VIN

TE

RP

RO

MO

TIO

NE

N 2

015

2015DOKTORSPROMOTIONENFREDAG 30 JANUARI

UP

PS

AL

A U

NIV

ER

SIT

ET

ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSISSkrifter rörande Uppsala universitetB. INBJUDNINGAR, 177

Redaktör : Per StrömRedaktion: Carl FrängsmyrLayout: Grafisk serviceVinjetter : Tryggve NevéusOmslagsbild: Eva von Bahr i arbete, troligen på Fysikum i Uppsala, omkring 1910. Fotografiet tillhör Kungliga biblioteket i Stockholm.

ISSN 0566-3091ISBN 978-91-554-9117-8

Sättning: Grafisk service, Uppsala universitetTryckt i Sverige av: Edita Västra Aros, ett klimatneutralt företag, Västerås, 2015

Promotionsfesten i Uppsala den 30 januari 2015

Innehåll

Ur ”Spridda minnen från ett långt liv”, av Eva von Bahr-Bergius Med inledning av Carl Frängsmyr och efterskrift av Hedvig Hedqvist 7

Program 75

Processionsordning 76

Promotionsarrangemang 77

Rektors hälsningsord 79

Universitetets och fakulteternas inbjudan 83

Promotorernas presentationer 85Teologiska fakulteten, av Göran Eidevall 85Juridiska fakulteten, av Jan Darpö 89Medicinska fakulteten, av Olle Nilsson 91Farmaceutiska fakulteten, av Lars Bohlin 95Historisk-filosofiska fakulteten, av Anna Williams 97Språkvetenskapliga fakulteten, av Joakim Nivre 99Samhällsvetenskapliga fakulteten, av Gustaf Gredebäck 103Utbildningsvetenskapliga fakulteten, av Per Hansson 105Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten, av Nils Mårtensson 107

Kortfattat promotionslexikon 111

Promotionsföreläsningar från och med 1935 113

Promotionsdiplomen 118

Promovendi 30 januari 2015 123Teologiska fakulteten 125Juridiska fakulteten 126Medicinska fakulteten 127Farmaceutiska fakulteten 131Historisk-filosofiska fakulteten 132Språkvetenskapliga fakulteten 133Samhällsvetenskapliga fakulteten 134Utbildningsvetenskapliga fakulteten 136Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten 137

Pristagare 30 januari 2015 141

Tidigare mottagare av aktuella priser och medaljer 147

Plan över Uppsala universitets aula 157

7

Ur ”Spridda minnen från ett långt liv”

Av Eva von Bahr-Bergius

Inledning

Av Carl Frängsmyr

I januari 1915, för precis hundra år sedan, lämnade fysikern Eva von Bahr sin docentur vid Uppsala universitet för att i stället verka som folkhögskollärare vid Brunnsvik. Hon tillhörde de kvinnliga pionjärerna vid universitetet. ”För Uppsalastudentskorna vid seklets början var hon en idol, som vi alla såg upp till”, har exempelvis hennes kollega Anna Beckman skrivit i en tillbakablick.

Eva von Bahr föddes 1874 som yngsta barn till häradshövdingen Carl von Bahr och hans hustru Elisabeth, född Boström. Statsministern Erik Gustaf Boström var således morbror till Eva von Bahr och filantropen Ebba Boström, grundare av Samariterhemmet, var hennes moster. Filosofen Christopher Jacob Boström var hennes morfars bror. Hennes äldre bror Johan von Bahr var akademieombudsman 1891–95 och därefter akademiesekreterare under tjugo år. Han var därtill aktiv såväl i riksdagen som i lokalpolitiken. På hans initiativ anlades exempelvis i östra Uppsala 1910 den så kallade von Bah-rska häcken, det vill säga en barrskogsplantering avsedd att skydda staden för vinterstormar.

Eva von Bahr växte upp i ett högborgerligt Uppsalahem med nära förbindel-ser med akademiska kretsar. Bland lekkamraterna under barndomen märktes exempelvis Marika Stiernstedt och Carl Rupert och Helena Nybloms barn. Under 1890-talet verkade Eva von Bahr som lärare vid Fackskolan för huslig ekonomi, bland vars grundare modern Elisabeth Boström fanns. En tid inträd-de Eva von Bahr som vikarie för skolans föreståndarinna Ida Norrby, innan

8

hon tillbringade ett år vid Askovs folkhögskola. Trots att kvinnor i princip var utestängda från akademiska tjänster valde Eva von Bahr att avlägga student-examen och påbörja universitetsstudier i Uppsala. Arvet från fadern, som dog 1900, hade gjort henne ekonomiskt oberoende. Hon behövde således inte göra karriär för att försörja sig.

År 1909 blev Eva von Bahr den andra kvinnliga docenten vid universitetet efter juristen Elsa Elschelsson, och hon kom under de följande fem åren att vara knuten till fysiska institutionen. Hennes i december 1908 framlagda av-handling Ueber die Einwirkung des Druckes auf die Absorption ultraroter Strah-len durch Gase blev väl emottagen. Under det följande dryga året tillhörde hon Knut Ångströms närmaste medarbetare. Förhållandet mellan Ångström och Bahr var mycket gott och de delade samma vetenskapliga intressen. Ång-ströms bortgång i mars 1910 förändrade emellertid situationen. Eva von Bahr förbigicks när laboraturen i fysik tillsattes 1911, bland annat till följd av att grund lagen ännu utestängde kvinnor från akademiska befattningar. Gustaf Granqvist, som hade efterträtt Knut Ångström som professor, var ingen till-skyndare av kvinnors rätt till akademiska befattningar och hans misogyna hållning avhånades i spexform inom Kvinnliga studentföreningen. Till Gran-qvist och laboratorn John Koch stod Eva von Bahr inte i något hjärtligare för-hållande, varför fysiska institutionen efter Ångströms bortgång inte längre framstod som någon särskilt stimulerande miljö för henne. En stark kollegial gemenskap upplevde hon däremot med Carl Wilhelm Oseen, vilken 1909 hade tillträtt professuren i mekanik och matematisk fysik. Oseen, som led av tuberkulos, vistades från 1912 på sanatorium i Småland, men kontakterna fortsatte brevledes.

