UPPSALA PAPERS IN ECONOMIC HISTORY

1985

RESEARCH REPORT NO 1O

DET ANTIKA SLAVERIETSNEDGÅNG

En ekonomisk teori

Bo Gustafsson

Department of Economic History

ISSN 0281-4560

Uppsala universitetReprocentralen HSCUppsala 1991

FÖRORD

Uppsatsen är omtryckt med tillstånd från Historielärarnas förening. Den

har tidigare publicerats i "Aktuellt om historia" 1985/ 1-2, ss. 70-88.

Inför den nya publiceringen har författaren kompletterat med en samman-

fattning på engelska.

Kersti Ullenhag

BO GUSTAFSSON

Det antika slaveriets nedgång.En ekonomisk teori

’ ‘Låt mig först som sist säga, att problemet tillhör de olösbara i historiskforskning, och huvudskälet är bristen på relevanta källor. ” Så illusions-lös startar Bo Gustafsson, professor i ekonomisk historia i Uppsala, sinundersökning av orsakerna till det antika slaveriets nedgång. Vidare frå-gar han sig om det överhuvud är relevant att tillämpa ekonomisk teori påproblemet, eftersom slaveriet under antiken inte bara var enproduktions-form utan också “en livsform som genomsyrade det antika samhällets al-la porer”. Politiska, sociala och kulturella krafter bör ha spelat en roll li-ka väl som ekonomiska. . .

Ända sedan den italienska 1600-talshisto-rikern Giovanni Pontano publicerade denförsta monografin över det antika slaveriet.(De servis et eorum apud veteres ministeriis,Augsburg 1614), har problemet om det anti-ka slaveriets karaktär, utbredning och -framför allt - nedgång fascinerat histori-ker. Den moderna forskningen om det anti-ka slaveriet inleddes med fransmannen Hen-ri Wallons stort anlagda verk från 1847,“Histoire de 1’Esclavage dans 1’AntiquitéI-III, Paris 1847,2:a uppl. 1879. Början av1900-talet utmärktes av en mycket livaktigforskning om det antika slaveriet med vikti-ga bidrag av tyskarna Eduard Meyer ochMax Weber, italienarna Ettore Ciccotti ochGiovanni Salvioli (båda marxister) samt rys-sen Michajl Rostovtsev. Den sistnämndesstora verk från 1926, "A Social and Econo-mic history of the Roman Empire, I-II”,var obligatorisk läsning för dem som i likhetmed mig började studera historia i början av1950-talet. Efter andra världskriget blossa-de intresset för det antika slaveriet upp pånytt och forskningen på detta område harvuxit i accelererad takt, framför allt sedan1960-talet. Till detta har kanske framför allttvå omständigheter bidragit. För det förstautmaningen från den snabbt expanderandesovjetiska forskningen från marxistiska ut-

gångspunkter och för det andra den livakti-ga ekonomisk-historiska forskningen i USAom slaveriet i Sydstaterna på 1800-talet.Medan den förstnämnda kanske främst ut-gjorde en politisk utmaning, åtminstone förde västtyska forskarna vid Mainz-akademin(Vogt, Lauffer, Kiechle m.fl.), utgjorde densistnämnda en utmaning med avseende påförklaring och tolkning såtillvida att denhävdade slavarbetets höga produktivitetoch tycktes bevisa detta genom en avance-rad ekonomisk-teoretisk analys. Om manskall nämna några namn från denna nutidaforskning som kan anses representativa ärdet naturligt att peka på tre: den sovjetiskahistorikern Eljena Schtajerman, den västty-ske historikern Norbert Brockmeyer ochden franske ekonomen Pierre Dock&, varoch en representanter för olika forsknings-traditioner (se litteraturförteckningen).

Inom detta stora och växande område ärdet fortfarande frågan om det antika slave-riets nedgång som mest fascinerat forskar-na. Låt mig först som sist säga, att proble-met tillhör de olösbara i historisk forskningoch huvudskälet är bristen på relevanta käl-lor. De källor som står till vårt förfogande ärfa, ojämnt bevarade med avseende på tidoch rum och framför allt svårtolkade. Detrör sig om arkeologiska kvarlevor av bebyg-

70

gelse, odling, hus, redskap, mynt etc. mensådana kvarlevor ger möjlighet till många !i-ka troliga eller otroliga konstruktioner avdet ekonomiska och sociala livet. Inskrifterav olika slag kan stiga något mer men demåste tolkas med avseende på textinnehålloch syfte och dessutom uttalar de sig vanli-gen endast om en eller flera personer vid engiven tidpunkt och på en given ort. När vi ienstaka fall är så lyckligt lottade, att vi kangöra en statistisk beräkning av det relativaantalet frigivna angivna på gravstenar iRom under kejsartidens första århundrade,så utgör detta knappast mer An en lokal be-kräftelse på att slavtillgången formodligenvar god under republikens sista tid. Kvarle-vor rörande ekonomiska förhållanden är få-taliga och spridda i tid och rum. Skattelistorkan säga något om fördelningen mellan sla-var och annan arbetskraft på ett visst godsvid en viss tid. Prisnoteringar på slavar sägeross något om slavpriser vid enstaka tidpunk-ter men aldrig i tillräcklig mängd för långaperioder och variationerna är så stora attmedeltalsberäkningar ofta är meningslösa.Juridiska källor - lagverk, lagkommenta-rer, förordningar och dekret - uttalar sigom hur det borde vara enligt den eller demsom författade texterna eller gjorde kom-mentarerna. Men de uttalar sig inte om hurdet faktiskt var, vi vet inte mycket om för-fattarnas kunskaper och syften och i vilkenmån man hämtat sina kunskaper och upp-fattningar från andra och tidigare texter.Trots dessa svårigheter måste de juridiskakällorna ofta ställas i centrum för beskriv-ning och tolkning av det antika slaveriets ka-raktär och förändring. En annan viktigkallgrupp utgörs av skrifterna om jordbrukoch lanthushållning, som Cato, Varro ochColumella författade, eftersom de ger ossinblickar i hur och på vilka grunder man fat-tade beslut i ekonomiska frågor. Ur den syn-punkten är dessa källor ovärderliga. Proble-men är, att dessa skrifter endast hänför sigtill republikens tvA sista och kejsardömetsförsta århundraden och att de, liksom de ju-ridiska texterna, är normativa. Litterära

texter av olika slag kan ge oss inblickarfrtimst i hur enskilda författare tänkte ochkände. Även om man med hjälp av dessaoch andra källor kan pussla samman mer el-ler mindre sannolika bilder av de faktiskaförhållandena kvarstår problemen med denojämna tackningen i tid och rum. Vad viskulle behova men inte har till vårt förfo-gande är många observationer av identiskaförhållanden över lång tid och knutna tillsamma plats. 1 och med att detta saknas, ärdet egentligen principiellt omöjligt att säkertuttala sig om huruvida en företeelse blev mereller mindre vanligt förekommande. Trotsatt vi tror os veta, att det antika slaverietvar föremål för en “nedgång” är det mycketsom talar för att denna “nedgång” inte varhelt unik. Många forskare, bl.a. MarcBloch, har ansett, att efter den antagna ned-gången från 200-talet skedde nya uppgångaroch nya nedgångar ända fram till IOOO-talet.Orsakerna skulle b1.a. vara folkvandringar-na och krigen på 400-talet liksom på800-900 talen, då vikingarnas, ungrarnasoch saracenernas härjningar i Västeuropapå nytt skapade ett stort utbud av slavar.

Bortsett från källproblemen finns ocksåandra problem. När vi talar om “slaverietsnedgång” så förutsätter vi, att slaveri varnågot entydigt och enkelt. Men om något ärsäkert så är det, att beroendeförhållandenavar oerhört mångfacetterade och komplice-rade under antiken. Slavar i betydelsen mereller mindre rättslösa personer, som ägdesoch nyttjades av andra personer, var rikligtförekommandeidet antika Rom. Men derassociala och ekonomiska ställning kunde va-riera starkt beroende på vad de utnyttjadestill: i storjordbruk som kedjeslavar ellermed en egen liten jordlapp, i småjordbruktillsammans med övriga familjemedlem-mar, i gruvdrift, i hantverk eller manufak-tur, som lärare, tjänstemän i kejserlig admi-nistration, som skeppare, kontorister ellerköpmän eller rätt och slätt som tjanstefolk istad och på land. Även om det var ovanligtförekom det att slavar avancerade ekono-miskt och socialt och t.o.m. blev rika. När vi

71

här talar om det antika slaveriet så avser vidock främst slavar som arbetskraft i mer el-ler mindre utpraglad godsdrift med huvud-gårdar och arrenden. Men även inom dennabegransade del av slaveri som produktions-form förekom mycket invecklade beroende-förhållanden. En storjordägare kunde habåde slavar och mer eller mindre beroendearrendebönder, t.ex. coloner (om coloneroch kolonat se vidare nedan). Men arrende-bönderna kunde i sin tur ha slavar som arbe-tade åt dem och också egna arrendebönder,och slavar kunde ha egna slavar. Dessakomplicerade ekonomiska och sociala rela-tioner sammanhängande förmodligen del-vis med den sociala differentieringen, somkunde medföra att social, ekonomisk ochjuridisk status inte alltid sammanföll, delvismed att jord av olika juridisk status inte all-tid hade brukare av samma juridiska statussom jorden. Under senantiken och tidig me-deltid medförde detta, att mer eller mindrefria bönder kunde bruka jord av “slavsta-tus” men också att slavar kunde bruka jordav “fri status”, vilket också i samtida rätt-skällor betraktades som något märkligt meninte desto mindre faktiskt. Att det någonsinskulle bli möjligt att kunna kartlägga dessakomplicerade förhållanden är uteslutet. Vifår nöja oss om vi kan våga uttala oss något-sånär meningsfult om vad som kanske harvarit mer eller mindre vanligt i en viss epok.Men det blir alltid fråga om drastiska för-enklingar. Slavarbetskraft i storjordbrukförekom vid sidan av annan arbetskraft, ar-rendebönder av olika slag och även lantar-betare, och slavarbete var olika frekvent iolika delar av det romerska imperiet och un-der olika tider.

