Dialekternas beskyddare

Förr tvingades man att lära sig prata vårdat i skolan,

men idag vill många istället bevara dialekterna. Sam-

tidigt ryktas det om att de är på väg att försvinna.

Följ med på en resa genom dialektens historia.

Text och foto: Marielle Theander Olsson

— Folk springer omkring å roper på hjälp, va äre som har hänt? — Jaru Stor-Sven, nu ligger din sôn likväl som mi doter på sjöbôtten. Å allt för din högfärds skull. Stor-Sven sitter på en stol med handen för pannan, till synes nära på att börja gråta.

veabiografen i Arvika är mörk och tyst. En gräs-klippare brummar någonstans på av-stånd utan-

för den öppna sidodörren, men ingen tycks höra den. Lysrören i taket sprider ett gul-vitt ljus över scenen där två fäder sörjer sina barn som de tror har drunknat. Allvaret går nästan att ta på när Säll-skapet Wermlänningarne repeterar inför årets premiärfö-reställning. Sedan 1928 har föreningen satt upp

sång- och folklustspelet ”Värmlänningarna”, en värmländsk Romeo och Julia-historia om Erik och Annas kamp för att få gifta sig med varandra. Det som gör sällskapet unikt är att de följer originalma-nuset på värmländska som skrevs 1845. — Vi är så illa tvungna, för det står i våra stadgar att vi måste följa manus som FA Dahlgren skrev. Det är hela syftet med spelet, att bevara dialekten, säger Kenneth Larsson. Han har deltagit i spelet i 17 år varav 10 år i den nuvarande rollen som Stor-Sven, och är kassör i föreningen. Kravet på värm-ländska har lett till att de fått lära vissa deltagare hur de ska prata. — Det är inte så noga med uttalet av varje litet ord men vissa ord är med för att de är roliga och då ska

S

Jan Olof Johansson är

ordförande i Sällskapet

Wermlänningarne

man ju använda dem, säger Kenneth Larsson. — Samtidigt måste vi lära de yngre vad orden be-tyder. De vet inte vad en ”höhässja” är, så man får förklara saker och ting för dem, säger Jan-Olof Jo-hansson, sällskapets ordförande som spelar rollen Ola i Gyllby. Ord som inte längre används i vardagen försvinner med tiden, så det är ganska naturligt att yngre per-soner inte känner till dem idag. Dessutom håller dialekterna i Sverige på att jämnas ut. De senaste femtio åren har dialekterna blivit allt mer lika var-andra och närmar sig standardspråket, den form av språket som i motsats till dialekter är språkmässigt neutral. — Det beror på vad man menar med dialekt, men de riktigt gammaldags dialekterna kommer nog inte att vara kvar. Däremot finns det väldigt tydlig lokal prägel på de flestas språk, säger Margareta Svahn, docent i Nordiska språk och universitetslek-

tor vid nordiska språk i Uppsala. Hon har nyligen skrivit en bok om dialektutjämningen i Västsverige tillsammans med kollegan Jenny Nilsson.

ialektutjämningen beror på att vi idag inte bor kvar i samma socken där vi föddes utan förflyt-

tar oss mer, reser utomlands och kommunicerar med människor från hela världen. I många delar av Sverige har det gått så långt att man inte ens tän-ker på att det finns en tydlig dialekt att bevara. — Men om det i ett visst område finns en gammal-dags dialekt kvar så tror jag att det finns en önskan att bevara den, säger Margareta Svahn. Hon menar att Fredrik Lindström med tv-programmen Värsta språket och Svenska dialektmysterier gjorde många nyfikna på dialekter. Men hon tror också att programmen kom i en tid där vi är intresserade både av det globala och av det lokala.

