  onda.  Jag  handlar  alltså  negativt  på  den  andliga  nivån,  jag  känner  vrede  och  avund  och  tänker  negativa  tankar.  Denna  negativa  inre  verksamhet  verkar  främst  i  mig  själv  och  skadar  naturligtvis  just  mig.          Om  någon  ser  ner  på  dig  kan  du  därför  säga:  ”Jag  tror  att  du  underskattar  din  förmågas  värde”.  När  hon  ser  ner  på  dig  är  det  ett  symtom  på  en  nedvärderande  känslo-­‐  och  tankeverksamhet  inom  henne.  Detta  förhållningssätt  riktas  framför  allt  mot  henne  själv,  eftersom  det  finns  i  henne.  Att  hon  ser  ner  på  dig  är  ett  symtom  på  att  hon  underskattar  sin  förmågas  värde.  Det  hon  gör  mot  en  annan  gör  hon  inom  sig  mot  sig  själv.          Barn  reagerar  spontant  då  någon  till  exempel  kallar  dem  larviga,  och  säger:  ”Det  är  du  som  är  larvig”.  Larvig  är  den  som  kallar  andra  larviga.  Det  sägs  att  det  hjärtat  är  fullt  av,  det  talar  munnen.  Bibeln  uttrycker  det  så  här:  ”Av  frukten  känner  man  trädet”.  Negativa  handlingar  och  sura  ord  vittnar  om  en  negativ  och  sur  känslo-­‐  och  tankeverksamhet  och  andlig  aktivitet.        Enligt  Sokrates  sker  människans  verkliga  tragedi  då  hon  fördärvar  sin  själ.  Den  som  handlar  elakt  mot  en  annan  gör  sig  själv  större  skada  än  den  han  vill  såra.  Därför  borde  vi  ha  mer  medkänsla  med  den  som  gör  illa  än  med  offret.      Grundtanke   Metafor  och  bildsymbol  Det  jag  gör  mot  en  annan,  det  gör  jag  mot  mig  själv  i  mitt  inre.  Mina  handlingar  avslöjar  mitt  sätt  att  känna  och  

Det  jag  gör  mot  en  annan  gör  jag  mot  mig  själv    

tänka.  När  jag  gör  gott  eller  ont  mot  en  annan  är  det  en  följd  av  min  goda  eller  negativa  känsloaktivitet.        Lao  Zi  beskriver  det  så  här:  ”Själen  har  inga  hemligheter  som  inte  beteendet  avslöjar”.  Beteendet  avslöjar  själens  rörelser,  det  vill  säga  den  psykiska  aktiviteten.  I  sin  bok  Andens  fenomenologi  skriver  Friedrich  Hegel  (tysk  filosof,  1770-­‐1831):      

Eftersom  jag  är  helt  beroende  av  den  andre  för  att  erfara  mig  själv  är  förnekandet  av  den  andre  samtidigt  ett  förnekande  av  mig  själv.    Att  göra  sig  själv  till  herre  genom  att  göra  en  annan  till  slav  är  dömt  att  misslyckas.  För  det  som  herren  gör  mot  slaven  vänder  tillbaka  och  träffar  honom  själv.  

 Den  sista  meningen  kunde  förtydligas  så  här:  vad  jag  gör  för  att  kuva  en  annan  människa,  det  gör  jag  i  mitt  innersta  mot  mig  själv.        Man  kan  tillsammans  fundera  på  den  här  grundtanken:    

-­‐ Har  du  någon  gång  velat  såra  en  annan  människa  när  du  varit  lycklig?  -­‐ Känner  du  dig  samtidigt  lycklig  när  du  är  riktigt  arg?  -­‐ Tycker  du  att  hat  är  förknippat  med  rädsla?  Om  ja,  på  vilket  sätt?  -­‐ Blir  du  lycklig  av  att  såra  andra?  -­‐ Är  det  ett  tecken  på  mod  eller  på  feghet  då  en  starkare  person  sårar  eller  slår  en  

som  är  svagare?  Hur  motiverar  du  ditt  svar?  -­‐ Hur  känns  det  när  du  ser  en  stor  man  hjälpa  en  liten  åldring?  

   1.1.4  Jag  är  medveten,  alltså  är  jag    Det  är  naturligt  för  människan  att  fundera  på  etiken  i  sina  handlingar  och  syften,  på  livets  mening  och  tillståndet  efter  döden.  Hon  känner  och  agerar  andligt  på  det  metafysiska  planet  (meta  är  grekiska  och  betyder  ”efter”,  ”bakom”  och  i  det  här  sammanhanget  någonting  utanför  det  fysiska,  alltså  något  icke  fysiskt,  men  andligt).  Hon  behandlar  sina  observationer  och  erfarenheter  i  medvetandet  som  inbegriper  en  metafysisk  nivå,  en  känslo-­‐  och  en  tankenivå.        Medvetenhet  är  kontakt  mellan  den  yttre  och  den  inre  verkligheten.  Den  innefattar  varseblivning  på  de  fysiska  och  metafysiska  planen.  Av  allt  att  döma  har  vi  alla  redan  vid  födseln  någon  form  av  grundläggande  medvetenhet,  en  grundstruktur  för  medvetenhet  där  vi  samlar  vår  kunskap  och  våra  erfarenheter.  Den  innebär  en  förbindelse  med  den  universella  sanningen  och  verkligheten.        Ordet  ”samvete”  används  för  att  beskriva  människans  känsla  för  vilka  handlingar  som  är  bra  och  vilka  som  är  illa  för  livet.  Ordet  ”moral”  beskriver  seder  och  värderingar  som  är  bundna  till  plats  och  tid,  alltså  den  kulturella  miljön.  Termen  ”etisk”  kan  anses  vara  fri  från  tids-­‐  och  platsbindningar.  Etisk  medvetenhet  är  en  universell  förbindelse  med  sanningen  och  utgör  därigenom  medvetenhetens  grundelement.      Etisk  medvetenhet  och  samvete  är  nästan  synonymer.  Man  säger  ju  att  samvetet  gör  sig  påmint  när  man  har  onda  avsikter.  Finskans  ord  omatunto  är  ett  självcentrerat  begrepp.  Svenskans  samvete  är  mer  kollektivt.  Samvetet  eller  sinnet  för  det  etiska  inbegriper  

tanken  att  människan  ser  skillnad  på  gott  och  ont.  Vad  är  då  gott  och  vad  är  ont?  Vardagligt  uttryckt  är  kärleksfullhet  utgångspunkten  för  goda  handlingar  och  motsatsen  till  kärleksfullhet  är  villkoret  för  negativa  handlingar.  Var  och  en  förstår  kärleksfullhet  på  sitt  sätt.  Begreppet  ligger  utom  räckhåll  för  förnuftet  och  orden  men  är  en  självklarhet  på  den  andliga  och  den  känslomässiga  nivån.        Medvetenhet  inbegriper  följande  faktorer:    

-­‐ En  förbindelse  med  livet  och  alltet  som  innehåller  en  universell  etisk  och  estetisk  medvetenhet  –  med  andra  ord  en  av  tiden  och  platsen  oberoende  känsla  för  sanning,  godhet  och  skönhet.  

-­‐ Medvetenhet  om  sig  själv  som  individ.  Självkännedom  innebär  att  vara  medveten  om  sig  själv  i  världsalltet,  om  sina  mänskliga  resurser  och  hämningar,  sina  andliga  och  känslomässiga  vanor  och  syften  och  om  sin  egen  livshistoria.  

-­‐ Människokännedom  inbegriper  förmågan  att  känna  andra  människor,  på  samma  sätt  som  man  är  medveten  om  sig  själv.  

-­‐ Medvetenhet  om  den  fysiska  och  sociala  omgivningen,  den  omgivande  naturen  och  om  hur  samhället  fungerar  ekonomiskt,  politiskt  och  socialt.  

   Det  omedvetna  eller  undermedvetna  kan  förstås  som  en  bortträngning  av  medvetenheten.  Den  försvinner  naturligtvis  inte  även  om  man  försöker  undertrycka  den.  Försöker  man  avvärja  medvetenheten  aktiveras  den  i  själva  verket.  Då  man  försöker  glömma  bort  någonting  bearbetar  man  just  den  saken,  och  medvetenheten  om  denna  sak  är  vad  som  behandlas  i  tankarna.  Avvärjning  är  ofta  en  oavbruten  kamp  (flykt  eller  anfall),  och  personen  i  fråga  handlar  destruktivt  också  utåt  (se  kapitel  1.5  Personlighetens  utveckling).        Medvetenhet  är  sinnesförnimmelser  av  verkligheten  och  innehåller  den  psykiska  aktivitetens  alla  nivåer,  alltså  andlig  (metafysisk),  emotionell  (intuitiv)  och  intellektuell  varseblivning.  Ändå  begränsas  medvetenhet  rätt  ofta  till  att  omfatta  endast  den  intellektuella  nivån.  Känslomedvetenhet  och  andlig  medvetenhet  är  sannolikt  mycket  väsentligare  än  medvetenhet  på  det  intellektuella  planet.    Största  delen  av  sinnesförnimmelserna  behandlas  över  huvud  taget  inte  på  den  intellektuella  nivån,  det  vill  säga  tankens  område.  Endast  sådant  som  är  nödvändigt  att  vidarebefordra  överförs  av  känsloverksamheten  till  varseblivningens  intellektuella  medvetenhetsnivå.        Djur  och  växter,  det  vill  säga  allt  som  lever,  har  någon  form  av  medvetande.  Hur  det  är  beskaffat  vet  vi  inte.  Vi  kan  ju  inte  ens  definiera  vår  egen  medvetenhet.          Det  går  inte  att  tvinga  fram  medvetenhet.  Fordras  det  av  dig  att  du  ska  bli  medveten  om  något  väcker  det  motstånd  hos  dig.  Du  upplever  påtryckningen  som  en  kränkning  och  ett  hot.  Lev  Tolstoj  (rysk  författare,  1828-­‐1910)  skrev  att  medvetenhet  existerar  endast  i  frihet.  Ett  godkännande  av  medvetenheten  förutsätter  frihet.  Sanningen,  och  med  den  medvetenheten,  kommer  inte  fram  genom  krav  och  tvång.  Frihet  är  ansvar,  ansvarsfullhet  är  kärlek.  Medvetenhet  frigörs  endast  i  kärlek,  och  kärlek  förutsätter  ett  accepterande  av  medvetenheten.  Orden  sanning,  medvetenhet,  frihet,  ansvar  och  kärlek  är  så  starkt  kopplade  till  varandra  att  man  kunde  tänka  sig  att  de  är  samma  sak  sedd  ur  olika  perspektiv.        Medvetenheten  är  det  viktigaste  elementet  i  vår  existens,  utan  den  har  livet  ingen  mening.  Människan  är  medveten  om  sig  själv,  hon  upplever  att  hon  är  en  del  av  alltet.  Därför  kan  man  förenkla:  du  är  din  medvetenhet.  Om  du  accepterar  din  medvetenhet  

accepterar  du  dig  själv.  Om  du  däremot  tränger  bort  din  medvetenhet  undertrycker  du  dig  själv.    Grundtanke   Metafor  och  bildsymbol  Jag  är  medveten,  alltså  är  jag.  Medvetenhet  är  den  allra  viktigaste  faktorn  i  människans  existens.  Människan  är  sin  medvetenhet.  Medvetenheten  är  vår  etiska  kompass.    När  vi  förtränger  vår  medvetenhet  undertrycker  vi  oss  själva.    

Medvetenheten  är  vår  inre  kompass    

   Det  andliga  (metafysiska)  elementet  i  medvetenheten  leder  till  antagandet  att  allt  materiellt  härstammar  ur  immateriell,  metafysisk  energi.  Det  innebär  att  vårt  materiella  välstånd  visserligen  är  nödvändigt  för  att  vi  ska  fungera,  men  i  sig  är  det  inte  meningen  med  livet  och  därför  inte  någon  källa  till  lycka.  Det  har  endast  ett  instrumentellt  värde.        Sokrates  ansåg  att  ingen  medvetet  utför  onda  handlingar.  Med  det  menade  han  att  om  en  människa  godkänner  insikten  om  sina  negativa  intentioner  genomför  hon  inte  dem.  Om  jag  exempelvis  slår  dig  i  raseri  är  det  ett  tecken  på  att  jag  förtränger  min  medvetenhet.  När  jag  planerar  hur  jag  ska  hämnas  på  min  granne  måste  jag  samtidigt  förklara  för  mig  själv  att  han  har  förtjänat  en  ordentlig  läxa,  att  jag  har  rätt  och  behov  att  få  betala  med  samma  mynt.  Förbereder  jag  ett  bankrån  motiverar  jag  det  med  att  de  rika  har  fått  sina  pengar  genom  ocker  och  spekulation  och  genom  att  frånta  andra  deras  arbete,  och  att  det  inte  är  mer  än  rätt  att  jag  tar  hand  om  en  del  av  pengarna.  För  att  kunna  göra  sådant  som  är  ont  måste  jag  försöka  undertrycka  min  medvetenhet,  det  vill  säga  mig  själv.          I  själva  verket  söker  människan  alltid  det  goda.  Hon  gör  det  också  då  hon  sårar  och  utnyttjar  andra,  begår  brott,  krigar  och  förstör  naturen.  En  människa  som  röker  söker  njutning,  hon  är  inte  alls  ute  efter  att  förstöra  sin  hälsa.  Också  när  hon  är  elak  tror  hon  sig  eftersträva  det  goda.  Men  hon  är  medveten  om  den  universella  godheten  och  blir  därför  alltid  tvungen  att  för  sig  själv  förklara  syftet  med  sina  handlingar.  Den  reflektionen  gör  hon  kanske  inte  på  tankenivån  utan  djupare  nere  på  känslornas  och  den  andliga  verksamhetens  nivå.  Människan  gör  illa  men  vill  ändå  väl.        Medvetenhet  är  såtillvida  ett  abstrakt  begrepp  att  det  inte  går  att  definiera  eller  mäta.  Var  och  en  associerar  på  sitt  sätt  till  begreppet  och  ger  det  sitt  eget  intuitiva  och  emotionella  innehåll.    Med  hjälp  av  följande  frågor  kan  man  begrunda  medvetenheten:    

-­‐ Vad  är  det  första  du  tänker  på  då  du  hör  ordet  medvetenhet?  -­‐ Hur  känner  du  det  om  någon  försöker  hindra  dig  att  bli  medveten  om  något  som  

du  i  själva  verket  är  medveten  om?  -­‐ Vad  känner  du  när  du  går  till  ett  viktigt  möte?  -­‐ Du  har  utfört  en  arbetsuppgift  på  ett  bristfälligt  eller  felaktigt  sätt.  Hur  känns  det  

för  dig  om  man  tar  upp  ditt  misstag  inför  alla  i  arbetsgruppen?    -­‐ Vad  vore  det  för  mening  med  ditt  liv  om  du  helt  skulle  förlora  din  medvetenhet?  -­‐ Vad  anser  du  om  tanken  att  medvetenheten  på  något  sätt  är  fri  från  tid  och  rum  

och  därmed  odödlig?      

1.1.5  Ont  kan  endast  repareras  med  gott    Ingen  behöver  definiera  vad  det  är  att  ”vara  på  gott  humör”  eller  ”vara  på  dåligt  humör”.  Det  goda  underlättar  livet,  det  onda  hindrar  och  förstör  det  goda.        Hur  reagerar  du  om  någon  vill  såra  dig?  Betalar  du  med  samma  mynt?  Hämnd  leder  till  en  ond  cirkel.  När  du  får  huvudvärk  och  blir  förargad  på  dig  själv,  botar  förargelsen  då  huvudvärken?  Den  förvärrar  den.        Då  ett  litet  barn  gör  sig  illa  i  handen  och  börjar  gråta  kommer  pappan  springande,  blåser  god  energi  på  det  onda  stället,  stryker  och  smeker  handen,  talar  vackert  till  barnet,  förmedlar  kärlek.  För  oss  alla  är  detta  en  naturlig  reaktion.  Men  så  här  gör  vi  inte  mot  vuxna  och  inte  mot  oss  själva.  När  min  arbetskamrat  säger  att  han  har  huvudvärk  borde  jag  spontant  gå  fram  till  honom  och  göra  precis  som  pappan  gjorde  i  fallet  med  barnets  hand,  tala  medkännande  och  fråga  om  jag  får  ge  honom  en  lätt  huvudmassage.    Barnet  tror  på  den  goda  andan,  energin.  Hos  oss  vuxna  har  barnatron  knäckts  i  vår  rationella,  materialistiska  och  ytliga  kultur.  Först  som  gamla  blir  vi  fria  och  får  tillbaka  kontakten  med  vår  barnatro.        Med  rädsla  och  bestraffning  fostrar  man  inga  fria,  självständiga  och  solidariska  människor.  För  det  behövs  kärlek.  Det  är  bara  med  kärlek  som  både  skadegöraren  och  offret  kan  hjälpas,  vilket  betyder  att  hindra  onda  handlingar  och  visa  skadegöraren  hur  hon  misshandlar  sig  själv  psykiskt.    Innan  hon  gav  sig  in  på  aggressioner  var  hon  tvungen  att  undertrycka  sig  själv  (sin  medvetenhet).        Så  gott  det  går  bör  man  hindra  destruktiv  verksamhet,  det  är  att  vara  kärleksfull.  Men  svarar  man  på  aggression  med  aggression  blir  förödelsen  bara  större.  Ont  kan  inte  repareras  med  annat  ont.  Stryk  eller  arrest  hjälper  oss  inte  att  utvecklas  till  mer  balanserade  människor.  Med  sådant  kan  man  visserligen  skrämma  barn  att  inte  göra  sådant  som  man  förbjuder.  Men  det  är  ändå  att  undertrycka,  att  censurera  medvetenheten.    Grundtanke   Metafor  och  bildsymbol  Ont  kan  endast  repareras  med  gott.  Ont  kan  inte  repareras  med  annat  ont.  Kärlek  är  livets  grundkänsla.    Alla  har  rätt  till  och  ett  sunt  behov  av  kärlek.    

Bara  det  goda  reparerar  det  onda.  

   Ifall  kärlek  är  livets  grundkänsla  är  det  att  acceptera  kärleken  det  samma  som  att  acceptera  av  livet,  sig  själv.  En  känsloaktivitet  som  verkar  mot  kärleken  är  däremot  förnekande,  hindrande  och  förstörande.  Det  betyder  att  det  onda  orsakas  av  att  man  förnekar  det  goda.  Det  onda  har  inget  innersta  väsen.        Enligt  den  här  dialektiken  existerar  det  goda  av  sig  självt,  medan  det  onda  är  en  följd  av  att  man  förnekar  det  goda  och  därför  existerar  bara  så  länge  förnekelsen  pågår.  Sanningen  existerar  av  sig  själv,  lögnen  är  en  följd  av  att  man  förnekar  sanningen.  Så  snart  man  slutar  förneka  sanningen  försvinner  lögnen  och  sanningen  kommer  fram.        Är  det  en  viljeyttring  att  en  människa  inte  förnekar  sin  medvetenhet,  alltså  sig  själv?  Innebär  valfrihet  endast  friheten  att  förneka  sanningen,  medvetenheten,  sig  själv  och  kontakten  med  verkligheten?  En  människa  som  godkänner  sig  själv  lever  i  verkligheten.  Kan  också  det  ses  som  ett  val?  Eller  kommer  viljan  in  i  bilden  först  när  hon  väljer  att  förneka  det  goda?  Att  acceptera  det  goda  skulle  alltså  betyda  att  man  inte  använder  sin  

vilja.  Att  vilja  betyder  på  så  vis  att  förneka  sanningen.  Att  inte  vilja  betyder  att  leva  i  verkligheten.  Tänker  man  så  här  är  valet  alltid  ett  negativt  val  där  man  förminskar  och  fängslar  sig  själv.  Att  ”vilja”  det  goda  och  handla  kärleksfullt  är  sålunda  att  befria  sig  från  viljan.  Djupast  är  kärleken  ett  villkorslöst  godkännande  som  innebär  att  man  inte  vill  någonting  men  handlar  naturenligt  och  kärleksfullt.        Masochisten  både  njuter  och  lider  när  han  förnedras  eller  misshandlas,  medan  sadisten  njuter  och  lider  av  att  andra  misshandlas.  Att  mobba  en  annan  människa  kan  ge  en  känsla  av  njutning  som  inte  kommer  av  tillgivenhet  och  därför  inte  är  lycka  i  mänsklig  mening.        Kristendomen  säger:  ”Gör  mot  andra  som  du  själv  vill  bli  behandlad”.  Konfucius  uttrycker  det  ur  en  något  annan  synvinkel:  ”Gör  inte  mot  andra  vad  du  inte  vill  att  de  ska  göra  mot  dig”.        Nedan  följer  några  frågor  som  anknyter  till  temat:    

-­‐ Hur  känns  det  när  du  är  arg  och  dina  vänner  reagerar  med  ilska  på  det?  -­‐ Tycker  du  dig  ha  fått  för  mycket  kärlek?  Kan  det  vara  möjligt?  Beskriv  hur.  -­‐ Om  du  gör  ett  misstag  och  därför  blir  arg  på  dig  själv,  hjälper  ilskan  dig  då  att  

utvecklas?  -­‐ Ifall  du  drabbas  av  sjukdom  och  reagerar  med  stark  rädsla  på  det,  hjälper  rädslan  

dig  då  att  bli  frisk?  -­‐ Vill  du  att  en  person  som  handlar  mot  gemensamma  regler  ska  drabbas  av  

påföljder?  -­‐ Kunde  dessa  påföljder  vara  åtgärder  som  utvecklar  människan?  Har  du  förslag?  

   1.1.6  Jämlikhet  förutsätter  gemensamt  ansvar    Samhörighet,  jämlikhet  och  rättvisa  förutsätter  att  alla  har  lika  stor  befogenhet  att  delta  i  beslutsfattandet.  Det  åstadkommer  man  genom  att  tillämpa  direkt  demokrati,  så  att  alla  har  en  röst  i  fråga  om  viktiga  beslut.  På  så  vis  har  var  och  en  lika  möjligheter  att  direkt  påverka  kollektivets  verksamhet,  definitionen  av  verksamhetsprinciperna  och  planeringen  av  verksamheten.          I  en  familj  har  föräldrarna  större  ansvar,  det  vill  säga  makt  att  fatta  beslut  och  därmed  större  frihet  än  barnen.  Ju  äldre  barnen  blir,  dess  mer  deltar  de  i  familjens  gemensamma  beslutsfattande,  vilket  ingår  i  deras  utveckling  till  ansvarsfulla  medborgare.        Direkt  demokrati  innebär  att  alla  deltar  i  behandlingen  av  viktiga  frågor,  i  besluten  om  dem  och  i  valet  av  ombud  som  sköter  verkställandet  av  besluten.  Den  gemensamma  verksamheten  måste  organiseras  och  därför  behöver  vi  en  hierarkisk  arbetsfördelning.  Direkt  demokrati  eliminerar  inte  den  representativa  demokratin,  men  förändrar  avsevärt  de  vedertagna  sätten  att  tillämpa  demokrati.        Eftersom  den  ekonomiska  verksamheten  har  den  allra  största  makten  i  ett  kapitalistiskt  samhälle  är  det  viktigast  att  använda  direkt  demokrati  uttryckligen  då  man  definierar  det  ekonomiska  systemets  verksamhetsprinciper  och  regler.  Vill  folket  att  företagens  aktieägare,  som  inte  arbetar  inom  företagen  i  fråga,  har  rätt  till  resultatet  av  arbetet,  till  vinsten?  Vill  folket  att  arbetstagarna  ska  ansvara  för  arbetsplatserna,  det  vill  säga  äga  dem?  Är  det  vettigt  att  någon  äger  mycket  mera  än  hon  hinner  använda?  Hur  stora  inkomstskillnader  är  befogade  enligt  folket?  Borde  man  betala  ränta  på  pengar  vars  ägare  inte  behöver  dem,  eller  borde  man  i  själva  verket  belägga  dem  med  skatt  till  

förmån  för  samhället.  När  medborgarna  ges  tillfälle  att  svara  på  de  här  frågorna  blir  det  möjligt  att  bygga  upp  ett  ekonomiskt  system  av  ett  nytt  slag.    Grundtanke   Metafor  och  bildsymbol  Gemensamt  ansvar  förutsätter  jämlikhet  som  kan  förverkligas  genom  direkt  demokrati.  Direkt  demokrati  i  ekonomi  och  politik  betyder  folkstyre.    

Jämlikhet  förutsätter  direkt  demokrati.    

   Ju  mer  ansvar  och  frihet,  dess  mindre  alienation,  det  vill  säga  dess  fler  självständigt  tänkande  människor.  Samhörigheten  stärks  och  respekten  för  livet  ökar.  Jämlikhet  och  ömsesidig  solidaritet  bygger  på  gemensamt  ansvar  som  är  grunden  för  gemenskap.        Hemma,  i  skolan  och  på  arbetsplatsen  har  vi  fostrats  enligt  en  helt  motsatt  modell  som  handlar  om  att  underkasta  sig.  Det  gör  att  vi  fungerar  på  ett  nästan  diametralt  motsatt  sätt  i  förhållande  till  modellen  för  jämlikhet  och  gemensamt  ansvar.    Att  reflektera  över:    

-­‐ Vill  du  vara  med  och  besluta  om  viktiga  saker  som  angår  dig?  -­‐ Vilket  system  tror  du  har  större  verklig  makt,  det  politiska  eller  det  ekonomiska?  

Motivera.  -­‐ I  det  nuvarande  ekonomiska  systemet  ger  pengar  mera  pengar,  bland  annat  

genom  räntor  och  investeringar.  Vad  anser  du  om  det?  -­‐ De  anställda  är  ofta  omedvetna  om  hur  företaget  styrs.  Skulle  du  vilja  ha  en  

förändring  där?  Motivera.    -­‐ En  löntagare  får  lön  men  är  inte  med  om  vinstutdelningen.  Han  har  inte  ens  rätt  

att  besluta  om  huruvida  han  ska  bli  avskedad  eller  inte.  Vad  anser  du  om  det?  -­‐ Önskar  du  att  folkmajoriteten  ska  få  bestämma  principerna  för  hur  det  

ekonomiska  systemet  fungerar?  Motivera  din  tankegång.          

 1.2.  DE  MÄNSKLIGA  RIKEDOMARNA          Som  vi  tidigare  konstaterade  har  varje  människa  alla  slag  av  mänskliga  rikedomar  och  brister,  hämningar.  Om  man  beskriver  dem  så  klart  och  konkret  som  möjligt  är  det  lättare  att  bli  medveten  om  dem  i  sig  själv  och  andra.  Självkännedomens  mest  centrala  element  är  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna,  gåvorna,  talangerna  och  de  goda  handlingarna.        Till  de  mänskliga  rikedomarna  hör  bland  annat  förmåga  att  varsebli  (syn-­‐,  hörsel-­‐,  känsel-­‐,  lukt-­‐  och  smaksinnet),  minne,  intuition,  förmåga  att  känna  och  älska,  ansvarskänsla,  mod  och  initiativkraft,  kreativitet,  entusiasm,  sunt  förnuft,  uppskattningsförmåga,  ärlighet,  rättvishet,  sinne  för  det  sköna,  självdisciplin,  specialbegåvning  av  olika  slag,  förmåga  att  skaffa  sig  erfarenhet,  kunskap  och  färdighet  samt  fysisk  förmåga.        De  mänskliga  rikedomarna  är  oberoende  av  människans  ålder,  etniska  bakgrund,  utbildning  eller  kultur.  De  finns  i  oss  alla  på  olika  sätt  och  i  olika  grad.  Att  vara  medveten  om  dem  är  en  av  den  psykiska  hälsans  hörnstenar.        När  en  människa  är  medveten  om  sina  mänskliga  rikedomar  använder  hon  dem  och  utvecklar  dem  därmed.  När  hon  beslutar  använda  sina  talanger  blir  hon  också  mera  medveten  om  dem.  Använder  man  dem  inte  får  man  småningom  en  känsla  av  att  de  inte  existerar,  vilket  gör  att  livet  känns  meningslöst  och  trist.  Nedan  beskrivs  de  mänskliga  rikedomarna  mer  ingående.        VARSEBLIVNING  För  att  kunna  varsebli  den  omgivande  verkligheten  har  vi  sinnen  att  se,  höra,  lukta,  smaka  och  känna  med.        Att  känna  är  också  en  sinnesförnimmelse.  Jag  känner  att  bordet  är  hårt,  att  kudden  är  mjuk,  att  beröringen  av  en  annan  människas  hud  känns  varm  och  att  luften  är  kall.  Jag  kan  också  känna  sorg,  glädje,  hat  eller  tacksamhet.  Känslan  av  glädje  smittar  mellan  människor.  På  sina  sinnesförnimmelser  reagerar  människor  med  någon  form  av  känsloaktivitet,  till  exempel  sorg,  glädje  eller  hat.        Man  kan  säga  att  utöver  sinnen  och  känslor  innefattar  sinnesförmåga  också  intresse,  vetgirighet  och  lust  att  förstå  verkligheten.  Vi  kan  träna  och  utveckla  våra  sinnen  enligt  samma  principer  som  vi  tränar  våra  andra  färdigheter,  till  exempel  genom  att  medvetet  stanna  upp  för  att  förnimma  och  genom  att  koncentrera  oss  på  att  fördjupa  vår  varseblivning.    FÖRMÅGA  ATT  MINNAS  Vi  minns  saker  och  situationer  i  det  förflutna.    Förmågan  att  minnas  är  förmågan  att  se  bakåt  i  tiden.  Den  infattar  möjligheten  att  samla  erfarenheter  och  lära  sig  av  dem.  Minnet  kan  vara  intellektuellt,  till  exempel  förmågan  att  ur  minnet  gräva  fram  en  väns  telefonnummer.  Man  kan  också  minnas  på  känslo-­‐  och  handlingsnivån.  Det  heter  till  exempel  att  har  man  en  gång  lärt  sig  cykla  så  glömmer  man  det  aldrig.        Hur  lätt  det  är  att  minnas  något  har  sannolikt  att  göra  med  vilken  betydelse  vi  tillmäter  det  vi  ska  komma  ihåg.  Om  du  inte  är  intresserad  av  texten  du  läser  minns  du  knappast  mycket  av  den  efteråt.  Om  du  däremot  tycker  att  den  är  intressant  och  viktig  minns  du  

den  bättre.  Pluggandet  löper  trögt  om  du  i  skolan  måste  läsa  ett  ämne  som  du  inte  gillar.  Men  om  du  älskar  exempelvis  finska  eller  matematik  sker  inlärningen  med  entusiasm.        Vi  har  en  tendens  att  lättare  glömma  saker  när  vi  blir  äldre.  Det  är  särskilt  närminnet  som  försämras.  Nuet  förlorar  sin  betydelse,  det  förflutna  och  framtiden  får  en  mer  dominerande  plats.    När  det  gäller  tid  vidgas  minnets  perspektiv  bakåt.  Det  är  kanske  naturligt,  för  framöver  öppnar  sig  en  vidare,  oändlig  vy  och  nuet  håller  på  att  förlora  sin  betydelse.            INTUITION  Intuition  är  varseblivning  som  inte  sker  med  de  yttre  sinnena.  Ordet  ”intuition”  kommer  från  latinets  intueor,  där  in  betyder  ”inifrån”  och  tueor  ”styras”.  Intuitionen  är  det  starka  inflytandet  från  den  inre  medvetenheten  då  man  observerar  den  yttre  världen.  Människan  har  en  inre  varseblivning  som  kopplas  på  vid  behov.  ”Jag  kände  på  mig  att  det  skulle  gå  på  det  viset”.  Intuitionen  kallas  också  det  sjätte  sinnet.        Om  intuition  säger  man  ibland  att  vi  inte  vet  att  vi  vet.  Intuition  ligger  nära  den  emotionella  medvetenheten  som  inte  alltid  visar  sig  på  tankenivån  (den  intellektuella  nivån).  Ibland  tolkas  intuition  som  omedveten  medvetenhet,  men  den  här  boken  utgår  från  tanken  att  medvetenheten  inbegriper  såväl  tankens,  känslans  som  den  andliga  dimensionens  medvetenhet.            Intuitionen  kunde  höra  till  känslosinnet  eller  det  metafysiska  sinnet,  för  den  finns  i  gränsområdet  mellan  dem.  I  dagens  kultur  betonar  vi  den  rationella  kunskapens  betydelse  (positivistisk  vetenskapsfilosofi)  vilket  utarmar  människans  intuitiva  förmåga.  Intuitionen  är  en  betydelsefull  och  vacker  egenskap  som  det  är  viktigt  att  respektera  och  praktisera.    KÄRLEK  Aristoteles  (grekisk  vetenskapsman  och  filosof,  cirka  384-­‐322  f.Kr.)  trodde  att  lycka  är  livets  mål  och  att  man  når  lyckan  genom  kärlek  och  goda  handlingar.          Ett  spädbarn  behöver  framför  allt  kärlek.    Alla  barn  har  rätt  till  kärlek.  Ett  barn  som  inte  får  kärlek  upplever  det  som  en  stor  orättvisa.  Det  reagerar  genom  att  revoltera  mot  orätten,  oftast  genom  att  sluta  sig,  bete  sig  aggressivt  eller  göra  allt  för  att  bli  accepterat  av  andra.  Men  det  är  inte  bara  spädbarn  som  har  ett  sunt  behov  av  och  rätt  till  kärlek,  det  har  vi  alla,  från  barn  till  åldringar.        Kärleken  är  villkoret  för  livet.  Kärlek  är  livets  grundkänsla.  Den  kan  beskrivas  med  orden  värme,  acceptans,  förtroende,  öppenhet  (nyfikenhet),  glädje,  fysisk  beröring  och  tacksamhet.  Kärlek  innebär  att  vilja  det  goda  och  handla  därefter.  För  ett  barn  är  föräldrarnas  kärlek  den  största  källan  till  glädje  och  trygghet.  När  ett  barn  känner  sig  älskat  känner  det  att  det  får  finnas  till.        Människan  vill  leva,  vara  med,  upptäcka  verkligheten,  använda  sin  förmåga  och  vara  medveten  om  sin  existens.  Det  förutsätter  kontakt  med  andra,  med  omgivningen  och  naturen.    Människan  är  social,  hon  behöver  andra  för  att  inte  bli  psykiskt  sjuk.        Alla  barn  har  rätt  att  födas  älskade,  just  sådana  som  de  är.  Precis  samma  rätt  har  gamla  människor.  Ett  litet  barn  får  inte  lämnas  ensamt,  och  det  får  heller  inte  en  gammal  människa.  Även  åldringar  behöver  den  trygghet  och  värme,  den  fysiska  ömhet,  de  smekningar  och  den  beröring  som  andras  närhet  ger.        Kärlek  betyder  tacksamhet,  ansvar  och  initiativkraft.  Kärlek  är  en  god  inre  aktivitet  som  yttrar  sig  som  goda  handlingar.  En  kärleksfull  människa  agerar  för  sina  

medmänniskor  och  sin  omgivning.  Kärlek  bygger  på  goda  avsikter  och  är  därför  alltid  etisk.  Endast  i  kärlek  kan  man  uppleva  frihet.        Kärlek  inbegriper  anspråkslöshet  och  ödmjukhet,  man  accepterar  det  som  är,  gör  sitt  bästa  för  det  och  kräver  inte  mera.  Kärleken  är  inte  passiv:  då  en  människa  blir  medveten  om  en  orättvisa,  accepterar  hon  medvetenheten  om  den  och  börjar  planera  vad  hon  kan  göra  för  att  rätta  till  saken.  Anspråkslöshet  är  kärlek.        Vishet  är  att  förena  kunskap  och  kärlek  i  sitt  handlande.  All  teknisk  utveckling  borde  användas  uteslutande  för  att  främja  liv  och  allmänt  välstånd.        Einstein  var  med  skäl  mycket  bekymrad  för  hur  hans  resultat  inom  atomfysiken  skulle  komma  att  användas;  för  upprustning  eller  för  utvecklande  av  fredlig  verksamhet.        Som  i  fråga  om  alla  andra  mänskliga  rikedomar  är  det  är  viktigt  att  praktisera  kärlek.  Man  kan  exempelvis  tvinga  sig  själv  att,  om  än  motvilligt,  göra  goda  gärningar  eller  hjälpa  okända  människor  utan  att  vänta  sig  någon  form  av  tack.  Kärlek  är  givande  och  givmildhet.  Människor  är  glada  och  tacksamma  över  att  kunna  ge.  De  känner  att  de  får  när  de  ger.        Är  kärlekens  motsats  hat  eller  likgiltighet  eller  bådadera?  Sund  vrede  är  ett  tecken  på  att  man  bryr  sig,  och  att  bry  sig  är  kärlek.  Destruktivt  hat  är  ett  strängt  förnekande  av  kärleken.  Likgiltighet  är  att  inte  räkna  med  sin  egen  förmåga  trots  att  man  borde  och  har  möjlighet  att  agera,  den  är  avund  och  censur  av  medvetenheten.  Men  inte  ens  detta  utplånar  kärleken.  Hat  och  likgiltighet  behöver  kärlek  för  att  kunna  existera  och  i  grunden  är  också  de  tecken  på  kärlek.  Alla  känslor  är  symtom  på  kärlek,  antingen  direkt  eller  för  att  de  förnekar  kärleken.      Sigmund  Freud  lär  ha  konstaterat  att  när  allt  kommer  omkring  måste  vi  älska  för  att  inte  bli  sjuka.    DET  METAFYSISKA  SINNET  Ordet  metafysik  kommer  från  grekiskan  och  betyder  ”efter  fysiken”.  Metafysiken  är  icke  materiell  och  beskrivs  också  med  termen  transcendental.        Som  vetenskapsgren  utforskar  metafysiken  existensen,  vad  som  är  grunden  för  den  och  var  allt  kommer  ifrån.  Den  reflekterar  över  tidens  anda,  människosinnets  egenskaper,  livets  mening  och  guds  existens.  Aristoteles  kallade  den  för  den  första  filosofin.  Metafysiken  har  som  mål  att  se  bortom  människans  iakttagelser  och  illusioner  och  berätta  den  yttersta  sanningen.          Andlighet  är  en  term  som  ligger  nära  metafysiken  och  som  avser  begrundandet  av  fenomen  utanför  den  materiella  nivån.    De  olika  religionerna  har  utvecklat  egna  tanke-­‐  eller  troskonstruktioner  och  kulturer,  seder,  riter  och  språkbruk  som  hänför  sig  till  den.  Den  andliga  nivån  är  psykets  djupaste  aktivitetsnivå.        Enligt  Aristoteles  kommer  allt  fysiskt  ur  metafysisk  energi.  Det  kunde  tolkas  så  att  allt  som  vi  kan  observera  med  våra  yttre  sinnen  på  något  sätt  har  en  motsvarighet,  ett,  liknande  väsen  på  den  metafysiska  nivån.  Har  vår  fysiska  värld  en  immateriell  grund  med  karaktären  av  en  spegel?            Mänskligheten  har  alltid  grubblat  över  skapelsen,  livet  och  alltings  skapare.  Det  tyder  på  ett  starkt  behov  av  att  utreda  saken  för  sig  själv.  Det  känns  som  ett  sunt  behov,  vilket  skulle  innebära  att  hypotesen  om  den  andliga  nivåns  existens  är  sann.  Men  det  är  alltid  en  fråga  om  tro.        Ifall  den  metafysiska  nivån  existerar  har  vi  en  förbindelse  med  den.  Förbindelsen  innebär  att  vi  fungerar  på  det  metafysiska  planet,  gör  val  och  öppnar  oss  för  olika  influenser  på  det  andliga  planet.  Vi  måste  alltså  ha  någon  form  av  metafysiskt  sinne.  Dit  hör  eventuell  telepatisk  förmåga  och  andra  talanger  som  hör  till  det  man  kallar  

andevärlden.  Sådant  undersöks  bland  annat  av  parapsykologin,  eftersom  den  akademiska,  materialistiskt  färgade  psykologin  inte  räknar  med  det  som  hörande  till  verkligheten.    

I  min  ungdom  var  jag  mycket  kritisk  i  fråga  om  den  så  kallade  andevärlden.  Men  erfarenheterna  har  förändrat  min  inställning.  Vi  bodde  i  Stockholm.  En  mycket  viktig  vän  till  oss  svävade  i  stor  fara  på  andra  sidan  om  Atlanten.  En  morgon  vaknade  jag  och  berättade  för  min  hustru  att  jag  drömt  att  vår  vän  steg  på  ett  plan  och  landade  på  den  europeiska  kontinenten,  och  att  han  log  när  han  gjorde  det.  I  kvällningen  fick  vi  ett  samtal  som  bekräftade  att  drömmen  var  sann.  Det  var  ju  precis  så  du  beskrev  händelserna  i  din  dröm,  sa  min  hustru.      

 MOD  Mod  är  att  handla  utan  att  hänsyn  till  rädsla,  smärta,  fara  eller  osäkerhet.  Mod  är  att  försvara  sina  åsikter  och  värderingar.  Allt  nytt  är  obekant  och  därför  osäkert,  den  som  är  modig  tar  initiativ  och  prövar  sina  möjligheter.  Han  ger  inte  upp  fastän  han  misslyckas,  utan  försöker  envist  på  nytt.  Motgångarna  knäcker  inte  honom.  Mod  är  att  inte  låta  sig  kuvas.      Den  modiga  är  klokt  nog  medveten  om  sin  eventuella  rädsla  och  accepterar  den,  gör  en  bedömning  av  situationen  och  handlar.  Dumdristighet  är  att  förneka  insikten  om  sin  rädsla  och  riskera  livet.  Det  är  fegt  att  underordna  sig  maktstrukturerna  och  bli  deras  offer  eller  att  låta  sin  medvetenhet  om  rådande  orättvisor,  som  visar  sig  i  mängden  av  fattiga  och  utslagna  på  gatorna,  bli  avtrubbad.  Den  modiga  handlar  och  söker  kollektiv  styrka  för  att  få  till  stånd  förändringar.          Man  kan  utveckla  sitt  mod  genom  att  stanna  upp  och  känna  sin  rädsla,  och  med  en  känsla  av  frihet  och  ansvar  tänka  på  den  som  sitt  sätt  att  fungera  känslomässigt.  Genom  att  inte  kräva  oräddhet  av  sig  själv.  Genom  att  systematiskt  utsätta  sig  för  sådant  som  man  vet  att  man  är  rädd  för  och  där  man  vet  att  riskerna  de  facto  är  små.    KREATIVITET  Fantasi,  mod  och  entusiasm  är  faktorer  som  hör  samman  med  kreativitet.  Kreativitet  är  att  skapa  någonting  nytt,  något  som  ännu  inte  finns.  Den  är  att  befria  sig  från  existerande  rutiner  och  föreställningar,  att  trotsa  det  invanda.        En  människa  kan  också  använda  sin  kreativitet  till  att  neurotiskt  fly  medvetenheten  om  verkligheten.  Hon  kan  inom  sig  skapa  sjukdomar,  svek,  katastrofer  eller  tro  sig  utsatt  för  kränkning.  Hon  kan  inbilla  sig  förluster,  bedrifter,  sexuella  erövringar  och  njutning.  Enligt  Sigmund  Freud  sitter  det  viktigaste  könsorganet  mellan  öronen.        Man  kan  hjälpa  barn  att  utveckla  sin  kreativitet  genom  att  uppmuntra  dem  att  pröva,  göra  misstag,  vara  intresserade  och  glada.  Hakar  man  upp  sig  på  felen  dödar  man  kreativiteten.  Kreativitet  är  öppenhet  och  tolerans  –  alltså  kärlek.        SUNT  FÖRNUFT  Alla  har  vi  förmågan  att  känna  och  tänka  ut  vad  som  är  bäst  med  tanke  på  helheten.  Det  är  det  samma  som  sunt  förnuft,  bondförnuft,  som  är  ett  tecken  på  en  jordnära  inställning,  respekt  för  naturen  och  anpassning  till  naturens  lagar.  

     Sunt  förnuft  är  förstås  också  ett  tecken  på  psykisk  hälsa  och  balans.  Den  tävlingsmentalitet  som  råder  i  vårt  samhälle  gör  att  människans  sunda  förnuft,  alltså  viljan  att  bry  sig  om  andra  och  om  naturen,  vittrar  sönder.      Ibland  kan  så  kallad  rationell  kunskap  undertrycka  det  sunda  förnuftet.  Och  ofta  verkar  politikens  eller  näringslivets  så  kallade  lagbundenheter  sakna  all  anknytning  till  sunt  förnuft.  Var  medeltidens  häxförföljelser  eller  judeförföljelserna  utslag  av  bondförnuft?  Var  det  sunt  förnuft  att  förslava  invånarna  i  kolonierna?  Innebär  den  nu  rådande  tron  på  vetenskapen  att  man  respekterar  naturen?    ÄRLIGHET  Ärlighet  är  att  vara  medveten  om  sanningen  och  försvara  den.  Ärlighet  är  rättvisa  och  anknyter  till  den  etiska  sfären.  Etiken  är  en  moralfilosofi  som  undersöker  moralens  grunder  och  väsen        Moral  är  en  uppfattning  om  värden  och  goda  seder  som  är  förknippad  med  tid  och  plats.    Ännu  på  1950-­‐talet  var  minikjolar  omoraliska  i  västländerna  och  är  det  alltjämt  i  arabländerna.  I  vår  globala  moral  är  spekulation  och  räntor  helt  accepterade,  medan  det  exempelvis  är  förbjudet  för  en  muslim  att  bli  rik  på  räntor.        Sokrates  utgick  från  att  människan  står  i  förbindelse  med  sanningen  och  har  en  djup  känsla  för  det  sanna  i  sitt  inre.  Det  innebär  att  människan  har  en  inbyggd  etisk  förmåga  som  man  skulle  kunna  kalla  ett  etiskt  sinne.  Det  har  förbindelse  med  den  universella  sanningen  om  det  goda  och  det  onda,  som  vi  alla  tolkar  mer  eller  mindre  snedvridet  på  grund  av  våra  hämningar.            Det  är  naturligtvis  viktigt  att  redan  från  barnsben  stärka  och  träna  ärligheten.  Eftersom  barn  i  mångt  och  mycket  följer  sina  föräldrars  exempel  är  föräldrarnas  sinne  för  ärlighet  och  deras  sätt  att  handla  den  viktigaste  modellen  för  barnen.    Detta  sinne  och  handlingssätt  bygger  i  sin  tur  i  hög  grad  på  det  rådande  samhällssystemets  värdegrund  och  seder,  där  man  följer  makthavarnas  exempel.  Makthavarnas  oärlighet  smittar  av  sig  på  undersåtarna.  Ärlighet  är  att  arbeta  för  att  ändra  sådana  lagar  som  man  anser  orättvisa.        Maria  von  Ebner-­‐Eschenbach  (österrikisk  författare,  1830-­‐1916)  gav  denna  uppmaning:  ”Var  herre  över  din  vilja  och  tjänare  under  ditt  samvete”.    Viktor  Frankl  tolkade  samvetet  som  ett  transcendentalt  perspektiv,  en  kanal  till  den  andliga  rösten,  en  förbindelse  med  det  gudomliga.  Ludwig  Wittgenstein  (österrikisk-­‐brittisk  filosof,  1889-­‐1951)  skrev  att  tron  på  Gud  är  insikten  om  att  livet  har  en  mening.    ESTETISKT  SINNE  Vad  är  skönhet?  Att  begrunda  skönhet  är  ungefär  som  att  reflektera  över  ärlighet.    Man  kan  tala  om  en  skönhetsmoral  –  skönhetsupplevelsen  är  alltså  bunden  till  tid  och  plats.  Vad  är  vackert?  Vad  som  i  respektive  kultur  bedöms  som  vackert  växlar  beroende  på  tid  och  plats.  Vissa  indianstammar  tycker  att  det  är  vackert  med  underläppar  stora  som  tefat.        Skönhet  förknippas  speciellt  med  konst.  En  vacker  målning,  himmelsk  musik,  själfulla  fotografier  och  teaterpjäser  som  väcker  medvetenhet  på  ett  djupt  plan  ger  människor  en  upplevelse  av  skönhet.  Underhållning  och  konst  är  besläktade.  Hur  tillfredsställer  dagens  underhållning  människans  behov  av  skönhet?  Har  föreställningen  om  skönhet  förändrats?          På  sätt  och  vis  är  skönhet  en  fråga  om  smak.    Vi  betraktar  naturens  skönhet  med  beundran  eller  begärligt  funderande  på  hur  vi  kan  dra  nytta  av  den.  Våra  hämningar  kan  göra  att  det  som  är  fult  känns  vackert  och  det  vackra  frånstötande,  skrämmande.  Ifall  

skönhet  är  en  fråga  om  smak  är  också  sanningen  en  smaksak.  Är  harmoni  grundelementet  i  skönhet?  Är  husens,  skolornas,  gatornas  och  förorternas  moderna  arkitektur  estetisk?        Sinnet  för  skönhet,  estetiken,  är  en  så  viktig  höjare  av  livskvaliteten  att  man  tycker  den  borde  spela  en  fundamental  roll  i  barnuppfostran  och  i  vuxnas  utveckling.  Det  är  en  skönhetsupplevelse  att  sjunga  i  kör,  spela  i  en  orkester,  spela  teater  eller  se  en  teaterföreställning,  läsa  en  bra  bok,  iaktta  den  underbara  harmonin  i  naturen  eller  utföra  ett  meningsfullt  arbete.    När  man  gör  sådant  känns  det  att  man  är  på  väg  att  befria  sig  från  sina  hämningar  (sitt  ego)  och  förena  sig  med  alltet.    SJÄLVDISCIPLIN  Självdisciplin  kallas  det  då  en  människa  är  medveten  om  sina  emotionella  impulser,  som  hat,  huvudlös  förälskelse  eller  destruktiva  avsikter,  exempelvis  svartsjuka,  men  ändå  agerar  tvärtemot  dem.        En  sjuksköterska,  läkare  eller  kundrådgivare  utvecklar  sin  självdisciplin  då  hon  är  medveten  om  att  hon  är  irriterad  på  en  patient  eller  kund  men  handlar  respektfullt  och  efteråt  tänker  över  sina  känslor  med  en  upplevelse  av  frihet  och  ansvar.        En  pappa  blir  arg  på  sin  dotter,  får  en  impuls  att  smälla  till  henne  och  gräla  på  henne.  Han  blir  medveten  om  impulsen  och  hejdar  sig,  om  än  motvilligt,  går  bort  och  kommer  tillbaka  några  timmar  senare  för  att  tala  med  sitt  barn  i  ett  lugnare  sinnestillstånd.  Genom  att  berätta  om  sina  egna  svårigheter  fostrar  han  barnet  att  acceptera  medvetenheten  om  sina  eventuella  misstag.  Det  här  kallas  också  självbehärskning.          Självdisciplin  behövs  när  du  har  ett  långt  och  otrevligt  arbete  framför  dig  och  i  det  längsta  drar  dig  för  att  ta  itu  med  det.  Du  hittar  på  alla  tänkbara  anledningar  att  skjuta  upp  saken.  Till  sist  bestämmer  du  dig  för  att  ta  dig  samman  och  sätter  motvilligt  i  gång  med  jobbet.  Vanligen  börjar  det  kännas  intressant  efter  ett  tag.        Koncentration  kräver  självdisciplin.  Det  är  förmågan  att  rikta  uppmärksamheten  på  en  sak  i  taget,  trots  att  tankarna  vill  irra  hit  och  dit.  Hur  fungerar  det  till  exempel  i  en  klass  där  några  elever  för  oväsen?  Koncentrerar  läraren  sin  uppmärksamhet  på  dem  eller  på  de  elever  som  vill  lära  sig  någonting?  Hur  reagerar  du  om  någon  under  ett  möte  stretar  emot  med  negativa  påpekanden.    Stjäl  de  din  uppmärksamhet  eller  håller  du  dig  till  väsentligheterna?        När  du  känner  att  du  borde  gå  ner  i  vikt  är  det  självdisciplin  att  under  en  tid  äta  två  tredjedelar  av  den  mängd  du  annars  brukar  äta.  Därefter  vänjer  du  dig  vid  att  sluta  äta  medan  du  ännu  känner  dig  en  smula  hungrig.        Ordet  disciplin  väcker  vanligen  negativa  associationer,  och  ofta  är  disciplin  ett  svepskäl  för  att  undertrycka  glädje,  kreativitet  och  kärlek.  Sund  självdisciplin  kunde  beskrivas  som  respekt  för  sig  själv  och  andra,  som  kärlek.      SPECIALBEGÅVNING  En  stark  medfödd  förmåga  kallas  en  begåvning.  En  begåvning  är  alltså  en  gåva,  något  man  inte  själv  behövt  anstränga  sig  för  att  få.  Matematisk  begåvning,  musikalitet,  social  förmåga,  logisk  begåvning,  förmåga  att  lära  sig  språk,  spontanitet,  händighet  och  andlighet  är  exempel  på  begåvning  av  olika  slag.          Genialitet  inom  något  område  är  en  ovanligt  stor  begåvning.  I  vilken  mån  är  den  inlärd  eller  medfödd?  Det  sägs  att  alla  kan  lära  sig  sjunga.  Är  begåvning  och  genialitet  resultat  av  stort  intresse  och  träning?  Antagligen  medverkar  alla  de  här  elementen.  

     Ju  mer  du  hjälper  en  annan  människa  att  bli  medveten  om  sina  mänskliga  rikedomar,  dess  bättre  känns  det  för  dig,  eftersom  du  då  accepterar  dina  egna  gåvor.    FYSISK  FÖRMÅGA  Att  lära  sig  använda  sina  händer,  gå,  cykla  och  simma  är  stora  och  glädjefyllda  upplevelser  för  ett  barn.  Det  att  min  kropp  fungerar  pålitligt  är  ett  villkor  för  att  jag  ska  kunna  använda  mina  övriga  färdigheter.  Min  kropp  är  mitt  verktyg  under  kanske  hundra  år.  Den  är  som  hästen  för  hästkarlen:  det  är  viktigt  att  sköta  om  den,  respektera  och  älska  den.        Kan  man  betrakta  fysisk  välväxthet,  skönhet,  som  en  förmåga  eller  som  en  gåva  –  eller  båda?  Fysisk  skönhet  är  som  ett  rikt  arv  som  kan  användas  till  gemensam  glädje  och  nytta  eller  för  att  söka  personlig  fördel.        Det  är  viktigt  att  träna  och  att  hela  tiden,  så  länge  man  lever,  utveckla  de  fysiska  och  även  alla  de  psykiska  talangerna.      ALLA  RIKEDOMARNA  FINNS  I  OSS  ALLA  Några  av  de  ovan  nämnda  mänskliga  rikedomarna  kan  också  klassas  som  dygder.  Bland  andra  är  kärleksfullhet,  mod,  ärlighet,  sunt  förnuft  och  gladlynthet  samtidigt  typiska  dygder.  I  antikens  Grekland  brukade  man  kalla  praktisk  vishet,  mod,  rättrådighet  och  måttlighet  för  dygder.        Att  tro  på  att  vi  alla  har  mänskliga  rikedomar  är  att  tro  på  sig  själv  som  människa.  Det  är  att  finna  och  acceptera  sig  själv,  vilket  också  är  vad  de  olika  terapiformerna  eftersträvar,  var  och  en  med  sina  metoder.  Tillfrisknande  från  sjukdom  sker  alltid  med  hjälp  av  det  friska.  När  kroppen  insjuknar  försöker  den  själv  eller  naturen  bota  sjukdomen.        William  Arthur  Ward  (amerikansk  författare,  1921-­‐94)  sade  träffande:  ”När  vi  försöker  upptäcka  andra  människors  bästa  sidor  plockar  vi  på  något  sätt  ut  just  det  som  är  bäst  i  oss  själva.”  Vi  kan  medvetet  utveckla  en  vana  att  upptäcka  någon  av  en  annan  människas  mänskliga  rikedomar  i  det  vardagliga  umgänget  hemma,  med  våra  vänner  och  arbetskamrater,  vid  butikskassan  eller  med  människor  vi  träffar  i  en  kö.  På  så  sätt  stärker  vi  medvetenheten  om  rikedomarna  i  oss  själva.  Det  är  aldrig  till  skada  utan  för  bara  gott  med  sig.    Att  reflektera  över:    

-­‐ När  talade  någon  senast  om  din  förmåga  och  dina  kunskaper?  Vad  sade  han/hon?  -­‐ Fundera  på  hur  en  person  som  du  uppskattar  använder  sina  mänskliga  

rikedomar.  -­‐ Vilka  tre  mänskliga  rikedomar  kan  du  lättast  upptäcka  hos  dig  själv?  -­‐ Vilka  tre  mänskliga  rikedomar  har  du  svårast  att  upptäcka  hos  dig  själv?  

 1.3  MÄNSKLIGA  HÄMNINGAR      Dostojevskij  skrev  att  motiven  för  människans  handlande  är  mycket  fler  än  någon  kan  föreställa  sig:  ”Människan  har  förmåga  att  hysa  de  högsta  ideal  och  de  lägsta  avsikter.”        Hämningarna  är  människans  negativa  intentioner.  Dit  hör  bland  annat  sättet  att  upprätthålla  negativ  emotionell  aktivitet,  som  ångest  eller  bitterhet,  censurattityd,  alltså  förnekande  av  medvetenheten,  stränga  och  gränslösa  pretentioner  (idealisering,  perfektionism  och  storhetsvansinne),  missunnsamhet  och  egocentricitet.  Hämningar  är  neurotiska,  psykopatologiska.  De  uttrycker  negativa  förhållningssätt,  vilket  betyder  att  de  är  förknippade  med  val  och  därmed  också  med  frihet  och  ansvar.    Valet  är  knappast  ett  resultat  av  ett  intellektuellt  resonemang,  utan  sker  djupare  nere  på  den  andliga  och  känslomässiga  nivån.  I  det  följande  beskrivs  dessa  begrepp  mer  ingående.      NEGATIV  KÄNSLOAKTIVITET  En  person  kan  utveckla  en  kronisk  vana  att  odla  ångest,  skuldkänsla,  rädsla  eller  hat.  Utgående  från  den  känslan  skapar  han  negativa  föreställningar  och  använder  dem  för  att  så  att  säga  motivera  sitt  känslomässiga  agerande.  Han  kan  vara  så  beroende  av  sin  vana  att  han  inte  förmår  njuta  av  vila  och  lugn,  utan  fortsätter  att  bekymra  sig  och  i  sina  tankar  måla  upp  hotbilder  och  katastrofer  också  när  han  ska  sova.  Han  försätter  sig  själv  i  ett  onödigt  stresstillstånd  och  lever  med  en  ständig  känsla  av  ängslan,  missnöje,  rädsla,  hat  eller  skam.  Det  kan  bli  en  så  inrotad  vana  att  den  blir  som  en  del  av  hans  personlighet.        En  person  kan  ha  för  vana  att  göra  problemen  större  än  de  är.  Hon  kanske  motiverar  det  för  sig  själv  med  att  hon  bereder  sig  på  det  värsta  för  att  inte  behöva  lida  så  mycket  ifall  det  går  illa.  På  så  sätt  genomlider  hon  sin  katastrof  även  om  den  inte  existerar  i  verkligheten.  Hon  har  valt  lidandet.        Om  man  som  barn  har  levt  i  en  atmosfär  av  starka  negativa  emotioner  är  det  förståeligt  att  man  lättare  utvecklar  negativa  känslor  som  ger  upphov  till  negativa  tankebanor.        CENSURATTITYD  Att  censurera  betyder  att  motarbeta  medvetenhet.  Vi  antar  att  jag  gör  ett  misstag  och  inte  vill  att  någon  ska  märka  det.  Jag  försöker  dölja  det  för  att  det  ska  sluta  existera.  Men  misstaget  går  inte  att  eliminera,  det  är  gjort.  När  jag  försöker  dölja  mitt  misstag  försöker  jag  i  själva  verket  dölja  medvetenheten  om  det.  Föremålet  för  censuren  är  inte  misstaget  utan  medvetenheten.        En  arbetstagare  som  tagit  sig  an  en  uppgift  som  han  inte  klarar  av  att  utföra  är  orolig  och  rädd  att  berätta  det  för  sin  förman.    Han  är  kanske  rädd  att  förmannen  ska  bli  besviken  och  försöker  därför  se  till  att  problemet  inte  uppdagas.  I  grund  och  botten  vill  han  hindra  medvetenheten  om  sin  oförmåga.  Ifall  han  accepterade  medvetenheten  om  sin  bristande  förmåga  skulle  han  tala  öppet  med  sin  förman  om  sin  brist  på  resurser  eller  kunskap.        En  människa  som  lider  av  drogberoende  är  medveten  om  sitt  problem.  Men  för  sig  själv  och  sina  närmaste  kan  hon  på  ett  mycket  trovärdigt  sätt  förklara  och  få  allt  att  låta  bra.  Hon  är  medveten  men  gör  allt  för  att  fly  medvetenheten.  

     Censurens  objekt  är  medvetenheten.  När  man  säger  att  en  människa  förnekar  sitt  hat  menar  man  att  hon  försöker  förtränga  medvetenheten  om  det.  Det  får  alls  inte  att  hatet  att  försvinna,  i  stället  växer  det  och  blir  kroniskt.  När  man  inte  vill  känna  sin  sorg  och  inte  vara  medveten  om  den  blir  sorgen  kronisk.  Då  en  diktator  vill  kväva  oppositionen  försöker  han  hindra  medvetenheten  om  de  avvikande  åsikterna,  men  censureringen  av  medvetenheten  leder  förr  eller  senare  oundvikligt  till  att  han  förlorar  sin  makt.        Censurattityden  kopplar  till  en  irrationell  föreställning:  det  man  inte  är  medveten  om,  det  finns  inte.  Och  tvärtom,  när  jag  börjar  bli  medveten  om  någonting  börjar  detta  existera.  I  terapi  kan  det  därför  hända  att  klinten,  när  han  på  ett  djupare  plan  blir  medveten  om  sina  svårigheter,  anser  dem  vara  orsakade  av  terapin.        Gör  följande  test.  Se  ut  genom  fönstret.  Välj  ett  ganska  centralt  objekt  i  landskapet,  till  exempel  ett  fönster  i  huset  mitt  emot.  Sedan  bestämmer  du  att  du  inte  får  se  det  där  fönstret,  men  fortsätter  att  betrakta  landskapet  i  cirka  tio  minuter.  Snart  märker  du  att  just  det  du  inte  får  se  finns  i  blickfånget  hela  tiden,  och  att  du  känner  dig  obekväm.  Det  du  inte  vill  vara  medveten  om  aktiveras  i  dig.        Det  innebär  en  inre  konflikt:  du  är  medveten  om  någonting,  motarbetar  denna  medvetenhet  och  aktiverar  den  samtidigt.    Du  gör  precis  det  du  inte  vill  göra.  Det  stimulerar  ditt  behov  att  censurera,  vilket  startar  en  ond  cirkel.  Eftersom  människan  till  sitt  grundläggande  väsen  är  sin  medvetenhet,  undertrycker  hon  sig  själv  när  hon  motarbetar  den.  Om  detta  sker  med  stor  kraft  blir  reaktionen  att  hon  lamslås  eller  blir  rasande.        När  någon  sårar  dig  kan  du  bli  så  ångestfylld  att  du  paralyserar  dig  själv,  säger  och  gör  ingenting.  Eller  blir  så  rasande  att  du  vill  ge  dubbelt  igen,  och  om  det  är  omöjligt  anfaller  du  någon  utomstående.  I  båda  fallen  gäller  att  du  inte  vill  bli  medveten  om  illviljan  hos  din  medmänniska.  Men  om  du  accepterar  medvetenheten  om  hennes  illvilja,  då  ser  du  på  henne  och  tänker  på  hur  du  på  något  sätt  kunde  hjälpa  henne.  Du  är  ju  i  balans  och  har  ingenting  du  måste  försvara,  du  har  ju  inte  gjort  något  väsentligt  ont.        När  en  människa  blir  lamslagen  censurerar  hon  sin  medvetenhet  och  lamslår  därmed  också  sin  iakttagelseförmåga  och  sitt  omdöme,  sitt  mod  och  sin  kreativitet,  det  vill  säga  sig  själv.  Man  brukar  säga  att  man  blir  ifrån  sig.          En  lärare  kan  känna  sig  väldigt  ängslig  då  han  måste  gå  in  i  en  klass  där  det  finns  arroganta  och  hånfulla  elever.  Han  önskar  innerligt  att  de  inte  ska  vara  sådana,  och  accepterar  därför  inte  medvetenheten  om  deras  arrogans.    Han  har  en  inre  konflikt:  den  värld  han  vill  ha  är  annorlunda  än  den  verklighet  som  han  är  medveten  om.  Det  uppstår  en  konflikt  mellan  lärarens  önskan  och  hans  observationer  av  verkligheten.  Läraren  är  medveten  men  kämpar  emot.  Det  leder  lätt  till  felbedömningen  att  elevernas  uppförande  är  en  följd  av  hans  oförmåga.  Den  tolkningen  känns  orättvis,  vilket  den  också  är.  Han  frustration  växer,  han  blir  trött  och  känner  sig  svag,  vilket  gör  att  hans  behov  att  försvara  sig  blir  större.  Resultatet  är  en  ond  cirkel.  Ifall  läraren  inte  censurerade  sin  medvetenhet  om  elevernas  arrogans  skulle  han  vara  intresserad  av  fenomenet,  gärna  fundera  på  det  och  undersöka  det  hos  sina  elever  och  eventuellt  också  i  sig  själv.  Han  skulle  försöka  utveckla  sitt  förhållningssätt  och  sina  arbetsmetoder  för  att  kunna  hjälpa  eleverna  att  bli  medvetna  om  sin  hånfulla  attityd.        Idén  med  censur  är  att  blunda  för  medvetenheten.  Den  upplevs  som  en  fara  och  ett  hot,  vilket  leder  till  en  så  kallad  försvarsreaktion,  en  flykt  från  eller  en  attack  mot  medvetenheten.  Termen  försvarsreaktion  är  konstig  i  det  här  sammanhanget  där  det  handlar  om  att  förneka  sig  själv.  Den  är  förknippad  med  känslotillstånd  som  hårdhet,  stränghet  och  likgiltighet.  

     Känslor  som  anknyter  till  censurattityden  eller  -­‐reaktionen  är  ångest,  rädsla,  besvikelse,  nedstämdhet,  förlamning  och/eller  nervositet,  vrede,  hat,  aggressivitet.    Vanliga  censurmetoder  är  till  exempel  att:    

-­‐ försvara  felaktiga  handlingar  och  ge  onödiga  förklaringar  -­‐ beskylla  och  skuldbelägga,  döma  och  stämpla  andra  eller  sig  själv  -­‐ moralisera  och  ge  näring  åt  skamkänslorna  -­‐ se  sig  själv  som  offer  (martyrattityd)  -­‐ fly  in  i  emotioner  (ångest,  depression,  overksamhet,  hat,  bitterhet…)  -­‐ oroa  sig,  nästan  oändligt  älta  det  skedda    -­‐ missbruka  mat,  mediciner,  droger  o.s.v.  -­‐ fjärma  sig  från  verkligheten  genom  att  fly  till  saker,  fantasier,  arbete,  makt…  -­‐ bli  sjuk:  huvudvärk,  magbesvär,  förkylningar,  utslag  och  andra  psykosomatiska  

sjukdomar.    Vanliga  följder  av  att  man  förnekar  medvetenheten  är  oförmåga  att  handskas  konstruktivt  med  problem,  ett  försiktigt,  hämmat  eller  aggressivt  beteende,  stark  och  långvarig  stress,  svårigheter  i  mänskliga  relationer  samt  nedsatt  handlingskraft  och  sjukdomar.        Projektion  är  en  form  av  censur,  där  en  människa  överför  sina  egna  negativa  intentioner,  sina  känslor,  tankar  och  föreställningar  på  andra  personer  eller  på  livet  över  huvud  taget.  Hon  agerar  fördömande  och  destruktivt  men  upplever  att  andra  har  fientliga  avsikter.  Hon  tolkar  situationer  och  andra  människor  utgående  från  sin  egen  negativa  inställning.  Därför  lever  hon  i  en  känsla  av  fara  och  hot.  Om  projektionen  är  varaktig  kallas  den  paranoia  eller  förföljelsemani.        Vi  har  en  tendens  att  projicera  våra  egna  värderingar  och  attityder  på  gudagestalterna  i  vår  religion,  ofta  uttryckligen  skuldbeläggning  och  fördömande.  Har  man  en  fanatisk  inställning  projicerar  man  på  ett  fanatiskt  sätt.        Kan  man  tolka  den  bibliska  metafor  där  Gud  förbjöd  Adam  och  Eva  att  äta  av  äpplena  från  Kunskapens  träd  på  följande  sätt?  Att  de  tog  äpplet  för  att  äta  det  symboliserar  deras  val  att  förneka  medvetenheten.    På  så  vis  innebär  arvsynden,  det  vill  säga  det  första  felaktiga  valet,  ett  förnekande  av  medvetenheten,  censur.  Det  skulle  betyda  att  alla  andra  synder  också  förutsätter  att  man  allra  först  förnekar  medvetenheten.  Det  harmonierar  med  Sokrates  uppfattning  att  människan  inte  gör  det  som  är  ont  om  hon  accepterar  medvetenheten  om  sina  onda  avsikter.    IDEALISERING,  PERFEKTIONISM  OCH  STORHETSVANSINNE  Idealisering  är  att  försköna,  överskatta  och  vägra  inse  brister  och  problem.  En  människa  inbillar  sig  att  hon  själv  eller  någon  annan  har  talanger  som  de  inte  har.  Hon  har  starkt  orealistiska  förväntningar.  Hon  ställer  orimliga  krav  på  sig  själv  och  andra.  Det  gör  att  hon  lever  med  ständig  frustration  och  stress.  Idealisering  förutsätter  att  hon  censurerar  verkligheten.  För  att  upprätthålla  fantasierna  om  sig  själv  och  andra  måste  hon  förneka  sin  medvetenhet.          När  jag  är  djupt  förälskad  ser  jag  föremålet  för  min  kärlek  som  fullkomlig  och  kan  inte  hitta  några  brister  hos  henne.  En  fullkomlig  partner  betyder  fullständig  lycka.  Jag  känner  att  bara  hon  kan  göra  mig  helt  lycklig.  Mitt  livs  lycka  hänger  på  om  jag  kan  få  henne.  I  den  sinnesstämningen  är  jag  långt  från  verkligheten.  Sigmund  Freud  beskrev  det  här  

tillståndet  som  en  minipsykos  och  konstaterade  att  en  blint  förälskad  person  borde  vara  sjukledig.  Han  är  ju  inte  kapabel  att  göra  balanserade  bedömningar  i  sitt  arbete  heller.        Barnet  idealiserar  ofta  sina  föräldrar  och  senare  eventuellt  sin  lärare  eller  förman.  När  han  eller  hon  tvingas  börja  acceptera  att  verkligheten  inte  motsvarar  förväntningarna  kan  det  resultera  i  besvikelse  och  mycket  aggressivt  eller  självdestruktivt  beteende.          Idealisering  leder  också  till  att  man  blir  besviken  på  samma  sak  flera  gånger.  Du  vet  att  din  arbetskamrat  har  ett  visst  problem.  Hon  kommer  till  exempel  aldrig  i  tid  till  jobbet  och  lämnar  en  del  av  sina  uppgifter  åt  dig  att  utföra.  Du  blir  arg  och  besviken  varje  dag  som  du  tvingas  vara  med  om  detta.  Du  blir  besviken,  precis  som  om  det  här  var  ett  nytt  fenomen.  Det  verkar  som  om  du  vägrade  att  komma  ihåg  din  arbetskamrats  problem  och  du  agerar  som  om  du  inte  hade  tidigare  erfarenhet  av  saken.  Ändra  på  ditt  sätt  att  agera!  Kolla  om  ditt  minne  fungerar  nästa  gång  du  går  till  jobbet.  Du  väntar  på  att  hon  ska  komma  och  hon  är  som  vanligt  sen.  Du  blir  glad,  för  nu  fungerar  ditt  minne.  När  du  är  glad  är  du  balanserad  och  öppen.  Du  säger  rakt  och  respektfullt  till  din  arbetskamrat  att  hon  är  sen  och  att  hon  har  lämnat  ett  arbete  ogjort.  Du  tar  upp  ärendet  konstruktivt,  utan  att  känna  dig  illa  till  mods,  möter  hennes  eventuella  kränkthet  och  upprördhet  och  accepterar  dem.          I  familjer  råder  ofta  kroniska  tillstånd  av  besvikelse  där  man  faktiskt  kämpar  hårt  för  att  upprätthålla  förväntningarna.  Det  händer  att  en  mamma  varje  dag  blir  besviken  då  maken  (eller  barnen)  slänger  sina  saker  huller  om  buller  på  hallgolvet  när  de  kommer  hem.  Med  sina  förväntningar  motarbetar  hon  verkligen  sitt  minne  och  sätter  i  gång  tjatet  som  alla  avskyr  och  som  resulterar  i  motstånd.  Nu  beslutar  hon  testa  sitt  minne.  Hon  väntar  tills  mannen  kommer  hem  och  följer  med  hur  han  än  en  gång  slarvigt  slänger  allt  omkring  sig.  Hon  är  glad  att  se  att  hennes  minne  fungerar.  Glatt,  kärleksfullt  och  varmt  tar  hon  emot  mannen.  Han  är  förvånad  över  hustruns  förändrade  beteende  och  över  att  hon  inte  gnatar.  Han  känner  lättnad  och  glädje  och  tänker  för  sig  själv  att  eftersom  hustrun  har  förändrats  ska  han  från  och  med  nu  börja  placera  sakerna  på  sina  rätta  platser.  Att  själv  göra  en  förändring  är  det  bästa  sättet  att  provocera  andra  till  förändring.        En  människa  kan  idealisera  sig  själv  eller  andra,  som  sina  föräldrar,  en  lärare,  makthavare  och  offentliga  personer.  Hon  kan  idealisera  myndigheter,  ett  samhällssystem  och  maktstrukturer.  Ifall  man  håller  i  minnet  att  det  man  gör  mot  en  annan,  gör  man  i  sitt  inre  mot  sig  själv,  kan  man  dra  slutsatsen  att  idealisering  av  andra  är  ett  tecken  på  att  man  idealiserar  sig  själv,  trots  att  symtomet  är  mindervärdeskänsla.        En  perfektionistisk  person  fordrar  att  allt  ska  vara  perfekt,  i  enlighet  med  hennes  smak  och  vilja.  Hon  ser  sig  själv  som  (nästan)  fullkomlig,  men  är  samtidigt  medveten  om  sina  brister  och  för  därför  en  inre  kamp  mot  sin  medvetenhet.        Hon  vill  att  också  hennes  medmänniskor  och  omgivning  ska  vara  perfekta,  och  kräver  perfektion  av  alla.  Hemmet  är  perfekt,  inget  damm  och  ingen  oreda,  hennes  klädsel  är  oklanderlig.  Hon  bär  en  solid  mask.  Hon  anstränger  sig  för  att  vara  något  som  hon  inte  är  och  begränsar  på  så  sätt  sig  själv,  gör  sig  mindre  än  hon  i  verkligheten  är.        Hon  stressar  mycket,  och  till  henne  säger  man  ofta:  ”Kräv  inte  så  mycket  av  dig  själv.”  Att  inte  få  kräva  upplever  hon  som  ytterligare  ett  krav  och  blir  ännu  mera  irriterad.  Hon  är  medveten  om  sin  brist  men  accepterar  inte  medvetenheten  om  den.        Då  en  människa  har  en  mycket  stark  sådan  inställning  tvingas  man  använda  en  paradoxal  terapi  och  uppmana  henne  att  kräva  ännu  mera.  När  hon  medvetet  försöker  höja  sin  kravnivå  blir  hon  klarare  medveten  om  den.  

     Storhetsvansinne,  megalomani  får  en  människa  att  tro  att  hon  kan  allt  och  vet  allt  bättre  än  någon  annan.  Det  skapar  gränslösa  krav  och  förväntningar.  Hon  vill  ha  makt  eftersom  hon  tror  att  bara  hon  kan  få  livet  och  världen  att  fungera  på  rätt  sätt.          Hon  arbetar  utan  att  känna  sina  naturliga  begränsningar,  vilar  inte  och  reserverar  ingen  tid  för  glädje  och  avkoppling.  Hon  vägrar  känna  trötthet  och  utesluter  också  andra  symtom  från  kropp  och  psyke.  Hon  känner  trötthet  men  flyr  medvetenheten  om  den  genom  att  gå  till  gymmet.        Båda  dessa  inställningar,  perfektionism  och  storhetsvansinne,  inbegriper  en  gränslöshet.  Det  är  därför  det  är  så  svårt  att  säga  nej.  Att  säga  nej  innebär  att  acceptera  sin  egen  begränsning.        En  person  med  en  gränslös  attityd  känner  skuld  för  sådant  som  han  i  själva  verket  inte  har  något  som  helst  ansvar  för,  det  vill  säga  inte  har  frihet  att  påverka.  Det  kan  man  iaktta  redan  hos  ett  litet  barn  som  upplever  att  det  bär  ansvaret  för  sin  pappas  alkoholism  och  gör  allt  för  att  han  inte  ska  dricka.  Barnet  försöker  vara  till  lags  så  att  pappa  inte  ska  ha  någon  anledning  att  dricka.        Det  är  möjligt  att  kvinnor  oftare  lider  av  fullkomlighetsmani  och  män  mera  av  storhetsmani.  Båda  dessa  attityder  förutsätter  en  egocentrisk,  narcissistisk  läggning.    En  sådan  människa  upplever  att  hon  står  i  centrum  för  uppmärksamheten  och  är  oerhört  viktig  och  oersättlig.    Nedanstående  figur  sammanfattar  detta.    Perfektionistisk    

Megalomani,  storhetsmani    

• tror  sig  vara  perfekt  • får  inte  göra  fel  • har  inga  brister  • stränga  och  gränslösa  

krav/förväntningar  • sträng  kritik  • starkt  kontrollbehov  • centrum  för  uppmärksamheten  

 

• tror  sig  kunna  och  veta  allt  • tror  sig  vara  bättre  än  andra  • bara  han  kan  sköta  saker  och  ting,  

ingen  annan  • försöker  ta  kontrollen  och  makten  • gränslös  attityd  • alltings  medelpunkt  

 

egocentricitet,  narcissism   egocentricitet,  narcissism                                             ! !                      Vill  göra  allt;  ”gas”       Är  rädd  för  fel;  ”broms”                       " #         Otålighet,  stränghet,  spändhet,  konflikt,     otillräcklighet,  stress,  trötthet            

 De  här  attityderna  är  centrala  stressutlösare.    En  person  som  kräver  det  omöjliga  har  en  ständig  känsla  av  otillräcklighet.  Han  kämpar  mot  sin  medvetenhet  och  blir  trött.  Han  kan  också  skapa  stress  hos  människor  i  sin  närmaste  krets  och  vara  en  besvärlig  och  påfrestande  arbetskamrat  eller  make.        Ur  Europas  närhistoria  kan  vi  ta  fram  Stalin,  Hitler,  Mussolini,  Franco  och  Salazar,  som  med  sitt  storhetsvansinne  och  maktbegär  åstadkom  förintelse  och  vållade  människor  lidande  av  enorm  omfattning.  Hur  får  man  ett  folk  att  gå  med  i  ett  anfallskrig  eller  hur  är  ett  skräckvälde  på  nationell  nivå  möjligt?    Folket  har  vant  sig  att  följa  en  ledare  hemma,  i  skolan  och  på  arbetsplatserna  och  att  leva  alienerade,  det  vill  säga  undertryckt  av  sig  självt.  Utan  att  märka  det  utvecklar  folket  en  beroendeställning.  Särskilt  i  en  osäker  situation  behöver  det  en  stark  ledare  eller  guru  att  ty  sig  till  och  inrikta  sitt  beroende  på.    I  en  sådan  situation  tar  någon  som  är  lysten  och  storhetsvansinnig  över  makten.  Denna  person  kan  relativt  enkelt  överföra  sin  sjukdom  till  sina  närmast  underordnade.  Dessa  låter  sjukdomen  smitta  vidare  neråt  i  hierarkin  tills  en  tillräckligt  stor  del  av  folket  hänförd  ansluter  sig.  Det  finns  också  de  som  går  med  bara  av  rädsla  att  gå  mot  strömmen.        I  perfektionism  och  storhetsmani  ingår  alltid  också  deras  motsatser.  När  en  människa,  helt  berättigat,  upplever  att  hon  när  allt  kommer  omkring  inte  är  fullkomlig  eller  kan  allt,  blir  hon  nedslagen  och  känner  underlägsenhet  i  relation  till  det  hon  inbillar  sig  om,  förväntar  sig  och  kräver  av  sig  själv.  Det  skapar  osäkerhet,  blyghet  och  rädslor.        Att  nedvärdera  sig  själv  är  ofta  konstlad  anspråkslöshet.  Genom  att  nedvärdera  sig  själv  vill  en  människa  avvisa  medvetenheten  om  sina  storhetsfantasier.        Norberto  Keppe  använder  termen  teomani,  som  betyder  att  försöka  vara  större  än  gud.  Teo  är  grekiska  och  betyder  gud.  Jag  frågade  en  luthersk  präst  vad  arvsynden  är.  Han  beskrev  det  som  människans  lust  att  förbigå  Gud.  En  människa  i  psykos  har  så  att  säga  gått  över  gränsen  i  sin  strävan  att  höja  sig  över  gudomen.  Martti  Siirala  (finländsk  psykiater,  psykoanalytiker,  1922-­‐2008)  konstaterade  att  ju  högre  upp  man  kommer  i  maktpyramiden,  desto  sjukare  är  de  människor  man  möter.        Tidskriften  Superintressante  (februari  2013)  citerade  en  undersökning  gjord  vid  Oxfords  universitet,  som  visade  att  av  olika  yrkeskårer  var  företagsledarna  den  som  uppvisade  den  proportionellt  högsta  andelen  psykopater  (en  psykopat  är  en  beräknande  och  kall  person  som  verkar  sakna  samvete  men  är  mycket  skicklig  på  att  manipulera  människor).  I  samma  tidning  nämndes  en  holländsk  undersökning  som  visade  att  ju  rikare  en  pappa  är,  dess  mindre  tid  tillbringar  han  med  sitt  barn.        Maktbegär  är  ett  symtom  på  en  psykisk  sjukdom.  Den  som  anstränger  sig  mycket  för  att  få  makt  når  vanligen  en  maktposition.  Ju  mer  en  person  strävar  efter  makt,  dess  mer  tror  hon  sig  vara  bättre  än  andra.  Maktbegär  utgår  från  och  ger  näring  åt  storhetsvansinne.      AVUND  OCH  DESTRUKTIVITET  Vanligen  uppfattar  vi  ordet  avund  som  ett  negativt  tillstånd  som  upplevs  i  relation  till  en  annan  persons  suveränitet  eller  framgång.  Känsloreaktionen  är  osäkerhet,  ångest,  mindervärdeskänsla,  illvillighet  eller  hat  och  raseri.        Med  avund  förknippas  ofta  även  missunnsamhet  och  önskan  att  själv  få  det  goda  som  andra  har.  Men  om  man  beaktar  grundtanken  ”vad  jag  gör  mot  andra  gör  jag  i  mitt  inre  mot  mig  själv”,  kan  man  inte  vilja  sig  själv  väl  om  man  inte  vill  andra  väl.  

