33
Den orättvisa världsordningen En inblick i det internationella ekonomiska läget Christoffer Steffansson

Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

Embed Size (px)

DESCRIPTION

Ett slutarbete i humanekologi. Hur det globala ekonomiska klimatet påverkar både västvärlden och utvecklingsländerna negativt.

Citation preview

Page 1: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

Den orättvisa

världsordningen

En inblick i det internationella ekonomiska

läget

Christoffer Steffansson

Page 2: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

1 UTVECKLINGSLÄNDERNAS EKONOMISKA NEDERLAG

1.1 Inledning 1

1.2 Vad är ett utvecklingsland? 2

1.3 Bakgrundshistoria 3

1.3.1 Tidig historia – Kolonialismen 3

1.3.2 Krigstiden och självständighetsrörelser 4

1.4 Skuldsättningstiden 5

1.5 Skuldsättningen fortsätter 7

1.6 Åtgärdsförsök 7

1.7 Globaliseringen får fotfäste 8

1.7.1 Obligationsmarknaden 8

1.7.2 Lånemarknaden 9

1.8 Varför just marknadsekonomi? 10

1.9 Resultaten av globaliseringen 10

1.9.1 Frizoner 11

1.9.2 Den internationella arbetsfördelningen 12

1.9.3 Chockterapi 12

1.10 Utveckling genom frihandel 13

1.11 Sammanfattning 14

1.12 En ny världsordning för utvecklingsländernas del 15

2 VÄSTVÄRLDENS EKONOMISKA VANVETT

2.1 Inledning 16

2.2 Historisk bakgrund 16

2.3 Konsekvenser globaliseringen har fått för individen i västvärlden 17

2.4 Bankkrisen 2008 18

2.4.1 Klimatet 18

2.4.2 Problemet – Sub-primelån, derivatinstrument och

institutionerna 20

2.4.3 Drömvärlden 23

2.4.4 Sammanfallet 23

2.5 Sammanfattning 24

3 ETT NYTT EKONOMISKT SYSTEM

3.1 Avskrivning av skulder och lika möjligheter för utvecklingsländer 25

3.2 Principer för ett nytt system 26

3.3 Förändring av den västerländska kulturen 27

AVSLUTNING 30

KÄLLOR 31

Pärmbild: Luka Appelberg

Page 3: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

1

Inledning

I det här arbetet kommer jag att visa att det globala ekonomiska systemet vi lever i är bristfälligt både för

utvecklingsländernas och för industriländernas del. Utvecklingsländerna har fått en mycket ogynnsam global

maktpolitisk ställning och utnyttjas systematiskt av västvärlden. I de västerländska ekonomierna finns ett

system som leder till att ojämlikhet uppstår och majoriteten missgynnas.

För att producera denna text har jag läst en hel del böcker. Eftersom jag ändå i mitt eget tycke inte har hunnit

läsa tillräckligt kommer jag kanske att ge en ganska ensidig bild av hur världens ekonomiska situation ser ut.

Jag har dessutom försökt begränsa längden på min text och detta har följaktligen gett upphov till en hel del

simplifieringar. Det som jag skriver måste alltså tas med en nypa salt.

Mycket av det som jag skriver har jag insett genom böckerna, och det som jag har tänkt ut själv har säkert

många andra redan kommit till insikt om före mig. Detta arbete är ett sätt att få ner på papper sådant som jag

funderat på under de två senaste åren. Samtidigt finns det säkert en hel del människor som tycker att ett

arbete inom detta område är intressant och läsvärt. Jag hoppas att detta arbete kommer att leda till större

förståelse både hos läsaren och hos mig själv.

Page 4: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

2

1. Utvecklingsländernas ekonomiska nederlag

"Upptäckten av guld och silver i Amerika, utrotningen och förslavandet av ursprungsbefolkningen

på denna kontinent, som levande begravdes i gruvorna, den begynnande erövringen och

utplundringen av Indien, Afrikas förvandling till reservat för kommersiell jakt på svarthyade – allt

är saker som kan betecknas som den kapitalistiska produktionserans gryning."-Karl Marx,

Kapitalet

1.1 Inledning

I det här kapitlet kommer jag att försöka visa hur det rådande ekonomiska systemet, eller den

rådande världsordningen, missgynnar utvecklingsländer. Själva begreppet världsordning är mycket

diffust. Eftersom jag själv fick en mycket klarare bild av vad som egentligen menas med ordet då

jag läste ett stycke ur boken ”Fattiga och rika i världen” citerar jag författaren Hans Roselius1:

”Mest korrekt torde emellertid vara att betrakta den ekonomiska världsordningen som en

komplicerad byggnad, där de tre nämnda aspekterna utgör var sin våning. Alltså:

A. Institutioner och regler

B. Internationell Arbetsfördelning

C. Maktförhållanden

Det finns ett samband mellan ”våningarna”. Institutioner och regler för världsekonomin utformas

inte slumpmässigt. Man kan snarare säga att de speglar de maktförhållanden och den

arbetsfördelning som råder i världen. ”

Läsaren kan hålla dessa ”våningar” i tankarna under textens lopp. I slutet av kapitlet kommer jag att

reflektera lite kring dem. Eftersom Afrika söder om Sahara i dagsläget är det mest ekonomiskt

stagnerande området kommer jag att fokusera mest på det.

1.2 Vad är ett utvecklingsland?

Före man börjar analysera utvecklingsländers ställningar idag är det viktigt att förstå själva

begreppet utvecklingsland. Man har ofta använt detta ord för att bunta ihop alla bekymmersamma

länder i Asien, Afrika och Sydamerika som om de vore en enhet. Speciellt då utvecklingsteorierna

började framkomma i slutet av 1950-talet var det vanligt att man ansåg att alla utvecklingsländer

hade samma strukturella och ekonomiska problem. Hans Roselius skriver: ”Fram till slutet av

1 Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s.41

Page 5: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

3

sextiotalet var det egentligen ganska enkelt. Då var det moderniseringsparadigmet och olika

flaskhalsteorier som gällde[…]U-ländernas framtidsväg var modernisering, västerländsk teknik och

kapital, familjeplanering, hälsovård och utbildning. Biståndet och kontakter med de

industrialiserade länderna i allmänhet ansågs spela en positiv och väsentlig roll.” 2

Det här citatet

visar hur simpelt man ansåg utvecklingsländernas problem i början av utvecklingsteoriernas tid.

Alla utvecklingsländer ansågs ha samma problem som kunde lösas på samma sätt. Man menade att

det var viktigt att införa västerländska modeller eftersom man betraktade dem som så gott som

felfria. Illusionen om att det finns en utvecklingsteori som kan lösa alla länders problem är

lyckligtvis inte lika aktuell idag. Idag förstår istället många att alla utvecklingsländer är mycket

individuella och att det för varje land och region behövs ett speciellt tillvägagångssätt för att kunna

framkalla positiv utveckling.

Med detta sagt vill jag poängtera att jag i detta arbete ganska långt kommer att skriva dels om

utvecklingsländer men också om industriländer som enhetliga för simpelhetens skull, fastän detta är

inkorrekt på många sätt.

1.3 Bakgrundshistoria

Jag kommer att börja med ett historiskt perspektiv eftersom underutvecklingen idag enligt mig till

stor del har att göra med kolonialismen och den arbetsfördelning som uppstod då.

1.3.1 Tidig historia - Kolonialismen

I och med upptäcktsresornas början på 1500-talet fick också den globala kapitalismen eller globala

handeln sin början. Ingen ifrågasätter att tredje världens länder utnyttjades under denna tidsperiod.

Länderna i Asien, Afrika och Sydamerika gav på olika sätt upphov till ett varuflöde till Europa. Ett

exempel på detta är triangelhandeln som inte slutade förrän på 1850-talet. I Europa gav varuflödet

möjligheten till industrialiseringen som började i slutet av 1700-talet. Denna förändrade i grunden

levnadsvillkoren för européerna. Man gick från jordbruk och självhushållning till kapitalism och

marknadshushållning. Förändringen gav Europa både ett tekniskt och ekonomiskt försprång över

resten av världen. Snart började stora bolag som tidigare hållit sig till den nationella marknaden att

internationaliseras. Vid denna tid, i slutet av 1800-talet, ansåg man att den vite mannen var

överlägsen den svarte. Detta var också imperialismens tidevarv och därmed kom kapplöpningen om

kolonierna igång. Man ville skapa mera handelskontakter för att få tillgång till mera råvaror och en

större marknad för att gynna de nationella bolagen och deras intressen. Många kolonier

2 Fattiga och rika i världen , Hans Roselius, s. 210

Page 6: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

4

förvandlades till producenter av en enda vara enbart på grund av att kolonialherrarna krävde det.

Detta har skett speciellt i Afrika och har än idag märkbara konsekvenser. Jag lyfter fram två

exempel bland många. Det första är Kenya som var en av Storbritanniens kolonier:

”Ett exempel på detta var den brittiska kolonin Kenya som förvandlades till kaffeproducent genom

att ursprungsbefolkningen – Kikuyer – tvingades bort från den bästa jorden som istället

reserverades för vita nybyggare. Samtidigt förbjöd man de svarta att odla kaffe så att den enda

möjligheten för ursprungsbefolkningen att betala de skatter som kolonialmakten utkrävde var att bli

lågavlönade arbetare på kaffeodlingarna.”3

Det andra exemplet är Frankrikes koloni Senegal. Fransmännen bestämde att det i Senegal skulle

odlas jordnötter till kolonialmaktens tvålproduktion. En skatt som skulle betalas i pengar infördes

också här. Böndernas enda egentliga alternativ var då att börja odla jordnötter som de fick betalt för.

Samtidigt sålde fransmännen kläder och andra varor som lätt konkurrerade ut Senegals liknande

varor. Pressen på att mera jordnötter skulle produceras ökade och snart måste senegaleserna till och

med börja importera livsmedel som de tidigare hade kunnat odla vid sidan av jordnötterna. Som ett

resultat av detta utarmades jorden och bönderna måste följaktligen skuldsätta sig4.

Till följd av denna totala förändring av utvecklingsländers produktion till kolonialmakters fördel är

många av dessa länder än idag stagnerande monokulturer.