En sista allmän svårighet måste ocksanämnas. När vi här gör ett försök att förkla-ra problemet om det antika slaveriets ned-gång i termer av ekonomiska faktorer, såbygger en sådan ansats på en rad olika anta-ganden som inte alltid redovisas, t.ex. anta-ganden om att ekonomiska övervägandenoch inte sociala normer och kulturella tradi-tioner varit utslagsgivande för storjordäga-

res val av ekonomisk driftsform, att dessastorjordägare vägletts av något slags ekono-misk rationalitet (att med givna insatser fåut det mesta möjiga eller att med givna målgöra insatserna så små som möjligt), att detförelegat ekonomiska valmöjligheter åt-minstone på sikt och att man kunnat och ve-lat göra någon form av ekonomiska kalky-ler. Vi vet inte mycket om detta. Vi vet dock,att de ovan nämnda romerska författarnatillämpade ett genomfört och rationalistisktbetraktelsesätt i sina skrifter om jordbrukoch lanthushållning, vilka ibland ter sig somskrifter i tillämpad neoklassisk ekonomiskmikroteori. Vi vet också, att rationella eko-nomiska kalkyler inte är beroende av per-fekta marknader och fri prisbildning för attvara möjliga, vilket studiet av det självstän-diga mer eller mindre självhushållande bo-endebruket kunnat visa. Med en given upp-sättning fysiska resurser i form av arbets-kraft och jord, med givna fysiska kostnaderför att reproducera arbetskraften och meden - t.ex. genom tradition - given sam-mansättning av slavarnas respektive slav-ägarnas konsumtionsbudget, var det alltidmöjligt att genom experimenterande, såsmaningom fixerat i hävdvunna regler, ut-nyttja jorden och arbetskraften så att vidgivna mål insatserna minimerades eller medgivna insatser målen maximerades.

Men även om det kan anses vara möjligtatt tillämpa ekonomisk teori på problemetom det antika slaveriets nedgang, så kvar-står fortfarande frågan om en sådan ansatsär relevant. Eftersom slaveriet inte bara varen produktionsform utan också en livsformsom genomsyrade det antika samhällets allaporer, är det rimligt att anta att den antagnanedgången inte bara drevs fram av ekono-miska utan också av politiska, sociala ochkulturella krafter. Om så är fallet skulle detantika slaveriets nedgång behöva belysas aven mer allmän samhällsteori, som också ut-tala sig om politisk, social och kulturell-ideologisk förändring. Inte desto mindretorde förändringarna i de ekonmiska betin-gelserna för slaveriet ha varit viktiga och i

72

viss mening avgörande, om vi utgar från an-tagandet att sociala normer och kulturellaattityder inte i langden kan bestå, om detsaknas ekonomiska betingelser for att deska leva vidare. Under alla omstandigheterar en teoretisk precisering av en del av feno-menets betingelser berattigad. Det gäller in-te minst i detta fall, dar man överallt i littera-turen möter de mest markliga och motsägel-sefulla uttalanden om hur slavekonominskulle ha fungerat.

Innan vi går in på detta problem ska i allkorthet några allmanna förklaringar till detantika slaveriets nedgång beröras. Enligt envanligt förekommandeuppfattning blev sla-veriet mindre vanligt på grund av att slavtill-gången minskade och slavpriserna steg. Alltannat lika borde då användningen av slavari produktionen ha minskat och den dyrareproduktionsfaktorn ha ersatts med andraproduktionsfaktorer - t.ex. arrendebön-der . Problemet med denna förklaring är, attdet är svårt att belagga både att slavtillgån-gen verkligen minskade och att slavprisernasteg. Stigande slavpris skulle ju rentav ocksåkunna betyda, att slavarbetskraftens pro-duktivitet hade stigit, så att de stigandeslavpriserna mer berodde på att efterfråganpå slavar steg än att tillgången på slavar min-skade. Som vi ska se finns det dock skäl attutgå från antagandet, att slavtillgången varstörre under republikens sista århundradenän under imperiets slutskede. Med 400-talets barbarstormar (goter, vandaler, hun-ner) dkade förmodligen slavtillgången återi-gen. Men det intressanta är, att denna ökadeslavtillgång då inte resulterar i ökat stor-jordbruk med slavarbetskraft utan snararesmåjordbruk med livegna brukare (delvisf.d. slavar). Detta visar, att även om slavut-budets variationer är en nödvändig betingel-se för slavbrukets frekvens, så är det inga-lunda en tillräcklig betingelse. Problemet ärsnarare: varför resulterade ökad slavtill-gång under republikens (och imperiets tidi-gare) skede i-ökat slavbruk, medan ökadslavtillgång under senimperiet och tidig me-deltid ledde till livegenskap?

Enligt en annan huvudförklaring minska-de slavbruket i betydelse, emedan det meroch mer ersattes av arrende- eller iivegen-skapsliknande produktionsformer, främstgenom det s.k. kolonatet eller snarare “detberoende kolonatet” (att skilja från det ur-sprungliga kolonatet uppburet av mer ellermindre fria arrendebönder). Utbytet skulleha skett på grund av att kolonerna, som for-sågs med jord att bruka för egen del, genomdetta skulle ha haft stbrre incitament tillproduktion och därmed svarat for ett merproduktivt arbete än slavarna. Enligt dennasyn blir det beroende kolonatet en etapp påvägen till den medeltida livegenskapen ochsamtidigt en ekonomisk institution somåterspeglade produktivkrafternas utveck-ling och darmed historiskt framåtskridan-de. Förklaringen framlades redan i slutet avI800-talet av den framstående rysk-engelskerättshistorikern Paul Vinogradoff och denomfattas också av många marxister - dockinte alla - som t.ex. den ovan namnda Elje-na Schtajerman. Hon förbinder samtidigtövergången med en förändring av företags-storleken inom det senromerska jordbruket,från medelstora jordbruksenheter till lati-fundier. Schtajerman menar b1.a. att slav-bruk inte kan bli hur stora som helst pågrund av alltför starkt växande kostnaderför att kontrollera arbetskraften. När där-för latifundierna växte i betydelse från200-talet tvingades storjordägare att övergåfrån att hålla slavbesättningar till att utnytt-ja koloner som beroende arrendebönder.Schtajerman lägger också vikt vid avsätt-ningens betydelse för övergången. De väx-ande kostnaderna för armén, den kejserligaadministrationen och för utspisningen avstädernas improduktiva skikt tvingade framett ökat skattetryck, vilket minskade den all-männa köpkraften och därmed avsättnin-gen från gods bedrivna med slavarbetskraft.Poängen med slavbruk var naturligtvis attproduktionen bedrevs för avsättning av pro-duktionen utanför godsen. När självhus-hållning på godsen blev vanligare var det na-turligt att låta de direkta producenterna sva-

73

ra för sitt eget underhåll genom att försedem med en jordlapp och i ersättning låtadem betala ett arrende till godsägaren fördennes eget uppehälle och för statens skat-tekrav. Slaveriet ersattes av kolonatet.