     I  en  situation  där  jag  ser  något  gott  hos  en  annan  person  och  detta  ger  mig  inspiration  att  agera  för  att  uppnå  samma  sak  för  egen  del,  handlar  det  inte  alls  om  avund.  Jag  hade  ju  ingenting  emot  att  den  andra  personen  hade  det  gott.  Avund  är  en  destruktiv  attityd,  illviljans  grundval.          Den  svenska  termen  missunnsamhet  beskriver  avundens  natur  på  ett  träffande  sätt.  Den  betyder  att  en  människa  inte  tillåter  sig  själv  det  som  är  gott  men  i  stället  väljer  problem  och  lidande.  På  portugisiska  heter  avund  inveja,  där  in  betyder  nej  och  veja  att  se.  Människan  ser  alltså  sådant  som  hon  inte  vill  se.  Hon  är  medveten  om  något  gott,  glädjefullt  eller  vackert  men  vill  inte  ha  medvetenheten  om  detta  och  försöker  därför  förstöra  det.  Hon  ser  det  goda  som  orätt  och  försöker  hindra  det.  Också  på  latin  är  avund  invidia,  att  inte  se.  Det  engelska  ordet  envy  har  samma  betydelse,  en-­vy  är  alltså  icke  se.        Avunden  sägs  vara  starkast  i  förhållande  till  människor  som  ligger  nära  ens  egen  framgångsnivå.  De  undertryckta  samhällsklasserna  hatar  i  sin  avund  klassen  närmast  ovanför  och  inte  den  grupp  som  finns  ovanom  denna.  Alternativt  riktar  sig  hatet  mot  gruppen  närmast  under  en  själv,  eftersom  den  väcker  medvetenhet  om  ens  egen  underkuvade  ställning.  I  hackordningen  på  arbetsplatser  inriktar  man  sig  ofta  just  på  de  allra  närmaste  yrkesgrupperna.  Det  gamla  talesättet  ”ingen  är  profet  i  sitt  eget  land”  beskriver  det  här.        Avund  är  att  förneka  det  goda  och  är  därmed  också  en  upp  och  nedvänd  (inverterad)  attityd,  där  det  goda  känns  illa  och  det  onda  känns  gott.  Aposteln  Paulus  ansåg  att  människans  problem  är  att  hon  inte  gör  det  goda  hon  vill,  men  det  onda  hon  inte  vill.  Det  är  som  det  vore  en  synd  att  njuta  av  livet.  Lidande  och  smärta  är  vackert.  Ärlighet  är  att  vara  blåögd,  det  vill  säga  dum,  listighet  är  beundransvärd.  Att  arbeta  är  förnedrande,  den  som  är  fiffig  klarar  sig  ändå.  All  slags  konkurrens  är  effektivitet,  solidaritet  är  flum.  Girighet  är  bra,  givmildhet  är  svaghet.        Här  betyder  avund  inte  att  man  ser  något  gott  hos  en  annan  och  vill  ha  samma  sak  för  egen  del.  Att  försöka  uppnå  någonting  gott  är  inte  orätt,  även  om  man  får  inspirationen  via  en  annan  människa.  Avund  är  att  vara  medveten  om  en  annan  människas  förmåga  och  lycka  men  reagera  med  att  försöka  hindra  och  förstöra  dem  och  att  känna  en  sorts  sjuk  njutning  ifall  det  lyckas.  Skadeglädje  är  ett  symtom  på  avund;  den  är  en  glädje  över  en  annans  misslyckande.  Du  är  så  attraktiv  men  i  dag  har  du  till  min  lättnad  fått  eksem.  Det  känns  på  något  sätt  skönt  att  grannen  förlorade  sin  goda  arbetsplats  –  nu  måste  jag  nog  gå  och  trösta  henne.        En  elev  som  stör  undervisningen  lider  av  avund,  eftersom  inlärning  betyder  utveckling  och  framgång.  Hon  vill  inte  känna  igen,  alltså  vara  medveten  om  sina  egna  mänskliga  rikedomar  och  möjligheter,  och  samtidigt  försöker  hon  överföra  sin  negativa  attityd  på  andra.        Föräldrar  eller  lärare  försöker  ibland  kontrollera  barn,  inte  så  mycket  av  kärlek  som  av  vilja  att  begränsa  deras  öppenhet,  skönhet,  glada  bekymmersfrihet  och  tillit  till  livet.  Med  utgångspunkt  i  avunden  associeras  barnens  otvungenhet  med  ansvarslöshet  och  drömmeri,  medan  tungsinne  och  ältande  av  bekymmer  ses  som  en  riktig  livshållning.  Det  är  inte  konstigt  att  ungdomar  som  närmar  sig  vuxen  ålder  önskar  att  de  kunde  trycka  på  bromsen.        Avund  är  en  livsinställning  som  påverkar  både  den  yttre  och  den  inre  världen,  ens  egen  förmåga  och  möjligheter.        När  jag  under  någon  utbildning  talar  om  avund  reagerar  någon  och  säger  att  han  minsann  inte  lider  av  avund.  Jag  brukar  föregripa  den  repliken  med  att  fråga  om  det  finns  någon  i  församlingen  som  aldrig  har  känt  avund.  Ingen  lyfter  handen.  

     När  avunden  är  mycket  stark,  psykotisk,  kan  en  människa  agera  obegripligt  destruktivt.  Det  händer  att  en  man  som  uppfattar  skönhet  och  liv  hos  en  kvinna  angriper,  våldtar  och  dödar  henne  brutalt.  Han  förstör  precis  det  han  vill  ha  och  åtrår.  Kvinnans  skönhet  känns  i  honom  som  en  djup  beröring,  en  medvetenhet  om  kärleken.  Det  är  som  om  kvinnan  trängde  in  genom  mannens  patologiska  skikt  och  det  provocerar  starkt  hans  attityd  av  avund.  För  att  slå  ned  sin  medvetenhet  reagerar  mannen  med  besinningslös  vrede.    Han  förgör  kvinnan  för  att  hon  väcker  en  starkt  motsägelsefull  medvetenhet  i  honom:  å  ena  sidan  en  medvetenhet  om  skönhet  och  kärlek,  å  andra  sidan  om  avund  och  censur.        Avund  som  förekommer  i  nära  människorelationer  kallas  svartsjuka.  I  sin  bok  Sókrates  e  a  arte  de  viver  (Sokrates  och  konsten  att  leva)  beskriver  J.C.  Ismael  detta  fenomen  på  följande  sätt:        Det  viktigaste  är  att  kämpa  mot  sin  avund  (och  vara  medveten  om  den)  särskilt  då  den  andra  partens  intellektuella,  sociala  eller  ekonomiska  ställning  är  bättre  än  ens  egen,  för  avund  är  som  ett  gift  som  förstör  också  de  starkaste  relationer.  Den  är  någonting  mystiskt  som  alltid  vill  förstöra  kärleksrelationer  –  och  som  älskande  alltid  ihärdigt  måste  motarbeta.  Avunden  får  en  älskande  att  känna  glädje  över  en  sin  partners  olycka  och  missnöje  över  partnerns  framgångar:  ett  oförklarligt  gift  som  uppstår  i  själens  djupa  skrymslen,  bakom  Guds  rygg.    Svartsjuka  är  avund,  och  om  den  drivs  till  sin  spets  kan  följderna  vara  dramatiska  och  destruktiva.        Demokritos  (grekisk  filosof,  cirka  460-­‐370  f.  Kr.)  beskrev  lycka  som  ett  tillstånd  där  man  inte  sörjer  över  det  som  fattas  utan  gläds  åt  det  som  finns.  Den  avundsjukas  glädje  är  en  sjuk  njutning  över  förstörd  lycka.          Avund  fungerar  som  motor  för  följande  vanliga  handlingssätt:    

-­‐ skvaller,  förtal  -­‐ skadeglädje,  nedsättande  ironi  -­‐ negativ  attityd,  ständig  missnöjdhet,  klagan  -­‐ passivitet,  lättja,  likgiltighet  -­‐ svartsjuka,  ägandebegär  -­‐ reflexmässigt  avvisande  av  nya  tankar  och  möjligheter  -­‐ uppförstorande  av  problem  och  svårigheter  -­‐ svårighet  att  välja  och  fatta  beslut  -­‐ hindrande  och  sabotering  av  samarbete  -­‐ osunda  gruppbildningar,  förbund  -­‐ ständig  och  skadlig  kritisk  hållning  -­‐ mindervärdeskänsla,  nedstämdhet  -­‐ maktlystnad,  kontrollbegär  -­‐ destruktivitet,  aggressivitet  

 En  avundsjuk  människa  reagerar  negativt  på  nya  företeelser  och  möjligheter.  Hon  förstorar  problemen  och  bekymrar  sig,  men  handlar  inte  praktiskt  för  att  rätta  till  förhållandena.  Hon  koncentrerar  sig  på  svårigheterna  och  avvisar  på  så  sätt  det  goda.  Hon  känner  en  sjuk  tillfredsställelse  över  egna  och  andras  misslyckanden.        Ju  starkare  attityder  av  perfektionism  och  avund  som  samtidigt  finns  i  en  människa,  dess  större  är  den  inre  spänningen.  Hennes  krav  på  perfektion  är  absolut,  men  i  sin  

avund  kan  hon  inte  ens  acceptera  det  goda.  Det  skapar  en  stark  inre  konflikt  som  hindrar  val  och  beslut  och  orsakar  ständig  ångest  och  rädsla.  Hon  vet  ju  att  hon  kommer  att  hindra  allt  som  är  gott,  trots  att  hon  samtidigt  kräver  det  perfekta.  Hon  upplever  mycket  stark  stress.        Omärkligt  växer  något  litet  ont  sig  större.  Man  kan  vänja  sig  vid  något  ont  så  att  det  inte  längre  känns  ont.  Så  anpassar  sig  moralen  och  det  onda  blir  godtagbart,  trots  att  det  etiskt  sett  alltjämt  är  orätt.    

Så  här  skriver  en  60-­‐årig  kvinna  efter  att  ha  läst  en  text  om  en  sådan  ond  cirkel:  ”Jag  känner  igen  mitt  eget  beteende  där.  I  mitt  fall  avancerade  den  så  här  (i  barndomen):  ”Jag  hade  varit  stygg,  jag  kom  inte  hem  i  tid,  jag  hade  stulit  småkakor  e.d.  vilket  faktiskt  är  fel.  Mamma  förebrår,  straffar  –  men  stryk  får  jag  aldrig.  Straffet  är  ett  psykiskt  straff,  jag  går  miste  om  något  trevligt  som  utlovats  eller  får  sitta  för  mig  själv  och  fundera  på  min  ondska.  Jag  känn  skuld,  den  fyller  mig  helt  och  hållet.  Det  finns  ingenting  annat  än  ondska  i  mig.        Mamma  kräver  att  jag  ska  be  om  förlåtelse  och  lova  att  aldrig  göra  så  igen,  att  jag  i  fortsättningen  alltid  ska  vara  snäll.  Jag  ber  om  förlåtelse,  medveten  om  att  jag  framöver  kommer  att  göra  samma  fel  igen.  Jag  är  ett  veritabelt  monster  som  ljuger  i  själva  den  stunden  då  jag  ber  om  förlåtelse,  som  jag  uppfattar  som  nästintill  en  helig  rit.  Det  är  som  om  jag  delades  itu.  Den  ena  halvan  av  mig  vill  vara  snäll  och  vara  mamma  till  lags  och  den  andra  kan  inte  och  vill  inte  ens,  för  det  som  är  styggt  och  förbjudet  är  oftast  mycket  roligare  än  det  som  är  snällt.        I  vissa  situationer  känner  jag  också  att  mamma  är  orättvis.  Hon  beskyller  mig  för  något  jag  inte  har  gjort,  men  jag  kan  inte  bevisa  min  oskuld.  Eller  så  nekar  hon  mig  någonting  som  ”alla  andra  barn”  får  göra.  Hon  förstår  mig  alltså  inte  och  unnar  mig  ingenting  gott.          Resultatet  av  allt  det  här  är  en  känsla  av  att  jag  inte  alls  borde  finnas.  Jag  är  misslyckad,  det  tycker  både  jag  själv  och  mamma.  Jag  är  helt  övertygad  om  att  mamma  ville  sitt  barns  bästa.  Hon  var  en  god  människa.”        Den  här  kvinnan  beskriver  sin  hårda  etiska  kamp.  Hon  accepterar  inte  medvetenheten  om  mammans  orättvisa  handlande  och  kuvar  sig  själv.  Hon  beskyller  sin  mor  för  detta  och  den  onda  cirkeln  sluter  sig  allt  mer.  Hon  kuvar  sig  så  strängt  att  det  känns  som  om  hon  inte  alls  existerade.      När  jag  besökte  de  brasilianska  jordlösa  lantarbetarnas  bosättningsområde  fick  jag  en  påminnelse  om  min  egen  avund.  På  gården  till  Pedros  hus  stod  en  stor  och  ny  stadsjeep  som  jag  redan  hört  talas  om.  Jag  kände  en  tagg  av  avund  i  mitt  bröst.  Jag  varken  önskar  mig  eller  behöver  någon  bil,  tänkte  jag,  och  frågade  mig  själv  varför  det  då  kändes  som  en  tagg.  Senare  kom  jag  igen  att  tänka  på  saken  och  efter  att  funderat  på  den  insåg  jag  att  det  inte  var  bilen  som  var  föremålet  för  min  avund,  utan  Pedros  sätt  att  våga  avvika  från  gemenskapens  normer  och  ge  sig  själv  rätt  till  något  som  han  tyckte  mycket  om.  

   EGOCENTRICITET  

Egocentricitet  är  människans  inriktning  på  sig  själv.  Hon  iakttar  sig  själv  mycket,  antingen  beundrande  eller  negativt  kritiserande.  Hon  har  svårt  att  lösgöra  sig  från  själviakttagelsen,  se  verkligheten  och  bry  sig  om  andra.  Det  här  yttrar  sig  i  form  av  själviskhet,  egoism,  hennes  ego  är  världens  medelpunkt.  Hon  tror  att  alla  är  intresserade  av  henne  och  iakttar  henne  med  beundran  eller  fördömande.          Alla  hämningar  förutsätter  självupptagenhet.  Vid  negativ  känsloaktivitet  riktar  människan  uppmärksamheten  på  sig  själv  och  sina  egna  föreställningar  om  vad  andra  tänker  om  henne.  Förnekande  av  medvetenhet,  alltså  censur,  förutsätter  att  man  i  sin  självupptagenhet  förlorar  kontakten  med  verkligheten.  Att  idealisera  sig  själv  är  att  koncentrera  sig  på  sig  själv.  Också  avund,  det  vill  säga  att  hindra  en  annan  persons  glädje  och  utveckling,  är  egocentricitet.          I  sin  självupptagenhet  begränsar  människan  verkligheten  till  sig  själv.  Hon  fängslar  sig  själv.  Det  upplever  hon  som  ångestskapande  och  det  skapar  rädsla,  fobier,  tvångsneuroser,  stress  och  sjukdom  överlag.  När  en  människa  är  kärleksfull  riktar  hon  sig  i  stället  utåt  och  söker  möjligheter  att  agera  för  det  gemensamma  bästa.  Hon  accepterar  sig  själv  och  därmed  också  andra.      VAR  MEDVETEN  OM  DINA  HÄMNINGAR  Sättet  att  beskriva  psykopatologi  via  hämningar  hör  hemma  i  den  integrala  psykoanalysen  som  utvecklats  av  Norberto  Keppe.  I  själva  verket  är  detta  grepp  inte  så  olikt  Evagrius  Ponticus  (egyptisk  kristen  munk,  cirka  346-­‐399)  sätt  att  med  åtta  termer  tolka  syndens  väsen:  omättlighet,  osedlighet,  girighet,  melankoli,  likgiltighet,  vrede,  fåfänga  och  stolthet.  Osedligheten  känns  visserligen  onödig  eftersom  den  hänger  ihop  med  moralismen  under  Evagrius  tid.        För  jämförelsens  skull  kan  nämnas  att  psykiatrin  i  fråga  om  psykets  sjukdomar  använder  termerna  ångeststörning,  panikstörning,  agorafobi,  tvångsneuros,  posttraumatiskt  stressyndrom,  depression,  bipolär  sjukdom,  schizofreni,  depersonalisationssyndrom,  demens,  ADHD  och  så  vidare.  Psykiatrin  försöker  beskriva  symtomen  och  bestämma  diagnosen,  medan  man  med  hämningarna  vill  beskriva  människans  intentioner,  livsinställningar  och  förhållningssätt  som  orsaker  till  symtomen.  Dessutom  är  det  klart  att  exempelvis  orättvisan  i  samhällsstrukturerna  och  oförrätter  i  barndomen  har  stor  betydelse  när  sjukdomar  uppstår.          Människan  kan  beskrivas  med  två  koncentriska  cirklar.  Kanten  på  den  yttre  cirkeln  är  skalet,  den  sociala  masken  där  hon  vill  visa  hur  god,  vacker  och  stark  hon  är.  Under  masken  finns  hämningarnas  skikt  med  människans  neurotiska  intentioner,  attityder  och  känsloaktivitetens  strategier.        Den  inre  cirkeln  symboliserar  människans  hälsa,  mänsklighet  och  kärlek.  Den  är  förbindelsen  med  skönheten  och  godheten,  med  den  universella  sanningen,  livsenergin,  Skaparen,  Jahve,  Gud  eller  Allah.  Den  är  beröringen  med  den  universella  medvetenheten.      cirkel  sid  66    den  sociala  masken    hämningar  neurotiska  intentioner  och  attityder    

hälsa  mänsklighet  kärlek    negativ  känsloaktivitet      När  man  säger  att  en  människa  söker  sig  själv,  då  söker  hon  kontakt  med  sitt  inre.  Hur  kommer  hon  åt  det?  Det  finns  åtminstone  två  möjligheter:  antingen  genom  att  få  direkt  och  omedelbar  kontakt  med  sitt  verkliga  väsen  eller  genom  att  bli  medveten  om  sitt  skal,  sina  hämningar  och  på  det  sättet  i  någon  mån  befria  sig  från  dem.  En  omedelbar  kontakt  kan  i  viss  mån  uppstå  om  man  stärker  medvetenheten  om  de  mänskliga  rikedomarna.  Hämningarna  blir  man  medveten  om  genom  att  ödmjuka  sig,  acceptera  att  man  har  allehanda  brister.  En  människa  mår  bra  när  hon  handlar  kärleksfullt.  Hon  mår  dåligt  när  hon  agerar  på  ett  negativt  sätt.  Bara  ett  etiskt  handlingssätt  får  det  att  kännas  bra.          Det  betyder  att  kärnan  i  människo-­‐  och  självkännedom  är  att  framför  allt  vara  medveten  om  de  mänskliga  rikedomarna.  Bedömnings-­‐  och  klassificeringssystem  av  olika  slag  är  skadliga.  Man  borde  inte  alls  jämföra  eller  utvärdera  människors  förmåga  och  skicklighet,  eftersom  det  oftast  har  en  nedslående  verkan  just  på  dem  som  mest  behöver  hjälp,  medan  det  får  de  redan  framgångsrika  att  känna  sig  stolta.          Att  reflektera  över:    

-­‐ Vad  känner  du  när  du  vet  att  du  kommer  att  utsättas  för  kritik?  -­‐ Hur  motarbetar  din  mor  och/eller  far  de  mänskliga  rikedomarna  i  sig  själva?  -­‐ Välj  de  två  hämningar  som  du  lättast  ser  hos  dig  själv.  -­‐ Välj  de  två  hämningar  som  du  har  svårast  att  se  hos  dig  själv.  

                                                           

 1.4  ANDLIGHET  OCH  LIVSENERGI        TILLBAKA  TILL  ANDLIGHETEN  Kärlek,  andlighet,  gott  och  ont  är  uttryck  i  vårt  vardagliga  språkbruk.  Men  de  kan  inte  definieras  eller  mätas.  De  väcker  medvetenhet  om  tro.  När  allt  kommer  omkring  bygger  också  vetenskapen  alltid  på  antaganden,  till  exempel  de  som  inom  matematiken  kallas  axiom.  En  fanatisk  tro,  exempelvis  på  den  vetenskapliga  materialismen  liknar  en  fanatisk  religiositet,  fundamentalism.  Vi  vet  ingenting,  vi  bara  tror,  som  Federico  Fellini  (italiensk  filmregissör  1920-­‐93)  uttryckte  saken.        När  Sokrates  hade  dömts  till  döden  väntade  han  i  sin  cell  på  att  domen  skulle  verkställas.  Hans  vänner  hade  ordnat  en  flyktmöjlighet  för  honom,  men  då  de  föreslog  att  han  skulle  ta  den  chansen  svarade  han  att  det  inte  fanns  någon  anledning  att  fly.  Han  beskrev  de  två  kommande  alternativen.  Antingen  skulle  han  dö  och  sjunka  i  en  djup  och  fridfull  sömn  ur  vilken  han  aldrig  skulle  vakna,  eller  så  skulle  hans  medvetande  frigöra  sig  och  övergå  i  ett  annat  tillstånd  som  med  säkerhet  var  mycket  rättvisare  och  lyckligare  än  det  han  levde  i.  Han  hade  ingenting  att  frukta.    Sokrates  lärde  människor  att  bli  vän  med  döden  och  vara  redo  att  dö  när  som  helst.        Den  medvetna  andliga  aktiviteten  är  så  obetydlig  i  våra  dagliga  rutiner  att  vi  närapå  blivit  andliga  invalider.          Barn  upplever  andliga  fenomen  som  tomtar,  jultomten,  änglar  och  vättar  som  något  naturligt.  När  de  blir  större  lär  vi  vuxna  dem  att  spola  sådana  vanföreställningar.  När  en  människa  blir  äldre  och  mer  medveten  om  hur  begränsad  och  orättvis  den  materiella  världen  är,  återgår  hon  ofta  till  en  tro  på  det  andliga.  Knappast  hade  mänskligheten  genom  hela  sin  historia  grubblat  över  andligheten  om  den  bara  vore  en  chimär.          Aristoteles  grubblade  över  alltets  ursprung.  Hans  tes  var  att  allt  i  grund  och  botten  är  energi  och  i  själva  verket  metafysisk  energi.  Allt  materiellt  kommer  ur  immateriell  energi.  Var  kommer  då  all  denna  metafysiska  energi  ifrån?  Aristoteles  beskrev  dess  upphov  som  ”den  första  motorn”.  Hur  är  då  denna  första  motor  beskaffad?  Han  beskrev  dess  innersta  väsen  som  ren  aktivitet.  Med  det  menade  han  antagligen  en  oerhört  intensiv  aktivitet  i  skönhet,  godhet  och  sanning,  det  vill  säga  kärlek.      Om  denna  tanke  förknippas  med  judendomen,  kristendomen  eller  islam,  där  människan  ses  som  en  avbild  av  Jahve,  Gud  eller  Allah,  består  människans  innersta  väsen  av  ren  aktivitet.  Av  det  följer  att  människan  är  sig  själv  så  länge  hon  handlar  kärleksfullt.  När  hon  ger  näring  åt  hat,  rädsla  och  bitterhet  förnekar  hon  sig  själv.        Viktor  Frankl  beskrev  religioner  ungefär  som  olika  språk  som  människor  använder  för  att  tala  och  kommunicera  med  den  Högste.  Det  är  ingen  idé  att  försöka  visa  att  en  religion  ligger  närmare  sanningen  än  någon  annan.  Det  är  som  att  påstå  att  ryska  är  ett  bättre  språk  än  kinesiska.  I  andlighet  ingår  begrepp  som  gud,  änglar  och  djävulen  som  inte  kan  förstås  av  förnuftet  –  det  är  en  fråga  om  tro.        Kvantfysikerna  K.V.  Laurikainen  (1916-­‐97)  och  Wolfgang  Pauli  (österrikare,  1900-­‐1958)  försökte  som  många  andra  vetenskapsmän  beskriva  verkligheten  som  en  obruten  helhet  av  fysiskt  och  metafysiskt.  När  John  Wheeler  (amerikansk  forskare  i  teoretisk  fysik,  1911-­‐2008)  och  Eugene  Wigner  (ungersk-­‐amerikansk  fysiker  och  matematiker,  1902-­‐95)  som  fick  Nobelpriset  år  1963,  bedrev  kvantfysisk  forskning  upptäckte  de  att  observatören  formar  och  de  facto  rentav  skapar  det  objekt  som  observeras.    Kvantenhetens  existens  förutsätter  beröring  med  det  mänskliga  medvetandet.  

Observatören  och  objektet  bildar  en  obruten  helhet  utanför  tidsdimensionen.  Medvetenheten  formar  den  verklighet  vi  lever  i.  Det  innebär  att  medvetenheten  är  alltings  källa.  Utan  medvetenhet  skulle  ingenting  existera.        Samma  sak  begrundar  Lev  Tolstoj  i  sin  roman  Anna  Karenina.  Där  diskuterar  Sergej  Ivanovitj  och  en  professor  från  Charkiv  existensens  grunder.  Den  förstnämnda  konstaterar  slutligen:  ”Det  skulle  då  betyda  att  om  mina  känslor  [min  medvetenhet]  förintats,  om  min  kropp  dött,  ingen  som  helst  tillvaro  är  möjlig.”  Han  menade  säkert  inte  att  hans  död  skulle  förinta  allt  som  existerar,  utan  avsåg  medvetenheten  i  allmänhet  (den  universella  medvetenheten).        Wheeler,  Wigner  och  Tolstoj  gjorde  alla,  ur  sina  mycket  olikartade  utgångspunkter,  tolkningen  att  om  all  medvetenhet  försvinner  upphör  också  alltet  att  existera.  Förutsättningen  för  all  existens  är  alltså  medvetenhet.  Tidigare  kom  vi  fram  till  grundtanken  att  människan  är  sin  medvetenhet.  Wigner  och  Tolstoj  bekräftar  detta  antagande,  för  i  grunden  är  allting  medvetenhet.    

För  många  år  sedan  frågade  jag  min  far  vad  han  tror  att  sker  när  vi  dör.  Hans  uppfattning  var  att  våra  själar  förenar  sig  med  ett  slags  själarnas  gemensamma  massa.  Jag  minns  att  jag  kände  mig  beklämd  vid  tanken,  för  på  den  tiden  hoppades  jag  att  vi  skulle  kunna  fortsätta  existera  som  individer.  På  sitt  enkla  sätt  överensstämmer  min  fars  uppfattning  med  Wigners  och  Tolstojs  resonemang.  

 Varje  kultur  har  sina  symboler,  om  det  så  är  indianernas  totem  eller  kristendomens  Jesus  på  korset.  Symboler  är  ungefärliga  försök  att  beskriva  ett  metafysiskt  väsen  som  inte  går  att  beskriva.        Judiska  och  kristna  organisationer,  synagogor  och  kyrkor  är  västländernas  äldsta  existerande  maktstrukturer.    Det  är  inte  underligt  att  vi  ofta  uppfattar  dem  som  konservativa  symboler  för  stagnation  och  som  främmande  företeelser  i  dagens  värld.  Organisationen  är  en  yttre  konstruktion  som  tron  är  underkastad.  Organisationer  har  en  benägenhet  att  ändra  de  ursprungliga  syftena  så  att  deras  egen  fortlevnad  blir  viktigare  än  deras  mission.  Om  man  ser  andlighet  som  den  kultur  och  organisation  som  bildats  kring  den  riskerar  man  att  kasta  ut  barnet  med  badvattnet.          Dostojevskij  skrev  att  djävulens  största  seger  över  mänskligheten  var  den  då  mänskligheten  förnekade  hans  existens.  Dostojevskij  menade  naturligtvis  inte  den  behornade  och  svansförsedda  inkarnationen  av  det  onda,  utan  negativ  andlig  energi.      LIVET  ÄR  ENERGI  Kommer  livsenergin  från  det  vi  äter,  från  brödet,  potatisen  och  smöret?  Via  fotosyntesen  tar  växterna  emot  energin  från  solen.    De  är  solenergiantenner.  Människan  fungerar  på  ett  liknande  sätt,  fastän  det  inte  handlar  om  fotosyntes.  Människan  kan  beskrivas  som  en  rörlig  livsenergiantenn.  Liv  är  energi,  i  grunden  metafysisk  energi,  som  människan  tar  emot.        Växterna  har  sina  rötter  i  jorden  och  de  kan  inte  förflytta  sig  från  en  plats  till  en  annan.  Växten  tar  mineraler  och  vatten  ur  jorden  men  för  att  människans  fysiska  antenn  ska  fungera  äter  hon  mat  som  hon  tillreder.  Växten  förnimmer  ljuset  och  sträcker  sig  mot  det.  När  en  människa  öppnar  sig  mot  medvetenheten  är  hon  en  påkopplad  energiantenn.  Det  väsentliga  är  hur  hon  förhåller  sig  till  medvetenheten.  När  en  människa  bär  på  en  viktig  medvetenhet  som  hon  förnekar,  då  motarbetar  hon  sig  själv  och  blir  trött  av  det.  Samtidigt  stänger  hon  av  sin  energiantenn.  När  hon  öppnar  sig  mot  medvetenheten  

kopplas  också  energiantennen  på.  Den  hypotesen  stämmer  med  vår  grundtanke:  människan  är  sin  medvetenhet.        För  ett  barn  som  föds  borde  livet  vara  ett  ständigt  öppnande.  Men  så  blir  det  inte.  I  stället  börjar  man  anpassa  barnet  till  maktstrukturerna,  först  hemma,  sedan  i  förskolan,  i  skolan,  i  yrkesstudierna  och  på  arbetsplatserna.  Man  gör  det  till  en  lydig  medborgare  som  inte  ifrågasätter  samhällets  maktstrukturer.  En  växt  söker  sig  ur  skuggan  mot  ljuset.  Söker  sig  människan  bort  från  de  orättvisa  kraven  och  begränsningarna,  mot  friheten?        Vid  olyckor  eller  sjukdomar  har  människor  ibland  starka  upplevelser  av  livet  efter  detta.  Som  barn  var  jag  med  om  följande  händelse.    

Jag  var  omkring  12  år  gammal  och  tvättade  familjens  byk.  Med  ena  handen  rörde  jag  vid  tvättmaskinen  och  med  den  andra  skulle  jag  öppna  vattenkranen.  Men  maskinen  använde  mig  som  jordledning  och  jag  kände  hur  elektriciteten  gick  från  den  ena  handen  till  den  andra,  genom  hela  kroppen.  Händerna  var  som  limmade  på  sina  platser  och  jag  kunde  inte  lösgöra  mig.  Jag  förstod  att  jag  var  nära  döden.  En  serie  vackra  minnen  från  det  förgångna  strömmade  genom  mitt  medvetande,  det  var  som  om  jag  sett  en  film  som  andades  skönhet.  Det  kändes  skönt.        Sedan  tog  filmen  slut  och  jag  befann  mig  i  en  mörk  tunnel.  Jag  gick  framåt,  mot  tunnelns  ljusa  öppning  som  kändes  trygg  och  lockande.  Jag  närmade  mig  klarheten.  Sedan  blev  allt  plötsligt  mörkt.        Efter  ett  tag  fann  jag  mig  liggande  genomblöt  på  badrumsgolvet.  Ur  duschkranen  rann  vatten.  Av  allt  att  döma  hade  mina  muskler  slappnat  i  dödsögonblicket  så  att  jag  föll  ihop  av  min  egen  tyngd.  Det  gjorde  att  mina  händer  släppte  tvättmaskinen  och  kranen.  Min  syster  som  befann  sig  i  rummet  intill  sade  att  hon  hade  hört  något  slags  svagt  ylande.  Jag  upplevde  att  jag  hade  uppstått  från  de  döda.  Det  var  en  vacker  upplevelse  och  den  gjorde  att  jag  blev  intresserad  av  andlighet.  

 Andlighet  innebär  trygghet  och  ett  brett  perspektiv.  Vi  är  inte  ensamma  utan  delar  av  en  större,  om  än  obegriplig  helhet.  Naturens  skönhet  är  ett  vittnesbörd  om  att  den  högre  makt  eller  energi  som  åstadkommer  allt  detta,  Gud  eller  Allah,  vad  vi  än  kallar  den,  är  den  rättvisa  och  rena  kärleken.  Vi  behöver  inte  veta.  Känsla  och  tro  är  djupt  sammanlänkade  med  alltet,  livets  mening  och  källa.          Emmanuel  Swedenborg  (svensk  religionsfilosof  och  mystiker,  1688-­‐1772)  skrev  att  kärlek  och  visdom  inte  är  värda  någonting  om  de  inte  tas  i  bruk.  De  är  bara  fantasier  och  blir  inte  verkliga  förrän  de  kommer  till  nytta.                            

 1.5  PERSONLIGHETENS  UTVECKLING      Med  personlighet  avser  man  individens  typiska  sätt  att  leva  och  agera  i  olika  situationer.  Det  beskriver  hans  sätt  att  förhålla  sig  till  livet,  att  rutinmässigt  reagera  och  handla  under  olika  omständigheter.  Där  ingår  hans  intentioner,  hans  motivation,  hans  sätt  att  fungera  andligt  och  känslomässigt  och  hans  värderingar.  På  så  sätt  beskriver  personligheten  på  ett  centralt  sätt  hur  en  människa  vanemässigt  använder  sin  vilja.        Vår  livsmiljö  liksom  klimatet  och  den  omgivande  naturen,  frodig  eller  karg,  påverkar  oss.  Värme  underlättar  en  öppen  kommunikation,  kyla  får  människor  att  spänna  sig  och  sluta  sig.  Samhället  vi  lever  i,  dess  historia  och  kultur,  dess  strukturer  och  värderingar  formar  våra  föräldrar.  Det  är  av  stor  betydelse  hur  våra  närmaste  fungerar  känslomässigt  och  hur  de  förhåller  sig  till  livet.  Barn  imiterar.  Oavsett  om  vi  som  barn  fått  uppleva  mycken  värme  och  acceptans  eller  känslomässigt  armod  och  aggression,  så  har  vi  en  tendens  att  imitera  det  i  oss  själva.      SAMHÄLLET  Karl  Marx  (samhällsfilosof  och  socialteoretiker  född  i  Preussen,  1818-­‐83)  ansåg  att  människans  psykiska  konstruktion  framför  allt  formas  av  produktionsstrukturerna.  Arbetet  är  ju  en  central  del  av  livet,  ofta  till  och  med  den  allra  mest  betydande.  Samhällssystemet  är  organiserat  så  att  det  skapar  en  grund  för  den  ekonomiska  verksamheten  och  därigenom  för  arbetet.  Denna  struktur  och  dess  värderingar  bidrar  starkt  till  att  forma  människans  psykiska  handlingssätt.        Centrala  faktorer  i  det  nuvarande  ekonomiska  systemet  är  kortsiktigt  utnyttjande,  konkurrens,  girighet,  konsumtion,  alienering  från  verkligheten  och  ytlighet.  Dessa  värderingar  styr  atmosfären  på  arbetsplatserna  och  samhällsaktiviteten.  De  har  nästan  omärkligt  trängt  sig  in  i  skolan,  hälsovården  och  socialarbetet.  Vi  föds  rakt  in  i  det  här  enorma  hjärntvättssystemet  som  aldrig  i  mänsklighetens  historia  varit  så  effektivt  och  ensidigt  som  i  dag.            Sannolikt  var  feodalism,  monarki  och  kolonialism  inte  ett  bättre  alternativ  än  kapitalismen.  Det  var  heller  inte  den  kommunistiska  statsmaktsdiktatur  som  tillämpades  i  Sovjetunionen,  där  den  ekonomiska  och  politiska  makten  förenats  till  en  enda  makt.      ARVSMASSAN  Det  är  omöjligt  att  säga  i  vilken  mån  arvsmassan  påverkar  personligheten.  Depression  kan  gå  i  arv,  men  problemet  kan  ligga  i  arvsmassan  eller  bero  på  att  ett  barn  tillägnar  sig  föräldrarnas  psykiska  modell.        Arvsmassan,  den  genetiska  utgångspunkten,  är  dynamisk  liksom  allt  annat  i  naturen.  Den  förändras  ständigt,  vilket  betyder  att  man  kan  påverka  den.          En  artikel  som  för  några  år  sedan  ingick  i  Helsingin  Sanomat  hade  rubriken  ”God  vård  förändrar  arvsmassan”.  I  texten  för  man  fram  att  kärleksfull  vård  kan  förbättra  det  genetiska  arvet.  Allt  är  ju  i  grund  och  botten  metafysisk  energi,  det  vill  säga  kontinuerlig  aktivitet.      ”RYGGSÄCKEN”  

Ju  yngre  ett  barn  är,  dess  öppnare  är  det  för  intryck.  Det  man  ser  mest  av  omkring  sig,  det  tar  man  naturligast  efter.    Om  det  finns  mycken  kärleksfullhet,  glädje  och  tacksamhet  i  barnets  omgivning,  har  det  lättare  att  utveckla  sådana  känslor  hos  sig  självt.  Om  man  med  glädje  berör  och  smeker  barnet  lär  det  sig  lita  på  att  det  är  accepterat  och  omtyckt  också  fysiskt  sett.  Barnet  ser  det  som  en  självklarhet  och  när  det  blir  äldre  och  börjar  intressera  sig  sexuellt  för  andra  har  det  inga  hämningar  och  svårigheter  att  kommunicera  känslomässigt  och  fysiskt.        Om  barnet  behandlas  på  ett  nedsättande  och  aggressivt  sätt  kan  det  vänja  sig  vid  detta,  anse  det  normalt  och  härma  det  i  sitt  eget  agerande.  Om  ett  barn  inte  har  behandlats  med  ömhet  är  det  möjligt  att  det  kommer  att  uppleva  sexuell  kontakt  som  skrämmande.  En  sådan  persons  sexualitet  sluter  sig  i  stället  för  att  öppna  sig.        Man  talar  bildligt  om  ryggsäcken,  livshistorien.  Om  man  från  första  början  haft  mycket  kärlek  i  sin  ryggsäck  känns  livet  säkert  lättare  både  i  med-­‐  och  motgång.  Ifall  där  redan  från  början  finns  rädsla  och  hat,  mår  människan  dåligt  och  agerar  därefter.  I  fråga  om  att  använda  viljan  är  vi  ändå  olika.  Någon  möter  svåra  förhållanden  och  tragiska  händelser  på  ett  öppnare  sätt,  genom  att  acceptera  medvetenheten,  medan  en  annan  blir  kvar  i  svårigheterna  resten  av  sitt  liv  för  att  han  censurerar  medvetenheten  om  den  oförrätt  han  lidit.          Som  sammanfattning  kan  man  illustrera  människans  utveckling  med  följande  förenklade  figur:    (Figur  sid  77)    Historia/fysisk  miljö    Samhälle/grupper/föräldrar  (psykisk,  fysisk  och  social)    MÄNNISKAN  -­‐medvetenhet  -­‐mänskliga  rikedomar  och  hämningar  -­‐vilja    God  aktivitet          (andlig,  känslo-­‐  och  tankemässig        och  yttre  aktivitet)    Negativ  aktivitet  (andlig,  känslo-­‐  och  tankemässig        och  yttre  aktivitet)    Hälsa  (kärlek)    Sjukdom  (psykofysisk),  som  ofta  tar  sig  följande  psykiska  uttryck    Balanserad   God/framgång      Aggressiv      Depressiv    

Figuren  kan  tolkas  så  att  människan  har  en  historisk  och  fysisk  bakgrund  och  vilja.  Utgående  från  den  väljer  hon  ett  förhållningssätt  som  förvränger  verkligheten  mer  eller  mindre.  Om  hon  accepterar  sitt  verkliga  jag  (medvetenheten)  agerar  och  lever  hon  frisk  och  lycklig.        Ifall  hon  förnekar  verkligheten  och  agerar  negativt  på  den  psykiska  nivån,  vållar  hon  sig  själv  psykisk  och  fysisk  sjukdom.  Hon  mår  dåligt  och  reagerar  problematiskt  på  olika  sätt.  Hon  är  medveten  om  sina  möjligheter  (sina  mänskliga  rikedomar),  problem  och  hämningar  men  förnekar  denna  medvetenhet.        Ett  symtom  på  självförnekelse  är  känslan  att  inte  existera.  En  människa  vill  inte  vara  medveten  om  det  symtomet,  utan  finner  sätt  att  fly  också  den  medvetenheten.  De  här  sätten  att  motarbeta  medvetenhet  kan  kortfattat  beskrivas  på  tre  sätt.  För  det  första  kan  en  människa  göra  sitt  yttersta  för  att  genom  andras  tack  och  beröm  känna  att  hon  existerar.  För  det  andra  kan  hon  anstränga  sig  för  att  vara  snäll  och  bli  accepterad  eller  för  att  nå  framgång  och  bli  beundrad.  Det  tredje  alternativet  är  att  agera  aggressivt  eller  depressivt  ur  djupet  av  sin  inre  revolt.  (Se  kapitel  3.1.4  Hur  ska  man  se  på  det  traumatiska).        Då  vi  tror  på  människan  som  en  medveten  och  ansvarsfull,  i  sitt  inre  fri  aktör  i  livet,  skönjer  vi  en  möjlighet  att  befria  oss  från  gammal  barlast.                    

 2  METODER  FÖR  MÄNNISKOKÄNNEDOM        2.1  MÄNNISKOSYN      Conscientiametodens  användbarhet  och  effekt  bygger  i  hög  grad  på  dess  människosyn  som  fungerar  som  referensram.  Lyckas  man  få  människor  att  ta  till  sig  grundtankarna  om  människan  behövs  inte  så  mycket  mer.  Referensramen  har  två  delar:  grundtankarna  om  människan  (bilaga  1)  och  de  mänskliga  rikedomarna  och  hämningarna  (bilaga  2).        När  metoden  tas  i  bruk  kan  man  först  koncentrera  sig  på  människosynen  genom  att  diskutera  innehållet  i  bilagorna  1  och  2.  Man  kan  reflektera  över  dem  i  grupp  eller  på  egen  hand.  Enighet  eftersträvas  inte,  man  får  ha  olika  åsikter  och  tankarna  modifieras  efter  smak  och  tycke.  Man  kan  också  skapa  konstnärliga  versioner  av  olika  slag,  exempelvis  i  form  av  bilder,  dikter,  drama  eller  musik.  Grundtankarna  kan  användas  som  tema  för  bildframställningar  på  plakat.        När  du  tar  upp  referensramen  till  diskussion  i  din  gemenskap  måste  du  inte  kunna  svara  på  de  andras  frågor.  Skapa  alltså  inga  förväntningar  eller  krav  på  att  du  borde  ha  svar.  Kopiera  och  använd  den  text  du  valt  ut  eller  ta  själv  fram  sådant  material  som  du  vill  ha  som  diskussionsunderlag.  På  frågor  kan  du  svara  med  följdfrågor  eller  skicka  dem  tillbaka  till  frågeställaren  eller  gruppen  att  fundera  på.          Jag  har  presenterat  metodens  referensram  i  tiotals  arbetsgemenskaper  och  skolor,  i  portioner  som  växlat  mellan  några  timmar  och  ett  par  dagar,  ofta  just  då  gemenskapen  befunnit  sig  i  en  motivations-­‐  eller  samarbetskris.  När  medvetenheten  väcks  via  grundtankarna  löser  sig  spänningarna  och  man  inspireras  till  öppenhet  och  initiativkraft.  Det  är  en  uppfattning  som  stärks  av  erfarenheterna.        På  YouTube  finns  en  kort  film  om  hur  referensramen  kan  tillämpas.  Den  heter  Förändra  skolan  –  läraren,  eleven  och  Sokrates.  Det  är  meningen  att  den  ska  fungera  som  underlag  för  diskussion  och  begrundan.    

 2.2  BEKRÄFTANDE  RESPONS      Avsikten  med  bekräftande  respons  är  främst  att  väcka  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna,  om  kunskaper,  talanger  och  gåvor.  När  en  människa  är  medveten  om  sitt  verkliga  väsen,  sitt  inre,  är  det  naturligt  för  henne  att  föra  fram  det  och  använda  det.  Om  hon  däremot  inte  använder  sin  begåvning  förlorar  hon  småningom  kontakten  med  den,  fjärmar  sig  från  den  och  från  sitt  verkliga  jag.        Av  erfarenhet  vet  vi  hur  svårt  det  är  att  ge  och  få  kritik,  särskilt  då  det  handlar  om  ett  allvarligt  problem.  Det  gör  att  vi  vanligen  väntar  alldeles  för  länge  innan  vi  för  saken  på  tal.  Ju  mer  tiden  går,  dess  mer  irriteras  vi  av  problemet  och  vårt  missnöje  växer,  vilket  betyder  att  vår  känsloaktivitet  är  negativ.  Det  leder  till  att  kritiken  lätt  blir  överdriven  och  innehåller  negativ  energi.  För  mottagaren  känns  det  med  rätta  orättvist.        Syftet  med  respons  är  framför  allt  att  väcka  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna  (varseblivning,  glädje,  kärlek,  kreativitet,  omdöme,  mod,  självdisciplin),  men  vid  behov  också  medvetenhet  om  hämningar,  negativa  sätt  att  handla  och  förhålla  sig.  Ett  fel  kan  rättas  till  om  man  samtidigt  är  medveten  om  det  som  är  bra.  Fokuserar  vi  starkt  på  felet  får  det  övertaget  i  våra  tankar.          I  det  följande  beskrivs  bekräftande  respons  i  fem  steg.  Av  dem  är  de  tre  första  viktigast:      1.  GE  AKT  PÅ  DITT  EGET  KÄNSLOTILLSTÅND  Känner  du  dig  så  ängslig,  rädd,  frustrerad  eller  hatfylld  inför  den  person  som  är  föremål  för  responsen  att  du  har  svårt  att  acceptera  honom?  Stanna  upp  för  att  känna  ditt  inre  och  bli  medveten  om  din  känsloaktivitet.  Du,  och  bara  du,  bär  ansvaret  för  din  känsloaktivitet.        Fundera  på  anledningarna  till  dina  negativa  emotioner  (se  kapitel  3.2.1):  till  exempel  dina  orealistiska  förväntningar,  din  otålighet,  din  benägenhet  att  fördöma,  ditt  eventuella  sätt  att  förstora  problemen  eller  dina  anspråk  på  att  kunna  förändra  personen  i  fråga.  Kanske  väcker  hans  agerande  via  psykisk  spegling  en  sådan  medvetenhet  i  dig  som  du  inte  står  ut  med.        Försök  acceptera  dina  känslor,  klandra  inte  dig  själv  för  dem.  Inta  en  attityd  där  du  uppriktigt  känner  att  du  önskar  föremålet  för  responsen  allt  gott.  Möt  honom  med  accepterande  och  respektfull  närvaro.    2.  OBSERVERA  PERSONENS  EMOTIONELLA  TILLSTÅND  OCH  ANDRA  EVENTUELLA  SYMTOM.  Om  personen  som  ska  få  respons  mår  dåligt,  är  ångestfull,  arg,  sårad  eller  trött  ska  du  tala  respektfullt  om  hans  känslor  eller  symtom,  så  att  han  kan  känna  att  du  accepterar  honom  sådan  han  är.        Lyssna  noggrant  på  honom.  Ställ  frågor  för  att  få  honom  att  beskriva  sina  emotionella  och  fysiska  symtom.  Undvik  att  fråga  varför,  eftersom  det  leder  uppmärksamheten  till  yttre  faktorer.  Koncentrera  dig  helt  på  att  uppfatta  hans  känsloaktivitet,  så  att  han  blir  medveten  om  och  accepterar  den,  för  att  på  så  sätt  kunna  respektera  sig  själv  och  dig.        En  emotion  eller  ett  fysiskt  symtom  är  en  larmsignal.  Att  larmsystemet  fungerar  är  en  bra  sak.  När  en  människa  känner  sig  accepterad,  med  andra  ord  sedd  utan  kritik  och  krav,  brukar  hon  få  kontakt  med  sitt  inre,  sin  balans.  

 3.  STÄRK  MEDVETENHETEN  OM  HANS  MÄNSKLIGA  RIKEDOMAR.  Tala  om  hans  mänskliga  rikedomar:  varseblivning,  intresse,  förmåga  att  minnas,  intuition,  kärlek,  ansvarskänsla,  anspråkslöshet,  lycka,  tacksamhet,  andlighet,  mod,  initiativkraft,  ihärdighet,  kreativitet,  entusiasm,  sunt  förnuft,  ärlighet,  sinne  för  skönhet,  självdisciplin,  speciella  talanger,  förmåga  att  inhämta  kunskap,  fysisk  förmåga  och  så  vidare.  Ta  fram  det  goda  han  åstadkommit  eller  det  han  lärt  sig.        Upprepa  detta  flera  gånger  i  olika  sammanhang  så  att  han  kan  lita  på  att  du  vill  honom  väl  och  att  du  framför  allt  ser  goda  mänskliga  sidor  hos  honom.        Undvik  att  locka  honom  att  använda  sina  färdigheter.  Säg  inte:  ”Nog  klarar  du  det  här”.  Ge  inga  råd.  Allt  sådant  uppfattas  lätt  som  krav,  och  på  sådana  reagerar  man  vanligen  med  motstånd.        Oftast  behövs  inget  andra  skede,  eftersom  det  i  sig  räcker  att  bekräfta  medvetenheten  om  de  mänskliga  rikedomarna.        Några  exempel  på  hur  man  kan  ge  bekräftande  respons:              Jag  har  märkt  att  du  är  utrustad  med  initiativkraft,  mod  och  kreativitet.  Du  har  erfarenhet  och  viktig  kunskap.        Jag  känner  att  du  har  spontanitet  och  en  social  begåvning.  Du  följer  noga  med  hur  situationer  utvecklar  sig  och  människors  reaktioner,  och  du  registrerar  med  intresse  vad  andra  gör.        Jag  har  sett  mod,  nyfikenhet  och  solidaritet  hos  dig.  Jag  har  sett  din  förmåga  att  snabbt  lära  dig  nya  saker,  din  kreativa  talang  att  utveckla  nya  perspektiv  och  idéer.      4.  TALA  OM  HUR  HAN  SJÄLV  MOTARBETAR  DET  GODA  Tala  om  hans  vana  att  hindra  de  mänskliga  rikedomarna.  Kom  ihåg  att  det  en  människa  gör  mot  en  annan,  det  gör  hon  i  sitt  inre  mot  sig  själv.  Beskriv      

-­‐ hans  vana  att  framkalla  och  upprätthålla  negativa  känslotillstånd  -­‐ hans  motarbetande  av  medvetenheten,  censuren  som  han  tillgriper  för  att  hindra  

kontakt  till  sina  talanger  -­‐ hans  eventuella  stränghet:  gränslösa  och  stränga  krav  på  sig  själv  och  andra,  

överdriven  självkritik,  tankebanor  som  nedvärderar  eller  framhäver  honom  själv  och  

-­‐ andra  verklighetsfrämmande  föreställningar  -­‐ hans  negativa  förhållnings-­‐  och  handlingssätt  i  fråga  om  sina  egna  rikedomar  

(avund)    Förutsätt  inte  och  förvänta  dig  inte  ens  att  han  ska  acceptera  vad  du  säger.  Säg  det  du  ska  säga  öppet  och  respektfullt.  Det  står  inte  i  din  makt  att  styra  hans  reaktion  och  du  ansvarar  heller  inte  för  den.    Respektera  hans  känsloreaktion.  På  så  sätt  ger  du  inte  makt  åt  hans  eventuella  vrede  eller  hans  känsla  av  att  ha  blivit  sårad.    Exempel  ur  skede  4:        Ibland  upplever  jag  att  du  ställer  så  höga  krav  att  du  blockerar  din  förmåga  och  din  kunskap,  det  är  som  om  du  inte  tillät  dig  att  göra  något  som  helst  misstag.  

     Jag  tror  att  du  emellanåt  koncentrerar  dig  så  hårt  på  dina  eventuella  brister  att  du  förlorar  kontakten  med  dina  verkliga  talanger.        Just  nu  verkar  det  som  om  du  inte  gav  dig  själv  rätt  att  vara  medveten  om  dina  färdigheter.  Som  om  de  på  något  sätt  var  förbjudna  för  dig.    5.  IFALL  DET  KÄNNS  NÖDVÄNDIGT,  BESKRIV  DE  SKADLIGA  VERKNINGARNA  AV  DEN  NEGATIVA  AKTIVITETEN  UR  HANS  SYNVINKEL  OCH  DET  SÄTT  PÅ  VILKET  HAN  HINDRAR  SINA  TALANGER  OCH  SIN  LIVSGLÄDJE.  Tala  inte  om  den  skada  han  tillfogar  andra.  Det  leder  lätt  till  ett  avvisande  av  medvetenheten,  censur.  Om  personen  som  får  respons  känner  ett  krav,  om  än  inbillat,  att  acceptera  det  du  säger,  reagerar  han  ofta  precis  tvärtemot.  Ju  mindre  du  förväntar  dig,  dess  större  är  chansen  att  han  verkligen  lyssnar  på  dig.        Det  krävs  stor  ödmjukhet  för  att  acceptera  medvetenheten  om  sina  egna  svagheter  och  negativa  förhållningssätt.  Sådant  är  ovanligt,  särskilt  ansikte  mot  ansikte  med  en  annan  människa.    Ingen  vill  väl  förlora  ansiktet  offentligt,  i  närvaro  av  en  annan  person.  Oftast  funderar  människor  mycket  mera  på  saker  efteråt,  för  sig  själva,  än  vi  föreställer  oss.  I  sin  säng  på  kvällen  funderar  människan  på  sådant  som  hon  inte  alls  ville  tänka  på  under  dagen.  Under  sömnen  behandlar  hon  sådan  medvetenhet  som  hon  i  vaket  tillstånd  vägrade  befatta  sig  med.  Enligt  Freud  är  drömmarna  en  kungsväg  till  medvetenhet.        Eftersom  alla  människor  är  utrustade  med  alla  mänskliga  rikedomar  kan  du  paradoxalt  nog  stärka  medvetenheten  om  just  det  du  känner  att  en  person  har  det  allra  svårast  med.  För  att  ta  ett  exempel:  om  din  arbetskamrat  ofta  brukar  ljuga  kan  du  säga  att  du  förnimmer  ärlighet  hos  henne.    Om  din  elev  är  mycket  lat  säger  du  att  du  uppfattar  initiativkraft  och  intresse  hos  henne.  Tycker  du  att  din  bror  är  elak  kan  du  säga  att  du  känner  att  han  menar  väl.  Där  bristen  är  som  störst  behöver  medvetenheten  stärkas  mest.        Det  är  viktigt  att  du  framför  dina  iakttagelser  på  ett  respektfullt  sätt  och  accepterar  att  föremålet  för  din  respons  möjligen  reagerar  med  förakt  och  kanske  upplever  dig  som  ironisk.    

En  lärare  berättade  att  han  hade  tillämpat  metoden  med  bekräftande  respons  på  skolans  värsta  elev,  en  cirka  16  år  gammal  pojke  som  betedde  sig  aggressivt.  De  andra  eleverna  och  en  stor  del  av  personalen  var  rädda  för  och  undvek  honom.  Läraren  träffade  pojken  tre  gånger  under  korta  stunder  på  tu  man  hand  och  förde  då  enbart  fram  hans  färdigheter  och  kunskaper  och  det  goda  han  gjorde.  Han  nämnde  ingenting  om  problemen.        Andra  gången  reagerade  pojken  med  att  gråtande  tala  om  sin  sorg,  sin  osäkerhet  men  också  om  sin  kärlek  och  tacksamhet.  Han  upplevde  antagligen  att  någon  äntligen  såg  en  människa  i  honom  och  inte  bara  problem  och  klandervärda  sidor.  Läraren  lockade  fram  det  verkligt  mänskliga  i  honom.  Pojkens  aggressivitet  och  störande  uppträdande  var  ett  sätt  att  försöka  avvisa  medvetenheten  om  hans  rädsla  och  besvikelse  över  sin  livssituation.  Svårigheterna  eliminerade  ändå  inte  hans  ansvar  för  sitt  beteende.  Alla  ansvarar  för  sitt  handlande,  men  ingen  blir  hjälpt  av  att  fördömas  och  ingen  har  heller  rätt  att  fördöma  en  annan.  

 Bekräftande  respons  har  alltså  en  paradoxal  effekt  då  den  stärker  en  människas  medvetenhet  precis  där  hon  behöver  det,  nämligen  i  det  område  där  hon  har  stora  svårigheter.    Kan  man  locka  fram  en  människas  rikedomar  genom  att  tala  direkt  om  

dem,  eller  borde  du  inleda  med  att  tala  om  hennes  problem?  Alla  situationer  är  olika  och  unika.        Det  bästa  vore  om  föremålet  för  responsen  också  kunde  ge  dig  respons.        Ibland  har  den  person  som  får  respons  intagit  en  så  stark  censurattityd  att  det  nästan  är  omöjligt  att  föra  ett  samtal  om  henne.  Då  kan  det  vara  bäst  att  du  berättar  om  dig  själv  och  om  dina  svårigheter,  utan  att  på  något  sätt  referera  till  henne.  Du  beskriver  dina  talanger  för  henne  och  hur  du  genom  att  bekymra  dig,  vara  mycket  krävande  eller  genom  att  ringakta  dina  möjligheter  och  gåvor  hindrar  dig  själv  att  använda  dem.  Låt  henne  själv  dra  sina  slutsatser  om  sig  själv.  Du  erbjuder  henne  en  inre  spegel.    UTVECKLINGSSAMTAL  Principen  med  bekräftande  respons  kan  också  användas  på  arbetsplatsen,  under  utvecklingssamtal  mellan  en  förman  och  en  anställd.  Nedanstående  serie  av  frågor  kan  användas  som  underlag  för  ett  utvecklingssamtal.  Den  första  delen  behandlar  resultatet  av  verksamheten,  den  andra  delen  tar  upp  arbets-­‐  och  samarbetssituationen  och  den  tredje  innehåller  den  bekräftande  responsen.      Utvecklingssamtal      1.  Resultatdelen  1.1  Vilka  mål  kom  man  överens  om  under  den  förra  perioden?    1.2  Hur  tycker  du  själv  att  du  lyckats  med  att  nå  dina  mål?  1.3  Vad  hjälpte  och  vad  störde  eller  hindrade  dig  att  nå  målen?  1.4  Vilka  är  målen  och  verksamhetsplanen  för  nästa  period    2.  Arbetssituationen  2.1  Klarar  du  att  organisera  ditt  arbete  på  ett  bra  sätt?  Om  inte,  vad  är  det  som  är  svårt?    2.2  Är  din  arbetsmängd  rimlig?  2.3  Hur  använder  du  din  tid?  Vad  tar  mest  av  din  tid?  2.4    För  vad  behöver  du  mest  stöd?  2.5  Hur  fungerar  samarbetet  med  andra?  2.6  Får  du  tillräckligt  med  uppmuntran?  Om  inte,  vad  föreslår  du?  2.7  Får  du  tillräcklig  arbetsro?  Om  inte,  beskriv  hur  du  skulle  vilja  ha  det.  2.8  Beskriv  hur  väl  du  anser  att  man  på  din  arbetsplats  tillämpar  rättvisa  och  jämlikhet.    3.  Din  personliga  utveckling  3.1  Hur  står  det  till  med  din  motivation  och  arbetsglädje?  3.2  Har  du  symtom  som  ångest,  rädsla,  missnöje,  frustration,  bitterhet,  hat?  Känner  du  press,  stress?  Känner  du  dig  ständigt  sömnig  och  sover  dåligt?  Har  du  koncentrationssvårigheter?  Vilka  symtom  är  du  medveten  om  i  din  kropp?  Avsikten  är  inte  att  ta  hand  om  dina  symtom  här.  Meningen  är  att  du  stannar  upp  och  blir  medveten  om  dem  och  accepterar  dem,  för  att  bättre  kunna  avgöra  hur  du  ska  gå  vidare.  3.3  Vilka  förväntningar  känns  mest  krävande?  3.4  Vilka  av  dina  personliga  egenskaper  kommenterar  andra  människor  mest?  3.5  Vilka  är  dina  mest  framträdande  mänskliga  rikedomar  enligt  dig  själv?  3.6  Vilka  är  dina  två  största  hämningar?  3.7  Får  du  tillräckligt  med  respons  på  dina  mänskliga  rikedomar  och  hämningar?  Om  inte,  vad  föreslår  du?  

   4.  Vilka  eventuella  kommentarer  och  förslag  vill  du  föra  fram?      Utvecklingssamtalets  stomme  utvecklas  och  tillämpas  enligt  behov.  Också  där  är  demokrati  en  bra  princip.  Båda  parterna  kan  föra  fram  sin  syn  på  den  andra.          Vi  tar  ett  hypotetiskt  exempel  på  ett  makt-­‐  och  kontrollbehov  som  ofta  också  inbegriper  svartsjuka  och  revirtänkande.  Fenomenet  kan  ses  som  framkallat  av  avund.  Din  maktlystna  förman  vill  kontrollera  allt.  Det  betyder  att  hon  inte  tycker  om  att  någon  är  glad,  tar  initiativ  och  prövar  på  nya  saker.  Hon  vill  kontrollera  den  mänskliga  rikedom  som  finns  hos  hennes  underställda.  Hon  lider  av  avund  och  kontrollerar  därför  andra  människors  möjligheter  att  växa.  Det  kan  vara  förknippat  med  svårigheter  att  delegera  och  informera.  På  så  vis  kan  hon  hindra  utveckling.  Bemöt  din  förman  med  bekräftande  respons:        Var  medveten  om  din  känsloaktivitet,  befria  dig  först  från  din  eventuella  frustration  och  ditt  missnöje,  så  att  du  kan  känna  att  du  vill  henne  väl.        Vi  antar  att  din  förman  befinner  sig  i  normal  sinnesstämning,  vilket  betyder  att  du  inte  behöver  stanna  upp  för  att  möta  en  emotion  eller  något  annat  symtom.        Ta  upp  hennes  talanger,  kunskaper  och  det  goda  hon  gör  på  ett  tydligt  och  trovärdigt  sätt,  så  att  hon  litar  på  dig.  Gör  det  flera  gånger  i  olika  situationer  så  att  hon  verkligen  börjar  tro  att  du  ser  någonting  gott  i  henne  och  att  du  alltså  vill  henne  väl.  Om  det  behövs  kan  du  fortsätta  att  ge  respons  fram  till  moment  4.        Säg  till  exempel  att  hon  kontrollerar  och  begränsar  sina  mänskliga  rikedomar.  Du  kan  exempelvis  påpeka  att  ”Jag  tror  att  du  redan  hade  varit  din  förmans  förman  om  du  inte  hade  kontrollerat  ditt  agerande  och  bruket  av  dina  talanger  så  noga”.  Ifall  hon  inte  förstår  vad  du  menar  måste  du  avgöra  om  det  lönar  sig  att  precisera  eller  om  du  bara  ska  säga  att  du  inte  heller  själv  riktigt  förstod  vad  du  sa.  Lämna  henne  att  fundera  på  saken  för  sig  själv.      VAD  ÄR  SKILLNADEN  MELLAN  BERÖM  OCH  BEKRÄFTANDE  RESPONS?  Med  beröm  vill  man  vanligen  uppmuntra  en  annan  människa  och  stärka  hennes  självkänsla.  Man  berömmer  en  person  och  det  han  gjort.  Syftet  med  bekräftande  respons  är  att  framför  allt  att  stärka  medvetenheten  om  de  mänskliga  rikedomarna.        Beröm  är  förknippat  med  vissa  risker:    

-­‐ Ett  barn  som  ofta  får  beröm  av  vuxna  för  sin  skicklighet  upplever  kanske  att  det  borde  vara  ännu  bättre  och  anstränger  sig  ännu  mera.  Det  kan  ge  upphov  till  prestationsångest.  Att  prestera  och  hävda  sig  blir  huvudsaken.  Att  alltid  tala  om  framgång  kan  leda  till  ständig  press.  Det  kan  göra  att  en  människa  hela  tiden  kräver  mer  och  mer  av  sig  själv.  Följden  kan  vara  en  allvarlig  sjukdom.    

-­‐ Ett  starkt  behov  av  beröm  kan  bottna  i  ett  behov  att  bli  accepterad  och  på  så  sätt  få  sin  existens  bekräftad.  Beröm  stärker  momentant  känslan  av  att  finnas  till.  Det  fungerar  lite  på  samma  sätt  som  den  lilla  njutbara  berusningen  som  alkohol  ger.    Det  händer  att  man  utvecklar  ett  beroende.  En  person  uttryckte  saken  så  här:  ”När  jag  klarar  mig  bra  i  något  skolämne  får  jag  beröm,  utan  det  hade  jag  inte  varit  någonting.  Om  jag  inte  fick  höra  att  jag  var  bra  trodde  jag  att  jag  var  dålig.  Att  vara  dålig  betyder  att  vara  värdelös  som  människa”.  

-­‐ Beröm  leder  lätt  till  jämförelse.  Den  som  får  mest  beröm  är  bäst.  De  som  inte  får  beröm  känner  sig  dåliga.  På  så  sätt  ger  man  näring  åt  tävlingsmentalitet  istället  för  åt  samarbete  och  solidaritet.    

-­‐ Den  som  berömmer  ger  sig  själv  rätt  att  värdera  en  annan  människa,  vilket  kan  kännas  förnedrande  för  den  som  får  berömmet.  Den  som  berömmer  känner  ett  slags  överlägsenhet:  hon  har  själv  behov  av  att  stå  i  centrum  för  uppmärksamheten  och  visa  sin  förträfflighet.  På  sätt  och  vis  är  det  sig  själv  hon  berömmer.  

-­‐ Beröm  ges  ofta  hafsigt,  snabbt  och  utan  känsla.  Det  kan  vara  en  inlärd,  konstlad  vana  hos  berömmaren.  Därför  innehåller  beröm  ofta  generaliseringar  och  överdrifter.  Då  är  berömmet  ytligt,  inte  trovärdigt  och  upplevs  ofta  som  oärligt  och  rentav  förnedrande.  

-­‐ Beröm  ger  näring  åt  storhetsvansinne,  perfektionism  och  egocentricitet.  Ett  gammalt  ordspråk  säger  att  eget  beröm  luktar  illa.  Kan  man  tänka  sig  att  detta  också  gäller  beröm  av  andra?  

   Vi  föreställer  oss  att  din  dotter  har  överraskat  dig  med  att  städa  köksskåpen.  Du  berömmer  henne  kanske:  ”Vad  du  är  flitig  och  snäll.”  Alternativt  kan  du  stärka  medvetenheten  om  det  goda:  ”Jag  ser  initiativförmåga  och  kärlek  i  dig”.  Det  är  kanske  bra  att  över  huvud  taget  undvika  att  säga  någonting  i  formen  ”du  är”,  eftersom  det  är  stämplande.  I  stället  kan  man  säga  att  du  har  god  iakttagelseförmåga,  du  använder  din  initiativförmåga,  ditt  mod  syns  i  ditt  handlande,  och  så  vidare.        Beröm  är  kort  sagt  ofta  ytligt,  beteendestyrande  och  skapar  en  social  mask.  Bekräftande  respons  leder  till  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna  och  syftet  med  den  är  en  djup  acceptans  av  det  mänskliga.        Här  följer  en  förteckning  med  några  saker  som  är  bra  att  komma  ihåg  när  man  tillämpar  metoden:    EN  LITEN  MINNESLISTA  Eftersträva  inte  kontroll  utan  kontakt.        Undvik  frågan  varför.  Den  förminskar  ansvarskänslan  och  leder  till  förklaringar.          Beröm  inte,  stämpla  inte.  Säg  inte:  ”Du  är…”.  Tala  om  mänskliga  rikedomar  och  aktivitet  som  är  god.            Tillåt  den  andra  att  inte  acceptera  din  respons.  Ge  responsen  öppet  och  respektera  hennes  eventuella  emotionella  reaktioner,  att  hon  kanske  blir  arg  eller  sårad.        Undvik  att  styra  människor  att  be  varandra  om  förlåtelse.    Ett  motsträvigt  ”förlåt  då”  ger  näring  åt  falskhet.  Respektera  människans  frihet  och  initiativkraft.        Kom  inte  med  förklaringar  när  du  har  gjort  misstag  utan  säg  uppriktigt:  ”Där  gjorde  jag  fel.  Jag  gjorde  en  felbedömning  eller  så  var  mina  avsikter  helt  enkelt  inte  bra.  ”        Behandla  parterna  i  en  konflikt  var  för  sig.    Försök  inte  primärt  få  försoning  till  stånd  utan  visa  båda  parterna  hur  de  handlar  mot  sig  själva.        Akta  dig  för  att  förutsätta  eller  kräva  rättvisa,  trots  att  du  arbetar  för  rättvisa.    Vårt  samhälle  är  strukturellt  orättvist  och  vi  med  det.        Ha  en  ödmjuk  attityd  så  att  du  inte  kräver  snabba  lösningar  på  svåra  problem.        Skapa  en  idealisk  utopistisk  vision,  men  gå  framåt  med  små  steg.              

     

2.3.  HANDLEDNING      Handledningsmetoden  kan  man  använda  när  arbetsgemenskapen  eller  någon  annan  grupp  vill  utvecklas  eller  diskutera  ett  viktigt  tema.  En  sådan  metod  lämpar  sig  för  en  grupp  som  till  exempel  behöver  utveckla  sitt  sätt  att  arbeta  och  förmågan  att  samarbeta,  planera  hur  man  genomför  förändringar,  behandla  något  allvarligt  problem  eller  en  konflikt,  handskas  med  stress  eller  kollektivt  hjälpa  en  medlem  av  gemenskapen.        I  grupper  finns  ofta  så  kallade  svåra  eller  omöjliga  personer  som  det  är  svårt  och  motbjudande  att  möta.  De  blir  till  exempel  lätt  arga,  skuldbelägger  andra  eller  blir  sårade  av  minsta  kritik.  Det  händer  att  de  systematiskt  hindrar  samarbete  och  enbart  ställer  till  svårigheter.  De  uppträder  kanske  hotfullt  och  aggressivt,  vilket  skrämmer  de  andra.  Ingen  kan  möta  dem  utan  att  känna  sig  ängslig  och  nervös.  Handledningsprocessen  hjälper  gruppen  att  planera  gemensamma  rutiner  för  att  möta  och  hindra  negativ  verksamhet  och  hjälpa  sina  destruktivt  fungerande  medlemmar.        1.  VAL  AV  ÖNSKELÄGE  ELLER  VISION  Man  väljer  ett  aktuellt  mål,  problem  eller  tema  som  ges  formen  av  en  utmaning  eller  vision.  Önskeläget  beskrivs  kort.      2.  DISKUSSION  OM  MÄNNISKOSYNEN  Man  tar  fram  conscientiametodens  referensram  som  innehåller  grundtankarna  och  de  mänskliga  rikedomarna  och  hämningarna  (del  1,  bilaga  1  och  2).  Gruppen  diskuterar  och  väcker  medvetenheten  om  dem.  Deltagarna  måste  inte  vara  eniga  eller  förstå  allt.  Det  räcker  att  man  diskuterar.  Vanligen  väljer  man  någon  som  ser  till  att  resonemanget  leds  vidare.        Människosynen  ger  en  tillräcklig  grund  för  att  genomföra  de  följande  faserna.    3.  ATT  GODKÄNNA  OCH  BLI  MEDVETEN  OM  KÄNSLORNA  Människans  känslotillstånd,  oavsett  om  det  gäller  glädje,  intresse,  tacksamhet,  sorg,  rädsla  eller  hat,  styr  hennes  reaktioner  och  handlande.  Att  acceptera  känslorna  utan  kritik  och  förväntningar  är  förutsättningen  för  att  temat  (visionen)  ska  kunna  behandlas  konstruktivt.  Det  gäller  också  då  någon  har  en  neurotisk  känsla  (exempelvis  rädsla,  hat,  skuldkänsla)  som  situationen  inte  ger  faktisk  anledning  till.        En  ångestfull,  arg  eller  uppgiven  människa  har  vanligen  ingen  öppen  kontakt  med  sin  kunskap  och  sina  färdigheter,  till  exempel  varseblivningen,  omdömet,  kreativiteten,  initiativkraften  och  mod.  Hon  är  ifrån  sig  och  fungerar  därför  obalanserat,  rentav  destruktivt.        Den  som  leder  diskussionen  frågar  rent  allmänt  vilka  känslor  temat  väcker  hos  de  närvarande.  Deltagarna  berättar  så  öppet  som  möjligt  om  sina  känslor.  Man  undviker  systematiskt  att  ta  upp  möjliga  orsaker  till  känslorna.  Ifall  någon  således  känner  sig  missnöjd,  ångestfull  och  sårad  gentemot  sina  arbetskamrater,  nöjer  man  sig  med  att  konstatera  själva  emotionen  och  tar  sig  tid  att  bli  medveten  om  känslan.  Emotionen  behöver  inte  förklaras  eller  motiveras,  sådant  vänder  bara  uppmärksamheten  från  uppgiften  att  medvetandegöra  känsloaktiviteten.        Alla  är  fria  att  känna.  Det  räcker  att  en  människa  accepterar  medvetenheten  om  sitt  inre  sätt  att  fungera.  Det  ger  henne  en  bättre  kontakt  med  sin  inre  balans.  Det  svåraste  

är  just  att  få  en  människa  att  stanna  upp  och  berätta  om  sina  känslor  och  känna  ansvar  för  dem.        Ansvaret  inbegriper  frihet  och  på  så  vis  också  möjlighet  att  medvetet  förändra  sin  känsloaktivitet  om  man  anser  det  vara  klokt.      4.  ATT  BESKRIVA  NULÄGET  VIA  MÄNNISKORS  HANDLINGSSÄTT  Nuläget  beskrivs  först  på  ett  allmänt  plan  och  därefter  görs  en  förteckning  över  vanliga  problematiska  handlingssätt  hos  deltagarna.  Förteckningen  behöver  inte  vara  heltäckande,  det  räcker  om  man  får  fram  de  viktigaste  problematiska  handlingssätten.  Vi  tar  fram  toppen  på  isberget.        På  så  sätt  vänder  vi  uppmärksamheten  från  människorna  och  koncentrerar  oss  på  att  beskriva  handlingssätten,  utan  att  peka  ut  någon.    Ingen  behöver  spänna  sig  och  tänka:  nu  börjar  de  tala  om  mig.  Det  gör  det  lättare  att  vara  med,  speciellt  för  de  mest  problematiska  medlemmarna  i  gruppen.  Man  koncentrerar  sig  inte  på  så  kallade  syndabockar  utan  diskuterar  på  ett  opersonligt  plan  sådana  handlingssätt  hos  gruppmedlemmarna  som  orsakar  problem  och  som  inte  främjar  en  konstruktiv  behandling  av  dem.          Om  det  i  en  arbetsgrupp  till  exempel  finns  en  person  som  alltid  stretar  emot  och  inte  får  hjälp  av  de  andra,  kan  de  problematiska  handlingssätten  bland  annat  vara  problemcentrering,  att  man  förstorar  svårigheterna,  begränsar  kreativitet  och  mod,  ständigt  väntar  på  att  någon  annan  ska  ta  itu  med  saken,  upprätthåller  frustrationen  och  baktalar  varandra.      5.  BESKRIVNING  AV  ÖNSKELÄGET  OCH  HANDLINGSSÄTT  SOM  ANKNYTER  TILL  DET  Önskeläget,  visionen,  beskrivs  i  allmänna  drag.  Därpå  beskrivs  de  idealiska  handlingssätt  med  vars  hjälp  visionen  förverkligas.  Visionen  beskrivs  alltså  genom  de  medverkande  människornas  handlingssätt.  Det  gör  den  mycket  konkret.        Om  man  använder  det  föregående  exemplet  är  de  handlingssätt  som  hör  ihop  med  visionen  i  stort  sett  omvända  jämfört  med  dem  i  nuläget:  man  koncentrerar  sig  på  möjligheterna,  lär  sig  leva  med  svårigheter,  inspirerar  till  kreativitet  och  mod,  är  först  med  att  ta  initiativ,  samtalar  om  människors  rikedomar,  och  så  vidare.    6.  JÄMFÖRELSE  MELLAN  NYTTAN  AV  NULÄGETS  OCH  ÖNSKELÄGETS  HANDLINGSSÄTT  Människan  söker  alltid  det  goda,  som  visserligen  kan  visa  sig  vara  ont.  Det  onda  blir  ”gott”  via  hämningar  (neurotiskt  beteende).    När  Pekka  försummar  sina  möjligheter  är  det  inte  för  att  han  vill  skada  sig  själv,  utan  bara  för  att  han  tycker  att  det  är  lättare  så.    När  Lena  använder  alkohol  eller  droger  gör  hon  det  inte  för  att  skada  utan  för  att  känna  glädje  och  självsäkerhet.  Då  Maja  stretar  emot  intalar  hon  sig  själv  att  hon  gör  någonting  viktigt.          Nulägets  handlingssätt  används  för  att  människor  anser  att  de  ger  dem  fördelar,  nytta  och  njutning.  Utgångspunkten  för  att  motivera  till  förändring  är  att  bli  medveten  om  nyttan  av  de  nuvarande  handlingssätten  och  jämföra  den  med  den  nytta  som  visionens  handlingssätt  ger.  Det  är  motivering  med  hjälp  av  positiva  faktorer.        Vad  kan  det  ge  för  nytta  och  eventuell  njutning  att  Maja  stretar  emot  och  de  andra  agerar  negativt?  Vilka  fördelar  har  man  av  att  tillämpa  visionens  handlingssätt  i  gruppen?  De  goda  effekterna  jämförs  i  gruppen  och  varje  medlem  beslutar  för  egen  del  hur  hon/han  vill  ändra  sina  egna  handlingssätt.  

     Kajsa  ska  banta  och  det  är  hennes  avsikt  att  jämföra  den  njutning  och  glädje  hennes  nuvarande  sätt  att  äta  ger  henne  med  det  goda  som  önskelägets  matvanor  kunde  ge.  Ifall  nyttan  av  nulägets  diet  är  större  än  av  önskelägets  finns  det  ingen  anledning  till  förändring.        Att  motivera  med  hjälp  av  negativa  följder  fungerar  dåligt.  En  rökare  vet  mycket  väl  att  nikotin  är  illa  för  hälsan.  Ändå  har  han  svårt  att  motivera  sig  att  ändra  på  sin  vana.  Därför  borde  han  tänka  på  den  glädje,  njutning  och  allt  det  goda  som  rökningen  ger  och  jämföra  detta  goda  med  det  goda  som  skulle  följa  om  han  slutade  röka.  Det  behöver  inte  alls  vara  lätt  att  utveckla  ett  nytt  sätt  att  handla.  Det  ger  möjlighet  att  utveckla  och  öka  självdisciplinen  och  självrespekten.        7.  HANDLINGSPLAN  FÖR  TRÄNING  AV  HANDLINGSSÄTT  SOM  FÖLJER  VISIONEN  Om  visionen  faktiskt  är  vald  som  ett  bättre  alternativ  utarbetar  man  en  plan  för  att  träna  handlingssätt  som  är  förenliga  med  visionen.    Tanken  är  att  de  till  slut  ska  bli  rutin.  Handlingsplanen  kan  innehålla  både  individuella  och  gemensamma  övningar.  Med  jämna  mellanrum  följer  man  upp  hur  processen  framskrider.  Syftet  är  att  hela  tiden  utveckla  den.        I  praktiken  fungerar  processen  spontant  så  att  de  så  kallade  syndabockarnas  agerande  stannar  i  bakgrunden  och  den  största  och  mest  konstruktiva  uppmärksamheten  riktas  på  hur  de  andra  möter  syndabockarnas  agerande.  Lösningen  nås  alltså  inte  genom  att  förändra  syndabockarna,  utan  genom  att  ändra  gruppens  handlingssätt  i  fråga  om  syndabockarna.        