1.3.2 Krigstiden och självständighetsrörelser

Både första världskriget 1914-1918 och andra 1939-1945 kan ses som imperialistmakternas

urladdningar. Den ständiga strävan till kolonier och resurser gav upphov till kraftmätningar mellan

makterna5.

Medan krigen pågick började självständighetsrörelser uppstå i tredje världen. Man var trött på att bli

utnyttjad och ville bryta banden med kolonialväldet. Man ansåg att rättigheter som frihet, demokrati

och människors lika värden tillhörde alla och fann legitimering i det nybildade Nationernas

Förbund. Från slutet av 1940-talet till början av 1960-talet bröt sig utvecklingsländerna långsamt

lösa och blev självständiga. I de flesta fallen skedde självständighetsprocessen i samarbete med

kolonialmakten och följaktligen utvecklades länderna till avbilder av de västerländska idealen. Här

finns många problem. För det första är de flesta länderna i Afrika, Sydamerika och Asien flera

3 ”Kapitalism skapade världens fattigdom”, nättidningen Socialistiskt Alternativ

4 Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 87 – 88

5 ”Kapitalism skapade världens fattigdom”, nättidningen Socialistiskt Alternativ

Page 7: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

5

gånger större än länderna i till exempel Europa. Demokratiska republiken Kongo har en storlek som

kan jämföras med hela Västeuropas. Man ifrågasatte aldrig hur man skulle klara av att förvalta

länder med enormt stora arealer utan fungerande infrastruktur. För det andra uppstod ländernas

gränser på basis av kolonialmakternas erövringar och fastställdes under Berlinkonferensen 1883.

Det är därför man hittar så många raka gränser i Afrika. Problemet med detta är att länderna i tredje

världen, speciellt i Afrika, demografiskt sett ser mycket annorlunda ut än i Europa. I Afrika består

de länder som kolonialmakterna ritat upp av flera hundratals olika stammar som i vissa fall krigat i

århundraden. Dessa stammar blev alltså intvingade under ett och samma tak utan att alls bli hörda i

saken. För det tredje finns det stora kulturella skillnader mellan ”nord” och ”syd”. Medan vi i de

industrialiserade länderna ofta präglas av individualism finns det istället i tredje världen starka drag

av kollektivism. Medan man i nord ofta strävar efter personlig välfärd kan det i syd vara viktigare

att ens familj eller hela byn klarar sig bra. Detta försummade kolonialmakterna och byggde istället

upp en marknadsekonomi med ”demokratiska principer” vars huvudprincip är konkurrens. Detta

leder mig in på det fjärde problemet. Man ville förstås införa de västerländska institutionerna: den

verkställande, lagstiftande och dömande makten. Här var problemet att det i de flesta nyskapade

länderna fanns bristfällig kunskap bland ursprungsbefolkningen om hur man skulle utföra alla dessa

uppgifter. Förstås fanns det de som hade fått bra utbildningar och hade kunskap om förvaltning,

men ofta inte i tillräckligt stor utsträckning. Dessutom var ländernas områden, som jag redan nämnt,

enorma. Möjligheten att nå ut till landsbygden var begränsad. Det som egentligen hände då

utvecklingsländerna började bli självständiga var alltså detta: Man hade ett stort outvecklat land

som man tvingades förvalta enligt västerländska principer som man inte hade tillräcklig kunskap

om. Hela situationen var som upplagd för en katastrof.

1.4 Skuldsättningstiden

Vid slutet av andra världskriget uppstod två organisationer som skulle ha enorm betydelse för

utvecklingsländernas framtid. Dessa var Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken

(IBRD). Ledande ekonomer från inflytelserika länder träffades 1944 i Bretton Woods för att

bestämma om framtidens ekonomi. Många länder, speciellt i Europa, var fallfärdiga efter kriget och

världsekonomin ansågs allmänt stagnerad på grund av utbredd protektionism. IMF:s ursprungliga

uppgift var att fungera som global finansförvaltare samt att ge lån till länder med tillfälliga

underskott i budgeten. Världsbankens primära syfte var att pumpa in kapital i det krigshärjade

Europa som måste återuppbyggas6.

6 Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 42-49

Page 8: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

6

Vad har då allt detta med utvecklingsländerna att göra? På grund av USA:s marshallhjälp blev det

snart uppenbart att världsbanken inte egentligen var nödvändig7. Denna institution vände då sin

fokus från den utvecklade världen till utvecklingsländerna och började här ge lån för specifika

projekt. Noreena Hertz skriver: ”[…]I själva verket gick mindre än tio procent av de lån på

sammanlagt 77 miljarder dollar som beviljades[…]till vattenförsörjning, sjukvård, familjeplanering,

utbildning eller andra program som kunde ha blivit en direkt hjälp till de fattiga[…]istället gick en

betydande del av världsbankens lån till stöd för miljömässigt eller socialt skadliga projekt eller

sådana som var dömda att misslyckas”8. Det här var början på utlåningshysterin som har lett till att

utvecklingsländerna idag är enormt skuldsatta. Ända sedan den ekonomiska krisen 1929 hade

affärsbanker varit mycket försiktiga med att låna ut pengar till utvecklingsländer9. Hela situationen

förändrades dock efter oljekrisen 1973. Priserna på olja steg ytterst snabbt med cirka 400 procent.

Oljeproducenterna fick alltså plötsligt ett stort överskott på kapital som de investerade i

affärsbankerna. Affärsbankerna måste i sin tur göra något med dessa pengar och en utlåningshysteri

uppstod följaktligen. Under 1970-talet var inflationen hög och räntorna mycket låga. Att ta lån

under denna period ansågs nästan som att få gratis pengar och utvecklingsländerna uppmuntrades

därför till det. Man började i praktiken kasta pengar över utvecklingsländerna och kunde, på grund

av de gynnsamma ekonomiska förhållandena, erbjuda näst intill oemotståndliga lån. Ytterligare bör

nämnas att många av de anställda på bankerna praktiskt taget var beroende av att arrangera lån för

att kunna behålla sina bonusar och toppjobb eftersom banknäringen hade blivit så

konkurrensinriktad10

. För att illustrera hur galen denna utlåningshysteri var citerar jag än en gång

Noreena Hertz: ”Och medan den sammanlagda statsskulden hos Algeriet, Argentina, Bolivia,

Brasilien, Bulgarien, Kongo, Elfenbenskusten, Ecuador, Mexiko, Marocko, Nicaragua, Peru, Syrien

och Venezuela 1970 uppgick till 18 miljarder dollar (tio procent av ländernas BNP) uppgick den

1987, när affärsbankerna väl hade kommit in i bilden till 402 miljarder dollar (nästan 50 procent av

deras BNP) och större delen av fordringsägarna var banker.”11

En annan bidragande orsak till denna våg av lån var kalla kriget. Supermakterna USA och

Sovjetunionen kämpade vid alla jordens hörn om att få så mycket anhängare som möjligt. I

utvecklingsländerna kom detta till uttryck genom förmånliga lån bara man understödde långivarens

ideologi. Detta gav upphov till att långivarna inte ställde några krav på tillbakabetalning, utan

fortsatte att låna ut, bara låntagaren fortsatte att stöda dem.

7 Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 101

8 Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 101

9 Skuldfällan, Noreena Hertz, s.64

10 Skuldfällan, Noreena Hertz, s.65

11 Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 64

Page 9: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

7

Eftersom bankerna ville maximera sina profiter(de fick pengar både genom arrangera lånen och på

räntan) tog de inte heller alls hänsyn till hurudana politiska och strukturella förhållanden länderna

hade. Detta ledde ofta till att diktaturer och förtryckarsamhällen fick tillgång till stora summor,

varav över en tredjedel ofta försnillades och överfördes till utländska bankkonton12

.

1.5 Skuldsättningen fortsätter

Verkligheten kom ikapp. År 1979 bröt kriget mellan Irak och Iran ut och priset på olja steg åter.

Bankerna överöstes igen med nytt kapital och en ny utlåningshysteri började. I de industrialiserade

länderna ledde prishöjningarna till att priset på konsumtionsprodukter ökade och på grund av detta

uppstod inflation. För att minska på inflationen höjer man ofta räntan, vilket även blev fallet här.

Detta hade katastrofartade resultat för låntagarländerna eftersom de hade rörliga räntor.

Genomsnittsräntan steg från 0.5 procent till 13.1 procent13

. De ökade räntorna ledde också till en

global recession vilket gjorde att utvecklingsländernas möjligheter att sälja sina råvaror drastiskt

försämrades. Följaktligen blev det ännu svårare för dessa länder att betala av lånen. Mellan 1981

och 1982 föll råvarupriserna med 28 procent14

. Exportinkomsterna, vilket var det ända som höll

utvecklingsländerna flytande, minskade alltså dramatiskt och nya lån krävdes för att kunna betala

räntan på de gamla. En ond cirkel uppstod.

1.6 Åtgärdsförsök

År 1982 började utvecklingsländerna, med Mexiko i spetsen, se situationen som ohållbar och

hotade att ställa in ränte- och amorteringsbetalningarna. Detta skulle ha haft katastrofala effekter för

den globala ekonomin eftersom hundratals banker var inblandade i hela röran och kaos följaktligen

skulle ha uppstått15

. USA och andra utvecklade länder började ge ut så kallade ”nödlån” för att hålla

systemet flytande samtidigt som rådgivande bankkommittéer tillsattes för att komma på lösningar

till problemet. En fientlighet mellan de låntagande och långivande länderna uppstod och denna kan

bra beskrivas med ett citat av Fidel Castro ”Denna skuld är inte bara omöjlig att betala, den är också

omöjlig att driva in”16

. Mellan 1980- och 2000-talet har flera patetiska försök gjorts till att lösa

skuldproblemet. Utgångspunkten i början var att utvecklingsländerna led av ”tillfälliga

likviditetsproblem” vilket visar industriländernas ovilja att inse hur stora problemen verkligen var.

12

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 54 13

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 72 14

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 72 15

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 72-78 16

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 74

Page 10: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

8

Mot slutet gav man hoppingivande löften, bland annat avskrivning av stora delar av skulden, men

dessa löften har inte efterföljts ordentligt.