Föreställningarna om att produktion medslavarbetskraft på ett väsentligt sätt sam-manhänger med avsaluproduktion (mark-nadshushållning), att kontrollkostnadernaär viktiga att uppmärksamma i samman-hanget och att dessa sätter gränser för drifts-formens storlek och att det slutligen fannsproduktivitetsskillnader mellan slav- ochkolonarbetskraft ger viktiga nycklar tillproblemets lösning. Schtajerman lyckasdock inte analysera problemet tillräckligt.Därför har hon också mött kritik. B1.a. harman ifrågasatt hennes tes om att kolon-arbetskraft generellt var mer produktiv änslavarbetskraft, eftersom tillgängliga källorsnarast stöder en motsatt uppfattning (t.ex.Columella och Plinius d.y.) Om kolon-arbetskraft överhuvud taget var mer pro-duktiv än slavarbetskraft, frågar man sigvarför slavarbetskraft överhuvud taget komtill användning. Vidare uppmärksammadeinte Schtajerman skillnaden mellan drifts-form och företagsform. Det faktum att lati-fundierna, dvs. storegendomen, växte i be-tydelse under imperiets senare del behöverinte innebära att också stordriften växte i be-tydelse, eftersom latifundier bevisligenibland bestod av fler smärre jordegendomarspridda över ofta stora områden. (Det ärdock omstritt i vilken mån storföretag ochstordrift var förenade eller inte som typiskföreteelse.) Även om sålunda storegendo-marna växte, skulle dessa ha kunnat bedri-vas lönsamt med slavar i smarre driftsenhe-ter enligt Schtajermans förutsättningar.Samtidigt bör det understrykas, att Schta-jerman var nära problemets lösning i ochmed att hon påpekade slavarbetskraftensbegränsningar (kontrollkostnadernas bety-delse vid produktion i växande skala). Mensom vi ska se berodde övergången från sla-varbetskraft till kolonarbetskraft mindre påatt kolonarbetskraften var mer produkfiv

an att den blev billigare.Enligt en tredje huvudförklaring tram-

tvingades förändringen främst av den ro-merska staten och dess växande skattekrav,vilket redan från 200-talet men framför alltfrån och med kejsar Konstantins lagstift-ning på 300-talet ledde till att arbetskraften-slavar liksom koloner - bands till jordenför att garantera att skatterna erlades. För-delen med denna förklaring är, att den kanknyta förändringen till politiska och admi-nistrativa beslut av känd innebörd och denverifieras av allmänt kända och erkändafakta om det växande skattetrycket undersenromersk tid liksom av de dokumenteradesvårigheterna med övergivna jordbruk ochsjunkande skatteuppbörd. Däremot ges in-gen förklaring till att kejsardömet idet lägetinte uppmuntrade till användning av denmer produktiva slavarbetskraften och inteheller det faktum att livegen arbetskraft blevdet vanliga även efter den romerska skattes-tatens fall. Man kan visserligen betraktaKonstantins lagstiftning som ett uttryck förren desperation med andra verkningar än deavsedda (en tidig variant av den s.k. Laffer-kurvan enligt vilken skatteintäkterna min-skar om skattesatserna ökar utöver en visspunkt på grund av att produktionen och in-komsterna påverkas negativt av de stigandeskattesatserna). Men den romerska statenvar inte alls allsmäktig utan beroende avsamarbete med storjordägarna, som dikte-rade villkoren och därför också kunde på-verka valet av arbetskraft i produktionen.Dessa storjägare valde alltså kolonarbets-kraft framför slavarbetskraft, trots att densistnämnda i och för sig förmodligen varmer, inte mindre produktiv.

Den traditionella förklaringen om kris-tendomens mildrande inflytande på sedernakan slutligen avfardas tämligen kortfattat.Även om vissa delar av den kristna läranotvivelaktigt kunde tas som intäkt för oppo-sition mot slaveri, havdade dock Paulus attslavar borde lyda sina herrar samtidigt somdessa borde behandla sina slavar väl. Isido-rus av Sevilla liksom Gregorius den store

“Uusluirs and downsiuirs” i antik variant.. (Cambridge Universitv Press)

Slav i stocken. Bronsfigur (Brir. Museum).

och många andra betraktade slav-statussom ett Gud straff. tiykan tar sjalv slav&g3re som uppmuntrade frigivning 3t slav3r-dock inte kyrkans wna. Gen fr&nste kan-naren av det senantik&idigmedeltida sl;Ive-riet, Charles Verlinden, har pspekat att kyr-kan alttid stödde slavàgarna mot slavar, ominte slavägarna var jUdar eller hedningar.Kyrkan ville själv ha monopol ph siavarnaoch ett kyrkokoncilium utgav så sent som675 ett påbud om att prästerskapet måstesluta att stympa sina slavar. Vad än denkristna läran må ha pàbjudit så var det ensak, den samhälfeliga praktiken en annan.

PB lång sikt kan kristendomen ha bidragittill slaveriets upplösning.

II .Även om frågan om slaveriets “nedgang”under antiken är problematisk har vi fak-tiskt vissa hallpunkter att utgå fràn. Denförsta och viktigaste är, att slaveri som pro-duktionsform faktiskt har bitde ett ursprungoch en historisk slutpunkt. Även om slaverioch slavliknande forhaHanden påträffashistorisk relativt tidigt är det svart att beIäg-ga staveri som viktig och/eller dominerandeproduktionsform före jordbrukets, stadsci-vilisationens och varuproduktionens (mark-nadsekonomins) tidigaste historia och i den-na form blomstrade slaveriet framfor allt ide grekiska stadsstaterna klassiska tid och iRom under senrepubliken och tidig kejsar-tid. Om vi sedan rör oss fram& i tiden före-kommer visserligen slaveri som produkti-onsform i Västereuropa ännu omkringlcKX)-talet. Men i huvudsak har det avlöstsav feodala produktionssätt med beroendebönder bundna till jorden (“livegenskap”).Detta gör det möjligt för oss att betraktaproduktionsslaveriet som en specifik formav det beroende arbetet i far-kapitalistiskaagrara ekonomiet som för sin existens för-modligen kräver specifika förutsättningar.Ur den synpunkten hade Eduard Meyer rättnär han betraktade det antika produktions-

sl3wriet som en historisk parentes mellan entidig-fe&31 och en sen-feode1 epok, om vimed “kodal” menar ett t’orhallande ut-märkt av 3tt de direkt3 producenterna arbundna till jorden genom olika sl3g 3v 3dmi-nistrativt tvang och de direkta producwtcr-na 3lltsa inte som under produktionsslaveri-et är en vara. (Att slaveriet i sen tid blomst-rade upp i USA:s sydstater under 1800-taletkan pA motsvarande sätt förklaras av attproduktionssättet länkades till den utveck-iade kapitalistiska varuproduktionen i Väs-teuropa. Men detta var samtidigt en histo-risk anomali - och därför kortvarig - ef-tersom det fria lönarbetet redan börjat do-minera i omvärlden).

Precis som i det homeriska Grekland, in-nan uppkomsten av varuproduktion, han-del och pengar liksom stadscivilisation ochpermanenta krig skapat betingelser för pro-duktionsslaveri, förekom ocks& i det äldstaItalien huvudsakligen patriarkaiiskt slaverioch livegenskapsliknande beroendeformer(coloni, nexi) vid sidan av de fria bönderna-krigarna och stamadeln. Denna situationförändrades under den romerska republi-kens tre sista arhundraden före var tideräk-nings början dels genom de omfattande kri-gen, framkallade av Roms expansion, ochdels genom varuproduktionens tillväxt i me-delhavsområdet. Roms krigiska expansionbyggde pa de fria böndernas värnplikt. Mendärigenom tvingades bönderna försummasina jordbruk, som de ofta förlorade tillaristokratin, som använde de genom eröv-ringskrigen förvärvade förmögenheternatill att köpa upp jord i stor skala. När bön-derna ãtercände till sina jordbruk efter ars-l&ng militärtjänst hade de ofta endast attvälja mellan att försoka ta upp en fruktlöskonkurrens med de nya storjordbruken elleratt sälla sig till de växande egendomslosaskikten i städerna, som delvis försörjdes ge-nom statens forsorg. Krigen - särskilt depuniska krigen mot Kartag0 - skapadesamtidigt en ny arbetskraft i form av ett6v.wde stavar. Enligt Strabo omsattes på den gre-kiska ön Delos i Medelhaver dagligen 10 000

slavar arhundradet före vår tiderakningsbbrjan. Från denna tid finns rikliga uppgif-ter om slavpriser på Delos, enligt vilka enslav kunde köpa sig fri for 3--4 minae, vil-ket innebar en halvering av slavpriset jam-fort med tiden fore de omfattande krigen.Om en slav tidigare, enligt uppgifter hos De-mosthenes och Xenon, kunde tjäna in sitt in-köpspris efter 10 års arbete kunde detta nuske redan efter 5 års arbete. Denna slavar-betskraft sattes i arbete på de nya och vaxan-de storegendomar, som aristokratin hadeforvarvat. Den romerska republikens tvåsista århundraden är slavlatifundiernas for-sta stora tid.

Om den växande produktionen med slav-arbete möjliggjordes på produktionsfaktor-marknaden av det vaxande utbudet av billigslavarbetskraft och billig jord, så möjlig-gjordes denna på produktmarknaden av denväxande varuproduktionen liksom av stä-dernas och penningcirkulationens tillväxt.Redan de grekiska forfattarna var medvetnaom att varuproduktion skilde sig från själv-hushållning. Herakleitos talade om att“guld (pengar) utvecklas ur varor och varorur guld” och Aristoteles gjorde en distinkti-on mellan oikonomike (hushållskonst) ochkrematistike (förvärvskonst), den för-stnämnda inriktad på behovstillfredsställel-se, den senare på obegränsat förvärv. Denromerske författaren Plimus d.ä. skrev i sinHistoria naturalis: “1 penningen ligger gi-righetens ursprung . . småningom uppstårhärur ett slags vansinne, som inte längre ärenbart girighet utan girighet efter pengar(auri sacra farnes).”