Vi  tillämpade  handledningsmetoden  på  en  familj  med  två  söner  på  något  över  tjugo  år,  Pekka  och  Kalle.  Först  definierade  vi  utmaningen,  som  gällde  hur  den  äldre  sonen  Kalle  borde  uppfostras.  Därefter  funderade  vi  tillsammans  på  människosynen  och  på  hur  den  psykiska  aktiviteten,  det  vill  säga  de  andliga  och  känslomässiga  funktionerna  alltid  ligger  till  grund  för  beteendet.  För  att  få  perspektiv  och  en  bas  för  att  hantera  situationen  diskuterade  vi  grundtankarna  och  de  mänskliga  rikedomarna  och  hämningarna  (neuroserna).        Det  tredje  steget  var  att  bli  medveten  om  de  känslor  som  Kalle  väcker  hos  sina  föräldrar  och  Pekka.  Diskussionen  kom  inte  igång  direkt  eftersom  föräldrarna  länge  fokuserade  enbart  på  Kalle.  Till  sist  började  de  ändå  berätta  om  sina  känslor  och  använde  orden  ”frustration”,  ”ångest”,  ”ständig  oro”  och  ”rädsla”,  och  naturligtvis  också  ”en  stark  vilja  att  hjälpa  pojken”  och  ”kärlek”.  Efter  ett  tag  kom  också  skammen  och  skuldkänslorna  fram.  Vi  höll  oss  till  medvetenheten  om  känslan.  Jag  försöker  låta  känslorna  vara,  de  behöver  inte  alls  förklaras.  När  föräldrarna  berättade  att  de  är  rädda  att  Kalle  inte  ska  klara  sig  i  den  hårda  konkurrens  som  råder  i  den  bransch  han  valt  (han  studerar  företagsledning),  försöker  jag  rikta  uppmärksamheten  på  själva  rädslan,  upplevelsen  av  rädsla,  och  få  dem  att  acceptera  den.        Sedan  går  vi  över  till  att  beskriva  vanliga  problematiska  handlingssätt  hos  de  människor  som  är  delaktiga  i  situationen.  Vi  börjar  med  Kalle.  Föräldrarna  beskrev  hans  sätt  att  vara:  han  lever  på  nätterna  och  sover  om  dagarna,  slösar  bort  sin  tid,  saboterar  sina  möjligheter,  skjuter  upp  sådant  som  ska  göras  så  att  det  sedan  blir  mycket  stressigt,  äter  oregelbundet,  låter  kaos  råda  

i  sitt  rum,  dricker  för  mycket,  tål  ingen  som  helst  kritik,  inte  ens  i  form  av  råd.  Han  blir  fort  arg  och  beskyller  alltid  andra  för  sina  problem.            Jag  frågar  dem  om  de  kan  se  sina  egna  problematiska  förhållningssätt  i  sammanhanget.  Det  kom  fram  att  de  sköter  sonens  ärenden  och  gör  allt  för  att  undvika  konflikter  och  skuldkänslor.  De  ger  honom  också  pengar  alltför  lättvindigt,  grälar  och  oroar  sig  mycket.        Innan  vi  gick  över  till  nästa  steg  stannade  vi  upp  för  att  ytterligare,  med  en  smula  distans  fundera  på  situationen.    Mamman  har  en  ledande  ställning  i  ett  internationellt  företag.  Pappan  är  privatföretagare.  Båda  arbetar  inom  affärsvärlden,  vilket  gör  att  de  anammat  starka  värderingar  från  finansvärlden.  Vi  begrundade  det  och  kunde  utgående  därifrån  gå  över  till  att  fundera  på  livets  grundvärden.  Är  framgång  och  trygghet  det  viktigaste,  behöver  man  social  framgång  för  att  bli  lycklig?  Kan  en  som  är  fattigare  vara  lyckligare  än  en  som  springer  i  prestations-­‐  och  konkurrenstunneln?  Med  det  här  vill  jag  visa  att  pressen  på  att  Kalle  ska  ha  det  man  kallar  framgång  egentligen  går  mot  hans  och  vanliga  människors  önskan  eller  att  den  över  huvud  taget  kan  ifrågasättas.  Vi  funderade  på  om  föräldrarnas  ängsliga  förväntningar  redan  bidragit  till  att  Kalle  ofta  reagerar  med  att  sabotera  sina  möjligheter.        Kalle  stämplades  tidigt  som  ett  svårt  barn.  Hur  har  det  påverkat  hans  val?  Att  någon  upplevs  som  det  svarta  fåret  leder  vanligen  till  en  ond  cirkel.  Föräldrarnas  förhoppningar  om  framgång  orsakar  en  motreaktion:  sonen  vill  inte  vara  framgångsrik.  Det  som  föräldrarna  ser  som  framgång  kan  de  facto  vara  lidande.  Kalle  skulle  kanske  vara  lyckligare  i  en  mänskligare  och  mer  naturnära  livssituation.  Har  föräldrarna  tagit  fel  kurs  med  honom?          Som  femte  steg  gick  vi  över  till  att  fundera  på  vilka  de  ideala  handlingssätten  skulle  vara.  Föräldrarna  beskrev  sätt  som  de  ville  använda  för  att  fostra  Kalle:  Låta  bli  att  sköta  hans  angelägenheter.  Acceptera  att  det  får  finnas  konflikter,  missnöje  och  skuldkänslor.  Ge  kontanter  enligt  en  klar  plan,  eftersom  ett  kreditkort  gör  det  mycket  svårare  att  följa  med  saldot  (inkomster  och  utgifter).  Det  idealiska  sättet  för  föräldrarna  att  agera  då  de  blir  arga  skulle  vara  att  dra  sig  ur  situationen,  acceptera  ansvaret  för  sin  egen  känsloreaktion  och  undvika  dispyt.    De  kunde  ge  sig  själva  två  timmar  om  dagen  för  att  oroa  sig,  till  exempel  mellan  klockan  18  och  20.        Därefter  funderade  vi  på  föräldrarnas  svårighet  att  tillämpa  den  här  planen.  Först  diskuterade  vi  grundligt  bådas  mänskliga  rikedomar  och  sedan  deras  sätt  att  utesluta  sina  möjligheter,  försvåra  situationer  och  skapa  negativa  föreställningar.    Samtidigt  funderade  vi  på  grundtanken:  allt  som  jag  ser  i  en  annan  finns  också  i  mig.  Kalle  fungerar  som  en  inre  spegel  för  sina  föräldrar.        Det  sjätte  steget,  att  motivera  till  att  ändra  sina  egna  handlingssätt,  var  relativt  lätt.  Fördelarna  med  nuläget  bedömdes  som  små.    Det  tillät  visserligen  att  de  neurotiska  vanorna  fortsatte  och  det  invanda  läget  kändes  tryggt.    All  förändring  kräver  ansträngning,  och  det  hade  man  inte  riktigt  tid  med.  Föräldrarna  upplevde  att  det  med  tanke  på  Kalles  utveckling  och  lycka  vore  till  stor  fördel  om  de  kunde  ändra  sitt  sätt  att  agera.  Det  kunde  leda  till  att  Kalle  skulle  välja  studier  och  ett  arbete  som  han  verkligen  gillar  och  där  han  har  bättre  möjligheter  att  använda  sina  medfödda  gåvor.  Han  skulle  bli  intresserad  och  inspirerad  att  använda  sina  talanger.  Han  skulle  börja  sköta  sin  kropp,  äta  och  sova  på  ett  sundare  sätt.  

     Det  sjunde  steget  var  att  utarbeta  en  praktisk  handlingsplan.  Vi  kom  överens  om  att  föräldrarna  skulle  återkomma  om  några  veckor.  Det  var  uppenbart  att  de  båda  kände  sig  lättade  och  befriade.  Vi  drog  den  viktiga  slutsatsen  att  själva  det  ursprungliga  problemet  inte  var  det  största,  utan  att  den  skada  som  skett  berodde  på  att  man  förhöll  sig  på  fel  sätt  till  situationen,  nämligen  med  missnöje,  frustration  och  starkt  ogillande.        Till  sist  kom  vi  överens  om  att  föräldrarna  i  detalj  skulle  berätta  för  Kalle  om  samtalet  vi  hade  fört  och  om  de  nya  handlingssätten  som  de  nu  skulle  träna.        Vi  genomförde  de  här  stegen  under  ett  enda  samtal  som  tog  drygt  tre  timmar.  Båda  föräldrarna  hade  tidigare  kunskap  och  erfarenhet  av  metoden,  vilket  gjorde  att  vi  kunde  avancera  snabbt.        

                             

 2.4  TERAPI        Syftet  med  terapi  är  att  klienten  ska  få  större  självkännedom  och  därmed  ett  mera  accepterande  förhållningssätt  till  sig  själv,  till  andra  och  till  livet  över  huvud  taget.    Meningen  är  att  han  ska  bli  mera  medveten  om  de  mänskliga  rikedomarna  i  honom  själv,  lita  på  dem  och  medvetet  öva  sig  att  använda  dem.  Samtidigt  vägleds  han  att  bli  medveten  om  sitt  förflutna  och  om  värderingarna  i  samhället  som  på  ett  viktigt  sätt  medverkat  till  att  dana  hans  personlighet.  En  särskilt  viktig  plats,  redan  från  fosterstadiet  och  den  tidiga  barndomen,  har  naturligtvis  kontakten  med  föräldrarna  och  närstående  människor.    Det  här  är  den  bas  på  vilken  vi  alla  byggt  våra  förhållnings-­‐  och  handlingssätt,  var  och  en  på  sitt  eget  unika  sätt.  I  vår  utveckling  ingår  alltid  det  mysterium  som  är  vår  vilja.        I  självkännedom  ingår,  främst  på  det  emotionella  och  andliga  planet,  en  medvetenhet  om  hur  känsloaktiviteten  fungerar,  vad  man  värdesätter  och  vilka  intentioner  man  har.  Terapi  leder  till  att  klienten  dels  får  en  bättre  kontakt  och  en  starkare  tro  på  sina  mänskliga  färdigheter,  dels  större  kännedom  om  sina  hämningar.        Conscientiametoden  kan  tillämpas  på  samma  sätt  som  freudiansk  psykoanalys.    Under  sessionen  tar  klienten  upp  något  som  hon  ser  som  ett  viktigt  problem  eller  en  intressant  omständighet  som  anknyter  till  ett  behov  att  bättre  förstå  sig  själv,  sina  svårigheter  och  problematiska  känsloreaktioner.    Klienten  beskriver  situationer  ur  sitt  liv  så  öppet  och  ärligt  som  möjligt.  Andan  under  sessionen  är  tolerant  och  accepterande.        När  en  klient  beskriver  någonting  som  är  förknippat  med  starka  känslor  stannar  man  upp  för  att  bli  medveten  om  känsloaktiviteten,  själva  känslan.  Man  ber  henne  beskriva  hur  hon  upplever  denna  glädje,  sorg,  värme,  ångest,  förälskelse,  hat  eller  någon  annan  känsla.  Hur  kan  man  beskriva  känslan?  Hur  stark  är  den?  Känns  den  i  kroppen,  i  vilken  del  av  kroppen?  Det  är  viktigt  att  man  är  medveten  om  sina  känslor  och  sitt  sätt  att  fungera  på  känsloplanet.        Därefter  kan  man  be  klienten  beskriva  hur  hon  reagerar  på  sin  egen  känsla.  Förhåller  hon  sig  till  exempel  negativ  till  ångest  eller  rädsla,  är  hon  rädd  för  sin  rädsla?  Reagerar  hon  med  skam  på  förälskelse?  Känner  hon  skuld  och  skam  om  hon  upplever  hat?  Upplever  klienten  att  hon  inte  får  känna  vad  hon  känner  utan  självkritik,  förebråelser  och  skuldkänslor?  Avsikten  är  att  hjälpa  henne  att  bli  medveten  om  ett  eventuellt  negativt  förhållningssätt  till  känslan  och  att  slutligen  få  henne  att  acceptera  och  respektera  sina  känslor  och  förnimmelser  utan  kritik  och  krav  på  att  ändra  dem.        Att  reflektera  över  och  medvetet  acceptera  sin  känsloaktivitet  ger  en  känsla  av  frihet  och  ansvar.  Man  ser  sig  inte  längre  som  ett  offer  för  sina  känslor,  utan  lär  känna  ansvar  för  sina  känsloreaktioner.  Orsaken  till  rädslan  är  inte  exempelvis  mörkret  eller  det  prasslande  ljudet  bakom  dörren.  I  stället  söker  man  orsakerna  till  sin  rädsla  i  omgivningen  eller  i  sin  fantasi.  I  själva  verket  kan  de  så  kallade  orsakerna  vara  förevändningar  som  man  rättfärdigar  sin  rädsla  med.        Människor  har  vanligen  mycket  svårt  att  beskriva  exempelvis  sin  rädsla,  och  börjar  ofta  beskriva  själva  situationen  och  yttre  faktorer.  Så  främmande  känns  det  att  beskriva  sina  känslor  att  det  verkar  som  om  de  flesta  led  av  alexitymi,  det  vill  säga  stora  svårigheter  att  identifiera,  beskriva  och  bli  medveten  om  känslor.  Så  vitt  jag  vet  är  det  inte  brukligt  och  ingår  inte  i  kulturen  någonstans  i  världen  att  acceptera  och  respektera  känslor.  Det  är  paradoxalt,  för  det  är  just  med  sina  känslor  som  människan  vill  bli  sedd  och  accepterad.  

     Man  begrundar  rädslans  irrationella  orsaker,  exempelvis  med  hjälp  av  associationsteknik.  När  en  klient  berättar  om  sin  flygrädsla  ber  man  honom  spontant  berätta  vad  det  att  flyga  innebär.  Han  svarar  kanske  att  det  betyder  utveckling  och  frihet  att  röra  sig.  Då  kan  man  fortsätta  med  att  fråga  vad  ett  flygplan  får  honom  att  tänka  på.  Han  säger  att  han  inte  kan  kontrollera  planet,  han  är  beroende  av  andra.  Tolkningen  kan  vara  att  i  ett  flygplan  fruktar  han  medvetenheten  om  hur  mycket  han  med  sitt  kontrollbeteende  begränsar  sin  frihet  och  sin  utveckling  i  livet.        Tolkningen  bygger  generellt  på  att  yttre  faktorer,  såsom  människor,  föremål,  omgivning  och  händelser  har  ett  psykiskt  innehåll.  Yttre  faktorer  väcker  insikt  om  den  inre  världen.  Man  talar  om  internalisering:  via  en  yttre  faktor  blir  människan  mera  medveten  om  sitt  inre.  Din  glädje  väcker  min  medvetenhet  om  glädjen  eller  vresigheten  i  mig,  alltså  om  min  glädjeförnekande  attityd.  Åskans  buller  blottar  för  mig  min  egen  inre  åska,  det  vill  säga  min  stränghet  och  aggressivitet  som  jag  är  rädd  att  bli  medveten  om.  Sårande  ord  från  en  annan  människa  aktualiserar  medvetenheten  om  mitt  sätt  att  förringa  mig  själv.  På  den  insikten  reagerar  jag  med  stark  fruktan  och  vrede  som  förlamar  min  medvetenhet  och  handlingsförmåga.        Inom  freudiansk  analys  används  termen  känsloöverföring  eller  transferens.    Utan  att  veta  det  riktar  en  person  en  känsla  som  han  hyser  mot  sin  far  mot  en  annan  viktig  människa,  till  exempel  en  lärare,  en  förman  eller  terapeut.  Fadern  representerar  auktoritet  och  har  han  varit  rädd  för  honom  kan  det  leda  till  en  neurotisk  rädsla  för  auktoriteter,  till  exempel  bankkassan,  socialarbetare,  polisen,  präster,  lärare,  arbetsledare  eller  politiker.  Klienten  kan  så  att  säga  se  sin  fars  person  i  förmannen  och  reagera  därefter,  även  om  förmannen  till  sin  natur  är  en  helt  annan  person.  Det  förklarar  väl  delvis  varför  människor  söker  kopior  av  sina  föräldrar  till  makar.  Med  denna  person  kan  man  fortsätta  att  följa  schemat  i  faders-­‐  eller  modersrelationen.        Transferens  är  en  form  av  projektion.  När  barnet  Ville  härmar  sin  fars  auktoritativa  framtoning  känner  han  stränghet  i  sitt  inre.  Via  en  människa  som  är  viktig  för  honom,  till  exempel  hustrun  Lisa,  är  han  nu  som  vuxen  medveten  om  sin  stränghet.  Lisa  väcker  en  medvetenhet  om  stränghet  i  honom.  Det  vill  han  inte,  utan  projicerar  medvetenheten  på  Lisa.  Ville  beskyller  Lisa  för  att  vara  sträng  just  för  att  hon  i  egenskap  av  viktig  människa  väcker  denna  medvetenhet  i  honom.          Freud  skrev  att  drömmarna  är  en  kungsväg  till  medvetenhet.    När  man  sover  vilar  de  sinnen  som  är  riktade  mot  den  yttre  världen,  människan  har  vänt  sig  inåt.  Den  psykiska  aktiviteten  är  hög,  ögonen  rör  sig  under  ögonlocken.  Nu  hindras  inte  medvetenhetens  aktivitet  av  den  fysiska  och  rationella  världen,  kontakten  till  den  andliga  (metafysiska)  nivån  är  friare.  En  människa  vilar  inte  bara  när  hon  sover,  hon  laddar  också  energi.  Hon  är  öppnare  för  att  ta  emot  livsenergi  eftersom  censuren  är  mindre  aktiv  i  sömnen.  I  det  här  tillståndet  visar  sig  medvetenheten  också  i  form  av  drömmar.    

En  medelålders  kvinna  berättar  om  en  dröm:  ”Jag  träffade  en  vän  som  är  viktig  för  mig.  Vi  omfamnade  varandra  länge  och  innerligt.  Det  var  någonting  alldeles  särskilt  varmt  över  vårt  möte.  Det  var  en  oerhört  fin  känsla.  Det  var  kärlek  i  dess  renaste  form,  osjälvisk  kärlek.  Känslan  var  himmelsk  ända  tills  drömmen  slutade.”  Jag  tolkar  drömmen  med  att  säga  att  hon  i  den  blev  medveten  om  en  stor  och  innerlig  värme  och  kärlek  i  sig  själv,  en  himmelsk  lycka.  Drömmen  var  en  kontakt  med  hennes  verkliga  väsen.  

 Därför  är  drömmar  viktiga  hjälpmedel  i  terapi.  De  centrala  elementen  i  drömmen,  människor,  djur,  föremål,  miljöer  eller  händelser,  beskriver  drömmarens  inre  värld.  Ett  

stort  vackert  hus  betyder  kontakt  med  det  inre  huset,  skönheten  och  rymden  i  en  själv.  Drömmens  djävul  kan  betyda  medvetenhet  om  rädsla,  bitterhet  och  förbindelse  med  negativa  energier.    

Under  en  utbildning  berättade  en  deltagare  en  kort  dröm:  ”Någon  sade  till  mig  att  han  skulle  berätta  för  mig  om  det  som  skrämde  honom  allra  mest.  Sedan  tog  han  fram  en  spegel  och  höll  den  framför  mig.”  

 Klientens  eventuella  religiösa  övertygelse  respekteras.  Ifall  hon  talar  om  djävulen  eller  om  änglar  ska  tolkningen  följa  hennes  språkbruk.  Det  är  viktigt  att  värdesätta  metafysisk  observation  och  medvetenhet  och  man  ska  inte  underskatta  dess  betydelse  eller  kväva  den.        Vanligen  går  man  en  gång  i  veckan  eller  varannan  vecka  på  terapisession.  Ibland,  vid  behov,  kan  man  gå  två  eller  rentav  tre  gånger  i  veckan.  Terapin  är  slut  när  klienten  anser  att  målet  i  tillräckligt  hög  grad  är  uppfyllt  eller  att  det  man  får  ut  av  terapin  inte  längre  motsvarar  värdet  på  de  resurser  man  lägger  ner  på  den.  Om  terapiprocessen  kan  man  säga  samma  sak  som  om  att  utveckla  och  upprätthålla  den  fysiska  konditionen.  Det  är  alltid  klokt  att  på  varierande  sätt  utveckla  sig  psykiskt  och  fysiskt,  färdig  blir  man  aldrig.        Ifall  klienten  vill  behandla  något  enskilt  problem,  som  flygrädsla,  stamning,  scenskräck,  någon  fobi  eller  sexuell  svårighet,  kan  man  tillsammans  med  henne  lägga  upp  en  plan  för  ett  terapiprogram  på  exempelvis  sex  sessioner.          Medvetenheten  är  det  viktigaste  elementet  i  människans  existens.  Ju  mer  man  arbetar  med  att  öppna  eller  öka  sin  medvetenhet,  dess  mer  delaktig  är  man  i  alltet.  

 2.5  GRUPPTERAPI  OCH  GRUPPROCESS      Målet  med  gruppterapi  är  det  samma  som  vid  individualterapi,  nämligen  självkännedom.  Att  en  grupp  medmänniskor  också  är  med  gör  situationen  verkningsfull.  Den  kollektiva  medvetenheten  väcks,  smittar  och  påverkar.  Gruppterapi  ges  jämsides  med  individuell  terapi.        Gruppen  träffas  vanligen  regelbundet  en  och  en  halv  timme,  en  eller  två  gånger  i  veckan  på  en  lugn  plats  och  under  ledning  av  en  terapeut.  Gruppen  fungerar  enligt  samma  logik  som  bekräftande  respons,  och  i  början  av  sessionen  påminner  man  sig  om  de  mänskliga  rikedomarna.        Ett  möte  kan  börja  med  att  alla  försöker  bli  medvetna  om  sitt  känslotillstånd.  Vid  behov  diskuterar  man  hur  det  känns  just  nu.  Sedan  ber  någon  att  få  vara  diskussionens  objekt  eller  föreslår  att  någon  annan  person  ska  vara  det.        Den  som  fungerar  som  objekt  kan  berätta  vad  som  tynger  henne,  beskriva  sina  problem  och  möjligheter.  Oftast  tar  denna  person  upp  det  som  känns  allra  svårast.  De  andra  lyssnar  och  ställer  öppnande  frågor.  Terapeuten  eller  ledaren  ser  till  att  man  inte  för  fram  kritik  eller  råd.  Gruppen  koncentrerar  sig  på  att  lyssna  och  på  att  i  sig  själv  framkalla  en  så  stor  medvetenhet  som  möjligt  om  det  som  personen  berättar  om  sig.        Gruppen  funderar  på  vilka  känslor  objektpersonen  upplever  i  den  situation  hon  beskriver  och  vad  hon  känner  just  nu.  Hon  får  hjälp  att  acceptera  sina  känslor,  att  förhålla  sig  till  dem  utan  kritik  och  krav.  Gruppen  tar  upp  den  mänskliga  rikedom  den  blivit  medveten  om  i  henne,  och  man  diskuterar  den.  Genom  att  fokusera  på  att  bli  medveten  om  de  mänskliga  rikedomarna  undviker  man  beröm,  jämförelse  och  bedömning.        Till  sist  kan  gruppen  eventuellt  på  olika  sätt  beskriva  hämningarna  hos  den  person  som  är  objekt.  Man  diskuterar  till  exempel  hur  hon  kämpar  mot  sin  medvetenhet  och  därmed  också  mot  sig  själv,  underskattar  värdet  på  sin  förmåga  och  sina  möjligheter,  förväntar  sig  och  kräver  orealistiskt  mycket,  vidmakthåller  en  negativ  energi-­‐  och  känsloaktivitet  och  koncentrerar  sig  på  sig  själv.  Gruppen  kan  diskutera  vilket  lidande  detta  vållar  henne.        Gruppen  föreslår  kanske  praktiska  handlingssätt  för  att  underlätta  eller  lösa  problemet  och  diskuterar  dessa.  Slutligen  bekräftar  man  medvetenheten  om  det  goda.  Ifall  terapeuten  eller  ledaren  anser  det  nödvändigt  diskuterar  man  ytterligare  hur  deltagarna  upplevde  situationen.  Under  en  session  hinner  man  vanligen  behandla  en  eller  två  personer.        Den  här  approachen  kan  tillämpas  också  när  det  inte  är  fråga  om  terapisituationer.  Då  talar  man  om  en  grupprocess  istället  för  om  gruppterapi.  En  familje-­‐  eller  arbetsgemenskap  kan  samlas  för  att  hjälpa  varandra  att  se  sig  själva  med  andras  ögon.  Gruppen  väljer  en  ledare  vars  uppgift  är  att  se  till  att  referensramen  fungerar  som  utgångspunkt  för  diskussionen  och  att  man  undviker  eventuella  beskyllningar,  kritik  och  förväntningar.  Under  en  grupprocess  behandlas  saker  inte  lika  ingående  som  i  gruppterapi,  och  den  förutsätter  inte  individuell  terapi.    Där  används  flera  av  conscientiametodens  olika  delar,  till  exempel  referensramen,  att  möta  känslor  och  bekräftande  respons.        Ifall  gruppen  är  stor  och  det  är  meningen  att  alla  ska  vara  objekt  kan  man  styra  sessionens  uppbyggnad  så  att  den  blir  mera  systematisk.  Om  man  så  önskar  får  alla  i  tur  och  ordning  vara  objekt.  Först  får  vem  som  helst  av  deltagarna  vara  objekt,  den  som  står  

näst  i  tur  är  det  första  objektets  granne  till  vänster  och  så  vidare  genom  hela  gruppen.  De  tre  första  som  ges  ordet  är  de  tre  personer  som  sitter  till  höger  om  personen  som  är  objekt.  Man  gör  så  för  att  se  till  att  alla  får  möjlighet  att  säga  någonting.  Efter  dem  kan  vem  som  helst  be  om  ordet.  Om  gruppen  är  stor  kan  processen  kräva  många  sessioner.  Jag  har  varit  ledare  under  processer  som  tog  två  dagar  för  att  gruppen  var  så  stor  (cirka  60  personer).        Ett  sätt  som  kan  användas  om  gruppen  är  stor  är  att  varje  gång  man  tar  en  ny  objektperson,  dela  upp  deltagarna  i  grupper  på  tre  personer  som  under  10  minuter  får  diskutera  innehållet  i  den  gemensamma  responsen.        I  människogemenskaper  baktalar  man  ofta  varandra  eller  framför  nervös  kritik.  Alternativt  framför  man  den  inte  alls  trots  att  man  ständigt  tänker  på  saken.  Under  processen  stannar  man  upp  för  att  med  respekt  för  varandra  begrunda  gruppens  känslotillstånd  och  särskilt  fokusera  på  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna,  i  tron  att  det  är  bästa  sättet  att  hjälpa  människor  att  använda  dem.  

 2.6  DEN  TERAPEUTISKA  GEMENSKAPEN      Människan  lever  ständigt  i  en  social  gemenskap,  oavsett  om  det  är  fråga  om  en  familj,  vänner,  en  arbetsplats,  en  skola,  en  folkrörelse,  en  kyrka,  en  by,  en  stat  eller  vår  globala  gemenskap.  Eventuella  orättvisor  och  människofientliga  värderingar  i  gemenskapen  gör  medlemmarna  sjuka.  Syftet  med  en  terapeutisk  gemenskap  är  att  som  motvikt  erbjuda  en  social  struktur  som  är  så  jämlik,  rättvis  och  kärleksfull  som  möjligt.        Gemenskapens  struktur  borde  inom  alla  verksamhetsområden  hjälpa  fram  de  mänskliga  rikedomarna  och  uppmuntra  till  att  använda  dem.  Det  betyder  att  maktbruket  ska  vara  så  horisontellt,  det  vill  säga  så  jämlikt  som  möjligt,  vilket  betyder  att  grunden  utgörs  av  principerna  för  direkt  demokrati.  Det  betyder  också  att  kärlek  och  etiskt  handlande  är  de  primära  rättesnörena  för  all  ekonomisk  och  social  verksamhet  och  att  man  utgående  från  dem  skapar  nödvändiga  principer  och  ömsesidiga  överenskommelser.        En  terapeutisk  gemenskap  är  ett  samhälle  i  miniatyr.  Dess  verksamhet  kan  beskrivas  genom  följande  delområden:    

Psykisk.  I  all  vardaglig  verksamhet  inkluderas  människokännedom  och  element  som  skapar  självkännedom.  I  gemenskapen  tillämpas  bekräftande  respons,  handledning  och  grupprocess.  Social.  Verksamheten  inom  gemenskapen  byggs  i  direkt  demokratisk  anda.  Alla  deltar  direkt  i  fattandet  av  viktiga  beslut,  planering  och  organisering  av  gemenskapens  interna  funktioner  som  hälsa,  säkerhet,  hygien,  information  och  administrativa  uppgifter.  Politisk.  Man  uppmuntrar  till  att  diskutera  de  rådande  samhällsstrukturerna  och  institutionerna,  till  öppen  kritik  och  utvecklande  av  nya  lösningsmodeller.  Arbete.  Arbete  ses  som  en  viktig  möjlighet  att  utveckla  och  förverkliga  de  mänskliga  rikedomarna.  Alla  deltar  i  det  produktiva  arbetet  och  frukterna  av  det  delas  demokratiskt.  Information.  Man  begrundar,  bedömer  och  ifrågasätter  grunderna  som  de  olika  vetenskapsgrenarna  bygger  på.  Man  försöker  utveckla  ett  tvärvetenskapligt  tillvägagångssätt  för  att  förstå  och  begripa  verkligheten.  Konst.  Skönlitteratur,  musik,  teater  och  alla  konstarter  ingår  som  viktiga  delar  i  vår  dagliga  verksamhet.  Mångfald.  Man  främjar  tolerans  och  respekt  för  de  olika  livsformernas  mångfald,  oavsett  om  det  gäller  kön,  kultur,  tro,  ras,  sexualitet…  Kropp.  Gymnastik,  idrott,  hälsosam  mat,  vila  och  naturenliga  kroppsterapiformer  är  olika  sätt  att  främja  kroppens  välbefinnande.  Natur.  Man  främjar  respekt  för  balansen  i  naturen,  söker  ekologiska  lösningar  för  jordbruks-­‐  och  industriproduktionen  och  deltar  i  folkrörelser  som  respekterar  naturen.  

 På  1920-­‐talet  lyckades  Anton  Makarenko  under  mycket  fattiga  och  svåra  förhållanden  i  Sovjetunionen  utveckla  terapeutiska  gemenskaper  för  hemlösa  ungdomar,  en  del  av  dem  med  kriminell  bakgrund.  Den  mest  kända  av  gemenskaperna  var  Gorkijkolonin.  Makarenkos  andliga  inspiratör  var  Maxim  Gorkij  (rysk  författare,  1868-­‐1936).  Liksom  Gorkij  råkade  Makarenko  i  onåd  hos  Stalin,  misstänkt  för  antisovjetiska  idéer.  

     Makarenko  tillämpade  demokrati,  gemensamt  ansvar  och  tro  på  människans  förmåga  och  möjligheter.  Han  hakade  inte  upp  sig  på  problemen,  fäste  sig  inte  alls  vid  ungdomarnas  ofta  kriminella  bakgrund  och  var  heller  inte  intresserad  av  diagnoser  och  register  över  det  som  varit.  Han  ville  börja  från  ett  rent  bord  och  tro  på  människans  inre  sundhet.  Människor  behöver  metodisk,  nyttig  verksamhet  för  att  bevara  sin  psykiska  balans.        MST:s  (de  brasilianska  jordlösa  lantarbetarnas  rörelse)  internatskolor  följer  i  hög  grad  Makarenkos  principer.  Där  har  man  i  över  tio  år  följt  conscientiametodens  människosyn  och  redskap  för  att  främja  mänsklig  utveckling  och  samarbetsförmåga.  Det  började  år  1999  i  lantbrukskooperativet  Copavi  i  delstaten  Parana,  och  har  spritt  sig  till  de  jordlösas  arbetsgemenskaper,  bosättningsområdenas  skolor  och  internatskolor  på  olika  håll  i  Brasilien.  Trots  att  de  här  gemenskapernas  egentliga  syfte  inte  är  att  vara  terapeutiska,  har  conscientiametodens  integrering  i  den  dagliga  verksamheten  gett  dem  ett  terapeutiskt  element.        För  närvarande  planerar  vi  att  grunda  ett  Instituto  Makarenko  i  delstaten  Rio  Grande  do  Sul.  Det  är  en  idé  om  en  internatskola  vars  verksamhet  bygger  på  de  principer  som  presenteras  i  det  här  kapitlet.    Målgruppen  är  aktivister  inom  de  jordlösas  rörelse  som  går  igenom  någon  form  av  kris  eller  har  intresse  eller  behov  av  självkännedom.  De  kan  till  exempel  ha  alkohol-­‐  eller  drogproblem.  Någon  kanske  lider  av  stress,  depression  eller  är  aggressiv.  Någon  är  är  ung  och  revolterar  mot  sin  familj  eller  över  huvud  taget  mot  sin  livssituation.  En  annan  kan  vara  en  utlänning  som  helt  enkelt  är  intresserad  av  att  delta  i  en  terapeutisk  gemenskap  och  sympatiserar  med  de  jordlösa,  deras  situation  och  mål,  som  kan  vara  att  demokratisera  markanvändningen,  främja  ekologisk  jordbruksproduktion  och  ökad  solidaritet  i  samhället.        Det  är  också  meningen  att  institutet  ska  fungera  som  en  utvecklings-­‐  och  utbildningsenhet  för  conscientiametoden,  och  förmedla  erfarenheter  och  kunskap  bland  Brasiliens  jordlösa  och  andra  liknande  medborgarrörelser.  Sådana  rörelser  är  bland  andra  småbrukarnas  rörelse,  de  arbetslösas  rörelse,  de  kooperativa  industrianläggningarnas  och  servicebolagens  rörelser,  rörelserna  för  offren  för  vattenkraftverken,  för  gruvverksamhetens  offer  och  för  de  bostadslösa,  urbefolkningarnas  folkrörelser  och  de  jordlösas  rörelses  stödorganisationer  utomlands.                    

 3.  EN  HANDBOK  FÖR  DITT  LIV      3.1  HUR  DU  LÄR  KÄNNA  DIG  SJÄLV      3.1.1  Självkännedom  och  självförtroende    Självkännedom  innebär  att  en  människa  känner  sig  själv  i  psykiskt  avseende  och  i  fråga  om  sina  fysiska  färdigheter.  Hon  är  i  någon  mening  medveten  om  sina  syften,  sitt  sätt  att  känna  och  sina  värderingar.  Hon  är  medveten  om  sina  mänskliga  rikedomar  och  är  öppen  för  att  upptäcka  sina  hämningar.        Självförtroende  är  att  acceptera  sig  själv,  att  kunna  lita  på  sina  egna  sätt  att  agera.  Om  man  upplever  att  man  inte  kan  lita  på  sig  själv  känner  man  osäkerhet,  rädsla  eller  vrede.        När  man  litar  på  sig  själv  kan  man  agera  spontant  som  ett  litet  barn,  man  behöver  inte  oroa  sig  för  eventuella  reaktioner  eller  spänt  iaktta  sitt  eget  agerande.  Spontanitet  är  att  agera  utåt  ur  sitt  inre  och  slippa  kontrollera  sig  själv  eller  fundera  på  vad  andra  tänker  eller  förväntar  sig.  En  sådan  människa  är  fri  från  allt  vad  käpphästar  heter,  hon  är  sig  själv  och  försöker  inte  vara  något  annat.        Om  man  litar  på  sig  själv  som  människa  behövs  inga  konstgjorda  metoder  för  att  höja  självkänslan.  En  av  de  vanligaste  metoderna  är  antagligen  att  försöka  förringa  andra  genom  att  koncentrera  sig  på  att  tala  om  deras  brister.  Andra  är  att  försöka  roffa  åt  sig  makt  och  skaffa  sig  maktsymboler,  hela  tiden  köpa  märkeskläder  och  -­‐utrustning,  sexuella  erövringar  och  så  vidare.  Alkohol  och  droger  kan  också  ge  en  känsla  av  stärkt  självförtroende.  I  berusat  tillstånd  känner  man  sig  som  herre  över  världen,  beundrad  av  alla.        Ett  barn  som  känner  att  det  är  älskat  av  sina  föräldrar  utvecklas  lättare  till  en  person  som  accepterar  sig  själv  och  andra.  Om  barnet  känner  sig  kuvat,  övergivet  eller  sårat  eller  känner  att  man  ställer  orimliga  krav  på  det  redan  som  litet,  blir  det  medvetet  om  det  orättvisa  i  livssituationen  och  känner  osäkerhet.  Det  utvecklar  kanske  en  vana  att  känna  rädsla  eller  hat.  Ifall  barnet  reagerar  på  sin  situation  genom  att  försöka  undvika  medvetenheten  om  den,  förnekar  det  samtidigt  sig  självt.  Det  leder  in  i  en  ond  cirkel.  Barnet  kämpar  mot  sig  självt,  vilket  ger  en  känsla  av  att  existensen  är  ännu  osäkrare  än  tidigare.  Det  är  som  om  barnet  hade  gått  vilse  och  känner  ett  stort,  sunt  behov  av  att  hitta  sig  självt.        Osäkerhet  och  blyghet  beror  ofta  på  att  människan  vill  tro  att  hon  är  något  som  hon  inte  är.  Hon  tror  sig  vara  vackrare,  skickligare,  starkare  och  mer  välmenande  än  vad  hon  i  verkligheten  är.  Självcentrerad  som  hon  är  inbillar  hon  sig  kanske  att  hon  står  i  centrum  för  allas  uppmärksamhet  och  kritik.  Sin  egen  kritiska  själviakttagelse  projicerar  hon  på  andra.  Då  är  det  omöjligt  att  lita  på  sig  själv.        Dåligt  självförtroende  är  ett  nyttigt  symtom.  Larmsystemet  fungerar,  vilket  är  bra.  När  man  accepterar  medvetenheten  om  sin  ångest  kan  man  fundera  på  sitt  sätt  att  förhålla  sig  till  livet  och  till  sig  själv,  i  stället  för  att  lägga  skulden  på  någon  yttre  faktor  som  fattigdom,  hudfärg,  en  stor  näsa,  övervikt,  spinkighet…        Vi  är  blinda  i  fråga  om  oss  själva,  vi  betraktar  oss  själva  genom  våra  egna  linser.  Vi  behöver  växelverkan  med  andra  människor  och  andras  hjälp  för  att  kunna  lära  känna  oss  själva,  inte  bara  sådana  som  vi  föreställer  oss  att  vi  är,  utan  sådana  som  andra  

upplever  oss.  Det  ger  möjlighet  att  bli  medveten  om  hämningar  och  därigenom  att  befria  de  mänskliga  rikedomarna.          Känner  jag  mig  själv  kan  jag  lita  på  mig.  Om  jag  är  okänd  för  mig  själv  kan  jag  inte  göra  det.  Självkännedom  är  en  förutsättning  för  självförtroende,  de  har  nästan  samma  innebörd.  Självförtroende  är  anspråkslöshet  och  kärlek.      3.1.2  Var  medveten  om  dina  känslor    DINA  KÄNSLOR  ÄR  EN  HEDERSSAK  Vad  känner  du?  Känner  du  mest  glädje,  tacksamhet,  ångest,  sorg  eller  vrede?  Särskilt  om  din  känsla  är  stark  är  den  av  central  betydelse  för  din  tillvaro.  Det  är  som  om  den  färgade  din  uppfattning  om  verkligheten  som  omger  dig.  När  du  känner  stor  glädje  ser  du  glädje  i  allt  och  du  vill  att  alla  ska  veta  det  och  delta  i  din  glädje.  När  du  är  förälskad  är  den  känslan  viktigast  av  allt  för  dig.  Har  du  en  stor  sorg  ser  du  mycket  sorg  i  världen.  Om  din  vrede  är  stark  ser  du  ingen  möjlighet  till  glädje.        Vi  är  fria  att  känna  just  det  som  vi  känner.  Ingen  kan  kontrollera  en  annan  människas  känsloaktivitet,  inte  ens  en  mor,  en  maka  eller  en  förman.  Inte  ens  jag  själv  kan  befalla  mig  att  känna  exempelvis  glädje,  förälskelse  eller  hat.          Varenda  en  av  oss  vill  bli  accepterad  med  just  den  känsla  vi  har.  För  en  människa  är  känslorna  oerhört  viktiga.  Beaktas  hon  inte  med  just  de  känslor  hon  har,  känner  hon  sig  inte  accepterad  utan  rentav  sårad.  Ett  barn  som  upplever  att  dess  ilska  inte  accepteras  känner  att  ilska  är  förbjuden.  Det  som  är  förbjudet  får  inte  finnas,  man  får  alltså  inte  vara  medveten  om  det.  Medvetenheten  om  ilskan  måste  gömmas.  Samtidigt  gömmer  barnet  en  bit  av  sig  självt.  När  du  känner  att  man  inte  respekterar  din  känsla  upplever  du  att  man  inte  respekterar  dig  som  människa.        I  barndomen  och  ungdomen  ingår  en  förtjusande  glädje  och  sorglöshet.  Sorglöshet  är  att  inte  skapa  onödiga  bekymmer  utan  i  stället  lita  på  livet.  Det  är  något  mycket  befriande  och  vackert  i  det.  Känner  du  den  glädjen?  Eller  har  du  utan  att  märka  det  tagit  för  vana  att  oroa  dig,  så  som  det  ofta  går  med  oss  vuxna?        Känslornas  stora  betydelse  framgår  av  våra  vardagliga  samtal.  Du  träffar  en  person  som  du  inte  känner  och  börjar  samtala  med  honom  och  märker  att  ni  har  många  gemensamma  intressen.  Först  diskuterar  ni  ivrigt.  Ni  ställer  varandra  frågor  och  utbyter  information.  Du  börjar  känna  vänskap  med  honom.  En  timme  eller  två  går  i  trevligt  sällskap.  Sedan  börjar  samtalet  sina.  Du  träffar  honom  kanske  igen  nästa  dag,  men  du  känner  inget  intresse  längre.  Det  finns  gränser  för  ditt  sakintresse.  Om  du  inte  börjar  tala  personligare  och  mer  djuplodande  på  känsloplanet  kommer  kontakten  att  dö  ut.    Intresset  och  den  gryende  känslan  av  vänskap  försvinner.        Think  positive  (tänk  positivt)  var  den  amerikanska  pastorn  Norman  Vincent  Peales  (1898-­‐1993)  budskap  till  människorna.  Det  blev  en  global  levnadsregel.  Den  bygger  på  uppfattningen  att  tankarna  styr  känslorna,  vilket  antagligen  delvis  är  sant.  En  bra  tankeverksamhet  drar  till  sig  en  motsvarande  känsloaktivitet.  Men  uppmaningen  att  tänka  positivt  riskerar  att  bli  en  mask  med  ett  konstlat  smil.        Förhållandet  mellan  känslor  och  tankar  är  det  att  känslorna  styr  tankeverksamheten.  Människan  känner  och  utifrån  från  känslorna  tänker  hon.  Om  hon  brukar  underhålla  en  rädsla  fast  ingen  verklig  fara  föreligger,  söker  hon  förklaringar  till  sin  rädsla  och  skapar  hotbilder.  Är  hon  missnöjd  söker  hon  någonting  negativt  att  haka  upp  sig  på.  Känner  hon  glädje  hittar  hon  glädjeämnen  också  i  en  besvärlig  situation.  Man  kan  givetvis  ändra  en  

negativ  känsloverksamhet  när  man  är  medveten  om  den  och  beslutar  att  handla  tvärtemot  den,  till  exempel  genom  att  tänka  på  någonting  vackert  och  gott.        Tankens  kraft  är  teoretisk  om  den  inte  hör  ihop  med  en  känsla.    Kraften  kommer  ur  känslor  och  ur  det  ännu  djupare  belägna  metafysiska  planet.    Därför  försöker  kollektivens  och  samhällets  makthavare,  antingen  medvetet  eller  omedvetet  styra  sina  underställda  och  folket  till  alienation  och  ytlighet,  vilket  gör  dem  lättare  att  manipulera.  Så  har  det  varit  genom  historien  –  ”bröd  och  skådespel”  är  en  gammal  princip  från  romarriket  som  alltjämt  gäller.  Först  när  det  sannings-­‐  och  rättviseälskande  folket  verkligen  ilsknar  till  reser  det  sig  med  kraft.  Kärleken  gör  att  kanalerna  till  livsenergin  öppnar  sig.  Förhoppningsvis  är  den  senaste  tidens  folkresningar  och  demonstrationer  (Indignados,  Occupy  Wall  Street)  exempel  på  detta.          Vetenskapen  behandlar  just  inte  känslor.  De  kan  inte  mätas,  de  är  inte  förenliga  med  vetenskapliga  parametrar.  Det  innebär  att  vetenskapens  filosofi  med  sin  rationalitet  och  ytlighet  oavsiktligt  stöder  de  existerande  maktsystemen,  och  hindrar  samhällets  utveckling  i  djup  mänsklig  mening.    ATT  BLI  MEDVETEN  OM  KÄNSLORNA  Känslorna  eller  snarare  känsloaktiviteten  är  vanligen  en  rutinmässig  psykisk  aktivitet  hos  en  människa,  och  mera  sällan  stannar  man  upp  för  att  verkligen  bli  medveten  om  den.  Eftersom  var  och  en  ser  sig  själv  genom  sina  egna  känslor  är  det  omöjligt  att  ens  tillnärmelsevis  få  en  objektiv  uppfattning  om  sig  själv.  Därför  behöver  vi  andras  hjälp,  och  den  får  vi  i  samband  med  umgänge  av  olika  slag.        Eftersom  föräldrar  och  närstående  är  så  viktiga  och  kära  för  barn,  tenderar  barnen  naturligt  att  ta  efter  dem  i  psykiskt  hänseende.  Om  din  mamma  till  exempel  är  glad  och  öppen  till  naturen,  utvecklar  kanske  också  du  just  en  sådan  livsinställning.  Ifall  din  pappa  är  energisk  och  modig  blir  den  modellen  lätt  också  din.  Men  är  han  sträng  och  fördömande  utvecklar  du  eventuellt  en  krävande  attityd.  Uttrycken  för  dina  närmastes  känsloaktivitet  smittar  av  sig  på  dig,  beroende  på  hur  du  möter  dem.  Det  formar  din  personlighets  utveckling.        Väljer  du  flaskan  eller  pillret  för  att  inte  känna  vad  du  känner,  då  börjar  du  också  på  kemisk  väg  förneka  dina  känslor  (dig  själv).  På  kort  sikt  kan  du  känna  lindring,  till  och  med  glädje  och  njutning.  På  längre  sikt  försämras  din  situation.        Fråga  dina  närstående  och  vänner  vilken  känsla  de  vanligen  upplever  i  dig.  Du  behöver  inte  försvara  eller  förklara  dina  känslor.  Se  dig  också  ibland  i  spegeln  för  att  studera  ditt  ansiktsuttryck.  På  så  sätt  kan  du  bli  medveten  om  din  tacksamhet,  din  ångest  eller  din  spändhet.  Undvik  att  klandra  dig  själv.  Var  i  stället  nyfiken  på  det  du  ser.        Bestäm  en  lämplig  tidpunkt  för  att  stanna  upp,  reservera  tid  och  vänd  din  uppmärksamhet  inåt.  Andas  djupt  och  medvetet,  slappna  av  så  mycket  du  kan.  Koncentrera  dig  på  att  känna  ditt  känslotillstånd.  Även  om  du  känner  rädsla,  sorg  eller  smärta  ska  du  stanna  så  länge  som  möjligt  just  vid  den  känslan,  kanske  tills  du  upplever  en  sorts  befrielse.  Du  kan  göra  det  här  till  en  vana  och  göra  övningen  exempelvis  en  gång  i  veckan.        Att  respektera  egna  och  andras  känslor  innebär  att  acceptera  och  vara  öppet  medveten  om  dem.      3.1.3  Känn  dig  själv  genom  en  annan  människa    

Ett  viktigt  redskap  för  självkännedom  är  identifikation.  Man  brukar  säga  att  det  som  gör  dig  betryckt  eller  irriterar  dig  starkt  hos  andra  berättar  någonting  om  dig  själv.  En  människa  ser  sådant  i  andra  som  hon  inte  vill  se.  Hon  ser  det  som  en  fara  och  vill  inte  vara  medveten  om  det.  En  annan  människas  beteende  kan  väcka  insikt  om  egna  problem  och  brister,  eller  å  andra  sidan  också  till  exempel  om  glädje  och  kreativitet  i  en  själv.        Detta  kallas  identifikation  eller  psykisk  spegling.  Enklast  uttryckt  är  den  en  medvetenhet,  antingen  om  en  psykisk  likhet  eller  motsatsen.  Din  anspråkslöshet  kan  väcka  min  medvetenhet  antingen  om  min  ödmjukhet  eller  om  mitt  övermod.  I  mig  väcker  ditt  mod  medvetenhet  om  mitt  eget  mod,  men  det  kan  också  göra  mig  medveten  om  hur  jag  håller  min  rädsla  vid  makt.        Den  som  är  arg  vill  inte  vara  medveten  om  vrede  i  andra  människor,  eftersom  det  skulle  göra  honom  medveten  om  sin  egen  vrede.  En  högmodig  eller  makthungrig  person  råkar  lätt  i  konflikt  med  en  likasinnad.  En  missnöjd  person  känner  sig  ännu  mera  förargad  i  sällskap  med  en  annan  surpuppa.  En  som  är  blyg  blir  medveten  om  sin  osäkerhet  genom  en  annan  blyg  person  och  för  att  avvisa  den  nu  aktiverade  medvetenheten  om  sin  blyghet  reagerar  hon  med  att  känna  en  ännu  jobbigare  osäkerhet.        En  lat  människa  blir  medveten  om  sin  passivitet  genom  en  aktiv  och  initiativrik  person.  En  som  ältar  problem  upptäcker  sin  inneboende  avund  genom  en  annan  människas  glädje.  En  stelbent  person  blir  medveten  om  sin  censurattityd  genom  en  annan  människa  som  beter  sig  spontant.  En  som  är  högmodig  upplever  en  ödmjuk  person  som  irriterande.  Girighet  och  slösaktighet  är  missbruk  av  rikedomarna,  vilket  gör  att  den  giriga  irriteras  av  den  slösaktigas  beteende.  En  neurotiskt  snäll  människa  ser  sin  intolerans  genom  en  annan  människas  stränghet.        Vanliga  stresskänslor  som  ångest,  rädsla,  nervositet  och  ilska  handlar  ofta  just  om  avvisande  av  en  medvetenhet  som  väckts  genom  identifikation.  Människan  lär  känna  sig  själv  i  samspel  med  andra.  En  beröring  med  en  annan  är  en  beröring  med  ens  eget  inre.  Ju  viktigare  och  mer  närstående  den  andra  människan  är,  dess  starkare  väcks  medvetenheten  om  en  själv.        Vid  psykisk  spegling  är  det  främst  medvetenheten  om  de  egna  syftena,  känslo-­‐  och  tankebanorna  som  vaknar,  medan  beteendet  inte  nödvändigtvis  berörs.  Ett  barn  vars  far  är  alkoholist  beslutar  att  aldrig  bli  som  fadern,  och  dricker  därför  inte  en  droppe.  Höga  krav  och  stränghet  är  ofta  anledningen  till  att  fadern  dricker.  Barnets  stränga  beslut  tyder  på  samma  problem.  Det  sägs  ju  att  äpplet  inte  faller  långt  från  trädet.      När  ett  barn  ser  sina  föräldrar  ser  det  sig  självt.  Det  är  meningen  att  barn  ska  födas  till  en  god  värld,  till  kärlek.  Därför  har  barn  ofta  mycket  svårt  att  acceptera  medvetenheten  om  sina  föräldrars  orättvisa.  Barnet  tenderar  att  idealisera  allt,  livet  borde  naturligtvis  vara  glatt  och  gott.  När  han  blir  äldre  inser  han  att  han  blivit  lurad:  föräldrarna  och  samhället  är  inte  vad  han  trott.  Han  blir  besviken  och  revolterar  mot  sina  föräldrar,  han  kanske  hatar  dem  och  hela  samhället.  Han  kämpar  hårt  mot  medvetenheten,  mot  sig  själv.  Han  handlar  orättvist  mot  sig  själv.  Det  gör  att  känslan  av  orättvisa  och  behovet  att  revoltera  växer.        När  man  möter  den  här  unga  människan  är  det  viktigt  att  komma  ihåg  hans  känsla  av  besvikelse  och  vrede,  respektera  dem,  tala  och  ställa  frågor  om  dem,  inte  för  att  hitta  orsaker  utan  för  att  bli  medveten  om  själva  känsloaktiviteten.  När  han  känner  att  hans  upprorskänsla  blir  accepterad  känner  han  sig  hörd  och  sedd.  Därefter  kan  man  börja  fundera  på  hans  tankar  och  nål.        I  bilaga  4  Frågor  för  självkännedom  finns  frågor  som  du  kan  använda  för  att  bli  mera  medveten  om  dig  själv,  dina  sätt  att  agera  och  dina  attityder.  

 En  40-­‐årig  man  berättar  i  analys  om  sin  förman  som  är  en  50-­‐årig  kvinna.  Mannen  arbetar  på  en  psykiatrisk  avdelning  på  ett  sjukhus,  där  kvinnan  är  avdelningssköterska.  Mannen  är  mycket  nervös  och  ångestfull.        Han  beskriver  kvinnan  som  en  aggressiv,  elak  häxa.  Han  säger  att  om  kvinnan  är  på  jobbet  är  att  komma  dit  som  att  träda  in  i  helvetet,  men  när  hon  inte  är  där  är  arbetsplatsen  som  ett  paradis.  Han  berättar  att  han  inte  kan  sova  natten  innan  om  han  vet  att  de  är  i  samma  skift.  Han  vrider  sig  i  sängen,  svettas  och  är  rädd  och  hatar  att  igen  tvingas  ha  att  göra  med  avdelningssköterskan.  Han  säger  att  han  inte  har  kunnat  sova  ordentligt  på  mycket  länge,  och  att  han  är  på  gränsen  till  utbrändhet.  Hans  enda  möjlighet  är  att  byta  jobb.        I  början  av  terapitimmen  berättar  mannen  om  sina  känslor,  sin  vrede  och  sin  rädsla.  Han  känner  att  han  är  accepterad  och  att  man  respekterar  hans  känslor.  Han  får  tala  ut,  blir  mera  balanserad  och  lugnar  ner  sig.    Han  upplever  att  han  blivit  sedd  utan  kritik  och  krav.          Jag  frågar  honom  nu  vad  han  ser  i  den  här  kvinnan.  Han  svarar:  ”Tvång,  censur  och  mindervärdeskänsla.  Hon  tror  inte  på  sig  själv  och  döljer  det  bakom  sin  aggressivitet.  I  grund  och  botten  är  hon  osäker.”  I  själva  verket  stämmer  allt  det  här  i  någon  mån  på  oss  alla.  Nu  är  det  inte  längre  en  ond  häxa  som  mannen  beskriver.        Jag  frågar  vad  han  tror  att  kvinnan  ser  i  honom.  Han  svarar:  ”Vad  hon  ser  i  mig?  Jag  tror  att  hon  ser  avståndstagande.  Hon  tror  kanske  att  jag  lider  av  storhetsvansinne,  att  jag  inte  står  på  egna  ben  utan  ger  makten  åt  andras  aggressivitet.  Hon  ogillar  att  jag  inte  är  rak  och  öppen  utan  inställsam  och  svag.”        Kvinnan  har  naturligtvis  inte  sagt  någonting  sådant  om  honom,  så  vi  kan  tolka  mannen  så  här:  ”Det  du  tror  att  hon  ser  i  dig  är  dina  egna  tankar  om  dig  själv,  som  du  blir  medveten  om  i  hennes  närhet.  Du  fruktar  och  hatar  den  här  insikten.  Därför  är  det  så  svårt  för  dig  att  ha  med  henne  att  göra.”  En  förman  är  en  viktig  person,  och  väcker  därför  medvetenhet  hos  sina  underställda.          Efter  ett  tag  fortsätter  jag  med  tolkningen:  ”I  själva  verket  är  det  som  du  berättar  om  henne  i  stort  sett  det  samma  som  du  berättade  om  dig  själv.  Via  henne  blir  du  medveten  om  din  osäkerhet,  din  känsla  av  underlägsenhet  och  dina  försök  att  skyla  över  medvetenheten  om  det.  Du  säger  att  hatar  den  här  medvetenheten,  alltså  hatar  du  den  här  kvinnan.”        I  det  här  exemplet  blir  mannen  direkt  via  psykisk  spegling  medveten  om  sig  själv.  Han  ogillar  förstås  en  sådan  tolkning,  men  inser  tillräckligt  väl  dess  betydelse  för  att  ändå  fortsätta  med  terapin.  Han  gick  i  terapi  en  gång  i  veckan  och  efter  ungefär  två  månader  upphörde  hans  behov  av  att  behandla  förmannen.  Hans  stress  och  behov  av  att  byta  jobb  försvann.  

 När  någon  väcker  en  viktig  och  samtidigt  strängt  förbjuden  medvetenhet  i  dig,  upplever  du  honom  som  ett  stort  hot.  Du  vill  inte  ha  någonting  att  skaffa  med  honom,  personkemin  fungerar  inte  alls,  du  är  helt  låst.  Du  har  låst  in  din  medvetenhet,  alltså  dig  själv.    

En  kvinna  på  omkring  50  år  som  arbetar  inom  socialvården  berättade  att  hon  deltar  i  ett  projekt  som  leds  av  en  mycket  ung  kvinna,  som  får  henne  att  känna  vrede  och  pinande  tävlingsanda.  Jag  uppmanar  henne  att  beskriva  sina  känslor,  och  hon  beskriver  sin  rädsla,  frustration  och  stress.  Jag  hjälper  henne  att  stanna  

upp  och  bli  medveten  om  och  acceptera  sina  känslor.  Till  sist  ber  jag  henne  beskriva  vad  som  förargar  henne  så  hos  den  unga  kvinnan.  Hon  svarar  omedelbart:  ”Hon  lyssnar  inte  och  tar  inte  emot  andras  åsikter.  Hon  vill  hela  tiden  kontrollera  allt.”  Just  de  här  är  problem  som  hon  själv  har,  och  hon  fruktar  och  hatar  att  bli  medveten  om  dem.  

 Följande  exempelsituation  beskriver  identifikation  i  en  skolklass:    

En  vän  till  mig  som  studerar  vid  en  lärarhögskola  berättade  när  vi  träffades  att  hon  hade  inlett  sin  praktik.  Hon  berättade  om  fem  mycket  arroganta  pojkar  längst  bak  i  klassen.  De  ser  ner  på  henne  och  tar  ingen  notis  om  vad  hon  säger.  Hon  var  så  betryckt  att  hon  tvivlade  på  att  det  var  någon  idé  att  slutföra  studierna  när  arbetet  var  så  tungt.        Jag  frågade  henne  vad  hon  känner.  Hon  beskrev  hur  hon  avskyr  sådant  arrogant  beteende.  Hon  ville  över  huvud  taget  inte  se  de  här  pojkarna.  Jag  konstaterade:  ”Då  agerar  ju  du  och  pojkarna  du  beskriver  på  samma  sätt,  ni  ser  ner  på  andra,  fördömer  och  föraktar.”  Hon  blev  tyst  och  jag  lämnade  henne  att  tänka  över  saken.  Hon  blev  lärare  och  har  senare  börjat  använda  psykisk  spegling  för  att  hjälpa  elever  att  utvecklas  i  sina  mänskliga  relationer.        Antagligen  identifierade  sig  de  här  pojkarna  med  sin  lärare,  såg  sig  själva  genom  henne  men  avvisade  skarpt  den  medvetenheten  och  betedde  sig  därför  särskilt  fientligt  mot  henne.  Identifikation  är  ofta  ömsesidig.  Då  kan  det  hända  att  personkemin  inte  alls  fungerar  –  positionerna  är  helt  låsta,  som  man  brukar  säga.  

 En  person  som  fungerar  destruktivt  är  av  praktiska  skäl  besvärlig  för  andra  och  särskilt  för  sig  själv.  Människor  reagerar  vanligen  med  att  undvika  onödig  kontakt  med  en  sådan  person.  En  aggressiv  person  har  ett  negativt  energifält.        I  själva  verket  var  identifikationen,  den  psykiska  spegeln,  en  faktor  som  spelade  stor  roll  då  jag  sökte  mig  till  psykoanalysen.  Det  gick  till  så  här:    

På  1970-­‐talet  var  jag  anställd  som  organisations-­‐  och  metodutvecklare  vid  Valmet  do  Brasils  traktorfabrik  i  Sāo  Paulo.  Man  bad  mig  ta  tjänsten  som  inköpschef,  ett  uppgiftsfält  som  var  totalt  främmande  för  mig.  Jag  upplevde  genast  stora  svårigheter  att  fungera  i  en  situation  där  alla  mina  underställda  visste  mycket  mer  än  jag.  Egentligen  visste  jag  ju  ingenting  om  området.        Dessutom  märkte  jag  snart  att  försäljningschefen  hos  vår  viktigaste  varuleverantör  var  ett  stort  problem  för  mig.  Han  hette  Werther  och  sålde  motorer  till  de  traktorer  som  vi  monterade.  Jag  var  mycket  beklämd,  rädd  och  arg  i  hans  närhet.  Jag  upplevde  att  han  var  arrogant  och  ville  utnyttja  min  okunskap.  Jag  klarade  inte  att  fatta  beslut  om  motorpriser  och  leveranser.  Det  gjorde  att  motorleveranserna  blev  glesare  och  det  var  nära  att  produktionen  av  traktorer  hade  upphört.        Jag  var  mycket  ångestfull  och  det  motiverade  mig  att  söka  hjälp.  Jag  ansåg  att  psykoanalysen  hade  varit  den  mest  djuplodande  metoden,  men  den  freudianska  människosynen  appellerade  aldrig  till  mig.  En  dag  besökte  jag  en  bokhandel  på  hemväg  från  jobbet.  Jag  råkade  ta  boken  Psicanálise  integral  i  min  hand  och  köpte  den.  Jag  läste  den  genast  och  kände  stark  sympati,  för  där  tolkades  människan  inte  som  ett  offer  för  sina  omständigheter  och  sitt  förflutna,  utan  som  utrustad  med  

frihet  och  ansvar.  I  boken  fanns  en  adress,  jag  gick  till  mottagningen  och  kom  överens  om  att  börja  i  terapi.        Så  snart  jag  lagt  mig  på  divanen  började  jag  beskriva  försäljningschefen.  Min  analytiker  bad  mig  berätta  vad  jag  associerar  honom  med.  Jag  svarade  att  han  är  en  arrogant  intrigmakare  som  försöker  utnyttja  mig.    Min  analytiker  uppmanade  mig  att  i  mig  själv  se  det  samma  som  jag  berättat  om  försäljningschefen.  Jag  var  mycket  förargad  över  att  han  hade  mage  att  jämföra  mig  med  en  sådan  oförskämd  person.  Det  var  nära  att  jag  avbröt  terapin  alldeles  i  början.  Men  min  nöd  var  så  stor  att  jag  ödmjukade  mig  och  fortsatte.  Småningom  började  jag  tänka  på  saken  och  insåg  att  han  och  jag  faktiskt  hade  en  del  gemensamma  drag  –  mycket  fler  än  jag  kunde  ana.  Sedan  öppnade  sig  porten  till  min  medvetenhet,  och  som  följd  av  det  också  fabrikens  portar.  Motorerna  kom  i  sista  stund.  Ganska  snart  blev  försäljningschefen  och  jag  goda  vänner.        15  år  senare,  när  jag  redan  hade  sagt  upp  mig  hos  Valmet,  träffade  jag  av  en  händelse  Werther.  Han  bjöd  mig  hem  på  middag  och  vi  kom  överens  om  en  dag.  Han  skickade  sin  chaufför  för  att  hämta  mig.  Jag  åt  med  hans  familj  och  vi  mindes  gamla  tider.  Jag  berättade  att  jag  arbetade  i  arbetskooperativ,  skolor  och  andra  gemenskaper  i  bosättningsområden  som  hörde  till  de  brasilianska  jordlösa  lantarbetarnas  rörelse  (MST).  MST  är  en  i  Brasilien  välkänd  och  ofta  svartmålad  folkrörelse  som  kämpar  för  en  jordreform  och  för  de  utslagnas  rättigheter.  Jag  undrade  hur  Werther  skulle  reagera  på  det  jag  berättade.  Han  såg  på  mig  och  sade:  ”Pertti,  jag  är  avundsjuk  på  dig.”  Häpen  frågade  jag  vad  han  menade  med  det.  ”Du  hade  modet  att  lösgöra  dig  från  allt  det  här.  Jag  har  inte  det.”  Samtidigt  pekade  han  på  sitt  hus,  sin  swimmingpool  och  sin  trädgård.  

 Människor  som  arbetar  inom  vården  upplever  ibland  stark  aggressivitet  från  de  anhörigas  sida.  Sonen  till  en  gammal  mor  kan  kräva  nästintill  det  omöjliga,  beskylla  och  klandra  vårdaren  varje  gång  de  träffas.  Vårdaren  sköter  modern,  vilket  väcker  medvetenhet  om  kärlek.  Sonen  blir  på  så  sätt  medveten  om  sin  motsatta  inställning,  sin  likgiltighet  och  sin  vrede.  Han  står  inte  ut  med  den  insikten  och  ser  vårdaren  som  en  fiende.  Det  kan  till  och  med  vara  så  att  en  särskilt  aggressiv  anhörig  är  ett  tecken  på  att  vårdaren  gjort  ett  utmärkt  arbete.        Det  är  klart  att  identifikation  också  gör  människor  medvetna  om  positiva  tendenser  och  attityder.  En  annan  människas  lycka  gör  oss  medvetna  om  de  egna  möjligheterna  att  känna  lycka.  Personkemin  fungerar  när  en  annan  människas  väsen  och  agerande  ger  en  positiva  känslor.      3.1.4  Hur  ska  man  se  på  det  traumatiska    Vi  ska  fundera  på  tre  ganska  vanliga  situationer.  Det  första  fallet  handlar  om  Kalle,  ett  litet  barn  vars  far  dricker  och  misshandlar  modern.  Fadern  har  bytt  familjen  mot  flaskan.  I  det  andra  fallet  är  Lenas  föräldrar  så  intresserade  av  sitt  arbete  och  sin  framgång  att  de  just  aldrig  hinner  vara  hemma  tillsammans  med  Lena.  Huvudpersonen  i  det  tredje  fallet  är  Anna  som  blivit  brutalt  våldtagen.        Ingen  vill  råka  ut  för  sådant.        När  en  människa  drabbas  av  någonting  mycket  ont  reagerar  hon  vanligen  med  att  försöka  avvisa  medvetenheten  om  det.  Det  är  som  om  hon  föreställde  sig  att  problemet  inte  finns  om  hon  inte  är  medveten  om  det.  Avvisandet  av  medvetenheten  blir  en  

destruktiv  livsstil  som  ibland,  underligt  nog,  kallas  överlevnadsstrategi  trots  att  den  uttryckligen  bara  gör  problemet  större.        Anna  kämpar  för  att  glömma  våldtäkten.  I  själva  verket  försöker  hon  aktivt  undvika  att  minnas  händelsen,  men  minnet  är  en  del  av  hennes  medvetenhet.  Eftersom  människan  i  hög  grad  är  sin  medvetenhet  innebär  det  att  Anna  undertrycker  sig  själv.  Dessutom  fungerar  strävan  att  glömma  (undvika  att  minnas)  i  motsatt  riktning,  den  aktiverar  minnet  och  därmed  upplevelsen.  Anna  aktiverar  känslan  av  våldtäkten  och  genomlever  den  på  nytt  i  sitt  inre.  Det  som  kallas  försvarsmekanism  är  i  själva  verket  en  förödelsemekanism.  Avvisandet  av  medvetenheten  är  en  fälla,  den  farligaste  fällan  av  alla,  eftersom  den  hotar  människans  grundläggande  väsen.  Traumat  orsakas  inte  av  den  dramatiska  händelsen  utan  av  människans  sätt  att  förhålla  sig  till  det  skedda.        Kalle  gör  allt  för  att  slippa  se  sin  far  dricka.  Han  försöker  agera  så  att  pappan  inte  ska  dricka.  Han  kan  gå  så  långt  att  han  ser  sig  som  skyldig  till  faderns  drickande.  Förtvivlat  försöker  han  vara  så  snäll  att  pappan  inte  ska  ha  någon  anledning  att  dricka.  Han  skuldbelägger  sig.  Han  försöker  dölja  faderns  alkoholism  för  grannar,  släktingar  och  skolkamrater.  I  själva  verket  kämpar  han  framför  allt  för  att  avvisa  sin  medvetenhet  om  saken,  som  för  att  kunna  känna  att  problemet  inte  existerar.  Fadern  dör  men  Kalle  har  utvecklat  en  vana  att  avvisa  medvetenhet.  Han  avvisar  och  förnekar  sig  själv.  Det  gör  att  han  känner  kronisk  och  stark  ångest,  rädsla  och  bitterhet.  De  här  känslorna  visar  sig  i  hans  människorelationer  och  beteende.        Lena  vill  inte  tro  att  det  är  sant  att  föräldrarna  ger  sitt  arbete  och  sina  fritidssysselsättningar  större  betydelse  än  henne.  De  är  sällan  hemma  med  henne.  Föräldrarna  sköter  Lenas  fysiska  och  materiella  behov  på  bästa  sätt,  hon  har  barnvakt  och  allt  hon  kan  behöva  och  önska  sig,  utom  mammans  och  pappans  tid  och  närvaro.  När  föräldrarna  är  hemma  är  deras  intresse  för  Lena  av  teknisk  art.  De  frågar  hur  det  var  i  skolan,  har  du  läst  dina  läxor,  är  det  någonting  du  behöver.  Frågorna  gäller  prestation  –  uppmärksamheten  riktas  på  framgång,  inte  på  människan,  Lena.          Lena  lider  av  kärleksbrist  och  känner  sig  övergiven,  hon  är  inte  värd  sina  föräldrars  uppmärksamhet.  Hon  har  inget  människovärde  i  sig,  men  tilldelas  någon  form  av  värdesubstitut  när  hon  presterar.  Småningom  börjar  Lena  få  kraftigare  symtom  och  hon  ropar  på  hjälp  på  ett  förtvivlat  och  vanligen  destruktivt  sätt.  Hon  smäller  i  dörrar,  skär  sig,  söker  sig  till  dåligt  sällskap.  Föräldrarna  reagerar  med  bestörtning  och  besvikelse  och  försöker  hitta  medel  att  lugna  ner  Lena.  De  stannar  inte  upp  för  att  lyssna  och  känna,  och  de  är  kanske  arga.  Ofta  tar  man  till  antidepressiva  läkemedel,  när  det  i  själva  verket  är  föräldrarna  som  behöver  vård,  självkännedom.  I  den  här  situationen  agerar  också  Lena  med  sin  egen  vilja,  och  hennes  problem  är  att  hon  inte  accepterar  medvetenheten  om  föräldrarnas  rädsla  att  möta  henne  sådan  som  hon  är.        Kalles,  Lenas  och  Annas  sätt  att  försöka  lösa  sina  problem  är  en  fälla.  Man  kan  inte  klandra  dem  för  det  eller  ens  vänta  sig  något  annat.  De  har  på  sitt  sätt  försökt  göra  sitt  bästa  för  att  undvika  lidande.  Om  de  blir  medvetna  om  detta  kan  de  ta  sig  ur  fällan  och  åtminstone  delvis  befria  sig.        Efter  ett  krig  lider  soldaterna  av  posttraumatisk  stress,  var  och  en  på  sitt  sätt:  de  känner  ångest,  rädsla,  självanklagelse,  depression,  nöd  och  aggression.  Ifrågasätter  man  krigets  berättigande  förstärks  de  symtom  som  har  med  skuld  att  göra.  Var  och  en  söker  hjälp  på  sitt  sätt.  Vissa  begrundar  sina  erfarenheter  genom  att  läsa  krigslitteratur,  somliga  genom  att  minnas  tillsammans  med  andra,  en  del  genom  att  sluta  sig  och  andra  genom  att  medicinera.  Det  är  säkert  svårt  att  acceptera  den  medvetenhet  om  maktsystemets  vanvett  som  kriget  väcker,  liksom  medvetenheten  om  hur  det  får  människor  att  agera  grymt  och  döda  varandra.    

     Den  här  fällan,  avvisandet  av  medvetenheten,  det  vill  säga  traumatiseringen  kan  studeras  skede  för  skede:  

1. När  Maja  upplever  någonting  mycket  svårt,  som  pappan  aggressivitet,  mammans  avvisande  attityd,  sexuellt  våld  eller  mobbning,  kan  hon  reagera  genom  att  strängt  fördöma  den  som  gjort  fel  och  starkt  förneka  medvetenheten  om  saken.  Hon  vill  inte  tro  att  det  är  sant.  När  hon  försöker  förneka  sin  medvetenhet  och  kämpar  för  att  glömma  oförrätten  blir  resultatet  precis  det  omvända.  Avvisandet  aktiverar  medvetenheten  och  därmed  också  upplevelsen  av  den  ångestfulla  erfarenheten.  Maja  lider  ständigt.  

2. Eftersom  medvetenhet  är  det  mest  centrala  elementet  i  den  mänskliga  tillvaron  förnekar  Maja  en  del  av  sig  själv  när  hon  förnekar  sin  medvetenhet.  Det  leder  till  att  hon  känner  sig  knäckt,  övergiven,  isolerad  eller  förödmjukad.  Det  är  förnekandet  av  medvetenheten  som  traumatiserar  henne  och  gör  henne  neurotisk.  

3. Detta  gör  att  känslan  av  orättvisa  växer  och  på  den  reagerar  hon  med  kronisk  censur.  Hon  håller  rädsla,  bitterhet  och  hat  vid  makt.  Med  tiden  leder  det  till  fysisk  och  psykisk  sjukdom,  utbrändhet.  

4. Eftersom  Maja  förnekar  en  del  av  sig  själv  känner  hon  att  andra  vill  henne  illa.  Hon  upplever  ofta  det  människor  säger  som  djupt  sårande,  som  dolkstygn  i  bröstet.  Även  konstruktiv  kritik  känns  förödmjukande.  När  hon  förnekar  sig  själv  tolkar  hon  allt  negativt  och  upplever  att  andra  vill  henne  illa  (paranoia).  

5. Hon  känner  sig  tillintetgjord  och  upplever  att  hon  inte  har  rätt  att  finnas  till.  Det  är  anledningen  till  hennes  stora  behov  att  genom  andra  få  bekräftelse  på  sin  existens.  

 Människan  har  olika  medel  att  hos  andra  få  till  stånd  sådana  känsloreaktioner  som  bekräftar  känslan  av  att  finnas  till.  Vanliga  sådana  medel  är:    Att  acceptera  och  beundra  andra.  Maija  kämpar  för  att  vara  snäll,  alltid  accepterad,  

beundrad  och  framgångsrik.  Hon  gör  allt  för  att  inte  bli  övergiven  eller  bli  föremål  för  andras  missnöje.  För  att  inte  bli  övergiven  säger  hon  aldrig  nej.  Pekka  gör  däremot  allt  för  att  få  makt,  pengar,  en  fin  bil,  en  stor  bostad  och  därigenom  andras  beundran.  Känslan  av  makt  är  ett  förtvivlat  substitut  för  kärlek.  

 Ständig  uppmärksamhet  från  andra.  Pekka  gör  allt,  både  gott  och  ont,  för  att  stå  i  

centrum  för  uppmärksamheten.  I  skolan  stör  han  systematiskt  undervisningen  så  att  allas  uppmärksamhet  riktas  mot  honom.  När  han  som  vuxen  deltar  i  möten  på  sin  arbetsplats,  förhåller  han  sig  alltid  negativ  till  majoritetens  önskemål.  Han  stretar  emot  och  får  uppmärksamhet.    Andra  blir  nedslagna,  frustrerade  och  irriterade  av  hans  beteende  och  är  därför  oförmögna  att  verkligen  hjälpa  honom.  Han  får  makten  och  uppmärksamheten.  Nu  känner  han  att  han  finns  till.  

 Andras  medlidande  och  skuld.  Lena  försöker  framkalla  känslor  av  medlidande  hos  

sina  medmänniskor  genom  att  i  oändlighet  beskriva  sina  svårigheter  och  sjukdomar.    Hon  vill  få  andra  att  känna  medlidande,  och  i  bästa  fall  skuldkänslor  på  grund  av  hennes  svåra  livssituation.  Hon  klamrar  sig  särskilt  vid  dem  som  har  svårt  att  se  hennes  offerattityd  och  därför  blivit  fångade.  Frustrerade  låtsas  de  lyssna  nästan  hur  länge  som  helst,  men  de  är  arga  på  sig  själva  eftersom  det  de  gör  inte  är  vettigt.  I  själva  verket  vill  de  inte  lyssna,  och  lyssnar  inte  heller  utan  väntar  

bara  att  Lena  ska  sluta.  Lena  känner  deras  irritation  och  medlidande.  Hon  är  sedd,  hon  existerar.  Det  hon  egentligen  behöver  är  kärlek,  ärlighet  och  medvetenhet.  

 Andras  rädsla,  hat  eller  förakt.  Pekka  beter  sig  mycket  aggressivt,  alla  blir  rädda  när  

han  kommer.  Han  upplever  andras  rädsla  som  en  bekräftelse  på  sin  existens.  Eller  så  gör  han  någonting  så  otäckt  att  andra  blir  arga.    Andras  ilska  stärker  hans  känsla  av  att  finnas  till,  han  är  sedd.  Eller  så  beter  han  sig  kanske  på  ett  motbjudande  sätt,  använder  fult  språk  och  luktar  illa,  så  att  andra  reagerar  med  avsky.  Andras  avsky  är  en  bekräftelse  på  att  Pekka  finns  till.  

 Människan  vill  finnas  till  och  vara  accepterad,  och  de  är  naturligtvis  hennes  grundläggande  rätt.  Hon  längtar  efter  kontakt  med  sig  själv,  med  kärleken  och  sitt  metafysiska  väsen,  livets  källa  och  mening.  Ett  avvisande  av  medvetenhet  leder  till  att  hon  väljer  neurotiska  medel.        Hjalmar  Söderberg  (svensk  författare,  1869-­‐1941)  skriver  i  sin  bok  Doktor  Glas:  ”Ingenting  förringar  och  drar  ner  en  människa  så,  som  medvetandet  att  inte  vara  älskad.  Man  vill  bli  älskad,  i  brist  därpå  beundrad,  i  brist  därpå  fruktad,  i  brist  därpå  avskydd  och  föraktad.  Man  vill  inge  människorna  någon  slags  känsla.  Själen  ryser  för  tomrummet  och  vill  kontakt  till  varje  pris  som  helst.”          Vi  vanliga  människor  reagerar  ofta  med  ont  på  ont.  Det  är  ovanligt  att  reagera  klokt  på  sådant  som  är  ont,  det  vill  säga  med  gott.  Bara  kärleken  kan  hela.  Kanske  är  det  just  avvisandet  av  medvetenheten  som  orsakar  allra  mest  mänskligt  lidande.    FRUKTAR  ELLER  HATAR  DU  DINA  FÖRÄLDRAR?  Om  du  upplever  att  du  har  ett  problematiskt  förhållande  till  dina  föräldrar  kan  du  fundera  på  saken  genom  att  följa  stegen  nedan:    

-­‐ Var  medveten  om  den  rädsla,  skam,  bitterhet  eller  vrede  som  du  känner.  Koncentrera  dig  medvetet  på  att  uppleva  de  här  känslorna.  Försök  acceptera  dem.  Du  har  antagligen  upplevt  dem  som  förbjudna,  vilket  gjort  att  du  ansträngt  dig  för  att  avvisa  medvetenheten  om  dem.  Smaka  på  deras  styrka  och  karaktär,  känn  efter  var  i  kroppen  de  finns.  Var  nyfiken  på  dem.  Undvik  skuldbeläggande,  kritik  och  krav.  

-­‐ Granska  ditt  fördömande  sätt,  ditt  sätt  att  döma  din  mamma  eller  pappa  och  dig  själv.  Fundera  på  om  människan  har  rätt  att  döma  någon,  ens  sig  själv?    

-­‐ Har  du  ansträngt  dig  för  att  förändra  din  mamma  eller  pappa?  Du  har  säkert  varit  förtvivlad  och  deprimerad  för  att  du  inte  haft  makt  och  förmåga  att  förändra  dem.  Det  sägs  ju  att  inte  ens  Gud  kan  förändra  människan.  Men  inom  dig  har  du  i  åratal  kämpat  hårt  för  att  göra  det.  Det  är  inte  konstigt  om  du  känner  dig  alldeles  slut  och  kraftlös.  Är  du  medveten  om  att  du  inte  har  accepterat  medvetenheten  om  din  pappa  eller  mamma  sådan  som  han/hon  är?  

-­‐ Känner  du  dig  som  ett  offer?  Den  känslan  är  alltid  förknippad  med  sådana  här  situationer,  du  är  ju  ett  offer  för  orättvisa.  Upplevde  du  att  du  inte  hade  någon  annan  möjlighet  än  att  agera  som  du  gjorde?  Du  försökte  förändra  din  mamma  eller  pappa.    Du  upplevde  det  som  det  enda  alternativet.  Det  här  är  en  fälla,  en  ond  cirkel  som  du  råkade  i.  Skyll  inte  dig  själv.  När  du  försökte  förändra  henne  förnekade  du  medvetenheten  om  henne  och  därmed  dig  själv.  Det  är  klart  att  du  kände  misströstan,  bitterhet  och  vanmakt.  Stanna  upp  och  känn  de  här  känslorna  i  dig,  gör  det  med  intresse,  liksom  med  nyfikenheten  hos  en  vetenskapsman.  

-­‐ Barn  brukar  härma  sina  föräldrar.  Är  du  medveten  om  att  du,  i  psykisk  mening,  skulle  ha  härmat  din  mammas  eller  pappas  intolerans,  stränghet  och  negativa  inställning  till  känslor?  Naturligtvis  i  annan  form  och  utsträckning  än  hon/han,  ni  är  ju  olika  människor.  Det  förstod  du  säkert  aldrig  att  tänka  på  som  barn  och  ingen  kunde  hjälpa  dig.  Du  kan  tänka  på  att  en  del  av  din  kamp  riktade  sig  mot  den  medvetenhet  som  din  pappa  eller  mamma  väckte  i  dig  (se  föregående  kapitel  om  psykisk  spegling).  

-­‐ Vill  du  medvetet  avstå  från  din  fördömande  attityd?  Ingen  har  väl  rätt  att  döma  en  annan.  Du  behöver  inte  förlåta.  Försök  inte  förlåta,  det  är  inte  ens  din  sak.  Det  räcker  att  du  slutar  med  din  benägenhet  att  döma.  Det  kommer  att  befria  din  medvetenhet  vilket  gör  att  du  också  blir  fri  som  människa.  

   Personligheten  förändras  hela  tiden.  Den  bästa  förändringen  är  att  öppna  sig.  När  medvetenheten  öppnas,  öppnar  människan  sig.  Det  gäller  också  samhället:  när  människorna  öppnar  sina  ögon  och  blir  medvetna  om  det  sjuka  i  samhället,  då  förlorar  maktens  patologi  sitt  grepp.  Samtidigt  vaknar  intresset,  tron,  modet  och  förmågan  att  agera  för  att  bygga  ett  jämlikt  och  solidariskt  samhälle.      

En  klient,  en  cirka  70  år  gammal  kvinna  som  heter  Margret,  har  länge  gått  i  terapi  för  att  behandla  sin  mycket  svåra  barndom.  Hennes  familj  var  mycket  fattig.  Att  skaffa  mat  åt  tio  barn  var  en  daglig  kamp.  Hennes  mor  var  alltid  stressad  och  jäktad,  barnen  var  i  vägen.  Margret  var  bland  de  yngsta,  modern  önskade  att  hon  aldrig  blivit  född.    Hon  upplevde  att  modern  tyckte  särskilt  illa  just  om  henne.  Modern  var  alltid  krävande,  kritisk  och  skuldbeläggande.  Hon  kände  att  modern  inte  satte  värde  på  henne,  hon  hade  ingen  rätt  att  ha  åsikter,  egen  vilja  eller  att  känna  glädje.  Det  har  hon  varit  bitter  över  hela  livet.  Under  en  analys  beskriver  hon  saken  så  här:        ”Nu  känns  det  lite  ljusare.  Jag  har  tänkt  att  min  barndom  var  sådan  som  den  var,  att  mamma  kanske  gjorde  sitt  bästa  och  att  man  inte  kunde  göra  något  åt  situationen.  ”Jag  säger:  ”Du  har  alltså  frångått  ditt  sätt  att  döma  din  mor.”  Hon  svarar:  ”Just  det,  jag  kan  känna  mig  ledsen  över  det  som  var,  men  att  döma  hjälper  inte…”.  Jag  bekräftar  detta  med  att  säga  att  genom  att  döma  binder  man  sig  själv  vid  oförrätten.  Hon  konstaterar:  ”Man  gör  sig  till  fånge.  Tidigare  har  jag  alltid  tänkt  att  om  jag  accepterar  mamma  så  betyder  det  att  hennes  agerande  var  acceptabelt.  Jag  har  verkligen  blandat  ihop  de  här  sakerna.  Jag  var  mycket  ledsen  och  deprimerad  eftersom  jag  hela  tiden  kände  mig  utsatt  för  beskyllningar.”        Jag  ber  henne:  ”Beskriv  vad  du  kände  då.”  ”Att  jag  inte  var  älskad,  inte  var  omtyckt,  att  jag  var  övergiven.”  Hon  beskriver  det  hon  upplevde  att  andra  kände,  så  jag  ber  henne  om  igen  att  uttryckligen  beskriva  sin  egen  känsla.  Då  fortsätter  hon:  ”Allt  jag  gjorde  var  fel…”  Hon  har  svårt  att  stanna  upp  och  berätta  om  sin  egen  känsla.  Hon  talar  bara  om  hur  andra  behandlade  henne.  Jag  frågar  igen  vad  hon  kände  då.  ”Jag  var  mycket,  mycket  sorgsen  över  att  ingen  förstod  mig.  Jag  var  övergiven.”  Jag  uppmanar  henne  igen  att  beskriva  sina  känslor.  ”Ensam,  jag  var  inte  älskad.”        Hon  har  svårigheter  eller  kanske  ett  motstånd  mot  att  identifiera  sin  känsloaktivitet,  vilket  är  vanligt.  Hon  ser  sig  själv  starkt  som  ett  offer.  Jag  frågar:  ”Du  sa  att  du  kände  sorg.  Kände  du  möjligen  också  rädsla,  bitterhet,  hat  och  skuld?”  