Av stor betydelse för Eva von Bahrs vetenskapliga intresse blev hennes vis-telse vid Berlinuniversitetet under 1913. Kring Heinrich Rubens, som förestod institutionen för fysik, samlades världsledande fysiker som Albert Einstein, Max Planck, Max von Laue, Walther Nernst, James Franck, Gustav Hertz och Lise Meitner. Med flera av dem knöt von Bahr nära kontakter, och hennes kol-legiala och vänskapliga band till Lise Meitner bestod under flera decennier.

Alltsedan Eva von Bahr i slutet av 1800-talet hade studerat vid Askovs folk-högskola i Danmark hade hon närt en förhoppning om att själv bli folkhög-

9

Eva von Bahr disputerade i fysik i december 1908 och blev Sveriges och Uppsalas andra kvinnliga docent. Fotografi av Olof Östling, privat ägo.

10

skollärare. Redan efter avlagd licentiatexamen 1907 hade hon förhört sig om möjligheten att få anställning vid Brunnsviks folkhögskola. Den gången förelåg inget behov av ytterligare lärarkrafter men efter återkomsten till Sverige 1914 rekryterades hon till Brunnsvik av skolans rektor Torsten Fogelqvist. I januari året därpå begärde hon avsked från docenturen och lämnade Uppsala.

Brunnsvik, där Eva von Bahr undervisade i matematik, fysik och kemi, er-bjöd under 1910-talet en stimulerande intellektuell miljö, där bland andra ingick Karl Erik Forsslund, Dan Andersson och Ragnar Jändel. I kulturhisto-ria undervisade Niklas Bergius, som under 1890-talet hade varit studiekam-rat med Forsslund vid Uppsala universitet. Med Bergius, som vid sekelskiftet hade konverterat till katolicismen, ingick Eva von Bahr äktenskap 1917. Hon hade redan 1915 låtit uppföra en nationalromantisk villa, kallad ”Bahrbacka”, intill folkhögskolan, där hon bosatte sig och där den blivande maken flytta-de in. Några år därefter övergick även Eva von Bahr till katolicismen, vilket väckte förvåning på sina håll. Hon skildrade sin konversion i Min väg tillba-ka till kristendomen (1933) och i Efterskrift till Min väg tillbaka till kristendo-men (1934). Redan i slutet av 1920-talet hade paret Bergius lämnat Brunns-vik, till vilken ”Bahrbacka” donerades. Paret slog sig i stället ned i Kungälv, där de lät uppföra en ny ståtlig villa. Även om Bahr-Bergius hade lämnat den aktiva forskningen bakom sig fortsatte hon att följa fysikens utveckling, inte minst genom sin nära vänskap med Lise Meitner. För Meitner blev vänskapen räddningen efter Österrikes införlivande i Nazityskland 1938. Hon undkom nazisterna i sista stund och hade troligen blivit arresterad nästa dag. Sverige var, tack vare Eva von Bahr och kretsen kring henne, det enda land som vid den här tidpunkten tog emot Meitner. Senare fick hon också en inbjudan till England och Cambridge.

Julen 1938 reste Lise Meitner och hennes systerson och kollega Otto Robert Frisch till Kungälv för att fira jul hos paret Bergius. Under en promenad efter julfrukosten slog Meitner sig ned på en trädstam och formulerade hur atom-klyving (fission) gick till och vilken energi som därvid frigörs. Upptäckten blev av avgörande betydelse, bland annat för utvecklandet av atombomben, men något Nobelpris tilldelades Meitner aldrig, trots att hon blev nominerad vid femton tillfällen, första gången 1924 tillsammans med Otto Hahn för upp-

11

täckten av grundämnet proaktinium. För kärnklyvningen tilldelades emeller- tid Otto Hahn ensam 1944 års Nobelpris. Beslutet var – och har förblivit – kontroversiellt och innebar de facto att Lise Meitners (och Fritz Strassmanns) insatser förbigicks.

Efter makens bortgång 1947 återvände Eva von Bahr-Bergius till Uppsala, där hon bosatte sig i en lägenhet på Kyrkogårdsgatan. Hon avled senvintern 1962. Under den senare Uppsalatiden författade hon självbiografin ”Spridda minnen från ett långt liv”, vars första del här utges för första gången. Urvalet har begränsats till Bahr-Bergius’ första Uppsalatid, det vill säga uppväxt- och studietiden fram till 1915, då hon lämnade universitetet för Brunnsvik. Skild-ringen lämnar intressanta inblickar i det sena 1800-talets Uppsala, där Eva von Bahr växte upp i Prinshuset vid Bäverns gränd. Hon skildrar sällskaps- och umgängesliv, till exempel de kontroversiella danslekarna hos Frithiof och Ann Margret Holmgren. Vidare berör hon sin tid vid Fackskolan och studier-na vid Askov. Skildringen av studiegången under 1900-talets första decenni-um rymmer viktiga inblickar i villkoren för dåtidens kvinnliga studenter. Eva von Bahr var en tid ordförande för Kvinnliga studentföreningen men hon var samtidigt en till synes något motvillig ledare för emancipationssträvandena. Detta framgår inte minst av hennes inte helt okomplicerade förhållande till Elsa Eschelsson, vars öde likafullt berörde henne djupt. Den politiskt uppja-gade situationen i Uppsala 1914 tecknas på ett livfullt sätt. Sist men inte minst skriver Eva von Bahr åtskilligt om sina vetenskapliga arbeten under Knut Ång-ström i Uppsala och i Berlin tillsammans med bland andra Heinrich Rubens och Lise Meitner.

Denna utgåva av ”Spridda minnen från ett långt liv” har försetts med en efter-skrift av designskribenten, publicisten och formgivaren Hedvig Hedqvist, dot-terdotter till Eva von Bahr-Bergius’ äldre syster med samma förnamn. Hedvig Hedqvist utgav 2012 den uppmärksammade dubbelbiografin Kärlek och kärn -fysik, där hon utifrån privat brevmaterial skildrar förhållandet mellan Eva von Bahr-Bergius och Lise Meitner. Efterskriften fördjupar bilden av såväl Eva von Bahrs här återgivna skildring som hennes senare kontakter med Lise Meitner och andra världsledande fysiker. Redaktionen vill uttrycka sitt tack till Hedvig Hedqvist för hennes bidrag och bistånd vid redigeringen.