Bradyplanen som presenterades 1989 bör ändå nämnas. USA:s finansminister Nicholas Brady

väckte världen genom att säga att utvecklingsländernas skulder var för stora för att någonsin kunna

betalas, att det alltså inte var frågan om tillfälliga likviditetsproblem17

. Han föreslog en 20 procentig

avskrivning av skulden istället för omläggningar och ändringar av tidsplaner. Samtidigt skulle den

återstående delen av skulden omvandlas till obligationer som man kunde handla med på

sekundärmarknaden. Detta kan låta som en positiv förändring men bidrog i själva verket till att

ytterligare gräva ner utvecklingsländerna i skuld. Globalt hade räntan sjunkit igen och detta gjorde

obligationerna attraktiva eftersom de gav möjlighet till större avkastning. Bankerna befriades från

ett visst ansvar eftersom risken på obligationsmarknaden delas upp mellan alla tusentals

obligationsägare. Affärsbankerna kunde alltså bevilja ytterligare obligationslån utan att vara

personligt ansvariga för det, till skillnad från lånemarknaden där bankerna måste riskera att stå för

hela skulden. Man var alltså i princip tillbaka på ruta ett där industriländerna på olika sätt lånar ut

pengar till utvecklingsländerna för att göra vinst samtidigt som utvecklingsländerna sjunker längre

ner i fördärvet. Industriländernas törst efter pengar gav upphov till utvecklingsländernas misär.

För nya regeringar i utvecklingsländerna som ville åstadkomma förändring var detta mycket

irriterande. Räntorna på lånen uppgick till stora delar av nationalinkomsterna vilket gjorde det svårt,

om inte omöjligt, att genomföra sådana reformer man lovat väljarna. Utgångspunkterna försämrades

ytterligare genom att den fria marknaden snabbt fick en stark ställning i stora delar av tredje

världen.

1.7 Globaliseringen får fotfäste

I och med obligationsmarknadens uppkomst kunde utvecklingsländer välja om de ville skaffa

kapital i form av obligationer eller lån. Dessa två skiljer sig dock inte mycket utan leder båda till det

resultat som industriländerna avgör.

1.7.1 Obligationsmarknaden

Obligationsmarknaden var tilltalande eftersom kapitalet länder får på detta sätt inte begränsas av

krav för hur man får använda det. Reglerna är alltså mindre restriktiva än för normala lån. Många

anser dessutom att det är lättare att planera återbetalningen för obligationer. Problemet med

obligationer är bara det att man måste göra sitt land attraktivt för att människor skall investera i

17

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 75-77

Page 11: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

9

obligationerna. Hur gör man det då? Man måste tillgodose marknadens mäktiga aktörers krav. I

praktiken betyder detta att hålla inflationen låg, ha en stabil budget, balansera exporten och

inkomsten samt att liberalisera, privatisera och avreglera marknaden, alltså ta bort handelshindren.

De här sakerna är kännetecken på en frihandelsbaserad marknadsekonomi. Om man inte följer

riktlinjerna, som i sig är uppsatta av IMF och världsbanken, riskerar man att inte attrahera

investerare och på grund av detta få en flerdubblad ränta. Det går till och med så långt att

investerare flyr om ett land försöker bygga upp ett socialt skyddsnät eftersom detta inte hör till den

liberala marknadsekonomiska staten. Obligationer i ett land fungerar alltså som aktier i ett

aktiebolag. Investerare försöker köpa billigt och sälja dyrt18

. Skillnaden är bara att då man bollar

med ett lands obligationer, och det till exempel uppstår en investeringsflykt från ett land, spelar man

med miljontals människors liv.

1.7.2 Lånemarknaden

Efter år 1982 då affärsbankerna började anse det för riskabelt att ge mera lån till

utvecklingsländerna, steg IMF och världsbanken fram som en ”räddande ängel”19

. Världsbanken

ändrade sin linje från att ge lån till specifika projekt till att ge lån till enskilda länder. De två

institutioner räddade affärsbankerna och den globala ekonomin, eftersom dessa riskerade att

kollapsa om utvecklingsländerna inte kunde betala lånen. De räddade det ohållbara systemet genom

att fortsätta med utlåningsspiralen. I samband med lånen som IMF och världsbanken gav måste

låntagarna acceptera en lång lista med villkor. Villkoren, som kallades ”strukturella

anpassningsprogram”, liknar mycket långt de åtgärder som länderna måste ta för att göra sig

attraktiva för obligationsmarknaden. Alltså privatisera allt statsägt, ta bort handelshindren och

devalvera valutan. Ytterligare tillkom krav på höjning av skatter, minskning av de statliga

ingreppen i ekonomin, nerskärning av de offentliga utgifterna och den offentliga sektorn,

avreglering av arbetsmarknaden samt minskning av hindren för kapitalflöden. Man krävde

dessutom ibland att alla dessa reformer i praktiken skulle utföras över en natt, en slags chockterapi

för ekonomin. Enligt frihandelsprofeterna skulle detta leda till dåliga resultat i början, men i

längden gynna ekonomin. Det skulle skapa den oinskränkta marknadsekonomin.

Poängen är alltså att utvecklingsländerna kunde välja mellan två val som ledde till samma resultat:

Globalisering, marknadsekonomi, frihandel, en liberal ekonomisk politik eller vad annat man vill

kalla det. Genom sina skulder var utvecklingsländerna fullständigt underordnade industriländerna

18

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 82 19

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 105

Page 12: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

10

och dessa dikterade deras framtid. Nu kommer vi till den stora frågan: fungerade det

marknadsekonomiska receptet på utvecklingsländerna?

1.8 Varför just marknadsekonomi?

Först vill jag diskutera varför man över huvud taget ville omforma utvecklingsländer till

fullständiga marknadsekonomier. De ekonomiskt liberala kraven som var förknippade med lånen

berodde helt enkelt på att slutet av 1900-talet var kapitalismens och den fria marknadens tidevarv

och det ansågs som det ända rätta. Den mycket inflytelserike nationalekonomen Milton Friedman

började på 1970-talet predika om den heliga fria marknaden som klarade sig själv och skulle

garantera ekonomisk tillväxt. Ronald Reagan i USA och Margret Thatcher i Storbritannien höll

båda under denna tid på att omvandla sina länder till kapitalistiska stater. Dessutom var detta i slutet

av kalla kriget där ”frihet” var det stora ordet i väst. I många fall förknippades ”frihet” med en fri

marknad. Man trodde helt enkelt att utvecklingsländernas fullständiga utsatthet för den globala

konkurrensen skulle göra att industrin tog fart och som en följd av detta sporra utvecklingen. Det

ansågs bra att göra länderna så ”business-friendly” som möjligt så att det blir lätt och billigt att

starta företag och anställa folk. Detta skulle också locka utländska företag som kunde hjälpa till med

att få de ekonomiska hjulen att rulla. Man var mycket medveten om att den här ekonomiska

ideologin skapade stora inkomstklyftor mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kapitalet samlades

alltså hos företagsledarna. Under den här tiden, och än idag, accepterade man denna ojämlikhet

eftersom man trodde på illusionen om ”the trickle down effect”. Enligt den kommer kapitalet att på

olika sätt trilla ner till de människorna med låga inkomster från de med höga och på det sättet

fördela sig jämnare. Det var argumentet för att den liberala ekonomiska politiken ändå skulle ge

upphov till positiv utveckling. Teorin har dock falsifierats flera gånger20

. I alla de länder som

utsattes för IMF:s strukturomvandlingsprogram har inkomstklyftorna dramatiskt ökat och bara i

enstaka fall stabiliserats något en lång tid efter reformerna21

.

1.9 Resultaten av globalisering

Utvecklingsländer hade alltså inte en chans att få avgöra om sin egen ekonomiska politik. Det

störde inte IMF eller världsbanken eftersom de var övertygade om att ett införande av total

marknadsekonomi skulle leda till utveckling. Det som ofta hände var istället att både den utveckling

som skulle ske genom nya inhemska bolag såväl som genom utländska bolag gick förlorad.

20

“Trickle-down economics: Four reasons why it just doesn´t work”, nättidningen United for a fair economy 21

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 107

Page 13: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

11

1.9.1 Frizoner

I många av lånen som IMF gav ingick krav på frizoner22

. I frizoner finns helt andra lagar än de som

gäller i övrigt i landet och dessa lagar skall vara ytterst lockande för utländska investerare. Området

kan till exempel vara tullfritt, skattefritt, ha liberala regler för utsläpp samt lagstiftning mot strejker.

Frizonerna har ofta blivit förknippade med slavliknande löneförhållanden och obetalda övertider.

Dessa områden är alltså paradis för multinationella bolag. Syftet med frizoner är att värdländerna

skall gynnas av de utländska investeringarna och dessa skall skapa en språngbräda till utveckling.

Sedan frizonerna började uppstå på 1970-talet har det dock visat sig att det istället varit de utländska

bolagen som utnyttjat värdländerna. Ett exempel är att många frizoner erbjuder skattefri verksamhet

i fem år, då denna tid gått och det är meningen att bolagen skall börja betala skatt väljer de hellre att

flytta till en annan frizon och där igen utnyttja fem skattefria år23

. Förstås är det inte de

multinationella bolagen själva som sätter upp fabriker eller så kallade ”sweatshops” i frizonerna

utan de anställer leverantörer eller fabrikörer. Fabrikörerna har ansvar för att följa de lagar som

råder, vilka är mycket få i frizoner, samt att vara i tid med sina leveranser. Nästan alla världskända

bolag, till exempel Nike, Adidas och Esprit, har på grund av de billigare priserna överfört sin

produktion till fabrikörer. De multinationella bolagen förnekar ofta att de har ett inflytande över

fabrikörerna för att på så sätt minimera ansvaret över allt det hemska som sker i frizonerna. De

sparar in mycket genom att använda sig av frizonerna eftersom de här får billigare varor och

samtidigt kan skyffla över den ”smutsiga verksamheten” på fabrikörerna. Vad frizonerna alltså har

lett till är att de multinationella bolagen får en chans att göra större vinster, eftersom deras

produktion blir billigare, samtidigt som arbetskraften utnyttjas till det maximala utan att få något

ökat välstånd. Frizoner leder helt enkelt inte ekonomisk utveckling i utvecklingsländer24

.