”När man blev äldre har man med ökat självförtroende tagit tillbaka dialekten”

an det rent av vara så att människor har förstått att dialekterna håller på att jämnas ut och då blir

mer intresserade av att bevara dem? — Ja, det kan nog handla om att man inte vill förlo-ra det ändå. Det lokala i språket fascinerar och det kan ju vara för att det inte är så många som pratar så längre, säger Margareta Svahn. På Sveabiogra-fen tar man några minuters paus mellan två olika scener. Småprat hörs från de mörkröda biografsto-larna. De saknar några personer till bröllopsscenen. Jan-Olof Johansson får täcka upp och spela Löpar-Nisse, en figur som gärna kryddar sina historier lite extra och berättar dem med hög röst och stora armrörelser. — En halv aln bre va han, mella öga. Å när han tale te mä så va de ackurat som om åska hade börja gått. Han stampar foten hårt i scengolvet. — Nej nu ljuger ni, om ni så aldrig har gjort det förr. – Å tig du. Ljuger jä, herr patron? För Sällskapet Wermlänningarne är det viktigt att de gamla orden bevaras. — Det har nog att göra med en slags trygghet, det är lite nostalgi sådär, säger Kenneth Larsson. — Jag är släktforskare i botten så då kan det vara bra att förstå vad gamla ord betyder. Vi förkastar all vår historia om vi glömmer det här, då kan vi lika gärna slänga våra historieböcker också. Är man lite historieintresserad så ska man inte bara komma

ihåg att Karl XII stupade 1718, det är kanske ännu mer intressant att komma ihåg vårt gamla språk, fortsätter han. I sina roller brer de gärna på lite ex-tra med gamla värmländska ord bara för att det är roligt, men både Kenneth Larsson och Jan-Olof Jo-hansson försöker hålla fast vid sin dialekt även i vardagen. — Man tänker inte på varje ord man säger, men det är klart att vi försöker prata värmländska. Det är därifrån vi kommer och det är en del av oss själ-va. Det är som om man skulle gå omkring i kostym och slips hela dagen och inte känna sig hemma rik-tigt, så är det väl om man pratar fel dialekt, säger Kenneth Larsson.

e har förståelse för att samhällets förändringar påverkar språket, men de tycker ändå att det är trå-

kigt om dialekterna skulle försvinna helt. — Tänker vi flera hundra år framåt så har vi fått en helt ny befolkning i Sverige, och då kommer säkert värm-ländskan att bli helt annorlunda. Det ändrar sig hela tiden, det är nog inget vi kan göra något åt, säger Jan-Olof Johansson. — Varje generation pratar på sitt sätt tills man blir borta, nästa generation pratar inte på samma sätt. Det är ingen tragedi med det, men det är synd om ingen till slut förstår varken vad folk skrev eller pra-tade om förr, säger Kenneth Larsson.

D

K

D

åra dialekter har inte alltid setts som något man ska bevara. I folkskolan försökte man

i princip utrota dialekten bland skolbarn. Det stod i skollagen att idealet var att tala som de högsta soci-ala skikten i området där man bodde. För barn som gick i sockenskolor på landsbygden märktes det kanske tydligast när de flyttade in till en större stad för att börja i realskolan eller gymnasiet.

— De blev utskrattade för att de pratade dialekt och fick verkligen lära om, säger Margareta Svahn. — Om man bodde i Göteborg så fick man öva sig i att inte säga ”kôngen”, för det heter ju kungen, ”det heter inte ”durr” det heter dörr”. Så tror jag inte att folk säger till någon annan idag, fortsätter hon.

är Kenneth Larsson växte upp i Mangskog en bit utanför Arvika så reflekterade han inte över

hur han pratade. Men i nionde klass blev han flyttad till en skola där alla utom han själv och en flicka till kom från Arvika. — Det var ingen som var otrevlig men jag fick ett ök-namn. ”Tobyn” kallade de mig för jag var från Tobyn i Mangskog. Då ändrade jag min dialekt lite grann till Arvikadialekt. I skolåldern var det inte så roligt att vara udda. Sen när man blev äldre har man med ökat självförtroende tagit tillbaka dialekten, säger Kenneth Larsson.