12

***

Vid redigeringen av Eva von Bahr-Bergius’ ”Spridda minnen från ett långt liv” har uppenbara korrekturfel och inadvertenser i manuskriptet korrigerats. Stavningen av vissa person- och ortnamn har justerats och förkortningar har skrivits ut. Bahr-Bergius har försett sitt maskinskrivna manuskript med hand-skrivna tillägg och marginalanteckningar, vilka i vissa fall har varit svåra att tyda. Tilläggen har införts i texten så långt det har varit möjligt. En kopia av originalet förvaras i Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv i Stockholm.

13

Ur ”Spridda minnen från ett långt liv”

Eva von Bahr-Bergius

När jag läst andras memoarer har jag alltid häpnat över författarnas goda min-ne. Hur kunna de skildra händelser och människor från långt förflutna tider så levande? Är deras minne så utomordentligt, har de anteckningar att tillgå eller är det en livlig fantasi som hjälper dem att fylla i luckorna utan att skar-varna märks?

När jag själv ser tillbaka på mitt liv, förefaller det mig som ett dimmigt land-skap. För det mesta är dimman så tät att inga konturer skönjas, men här och där lättar det litet, på en och annan punkt bryter solen igenom och det bör-jar skymta figurer och bilder, som när jag skärper ögat kunna foga ihop sig till något helt.

Det är en rolig lek i ensamheten att på det viset försöka leta fram ett och an-nat ur det förflutna. Oftast blir det rena bagateller, som inte kunna ha minsta intresse för någon annan än mig själv. Och ändå har jag tänkt försöka skriva ner dessa minnen, ty genom den koncentration som fordras härtill kan kanske mera lockas fram.

Min födelse på Mälby kan jag ju inte minnas. Föräldrarna bodde nära min mors barndomshem Östanå om somrarna. Det var den 16 september. Snart efter skedde inflyttningen till Stockholm, där jag är född enligt prästbetyget. Jag har inte mycket tidiga minnen. Det är förresten svårt att veta, vad som är minnen från de tidigaste barndomsåren och vad man hört berättas därom.

Från de fem första åren av mitt liv har jag endast några oväsentliga minnen av obehag. Jag tycker mig minnas att vi gick till sjön för att bada över en hage, där det var gott om huggormar. De voro farliga och måste om möjligt dödas så dessa promenader voro spännande. Från Stockholm minns jag att jag ibland var hos flickorna Åkerhielm, Marianne och Lisen med den lilla brodern Evert. Vid dessa besök fingo vi maisenavälling till frukost. Den var så tjock att ske-den nästan kunde stå i den och den var otäckt svår att få ner. I hela mitt liv har jag sedan haft stor respekt för maisena och undvikit den om möjligt. Ett an-nat minne var en stor förödmjukelse. Min två år äldre syster och jag hade lekt

14

i barnkammaren och när mamma kom in med en främmande tant blev hon förfärad över hur där såg ut. Vi måste genast städa och vi skulle kappas om vem som först fick undan sina leksaker. Jag minns ej att det utlystes något pris. Vi skulle tävla för äran. Jag tog allt som var mitt och kastade in det i en garderob, varefter jag stolt rapporterade att jag redan var färdig. Mamma skulle inspek-tera och vare sig att hon själv fattade misstankar eller Hedvig skvallrade, men garderobsdörren slogs upp och jag stod där med skammen.

Hösten 1879 flyttade familjen till Uppsala. Jag var då fem år. Jag minns ingen ting av resan, men jag minns att vi i skymningen kommo fram till grin-den i Slottsgränd och kommo in på den stora gården med den stora poppeln

Eva von Bahrs föräldrar Elisabeth, född Boström, och Carl von Bahr fotograferade 1863. I moderns knä sitter äldste sonen Johan von Bahr, sedermera akademiesekreterare vid Uppsala universitet och borgmästare i Uppsala. Elisabethsjukhuset (Elisabethhemmet) i Luthagen är uppkallat efter Elisabeth von Bahr. Fotograf: A.W. Eurenius & P.L. Quist, privat ägo.

15

i mitten av en grön plantering och det långa huset, där vi skulle bo på nedre botten. Det var Trädgårdsgatan 16.

Det fanns två ingångar på huset. Den närmast Slottsgränd var för domsagan ty i den ändan hade pappa sitt kansli där notarierna satt, och sitt arbetsrum. Den bortre ingången förde in i tamburen med en lång mörk gång till köket längst bort. Från tamburen kom man in i den stora salen som gick tvärs över huset med fönster både åt gården och gatan. Från salen kom man genom det långa förmaket in i ett stort vardagsrum, där man samlades om kvällarna. Det kunde då hända, att mamma ville ha en hälsning till köket. Hon kunde inte skicka Hedvig, ty hon var mörkrädd. Så fick jag gå ty jag som alltid strävade att vara lika duktig som en pojke, kunde naturligtvis inte vidgå någon mörkräds-la. Men otäckt var det. Jag minns, hur kusligt det mörka förmaket var och sa-len var inte stort bättre där den upplystes av en liten flämtande gasoljelampa i takkronan som kastade underliga skuggor runt omkring. Värst var dock den kolmörka tamburen med korridoren, där man måste treva sig fram, tills man äntligen såg en ljusspringa i köksdörren och lyckades få upp den. Jag minns att jag använde Couémetoden, fast den då ännu inte var uppfunnen, för att stärka mitt mod. Jag tycker mig kunna höra ännu, hur jag gick och mumlade: ”Jag är inte rädd, jag är inte rädd, jag är inte rädd …”

I vardagsrummet fanns en utgång till kanslifarstun och framför den dörren hängde gardiner av gjuteväv med bårder av rött och blått bomullsgarn och re-pade fransar. De blevo anledningen till en hemsk händelse. Min syster Hedvig och jag voro ensamma i rummet. Föräldrarna voro borta på middag och jung-frurna långt bort i köket. Av någon anledning ville vi ha rätt på något som vi trodde fanns i en skrubb ute i farstun. Vi tände därför ett stearinljus för att gå ut och söka. Men ljuslågan kom för nära gardinfransarna och hela gardinen an-tändes. Hedvig glömde sin mörkrädsla och rusade i väg till köket för att hämta hjälp. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, men störtade fram till gardinen och började skaka den av alla krafter. Egentligen tycker man elden borde fått ny fart av luftdraget, men i stället slocknade den. Där fanns kanske en skydds-ängel till hands. När Hedvig kom med hjälpen var faran över. Jag tyckte nog då att jag varit ganska duktig, men jag kan inte minnas att någon annan tänkte på det. De voro nog för upptagna av att oja sig över hur det kunde ha gått.