1.9.2 Den internationella arbetsfördelningen

Enligt marknadsekonomins, eller globaliseringens, läror skall länder göra det som de har de bästa

förutsättningarna att göra. Detta kallas den internationella arbetsfördelningen eller länders

komparativa fördelar. Syftet är att resurser skall användas mera effektivt och produceras på ett mera

kostnadseffektivt sätt. Finland har till exempel goda förutsättningar att producera

skogsindustrimaskiner men kan inte effektivt utvinna järnmalm. Följaktligen satsar vi på fortsatt

22

Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 118 23

Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 118 24

Economic development and working conditions in export processing zones: A survey of trends, William Milberg and Matthew Amengual, s. 61

Page 14: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

12

utveckling av skogsindustrimaskiner och exporterar dessa medan vi importerar järnmalm från andra

stater. Eftersom många utvecklingsländer har bra förutsättningar att producera råvaror har de också

uppmuntrats, eller varit tvungna, till att specialisera sig på detta. Problemet är att

utvecklingsländerna som redan var beroende av råvaruexport efter att kolonialmakterna bildat sina

monokulturer där, då blir ännu mera beroende av denna export. För att ge några exempel utgjordes

exporten i Zambia till 90 procent av koppar, i Uganda till 90 procent av kaffe och i Guinea till 91

procent av Bauxit ännu år 198725

. Redan på 1950-talet insåg den latinamerikanske ekonomen Raoul

Prebisch att råvaruproduktion var en dålig affär för utvecklingsländerna. Prebisch visade att priset

på industriprodukter ständigt ökar i förhållande till priset på råvaror. Detta har bland annat att göra

med att teknologin hela tiden utvecklas och mer avancerade produkter följaktligen blir dyrare

samtidigt som man kan utnyttja råvarorna effektivare och ibland till och med ersätta dem med nya

material26

. Samtidigt är världsmarknadspriserna på råvaror ofta mera instabila än på andra varor

vilket kan ha katastrofala effekter. Utvecklingsländerna tvingas alltså sälja sina råvaror allt billigare

medan industrivarorna som importeras blir dyrare. Man har liknat den internationella

arbetsfördelningen med förhållandet mellan en ryttare och hans häst27

. Ryttaren symboliseras här av

industriländerna som åker snålskjuts på hästens, utvecklingsländernas, bekostnad. Eller varför inte

uttrycka det i Ghanas första president Kwame Nkrumahs ord: ”I den internationella

arbetsfördelningen har Afrika, Asien och Latinamerika fått rollerna som vedhuggare och

vattenhämtare”28

.

1.9.3 Chockterapi

I sin bok Chockdoktrinen argumenterar Naomi Klein övertygande emot ”katastrofkapitalismen”

som har präglat världen sedan 1970-talet. Enligt henne har man i västvärlden varit så ideologiskt

övertygad om att marknadsekonomi är den rätta vägen att man till vilka pris som helst har infört den

i utvecklingsländer. Hon hävdar att man utfört marknadsekonomiska reformer under tillfällen då

befolkningen varit i ett chocktillstånd och inte i sitt fulla medvetande. Sådana tillfällen kan till

exempel uppstå under krig eller genom en naturkatastrof. Det här inträffade till exempel i Chile

efter diktatorn Pinochets statskupp, i Ryssland efter att Sovjetunionen brakade samman, i Irak efter

USA:s invasion och på Sri Lanka efter tsunamin29

. Chockterapi, som jag redan lite varit in på,

innebär att man under en mycket kort tid utför en stor mängd reformer. Enligt Klein har detta varit

25

Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 107 26

Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s.117 27

Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 98 28

Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 99 29

Chockdoktrinen, Naomi Klein, s. 20

Page 15: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

13

viktigt eftersom befolkningens chock bara varar en liten stund. Då man redan påbörjat reformerna

är det mycket svårt att ändra dem. Reformerna har typiska marknadsekonomiska drag: minskning

av den offentliga sektorn och sociala förmåner, privatisering av alla statsägda industrier, avreglering

av marknaden, minskning av tullavgiften och sänkning av skatterna så att det blir billigt för

internationella bolag att sälja sina produkter i landet. Konkurrensen kommer alltså att få styra hela

ekonomin, till och med inom områden som sjukvård och utbildning. Följderna blir en våldsam

ökning av arbetslöshet på grund av att största delen av de statligt anställda kommer att sparkas.

Ytterligare kommer hela befolkningen att påverkas starkt av att alla stöd och subventioner

försvinner. Tanken är att de sparkade snabbt skall hitta nya jobb inom den nya stora privata sektorn.

Detta fungerar dock inte alltid, och när det fungerar ställs arbetarna ofta inför lägre löner och sämre

arbetsförhållanden eftersom privata bolag strävar efter att göra så mycket vinst som möjligt.

Samtidigt som detta ökar ofta priserna på förnödenhetsvaror flerdubbelt. Följderna blir alltså klart

försämrade förhållanden för de med lägre inkomster och följaktligen ökade inkomstklyftor.

Samtidigt är det skadligt för ett lands ekonomi i sin helhet. IMF:s strukturanpassningsprogram

liknar mycket den chockterapi Klein skriver om i sin bok.

Mellan åren 1980 och 2000, då strukturanpassningarna var i full gång, sjönk i Afrika söder om

Sahara de fattigaste 20 procentens inkomster med två procent per år. Dessutom sjönk under samma

tid tillväxten med 0.8 procent jämfört med en tillväxt på 2.3 procent per år mellan 1960 och 1975.

De länder som följde en för sig anpassad ekonomisk politik, istället för den enformiga

strukturanpassningen, var de som också hade den högsta tillväxten under denna period30

.

1.10 Utveckling genom frihandel?

Det mest skenheliga med att utvecklingsländer utsätts för total öppning av marknaden är ändå att

inga av industriländerna har utvecklats på det sättet och detta system sällan ens i modern tid

tillämpas fullt ut31

. Medan IMF och världsbanken kom med sina färdiga ekonomiska

utvecklingsmodeller som de ansåg skulle fungera bäst och som öppnade utvecklingsländernas

marknader höll sig industriländerna till en ganska protektionistisk politik. De utvecklade länderna

fortsatte med sina tullar, handelshinder och subventioner som kostade utvecklingsländerna

hundratals miljarder dollar om året i förlorad handel. Till exempel har europeiska unionen höga

tullavgifter för jordbruksprodukter och subventionerar sitt eget jordbruk. På ett av de få områden

där utvecklingsländerna har en chans att konkurrera stänger man alltså ute dem. Vad är det för slags

30

Skuldfällan, Noreena Hertz, s.108 31

Skuldfällan, Noreena Hertz, s.109

Page 16: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

14

global frihandel? Eftersom industriländernas varor är subventionerade och de ofta dumpas på

världsmarknaden söker sig dessutom dessa billiga jordbruksprodukter till utvecklingsländer och

konkurrerar ut den lokala produktionen. Till exempel importerades majs i slutet av 1980-talet till

länder som Zimbabwe och Mali för 60 dollar per ton medan den lokala kostade 100 dollar per ton.

Att den importerade majsen kunde vara så billig berodde på att USA och EG subventionerade sin

majs med 110 dollar per ton, den kostade alltså i verkligheten 170 dollar per ton32

.

Man kan inte heller säga att de mest framgångsrika länderna i början av sin utveckling öppnade sin

marknad fullt ut. Tvärtom har de flesta av dem använt sig av aggressiva tullar och subventioner för

att gynna sin egen industrialisering under de första utvecklingsstadierna. Det är först på senare tid

då de har nått toppen som de blivit hårda frihandelsanhängare. Till exempel Storbritannien använde

sig av protektionism under sin industrialiseringsperiod före 1846 för att gynna de egna företagen

och industrierna33

. Men idag finns inte några sådana alternativ för utvecklingsländer mera. Det finns

bara de två vägarna som jag redan nämnt, frihandel genom lån från IMF eller frihandel genom

marknaden.

Min slutsats är att ett land inte kan utvecklas genom att öppna sin handel för global konkurrens,

speciellt inte om detta sker genom chockterapi. Tanken att stagnerande råvaruproducerande

ekonomier skall kunna konkurrera med de västerländska industrijättarna är helt enkelt naiv. Ett land

måste ha en viss form av ekonomisk självständighet för att kunna utvecklas, och det är den exakta

motsatsen som inträffat i utvecklingsländerna. De har med våld tvingats in i den globala marknaden

utan någon form av självhushållning. De sista formerna av detta blottades ut då IMF krävde att

länderna omvandlar sin livsmedelproduktion för hemmamarknaden till salugrödor för export för att

kunna betala sina lån.

1.11 Sammanfattning

I boken Freakonomics hävdar Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner att moralen handlar om hur

vi vill att världen skall fungera medan ekonomi handlar om hur den faktiskt fungerar34

. Det är en

mycket intressant synpunkt och ganska långt vad det här kapitlet har handlat om. Det pågår en hel

del projekt just nu för att förbättra världen, till exempel FN:s millenniemål enligt vilka man bland

annat skall halvera den extrema fattigdomen och alla barn skall få grundskoleutbildning. Dessa

projekt är positiva i sig och uttrycker hur vi vill att världen skall se ut, alltså vår moral. Men man

32

Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 111 33

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 109 34

Freakonomics, Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner, s.13

Page 17: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

15

kan inte verkligen förändra något om man inte åtgärdar grundproblemet, ekonomin. Den globala

ekonomin idag är orättvis och skapar de problem som millenniemålen syftar att motverka. Ett

påstående som är mycket vanligt idag och som skall illustrera den förbättring som har åstadkommits

är att inkomstklyftorna mellan industriländerna och utvecklingsländerna under de senaste

decennierna har minskat. Detta är nog sant i avseendet att människor i utvecklingsländerna har

börjat få mera inkomster i förhållande till industriländerna. Om man ser på det stora hela får man

dock en avsevärt mer negativ bild. Utvecklingsländerna har skulder som är så stora att de knappast

någonsin kommer att kunna betala dem, har oftast inte kommit bort från den ogynnsamma

råvaruproduktionen och är underställda industriländerna och marknaden. Det finns bara en lösning

till att fullkomligt och långsiktigt lösa alla de här problemen och garantera en stabil framtid: En ny

världsordning. Projekt som millenniemålen har inte tillräckligt med slagkraft för att lösa alla de

lovade problemen i dagens globala ekonomiska kultur där utvecklingsländerna systematiskt

utnyttjas av industriländerna.