”Just  sådant  kände  jag  och  dessutom  alltid  missnöje.”  Jag  tolkar  henne:  Du  hade  en  stark  skuldbeläggande  känsloaktivitet  som  gjorde  att  du  kände  skuld  fast  din  mor  inte  ens  var  i  närheten.”        Hon  svarar:  ”Just  så  var  det…  Jag  var  så  rädd  att  känna  glädje,  tänkte  att  den  genast  skulle  tas  ifrån  mig.  Jag  vågade  inte  alls  känna  glädje.”  Jag  förtydligar  detta  för  henne:  ”Du  tillät  dig  inte  att  vara  glad.  Du  förbjöd  glädje  i  förebyggande  syfte.  Och  samtidigt  skyllde  du  det  på  din  mor….”  Mamma  var  nästan  aldrig  glad,  och  jag  tog  det  som  modell  för  mitt  liv…  Jag  ville  hämnas  på  henne,  ge  tillbaka,  jag  ville  ha  någon  form  av  makt.  Jag  ville  inte  känna  mig  besegrad.”  Här  fortsätter  jag:  ”Du  säger  att  det  till  sist  blev  en  maktkamp  där  du  tog  till  samma  vapen  som  du  upplevde  att  din  mor  använde.  Du  smittade  dig  själv  med  din  mors  sjukdom.”  ”Just  så  var  det,  det  var  en  ständig  maktkamp.”  

   Den  danska  filosofen  Sören  Kierkegaard  (1813-­‐1855)  har  sagt:  ”Om  jag  vill  hjälpa  en  annan  människa  måste  jag  först  bli  medveten  om  vad  hon  förstår.  Gör  jag  inte  så  utan  ändå  försöker  hjälpa  henne,  betyder  det  att  jag  försöker  visa  mig  bättre  än  hon.”      3.1.5  Att  vara  eller  inte  vara?  Svårigheten  att  uttrycka  sig          Det  är  rätt  vanligt  att  vi  har  svårt  att  uttrycka  oss,  särskilt  i  grupp.  Vi  känner  oss  lätt  utsatta  för  kritik  och  är  rädda  för  att  bli  till  åtlöje.  Vi  känner  oss  hämmade  och  uttrycker  inte  vår  kunskap,  våra  förhoppningar  och  talanger.  Vilken  inre  faktor  får  oss  att  göra  så  här?  Nedan  följer  några  vanliga  hypoteser  om  svårigheten  att  uttrycka  sig.        Jag  är  medveten  om  mina  svårigheter  att  uttrycka  mig  och  jag  kritiserar  mig  själv  för  det.  Kanske  känner  jag  ett  starkt  krav  på  att  kunna  säga  vad  jag  vet  och  tror.  Jag  upplever  att  kraven  kommer  från  andra,  inte  från  mig  själv.  Jag  känner  mig  illa  behandlad  och  reagerar  med  motstånd.  Jag  märker  inte  att  mitt  problem  är  min  egen  stränghet  och  mina  krav  på  att  kunna  lösa  problemet.        Min  osäkerhet  och  rädsla  är  mycket  obehagliga.  Jag  vill  inte  känna  sådant  och  därför  försöker  jag  avvisa  medvetenheten  om  de  här  känslorna,  precis  som  om  detta  kunde  rädda  mig  ur  situationen.  På  så  sätt  motarbetar  jag  mig  själv  (min  medvetenhet)  och  sluter  mig  inom  mitt  skal.        Jag  upplever  att  andra  underskattar  mig,  fast  det  i  själva  verket  är  min  egen  attityd  och  mitt  sätt  att  se  på  mig  själv.  Jag  beskyller  andra  i  stället  för  att  se  min  rädsla  som  ett  nyttigt  symtom,  en  varningssignal  och  blicka  in  i  mitt  inre.        Kanske  har  jag  redan  i  barndomen  utvecklat  en  kronisk  censurhållning.  Jag  försöker  ständigt  avvisa  någon  viktig  medvetenhet  (till  exempel  min  pappas  alkoholbruk,  min  mammas  undergivenhet,  någon  mycket  obehaglig  upplevelse).  När  jag  intar  censurhållningen  avvisar  jag  medvetenhet  över  huvud  taget,  alltså  mig  själv.  Det  gör  att  jag  känner  att  mina  uppfattningar,  mina  åsikter  och  min  vilja  på  något  sätt  är  förbjudna  och  därför  farliga  att  uttrycka.        Det  kan  hända  att  jag  har  en  rätt  stark  tendens  att  idealisera  mig  själv.  Jag  får  inte  göra  fel,  det  vore  en  katastrof.  Min  perfektionism  är  en  egoistisk  attityd.  Jag  ser  mig  själv  som  en  mycket  viktig  människa,  det  är  som  om  världen  snurrade  kring  mig,  jag  är  centrum  för  allas  uppmärksamhet.  Jag  är  rädd  för  att  öppna  mig.        Min  svårighet  består  också  i  viss  mån  av  den  avund,  som  finns  i  oss  alla.  Avund  förklarad  enligt  termen  invidere:  jag  vill  inte  vara  medveten  om  allt  gott  och  vackert,  alla  

möjligheter  som  finns  i  mig  och  i  livet.  Om  jag  skulle  uttrycka  mina  åsikter  och  kunskaper  skulle  de  komma  fram,  deras  värde  skulle  bli  synligt  och  jag  kunde  utveckla  dem  tillsammans  med  andra  människor.  Avunden  gör  att  det  är  förbjudet  och  farligt  att  använda  min  förmåga.  Jag  koncentrerar  mig  på  att  inte  skilja  mig  från  andra.  Jag  tänker  alltså  mycket  på  vad  andra  tänker  om  mig.  Jag  använder  andra  som  förevändning  för  att  begränsa  min  handlingsförmåga.        Ifall  du  känner  det  svårt  att  uttrycka  dig  ska  du  medvetet  försöka  acceptera  detta.  Det  är  en  form  av  blyghet,  som  har  en  viss  charm.  Den  kan  ses  som  anspråkslöshet,  som  ju  är  vacker.  Fundera  igenom  alla  alternativen  ovan  för  dig  själv.  Ju  mer  du  blir  medveten  om  dem,  dess  starkare  känner  du  kanske  möjligheten  att  bli  befriad  och  dess  lättare  blir  det  för  dig  att  föra  fram  dina  mänskliga  rikedomar.    

Rektorn  i  en  svensk  folkhögskola  sa  till  mig  att  alla  lärare  styrs  av  rädsla.  Jag  frågade  vad  han  menade.  Han  svarade  att  alla  är  rädda  att  göra  bort  sig.  I  ett  sådant  känslotillstånd  är  det  säkert  svårt  att  ha  kontakt  med  eleverna  och  undervisa.  Arbetet  måste  verkligen  kännas  tungt.  Det  här  var  ett  nyttigt  tips  med  tanke  på  den  utbildning  som  just  skulle  börja.  I  början  var  det  därför  viktigt  att  tala  om  rädsla  och  arbeta  för  att  skapa  en  inställning  där  man  accepterade  rädslan.  När  man  får  vara  rädd  mister  rädslan  sin  makt.  Man  behöver  egentligen  inte  alls  behandla  orsaken  till  rädslan,  rädslan  är  i  själva  verket  neurotisk  också  i  det  här  fallet.    

 3.1.6  Hur  är  du  uppfostrad?    Vanligen  uppfostras  vi  till  att  bli  lydiga  och  snälla,  så  kallade  goda  människor  och  hörsamma  medborgare.  Man  lär  oss  uppföra  oss  och  handla  enligt  yttre  förväntningar  och  anvisningar.  Syftet  med  fostran  är  då  inte  att  stärka  de  mänskliga  rikedomarna,  vilket  skulle  innebära  att  vi  kunde  agera  spontant  utåt  ur  vårt  inre.        Vi  blir  lärda  att  tänka  på  vad  andra  tänker  om  oss,  i  stället  för  att  låta  vår  känsloaktivitet  praktiskt  taget  fritt  styra  våra  handlingar.  Man  stöper  barnet  i  en  viss  form  i  stället  för  att  hjälpa  det  att  öppna  sig.        I  barnuppfostran  gäller  samma  principer  som  i  alla  andra  människorelationer.  De  viktigaste  principerna  är:    

-­‐ att  respektera,  lyssna  och  vara  intresserad  -­‐ att  stärka  medvetenheten  om  de  mänskliga  rikedomarna  -­‐ att  med  gemensamt  ansvar  hindra  destruktivt  handlande  och  vägleda  till  positiv  

verksamhet  -­‐ att  i  en  anda  som  respekterar  och  accepterar  barnet  vara  medveten  om  

eventuella  negativa  intentioner    En  human  ledare  förhåller  sig  just  så  här  till  sina  underställda.          Exemplet  är  den  bästa  läraren.  Om  mamman  svär  lär  sig  barnet  kanske  också  att  svära.  Är  pappan  retlig  tar  sonen  efter.  Ifall  en  mamma  möter  sina  egna  och  barnets  svårigheter  med  tolerans  och  öppenhet,  lär  sig  hennes  dotter  att  man  inte  behöver  skämmas  för  svagheter  och  misstag.  Om  en  pappa  inspireras  av  sitt  arbete  kommer  hans  dotter  kanske  också  att  uppleva  arbetet  som  en  källa  till  glädje.        Barnuppfostran  kan  jämföras  med  skolning  av  hästar.  En  bra  tränare  ger  akt  på  vilken  slags  individ  det  är  fråga  om  och  anpassar  sitt  skolningsprogram  så  noga  som  möjligt  

efter  hästens  lynne,  vild,  skygg,  glad  eller  ödmjuk,  och  efter  vad  den  redan  kan.  En  bra  tränare  förstår  att  skolningen  sker  på  hästens  premisser.  Det  gäller  också  i  barn-­‐  och  vuxenfostran.        Tillsammans  med  sina  föräldrar  får  barnet  sin  första  kunskap  om  mänskliga  relationer.  Moderns  och  faderns  personligheter  är  de  första  erfarenheterna.  De  är  förknippade  med  stor  kärlek  och  trygghet  eller  med  avvisande  och  osäkerhet.  Den  lärdomen  brukar  barnet  överföra  på  sina  senare  mänskliga  relationer,  vilket  kallas  transferens.        Man  brukar  säga  att  äpplet  inte  faller  långt  från  trädet.  Utan  att  märka  det  härmar  barnet  sina  föräldrars  livsinställning  och  vanor,  särskilt  om  han  eller  hon  fördömer  dem,  till  exempel  för  deras  stränghet  och  likgiltighet.  Fördömandet  är  ett  symtom  på  att  man  undertrycker  sin  medvetenhet,  det  vill  säga  sig  själv.  Då  gör  barnet  just  det  mot  sig  självt  som  det  avskyr  mest  hos  sina  föräldrar.          HAR  MAMMA  OCH  PAPPA  TID?  Föräldrar  kan  vara  så  intresserade  av  sitt  arbete  att  de  aldrig  är  hemma.  Leksaker,  nöjen  och  barnvakter  finns,  men  inte  mammas  eller  pappas  närvaro.  Barnet  tolkar  en  sådan  situation  på  alldeles  riktigt  sätt:  föräldrarna  tycker  att  deras  arbete  är  mycket  viktigare  än  jag.  Barnet  finns  på  fjärde  plats  i  prioritetsordningen,  efter  jobbet,  festerna  och  vännerna.  Det  är  ett  tecken  på  att  barnet  inte  är  älskat.  Det  hjälper  inte  hur  många  gånger  föräldrarna  än  upprepar:  ”Jag  älskar  dig.”    Barnet  reagerar  med  att  göra  uppror  och  protestera.  I  värsta  fall  blir  relationen  till  föräldrarna  fientlig  och  så  fort  barnet  vågar  flyttar  det  hemifrån  och  söker  kärlek  på  annat  håll.        Om  du  som  mamma  eller  pappa  skulle  bli  medveten  om  något  sådant  borde  du  ändra  ditt  handlingssätt  och  planera  så  att  du  får  mera  tid  att  vara  med  ditt  barn.  Börja  från  noll  och  erbjud  barnet  din  tid,  och  gör  det  reservationslöst.  Förvänta  dig  inte  att  han  genast  vill  börja  pyssla  med  dig.  Han  vill  kanske  hämnas  en  smula  på  dig  genom  att  avvisa  dig  och  testa  om  du  menar  allvar.  Kan  man  lita  på  dig  eller  blir  det  besvikelse  igen.  Stå  till  hans  förfogande,  gör  ingenting  annat  än  vänta.  Läs  inte  ens  tidningen.  Var  bara  närvarande  tre  timmar  om  dagen.  Om  några  dagar  vågar  han  antagligen  tro  på  ditt  erbjudande.    Det  bästa  är  om  ni  kan  göra  något  nyttigt  tillsammans.  Det  får  barnet  att  känna  sig  uppskattat.      NEUROTISK  OMSORG  Ibland  försöker  föräldrar  skydda  sina  barn  från  allt  ont.  I  ett  sådant  beteende  ingår  ett  neurotiskt  kontrollbehov  som  i  hög  grad  bygger  på  avund:  man  låter  inte  barnet  pröva  och  utveckla  sina  färdigheter,  utan  ser  i  allt  en  anledning  att  förbjuda  och  varna.  En  sådan  mamma  eller  pappa  fungerar  på  samma  sätt  i  förmansställning  på  en  arbetsplats.  Hon  hindrar  sina  underställdas  utveckling  genom  att  vilja  kontrollera  allt.  Arbetstagarna  blir  frustrerade  och  nervösa,  vilket  gör  dem  så  ur  balans  att  de  inte  kan  göra  någonting  för  att  hjälpa  förmannen,  utan  tänker  mest  på  sig  själva.  Förmannen  eller  föräldern  behöver  hjälp  för  att  bli  medveten  om  hur  hon  begränsar  och  kontrollerar  användningen  av  sin  förmåga  och  sina  möjligheter,  och  deras  utveckling.        Ett  överbeskyddande  beteende  är  förknippat  med  censur.  Föräldrarna  gör  allt  för  att  ingenting  ont  ska  nå  medvetenheten,  och  på  så  sätt  ger  de  i  själva  verket  näring  åt  det  onda  i  sig  själva  och  andra.        I  skolan  händer  det  att  föräldrar  in  i  det  sista  försvarar  sitt  barns  destruktiva  beteende  och  skuldbelägger  läraren,  fast  alla  vet  hur  problematiskt  barnet  är.  Föräldrarna  har  ett  

hysteriskt  behov  att  försvara  barnet,  men  deras  verkliga  syfte  är  att  hindra  medvetenhet  om  familjens  problem.  Inför  läraren  bortförklarar  man  barnets  problem,  men  hemma  får  det  kritik  och  bannor.  Avvisande  av  medvetenhet  är  familjens  livsinställning.  Det  som  kan  väcka  medvetenhet  om  familjens  problem  ses  som  ett  hot  som  man  häftigt  angriper.  Vanliga  måltavlor  är  just  lärare,  socialarbetare,  sjuksköterskor  eller  poliser.        Fostran  är  alltid  något  mycket  djupgående,  i  grund  och  botten  är  det  en  andlig  känslofostran.  Det  ser  man  av  följande  exempel,  där  en  vuxen  kvinna,  till  yrket  socialarbetare,  berättar  om  sina  svårigheter  att  möta  sina  egna  familjemedlemmars  känslor.    

Kvinnan  inleder  sessionen:  ”Jag  är  så  fjärmad  från  mina  känslor.  Men  jag  vet  att  det  är  bäst  att  prata  om  just  det  man  minst  av  allt  vill  tala  om.  Min  syster  Liisa  är  mycket  avvisande  mot  min  dotter  Pirjo.  Jag  är  arg  på  henne  för  det.  Allt  fick  sin  början  då  Pirjo  glömde  Liisas  födelsedag  och  Liisa  reagerade  med  att  straffa  henne.  Det  gör  mig  så  ledsen,  tänk  att  min  egen  syster  alltid  ska  göra  så  där.  Och  Pirjo  reagerar  också  med  mycket  starka  känslor.        Jag  frågar:  ”Vad  känner  du  för  din  syster  Liisa?”  Hon  svarar:  ”Hat,  jag  vill  undvika  henne.  Jag  känner  mig  sårad,  jag  är  ledsen.”  Jag  bekräftar  det  här  genom  att  upprepa:  ”Du  säger  att  du  känner  hat  och  sorg  och  känner  dig  ledsen.  Upplever  du  att  du  respekterar  de  här  känslorna  i  dig  själv?”  ”Hm,  ja,  det  gör  jag  faktiskt.”  Hjälper  de  här  känslorna  dig  att  hantera  saken?”  På  det  svarar  hon:  ”Det  vet  jag  inte  riktigt,  jag  känner  mig  osäker.  Men  det  att  jag  inte  sluter  mig  är  ändå  bättre  än  min  tidigare  reaktion  som  var  att  vara  till  lags.”        Jag  tolkar:  ”Tidigare  reagerade  du  genom  att  förneka  all  medvetenhet  om  din  systers  vrede.  Du  försökte  låtsas  som  om  du  inte  såg  hennes  vrede,  och  du  gjorde  allt  för  att  hon  inte  skulle  bli  arg.”  ”Just  så  var  det…”  Jag  fortsätter:  ”Du  gjorde  alltså  allt  för  att  hon  skulle  vara  snäll.”  ”Ja!”  ”Du  kände  alltså  på  sätt  och  vis  att  du  var  ansvarig  för  hennes  känsloaktivitet.”  Hon  svarar:  ”Just  det,  jag  har  på  något  sätt  just  en  sådan  omedveten  tanke.”        ”Är  det  här  något  som  du  kan  minnas  redan  från  barndomen?”  ”Ja,  alla  var  rädda  att  någon  skulle  bli  arg,  särskilt  gällde  det  pappa.  Vrede  och  missnöje  var  ett  stort  tabu.  Alla  reagerade  med  att  vara  snälla.  Mamma  var  mycket  rädd  att  Liisa  skulle  bli  arg.  Och  jag  beter  mig  ju  på  samma  sätt  i  fråga  om  min  man  och  Pirjo.  ”        ”Du  upplever  att  du  ansvarar  för  deras  känsloaktivitet,  vilket  betyder  att  du  kräver  av  dem  att  de  inte  ska  bli  arga.  Du  känner  att  du  borde  kunna  hindra  det.  På  så  vis  förnekar  du  medvetenheten  om  vreden  och  kuvar  dig  själv.  Du  sa  ju  att  du  känner  dig  låst.  Samtidigt  ger  du  makt  åt  vreden  och  näring  åt  vreden  i  dem.  Du  vet  att  arga  människor  stressar  mera,  är  sjukare  och  dör  i  förtid.”  Så  är  det,  jag  vet  det.”        Nu  är  det  viktigt  att  du  inte  skuldbelägger  eller  beskyller  dig  själv  för  det  här.    

 Du  lär  dig  en  familjemodell  av  dina  föräldrar  och  utan  att  du  märker  det  håller  du  på  att  överföra  den  till  dina  egna  barn.”  ”Precis!  Det  är  just  vad  som  håller  på  att  ske,  just  det…”  Jag  föreslår  att  hon  ska  tala  öppet  om  den  här  modellen  med  Pirjo  och  sedan,  ifall  hon  tycker  att  det  är  möjligt,  också  med  sin  syster  Liisa.  Tanken  är  att  när  man  avslöjar  och  accepterar  familjens  uppfostringsmodell  befrias  medvetenheten  om  den,  och  då  kan  man  börja  befria  sig  från  den  neurotiska  och  irriterande  stilen  att  kontrollera  andras  känslor.    

 

 BARN  ÄR  FÖRTRYCKTA  När  man  studerar  stads-­‐  och  samhällsplaneringen  på  olika  håll  i  världen  får  man  en  känsla  av  att  det  faktiskt  är  ont  om  utrymme  för  barns  och  ungdomars  aktiviteter  och  fritidssysselsättningar.  Skolor  kan  det  nog  finnas,  men  de  tjänar  näringslivets  syften.  Ungdomarna  driver  omkring  i  köpcentren  och  samlas  där  det  råkar  sig.  Jag  har  just  inte  sett  några  aktivitetscentra  med  verksamhet  som  verkligen  intresserar  barn  och  ungdomar.  Sysslolöshet  är  inte  bra  för  någons  psykiska  hälsa.  I  Brasilien  brukar  man  säga  att  ett  tomt  huvud  är  djävulens  verkstad.        I  sin  bok  De  förtrycktas  pedagogik  beskriver  Paulo  Freire  hur  förtryckta  människor  blir  förtryckare.  När  en  människa  utnyttjas  och  kuvas  på  arbetet  lär  hon  sig  den  modellen  och  tillämpar  den  också  på  sin  make  och  sina  barn.  Hon  blir  så  van  att  underkasta  sig  och  att  förtrycka  att  hon  inte  kan  leva  på  något  annat  sätt.  Hon  måste  alltid  hitta  någon  att  se  ned  på,  och  någon  annan  att  se  upp  till.  Hon  ser  med  beundran  på  sina  förtryckare  och  med  förakt  på  dem  som  är  svagare  än  hon.  Hennes  barn  lär  sig  kanske  samma  modell,  att  underkasta  sig  och  förtrycka.  Det  är  lätt  att  utnyttja  sådana  människor  som  soldater,  byråkrater,  arbetstagare  och  konsumenter.        Den  colombianska  Nobelförfattaren  Gabriel  García  Márquez  förslog  att  man  skulle  grunda  en  internationell  barnskyddsorganisation  med  syfte  att  försvara  och  skydda  barn  mot  att  missbrukas  av  sina  föräldrar.  Idén  är  mycket  intressant.  Han  vill  skydda  världens  barn  mot  allt  slag  av  kuvande.  Han  är  säkert  medveten  om  ett  sådant  behov  också  i  sig  själv,  nämligen  behovet  att  skydda  sitt  barnasinne  mot  vuxenvärldens  förtryckande  värderingar  och  strukturer.    BARN  SOM  TRILSKAS  En  negativ  känsloaktivitet  utvecklas  ofta  redan  i  tidig  ålder,  när  barnet  märker  att  det  får  sina  föräldrars  uppmärksamhet  när  det  gråter,  är  sårat  eller  ilsket.  Föräldrarnas  uppmärksamhet  betyder  vanligen  irritation  och  förbud,  men  ändå  uppmärksamhet.  Barnet  upplever  också  negativ  uppmärksamhet  som  ett  slags  substitut  för  kärlek,  och  kärlek  behöver  det  sannerligen.        Barnet  lär  sig  kanske  också  att  man  kan  irritera  föräldrarna  genom  att  trilskas.  Det  ger  näring  åt  barnets  storhetskänsla  och  ger  det  en  känsla  av  makt.  Föräldrarna  upplever  inte  barnets  gråt  som  en  nyttig  larmsignal  utan  agerar  för  att  få  slut  på  barnets  kinkande.  När  barnet  upplever  att  det  är  förbjudet  att  kinka,  blir  det  ett  än  mer  lockande  maktmedel.            När  barnet  börjar  skolan  fortsätter  samma  rutin.  Det  uppträder  störande  och  ställer  till  gräl.  Här  får  barnet  lärarens  och  de  andras  uppmärksamhet.  Det  upplever  helt  riktigt  att  det  får  makt,  substitutet  för  kärlek,  vilket  stärker  dess  känsla  av  att  finnas  till.  Sedan  blir  detta  barn  en  vuxen  person.  Han  arbetar  och  fungerar  enligt  samma  mönster,  men  något  mer  dolt.  Under  möten  försvårar  han  beslutsfattandet,  söker  negativa  sidor  i  allt,  är  missbelåten  eller  arg  och  blir  lätt  sårad.  På  så  sätt  kommer  han  i  centrum  för  uppmärksamheten,  medan  alla  andra  är  beklämda  och  frustrerade.  Han  njuter  av  maktkänslan  trots  att  han  i  grund  och  botten  lider.        En  klok  mor,  far,  lärare  eller  förman  förhåller  sig  engagerat  och  respektfullt  till  gråt,  bråk  eller  sårade  känslor.  Hon  eller  han  förringar  inte  den  andras  känslor.  Hon  försöker  hjälpa  barnet  eller  arbetskamraten  att  stanna  upp  och  känna  sin  känsla.  Hon  koncentrerar  sig  på  att  tala  om  den  och  sparar  den  praktiska  behandlingen  av  det  eventuella  problemet  till  följande  skede.  Men  ifall  problemet  är  uppenbart  och  det  är  möjligt  att  åtgärda  det,  ser  hon  naturligtvis  till  att  genast  göra  det.  

 KRAV  LEDER  TILL  MOTSTÅND  Rimliga  krav  på  att  förverkliga  någonting  meningsfullt  motiverar  till  handling  när  man  ser  kraven  som  utmaningar  och  mål.  För  människan  innebär  de  en  möjlighet  att  utveckla  och  använda  sina  färdigheter  och  erfarenheter.  Ifall  kravet  är  förknippat  med  tvång  eller  om  det  upplevs  som  ett  tvång  reagerar  människan  med  motstånd.  Kravet  ger  upphov  till  en  negativ  känsloreaktion  som  dödar  handlingsglädjen.        Om  jag  upplever  det  som  ett  krav  att  vara  snäll,  glad,  kompetent  eller  spontan  blir  effekten  den  motsatta.  Utåt  försöker  jag  kanske  spela  den  rollen,  och  jag  kan  faktiskt  lyckas  med  det,  rentav  så  bra  att  rollen  blir  rutin.  Inom  mig  är  jag  ändå  missnöjd,  osäker  och  upprorisk.  Det  kan  hända  att  andra  inte  märker  det,  och  jag  själv  vill  heller  inte  vara  medveten  om  det.  Kraven  ökar  min  neurotiska  själviakttagelse  och  självupptagenhet  och  hindrar  min  utveckling  som  människa.        När  andra  ställer  krav  på  mig,  beror  det  på  mig  hur  jag  reagerar.  Om  jag  har  för  vana  att  ställa  hårda  krav  på  mig  själv  (och  därmed  också  på  andra),  tolkar  jag  allt  tänkbart  som  krav,  det  må  så  vara  hustruns  fråga  ”älskar  du  mig”,  förmannens  begäran  om  en  rapport  eller  en  kommentar  från  en  vän:  ”du  borde  slappna  av”.  Stränghet  är  ofta  förknippad  med  ett  perfektionistiskt,  nästan  gränslöst,  egocentriskt  drag.  Jag  upplever  ju  lätt  allt  tänkbart  som  förknippat  med  krav,  och  uttryckligen  som  krav  just  på  mig.  Jag  känner  att  jag  har  ansvar  för  allt  och  att  jag  är  skyldig  till  allt.  Det  händer  att  ett  barn  känner  sig  ansvarigt  för  sin  fars  alkoholism.        I  konkurrenssamhället  upplevs  sociala  situationer  som  konkurrens.  Livet  känns  som  en  ständig  kamp  för  en  plats,  man  måste  vara  bättre  än  andra,  som  om  det  inte  räckte  att  vara  människa.  Det  leder  lätt  till  att  alldeles  vanliga,  alldagliga  sysslor  upplevs  som  tunga  krav.  Vardagssysslor,  som  att  sköta  läxorna,  diska,  stiga  ur  sängen,  borsta  tänderna  och  gå  till  jobbet  känns  påtvingade.  Allt  blir  prestation.  Livet  känns  trist  och  man  råkar  in  i  en  ond  cirkel.  Man  blir  trött,  frustrerad  och  sjuk.  Glädjen  är  borta  ur  vardagen.          Man  säger  ofta  att  man  måste  ställa  krav  på  barnet  och  sätta  gränser.  Om  man  med  det  menar  att  inspirera  så  är  det  bra.  Men  gränser  upplevs  trots  allt  som  ett  frihetsberövande  och  ett  begränsande  av  ansvar.  Det  känns  orättvist.    Å  andra  sidan  är  det  nödvändigt  att  hindra  destruktivt  handlande.  Gränsdragningen  borde  gälla  skadlig  verksamhet,  inte  människan.  När  man  säger  ”slå  inte”  till  ett  barn,  upplever  barnet  det  lätt  som  ett  förbud  som  är  riktat  mot  hans  eller  hennes  person.  Om  man  däremot  säger  att  det  är  förbjudet  att  slå,  ligger  uppmärksamheten  på  det  att  slå  och  inte  på  barnet  som  människa.  Ofta  sätts  gränser  i  en  anda  av  avund,  man  vill  hindra  livsglädje,  påhittighet  och  spontanitet.        Jag  skulle  inte  alls  använda  uttrycket  att  sätta  gränser.  Jag  skulle  ersätta  det  med  hindrande  av  destruktiv  verksamhet.        På  stränghet  reagerar  vi  alltid  med  motstånd,  uppror.  Vi  kan  försöka  dölja  upproret  genom  att  uppträda  beskedligt,  för  vi  är  rädda  för  auktoritetens  eventuellt  vredgade  reaktion.  Det  är  ett  försök  att  med  vårt  fogliga  uppträdande  helt  eliminera  eller  dölja  problemet.  Det  leder  till  bitter  underkastelse  som  tar  sig  uttryck  exempelvis  i  depressivitet  eller  som  andra  aggressiva  handlingssätt,  som  att  skära  sig,  riva  sig  i  håret,  att  klä  sig  accentuerat  i  svart,  ätstörningar  och  våldsförhärligande.        En  människa  med  mycket  stränga  krav  upplever  denna  sin  benägenhet  som  en  orättvisa.  Hon  gör  uppror  mot  sig  själv.  Den  inre  kampen  tar  sig  uttryck  i  ett  motsägelsefullt  beteende.  Hon  reagerar  starkt  på  alla  auktoriteter,  fruktar  och  hatar  dem.  Existerar  det  en  inspirerande  kravfullhet?  Motiverar  kraven  till  handling?  

   3.1.7  Varför  är  det  så  svårt  med  kärlek?    Hur  svårt  är  det  inte  förena  djup  andlig  kärlek  med  sexuell  njutning.  Det  är  som  om  de  följde  olika  lagar  och  för  många  av  oss  kommer  de  aldrig  i  närheten  av  varandra.  I  kapitel  1.4  Andlighet  och  livsenergi  funderade  vi  på  hur  kärleken,  medvetenheten,  andligheten,  sexualiteten  och  döden  hör  ihop.          Varför  är  det  då  så  svårt  med  kärlek?  I  västvärlden  betonar  vi  det  romantiska  i  parbildningen.  Blir  jag  förtjust  i  dig,  då  älskar  jag  dig.    Jag  vill  ha  dig  för  mig  själv  och  bara  för  mig  själv.  Bara  du  kan  göra  mig  lycklig.  Naturligtvis  försöker  jag  också  göra  dig  lycklig.  Men  det  är  själviskt  att  försöka  lägga  beslag  på  en  annan  människa.    Vill  jag  ha  dig  riktigt  mycket,  då  vill  jag  att  du  är  en  sådan  som  tillfredsställer  just  mina  behov.  Ur  det  växer  ett  behov  och  ett  krav  att  omforma  dig  och  få  dig  att  tillmötesgå  min  vilja  och  min  smak.  I  värsta  fall  växer  detta  behov  och  krav  så  att  jag  vill  underkuva  dig,  om  så  med  våld.  Ifall  du  inte  agerar  så  som  jag  förväntar  mig  och  kräver  kan  jag  bli  så  besviken  och  ursinnig  att  jag  tar  till  våld.        Kärlek  är  en  djup  kontakt  med  ens  eget  inre,  med  det  som  är  människans  grundläggande  väsen.  En  kontakt  med  verkligheten  och  därmed  också  med  det  sunda.  I  kärlek  frigörs  de  mänskliga  rikedomarna.  Denna  kontakt  med  det  inre  förutsätter  att  man  tar  sig  igenom  den  sociala  masken  och  förbi  alla  hämningar.    När  man  bryter  sig  igenom  och  tränger  in  berörs  hämningarna  och  medvetenheten  om  dem  väcks.  Ifall  masken  är  stark  och  hämningarna  kraftiga  är  genomträngandet  en  våldsam  företeelse  eller  process.  Särskilt  mycket  skakar  den  om  en  människa  som  inte  är  van  vid  kärlek.    

Två  vänner,  Allan  och  Marco,  diskuterar  sitt  förhållande  till  kvinnor.  Allan  berättar  en  historia  som  är  vanlig:  ”Om  kvinnan  är  vacker  blir  jag  rädd.  Jag  vågar  inte  tycka  om  vackra  kvinnor,  och  jag  gör  det  inte  heller.  Jag  gillar  dem  som  är  fula  och  konstiga.”  Marco  frågar  vad  det  är  som  Allan  är  rädd  för  hos  dem,  och  på  det  svarar  Allan:  ”Att  bli  lämnad.  Hellre  likgiltighet  än  osäkerhet.  Självkänslan  sjunker.  Det  får  hjärtat  att  riktigt  banka.”  Marco  är  homosexuell  och  han  svarar:  ”När  jag  träffar  en  attraktiv,  okonstlad  och  glad  kvinna  tänker  jag  att  jag  inte  över  huvud  taget  vågar  förälska  mig  i  en  kvinna,  det  vore  alldeles  för  bra.”        Allan  är  rädd  att  bli  övergiven.  Han  fruktar  alltså  medvetenheten  om  att  bli  övergiven.  Om  ett  spädbarn  inte  behandlas  med  ömhet  känner  det  sig  övergivet.  Möjligen  har  Allan  redan  som  mycket  liten  känt  sig  övergiven.  Nu  utvecklar  han  hos  sig  själv  en  vana  att  överge,  och  det  av  två  skäl.  För  det  första  härmar  han  helt  enkelt  sina  föräldrar.    För  det  andra  godkänner  han  kanske  inte  sina  föräldrars  känslofattigdom,  utan  försöker  undvika  den  iakttagelsen.  Han  avvisar  sin  medvetenhet  och  därmed  sig  själv:  han  tar  avstånd  från  sig  själv  och  överger  sig  själv.  En  attraktiv  kvinna  är  någonting  viktigt  för  honom,  och  han  blir  medveten  om  sin  tendens  att  överge  sig  själv.  Han  är  rädd  för  den  medvetenheten  –  och  för  kvinnan.  

 En  ung  man  berättar  om  sin  svårighet  att  möta  situationer  där  han  blir  föremål  för  andras  positiva  uppmärksamhet  och  närmanden:    

”Nu  har  jag  mått  bra  och  vågat  börja  njuta  av  livet,  av  uteliv…  Jag  går  ut  och  har  roligt  med  andra  människor.  När  jag  är  glad  flirtar  folk  med  mig.  Det  är  roligt,  jag  

tycker  om  det.  Förr  var  jag  blyg  men  nu  kan  jag  le  mot  dem.  Men  det  blir  problematiskt  om  någon  blir  förtjust  och  förälskad  i  mig.  Jag  vill  inte  göra  någon  ledsen.  När  jag  får  kärlek  av  någon  går  jag  i  lås  och  drar  mig  tillbaka.  Jag  är  naturligtvis  artig  och  försöker  sköta  ärendet  snyggt.  Men  då  jag  vet  att  det  ändå  inte  blir  någonting  kan  jag  inte,  eller  är  jag  rädd  att  säga  vad  jag  känner  när  någon  är  förälskad  i  mig.  Det  vore  trevligt  att  kunna  vara  glad  tillsammans  med  andra  människor  utan  behöva  vara  rädd  att  någon  ska  bli  sexuellt  intresserad.  Nu  när  jag  har  börjat  gilla  att  ha  roligt.    Det  är  något  nytt  för  mig  att  man  inte  får  vara  alltför  öppen.”        Jag  frågar:  ”Vilken  är  din  känsla  när  någon  tycker  om  dig,  förälskar  sig  i  dig?”  Han  svarar:  ”Rädsla,  att  det  är  någonting  förbjudet.  Jag  behärskar  det  inte  riktigt,  jag  blir  lite  förvirrad.  Och  sedan  har  jag  ont  samvete  för  det.  Det  finns  ju  det  som  är  bra  med  det  också,  men  den  där  rädslan…”        Jag  konstaterar:  ”Du  säger  att  du  känner  rädsla  när  någon  kommer  dig  nära  och  visar  intresse  för  dig.  Ett  sådant  närmande  är  alltså  en  fara.”  Han  svarar:  ”  Just  det,  det  är  en  fara.”  Jag  fortsätter:  ”Det  är  viktigt  att  du  tillåter  dig  att  vara  rädd,  att  du  inte  försöker  bli  av  med  rädslan.”  han  svarar:  ”Ja,  men  ändå…  Jag  har  också  lagt  märke  till  det  tidigare.  Jag  blir  alltid  ångestfull  och  får  lov  att  svalka  mina  känslor.    Jag  har  alltid  tagit  till  flykten  när  det  blivit  fråga  om  sexuellt  närmande.”      ”Det  är  bra  att  du  talar  om  det  här.  Det  betyder  att  du  håller  på  att  acceptera  medvetenheten  om  det  här  problemet.  Försök  acceptera  den  här  svårigheten  du  har.  Just  nu  är  den  en  del  av  dig,  och  får  vara  det.  ”Han  fortsätter:  ”När  jag  träffar  arga  människor  är  det  på  något  sätt  lättare.  Men  det  här  är  en  helt  annan  sorts  dilemma.  Man  befinner  sig  på  känslig  mark.  Det  är  mera  personligt.  Jag  vill  inte  ge  någon  annan  en  dålig  känsla.”        ”Sex  är  ett  starkt  tabu,  ett  förbjudet  område,  trots  att  man  rent  allmänt  talar  så  mycket  om  det.  Det  är  ofta  förknippat  med  stor  skam.”  Han  svarar:  ”Ja,  just  skam.  Det  vore  så  trevligt  om  man  bara  kunde  ha  roligt,  utan  något  sexuellt  intresse.  På  sätt  och  vis  är  jag  tagen  av  det,  men  min  ansvarskänsla  signalerar  till  mig  att  svara.  Jag  tappar  fattningen  och  får  ångest.        ”Berätta  om  den  där  ångestkänslan.”  ”Jag  vill  inte  göra  någon  besviken,  men  jag  känner  att  jag  har  ett  ansvar  att  besluta.”  Jag  säger:  ”Ansvar  är  frihet,  och  du  känner  ju  inte  frihet.  Det  betyder  alltså  att  det  du  känner  är  krav,  du  ställer  krav  på  dig  själv.”  ”Precis,  det  är  just  så  det  känns.”        Jag  tolkar:  ”Möjligheten  att  relationen  ska  leda  till  sexuellt  umgänge  aktualiserar  de  höga  krav  du  över  huvud  taget  ställer  på  dig  själv,  vilket  resulterar  i  rädsla.”  ”Ja,  det  är  den  där  rädslan.  Den  är  inte  naturlig…  den  gör  mig  på  sätt  och  vis  förvirrad.”  Jag  fortsätter:  ”Det  är  just  dina  förväntningar  och  krav  som  åstadkommer  den,  det  att  du  känner  dig  onaturlig  och  upplever  situationen  som  besvärlig.”  ”Ja,  just  det.”  ”Men  genom  att  vara  medveten  om  det  har  du  möjlighet  att  ta  dig  ur  den  här  fällan  av  rädsla  och  skam.  Då  kan  du  öppna  dig  och  njuta  också  av  sexualitetens  skönhet  och  glädje.”  

 En  far  berättar  om  sin  fosterdotter  Telma  och  beskriver  hennes  starka  känsloreaktioner  och  svårighet  att  acceptera  sin  sexualitet.    

Fadern  berättar  för  Telma  att  hennes  lärare  har  sagt  sig  ha  ett  hat-­‐kärleksförhållande  till  henne.  Telma  reagerar  med  att  ilsket  ropa:  ”Varför  i  helvete  säger  han  sådant!”  Läraren  bryr  sig  om  sin  elev  och  vill  att  hon  ska  må  bra.  Men  

Telma  är  ofta  missnöjd  och  aggressiv.  Trots  att  läraren  är  medveten  om  det  blir  han  ändå  besviken  när  han  märker  det.          Läraren  vill  så  gärna  att  Telma  ska  vara  glad.  Men  den  ena  besvikelsen  följer  på  den  andra  och  leder  till  ilska  och  ibland  till  hatkänslor.  Det  är  lätt  för  läraren  att  älska  Telma  eftersom  hon  däremellan  är  ett  alldeles  förtjusande  naturbarn,  öppen  och  rak,  okonstlad  och  sprudlande  glad.  Lärarens  vrede  är  ett  uttryck  för  hans  kärlek,  för  att  han  bryr  sig  mycket  om  henne.  När  Telma  får  höra  det  reagerar  hon  med  vrede,  också  hon  bryr  sig  alltså.  Men  hon  är  rädd  att  bli  medveten  om  kärlek  hos  sig  själv  och  upplever  den  som  en  fara.  Därför  reagerar  hon  med  ett  vredesutbrott  när  hon  får  höra  att  läraren  älskar  henne.  

 I  Indien,  där  den  överlägset  största  delen  av  äktenskapen  är  sådana  som  föräldrar  arrangerar  för  sina  barn,  jämförde  man  hur  det  efter  fem  år  stod  till  med  kärleken  i  arrangerade  äktenskap  jämfört  med  så  kallade  kärleksäktenskap.  Undersökningen  visade  att  vid  den  här  tidpunkten  är  kärleken  större  i  de  arrangerade  äktenskapen  än  i  kärleksäktenskapen.  Ett  arrangerat  äktenskap  ingås  på  praktiska  premisser  medan  ett  kärleksäktenskap  bygger  på  romantisk  förälskelse.  När  den  är  utgångspunkt  för  samlivet  är  det  mer  sannolikt  att  parterna  blir  besvikna.    SEXUALITETEN  –  LYCKA  ELLER  OLYCKA?  Sexualitet  innebär  vanligen  fysisk  kontakt  mellan  två  människor,  och  oftast  är  den  förknippad  med  en  romantisk  förälskelse.  Jag  upplever  dig  som  tilldragande,  jag  drömmer  om  dig.  Jag  känner  lust  att  vara  nära  dig,  smeka  dig  och  bli  smekt  av  dig.  Min  lust  till  dig  växer  och  jag  vill  ha  sexuell,  fysisk  kontakt  med  dig.        När  människor  som  älskar  varandra  är  tillsammans  sexuellt,  upplever  de  kanske  sitt  livs  största  njutning  och  lycka.  De  vill  förenas  både  fysiskt  och  psykiskt,  alltså  helt  och  hållet.  Den  psykiska  föreningen  sker  på  det  andliga  och  känslomässiga  planet,  och  den  får  helt  uppenbart  hjälp  av  det  fysiska  sammansmältandet  med  partnern  i  samlaget.  Orgasmen  ger  en  stark  njutning  som  tillsammans  med  kärlek  betyder  lycka.  Det  älskande  paret  känner  sig  som  i  paradiset,  fullkomligt  lyckliga.  Det  är  som  att  smälta  samman  med  sin  partner  så  att  man  blir  ett  med  honom  eller  henne.  I  en  ren  akt  är  det  som  om  man  förlorade  sitt  jag  (sitt  ego),  man  är  ju  ett  med  sin  partner.  Samtidigt  som  man  förlorar  sitt  jag  i  sammansmältningen,  uppgår  man  i  alltet.  Alla  vanliga  gränser  man  upplevt  försvinner.  Alltet  är  i  grund  och  botten  metafysisk  energi,  andlighet.  En  ren  sexuell  akt  är  därför  väsentligen  andlig.  En  människa  når  aldrig  ett  sådant  tillstånd  av  ren  kärlek,  men  hon  kommer  tillräckligt  nära  för  att  kunna  vara  medveten  om  det.        Ett  av  den  sexuella  aktens  centrala  syften  är  livets  fortbestånd.  Den  skapar  grunden  för  nytt  liv  och  innebär  samtidigt  i  sin  renaste  form  jagets  momentana  död.  I  själva  verket  påminner  döden  och  den  rena  sexuella  akten  om  varandra.  När  vi  dör  slutar  vår  kropp  att  fungera  och  vår  själ,  som  vi  kan  kalla  medvetenheten,  befrias  från  kroppens  begränsningar.  Är  denna  befriade  medvetenhet  också  fri  från  vårt  ego?  Här  förstår  vi  egot  som  den  patologiska  delen  av  psyket.  Döden  skulle  alltså  innebära  en  befrielse  både  från  materien  och  hämningarna.  Där  förenas  medvetenheten  med  alltet  på  ett  liknande  sätt  som  i  en  ren  sexuell  akt.  Döden  är  som  ett  fullkomligt  samlag  in  i  alltet.  En  ren  sexuell  akt,  som  ingen  människa  helt  kan  uppleva,  är  också  till  sitt  väsen  främst  andlig,  och  även  där  smälter  individen  samman  med  alltet.        De  vanligaste  formerna  för  sexualitet  är  hetero-­‐,  bi-­‐,  homo-­‐  och  transsexualitet.  Sexualitet  kan  också  beskrivas  ur  andra  synvinklar,  som  exempelvis  sadomasochismens,  där  tillfogandet  och  upplevelsen  av  smärta  och  förödmjukelse  är  förknippade  med  

sexuell  njutning,  oavsett  om  det  är  fråga  om  ett  hetero-­‐  eller  homosexuellt  förhållande.  Att  skrapa  sig,  skära  sig,  ta  ett  hett  bad  eller  strypa  sig  kan  ge  sexuell  njutning,  trots  att  de  inte  är  förknippade  med  sexuellt  umgänge.        Den  sexuella  aktiviteten  är  en  mänsklig  aktivitet  som  andra  nödvändiga  verksamheter,  som  att  äta,  sova,  umgås,  vara  glad  eller  arbeta.  Om  man  inte  vill  förtrycka  eller  missbruka  den  andra  parten,  utan  man  är  tillsammans  av  fri  vilja,  har  ingen  annan  med  det  att  skaffa.        Ingen  av  oss  bestämmer  sig  för  att  bli  hetero,  homo,  nekrofil  eller  pedofil.  Det  finns  olika  hypoteser  om  varför  människan  utvecklar  olika  typer  av  sexuell  läggning  eller  smak.  Ibland  talar  man  om  arvsmassa,  ibland  om  påverkan  från  föräldrarna.  Någon  klar  slutsats  har  man  inte  kommit  till.  Forskarna  försöker  oftast  förklara  saken  som  ett  fenomen  kopplat  till  deras  eget  specialområde  (till  exempel  sociologi,  psykologi,  biologi,  medicin).        Särskilt  bland  tonåringar  syns  människans  fördomsfullhet  och  neurotiska  behov  att  visa  att  hon  anpassar  sig  till  normerna.  Vill  man  såra  kallar  man  en  pojke  bög  och  en  flicka  hora.    

Jag  undervisade  40  ungdomar  i  en  internatskola.  En  pojke  fällde  ett  par  gånger  kritiska  kommentarer  om  homosexuella.  När  han  för  tredje  gången  tog  upp  saken  avbröt  jag  lektionen,  såg  respektfullt  på  honom  och  sa:  ”Du  pratar  väldigt  mycket  om  de  där  homosexuella…  Jag  har  för  mig  att  det  hjärtat  är  fullt  av,  det  talar  munnen”.          Det  var  knäpptyst  i  klassen  och  jag  såg  många  lättade  miner.  Pojken  satt  på  sin  plats  och  sa  ingenting.  Lektionen  fortsatte.  Under  nästa  rast  kom  pojken  till  mig  och  frågade  om  allt  möjligt  som  kommit  upp  under  lektionen.  Han  frågade  om  han  på  något  sätt  kunde  hjälpa  med  de  praktiska  arrangemangen.  Han  blev  min  vän  den  dagen.  Det  var  förvånande  hur  lätt  han  verkade  acceptera  medvetenheten.  

 Den  som  kallar  en  annan  hora  associerar  den  sexuella  akten  med  köpande  och  säljande.  Är  det  ett  tecken  på  denna  persons  svårighet  att  känna  kärleksfull  gemenskap  med  en  annan  människa?  Är  han  rädd  att  bli  impotent  i  en  sexuell  akt  som  bygger  på  kärlek?        I  fråga  om  störningar  i  den  sexuella  aktiviteten  gäller  väl  i  stort  sett  samma  principer  som  inom  andra  områden  av  mänsklig  aktivitet.  Vill  man  till  varje  pris  somna,  då  flyr  sömnen  och  söker  man  sexuell  framgång  flyr  också  den.  Accepterar  man  sin  sömnlöshet  eller  sin  sexuella  oförmögenhet,  då  blir  de  kanske  inte  ett  problem.  När  sexualiteten  är  förknippad  med  ett  tabu  börjar  man  lätt  idealisera  den  i  sin  fantasi.    Det  gör  den  praktiska  sidan  besvärlig.  Själviakttagelse  leder  till  misslyckande.  En  inriktning  på  prestation  dödar  inte  bara  arbets-­‐  eller  studieglädjen  utan  också  glädjen  i  den  sexuella  njutningen.    

En  20-­‐årig  vän  till  mig,  en  ung  kvinna  som  heter  Débora,  berättar  att  hon  har  stora  svårigheter  att  bygga  upp  ett  långvarigt,  nära  förhållande.  När  hon  möter  en  person  som  intresserar  henne,  reagerar  hon  vanligen  med  att  charma  honom.  Ifall  objektet  verkligen  visar  sig  tycka  om  henne  svalnar  hennes  känslor.  Särskilt  om  han  gör  allt  för  att  visa  hur  mycket  han  gillar  henne,  senast  då  förlorar  Débora  allt  intresse.  Föremålet  för  hennes  förtjusning  blir  nästan  motbjudande  för  henne.  Hon  lever  för  att  charma  och  känner  kanske  på  så  sätt  att  hon  existerar.  Hon  är  rädd  för  närhet  till  sig  själv  och  andra.  

 

Ett  vanligt  problem  i  sexuellt  umgänge  är  att  man  förväntar  sig  erektion  och  orgasm.  En  stark  förväntning  blir  ett  krav  och  därmed  ett  hinder.      

En  30-­‐årig  kvinna  berättar  att  hon  är  mycket  frustrerad  och  arg  på  sig  själv  för  att  hon  inte  kan  leva  i  ett  parförhållande.  Hon  har  ett  väldigt  stort  behov  av  fysisk  närhet,  av  en  älskare.  Ångesten  växer  så  att  hon  inte  kan  sova.  Hon  minns  sina  tidigare  förhållanden  och  hur  nervslitande  och  destruktiva  de  var.  Frustrerad  tänker  hon  på  sitt  behov  av  fysisk  närhet.  Jag  ber  henne  att  spontant  nämna  något  som  hon  associerar  orden  fysisk  närhet  med.  Hon  svarar:  ”Ömhet,  att  bry  sig  om,  värme,  trygghet”.        Jag  tolkar:  ”Dina  förväntningar,  det  vill  säga  dina  krav  på  att  känna  ömhet,  värme  och  trygghet  gör  att  du  i  ditt  inre  fjärmar  dig  än  mer  från  de  känslorna.”  Hon  konstaterar  att  det  är  som  en  ond  cirkel,  en  självmatande  tragedi  som  hon  själv  regisserar.  Jag  konstaterar:  ”Din  ångest  och  frustration  är  nyttiga  tecken  på  att  du  överger  dig  själv  och  andra  med  din  krävande  inställning.  Du  är  medveten  om  att  det  här  är  ditt  livs  tragedi.  Samtidigt  är  du  medveten  om  värmen  och  ömheten  som  finns  just  i  dig.  

 I  vår  kultur  är  sexualiteten  på  ett  visst  sätt  tabubelagd,  nästan  förbjuden.  Sex  är  förknippat  med  skam.  Man  brukar  inte  berätta  om  sina  sexuella  preferenser  och  vanor,  så  där  som  vi  till  exempel  gör  i  fråga  om  heminredning,  matlagning  och  fritidsaktiviteter.  Allt  som  är  förbjudet  är  speciellt  intressant,  just  dit  riktas  uppmärksamheten.  I  katolska  länder  får  präster  inte  gifta  sig.    De  tvingas  leva  i  celibat.  Andan  av  censur  gör  sexualiteten  till  ett  problem,  antingen  i  form  av  undertryckt  sexualitet,  hållningslöshet,  eller  någonting  annat  som  orsakar  lidande.  Sannolikt  är  det  lättare  för  en  människa  som  fått  fysisk  ömhet  som  barn  att  ha  en  nära  och  förtroendefull  kontakt  med  en  annan  person.        Även  om  en  person  har  svårt  att  känna  ömhet  och  kärlek  kan  han  lära  sig  att  tekniskt  genomföra  ett  aktivt  sexualliv.  Han  har  lätt  att  få  till  det  som  man  säger.  Han  byter  ständigt  partner.  Eventuellt  gifter  han  sig,  men  fortsätter  att  pröva  nya  förhållanden,  När  allt  kommer  omkring  är  han  inte  nöjd  med  någon,  inte  heller  med  sig  själv.  Det  han  vinner  förlorar  nästan  genast  sitt  värde.  Han  lider  av  avund  i  den  betydelse  den  har  i  termen  in-­veja:  han  ser  inget  värde  i  den  rikedom  som  är  verklighet  för  honom,  inte  i  sin  hustru  och  inte  ens  i  sin  nya  erövring,  mer  än  flyktigt.  Han  känner  ett  behov  att  söka  något  nytt.  Kvinnorna  lär  sig  se  mannens  problem  och  hotar  honom  då  och  då  med  skilsmässa  för  att  han  inte  ska  känna  sig  säker  på  sin  erövring.        Man  kan  få  njutning  av  sex,  droger,  makt,  av  att  bli  beundrad,  till  och  med  av  att  plåga  en  annan  människa,  men  det  är  med  säkerhet  inte  någon  källa  till  lycka.  Njutning  är  flyktig  och  därför  någonting  annat  än  lycka  och  kärlek.      ENSAMHET  I  takt  med  att  människornas  ekonomiska  välstånd  ökat  har  ensamhet  blivit  allt  vanligare.  Det  ekonomiska  systemet  ger  näring  åt  ett  ideal  där  en  egen  bostad,  bil  och  någon  form  av  privatliv  är  förutsättningen  för  lycka.  Det  ger  samtidigt  näring  åt  egocentriciteten  som  gör  mänskliga  relationer  svårare.        En  arkitekt,  en  man  på  cirka  50  år,  kommer  till  terapi  och  börjar  med  att  klaga  över  sin  ensamhet.  Han  beskriver  hur  mycket  han  lider  av  den.  Han  säger  att  den  är  hans  allra  största  problem  och  han  känner  sig  uppenbart  som  ett  offer  för  den.  Han  talar  länge.  Jag  

frågar  om  han  har  familj.  Efter  en  liten  tvekan  börjar  han  berätta.  ”Jag  har  hustru,  tre  barn  och  en  älskarinna.  Jag  är  delägare  i  en  arkitektbyrå  med  fem  personer…”  Han  saknar  verkligen  inte  sociala  och  formellt  nära  kontakter,  men  mitt  i  allt  detta  känner  han  sig  ensam,  avskild  från  andra.        Han  är  avskild  från  sig  själv  och  sitt  inre  och  han  presterar  sitt  liv.  Han  lider  av  sitt  begränsade  känsloliv,  av  att  han  begränsar  det.  I  själva  verket  är  han  rädd  att  få  kontakt  med  sina  känslor,  sig  själv  och  därmed  med  verkligheten.  I  vilken  mån  hans  utgångspunkt,  hans  barndomshem  eller  genetiska  arv  har  bidragit  till  detta  är  omöjligt  att  säga.  Vilken  andel  har  hans  egen  inställning  till  livet?  Ju  mer  han  är  medveten  om  sin  egen  attityd  i  fråga  om  sitt  problem,  dess  större  frihet  ger  han  sig  att  uppleva  kontakt  med  sitt  inre  och  därmed  med  sina  närmaste  och  alltet.        Ensamhet  kan  leda  till  ett  beroende  av  mänskliga  relationer,  då  man  känner  ett  tvingande  behov  att  ständigt  vara  tillsammans  med  någon  för  att  slippa  vara  medveten  om  sin  ensamhet.  Människan  fruktar  medvetenheten  om  att  hon  övergivit  sig  själv.        Om  du  känner  ensamhet,  acceptera  den  och  var  medveten  om  den.  Känn  de  känslor  som  är  förknippade  med  den,  även  om  det  handlar  om  sorg,  rädsla,  förtvivlan,  skam  eller  mindervärdeskänsla.  Tänk  på  din  känsla  som  din  känsloaktivitet.  Klandra  inte  dig  själv  och  försök  inte  hitta  en  lösning.  Tänk  på  dina  föräldrar  och  deras  förhållande.  Hittar  du  något  i  dem  som  du  kan  känna  igen  i  dig  själv?  Stärk  din  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna  så  att  du  förhåller  dig  nyfiken  och  med  självrespekt  till  medvetenheten  om  dina  hämningar.        Är  ensamhet  en  fråga  om  vilja  eller  livsattityd?  Hur  är  det  möjligt  att  Nelson  Mandela  som  tillbringade  många  år  i  isoleringscell  kunde  bevara  sin  psykiska  balans?        I  en  parrelation  är  det  viktigt  att  man  talar  öppet  med  varandra  om  sexuell  lust,  sexuella  önskemål  och  eventuella  begränsningar,  precis  som  man  gör  om  andra  saker  när  det  gäller  tycke  och  smak.  Det  är  bra  att  barn  får  höra  sådan  kommunikation  mellan  sina  föräldrar,  som  en  naturlig  sak.  På  så  sätt  undviker  man  att  övervärdera  sexualiteten  som  förutsättning  för  lycka,  och  då  blir  den  mycket  mer  njutningsfull.  Kärlek  är  att  göra  gott.                  

     

           

 3.2  HUR  BEMÖTA  KÄNSLOR      3.2.1  Är  du  ett  offer  för  dina  känslor?    Irritation,  rädsla  eller  ilska  kännetecknar  inte  en  snäll  människa.  Hon  borde  inte  få  ha  negativa  känslor,  de  måste  gömmas,  vilket  betyder  att  avvisa  medvetenheten.  När  man  säger  att  en  person  förnekar  sin  vrede,  menar  man  egentligen  att  han  försöker  förneka  medvetenheten  om  sin  vrede.  Men  vreden  försvinner  inte  för  att  man  förnekar  medvetenheten  om  den,  det  gör  i  stället  att  den  växer.        Vår  kultur  är  prestations-­‐  och  tävlingscentrerad  och  mycket  ytlig.  Känslor  är  så  gott  som  tabu.  Man  inser  inte  känslornas  betydelse  hemma,  i  skolan  och  på  arbetet,  och  man  kan  inte  möta  dem.  Vrede,  sorg,  förtvivlan  kureras  med  alkohol  eller  med  mediciner  som  dövar  känslorna.  Man  sköter  känslorna  genom  att  kväva  dem,  alltså  de  facto  genom  att  eliminera  medvetenheten  om  dem.  Det  är  att  undertrycka  en  människa.        Också  bra  känslor  är  överraskande  förbjudna.  Om  jag  är  förtjust  i  dig  kan  det  hända  att  jag  skäms  och  är  rädd  att  mina  känslor  ska  avslöjas.  Precis  som  om  det  var  någonting  skamligt  med  att  jag  tycker  om  dig.  Ifall  jag  ändå  tar  mod  till  mig  och  säger  att  jag  gillar  dig,  då  svarar  du  kanske  att  du  inte  är  intresserad  av  mig.  På  det  reagerar  jag  med  att  bli  förödmjukad,  som  om  du  hade  sårat  mig.  Det  känns  skamligt  för  mig  att  du  inte  råkar  gilla  mig  på  det  sätt  som  jag  hoppades.  Min  skam  är  neurotisk.  Jag  har  ju  inte  försökt  såra  dig  utan  tvärtom  sa  jag  någonting  mycket  positivt  till  dig.          På  jobbet  borde  man  nu  åstadkomma  fler  synliga  och  mätbara  resultat  än  tidigare.  Problem  ska  omedelbart  lösas.  Presterandet  ger  inte  möjlighet  att  känna  efter.  Glädjen  i  studier  och  arbete  försvinner  och  ersätts  med  krav  och  tryck.  Det  är  alienerande  och  innebär  att  man  lösgörs  från  mänskliga  värden  och  kärlek.  Det  blir  som  ett  ekorrhjul.  En  ond  cirkel,  som  med  tiden  kan  resultera  i  svår  stress  och  sjukdom.    OFFERATTITYD  En  frisk  människa  är  rädd  i  en  farlig  situation.  En  förlust  framkallar  sorg  och  av  en  lyckträff  blir  man  glad.  Men  hur  en  människa  reagerar  på  en  förlust  eller  en  lyckträff  beror  på  hennes  sätt  att  förhålla  sig.  Också  på  en  lyckträff  kan  man  reagera  med  motstånd  och  på  ett  misslyckande  med  en  tillfredsställelse  som  är  dold  till  och  med  för  en  själv.        Det  är  vanligt  att  det  känns  som  om  känslorna  uppstod  ur  en  svart  låda  inom  en  och  ur  yttre  faktorer,  som  om  känslorna  styrde  människan  oberoende  av  hennes  vilja.    Människan  känner  sig  som  ett  offer  för  sin  depression,  rädsla  eller  förälskelse.  Men  i  grund  och  botten  styr  hennes  förhållningssätt  och  syften  utvecklingen  av  de  andliga  och  känslomässiga  vanorna  och  därmed  också  hennes  reaktioner,  beteende  och  handlingar.        Vi  är  så  vana  att  känna  oss  som  offer  för  våra  känslor  att  ordet  ”känsloansvar”  nästan  känns  obegripligt.        Människan  har  hela  tiden  att  göra  med  orättvisor  och  andra  stressande  omständigheter.  Frågan  är  hur  individen  möter  och  hanterar  svårigheter  och  smärtsamma  upplevelser.  Accepterar  han  medvetenheten  om  sitt  problem,  anpassar  han  sig  till  det  han  inte  omedelbart  kan  påverka  och  försöker  att  långsiktigt  rätta  till  orättvisan,  men  utan  att  kräva  resultat?  Eller  reagerar  han  med  stressattityd,  genom  att  fly  eller  kämpa  emot?  

     Offerattityden  eller  martyrrollen  är  som  ett  inre  fängelse.  När  människan  låser  sin  frihet  binder  hon  sig  vid  sitt  problem.  Det  orsakar  vanligen  mer  lidande  än  själva  problemet.  En  människa  som  intagit  en  offerattityd  gör  sig  själv  kraftlös  utan  att  märka  det.  Hon  beskyller  andra  människor  eller  omständigheter.  Hon  förnekar  medvetenheten  om  sin  frihet  och  kväver  sin  iakttagelseförmåga  och  sitt  omdöme.  Hon  förlorar  kontakten  till  sin  kreativitet  och  initiativkraft.  Det  gör  att  hon  helt  enkelt  inte  ser  några  alternativ  men  känner  djup  förtvivlan.          Om  din  make  är  våldsam  lider  du  av  det.  Du  är  kanske  rädd  att  reagera,  eftersom  du  känner  att  det  kunde  göra  situationen  ännu  farligare.  Du  gör  ditt  bästa  för  att  agera  så  att  han  inte  beter  sig  våldsamt.  Du  gör  alltså  ditt  allt  för  att  hans  aggressivitet  inte  ska  komma  fram.  Du  upplever  det  som  det  enda  alternativet  och  kryper  allt  mer  ihop  i  försvarsställning  och  gör  dig  osynlig,  för  att  för  all  del  inte  ge  anledning  till  aggression.  Du  känner  dig  kraftlös  och  förtvivlad.  Cirkeln  är  sluten,  du  har  intagit  en  offerattityd.  Döm  inte  dig  själv  om  du  är  medveten  om  detta.  Din  offerattityd  utvecklades  främst  för  att  du  inte  har  accepterat  medvetenheten  om  din  makes  våldsamhet.  Därmed  ingick  du,  utan  att  märka  det,  en  pakt  med  hans  våldsbenägenhet.      

En  klient  beskrev  sin  svåra  relation  till  sin  syster  och  konstaterade  i  en  analys:  ”Nu  är  jag  medveten  om  att  mitt  förhållande  till  min  syster  är  både  aggressivt  och  depressivt.  Jag  använder  hennes  elakhet  mot  mig  själv,  jag  blir  sårad  av  hennes  ord,  de  känns  som  dolkstygn  i  bröstet  och  jag  sluter  mig  om  mig  själv.  Så  har  jag  ju  alltid  gjort!”  

 Medvetenhet  om  offerattityden  ger  möjlighet  att  göra  sig  av  med  den  och  befria  sig  från  känslan  av  hopplöshet.  Denna  känsla  av  hopplöshet  är  i  själva  verket  ett  tecken  på  att  du  förväntar  dig  och  kräver  mera  än  vad  du  kan  få  till  stånd  –  och  du  har  inte  makt  att  förändra  eller  styra  din  make.  När  du  avvecklar  din  offerattityd  får  du  kontakt  med  din  förmåga  att  bättre  bedöma  situationen,  du  kan  be  andra  om  idéer  och  hitta  alldeles  nya  sätt  att  handla.      NÄR  EN  KÄNSLA  BLIR  EN  VANA  Känsloaktiviteten  kan  jämföras  med  cykling  –  det  är  en  så  vanlig  aktivitet  att  man  i  allmänhet  inte  alls  reflekterar  över  den.  Människan  upplever  sina  känsloreaktioner  som  ofrivilliga,  oberoende  av  hennes  vilja.  Rädsla  kan  bli  en  vana  när  man  lever  i  en  utdragen  farlig  situation.  En  auktoritär  familjegemenskap  eller  ett  maktfullkomligt  samhällssystem  håller  medlemmarna  i  fruktan.  Människor  lär  sig  att  ständigt  vara  rädda  och  blir  paranoida.  Även  om  faran  är  över  står  alla  på  tå  och  väntar  på  nästa  anklagelse  eller  straff.  När  systemet  kollapsar  kan  det  ta  flera  generationer  innan  man  lyckas  befria  sig  från  rädslans  mentalitet.        Rädslan  behöver  ingen  fara.  Det  räcker  med  att  skapa  en  fantasibild  av  en  farlig  situation.  Man  upplever  det  man  föreställer  sig.  Rädslan  kan  bli  en  så  stark  känslomässig  vana  att  en  människa  reagerar  med  rädsla  på  allt.  Hon  kanske  känner  en  lockelse  att  söka  sig  till  farliga  situationer  och  människorelationer  där  hon  kan  känna  sin  invanda  rädsla.  Vreden,  missnöjet  och  ångesten  blir  en  vana,  ett  beroende  och  en  del  av  hennes  personlighet.    

En  klient  berättar  att  hon  är  rädd  att  någon  ska  bryta  sig  in  hos  henne  från  trappuppgången.  Eftersom  hon  hela  tiden  är  rädd  har  hon  svårt  att  lugna  ner  sig  

och  sova  om  kvällarna.  Jag  frågar  hur  den  här  rädslan,  rädslans  uttryck,  känns.  Hon  har  svårt  att  beskriva  den  men  stannar  upp  för  att  ett  ögonblick  känna  sin  rädsla.  Jag  säger:  ”Det  är  sunt  att  känna  rädsla  då  den  är  motiverad  med  tanke  på  livet.”  Hon  svarar  omedelbart:  ”Nu  känns  det  som  om  man  inte  fick  vara  rädd.”  När  hon  känner  igen  sin  rädsla  väcks  medvetenheten  om  hennes  krav  att  inte  få  vara  rädd.  Jag  fortsätter:  ”Om  du  flyttar  från  den  här  bostaden  kommer  du  att  hitta  på  en  annan  förevändning  för  att  inom  dig  hålla  kvar  din  rädsla  när  du  går  och  lägger  dig.  Du  är  beroende  av  rädsla  just  för  att  rädsla  är  någonting  som  är  förbjudet  för  dig.  ”        Hon  fortsätter  med  att  fråga  om  det  är  illa  att  vara  rädd  för  rädslan.  Tidigare  har  hon  berättat  att  hon  som  barn  var  mycket  rädd  för  sin  fars  aggressivitet  när  han  var  berusad.  Hon  fruktade  och  hatade  honom  när  han  var  full.  Men  hon  älskade  honom  som  människa.  Hon  kände  sig  som  ”pappas  flicka”.          Det  är  en  svår  situation  där  kärlek,  rädsla  och  hat  är  sammanblandade.  De  bildar  en  kompakt  helhet.  Hat  och  rädsla  upplevs  som  förbjudna  känslor,  vilket  gör  att  också  kärleken  blir  förbjuden.  Genom  att  göra  allt  för  att  avvisa  medvetenheten  om  sin  rädsla  och  sitt  hat  har  hon  försökt  komma  ur  sitt  trångmål.  Det  att  hon  fruktar  rädslan  blir  en  fälla.  Hon  blir  beroende  av  rädslan,  och  hon  håller  sin  rädsla  vid  liv  genom  att  i  sin  omgivning  och  fantasi  söka  orsaker,  det  vill  säga  förevändningar.    

Som  barn  är  vi  glada  och  sorglösa.  Men  snart  lär  vi  oss  att  man  måste  ha  omsorg  om  allt.  Ifall  omsorgen  är  kärlek  lider  ingen  av  den.  Men  om  praktisk  omsorg  övergår  i  oro  är  den  ett  sätt  att  begränsa  livsglädjen.  En  oro  som  bygger  på  avund  kan  bli  en  vana  där  en  människa  i  allt  söker  en  anledning  till  oro.  Hon  tolkar  den  yttre  världen  och  letar  efter  anledningar  till  sin  oro  som  hon  gjort  sig  beroende  av.  Allt  skapar  bekymmer  och  prestationskrav:  jag  måste  få  barnen  till  skolan  i  tid,  hur  ska  jag  få  pengarna  att  räcka  till,  kommer  jag  att  förlora  min  arbetsplats,  och  tvätten  som  borde  skötas,  måste  vi  verkligen  ha  sex  nu  igen,  kommer  jag  att  kunna  sova…  När  en  människa  är  bekymrad  hittar  hon  nog  stoff  för  bekymrade  tankar.        Oro  och  ångest  är  bra  när  det  uppstår  problem  och  när  man  reagerar  på  dem  med  att  planera  praktiska  åtgärder  och  handla  enligt  behov  och  möjligheter.    

En  pappa  berättade  om  sin  sons  problem.  Pojken  vägrar  gå  till  skolan.  Pappan  beskrev  hur  orolig  han  är.  Jag  bad  honom  beskriva  sin  oroskänsla  och  berätta  hur  den  känns.  Han  svarade  med  att  fortsätta  beskriva  pojkens  problem.  Jag  uppmanade  honom  på  nytt  att  stanna  upp  och  beskriva  sin  känsla  av  oro.  De  här  orden  upprepades  några  gånger.  Han  hade  stora  svårigheter  att  stanna  upp  och  känna  och  beskriva  sin  egen  känsla.        Efter  ett  tag  verkade  det  som  om  han  i  någon  mån  lyckades  stanna  upp  och  tänkte  på  sin  oro,  och  då  fortsatte  jag  med  att  fråga  vilka  följder  oron  har.  Han  svarade  genast:  ”Jag  mår  dåligt  av  den.”  Jag  frågade  om  det  hjälper  pojken,  och  han  svarade  spontant  att  det  gör  det  säkert  inte.  Jag  konstaterade:  ”Din  oro  är  en  destruktiv  känsloaktivitet,  den  hindrar  din  iakttagelseförmåga,  ditt  omdöme  och  din  kreativitet.  Den  ger  upphov  till  ett  negativt  energitillstånd  och  inverkar  på  så  sätt  också  negativt  på  din  son.”  På  detta  reagerade  han  med  lättnad.  

 Enligt  en  amerikansk  undersökning  (Aftonbladet  20.2.1991)  är  en  femtedel  av  amerikanarna  aldrig  arga.  Forskarna  drog  slutsatsen  att  de  i  stället  är  kroniskt  arga.  Hos  dem  är  aggressivitet  en  ständigt  pågående  inre  aktivitet.  I  artikeln  sägs  att  det  är  fem  

gånger  mer  sannolikt  att  en  människa  som  ofta  är  missnöjd,  ifrågasättande  eller  arg  dör  före  50  års  ålder  än  en  som  har  en  positiv  livssyn.      KÄNSLA  OCH  EMOTION  Man  talar  ofta  om  känsla  och  emotion  som  om  de  var  synonymer.  Ändå  kan  man  säga  om  en  människa  att  hon  är  mycket  emotionell,  och  syftar  då  främst  på  negativa  känslor,  till  exempel  ångest,  gråtmildhet,  kränkthet,  ilska  eller  eufori.  I  den  här  boken  definierar  jag  orden  känsla  och  emotion  som  varandras  motsatser.      Känsla  (vill  vara  medveten  om)    

Emotion  (vill  inte  vara  medveten)    

kärlek  glädje  tacksamhet  entusiasm  nyfikenhet  tillit    

ångest,  rädsla  likgiltighet,  depression  eufori  blind  förälskelse  irritation,  hat  arrogans,  aggressivitet    

De  här  känslorna  är  tecken  på  att  man  accepterar  medvetenheten  om  verkligheten.  Människan  fungerar  balanserat,  med  en  till  situationen  anpassad  optimal  stressnivå.    

I  en  farlig  situation  behövs  rädsla  och  ilska.  Men  om  de  inte  motsvarar  vad  situationen  kräver  innebär  de  istället  ett  avvisande  av  medvetenheten  (iakttagelsen).    

   Att  känna  betyder  att  bli  varse,  medan  en  emotion  däremot  är  ett  tecken  på  att  människan  reagerar  mot  sina  sinnesförnimmelser  och  sin  medvetenhet.  Att  känna  är  att  vara  medveten,  en  emotion  är  ett  symtom  på  avvisande  av  medvetenheten.        Att  bli  arg  är  inte  alls  alltid  en  neurotisk  känsloaktivitet,  en  emotion,  utan  det  kan  vara  ett  tecken  på  kärlek.  En  människa  reagerar  med  att  bli  arg  när  hon  upplever  orättvisa  eller  fara.  I  en  nödsituation  är  rädsla  och  hat  sunda  känslor.  Men  om  ilskan  fortgår  så  att  den  stress  den  orsakar  är  över-­‐  eller  underdimensionerad  blir  den  ett  hinder  och  en  källa  till  lidande.  Då  är  det  fråga  om  en  emotion,  för  ilska  kommer  ur  censur  och  avund.      KRAFTLÖSHET  OCH  MISSTRÖSTAN  Kraftlöshet  och  misströstan  är  tecken  på  att  man  vill  förändra  sådant  i  sitt  liv  som  inte  går  att  ändra.  Man  har  en  stark  önskan  och  kräver  av  sig  själv  förmåga  att  genomdriva  sin  vilja,  men  saknar  helt  enkelt  denna  förmåga.        Vi  tänker  oss  att  din  arbetskamrat  inte  gör  sitt  arbete  ordentligt  och  du  tvingas  göra  en  del  av  hennes  jobb.  Du  blir  frustrerad  när  du  märker  att  hon  igen  har  lämnat  arbete  ogjort.  Ändå  väntar  du  varje  dag  att  hon  ska  göra  sitt  arbete  ordentligt.  I  fantasin  försöker  du  förändra  verkligheten,  henne.  Det  gör  att  du  varje  dag  känner  frustration.  Istället  för  att  handla  efter  det  här  mönstret  kunde  du  försöka  hjälpa  din  arbetskamrat  att  bli  medveten  om  sina  mänskliga  rikedomar  och  kunskaper,  för  att  sedan  möjligen  kunna  visa  henne  hur  hon  agerar  mot  sig  själv  (kapitel  2.2  Bekräftande  respons).  

     Ifall  du  känner  dig  kraftlös  ska  du  stanna  upp  och  bli  medveten  om  att  du  vill  ha  mera  makt  än  den  du  har.  Fundera  på  om  du  vill  kontrollera  och  därmed  styra  andra  eller  dig  själv.  Ifall  det  är  så  måste  du  förbereda  dig  på  att  den  andra  parten  förhåller  sig  på  precis  samma  sätt  till  dig  och  försöker  kontrollera  dig.  Att  kontrollera  betyder  egentligen  att  hindra  icke  önskvärda  känslor  eller  beteenden  och  att  försöka  styra  en  annans  känslor  och  handlingssätt.  När  kontrollen  är  ömsesidig  väcker  båda  parterna  medvetenhet  om  detta  i  den  andra.  Båda  ser  sig  själv  i  den  spegel  den  andra  erbjuder  och  identifierar  sig  med  det  de  ser.  Men  vanligen  ödmjukar  sig  ingendera  parten  att  bli  medveten  om  detta,  utan  reagerar  i  stället  med  rädsla  och  vrede  och  försöker  förstöra  spegeln  genom  att  undertrycka  motparten.          Det  här  händer  ofta  i  nära  människorelationer,  i  förhållande  till  egna  barn  eller  maka/make.  Människans  vilja  att  hjälpa  en  person  hon  älskar  att  agera  rätt  är  så  stark  att  den  blir  en  sträng  fordran.  Jag  vill  inte  att  min  dotter  ska  vara  så  där  passiv  och  lat,  jag  skäms  över  det  och  känner  mig  mycket  irriterad.  Jag  vill  henne  väl  och  gör  allt  för  att  få  henne  att  ta  vara  på  sina  möjligheter.  Hos  mig  ser  hon  missnöje  och  krav,  negativ  energi  som  automatiskt  gör  att  hon  vill  motarbeta  mig.        Kraftlösheten  beror  också  på  att  det  är  som  om  jag  och  min  dotter  var  i  krig  med  varandra.  Jag  är  medveten  om  att  jag  inte  har  tillräcklig  makt  eller  förmåga  att  förändra  henne,  men  jag  accepterar  inte  den  medvetenheten  och  kämpar  alltså  också  mot  mig  själv.  Hennes  passivitet  får  övertag  över  mig  för  att  jag  inte  vill  bli  medveten  om  det  draget  hos  henne.  Jag  kan  inte  bemöta  henne  på  ett  klokt  sätt  och  agerar  i  stället  destruktivt.        Kraftlöshet  är  ett  nyttigt  symtom.  I  sin  mest  okomplicerade  form  säger  den  att  jag  är  mycket  trött  och  måste  vila  mig  ordentligt.  Den  kan  också  vara  ett  symtom  på  att  jag  slåss  mot  väderkvarnar  (medvetenhet)  som  Don  Quijote.  Känslan  av  hopplöshet  är  alltid  ett  symtom  på  att  jag  önskar,  eller  egentligen  kräver,  det  omöjliga.  Med  en  ödmjukare  inställning  får  jag  kontakt  med  verkligheten  och  därmed  också  med  min  förmåga.      VI  RESPEKTERAR  INTE  VARANDRAS  KÄNSLOR  Ibland  hör  man  sägas  att  man  i  Sverige  är  rädd  för  konflikter  och  vill  att  alla  ska  vara  av  samma  åsikt.    Meningsmotsättning  betyder  konflikt:  den  leder  ofta  till  negativa  känslor,  som  man  inte  får  ha.  Någon  kan  uppleva  en  avvikande  åsikt  som  en  förolämpning,  vilket  inte  får  ske.  Man  vågar  inte  säga  sin  mening  för  någon  kan  ta  illa  upp.  Negativa  känslor  är  fula  eller  bara  annars  förbjudna  och  slår  sönder  bilden  av  harmoni  och  välbefinnande.  I  sin  känsloaktivitet  ses  människan  alltså  som  ett  offer  för  andra.        På  så  sätt  ger  man  näring  åt  tanken  att  en  människa  är  skyldig  till  att  en  annan  blir  sårad  och  därmed  ansvarig  för  denna  andra  persons  känsloaktivitet.  Det  är  en  konstig  tanke,  men  just  så  blir  människor  ända  från  barnsben  lärda  att  tänka.  Det  ökar  den  ömsesidiga  paranoian  och  tendensen  att  projicera  (man  ser  andra  som  fiender  trots  att  det  är  man  själv  som  skadar  sig).      

Sedan  nästan  20  år  tillbaka  är  jag  vän  med  en  familj  i  Uppsala.  Det  har  en  dotter  som  heter  Anna  och  en  son  som  heter  Per.  Dottern  är  nu  omkring  20  år  gammal.  I  tonåren  led  hon  av  anorexi,  självskadebeteende,  depression  och  tillbakadragenhet.  Hon  har  ändå  gått  ut  skolan  och  har  nu  ett  anpassat  arbete.        När  jag  har  besökt  dem  har  jag  iakttagit  situationen  från  sidan  och  länge  undrat  vad  den  egentligen  handlar  om.  Annas  föräldrar  är  glada  och  aktiva  människor,  de  

älskar  sina  barn  väldigt  mycket  och  verkar  inte  ha  några  särskilda  problem.  Pappan  har  ett  arbete  som  gjort  att  han  varit  hemma  mycket  och  skött  barnen  med  stor  värme.      Var  ligger  felet  eller  är  problemet  bara  Annas  egna  psykiska  svårigheter  och  hämningar,  bland  annat  hennes  censur,  perfektionism,  avund  och  självcentrering?  När  jag  åter  en  gång  var  på  middag  hos  dem  trodde  jag  att  jag  kommit  till  en  intressant  hypotes.        Pappan  älskar  sina  barn  väldigt  mycket,  som  föräldrar  vanligen  gör.  Men  han  går  över  någon  gräns.  När  dottern  exempelvis  är  sorgsen  eller  missnöjd  gör  han  allt  för  få  henne  på  gott  humör.  Pappan  tillåter  inte  riktigt  henne  att  också  ha  sämre  dagar.  Han  älskar  sin  dotter  och  vill  henne  väl.  Han  vill  att  hon  ska  må  bra.  Men  det  är  som  om  han  inte  respekterade  Annas  rätt  att  känna  ångest  och  vrede.  Han  blir  ängslig  och  vidtar  genast  åtgärder  när  han  märker  sådant.          Dottern  ser  kärlek  hos  sin  far.  Samtidigt  upplever  hon  att  pappan  inte  låter  henne  känna  vad  hon  känner.  Hon  har  själv  en  sträng  och  fordrande  inställning  men  upplever  att  det  är  hos  honom  den  finns  (projektion),  och  hon  börjar  småningom  tycka  att  pappan  kräver  att  hon  alltid  ska  må  bra.  Att  han  skulle  neka  henne  rätten  att  känna  sig  nedstämd,  nervös,  arg  eller  olustig  är  något  hon  projicerar  på  honom.        För  dottern  känns  det  här  illa,  orättvist,  påträngande  och  rentav  kränkande.  Anna  börjar  irritera  sig  på  och  avsky  det  här  draget  hos  sin  pappa.  Stämningen  blir  allt  spändare  i  familjen.  Föräldrarna  förstår  inte  med  bästa  vilja  vad  som  pågår.  Anna  grälar  ofta  och  är  ibland  plötsligt  aggressiv,  däremellan  är  hon  tillbakadragen  och  deprimerad.  Ibland  är  hon  sitt  eget  vanliga  jag.  Hon  känner  kärlek  och  hat  när  hon  träffar  sin  far.        Känslorna  har  stor  betydelse  för  människor.  I  dem  finns  existensens  centrala  element.  En  människa  som  är  arg  eller  deprimerad  har  ett  stort  behov  av  att  bli  sedd,  det  vill  säga  accepterad  just  i  fråga  om  vad  hon  känner.  Anna  gör  tolkningen  att  hon  inte  får  känna  som  hon  känner.  Hon  upplever  att  hon  inte  är  accepterad  och  att  hon  inte  får  finnas  till.  Det  skapar  en  ond  cirkel  och  Annas  symtom  förvärras.  Slutligen  flyttar  hon  hemifrån  till  en  annan  stad  och  börjar  åtminstone  skenbart  lugna  ner  sig  när  hon  får  distans.        Jag  tänkte  för  mig  själv  på  hypotesen.  Av  en  händelse  hade  jag  stämt  träff  med  Anna  följande  dag.  När  vi  sedan  möttes  och  hade  avhandlat  vårt  gemensamma  ärende  frågade  jag  henne  om  jag  fick  presentera  min  hypotes  för  henne.  Hon  blev  genast  intresserad  och  jag  började  berätta  om  mina  funderingar.  Anna  lyssnade  uppmärksamt  med  tårarna  rinnande  och  hon  skakade  i  kroppen.  Hon  grät  och  jag  sa  att  det  är  bra  att  du  ger  dig  tillåtelse  att  gråta  och  känna  din  sorg.  Efter  ett  tag  såg  hon  uppenbart  lättad  och  befriad  ut.  Vi  samtalade  ännu  en  stund.  Innan  vi  skildes  funderade  vi  på  hur  vi  kunde  hjälpa  pappan  att  bli  medveten  om  saken  utan  att  känna  skuld.  