16

Av mina äldre syskon minns jag egentligen märkvärdigt litet från denna tid. Min äldsta bror Johan född 1 augus-ti 1860 var redan student. Min yngre, Erik, född 24 juli 1866, skolpojke som väl föraktade småflickor. Dock minns jag att jag ibland hedrades med att få läsa nojan till hans latinläxor. Och ett par gånger nedlät han sig till att låta mig vara med då han lekte med tennsolda-ter. Men dem växte han ju snart ifrån. Så var det Ebba född 1868 som var sex år äldre än jag, men hon var ofta borta hos sin goda vän Ellen Nyblom. Hon dog redan 1882. Min äldsta syster minns jag förstås bäst. Hon lärde oss läsa och var som en andra mor för oss.

Ibland hade de stora syskonen bjud-ning ja, till och med bal. En sådan bjud-ning minns jag särskilt. Det skulle vara teater. Vad stycket hette minns jag inte alls, men slutet kunde jag inte glömma. De båda älskande hade fått varandra, då boven rusar in och sticker ihjäl den lyckliga älskaren. Boven flyr, den skö-na flickan kastar sig förtvivlad ned över den döde. Då uppenbarar sig en ängel i höjden och säger: ”Jag ger dig liv på

nytt.” Den döde reser sig. Omfamning. – Ja, det är nog ängeln jag minns bäst. Ty ängeln, det var jag. Men det var en spännande förhistoria. Till ängel hade nämligen den söta Holger Nyblom blivit utsedd. Han var jämnårig med mig och jag tyckte, att när bjudningen var hos oss, borde jag varit den närmste till rollen. Jag var ganska avundsjuk. Men så hände det otroliga. När Holger var

Eva von Bahr med sin två år äldre syster Hedvig 1880. Fotograf: Henri Osti, Uppsala universitetsbibliotek 18919.

17

färdigklädd i vitt tyll och vingar och skulle hissas upp till en liten hängmatta mellan två granar, blev han rädd, började gråta och vägrade absolut att vara med. Vad var att göra? I största hast blev det omklädning och innan jag hunnit riktigt fatta vad som hänt fann jag mig iklädd tyll och vingar sittande i häng-mattan. Vilken triumf – och det över en pojke. Jag var mycket lycklig.

De första kamrater vi hade utom hemmet voro Mathilda Hammarsten och Marika Stiernstedt. Mathilda var jämnårig med Hedvig och enda barn till pro-fessor Hammarsten. Vi voro ofta bjudna till henne, men jag senterade inte alls dessa bjudningar. Mathilda och Hedvig ville alltid leka med dockor och det intresserade mig inte det minsta. De två började lära sig läsa för syster Ellen. Jag var ju så mycket yngre att jag inte skulle vara med, men naturligtvis börja-de jag genast lära mig på egen hand och sedan med Hedvigs hjälp. Vid fem års ålder tror jag att jag läste ganska bra och jag läste allt jag kunde få tag i. Jag har ännu i min ägo en bilderbok som jag fick julen 1880 och som vållade stor be-svikelse. Jag hade nämligen önskat mig ”tjocka böcker utan planscher” och så fick jag detta tunna häfte: ”Den ljuslockiga flickan och hennes vän” med nästan bara bilder. Det var nästan för grymt. Jag har den ännu kvar.

Sommaren 1881 voro mamma och jag på Nysund hos faster Lotten. Om flera av familjens medlemmar voro där kan jag inte minnas. Men vad jag minns är att det då hände något som för mig fick långvariga följder. En dag hade jag lyckats komma ner till sjöstranden alldeles ensam. Och det stod inte länge på förrän jag också lyckades ramla ner i vattnet. Sjöbotten sluttade rätt brant och jag tycker mig minnas, att jag sakta rullade ner mot djupet. Men det insåg jag var galet och med all kraft stretade jag åt motsatt håll och lyckades verkligen ta mig upp på det torra. Naturligtvis skrek jag av full hals och snart såg jag barn-jungfrun komma rusande för att ta hand om mig.

Emellertid måtte doppet varit ganska grundligt, ty jag blev liggande sjuk länge efteråt. Mina lungor blevo angripna. Följande vinter blev bedrövlig. Jag fick vatten i lungsäcken och var så pass dålig att mamma, efter vad hon sedan berättade, inte hade mycket hopp om mitt tillfrisknande. Det var då hon tog mig till fotografen – eller kanske fick honom hem – för att få en sista bild av mig. Jag sitter där i nattrock och ser ganska ynklig ut. Emellertid blev jag bätt-re och för att få ombyte av luft sändes jag till faster Lotten i Stockholm. Där

18

fann jag före mig en kusin Lotten, senare gift med Sven Scholander, som hade samma åkomma. Och jag minns att vi lågo mitt emot varandra vid var sin vägg och roade oss med att lägga sympatipatens. Lotten fick dock snart fara hem till Hjortsberga och jag låg länge ensam. Jag kan dock inte minnas att det var nå-got lidande för mig att ligga. Jag hade inget ont och jag fick läsa, läsa, läsa. För-resten fanns det också gott om snälla tanter som tyckte det var förfärligt synd om mig och därför kommo med presenter. Jag minns härliga makronbröd med röd glasyr och – det var väl antagligen vid påsktiden – små fågelbon av spun-net socker med marsipanägg. Och så fick jag böcker, bland annat en som jag ännu har kvar, som hette ”Vid sju års ålder”. Det passade ju så utmärkt, men den var inte värst rolig.

Det var den våren syster Ebba dog efter en kort sjukdom. Man trodde att hon några år tidigare fått någon hjärnskada, då en pojke träffat henne i huvu-det med en sten. Jag var då ännu hemma, men minns inte något om död och begravning, ty jag skickades bort till tant Cornelius de dagarna.