Med uppkomsten av det romerska imperi-et i början av vår tideräkning skapades enstormarknad i hela Medelhavsområdet ochvaruproduktion och handel skyddades avden mäktiga romerska civila och militäraadministrationsapparaten. Främre Orien-ten, Egypten, Nordafrika och Gallien blevspannmålsexporterande provinser som för-sorjde Italien.-Varje år skeppades från Sici-lien nära 1, från Egypten nara 2 och frånNordafrika nara 4 miljoner hektoliter

spannmål till miljonstaden Rom. Italienskahantverks- och manufakturprodukter, ler-gods, skor, textilier m.m., skeppades tillprovinserna. Även den romerska armen,som vid denna tid bestod av ca. 300 000man, utgjorde en viktig marknad. Stadergrundades och växte och städerna blev sam-tidigt centra for produktion och förvalt-ning.

De vaxande möjligheterna till försäljningoch kapitalackumulation gav okade incita-ment till föradling av produkter inom jord-bruk, hantverk och manufaktur. Det kundeske enbart genom arbete och narmare be-stämt merarbete. Den historiskt forsta om-fattande formen av mervärdeproduktionuppstod genom slavarbetet. Att produk-tionsslaveri i stor skala förutsatte relativt ut-vecklad varuproduktion framgår klart avvad både Cato, Varro och Columella hadeatt säga om jordbruk och slavdrift. Slavpro-duktionen forutsatte enligt dem just pro-duktion fcir uvsalu och därför borde slav-plantager anläggas i närheten av städer ochha goda kommunikationsmöjligheter, helstvattenvägar. Grundprincipen for produk-tionsslaveriet var som redan Cato uttrycktedet att “salja mycket och köpa lite” (patremfamilias vendacem, non emacem esse opor-tet). Dvs genom produktion for marknadenskulle slavbruket få in mer i värden än det la-de ut i utgifter. Det skulle ackumulera kapi-tal.

Slavar användes i all slags produktionmen inom jordbruket kanske framför alltinom arbetskrävande produktionsgrenarsom vin- och olivodling för avsalu, som ock-så var kapitalintensiva: vinodlingar gav fullskörd först efter 4 och olivodlingar först ef-ter IO-20år. De kravde upprepad plöjning,grävning och luckring och drevs året om.Vid högsäsong måste lönearbetare hyras inoch i viss utsträckning arrenderades jord uttill bönder eller storarrendatorer. Enligt enanalys (Yeo) räknade Cato med optimalaslavbruk på 25-40 hektar, Varro på över 80hektar och Columella, som levde underlOO-talet, på 130-400 hektar. Från Cato

77

vet vi också hur många slavar som använ-des, nämligen ett par tiotal. Det skulle inne-bära att Columellas stora slavgods kundehysa ca 80-240 slavar. Dessa var enligt Co-lumelia indelade i arbetslag på 10 slavar meden slavdrivare i spetsen. Slavar hade potenti-ellt inga incitament till att producera mycketoch behandlingen av slavar varierade medslavtillgången. Hos Cato, som levde på re-publikens tid med riklig slavtillgång, skym-tar en mycket grym och hård syn fram. Hanrekommenderar slavägare att göra sig avmed sjuka och gamla slavar för att de åt-minstone skulle få ut “skrotvärdet”. Medhjälp av Dicoletianus’ prisedikt från 301 ärdet möjligt att konstrueraen hypotetisk pro-duktivitetfunktion för slavar i olika åldraroch av olika kön och denna visar, att slavari 20-40-årsåldern var mest produktiva ochatt kvinnliga slavar i JO-20 års ålder varsynnerligen attraktiva (förmodligen för re-produktion och som konkubiner). När kri-gen producerade ett stort antal slavar i hög-produktiv ålder lönade det sig att arbeta sla-var till döds och därefter köpa nya. Krigenhade också den fördelen att de ställde tillförfogande slavar av olika etniskt ursprung,vilket enligt de antika slavägarna var en för-del: det minskade möjligheterna till sam-manhållning och gemensamt uppträdandefrån slavarnas sida. Hos Columella, somskriver vid den tid då slavtillförseln redanbörjat sina, möter en annan syn än hos Ca-to. Han rekommenderar både piska och mo-rot i behandlingen av slavar för att få ut mes-ta mojliga av arbetskraften. Ett anlitat sattatt öka motivationen hos slavar var att ställabefrielse i utsikt. 1 städerna frigavs ocksåslavar vanligen efter 30 års ålder men dettatycks inte ha varit förekommande inomjordbruket. Frigivning hade också den for-delen att den frigivne fortfarande hade vissakvarstående förpliktelser i forhållande tillslavagaren i form av arbete och tjanster ochdessa förpliktelser kunde också utstrackastill den f.d. slavagarens efterlevande. För attkunna frikopa sig måste staven prestera ettvisst sparande och detta kunde alltså moti-

vera extra insatser från hans sida.Men i huvudsak maste slavägaren utvinna

hög produktivitet genom andra medel. Detvå viktigaste var noggrann kontroll ochsamverkan i produktionen genom speciali-sering av arbetsuppgifterna. Studier av sla-varbete i olika civilisationer och tider har vi-sat, att slavarbete som utförs utan övervak-ning, tvång och kontroll utmärks av låg ar-betstakt, vårdslöst arbete, förstörelse avväxter och misshandel av djur och ständigaförsök till flykt, angrepp, stöld eller vålds-handlingar mot slavägarna. Enligt Varrogick mer än en fjärdedel av arbetstiden för-lorad i slavbruket på grund av nödvändigautmatta bestraffningar. Kontrollkostnader-na utgjordes av kostnaderna för uppsy-ningsmän och slavdrivare för att bevaka ochdriva på arbetskraften, kostnader för be-straffning och kostnader för att hindraflykt, angrepp, revolt, stöld och förstörelseoch för att bevaka inventarierna. Både Var-ro och Columella rekommenderade slaväga-re att hålla dubbla uppsättningar av jord-bruksredskap. Ju stdrre slavbesättningarnablev, desto mer ökade kontrollkostnadernaoch de ökade förmodligen mer än proporti-onellt mot slavbesattningarnas storlek, ef-tersom slavarnas möjligheter att saboteraproduktionen ökade ju fler de var. Darföranvändes slavar huvudsakligen i produktio-nen på huvudgårdarna, där kontrollmöjlig-heterna var större. Där var också slavarnasproduktivitet overlägsen. Men det är be-tecknande, att Columella rekommenderarkoloner på jordar som är avlägsna från god-sen och som är lågproduktiva (varigenomriskerna övervältrades på kolonerna, sar-skilt nar arrendeavgiften var fixerad). Munkan ulltså utgå från att slavarnas arbetspro-duktivitet upp till en viss produktionsskalavar högre än kolonernas men att därefterkolonernas produktivitet var högre än sla-varnas. Till detta bidrog inte bara den hogalönsamheten av begränsade kontrollkostna-der utan också mojligheterna att bedrivaspecialiserad produktion med slavar organi-serade i grupper. Genom specialiseringen

78

utnyttjades mojligheterna till samverkan iproduktionen på ett satt som inte var möj-ligt, nar jord arrenderades ut till kolonersom bedrev produktion utan någon somhelst specialisering. Kolonerna màste jusjalva framstalla sitt underhåll och därmedbedriva en varierad produktion.

Upprattandet av imperiet fick emellertidkonsekvenser för produktionsslaverietsexistensvillkor. Imperiet skapade en PaxRomana. Men därigenom minskade ocksåden tidigare strida slavtillforseln. Slavpri-serna tenderade att stiga. 1 viss utsträckningförsökte man kompensera detta genom re-gelratt slavavel, vilket enligt Columella rent-av var typiskt. Slavkvinnor som föddemånga barn premierades med förmåner el-ler frigavs. Enligt vissa osäkra skattningarlevde kanske en större eller mindre minoritetav slavarna i äktenskapsliknande förhållan-den. De flesta forskare har dock traditio-nellt lutat åt åsikten, att slavuppfödning iallmänhet inte var särskilt framgångsrikt.En annan konsekvens av imperiet var, attkonkurrerande produktion stimulerades iprovinserna, t.ex. i Gallien, som t.o.m. bör-jade exportera lergods till Italien. Galliengynnades också av bättre transportförhål-landen. Om Columellas “modellgods” rep-resenterar något typiskt, kan man kanskeockså anta att kontrollkostnaderna för slav-arbetskraften ökade, nar brukningsenhe-terna blev större. Redan under IOO-talettycks därför anvandande av koloner som ar-betskraft ha börjat bli vanligare. Under kej-sar Marcus Aurelius (l61-180) gjordeskrigsfångar vanligen inte till slavar utan tillkoloner. 1 den del av imperiet som vi kanstudera bäst, nämligen Africa protonsularis(där 6 personer skall ha ägt halva provinsenunder Neros tid enligt Plinius d.y.) brukadesgodsens huvudgårdar med slavar medanomkringliggande delar arrenderades ut tillkoloner, som själva kunde ha en eller fleraslavar. Även vissa slavar försågs med jordatt bearbeta och kallades då quusi-coloni.Vid sidan av de stora latifundierna fannsmedelstora gods, framst runt städerna, och

dessa brukade\ vanligen med slavar. Dettabestyrker vad vi ovan funnit med ledning avColumellas mer teoretiska utlaggningar omvalet av slavar respektive koloner i olikadriftsenheter. Kolotterna var vanligen s.k.coloni partiarii, dvs. de betaladeen del (nor-malt l/3) av skörden i arrende. Dessutomskulle de prestera arbete (operae) på huvud-gården, t.ex. 6-12 dagar per år. Denna ar-betsplikt ålåg emellertid endast de kolonersom bodde på själva godset, de s.k. coloniinqulini. Vid sidan av dessa fanns också friakoloner, som bodde på egna gårdar och ar-renderade jord av godsen. Dessutom fannss.k. stipendiarii och occupantes - de sist-nämnda var tydligen arrendatorer som sti-mulerades till att bruka de stora jordegen-domarna i kejsarens ägo.