1.12 Den nya världsordningen för utvecklingsländernas del

Jag återknyter till de ”våningar” jag nämnde i början av kapitlet:

A. Institutioner och regler

B. Internationell Arbetsfördelning

C. Maktförhållanden

Jag hoppas att läsaren har fått en bild av hur dessa institutioner ser ut i dagens världsordning.

Institutionerna är bland annat IMF och världsbanken medan reglerna utgörs av marknadsekonomins

diktat. Med den internationella arbetsfördelningen menas att alla länder specialiserar sig på vad de

är bäst på vilket har satt utvecklingsländerna i en mycket ogynnsam position. Maktförhållandena

lutar märkbart till industriländernas fördel. Västvärlden började utnyttja utvecklingsländerna redan

vid kolonialtiden och har gjort det sedan dess. Efter 500 år av samma världsordning har kaosnivån

stigit till ohållbara nivåer. Det börjar bli dags att utveckla en ny världsordning, något jag kommer

att reflektera över i det sista kapitlet.

Page 18: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

16

2. Västvärldens ekonomiska vanvett

"It is well enough that people of the nation do not understand our banking and monetary system, for if they

did, I believe there would be a revolution before tomorrow morning."- Henry Ford

2.1 Inledning

I västvärlden har de senaste tre decennierna dominerats av en total liberalisering av ekonomin. Jag

har redan nämnt hur den frihandelsbaserade marknadsekonomins betydelse började växa under

1970-talet. I det här kapitlet skall jag visa vilka konsekvenser detta har fått och varför vi absolut

behöver ett mera demokratiskt och stabilt system. Min utgångspunkt är bankkrisen 2008, som vi

alla har i färskt minne, eftersom detta är det slutliga resultatet av kapitalismens fotfäste. Min fokus

kommer att ligga på USA och Storbritannien eftersom det är här som saker verkligen gått snett. På

grund av att världen är så globaliserad idag påverkar händelserna i de två länderna världen enormt.

2.2 Historisk bakgrund

Före jag går in på mera detaljer om de senaste tre decennierna tänkte jag gå tillbaka så långt som till

början av 1900-talet då en liknande period av falsk ekonomisk tillväxt inträffade. Under 1920-talet

uppstod en spekulativ boom som fick mer och mer människor att vilja investera i aktiemarknaden.

Det ekonomiska klimatet var allmänt liberalt och bankerna tilläts spekulera hur de ville. Sedan kom

svarta måndagens krasch 1929. Miljoner småsparare, företag och banker hade satsat stora delar av

deras tillgångar i aktiemarknaden. Dessa tillgångar utplånades i och med kraschen och följaktligen

inleddes en 12 års ekonomisk depression i de västerländska industrialiserade ekonomierna35

.

Fenomenet med en ekonomisk krasch är alltså inget nytt utan något som är en del av det

kapitalistiska marknadsekonomiska systemet. Bland de stora ekonomiska krascherna finns förutom

börskraschen 1929 svarta måndagens kris 1987, den asiatiska krisen 1989, DotCom kraschen 2000

och bankkrisen 2008. I modern tid har varje ny krasch varit större än den föregående36

.

Läsaren kanske märker att det finns ett ganska stort gap mellan krascherna 1929 och 1987. Hur

kommer det sig? Efter depressionen som följde börskraschen 1929 hade västvärlden faktiskt 40 år

av ekonomisk utveckling utan några instabiliteter37

. Detta berodde på att man efter kraschen insåg

att man hade låtit finansmarknaden vara alldeles för självständig och man började därför reglera

den. Ett av de viktigaste elementen av regleringen var ”the Glass-Steagall-act” som genomfördes i

35

”Market Crashes: What are Crashes and Bubbles”, nätsidan investopedia 36

”Market Crashes: What are Crashes and Bubbles”, nätsidan investopedia 37

Inside job, film

Page 19: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

17

USA 1933 och effektivt tyglade banker. Enligt den skulle bland annat banker i framtiden separeras i

investmentbanker och affärsbanker. Affärsbanken är den delen av banken som tar emot

privatpersoners besparingar medan investmentbanken spekulerar och investerar i aktier och

obligationer. Före Glass-Steagall-lagstiftningen var dessa två mycket nära sammankopplade vilket

ledde till att investmentbankerna kunde spekulera med privatpersoners besparingar. Detta var en

bidragande orsak till börskraschen 192938

. Efter lagstiftningen bildades alltså stabila affärsbanker

som inte fick spekulera över huvudtaget samt små investmentbanker som ofta var kommanditbolag,

dessa var helt avskilda från varandra. Detta samt andra regleringar medverkade till den 40 år långa

stabila ekonomiska perioden efter depressionen. Denna hållfasta och trygga ekonomiska period fick

dock sitt slut i och med den oinskränkta kapitalismens fotfäste i västvärlden. Sedan 1980-talet har

finansmarknaden systematiskt avreglerats39

.

2.3 Konsekvenser globaliseringen har fått för individen i västvärlden

Innan jag börjar berätta om finansmarknaden och dess problem tänkte jag gå in på vilka

förändringar det kapitalistiska klimatet har fått för individer. I boken ”No Logo” kritiserar Naomi

Klein den ständigt pågående globaliseringen och masskonsumtionen. Bokens fokus ligger på reklam

och handelsnamn och på hur multinationella bolag använder sig av dessa för att öka sin makt och

profit samtidigt som de mer och mer inskränker på individens frihet. Klein visar på många olika sätt

hur individen i samhället får lida på bekostnad av marknadsekonomins utbredning. Jag tar upp

några av huvudpoängerna i boken.

I den första delen av boken redogör Klein för hur de stora företagen har utvecklats. Medan

företagen i början av 1950- talet satsade på att producera varor, har det idag blivit allt vanligare att

de istället bygger upp en stor image och en korporativ personlighet som tilltalar kunderna. Detta gör

att kunderna blir blinda för kvalitet och istället bara bryr sig om märket på varor för att de skall

kunna bli associerade med den korporativa personligheten. Till exempel har märket Nike satsat

enorma mängder pengar på att bli det bästa sportmärket i världen. Följaktligen kommer människor

att villa köpa Nikes produkter för att kunna spegla av den bilden på sig själva. Bolagen har också

märkt att okritiska ungdomar är de som är mest mottagbara för reklam och de har på grund av detta

mer och mer fokuserat på dem som målgrupp. Vilken förälder vill sist och slutligen säga emot sitt

barn som över allt annat i världen vill ha det nyaste paret av Nike-skor? Den andra delen i boken

38

Inside job, film 39 Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 11-16

Page 20: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

18

går in på hur stor makt företagen har idag. Många stora företag, till exempel Walmart, har makten

att reglera produkter som säljs i butiken. Eftersom butikskedjan är så enorm kan det sättas upp

kriterier på att till exempel artisters skivor måste vara tillräckligt familjevänliga för att få säljas i

butiken. Detta förvränger individens fria vilja och uttryckanderätt. Många företag har dessutom

flera gånger större budgeter än vissa länder, men de lagar som gäller för länder existerar inte alls för

företag. Den tredje delen i boken diskuterar hur företag flyttar sin verksamhet från dyra

industriländer till utvecklingsländer där arbetarna arbetar under fruktansvärda förhållanden, bland

annat i frizoner. De högt uppsatta i företagen tjänar förmögenheter medan de som befinner sig lägre

ner i produktionskedjan nätt och jämt klarar sig. Då produktionsjobben i industriländerna försvunnit

och det skapas en hel del arbetslöshet har företagen dessutom möjlighet att betala minimilön för

servicejobben som kvarstår. Detta ger alltså en möjlighet till ännu mera profit.

Genom att ta upp detta vill jag demonstrera hur stor betydelse och makt de stora multinationella

företagen har fått. Mycket idag cirkulerar kring den ekonomiska tillväxten. Regeringar är som

besatta av att se till att ekonomin ständigt växer. Eftersom företagen är stora bidragare till detta har

de i många fall fått större befogenheter på bekostnad av individen. I en kapitalistisk stat, som USA,

är företagens enda egentliga uppgift att generera profit. En atmosfär som uppmuntrar girighet

skapas. Detta har i många fall lett till att till exempel arbetarnas arbetsvillkor försämras samt att

regler för att försvara miljön kringgås. För att företagen verkligen skall bidra till samhällets bästa

krävs regleringar som ser till att det inte bara är de högst uppsatta i företagen som gynnas av

tillväxten. Det skulle krävas regleringar som bidrar till jämlikhet och hållbar utveckling. Speciellt

på det globala planet får de multinationella företagen alldeles för stor frihet att agera som de vill.

2.4 Bankkrisen 2008

Jag kommer framöver att ta upp orsakerna till bankkrisen 2008. Jag tycker att det är viktigt att man

på något plan förstår hur det hela gick till eftersom det är ett bra konkret exempel på hur svagt det

nuvarande ekonomiska systemet egentligen är.

I boken ”Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay” tar John Lanchester upp

orsakerna till bankkrisen 2008 på ett mycket omfattande och lättförståeligt sätt. Eftersom jag tycker

om hans sätt att närma sig krisen kommer jag att använda mig av det.

2.4.1 Klimatet

Jag har redan varit inne på det kapitalistiska klimatet som uppstod under 1970-talet. Detta klimat

förstärktes medan åren gick. Det är viktigt att komma ihåg att detta ännu var under kalla kriget.

Page 21: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

19

Denna tid dominerades alltså av en ständig mätning av makt mellan öst- och västblocket, eller

kapitalismen och kommunismen. De var antagonister och det fanns hela tiden skäl att försöka visa

att medborgarna i ens block hade det bättre än i den andres40

. Sanningen är att människor i de

västerländska demokratierna egentligen gynnades av kalla kriget. Eftersom regeringarna absolut

skulle visa att invånarna i deras västerländska demokratier var lyckliga ledde det till gratis

utbildning, gratis sjukvård, långa betalda semestrar samt ständigt ökade friheter och rättigheter

(dock inte alls i samma utsträckning i USA). Då kalla kriget tog slut i början av 90-talet tog också

den globala skönhetstävlingen slut. Det var nu ”bevisat” att kapitalismen var det överlägsna

systemet. I och med detta behövde de västerländska demokratierna inte mera bevisa sina invånares

tillfredsställelse och utvecklingen mot mera förmåner för invånarna avstannades. Den

socialdemokratiska utvecklingen upphörde alltså medan ekonomin började liberaliseras.