Det var också den våren som ”Stugan” blev färdig. Den låg på en kulle helt nära Nysund halvt omfluten av vatten. Den skulle byggas billigt, endast för sommarbruk. I stället för en riktig grund hade den stora huggna stenar som lågo på långt avstånd från varandra. Man kunde alltså krypa under hela bygg-ningen, vilket ju för oss barn var mycket spännande. Mamma brukade berätta, att pappa hade ansett en spis i köket överflödig, då man på sommaren mycket väl kunde leva på kallmat. Mamma höll dock på att det måste finnas en spis och hon fick en mycket liten. Hur den kunde räcka till för det stora hushållet är ofattligt. Ty Stugan var rymlig och förutom familjen var där ständigt gäs-ter. Det var ett ut och in hela sommaren med kusiner och vänner. Och ofta långtidsgäster.

Den första sommaren 1882 förmodar jag att syster Ellen hjälpte pappa att göra i ordning det nya hemmet, ty jag minns att mamma och jag – kanske också Hedvig – först voro på Gammeludden, där Åkerhielms bodde. Jag var då ännu så klen efter sjukdomen, att jag kördes ikring i en liten vagn. Men senare sam-lades vi nog alla på Stugan. Där hade jag sedan mitt sommarhem i över trettio år. Minnena från de olika åren blandas med varandra. Här vill jag blott tala om några barndomsminnen.

19

Elisabeth von Bahr fotograferad 1885 med barnen Johan, Eva (sittande), Hedvig och Erik. Fotograf: Henri Osti, Uppsala universitetsbibliotek 11166.

20

Vi brukade inte flytta ut till Stugan förrän fram emot midsommar, ty pappa blev inte ledig från sin domsaga förr. När man då kom ut på landet påminde man väl mest om lössläppta fölungar. En gång minns jag särskilt, då Hedvig och jag rusade direkt bort till stallet för att hälsa på Carlsson och hästarna, som kommit förut. Där fanns en kanal, som grävts in till stallet för att under-lätta hästarnas vattning. I denna kanal funno vi en balja ligga med botten upp. Hedvig skulle genast ut på den och jag skulle hålla henne i hand, så hon kun-de stå riktigt säkert. Till vår häpnad sjönk emellertid baljan och Hedvig med. Det var ej djupt, ingen livsfara, men duktigt våta och smutsiga blevo vi båda och det var två mycket snopna ungar som traskade hem efter den första halv-timmens lantvistelse.

Den där kanalen var grävd från ett kärr, som låg mellan Stugan och stallet. Det var ett ganska stort kärr med delvis öppet vatten, där det fanns vackra näckrosor, både vita och gula. Och lockande ”cigarrer” fanns det också. För min jämnåriga kusin Nils och mig var det ett omtyckt nöje att fara ut med ekan i sjön, ro under bron, som var så låg att man måste luta sig djupt ner i bå-ten för att inte stöta huvudet och sedan staka sig fram genom en kanal från sjön in i kärret. Det var en äventyrlig färd. Ofta satt man på grund och det kunde ta lång tid att komma loss. Och när det äntligen lyckades, hände det inte så sällan att båten gled undan, men åran satt fast i dyn, så den som staka-de hamnade mellan båten och åran. Samma risk uppstod lätt, när man skulle sträcka sig efter näckrosor eller cigarrer. Det var nog inte så få gånger som vi kom hem genomblöta.

Sedan hade vi också en liten kanot, som gav anledning till ofrivilliga bad.Nils var en av de åtta Hjortsberga-kusinerna. Hjortsberga låg en dryg fjär-

dingsväg ifrån Stugan. Man hade inga cyklar på den tiden så avståndet var rätt avsevärt. Men ville det sig väl, kunde man få Carlsson att köra med vur-sten, som man kunde sitta åtta stycken på. Det var en sådan där vurst med en madrass och ett läderklätt rep i mitten. Man satt fyra på var sida med ryggar-na mot varandra och den som satt främst på höger sida körde. Var bröderna hemma, fick ju de vara kuskar. Längre fram var nog jag den vanligaste kusken.

Hur som helst så var umgänget med kusinerna livligt. Ja, vi räknade oss näs-tan som halvsyskon. Våra fäder voro bröder och våra mödrar systrar. Och så

21

hade kusinernas mor dött då de ännu voro små och min mor blev dem därför särskilt kär.

De roligaste minnena jag har från barnåren på Stugan voro de långa utfär-derna. Det var till exempel båtfärderna till Grottorna. De första åren fingo vi, de yngsta, till vår stora sorg ej följa med. Det fanns inte plats för alla i bå-tarna. Desto större blev spänningen första gången. Man tog matsäck med för hela dagen och så rodde man genom det långa sundet ut på Nådhammarsfjär-den ända bort till det ställe, där sjön kröktes i nästan rät vinkel och ännu ett stycke till, då det höga triangelformade stenblocket som sköt ut i vattnet blev synligt. Framför detta block låg ett annat väldigt block horisontalt och bilda-de en utmärkt brygga att landa vid. Och bakom det trekantiga blocket hade man den första grottan, där båten nästan helt kunde ros in. Klättrade man se-dan uppför branten hittade man stora grottor den ena efter den andra. Det var inte urholkade grottor utan stora väldiga stenblock som sprängts loss från det branta berget och lågo kastade på varandra, så de bildade stora rum väl täckta och som man ibland inte kunde komma in i annat än krypande genom ett litet hål. Högst upp på berget hade man en härlig utsikt och åt landsidan, där berget inte var så brant fann man gamla stenmurar, en gammal ”borg”, som byggts upp som skydd för fientliga anfall på den tiden då Långsjön ännu var en havsvik.

Fortsatte man rodden ännu ett långt stycke ända till sjöns slut hade man därifrån endast en fjärdingsväg att gå till Tullgarn och det var också en lockan-de utfärd, som brukade företas åtminstone en gång var sommar. Ibland kunde man få komma in i slottet, men ändå roligare var det om några av de kungliga voro hemma och man kanske kunde få se en skymt av småprinsarna Gustaf Adolf och Wilhelm i parken.

Någon gång gjordes Tullgarnsutflykten på vursten. Man kunde som förut nämnts sitta många på den, fast man måste då hoppa av och gå i alla backar för att det inte skulle bli för mycket för hästen.