 Vi  respekterar  inte  varandras  frihet  att  känna  utan  vill  styra  varandras  känslor,  särskilt  när  det  är  fråga  om  en  person  som  är  viktig  för  oss.    Det  ger  upphov  till  mycket  onödigt  lidande.  Också  då  är  medvetenhet  befriande.    

En  av  mina  klienter  har  funderat  på  detta  under  några  sessioner.  När  han  igen  kom  till  analys  en  dag  berättade  han  följande:  ”Min  dotter  är  just  nu  utomlands  och  när  hon  kommer  hem  ska  jag  säga  henne  att  nu  får  du  alldeles  fritt  vara  arg  eller  visa  ditt  missnöje.  Jag  har  äntligen  fattat  att  det  ju  är  din  frihet  och  inte  något  jag  

ansvarar  för.  Från  och  med  nu  ska  jag  försöka  respektera  dina  känslor  och  acceptera  dem.        Följande  gång  berättade  han  att  han  gjort  precis  som  han  planerade.  Han  sa  att  dottern  först  såg  en  smula  förbluffad  ut,  men  verkade  förstå  vad  det  var  fråga  om.  Hon  hade  haft  för  vana  att  hota  med  att  vända  honom  ryggen  och  vara  aggressiv  om  hon  inte  fick  sin  vilja  igenom.  Han  berättade  att  det  kändes  märkligt  att  det  gick  så  enkelt.  Dottern  slutade  så  gott  som  omedelbart  med  sina  försök  att  manipulera  med  hjälp  av  sina  känslor.  Klienten  fortsatte:  ”När  det  är  fråga  om  viktiga  konflikter  diskuterar  vi  saken  och  konstaterar  att  vi  inte  kommer  till  samförstånd,  men  att  vi  inte  heller  behöver  göra  det.  Huvudsaken  är  att  vi  vet  hur  läget  känns  och  vad  vi  tänker  om  det.  Vi  har  äntligen  lärt  oss  respektera  varandras  känsloaktivitet,  och  det  har  storligen  underlättat  vårt  liv  tillsammans.”  

 Att  gå  över  gränser  i  sin  omsorg  om  andras  känslor  resulterar  i  en  situation  där  man  så  att  säga  tar  ansvar  för  en  annan  människas  känsloliv.  Men  det  är  inte  fråga  om  ett  ansvar,  för  ansvar  är  ju  frihet  och  i  en  sådan  situation  känner  man  just  inte  frihet.  Att  ta  ansvar  innebär  här  i  själva  verket  att  kräva.  Ansvar  och  krav  är  varandras  motsatser.        Om  jag  försöker  kontrollera  dina  emotioner  får  du  makten  över  mig.  Du  hotar  med  missnöje,  ilska  eller  kränkthet,  naturligtvis  inte  med  ord  men  i  din  känsloaktivitet.  Jag  gör  allt  för  att  du  för  all  del  inte  ska  bli  stött  eller  sårad.  Du  får  makt  att  styra  mig.        Det  är  att  manipulera  med  känslor.  En  mamma  hotar  sitt  barn:  ”Om  du  inte  lyder  blir  mamma  sorgsen.”  Så  lärs  vi  redan  som  små  att  använda  känslornas  fjärrkontroll.  Den  som  manipulerar  med  känslor,  det  vill  säga  hotar  andra  med  att  bli  sårad,  arg,  nedslagen  eller  hatisk,  hör  till  dem  som  själv  kan  bli  manipulerad.  Han  lider  i  själva  verket  av  sin  ovana.  Han  lär  andra  att  vara  oärliga.  Det  uppstår  en  atmosfär  där  människor  kontrollerar  sig  själva  för  att  inte  i  misstag  såra  eller  irritera  andra.  Glädjen  och  spontaniteten  i  umgänget  försvinner.        I  sin  känslo-­‐  och  tankeverksamhet  är  människan  fri.  Försöker  man  begränsa  den  friheten,  indirekt  eller  med  vilka  utmärkta  syften  som  helst,  upplevs  det  som  orättvist.  Därför  är  det  viktigt  att  respektera  en  annan  människas  förargelse,  ångest,  ilska  eller  hennes  huvudlösa  förälskelse  och  eufori.  Samma  sak  gäller  en  själv.          När  du  accepterar  mina  känslor  upplever  jag  att  du  respekterar  mig  och  då  är  det  också  lättare  för  mig  att  respektera  dig.      3.2.2  Hur  ska  man  bemöta  negativa  känslor        Känslornas  betydelse  för  människans  reaktioner  och  beteende  är  mycket  större  än  tankarnas.  Tankar  är  reflexioner  av  känslor  inom  intellektets  område.  Man  naturligtvis  kan  vi  också  fungera  i  motsatt  riktning.  Vi  kan  vara  medvetna  om  vårt  vrede,  känna  ansvar  för  det  och  handla  klokt  trots  att  vi  är  arga.        Jag  mår  bra  när  jag  känner  värme,  anspråkslöshet  eller  tacksamhet.  Jag  mår  dåligt  när  jag  känner  neurotisk  vånda  eller  bitterhet.  Det  jag  ”gör”  i  mina  känslor  är  det  som  känns.        Bland  annat  i  skolorna  kunde  man  systematiskt  träna  att  bli  medveten  om  sina  känslor,  till  exempel  så  att  eleverna  när  de  kommer  till  klassrummet  på  morgonen  drar  ett  streck  i  tabellen  nedan,  i  det  område  som  bäst  beskriver  deras  känslotillstånd:           Stark   Ganska  stark   Lite   Obetydligt  

Glädje          Nyfikenhet          Oro          Ilska              Tabellen  kan  under  en  tid  användas  med  några  veckors  mellanrum.  Man  ser  var  största  delen  av  strecken  är  placerade,  vilket  gör  det  lättare  att  diskutera  vad  man  i  klassgemenskapen  känner  för  tillfället.  När  läraren  lägger  ner  tid  på  det  här  visar  han  att  han  värdesätter  känsloverksamheten  och  inte  beskyller  eller  kritiserar.  Barnen  lär  sig  bli  medvetna  om  sina  känslor  och  acceptera  sitt  ansvar  för  dem.  Det  bra  att  till  omväxling  ibland  byta  ut  känslorna  i  exempeltabellen.        Också  i  vuxnas  arbetsgemenskaper  behövs  redskap  för  att  bli  medveten  om  känslorna.  När  man  lyfter  fram  glädje,  entusiasm  och  tacksamhet  så  att  alla  kan  se  dem,  stärks  medvetenheten  om  dem.  Och  när  missnöje,  alienation  och  ilska  får  komma  fram  försvinner  deras  negativa  effekt  och  man  kan  bli  medveten  om  de  praktiska  problem  som  är  förknippade  med  dem  och  behandla  dem  öppet.        När  du  känner  oro  ska  du  stanna  upp  och  medvetet  lyssna  på  din  oro.  När  du  är  rädd  ska  du  ta  dig  tid  och  känna  din  rädsla.  Känn  efter  hur  stor  din  rädsla  är,  var  och  hur  den  känns.  Fråga  inte  dig  själv  varför  du  är  rädd.  Stanna  medvetet  upp  för  att  möta  rädslan  i  dig.  När  du  upplever  sorg  ska  du  öppna  dig  för  sorgen,  känn  den.  Det  betyder  inte  att  du  ska  underblåsa  sorgen,  utan  att  du  identifierar  just  den  sorg  du  känner  i  ditt  inre.          När  du  känner  osäkerhet  och  blyghet,  tillåt  dig  att  uppleva  de  känslorna.    Försök  inte  bli  av  med  dem  utan  känn  dem.  De  är  nyttiga  symtom,  larmsignaler.  Försök  inte  vara  stark  och  säker.  Acceptera  medvetenheten  om  din  osäkerhet.        Om  problemet  inte  behandlas  i  begynnelseskedet  kan  ett  litet  missnöje  växa  sig  till  vrede  och  senare  bli  till  bitterhet  och  slutligen  kanske  till  ursinne.  Bakom  tystnad,  spelad  snällhet  eller  syrlighet  kan  en  människa  utveckla  en  kroniskt  negativ  attityd  och  en  offermentalitet  som  hon  har  svårt  att  bli  medveten  om  som  sin  egen  och  därmed  göra  sig  av  med.        Det  är  inte  förbjudet  att  hata  men  man  får  inte  ge  utlopp  för  hatkänslan  genom  att  slå,  förstöra  eller  handla  destruktivt  på  något  annat  sätt.  Mellan  känslan  och  handlingen  finns  medvetenheten  och  förmågan  till  självdisciplin.  Genom  att  acceptera  medvetenheten  om  din  vrede  kan  du  dämpa  din  impulsiva  lust  att  slå.        När  du  blir  medveten  om  din  irritation  ska  du  bestämma  dig  för  att  agera  vänligt  och  respektfullt.  Det  bryter  din  negativa  känsloaktivitet.  När  du  blir  medveten  om  att  du  är  nedslagen  och  accepterar  det  kan  du  börja  göra  någonting  för  andra  människor,  och  din  nedslagenhet  försvinner.        När  du  mot  din  vilja  börjar  agera  på  ett  livsbejakande  sätt  leds  du  in  i  en  positiv  känsloaktivitet,  och  till  sist  öppnar  sig  också  din  andliga  aktivitet  för  livsenergin.      

I  en  terapisituation  berättar  en  mor  om  hur  svårt  det  är  att  bli  medveten  om  och  respektera  känslor.  Hon  har  två  döttrar  på  20  och  12  år,  Helena  och  Rosita.  Den  yngre  av  dem  är  autistisk.  Helena  ringer  till  sin  mamma  och  ber  henne  hämta  henne  med  bil  från  grannstaden.  Mamman  är  irriterad  för  hon  tycker  att  Helena  mycket  väl  kunde  ta  bussen.  Men  hon  beslutar  åka,  för  det  har  varit  svårt  att  få  kontakt  med  Helena  och  hon  tror  att  det  kanske  kan  lyckas  under  bilfärden.  

     De  samtalar  under  resan  och  Helena  fräser:  ”Du  daltar  alltid  med  den  där  utvecklingsstörda.”  Modern  berättar  att  hon  inte  får  ett  ord  ur  sig  och  att  samma  sak  upprepas  rätt  ofta.  Jag  frågar  henne  vad  hon  känner  i  en  sådan  situation.  Hon  upplever  otvivelaktigt  frågan  som  pinsam  och  svarar  inte  på  den,  utan  berättar  flera  detaljer  om  händelsen.  Efter  en  stund  erbjuder  jag  henne  några  alternativ:  ”Känner  du  upprördhet,  besvikelse,  ångest  eller  vrede?”  Först  vill  hon  neka,  men  tvekar  och  efter  att  ha  funderat  en  stund  börjar  hon  minnas.  Hon  känner  igen  just  de  här  känslorna  i  sig.  Jag  frågar  henne  om  hon  accepterar  ångesten  och  vreden  i  sig  själv.  Hon  blir  igen  pinsamt  berörd  och  säger  att  hon  inte  kan  göra  någonting  åt  sina  känslor.        Om  hon  inte  accepterar  vreden  i  sig  själv,  leder  inte  det  till  att  hon  inte  heller  accepterar  vrede  i  andra,  frågar  jag.  Hon  svarar  jakande.  Jag  säger:  ”Du  reagerar  med  rädsla  och  vrede  på  Helenas  snäsande,  för  du  känner  att  vrede  inte  borde  få  finnas.  Det  får  dig  att  avvisa  din  medvetenhet  om  din  vrede,  och  på  så  vis  kuvar  du  dig  själv.  Och  när  du  är  kuvad  kan  du  inte  tala  med  Helena.  Hon  är  medveten  om  det  draget  i  dig  och  har  lärt  sig  få  makt  över  dig  med  sin  ilska  och  genom  att  hota  med  att  överge  dig.”        Hon  funderar  på  saken  och  sedan  föreslår  jag:  ”Du  kunde  säga  åt  Helena  att  hon  sårar  sig  själv  med  sin  ilska.”  Modern  svarar:  ”Då  skulle  hon  verkligen  bli  arg.”  ”Det  är  viktigt  att  låta  henne  bli  arg  för  att  hon  ska  lära  sig  att  man  inte  får  makt  genom  att  trilskas.  Det  är  sannolikt  att  hon  använder  den  här  metoden  också  med  andra  människor,  vilket  kommer  att  bli  problematiskt  för  henne  till  exempel  i  arbetslivet  och  i  en  parrelation.”  Jag  föreslår:  ”Försök  att  medvetet  öva  dig  i  att  acceptera  vreden.  Tala  om  allt  det  här  med  henne,  så  att  också  hon  vet  att  du  tänker  börja  träna  att  acceptera  och  respektera  vredes-­‐  och  övergivenhetskänslor.”  

   Det  är  omöjligt  att  tvinga  en  annan  (eller  sig  själv)  att  känna  eller  inte  känna  på  något  visst  sätt.  När  man  förbjuder  en  som  är  arg  att  vara  arg  blir  han  ännu  argare.  Att  försöka  hjälpa  en  person  som  är  deprimerad  genom  att  beskriva  allt  det  goda  i  hennes  liv  upplevs  av  henne  som  sårande.  Krav,  kritik,  förbud  och  logiska  förklaringar  hjälper  inte  när  det  är  fråga  om  emotioner.  De  ger  vanligen  precis  motsatt  effekt.  För  att  emotioner  ska  kunna  behandlas  måste  de  få  existera.        Till  och  med  i  en  terapisituation  är  det  svårt  att  få  en  klient  att  verkligen  beskriva  sina  känslor.  Då  man  frågar  hur  rädslan  känns  eller  hur  en  person  känner  igen  sin  nervositet,  är  svaren  ofta  beskrivningar  av  varför  och  av  vilken  orsak,  det  vill  säga  alla  möjliga  yttre  faktorer.  En  klient  kan  och  får  bli  irriterad.  Det  är  ju  så  vanligt  att  människor  inte  vill  vara  medvetna  om  sin  frihet  och  sitt  ansvar.  Så  är  det  både  i  terapin  och  i  vardagen.    En  cirka  50-­‐årig  kvinnlig  klient,  Carla,  beskriver  en  aha-­‐upplevelse.  Hon  träffade  sitt  barnbarn  Anna  som  surade  och  var  arg  för  att  hon  inte  fick  sin  vilja  igenom  i  någon  sak.  Carla  berättade  att  den  här  gången  kom  hon  ihåg  att  man  får  vara  arg  och  att  ilska  inte  är  förbjuden.  Hon  upplevde  insikten  som  en  lättnad  och  beskrev  känslan:  ”När  jag  är  arg  är  min  ilska  min,  den  är  min  sak.  Jag  kan  inte  beskylla  andra  för  den.  Jag  började  inte  lugna  ner  Anna  och  det  ledde  till  att  hennes  ilska  ganska  snart  gick  över.  Min  normala  reaktion  är  att  man  inte  får  vara  arg.  Ilska  är  fult,  man  ska  vara  glad  och  snäll.”        Hon  fortsätter:  ”När  min  man  säger  åt  mig  att  jag  inte  får  vara  arg,  då  blir  jag  bara  ännu  argare.  Det  är  alldeles  förfärligt  att  man  inte  ska  få  vara  arg.”  Jag  tolkar:  ”Om  du  blir  förbjuden  att  vara  arg  känns  det  orättvist,  kränkande.  Det  är  verkligen  fel,  för  

människan  är  fri  att  känna.  Det  är  orättvist  också  om  det  är  du  själv  som  nekar  dig  friheten  att  känna  ilska.  Du  upplever  det  som  en  oförrätt,  vilket  det  också  är.  Och  även  på  det  reagerar  du  med  ilska.”  Hon  funderar  på  det  jag  sagt  och  suckar  av  lättnad.  Om  en  stund  fortsätter  jag:  ”Och  å  andra  sidan,  ifall  du  försöker  styra  din  mans  känslor  betyder  det  att  du  försöker  begränsa  hans  frihet  och  ansvar.  Det  skulle  säkert  kännas  kränkande  för  honom,  och  även  han  skulle  sannolikt  reagera  med  uppror.”    SUND  OCH  SJUK  VREDE    Du  blir  naturligtvis  rädd  och  arg  om  någon  anfaller  dig  på  gatan.  Rädsla  och  vrede  är  sunda  känslor.  I  en  farlig  situation  är  det  viktigt  att  du  är  medveten  om  hotet  –  det  är  just  genom  att  reagera  med  känslor  av  rädsla  eller  vrede  som  du  meddelar  din  kropp  att  du  snabbt  behöver  ta  alla  dina  krafter  i  bruk.  Stresskänslor,  rädsla  och  vrede,  ger  upphov  till  en  stressreaktion.  Ditt  neurologiska  system  dirigerar  ditt  hormonella  system  att  producera  stresshormoner,  vilket  snabbt  ger  dig  krafter.  En  sådan  försvarsmekanism  är  sund  då  din  rädsla  och  vrede  står  i  proportion  till  det  verkliga  hotet.        Om  rädslan  eller  vreden  är  under-­‐  eller  överdimensionerade  är  de  ett  tecken  på  en  neurotisk  inställning,  som  alltid  kännetecknas  av  förnekande  av  medvetenhet,  av  censur  och  ofta  även  avund.  På  den  andliga  nivån  kan  den  beskrivas  som  en  öppning  mot  negativa  metafysiska  energier.  En  arg  människas  energifält  är  negativt.  Det  strålar  från  det  och  att  vara  nära  det  känns  inte  bra.        Om  en  lärare  kommer  till  klassrummet  och  märker  att  det  råder  allmänt  kaos  och  eleverna  slåss  och  kan  skada  varandra,  slår  han  näven  i  bordet  och  ropar:  ”Nu  slutar  ni  slåss!”.    Vrede  innebär  kraft,  och  det  är  vad  man  behöver  i  en  nödsituation.  Vreden  är  ett  tecken  på  att  läraren  reagerar  starkt  och  bryr  sig  mycket  om  att  barnen  har  det  bra.  Att  bry  sig  om  är  kärlek.    NEGATIVA  KÄNSLOR  SMITTAR  Det  är  svårt  att  möta  rädsla  och  vrede  utan  att  själv  bli  betryckt.  När  sekreteraren  på  hälsocentralen  får  ett  tionde  samtal  från  en  frustrerad  och  arg  patient  börjar  måttet  vara  rågat.  Hon  orkar  inte  längre  ta  emot  alla  dessa  beskyllningar,  krav  och  hot.  Men  i  hennes  arbete  är  det  bara  ett  faktum  att  patienter  och  anhöriga  ofta  är  mycket  oroliga  och  därför  beter  sig  en  del  av  dem  mer  aggressivt  än  vad  som  är  vanligt.  Den  som  i  ett  sådant  arbete  hoppas  på  att  slippa  träffa  arga  människor  blir  säkert  besviken.  Det  är  viktigt  att  acceptera  och  bli  medveten  om  patientens  eller  klientens  vrede.  Upplever  han  att  man  accepterar  hans  misströstan,  rädsla  och  nöd  som  hos  honom  tar  aggressiva  uttryck,  då  smittar  också  denna  acceptans.  Han  reagerar  med  att  respektera  sig  själv  och  därmed  också  sekreteraren  som  står  framför  honom.  Patienten  har  blivit  sedd  och  han  känner  att  han  har  ett  människovärde.        Respekten  innebär  naturligtvis  inte  att  man  till  exempel  ger  patienten  privilegier,  som  att  gå  före  andra  i  kön  eller  liknande.  Han  behandlas  precis  som  alla  andra.  Men  han  får  känna  vrede,  och  man  kritiserar  inte  hans  känsla  eller  ställer  krav  på  grund  av  den.  Hans  vrede  kan  också  vara  en  av  orsakerna  till  hans  fysiska  sjukdom.        Om  vi  däremot  försöker  agera  så  att  en  annan  människa  inte  ska  bli  arg,  undviker  vi  allt  sådant  som  kunde  göra  henne  arg  eller  sårad.  På  så  sätt  ger  vi  makt  åt  vreden.  Hon  känner  det  och  utnyttjar  det.  Det  ger  näring  åt  hennes  aggressivitet.  Undviker  vi  medvetenhet  om  hennes  aggressivitet,  underblåser  vi  den  i  själva  verket  och  gör  henne  illa.        Ibland  frågar  man  om  det  är  bra  att  visa  vrede.  Man  rentav  uppmanar  människor  att  berätta  om  sin  vrede  och  sin  känsla  av  att  ha  blivit  sårad.  Vänner  emellan  kan  det  ibland  

vara  klokt,  men  är  det  klokt  av  en  läkare  som  är  irriterad  på  sin  patient  att  börja  beskriva  sina  känslor?  Är  det  rätt  av  en  lärare  att  skrika  åt  en  elev  som  hon  blivit  arg  på?  Tycker  din  hustru  om  att  du  fräser  åt  henne?  Känns  det  bra  när  din  förman  skäller  ut  dig  i  ilskan?  Man  behöver  inte  visa  sina  negativa  känslor  för  en  annan  människa,  det  räcker  att  du  är  medveten  om  dem  i  dig,  känner  att  du  har  ansvar  för  dem  och  behandlar  dem  som  ditt  eget  problem.        Det  allra  sämsta  alternativet  är  att  du  sviker  dig  själv  genom  att  försöka  verka  lugn,  för  att  bevisa  för  dig  själv  att  du  inte  känner  vrede.  Du  känner  vrede  men  samtidigt  förtränger  du  strängt  din  medvetenhet  om  den.  Graden  av  förträngning  har  fördubblats  i  dig,  och  med  den  har  också  din  inre  press  stigit.  Det  är  mycket  påfrestande.  Det  är  bättre  att  vara  en  smula  arg  än  att  svika  sig  själv.  Därför  är  det  nödvändigt  att  vara  storsint  i  fråga  om  andra  och  se  genom  fingrarna  med  deras  övergående  vresighet.      RÅD  OM  HUR  MAN  MÖTER  NEGATIVA  KÄNSLOR  Försök  att  öppet  och  intresserat  iaktta  och  vara  medveten  om  oro,  rädsla,  missnöje,  bitterhet,  depression  eller  vrede.  Förhåll  dig  accepterande  och  respektfull  till  de  här  känslorna.        Känslor  smittar  lätt,  missnöje  breder  ut  sig,  på  skratt  reagerar  man  med  glädje  och  rädsla  blir  med  tiden  en  kollektiv  rädsla.    Försök  medvetet  undvika  fällan  att  reagera  på  rädsla  med  rädsla  eller  på  vrede  med  vrede.  Om  möjligt,  ge  dig  själv  lite  tid,  till  exempel  genom  att  räkna  till  tio  eller  genom  att  medvetet  andas  in  djupt  några  gånger  för  att  inte  gå  i  de  negativa  energiernas  fälla.        Fundera  på  om  det  i  den  här  situationen  finns  någon  praktisk  sak  som  kan  rättas  till  för  att  lätta  på  pressen.  Fråga  vad  den  andra  parten  väntar  sig  att  du  ska  göra.  Gå  inte  med  i  tvisten.  Det  är  en  fälla.  Hantera  det  praktiska  ärendet  på  ett  redigt  och  klart  sätt.          Undvik  frågan  ”Varför  är  du  arg?”  Den  innehåller  två  riskfaktorer.    För  det  första  tolkas  den  så  att  man  inte  får  vara  arg.  Det  ger  press  på  att  censurera  medvetenheten  om  vreden.  För  det  andra  riktar  frågan  uppmärksamheten  på  yttre  faktorer:  vad  är  orsaken  till  att  du  är  så  där  arg?  Frågan  ”varför”  stärker  föreställningen  att  en  neurotisk  emotion  har  en  rationell  utgångspunkt.  Den  förstärker  personens  offerattityd  och  beaktar  inte  hans  eget  ansvar  för  sin  känsloaktivitet.        Begär  inte  av  dig  själv  förmåga  att  stilla  en  annan  människas  vrede,  ifall  inte  blidkande  av  arga  människor  ingår  i  din  arbetsbeskrivning.  Acceptera  ilskan,  det  är  den  här  personens  sätt  att  fungera  i  livet.  Koncentrera  dig  på  att  sköta  den  praktiska  delen.  En  stor  del  av  människorna  är  konstant  arga.        Om  någon  försöker  såra  dig,  kom  då  ihåg  att  du  är  fri  att  reagera  och  att  du  ansvarar  för  din  reaktion.  Ifall  någon  försöker  skuldbelägga  dig,  var  medveten  om  det.  Undvik  att  inta  försvarsattityd  och  rikta  din  uppmärksamhet  på  personens  agerande.  Kan  du  eventuellt  säga:  ”Jag  har  på  känn  att  du  skuldbelägger  dig  själv”.  Om  du  i  en  sådan  situation  känner  dig  som  ett  uppgivet  offer  betyder  det  att  du  har  en  offerattityd.  Du  har  gett  makten  åt  en  annan  människas  elakhet.  Genom  att  bli  medveten  om  det  kan  du  oskadliggöra  den  makt  du  har  gett  bort.        Om  möjligt,  försök  möta  emotioner  öppet  och  respektfullt,  genom  att  tala  om  dem.  Till  en  som  är  arg  kan  du  kanske  säga:  ”Jag  tycker  att  du  verkar  missnöjd  och  frustrerad.  Stämmer  det?”  Han  svarar  kanske:  ”Det  är  du  som  är  arg”.  På  det  kan  du  svara:  ”Jag  hade  bara  en  sådan  känsla.”  Du  behöver  inte  gå  in  på  några  förklaringar.  Lämna  honom  medvetet  ensam.  En  människa  vill  inte  tappa  ansiktet  inför  en  annan.  Men  när  man  går  

till  sängs  tänker  man  ofta  på  vad  man  hört  under  dagen.  Också  i  sömnen  behandlar  människor  den  medvetenhet  som  de  i  vaket  tillstånd  vägrat  befatta  sig  med.        Genom  att  tala  med  respekt  om  en  annan  människas  emotioner  visar  du  att  du  inte  har  några  förväntningar  visavi  dem  och  att  du  inte  censurerar  dem.  Den  inställningen  smittar  kanske  av  sig  på  henne.  Undvik  att  säga:  ”Du  är…”  Det  är  stämplande.  Tala  om  sådant  som  finns  i  henne  eller  om  hur  hon  fungerar.  Eftersom  vrede  upplevs  som  förbjuden  undviker  du  kanske  att  använda  det  ordet  och  talar  i  stället  om  missnöje,  frustration  och  stress.  De  har  ungefär  samma  betydelse,  men  man  står  lättare  ut  med  att  höra  dem  uttalas.              Förutsätt  inte  att  den  du  talar  med  accepterar  din  fråga  eller  det  du  säger.  Om  du  förväntar  dig  eller  tar  för  givet  att  han  ska  acceptera  det  du  säger,  är  du  fordrande  och  skapar  hinder  för  kontakten.  Var  alltid  respektfull.  Bedöm  situationen  ur  ett  vidare  perspektiv.  Vilken  betydelse  har  den  här  saken  för  livet?  Kommer  du  att  komma  ihåg  hela  saken  om  ett  år?  Om  inte,  så  är  det  just  ingen  idé  att  fundera  på  den.  Genom  att  avstå  från  en  fördömande  attityd  befriar  du  dig  själv  från  onödig  press.  Kärlek  är  en  starkare  energi  än  vilka  som  helst  negativa  emotioner.      KÄNNER  DU  SKULD  OCH  SKAM?    En  sund  skuldkänsla  visar  att  man  är  medveten  om  att  ha  handlat  fel.  Handlingen  kan  till  exempel  ha  byggt  på  lögnaktighet,  perfektionssträvan  eller  avund.  Skuld  och  skam  är  alltså  sunda  symtom.  De  är  tecken  på  att  larmsystemet  fungerar.  Genom  att  tillåta  skuldkänslan  och  reflektera  över  situationen  kan  man  bli  medveten  om  i  vilket  avseende  man  gjort  fel  i  sina  syften  och  känslor.    Det  är  viktigt  att  känna  och  inse  sin  skuld  och  att  inte  fly  den.  Den  är  ett  bevis  på  etisk  förmåga.          Neurotisk  skuldkänsla  är  en  följd  av  att  människan  dömer  och  skuldbelägger  sig  själv.  Det  är  en  negativ  emotionell  aktivitet  som  orsakar  onödig  ångest  och  press,  till  och  med  tryck  över  bröst  och  hjärta.  Överdriven  skuldkänsla  känns  alltid  orättvis.  Man  kan  inte  acceptera  den  och  man  reagerar  med  att  revoltera  eller  bli  deprimerad.        Skuldkänslan  är  ett  tecken  på  att  man  inser  sitt  misstag  men  inte  accepterar  medvetenheten  om  den,  utan  kämpar  mot  sin  medvetenhet  genom  att  skuldbelägga  sig  själv.  Att  skuldbelägga,  fördöma  och  moralisera  är  censurmetoder.    

En  klient  berättar  att  han  har  upplevt  mycken  skuld  i  sitt  liv,  redan  från  tidiga  år.    Jag  ber  honom  berätta  hur  skuld  känns.  ”Jag  kan  inte  känna  skuld  för  då  fastnar  jag  i  den.  Han  är  kopplad  vid  skuldkänslan  just  för  att  han  aldrig  har  tillåtit  sig  att  känna  den  skuld  som  han  känner.  Om  han  tillät  sig  att  känna  och  vara  medveten  om  sin  skuld  och  sin  skuldbeläggande  attityd  skulle  han  ha  möjlighet  att  befria  sig  från  båda.  

 Jag  tror  att  den  överlägset  största  delen  av  människans  skuld  består  av  neurotiskt  skuldbeläggande  av  sig  själv  och  att  endast  en  liten  del  är  sund  skuldkänsla.        En  människa  som  skuldbelägger  sig  själv  beskyller  också  andra  människor  och  livet,  och  tvärtom  naturligtvis.  Det  man  i  sig  själv  gör  åt  sig  själv  gör  man  också  i  förhållande  till  andra.        Det  sägs  att  en  psykopat  inte  känner  skuld.  Hon  använder  ofta  sin  sociala  begåvning,  sin  intelligens,  kreativitet  och  förmåga  att  manipulera  känslor  utomordentligt  skickligt  och  lyckas  nästan  i  det  oändliga  bedra  sina  medmänniskor,  och  kanske  också  sig  själv.  Hon  har  en  medvetenhet  som  också  innehåller  etisk  känsla,  men  hon  är  van  att  så  

effektivt  förneka  medvetenheten  om  sin  skuld  att  det  verkar  som  om  hon  inte  hade  något  samvete  alls.        Inom  vården  händer  ofta  att  en  vårdare  som  märker  att  en  patient  har  skuldkänslor  reagerar  med  att  försöka  eliminera  skuldkänslan  med  rationella  förklaringar.  Han  försöker  få  patienten  att  tro  att  denna  inte  själv  har  orsakat  sin  sjukdom.  Det  vore  bättre  att  hjälpa  patienten  att  bli  medveten  om  sin  skuld,  att  acceptera  sin  känsla  och  på  så  sätt  märka  att  hon  dömer  sig  själv.  Sedan  kan  hon  öppet  begrunda  sin  egen  psykiska  aktivitet  och  sin  livsföring  som  har  kunnat  bidra  till  att  hon  insjuknade.  Det  skadar  aldrig  att  fundera  på  sig  själv  om  man  gör  det  med  goda  avsikter.  Frihet  och  självrespekt  existerar  endast  i  sanningen.    

En  läkare  berättar  om  sin  överdrivna  snällhet  och  sin  ständigt  pinande  känsla  av  skuld:  ”Hela  mitt  liv  har  snällheten  varit  en  tvångströja  för  mig.  Jag  är  snäll  mot  min  mor,  min  bror  och  mina  barn.  Också  i  arbetet  lyssnar  jag  alltid  på  vad  andra  behöver  och  ger  mitt  allt.  För  mig  räcker  det  inte  med  vanligt  beröm  för  min  duglighet  och  skicklighet.  Jag  måste  få  höra  vad  jag  har  gjort  och  varför  det  är  så  bra.  Annars  tror  jag  inte  att  de  menar  allvar.    Jag  vill  att  alla  ska  vara  nöjda  med  mig  och  att  jag  ska  fatta  enbart  goda  beslut.  Till  och  med  min  förman  säger  att  han  inte  skulle  klara  sig  utan  mig  .”        Jag  frågar  henne  hur  den  här  snällheten  känns,  och  efter  en  stunds  tvekan  svarar  hon:  ”Det  är  någonting  plågsamt  med  den,  en  evig  skuldkänsla.”  Jag  bekräftar  iakttagelsen  med  att  konstatera  att  hon  alltså  ständigt  har  dåligt  samvete.  Hon  medger  det  genast.        Jag  noterar:  ”Du  har  inte  sluppit  din  skuldkänsla  trots  att  du  försökt.  ”Hon  tillstår  det  och  är  tyst  en  stund.  Sedan  ber  jag  henne  beskriva  skuldkänslan.  ”Det  är  svårt,  jag  känner  sorg  och  bitterhet.  När  min  bror  gjorde  självmord  sa  mina  föräldrar  att  det  var  mitt  fel  för  att  jag  inte  tog  hand  om  honom.  Vid  samma  tid  fick  jag  mitt  första  barn  och  var  oerhört  lycklig  när  det  här  inträffade.”        Jag  fortsätter  med  känslan:  ”Hur  känns  dåligt  samvete  i  sig?”  ”Det  känns  illa,  det  är  som  ett  fängelse,  smärta,  sorg…”  ”Du  försöker  bli  av  med  det,  varför  är  det  ett  fängelse.  Stanna  upp  och  känn  och  bli  medveten  om  din  skuldkänsla.”  Den  finns  ständigt,  tillsammans  med  mamma,  med  min  bror,  när  jag  är  ensam.”  Jag  tolkar  detta:  ”Du  är  fånge  där  och  försöker  ständigt  avvisa  medvetenheten  om  din  skuldkänsla.  Denna  fortgående  ansträngning  styr  hela  tiden  din  psykiska  aktivitet.”  Hon  suckar  och  fortsätter:  ”Ja,  jag  var  så  lycklig  när  jag  fick  mitt  barn.  Samtidigt  fick  jag  dåligt  samvete.  Jag  får  inte  känna  lycka.”  ”Glädje  skulle  innebära  att  du  svek  din  skuldkänsla.”  ”Hela  mitt  liv…  Att  någon  skulle  bli  ledsen  på  grund  av  mig  känns  som  en  katastrof.”  I  själva  verket  menar  hon  att  hon  känner  en  katastrofal  rädsla  för  att  bli  medveten  om  sorgen  som  skuldkänslan  ger  upphov  till.        Jag  fortsätter:  Du  kände  en  oerhört  stor  glädje,  det  vill  säga  kärlek  och  samtidigt  en  enorm  skuld.  Kärlek,  lycka  och  skuld  smälte  i  dig  samman  till  en  och  samma  upplevelse.  Du  gjorde  allt  för  att  vara  snäll,  och  accepterad  av  alla  för  att  slippa  vara  medveten  om  din  skuldkänsla.  Dina  föräldrar  beskyllde  dig  på  helt  orättvisa  grunder.  Det  såg  du  inte  och  ville  inte  bli  medveten  om  dina  föräldrars  skuldbeläggande  inställning,  och  därför  startade  du  en  spiral  av  skuldbeläggande  i  dig  själv.  För  dig  blev  lycka  någonting  förbjudet.”  Hon  svarar:  ”Just  det,  just  så  gick  det…”        Hon  lider  av  en  tung  skuldkänsla  eftersom  hennes  föräldrar  beskyller  henne  för  broderns  självmord.  Föräldrarnas  förtvivlade  och  destruktiva  utväg  var  att  

censurera  sin  skuld  genom  att  skuldbelägga  sitt  eget  barn.  De  måste  ha  haft  en  stark  kultur  av  skuldbeläggande  redan  innan  sonen  gjorde  självmord.  

   ATT  FÖRLÅTA  ELLER  SLUTA  DÖMA?      Vi  har  varken  rätt  eller  makt  att  döma  en  annan  människa,  eller  ens  oss  själva.  Vår  frihet  och  vårt  ansvar  (vår  plikt)  ger  oss  möjlighet  att  försöka  respektera  och  göra  gott  mot  varandra,  och  därmed  också  mot  oss  själva.    Också  Bibeln  ger  rådet:  ”Döm  inte  så  blir  ni  inte  dömda.”        Har  vi  inte  rätt  att  döma  så  har  vi  i  djupare  mening  inte  heller  rätt  att  förlåta.  Med  förlåtande  menar  jag  nu  inte  den  artiga  vanan  att  be  om  ursäkt  när  man  till  exempel  i  misstag  skuffat  till  någon.          Din  granne  har  gjort  någonting  riktigt  illa  mot  dig.  Det  har  gått  en  tid  men  du  är  alltjämt  bitter,  rädd  och  arg.  Du  dömer  honom,  det  vill  säga  censurerar  medvetenheten  om  det  som  skett.  När  du  tar  rollen  av  domare  undertrycker  du  dig  själv.        Du  behöver  inte  förlåta,  det  räcker  att  du  slutar  döma.  När  du  accepterar  medvetenheten  om  att  din  granne  handlade  just  så  elakt  som  han  gjorde,  befrias  du  från  din  vrede  och  kan  på  ett  balanserat  sätt  börja  tänka  på  vad  som  kunde  göras  för  att  korrigera  saken.        Rätt  ofta  ser  man  hur  barn  instrueras  att  be  varandra  om  förlåtelse  och  kanske  också  att  krama  varandra  som  avslutning  på  grälet.  Med  goda  avsikter  fostrar  man  då  barnen  till  falskhet  och  till  att  iklä  sig  en  social  mask.  Det  räcker  att  man  hjälper  parterna  i  kontroversen  att  var  för  sig  bli  medvetna  om  på  vilket  sätt  de  handlar  mot  sig  själva  i  den  här  situationen.  Att  såra  en  annan  är  ett  tecken  på  att  man  sårar  sig  själv  i  sina  känslor.    3.2.3  Alltför  snäll  eller  ansvarskännande    Att  vara  för  snäll  är  neurotiskt.  Det  är  inte  kärlek  utan  något  slags  mask.  En  människa  försöker  vara  till  lags  och  förnekar  sina  egna  åsikter,  sina  förhoppningar  och  sin  handlingsförmåga.  Hon  respekterar  inte  sig  själv  och  därmed  inte  heller  andra.  Hon  agerar  inte  öppet  och  ärligt.    

En  klient  berättar:  ”Det  är  konstigt  att  jag  alltid  reagerar  så  beskedligt.  Det  förargar  och  förvånar  mig.”  Jag  frågar  hur  denna  överdrivna  snällhet  känns,  och  hon  svarar:  ”Jag  känner  mig  falsk,  förstelnad.  När  min  exman  ringer  reagerar  jag  mot  min  vilja  inställsamt.  När  han  föreslår  någonting  som  jag  inte  gillar,  svarar  jag  med  att  berömma  hans  idé.  Jag  är  nog  mycket  tillknäppt.”  Jag  ber  henne  beskriva  känslan  ytterligare.  Hon  svarar:  ”Den  är  mycket  obekväm,  motbjudande.  Jag  tänker  genast  på  hur  det  ska  gå  att  lösa  det  här.  Jag  vill  ju  vara  en  ordentlig  medmänniska  för  honom.”        Jag  ber  henne  beskriva  mannen  med  några  ord.  ”Han  är  sårad,  skadad,  oförmögen,  svag,  ett  offer…  Men  samtidigt  är  han  enormt  snäll,  han  vill  väl,  han  är  rädd  för  livet,  han  kan  inte  leva.”  Jag  tolkar:  ”Och  allt  detta  har  du  mycket  svårt  att  se  i  honom.  Du  upplever  medvetenheten  om  sårbarheten,  svagheten  och  livet  som  en  stor  fara.  Och  du  gör  allt  för  att  det  inte  ska  synas  hos  din  exman  och  genom  honom  i  dig  själv.”  Hon  funderar  och  svarar:  ”Just  så  är  det…”  

     I  slutet  av  sessionen  bekräftar  jag  medvetenheten  om  de  mänskliga  rikedomarna:  ”Genom  din  exman  är  du  framför  allt  medveten  om  ärlighet,  mod  och  liv  i  honom  och  i  dig  själv.”  

 Om  jag  lider  av  överdriven  snällhet  ingår  ofta  ett  krav  på  att  ingen  ska  få  vara  missnöjd  med  mig.  Jag  känner  en  stark  press  på  att  alla  i  alla  lägen  ska  acceptera  mig.    Kravet  är  riktat  till  mig  själv  men  också  till  andra  och  orsakar  en  motreaktion  hos  dem:  de  tar  avstånd  för  att  skydda  sig  mot  mina  negativa  energier.        Bakom  neurotisk  snällhet  ligger  ofta  en  rädsla  för  att  bli  kritiserad  och  övergiven.  Jag  är  rädd  att  andra  inte  ska  acceptera  mig,  att  jag  ska  bli  separerad  från  andra  och  lämnas  utanför.  Den  här  rädslan  beror  på  att  jag  är  rädd  att  bli  medveten  om  att  jag  kritiserar  mig  själv,  överger  mig  själv  och  därmed  isolerar  mig  och  överger  andra.        Överdriven  snällhet  är  också  att  inte  kunna  säga  nej  när  man  vill  eller  borde  göra  det.  Att  säga  nej  är  att  tillåta  ett  förbud,  vilket  naturligtvis  är  nödvändigt  i  livet.  När  någon  upplever  det  som  mycket  förbjudet  att  neka,  är  det  ett  uttryck  för  en  stark  rädsla  att  bli  medveten  om  sin  egen  negativa  inställning.  När  man  säger  nej  erkänner  man  däremot  sina  gränser:  jag  orkar  inte,  kan  inte.  Krav  på  perfektion  och  en  attityd  av  gränslöshet  (storhetsvansinne)  hindrar  människan  att  se  sin  förmågas  och  sina  resursers  begränsning.  Har  man  stränga  och  oändliga  förväntningar  på  sig  själv  kräver  man  också  oändligt  mycket  av  andra.        Svårigheten  att  säga  nej  kan  också  bottna  i  att  man  genom  att  säga  nej  blir  medveten  om  en  benägenhet  att  inom  sig  säga  nej  till  allt  som  innebär  glädje,  framgång,  avspändhet  eller  njutning.  När  man  säger  nej  avslöjas  den  negativa  inställningen  till  det  goda  (avunden).        Medmänniskorna  förnimmer  det  här.  De  upplever  det  som  ett  obehagligt  och  oärligt  beteende  och  försöker  därför  hålla  avstånd.  De  vill  inte  att  självförnekelsen  ska  smitta  av  sig  på  dem.  Och  eftersom  vi  alla  i  viss  mån  lider  av  självförnekelse,  väcks  medvetenhet  om  detta  problem  i  också  i  dem.  Ingen  vill  väl  få  en  sådan  medvetenhet  väckt.  På  grund  av  identifikation,  den  inre  spegeln,  irriterar  därför  ett  inställsamt  beteende  andra.      

En  73-­‐årig  kvinna  kommer  till  analys  och  berättar  först  om  sina  många  fysiska  sjukdomar.  Hon  har  varit  sjukledig  största  delen  av  sitt  liv.  Hon  berättar  att  hennes  ryggmuskler  blivit  så  dåliga  att  hela  ryggen  är  som  en  stålskiva  som  inte  går  att  böja.  Sedan  fortsätter  hon  spontant:  ”Hela  livet  har  jag  varit  så  snäll.  Alla  bara  prisar  mig  för  att  jag  är  så  snäll.  Men  där  finns  någonting  som  irriterar  mig  väldigt  mycket.”        Jag  frågar  henne  vad  hon  associerar  sund  snällhet  med.  Hon  svarar  omedelbart:  ”Med  att  göra  någonting  gott  och  vara  glad  över  det.  Jag  fortsätter  med  att  fråga  vad  hon  associerar  neurotisk  snällhet  med.  Hon  säger:  ”Med  att  göra  någonting  gott  och  vara  arg  för  det.”  Jag  ger  henne  tid  att  i  tysthet  lyssna  till  sina  egna  ord,  som  direkt  avslöjar  hennes  inre.  Hon  är  arg  när  hon  gör  gott.        Efter  en  stund  fnyser  hon:  ”Hela  mitt  liv  har  jag  levat  i  rädsla.”  Jag  ber  henne  berätta  om  denna  rädsla.  Hon  svarar  genast:  ”  Den  är  någonting  ont.  När  man  är  rädd  kan  man  inte  göra  någonting  gott.”  Det  kan  tolkas  som  att  hon  hela  livet  har  ansträngt  sig  för  att  undvika  sin  medvetenhet  om  sin  ondska.  Hon  gör  allt  för  att  ingen  ska  reagera  negativt  på  henne,  eftersom  det  för  henne  själv  skulle  avslöja  medvetenheten  om  hennes  egen  negativitet,  det  onda  i  henne.  Hon  har  ansträngt  sig  oerhört  och  spänt  sig  psykiskt  och  därmed  också  fysiskt.  Det  är  inte  konstigt  att  

hon  varit  sjuk  största  delen  av  livet  (men  det  här  är  förstås  inte  den  enda  anledningen  till  hennes  sjukdomar).          Vilka  uttryck  tar  sig  då  det  onda  i  henne?  Det  är  det  vanliga,  hon  ältar  problem  och  bekymrar  sig,  överdriver  tänkbara  hot  och  målar  upp  katastrofer.  Hon  drar  sig  till  minnes  hur  den  eller  den  saken  sårade  henne.  Hon  vidmakthåller  oro,  spändhet  och  ilska.  Därmed  nekar  hon  sig  rätten  att  känna  glädje,  sorglöshet  och  tacksamhet.  

 Ordet  snäll  är  problematiskt.  I  dag  är  det  väl  ingen  som  vill  kallas  snäll.  Snällhet  kopplas  så  starkt  till  det  att  undertrycka  sig  själv.  Om  man  med  snällhet  menar  kärleksfulla  handlingar  så  är  det  naturligtvis  bara  bra,  men  en  snällhet  som  bottnar  i  vilja  att  bli  accepterad  är  problematisk.  Jag  skulle  inte  kalla  någon  människa  snäll,  i  stället  skulle  jag  säga  att  hon  är  vänlig,  anspråkslös  och  kärleksfull.    

     En  trettioårig  sjuksköterska  berättar  att  hennes  pojkvän  ofta  är  så  arg  att  hon  inte  kan  försvara  sig  mot  honom.  Sedan  säger  hon:  ”Hur  ska  jag  någonsin  kunna  försvara  mig?”  Jag  tolkar  detta:  ”Eller  menar  du  hur  ska  jag  någonsin  vilja  försvara  mig?”  Hon  funderar  på  det  en  stund  och  fortsätter:  ”Min  pojkvän  sa  till  mig  att  jag  formligen  tigger  om  att  han  ska  trampa  på  mig.  Jag  blev  rasande.”  Du  blev  rasande  på  medvetenheten  om  att  du  inbjuder  till  att  bli  trampad  på.  Du  har  alltså  för  vana  att  trampa  på  dig  själv.”  (Även  om  så  vore  har  ingen  ändå  rätt  att  kuva  en  annan  människa.)  

 FÖR  MYCKET  ANSVAR  Det  talas  om  att  människor  tar  för  mycket  ansvar.  Det  betyder  ju  att  de  tar  sig  för  mycket  frihet.  Ansvar  förutsätter  frihet  och  frihet  ger  ansvar.  Uttrycket  är  motsägelsefullt.        Det  är  ganska  vanligt  att  till  exempel  ett  barn  till  en  alkoholist  tar  ett  mycket  stort  ansvar  för  familjen.  Barnet  lär  sig  rätt  tidigt  att  sköta  om  sina  småsyskon,  laga  mat  och  städa.  Barnet  kan  rentav  se  sig  som  ansvarig  för  att  pappa  (eller  mamma)  dricker.  Han  gör  allt  för  att  undvika  medvetenheten  om  pappans  alkoholism.        Det  är  inte  fel  att  han  tar  hand  om  småsyskonen.  Han  vill  ju  väl  och  att  syskonen  ska  ha  det  bra.  Det  är  ett  kärleksfullt  agerande.  Men  inom  sig  känner  han  inte  kärlek  eller  tacksamhet.        Ett  barn  till  en  alkoholist  känner  verkligen  ingen  frihet.  Han  känner  krav  och  ett  plågsamt  tvång  att  sköta  familjen.  Det  han  måste  göra  ingår  inte  i  hans  frihet,  är  inte  på  hans  ansvar.  I  bästa  fall  gör  han  det  han  måste  göra  och  accepterar  medvetenheten  om  att  det  inte  är  hans  uppgift.  Han  handlar  för  att  undvika  de  dåliga  konsekvenser  som  följer  ifall  han  låter  bli  att  handla.    Om  han  faktiskt  handlar  utifrån  en  bedömning  av  situationen,  då  underblåser  han  inte  rädsla,  bitterhet  och  hat.    Viktor  Frankl  som  tillbringade  flera  år  i  koncentrationsläger  accepterade  medvetenheten  om  sin  ställning  som  fånge.  Han  hoppades  inte  på  rättvisa,  eftersom  han  insåg  att  sådana  förväntningar  var  utopiska.  Han  måste  inte  kämpa  mot  sin  medvetenhet,  det  vill  säga  sig  själv.  Han  anpassade  sig  till  det  han  måste  anpassa  sig  till.  Han  klarade  sig  både  fysiskt  och  psykiskt.        Ofta  förknippas  ordet  ”ansvar”  felaktigt  med  tvång.  Tvång  betyder  makt  att  begränsa  friheten,  alltså  ansvaret.  Ansvaret  ligger  i  själva  verket  hos  den  som  har  rätt  att  kräva  och  tvinga.  I  ansvar  ingår  en  vilja  att  handla.  Det  är  ju  naturligt  att  du  inser  din  möjlighet  om  du  ser  att  det  krävs  handling  och  du  har  de  resurser  som  behövs.  Det  beror  på  dig  själv  om  du  använder  din  frihet  och  handlar  eller  om  du  förnekar  din  frihet.  

     Vi  ska  gå  tillbaka  till  situationen  med  den  supande  pappan.  Barnet  anstränger  sig  till  det  yttersta  för  att  dölja  medvetenheten  om  familjens  problem,  och  det  är  just  det  som  är  fällan.  Han  gör  allt  för  att  ingen  ska  se  sanningen.  Han  anstränger  sig  gränslöst  för  att  hindra  medvetenheten  om  att  flaskan  är  viktigare  än  familjen  för  pappan.  Det  är  ett  tecken  på  att  barnet  har  en  stark  attityd  av  censur  och  gränslöshet  (perfektionism,  storhetsvansinne).  Den  kan  också  vara  förknippad  med  avund,  så  att  han  överdriver  sina  svårigheter,  upplever  dem  som  större  än  de  faktiskt  är,  vilket  försämrar  hans  förmåga  att  se  alternativa  sätt  att  förhålla  sig  och  agera.    Han  önskar  och  kräver  av  sig  själv  att  kunna  hindra  fadern  från  att  dricka.        När  barnet  förnekar  sin  medvetenhet  förbjuder  han  kontakten  med  sin  frihet  och  sin  förmåga:  iakttagelseförmågan,  kreativiteten,  omdömet,  initiativkraften  och  modet.  Han  känner  sig  kraftlös,  och  i  den  sinnesstämningen  är  han  det  verkligen.  Samtidigt  känner  han  sig  som  ett  offer  för  omständigheterna:  han  märker  inte  att  han  gjort  sig  till  fånge  i  det  här  läget.  Ur  detta  utvecklas  en  strategi  för  att  möta  livet,  och  livet  blir  att  undertrycka  sig.        Som  psykiskt  element  i  alkoholism  ingår  ofta  en  dragning  åt  manisk  perfektionism  och  storhetsvansinne.  Alkoholen  gör  en  människa  friare,  lättar  på  självdisciplinen  och  provocerar  sinnessjukdom.  Kanske  barnet  på  något  sätt  ser  det  gränslösa  i  fadern,  vilket  kan  göra  det  medvetet  om  sin  egen  tendens  att  kräva  orealistisk  förmåga  av  sig  själv.  Barnet  går  över  gränsen  och  ställer  orimliga  krav  på  sig.    Det  är  vanligt  att  man  i  sådana  fall  talar  om  ansvar  då  man  i  själva  verket  menar  krav  eller  en  krävande  inställning.        Att  du  känner  att  du  tagit  på  dig  för  mycket  ansvar  är  ett  viktigt  tecken,  en  nyttig  larmsignal.  Då  har  du  ställt  orimliga  krav  på  dig  själv  (och  på  andra).  Det  kan  hända  att  andra  utnyttjar  den  här  vanan  hos  dig:  din  man  kanske  väntar  sig  att  du  ska  sköta  allt,  din  förman  öser  kanske  ständigt  extrajobb  över  dig,  och  så  vidare.    

En  klient  berättade  om  sin  attityd  av  gränslöshet.  Han  klagade  över  sin  svårighet  att  hitta  sina  gränser  och  beskrev  hur  han  stressar  sig  alldeles  utmattad.  Men  så  fort  han  börjar  må  en  smula  bättre  och  känner  kontakt  med  livsenergin  börjar  han  entusiastiskt  planera  nya  saker  att  uträtta.  Han  beskrev  denna  sin  intensiva  vilja.  Viljan  är  stressens  gaspedal.  Problemet  är  i  själva  verket  inte  att  hitta  gränserna,  utan  att  bli  medveten  om  den  gränslösa  gaspedalen.    En  medelålders  sjuksköterska  beskriver  hur  hon  hela  livet  tagit  för  mycket  ansvar.  redan  som  barn  upplevde  hon  sig  ha  ansvar  för  sin  mor  som  var  deprimerad,  därefter  för  sin  bror  som  gick  med  i  en  trångsynt  religiös  sekt,  sedan  för  sin  brorsdotters  mentala  hälsa  och  därtill  för  sin  egen  mans  likgiltighet  i  fråga  om  ekonomiska  angelägenheter.        Hon  berättar  att  hon  är  så  arg  på  sin  man  som  alltid  är  slösaktig.  Det  är  hon  som  får  lösa  alla  problem  som  detta  leder  till.  Hon  klagar  och  säger  att  hon  inte  orkar  längre.  Vi  funderar  på  vad  ansvar  är,  och  hon  håller  med  mig  om  att  det  är  frihet.  Jag  frågar:  ”Du  säger  att  du  tar  för  mycket  ansvar,  känner  du  dig  fri?”  Hon  svarar  att  det  gör  hon  naturligtvis  inte.  Jag  tolkar:  ”Du  tar  inte  ansvar  eftersom  du  inte  känner  vare  sig  frihet  eller  kärlek.  Du  sa  ju  att  du  känner  vrede.  Ordet  ansvar  betyder  alltså  krav.  Du  ställer  gränslösa  krav  på  dig  själv  för  att  kunna  kontrollera  din  mammas  depression,  din  brors  trångsynthet  och  nu  din  mans  slösaktighet.  Samtidigt  ställer  du  stränga  krav  på  dem  och  dikterar  hur  de  inte  får  bete  sig.  Krav  är  motsatsen  till  ansvar.  Du  förvägrar  också  dem  frihet.”  

 

Människor  försöker  kontrollera  andra  människors  beteende  och  går  ibland  över  gränsen.  Det  är  att  ställa  gränslösa  krav  och  kan  bli  ett  destruktivt  handlingssätt.  Kontroll  känns  som  det  enda  sättet  att  klara  sig  ur  en  besvärlig  situation.  Vilket  viktigt  problem  som  helst  hos  föräldrarna  kan  utlösa  en  attityd  av  gränslöshet  hos  ett  barn.  Föräldrarna  är  så  viktiga  att  deras  problem  nästan  är  som  barnets  egna.  Att  censurera  någonting  viktigt  är  på  ett  avgörande  sätt  ett  hinder  för  ens  egen  existens.          En  långvarig  krävande  attityd  och  tendens  att  kontrollera  gör  en  människa  beroende.  Då  upplever  hon  kravlöshet  som  någonting  främmande  och  farlig.  Det  är  i  sin  inre  rutin,  den  krävande  attityden,  som  hon  känner  att  hon  existerar.  En  klient  uttryckte  det  så  här:  ”Genom  kraven  känner  jag  att  jag  finns  till.  Utan  krav  existerar  jag  inte”.  Han  upplever  alltså  att  kraven  ger  honom  känslan  av  att  finnas  till.  I  själva  verket  börjar  han  nu  bli  medveten  om  att  han  med  sin  krävande  inställning  hela  sitt  liv  har  förnekat  sin  existens.  Han  upplever  att  denna  inställning  är  hans  räddning,  när  den  i  själva  verket  är  en  fälla.  ’  3.2.4.  Hur  undvika  att  bli  sårad    Vi  blir  alla  vanligen  sårade  när  någon  vill  såra  oss.  Saken  grämer  dig  när  du  efteråt  tänker  på  den.  Du  är  särskilt  besviken  på  dig  själv,  på  att  du  än  en  gång  tog  åt  dig,  trots  att  du  så  väl  visste  att  det  var  den  som  sårade  som  agerade  på  ett  dumt  sätt.  Du  försöker  kanske  förbereda  dig  för  att  inte  bli  sårad  nästa  gång,  men  det  är  inte  lätt.  Vi  tar  åt  oss,  trots  att  någonting  i  oss  signalerar  att  det  är  fel.        Vi  ska  först  fundera  på  följande  tankegång:    

-­‐ Kalle  vill  såra  Lena.  Vem  gör  fel?  Felet  är  Kalles.  Vi  har  aldrig  i  någon  som  helst  situation  rätt  att  såra  en  annan  människa.  (Även  om  Lena  dessförinnan  försökte  såra  Kalle,  har  Kalle  inget  rationellt  skäl  och  heller  ingen  rätt  att  såra  Lena.)  

-­‐ Lena  blir  sårad.  Vems  fel  är  det?  Lenas.  Kalle  har  inte  makt  att  kontrollera  och  styra  Lenas  känsloverksamhet.  En  fjärrkontroll  som  man  kan  styra  andras  känslor  med  är  ännu  inte  uppfunnen.  

-­‐ Är  det  klokt  att  såra?  Nej,  det  är  verkligen  inte  klokt  att  ge  makt  åt  Kalles  dumma  ord.  Att  såra  är  egen  dumhet.  När  Lena  blir  sårad  tar  hon  emot  Kalles  elaka  ord  och  gör  sig  själv  illa  med  dem.  

-­‐ När  Kalle  vill  såra  Lena,  hyser  han  skadliga  tankar  och  negativ  känsloverksamhet,  det  vill  säga  vrede,  censur  och  avund.  Han  gör  alltså  sig  själv  illa.  Av  det  mår  han  dåligt  och  på  så  sätt  straffar  han  sig  själv  redan  innan  han  uttalar  sina  sårande  ord.  Det  Kalle  gör  mot  Lena,  gör  han  framför  allt  mot  sig  själv  i  sitt  inre.  Kalle  kan  känna  något  slag  av  avundsrelaterad  njutning  av  att  plåga  en  annan,  men  det  är  inte  att  vara  lycklig.  

-­‐ När  Lena  blir  medveten  om  det  här  kunde  hon  reagera  genom  att  hövligt  svara:  ”Kalle,  jag  tror  att  du  på  något  sätt  underskattar  din  kunskap  och  din  förmåga.  Du  sårar  dig  själv.”  

-­‐ Och  även  om  Kalle  då  igen  skulle  svara  nedsättande  behöver  Lena  inte  reagera  på  något  sätt.  Hon  tog  redan  upp  den  medvetenhet  som  är  väsentlig  för  Kalle.  Lena  förväntar  sig  inte  någonting  från  Kalle  utan  accepterar  hans  eventuella  indignation.  Lena  förstår  att  Kalle  knappast  accepterar  medvetenheten  genast,  utan  att  det  snarare  är  tvärtom.  Men  det  kan  hända  att  han  efteråt  funderar  på  saken  för  sig  själv.  

-­‐ Kalle  är  nu  åtminstone  medveten  om  att  Lena  inte  tar  åt  sig  eller  ger  makt  åt  elakhet  och  negativa  energier.  Det  är  frustrerande  med  tanke  på  hans  intentioner.    

 Sammanfattningsvis,  Lena  kommer  ihåg  att  det  en  människa  gör  mot  en  annan,  det  gör  hon  i  sitt  inre  mot  sig  själv.  Lena  reagerar  med  kraft  av  den  insikten  och  tar  inte  åt  sig,  utan  försöker  hjälpa  Kalle  att  bli  medveten:  ”Kalle,  nu  tror  jag  att  du  på  något  sätt  nedvärderar  dig  själv.”        Ingen  har  någonsin  rätt  att  såra  en  annan  människa  (och  inte  heller  sig  själv).  Och  ingen  har  någonsin  anledning  att  ta  emot  sårande  ord  från  en  annan.  Men  det  är  verkligen  inte  lätt  att  handla  i  enlighet  med  den  självklarheten.  Efter  föräldrarnas  modell  lär  vi  oss  redan  som  små  att  reagera  på  en  förolämpning  med  att  bli  sårade  och  svara  på  ont  med  ont,  med  hämnd.    1.  KRÄV  INTE  AV  DIG  ATT  DU  INTE  FÅR  BLI  SÅRAD  När  en  människa  blir  sårad  blir  hon  vanligen  förargad  på  sig  själv  för  det.  Hon  är  arg  på  sig  själv  för  att  hon  är  medveten  om  sitt  misstag:  ”Igen  tog  du  åt  dig,  det  är  ju  fånigt.”  Det  betyder  att  hon  kräver  av  sig  själv  att  inte  bli  sårad.        Erkänn  för  dig  själv  att  du  blir  sårad  när  någon  vill  såra  dig.  Dra  dig  till  minnes  exempel  från  din  barndom,  skoltid,  ditt  arbetsliv  och  andra  sammanhang,  så  får  du  en  så  tydlig  bild  som  möjligt  av  ditt  sätt  att  bli  sårad.        Förväntningen  eller  kravet  att  inte  bli  sårad  fungerar  så  att  den  hindrar  dig  från  att  acceptera  medvetenheten  om  att  du  är  sårad.  Du  avvisar  alltså  din  medvetenhet  om  att  du  är  sårad  och  därmed  undertrycker  du  dig  själv.  Du  handlar  mot  dig  själv,  vilket  leder  till  en  känsla  av  oförmåga  och  misströstan.  Därför  är  det  viktigt  att  du  accepterar  att  du  blir  sårad.  Du  kan  till  exempel  öva  dig  i  att  acceptera  genom  att  nästa  gång  någon  vill  såra  dig,  medvetet  försöka  bli  mer  sårad  än  vanligt.  När  du  tillåter  dig  att  bli  sårad  blir  du  inte  alls  sårad!    2.  FUNDERA  PÅ  VEM  SOM  HAR  ANSVAR  FÖR  DINA  KÄNSLOR  Vem  är  ansvarig  för  ditt  känsloliv?  Kan  någon  annan  styra  dina  känsloreaktioner?  Kan  du  hur  du  vill  kontrollera  någon  annans  känslor?        Ingen  har  makt  att  styra  vad  du  känner  eller  inte  känner.  Ingen  kan  kontrollera  hur  du  reagerar  emotionellt  på  ett  glädjeämne  eller  på  en  annans  förolämpning.  Du  har  frihet  och  därmed  ansvar  för  dina  inre  funktioner.  Därför  har  du  också  frihet  och  ansvar  att  behandla  en  annan  människas  illvilja  som  just  hennes  illvilja.        Att  ”ta  åt  sig”  innebär  att  lyssna  på  en  annans  illvilliga  ord,  grubbla  på  dem  och  använda  dem  för  att  göra  sig  själv  ledsen,  kritisera  och  döma  sig  själv.  Men  när  du  hör  en  annan  människa  säga  någonting  elakt  kan  du  i  stället  acceptera  medvetenheten  om  hennes  negativa  intentioner  och  hjälpa  henne  genom  att  säga:  ”Med  de  där  orden,  tankarna  och  känslorna  gör  du  dig  själv  ledsen.”        Vi  förhåller  oss  och  reagerar  alla  på  vårt  eget  sätt  när  någon  sårar  oss.  Ifall  jag  brukar  klandra,  nedvärdera  och  skuldbelägga  mig  ger  jag  mycket  makt  åt  sårande  ord.    Om  jag  accepterar  mig  själv  som  människa  får  en  annan  persons  nedsättande  kommentarer  inte  grepp  om  mig.  Liksom  en  annans  glädje  öppnar  förbindelsen  till  och  medvetenheten  om  min  egen  glädje,  öppnar  en  annans  illvilja  förbindelsen  till  och  medvetenheten  om  mitt  eget  negativa  förhållningssätt.    3.  ÄNNU  EN  FÄLLA  Om  du  ger  makt  åt  en  annan  persons  illvilja  ingår  du  ett  slags  förbund  med  honom.  När  någon  vill  förnedra  dig  väcker  det  medvetenheten  om  din  egen  eventuellt  överkritiska,  krävande  och  självförnedrande  känsloaktivitet.  En  annan  människas  negativa  agerande  

avslöjar  för  dig  medvetenheten  om  ditt  egen  negativa  sätt  att  förhålla  dig  mot  dig  själv.  Vanligen  accepterar  människor  inte  den  medvetenheten  utan  reagerar  med  avvisande  och  försöker  undertrycka  sin  medvetenhet,  det  vill  säga  sig  själva.        Den  som  sårar  är  en  inre  spegel  för  den  sårade  och  tvärtom,  den  sårade  är  en  inre  spegel  för  den  som  sårar.  Ingen  av  dem  vill  vara  medveten  om  sig  själv  utan  provoceras  av  varandras  närvaro  och  reagerar  därefter.  Den  ena  agerar  mer  aggressivt,  den  andra  mer  depressivt,  förtäckt.        Vi  kan  jämföra  det  här  med  att  kasta  boll.  Vi  bestämmer  att  bollen  är  mycket  smutsig,  och  att  smuts  inte  är  bra.  När  någon  kastar  bollen  mot  dig  och  du  accepterar  medvetenheten  om  att  bollen  är  smutsig  ser  du  noga  efter  hur  den  flyger  och  undviker  medvetet  att  ta  i  den.  Om  du  däremot  griper  bollen,  då  är  det  din  egen  reaktion,  ditt  val.        Det  allra  viktigaste  är  slutligen  att  komma  ihåg  att  det  inte  är  förbjudet  att  känna  sig  sårad.  Det  finns  ingen  lag  eller  allmän  regel  som  förbjuder  det.    Acceptera  att  du  blir  sårad  och  att  du  kommer  att  bli  sårad  i  framtiden.    En  så  gammalt  andlig  och  känslomässig  vana  kan  man  inte  hur  som  helst  ändra  på.    

En  mamma  berättar  om  sin  son,  Renato,  som  har  mentala  problem.  I  skolan  finns  en  pojke  som  heter  Carlos  och  som  kallar  honom  bög  och  idiot.  Renato  blir  så  upprörd  och  arg  att  hans  ansikte  blir  alldeles  stelt  av  ilska.  Också  det  blir  han  retad  för.  Mamman  är  orolig  eftersom  sonens  skolgång  är  hotad.  Hon  undrar  vad  hon  ska  göra.  Jag  föreslår  två  saker.        ”För  det  första,  skriv  ett  brev  till  skolan,  där  du  berättar  att  du  är  orolig  för  att  Renato  ska  bli  så  arg  att  han  förlorar  besinningen  och  tar  till  våld  när  man  kallar  honom  vid  öknamn.  Be  skolan  om  hjälp  och  råd  om  hur  du  som  mor  borde  gå  till  väga.  Kritisera  inte  skolan  och  kräv  ingenting,  för  de  som  är  ansvariga  upplever  ofta  kritik  som  ett  angrepp  på  dem  själva  och  reagerar  därför  med  försvarsattityd.  Det  kan  gå  så  illa,  vilket  är  vanligt,  att  de  gör  Renato  till  syndabock.  För  det  andra  ska  du  i  all  vänlighet  ta  kontakt  med  Carlos  och  berätta  att  Renato  kan  reagera  med  våld  om  han  blir  provocerad,  och  att  du  är  rädd  att  Carlos  ska  råka  illa  ut.  Klandra  inte,  hota  inte  och  kräv  ingenting,  för  bara  öppet  fram  ditt  ärende.”  Mamman  tyckte  att  de  här  båda  idéerna  kändes  bra.        Därnäst  föreslår  jag  att  hon  ska  tala  med  Renato  om  följande  tanke:  vi  har  frihet  att  känna  och  tänka  men  begränsad  frihet  att  handla.  Frihet  innebär  ansvar.  Detta  för  att  Renato  ska  bli  medveten  om  friheten  och  ansvaret  i  sin  egen  känsloaktivitet,  och  om  att  han  reagerar  på  sitt  eget  sätt  på  en  annan  människas  dumhet.  Det  är  alltid  dumt  att  tala  nedsättande  om  en  annan  person.  En  sådan  vana  är  ofta  så  gammal  och  ingrodd  att  man  inte  uppfattar  den  som  det  sätt  på  vilket  ens  eget  frihets-­‐  och  ansvarsområde  fungerar,  utan  som  en  inre  automatik.        Jag  föreslår  också  att  mamman  ska  tala  med  Renato  om  tanken  att  det  man  gör  mot  andra  gör  man  inom  sig  mot  sig  själv.  När  man  hjälper  en  annan  känner  man  varma  känslor,  tänker  på  ett  livsbejakande  sätt  och  gör  därmed  sig  själv  gott.  Sårar  man  någon  annan,  känner  vrede  och  avund,  då  tänker  man  negativt  och  gör  sig  själv  illa.        Vi  funderade  tillsammans  på  hur  en  djup  förståelse  (inte  så  lätt  uppnådd)  av  den  här  tanken  kunde  leda  till  att  Renato  kunde  säga  till  Carlos:  ”Det  verkar  som  om  du  hade  negativa  känslor  och  nedsättande  tankar  som  gör  dig  illa.  Det  är  ju  vad  du  för  fram  om  dig  själv.”  Även  om  han  inte  säger  det,  är  själva  övningen  att  tänka  den  tanken  till  nytta.  

     Därefter  frågade  jag  mamman  om  Renato  ofta  har  negativa  och  självförnedrande  känslor  och  tankar.  Hon  svarar  att  det  händer  ofta  och  är  mycket  uttalat.  Jag  säger  att  det  antagligen  betyder  att  Renato  inte  accepterar  sig  själv  utan  söker  fel  hos  sig  och  koncentrerar  sig  så  starkt  på  sina  brister  att  han  förblir  omedveten  om  sina  mänskliga  rikedomar.  Denna  negativa  inriktning  är  i  grunden  andlig,  vilket  leder  till  förringande  känslor  och  tankar.  När  någon  nu  säger  någonting  sårande  till  Renato  provoceras  det  negativa  i  honom.  Provokationen  beror  på  att  den  andra  personens  sårande  attityd  väcker  medvetenheten  om  hans  egen  vana  att  såra  sig  själv.  Renato  reagerar  med  att  avvisa  den  här  medvetenheten  (liksom  vi  alla  vanligen  gör),  och  sedan  undertrycker  han  sig  själv  också  på  detta  vis.    Jag  föreslår  att  mamman  ska  tala  grundligt  och  långsamt  med  Renato  om  det  här.    En  klient  som  är  pensionär  reflekterar  genom  följande  situation  över  sitt  sätt  att  bli  sårad:  ”Jag  besökte  en  läkare  för  att  få  ett  nytt  recept  på  sömnmedicin.  Han  gav  mig  en  sats  på  bara  100  stycken,  när  jag  tidigare  fick  200,  precis  som  han  inte  litade  på  mig  och  som  om  jag  var  någon  sorts  läkemedelsmissbrukare.  Jag  tycker  att  det  var  sårande.  Jag  blev  så  arg  att  jag  mådde  dåligt  av  det  hemma.  Inte  kunde  jag  ju  säga  någonting  till  läkaren.  Det  var  besvärligt  för  jag  var  så  förfärligt  arg.  Det  fick  mig  att  må  dåligt.    Ibland  är  den  här  läkaren  slapp  och  skriver  ut  vad  som  helst,  men  däremellan  är  han  stram  och  håller  sträng  kontroll.  Jag  kunde  inte  över  huvud  taget  sova  för  jag  var  så  arg.”        Jag  ber  honom  beskriva  sin  vrede  och  säger:  ”Det  var  kanske  uppdämd  vrede  som  jag  i  deprimerat  tillstånd  brukar  vända  mot  mig  själv.  Jag  har  nämligen  svårt  att  stå  på  mig.  ”Jag  uppmanar  honom  att  beskriva  känslan  av  vrede  i  sig.  ”Den  känns  illa,  jag  ville  bli  av  med  den.  Jag  mådde  så  väldigt  dåligt.  Jag  var  inte  i  balans.”        Jag  fortsätter:  ”Beskriv  din  känsla  av  att  må  dåligt  i  sig,  känslan  att  du  inte  var  i  balans.”  Det  kändes  så  svårt  och  illa.  Men  det  var  bra  att  vreden  kom  ut.  Den  finns  uppdämd  i  mig.”  Jag  frågar:  Eller  menar  du  att  du  har  en  stark  attityd  av  vrede,  en  vana  att  reagera  med  vrede.”  Han  funderar:  ”Vad  beror  den  på?”    Jag  fokuserar  på  föremålet  för  vårt  resonemang:  ”Vi  ska  glömma  det  som  gjorde  dig  arg.  Stanna  upp  och  bli  medveten  om  den  där  vreden  i  sig,  attityden  av  vrede.  Beskriv  vreden  i  sig.  ”Han  fortsätter:  Det  är  vad  som  händer  när  det  inte  går  som  jag  vill.”  Du  håller  dig  alltjämt  kvar  vid  frågan  ”varför”.  Du  berättade  att  du  börjar  må  mycket  dåligt  av  den  här  känslan,  den  är  alltså  något  ont.”  ”Det  är  ju  hemskt,  är  jag  en  så  där  arg  människa?”        Jag  fortsätter  resonemanget:  ”Du  sa  att  du  blev  sårad.  ”Han  blir  glad  och  svarar:  ”Ja,  det  blev  jag  verkligen”  ”Då  antar  vi  att  läkaren  sårade  dig  med  avsikt.  Var  det  klokt  av  dig  att  bli  sårad?”  ”Nej,  då  gör  man  bara  sig  själv  illa.”  ”Också  om  läkaren  sårade  dig  med  avsikt  var  det  alltså  ingen  idé  att  bli  sårad,  det  vill  säga  att  såra  dig  själv  med  en  annans  dumma  ord.”  ”Just  det,  i  princip  finns  det  ingen  anledning  att  såra  sig  själv.”        Jag  bekräftar:  ”Du  är  medveten  om  att  det  inte  är  klokt  att  använda  andras  dumma  ord  för  att  såra  sig  själv.”  ”Det  har  jag  nog  gjort  väldigt  många  gånger.  Men  jag  undrar  om  läkaren  blev  sårad  när  jag  duade  honom.”  Jag  frågar:  Ifall  han  blev  sårad,  var  det  då  ditt  fel?”  ”Nej,  det  var  det  inte.”  Jag  fortsätter:  ”Om  man  använder  det  att  någon  duar  en  för  att  såra  sig  själv,  då  är  det  ens  eget  fel.  Inte  har  ju  du  någon  fjärrkontroll  att  kontrollera  andras  känslor  med.”  Han  skrattar  och  blir  sittande  i  tankar.  