Fram tills 80-talet fick man inte prata någon slags dialekt i radio och tv. Idag hörs folk som pratar på olika sätt både i medier och i populärkulturen. Margareta Svahn menar att vår mer accepterande syn på dialekter hänger ihop med samhällsföränd-ringen i stort. — Vi har lagar om att folk ska få prata sitt minori-tetsspråk och det finns en mycket större tolerans för språklig avvikelse idag. De flesta människor känner en slags tillhörighet med platsen man kommer ifrån och det är jätteviktigt att man inte ska behöva förändra sitt språk för att duga eller passa in, säger hon.

är lokalradion och lokal-tv kom förändrades synen på hur man skulle prata i medierna.

— Då var det ganska trevligt att lokal-tv på Gotland hade gotländska journalister som lät lite gotländs-ka. Då bidrar det till att folk tänker ”om de på tv kan prata dialekt så kan vi också prata dialekt”, säger Margareta Svahn. Många fler studerar idag och det har också påverkat hur vi ser på dialekter. — Sedan finns det många människor som pratar något annat språk än svenska i Sverige. Då kan man inte förvänta sig att de ska låta helsvenska i sitt språk, och då kan vi inte heller förvänta oss att de från Norrland eller Skåne ska prata standardspråk. Så jag tror att det handlar om mångfald.

V N

N

Kenneth Larsson har spelat rollen som "Stor-Sven" i folklustspelet

"Värmlänningarna" i 10 års tid.

argareta Svahn tror inte att dialekterna kom-mer försvinna än på ett tag.

— De närmaste femtio åren kommer det nog att stå ganska still, eftersom idealet inte är standards-språk. Dessutom bor många kvar och behöver inte flytta så långt för att studera, det tror jag är klart bevarande. De regionala dialekterna kommer att finnas kvar länge. Vissa fördomar lever fortfarande kvar, trots att dialekter är accepterade idag. Ofta handlar det om stereoty-piska uppfattningar som lärts in och inte så mycket om dialekten i sig. — Det handlar mer om vad den landsdelens män-niskor har för status i allmänhet. Stockholmska tycker de flesta inte om eftersom det förknippas med makt. Sedan beror det på vem du frågar ock-så, säger Margareta Svahn.

lockan närmar sig sex och repetitionen går mot sitt slut. Den allvarliga stämningen har bytts ut

mot leenden.

— Nästa rep blir den sjuttonde maj, med scenklä-derna på. Då ska allt sitta, säger Jan-Olof Johans-son. Sällskapet Wermlänningarne kommer att fort-sätta prata och bevara den gamla värmländskan så gott det går. — Spelet kan nog fortgå tills det blir hundra år, tills 2028. Men en del ord tvingas man byta ut tror jag, säger Kenneth Larsson. Men visst har de stött på en del fördomar om den värmländska dialekten. — Det är väl det här med att de tror att värmlän-ningar är så snälla och glada jämt, säger Kenneth Larsson. Det är ju en nackdel ibland att de tror att man har ett helt lager av historier bara för att man är värmlänning. — Fast det har vi ju, säger Jan-Olof Johansson och skrattar. Trots fördomarna så är det självklart vil-ken dialekt de föredrar. — Ja ä faktiskt litte stolt å va värmlänning, ja vet inte vad ja annars skulle vilje väre, säger Jan-Olof Johansson.

"Ja ä faktiskt"Ja ä faktiskt"Ja ä faktiskt"Ja ä faktiskt lilililitttte stolt å va e stolt å va e stolt å va e stolt å va värmlänning,värmlänning,värmlänning,värmlänning, ja vet inte vadja vet inte vadja vet inte vadja vet inte vad ja annars skulleja annars skulleja annars skulleja annars skulle viljeviljeviljevilje väre"väre"väre"väre"

M

K

Dialekter FAKTA En dialekt är en språkart som talas av invå-narna inom ett avgränsat geografiskt område. Dialektutjämningen tog fart i Sverige från ef-terkrigstiden. Den innebär att dialekterna har gått från att vara utpräglat lokala språkvari-anter till att bli mer lika varandra över större regioner. Språkforskare delar ofta in dialek-terna i sex huvudområden: Sydsvenska mål, Götamål, Sveamål, Gotländska mål, Norr-ländska mål och Östsvenska mål. Källa: Institutet för Språk och Folkminnen.