Det bör upprepas att en allmän uppfattning om att en total marknadsekonomi är ekvivalent med

demokrati, vilket naturligtvis är helt felaktigt, växte fram redan på 1980-talet. I och med att Ronald

Reagan kom till makten i USA och Margret Thatcher i Storbritannien började de västerländska

ekonomierna konkret att liberaliseras. I USA sågs detta för första gången genom Reagans

avreglering av besparings- och låneföretag, vilket gav dem möjligheten att spekulera med deras

kunders insättningar 1982. Den direkta följden av detta blev att hundratals av dessa företag gick i

konkurs, vilket ledde till svarta måndagens kris 1987. Krisen kostade skattebetalare 124 miljarder

dollar41

.

I slutet av 1990-talet dominerades USA:s finansmarknad av ett fåtal enorma finansiella företag vars

möjliga misslyckande hotade hela det ekonomiska systemet. De växte sig bara större i och med att

mera lagar om liberalisering antogs. År 1999 antogs ”the Gramm-Leach-Bliley Act” som förkastade

“the Glass-Steagall Act” och tillät investment- och affärsbanker att sammanslås och följaktligen

spekulera med kunders depositioner. Bankerna har utnyttjat den ökade friheten till att växa sig så

stora som möjligt eftersom detta ger dem större makt. Denna tillväxt i makt innebär att regeringar

måste hjälpa dem med skattebetalarnas pengar om det går dåligt för dem. De lagar som antagits för

att skydda ekonomin mot krascher efter 1929 höll alltså på att förkastas. Ett till exempel på detta är

att kapitalreserven som bankerna måste inneha minskade drastiskt under liberaliseringsperioden.

Detta innebar att banker inte behövde inneha lika mycket rörligt kapital som förut och följaktligen

40

Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 9-11 41

Inside job, film

Page 22: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

20

kunde investera ännu mera. Det innebar också att bankerna var mera utsatta om de hamnade i

knipa42

.

I Storbritannien ses samma avregleringsprocess genom ”the big bang” 1986. Genom en enda

lagstiftning förkastades alla former av barriärer och regler mellan olika sektioner av banknäringen

samt för deltagande i aktiemarknaden. Detta var en avregleringsprocess som kunde ha tagit år och

decennier att genomföra, men i detta fall antogs allt på en och samma gång43

.

Det är alltså detta klimat vi levt i under de senaste tre decennierna. Ett kapitalistiskt klimat som inte

har blivit ifrågasatt utan betraktats som det naturliga och enda rätta. Ett klimat där marknaden

nästan betraktats som något andligt och transcendent som skall få utvecklas helt självständigt,

oberoende av konsekvenserna.

2.4.2 Problemet- Sub-primelån, derivatinstrument och institutionerna

Problemet kan egentligen sammanfattas så här kort: Sub-primelån. Men i ett vidare perspektiv har

det att göra med finansmarknadens ständiga strävan till att utveckla nya komplicerade ekonomiska

mekanismer. På grund av den långtgående avregleringen och framgångar i teknologi uppstod det en

explosion av komplexa finansiella produkter som allmänt kallas derivatinstrument i början av 1990-

talet. Genom derivatinstrument kan bankirer och investerare i princip spekulera på vad som helst,

till exempel hur mycket en viss råvara kommer att stiga i pris, om ett företag kommer att gå i

konkurs eller inte och till och med sådana saker som vädret. Derivatinstrument kommer i många

olika former och med många olika syften. Jag tänker gå närmare in på två derivatinstrument som

har bidragit enormt till kraschen 2008. Dessa är Collateralized Debt Obligations (CDO) och Credit

Default Swaps (CDS), vilka kan ses som de stora skurkarna bland derivatinstrument44

. Bankirer och

ekonomer påstod att alla dessa nya komplexa derivatinstrument skulle göra marknaderna mera

stabila. Detta är ett sett att se på saken, men inte hela sanningen. Derivatinstrument kan användas

till att minska riskerna med investeringar genom att man sprider på dem, men de kan också

användas till att öka dem. Det sorgliga är att de i stor utsträckning började användas till att öka

riskerna och samtidigt gav investerare möjligheten till stora profiter, ett kortsiktigt

investeringsbeteende med potentiellt destruktiva följder. År 2000 antogs i USA dessutom en lag

som förbjöd reglering av derivatinstrument. Detta gjorde dem ännu mer destruktiva eftersom de då

förblev skattefria samt att det inte egentligen fanns någon kontroll över hur mycket av dem som

42

Inside job, film 43

Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 14 44

Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 43

Page 23: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

21

skapades och såldes. De var alltså helt oberäkneliga. Då jag nu går in på CDO- och CDS-instrument

bör det nämnas att jag simplifierar för att göra dem så lättförståeliga som möjligt.

Credit Default Swap är kort sagt ett instrument som tillåter en att byta bort risken som medföljer en

investering. CDS-instrumentet har använts mycket på lånemarknaden. Då en bank ger ett lån till en

kund finns det alltid en viss risk att låntagaren inte kan betala tillbaka det. Genom ett CDS-

instrument kan banken byta bort denna risk till någon som är villig att ta emot den. Förstås kommer

banken att betala mottagaren av CDS-instrumentet en viss summa i månaden för att göra det

önskvärt att ta emot det. Om låntagaren sedan råkar i knipa och inte kan betala sitt lån är den som

tagit på sig risken genom CDS-instrumentet skyldig att ersätta banken för det som den förlorar.

Hela poängen med CDS-instrument var att göra bankerna mindre bundna. Banker vill ofta ha en så

stor andel pengar att röra sig med som möjligt. De är dock skyldiga att hålla i reserv en viss procent

av allt som de har lånat ut. Då de byter bort ansvaret för risken genom CDS-instrumentet byter de

också bort ansvaret att hålla en kapitalreserv. Följaktligen har de mera pengar att investera med. I

början av CDS-instrumentens historia användes de på detta sätt. Idag tillämpas de i praktiken inte

bland de små bankerna och kreditinstituten utan dessa använder sig av andra mekanismer för att

sälja lånen vidare till de stora investmentbankerna.

Collateralized Debt Obligations kan bäst förklaras som en sammanslagning av en hel massa skulder

som går att investera i. Själva långivningen utförs idag av små banker och kreditinstitut, jag

kommer att kalla dessa långivare för simpelhetens skull. Dessa säljer sedan ofta vidare lånen till de

stora investeringsbankerna som skapar CDO-instrumenten. Det handlar nu om alla former av lån,

också till exempel billån och bankkortslån. Uppköpningen av långivarnas lån är lukrativt för

investeringsbankerna eftersom de tjänar pengar på att förmedla CDO-instrumenten till investerarna.

CDO-instrumenten delas upp i olika grader av risk så investerare vet vad de ger sig in på då de

investerar i dem. Tanken är att risken skall minska då det finns så mycket olika typer av lån som

buntats ihop. Då låntagarna nu långsamt betalar tillbaka sina lån går detta direkt in i investerarnas

fickor.

Hittills kan både CDO- och CDS-instrumenten låta som ganska klipska uppfinningar. Vad detta i

praktiken gav upphov till var dock en total förvrängning av låntagare-långivare-förhållandet. Före

liberaliseringen av finansmarknaden avgjorde långivarna noga från fall till fall om det lönade sig att

ge ett lån till en person som begärde det. Vad som hände genom utvecklingen av derivatinstrument

var att långivarna inte längre behövde bry sig om riskerna med att ge ut lån eftersom de ändå inte

var ansvariga för det när det kom till kritan. De sålde som sagt vidare lånen till investmentbankerna

Page 24: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

22

som sedan skapade CDO-instrument av dem och sålde dem till investerare. Många investerare

använde sig i sin tur av CDS-instrument för att sälja vidare risken för investeringen till det

amerikanska försäkringsbolaget American International Group (AIG). Eftersom CDS-instrumenten

dessutom inte var reglerade behövde inte AIG hålla någon kapitalreserv som det krävs att en bank

skall ha. Detta var den så kallade ”securitization-foodchain”, ett totalt galet system. En tickande

bomb.

Eftersom de små bankerna och kreditinstituten nu kunde sälja vidare alla sina lån till

investeringsbankerna kunde de börja ge ut mera riskabla lån som följaktligen gav högre avkastning.

Nu uppstod sub-prime lånen. Dessa är högräntelån för människor med låg kreditvärdighet. Det blev

i praktiken möjligt för vem som helst att ta ett lån, till och med om man inte hade några besparingar,

inte hade någon utbildning och inte heller ett jobb. Utlåningshysterin till privatpersoner växte sig

ännu större i och med att perioden efter DotCom-kraschen ledde till historiskt låga räntor. Eftersom

vem som helst nu kunde ta ett lån och med det köpa ett hus sköt priset på fastigheter i höjden och en

fastighetsbubbla skapades. Mellan 1996 och 2006 fördubblades nästan det reella värdet på

fastigheter i USA45

.

En sista sak som måste nämnas för att få en heltäckande bild av alla parter som bidrog till kraschen

är kreditvärderingsinstituten. Bland dem är de mest kända Moodys, Standard & Poors och Fitch.

Dessa institut värderar hur säkra till exempel länder, bolag eller CDO-instrument är att investera i.

Problemet med instituten är att de inte egentligen är ansvariga på något sätt om deras värderingar är

fel. Dessutom blev de direkt betalda av investmentbankerna för att göra sina kreditvärderingar. Ett

ömsesidigt beroende uppstod. Investmentbankerna ville ha så höga värderingar på deras CDO-

instrument som möjligt medan kreditvärderingsinstituten ville ha så mycket pengar som möjligt.