     Efter  en  stund  fortsätter  jag:  ”Det  finns  människor  som  försöker  såra  andra,  och  människor  som  försöker  låta  bli  att  såra  andra.”  Han  blir  glad:  ”Jag  försöker  låta  bli  att  såra  någon.”  Jag  fortsätter:  Men  om  vi  tänker  på  saken,  är  inte  båda  sätten  neurotiska?  Det  är  ju  inte  vettigt  att  försöka  såra  eller  försöka  låta  bli  att  såra.  Räcker  det  inte  med  att  alltid  försöka  vara  kärleksfull?  Då  behöver  man  ju  inte  försöka  låta  bli  att  såra.”  ”Så  är  det  förstås.”        ”Och  om  du  försöker  låta  bli  att  såra  bär  du  i  ditt  inre  på  en  avsikt  att  göra  det.  Vanligen  är  det  så  att  en  person  som  lätt  blir  sårad  gör  allt  för  att  inte  såra  andra.  Men  det  som  en  människa  gör  mot  sig  själv  i  sitt  inre,  det  gör  hon  också  mot  andra.  Du  sårar  lätt  dig  själv  och  då  gör  du  det  också  i  fråga  om  andra,  men  du  försöker  på  allt  sätt  dölja  den  här  medvetenheten  och  därför  uppträder  du  på  ett  förstenat  och  inställsamt  sätt.  Det  problemet  beskrev  du  förra  gången.”  ”Det  är  så  det  är.  Men  är  jag  sådan?  Det  vill  jag  inte  vara.”  ”Du  behöver  inte  agera  så  här.  I  takt  med  att  du  accepterar  din  svårighet  och  medvetenheten  om  den  kan  du  steg  för  steg  befria  dig.  Att  du  nu  behandlar  den  här  saken  och  försöker  öppna  din  medvetenhet  är  ett  uttryck  för  stark  ärlighet  och  kärlek  i  dig.  Det  är  ditt  verkliga  jag.”      3.3  HUR  HANTERA  STRESS    3.3.1  Människan  är  en  helhet    När  en  människa  blir  sjuk  ser  man  henne  vanligen  som  ett  offer  för  sina  symtom.  Mycket  sällan  funderar  man  mer  ingående  på  hur  patienten  med  sin  psykiska  aktivitet  själv  har  bidragit  till  att  han  blev  sjuk.  Man  kan  nog  tala  om  rökning,  överdrivet  alkoholbruk,  för  lite  motion,  dålig  kost  och  arbetsstress.  Men  om  hur  oro,  slutenhet,  bitterhet  eller  aggressivitet  orsakar  fysisk  sjukdom  talar  man  mycket  sällan.        Människan  är  en  psykisk,  social  och  fysisk  helhet.  Alla  faktorer  påverkar  varandra  intensivt.  Hälsovården,  som  är  inriktad  enbart  på  den  fysiska  (somatiska)  varelsen,  innebär  en  stor  risk  för  överdrivet  bruk  av  mediciner  och  kirurgiska  ingrepp  då  man  vill  eliminera  symtom.  Sjukdomsorsaken  kan  till  stor  del  finnas  i  patientens  sociala  situation  och  framför  allt  i  hennes  sätt  att  psykiskt  förhålla  sig  till  situationen  och  livet  över  huvud  taget.        Vi  är  alla  medvetna  om  att  känslorna  påverkar  kroppen.  Hjärtpatienter  uppmanas  undvika  att  bli  arga  eller  upprörda.  På  samma  sätt  varnar  man  kanske  också  dem  som  har  högt  blodtryck.  Jag  läste  en  medicinsk  undersökning  där  man  kom  fram  till  att  25  procent  av  dem  som  ordineras  blodtrycksmedicin  får  den  på  felaktiga  grunder.  När  blodtrycket  mäts  hos  läkaren  känner  patienten  stress  som  höjer  blodtrycket.  I  artikeln  rekommenderades  blodtrycksmätning  hemma.          Alla  vet  vilka  omedelbara  fysiska  effekter  rädsla  har.  Rädslan  syns  i  ansiktet,  händerna  skakar  och  det  knyter  sig  i  magen.  Ilska  påverkar  hela  kroppen,  musklerna  spänns,  andningen  blir  snabbare  och  hjärtat  bultar.  Någon  stressar  sig  sjuk  medan  den  som  sitter  bredvid  och  gör  samma  arbete  inte  alls  känner  stress.  En  erfaren  läkare  som  arbetar  på  en  hälsocentral  berättade  att  en  stor  del  av  besökarna  inte  alls  behöver  en  läkare,  utan  uttryckligen  psykisk  vård.        Varför  beaktar  man  inte  öppet  eventuella  psykiska  faktorer  när  människor  insjuknar,  som  en  självklar  del  av  hälsovården?  En  orsak  är  väl  att  man  inte  vill  skuldbelägga  patienten.  En  patient  upplever  sig  ofta  som  skyldig  till  sin  sjukdom  

och  känner  sig  därför  illa  till  mods.  Att  skuldbelägga  och  döma  hjälper  naturligtvis  inte  någon,  det  är  att  avvisa  medvetenheten  och  förstora  problemen.  Det  är  ändå  viktigt  att  acceptera  och  vara  medveten  om  skuldkänslan,  som  all  känsloaktivitet,  eftersom  den  är  en  larmsignal.  Accepterar  man  skuldkänslan  blir  det  möjligt  att  fundera  på  om  någon  psykisk  faktor  kan  vara  kopplad  till  sjukdomen  eller  om  känslan  av  skuld  endast  är  ett  neurotiskt  skuldbeläggande  av  en  själv.        Ifall  psykiska  faktorer  beaktades  skulle  det  leda  till  att  människor  funderade  på  sig  själva  och  på  hur  deras  känsloliv  fungerar,  de  skulle  känna  sin  frihet  och  sitt  ansvar  för  sin  hälsa.  Det  är  mycket  ovanligt.  Det  upplevs  ofta  som  en  skuldbeläggande  tanke.    Ordföranden  för  det  finländska  läkarförbundet,  Heikki  Pälve,  säger  att  problemet  är  hur  man  ska  få  den  enskilda  människan  att  ta  ansvar  för  sin  hälsa.        En  annan  orsak  kan  vara  att  en  stor  del  av  det  nuvarande  behovet  av  sjukvård  antagligen  skulle  försvinna  ifall  människor  skötte  sina  känsloliv  och  utvecklade  ett  samhällssystem  som  är  förenligt  med  mänskliga  värden.            Psykosomatiken  är  en  vetenskapsgren  som  undersöker  hur  psyket  inverkar  på  kroppen.  Latinets  soma  betyder  kropp.  Stress  är  en  av  kroppens  försvarsmekanismer  och  den  aktiveras  när  människan  blir  medveten  om  en  fara  eller  ett  hot.  Men  vi  stressar  också  när  ingen  fara  föreligger.  Det  gör  vi  till  den  grad  att  rädsla  och  spänning  är  en  njutning  som  vi  betalar  för.  Vi  går  på  bio  för  att  få  leva  oss  in  i  våldet  i  en  thriller,  men  då  avnjuter  vi  stressen  i  trygghet.        När  vi  är  förälskade  oroar  och  spänner  vi  oss  för  att  träffa  föremålet  för  vår  ömma  låga,  i  stället  för  att  helt  enkelt  vara  glada  och  lugna.  Stressen  orsakar  förändringar  i  kroppen,  hjärtat  bultar,  håren  reser  sig,  andningen  blir  snabbare  eller  lamslås,  musklerna  spänns,  händerna  skakar  och  svettas,  man  måste  springa  på  toa…        Placebomedicin  är  ett  exempel  på  hur  psyket  påverkar  kroppens  funktioner.  Patienten  tror  att  han  får  medicin,  men  får  de  facto  ett  verkningslöst  kontrollpreparat.  Vanligen  meddelar  en  stor  del  av  placebogruppens  patienter  att  symtomen  har  lättat  under  experimenttiden.        Säkert  är  en  del  av  effekten  av  alla  terapier  psykosomatisk  och  har  i  den  meningen  placeboeffekt.  När  man  blir  sjuk  försöker  man  ofta  först  sköta  sig  hemma  men  blir  inte  frisk,  får  nog  och  beslutar  beställa  tid  hos  en  läkare.  Men  dagen  före  läkarbesöket  tillfrisknar  man.  När  en  människa  bedömer  att  hon  behöver  hjälp,  fogar  hon  sig,  anpassar  sig  och  slutar  kämpa  mot  sjukdomen.  Fogar  man  sig  av  ödmjukhet  hjälper  det  en  att  tillfriskna.  Kravet  att  bli  frisk  släpper,  stressattityden  försvinner  och  organismens  funktioner  balanseras.  Men  fogar  man  sig  av  misströstan  är  det  ett  tecken  på  en  stressande  och  negativ  inställning  och  en  offerattityd.  Människan  tillfrisknar  bättre  om  hon  inte  kämpar  mot  symtomen  utan  accepterar  dem  och  medvetenheten  om  dem,  samtidigt  som  hon  agerar  på  det  sätt  hon  finner  klokast.  Att  söka  hjälp  är  att  vara  ödmjuk  och  därmed  också  kärleksfull.        Den  franska  filosofen  Voltaire  (som  egentligen  hette  François-­‐Marie  Arouet,  1694-­‐1778)  skrev:  ”Läkekonsten  går  ut  på  att  roa  patienten  medan  naturen  botar  sjukdomen.”  Min  vän  Roberto  Giraldo,  en  colombiansk  läkare  som  är  specialiserad  på  autoimmuna  sjukdomar,  beskrev  sitt  läkaruppdrag  som  en  strävan  att  stärka  det  friska  för  att  det  ska  kunna  bota  det  sjuka.        En  sjukdom  är  ett  symtom.  Det  skadar  aldrig  att  tänka  över  sina  attityder  och  känslomässiga  vanor  som  kan  bidra  till  att  man  insjuknar.  Vi  är  ju  psykosomatiska  varelser.  Vi  fungerar  på  en  fysisk  och  en  metafysisk  nivå,  där  den  metafysiska  är  

den  fysiskas  utgångspunkt.    Den  fysiska  hälsans  utgångspunkt  är  alltså  metafysisk  (psykisk)  balans.  Symtom  är  larmsignaler,  och  det  är  viktigt  att  försöka  acceptera  och  känna  dem.  Det  är  också  viktigt  att  fundera  på  vad  de  beror  på.  Det  betyder  inte  alls  att  man  inte  också  kan  eller  ska  sköta  sjukdomen  på  medicinsk  väg.      3.3.2  Sund  och  osund  stress    Vanligen  blir  du  medveten  om  din  stress  i  situationer  när  du  har  för  mycket  att  göra.  När  mamma,  läraren  eller  förmannen  klandrar  dig.  När  någon  beter  sig  hotfullt.  När  ett  barn  krånglar  med  påklädningen  i  morgonbrådskan.  När  någon  kör  långsamt  framför  dig  och  du  inte  kan  göra  en  omkörning  eller  när  du  väljer  en  kassakö  och  de  andra  köerna  avancerar  snabbare.  I  en  situation  som  på  något  sätt  känns  hotfull  börjar  stressen  med  en  känsla  av  oro,  rädsla  eller  ilska.  Stresskänslorna  styr  de  fysiologiska  processerna  via  det  neurologiska  systemet.              Människan  kan  förhålla  sig  balanserad  eller  neurotisk  till  en  stressfaktor.  När  inställningen  inte  motsvarar  det  verkliga  behovet  reagerar  hon  med  under-­‐  eller  överdimensionerad  stress.    Det  är  sjuk  stress,  ett  symtom  på  psykisk  obalans.  När  en  människa  blir  sjuk  ingår  vanligen  följande  faktorer:    

-­‐ genetiska  svagheter  -­‐ obalans  i  naturen,  miljögifter,  kemikalier  som  används  i  matproduktionen  o.s.v.  -­‐ orättvisa  och  omänsklighet  i  samhället  och  gruppen  -­‐ negativa  energifält  -­‐ psykisk  obalans  hos  en  själv  

   En  av  de  tidigaste  stressforskarna,  Hans  Selye  (ungersk-­‐kanadensisk  läkare,  1907-­‐1982),  använde  termen  stress  för  att  beskriva  fysisk  utmattning.  Han  utvecklade  teorin  om  det  allmänna  anpassningssyndromet  och  därmed  förknippade  sjukdomar.  Om  en  individs  anpassningsreaktion  är  för  stark  eller  för  svag  leder  det  till  sjukdomar  av  olika  slag.  Det  allmänna  anpassningssyndromet  aktiveras  när  en  människa  upplever  att  hon  är  i  fara.        I  stressens  första  fas  startar  den  så  kallade  alarmreaktionen  då  det  sympatiska  nervsystemet  aktiveras  genom  oro,  rädsla  eller  vrede,  för  att  stärka  förmågan  att  försvara  sig  mot  den  annalkande  faran.  Binjuremärgen  börjar  utsöndra  adrenalin  och  noradrenalin.  Adrenalinets  uppgift  är  att  väcka  organismens  reservkrafter  till  snabb  och  effektiv  reaktion  –  till  att  fly  eller  fäkta.  Hjärtat  slår  snabbare,  mjälten  kontraherar  för  att  släppa  ut  röda  blodkroppar  i  blodomloppet,  levern  frigör  lagrat  socker  åt  musklerna,  andhämtningen  blir  häftigare,  blodcirkulationen  koncentrerar  sig  på  musklerna  och  hjärnan,  pupillerna  vidgas  och  sinnena  skärps.        Om  den  farliga  situationen  pågår  länge  börjar  organismen  förbereda  sig  för  försvarsfasen.        Centrum  för  aktiviteten  i  organismen  flyttas  från  binjuremärgen  till  binjurebarken  och  till  hjärnbihanget.  Det  viktigaste  hormonet  i  det  här  skedet  är  ACTH.  Nu  är  den  hormonella  verksamheten  inte  längre  enbart  bra  för  organismens  motståndskraft,  den  stör  bland  annat  utsöndringen  av  sköldkörtel-­‐,  köns-­‐  och  tillväxthormonerna  och  orsakar  sår  i  magen  och  tarmarna.  

     Ifall  stressen  fortsätter  övergår  organismen  till  den  tredje  fasen,  utmattningsfasen,  då  kroppen  blir  mottaglig  för  alla  möjliga  sjukdomar,  muskelsmärtor,  inflammationer,  hormonella  och  homeostatiska  störningar  och  autoimmuna  sjukdomar  som  cancer,  diabetes  och  reuma.        På  vilket  sätt  bidrar  människan  själv  till  att  hon  insjuknar?  Om  hon  äter  ohälsosamt,  rör  på  sig  obetydligt,  röker,  använder  alkohol,  droger,  vilar  för  lite  (eller  för  mycket)  eller  inte  njuter  av  livet,  då  lever  hon  på  ett  sätt  som  kan  göra  henne  sjuk.  En  annan  sådan  faktor  är  att  ständigt  vara  bekymrad  eller  arg.  Sådana  handlingsmönster  skadar  hälsan  och  är  symtom  på  psykisk  obalans.        Att  bli  sjuk  är  ofta  en  lång  process  där  många  faktorer  tillsammans  ökar  stressen.  Det  kan  börja  med  ett  litet  problem  som  en  människa  inte  vill  bli  medveten  om.  Hon  lyssnar  inte  till  psykets  eller  kroppens  larmsignaler,  hon  insjuknar,  sköter  sin  sjukdom,  närmast  genom  att  eliminera  symtomen,  blir  frisk,  tills  symtomen  efter  en  tid  återkommer  eller  söker  sig  ett  nytt  ställe  i  kroppen  eller  psyket.  Orsaken  till  symtomen  behandlas  i  stort  sett  uteslutande  med  fysisk  vård,  och  med  tiden  växer  problemet  och  blir  allt  svårare.  Schemat  på  nästa  sida  beskriver  detta.        Hippokrates  (cirka  460-­‐370  f.  Kr)  som  alltjämt  betraktas  som  den  västerländska  läkekonstens  fader,  ansåg  att  hälsa  är  människans  inre  harmoni  och  harmonin  mellan  henne  och  naturen.  Att  bli  frisk  betyder  att  bli  medveten  om  sin  ambivalens  och  försöka  leva  enligt  naturens  lagar.        Alla  människor  stressas  av  en  social  miljö  där  konkurrensen,  girigheten,  själviskheten  och  kraven  hela  tiden  växer.  Det  leder  till  att  människor  insjuknar  trots  att  det  materiella  välbefinnandet  eventuellt  växer.  Det  räcker  om  alla  känner  ansvar  för  varandras  välbefinnande  och  solidaritet  är  samhällets  gemensamma  mål.        Stressnivån  stiger  när  man  måste  arbeta  mycket  effektivt  eller  blir  hotad.  Varje  situation  i  livet,  det  må  gälla  att  stiga  ur  sängen  om  morgonen,  att  gå  för  att  skriva  ett  prov,  springa  undan  någon  eller  lägga  sig  att  vila,  är  förknippad  med  ett  visst  behov  av  att  anstränga  sig.  Man  kan  tala  om  en  optimal  stressnivå.  Om  en  människa  anstränger  sig  för  mycket  eller  för  lite  fungerar  hon  obalanserat  och  hennes  prestationsförmåga  blir  lidande.      Faktorer  som  gör  oss  sjuka  

-­‐ genetiska  svagheter  -­‐ miljögifter  -­‐ dålig  kost  -­‐ fysisk  inaktivitet  -­‐ orättvisa  i  samhällssystemet  och  gemenskapen  -­‐ obalans  hos  närstående  personer  -­‐ negativa  energifält  -­‐ psykisk  obalans;  negativ  andlig  och  känslomässig  aktivitet  

 !  

 Emotionella  symtom  

-­‐ oro,  osäkerhet  -­‐ depressivitet  -­‐ rädsla,  fobi  -­‐ bitterhet,  skuldkänsla,  offerattityd  

-­‐ ilska,  ursinne    

!    Beteendesymtom  

-­‐ ensamhet,  isolering  -­‐ ätproblem  -­‐ överaktivitet/passivitet  -­‐ beroende  -­‐ destruktivitet  och  självdestruktivitet  

 !  

 Sjukdom  

-­‐ psykisk  -­‐ social  -­‐ fysisk  

               En  underreaktion  kallas  det  då  man  reagerar  med  en  undvikande  attityd,  inte  vill  bli  medveten  om  faran  eller  svårigheten,  inte  tillåter  sig  att  bli  medveten  om  sin  möjlighet  att  lösa  problemet,  förnekar  sin  förmåga  att  handla,  blir  ångestfull  och  rädd.  En  sund  reaktion  är  att  reagera  med  i  stort  sett  optimal  stress,  skärpa  sina  sinnen,  anstränga  sig  enligt  behov  och  resurser,  vara  medveten  och  anpassa  sig  till  verkligheten.  En  överreaktion  kallas  det  då  man  förväntar  sig  eller  kräver  någonting  orimligt  av  sig  själv  eller  andra,  vill  ha  perfektion,  har  gränslösa  krav  eller  skapar  starka  hotbilder,  katastrofer,  förbrukar  omåttligt  mycket  energi  och  kör  slut  på  sig.        Hur  ska  man  förhålla  sig  till  för  mycket  arbete  och  till  att  det  hela  tiden  krävs  mera  av  en?  Eller  när  det  med  jämna  mellanrum  blir  förändringar  i  organisationen  och  arbetsmetoderna?  Den  största  faran  är  offerattityden.  När  en  människa  reagerar  starkt  negativt  på  sitt  problem  vill  hon  inte  bli  medveten  om  det.  I  stället  kämpar  hon  mot  sin  medvetenhet,  alltså  sig  själv.  Hon  försöker  inte  anpassa  sig  utan  kräver  att  hon  ska  kunna  utföra  sitt  arbete  lika  bra  som  tidigare.  Hon  beaktar  inte  resursbristen  och  anpassar  inte  sitt  agerande  efter  den.        Arbetet  blir  något  hon  tvingar  sig  att  göra.  Allt  känns  som  att  prestera:  till  och  med  hemsysslorna  och  i  värsta  fall  också  det  att  gå  och  lägga  sig.  Hon  klagar  och  kritiserar  och  låter  missnöjet  växa,  kanske  också  bitterheten.  Hon  lägger  skulden  på  sin  arbetsplats  och  skapar  också  en  känsla  av  skuld  i  sig  själv.  Hon  kräver  lösningar  och  känner  sig  kraftlös.  Hon  tröttnar  och  känner  sig  svag.    Hon  låter  sin  försvars-­‐  och  anfallsattityd  växa  och  upplever  faran  projektivt  i  sin  arbetssituation.  Hon  lyssnar  inte  till  kroppens  och  psykets  larmsignaler  utan  undertrycker  medvetenheten  om  sina  symtom.  Hon  stressar  destruktivt.  Hon  insjuknar  och  bränner  ut  sig,  som  man  säger  (burn-­out).  När  man  en  gång  har  tröttat  ut  sig  ordentligt  är  det  svårt  att  återhämta  sig.  Man  går  över  gränsen  mellan  det  verkliga  och  det  overkliga,  som  i  en  psykos.  Det  är  viktigt  att  vara  medveten  om  symtomen,  ändra  sitt  förhållningssätt  och  handla  för  att  hindra  ett  sammanbrott.        Det  andra  alternativet  är  att  en  människa  accepterar  medvetenheten  om  resursbristen  och  planerar  sitt  arbete  enligt  det.  Hon  gör  alltjämt  sitt  bästa,  liksom  tidigare,  men  inser  

att  man  inte  gör  en  timmes  arbete  på  en  halv  timme.  Hon  gör  en  uppskattning  av  sina  arbetsuppgifter  och  placerar  dem  i  prioritetsordning.  De  mindre  viktiga  uppgifterna  låter  hon  bli  att  göra,  resten  gör  hon  snabbare,  vilket  kvaliteten  lider  av.  Hon  är  medveten  om  att  detta  innebär  problem  i  framtiden.  Därför  beslutar  hon  kanske  att  skriva  en  utförlig  rapport  om  sin  situation,  där  hon  beskriver  sitt  arbete  och  vilka  eventuella  följder  resursbristen  kommer  att  få.  Hon  skickar  rapporten  till  sin  förman.  Hon  varken  klagar,  kritiserar  eller  kräver  någonting  i  den.  I  slutet  av  rapporten  frågar  hon  om  förmannen  har  råd  eller  hjälp  att  erbjuda.  Hon  väntar  inte  på  svar,  den  primära  avsikten  är  att  flytta  ansvaret  uppåt  i  organisationen.        Om  stressen  är  stark  och  pågår  länge  är  det  klart  att  den  undergräver  hälsan.  Stress  är  psykiskt,  fysiskt  och  energetiskt  påfrestande.  En  trött  människa  fungerar  nervösare,  i  självförsvar,  rentav  destruktivt.  Organismens  fysiologiska  processer  i  det  neurologiska,  hormonella  och  immunologiska  systemet  lider  och  skadas,  till  och  med  så  att  organismen  börjar  motarbeta  sig  själv.                3.3.3  Att  vilja  är  att  stressa    Om  ordet  stress  ges  en  så  vid  tolkning  att  det  betyder  vilken  ansträngning  som  helst,  blir  vila  motsatsen  till  stress.  Viljan  att  handla,  klara  sig,  strävan  att  förändra  en  situation,  viljan  att  helt  enkelt  göra  någonting  föder  ett  behov  av  ansträngning.  Vill  man  mycket,  anstränger  man  sig  mycket.  Livet  är  energi,  förändring,  anpassning,  ansträngning  –  stress.  I  de  situationer  du  ställs  inför  spänner  du  dina  krafter  på  ditt  eget  sätt,  med  din  vilja.  Du  stressar  alltså  just  så  mycket  som  du  vill,  oavsett  om  det  handlar  om  arbetsbörda,  livsfara  eller  om  att  gå  till  sängs.  Viljan  är  människans  gaspedal.          Motstånd  är  också  vilja.  Om  arbete  och  ansvar  förknippas  med  någonting  negativt,  krav  och  tvång,  stiger  motståndet.  Människan  reagerar  alltid  negativt  på  tvång.  Hon  vill  inte  handla  men  hon  måste  och  det  ger  upphov  till  en  inre  konflikt.  Energiförbrukningen  ökar:  människan  använder  energi  för  motståndet,  sedan  för  att  övervinna  det  och  till  sist  för  att  utföra  uppdraget.  Entusiasm  frigör  energi,  den  öppnar  energikanalerna  (den  här  energin  är  livsenergi,  inte  sådan  som  produceras  av  näring).  Motstånd  täpper  däremot  till  inflödet  av  energi,  vilket  bidrar  till  att  man  snabbt  blir  trött.          Avvisande  av  medvetenhet  är  kanske  det  vanligaste  sättet  att  göra  motstånd,  att  täppa  igen  energikanalen.  Ett  öppet  förhållningssätt  i  fråga  om  medvetenhet  betyder  öppna  energikanaler,  medan  avvisande  av  medvetenhet  stänger  kanalerna.  Att  använda  viljan  är  att  ständigt  välja,  det  framgår  av  de  värderingar  som  människan  skapar  för  sig  och  i  de  andliga  och  känslomässiga  förhållningssätten.        Vi  reagerar  olika  på  påfrestning.  Stressmängden  beror  på  själva  situationen  och  på  vårt  sätt  att  förhålla  oss.  Eftersom  det  inte  finns  någon  enda  fullkomlig  människa  är  vår  attityd  aldrig  helt  balanserad.  Det  betyder  att  vi  alltid  i  någon  mån  skapar  onödig  stress  med  våra  hämningar  och  våra  stressattityder,  bland  annat  censur,  idealisering,  strävan  efter  perfektion,  avund  och  illusionsmakeri.  En  människa  kan  ha  för  vana  att  skapa  och  upprätthålla  en  rätt  hög  stressnivå  utan  verklig  anledning  och  blir  då  psykiskt  och  fysiskt  beroende  av  stressen.        Det  är  inte  svårt  att  känna  sig  stressad  på  en  arbetsplats  med  följande  problem:    

-­‐ för  mycket  arbete,  för  lite  resurser,  ständiga  förändringar  -­‐ en  skuldbeläggande  och  dömande  psykosocial  atmosfär,  offermentalitet  

-­‐ oklar  organisation,  svag  ledning  -­‐ brist  på  positiv  respons  -­‐ kan  inte  delta  i  beslutsfattandet  -­‐ har  inte  rätt  till  frukterna  av  sitt  arbete  -­‐ skvaller,  avund,  maktkamp  -­‐ dålig  personkemi  -­‐ hot  om  arbetslöshet,  tävlingsmentalitet  -­‐ arbetet  saknar  mening  

   Mängden  stress  avgörs  av  hur  man  förhåller  sig  till  de  här  problemen  och  hur  stark  ens  viljeansträngning  är.        Hantering  av  neurotisk  stress  bygger  främst  på  självkännedom.  Det  är  viktigt  att  identifiera  symtomen  man  känner  i  sig,  till  exempel  trötthet,  frustration,  missnöje,  kvävande  snällhet,  vrede  och  bitterhet.  I  den  mån  din  känsloverksamhet  inte  är  till  hjälp  när  problem  behandlas,  är  den  neurotisk  och  skadlig.      

En  klient  som  var  mycket  stressad  kände  stor  lättnad  när  han  hörde  tolkningen:  ”Du  anstränger  dig  hela  tiden  för  att  vara  något  som  du  inte  är.  Det  du  i  själva  verket  är,  är  någonting  mycket  bättre  än  det  du  försöker  vara.”  

   YTTRE  STIMULI  OCH  REAKTIONER  PÅ  DEM  När  en  människa  förnimmer  och  upptäcker  exempelvis  möjligheter,  utmaningar  eller  hot  utgår  hennes  reaktion  från  hennes  inre  handlingsmodell  för  andlig,  känslomässig  och  även  tankemässig  aktivitet.  Hon  förhåller  sig  till  observationen  genom  att  antingen  tillåta  eller  avvisa  medvetenheten.  På  det  beror  hennes  reaktioner  på  den  fysiologiska  och  sociala  nivån.      ACCEPTERAR  MEDVETENHETEN      

AVVISAR  MEDVETENHETEN    

+  intresse,  entusiasm,  lagom  orolig,  rädd  eller  arg  +  använder  iakttagelseförmåga,  omdöme  och  kreativitet  +  behandlar  möjligheten  eller  problemet  på  ett  balanserat  sätt  REAKTION  OCH  HANDLING  +  konstruktivt  handlande  inriktat  på  samarbete  FYSIOLOGISK  REAKTION  +  neurologisk,  hormonell  och  immunologisk  balans    

−  negativ,  undvikande  −  överdimensionerad  oro,  rädsla  eller  vrede  −  kväver  iakttagelseförmåga,  omdöme  och  kreativitet  −  vill  inte  behandla  möjligheten  eller  problemet  REAKTION  OCH  HANDLING  −  handlar  på  ett  sätt  som  hindrar  och  förstör  förverkligande  och  samarbete  FYSIOLOGISK  REAKTION  −  överdriven  stressreaktion,  muskelspänning,  insjuknande    

     STRESSATTITYDER  

Stressattityder  ger  olika  symtom  hos  så  kallade  starka  och  svaga  personer.  Schemat  på  motstående  sida  belyser  detta.      STRESSATTITYDER   En  stark  person  överdriver,  

ser  sig  själv  som  viktig  En  svag  person  undervärderar  och  förnekar  sig  själv  

Censur  (avvisande  av  medvetenhet)  

Nervös,  arg   Ångestfull,  rädd,  nervös  

Perfektionism  (överdrivet  samvetsgrann,  krävande,  kritisk)  

Besviken,  aggressiv,  otillräcklig  

Besviken,  rädd,  arg,  förtvivlad  

Storhetsvansinne  (gränslösa  krav)  

Tävlingslust,  full  fart,  otillräcklig  

Besviken,  rädd,  arg,  förtvivlad  

Avund  (negativ  inställning,  girighet,  missnöje)  

Aggressiv  tävlingslust,  destruktiv,  paranoid  

Dolt  destruktiv  och  självförnekande,  paranoid  

Idealisering  (förskönande)   Besviken,  arg,  aggressiv   Besviken,  dold  ilska,  rädd  Projicering  (att  se  sina  egna  fel  i  en  annan)  

Aggressiv,  angripande,  paranoid  

Rädd,  offerattityd,  försvarsattityd,  paranoid  

Identifikation   Aggressiv,  skuldbeläggande   Rädd,  offerattityd,  försvarsattityd,  skuldbeläggande  

             Ju  öppnare  en  människa  godkänner  medvetenheten  om  sina  stressattityder,  dess  mindre  neurotisk  stress  orsakar  hon  sig  själv.    3.3.4  Symtomen  är  nyttiga  larmsignaler    Stressymtom  är  varningssignaler.  Ett  symtom  är  ett  tecken  på  att  ditt  larmsystem  fungerar,  och  det  är  bra.  Var  tacksam  för  det.  Symtomen  ger  dig  värdefull  och  nyttig  information.  Ju  tidigare  du  använder  dina  stressymtom,  dess  bättre.  Känn  och  var  medveten  om  dina  symtom  med  intresse  och  respekt.  Påverka  de  yttre  stressfaktorerna  och  försök  bli  medveten  om  din  stressattityd.        Nedan  en  förteckning  över  vanliga  psykiska  och  fysiska  symtom.      PSYKISKA   FYSISKA  Ångest,  rädsla    Spändhet  Irritation  Nervositet  Bitterhet  Viljelöshet  Koncentrationssvårigheter  Slutenhet  Dålig  självkänsla  

Gungar  med  benet  Knäpper  med  fingrarna  Hjärtklappning  Snabb  andning  Hudproblem  Förkylningar  Infektioner  Spänd  nacke,  spända  muskler  Menstruationsstörningar    

Rädsla  att  förlora  kontrollen  Tröstlöshet  Isolering  Ätstörningar  Minskad  sexuell  lust  Depression  Fobier  Psykiska  sjukdomar  Utbrändhet    

Bröstsmärta  Högt  blodtryck  Sur  mage,  magsår  Ryggsmärta  Störd  ämnesomsättning  Avvikelser  i  hormonproduktionen  Hjärtinfarkt  Åderförkalkning  Autoimmuna  sjukdomar  (cancer,  reumatiska  sjukdomar,  diabetes)    

   Var  tolerant,  ta  dig  tid  och  iaktta  dina  symtom  noga  för  att  kunna  undersöka  dem  och  avlägsna  deras  orsaker  både  i  yttre  och  inre  mening:  gör  det  som  är  möjligt  för  att  minska  de  yttre  stressfaktorerna  och  var  medveten  om  dina  stressattityder.        Medvetenheten  om  de  inre  handlingssätten  är  balanserande  och  läkande.  Med  ökad  självkännedom  stärks  din  tillit  till  livet  och  din  psykiska  balans  blir  bättre.  På  så  vis  utvecklar  du  din  förmåga  att  möta  verkliga  påfrestningar  och  att  förebygga  och  göra  dig  av  med  sjuk  stress.  Samtidigt  känner  du  att  kontakten  till  din  iakttagelseförmåga,  kreativitet  och  handlingskraft  har  stärkts.  Du  börjar  kanske  också  delta  i  långsiktigt  arbete  för  att  göra  ditt  kollektiv  och  samhället  mer  rättvisa  och  skydda  naturen.  Det  hjälper  dig  att  befria  dig  ur  din  självcentrering  och  öppna  dina  energikanaler.      3.3.5  Hur  hantera  stress    TILL  ATT  BÖRJA  MED  Stanna  upp.  Ta  dig  tid,  ta  en  paus  eller  en  ledig  dag.  Försök  utveckla  tolerans  för  att  erkänna  symtomen.  Känn  och  bli  medveten  om  dina  symtom,  utan  att  försöka  bli  av  med  dem.  Respektera  dina  symtom  och  förhåll  dig  ödmjuk  till  dem.        Tänk  över  och  analysera  vilka  yttre  faktorer  som  har  ökat  din  stress,  och  i  vilken  mån.  Gör  en  kort  förteckning  över  dem,  i  viktighetsordning.  Det  räcker  med  att  visa  isbergets  topp.  Försök  släppa  dina  krav  på  snabba  lösningar.        Använd  ditt  omdöme  och  din  kreativitet  genom  att  utarbeta  en  plan  över  praktiska  åtgärder  som  kan  underlätta  eller  eventuellt  avhjälpa  problemet.  Försök  att  medvetet  anpassa  dig  till  det  du  inte  kan  påverka.          Tala  om  ditt  problem  med  dina  vänner.  Sök  hjälp  vid  behov.  Planera  in  tid  för  vila,  njutning  och  glädje.    BEAKTA  KROPPEN  Respektera  din  kropp  åtminstone  lika  mycket  som  en  god  hästkarl  värdesätter  sin  häst.  Ät  hälsosamt.  Undvik  tobak,  alkohol,  mediciner  och  droger.  Vila  tillräckligt.  Motionera  regelbundet.    PÅ  JOBBET  Bedöm  dina  verksamhetsmöjligheter  med  beaktande  av  dina  begränsningar.  Planera  realistiska  mål.  Utveckla  hela  tiden  dina  arbetsmetoder.  Planera  din  dag  klokt.  Sköt  

vardagsrutinerna  systematiskt.  Lämna  inte  saker  ogjorda  om  du  kan  göra  dem  i  dag,  utan  gör  dem  då  hellre  lite  slarvigare.    PÅ  FRITIDEN  Umgås  med  dina  närmaste  och  vänner.  Reservera  tid  för  trevliga  sysselsättningar,  utveckla  dina  intressen.  Delta  i  olika  kulturevenemang  (musik,  litteratur,  konst,  vetenskap,  andlighet…)  och  njut  av  naturens  skönhet  var  du  än  rör  dig.        Delta  i  utvecklandet  av  ditt  kollektiv  och  av  samhället.  Delta  i  medborgarorganisationsverksamhet,  det  hjälper  dig  att  bli  medveten  om  proportioner  och  att  rikta  dig  utåt.    VAR  MEDVETEN  OM  OCH  VÅRDA  DITT  INRE  Försök  tillåta  och  vara  medveten  om  olika  känslosymtom  (till  exempel  ångest,  rädsla,  vrede,  sorg,  misströstan,  skuld).        Försök  avveckla  makten  som  du  har  gett  problemen.  Utveckla  din  tolerans  och  därmed  din  förmåga  att  bli  medveten  om  problem  och  fel.          Var  medveten  om  sådant  som  kan  orsaka  skadlig  stress  i  dig.  Beakta  nedanstående  tänkbara  attityder  (hämningar)  hos  dig:    

-­‐ otålighet,  intolerans  -­‐ överdrivet  kritisk  och  krävande  attityd    -­‐ idealisering  av  dig  själv  och  andra  -­‐ motstånd  mot  medvetenhet  som  väcks  genom  identifikation:  när  du  i  en  situation  

eller  genom  en  annan  människa  får  sådan  medvetenhet  om  dig  själv  som  du  inte  vill  ha  (psykisk  spegling)  

-­‐ negativ  reaktion  på  möjligheter  eller  på  någonting  som  är  bra,  till  exempel  en  annans  glädje  och  framgång  (avund)  

-­‐ sättet  att  ständigt  se  kritiskt  på  dig  själv,  orättvist  skuldbelägga  dig  själv  eller  underhålla  en  orättvis  känsla  av  skam  

-­‐ sättet  att  känna  ansvar  för  allt,  tendensen  att  ta  över  allt  arbete,  sättet  att  kontrollera  allt  (krävande  attityd,  självidealisering)  

-­‐ sättet  att  underhålla  negativa  känslor  och  skapa  föreställningar  utgående  från  dem,  till  exempel  sjukdomar,  olyckor  och  katastrofer  (avund).  

 Accepterar  du  medvetenheten  om  dessa  attityder  och  psykiska  vanor  och  tar  ansvar  för  dem  hjälper  det  dig  att  agera  mer  balanserat  och  rikta  dig  utåt.  Du  känner  dig  öppnare  och  energiflödet  i  dig  fungerar  bättre.  Utveckla  medvetet  en  vana  att  observera  och  värdera  livets  rikedom.  Träna  planerat  sådana  handlingar  som  väcker  känslor  av  generositet,  anspråkslöshet,  nyfikenhet  och  tacksamhet  i  dig.      HUR  HANTERA  EN  SPÄND  OCH  NEGATIV  ATMOSFÄR  I  ARBETSGEMENSKAPEN  Gör  på  papper  upp  en  så  tydlig  verksamhetsplan  som  möjligt.  Ta  om  möjligt  med  dina  arbetskamrater  i  funderingarna.  Planen  kan  till  exempel  se  ut  så  här:    1.  Hjälp  dig  själv.  Observera  och  identifiera  ditt  eget  känslotillstånd,  till  exempel  frustration,  missnöje,  tröstlöshet,  bitterhet.        Om  du  märker  att  ditt  känslotillstånd  är  negativt,  tänk  på  det  här:  Försöker  du  förändra  situationen  snabbare  än  vad  som  är  möjligt  (otålighet)?  Idealiserar  du,  

förväntar  du  dig  till  exempel  att  din  arbetskamrat  ska  göra  sitt  arbete  ordentligt  fast  du  vet  att  hon  inte  brukar  göra  det?  Är  det  möjligt  att  situationen  väcker  medvetenhet  om  dina  egna  svårigheter?        Försök  släppa  kraven  på  en  lösning.    2.  Behandla  problemet.  Samla  konkret  information,  skriv  en  minneslista.  Placera  sakerna  i  viktighetsordning.  Utveckla  och  planera  förslag  som  underlättar  situationen.    Presentera  informationen  och  förslagen  för  din  förman  eller  en  arbetskamrat.    3.  Hjälp  arbetsgruppen  att  behandla  problemet.  Planera  en  serie  möten  (diskussion,  utbildning)  där  man  undersöker  problemet  men  undviker  att  kräva  en  lösning.        Varje  medlem  i  gruppen  får  öppet  berätta  om  sina  känslor  och  beskriva  sin  uppfattning  om  problemet.  Diskussionen  inriktas  på  handlingssätten  och  inte  på  personer.        Utveckla  och  planera  tillsammans  konkreta  förbättringsförslag  och  möjliga  lösningsförslag.  Börja  med  praktiska  åtgärder.        Alla  situationer  är  intressanta  möjligheter  att  lära  känna  människans  sätt  att  agera.        När  det  råder  en  stressig  atmosfär  i  gemenskapen  kan  man  använda  handledning  (kapitel  2.3).      3.4  HUR  BEHANDLA  BEROENDE      3.4.1  Ingen  vill  vara  beroende    Beroende  innebär  att  man  utvecklat  en  vana  att  använda  något  ämne,  någon  situation  eller  aktivitet  i  sin  strävan  efter  något  gott,  men  med  skadliga  följder.  Vanan  blir  ett  behov  som  man  inte  kan  behärska  med  viljan.  Beroendet  kan  vara  psykiskt  eller  fysiskt,  oftast  båda.  Det  kan  innebära  alkoholism  eller  missbruk  av  droger  och  läkemedel.  Datorspel  och  andra  spel,  som  roulett,  kortspel  och  bingo  kan  framkalla  beroende.  Det  är  också  vanligt  med  sex-­‐  och  relationsberoende  och  medberoende,  liksom  även  olika  känsloberoenden  som  beroende  av  ångestkänslor,  rädsla,  sorg  eller  vrede.  Ätande  eller  svält  kan  utvecklas  till  en  kronisk  vana  som  förstör  hälsan.  Arbetsnarkomani  är  liksom  andra  manier  ett  beroende.          Som  vilket  annat  problem  som  helst  har  beroende  många  orsaker.  En  människa  uttrycker  sitt  illabefinnande  på  olika  sätt,  bland  annat  med  fysiska  besvär  och  sjukdomar,  psykiskt  illabefinnande  och  sociala  svårigheter.  Orsaken  till  problemet  är  ofta  av  följande  typ:    

-­‐ Personen  har  haft  särskilda  sociala  och  känslobaserade  svårigheter  i  barndomen.  Som  barn  har  hon  upplevt  intolerans,  aggressivitet,  sexuellt  utnyttjande,  avvisning  eller  likgiltighet.  

-­‐ Personen  har  en  genetisk  svaghet.  Han  kan  ha  ärftliga  problem  av  både  fysisk  och  psykisk  art.  

-­‐ Orättvisan  i  samhället  orsakar  mänskligt  lidande.  Kapitalism  bygger  på  girighet,  individualism,  konkurrens,  kortsiktighet  och  utnyttjande.  Det  gör  människors  andliga  (metafysiska)  och  känslomässiga  vanor  och  deras  värderingar  sjuka.  

-­‐  De  faktorer  i  ämnet  eller  aktiviteten  som  orsakar  fysiologiskt  beroende  (psykofarmaka,  nikotin,  kokain,  spänningen  som  ett  spel  orsakar,  och  så  vidare).  

-­‐ Varje  människa  har  sitt  eget  sätt  att  möta  möjligheter  och  svårigheter  i  livet.  Viljan,  friheten  och  ansvaret  är  förknippade  med  livsinställningen  och  kan  bidra  till  att  ett  beroende  utvecklas  och  ger  möjlighet  att  befria  sig  från  ett  beroende.  

 Ett  beroende  är  bara  en  variant  av  människans  olika  sätt  att  uttrycka  sitt  illabefinnande.  Ofta  är  det  också  ett  försök  att  bli  av  med  problemet.  När  en  alkoholist  vaknar  på  morgonen  och  känner  stark  ångest  och  skam,  försöker  han  kurera  sig  med  alkohol.        Den  här  texten  är  avsedd  för  personer  som  lider  av  beroende  och  för  dem  som  försöker  hjälpa  dem,  som  anhöriga  eller  närstående,  och  för  yrkesfolk  inom  prevention  och  behandling.    ÄLSKA  MIG  NÄR  JAG  MINST  FÖRTJÄNAR  DET  I  planeringen  av  den  metod  för  behandling  av  beroende  som  presenteras  här,  deltog  en  grupp  människor  från  den  brasilianska  rörelsen  för  jordlösa  lantarbetare,  MST:s  sektorer  för  hälsovård  och  fostran  och  aktivister  som  lider  av  beroende.  I  bakgrunden  finns  också  min  erfarenhet  som  handledare  bland  annat  med  personalen  inom  Kalmar  stads  missbrukarvård,  med  socialarbetarna  vid  metadoncentret  vid  ett  sjukhus  i  New  York,  med  personalen  vid  en  förskola  i  Harlem  där  personalen  hade  drogproblem,  och  av  individualterapi  med  klienter  som  lider  av  beroende  eller  medberoende.        Metoden  fokuserar  på  följande  faktorer:    

-­‐ självkännedom:  känner  sig  själv,  sina  attityder,  intentioner  och  sitt  sätt  att  förhålla  sig  till  de  mänskliga  rikedomarna  

-­‐ människokännedom:  känner  sina  närstående,  sin  mor  och  far,  sådana  som  de  är,  accepterar  medvetenheten  om  sin  bakgrund  (den  inre  ryggsäcken),  är  medveten  om  vem  som  har  stort  inflytande  på  det  egna  livet  och  dömer  ingen  

-­‐ medvetenhet  om  samhällets  sjuka  värderingar  och  orättvisa  struktur  -­‐ tro  på  och  tillit  till  det  sunda  i  sig  själv  och  andra,  tro  på  skönheten  i  livet  och  den  

universella  rättvisan  på  det  metafysiska  planet.    I  mitt  arbete  i  skolorna  i  MST:s  bosättningsområden  hör  att  träffa  ungdomarna  under  en  terapisession.  De  berättar  ofta  hjärtslitande  om  sina  erfarenheter,  hur  de  ända  från  späd  ålder  har  behandlats  likgiltigt,  med  stränghet,  fysisk  och  psykisk  förödmjukelse  och  med  våld  och  sexuellt  utnyttjande.  Ungdomarna  tänker  på  det  här  men  vill  inte  acceptera  det.  De  avvisar  medvetenheten  om  det  och  gör  därmed  sitt  problem  och  sitt  lidande  kroniskt.    

17-­‐åriga  Leonardo  berättar  om  sin  far.  ”Min  pappa  är  alkoholist,  han  slog  mamma  hela  tiden.    Han  körde  bort  min  bror  hemifrån.  I  fjol  dog  mamma.  Hon  älskade  mig,  pappa  brydde  sig  inte  om  mig,  han  gav  mig  aldrig  några  råd  och  levnadsregler.  Han  slog  mig  och  barnskyddsmyndigheterna  kom  emellan  och  placerade  mig  hos  min  farbror.  Jag  saknar  min  mamma  mycket,  hon  gav  mig  råd  och  ömhet,  jag  är  ledsen  och  känner  saknad.”        Jag  frågar  honom  vad  han  känner  för  sin  far.  ”Pappa  slog  mig,  jag  var  hungrig  och  hade  inga  kläder  att  gå  till  skolan  i.  Pappa  söp  alltid  i  baren,  ibland  låg  han  på  marken…  Vrede…,  men  det  vore  bra  att  förlåta.  Han  är  min  pappa,  den  enda  jag  har.  Jag  borde  ta  hand  om  honom  när  han  blir  gammal…  Min  farfar  var  också  alkoholist.  Pappa  tog  hand  om  sin  familj  när  han  var  12  år.  Som  14-­‐åring  förlorade  han  sin  mamma….”    

     ”När  jag  var  sex  år  blev  jag  våldtagen.  Jag  har  inte  vågat  berätta  det  för  någon.  Våldtäktsmannen  var  vän  i  familjen,  cirka  20  år  gammal  då.  ”Jag  ber  henne  beskriva  sina  känslor.  Hon  reagerar  och  säger:  ”Jag  vill  inte  tänka  på  hela  saken,  jag  blir  så  väldigt  arg  och  vill  hämnas…  Nu  är  hon  stadsfullmäktig.  När  min  mamma  dog  försökte  jag  ta  livet  av  mig,  jag  försökte  bli  av  med  smärtan  av  mina  känslor,  lösgöra  mig  från  världen.  Det  enda  sättet  var  att  ta  livet  av  sig…”  Jag  ber  henne  fortsätta.  ”Det  var  dumt.  Senare  frågade  jag  mig  varför  jag  skulle  göra  självmord.  Det  var  en  impuls…  Här  i  skolan  säger  alla  att  jag  inte  kan  hålla  mig  stilla,  hela  tiden  måste  jag  göra  någonting.”        15-­‐åriga  Aderbal  berättar  att  hans  pappa  är  alkoholist  och  att  han  alltid  röker.  ”När  pappa  inte  dricker  är  han  världens  bästa  människa.  Mamma  är  bra,  hon  hjälper…  Osäkerhet,  rädsla,  någon  säger  dumheter  i  mitt  huvud,  de  är  många  och  de  skriker,  det  är  olidligt.”  Jag  frågar  om  hans  känslor.  ”Vrede…  jag  skär  mig,  jag  kan  inte  göra  någonting  åt  det,  misströstan  och  vrede,  jag  vill  gråta…  När  jag  skär  mig  känner  jag  lättnad.  Vreden  försvinner.  Smärtan  är  njutningsfull,  varje  gång  vill  jag  skära  mig  mera.  Jag  får  samma  känsla  som  när  jag  är  full,  men  det  känns  ännu  bättre.  ”Jag  frågar  på  vilket  sätt.  ”Berusningen  går  över,  men  det  här  räcker  längre,  njutning…”        Jag  uppmanar  honom  att  fortsätta  beskrivningen.  ”Det  känns  bra,  eller  kändes  bra,  det  gör  det  inte  längre.  När  jag  skär  mig  känns  det  som  om  människor  tog  avstånd  från  mig.”  Jag  frågar  honom:  ”Är  det  så  att  människor  tar  avstånd  från  dig  eller  är  det  du  som  tar  avstånd  från  dem  och  allra  mest  från  dig  själv?”  Han  svarar:  ”Bra  fråga,  det  där  har  jag  inte  kommit  att  tänka  på…  Min  flickvän  Carla,  hon  är  också  15  år,  är  mycket  osäker  på  vårt  förhållande.  Hon  säger  alltid  att  jag  slösar  bort  min  tid  och  min  ungdom  på  henne.  Hon  menar  att  hon  inte  tror  att  jag  tycker  tillräckligt  mycket  om  henne.  Jag  tycker  så  mycket  om  henne  att  jag  hela  tiden  är  rädd  att  förlora  henne.”        Jag  hade  träffat  Carla  för  en  tid  sedan.  Också  hon  berättade  att  hennes  far  var  alkoholist  och  beskrev  sin  svåra  barndom.  Carla  funderar  hela  tiden  på  sin  känsla  av  skuld.  Jag  ber  henne  beskriva  känslan.  Hon  tvekar  och  efter  en  stund  berättar  hon:  ”Jag  har  blivit  våldtagen  tre  gånger.  Om  en  människa  blir  våldtagen  tre  gånger  måste  det  vara  hennes  fel  också.  Det  är  ju  inte  möjligt  annars,  jag  måste  ju  ha  provocerat  de  där  männen…”.  Jag  leder  henne  till  medvetenhet  om  att  en  våldtäkt  alltid  helt  och  hållet  och  enbart  är  våldtäktsmannens  fel,  aldrig  den  våldtagnas.  Ingen  har  någon  som  helst  rätt  att  i  någon  situation  våldta  eller  skada  en  annan  människa.  Hon  fortsätter  och  berättar  att  alla  de  andra  lidandena,  faderns  supande  och  aggressivitet  går  att  begripa  men  att  det  känns  omöjligt  att  förstå  en  våldtäkt.  Hur  kan  vuxna  män  förgripa  sig  på  ett  barn?  

 När  man  rör  sig  i  världen  ser  man  gatubarn  som  saknar  både  mat  och  hem.  På  samma  gator  rör  sig  de  som  i  ekonomisk  mening  har  det  bra.  Ofta  känns  det  som  om  vi  lyckligare  lottade  hade  kylt  ner  våra  känslor.  Vi  vill  inte  bli  medvetna  om  det  vi  ser  och  vi  är  rädda  att  möta  fattiga  människor.  Väcker  de  en  medvetenhet  i  oss  om  den  råa  orättvisa  vi  lever  i  men  inte  vill  vara  medvetna  om.  Kan  man  som  utländsk  turist  betrakta  detta  och  lura  sig  att  saken  inte  angår  oss?        Redan  i  skolan  lär  sig  ungdomarna  att  konkurrensen  är  hård  i  studie-­‐  och  arbetslivet.  Den  ekonomiska  makten  bygger  på  hur  mycket  pengar  (kapital)  man  äger.  Syftet  är  att  tävla  om  vem  som  kan  maximera  vinsten.  Företagen  eftersträvar  en  global  organisation  och  en  så  långt  utvecklad  massproduktion  som  möjligt,  ständigt  växande  produktion  och  

konsumtion,  där  naturresurser  och  arbetskraft  (människan)  bara  är  kalkylmässiga  kostnadsfaktorer.  Det  är  oroande,  skrämmande  och  frustrerande,  särskilt  för  en  ung  människa  som  ännu  inte  har  anpassat  sig  till  detta.  Det  gör  att  man  känner  främlingskap  inför  livet  och  sig  själv.  En  människa  har  mycket  svårt  att  förstå  detta  i  sitt  inre.  En  del  anpassar  sig  och  tillägnar  sig  systemets  värderingar,  andra  protesterar,  flyr  och  motsätter  sig  en  sådan  framtidsvision.  Alkohol  och  droger  ger  någon  form  av  momentan  lättnad  och  medicin,  och  där  dras  man  in  i  den  onda  cirkeln.  Maktsystemen  leder  in  människan  i  beroende.        En  människa  som  är  beroende,  oavsett  om  hon  är  beroende  av  sin  lön,  sin  förmåga  att  avbetala  ett  banklån  eller  av  andras  godkännande,  av  skolframgång  eller  sina  dagliga  rutiner,  lever  alienerad  från  livet,  sina  känslor  och  sig  själv.  Hennes  kontakt  till  sitt  inre  är  blockerad  och  därmed  också  till  hennes  etiska  sinne  och  mod.  Då  är  hon  inget  påtagligt  hot  mot  makthavarna  och  maktstrukturerna  och  det  är  lätt  att  manipulera  och  utnyttja  henne.        I  USA  och  Finland  försökte  man  med  dålig  framgång  genomföra  en  förbudslag.  Jag  tror  att  vi  i  dag  gör  samma  misstag,  men  nu  i  fråga  om  narkotiska  ämnen.  Förbud  behövs  för  att  hindra  destruktiv  verksamhet  men  förbud  begränsar  friheten  och  ansvaret,  det  vill  säga  medvetenheten.        Ingen  vill  vara  beroende,  en  fånge  i  inre  mening.  De  som  arbetar  med  beroende  i  Brasilien  påminner  sig  om  vad  en  människa  som  är  beroende  behöver:  Älska  mig  då  jag  minst  förtjänar  det.  En  finländare  som  befriats  ur  svårt  beroende  ville  ge  meningen  en  fortsättning:  ”För  själv  kan  jag  ännu  inte  göra  det.”      3.4.2  Jämför  fördelarna    Droger  är  som  mediciner  med  starka,  positiva  effekter.  Alkohol  eller  antidepressiva  –  vilket  är  bättre?  Marijuana  eller  lugnande  piller?  Droger  och  psykofarmaka  förändrar  hjärnans  kemi  och  medvetandets  aktivitet.        Beroende  uppstår  i  själva  verket  ur  människans  sökande  efter  något  som  är  gott.  Hon  vill  inte  medvetet  göra  sig  själv  (eller  andra)  illa.  När  en  människa  blir  medveten  om  negativa  intentioner  hos  sig  själv  förverkligar  hon  dem  inte.  Alkohol  och  droger  används  uttryckligen  för  att  uppnå  något  betydande  gott.  Samma  sak  gäller  för  alla  beroenden.  Detta  goda  kan  beskrivas  på  följande  sätt:    

-­‐ frihetskänsla,  glädje  och  eufori,  njutning,  nästan  gränslös  lycka  -­‐ befrielse  ur  blyghet,  osäkerhet,  rädsla,  ångest  -­‐ uppsluppenhet,  allt  känns  möjligt  -­‐ en  känsla  av  att  alla  tycker  om  mig,  alla  beundrar  mig,  jag  är  eftertraktad,  en  

känsla  av  att  finnas  till,  storhetskänsla  -­‐ befrielse  ur  känslan  av  tomhet  och  meningslöshet  -­‐ det  är  som  om  svårigheter  och  problem  förlorade  sin  betydelse,  en  känsla  av  att  

allt  är  bra  -­‐ känslan  av  ensamhet,  sorg,  nedstämdhet  och  bitterhet  lindras  -­‐ den  förbjudna  fruktens  tjusning  och  känslan  av  att  våga  -­‐ ger  vänner  och  sällskap  

   

Allt  det  här  innebär  mycket  betydelsefull  nytta,  njutning,  glädje  och  frihetskänsla.  Allt  detta  goda  vill  människan  naturligtvis  ha.    Beroenden  av  olika  slag  är  försök  att  uppnå  det  goda.        En  människa  är  medveten  om  sitt  problem.  Hon  kan  visserligen  lyckas  med  att  undertrycka  sin  medvetenhet  om  problemet  till  den  grad  att  andra  inte  vet  att  hon  för  en  inre  kamp.    Men  hon  kritiserar  sig  ständigt  och  kräver  av  sig  själv  att  sluta.  Hon  skuldbelägger  och  dömer  sig  själv.  Hon  försvarar,  förklarar  och  intalar  sig  själv  och  andra  allt  möjligt.  Hon  kan  på  ett  övertygande  sätt  bevisa  att  svart  är  vitt  och  att  vitt  är  svart,  vilket  är  att  censurera,  avvisa  medvetenheten  och  undertrycka  sig  själv.  Det  känns  illa  också  för  henne  (och  är  faktiskt  illa).  För  den  känslan  behöver  hon  medicin,  alltså  alkohol,  nikotin,  sötsaker,  skära  sig,  spela,  gå  upp  i  arbete,  aggression…  Det  är  en  ond  cirkel  där  hon  försöker  behandla  sig  med  det  som  gav  upphov  till  cirkeln.        Vanligen  ödmjukar  vi  oss  inte  att  förstå  en  alkoholists,  en  anorektikers,  en  heroinists  eller  arbetsnarkomans  situation.  Vi  vill  honom  väl,  ibland  försöker  vi  samtala  med  honom,  vi  ger  råd,  ibland  klandrar  vi  honom,  kräver  att  han  ska  sluta,  hotar  med  konsekvenser  eller  skäller  ut  honom.  I  våra  tankar  skuldbelägger  och  dömer  vi  ofta,  även  om  vi  försöker  undvika  att  visa  det.  Om  du  verkligen  vill  hjälpa  en  människa  som  lider  av  ett  beroende,  hjälp  henne  att  bli  medveten  om  det  goda  hon  söker  och  får.        Först  därefter  kan  man  gå  vidare  och  fundera  på  det  eventuella  goda  som  en  befrielse  ur  beroendet  kunde  medföra,  till  exempel  att  bli  fri  att  njuta  av  andra  glädjeämnen  i  livet,  psykisk  och  fysisk  hälsa,  självrespekt  och  därmed  respekt  för  andra,  kontakt  med  familj  och  närstående,  medmänniskornas  glädje,  känslan  att  ha  mod,  initiativ-­‐  och  handlingskraft,  förmåga  att  studera  och  arbeta,  en  trygg  ekonomisk  situation  fri  från  juridiska  risker,  trygghet,  för  gravida  kvinnor  möjlighet  att  föda  ett  friskt  barn,  och  lycka.        Bruket  av  narkotiska  ämnen  eller  ett  beroende  som  gäller  beteendet  (till  exempel  spel,  manier,  ätande,  arbete)  kan  gå  så  långt  att  man  totalt  blir  slav  under  det.  Ens  egen  kropp,  hälsan  och  de  mänskliga  relationerna  betyder  ingenting.  Att  befria  sig  ur  beroendet  betyder  att  ändra  sitt  beteende,  vilket  kräver  stark  motivation.  Med  hotbilder  åstadkommer  man  ingen  motivation,  i  så  fall  hade  ju  knappast  något  beroendeproblem  uppstått.        Människan  motiveras  att  ändra  sitt  beteende  när  hon  får  jämföra  två  goda  saker:  det  goda  som  beroendet  gav  jämförs  med  det  goda  man  upplever  i  livet  utan  beroende.  Människan  söker  det  goda,  men  på  grund  av  hämningar  och  det  sjuka  samhället  väljer  hon  en  destruktiv  riktning  för  att  nå  det.    

Den  14-­‐åriga  dottern  i  en  familj  som  jag  känner  använde  så  kallade  lätta  droger  i  ett  par  års  tid.  Efter  skoldagen  använde  hon  mycket  tid  till  att  vara  hög  tillsammans  med  sina  kompisar.  Hennes  föräldrar  försökte  på  allt  sätt  övertala  henne  att  sluta.  Flickan  ljög  rutinmässigt  och  lurade  sina  föräldrar  utan  att  blinka.  En  gång  blev  hon  och  hennes  vänner  arresterade  och  förda  till  polisstationen,  där  man  höll  kvar  dem  i  några  timmar.  Polisernas  avsikt  var  att  skrämma  dem  och  få  dem  att  tänka  över  sitt  drogmissbruk.  Löften  gavs  men  ingenting  förändrades.        Sedan  slutade  hon  bara  använda  droger.  Några  år  senare  frågade  jag  henne  vad  som  fick  henne  att  sluta.  Hon  svarade  att  det  var  så  lugnt  och  skönt  att  vara  hög  tillsammans  med  kompisarna,  men  samtidigt  började  hon  fundera  på  hur  det  hindrade  henne  att  delta  i  allt  möjligt  annat  roligt  och  intressant  i  livet,  som  att  träffa  nya  människor  och  delta  i  olika  aktiviteter  som  idrott,  dans  och  kulturbegivenheter.  Till  sist  frågade  jag  om  föräldrarnas  förbud  och  hotelser  hade  

någon  effekt.  Hon  svarade:  ”Nej,  ingen  alls  och  inte  heller  besöket  på  polisstationen.”  

 När  vi  dömer,  straffar  och  moraliserar  censurerar  vi  medvetenheten:  vi  undertrycker  människan.  En  människa  som  synligt  lider  av  beroende  väcker  i  oss  alla  medvetenheten  om  vårt  eget  främlingskap,  vårt  beroende  och  om  hur  samhället  alienerar  oss.  Är  vi  är  rädda  för  den  medvetenheten?  Har  vi  lärt  oss  de  nuvarande  rutinerna  så  grundligt  att  förändring  känns  farlig?  Vi  lider  alla  av  att  vi  gjort  oss  så  beroende  av  samhällets  sjuka  strukturer  som  vi  ser  som  helt  normala.  Dessa  strukturer  försvarar  vi  precis  på  samma  sätt  som  en  alkoholist  eller  arbetsnarkoman  motiverar  och  döljer  sitt  beroende.        Tänk  er  en  person  som  använder  mycket  alkohol  men  inte  är  alkoholist.  Hans  lever  blivit  trött  med  åren  och  bakruset  plågsammare,  och  han  fruktar  det  moraliska  och  fysiska  illabefinnandet  dagen  efter  så  mycket  att  han  tyglar  sitt  drickande.  Vore  det  också  i  den  situationen  bättre  att  fundera  på  det  goda  som  drickandet  ger  och  jämföra  det  med  det  goda  som  total  avhållsamhet  eller  måttligt  drickande  kunde  ge,  och  tänka  på  möjligheterna  att  njuta  av  livet  nästa  dag?      3.4.3  Individuell  vård    Den  individuella  vårdprocess  som  beskrivs  nedan  bygger  på  en  tillämpning  av  conscientiametodens  referensram  (del  1)  och  redskap  (del  2).  Man  kan  göra  de  här  reflektionerna  för  sig  själv,  men  bäst  är  det  om  du  kan  göra  det  tillsammans  med  en  person  som  ställer  sig  öppen  till  ditt  problem.    1.  TILLÅT  PROBLEMET,  ACCEPTERA  MEDVETENHETEN  OM  DITT  BEROENDE  

-­‐ Om  du  upplever  att  dina  närmaste  gör  antydningar  och  identifierar  ett  beroende  hos  dig,  var  intresserad  och  grip  tillfället.  Var  nyfiken  och  ställ  frågor  om  deras  observationer  och  uppfattningar.  Om  du  är  medveten  om  ditt  beroende,  stanna  upp  och  känn  det.  Undvik  medvetet  att  klandra  och  döma  dig  själv.  

-­‐ Stanna  upp  och  känn  efter,  känner  du  ångest,  skam,  sorg  eller  bitterhet.  Ta  dig  tid  att  bli  medveten  om  dina  känslor.  Är  du  missnöjd  med  livet?  Känn  dina  känslor.  

-­‐ Om  möjligt,  be  någon  av  dina  vänner  tillämpa  bekräftande  respons  på  dig  (kapitel  2.2).  

 2.  VAR  MEDVETEN  OM  DITT  FÖRFLUTNA  

-­‐ Berätta  ditt  livs  historia  i  stora  drag,  börja  med  det  tidigaste  du  minns.  Beskriv  också  vad  som  då  hände  ute  i  världen  och  i  hemmet.  Beskriv  dina  föräldrar  eller  dina  närmaste,  deras  sätt  att  möta  lycka  och  sorger  i  livet.  

-­‐ Gör  en  personlig  bedömning  av  det  goda  du  gjort  i  livet.  Minns  dem  som  du  har  hjälpt.  Beskriv  hur  du  hjälpte  dem  och  hur  de  förhöll  sig  till  din  hjälp.  

-­‐ Skriv  ner  på  ett  papper  de  symtom  du  vanligen  har  (ångest,  osäkerhetskänsla,  skuld,  skam,  bitterhet,  rädsla,  nedstämdhet,  vrede…)  och  de  fysiska  symtomen  (spändhet,  trötthet,  darrningar,  hosta,  ont  i  magen,  ont  i  ryggen,  hjärtbesvär,  eksem,  hjärnblödning…).  Smaka  på  dem,  försök  acceptera  dem  och  medvetenheten  om  dem.  De  är  nyttiga  larmsignaler  och  ett  tecken  på  det  sunda  i  dig.  

-­‐ Berätta  allt  möjligt  om  ditt  förflutna  och  om  dina  symtom  för  människor  som  du  kan  känna  att  du  litar  på,  dina  närmaste,  vänner,  en  okänd  som  du  lägligt  råkar  möta,  eller  för  en  terapeut.  Tala  om  det  som  känns  allra  svårast  att  ta  upp.  

   3.  VAR  MEDVETEN  OM  ANLEDNINGARNA  TILL  DITT  MISSBRUK  

-­‐ Reflektera  över  och  var  medveten  om  dina  mänskliga  rikedomar  och  hämningar  och  begrunda  grundtankarna  i  människosynen  (del  1  och  bilaga  1).  Upplever  du  att  du  är  fri  att  känna  det  du  känner?  

-­‐ Fundera  på  hur  och  i  vilken  mån  du  har  tillägnat  dig  samhällets  sjuka  värderingar  och  hur  du  har  blivit  en  kugge  i  systemets  maskineri  (del  5).  

-­‐ Tänk  på  om  du  under  ditt  liv  eventuellt  har  tillägnat  dig  problematiska  attityder  av  din  mor,  far  eller  andra  närstående.  

-­‐ Gå  tillbaka  och  reflektera  över  punkt  3.3.2  Jämför  nyttan.  -­‐ Om  du  är  verkligt  motiverad  att  förändra  ditt  sätt  att  leva  och  verka,  gå  vidare  till  

nästa  fas.      4.  PLANERA  HUR  DU  FÖRÄNDRAR  DINA  VÄRDERINGAR  OCH  VANOR  

-­‐ Reflektera  över  idealiska  humana  och  andliga  värderingar  i  dig  själv  och  hur  de  visar  sig  hos  andra  och  i  samhället.  

-­‐ Planera  hur  du  steg  för  steg  förändrar  det  beteende  som  ditt  beroende  är  förknippat  med,  eller  fatta  ett  radikalt  beslut  om  en  omedelbar  och  ovillkorlig  förändring.  Undvik  att  fatta  stränga  beslut.  Stränga  krav  gör  det  svårare  att  genomföra  ett  beslut.  

-­‐ Motivera  dig  att  genomföra  förändringen  genom  att  gång  på  gång  gå  tillbaka  till  punkt  3.4.2  Jämför  nyttan.  

   

6. PRAKTISERA  FÖRÄNDRINGSPLANEN  -­‐ Utforska  och  begrunda  livet,  människan,  kärleken  och  de  universella  värdena.  

Börja  praktisera  din  plan  i  dina  vardagssysslor.  -­‐  Hjälp  andra  med  liknande  problem.  Öva  dig  rent  allmänt  att  hjälpa  andra  för  att  

hjälpa  dig  själv  ur  din  självcentrering.  -­‐ Delta  i  socialt  utvecklingsarbete  eller  i  folkrörelserna  för  miljöskydd,  eller  grunda  

en  sådan  rörelse,  om  än  pytteliten.  Det  hjälper  dig  att  vidga  ditt  perspektiv  och  befriar  dig  att  känna  livets  djupare  mening.  

-­‐ Tänk  på  kvällarna  igenom  den  dag  som  gått,  men  undvik  att  hela  tiden  fokusera  på  dig  själv.  Om  du  får  återfall  ska  du  inte  döma  och  censurera,  utan  medvetet  ta  ett  steg  tillbaka  i  processen.  Gör  en  ny  plan.  Det  räcker  att  du  följer  den  en  dag  i  sänder.  Kom  ihåg  att  en  krävande  attityd  hindrar  dig  att  bli  fri.  Anspråkslöshet  är  kärlek.  

   

7. BEDÖMNING  OCH  PLANERING  -­‐ Gör  då  och  då  en  allmän  bedömning  av  dina  framsteg,  om  möjligt  tillsammans  

med  någon  annan.  -­‐  Processen  kan  fortgå  hela  livet.  

 

   Självkännedom,  människokännedom  och  jämbördigt  deltagande  i  gruppens  och  samhällets  verksamhet  förebygger  och  behandlar  beroende.    

En  klient  beskriver  sin  bror  som  är  alkoholist.  Han  berättar  att  broderns  disk  samlar  sig  till  stora  berg,  en  liten  vardaglig  sak  blir  någonting  enormt.  Det  är  antagligen  ett  symtom  på  en  sorts  gränslös  attityd,  storhetsvansinne.  De  dagliga  sysslorna  blir  stränga  krav,  tvång  som  han  naturligtvis  reagerar  på  med  motstånd.  Denna  inre  konflikt  är  ett  hinder  för  hans  handlingsförmåga  och  förbrukar  hans  krafter.  Den  ger  också  upphov  till  en  skuldkänsla  som  han  inte  vill  känna.        Brodern  använder  alkohol  som  en  medicin  som  kan  befria  ur  skammen  och  ge  njutning.  Eller  så  fungerade  det  för  några  decennier  sedan  då  alkohol  fick  honom  att  känna  sig  nästan  lycklig.  Nu  hjälper  inte  den  behandlingen  längre  riktigt,  men  minnet  av  den  sköna  känsla  den  gav  lever  ännu  starkt.  Den  känslan  av  lycka  vill  brodern  få  tillbaka.  Han  lockas  av  möjligheten  att  det  ska  lyckas  den  här  gången.  Det  måste  det  ju  göra  eftersom  det  lyckades  tidigare.  Så  här  fortsätter  hans  försök  att  på  konstgjord  väg  nå  välbefinnande  och  han  blir  allt  mer  frustrerad.  Samtidigt  växer  hans  behov  av  medicin  och  den  onda  cirkeln  sluter  sig.        Systern  berättar  att  brodern  reducerar  sig  själv  till  ett  ingenting.  Tidigare  gav  alkoholen  en  stark  känsla  av  att  finnas  till,  men  nu  fungerar  det  inte  längre.  Men  minnet  av  den  sköna  känslan  är  stark  och  tvingar  honom  nästan  att  försöka  nå  den  igen.  

   Systern  talar  om  hur  många  gånger  hon  har  försökt  få  sin  bror  att  förstå  att  han  förstör  sitt  liv  med  sitt  drickande.  Jag  föreslår  att  hon  nästa  gång  hon  har  möjlighet  att  prata  med  sin  bror  ska  försöka  tala  om  alkoholens  goda  inverkan,  hur  den  hjälper  och  gör  det  lättare  att  känna  självsäkerhet  och  njutning.  Hon  borde  be  sin  bror  att  ingående  beskriva  precis  allt  det  goda  som  drickandet  ger.  Om  brodern  tar  upp  någonting  negativt  ska  hon  be  honom  gå  tillbaka  och  koncentrera  sig  på  att  beskriva  de  goda  sidorna.  De  negativa  följderna  av  drickandet  är  han  alldeles  tillräckligt  bekant  med.  Han  skuldbelägger  och  dömer  sig  själv.  Han  censurerar  sin  medvetenhet  och  förminskar  på  så  sätt  sig  själv.  Det  gör  honom  oförmögen  att  bedöma  sina  valmöjligheter.      3.4.4  Självkännedom  med  hjälp  av  en  kamratstödsgrupp    En  kamratstödsgrupp  för  personer  som  lider  av  beroende  är  en  utmärkt  väg  till  självkännedom  och  samhällsmedvetenhet.  Gruppen  kan  också  ha  medlemmar  som  är  medberoende  eller  andra  intresserade.    En  heterogen  grupp  har  ett  vidare  perspektiv  och  en  bredare  grund.        Delta  i  någon  redan  fungerande  grupps  program  eller  ta  eget  initiativ  och  starta  en  ny  grupp  för  några  personer.  Kom  överens  om  syftet  med  verksamheten,  samarbetet  och  en  lämplig  tidtabell.  Sammankomsterna  kan  till  exempel  vara  omkring  två  timmar  och  innehållet  kan  planeras  så  att  följande  steg  ingår:    

1. Mötet  öppnas.  Deltagarna  beslutar  om  de  praktiska  arrangemangen.  Därefter  reflekterar  någon  kort  över  en  vald  del  av  conscientiametodens  referensram  (grundtankarna  om  människan,  de  mänskliga  rikedomarna  och  hämningarna).  

Det  kan  också  ske  i  form  av  en  dikt,  en  liten  teaterföreställning,  teckningar  eller  liknande,  alternativt  i  form  av  mediterande  eller  en  ritual  som  väcker  andligheten,  beroende  på  hur  gruppen  vill  ha  det.  Gruppen  för  en  kort  diskussion  om  ämnet.    

2. Enligt  det  gemensamt  planerade  programmet  talar  någon  av  gruppens  medlemmar  om  dagens  tema,  som  ledarna  för  gruppen  vet  om  i  förväg.  Man  reflekterar  över  det  och  diskuterar  det,  kanske  i  en  dryg  halvtimme.  Som  teman  kan  man  exempelvis  ha:  -­‐  Vad  är  en  människa?  Vad  är  meningen  med  livet?  -­‐  Vad  betyder  ansvar  och  frihet  i  känslor  och  handling?  -­‐  Hur  bemöter  du  ångest,  skam  och  skuld?  -­‐  Varför  och  hur  leder  maktstrukturerna  människan  till  beroende?    -­‐  Hur  kan  gruppen  stärka  medlemmarnas  mänskliga  rikedomar?  -­‐  Vilken  är  den  största  njutningen  eller  nyttan  jag  fått  av  beroendet?  -­‐  Är  vi  offer  för  våra  känslor?  -­‐  Varför  är  det  så  svårt  med  kärlek?  -­‐  Har  du  upplevt  djup  oförrätt?  Hur  förhåller  du  dig  till  den?  -­‐  Hur  påverkar  avund  värdena  i  livet?  -­‐  Vad  får  dig  att  högakta  en  annan  människa?  -­‐  Hur  blir  du  medveten  om  censur,  avund,  perfektionism  och  storhetsvansinne  hos  dina  föräldrar  och  närmaste?  Ser  du  dig  i  spegeln?  -­‐  Hur  skiljer  sig  njutning  och  lycka  från  varandra?  -­‐  Hur  kan  du  uppleva  lycka?  -­‐  Existerar  andlighet?  Vad  är  andlighet?  -­‐  Hurdan  är  den  idealiska  samhällsstrukturen?  Hur  skulle  den  påverka  människans  psykiska  liv?    Man  eftersträvar  inte  enighet  när  dagens  tema  diskuteras.  Avsikten  är  helt  enkelt  att  presentera  olika  känslor  och  uppfattningar,  lyssna  på  andra  och  utforska  saken  tillsammans.      

3. I  självkännedomsdelen  funderar  gruppmedlemmarna  på  sitt  känslotillstånd  och  blir  medvetna  om  det.  Sedan  ber  någon  av  dem  att  få  vara  föremål  för  sittningen  eller  att  någon  annan  person  ska  vara  det.          Denna  person  berättar  först  om  sig  själv,  sin  bakgrund  och  sin  livssituation.  Hon  beskriver  sina  känslor  och  förnimmelser  och  sina  eventuella  andliga  iakttagelser.  Hon  kan  beskriva  i  vilket  energetiskt  tillstånd  hon  tycker  sig  vara.  Hon  kan  till  exempel  berätta  vad  hon  gjort  under  den  senaste  tiden  och  vad  hon  upplevt  med  olika  människor.  Hon  beskriver  det  goda  som  beroendet  gett  henne.        De  andra  ställer  frågor  för  att  fördjupa  förståelsen  av  och  medvetenheten  om  det  som  kom  fram.  På  svaren  reagerar  man  med  nya  frågor.  Gruppen  undviker  medvetet  all  kritik,  alla  råd  och  förslag  till  lösning.  En  av  deltagarna  kan  med  egna  ord  upprepa  det  som  personen  nyss  berättade,  och  reflektera  över  likheter  hos  sig  själv.        De  övriga  medlemmarna  i  gruppen  kan  fortsätta  med  att  berätta  om  sina  känslor  och  erfarenheter.        Det  främsta  syftet  med  självkännedomsdelen  är  att  utveckla  tolerans  när  det  gäller  att  bli  medveten  om  känslor  och  emotioner  och  stärka  medvetenheten  om  

de  mänskliga  rikedomarna  (kapitel  2.2  Bekräftande  respons).  Med  det  som  utgångspunkt  går  det  nästan  av  sig  självt  att  bli  medveten  om  hämningarna.        Deltagarna  diskuterar  nyttan  och  glädjen  av  beroendet  och  dess  alternativ,  oberoendet.  Om  motivationen  för  oberoende  växer  sig  stark  kommer  man  tillsammans  med  idéer  till  hur  handlingssätten  kan  ändras.  Idéerna  kan  personen  som  var  föremål  för  sittningen  senare  utveckla  till  en  praktisk  plan.    4.  Slutligen  gör  den  som  leder  mötet  en  sammanfattning  av  det  som  kommit  upp.  Sammankomsten  kan  avslutas  med  någon  känslobetonad,  filosofisk  eller  andlig  betraktelse,  hälsning  eller  ceremoni.      Innehållet  i  sammankomsterna  kan  utvecklas  i  riktning  mot  den  grupprocess  som  beskrivs  i  kapitel  2.5.        Missbrukarens  närmaste,  till  exempel  familjemedlemmar,  vänner,  arbetskamrater,  lärare  och  förmän  spelar  en  central  roll.  Ta  initiativ  om  du  har  möjlighet  till  det,  och  vänta  inte  att  någon  annan  ska  göra  det.  Mer  än  ett  eventuellt  misslyckande  kommer  du  att  ångra  att  du  inte  försökte  göra  någonting.  Ett  misslyckande  är  möjligt  bara  om  du  kräver  att  försöket  ska  lyckas.  Försök  alltså  inte  lyckas,  men  handla  så  klokt  du  kan.        När  en  människa  lider  av  ett  allvarligt  beroende  behöver  hon  andras  och  gemenskapens  hjälp  att  styras  in  i  en  meningsfull  och  intensiv  verksamhet  i  en  rättvis  social  struktur.  Vårdformen  kan  till  exempel  vara  en  terapeutisk  gemenskap,  vars  stomme  består  av  daglig  mångsidig  verksamhet  i  en  inkluderande  organisation  (kapitel  2.6  Den  terapeutiska  gemenskapen).        Människan  vill  det  goda  men  i  sitt  beroende  söker  hon  det  på  ett  skadligt  sätt.  Ett  av  de  viktiga  målen  för  behandlingen  är  därför  att  lära  sig  göra  också  det  man  inte  vill.  På  så  sätt  kan  man  krossa  den  makt  man  gett  beroendet  och  utveckla  nya  sätt  att  nå  lycka  och  mening  i  livet.      Jag  var  på  en  semesterresa  med  min  dotter  i  en  liten  brasiliansk  stad  som  heter  Barrerinha.  På  gatan  träffade  vi  en  man  som  verkade  sympatisk,  och  jag  frågade  honom  var  jag  kunde  få  låna  ett  par  cyklar.  Han  tog  mig  och  min  dotter  till  sin  egen  gård  och  bjöd  ut  sina  två  cyklar.  Vi  började  prata  och  han  berättade  att  han  tidigare  länge  varit  nedgången  och  alkoholiserad,  legat  i  rännstenen  och  förlorat  sin  familj  och  sitt  arbete.  En  dag  när  han  gick  förbi  kyrkan  där  dörrarna  stod  öppna  och  mässan  pågick,  såg  han  sin  tioåriga  dotter  uppe  vid  altaret,  bedjande  änglarna  hjälpa  pappa  att  sluta  dricka.  Det  rörde  hans  känslor  så  starkt  och  skakade  hans  medvetenhet  så  djupt  att  han  beslutade  upphöra  med  drickandet.  Hans  beslut  har  hållit.              

                 

 4  EN  HANDBOK  FÖR  GEMENSKAPEN            

4.1  ARBETSRO  OCH  MOTIVATION  I  SKOLAN        4.1.1  Vad  är  meningen  med  skolan?    Reflekterar  vi  tillräckligt  över  skolans  syfte,  dess  uppgift  att  fostra  barn  och  utveckla  rättvisan  i  vårt  samhälle?  Inser  vi  faktiskt  klart  vad  som  är  skolans  vision,  strategi  och  sätt  att  arbeta  för  att  öka  människans  välbefinnande?  Är  skolans  mål  psykosociala  eller  tjänar  de  endast  näringslivet?        Vårt  nuvarande  skolsystem  uppstod  i  början  av  1800-­‐talet  i  Preussen,  då  filosofen  Johann  Gottlieb  Fichte  (1762-­‐1814)  utvecklade  idén  om  ett  allmänt  skolväsende.  Behovet  och  målet  var  att  höja  folkets  kunskapsnivå,  så  att  det  skulle  fungera  bättre  både  i  krig  och  näringsliv.  Barnet  ska  lära  sig  det  man  erbjuder,  på  det  sätt  som  det  är  planerat.  Det  ska  lära  sig  tänka  det  man  ska  tänka  och  låta  bli  att  tänka  det  man  inte  ska  tänka.  Skolväsendet  kom  egentligen  till  för  att  styra  och  kontrollera  barnets  tankar.  Barn  fostrades  till  soldater  och  arbetskraft.        I  Finland  grundades  de  första  skolorna  på  1850-­‐talet  av  herrgårdsägare  och  fabrikörer.  Det  var  särskilt  industrin  som  behövde  räkne-­‐  och  läskunnig  arbetskraft.  Region  för  region  ersattes  folkskolan  av  grundskolor  åren  1972-­‐77.    Skolans  mål  blev  att  stötta  elevernas  utveckling  till  humana  människor  och  etiskt  ansvarskännande  samhällsmedlemmar  och  att  ge  dem  kunskaper  och  färdigheter  som  de  behöver  i  livet.  Utbildningen  ska  främja  bildningen  och  jämlikheten  i  samhället.        Den  brasilianska  advokaten  Marco  Guerra  konstaterade  i  en  tidningsintervju  (Tribuna  do  Norte,  31.3.2013):  ”Syftet  med  fostran  är  att  antingen  befria  eller  tämja.  Skolväsendet  är  inte  neutralt.”  Att  tämja  är  att  fostra  barnet  till  en  lydig  resurs  för  arbetsmarknaden.        Skolväsendet,  instituten  för  allmänbildning  och  yrkesfostran,  har  alltid  använts  för  att  stötta  maktsystemets  värderingar  och  syften,  oavsett  om  makten  innehafts  av  en  militärdiktatur,  av  kapitalister,  socialister  eller  kommunister.        I  skolan  ifrågasätter  man  inte  samhällsstrukturerna,  utom  någon  enskild  lärare  i  undantagsfall.  Undervisningsmaterialet  innehåller  ingen  samhällskritisk  analys,  trots  uppenbara  orättvisor.  Barn  introduceras  inte  i  delaktiggörande  demokrati,  trots  att  man  i  festtalen  ständigt  påminner  om  vikten  av  demokrati.        I  Finland  är  man  stolt  över  att  undervisningens  nivå  enligt  en  internationell  mätning  (PISA,  Program  for  International  Student  Assessment)  konstaterats  vara  bland  de  högsta,  rentav  bäst.  Granskar  vi  det  resultatet  mot  bakgrund  av  det  ovan  konstaterade  känns  det  inte  enbart  bra.        Den  kanske  allra  viktigaste  faktorn  i  den  här  framgången  är  att  Finlands  skolor  ännu  inte  är  privatiserade  (endast  en  liten  del  av  skolorna  är  det).  Så  snart  skolorna  

blir  föremål  för  vinstintresse  och  spekulation  växer  folkets  ojämlikhet.  De  offentliga  skolorna  missköts  trots  att  majoriteten  går  i  dem.  Rika  familjer  sätter  sina  barn  i  dyra  privatskolor  dit  man  kanaliserar  de  bästa  resurserna.  I  Finland  bekymrar  sig  också  de  rika  för  den  offentliga  skolans  nivå  eftersom  det  rör  också  deras  barn.  Man  sköter  om  skolorna.        Lärarna  har  en  lång  utbildning  och  man  värdesätter  dem  i  samhället.  De  var  den  yrkesgrupp  som  i  egenskap  av  väckare  av  folkets  medvetenhet  bidrog  mest  till  att  Finland  blev  självständigt.            I  Sāo  Paulo  hölls  i  maj  2013  ett  internationellt  seminarium  där  man  presenterade  den  finländska  skolframgången.  Den  första  talaren,  Jaana  Palojärvi  från  undervisnings-­‐  och  kulturministeriet  berättade  att  flickor  är  betydligt  bättre  än  pojkar.  ”Flickor  kan!”,  sa  hon  med  eftertryck.  Skolan  är  verkligen  inte  planerad  för  pojkar.  Det  är  alltjämt  ganska  vanligt  att  flickor  redan  hemma  fostras  att  bli  snälla  och  lydiga.  Pojkar  får  vara  mera  fria  och  fysiska  och  man  har  också  större  förståelse  för  deras  aggressivitet.  Det  här  stärker  uppfattningen  om  att  skolan  framför  allt  vill  göra  barnen  snälla.        Vill  vi  förändra  skolans  karaktär?  Accepterar  vi  medvetet  att  det  ekonomiska  livets  värderingar  har  smittat  ner  skolan  och  att  barn  fostras  till  presterare  som  ska  konkurrera  med  varandra,  för  att  bli  lönearbetare  utrustade  med  en  kunskap  och  ett  uppförande  som  passar  arbetsmarknadens  behov.  Eller  vill  vi  att  de  ska  tänka  etiskt,  kunna  känna  skam  och  vrede  när  en  annan  människa  behandlas  orättvist  och  reagera  för  att  hindra  oförrätter.  Vill  vi  att  de  unga  ska  utveckla  samhället  så  att  dess  lagar,  institutioner  och  ekonomins  verksamhetsprinciper  garanterar  solidaritet,  jämlikhet  och  gemensamt  ansvar?  Solidaritet  är  medvetenhet  om  att  jag  kan  vara  lycklig  endast  om  du  är  lycklig.        Naturligtvis  vill  vi  bygga  en  bättre  värld,  ett  rättvisare  samhällssystem  och  på  så  vis  garantera  alla  en  möjlighet  att  uppleva  lycka.  Vi  behöver  en  skola  som  i  praktiken  hjälper  barn  att  växa  i  den  här  andan.  En  skola  som  fungerar  som  en  katalysator  som  förändrar  hela  samhället  och  särskilt  principerna  för  samhällets  ekonomiska  verksamhet.    Ciloni  Zang  som  är  lärare  i  en  indianby  i  södra  Brasilien  beskriver  hur  man  som  lärare  där  måste  anpassa  sig  till  elevernas  kultur.  Barnet  förstår  inte  alls  varför  man  måste  bli  uppflyttad  till  nästa  årskurs.  De  är  bara  enormt  intresserade  av  att  ta  reda  på  hur  verkligheten  fungerar.  De  vill  hela  tiden  få  mera  kunskap.  Om  man  irriterat  tillrättavisar  dem  blir  de  häpna  och  säger:  ”Du  är  arg,  jag  vill  inte  ha  dig  här.”  De  ser  det  som  självklart  att  de  ska  vara  med  och  fatta  beslut  som  gäller  dem  själva.        Syftet  med  det  här  kapitlet  är  att  beskriva  hur  skolan  och  lärarna  kan  agera  både  för  att  utveckla  elevernas  etiska  sinne  och  delaktighet  och  för  att  främja  inlärningsmotivation  och  arbetsro.  Modellen  är  tvådelad:    -­‐ Stärker  medvetenheten  om  elevens  mänskliga  rikedomar.  Tar  fram  elevens  

sanna  sunda  väsen  genom  att  hjälpa  henne/honom  att  acceptera  medvetenheten  om  sina  hämningar.  Lär  ut  hur  man  kan  utvecklas  i  mänskliga  relationer  och  samarbete.  Låter  elevernas  självkännedom  och  människokännedom  växa.  

-­‐ Ser  till  att  jämlikhet  är  grunden  för  det  gemensamma  ansvaret,  så  att  alla  medverkar  direkt  när  man  fattar  beslut  om  viktiga  gemensamma  frågor.  Alla  är  tillsammans  ansvariga  för  arbetsron  och  för  planeringen  och  genomförandet  av  verksamheten.  Målet  är  att  de  unga  efter  avslutat  skola  ser  direkt  medverkan  som  en  självklarhet  och  kräver  rätt  till  sådan  också  i  arbetslivet  och  politiken.  