Med vursten gjordes också utfärder till Trosa, Hörningsholm och Mariefred.Ett av de allra roligaste minnena från barndomens Stugan var föräldrarnas

silverbröllop 1884. Då var både Nysund och Stugan fyllda av gamla vänner och släktingar. Dagen firades med att ett bröllopståg, dalmasen (Lotten) med sin unga brud (Ellen Nyblom) och hela bröllopsföljet (vi alla kusiner) kom för

22

att uppvakta det gamla brudparet. Bror Johan hade skrivit långa verser, som sjöngos och som skildrade deras levnadslopp och sedan steg den ena efter den andra fram med lantliga gåvor och alla hade en liten vers att läsa upp. Mamma talade ofta om denna dag som den roligaste i hennes liv.

Till vår stora sorg fingo vi inte länge behålla våra kusiner på Hjortsberga. Min farbror sålde stället och flyttade till Stockholm. Jag minns inte vilket år det kunde vara, men säkert var det före 1889. Det året konfirmerades nämligen min syster Hedvig och jag tillsammans med kusinerna Märta och Nils och ett par andra. Under den tid undervisningen pågick bodde Märta hos oss ute på Nysund. Vi gick och läste för kyrkoherde Torsander och skulle ett par gånger i veckan fara till prästgården som låg vid kyrkan ett stycke bortom Hjortsberga. Vanligen for man med vursten, men det hände också att man fick gå ena vä-gen. Jag minns en gång när vursten skulle ha plats för jordgubbar som mamma skulle sylta. Vi voro båda högst förgrymmade över denna anordning, men då vi gått en stund och voro så blöta att vi inte hade en torr tråd på kroppen tyckte vi det var ett lustigt äventyr. Jag var ännu bara fjorton år och tog nog inte läs-ningen så värst allvarligt. Det var roligt att ha kusin Nils som ständig lekkam-rat och katekesläxorna voro inte värst betungande. Några religiösa tvivel hade jag då ännu inte haft utan tog det hela som en självklar sak som skulle göras.

Det var kanske lyckligt att det skedde så tidigt. Året därpå gingo några andra och läste för samma kyrkoherde. Mamma tyckte då att vi en gång borde resa och höra på en undervisningstimme för att påminna oss vår egen konfirma-tion. Vi kommo just då man talade om nådens ordning och jag satt och häpnade över vad jag hörde. Var det verkligen möjligt att jag för ett år sedan hade suttit och lärt mig detta utan att reagera. Nu tycktes det mig så alldeles meningslöst alltsammans. Under vintern hade jag grubblat en hel del över troslärorna och tyckte mig ha funnit att det alls inte hängde ihop, att mycket var orimligt. Det var inte fråga om någon kamp eller inre strid. Jag kände intet behov av religi-on och om troslärorna voro orimliga så kunde jag naturligtvis inte tro på dem.

Men nu återgår jag till Uppsala och söker efter minnen där. Min första un-dervisning fick jag som redan nämnts av syster Ellen. En kortare tid hade jag Marika Stiernstedt som läskamrat och vi voro mycket goda vänner, fast jag förmodar att min fantasi inte gick upp mot hennes. Som militärdotter var hon

23

mycket patriotisk och svensk historia var hennes hu-vudintresse på den tiden alltifrån vikingarna till stor-hetstiden. Säkert var det hon som kom upp med idén att vi skulle ingå fosterbrödralag. Det gick så till att vi med vårt eget blod på var sin lilla papperslapp skrev or-den: ”Jag är du, du är jag” och sedan gav varandra dessa. Jag lade in Marikas i en liten medaljong.

Det måste ha varit 1886 som Marika skickades till ett kloster i Frankrike och jag började flickskolan. Hedvig började i klass sex, jag i klass fem. Man ansåg visserli-gen att jag var för ung för denna klass, men tyckte jag dock kunde försöka och senare sitta över en klass, om det behövdes. Men det blev aldrig sedan tal om den sa-ken. Jag höll mig i allmänhet bland de främsta, fast jag inte hade någon äregirighet att komma först. Över hu-vud taget arbetade jag mycket litet i skolan. Jag minns, att vi ibland skulle ge en uppgift om den tid vi använde på våra läxor och att det alltid var ett stort problem, hur mycket man skulle skarva. Sedan jag blev äldre för- vånade jag mig över, hur liten känsla vi hade för ärlighet i sådana saker. Och det var inte bättre vid skrivningarna, särskilt i hemskrivningarna. Det var regel att vi tre, som bodde nära varandra dagen innan en sådan skulle lämnas kommo tillsammans och gingo igenom dem, varvid säkert många fel rättades. ”Vi”, det var jag och ett par kamrater som bodde nära. Signe Dillner, senare Signe Pal-maer, en av de åtta vackra systrarna, som den tiden oroade studenternas hjär-tan, och Hildur Månsson. Jag kan inte säga, att jag var särskilt fäst varken vid skolan eller kamraterna. Varken lärarna eller lärarinnorna hade förmåga att sporra min iver att lära. Aldrig några eggande hemuppgifter. Läxorna lärde jag hastigt, men glömde dessvärre snart också vad jag lärt. Historieundervisning-en för docent Nyström var tråkig, språklektionerna likaså. Det enda roliga var matematik och fysik, där vi hade en utmärkt lärare, adjunkt Bohlin. Han var ung och ståtlig och många i klassen svärmade för honom, men sådant låg inte för mig. Jag njöt av hans lektioner, men kunde inte undgå att märka, att han

Marika Stiernstedt som ung. Fotograf: Henri Osti, Uppsala universitetsbibliotek 10487.

24

själv ej var mycket intresserad av dem. Ofta hade han säkert varit borta och dansat halva natten, man kunde märka det på gäspningar – ty han var en om-tyckt balkavaljer. Jag minns, hur glad han var, då vi en enda gång fick en geo-metrisk hemuppgift att fundera på som inte stod i boken. Jag kan inte min-nas, att vi eljest varken av honom eller någon annan uppmanades att läsa något utöver läxböckerna.