Om investmentbankerna ansåg att de inte fick ett tillräckligt högt vitsord på deras instrument gick

de till nästa värderingsinstitut. Instituten började alltså ge höga värderingar eftersom de annars

skulle ha blivit utan pengar. Kreditinstituten började ge högsta möjliga betyg åt CDO-instrument

som bestod av sub-prime lån, alltså lån till människor med totalt värdelösa kreditvärderingar. Man

kan klart och tydligt se att kreditvärderingsinstituten blev mycket rika av att värdera CDO-

instrumenten högt. Moodys fyrdubblade sin profit under CDO-instrumentens glansperiod mellan

2000 och 200746

.

45

Inside job, film 46

Inside job, film

Page 25: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

23

2.4.3 Drömvärlden

Ett system där alla vann så länge allting gick bra hade uppstått. Regeringarna i västvärlden vann

eftersom de inte längre behövde bry sig om att skapa jämlikhet. Alla kunde ju ändå ta lån och köpa

vad de ville och då skapades en illusion om att alla hade det bra. Privatpersoner vann eftersom de

nu kunde höja sin levnadsstandard. De små bankerna och kreditinstituten fick en massa pengar

genom att det fanns en stor ny marknad för långivning i sub-prime lån. Det finns till och med flera

dokumenterade fall där långivarna placerat in människor med god kreditvärdighet i sub-prime låne-

kategorin för att detta gav högre avkastning. Investmentbankerna tjänade stora pengar på att

förmedla CDO-instrumenten till investerare. De var dock medvetna om hur usla sub-prime lånen

var och vissa av investmentbankerna började till och med satsa stora pengar på att CDO-instrument

skulle kollapsa. De fortsatte dock att sälja dem till investerare vilket är ytterst omoraliskt.

Investerare vann eftersom fastighetsbubblan fortsatte att växa och AIG fick massor av pengar

eftersom de tog emot en massa av investerarnas risker. Kreditvärderingsinstituten blev rika på att ge

falska värderingar på CDO-instrumenten.

2.4.4 Sammanfallet

Vad hände när allting började gå fel då? Även om några ekonomer hade uttryckt sin oro över det

finansiella klimatet var en överlägsen majoritet övertygade om att allting var prima. De ignorerade

en grundläggande sanning, allt som går upp måste också komma ner.

Omkring 2008 kunde en stor del av sub-prime låntagarna inte mera hänga med i avbetalningen,

vilket inte var så underligt. Tvångsförsäljningar av fastigheter sköt i höjden och hela systemet

imploderade. Långivare kunde inte längre sälja sina lån till investmentbankerna och som en följd av

att lånen blev odugliga ruinerades många långivare. Marknaden för CDO-instrument kollapsade och

investmentbankerna blev kvarlämnade med flera miljarder i skulder i form av CDO-instrument, lån

och fastigheter. Ungefär under samma tid kom det fram att försäkringsbolaget AIG som hade tagit

på sig massor av investerares risker genom CDS-instrument inte hade pengar att ersätta dem. Detta

är inte heller underligt eftersom AIG inte hade någon kapitalreserv alls utan hade gett pengarna som

tjänats genom CDS-instrumenten till de anställda i form av bonusar.

Nu kommer skattebetalarna in i bilden. USA:s regering lät banken Lehman Brothers kollapsa men

insåg snabbt att följderna helt enkelt var för katastrofala för den globala ekonomin för att man

skulle kunna låta en liknande händelse inträffa på nytt. De investmentbanker och andra parter som

bidragit till kraschen var helt enkelt ”too big to fail”. En global recession uppstod med ökad

Page 26: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

24

skuldsättning och arbetslöshet bland de västerländska ekonomierna. De djupgående

åtstramningsprojekten som industriländerna måste anta på grund av den höjda skuldbeläggningen

ledde till att oskyldiga statligt anställda måste sparkas i stor skala. USA:s nationella skuld

fördubblades eftersom regeringen måste ta lån för att täcka investmentbankernas och AIG:s skulder.

Samtidigt tilläts personerna som ruinerade hela systemet att gå fria med deras förmögenheter

intakta. För att nämna ett exempel bland många tjänade de fem högst uppsatta cheferna i Lehman

Brothers tillsammans mer än en miljard mellan 2000 och 2007 och fick behålla allt då banken gick

under47

.

2.5 Sammanfattning

Det nuvarande ekonomiska systemet leder alltså i slutändan till en onaturlig högkonjunktur som för

kapital till ett fåtal privata händer och sedan en våldsam nergång där alla förluster socialiseras.

Denna process upprepas om och om igen. Samtidigt ökar ojämlikheten i de västerländska

samhällena och individen får minskad frihet på bekostnad av de multinationella företagens

utbredning. Det värsta av allt är att den ekonomiska kollapsen 2008, som gav ett perfekt tillfälle för

oss alla att tänka om och börja bygga upp ett nytt system, inte egentligen ännu gett upphov till några

konkreta förändringar (augusti 2010)48

. Systemet måste reformeras.

47

Inside job, film 48

Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 202

Page 27: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

25

3. Ett nytt ekonomiskt system

Hittills har jag försökt visa hur ojämlik och dysfunktionell den världsordning vi nu lever i är, både

för utvecklingsländernas och för industriländernas del. Jag har försökt visa att stora förändringar

behövs. Detta kan betyda många saker i praktiken. Jag ser två olika alternativ: att reformera det

system som vi nu har och att på något sätt börja helt om från början med ett nytt system och ny

världsordning. Men eftersom jag inte egentligen vet vad detta skulle innebära kommer jag i det här

kapitlet dela med mig av reformförslag som jag läst om och tycker att verkar intressanta och vettiga.

Eftersom jag inte anser mig tillräckligt insatt tar jag inte heller ställning till vilket tillvägagångssätt

som vore bäst, jag förmedlar som sagt bara vidare andras förändringsförslag. Många av dessa

reformförslag är djupgående och detaljerade. Eftersom jag inte vill att detta kapitel blir allt för långt

och invecklat kommer jag därför bara att nämna huvudpoängerna med reformförslagen. Jag

kommer följaktligen att röra mig på ett ganska kortfattat plan.

3.1 Avskrivning av skulder och lika möjligheter för utvecklingsländer

I slutet av boken ”Skuldfällan” tar Noreena Hertz upp några intressanta förändringsförslag. Hon går

in på hur skuldfrågan skall lösas i praktiken. Enligt Hertz finns det villkor för att utvecklingsländers

skulder skall kunna avskrivas. Ett giltigt villkor för avskrivning är om lånen som ledde till

skulderna är illegitima. Med detta menas att regimen som lånade pengarna inte hade demokratiskt

stöd, lånen användes på sådant som motverkade befolkningens intressen och att långivaren visste att

pengarna skulle användas på ett sådant sätt49

. Allt detta måste dock inträffa samtidigt för att en

skuld skall kunna klassificeras som illegitim. Men Hertz skriver också så här: ”Men illegitimitet är

inte den enda anledningen till att ett lands skulder bör efterskänkas. Jag anser att även följande

utgör grund för att avskriva skulder: Om ett land för att det måste betala av på sina skulder inte kan

garantera sina medborgare mat, vatten, kläder och tak över huvudet enligt normerna för

existensminimum. Om det för att kunna betala av på skulderna tvingas förstöra eller försämra

miljön. Om det på grund av sin väldiga skuldbörda inte anses vara en värdig mottagare av ett alltför

välbehövligt bistånd. Varför det? Därför att ett sådant läge gör det omöjligt för en skuldsatt stat att

garantera sina medborgare de mest grundläggande rättigheter, rättigheter som varenda deklaration

om mänskliga rättigheter enda sedan andra världskriget har velat skydda. Krav på återbetalning av

skulder gör också att medborgare och regeringar i den rika världen blir medskyldiga till den

fortsatta misären, fattigdomen och de fattigas förvärrade situation”.50

Hittills har bara 12 procent av

49

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 179 50

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 183

Page 28: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

26

världens fattigaste länders skulder har avskrivits51

. Hertz hävdar att det är fullt möjligt att utföra de

skuldavskrivningar som hon föreslår, men förstås finns det en hel del problem man måste ta itu med

för att lyckas. Jag tar upp några av dessa problem. För det första finns det en hel del

meningsskiljaktigheter om hur avskrivningarna bör utföras i praktiken och här kommer en massa

byråkrati med i spelet. För det andra finns det inte tillräckligt med påtryckningar från gräsrötterna.

Det civila samhället måste samlas och verkligen visa att de stöder skuldavskrivning förrän politiker

och affärsmän reagerar. Och för det tredje är de stora bankerna starkt emot det, och bankerna har en

enorm politisk kraft. Inget av dessa problem är dock oöverkomliga utan fullt möjliga att besegra.

Hertz tar även upp ett nytt koncept, nämligen nationella pånyttfödelsefonder. Till dessa skall enligt

henne de pengar som förut skulle ha gått till att betala tillbaka lånen kanaliseras. I fonderna sitter

personer som är utvalda av FN-organ och har god erfarenhet. De har som uppgift att se till att

pengarna verkligen går till de fattiga, behövande och sjuka. Detta eftersom många av

utvecklingsländernas regeringar upprepade gånger har misslyckats med just detta.

Hertz delar till sist med sig om några allmänna förändringar som krävs. För det första borde

utvecklingsländerna i mån av möjlighet satsa på att mobilisera sina inhemska resurser, bland annat

genom skattehöjningar, istället för att använda sig av lån. För det andra bör information om lån vara

öppet för allmänheten. För det tredje bör de utvecklingsländer som tar lån via kapitalmarknaden ha

rättighet att kontrollera ut- och inflödet av kapital. Detta så att inte marknadsspekulationer kan

ruinera ett helt land. Och för det fjärde bör IMF:s och världsbankens roller i den globala ekonomin

omarbetas. De måste upphöra med deras krav på strukturomvandlingar utan motivering.

Utvecklingsländer måste ha möjligheten att utvecklas genom den ekonomiska politik som de själv

bestämmer.