 Fostran  får  inte  vara  att  forma  barnet  efter  det  ekonomiska  livets  och  maktsystemets  behov.  Syftet  med  fostran  är  betydligt  större:  att  inspirera  barnen  att  växa  till  mänskliga,  etiska  och  kärleksfulla  människor.  Meningen  med  fostran  är  att  hjälpa  barnet  att  få  kontakt  med  de  mänskliga  rikedomarna  inom  sig  och  bli  medvetet  om  livets  skönhet.        Också  i  skolan  har  vi  fastnat  i  en  mördande,  ständig  tidsbrist,  krav  på  snabba  lösningar,  ytliga  människorelationer,  prestationskrav  och  ständig  konkurrens.  Det  ekonomiska  livets  inhumana  värderingar  har  starkt  inflytande  i  skolorna.  Elever  och  lärare  känner  sig  frustrerade  och  mår  dåligt.        Vi  talar  ofta  om  hur  viktigt  det  är  att  sätta  gränser  och  säga  nej.  Man  borde  aldrig  säga  nej  till  en  människa,  men  det  är  viktigt  att  hindra  och  förebygga  destruktiv  verksamhet.  Man  får  aldrig  kuva  ett  barn  men  man  ska  hjälpa  det  att  öppna  sig  för  det  mänskliga.        Var  intresserad  av  barnets  eller  den  unga  människans  känslor,  tala  och  fråga  alltid  respektfullt  om  dem.  De  är  en  central  faktor  i  hennes  existens.  När  du  beaktar  och  accepterar  dem  känner  hon  att  hon  finns  till,  att  hon  är  sedd  och  älskad.  Att  acceptera  känslor  innebär  naturligtvis  inte  att  man  inte  ska  hindra  en  aggressivt  handlande  människa  att  göra  illa.        En  kamratlig  och  inspirerande  atmosfär  i  skolan  är  alla  lärares  och  elevers  dröm.  Det  är  också  vad  man  eftersträvar  på  alla  arbetsplatser.  En  rad  skolmänniskor  från  Finland,  Brasilien  och  Sverige  har  varit  med  och  utvecklat  idéerna  i  det  här  kapitlet.  Som  egentlig  pilotskola  fungerade  Escola  da  Nova  Sociedad  som  sedan  år  2005  har  verkat  i  Rio  Grande  do  Sul.  Hundratals  lärare  har  gått  metodutbildningen  och  praktiserat  den  i  sina  skolor,  var  och  en  på  sitt  sätt.        Avsikten  var  att  utveckla  en  metod  som  kan  tillämpas  på  klass-­‐  eller  årskursnivå  eller  i  hela  skolan  och  som  kan  tas  i  bruk  stegvis.  Den  får  lärare,  annan  personal  och  elever  att  delta  i  beslutsfattandet  i  skolan,  vilket  ger  en  känsla  av  verkligt  ansvar  och  främjar  initiativkraft.  Verksamheten  i  skolan  känns  meningsfull.  Människokännedom  hjälper  en  att  möta  och  respektera  andras  och  egna  känslor,  reaktioner  och  handlingar.        I  det  här  kapitlet  koncentrerar  vi  oss  på  skolgemenskapen,  men  principerna  är  användbara  i  vilken  arbetsgemenskap  som  helst.      4.1.2  Lärare  –  känn  dig  själv    I  skolan  upplever  man  mycket  frustration  och  stress.  Det  går  mycket  tid  och  energi  till  att  upprätthålla  arbetsro  och  ordning.  Det  är  inte  lätt  att  möta  elevernas  missnöje  och  ilska,  hindra  destruktiva  handlingar  och  ge  dem  respons  när  de  beter  sig  likgiltigt,  arrogant  och  aggressivt.  Ibland  upplever  man  en  klar  brist  på  struktur  och  samarbetsvilja  i  skolan,  och  skolans  psykosociala  atmosfär  kan  vara  mycket  instabil.        Som  människor  är  lärare  naturligtvis  olika  och  de  har  sökt  sig  till  yrket  av  mångahanda  skäl.  En  pensionerad  lektor  i  historia,  en  levande  legend  i  sin  hemstad,  berättade  om  sitt  sätt  att  arbeta:    

Jag  gjorde  från  början  klart  hur  man  beter  sig  i  min  klass,  mössan  och  jackan  hängs  upp,  bort  med  tuggummin  och  mobiler,  flickorna  först  in  i  klassen,  inga  svordomar…  Jag  hade  fördelen  att  undervisa  gymnasieelever  och  redan  innan  de  kom  till  min  klass  visste  de  hur  jag  arbetade.  I  början  var  jag  stram,  inget  onödigt  smilande.  När  eleverna  började  lära  sig  och  vänja  sig  vid  mina  regler  började  jag  

släppa  efter.  Min  strävan  var  att  agera  med  respekt  för  rättvisa  och  jämlikhet.  Jag  tyckte  om  mitt  arbete  och  älskade  mina  elever.  

 Finns  det  någonting  auktoritärt  i  det  här?  Det  verkar  inte  så  när  man  tänker  på  hur  mycket  eleverna  tyckte  om  henne.  Liksom  vi  vuxna  gillar  också  unga  människor  vanligen  en  klar  social  struktur.    KRAVET  PÅ  SNABBA  LÖSNINGAR  ÄR  EN  FÄLLA  Oro,  likgiltighet  eller  aggressivitet  hos  eleven  vittnar  om  hans  känsloaktivitet.  Att  bemöta  känslor  utan  kritik  och  krav,  alltså  med  respekt,  är  av  största  vikt  för  att  läraren  ska  få  kontakt  med  eleven  och  på  det  sättet  kunna  locka  fram  hans  mänskliga  rikedomar.  När  du  fokuserar  på  elevens  färdigheter  fokuserar  du  på  dina  egna  färdigheter.        En  elev  som  agerar  destruktivt  är  besvärlig  för  sig  själv  och  för  andra.  Det  handlar  om  mänskliga  svårigheter.  Om  man  kräver  snabba  lösningar  kan  problemen  bli  kroniska.  Stanna  upp,  ta  dig  tid  så  att  du  får  kontakt  med  dig  själv.  Undvik  att  skuldbelägga  eller  klandra  dig  själv  för  din  svårighet  att  hantera  utmaningar.  Undvik  förväntningar  och  krav,  de  betyder  censur  som  leder  till  känslor  av  hopplöshet  och  oförmåga.  Undertryck  inte  din  förmåga.  Stanna  upp,  försök  inte  lösa  problemen  utan  lär  dig  först  leva  med  dem  så  att  du  kan  förhålla  dig  öppen  och  kärleksfull  just  mot  dina  allra  svåraste  elever.      FRUSTRATION  ÄR  EN  NYTTIG  LARMSIGNAL  Känner  du  dig  frustrerad?  Stanna  upp  och  känn  din  besvikelse,  din  eventuella  bitterhet  och  ditt  skuldbeläggande.  Du  har  större  förväntningar  på  din  förmåga  och  dina  möjligheter  än  vad  som  är  realistiskt.  Du  vill  kanske  inte  bli  medveten  om  vilken  stor  utmaning  din  klass  är.        Det  kan  hända  att  du  via  dina  elever  blir  medveten  om  något  viktigt.  Ser  du  en  negativ  attityd  och  arrogans  i  dig  själv  genom  dem?  Dömer  du  dem  eller  fokuserar  du  på  störande  element  hos  dem?  Du  stannar  kanske  inte  upp  och  ser  den  verkliga  människan  i  dem,  kanske  har  du  inte  kontakt  med  din  egen  inre  rikedom.        När  du  ser  på  klassen  med  missnöje  kan  du  vara  säker  på  att  det  smittar  av  sig  på  eleverna.        Känner  du  ständig  stress  och  trötthet?  Känns  ditt  arbete  hopplöst?  Har  din  arbetsmotivation  rasat?  Väntar  du  bara  på  semestern  eller  på  att  få  gå  i  pension?        Det  första  du  ska  göra  är  att  acceptera  och  respektera  symtomen.  De  är  nyttiga  och  sunda  larmsignaler!  Lyssna  på  larmsignalen,  om  det  så  handlar  om  trötthet,  huvudvärk,  ångest,  spändhet,  magsymtom  eller  eksem.    Stanna  upp  och  koncentrera  dig  på  att  låta  symtomen  finnas  och  att  medvetet  känna  dem.        Sannolikt  har  du  någon  psykiskt  sett  problematisk  vana.  Du  har  lagt  dig  till  med  något  negativt  sätt  att  vara  (ängslan,  ångest,  bitterhet,  missnöje…),  som  utan  att  du  märkt  det  blivit  en  ovana  eller  rentav  ett  beroende?  Förväntar  du  dig  något  orealistiskt  av  eleverna  och  blir  varje  dag  besviken  över  samma  problem,  trots  att  du  väl  känner  till  dem  från  tidigare?  Kräver  du  att  du  ska  kunna  ha  kontroll  över  klassen?  I  så  fall  har  du  en  mycket  stressande  attityd.  Ibland  blir  människor  också  stressade  på  grund  av  sin  avund.  Så  går  det  ofta  när  vi  vuxna  ser  barns  och  ungdomars  spontanitet,  skönhet  och  livsglädje.        I  lärarrummet  talar  man  ibland  illa  om  elever  och  tävlar  nästan  om  vem  som  har  det  besvärligaste  fallet.  Ofta  är  eleven  redan  hemma  stämplad  som  problembarn  och  inte  så  sällan  förstärks  den  stämpeln  i  skolan.  Skolans  uppgift  är  att  eliminera  stämplarna  och  ur  barnet  locka  fram  dess  verkliga  mänskliga  väsen.  

     När  lärare  utbildas  i  människokännedom  och  gemensamt  ansvar  händer  det  att  man  stöter  på  motstånd.  Någon  säger  kanske  att  en  lärare  inte  är  någon  terapeut.  Det  stämmer,  lärare  har  inte  mycket  utbildning  i  att  möta  människor,  och  ändå  består  deras  arbete  i  högsta  grad  av  fostran,  vid  sidan  av  uppgiften  att  förmedla  kunskap.  Jag  anser  att  en  lärare  ändå  är  en  sorts  fostringsterapeut,  om  han  vill  det  eller  inte.  På  samma  sätt  är  varje  mor  eller  far  en  terapeut  för  sina  barn  –  oftast  med  den  egna  erfarenheten  som  enda  utbildning.    ILSKNA  FÖRÄLDRAR  Ibland  agerar  föräldrarna  till  något  barn  mycket  aggressivt,  kräver  det  omöjliga,  klagar  på  läraren  och  skolan  och  hotar  med  att  lämna  in  ett  formellt  klagomål.  Trots  försök  får  man  ingen  samtalskontakt  med  dem.  Nedan  följer  ett  kort  sammandrag  av  hur  du  ska  göra  om  du  råkar  i  en  sådan  situation.        Möt  dem  med  respekt  och  förhåll  dig  öppen  till  och  intresserad  av  deras  känslor.  Om  du  inte  har  förväntningar  eller  kritiska  synpunkter  på  ilskan  får  aggressiviteten  inte  psykiskt  makt  över  dig.  Lyssna  alltså  och  var  närvarande.  Du  kan  upprepa  det  de  säger  så  att  de  hör  sina  egna  ord  genom  dig.  På  det  sättet  hör  de  på  sätt  och  vis  sig  själva  och  märker  att  du  verkligen  lyssnar  och  registrerar.        Du  kan  fråga:  ”Hur  känns  det  för  er?”  eller  ”Upplever  ni  att  ni  blivit  missförstådda?”  Om  det  bara  är  möjligt,  be  dem  beskriva  sin  känsla.  När  en  människa  känner  att  man  accepterar  och  respekterar  hennes  känslor  är  det  lättare  för  henne  att  respektera  sig  själv,  och  därmed  också  andra.        Gå  inte  i  försvarsposition.  Motparten  upplever  det  som  ett  angrepp  och  det  stärker  uppfattningen  om  att  du  har  någonting  att  försvara.  Beskriv  situationen  öppet,  som  om  den  var  ett  normalt  fenomen.  För  fram  den  information  du  har  om  saken,  men  gör  det  inte  på  ett  försvarande  eller  kritiskt  sätt.        Du  kan  föra  en  enkel  dagbok  över  viktiga  händelser  och  fundera  på  saken  med  dina  arbetskamrater.  Sköt  om  dig  så  att  du  inte  skuldbelägger  dig  själv  eller  kräver  det  omöjliga.  Respektera  dig  själv  för  att  också  andra  ska  göra  det.      4.1.3  Vad  motiverar  en  människa?    Motivation  är  en  sorts  psykisk  energi,  som  en  inre  låga  som  får  en  människa  att  handla  och  anstränga  sig.  Motivation  betyder  helt  enkelt  att  vilja.  När  man  får  göra  det  man  själv  vill  känner  man  inget  motstånd.  När  man  vill  motivera  en  människa  försöker  man  därför  påverka  hennes  vilja.  Att  motivera  är  faktiskt  ett  slags  hjärntvätt.  I  ett  litet  barn  ser  man  den  stark  viljan  det  har  att  lära  sig,  vara  verksamt,  iaktta  och  upptäcka  vad  verkligheten  är  och  hur  den  fungerar.  Ett  barn  är  naturligt  frigjort,  glatt,  rakt  och  tillitsfullt.  Barnet  leker,  det  vill  säga  gör  sitt  arbete,  utvecklas  och  njuter  av  livet.        Den  bästa  atmosfären  för  tillväxt  och  utveckling,  för  barn  liksom  för  vuxna,  är  en  öppen  och  delaktiggörande  gemenskap  där  man  får  vara  med  och  välja  och  besluta.  Barnet  känner  att  man  respekterar  det  och  dess  känslor.  Barnets  mänskliga  rikedomar  uppskattas  och  det  får  aktiv  hjälp  att  bli  medvetet  om  dem.  Det  känner  att  man  inte  blir  bestraffad  för  misstag,  sådana  får  hända.        Om  eleverna  i  en  klass  vill  koncentrera  sig  på  sin  inlärning  eller  på  någon  gemensam  verksamhet  är  det  klart  att  arbetsron  uppstår  av  sig  själv.  Om  klassen  inte  är  motiverad  försvinner  arbetsron.  

     Motivationen  eller  viljan  är  ett  mysterium  för  den  inbegriper  frihet  och  ansvar.  människan  vill  inte  enbart  det  goda,  eller  närmare  bestämt,  människan  vill  det  goda  men  på  grund  av  hämningar  (till  exempel  censur,  avund,  fordrande  attityd)  kan  sådant  som  är  ont  kännas  bra  och  det  goda  kännas  ont.        En  lärare  visar  uppskattning  och  intresse  för  sina  elever  när  hon  diskuterar  med  dem  om  deras  drömmar,  om  naturen,  samhället  och  om  hur  de  vill  utveckla  och  använda  sin  förmåga.  Tillsammans  med  eleverna  kan  du  till  exempel  fundera  på  följande  frågor:    Viljan  och  känslorna:  

-­‐ Vilken  är  din  största  framtidsdröm?  -­‐ Vad  känner  du  just  nu?  -­‐ Vill  du  känna  att  du  är  bättre  än  de  andra?  -­‐ Är  det  viktigt  för  dig  att  bli  accepterad  av  andra?  Eller  vill  du  få  andra  att  reagera  

genom  rädsla  eller  hat?  -­‐ Funderar  du  mera  på  hur  du  ska  undvika  att  bli  olycklig  än  hur  du  ska  nå  lycka?  

   Självkännedom  och  självsäkerhet:  

-­‐ Känner  du  dina  mål  och  vet  du  hur  du  fungerar  känslomässigt?  -­‐ Vilka  värden  är  viktiga  för  dig?  -­‐ Känner  du  dig  beroende  av  andra?  Om  ja,  på  vilket  sätt?  -­‐ Känner  du  dig  upprorisk?  Om  ja,  på  vilket  sätt?  Hur  tänker  du  förverkliga  ditt  

uppror?  -­‐ Vilka  psykiska  faktorer  hos  dig  påminner  om  dem  hos  din  pappa  och  mamma?  -­‐ Har  du  tillägnat  dig  några  av  vårt  samhälles  värderingar?  Ge  exempel.  

   Döden  och  livets  mening:  

-­‐ Tänker  du  på  döden?  Om  ja,  hur  känns  det  att  tänka  på  den?  -­‐ Vilken  är  livets  yttersta  mening  för  dig?  -­‐ Vad  betyder  det  att  vara  lycklig?  -­‐ Tycker  du  att  den  vardagliga  verksamheten,  som  exempelvis  jobbet,  borde  ha  

anknytning  till  livets  mening?  Motivera  ditt  svar,  diskutera  saken.  -­‐ Vill  du  delta  i  viktiga  beslut  som  gäller  dig?  Om  ja,  ge  exempel  på  viktiga  saker  

som  du  skulle  du  vilja  vara  med  och  besluta  om.      Kärlek  och  sexualitet:  

-­‐ Vad  betyder  ordet  kärlek  för  dig?  -­‐ Vilka  skillnader  och  likheter  finns  det  mellan  vänskap  och  en  parrelation?  -­‐ På  vilket  sätt  hänger  kärlek  och  sexualitet  ihop?    -­‐ På  vilket  sätt  kan  kärlek  och  sexualitet  betyda  olika  saker?  -­‐ Vilka  aspekter  på  parrelationer  och  sexualitet  önskar  du  mera  information  och  

diskussion  om?      Skolans  uppgift  att  motivera  eleverna  är  mycket  motsägelsefull.  Lärarna  vill  att  eleverna  är  snälla,  koncentrerar  sig  på  sina  uppgifter  och  följer  med  undervisningen.  I  det  föregående  reflekterade  vi  över  skolans  syfte,  som  innehåller  en  osynlig  strävan  att  anpassa  ungdomarna  till  att  tävla  som  lönearbetare  på  arbetsmarknaden.  Det  är  

förståeligt  och  aktningsvärt  att  en  ung  människa  inte  vill  någonting  sådant.  Hon  kanske  inte  reflekterar  över  det  på  det  intellektuella  planet,  men  på  känsloplanet  är  hon  medveten  om  att  hon  håller  på  att  bli  motad  in  i  en  tunnel.  Ju  öppnare  läraren  talar  om  detta,  dess  lättare  är  det  för  eleverna  att  acceptera  medvetenheten  om  näringslivets  strukturer  och  försöka  att  på  lång  sikt  förändra  dem.        Läraren  är  som  en  gruppledare.  Ledaren  överför  sin  känsla  till  de  andra,  det  kan  vara  rädsla  att  göra  fel,  krav  på  att  lyckas  och  klara  sig,  missnöje  eller  glädje,  nyfikenhet,  entusiasm,  respekt  och  kärlek.        Motivationen  dödas  om  eleven  blir  efter  och  börjar  känna  att  han  inte  kan.  Han  börjar  sky  ämnet  och  kanske  börjar  han  hata  läraren.  I  sin  bok  Matematik  som  språk  (2000)  beskriver  Marit  Johnsen  Höines  samarbetet  mellan  läraren  och  eleven:  Att  känna  och  visa  respekt  för  elevens  kunnande  är  en  bra  utgångspunkt  för  samarbete.”    

Under  en  period  klagade  min  dotter  alltid  över  fysikläraren  när  hon  kom  hem  från  skolan.  Hon  sa  att  hon  inte  förstod  ett  skvatt  av  fysiken.  Det  var  inte  likt  henne.  Lat  som  jag  var  uppmanade  jag  henne  att  söka  upp  en  privatlärare.          När  det  inte  såg  ut  att  bli  någonting  av  den  saken  föreslog  jag  att  vi  skulle  sätta  oss  ner  och  ta  fram  fysikboken.  Det  gick  hon  med  på.  Vi  gick  igenom  boken  och  jag  lokaliserade  det  område  som  hon  kunde.  Därifrån  började  vi  småningom  gå  vidare.  Jag  vill  minnas  att  vi  höll  på  så  här  under  ungefär  fyra  kvällar.  Förvånansvärt  snabbt  förändrades  allt,  hon  kom  från  skolan  och  berättade  hur  mycket  hon  älskade  fysikläraren  och  själva  fysiken.  Jag  kunde  inte  tro  mina  öron.  Förändring  sker  förstås  inte  alltid  så  här  lätt,  men  det  här  exemplet  understryker  vikten  av  att  hitta  det  man  känner  att  man  kan,  för  att  därifrån  gå  vidare  med  lagom  långa  steg.  

 Ett  av  de  kanske  allra  effektivaste  sätten  att  trycka  ner  eleverna  och  motivationen  är  att  vara  kritisk  och  missnöjd.  Att  undvika  fel  görs  till  huvudsaken  med  undervisningen.  På  så  vis  tar  det  negativa  över  makten,  och  det  gör  inlärningen  verkligt  svår.        För  att  människan  ska  vara  intresserad  av  verkligheten,  av  kunskaper  och  färdigheter,  så  att  hon  med  entusiasm  och  öppenhet  undersöker  allt  hon  ser,  måste  hon  känna  kärlek  och  tacksamhet  mot  livet.  För  den  som  ända  från  barnsben  fått  mycket  kärlek  är  det  antagligen  lättare  att  känna  och  handla  så.  Har  det  däremot  rått  brist  på  kärlek  är  det  ännu  större  anledning  att  erbjuda  kärlek  i  skolan  och  i  arbetslivet.        Det  som  lättast  väcker  och  inspirerar  motivationen  är  en  öppen  människo-­‐  och  självkännedom  kombinerad  med  en  situation  där  det  råder  jämlikhet  och  samhörighet.  Alla  vet  av  erfarenhet  att  man  lär  sig  grundligare  när  man  älskar  ämnet.  Lärarens  uppgift  är  att  väcka  en  anda  av  solidaritet  i  klassen.    4.1.4  Hur  bemöta  en  problemelev    Det  är  inte  lätt  att  vid  sidan  av  arbetet  handskas  med  elever  (eller  arbetskamrater,  patienter,  kunder,  förmän  och  familjemedlemmar)  som  agerar  på  ett  besvärligt  och  destruktivt  sätt.  Likgiltighet,  negativ  inställning,  provokationer,  kränkningar,  mobbning,  ständigt  pockande  på  uppmärksamhet  och  aggressivitet  är  svåra  utmaningar.  Det  kräver  mycket  intresse,  kärlek  och  ihärdighet.  Människor  har  sina  svårigheter  som  beror  på  en  problematisk  utgångspunkt  och  egna  destruktiva  attityder  (hämningar).        Alla  slag  av  diagnoser,  som  ordet  ”problemelev”  i  rubriken,  är  stämplande.  De  legitimerar  den  beskrivna  identiteten  och  bestyrker  invaliditeten,  oavsett  om  det  handlar  om  ADHD,  depression  eller  koncentrationssvårigheter.  Risken  med  en  diagnos  

är  att  den  tenderar  att  underblåsa  sig  själv  Den  förändrar  omgivningens  förhållningssätt  och  ställer  hinder  i  vägen  för  utvecklingsmöjligheterna.  Man  behöver  inte  bemöta  och  hantera  friska  och  så  kallade  sjuka  med  olika  principer.        När  ett  barn  beter  sig  destruktivt  lägger  föräldrarna  skulden  på  sig  och  skäms.  När  barnet  får  en  diagnos  upplever  de  kanske  att  problemet  är  av  medicinsk  art  och  inte  beror  på  dem  som  föräldrar.  Det  kan  göra  att  de  känner  mindre  skuld  och  skam,  vilket  naturligtvis  är  bra,  för  skuldbeläggande  och  fördömande  blir  sannerligen  ingen  hjälpt  av.  Kärleksfulla  föräldrar  kan  ha  ett  barn  som  beter  sig  aggressivt.  Varje  människa  har  frihet,  och  därför  är  varenda  en  av  oss  ett  mysterium.      

Jag  var  på  en  utbildningsresa  i  Rio  Grande  do  Sul  i  södra  Brasilien,  i  utkanten  av  miljonstaden  Porto  Alegre.  Jag  kom  fram  till  skolan  på  morgonen.  I  lärarrummet  träffade  jag  rektorn,  prorektorn  och  en  specialpedagog  och  vi  skulle  tillsammans  planera  dagens  program.  Dörren  stod  öppen  mot  korridoren  där  barnen  sprang,  glatt  ropande.        Sedan  stannade  en  liten  pojke  på  omkring  åtta  år  vid  dörren.  Han  såg  intensivt  på  oss  ett  tag,  sen  sprang  han  till  mig,  tog  mig  om  midjan  och  kramade  mig  hårt.  Jag  blev  en  smula  förvånad  och  vårt  samtal  avstannade.  Jag  tänkte  att  det  var  bäst  att  låta  pojken  vara  där  så  länge  han  ville.  Efter  en  stund  släppte  han  taget,  stod  och  såg  på  mig  länge  och  sprang  sedan  sin  väg.  Jag  kände  kärlek  och  tänkte  att  det  var  då  ett  vänligt  barn  som  tog  emot  en  främling  så  varmt.        Under  dagens  lopp  mötte  jag  pojken  i  korridoren  några  gånger  och  vi  stannade.  Jag  sa  någonting  vänligt  till  honom,  men  han  sa  just  ingenting.  På  eftermiddagen  gick  barnen  hem  och  vi  råkade  igen  mötas.  Jag  kramade  honom  och  sa  att  jag  skulle  sakna  honom.        Jag  fortsatte  utbildningen  med  lärarna.  Som  avslutning  på  dagen  talade  vi  om  hur  vi  hade  framskridit  med  inkörningen  av  metoden.  Till  sist  frågade  jag  vem  pojken  var.  En  av  lärarna  fnös:  ”Den  ja,  det  är  Lucas,  han  är  ett  verkligt  monster.  Hans  klasslärare  försökte  göra  allt  för  att  bli  av  med  honom.”  En  manlig  lärare  fortsatte:  ”Han  är  alldeles  omöjlig,  han  attackerar  vem  som  helst,  hur  många  de  än  är.  Han  provocerar  alla  och  är  extremt  aggressiv.  I  går  måste  jag  rent  fysiskt  hindra  klassen  från  att  lyncha  honom.”      Jag  lyssnade  med  intresse  och  frågade  hur  pojken  har  det  hemma.  En  av  lärarna  svarade:  ”Han  bor  i  utkanten  av  staden,  i  ett  ruckel  utan  bekvämligheter.  Behoven  uträttar  man  utomhus  och  någon  hygien  existerar  inte.  Mat  har  de  om  det  råkar  finnas  någon.  Mamman  är  hora  och  tar  emot  kunderna  hemma.  Ingen  vet  någonting  om  pappan.”  Jag  kände  sorg  och  vrede  och  sa:  ”Behöver  den  här  pojken  disciplin  och  gränser  eller  kärlek?”  Lärarna  svarade:  Kärlek!”  Nog  förstår  vi  det  alla,  men  ofta  är  det  bara  så  att  det  inte  finns  tid  för  kärlek.  Bristen  på  kärlek  botas  med  disciplin.  På  svåra  problem  vill  man  ha  omedelbara  lösningar,  och  problemen  bara  växer.      Jag  frågade  ytterligare:  ”Vore  det  nu  viktigt  att  ur  den  här  pojken  locka  fram  hans  riktiga  väsen,  hans  mänsklighet  i  stället  för  att  koncentrera  oss  på  hans  aggressivitet?”  Jag  fick  naturligtvis  ett  jakande  svar.  I  kvällningen  lämnade  jag  skolan  och  reste  vidare.  Jag  hade  tårar  i  ögonen  och  kände  stor  tacksamhet  och  djup  glädje  över  att  jag  hade  fått  kontakt  med  den  här  lilla  människan.  Jag  kände  att  det  var  värt  att  komma  hit.  Samtidigt  kände  jag  ångest  och  ett  starkt  behov  av  att  göra  någonting.  

 De  psykiska  elementen  i  ett  problembeteende  kan  beskrivas  med  hämningar:    

-­‐ censur  (avvisande  av  och  flykt  från  medvetenhet)  och  kronisk  censur:  ständig  flykt  från  och  kamp  mot  medvetenhet,  vilket  traumatiserar  och  därmed  hindrar  kontakten  med  de  mänskliga  rikedomarna  och  de  möjligheter  livet  erbjuder  

-­‐ stränga  och  gränslösa  förväntningar  och  krav,  en  attityd  som  idealiserar  en  själv  och  andra  

-­‐ avund  (vill  inte  vara  medveten  om  glädje,  skönhet  och  möjligheter),  tendens  att  skapa  negativa  fantasier  och  bekymmer,  illvilja  

-­‐ identifikation:  psykisk  spegling,  en  annan  människas  handlingar  väcker  medvetenhet  om  ens  egen  känsloaktivitet,  antingen  via  likhet  eller  motsatsförhållande,  men  man  reagerar  med  censur  

-­‐ självupptagenhet:  narcissistisk  attityd  (själviskhet,  slutenhet,  maktbegär,  brist  på  självdisciplin).  

 DISKUTERA  MÄNNISKAN  MED  ELEVERNA  Börja  med  att  kort  presentera  conscientiametodens  människosyn  och  grundtankar  (kapitel  1).  Diskutera  dem  med  eleverna.  De  fungerar  som  en  referensram  att  använda  när  man  reflekterar  över  människan  och  samarbetet.  Under  diskussionen  ska  du  undvika  att  försöka  svara  på  deras  frågor.  Försök  hellre  att  reagera  på  frågor  med  nya  frågor.  Ta  hjälp  av  sokratisk  dialog  där  din  uppgift  är  att  få  fram  kunskap  och  förmåga  ur  deltagarnas  inre.    Använd  frågorna  i  slutet  av  kapitel  1.1  Människobilden  och  listan  med  frågor  i  föregående  avsnitt  4.1.2  Vad  motiverar  en  människa?        Avsikten  är  att  väcka  intresse  för  vad  det  är  att  vara  människa:  Vi  har  frihet  att  känna  och  tänka  men  begränsad  frihet  att  handla.  Vi  är  varandras  psykiska  speglar.  Vad  jag  gör  mot  en  annan  gör  jag  i  mitt  inre  mot  mig  själv.  Destruktivt  handlande  bemöter  man  med  gemensamt  ansvar.        Berätta  att  din  avsikt  är  att  möta  klassen  och  varje  elev  och  hans/hennes  känslor  med  respekt,  oavsett  om  det  är  glädje,  entusiasm,  missnöje,  sorg  eller  vrede.  Du  vill  ha  kontakt  med  dem  för  att  du  ska  kontakt  med  dig  själv.  Du  eftersträvar  inte  kontroll  utan  kontakt.  Du  kommer  att  möta  konflikter  och  bråk  utan  att  försöka  döma  någon  eller  söka  syndabockar.  I  stället  vill  du  diskutera  med  parterna  var  för  sig,  lyssna  på  dem  och  tillsammans  fundera  på  hur  de  handlar  mot  sig  själva.        Du  säger  att  du  litar  på  att  de  (vi)  alla  är  utrustade  med  alla  mänskliga  rikedomar  och  att  din  uppgift  är  att  vara  med  och  locka  fram  och  utveckla  dem.  Be  klassen  att  med  bilder,  text  eller  drama  beskriva  mänskliga  rikedomar  och  hämningar  och  människans  inre  dynamik.        Bekräfta  ditt  långsiktiga  mål  att  få  till  stånd  en  jämlik  och  solidarisk  atmosfär  i  klassgemenskapen.  Du  vill  medvetet  undvika  jämförelse  och  inbördes  konkurrens.  Vitsord  ger  du  faktiskt  bara  för  att  lagar  eller  regler  tvingar  dig.      TILLÄMPA  BEKRÄFTANDE  RESPONS  Vi  tar  som  exempelfall  en  elev  som  inte  koncentrerar  sig  på  undervisningen  och  som  stör  de  andra.  Hennes  oro  hindrar  henne  från  att  gå  framåt  i  skolarbetet  och  hon  blir  

efter  de  andra.  Hon  känner  sig  sämre  än  de  och  flyr  medvetenheten  om  det  genom  att  uppträda  störande  och  aggressivt.  Tillämpa  bekräftande  respons  (kapitel  2.2):    

1. Om  du  själv  är  orolig,  frustrerad  eller  arg,  stanna  upp  och  känn  det.  Det  är  ett  symtom,  en  larmsignal.  Dina  känslor  är  din  inre  aktivitet.  Fundera  på  vad  det  kan  vara  som  orsakar  ditt  symtom,  alltså  dina  egna  orealistiska  förväntningar  eller  din  benägenhet  att  döma.  Kanske  är  du  besviken  för  att  hon  igen  har  lämnat  läxan  ogjord  och  stör  din  undervisning,  fast  du  mycket  väl  kommer  ihåg  att  hennes  sätt  är  sådant.  Kan  du  identifiera  dig  med  den  här  eleven?  Hon  kanske  koncentrerar  sig  på  att  agera  negativt  just  då  du  håller  ett  särskilt  öga  på  negativt  beteende  i  klassen.    

2. Beakta  elevens  emotionella  tillstånd  eller  eventuella  symtom  av  det.  Om  hon  är  ångestfull,  arg  eller  trött,  försök  fråga  och  tala  om  symtomet  på  ett  accepterande  sätt.  Kan  du  mellan  fyra  ögon  säga:  ”Jag  tror  att  du  känner  frustration.  Stämmer  det?”  Om  larmsignalen  inte  är  tillräckligt  accepterad  är  det  för  tidigt  att  behandla  orsaken  till  symtomet.  Det  som  ligger  bakom  symtomet  kommer  nog  fram.  Undvik  systematiskt  att  fråga  ”varför”.  

3. Bekräfta  elevens  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna.  Gå  i  förväg  igenom  listan  i  bilaga  2  och  välj  ut  de  rikedomar  som  du  tycker  att  passar.  Beskriv  elevens  gåvor,  hennes  förmåga  och  det  goda  hon  gör.  Den  rikedom  som  hon  använder  minst  behöver  få  komma  fram.  Om  hon  till  exempel  har  svårt  att  koncentrera  sig  ska  du  säga  att  du  ser  koncentrationsförmåga  hos  henne  och  tala  om  det  utan  att  ställa  villkor  eller  förringa.  Gör  det  i  olika  situationer  så  att  hon  verkligen  tror  att  du  framför  allt  ser  sådant  som  är  bra  hos  henne.  Försök  plocka  fram  människan  ur  problembeteendet.    Tala  kort  och  rakt.  Överväg  om  det  är  skäl  att  gå  över  till  nästa  fas.  Oftast  är  det  inte  det.  

4. Beskriv  hur  hon  gör  när  hon  avvisar  sina  mänskliga  rikedomar.  Eventuellt  passar  den  här  tanken  i  sammanhanget:  ”Du  har  koncentrationsförmåga,  men  ibland  känns  det  som  om  du  koncentrerade  dig  på  många  saker  samtidigt.”  Till  en  elev  som  förringar  allt  kan  du  säga:  ”Du  har  stor  kunskap  och  förmåga  men  du  underskattar  dem,  ibland  rentav  så  att  du  förminskar  deras  värde.  Kanske  du  rentav  nekar  dig  rätten  att  vara  medveten  om  dem  och  använda  dem.”  Eller:  ”Du  kräver  perfektion  av  dig  själv.  Det  hindrar  kontakten  med  din  kunskap  och  din  förmåga.”  Att  du  uttrycker  dina  tankar  på  ett  ovanligt  sätt  kan  väcka  elevens  intresse  för  ditt  budskap.  

   Vi  ska  ta  ett  annat  exempelfall.  En  elev  (eller  till  exempel  arbetskamrat)  är  ofta  trött  och  passiv.  När  man  försöker  locka  honom  med  i  verksamheten  svarar  han  att  ingenting  kunde  intressera  honom  mindre.  Du  kan  använda  bekräftande  respons.  Börja  till  exempel  med  den  krävande  attityden.    

1. Ta  först  reda  på  vad  du  känner.  Var  medveten  om  din  känsloaktivitet  om  du  känner  obefogat  missnöje  eller  irritation.  Acceptera  känslorna  för  att  kunna  möta  dem  öppet  och  med  intresse.  Du  vill  inte  med  vett  och  vilja  vara  irriterad.  Gör  dig  av  med  dina  negativa  känslor.  Då  märker  du  att  du  vill  hjälpa  eleven  i  stället  för  att  förändra  honom.  

2. Eleven  nästan  ligger  på  pulpeten  och  ser  likgiltig  ut.  Var  närvarande.  Tala  om  hans  trötthet.  Han  svarar  kanske  att  det  är  väl  klart  när  allt  är  så  tråkigt.  Var  

intresserad  av  hans  symtom  och  be  honom  beskriva  hur  tröttheten  känns.  Upprepa  en  del  av  det  han  säger,  så  att  han  känner  att  du  verkligen  har  lyssnat  med  en  accepterande  inställning.  Respektera  också  att  han  kanske  vill  berätta  om  sina  symtom.  

3. Bekräfta  medvetenheten  om  de  mänskliga  rikedomarna  i  honom.  Berätta  någonting  om  hans  färdigheter  och  talanger  som  du  känner  att  är  sant.  Du  har  kanske  i  förväg  tänkt  ut  vad  du  ska  säga.  Ta  upp  saken  igen  om  en  vecka  och  upprepa  de  tre  första  stegen  i  den  här  processen  enligt  behov.  När  du  känner  att  han  litar  på  att  du  framför  allt  ser  sådant  som  är  gott  hos  honom  kan  du,  om  nödvändigt  gå  vidare.  

4. Beskriv  för  honom  hur  han  hindrar  sina  färdigheter  att  komma  till  uttryck.  ”Jag  har  observerat  dina  talanger.  Samtidigt  känns  det  som  om  du  krävde  så  mycket  av  dig  själv  att  du  blir  trött  på  dina  krav  och  din  självkritik.  Din  krävande  attityd  skapar  ett  motstånd  i  dig.  Du  kritiserar  dig  själv  för  att  du  inte  gör  det  ena  eller  andra.  Den  här  negativa  aktiviteten  känns  verkligen  tråkig  och  tröttsam.”  Möjligen  tar  du  i  något  skede  fram  avunden:  ”Du  har  talanger  och  erfarenhet,  och  det  är  bra.  Men  ibland  känns  det  som  om  du  inte  gav  dig  själv  rätt  att  erkänna  deras  värde,  det  är  som  om  de  på  något  sätt  var  förbjudna  för  dig.”  Acceptera  att  han  eventuellt  reagerar  avvisande.  Ifall  han  blir  intresserad  och  vill  diskutera  kan  du  fortsätta  om  du  har  möjlighet  till  det.  

   Kaija  stör  undervisningen,  rör  sig  omkring  i  klassen,  pratar  och  lyssnar  inte  på  andra.  Använd  bekräftande  respons.  När  du  i  förbifarten  träffar  henne  i  korridoren,  ta  henne  åt  sidan  och  säg:  ”Kaija,  jag  har  observerat  att  du  har  kreativitet  och  mod  och  att  du  har  skaffat  dig  kunskaper…”  Upprepa  det  här  kort  några  gånger  i  olika  situationer,  till  exempel  under  ett  par  veckors  tid.  Kaija  märker  att  du  ser  hennes  mänskliga  rikedomar  och  accepterar  henne.  Om  det  behövs  kan  du  fortsätta  med  att  beskriva  hur  hon  hindrar  sig  själv  att  använda  sin  förmåga  och  kunskap.        En  annan  elev  uppträder  arrogant  och  aggressivt,  som  om  han  befann  sig  ovanför  alla  regler  och  goda  seder.  Han  lyder  inte,  han  röker  trots  förbud,  han  använder  fula  och  föraktfulla  ord  om  andra,  svär  och  reagerar  hotfullt.  Du  kan  till  exempel  säga:  ”Det  verkar  som  om  du  tenderade  att  förakta  din  förmåga  och  din  kunskap.”        En  tredje  elev  är  mycket  tystlåten  och  inbunden  och  har  inga  vänner.  Hon  klär  sig  i  svart,  verkar  deprimerad,  skär  sig  och  äter  ohälsosamt.  Hon  verkar  mycket  negativ  och  har  självmordstankar.  Börja  med  att  möta  hennes  känslor.  Planera  eller  grip  ett  tillfälle  att  för  en  stund  koncentrera  dig  enbart  på  henne.  Tala  och  fråga  om  hennes  känslor.  Förutsätt  inte  att  hon  berättar  om  dem.  Var  närvarande  utan  kritik  och  förväntningar.  När  hon  börjar  lita  på  att  du  accepterar  henne  kommer  hon  troligen  att  öppna  sig.    Uppehåll  dig  tillräckligt  länge  vid  det  att  bli  medveten  om  känsloaktiviteten,  så  att  hon  säkert  känner  att  du  accepterar  henne  sådan  som  hon  är,  som  människa.    Använd  bekräftande  respons  och  undvik  allt  beröm.  Det  kan  uppfattas  som  inställsamt.  Eventuellt  kan  ni  tillsammans  läsa  och  reflektera  över  kapitel  3.1.4  Hur  ska  man  se  på  det  traumatiska.    AGGRESSIVT  BETEENDE  När  du  ska  hindra  en  elev  att  agera  negativt  eller  destruktivt,  hindra  honom  då  att  göra  illa  men  respektera  honom  som  människa.  När  man  ska  hindra  aggressivt  beteende  är  

det  bäst  att  göra  det  solidariskt,  se  kapitel  4.1.6  Hur  skapa  arbetsro.  Om  det  är  fråga  om  mobbning,  se  kapitel  4.2  Hur  hantera  mobbning.  

   4.1.5  Hur  hantera  en  bullrig  klass    Jag  var  med  vid  utgivningen  av  läraren  Maarit  Korhonens  bok  Koulun  vika?  (Into,  2012).  Där  sa  hon  att  70  procent  av  en  lektion  går  till  annat  än  undervisning.  Jag  minns  hur  en  ung  fabrikschef  på  1970-­‐talet  sa  att  över  hälften  av  tiden  går  till  personalproblem  och  mindre  än  hälften  till  utvecklande  och  styrning  av  produktionen.  Skolor  och  fabriker  har  samma  problem,  och  de  är  nästan  lika  stora.        Vad  ska  man  göra  när  det  råder  kaos  i  klassen,  när  eleverna  för  oväsen,  har  roligt  tillsammans  eller  grälar,  och  när  ingen  lägger  märke  till  läraren  som  kommer  in  i  klassrummet?  Det  är  en  svår  fråga,  för  vi  vill  vanligen  ha  en  lösning  som  fungerar  omedelbart.  Med  följande  metoder  kan  man  försöka  hantera  en  sådan  situation:    RESPEKT  Gå  respektfullt  omkring  i  klassen,  säg  ingenting.  Iaktta  och  observera  elevernas  agerande,  så  att  de  börjar  lägga  märke  till  det.  Småningom  börjar  kanske  din  respekt  för  dem  smitta  av  sig  på  dem.  Då  börjar  också  de  respektera  sig  själva,  och  därmed  också  dig.  Använd  så  mycket  tid  som  situationen  kräver,  det  kan  vara  fem  eller  femton  minuter.  Gå  inte  med  i  någon  maktkamp,  för  det  är  just  vad  de  mest  högljudda  eleverna  vill.    INTRESSE  När  du  kommer  in  i  klassen  har  du  förberett  en  intressant  och  överraskande  fråga  som  du  ställer  till  en  elev  i  första  bänken,  precis  som  om  det  inte  fanns  några  andra  i  rummet.  Ge  ingen  uppmärksamhet  alls  åt  de  andra.  Inled  en  diskussion  med  eleven.  När  grannarna  märker  att  ni  för  ett  intressant  samtal  vill  de  kanske  också  delta.  På  så  vis  växer  diskussionsgruppen  och  till  slut  är  kanske  nästan  alla  med.  Låt  det  inte  uppstå  någon  konfliktsituation.    Bered  dig  på  att  använda  tillräckligt  med  tid  och  fundera  i  förväg  ut  frågan  som  du  inleder  med.    MÅL  Fråga  klassen  i  början  av  terminen  vem  som  vill  ha  godkända  resultat  för  att  flyttas  upp  till  nästa  årskurs.  Fråga  sedan  vem  som  inte  vill  bli  uppflyttad.  Visa  samma  respekt  för  alla  som  svarar.  Kritisera  eller  nedvärdera  på  intet  sätt  dem  som  inte  vill  gå  vidare.  För  att  få  veta  vilket  viljeläge  som  råder  i  klassen  vill  du  öppet  veta  vilka  mål  eleverna  har  i  fråga  om  skolan.        Vid  behov  kan  du  också  fråga  vem  som  inte  vill  ha  arbetsro  och  vem  som  vill  det.  Dela  in  klassen  i  tre  grupper:    

1. De  som  vill  ha  arbetsro  2. De  som  inte  vill  ha  arbetsro  3. De  som  inte  har  någon  åsikt  

 Placera  grupp  1  nära  dig  mitt  i  klassrummet  och  strö  ut  de  andra  på  sidorna.  Ge  både  uppmärksamhet  och  makt  till  grupp  1,  så  att  den  upplever  sig  stå  i  centrum  för  ditt  intresse.  Gruppens  agerande  kan  locka  elever  från  utkanten  med  i  undervisningen.  

     Ett  annat  sätt  är  att  dela  in  klassen  i  tre  grupper  genom  att  fråga  hur  mycket  eleverna  vill  satsa  på  studierna:    

1. Högst  30-­‐procentigt  2. Mer  än  70-­‐procentigt  3. Ingen  åsikt.  

 Visa  alltid  samma  respekt  för  alla  som  svarar.  Sedan  organiserar  du  klassrummet  så  att  grupp  1  är  i  mitten.  Det  viktiga  är  att  de  upproriska  fritt  får  uttrycka  sin  åsikt.    DEMOKRATI  Skapa  en  demokratisk  anda  och  verksamhetskultur  i  klassen.  Styr  situationerna  så  att  du  mer  och  mer  frågar  efter  elevernas  åsikter  och  förslag.  Lär  dem  att  direkt  demokrati  är  att  majoriteten  har  makten,  i  motsats  till  situationen  vid  minoritetsdiktatur.  Man  planerar  tillsammans  olika  förfaringssätt  för  klassen  att  reagera  och  handla  enligt  när  någon  bryter  mot  de  överenskomna  reglerna.  Läs  nästa  kapitel.      4.1.6  Hur  skapa  arbetsro      Samhörighetskänslan  och  arbetsmotivationen  hos  skolans  personal  och  elever  främjas  genom  att  tillämpa  delaktiggörande  demokrati  i  beslutsfattandet,  där  alla  deltar  genom  direkt  röstning.    På  så  sätt  skapar  man  en  känsla  av  jämlikhet  och  gemensamt  ansvar.  Direkt  demokrati  utesluter  inte  representativ  demokrati,  men  begränsar  på  ett  avgörande  sätt  dess  betydelse.        Största  delen  av  skolans  mål  och  verksamhetsprinciper  dikteras  av  kultur-­‐  och  undervisningsministeriet  och  Finlands  lag.  Vissa  frågor  kan  trots  allt  hänvisas  till  demokratiskt  beslutsfattande.  I  det  följande  beskrivs  en  modell  för  långt  driven  demokrati.  I  vilken  mån  en  lärare  eller  skolan  kan  tillämpa  den  i  sina  rutiner  beror  på  motivation  och  möjligheter.  En  demokratisering  kräver  tid  av  både  elever  och  lärare.  Den  är  en  investering  som  i  början  kan  bromsa  upp  genomförandet  av  läroplanen  men  som  gör  att  arbetsron  förbättras  rätt  snabbt,  vilket  på  kort  tid  uppväger  den  tid  som  användes  i  början.        Bilaga  6  Gemensamt  ansvar  och  jämlikhet  i  organisationsschemat  beskriver  skolans  organisationsschema  där  demokratins  minsta  enhet  kallas  ett  basteam.  Det  finns  två  slag  av  dem:  elevteam  (ET)  och  personalteam  (PT).  Teamen  är  så  heterogena  som  möjligt  och  består  av  omkring  10  personer.  Om  det  till  exempel  finns  24  elever  i  klassen  bildar  man  tre  elevteam.  Enligt  samma  principer  indelas  personalen  i  team.        Ärenden  som  man  ska  besluta  om  behandlas  först  av  teamen.  Varje  team  utarbetar  ett  eget  beslutsförslag  som  via  teamens  två  representanter  förs  upp  till  gruppnivån.  En  klass  med  tre  team  är  en  grupp.  Utgående  från  teamens  förslag  utarbetar  och  fattar  grupperna  gruppbeslut.  De  förs  till  den  demokratiska  ledningsgruppen  (DL)  som  analyserar  förslagen  och  utformar  ett  förslag  till  beslut.  Skolans  beslutsgrupp  (BG)  följer  med  förslagen  och  gör  behövliga  korrigeringar.  Därifrån  går  beslutet  till  den  verkställande  ledningsgruppen  (VL)  för  verkställande.        Teamen  kan  exempelvis  träffas  en  gång  i  veckan,  grupperna  ett  par  gånger  i  månaden,  den  demokratiska  ledningsgruppen  en  gång  i  veckan.  Mellan  skolans  beslutsgrupp  och  den  demokratiska  ledningsgruppen  finns  en  generalförsamling  som  också  kan  användas  

som  forum  för  beslutsfattande.  Den  samlas  stadgeenligt  fyra  gånger  i  året,  i  början  och  slutet  av  terminen  och  då  det  finns  behov  att  tillsammans  behandla  något  viktigt  beslut.        I  den  ovan  beskrivna  modellen  representerar  teamen  den  direkta  demokratins  minsta  enhet.  I  mån  av  möjlighet  och  vid  behov  kan  direkt  demokrati  tekniskt  genomföras  i  form  av  en  direkt  folkomröstning,  där  alla  röstar  direkt  på  ett  beslutsförslag.  I  dag  går  det  lätt  att  genomföra  en  sådan  med  hjälp  av  informationsteknik.        En  demokratimodell  av  det  här  slaget  har  utvecklats  och,  så  vitt  jag  vet,  grundligast  tillämpats  i  den  brasilianska  rörelsen  för  jordlösa  lantarbetares  internatskola  Instituto  de  Educação  Josué  de  Castro  (IEJC)  i  staden  Veranopolis  i  Rio  Grande  do  Sul.  Den  är  inspirerad  av  Anton  Makarenkos  och  Moisey  Pistraks  (rysk  pedagog,  1888-­‐1940)  tankar  och  erfarenheter.    FRÅGOR  SOM  SKA  AVGÖRAS  DEMOKRATISKT  Skolans  beslutsgrupp  definierar  i  vilka  frågor  respektive  demokratisk  nivå  har  beslutanderätt.  I  takt  med  att  deltagarnas  medvetenhet  utvecklas  och  demokratin  stabiliseras,  överlåter  skolans  beslutsgrupp  allt  mer  av  beslutsfattandet  till  de  demokratiska  organen.  Nedan  följer  en  förteckning  över  några  vanliga  frågor  man  kan  besluta  demokratiskt  om.    Klassnivån  och  personalgrupperna  Praktiska  ärenden:  sittordning,  reglemente,  klassens  interna  regler,  principerna  om  hur  nya  elever  tas  emot,  samarbetet  med  de  andra  grupperna,  arbetsutrymmenas  inredning,  gemensam  städning,  ärenden  som  ansluter  till  elevvården,  gruppens  penningtillgångar  för  gemensamma  aktiviteter,  jämlikhets-­  och  människorättsärenden.        Pedagogiska  ärenden:  kursplanering,  planering  av  innehåll,  teman  för  projekt,  samarbete  mellan  ämnena,  grupparbete,  rapportmetoder,  stödundervisning,  läxstöd,  utvärderingsmetoder,  provens  placering  i  kalendern,  studiebesök,  inbjudningar.    Årskursnivån  Praktiska  ärenden:  gemensamma  regler,  temadagar,  fester,  utvecklingssamtal,  friluftsdagar.        Pedagogiska  ärenden:  verksamhetsplan,  teman,  bruk  av  erhållna  medel,  läromedel,  hur  arbetsutrymmet  är  organiserat,  tekniska  hjälpmedel,  fortbildning,  studiedagar,  utvecklande  av  talanger,  kvalitetsbedömning  av  arbetsmiljön,  utvärderingsmetoder.    Skolnivån  Praktiska  ärenden:  utarbetande  av  budget,  verksamhetsplaner,  marknadsföring,  personalfrågor,  kontakter  till  närsamhället,  nämnder  och  politiker,  ordningsregler,  hur  man  bemöter  gäster  och  föräldrar,  skolmiljön.        Pedagogiska  ärenden:  läroplanen,  skolans  utvecklingsplan,  strategier  och  planer  för  förebyggande  av  mobbning  och  för  krishjälp.    SKOLKONTRAKT  Skolans  eller  klassgemenskapens  verksamhetsprinciper,  artighetsregler,  mål  och  verksamhetsplan  utarbetas  i  samarbete,  vilket  gör  att  man  på  bästa  möjliga  sätt  engagerar  sig  i  dem.  Varje  medlem  av  personalen  och  varje  elev  undertecknar  skolkontraktet  (se  nedan).        Demokrati  garanterar  att  majoriteten  har  makten,  vilket  fungerar  som  en  viktig  positiv  kraft  för  arbetsro  och  samarbete.  I  klassrummet  får  eleverna  småningom  ta  ansvaret  för  

arbetsron.  Två  elever  i  gången  sköter  om  att  demokratin  upprätthålls  och  reagerar  om  någon  till  exempel  beter  sig  störande  i  klassen.  Vid  behov  ber  de  majoriteten  reagera  och  visa  sin  vilja  att  återställa  arbetsron.  Lärarens  uppgift  är  att  undervisa  och  väcka  intresse.        Nedan  följer  som  ett  exempel  den  brasilianska  skolan  Escola  Nova  Sociedades  artighetsregler,  påföljder  och  ersättningsprinciper,  som  naturligtvis  inte  passar  i  alla  skolor.    Skolkontrakt    

1. Respektera  andra  och  därmed  också  dig  själv.  2. Det  är  förbjudet  att  svära  och  använda  nedsättande  termer.  3. Kom  i  tid  till  lektionen.  4. Håll  dig  inom  skolans  område  under  skoltid.  5. Meddela  i  förväg  om  frånvaro.  6. Ta  med  dig  nödvändigt  material  till  skolan:  böcker,  häften,  pennor  o.s.v.  7. Gör  dina  läxor.  8. Håll  din  omgivning  snygg  och  i  ordning.  9. Mobiltelefoner  e.d.  hålls  avstängda.  10. Kontakta  personalen  om  du  märker  att  någonting  är  trasigt.  

   Vissa  saker  lyder  under  landets  lagar,  som  att    

1. Alla  former  av  fysisk  misshandel  är  förbjuden.  2. Det  är  förbjudet  att  ta  andras  saker  utan  lov.  3.  Det  är  förbjudet  att  ta  med  sig  alkohol,  droger  eller  vapen  till  skolan.  4. Skolans  egendom  får  inte  skadas.  

 När  någon  bryter  mot  reglerna  bestäms  påföljderna  med  tanke  på  att  de  inte  ska  vara  bestraffande  utan  ge  övning  i  att  handla  på  ett  positivt  sätt  och  öka  självkännedomen:    

-­‐ Reparera  om  möjligt  det  du  söndrat  eller  ersätt  det  på  annat  sätt.  -­‐ Ha  ett  utvecklingssamtal  med  en  lärare  eller  någon  annan  i  skolans  personal.  -­‐ Öva  dig  på  positiva  handlingar,  till  exempel:  -­‐ Hjälp  en  annan  elev  i  något  ämne  där  du  har  bättre  kunskaper.  -­‐ Delta  i  en  annan  elevs  stödundervisning,  sätt  dig  in  i  situationen  och  berätta  

avslutningsvis  hur  du  tycker  att  eleven  bättre  kunde  tillgodogöra  sig  undervisningen  och  hur  läraren  kunde  undervisa  bättre.  Fungera  som  konsult  för  stödundervisningen.  

-­‐ Hjälp  skolans  personal  med  städning,  arrangemang  och  andra  praktiska  uppgifter.  -­‐ Planera  och  genomför  en  omorganisering  och  försköning  av  klassrummet  eller  

något  annat  utrymme.  -­‐ Gör  socialt  arbete,  hjälp  till  exempel  en  åldring,  en  sjuk  människa  eller  ett  barn  

enligt  en  uppgjord  plan.      När  en  elev  handlar  kriminellt  eller  annars  mycket  destruktivt  följer  man  undervisningsministeriets  anvisningar  och  landets  lag.  

 Datum  och  underskrift      Gemenskapen  kan  också  komma  överens  om  gemensam  belöning.  När  en  grupp  har  skött  sig  enligt  målsättningarna  kan  den  välja  en  belöning:  att  ordna  en  glad  och  intressant  utflykt,  ett  idrottsevenemang  eller  en  fest,  att  se  och  diskutera  en  film  som  man  tillsammans  valt  ut  eller  lyssna  på  och  diskutera  musik  som  man  tillsammans  valt.      4.1.7  Lärarens  verktygsback    Att  ta  conscientiametoden  i  bruk  innebär  att  lära  sig  och  träna  nya  saker.  Därför  är  det  nödvändigt  att  förändringen  sker  steg  för  steg  och  att  man  väljer  de  av  metodens  verktyg  som  känns  mest  intressanta.        Verktygsbacken  innehåller  följande  hjälpmedel:    

-­‐ en  människosyn  och  grundtankar  om  människan  -­‐ de  mänskliga  rikedomarna  och  hämningarna  -­‐ att  bli  medveten  om  känslor  -­‐ självkännedom  genom  identifikation  -­‐ bekräftande  respons  och  utvecklingssamtal  -­‐ handledning  -­‐ arbetsro  genom  gemensamt  ansvar  

   Läraren  kan  förslagsvis  själv  välja  vilken  del  av  metoden  hon  vill  börja  använda.  Men  grundtankarna  om  människan  är  själva  utgångspunkten  och  ska  därför  tas  upp  genast  i  början.  I  själva  verket  är  det  så,  att  ju  mer  den  medvetenhet  som  väcks  av  grundtankarna  stärks  hos  personalen  och  eleverna,  desto  mindre  behöver  man  andra  metoder.  Det  är  skäl  att  ta  med  grundtankarna  i  skolans  årsplan  och  låta  dem  ingå  i  undervisningen  och  i  gemensamma  aktiviteter,  så  att  de  ständigt  väcker  medvetenhet.  

 4.2  HUR  HANTERA  MOBBNING      4.2.1  Hur  förebygga  och  hindra  mobbning      VARFÖR  MOBBAR  MAN?  Mobbning  är  att  upprepade  gånger  försöka  såra,  åsidosätta  eller  skada  en  annan  människa  psykiskt  eller  fysiskt.  Mobbning  beror  både  på  samhälleliga  värderingar  och  på  individens  negativa  attityder,  hämningar.  Vi  ser  mobbning  men  gör  inget  för  att  hindra  den.  Det  är  ett  tecken  på  rädsla  att  ta  initiativ  till  att  hindra  mobbning,  på  nerkylda  känslor,  likgiltighet  eller  vilja  att  vara  med  om  elakheterna.        Jag  tror  att  den  största  orsaken  till  elakhet  och  motsättningar  mellan  människor  finns  i  samhällsstrukturen.  Vi  lever  i  ett  system  som  bygger  på  konkurrens,  egocentricitet  och  likgiltighet  för  mänskligt  lidande.  De  här  negativa  värderingarna  inverkar  starkt  på  barns  och  vuxnas  utveckling  från  en  generation  till  en  annan.  I  den  riktningen  styr  oss  också  underhållningen  (tv-­‐serier,  filmer,  spel…)  som  gör  tidsfördriv  av  förnedrande  och  våld  och  på  så  underblåser  den  sortens  värderingar  och  vanor.  Anfallskrigen  mot  Vietnam,  Nicaragua,  Irak  och  Afghanistan  är  exempel  i  närhistorien  på  det  våld  som  stormakterna  utövar  och  på  banaliseringen  av  dödandet.  Därför  borde  alla  krigsförklaringar  underställas  direkt  global  folkomröstning.        På  individnivå  har  mobbaren  vanligen  följande  negativa  syften:        Avund  som  tar  sig  uttryck  i  elakhet.  Avund  förstås  här  i  den  betydelse  som  latinets  invidere  har,  där  in  betyder  ”nej”  och  videre  ”se”.  När  en  människa  är  medveten  om  något  gott  och  vackert,  glädje  och  möjligheter  reagerar  hon  med  att  vilja  hindra  detta.  När  hon  vill  hindra  en  annan  människas  utveckling  och  glädje  förhåller  hon  sig  negativ  till  sina  egna  möjligheter.  Pojkar  som  inte  står  ut  med  medvetenheten  om  flickors  skönhet  ger  dem  nedsättande  tillmälen.  Man  avundas  dem  som  på  något  sätt  avviker  från  massan  och  därför  sårar  man  dem.        Censurattityden  kommer  fram  när  mobbaren  identifierar  sig  med  sitt  objekt.  Han  är  medveten  om  osäkerheten  hos  den  andra  och  identifierar  sig  med  honom  (psykisk  spegling).  Han  avskyr  medvetenheten  om  sin  osäkerhet  och  reagerar  aggressivt  på  den  som  väcker  den.  Pojkar  emellan  är  det  vanligt  att  kalla  varandra  bög,  vilket  vittnar  om  ett  stort  intresse  just  för  homosexualitet  (det  hjärtat  är  fullt  av,  det  talar  munnen).  Identifikation  kan  också  ske  genom  någon  omvänd  faktor.  Om  någon  koncentrerar  sig  på  att  studera  och  arbeta  kan  det  väcka  en  mobbares  medvetenhet  om  hur  hon  själv  hindrar  sig  själv  att  använda  sin  förmåga  och  sina  möjligheter.  Hon  reagerar  med  att  såra  den  flitiga.        Behovet  att  bli  sedd  innebär  att  mobbaren  desperat  söker  bekräftelse  på  sin  existens  genom  att  mobba  för  att  få  andras  uppmärksamhet  (kärlek).  Han  har  ett  stort  behov  av  status  och  maktkänsla  för  att  kunna  känna  att  han  finns  till.  Det  han  verkligen  känner  är  meningslöshet  och  osäkerhet.  I  själva  verket  ropar  mobbaren  på  hjälp  och  kärlek,  för  det  är  bara  som  älskad  som  människan  verkligen  känner  att  hon  finns  till  (kapitel  1.5  Personlighetens  utveckling).        Mobbarens  stödtrupper,  medlöparna,  har  liknande  problem  som  mobbaren,  eller  är  med  för  att  de  är  rädda  att  annars  själva  bli  utsatta  för  mobbning.  Passiv  medverkan  är  att  delta.  Den  ger  makt  åt  en  annan  människas  elakhet.  

     På  grund  av  avund  eller  identifikation  kan  också  en  lärare  (eller  mor,  far,  bror,  förman…)  handla  på  ett  nedsättande  och  avvisande  sätt  mot  en  elev  (eller  barn,  syskon,  underställd…).  En  ung  människas  glädje,  spontanitet,  skönhet  och  livlighet  väcker  avund  hos  vuxna.  Den  ungas  mor  eller  far  irriterar  sig  på  allt  möjligt  och  reagerar  med  orättvisa  disciplinära  åtgärder.  Det  kan  också  hända  att  en  förman  eller  lärare  blir  medveten  om  sin  egen  auktoritära  inställning  genom  en  underställd  eller  en  elev,  och  försöker  undertrycka  sin  medvetenhet  genom  att  hata  denna  person  för  att  han  är  aggressiv.  Det  här  är  särskilt  besvärligt  för  den  som  blir  mobbad,  eftersom  förmannen  eller  läraren  har  formell  makt  över  honom.    Därför  är  det  viktigt  att  gemenskapen  agerar  solidariskt  för  att  hindra  mobbning  och  kan  se  de  faktorer  som  ligger  bakom  mobbningen,  både  på  ett  individuellt  plan  och  på  samhällsplanet.        Det  är  inte  alltid  lätt  att  upptäcka  mobbning,  eftersom  det  ofta  är  ett  noga  dolt  fenomen.  Aggressionen  är  kanske  diffus  och  svår  att  påvisa  men  inte  mindre  plågsam  för  det.        Det  händer  också  att  en  person  känner  sig  som  föremål  för  systematisk  illvilja  trots  att  någon  sådan  egentligen  inte  existerar.  En  förman  kan  vara  nervös  och  därför  oförmögen  att  framföra  den  kritik  som  hon  hela  tiden  går  och  tänker  på.  Hon  undviker  kontakt  med  den  underställda  och  hennes  oförmögenhet  gör  att  hon  beter  sig  avvisande.  Den  underställda  upplever  kanske  det  här  som  ringaktning  och  systematisk  pådrivning.  Till  och  med  vänner  emellan  är  det  rätt  vanligt  att  såras  av  en  annans  ord,  fast  de  inte  är  avsedda  att  vara  nedvärderande.  Det  här  fenomenet  kallas  projicering:  de  egna  negativa  syftena  flyttas  över  till  och  upplevs  i  en  annan.          Alla  har  vi  negativa  avsikter.  Det  är  inte  möjligt  att  bli  av  med  dem,  men  om  vi  accepterar  medvetenheten  om  dem  går  det  att  i  någon  mån  befria  sig  från  dem  och  dämpa  dem.        Mobbning  kan  förebyggas  och  hindras  på  två  sätt:    

-­‐ gemenskapen  organiseras  så  att  destruktivt  agerande  förhindras  på  sätt  som  man  i  förväg  gemensamt  kommit  överens  om  

-­‐ genom  att  fostra  till  människo-­‐  och  självkännedom    HUR  HINDRA  MOBBNING  MED  HJÄLP  AV  GEMENSAMT  ANSVAR  Största  delen  av  människorna  tar  avstånd  från  mobbning  och  är  redo  att  göra  någonting  för  att  förhindra  sådan.  Majoriteten  vill  ha  rättvisa  och  jämlikhet  både  i  den  sociala  strukturen  och  i  behandlingen  av  enskilda  handlingar.  En  struktur  som  främjar  ömsesidig  solidaritet  skapar  man  genom  att  tillämpa  principerna  för  direkt  demokrati,  som  beskrivs  ovan  i  kapitel  4.1.6  Hur  skapa  arbetsro.  Genom  att  läsa  det  blir  det  lättare  att  förstå  följande  tankar.        Alla  deltar  personligen  med  en  röst  i  beslutsfattande  som  gäller  viktiga  ärenden,  när  så  är  möjligt.  Utgående  härifrån  utarbetas  ett  artighets-­‐  och  samarbetsavtal  som  innehåller  rutiner  att  använda  om  någon  bryter  mot  avtalets  anda.        Om  Ville  exempelvis  vill  såra  Lena  och  du  märker  det,  då  reagerar  du  med  att  säga:  ”Ville,  det  verkar  som  om  du  undervärderade  din  förmåga.”  Pekka  har  också  observerat  försöket  att  såra,  och  han  säger  någonting  i  samma  stil:  ”Jag  tycker  också  att  det  verkar  som  om  du  kränkte  dig  själv.”  Kanske  ytterligare  en  tredje  person  reagerar  på  samma  sätt.  Den  som  blivit  utsatt  för  kränkningen  behöver  själv  inte  reagera,  kamraterna  gör  det  för  henne.        Blir  du  sexuellt  trakasserad  på  arbetsplatsen  utan  att  någon  ser  det  kan  du  exempelvis  ta  upp  saken  under  veckomötet,  men  utan  att  peka  ut  någon.  Du  har  kanske  inga  bevis  

och  kan  därför  inte  nämna  någon  vid  namn.  Men  genom  att  tala  öppet  om  saken  visar  du  att  du  inte  har  behov  att  dölja  saken  och  att  du  inte  står  i  förbund  med  mobbaren.  Om  man  frågar  dig  vem  det  är,  svarar  du  att  du  inte  kan  säga  det  då  du  saknar  bevis  och  ord  i  så  fall  skulle  stå  mot  ord.  Du  vill  inte  ha  rättegång  och  straff  utan  litar  på  att  det  att  saken  blev  känd  väcker  behövlig  medvetenhet  också  hos  förövaren.  Det  är  antagligen  bästa  sättet  att  få  dina  arbetskamraters  stöd.        När  någon  under  en  rast  försöker  slå  en  annan  ropar  den  första  som  ser  detta  på  hjälp,  får  med  sig  andra  och  tillsammans  hindrar  de  misshandeln.  Om  någon  uppträder  störande  i  klassen  tar  någon  av  eleverna  initiativet  och  ber  om  arbetsro.  Om  det  inte  blir  lugnt  uppmanar  hon  dem  som  vill  ha  arbetsro  att  stiga  upp.        När  du  ser  att  någon  stjäl  på  gatan  hindrar  du  det  eller  ber  vid  behov  först  om  hjälp.  När  det  blir  brukligt  att  göra  så  kan  man  undvika  mycket  ofog.        Om  det  kommer  fram  att  en  politiker  handlar  oärligt  ordnar  du  en  veckolång  demonstration  utanför  hans  hem.  När  du  märker  att  människor  eller  natur  missbrukas  för  ekonomisk  vinning,  tar  du  till  gemensamt  ansvar  för  att  hindra  detta.  I  ett  jämlikt  och  solidariskt  samhälle  känner  alla  ansvar  för  att  ta  initiativ  och  vet  att  de  får  tillräckligt  stöd.        I  en  gemenskap  där  man  tillämpar  direkt  demokrati  är  det  inte  enbart  förmannens  (eller  arbetsgivarens,  politikerns,  lärarens,  polisens…)  ansvar  att  hindra  och  ta  itu  med  mobbning,  eller  vilken  annan  störande  verksamhet  som  helst,  det  är  allas  ansvar  att  göra  det.  Det  stärker  känslan  av  samhörighet.    

När  jag  för  omkring  tio  år  sedan  första  gången  skulle  undervisa  en  grupp  på  60  ungdomar  i  en  skola  som  drivs  av  MST,  märkte  jag  till  min  förvåning  att  jag  inte  alls  behövde  bekymra  mig  om  arbetsron.  När  viskandet  i  klassen  ökade  i  volym  lyfte  den  elev  som  var  dagens  koordinator  handen.  Hjälpte  inte  det  steg  han  upp  och  bad  om  ro  för  koncentration.  Om  inte  heller  det  hjälpte  bad  han  alla  som  ville  koncentrera  sig  att  stiga  upp.  Om  någon  hade  särskilt  stora  svårigheter  att  behärska  sig  tog  man  upp  det  på  elevteamets  möte.  Om  inte  det  heller  hjälpte  gick  ärendet  till  elevvårdsgruppen.  Också  där  spelar  eleverna  en  viktig  roll,  de  känner  ju  bäst  till  fältet.  

   HUR  FÖREBYGGA  MOBBNING  MED  HJÄLP  AV  MÄNNISKOKÄNNEDOM  Den  som  handlar  elakt  har  antagligen  problem  i  sitt  liv  och  med  sig  själv.  Hon  kanske  har  frånvarande  föräldrar,  en  aggressiv  pappa,  hon  kan  lida  av  fattigdom,  sjukdom,  av  att  hennes  mamma  är  drogberoende,  av  bristande  social  jämlikhet  (etnisk  bakgrund,  nationalitet,  sexualitet…)  eller  något  annat  allvarligt  problem.  Sådant  är  inte  lätt  att  hantera  och  det  är  stor  risk  att  hon  inte  accepterar  medvetenheten  om  sitt  problem.  Hon  kämpar  mot  sin  medvetenhet  och  uppvisar  olika  symtom,  och  ett  av  dem  är  att  hon  mobbar  sådana  som  är  svagare.    Hennes  psykosociala  situation  eliminerar  ändå  inte  hennes  ansvar  för  sina  handlingar.  Samtidigt  lider  hon  kanske  av  avund  eller  storhetsvansinne.        Människo-­‐  och  självkännedom  är  viktiga  element  då  det  gäller  att  förebygga  mobbning.  Inom  gemenskapen  väcks  diskussion  och  medvetenhet  särskilt  om  det  att  allt  jag  iakttar  i  annan  också  på  något  sätt  finns  i  mig  själv  (kapitel  1.1.2),  om  att  människan  är  sin  medvetenhet  (kapitel  1.1.4)  och  om  att  det  jag  gör  mot  en  annan  gör  jag  mot  mig  själv  i  mitt  inre.  

     Eftersom  vi  alla  har  alla  mänskliga  faktorer,  såväl  mänskliga  rikedomar  som  hämningar  (kapitlen  1.2  och  1.3)  väcker  din  eventuella  osäkerhet  eller  svaghet  medvetenhet  om  detta  i  mig,  och  i  min  ilska  reagerar  jag  aggressivt  mot  den  som  väckte  medvetenheten,  alltså  mot  dig.        Min  aggressivitet  kan  å  sin  sida  väcka  medvetenhet  om  din  självdestruktivitet.  Den  medvetenheten  vill  du  inte  ha,  du  reagerar  med  att  avvisa  den  och  undertrycker  därmed  dig  själv.  Din  självdestruktivitet  visar  sig  som  dolda,  anklagande,  skuldbeläggande  och  förringande  känslor  och  tankar.  I  min  aggressivitet  är  jag  en  psykisk  spegel  för  dig,  trots  av  vi  utåt  sett  fungerar  på  olika  sätt.        Beteendet  är  alltid  en  följd  av  den  inre  verksamheten.  Den  som  är  glad  uppträder  glatt.  Ilska  tar  sig  uttryck  i  ett  auktoritärt  och  nedsättande  handlingssätt.  Känsloaktiviteten  styr  våra  tankar  och  handlingar.  När  vi  sårar  en  annan  människa  är  det  ett  tecken  på  rädsla,  vrede  eller  avund.  Med  en  negativ  känsloaktivitet  gör  människan  sig  själv  illa  och  mår  därför  dåligt.  Medan  en  som  gör  gott  mot  andra  känner  kärlek,  påverkas  av  goda  energier  och  gör  därför  gott  åt  sig  själv.  Mobbaren  skadar  alltså  främst  sig  själv  i  sitt  inre  och  därför  angriper  hon  också  andra.        När  man  väcker  och  underhåller  dessa  människokännedomens  grundtankar  i  människors  medvetenhet  minskar  lusten  att  mobba  snabbt.  På  samma  sätt  går  det  med  de  emotionella  reaktionerna,  känslan  att  vara  kränkt,  skuldbeläggandet  av  andra  och  konflikterna.  Alla  lär  sig  att  förhålla  sig  mer  balanserat  till  de  destruktiva  handlingarna,  som  då  inte  får  psykisk  makt  över  människor.      STARKT  FOKUS  PÅ  MOBBNING  BLIR  EN  BJÖRNTJÄNST    Något  som  ofta  hör  samman  med  mobbning  är  mobbarens  stora  behov  att  få  andras  uppmärksamhet.  Det  beror  på  hennes  psykiska  problem.  Hon  lider  av  ett  behov  att  få  bekräftelse  på  sin  existens  och  försöker  skaffa  sig  den  genom  våld  och  med  hjälp  av  sin  sociala  ställning  (i  grund  och  botten  är  det  ett  behov  att  känna  kärlek).  Hela  tiden  talas  och  skrivs  det  om  ämnet  på  arbetsplatserna,  i  skolorna  och  i  medierna,  och  mobbaren  njuter  av  att  vara  medelpunkt.        Svenska  Dagbladet  skriver  (24.10.2012)  att  mobbningen  i  skolorna  har  ökat  104  procent  under  åren  2008-­‐2011,  trots  alla  antimobbningsprogram  och  så  kallad  nolltolerans.  På  sin  webbsajt  öppnade  Utbildningsstyrelsen  en  möjlighet  att  ange  mobbare.  En  del  av  tillväxten  kan  antagligen  förklaras  med  att  tröskeln  för  att  ange  någon  har  blivit  lägre.  Kanske  har  mobbningen  faktiskt  också  ökat.        När  man  behandlar  mobbning  på  ett  strängt  fördömande  sätt  växer  problemet  bara.  Stränghet  provocerar  stränghet,  och  aggressivitet  är  alltid  stränghet.  Det  leder  till  en  negativ  spiral.  Mobbaren  blir  provocerad  när  man  talar  fördömande  om  mobbning.    Dessutom  är  nolltolerans  ett  orealistiskt  mål  som  gör  att  man  förlorar  i  trovärdighet.    När  det  gäller  förbud  är  problemet  överlag  att  en  strängt  förbjuden  frukt  smakar  alldeles  extra  bra.    OFFERATTITYD  ÖKAR  MOBBNINGEN  Det  är  vanligen  inte  så  lätt  att  handskas  med  den  mobbades  förhållningssätt  till  den  illvilja  han  utsatts  för.  Själv  känner  han  ofta  stark  skam  och  skuld.  När  han  skuldbelägger  mobbaren  agerar  han  skuldbeläggande  i  sina  känslor,  vilket  betyder  att  han  känner  skuld.  Det  gör  att  han  ofta  upplever  att  han  får  skulden  medan  mobbaren  blir  försvarad.  

     För  att  öppet  kunna  reflektera  över  skuld  och  skam  utan  (själv-­‐)  kritik  är  det  nödvändigt  att  bli  medveten  om  dem.  En  del  av  skuldkänslan  är  många  gånger  sund,  men  största  delen  beror  på  att  man  dömer  sig  själv  och  är  således  neurotisk  och  orättvis.        Vi  underblåser  alltså  den  mobbades  offermentalitet  i  vårt  försök  att  skydda  henne  (och  oss  själva)  från  känslor  av  skuld  och  skam.  På  så  vis  döljer  vi  medvetenheten  om  den  mobbades  eventuella  sätt  att  agera  negativt  i  fråga  om  sig  själv.  Detta  självförnekande  får  mera  tyngd  om  den  mobbade  inte  vill  bli  medveten  om  illvilja  hos  människor  (mobbaren,  sig  själv…),  utan  reagerar  med  censur.  Det  gör  att  illviljan  aktiveras  i  tankarna  och  att  den  mobbade  kanske  ständigt  känner  sig  mobbad.  Till  och  med  det  att  en  arbetskamrat  inte  hälsar  god  morgon  kan  upplevas  som  en  kränkning.        Den  här  uppfattningen  marknadsfördes  i  en  artikel  (Dagens  Nyheter,  17.2.2008)  med  rubriken  ”Först  kränkt  vinner”.  Den  som  först  hinner  beskylla  en  annan  för  mobbning  vinner  enligt  artikeln  rättegången,  oavsett  om  den  förs  mot  en  förskolechef,  en  lärare,  en  arbetsgivare  eller  domare.  Det  här  betyder  att  jag  måste  skynda  mig  att  beskylla  dig  för  mobbning,  innan  du  hinner  beskylla  mig.  I  annat  fall  hamnar  jag  i  underläge  när  ärendet  avancerar  inom  rättsprocessens  olika  steg.  Det  brådskar  med  att  beskylla  en  annan  människa  för  att  jag  blev  kränkt.  Artikelns  författare  Maciej  Zaremba  dryftar  ett  fall  där  en  studerande  vid  en  lärarhögskola  gav  en  elev  rådet:  fortsätt  att  arbeta  med  språket.  Den  uppmaningen  tolkades  av  eleven  som  kränkande  och  han  gjorde  en  formell  angivelse.  Ärendet  avancerade  till  Ombudsmannen.        Försöker  du  kränka  mig  är  det  ditt  fel.  Men  att  du  blir  dömd  för  att  jag  blev  kränkt  stärker  uppfattningen  att  du  ansvarar  för  och  kontrollerar  min  känsloaktivitet.  Jag  är  ett  offer  för  mina  känslor  och  därmed  ditt  offer.  Det  är  klart  att  det  här  ger  näring  åt  mobbningen  och  vidgar  juristernas  arbetsfält.  Så  får  man  den  allmänna  paranoian  och  tendensen  att  projicera  att  tillta.        Längtan  efter  att  få  rättvisa  kan  bli  en  tvångstanke.  En  person  har  blivit  illa  behandlad  och  söker  tvångsmässigt  rättvisa.  För  honom  är  allt  annat  är  av  sekundär  betydelse  och  rättvisan  blir  en  självmatande  spiral.  Det  är  ett  symtom  på  att  han  har  identifierat  sig  starkt  just  med  mobbaren.  I  den  här  situationen  får  han  någon  mycket  viktig  medvetenhet  om  sig  själv,  men  reagerar  med  stränghet  och  avvisar  den.  Han  fördömer  mobbaren  skarpt.  Rädslan  att  bli  medveten  om  sig  själv  är  enorm.  Därför  är  det  nödvändigt  att  bevisa  sin  egen  oskuld  genom  att  till  varje  pris  visa  att  en  annan  är  skyldig.      4.2.2  Hur  bemöta  mobbaren  och  den  mobbade    MOBBAREN  FÖRNEDRAR  SIG  SJÄLV  OCH  BEHÖVER  HJÄLP    Ingen  kan  få  lyckokänslor  av  att  göra  illa.  Den  som  skadar  andra  agerar  inom  sig  destruktivt  mot  sig  själv.  En  människa  kan  känna  en  pervers  njutning  av  en  annans  lidande,  men  det  har  ingenting  med  lycka  att  göra.  Den  som  slår  är  vanligen  den  fysiskt  starkare.  Att  attackera  en  som  är  svagare  kräver  inget  mod.  En  aggression  är  i  själva  verket  ett  symtom  på  osäkerhet  och  svaghet.  Mobbaren  försöker  uppträda  stark  och  självsäker  och  få  medlöpare  på  sin  sida.    

Jag  gick  i  samskolan  i  Lahtis  och  var  minst  i  klassen.  En  av  mina  klasskamrater  var  ovanligt  stor  och  stark,  och  han  och  hans  kamrater  brukade  mobba  mig  och  andra  med  förnedrande  kommentarer  och  fysiskt  hot.  Jag  försökte  att  i  mån  av  möjlighet  undvika  dem.  Ingen  försvarade  någonsin  mig.    

     En  gång  gjorde  vi  ett  studiebesök  i  ett  mejeri  staden.  Där  klämde  hela  klassen  in  sig  i  en  stor  varuhiss.  Vi  tryckte  på  knappen  för  att  komma  uppåt  men  hissen  föll  i  stället  en  halv  våning  nedåt  och  stannade  där.  Mobbaren  stod  i  mitt  blickfält  och  jag  såg  hur  hans  ansikte  stelnade  av  skräck.  Jag  förundrade  mig  och  tänkte  pojkstackare  som  spelar  hårding.  Efter  det  hade  han  ingen  psykisk  makt  över  mig.  Han  slutade  mobba.  