Med Marcus Aurelius’ efterträdare, kej-sar Commodus (lSO-192), soldatkejsarnaoch barbarinvasionerna inleddes produkti-onsslaveriets kris. Imperiet angreps av go-ter, vandaler, alemanner, perser och andrafolk under stora delar av 200-talet. Därmedökade kostnaderna för imperiets försvarkraftigt och skattetrycket steg. Armen, somhade uppgått till 300 000 man under Augus-tus tid, utökades till omkring 600 000 manomkring år 300. Enligt vissa överslagsberäk-ningar ökade skattetrycket från ca. 1/10 tillf/4 eller I /3 av produktionen. Det växandeskattetrycket fick stora konsekvenser. Fördet första tenderade jordens brukare - sla-var och koloner - att överge jorden. Prob-lemet med övergiven statsjord -de s. k. agrideserti - blev allt mer akut. Ju mindre delav jorden som brukades, desto mer ökadeskattetrycket på de kvarvarande jordbru-karna och desto mer ökade benägenhetenatt överge jorden. Kejsarmakten försöktestimulera bönder att arrendera jord menförsöken lyckades endast i begränsad om-fattning och temporärt. Då tvingades kej-sarmakten att arrendera ut jord till storar-rendatorer, som tog ansvaret för skatteupp-börden. Men priset för detta var att de direk-ta producenterna blev mer och mer beroen-de av dessa storjordägare. Därigenom ut-

79

vecklades parallellt dels latifundiebruket istor skala och dels det beroende kolonatet.Från kejsar Aurelianus tid (270-275) anvi-sades privata jordagare s.k. agri deserti medadministrativt tvång. De hade att utgoraskatt tillstatenvaresigde brukadejordenel-ler inte (institutionen epibolé eller adiectio).Detta tvingade storjordägarna i sin tur attbinda kolonerna till jorden enligt principenom origo eller idia, varigenom kolonernablev nastan helt beroende av storjordtigar-na.

Det ökadeskattetrycket fick också tvåan-dra konsekvenser. FQr det första minskadesbefolkningens köpkraft, inte minst i städer-na. Den köpkraft som skatterna represente-rade användes nämligen i stor utsträckningvid imperiets gränser för att underhålla ar-mén och pacificera barbarfolen. Nu fbr-svann köpman och hantverkare från städer-na i Galien, som krympte samman till militä-ra fort. Den galliska skeppsfarten upphör-de. Därmed rycktes en viktig del av varupro-duktionens och följaktligen också produkti-onsslaveriets förutsättningar undan. Prob-lemet intensifierades av att staten tillgrepdeprecering av valutan för att kompenserade minskade statsinkomsterna. Efter mittenav 200-talet fanns det nästan bara koppar ide s.k. silvermynten och löner och jordrän-tor betalades mer och mer in natura. Armén,som traditionellt hade utgjort en viktigmarknad, blev mer och mer självförsörjan-de. 1 stället för att köpa in produkter frånprivata fbretag upprättade kejsarna stats-manufakturer för arméns behov. Handeloch hantverk organiserades tvångsvis i s.g.collegia för att främst underhålla militärap-paraten. Varuproduktionen inskränktesalltmer.

En tillfällig stabilisering av krisen upp-nåddes först med kejsar Diocletianus(284-3 13) som genomförde en rad genom-gripande förvaltningsreformer omfattandecivil administration, armé, transportväsen-de, valuta och beskattning. Hela imperietindelades i likvärdiga beskattningsenheter,skatterna skulle erläggas in natura, i pengar

eller i båda och skattebeloppen fastställdesav kejsaren för bestämda perioder efter sta-tens behov. Den statliga byråkratin ökadetill den grad att en samtida bedömare, Lac-tantius, hävdade att ämbetsmännen och sol-daterna blev fler än antalet skattebetalare.Den statliga fördelningen av livsmedel, vinm.m, till reducerade priser eller rentav gra-tis, som tidigare förbehållits Roms invåna-re, utsträcktes till att omfatta också invå-narna i andra orter i imperiet.

När skatterna skulledrivas in fick de loka-la myndigheterna avgöra hhr skatten skullefördelas. Dessa myndigheter fördelade skat-terna i samarbete med de stora jordägarna,de s.k. potentiores. Följden blev att småfol-ket, de s.k. humiliores, som Salvianus ut-tryckte det, stryptes av statskassan som omdenna bestått av en hop rövare. Kolonatetsom ursprungligen varit en privaträttslig in-stitution kom i praktiken mer och mer attlikna ett slags livegenskap. Kolonerna blev“slavar bundna till den jord de fötts på”(servi terrae ipsius cui natu sunt). Medanformel l t f r i a koloner - coloni liberi -skattskrevs på sin ort i sitt eget namn (in suislocis proprio nomine), skattskrevs de bero-ende kolonerna - adscripticii - i jordäga-rens namn på dennes ort (in locis domini).

Dessa åtgärder och tendenser, som bidrogtill att sänka kolonernas levnadsstandardoch förbilliga deras arbetskraft, rationalise-rades och systematiserades under 300-talet,framför allt under Konstantin den storestid. År 332 utfärdade denne en lag (Ad pro-vinciales) enligt vilken koloner som försöktefly från jorden skulle förföljas som flyktan-de slavar. En colonus liberus skulle återbör-das till den by där han var skattskriven ochsom utgjorde hans origo, medan en colonusadscripticius skulle återbördas till jordäga-ren. Enligt en lag utfärdad 365 förbjöds ko-lonerna att fritt förfoga över sin privategen-dom (peculium) och 371 utfärdades en lagför Illyricum som föreskrev, att koloneröverhuvud taget inte fick lämna jorden. Detillhörde den jord de brukade. Ytterligarenågot senare - 396 - förlorade de också

80

ratten att resa atai mot jordägarna. Koio-nerna blev salunda b8de ekonomiskt ochpolitiskt bundna till jordägarna. Hur langtfeodaliseringsprocessen fortskridit framgarav att kejsar Theodosius 388 uttryckligenmåste förbjuda privata fängelser.

Men de kejserliga dekreten stannade oftaendast på papperet, eftersom kejsarmaktenvar helt beroende av imperiets potentiores.Av stor betydelse i sammanhanget var fram-växten av den institution som kallades pat-rocinium. För att skydda sig mot skattein-drivningen tvingades jordens brukare -ibland hela byar pa en gång - att söka“skydd” hos storjordbrukarna. På det vi-set, anmärkte den ovan nämnde Salvianus,“erhöll föräldrarna säkerhet till priset avderas söners elände”. Patronatet som insti-tution omnämns första gangen 360 men re-dan i slutet av 300-talet förefaller det somom det blivit allmänt förekommande. 1 denmån staten på grund av sitt fiskala intressekunde motverka skattebortfallet, var dentvungen att kompensera de stora jordäagrnagenom att ge dem ökad makt över bönder-na. Patronatsförhåliandet upprättades van-ligen sa att bönderna överlämnade sin jordtill storjordägarna mot att de fick bruk-ningsrätten till denna jord plus ytterligarenågot jordstycke. Därmed fullbordades enprocess som inletts redan under 200-talet.Medan produktionsslaveriets förutsättnin-gar undergrävdes och försvann i och med attslavpriserna steg och varuproduktionenvittrade sönder, trycktes fria och beroendebönder ned ekonomiskt, socialt och rätts-ligt. Begreppet colonus, som ursprungligenbetytt jordbrukare, blev först ett begreppför en arrendator och blev till slut liktydigtmed livegen eller jordslav. Begreppet ser-vus, som ursprungligen var reservat för sia-var, kom på motsvarande sätt att också fåbetydelsen livegen. Det antika produk-tionsslaveriet förvandlades till den medelti-da livegenskapen. När 400-talets barbar-stormar stöstade imperiet - vandalerna er-övrade Afrika efter 429 och västgoter ochfranker Galiien och Spanien efter 460 - var

den ekonomiska basen för medeitidssam-häiiet redan lagd.