3.2 Principer för ett nytt system

I boken ”23 things they don´t tell you about capitalism” räknar Ha-Joon Chang upp åtta saker som

han tycker att borde förändras. Han anser för det första att profit som ett incitament är för

grundläggande för att ge upp. Han understöder alltså kapitalism, men inte den oinskränkta

frihandelsbaserade kapitalismen som finns idag. Han berömmer den skandinaviska versionen av

kapitalism. För det andra finns det helt enkelt för mycket information i världen för att vi någonsin

skall kunna hantera den på ett korrekt sätt. En bidragande orsak till bankkraschen 2008 var att

bankirer och ekonomer trodde att de visste vilka risker de tog genom deras investeringar fastän de

51

Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 177

Page 29: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

27

egentligen inte hade någon aning. Det nya systemet måste ta i beaktande att vi bara har begränsade

förmågor till objektiva slutledningar. För det tredje sätts det för mycket fokus på att människan är

självisk i den frihandelsbaserade kapitalismen. Materiellt egenintresse är ett kraftigt incitament

idag, men inte alls i sådan utsträckning som påstås. Ett system som tar ut de goda sidorna i

människan istället för de onda behövs. Man måste belöna människor som visar ansvar, solidaritet,

ärlighet och förmåga till samarbete istället för de människor som är giriga. För det fjärde måste

illusionen om att alla får betalt vad de gör sig förtjänta av skingras. Arbetare i utvecklingsländer är,

individuellt sett, mera produktiva än i industriländer. Lönerna för föreståndare i USA har relativt

sett ökat tiofaldigt mellan 1950 och idag utan att någon produktivitetsökning skett. Och en

verkställande direktör fick år 1950 betalt 35 gånger vad en normal arbetare fick medan siffran idag

ligger på 300-400 gånger. Detta är helt enkelt absurt. För det femte bör vi inse att den post-

industriella kunskapsekonomin är en myt och istället börja fokusera på att faktiskt producera saker.

Vi kan inte leva på idéer. Investeringar i saker som maskineri och infrastruktur bör uppmuntras. För

det sjätte bör den finansiella sektorn saktas ner. Genom den skapas inte långsiktiga investeringar

och riktig tillväxt. Den måste helt enkelt regleras. Vi måste komma bort från illusionen om att

tillväxt är en snabb sak. Det tog den japanska automobilindustrin 40 år av protektionism och

subventioner innan den blev en internationell succé. För det sjunde måste regeringar bli större och

mera aktiva. Att statlig inblandning i ekonomin hämmar tillväxt är en myt. Regeringar kan på

kreativa sätt bidra till dynamik och stabilitet i ekonomin genom att till exempel bygga upp

välfärdsstaten och reglera den finansiella sektorn. För det åttonde bör det globala ekonomiska

systemet börja gynna utvecklingsländerna. Vi har utnyttjat dem och använt dem som experiment

tillräckligt länge. Utvecklingsländerna måste till exempel tillåtas att använda sig av utbredd

protektionism och regleringar på utländska investeringar.

3.3 Förändring av den västerländska kulturen

Sist och slutligen vill jag understryka att vi också måste förändra oss själva och det sätt vi lever på.

Hela vår västerländska kultur måste ombildas. Ekonomen John Maynard Keynes uttalade sig 1930

om hur han trodde att framtiden skulle se ut:”The love of money as a possession- as distinguished

from the love of money as a means to enjoyments and realities of life-will be recognized for what it

is, a somewhat disgusting morbidity, one of those semicriminal, semi-pathological propensities

which one hands over with a shudder to the specialist in mental disorder”52

. Han menade alltså att vi

i framtiden skulle förstå hur motbjudande kärlek till pengar är. Uppenbarligen hade han fel eftersom

52

Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 185

Page 30: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

28

världen fortsättningsvis fullkomligt cirkulerar kring pengar. Patrik Hagman skriver i sin bok ”Om

kristet motstånd” såhär: ”I det antika samhället var alltså religion en kraft som höll ihop samhället

och formade dess medborgare efter ett gemensamt ideal. Den liberala statens religion idag är

kapitalismen. Det blir tydligt när makthavarna i svåra tider istället för att be oss be till statens gudar

uppmuntrar oss att konsumera för att upprätthålla landets konkurrenskraft. De friheter och

rättigheter som den liberala ideologin värderar så högt får allt mera träda tillbaka för marknadens

frihet och rättighet till ständig tillväxt. I sin grymhet överträffar kapitalismen med bred marginal

antikens kult, som även om den kunde innehålla människooffer aldrig var destruktiv på den skala

som dagens kapitalism är. Kapitalismen kräver inte bara människooffer (konkret i den fattiga

världen, i den rika världen i form av utbrända människor som lever meningslösa liv), utan även ett

ständigt offer av icke förnybara naturresurser, och är alltså på sikt ett hot mot allt liv”53

. Vad jag

försöker visa är hur inrotad den kapitalistiska kulturen som uppmuntrar oss att ständigt konsumera

mera är. Vi måste ställa oss mera kritiska till dagens samhälle och inse att vi lever långt över våra

tillgångar. Det här är ingen lätt uppgift, men jag tror att vi alla sist och slutligen är kapabla att nöja

oss med mindre.

Om man inte på något annat sätt vill demonstrera mot det nuvarande ekonomiska systemet kan man

åtminstone ge en tanke åt sina inköpsbeteenden. Sist och slutligen är det konsumenten som har

makten och genom sina inköp bestämmer hur världen ser ut imorgon. Jag avslutar med ännu ett till

citat ur Patrik Hagmans bok: ”Konsumism är en av de många sjukdomar som vårt begär kan

drabbas av, så att det riktas in på att ständigt köpa nya varor. I dagens samhälle formas våra begär

för att fungera så redan från våra tidigaste år. Redan barn under skolåldern har lärt sig grunderna i

att vara goda konsumenter: märkesmedvetenhet, vikten av att ha det senaste, och det förakt man ska

visa den som inte följer konsumtionssamhällets lagar. Konsumtionen är alltså ingen lätt vana att

bryta, den sitter djupt i oss, även om den hos vuxna tar mera sofistikerade uttryck än hos småbarn.

Men man kan börja med enkla regler. Aldrig köpa nytt innan det man har gått sönder(och inte går

att reparera). Detta gäller även kläder. Aldrig köpa saker man inte kan visa att man verkligen har

konkret nytta av. Vad man har nytta av är svårt att ge allmänna riktlinjer för, men den som börjar

fundera över det märker snart hur lite det är.

En viktig mekanism i konsumtionssamhället är att frihet förstås som valfrihet. Du är fri när du kan

välja mellan olika typer av matolja i butiken. Detta är en lögn. Enligt kristen tradition är frihet

53

Om kristet motstånd, Patrik Hagman, s. 109

Page 31: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

29

möjligheten att göra det goda, inte det maximala antalet valmöjligheter, och det är det som hindrar

oss från att göra det goda som begränsar vår frihet.” 54

54

Om kristet motstånd, Patrik Hagman, s. 62

Page 32: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

30

Avslutning

I det här arbetet har jag framställt de stora problemen med dagens värld ur ett ekonomiskt

perspektiv. Fastän man inte alltid vill tro det är det sist och slutligen den ekonomiska politiken som

styr och ställer i vår värld. Den begränsar vad man kan åstadkomma och förändra. I

utvecklingsländerna har det ekonomiska klimatet lett till att länder tvingats öppna och liberalisera

sina ekonomier samtidigt som de skuldsätter sig upp över öronen. Den tredje världen har som en

följd av detta fått en mycket ogynnsam ställning. De västerländska ekonomierna har nu exploaterat

utvecklingsländerna i 500 år, det är helt enkelt vår moraliska uppgift att förändra deras ställningar

till det bättre. I västvärlden har den frihandelsbaserade kapitalismen blivit så djupt inrotad att den

nästan blivit religiös och följaktligen okritiserad. Vad den dock har lett till är att skattebetelarens

pengar kanaliseras till ett fåtal privata händer medan regeringarna tvingas skuldsätta sig mer och

mer. Vad som behövs är ett helt nytt ekonomisk klimat. I denna nya ekonomiska kultur skall ingå

en avskrivning av skulderna i utvecklingsländerna så att de verkligen kan börja försörja sina fattiga.

I denna kultur skall också ingå en mera gynnsam ekonomisk och politisk position för

utvecklingsländerna i allmänhet så att de maktskillnader som nu förekommer utjämnas. Samtidigt

behövs en förändring av det ekonomiska systemet i västvärlden så att mera jämlikhet och stabilitet

uppnås. Den totala förändringen av det globala samhället krävs nu för att undvika en framtid av

totalt ekonomiskt kaos och fortsatt mänskligt lidande.

Page 33: Den orättvisa världsordningen- En inblick i det internationella ekonomiska läget

31

Källor

Litteratur

- Cameron Duncan, Ekström Cege, Holmvall Leif och Uhlin Björn. Internationell Ekonomi-

En värld I förändring. Stockholm: Liber, 2008

- Chang, Ha-Joon. 23 things they don´t tell you about capitalism. London: Penguin books Ltd,

2011

- Gunnarsson, Christer och Rojas, Maurico. Tillväxt, Stagnation, kaos. Stockholm: SNS

Förlag, 2008

- Hagman, Patrik. Om kristet motstånd. Stockholm: Artos bokförlag och Fontana media, 2011

- Hertz, Noreena. Skuldfällan. Stockholm: Prisma, 2005

- Klein, Naomi. Chockdoktrinen, Katastrofkapitalismens genombrott. Viborg: Ordfront, 2008

- Klein, Naomi. No Logo. Great Britain: Clays Ltd, 2000

- Lanchester, John. Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay. London:

Penguin books Ltd, 2010

- Levitt , Steven D. och Dubner Stephen J.. Freakonomics. Stockholm: Prisma, 2006

- Moyo, Dambisa. Dead Aid. London: penguin books Ltd, 2010

- Roselius, Staffan. Fattiga och Rika i världen. Falun: ScandBook AB, 1993

- A game of catch-up-The Economist special report on The World Economy September 24th

2011

- Chained but untamed-The Economist special report on International Banking May 14th

2011

- The few-The Economist special report on global leaders January 22nd 2011

Filmer

- Inside job. Dir. Ferguson Charles H..Sony Pictures Classics, 2010

- Capitalism: A love story. Dir. Moore Michael. Paramount vantage, 2009

- Too big to fail. Dir. Hanson Curtis. HBO Films, 2011

- Last days of Lehman Brothers. Dir. Samuels Michael. BBC, 2009.