 En  mobbare  behöver  hjälp  av  sin  grupp  för  att  bli  medveten  om  hur  han  framför  allt  kränker  sig  själv.  Om  du  har  en  viktig  relation  till  honom,  om  du  exempelvis  är  anhörig  till  honom,  förman,  lärare,  arbetskamrat  eller  vän,  tillämpa  då  metoden  med  bekräftande  respons  på  honom  (kapitel  2.2).  Gör  dig  först  medveten  om  dina  egna  känslor  så  att  du  kan  möta  honom  utan  att  döma  och  med  respekt  för  honom  som  människa.  Möt  hans  känslor,  hans  känsloaktivitet  öppet  och  så  grundligt  som  möjligt.  Beskriv  hans  mänskliga  rikedomar.  Beskriv  vid  behov  hur  han  förnedrar  sig  själv.    HUR  STÖTTAR  MAN  DEN  MOBBADE?  Utgångspunkten  är  att  man  tillsammans  stöttar  den  mobbade.  Gruppen  hindrar  aggressionen  och  visar  den  mobbade  solidaritet.          Om  mobbarens  stödgrupp  är  stor  blir  grupptrycket  mot  den  mobbade  också  stort.  Det  minskar  ytterligare  den  mobbades  förmåga  att  hålla  sig  balanserad  i  situationen.  Människan  reagerar  i  allmänhet  med  ont  på  ont,  med  att  bli  sårad,  hata,  hämnas  och  fördöma.  Därför  är  det  viktigt  att  gemenskapen  genast  agerar  för  den  mobbade.        Den  som  är  föremål  för  mobbningen  är  kanske  sluten,  tystlåten  och  osäker  eller  har  möjligen  någon  speciell  egenskap  (till  exempel  avvikande  etniskt  ursprung,  fysisk  skada,  fetma  eller  stamning).  Hon  kan  också  vara  ovanligt  kreativ,  aktiv  och  initiativrik,  vilket  gör  att  hon  väcker  avvisad  medvetenhet  och  avund  hos  andra.        En  människa  som  ofta  blir  mobbad  lägger  sig  till  med  en  viss  roll.  Om  du  har  en  offerattityd  är  det  särskilt  svårt  att  möta  aggression.  Offerattityden  gör  att  du  lamslår  dig  själv,  passiveras  och  känner  hopplöshet.  Du  sluter  dig,  det  vill  säga  begränsar  din  iakttagelseförmåga  och  ditt  omdöme,  din  kreativitet  och  ditt  mod.  Du  upplever  att  du  inte  har  något  alternativ  eller  någon  utväg  (kapitel  3.2.1  Är  du  ett  offer  för  dina  känslor?).  Din  attityd  lockar  andra  att  mobba  dig.  Även  om  det  är  så,  är  det  aldrig  ditt  fel  att  du  blir  mobbad.  Ingen  har  minsta  rätt  att  mobba  någon.  Dina  möjligheter,  det  vill  säga  din  frihet  begränsas  av  hur  du  bemöter  en  annan  människas  illvilja  (kapitel  3.2.4  Hur  undviker  man  att  bli  sårad)      Om  du  ofta  har  negativa  känslor  och  tankar  om  din  förmåga  och  dina  möjligheter  eller  om  du  ofta  är  missnöjd  med  ditt  utseende  eller  med  dig  själv  över  huvud  taget,  drar  du  till  dig  andras  nedlåtande  inställning.  På  så  sätt  kan  det  uppstå  ett  plågsamt  förbund  mellan  dig  och  mobbaren.  Du  har  mycket  svårt  att  tala  om  mobbningen  eftersom  du  är  rädd  att  medvetenheten  om  din  egen  negativa  inställning  till  dig  själv  ska  avslöjas.  Om  du  med  detta  skulle  provocera  mobbning  rättfärdigar  det  ändå  på  inget  viss  mobbningen.            Den  starka  offerattityd,  som  hos  en  mobbad  kan  uppstå  ur  negativa  erfarenheter,  är  alltid  förknippad  med  ett  starkt  skuldbeläggande  av  den  andra  parten.  När  den  mobbade  lägger  skulden  på  mobbaren  försöker  han  avvisa  medvetenheten  om  sin  egen  skuldkänsla.  Mobbaren  och  den  mobbade  har  ett  gemensamt  drag  –  stora  svårigheter  att  se  sig  själv,  sitt  eget  inre.  För  att  slippa  känslan  av  att  vara  sämre  kränker  en  människa  en  annan  allt  djupare,  vilket  leder  till  en  spiral.  

     För  att  bryta  den  spiralen  måste  man  först  gå  med  på  att  bli  medveten  om  sina  känslor,  till  exempel  sin  osäkerhet,  sin  rädsla,  sitt  hat  och  sin  skam  (se  kapitel  3.1.2  Var  medveten  om  dina  känslor).  Följande  steg  är  att  bli  medveten  om  hur  man  själv  fungerar  inom  sig  och  att  minnas  att  allt  jag  ser  i  en  annan  människa  i  någon  form  och  i  någon  mån  också  finns  i  mig.        Om  en  mobbad  person  har  mycket  svårt  att  tala  om  sitt  problem  behöver  han  hjälp.  Den  som  handlar  elakt  och  sårar  andra  har  fullt  ansvar  för  sina  handlingar.  Ingen  behöver  beskylla  sig  själv  eller  skämmas  för  att  någon  mobbar  honom.  Ingen  borde  ge  makt  åt  mobbarens  dumma  ord  som  är  avsedda  att  såra.          Då  en  mobbad  person  skapar  mycket  hotbilder  om  mobbningen  är  det  som  om  han  levde  i  dem.  Människan  upplever  det  hon  tänker  på.  På  det  sättet  kan  den  mobbade  orsaka  sig  själv  mycket  onödigt  lidande  och  mycken  rädsla,  vilket  kan  leda  till  att  han  utvecklar  en  vana  och  ett  beroende  av  rädsla.        Här  följer  ett  sammandrag  av  stegen  i  arbetet  med  att  stötta  en  mobbad  person:    

-­‐ Vikten  av  direkt  demokrati  i  beslutsfattandet  befästs  för  att  skapa  en  anda  av  solidaritet  och  gemensamt  ansvar.  Man  enas  om  gemensamma  metoder  för  att  hindra  mobbning  och  tillsammans  stötta  den  som  blivit  utsatt  för  mobbning.  

-­‐ Man  respekterar  den  mobbades  känslor  (rädsla,  skam,  skuld,  förtvivlan,  vrede  och  bitterhet…).  Avsikten  är  att  hjälpa  henne  att  bli  medveten  om  sina  känslovanor.  

-­‐ Med  hjälp  av  metoden  med  bekräftande  respons  (kapitel  2.2)  styrker  man  medvetenheten  om  den  mobbade  personens  rikedomar,  kunskaper  och  färdigheter.  

-­‐ Vid  behov  reflekterar  man  tillsammans  med  den  mobbade  över  hennes  sätt  att  känna  och  tänka.  Skuldbelägger  hon  sig  själv?  Underskattar  hon  sig  och  ser  negativt  på  sig  själv  som  människa?  Kräver  hon  det  orimliga  av  sig  själv  och  andra?  Ger  hon  kanske  makt  åt  en  annans  elakhet  och  står  i  förbund  med  mobbaren  utan  att  märka  det?  

   Man  går  igenom  de  olika  stegen  så  länge  det  behövs  och  finns  möjlighet  till  det.  Kraven  på  att  förändras  begränsar  medvetenheten  och  gör  det  svårare  att  bli  fri.      EN  FORTGÅENDE  INVESTERING  Åtgärderna  för  att  demokratisera  gemenskapen  och  främja  människokännedom  är  en  investering  i  ökad  mänsklighet.  Det  är  inte  något  man  åstadkommer  enkelt  och  snabbt,  för  samtidigt  måste  man  lägga  om  sina  invanda  tankebanor  och  förändra  principerna  för  sitt  handlande.  Ska  man  ta  metoden  i  bruk  krävs  ett  beslut,  tid  och  övning.  Erfarenheten  visar  ändå  att  resultaten  inte  låter  vänta  på  sig:  ett  klart  bättre  arbetsklimat,  större  motivation  och  ett  utvecklat  gemensamt  ansvar.  Det  går  mycket  mindre  energi  till  att  upprätthålla  ordningen.  Resultatet  är  stärkt  samhörighet  och  större  arbetsro.      4.2.3  När  någon  baktalar  en    Förtal  beror  väsentligen  på  avund;  man  koncentrerar  sig  på  det  negativa  i  stället  för  att  fokusera  på  mänskliga  rikedomar  och  handlingsalternativ.  Precis  som  om  fel,  brister  och  

problem  var  det  viktigaste  och  mest  intressanta  i  livet.  När  man  fäster  sig  vid  en  annans  fel  kommer  de  egna  bristerna  ofta  i  skuggan.  På  så  vis  är  förtal  samtidigt  också  censur.        Upplever  man  skvaller  som  förbjudet  ger  man  skvallret  mera  makt.  Om  man  på  din  arbetsplats  låter  mycket  tid  gå  till  att  förtala  andra  ska  du  fråga  dina  arbetskamrater  om  det  är  förbjudet  att  tala  illa  om  andra.  Det  kan  hända  att  du  inte  får  något  svar.  Då  kan  du  säga:  ”Det  är  naturligtvis  inte  förbjudet.  Vi  kan  skriva  på  anslagstavlan  att  här  är  det  inte  förbjudet  att  skvallra,  så  är  den  saken  klar.  Kanske  ska  vi  också  skriva  att  skvaller  ändå  inte  är  att  rekommendera.”  På  det  sättet  förlorar  skvallret  smaken  av  förbjuden  frukt.        Vanan  att  tala  illa  om  dem  som  inte  är  närvarande  kan  bli  en  kultur  i  gemenskapen.  Den  är  inte  lätt  att  handskas  med  och  avveckla.  Den  ångest,  rädsla  och  frustration  medlemmarna  känner  hindrar  dem  att  ta  upp  saken.        Vi  tänker  oss  en  situation  där  du  kommer  in  i  ett  rum  och  hör  arbetskamraterna  tala  om  Maja  som  inte  är  på  plats.  Du  kan  resolut  börja  tala  om  någonting  annat,  byt  avsiktligt  samtalsämne.  Säg  till  exempel:  vilken  vacker  och  klar  dag  det  är.  Ta  upp  någonting  som  är  bra  i  största  allmänhet.    Redan  det  väcker  kanske  dina  kamrater  till  insikt  om  att  de  handlar  på  ett  negativt  sätt.        Eller  så  konstaterar  du:  ”I  går  var  jag  inne  hos  Maja  och  följde  med  hur  hon  tog  hand  om  en  patient.  Patienten  var  mycket  nöjd  med  den  hjälp  han  fick.”  Du  talar  om  det  goda  som  Maja  gör  men  försvarar  henne  inte  på  något  sätt.  En  försvarsreaktion  upplevs  vanligen  som  en  bekräftelse  på  att  anklagelserna  är  berättigade,  och  det  gör  att  konflikten  i  onödan  skärps.        Du  kan  också  vänta  en  stund  och  lyssna  på  det  man  pratar  om.  Sedan  säger  du  att  nu  har  vi  talat  en  halvtimme  om  Majas  problem,  så  nu  är  det  dags  att  fundera  på  hur  vi  kan  hjälpa  Maja  med  hennes  svårigheter.  Jag  har  papper  och  penna  till  hands  och  kan  anteckna  förslagen.  Sannolikt  ger  sig  de  andra  inte  in  i  den  diskussionen,  men  du  väcker  medvetenhet  och  öppnar  kanaler  för  positiv  energi.        Kanske  lyssnar  du  på  hur  de  andra  talar  illa  om  Maja  och  säger  sedan  att  nu  ska  jag  kila  så  ni  kan  börja  tala  om  mig.        En  vanlig  människa  är  ändå  ofta  ängslig  och  osäker  och  tar  sällan  itu  med  en  sådan  uppgift.  Försök  inte  vara  stark  och  säker.  Sokrates  säger  att  den  som  försöker  göra  sig  stark  och  säker  i  stället  gör  sig  svag  och  osäker.  Acceptera  din  osäkerhet  och  försök  inte  sätta  i  gång  någonting  inför  gruppen.  Människor  är  särskilt  rädda  att  tappa  ansiktet  inför  andra.  Man  förhåller  sig  vanligen  kritisk  och  avvisande  till  allt  som  kan  tolkas  som  kritik.  Läget  skärps  i  onödan.        Fundera  på  saken  efteråt.  Kanske  är  det  någon  i  gruppen  som  ofta  startar  förtalet.  Han  fokuserar  på  människors  problem  och  brister,  inte  för  att  hjälpa  dem  utan  för  att  trycka  ner  dem.  Samma  sak  gör  han  mot  sig  själv  i  sitt  inre.  Han  tänker  ont  om  andra  vilket  är  en  följd  av  att  han  tänker  illa  om  sig  själv.  Planera  ett  tillfälle  då  du  kan  säga  till  honom  mellan  fyra  ögon:  ”Jag  har  observerat  att  du  gör  ett  mycket  viktigt  arbete  och  att  du  använder  ditt  omdöme,  din  kreativitet  och  initiativförmåga  i  det.  Men  ibland  verkar  det  som  om  du  undervärderade  din  förmåga  och  betydelsen  av  ditt  arbete.  Du  söker  fel  och  koncentrerar  dig  så  på  dem  att  det  känns  orättvist.”  Du  behöver  inte  bekymra  dig  om  huruvida  han  accepterar  detta  eller  inte.  Du  lämnar  honom  att  fundera  på  saken  för  sig  själv.        När  du  kommer  in  i  pausrummet  där  baktalarna  är  och  talar  illa  om  dig  kan  du  säga:  ”Kan  man  tänka  sig,  jag  har  hört  skvallras  att  man  säger  det  och  det  (beskriv  vad)  om  mig.  Allt  ska  man  då  höra.    Men  nu  ska  vi  ha  kaffe…”  Du  lämnar  saken  därhän,  klandrar  inte  och  kritiserar  inte.  Du  bara  för  fram  saken  öppet,  vilket  visar  att  du  inte  ger  den  makt.  Du  har  ingen  anledning  att  försvara  dig  eller  komma  med  förklaringar.  

     Det  är  viktigt  att  tala  om  förtal,  för  det  blir  lätt  en  vana.  Det  slukar  tid.  Det  försvårar  samarbetet  och  försämrar  arbetsmotivationen.  Det  får  konflikterna  och  paranoian  att  växa.  Alla  mår  illa  av  förtal.        4.2.4  Hur  hindra  destruktivt  agerande    Destruktiv  verksamhet  hindrar  man  effektivast  med  hjälp  av  gemensamt  ansvar.  Läs  kapitlen  4.1.6  Hur  skapa  arbetsro  och  4.2  Hur  hantera  mobbning.  Destruktivt  handlande  är  väsentligen  ett  symtom  på  det  orättvisa  samhällssystemet  och  människans  hämningar.        Gemensamt  överenskomna  verksamhetsprinciper  och  avtal  betyder  trygghet  och  trivsel.  Att  hindra  destruktivt  handlande  borde  framför  allt  vara  gemenskapens  ansvar,  vilket  beskrivs  ovan.  Här  följer  ytterligare  några  allmänna  reflektioner.      Ta  itu  med  saken  i  ett  tidigt  skede  och  gör  det  på  ett  tydligt  sätt,  innan  det  destruktiva  agerandet  har  blivit  en  vana.  I  en  akut  situation  ska  man  fokusera  på  att  hindra  en  människas  destruktiva  handlande,  inte  på  hennes  person.  Om  till  exempel  Kalle  slår  Pekka  ska  du  ta  Kalles  hand  och  hindra  honom  att  slå.  Säg  klart  ifrån  att  det  är  förbjudet  att  slå.  Undvik  ett  personligt  förbud:  ”du  får  inte  slå”  eller  ”slå  inte”.  Ett  opersonligt  förbud  känns  mer  rättvist.  Klandra  inte,  koncentrera  dig  bara  på  att  hindra  slaget.  Ta  vid  behov  upp  saken  på  nytt  senare.        Säg  ”nej”  med  positiv  energi,  med  respekt.  Du  gör  gott  när  du  hindrar  någon  att  göra  ont.  Det  är  att  vara  kärleksfull.  I  nödfall  kan  du  medvetet  använda  din  vrede  som  kraftmedel.        Om  motparten  uppträder  farligt  hotfullt  bör  du  handla  extra  respektfullt  (balanserat)  för  att  inte  provocera  henne.  En  aggressiv  människa  anser  sig  vara  viktigast  av  alla,  i  psykos  till  och  med  viktigare  än  gud.  Bemöt  henne  med  respekt.  En  person  som  befinner  sig  i  ett  aggressionstillstånd  har  ett  stort  behov  av  att  bli  sedd  och  därför  är  ett  respektfullt  förhållningssätt  mycket  befogat  i  en  sådan  situation.  Det  är  klokt  i  fråga  om  vem  som  helst.        Be  gemenskapen  om  hjälp  i  tillräckligt  god  tid.  Handla  långsiktigt.  Ändra  ditt  handlingssätt  på  ett  kreativt  sätt.  Handla  på  ett  sätt  som  avviker  från  det  vanliga  –  det  kan  provocera  fram  förändring  i  motparten.        För  vid  behov  någon  form  av  dagbok.  Beskriv  vad  som  hände,  vad  hon  sa,  vad  du  svarade  och  hur  du  tycker  att  du  borde  ha  svarat.  Samla  konkret  information  och  fundera  på  saken  tillsammans  med  de  andra.    Planera  och  skriv  i  förväg  ner  vad  du  tänker  säga.  På  det  sättet  kan  du  formulera  ditt  budskap  så  att  det  blir  tydligt  och  du  undviker  onödig  provokation.        I  stället  för  att  klaga  och  klandra  ber  du  henne  komma  med  idéer  och  förslag  som  kan  hjälpa  upp  situationen.  Agera  i  samarbetsanda,  även  om  hon  inte  vill  det.          Om  det  är  fråga  om  ett  så  kallat  hopplöst  fall  är  det  kanske  bäst  att  neutralisera  hennes  makt  och  göra  den  så  liten  som  möjligt.  Säg  bara  det  nödvändigaste  och  gör  det  mycket  formellt.  Fundera  på  hur  du  skulle  kunna  hjälpa  henne.    

Jag  var  på  ett  utbildningsuppdrag  i  det  ekologiska  lantbrukets  internatskola  Instituto  Educar.  Jag  fick  veta  att  det  i  gruppen  fanns  en  stor  17-­‐årig  pojke  som  

uppträdde  elakt  och  aggressivt  mot  de  andra.  Jag  började  undervisa  och  vid  ett  lämpligt  tillfälle  frågade  jag  eleverna:  ”Är  det  ett  tecken  på  mod  att  en  som  är  större  slår  någon  som  är  mindre?”  De  svarade:  ”Nej.”  Jag  frågade:  ”Vad  är  det  ett  tecken  på?”  ”Feghet,  svaghet!”  Jag  fortsatte:  ”Är  det  ett  tecken  på  mod  om  flera  ger  sig  på  en  person?”  ”Nej,  nej  det  är  fegt!”    Jag  funderade  en  stund  på  svaret  och  fortsatte  sedan  med  min  undervisning.  Jag  upplevde  att  klassen  tänkte  på  saken  med  en  känsla  av  befrielse.        Det  blev  rast  och  eleverna  gick  ut.  Pojken  i  fråga  kom  hotfullt  fram  till  mig  och  bröstade  sig  provocerande.  På  ett  respektfullt  sätt  sa  jag  någonting  betydelselöst  och  han  gick  ut.  På  eftermiddagen  kom  han  igen  till  mig  under  en  rast,  nu  med  en  helt  annan  attityd,  med  respekt.  Han  sa  att  han  hade  funderat  mycket  på  det  jag  sagt.  Han  sa  också  att  han  hade  förstått  och  tänkte  ändra  sitt  beteende.  

                             

 4.3  SAMARBETE  OCH  ARBETSGLÄDJE        4.3.1  Hur  skapa  sammanhållning          Grunderna  för  motivation  och  arbetsro  behandlades  i  kapitel  4.1    Arbetsro  och  motivation  i  skolan.  Där  låg  fokus  på  skolvärlden,  som  är  som  vilken  arbets-­‐  eller  människogemenskap  som  helst.        När  en  människa  gör  sitt  arbete  med  glädje  och  intresse  är  hon  spontant  motiverad  att  använda  sin  förmåga  och  sina  möjligheter.  Det  finns  inget  inre  motstånd  och  missnöje  som  tär  på  energin.  För  att  kunna  känna  lycka  i  sitt  arbete  måste  den  som  utför  det  uppleva  att  det  är  betydelsefullt  ur  en  mänsklig  synvinkel.  Arbetet  måste  ha  ett  livsbejakande  syfte,  vara  meningsfullt  så  att  det  i  bästa  fall  inspirerar  till  att  utveckla  och  använda  de  mänskliga  resurserna.  Arbetsorganisationen  måste  vara  rättvis,  så  jämlik  som  möjligt  och  göra  arbetstagarna  delaktiga  i  beslutsfattandet.  Människor  vill  påverka  det  de  arbetar  med  och  hur  de  gör  det.        Samarbete  innebär  att  en  grupp  människor  agerar  för  att  nå  överenskomna  mål  och  försöker  hjälpa  varandra.  Förutsättningarna  för  ett  gott  samarbete  är:    

-­‐ Arbetsgemenskapen  organiseras  så  att  den  klart  främjar  delaktighet,  jämlikhet  och  samhörighet.  Vid  beslutsfattandet  tillämpas  så  långt  som  möjligt  principerna  för  direkt  demokrati.  Alla  deltar  med  en  röst  då  beslut  i  viktiga  frågor  fattas.  Viktiga  frågor  är  till  exempel  gruppens  interna  verksamhetsprinciper,  värderingar,  den  långsiktiga  verksamhetsplanen,  den  strategiska  planeringen,  budgetplaneringen  och  valet  av  ansvarspersoner.  Alla  har  lika  stor  makt,  alltså  frihet  och  ansvar.  Det  skapar  en  känsla  av  verkligt  gemensamt  ansvar.  

-­‐ Man  utvecklar  och  praktiserar  medvetet  en  kultur  som  inbegriper  bekräftande  respons  (kapitel  2.2).  Målet  är  att  väcka  och  upprätthålla  medvetenhet  om  de  mänskliga  rikedomarna  i  det  dagliga  umgänget.  Problem  ses  som  nyttiga  symtom,  det  vill  säga  möjligheter  att  utveckla  verksamheten.  Man  straffas  inte  för  fel  och  misstag,  i  stället  ses  de  som  möjligheter  att  lära  sig  någonting.  

-­‐ Gruppens  medlemmar  försöker  utöka  sin  människo-­‐  och  självkännedom,  vilket  innebär  att  alla  är  införstådda  med  grundtankarna  om  mänsklig  utveckling  och  kommunikation  (del  1,  Vad  är  en  människa?).  

-­‐ Ifall  det  är  fråga  om  ett  företag  som  gör  ekonomiskt  resultat  planerar  man  tillsammans  kriterierna  för  hur  en  del  av  resultatet  investeras  för  att  utveckla  verksamheten  och  en  annan  del  delas  mellan  alla.  Så  åstadkommer  man  en  känsla  av  ett  genomskinligt  beslutsfattande  och  av  största  möjliga  rättvisa.  

-­‐ Var  och  en  förstår  att  samarbetet  börjar  med  mig  själv.  Jag  och  bara  jag  har  ansvar  för  min  samarbetsattityd.  Jag  är  inte  beroende  av  om  de  andra  vill  samarbeta  med  mig.  De  har  sitt  eget  ansvar,  det  vill  säga  sin  frihet  att  välja  sin  inställning.  Om  jag  förväntar  mig  eller  kräver  en  bra  samarbetsattityd  av  dem,  orsakar  jag  onödiga  konflikter  och  problem.  

-­‐ Ett  gott  samarbete  bygger  också  på  öppen  kommunikation  som  inte  begränsas  av  rädsla  för  emotionella  reaktioner.  Om  någon  blir  arg  eller  sårad  är  det  den  personens  sätt  att  fungera.  Sådant  händer,  och  det  är  viktigt  att  acceptera  det.  

   

Vanligen  kan  man  inte  besluta  demokratiskt  om  precis  allt,  för  en  del  av  målen,  verksamhetsprinciperna  och  begränsningarna  dikteras  utanför  organisationen.  Om  vissa  saker  kan  man  ändå  alltid  fatta  demokratiska  beslut.  I  takt  med  att  systemet  och  organisationen  stabiliserar  sig  kan  allt  fler  ärenden  flyttas  över  till  det  gemensamma  ansvarsområdet.        Tolerans  är  en  av  samarbetets  hörnstenar.  På  personnivå  förekommer  och  kommer  det  alltid  att  förekomma  konflikter.  Människor  har  olika  vanor,  värderingar  och  rutiner,  och  alla  har  egna  maktintressen,  personliga  problem  och  hämningar  som  gör  livet  och  kommunikationen  krångliga  och  intressanta.      4.3.2  Medvetet  ledarskap      Människan  har  en  medfödd  vilja  att  förstå  verkligheten,  lära  sig  och  skapa  nya  saker  och  fungera  tillsammans  med  andra.  Medvetet  ledarskap  är  att  motivera,  leda,  följa  upp  och  hjälpa  människor  i  en  verksamhet  som  är  meningsfull  för  alla.  Det  inbegriper  målet  att  alla  lär  känna  samhället,  näringslivet  och  sin  arbetsgemenskaps  verksamhetsprinciper.  Viktiga  verktyg  för  ledaren  är  grundtankarna  om  människan  (del  1)  och  det  att  bekräfta  de  mänskliga  rikedomarna  i  sina  underställda.        Människan  är  inte  rätt  och  slätt  en  rationell  varelse  som  bara  vill  gott.  Hon  hyser  avund  (destruktivitet),  neurotisk  rädsla  och  hat,  vanföreställningar  om  sig  själv  och  andra.  Ledaren  måste  dagligen  möta  och  hantera  människans  ambivalens  i  sig  själv  och  andra.        Det  problematiska  agerandet  och  beteendet  beror  på  människans  negativa  avsikter  och  problematiska  känslo-­‐  och  tankefunktioner.  Att  ta  upp  dem  till  behandling  upplevs  vanligen  som  ett  hot  och  som  att  gå  till  personligheter,  och  ändå  är  det  just  på  dem  som  en  stor  del  av  svårigheterna  beror.  Av  människans  beteende  framgår  hur  hon  använder  sin  vilja:    

-­‐ vilja  till  samarbete  –  destruktivitet  -­‐ vilja  att  inspirera  –  undertrycka  sig  själv  och  andra  -­‐ kreativitet  –  rigiditet  -­‐ initiativkraft  –  passivitet  -­‐ mod  –  feghet  -­‐ etiskt  sinne  –  intrigerande  -­‐ glädje  –  missnöje  -­‐ öppenhet  –  slutenhet  

 Ledarens  arbetsredskap  är  bekräftande  respons  (2.2),  handledning  (2.3),  grupprocess  (2.5)  och  en  fortgående  demokratisering  (4.1.6).        Man  följer  med  lämpliga  mellanrum  upp  hur  arbetsgemenskapens  psykosociala  anda  utvecklar  sig,  till  exempel  med  hjälp  av  bilaga  5  Frågor  om  atmosfären  i  arbetsgemenskapen.    Utgående  från  behov  som  framgår  av  uppföljningen  utarbetas  en  plan  för  hur  verksamheten  ska  utvecklas.        En  demokratisk  gemenskap  är  en  naturlig,  positiv  kraft  som  verkar  för  motivation  och  samarbete.      4.3.3  Förändringsmotstånd        

För  att  arbetsplatsen  ska  utvecklas  och  anpassas  till  förändrade  yttre  omständigheter,  tvingas  man  hela  tiden  göra  förändringar  i  arbetet.  Livet  i  sig  är  en  ständig  förändring,  en  metafysisk  energi.    En  gemenskap  som  inte  hela  tiden  förändras  stelnar  och  förfaller.  Meningen  med  utveckling  är  att  lösa  problem,  förbättra  verksamhetens  kvalitet  och  låta  den  växa,  inspirera  till  kreativitet  och  motivera  människor.        Ifall  avsikten  med  förändringen  är  att  maximera  vinsten  utan  tanke  på  människorna  och  naturen  är  den  oetisk  och  bör  energiskt  motarbetas.        Ifall  förändringen  är  meningsfull  med  tanke  på  helheten,  är  första  steget  då  man  stöter  på  förändringsmotstånd  att  acceptera  att  det  alltid  kommer  att  finnas  motstånd.  Det  kan  man  utgå  från  när  man  reflekterar  över  och  blir  medveten  om  förändringsmotståndets  psykosociala  faktorer:    

-­‐ Människor  upplever  gamla  rutiner  som  trygga.  De  vill  inte  bli  medvetna  om  sina  möjligheter  att  utvecklas  eller  om  behovet  av  nya  kunskaper  och  färdigheter.  Man  väljer  en  skenbar  bekvämlighet,  stagnation.  

-­‐ När  det  görs  förändringar  i  organisationen  är  man  rädd  att  förlora  sin  maktställning  och  bli  mindre  betydelsefull.  Varje  förändring  upplevs  som  ett  hot.  

-­‐ Allt  som  är  nytt  väcker  insikt  om  nuläget  och  ger  därmed  också  tydlig  inblick  i  vars  och  ens  arbetsinsats.  Det  är  vanligt  att  detta  upplevs  som  ett  hot.  

-­‐ Man  vill  helt  enkelt  inte  att  läget  ska  bli  bättre,  vilket  vanligen  beror  på  en  attityd  av  avund.  Det  betyder  att  man  inte  vill  inse  sina  utvecklingsmöjligheter  utan  i  stället  klamrar  sig  fast  vid  eventuella  svårigheter,  förstorar  problem  och  ger  makt  åt  allt  negativt.  Har  man  en  attityd  av  avund  försöker  man  systematiskt  sabotera  möjligheterna  till  utveckling.  

-­‐ Genom  att  motarbeta  gemensamma  mål  får  man  lätt  de  andras  uppmärksamhet  och  får  vara  medelpunkten  under  mötet.  Det  ger  liksom  en  bekräftelse  på  att  man  finns  till.  Därför  känns  en  negativ  inställning  och  ständigt  missnöje  så  lockande.  

-­‐ Om  förmannen  föreslår  någonting  reagerar  en  del  människor  utan  vidare  med  motstånd.  Det  är  en  vana  de  lagt  sig  till  med  redan  som  barn,  i  relation  till  sina  föräldrar.  De  är  människans  första  förmän.  Sedan  kommer  läraren,  förmannen  och  eventuellt  också  en  maka  eller  make.  I  relation  till  en  förman  fungerar  människor  ofta  enligt  den  första  modellen  de  lärt  sig.    

   Hur  kan  man  då  hantera  förändringsmotstånd?  Ett  sätt  är  att  låta  arbetsgruppen  förstå  att  förändringsmotstånd  inte  är  förbjudet  (om  än  inte  att  rekommendera).  Det  finns  i  någon  mån  i  oss  alla.  Man  får  tala  om  det.    Man  gör  det  inte  till  föremål  för  kritik  eller  krav.        Ett  annat  sätt  är  att  inför  förändringen  samtala  om  hur  man  upplever  situationen  och  vilka  känsloreaktioner  den  väcker,  till  exempel  ångest,  rädsla,  vrede,  nyfikenhet  eller  entusiasm.  Gruppen  diskuterar  vad  var  och  en  känner.  Man  blir  medveten  om  känslorna,  accepterar  dem  och  behöver  inte  förändra  dem.        Eftersom  det  irrationella  motståndet  mot  förändring  i  hög  grad  beror  på  människans  hämningar  (neurotiska  attityder)  är  det  viktigt  att  bli  medveten  om  dem  (kapitel  1.3  Mänskliga  hämningar).    Man  kan  tillämpa  handledning  (2.3)  i  arbetsgruppen.  På  individnivå  använder  förmannen  bekräftande  respons  (2.2).        Vid  behov  kan  mötespraxis  och  andra  kutymer  formaliseras.  Man  slår  fast  hur  långt  ett  inlägg  under  ett  möte  får  vara.  Man  försöker  undvika  att  slösa  tid  på  att  älta  problem  och  därför  planeras  mötestidtabellen  så  att  minst  två  tredjedelar  av  tiden  används  för  att  

utarbeta  förslag  och  verksamhetsplaner.  Beslut  fattas  vid  behov  genom  röstning,  och  majoritetens  röst  avgör.  Missnöje  är  tillåtet  men  ges  ingen  makt.      4.3.4  Hur  handskas  med  konflikter        En  konflikt  uppstår  då  människor  tänker  på  olika  sätt  om  någonting  eller  när  de  har  motstridiga  syften.  Ett  exempel  på  en  konstruktiv  konflikt  är  arbetsgivarens  strävan  att  betala  lägsta  möjliga  lön  och  arbetstagarens  förhoppning  om  en  så  stor  inkomst  som  möjligt.  En  vanlig  känslokonflikt  uppstår  då  den  ena  parten  i  ett  älskande  par  förväntar  sig  att  bli  lika  älskad  som  hon/han  själv  tycker  sig  älska.              Är  en  konflikt  ett  hot  eller  en  möjlighet  för  dig?  Fundera  på  dina  reaktioner  i  en  konfliktsituation.  Hur  upplever  du  en  konflikt?  Känns  den  som  en  möjlighet  att  bekanta  dig  med  motpartens  synpunkter,  att  revidera  dina  kunskaper  och  lära  känna  en  annan  person  bättre?  Eller  upplever  du  den  som  ett  hot  som  väcker  ångest  och  vrede,  alltså  en  försvars-­‐  och  anfallsreaktion  som  hindrar  din  observationsförmåga,  ditt  omdöme  och  din  kreativitet?        Auktoritära  personer  har  ofta  starka  känsloreaktioner  i  samband  med  konflikter.  Det  är  ett  uttryck  för  perfektionism  och  storhetsvansinne  som  vi  alla  behöver  bli  medvetna  om  i  oss  själva.        En  konflikt  är  inte  alls  enbart  skadlig.  Den  bryter  rutinerna  och  utmanar  en  att  anpassa  sig  till  nya  tankar  och  synsätt.    Den  sätter  i  gång  energier  som  döljer  sig  i  organisationen  och  bryter  stagnation.  Den  avslöjar  hemliga  problem,  hjälper  en  att  göra  observationer  och  stimulerar  kreativiteten.          Här  följer  exempel  på  hur  du  kan  möta  och  hantera  en  konflikt:    

1. Var  medveten  om  ditt  känslotillstånd.  Känner  du  rädsla,  irritation  eller  vrede  som  är  så  stark  att  den  kan  vara  till  skada?  Stanna  upp  och  känn  dina  känslor  och  tänk  på  människans  ansvar  för  sina  känslor  (kapitel  1.1.1  Frihet  att  känna  och  tänka  –  begränsad  frihet  att  handla).  Genom  att  iaktta  din  flykt-­‐  eller  kampattityd  kan  du  minska  din  emotionella  laddning  och  på  så  sätt  få  en  verklighetskontakt  som  känns  tryggare.  

2. Var  intresserad  av  motpartens  känslor,  försök  acceptera  dem  och  tala  fördragsamt  om  dem,  för  att  också  hon  ska  acceptera  medvetenheten  om  dem.  Låt  henne  lätta  sitt  hjärta.  (Se  kapitel  3.2  Hur  möta  känslor).  Låt  henne  föra  fram  sina  synpunkter  utan  att  avbryta  henne,  lyssna  koncentrerat.  Undvik  att  råka  i  dispyt  eller  gräl.  Fråga  för  att  få  veta  mera.  Tänk  dig  in  i  hennes  situation.  Försök  hitta  den  mest  problematiska  punkten.  Redogör  tydligt  för  vad  du  har  förstått  av  det  hon  sagt.  

3. Undersök  problemet  på  ett  praktiskt  sätt  (fakta,  exempel,  den  konkreta  skada  som  problemet  ger  upphov  till…)  och  skilj  människorna  från  problemet.  Gör  en  uppskattning  av  de  praktiska  följderna.  Visa  hur  problemet  inverkar  på  arbetet  (kostnadseffekter,  förseningar,  kvalitetsproblem,  försämrad  arbetsatmosfär,  lägre  motivation,  stress…).  

4. Använd  din  humor  om  det  känns  klokt.  Med  humor  kan  man  väcka  kreativitet.  Den  lättar  på  spänning  och  stress,  bidrar  till  en  positiv  utveckling  och  får  också  en  människa  som  inte  vill  lyssna  att  lystra.  Respektfull  humor  kan  lösa  upp  vrede.  

5. Styr  förhandlingen  genom  att  försöka  hitta  gemensamma  fördelar  och  föra  fram  dem.  Utveckla  alternativa  förslag.  Uppmuntra  motparten  att  komma  med  förslag.  Koncentrera  dig  på  eventuell  nytta  och  resultat,  avhåll  dig  från  att  fundera  på  alternativens  negativa  sidor.  Försök  slå  fast  opartiska  principer  för  bedömningen  av  nyttan  av  de  olika  alternativen.  

6. Påminn  om  regler  och  metoder  som  kan  minska  konflikten.  Analysera  dem  på  opartiska  bedömningsgrunder  (tidigare  liknande  fall,  vetenskaplig  syn,  yrkesstandarder,  effektivitet,  kostnadsfaktorer,  laglighet,  reciprocitet  och  så  vidare).  

7. Provocera  vid  behov  en  klar  motsättning.  Ifall  det  ovan  beskrivna  försöket  inte  ger  resultat  kan  det  vara  på  sin  plats  att  skärpa  läget  till  en  klar  motsättning.  Föreslå  att  motparten  nu  ska  ta  hjälp  av  en  utomstående  person  i  hanteringen  av  problemet.  Ta  upp  ärendet  i  din  stödgrupp  och  be  alla  om  råd  om  hur  du  ska  gå  tillväga.  Låt  vid  behov  gruppen  föreslå  att  uppdraget  att  hantera  konflikten  ges  till  en  opartisk  medlare.  

   Jag  har  många  gånger  hanterat  kriser  i  arbetsgemenskaper  i  situationer  där  gruppen  varit  uppdelad  i  läger  med  stränga  konfliktattityder.  I  ett  sådant  fall  lider  gruppen  ofta  av  allmän  missnöjdhet,  misstänksamhet,  svag  motivation  och  klen  tro  på  framtiden.  Vanligen  har  vi  då  diskuterat  människosynen  (del  1  och  kapitel  2.2)  i  en  dag  eller  två,  då  intresset  också  har  väckts  för  självkännedom  som  är  en  mycket  effektiv  behandling  vid  kriser.  Ofta  har  det  inte  behövts  andra  åtgärder  än  att  upprepa  samma  sak  några  månader  eller  ett  år  senare.        Om  du  har  rollen  som  medlare  kan  du  göra  på  följande  sätt:    

-­‐ Försök  styra  situationen  så  att  parterna  accepterar  att  det  finns  en  konflikt.  De  får  lära  sig  leva  med  problemet.    

-­‐ Ta  först  reda  på  alla  parters  synpunkter  var  för  sig  under  personliga  samtal.  Bekanta  dig  med  åsikterna  och  observera  känslotillstånden.  Tala  om  dem  på  ett  tolerant  sätt.  Döm  inte  och  ta  inte  någons  parti.  

-­‐ Försök  få  alla  parter  (var  för  sig)  att  gå  till  sitt  inre  för  att  bli  medvetna  om  sina  känslomässiga  reaktioner  och  sitt  eventuellt  felaktiga  resonemang.  

-­‐ Om  detta  inte  ger  nödvändigt  resultat,  ta  rollen  av  formell  medlare  eller  be  att  man  utser  en  sådan.  

-­‐ Ordna  ett  formellt  möte  för  parterna  om  du  tror  att  det  kan  vara  till  nytta.  Ställ  upp  mål  för  mötet  och  gör  en  handlingsplan.    Exempelvis  så  här:  först  presenterar  alla  sin  version  av  saken;  sedan  berättar  parterna  vad  de  känner;  därpå  presenterar  alla  sina  önskemål  och  till  sist  kommer  parterna  med  förslag  på  hur  läget  kan  förbättras  eller  hur  man  kunde  försöka  lösa  problemet.    Man  kan  bestämma  hur  långa  inläggen  får  vara.  Det  är  inte  nödvändigt  med  dialog,  man  låter  i  stället  parterna  framföra  sin  sak  systematiskt.  

-­‐ Beroende  på  situationen  kan  du  försöka  leda  parterna  till  en  kompromiss  om  praktiska  angelägenheter  och  regler  som  ska  följas.  Kritisera  inte  och  ta  inte  parti  vare  sig  för  eller  emot  någon.  Sköt  bara  den  formella  sidan  av  mötet  och  underlätta  förhandlingen.  

-­‐ Utvärdera  resultaten  och  planera  följande  åtgärder.  Ibland  är  det  nödvändigt  att  anlita  en  utomstående  handledare  som  kan  bryta  spänningen  mellan  parterna.  

 

Det  finns  konflikter  som  inte  kan  lösas.  Då  har  man  som  mål  att  hjälpa  parterna  att  utveckla  en  interaktion  som  är  så  lite  skadlig  som  möjligt,  lära  sig  acceptera  konflikten  och  leva  med  den.  Konflikter  hjälper  oss  att  utveckla  tolerans,  leva  tillsammans  med  andra  och  mogna  som  människor.  

 5  ETT  SUNT  SAMHÄLLE  –  SUNDA  MÄNNISKOR                ETT  SAMHÄLLE  SOM  KUVAR  MÄNNISKOR  I  en  rättvis  och  jämlik  samhällsstruktur  växer  och  utvecklas  människor  i  tolerans  och  solidaritet.  Fåmannavälde  och  orättvisor  gör  däremot  att  folket  lider  av  alienation,  rädsla,  bitterhet,  paranoia  och  att  människor  kuvas.  Allt  detta  ger  näring  åt  korruption,  kriminalitet  och  sinnessjukdom.        Samhällsstrukturen  bygger  på  ett  samarbete  mellan  det  politiska  och  det  ekonomiska  systemet.  Det  politiska  systemets  uppgift  är  att  skapa  ramar  för  näringslivet  och  följa  med  dess  verksamhet,  men  på  olika  håll  i  världen  har  kapitalägarna  lyckats  lägga  politiken  under  sig.  Dagens  representativa  demokrati  räcker  inte  för  att  tillfredsställa  människans  ökade  kunskap  och  rättskänsla.  Med  utveckling  och  befrielse  följer  en  klarare  insikt  hos  människor  om  det  idealiska  samhället,  även  om  det  ännu  inte  fått  formen  av  strukturellt  ideal.  För  ett  halvsekel  sedan  skedde  en  omvälvande  sexuell  revolution,  är  tiden  nu  inne  för  en  politisk-­‐ekonomisk  revolution?        Man  förundrar  sig  till  exempel  över  varför  missnöjet  med  det  rådande  systemet  är  så  starkt  just  i  Brasilien;  där  har  man  ju  under  de  senaste  knappa  tre  decennierna  infört  representativ  demokrati,  den  ekonomiska  utvecklingen  har  varit  stabil  och  de  sociala  förmånerna  och  tryggheten  har  ökat  rejält.  Med  militärdiktaturen  alltjämt  i  färskt  minne  har  allt  detta  öppnat  insikten  om  verklig  rättvisa.  Samtidigt  har  folket  i  praktiken  fått  se  att  också  arbetarpartiets  presidenter  alltid  tvingats  svika  folket  så  snart  de  kommit  till  makten.  På  grund  av  att  det  politiska  systemet  lyder  under  det  ekonomiska  livets  villkor  lyckas  man  inte  åstadkomma  verkligt  konstruktiva  förändringar  trots  att  viljan  finns.  Sådant  är  läget  i  Brasilien  och  i  hela  världen.        Det  ekonomiska  livet  känner  ingen  demokrati  utan  följer  principen  ”ju  mer  du  äger,  dess  större  antal  röster  förfogar  du  över”.  Den  rådande  ekonomiska  strukturen  bygger  på  inhumana  värderingar:  konkurrens,  girighet,  alienation  och  likgiltighet  för  mänskligt  lidande.  Det  innebär  att  det  mänskliga,  det  vill  säga  framför  allt  kärleken  kuvas  och  balansen  i  naturen  förstörs.        Arbete  definieras  av  motsatsförhållandet  mellan  två  grupper,  arbetsgivarna  och  arbetstagarna.  Arbetsgivaren  försöker  få  största  möjliga  del  av  arbetsresultatet  för  sig  själv  medan  arbetstagarens  mål  är  att  få  en  så  hög  lön  som  möjligt.  Det  ger  upphov  till  en  kronisk,  strukturell  konflikt  i  systemet,  som  leder  till  osäkerhet,  alienation,  underkastelse  och  sjunkande  arbetsmotivation.  En  lönearbetare  har  inte  rätt  att  vara  med  och  fatta  viktiga  beslut  och  har  heller  inte  rätt  till  den  vinst  som  hans  arbete  producerar.        Det  nuvarande  systemets  problem  har  tilltagit  mycket  snabbt  under  de  senaste  decennierna.  Den  ständigt  accelererande  konkurrensmentaliteten  som  också  brett  ut  sig  inom  den  offentliga  sektorn,  höjer  hela  tiden  kraven,  intensifierar  utnyttjandet  av  arbetstagare  och  naturresurser  och  underblåser  egocentricitet  och  motsättningar.  Det  gör  arbetet  frustrerande  och  omänskligt.  De  tekniska  framstegen  kunde  möjliggöra  en  diametralt  motsatt  utveckling.        BALANSEN  I  NATUREN  RUBBAS  Kapitalismen  ser  en  ökning  av  produktion  och  konsumtion  som  det  enda  önskvärda  och  absolut  nödvändiga  resultatet.  Samtidigt  leder  detta  oundvikligen  till  att  balansen  i  

naturen  rubbas.  Har  vi  redan  överskridit  gränsen  till  den  grad  att  en  katastrof  väntar  oss  i  framtiden?  I  psykopatologin  använder  man  termen  borderline.  En  människa  i  psykos  går  över  verklighetens  gräns  och  kommer  till  den  overkliga  sidan,  med  enormt  lidande  som  följd.          Man  kan  mycket  väl  tänka  sig  att  minst  hälften  av  de  varor  vi  producerar  är  onödiga  och  till  stor  del  skadliga.  Det  ekonomiska  systemet  som  styr  oss  att  äga  och  konsumera  gör  oss  oerhört  ytliga.  Livet  blir  meningslöst,  naturen  och  det  mänskliga  förstörs  med  tung  hand.        Vi  använder  fossila  bränslen,  kanske  till  största  delen  helt  i  onödan.  Städernas  stadsplaner  görs  med  tanke  på  den  växande  bilismen,  inte  med  tanke  på  människan.  Finland  importerar  cellulosa  från  Brasilien  och  exporterar  papper  till  Brasilien.  Från  Kina,  där  minimilönen  är  ungefär  200  euro,  flyttar  man  fabriker  till  Bangladesh  och  Kambodja  eftersom  minimilönen  där  är  cirka  50  euro  i  månaden  och  arbetarna  tillsvidare  inte  så  organiserade.  Avstånd  betyder  ingenting.  Den  här  utvecklingen  inverkar  på  utjämningen  av  löneskillnaderna  mellan  staterna,  liksom  mellan  Sverige  och  Finland  efter  andra  världskriget  och  för  Japan  i  förhållande  till  USA  och  Västeuropa.  Lönenivån  för  arbetarna  och  den  övriga  kostnadsnivån  i  de  rika  länderna  närmar  sig  långsamt  nivån  i  de  forna  kolonierna  och  tvärtom.  Någon  form  av  utveckling  mot  större  jämlikhet  sker,  även  om  man  inte  eftersträvar  detta  inom  det  ekonomiska  systemet.        Vi  är  olika.  När  en  går  i  skogen  beundrar  hon  träden  och  blåbärsriset,  funderar  på  hur  myrorna  samarbetar,  lyssnar  på  fåglarna,  känner  dofterna,  känner  frid  och  tacksamhet.  När  en  annan  går  i  skogen  ser  han  sig  omkring,  tänker  på  vart  han  ska  gå  och  vad  han  ska  göra.  En  tredje  person  gör  genast  en  uppskattning  av  hur  mycket  pengar  skogen  kan  ge  och  på  vilket  sätt.      ANSATSER  FÖR  ATT  FÖRÄNDRA  SITUATIONEN  Den  representativa  demokratin  är  ett  stort  steg  i  människans  och  folkens  befrielse  ur  kungarnas,  adelns  och  diktaturernas  fåmannavälde.  Winston  Churchill  sa  att  demokrati  är  det  sämsta  styrelseskicket  om  man  undantar  alla  andra  som  någonsin  prövats.          En  välfärdsstat  enligt  svensk  modell,  folkhemmet,  som  det  socialdemokratiska  partiet  arbetade  på  ända  fram  till  1980-­‐talet,  innebar  en  inkomstöverföring  från  de  rika  till  de  fattiga  genom  beskattning.  En  av  skattesystemets  centrala  uppgifter  är  att  reparera  det  ekonomiska  systemets  orättvisor.  Beskattningen  är  ändå  besvärlig,  slumpmässig  och  kräver  en  enorm  byråkrati.  Beskattningen  är  som  en  huvudvärkstablett:  den  tar  bort  eller  håller  tillbaka  symtomet  men  har  alls  ingen  verkan  på  huvudvärkens  orsak,  det  sjuka  i  det  ekonomiska  systemets  principer.  Det  gör  att  problemet  förvärras  och  blir  kroniskt.          I  Sovjetunionen  och  på  Kuba  koncentrerades  makten  ännu  mera  än  i  det  kapitalistiska  systemet,  där  den  ekonomiska  och  den  politiska  makten  åtminstone  formellt  hålls  isär.  I  stället  för  maktkoncentration  behövs  en  makt  som  är  så  horisontellt  organiserad  som  möjligt.  Hélder  Câmara  (brasiliansk  ärkebiskop,  1909-­‐1999)  konstaterade:  ”När  jag  ger  bröd  åt  en  fattig  säger  man  att  jag  är  en  god  människa.  När  jag  frågar  varför  de  inte  har  mat  kallar  de  mig  kommunist.”        Mahatma  Gandhi  (indisk  statsman,  1869-­‐1948)  kämpade  mot  den  brittiska  kolonialmakten  och  var  med  och  grundade  det  självständiga  Indien.  Han  talade  för  en  fredlig  revolution.  Enligt  Thomas  Wallgren  (filosof,  född  1958)  som  skrivit  om  Gandhi,  tänkte  han  att  ”vägen  till  oss  själva  är  vägen  till  sanningen  och  sanningen  är  absolut,  även  om  vår  förståelse  av  den  alltid  är  ofullständig.    Eftersom  vägen  till  oss  själva  alltid  

går  via  tjänande  av  andra,  går  vägen  till  den  absoluta  sanningen  …  via  samhällskamp”  (Ydin,  2012).  Revolutioner  som  genomförts  med  våld  har  väl  alltid  slutat  med  fåmannavälde.  Därför  är  en  fredlig  demokrati  som  genomförs  steg  för  steg  antagligen  det  enda  alternativet.        Tommi  Nieminen  skriver  (Helsingin  Sanomat,  12.9.2011):  ”Att  en  miljard  människor  levde  i  svält  i  början  av  2010-­‐talet  är  en  av  vår  tids  obegripligheter  som  2100-­‐talets  historiker  kommer  att  forska  i  med  stor  förundran…”  Albert  Einstein  grubblade  på  samma  sak:  ”Framtidens  människor  kommer  omöjligt  att  förstå  att  en  sådan  människa  en  gång  har  levt  på  vår  planet.”  Vi  får  hoppas  att  de  har  rätt.        I  romanen  Bröderna  Karamazov  beskriver  Dostojevskij  vårt  globala  ansvar:  ”Alla  har  skuld  inför  alla  och  för  allting.”  Vi  har  ansvar  för  mänsklighetens  välbefinnande,  som  inbegriper  frihet,  solidaritet  och  jämlikhet.  Det  är  oetiskt  att  driva  egna  intressen  på  bekostnad  av  dem  som  är  i  en  sämre  situation.  De  kriminella,  de  som  lider  av  drogberoende,  de  sjuka,  de  utslagna  och  de  hungriga  får  oundvikligen  lida  i  andras  ställe  och  hjälper  därmed  de  lyckligare  lottade  att  ödmjuka  sig  och  se  sig  i  spegeln,  om  så  mot  sin  vilja.    DIREKT  DEMOKRATI  Den  representativa  demokratin  har  fungerat  som  ett  befriande  utvecklingsskede,  men  den  motsvarar  inte  längre  nivån  på  människors  samhälleliga  medvetenhet.  Följande  steg  är  den  delaktiggörande  demokratin,  där  folket  deltar  direkt  i  beslutsfattandet  i  samhället,  utan  påverkan  av  representanter  och  den  lobbning  som  dessa  är  föremål  för.  Direkt  demokrati  eliminerar  inte  den  representativa  demokratin.  Viktiga  beslut,  det  politiska  och  ekonomiska  systemets  verksamhetsprinciper  och  långsiktiga  planering  utarbetas  utgående  från  en  direkt  folkomröstning,  men  genomförandet  delegeras  till  valda  representanter.    Demokratins  anda  är  direkt  i  stället  för  representativ.        Eftersom  världen  fungerar  som  en  helhet  ska  också  globalt  viktiga  ärenden  omfattas  av  direkt  demokrati.        Erich  Fromm  skrev  att  vi  måste  decentralisera  arbetet  och  de  statliga  myndigheterna  och  ge  dem  mänskliga  proportioner.  Inom  den  ekonomiska  sektorn  krävs  att  alla  som  arbetar  i  ett  företag  bildar  en  samförvaltning  för  att  det  ska  bli  möjligt  för  dem  att  vara  delaktiga  på  ett  aktivt  och  ansvarsfullt  sätt.  Utnyttjandet  av  människor  måste  upphöra  och  ekonomin  måste  börja  tjäna  människans  utveckling.  Kapitalet  ska  tjäna  arbetet,  tingen  ska  tjäna  livet.  Hans  motto  var:  ”Man  ska  alltid  skåda  hästen  i  munnen  och  aldrig  ställa  in  sig  hos  någon.”  Han  uppmuntrade  alltid  sina  åhörare  till  radikala,  livsbejakande  handlingar,  såväl  ifråga  om  enskilda  människor,  mänskligheten  som  naturen.        Hemmen,  produktionen,  tjänsterna,  skolorna  och  andra  institutioner  planeras  så  att  de  främjar  interaktionen  mellan  människor.  Man  utvecklar  lokala  gemenskaper  med  så  långt  driven  självförsörjning  som  möjligt,  vilket  gör  att  behovet  av  transporter  minskar  radikalt.  Varutransporter  beläggs  med  en  hög  internationell  skatt.        Direkt  demokrati  i  politik  och  ekonomi  är  naturligtvis  en  utopi  i  dagens  läge.  Människor  vill  inte  ha  kunskap  om  viktiga  saker,  än  mindre  vill  de  vara  med  och  besluta  om  dem.  Vi  har  faktiskt  blivit  djupt  alienerade.  Vi  har  ingen  uppfattning  om  vad  som  är  viktigt.  Att  ta  i  bruk  direkt  demokrati  är  en  lång  process,  men  det  viktigaste  är  inte  att  nå  målet,  det  är  vartåt  vi  går  som  räknas.          Först  skulle  vi  i  en  direkt  folkomröstning  kunna  besluta  om  några  stora  och  enkla  frågor.  Vill  du  att  en  krigsförklaring  endast  kan  ges  på  grundval  av  en  folkomröstning?  Understöder  du  det  nuvarande  systemets  princip  som  säger  att  pengar  gör  pengar,  alltså  att  man  blir  rik  på  räntor  och  spekulation?  Vill  du  vara  med  och  besluta  om  hur  

avkastningen  från  ditt  arbete,  alltså  vinsten,  fördelas.  Vill  du  att  det  ska  råda  jämlikhet  mellan  människor  och  folk?  Vill  du  vara  med  och  besluta  om  stora  investeringar  som  stöds  av  staten?  Vill  du  att  man  lägger  ner  skatteparadisen?  Vill  du  att  man  respekterar  naturen  mer  än  ekonomisk  vinst?        Fattiga  människor  lever  tätt.  När  grannarna  hör  hur  en  man  slår  sin  gråtande  hustru  reagerar  de  vanligen  med  oro  men  gör  ingenting.  Men  om  de  har  kommit  överens  om  ett  solidariskt  sätt  att  handla  i  en  sådan  situation,  kallar  den  som  först  märker  vad  som  sker  omedelbart  samman  de  andra,  och  alla  samlas  runt  huset  för  att  slå  på  grytlock.  Så  här  meddelar  gemenskapen  att  den  inte  godkänner  våld.  Ett  solidariskt  tillvägagångssätt  har  en  starkt  förebyggande  effekt.  Det  här  är  ett  exempel  på  småskalig  direkt  demokrati  i  Sydafrika.        Om  vi  vill  kan  vi  enkelt  utveckla  ett  sådant  socialt  och  ekonomiskt  system  där  till  exempel  onsdagskvällarna  ägnas  åt  dryftande  av  olika  ärenden  och  röstning  om  dem.  Det  innebär  verklig  delaktighet  och  jämlikhet.      EKONOMISK  HUMANISM  Kapitalismen  ersätts  med  en  annan  ism  som  kan  kallas  ekonomisk  humanism.  Den  ekonomiska  verksamhetens  struktur  och  verksamhetsprinciper  planeras  så  att  de  hjälper  de  mänskliga  rikedomarna,  det  vill  säga  det  mänskliga  att  växa  till  sig  och  främjar  respekten  för  naturens  rikedomar.  Det  uppnår  man  när  bestämmanderätten  på  arbetsplatserna  i  den  direkta  demokratins  anda  finns  hos  de  anställda.        Arbete  är  att  förverkliga  och  utveckla  de  mänskliga  rikedomarna.  Arbetet  är  inte  underordnat  pengarna  utan  ska  vara  meningsfullt  för  den  som  utför  det.  Det  bör  främja  jämlikhet  och  gemensamt  ansvar.  Lönearbetet  avvecklas.  Ett  företags  verkliga  ägare  är  dess  anställda.  Den  ekonomiska  avkastningen  fördelas  i  proportion  till  det  arbete  var  och  en  utfört.  Värdet  av  det  arbete  som  gjorts  ersätter  vinsten  på  placerat  kapital  som  fördelningskriterium.    Räntorna  görs  negativa,  vilket  betyder  att  om  någon  har  pengar  den  inte  behöver,  måste  den  betala  skatt  för  det.  De  som  arbetar  i  samhällsorganisationer  får  i  medeltal  samma  lön  som  personer  som  har  motsvarande  uppgifter  i  företag.  Företagen  påminner  närmast  om  dagens  arbetskooperativ.  De  verkar  på  den  fria  marknaden  och  följer  principen  om  utbud  och  efterfrågan.  I  stället  för  den  kapitalistiska  företagsmodellen  utvecklas  en  samarbetsföretagsmodell.        På  arbetsplatserna  (och  i  skolorna)  arbetar  man  systematiskt  med  att  utveckla  människo-­‐  och  självkännedomen.  Man  avstår  från  trossatsen  om  ständig  tillväxt  och  produktionen  och  konsumtionen  minskas  väsentligt.  Samtidigt  ökar  man  all  aktivitet  som  främjar  mänsklig  utveckling  inom  kultur,  social  och  andlig  verksamhet,  idrott  och  glad  samvaro.        De  ovan  beskrivna  tankarna  är  utopier  och  beskriver  en  möjlig  vision  om  en  bättre  framtid.  Det  borde  höra  till  de  politiska  partiernas  uppgift  att  skapa  visioner  av  idealsamhället  och  planera  sina  partiprogram  enligt  dem.        På  en  vägg  i  skolan  Instituto  Educar  står  det  skrivet:  ”En  gemensam  dröm  är  början  på  en  ny  verklighet.”      MÄNNISKAN  OCH  LIVETS  MENING  Människan  är  ytterst  liten  i  förhållande  till  alltet  men  oerhört  viktig  ur  sin  egen  synvinkel.  Är  livets  mening  att  ha  det  bra  eller  är  den  någonting  större,  är  meningen  en  förbindelse  med  alltet?  Ju  längre  du  låter  din  kärlek  sträcka  sig,  dess  mer  är  du  med  i  

verkligheten.  Då  har  du  också  kontakt  med  ditt  inre  och  därmed  med  alltet.  När  ditt  liv  tar  slut  här  på  jorden  är  det  tryggt  och  naturligt  för  dig  att  befria  dig  från  ditt  fysiska  ankare  och  förflytta  dig  till  ett  rent  metafysiskt  tillstånd,  i  ditt  innersta  väsen  är  du  ju  redan  där.        Ett  sunt  samhälle,  friska  och  lyckliga  människor.  När  jämlikhet,  solidaritet  och  gemensamt  ansvar  är  grundläggande  värden  i  samhällsstrukturen  är  det  lättare  för  oss  alla  att  få  kontakt  med  våra  mänskliga  rikedomar  och  vara  en  del  av  naturens  skönhet.  Då  är  kärleken  inte  längre  svår.                                  

 BILAGA  1  GRUNDTANKARNA  I  CONSCIENTIAMETODEN        Grundtanke   Metafor  och  bildsymbol  Vi  har  frihet  att  känna  och  tänka  men  begränsad  frihet  att  handla.  Frihet  betyder  ansvar  och  ansvar  förutsätter  frihet.  De  har  alltså  samma  betydelse.  Med  vår  vilja  styr  vi  vår  psykiska  aktivitet,  vårt  beteende  och  våra  handlingar.  På  så  sätt  styr  vi  också  kroppens  fysiologiska  funktioner.  

Jag  är  kapten  på  min  egen  skuta.  

Allt  jag  ser  hos  andra  finns  på  något  sätt  också  hos  mig  själv.  Eftersom  alla  mänskliga  egenskaper  finns  i  alla  människor,  finns  allt  det  jag  ser  hos  dig  också  i  mig.  Din  glädje  väcker  medvetenhet  om  glädjen  i  mig  –  eller  tvärtom,  din  glädje  kan  väcka  medvetenhet  om  sorgen  i  mig.    

Vi  är  varandras  inre  speglar.  

Det  jag  gör  mot  en  annan,  det  gör  jag  mot  mig  själv  i  mitt  inre.  Mina  handlingar  avslöjar  mitt  sätt  att  känna  och  tänka.  När  jag  gör  gott  eller  ont  mot  en  annan  är  det  en  följd  av  min  goda  eller  negativa  känsloaktivitet.    

Det  jag  gör  mot  en  annan  gör  jag  mot  mig  själv    

Jag  är  medveten,  alltså  är  jag.  Medvetenhet  är  den  allra  viktigaste  faktorn  i  människans  existens.  Människan  är  sin  medvetenhet.  Medvetenheten  är  vår  etiska  kompass.    När  vi  förtränger  vår  medvetenhet  undertrycker  vi  oss  själva.    

Medvetenheten  är  vår  inre  kompass.  

Ont  kan  endast  repareras  med  gott.  Ont  kan  inte  repareras  med  annat  ont.  Kärlek  är  livets  grundkänsla.    Alla  har  rätt  till  och  ett  sunt  behov  av  kärlek.    

Bara  det  goda  reparerar  det  onda.  

Gemensamt  ansvar  förutsätter  jämlikhet  som  kan  förverkligas  genom  direkt  demokrati.  Direkt  demokrati  i  ekonomi  och  politik  betyder  folkstyre.    

Jämlikhet  förutsätter  direkt  demokrati.  

 

     BILAGA  2  DE  MÄNSKLIGA  RIKEDOMARNA  OCH  HÄMNINGARNA      MÄNSKLIGA  RIKEDOMAR  -­‐  förmåga  som  ingår  i  människans  grundläggande  väsen  

HÄMNINGAR  –  attityder  som  förvränger  och  hindrar  förmåga  och  möjligheter  

1. Varseblivning  (syn-­‐,  hörsel-­‐,  känsel-­‐,  lukt-­‐  och  smaksinne)  

2. Förmåga  att  minnas  (förnimma  det  förgångna)  

3. Intuition,  det  så  kallade  sjätte  sinnet,  det  metafysiska  sinnet,  tro  

4. Förmåga  att  känna  (förnimma)  kärlek,  lycka  och  tacksamhet  

5. Ansvarskänsla,  mod  och  initiativförmåga  

6. Fantasi,  kreativitet  och  entusiasm  7. Sunt  förnuft,  omdöme  8. Ärlighet,  rättvisa,  etiskt  sinne  9. Sinne  för  det  sköna,  estetiskt  

sinne  10. Självdisciplin,  förmåga  att  se  sina  

negativa  begär  och  impulser  11. Särskild  begåvning  12. Förmåga  att  inhämta  erfarenheter,  

kunskap  och  färdigheter  13. Fysisk  begåvning,  skönhet,  kraft  

 Reflektioner:  Människan  upplever  sina  rikedomar  när  hon  använder  dem.  Om  hon  inte  använder  dem,  men  förnekar  sina  möjligheter  börjar  det  kännas  som  om  de  inte  fanns.  Människan  använder  sina  rikedomar  utifrån  sin  inställning  till  livet  (sina  intentioner,  attityder,  värderingar).  Hon  handlar  rätt  när  hon  lever  i  harmoni  med  sitt  grundläggande  väsen,  i  enlighet  med  det  som  är  sunt  i  henne.  Då  är  hon  sig  själv.  

   

1.  Dålig  känslomässig  vana  -­‐  Upprätthåller  ångest  och  rädsla.  -­‐  Ger  näring  åt  bitterhet  och  hat.  2.  Censur  -­‐  Blir  rädd  eller  arg  inför  vetskap  om  sina  fel  eller  brister.  -­‐  Försvarar  sig,  förklarar,  ljuger…  -­‐  Dömer,  skuldbelägger  andra  och  sig  själv,  moraliserar,  projicerar  sina  negativa  syften  på  andra.  -­‐  Ger  näring  åt  offerkänslan.  -­‐  Är  ofta  sjuk.  -­‐  Avvisar  den  medvetenhet  om  sig  själv  som  väcks  via  andras  beteende  (motstånd  mot  identifikation).  3.  Idealisering  -­‐  Idealiserar  sig  själv  (perfektionism  och  storhetsvansinne).  Ställer  stränga  och  gränslösa  krav  på  sig  själv/andra.  -­‐  Upplever  sig  ha  ansvar  för  allt.  -­‐  Upplever  sig  som  oersättlig.  -­‐  Tror  sig  veta  allt.  -­‐  Idealiserar  andra.  Förväntar  sig  att  andra  fungerar  som  de  borde.  Blir  ofta  besviken.    4.  Avund  -­‐  Reagerar  negativt  på  nya  idéer  och  möjligheter.  -­‐  Förstorar  och  ältar  svårigheter.  -­‐  Klagar  och  kritiserar  allt.  -­‐  Fokuserar  på  problem.  -­‐  Gläder  sig  åt  andras  misslyckanden.  -­‐  Agerar  likgiltigt.  -­‐  Agerar  girigt  och  är  ständigt  missnöjd.  -­‐  Vill  ha  makt  och  kontroll.  -­‐  Känner  och  handlar  destruktivt,  aggressivt.  -­‐  Ser  saker  på  ett  bakvänt  sätt,  det  goda  som  ont  och  det  onda  som  gott.  5.  Egocentricitet  Alla  ovan  nämnda  förhållningssätt  förutsätter  egocentricitet.  

     

HÄLSA/BALANS/DET  GODA   SJUKDOM/NEUROS/DET  ONDA            

 BILAGA  3  CONSCIENTIAMETODEN  SOM  PROCESS      INDIVIDUELL  PROCESS  -­  bekräftande  respons  

KOLLEKTIV  PROCESS  -­  förändring  av  handlingssätt  

Syftet  med  bekräftande  respons  är  att  vägleda  en  annan  människa  till  insikt  framför  allt  om  sina  mänskliga  rikedomar.    1.  Beakta  alltid  ditt  känslotillstånd.  Är  du  ängslig,  besviken  eller  arg?  Stanna  upp  och  känn  din  känsloaktivitet.  Du  är  fri  att  känna.  Fundera  på  dina  orealistiska  förväntningar,  din  otålighet,  din  tendens  att  döma,  ditt  eventuella  sätt  att  förstora  problem  eller  din  önskan  att  förändra  en  annan  människa.  Kanske  reagerar  du  med  att  avvisa  den  medvetenhet  om  dig  själv  som  du  får  via  spegling.  Respekterar  du  dina  känslor?    2.  Observera  den  andras  emotionella  tillstånd  och  andra  eventuella  symtom.  Är  hon  ångestfull,  frustrerad,  arg,  kränkt  eller  trött,  tala  då  på  ett  accepterande  sätt  om  symtomet.  Lyssna  noga  på  henne,  ställ  frågor  för  att  få  henne  att  beskriva  sina  känslor  eller  symtom.  Människor  vill  bli  sedda,  accepterade  och  respekterade  med  sina  känslor.  Emotioner  som  rädsla  och  hat  är  i  grunden  tecken  på  kärlek.    3.  Stärk  medvetenheten  om  det  goda  genom  att  tala  om  hennes  mänskliga  rikedomar.  Upprepa  det  vid  olika  tillfällen  och  på  olika  sätt.  Oftast  behöver  man  inte  gå  vidare  till  nästa  skede,  stärkande  av  medvetenheten  om  det  goda  är  nog.    4.  Beskriv  hur  hon  själv  handlar  mot  det  goda.  Tillämpa  principen:  det  en  människa  gör  mot  en  annan  gör  hon  mot  sig  själv.  Beskriv  den  andras  negativa  förhållnings-­‐  och  handlingssätt  i  fråga  om  sina  egna  rikedomar:  eventuell  stränghet,  överdriven  självkritik,  känslor  och  tankar  som  undervärderar  eller  betonar  henne  

I  en  grupp  eller  ett  kollektiv  tillämpas  en  process  där  uppmärksamheten  flyttas  från  individen  till  medlemmarnas  sätt  att  handla.    1.  Man  väljer  ett  problem  eller  tema  som  ges  formen  av  en  utmaning  eller  vision.    2.  Tillsammans  funderar  man  på  metodens  referensram:  grundtankar,  mänskliga  rikedomar  och  hämningar.  Referensramen  används  som  rättesnöre,  alla  resonemang  utgår  från  den.    3.  Att  acceptera  och  bli  medveten  om  känslor.  Människans  känslotillstånd  (glädje,  intresse,  tacksamhet,  sorg,  rädsla  eller  vrede)  styr  hennes  reaktioner  och  agerande.  Att  acceptera  känslorna  utan  kritik  och  förväntningar  är  förutsättningen  för  en  konstruktiv  behandling  av  visionen  (utmaningen).  Så  är  det  också  när  det  är  fråga  om  en  ologisk  rädsla,  vrede  eller  skuldkänsla  som  situationen  inte  ger  anledning  till.    4.  Nuläget  beskrivs  genom  att  göra  en  förteckning  över  deltagarnas  vanliga  problematiska  handlingssätt.  Man  beskriver  handlingssätten  i  stället  för  människorna.    5.  Man  beskriver  visionen  och  idealiska  handlingssätt  som  är  förenliga  med  den.  Visionen  är  nu  beskriven  genom  handlingssätten.    6.  Man  beskriver  och  jämför  den  nytta  som  nulägets  och  visionens  handlingssätt  ger.  Människan  strävar  efter  det  goda,  som  kan  visa  sig  vara  ont.  

själv  (avund  eller  avvisande  av  medvetenhet)…    5.  Till  sist:  Stärk  medvetenheten  om  det  goda.    

Genom  hämningar  blir  det  onda”gott”.    Utgångspunkten  för  att  motiveras  till  förändring  är  en  jämförelse  av  den  nytta  man  har  av  nulägets  och  visionens  handlingssätt.    7.  Man  utarbetar  en  praktisk  handlingsplan  för  att  öva  handlingssätt  som  är  förenliga  med  visionen.  Processen  upprepas  vid  behov.  Resultaten  utvärderas  för  en  eventuell  omplanering.    

                                             

 BILAGA  4  FRÅGOR  FÖR  SJÄLVKÄNNEDOM    Svara  på  följande  frågor  så  spontant  som  möjligt.  Fundera  inte  länge  utan  skriv  det  du  först  kommer  att  tänka  på.    Du  och  dina  föräldrar  Vilka  karaktärsdrag  hos  din  mamma  gillar  du  särskilt  bra?    Vilka  karaktärsdrag  hos  din  pappa  gillar  du  särskilt  bra?    Vilka  karaktärsdrag  hos  din  mamma  irriterar  dig  särskilt  mycket?    Vilka  karaktärsdrag  hos  din  pappa  irriterar  dig  särskilt  mycket?      Du  och  andra  Vilka  beteenden  brukar  andra  gilla  hos  dig?    Vilka  beteenden  brukar  andra  ogilla  hos  dig?      Tolkning:  Barn  har  en  tendens  att  imitera  sina  föräldrar  både  i  fråga  om  goda  och  dåliga  förhållningssätt,  men  sällan  på  den  yttre  beteendenivån  utan  i  sitt  inre  sätt  att  agera  (andligt  och  känslomässigt  agerande).  Det  som  irriterar  dig  mest  vill  du  inte  se  i  dina  föräldrar  och  därmed  inte  heller  i  dig  själv.  Just  detta  ökar  sannolikheten  för  att  du  inom  dig  imiterar  det  du  tycker  minst  om.          Andra  ser  öppnare  på  oss  än  vi  själva  gör.  Det  som  andra  säger  om  oss  är  därför  viktig  information  om  oss  själva.    

 BILAGA  5  FRÅGOR  OM  ATMOSFÄREN  I  ARBETSGEMENSKAPEN        Arbetsplats:    Ditt  namn:    Datum:       Din  arbetsuppgift:      Kryssa  i  den  ruta  som  bäst  motsvarar  din  åsikt.          Fråga    

Mycket  (bra)   Bra   Dålig(t)   Mycket  dålig(t)  

Hur  trivs  du  på  din  arbetsplats?  

       

Hurdan  är  din  relation  till  din  förman/lärare  

       

Hurdan  är  din  relation  till  dina  arbetskamrater?  

       

Är  du  motiverad  att  arbeta?          Hurdant  är  samarbetsklimatet  och  disciplinen?  

       

Upplever  du  att  din  arbetsplats  är  rättvis?  

       

Är  du  nöjd  med  den  uppmuntran  du  får?  

       

Är  du  nöjd  med  den  kritik  du  får?  

       

Är  du  lycklig?                    Öppna  frågor    

1. Skriv  några  ord  som  bäst  beskriver  dina  känslor  på  arbetsplatsen.    

2. Skriv  om  dina  svårigheter  och  det  du  kritiserar  på  din  arbetsplats.    

3. Hurdan  är  en  bra  förman  eller  lärare?    

4. Hurdan  är  en  bra  arbetskamrat?    5. Vill  du  föreslå  någonting?  

   

BILAGA  6  GEMENSAMT  ANSVAR  OCH  JÄMLIKHET  I  ORGANISATIONSSCHEMAT        

 KOULUN  JOHTORYMÄ  KJ  =  SKOLANS  BESLUTSGRUPP  BG    KANSLIA  =  KANSLI    YLEINEN  KOKOUS  VK  =  GENERALFÖRSAMLING  GF    DEMOKRATIA  JOHTORYHMÄ  DJ  =  DEMOKRATILEDNINGSGRUPP    SEURANTARYHMÄT  =  UPPFÖLJNINGSGRUPPER    OPPILASRYHMÄ  OR  1  =  KLASSGRUPP  KG  1    OPPILASRYHMÄ  OR  2  =  KLASSGRUPP  KG  2    HENKILÖSTÖRYHMÄ  HR  1  =  PERSONALGRUPP  PG  1    HENKILÖSTÖRYHMÄ  HR  2  =  PERSONALGRUPP  PG  2    YDINRYHMÄ  OY  1  =  ELEVTEAM  ET  1    YDINRYHMÄ  OY  2  =  ELEVTEAM  ET  2    YDINRYHMÄ  HY  1  =  PERSONALTEAM  PT  1    YDINRYHMÄ  HY  2  =  PERSONALTEAM  PT  2    HALLINNON  JOHTORYHMÄ  HJ  =  VERKSTÄLLANDE  LEDNINGSGUPP  VL    OPETUS  =  UNDERVISNING    OPPILASTERVEYS  =  ELEVHÄLSA    HENKILÖSTÖASIAT  =  PERSONALFRÅGOR    TOIMINNAN  ARVIOINTI  =  UTVÄRDERING  AV  VERKSAMHETEN        

 LITTERATUR    Beattie,  Melody:  Den  medberoendes  guide  till  de  tolv  stegen,  P.A.  Norstedt  &  Söner,  Stockholm,  1990.    Boström,  Stig,  Makarenkos  kollektivuppfostran  och  nutida  gruppedagogik,  Liber  Läromedel,  Lund,  1981.    Caldart,  Roseli  Salete:  Educação  em  movimento,  Vozes,  Petropolis,  1997.    Calson,  Dwight:  Overcoming  hurts  and  anger,  Harvest  House,  Eugene,  Oregon,  1981.    Cerioli,  Paulo  Ricardo,  red.:  Método  pedagógico,  Instituto  de  Educação  Josué  de  Castro,  Veranopolis,  2004.    Deurtzen,  Emmy  van:  Det  existentiella  samtalet,  Natur  och  Kultur,  Falun,  1998.    Dossié  MST  escola  –  documentose  estudos  1990-­2001,  Iterra,  Veranopolis,  2005.    Dostojevskij,  Fjodor:  Brott  och  straff,  Albert  Bonniers  Förlag,  Stockholm,  2011.    Dostojevskij,  Fjodor:  Idiootti,  Karisto,  Hämeenlinna,  1999.    Dostojevskij,  Fjodor:  Onda  andar,  Wahlström  &  Widstrand,  Avesta,  2004.    Enckell,  Mikael:  I  den  frågandes  själ?  –  Essäer  i  judiska  ämnen,  Söderström,  Borgå,  1993.    Frankl,  Viktor  E.:  Elämän  tarkoitusta  etsimässä,  Otava,  Helsinki,  1980.    Frankl,  Viktor  E.:  Gud  och  det  omedvetna  –  Psykoterapi  och  religion,  Natur  och  Kultur,  Stockholm,  2000.    Frankl,  Viktor  E.:  Ihmisyyden  rajalla,  Otava,  Helsinki,  2002.    Frankl,  Viktor  E.:  Olemisen  tarkoitus,  Otava,  Helsinki,  1983.    Freire,  Paulo:  Pedagogia  da  autonomia,  Paz  e  Terra,  Rio  de  Janeiro,  2004.    Freire,  Paulo:  Pedagogia  oprimida,  Paz  e  Terra,  Rio  de  Janeiro,  2001.    Fromm,  Erich:  Freud  ja  freudilaisuus,  Kirjayhtymä,  Rauma,  1980.    Fromm,  Erich:  Kärlekens  konst,  Natur  och  Kultur,  Stockholm,  2001.    Fromm,  Erich:  Marx´s  concept  of  man,  Continuum,  London,  2003.    Fromm,  Erich:  Olla  vai  omistaa,  Kirjayhtymä,  Rauma,  1977.    

Fromm,  Erich:  Pako  vapaudesta,  Kirjayhtymä,  Jyväskylä,  1976.    Fromm,  Erich:  Tuhoava  ihminen,  Kirjayhtymä,  Rauma,  1976.    Garaudy,  Roger:  Ihmisen  ääni,  WSOY,  Porvoo,  1976.    Garaudy,  Roger:  Sosialismin  suuri  käänne,  Kirjayhtymä,  Hki  1969.    Gorki,  Maksim:  Maailmalla,  Otava,  Helsinki,  1975.      Gorki,  Maksim:  Nuoruuteni  yliopistot,  Tammi,  Helsinki,  1976.    Gunnarson,  Gunnar:  De  stora  utopisterna,  Tidens  förlag,  Stockholm,  1962.    Hagman,  Patrik:  Om  kristet  motstånd,  Artos,  Stockholm,  2011.    Juntunen,  Matti  ja  Mehtonen,  Lauri:  Ihmistieteiden  filosofiset  perusteet,  Gummerus,  Jyväskylä,  1977.    Kalling-­‐Kant,  L:  Makarenko  och  hans  metod,  Hugo  Kebers  förlag,  Lovisa,  1948.    Kennedy,  Margrit:  Interest  and  inflation  free  money,  Pressculture  Institute  Publications,  Tyskland,  1988.    Keppe,  Norberto:  Kirkastuminen,  Proton,  Helsinki,  1989.    Keppe,  Norberto:  Sairauksien  alkuperä,  Proton,  Helsinki,  2001.    Keppe,  Norberto:  Työ  ja  pääoma,  Proton,  Helsinki,  1995.    Kurt,  Naim  org.:  Financial  Reform  in  Yugoslavia,  Jugoslovenski  Pregled,  Belgrad,  1989.    Laurikainen,  K.V.:  Luonto  puhuu  puolestaan,  Kirjapaja,  Hämeenlinna,  1983.    Laurikainen,  K.V.:  Todellisuus  ja  elämä,  WSOY,  Porvoo,  1980.    Linde,  Ebbe:  Xenofon  –  Platon;  Sokrates  på  fest  och  i  vardagslag,  Natur  och  Kultur,  Malmö,  1986.    Magee,  Bryan:  Filosofi  –  från  antikens  naturfilosofer  till  dagens  moderna  tänkare,  Bonniers  Förlag,  Stockholm,  1998.    Makarenko,  Anton:  Poema  pedagógica,  Editora  34,  São  Paulo,  2005.    Márquez,  Gabriel  García:  Sadan  vuoden  yksinäsisyys,  WSOY,  Helsinki,  1971.    Mattson,  Monika:  Illgärningens  psykologi,  Schildts,  Helsingfors,  1978.    

Medeiros,  Alexandre  och  Medeiros,  Cleide:  Einstein  e  a  educação,  Editora  e  livraria  da  Fisica,  São  Paulo,  2006.    Pacheco,  Claudia:  Tiedostaminen  parantaa,  Proton,  Helsinki,  1991.    Petander,  Karl:  Sokrates  –  personlighetens  förkunnare,  Svanbäck  &  Nyman,  Stockholm,  1959.    Pistrak,  M.:  Fundamentos  da  Escola  do  Trabalho,  Expressão  Popular,  São  Paulo,  2000.    Platon:  Dialoger  –  Sokrates  försvarstal,  Forumbiblioteket,  Uddevalla,  1953.    Platon:  Teokset  1,  2  ja  3,  Otava,  Keuruu,  1977.    Psykoterapia  –  teoria  ja  käytäntö  1  ja  2,  Weilin+Göös,  Espoo,  1980.    Saitschick,  Robert:  De  stora  livsåskådningarna,  Natur  och  Kultur,  Stockholm,  1953.    Schéele,  Anita:  Mobbning  –  en  arbetsmiljöfråga.  Arbetarskyddsnämnden,  Jönköping,  1994.    Simula,  Pertti:  Miten  käsitellä  vihaa  ja  ilkeyttä,  Conscientia,  Tukholma,  2000.    Stendhal:  Punainen  ja  musta,  WSOY,  Porvoo,  1969.    Stertenbrink,  Rudolf,  toim.:  Feodor  Dostojevskii  –  Sanat  kuin  heijastus,  WSOY,  Porvoo,  1996.    Stevenson,  Leslie:  Sju  teorier  om  människans  natur,  Forum,  Borås,  1995.    Storr,  Anthony:  Den  återfunna  ensamheten,  Legenda,  Stockholm,  1990.    Storr,  Anthony:  Ihmisen  aggressiot,  WSOY,  Porvoo,  1968.    Söderberg,  Hjalmar:  Doktor  Glas,  Albert  Bonniers  Förlag,  Stockholm,  2005.    Tolstoi,  Leo:  Lapsuus  –  poikaikä  –  nuoruus,  WSOY,  Juva,  1998.    Tolstoj,  Lev:  Anna  Karenina,  Norstedts,  Stockholm,  2007.    Vigostky,  L.S.:  A  formação  social  da  mente,  Martin  Fontes,  São  Paulo,  1994.    Wikström,  Ove:  Den  outgrundliga  människan,  Natur  och  Kultur,  Göteborg,  1990.