IJI.Slaveriet upphörde inte med det romerska

imperiets nedgång och fall. Men proportio-nen mellan slavarbetskraft och beroendebönder tycks ha förskjutits påett avgörandesätt under nedgangsperioden så att utnytt-jandet av slavarbetskraft blev mindre frek-vent och utnyttjande av beroende bönderblev mer frekvent. Enligt den tolkning somhär lagts fram växte slaveriet som produkti-onsform starkt under republikens två sistaoch imperiets första århundrade. Orsakernavar att Roms expansion skapade en kraftigtökad tillförsel av slavar, vilkas pris sjönk ge-nom det ökade utbudet, och de kunde ut-nyttjas på de storjordbruk som anlades avnyrika representanter ur den härskandeklassen, som skaffat sig stora rikedomar ge-nom erövringarna och med hjälp därav köptupp de jordegendomar som Roms bondekri-gare tvingades överge under de långvarigakrigen. 1 och med imperiets och den romer-ska “fredens” upprättandegynnades visser-ligen produktionsslaveriet såtillvida, attimperiet skapade politiska och ekonomiskabetingelser för en mer omfattande varupro-duktion och därmed för mervärdeproduk-tion. Men å andra sidan upphörde den stridatillförseln av slavar, slavpriset tenderade attstiga och det var förmodligen svårt att heltkompensera den minskade tillförseln av sia-var genom systematisk slavuppfödning. Enfortsatt utvidgning av slavanvändningen ienskilda jordbruksföretag försvårades för-modligen också av de stigande kontrolikost-nader som alltför stora slavbesättningar or-sakade. Ju mer storproduktion med slavar-betskraft trängde undan annan konkurre-rande produktion och proletariserade obe-roende producenter inom jordbruk ochhantverk, desto mer undergrävdes ocksåden effektiva efterfrågan på produktions-slaveriets produkter. Det fanns alltså grän-ser för produktionsslaveriets utvecklingspo-

81

tential. Produktionsslaveriets nedgång ini-tierades av och genom den romerska statenoch det yttre trycket från och med 200~talet.Det yttre trycket medförde att arme och by-råkrati men darför också beskattning växte.Krigen och den finansiella utsugningen un-dergrävde varuproduktionens förutsatt-ningar, eftersom varuproduktionen var be-roende av politisk stabilitet och bog ochvaxande efterfrågan. Varuproduktion ochefterfrågan på produktionsslaveriets pro-dukter gick tillbaka liksom stadscivilisation,handel och penningcirkulation. For att ga-rantera armens och statens reproduktiongjordes staten mer och mer självforsörjandemed hjälp av egenproduktion och ökad ton-vikt på beskattning in natura. Därigenomförsvann ytterligare en marknad för pro-duktionsslaveriet. Det växande skattetryc-ket mötte samtidigt ett allt större motståndfrån skattebetalarna, som försökte fly ellerruinerades. För att kunna driva in skatternaarrenderades jord ut till storjordägare, somövervältrade skatterna på de mindre jord-agarna och de beroende bönderna. Latifun-diebruket växte på nytt och samhället pola-riserades i rika och fattiga. Fria och beroen-de bönder trycktes ned politiskt, socialt ochekonomiskt i beroende av de stora jordagar-na. De direkta producenterna sokte oftasjälvmant de mäktigas skydd mot en över-maktig stat. Men skyddet gav samtidigt demäktiga ett övertag över de beskyddade. Dedirekta producenterna bands som kolonertill jorden på mer eller mindre självförsör-jande storgods.

Enligt denna tolkning var det den romer-ska statens “överutveckling” i kombinationmed det yttre trycket mot imperiet som un-dergrävde produktionsslaveriets förutsätt-ningar. Dessa två grundorsaker fick emel-lertid konsekvenser för produktionsförhål-landena som låter sig analyseras i produk-tionsteoretiska termer. Vi ska ge en sådananalys med hjalp av statisk mikroteori foratt forsöka tränga in i problemets inre (eko-nomiska) natur. Genom att använda mikro-teori analyserar vi problemet så som det kan

ha ställt sig for en enskild storjordägare,som har att valja mellan att utnyttja slavareller koloner i produktionen. Tanken är dåatt detta också kan utsaga något väsentligtom hur flertalet storjordägare handlade.Teorin är statisk såtillvida, att den inte av-speglar själva den ekonomiska processensforändring i tiden utan i stället jämfor situa-tionen vid olika tidpunkter, nar förandrin-garna redan ägt rum.

Utgångspunkten är, att jordbrukspro-duktionen bedrivs av (stor)-jordagare medhjälp av två produktionsfaktorer: jord ocharbetskraft. Jordagarna antas ha en vissmängd jord till förfogande och anställer ar-betskraft upp till den punkt vid vilken jordä-garnas mervärde maximeras. Priserna på deframställda produkterna antas vara givna.Arbetskraften som efterfrågas antas varaantingen slavar eller koloner. Vi bortserfrån frågan om slavkapitlets förräntningoch vi antar att kolonerna betalar i arrendeallt överskott utöver deras existensmini-mum. Vidare utgår vi från det tidigare redo-visade och delvis belagda antagandet, attslavarbetskraft är produktivare än kolon-arbetskraft upp till en viss nivå av arbets-kraftsvolymen men att kolon-arbetskraftdärefter är lönsammare för jordägare. Denhögre produktiviteten hos slavarbetskraftenvinns emellertid till priset av stigande kon-trollkostnader och inventariekostnader.

När jordagarna med en viss jordareal an-ställer mer och mer arbetskraft kommer to-talproduktionen till en början att växa merän proportionellt mot den insatta mängdenarbetskraft, emedan samverkan mellan ar-betarna höjer produktiviteten per arbetare.Men så småningom kommer arbetets av-kastning att sjunka så att den sist anstalldesproduktivitet ar lägre an de nästsist anställ-das produktivitet. Detta innebar, att denmarginella produktiviteten hos arbetskraf-ten så småningom sjunker vid stigande sys-selsättning i det enskilda jordbruksföreta-get.

Detta kan askådliggöras med hjälp av figurI som under dessa premisser visar en jord-

82

agares val mellan art utnyttja slavar re-spektive koloner. Pa den lodrata axeln I dt-agr,rmmrr mater ii, den marg~nelia produk-II\ ,:eten (och margtnalkostnadernaj MC P(respektrve\lK) hosarbetskraften. (Termen\lL’P ar en forkortning av begreppet “mar-ginell vzirdeproduktivitet” som ar den fy-siska marginella produktiviteten multtplice-rad med de givna och konstanta priserna paarbetsprodukterna. Eftersom priserna arkonstanta kommer fysisk produktivitetatt sammanfalla med vardeproduktivitet.)På den vagrata axeln mater vi sysselsattnin-gen av arbetskraft, S. Slavarbetskraftensmarginella produktivitet avbildas av kurvanA-B (kallad MVP, dvs. slavarbetskraftensmarginella vardeproduktivitet). Dess nivåar till en borjan bog men den sjunker ocksarelativt snabbt, om slavbesattningen stigerover en viss punkt. Kolonarbetskraftensmarginella produktivitet avbildas av kurvanC - D ( k a l l a d MVP,, dvs. kolon-arbetskraftens marginella vardeproduktivi-tet). Om jordagarna endast utnyttjar slavar-betskraft och vi inte tar hansyn till kostna-derna for slavarbetskraften, kommer jord-agarna att utnyttja så många slavar, att densist utnyttjade slavens bidrag tilltotalproduktionen = 0, vilken motsvaras avpunkten B på den vågräta axeln. Om ytterli-gare slavar skulle utnyttjas, skulle dessas bi-drag till totalproduktionen vara mindre an0, dvs. negativ (kurvan AB fortsatter underden vågrata axeln). Slavarnas sammanlagdaproduktion motsvaras da av hela ytan OABi figuren. Om jordagarna endast utnyttjarkolonarbetskraft och vi fortfarandeinre tarhansyn till arbetskraftens kostnader, kom-mer på motsvarande satt koloner upp tillpunkten D att utnyttjas och kolonernassammanlagda produktion mats av ytanOCD. Om jordtigarna emellertid kan valjamellan att utnyttja slavar och koloner. kom-mer de under dessa premisser att utnyttjah&fe slavar och kotoner. De kommer att ut-nyttja 0-F slavar och F-D kolorter, efter-wrn slavarbetskraften ger ett storre brdragtill totalprodukten an koloner fram till

punk:en ir. pa kur~ornd f&r iad<kri rzipek::-Ve koionerc iXaiyiIItlld :r.^d~k:,~itct ipunkren E (kar dej<a i<Lirrilr *aianGra QXtill hoger om E ger koloner et: r:or:_‘ bidra;[III totalprodukten an 4avar. De: var darforjam Columella rekommenderade jordagarsatt utnyttJa slavar I huvudgard\drtiten menkoloner pa aviagsnare eller mindre produk-tiva urjordar. i detta fall blir alltha toraipro-dukttonen motsvarrgheten till ytan O.-\ED Ifiguren och den totalt utnyttjade arbetbkraf-ren OD fordelas i proportionerna O-F./F-D. Vi kan ocksa forsta, att om t.ex.kolonarbetskraftens marginsila produktrvi-tet skulle stiga, vartgenom kurvan \ICP,hops och darigenom skar kurvan LlCP>langre till vanster, eller om slacarberikraf-rens marginella produktivitet skulle sjunka(med samma resultat), sa skulle fler koloneroch farreslavar utnyttjas. Omvant om kolo-narbetskraftens marginella produittciterskulle sjunkaeller slavarbetskraftens margi-nella produktivitet skulle 5tiga.