Naturligtvis läste jag mycket hemma, men det blev mest underhållningslek-tyr utan ordning eller metod. Så fanns det ju också mycket annat att företa sig. Jag och min syster hade många kamrater, både flickor och pojkar. Ovanpå oss, Trädgårdsgatan 16, bodde familjen Nyblom. De yngsta pojkarna där, Lennart

Eva von Bahr som sextonåring 1890. Fotograf: Henri Osti, Uppsala universitetsbibliotek 18915.

25

och Holger, voro jämnåriga med oss och när både deras och våra vänner sam-lades på gården, blev det en hel hop. Och det var en härlig gård att leka på. Egentligen var det två gårdar, ty det var en vid öppning till ”Olympens” gård, som hade utgång till Västra Ågatan. Från vår gård fanns en utgång mot Slotts-gränd och två mot Trädgårdsgatan, den ena från bakgården. När man så tän-ker på att det fanns fyra boningshus med farstugor och trappor och dessutom diverse bodar och kryp in, så kan man förstå att det var ett paradis för barn och en storartad plats för ”rövare och fasttagare”. Där samlades vi mest varje eftermiddag och hade gränslöst roligt. Det var flickorna Reuterskiöld, ”Jätten” och Eva, och flickorna Lindberg, Leila, Iva och Ada, och gossarna Reuterskiöld, Hagströmer med flera, bortåt femton stycken eller fler. Hur länge fröjden va-rade minns jag inte, men till sist sammangaddade sig gårdens hyresgäster och begärde att allt spring i trappor och farstugor skulle förbjudas. Ganska rimligt tycker jag nu, men då fann jag det mycket hårt.

Och ändå hade redan den bästa lektiden gått förbi. Erotiken hade börjat vakna. Det bildades olika par som helst höllo sig för sig själva och det förstör-de ju alltihop. Jag hade ingen läggning för sådant, jag ville gärna ha pojkar till kamrater men inte mer. Med Gösta Hagströmer hade jag alltid varit god vän, men när han en gång då vi gömt oss i en mörk skrubb, försökte kyssa mig, tog vänskapen slut. Sedan vi blivit utdrivna ur vårt paradis, flyttade leken till De Geerska gården på Kungsängsgatan, där Reuterskiöldarna bodde, men den var ju inte alls så bra, och snart var det slut på leken.

Men det hade inte alltid varit lika roligt. Den förut omtalade sjukdomen satte spår efter sig. Nästan regelbundet varje vår och höst fick jag tillbringa några veckor i sängen med feber och hosta. Och mamma som alltid oroade sig för förkylningar försökte skydda mig däremot genom att pälsa på mig så mycket som möjligt, när jag var på benen. Då för tiden hade vi barn vanligen snörkängor, men det var inte tillräckligt. Utanpå dessa fick jag ännu ett par kängor med yllefoder på fötterna, så fort jag skulle gå ut och dessutom en yl-lehalsduk om huvudet och till på köpet – åtminstone en vinter – en respirator för munnen för att undvika kall luft. Man kan tänka sig hur detta skulle kän-nas för en barnunge, som helst ville vara pojke. Jag antar att det var vår huslä-kare, professor Mesterton, som uppmuntrade mamma till dessa pinoredskap.

26

Men så kom doktor Westerlund och räddade mig. Mamma fick höra att han, som då var mycket berömd, skulle komma på besök till Nybloms som bod-de över oss och bad honom då komma också till mig, Han ordinerade, att jag skulle bli Jaegerian, det vill säga ej använda annat än ylle, till och med yllela-kan. Detta var just den tiden mycket modernt. Och när han lämnade oss sade han till mamma de orden: ”Men framför allt ha inte för mycket på henne.” Och lyckligtvis sade han detta så högt att också jag hörde det. De orden blevo min frälsning. Jag framhöll sedan alltid Westerlunds auktoritet och blev snart lika frisk som mina kamrater.

Ett nytt nöje ersatte leken de sista skolåren: dansskolan! Själva Peschel Baro-wiak lärde oss graciösa steg och nigningar. Vals och polka, française och lancier och något som hette varsovienne, liknande pas de quatre men mycket sirligare. En stackars pojke var ganska klumpig och hade svårt att lära sig finesserna och jag kan ännu i minnet se hur Barowiak tog honom i handen och gick i spetsen med den allra sirligaste benföring, medan vi andra kommo efter och med mer eller mindre framgång försökte tota till något liknande.

Och efter dansskolan kommo balerna och att dansa tyckte jag var mycket roligt. För dansens egen skull, musiken och rytmen, helst utan erotik.

Den första danstillställning för äldre jag var med på, blev en upplevelse med tragisk början men gott slut. Min äldste bror Johan var auditör vid Uplands regemente, och var därför med då officerarna skulle ställa till med supé och dans för sina fruar och systrar. Johan bjöd oss. Jag tyckte allt det var litet kus-ligt. Jag hade just fyllt arton år och hade väl knappast hunnit få håret uppsatt. Och när vi kom ut till Polacksbacken befanns det, att alla löjtnanterna utom en hade tagit permission och när det spelades upp till dans fanns det bara gamla kaptener och majorer, mer eller mindre tjocka, som kavaljerer. De hade bju-dit systrar och fruar i långa banor, som sutto uppradade längs väggarna. Mig föreföllo de som gamla tanter. Och man såg hur de som voro värdar gick och trugade de gamla herrarna att bjuda upp, men kavaljererna kunde ju inte räcka till. Många av damerna fingo sitta där de satt och naturligtvis gällde det också mig. Det var dystert. – Men, efter de två första sittdanserna hände något. Den ende löjtnanten som stannat på sin post, kom och bjöd upp mig. Han var lång och ståtlig. Och antingen han nu tyckte det var synd om flickungen eller han

27

tyckte hon var lustigare än de mera åldrade, men jag fick dansa icke mindre än tre danser med honom. Och han var ju aftonens hjälte inte bara för mig. Han sjöng och visslade storartat och måste för alla ha varit aftonens glanspunkt. Undra på att jag var salig och hade svårt att somna på kvällen, fast jag ju då inte kunde ana vilken storhet han en gång skulle bli. Det var John Forsell.