Hittills har vi emellerttd inte tagit hansyntill kostnaderna for att utnyttja arbetskrai-ren. Nar det galler kolonerna antar vi, attjordagarna hade makt att utkrava ar dem allp r o d u k t i o n utover levnadzkostnadsrnini-mum. Oavsett hur manga koloner de an-,taillde, erholl varje kolon följaktligen lev-nadskostnadsmrnimum. Antag att dettamotsvarandes av 0-1 pa den lodrata axeln.Linjen IH (= marginalkostnaden .1!K) bitrdarmed ett slags utbudskurva for kolonar-betskraft med en oandligt hog utbudsela\tr-citet. Inneborden darav ar att jordagarnaalltid kunde erhålla en ny kolon. om en ko-lon gav sig ivag, till samma kostnad bom tt-digare. Detta ar sakert inte helt realistisktmen den grafrika konstruktionen forenklasmed detta antagande. Under deria forut-sattningar kommer kolonerna att erhAIfa enandel av totalproduktionen motsvarandeytan OIHC i figuren medan jordagarnaiover\kott mot5varas av ytan ICH. Nar detg a l l e r slavarbetskraftenr kos:nader k a nman anta, att denna var nagot lagre men attde steg vid stigande ryswlwttning och pro-

83

h

c/

If

I

JD )

Fig. 1. En jordagares val mellan au utnyuja slavar respektrve kolonet

84

1 I I\ I

I GIG' D 50 F w F” F’ F

Fig. 2. Övergringen frcin produktionsslaveriet till kolonat.

85

duktion på grund av ökade kontrollkostna-der. För att förenkla framställningen ska viemellertid anta, att kostnaderna för slavar-betskraften i utgångsläget är desamma somfor koloner (dvs. MK,,). Om endast slavar-betskraft anvands fördelas totalproduktio-nen i IKJO till slavarna och IAK till jordä-garna. Om jordägarna kan välja mellan sla-varbetskraft och kolonarbetskraft, kommerde att efterfråga OF slavar och FG koloner.Orsaken till detta inses lätt. Fram till punk-ten F ger slavarbetskraft ett större mervärdeän kolonarbetskraft (IAEL>ICEL). Tillhöger om punkten F börjar emellertid ko-lonarbetskraften ge ett högre mervärde änslavarbetskraften (EHL>EKL). Vid punk-ten J bbrjar t.o.m. kostnaderna för slavar-betskraft att bli högre än det mervärde deninbringar (kurvan MVP, eller AB sjunkerunder kostnadslinjen MK,,). Koloner kom-mer att användas fram till punkten H mentill höger om denna överstiger kolonar-betskraftens kostnader per produktenhetdet mervärde per produktenhet denna ar-betskraft inbringar (MVP, eller CD sjunkerunder kostnadslinjen MK,,). Som vi sermedför införandet av kostnader för ar-betskraften att mindre arbetskraft användsän om inga kostnader föreligger (skillnadenär sträckan CD i figuren). Däremot påver-kas i detta fall inte fördelningen av utnytt-jande av slav- respektive kolonarbetskraft(0-F/F-G), eftersom kostnaderna för detvå typerna av arbetskraft har antagits varalika stora (MK,,). Om vi skulle ha antagit,att slavarbetskraften var billigare skulle flerslavar och färre koloner ha använts ochomvänt.

Om vi antar att detta varit utgångsläget,innan produktionsslaveriets kris inträdde,ar det möjligt att översatta de empiriskt på-visade förändringarna till vår enkla grafiskamodell, vilket sker ifigur 2, som är identiskmedfigur I men med förändringarna inför-da. Efter vad vi sett tidigare var det fråga omtre långsiktiga förändringar. Med imperietsuppträdande och den avsaktande yttre ex-pansionen minskade för det första den Iö-

pande tillförseln av slavar. Tidigare hadedet varit lätt att köpa in en slav i den mestproduktiva åldern till relativt låga priser. Nusteg inköpspriserna för dessa arbetande ka-pitalföremål. Vi kan förmodligen också ut-gå från att den totalt tillgängliga slavmäng-den (slavstocken) genomgick ett visst åld-rande i och med att inflödet minskade. 1 denmån man kunde övergå till slavuppfödingmåste man nu betala uppfödningskostna-derna för slavarna. Tillsammantaget måstedetta ha lett till att i varje fall de fasta kost-naderna för slavhållningen steg med de sti-gande inköpspriserna och möjligen stegockså driftskostnaderna medan kanskeslavarbetets produktivitet sjönk, om insla-get av icke arbetsföra (unga och äldre slavar)ökade. Under ahaomständigheter steg kost-naden för slavarbetskraften per produceradenhet färdigvara. 1 diagram 2 får detta tillkonsekvens att slavkostnaden per produce-rad enhet stiger från IH till I’H’ (streckadlinje). Men detta sänker naturligtvis mervär-det per använd slav och ökar samtidigt mer-värdet av kolonarbetskraften relativt sett.Fördelningen av slav- och kolonarbetskraftkommer att förskjutas i riktning mot rela-tivt färre slavar och relativt fler koloner,nämligen från proportionen 0-F/F-G tillproportionen 0-F’/F’-G. Orsaken är attfram till punkten F’ ger slavarbetskraftenett högre mervärde än kolonarbetskraften. 1själva punkten F’ är mervärdet lika, emedanmervärdet LN per slavarbetskraft är likastort som mervärdet MP per kolonarbets-kraft. Till höger om punkten F’ blir kolon-arbetskraftens mervärde högre än slavar-betskraftens.

Den andra stora förändringen var eftervad vi sett, att varuproduktionen och där-med avsattningen av produktionsslaverietsprodukter inskränktes från och med200-talets krig, städernas nedgång, arménsokade sjalvförsörjning och det dkade skat-tetrycket. Den köpkraftiga efterfragan påproduktionsslaveriets produkter inskränk-tes, vilket måste ha påverkat produktpriser-na så att dessa sjönk jämfört med tidigare.

86

Detta innebar, att produktionsslaverietsvärdeproduktivitet sjönk - i figuren frånMVP, till MVP,,H, (streckad kurva). Dettabidrog till att ytterligare sänka mervärdetper utnyttjad slav liksom proportionen slav-arbetskraft, i figuren från 0-F’/F’-G till0-F”/F”-G, ty nu är slavarbetet Iön-sammare är kolonarbetet endast till vänsterom punkten F” i figuren. 1 den punkten pro-ducerar de två arbetsformerna lika mycketmervärde per arbetskraft, eftersom L’N’där är lika med M’P’.

Den tredje stora förändringen var, att till-växten av latifundiebruket från 200-talet,den ökade polariseringen mellan rika ochfattiga och nedtryckandet av kolonerna ge-nom det växande skattetrycket liksom om-fördelningen av detta till kolonernas nack-del måste ha minskat den andel av produkti-onen som kolonerna kunde behålla för egendel. 1 figuren avspeglas detta av att levnads-kostnadsminimum per producerad enhet in-om kolonbruket sjunker från IH till 1”H”(MK,.). Det är denna sänkta kostnadsnivaför kolonbruket och inte som Schtajermantrodde en ökad produktivitet i kolonbruketsom ökar kolonbrukets relativa fördel.Medan Schtajerman postulerade en ökad re-lativ mervärdeproduktion stöder källorna

Litteraturhänvisningar:Litteraturen i ämnet är enorm. En utförlig bi-

bliografi återfinns i Norbert Brockmeyer, AntikeSklaverei, ErtrBge der Forschung, Band 116(Darmstadt 1979). Lättillgangliga fast analytiskttämligen suddiga översikter av det romerska im-periets nedgång ges b1.a. av Perry Anderson, Pas-sages from Antiquity to Feudalism (London1974, aven i svensk översättning) samt A. Bernar-di, The Economic Problems of the Roman Empi-reat the Time of its Decline, i C. Cipolla, The Eco-nomic Decline of Empires (London 1970). Sovjet-marxismens syn ph slaveriets nedgang represente-ras bl.a. av E. Schtajerman, Die Krise der Skla-venhalterordnung im Westen des rörnischen Rei-ches (Berlin 1964). Allmänt givande är Norbert

endast antagandet om en ökad absolut mer-värdeproduktion. 1 figuren leder detta tillatt användandet av slavarbetskraft minskarytterligare, nämligen från 0-F” till O-F“‘, emedan kolonarbetet nu börjar produ-ceraett högre mervärde per arbetskraft efterpunkten F”’ (1 punkten F”’ är slavarbetetsmerprodukt L”N” lika med kolonarbetetsmerprodukt M” P”). Samtidigt leder desänkta kostnaderna i kolonbruket till attden totala arbetskraften växer från G till G’.1 detta slutläge har nu proportionerna mel-lan slav- och kolonarbetskraft förändratskraftigt, f r å n 0 - F / F - G t i l l O-F”‘/F”‘-G’. Kolonbruket har blivit dethelt dominerande utan att slavbruket därförhelt försvunnit. Men det var också precis detsom den stora nedgången i produktionssla-veriet innebar. Det var det samfälldu resul-tatet av tre huvudfaktorer som alla verkadei samma riktning: stigande slavpriser, mins-kad varuproduktion och kolonernas för-sämrade ekonomiska och sociala situation.Slaveriet ersattes av livegenskapen inte pAgrund av ekonomiskt framåtskridande utanpå grund av stadscivilisationens och varu-produktiotiens förfall och de fria och halv-fria bondemassornas undertryckande.

Bo Gustafsson

Brockmeyers, Arbeitsorganisation und ökonomi-sches Denken in der Gutswirtschaft des römi-schen Reiches (Dissertation der Ruhr-UniversitätBothum 1968). Uppslagsrik men spekulativ ärPierre Dockis, Medieval Slavery and Liberation(London 1982). Det romerska jordbrukets struk-tur och utveckling täcks bäst av K.D. White, Ro-man Farming (London 1970). Moses Finley har ien rad olika småskrifter framfort tesen om att denfria eller halvfria befolkningen trycktes ned meroch mer under imperiets sista arhundraden (upp-delningen i honestiores och humiliores). Detta p&pekades redan 1920 av den danske rattshistori-kern Poul Norlund, Det romerske slavesamfundunder afvlkling (Köpenhamn 1920, omtryckt

87

1982). Även om denna skrift huvudsakligen agnaruppmarksamheten at den rarisliga utvecklingenar den mycket givande ocksi for det mer allmännaproblemet om slaveriets nedgang.

Av den aldre litteraturen bör kanske framstnamnas Max Weber, Die sozialen Gründe des Un-tergangsderantikenKultur(1896),omtrycktiGe-sammelre Aufsetze zur Sozial-und Wirtschaftsge-schichte (Tubingen 1924), Eduard Meyer, DieSklaverei im Altertum (1898). omtryckt i KleineSchriften, 1 (Halle 1910), G. Salvioli, Der Kapita-lismus im Altertum. Studien Uber die romischeWirtschaftsgeschichte (Stuttgart 1912) och M.Rostovtsev, A Social and Economic History ofthe Roman Empire (Oxford 1926). Samtligadessa framhaver det romerska produktionsslave-riets samband med varuproduktion (ibland miss-tolkad som “kapitalism”). Viktig ar ocksa H.Gummerus, Der rcimische Gutsbetrieb als wirt-schaftlicher Organismus, i Klio, 5 Beiheft (1906).Av senare tiders försök till ekonomisk analysfinns inte mycket om ens nagot utover C.A. Yeo,

The Economics of Roman and American Slaveryoch The Development of the Roman Plantationand Marketingof Farm Products, i Finanzarchiv,N.F. 13, 1951/52, Yeo ger dock ingen samman-hallen ekonomisk analys av slaveriet utan huvud-sakligen str0dda observationer.

Vad slutligen betraffar kallskrifter kan b1.a.hänvisas till olika editioner av Columellas De ReRustita. Jag har utnyttjat Karl Ahrens utgava,Columella über Landwirtschaft. Schriften ZurGeschichte und Kultur der Antike (Berlin 1976).

En komprimerad källskrift om antikt slaveriger Thomas Wiedemann, Greek and Roman Sla-very (London 198 1). Den bästa antologin med oli-ka tolkningar av det antika slaveriet är fortfaran-de M.1. Finley (edit.), Slavery in ClassicalAntiquity (Cambridge 1960 el. senare). Allt vadMarx och Engels sagt om antikens ekonomiskaförhallanden har samlats och kommenterats i E.Welskopf, Die Produktionsverbältnisse im AltenOrient und in der grieehisch-rörnischen Antike(Berlin 1957).

88

SUMMARY

The purpose of this essay is to explain the decline of ancient slavery

in terms of economic theory. Such an undertaking smets with formidable

problems, sinte reliable, relevant, long-term and extensive sources

are more or less non-existent. Furthermore, ancient slavery was a very

complicated institution with many aspects and tangled relationsbips be-

tween people. Lastly, a purely economic approach has to bypass other rel-evant aspects of the problem related to power and culture. It is alsopointed out that the application of economic theory presupposes that wemay treat economic agents as rational actors.

Among the many different explanations of the decline of ancient slaverysame mora prominent variants are discussed. While it is true that thgprices of slaves probably rose during the first centuries AD, this fac-tar cannot be a sufficient cause of the decline, sinte the supply ofslaves seems to have increased precisely when slavery started to decline(from the 5th century on). The problem is, hence, why an increasing sup-ply of slaves led to an increased utilization of slave power during the

Republic (from 200 B.C. up to 100 A.D.), while the same factor after thefall of the Empire led to a transition from slavery to colonate. Accord-ing to another explanation the colonate replaced slavery because it wasmore productive (Vinogradoff, Schtaierman). The problem with this ap-proach is that existing evidente rather seems to point in the oppositedirection, slavery generally being more productive than the colonate.A third explanation is framed in terms of the politital-administrative be-haviour of the Roman tax state. It is indeed possible to present positiveevidente for this approach, sinte we know that the legislation of the

4th century attempted to tie agrarian labour to the land. But why did notthe state try to tie slaves rather than colons to the soil, sinte slavesprobably were more productive ? And why did colonate and serfdom continueto spread even after the fall of the Roman tax state? As to the age-oldexplanation of the decline of ancient slavery because of the moderatinginfluence of the Church, it is pointed out that positive evidente is al-most wholly lacking. If anything the Church jealously guarded its ownslaves, who even had to be protected from mutilation by the clergy.In this essay the rise and predominance of slavery is analyzed against

the background of the rise and extension of the ancient market economy.According to Cato, Varro and Columella slavery as an agrarian insti-

89

tutian was primarily conditioned by production for sale. Therefore slave

estates were predominantly located near towns and along channels of

trade. The elaborations of Columella in De Re Rustita makes it poss-

ible to campare the probable production functions of slave and colon

labour in agriculture (see fig. 1). The point is that slave labour com-

pared to colon labour was more productive only up to a certain scale.

This fatt is conditioned by the role of control-costs and incentives in

agricultural production. With the expansion of the Roman Republic the in-

creasing supply of slave labour lowered the price of slaves, while the

expansion of the market economy and the city civilization increased the

demand for the outputs of slave estates. This led to a redistribution

of agrarian labour favouring slavery at the expanse of colon labour. As

the expansion of the Empire slowed down, the supply of slave labour de-

creased while slave prices tended to increase. When the crisis of the

Empire started from the 3rd century on, the great cities declined, the

demand from the arrny also shrank because of increasing self-sufficiency,

while the purchasing power of the (city) population decreased because of

rising taxation. The combined effect of these trends was to lower the

value productivity of slave labour, sinte the decreased demand for the

output of slave estates necessarily depressed output prices. The third

great change was the growth of the big estates (latifundia) favouring

the utilization of colon Labour - with lower control costs - and the de-

pression of the status of the colons, which decreased the costs of colon

labour. These secular trends all operated in the same direction favouring

a redistribution of agrarian labour from slavery to colonate. The colonate

became more widely used not because it was more productive but because it

became cheaper than slavery. lncreasing slave prices, a diminished role

for market economy and the detoriation of the position of the colons hence

effected the decline - although by no means the disappearance - of ancient

slavery. Slavery was step by step transformed to serfdom not because of

economic progress but because of the decline of the ancient market econ-

omy and its city civilisation and because of the widespread oppression

of free and semi-free peasants.

NOTE: Sinte the essay was published 1 had the benefit of reading the

German edition of Fransesco De Martino's magnificient Storia

economica di Rorna antica (Wirtschaftsgeschichte des alten Rom,

München 1985). While De Martino does not make any systematic at-

90

tempt to analyze the problem of the decline of ancient slavery

in terms of rigorous economic theory, 1 find that our realts

concur on the salient points, especially as to the connection

between slave labour and market economy. He concludes: "Dm

soeben bestätigt in allen Fällen, dass die Ursachen fiir den

Niedergang der Sklaverei sozio-ökonomischer Art waren: die

Zahl der Sklaven nahm ab und Sklavenarbeitwar weniger var-

teilhaft" (p. 456).

91

RESEARCH REPORTS

1. Bo Gustafsson:

2. -lats Essemyr:

3. Göran Rydén:

4. Alf Johansson:

5. Lena Sommestad:

6. Li Bennich-Björkman:

7. Håkan Lindgren:

8. Alice Teichova:

9. Lynn Karlsson &Ulla :!ikander:

10. Bo Gustc:soon:

The Causes of the Expansion of thePublit Sector in Sweden during the20th Century. 1983.

Food Consumption and Standard ofLiving: Studies on Food Comsumptionamong Different Strata of theSwedish Population 1686-1933. 1983.

Gammelstilla stångjärnssmedja - enmanufakturindustri. 1984.

Market, Nature and Work: The basicsof work organization in a nineteenth-century export sawmill. 1984.

Strukturomvandling och yrkessamman-sättning: Ala sågverk under mellan-krigstiden. 1985.

Nationalekonomi och ekonornisk historia.Inställningen hos nationalekonomer tillämnet ekonomisk historia 1929-1947.1985.

International Finns and the Need forHistorital Perspective. 1985.

Economic Policies in Interwar EastEurope: Freedom and Constraints ofAction. 1985.

Kvinnoarbete och könssegregering isvensk industri 1870-1950: Tre upp-,satser. 1985.

Det antika slaveriets nedgång:En ekonomisk teori. 1986.