Åren efter skolans slut blev dansen nästan det viktigaste i mitt liv. Jag hade nog en tanke på studentexamen, men det var något så nymodigt vid den tiden. Och pappa ville ha sina flickor hemma. Han tyckte, att de gärna kunde få stu-dera, men det kunde de göra hemma. Men i Uppsala fanns på den tiden icke någon skola, där en flicka kunde ta studentexamen. Jag har också alltid haft svårt att ägna mig åt två saker samtidigt. Skulle jag studera, ville jag ägna mig helt däråt. Men det var ingen försakelse för mig att uppge studierna och vara hemmaflicka, ty hemmaflickorna hade den tiden mycket roligt i Uppsala. De voro mycket eftersökta, då det var stor brist på flickor.

Studentskor fanns det visserligen några stycken, men de flesta voro äldre och stadgade och föraktade dansnöjen. Och fackskolan hade ännu ej börjat sin verksamhet.

Om jag minns rätt var det hösten 1889 som vi flyttade från Trädgårdsgatan till vårt nya hem Bäfverns gränd 6. Det huset hade en gång Konung Oscar I lå-tit bygga åt sina söner, då de skulle studera i Uppsala. När alla bröderna voro färdiga med studierna såldes gården till min mormor, fru Boström på Östanå och hon ordnade där skolhushåll för sina söner. Min mor hade ju också bott där ofta i sin ungdom. Kung Oscar II återköpte sedan gården för sina söner. När de voro färdiga med sina studier, bodde en tid överste Stjernstedt där och jag hade varit där på besök hos min barndomsvän Marika. Nu hade min far köpt gården och, som sagt, hösten 1889 flyttade vi in. Det var en stor gård med åtta stora kastanjer i en ring. Ett större och ett mindre bostadshus åt gatan på ömse sidor om den stora porten och dessutom stall och vagnsbodar med mera.

Det var ett rymligt hus. På nedre botten stort kök med jungfrukammare. Två rum för pappas kansli och förutom den stora hallen ännu tre större och mindre rum och kök, en trappa upp kom man först till två stora tamburer, en väldig sal som gick tvärs över huset, två stora rum, salongen och vardagsrum-met, och några mindre rum. Senare ordnades också ett par flickrum på vinden.

28

Bekvämt var det inte. Vattenledning fanns bara i köket och maten skulle bäras upp genom vestibulen där nere, uppför trappan genom de två stora tam-burerna till salen, porslin bäras ner till disk och upp till skåpen i salen. Bad-rum fanns inte.

Det goda utrymmet gjorde att vi kunde se mycket folk hos oss. Vid julen, på annandagen var det alltid stor familjebjudning och som familjerna på den tiden voro betydligt större än nu kunde antalet gäster lätt stiga till ett hundratal el-ler därutöver. Inte behövde det heller möbleras om för att få plats för en större danstillställning. Min far tyckte om att se ungdomen roa sig. Ja, det hände, att

Bäverns gränd vid sekelskiftet 1900. Prinshuset är det femte huset på vänster sida. Till vänster syns krogen ”Sju helvetes glug-gar”, som är bekant bland annat genom Gunnar Wennerbergs Gluntarne. Sju helvetes gluggar revs på 1930-talet och Prinshuset flyttades några meter norrut 1998 i samband med att Bäverns gränd breddades. Fotograf: Alfred Dahlgren, Upplandsmuseet.

29

han i smyg ställde tillbaka stora salsklockan en timme för att vi skulle få hålla på med dansen litet längre.

Första åren bodde moster Hedvig i lägenheten på nedre botten. Men när hon flyttade hyrdes dessa rum ut åt studenter, som då blevo helinackordera-de liksom pappas notarie. Mycket ofta fick min mor besök av oroliga mödrar, som ville ha sina söner placerade i ett gott hem. Minns jag rätt var den förs-ta studenten, som togs emot Carl Laurin. Jag minns hur svårt vi i början hade att hålla oss allvarsamma, då han sprang omkring i rummen och pratade. Han kunde åtminstone på den tiden aldrig länge sitta stilla på en plats. Men sedan vi vant oss vid detta hade vi naturligtvis mycket nöje och mycken behållning av hans sällskap. Hans bror Thorsten bodde senare också hos oss en tid. Förut-om pappas notarie var det ofta ända till fyra andra inackorderingar i vårt hem så det blev ett stort hushåll.

Men den tiden var det lätt att få hjälp och de unga hemmadöttrarna blevo inte betungade. Min syster och jag turade om att ha ”veckan”. Det bestod i att hålla reda på handkammarskåpet: lägga upp socker och kakor med mera, ett ganska lindrigt arbete. Värre var det förstås att hålla lamporna rena och fyllda. Alla husets lampor sattes ner i skrubben i nedre hallen och det kunde vara en hel rad, som skulle ha vekarna putsade, glasen borstade och fotogenen påfylld. Och sedan luktade man fotogen hela dagen.

Men i köket förekommo vi mycket sällan, knappast mera än till julbaket. Där fanns en skicklig kokerska, som helst såg att hon fick vara i fred med sina sysslor.

När jag tänker tillbaka på den tiden, förefaller det mig som om vi bara lev-de för att roa oss. Visst hade vi också annan sysselsättning. Vi togo lektioner i franska, vi gingo i vävskola och hade sedan för jämnan en vävstol i gång i mat-salen. Och så läste man förstås och om det också mest blev underhållnings-böcker så blev det en del annat tack vare de unga studenterna som bodde hos oss. Där fanns flera goda begåvningar, bland dem min blivande svåger Alex-anderson och hans tre kusiner, Arvid Hernmarck med flera, vilka väckte vårt intresse för många olika frågor. Men nog var dansen åtminstone för mig – åt-minstone den första tiden – ett huvudintresse. Utom våra egna ungdomsbjud-ningar blevo vi ju ofta bortbjudna till andra familjer och till nationsbaler. Och

30

var det ingen bjudning, hände det väl inte så sällan att vi tog en sväng om med våra egna hemma-kavaljerer. Några av dem behövde ganska väl extra övningar.

På kvällen spelades ofta kort, mest ”priffe” med låg poäng. Vinsterna lades alla i en skål till mammas fattiga gummor, och de unga gossarna voro rörande i sin iver att hjälpa dessa.

Nog kunde man ha mycket roligt på de stora balerna. Men allra bäst var dock ”Lekstugorna” med ”Philochoros”. Studenterna hade just vid denna tid bildat denna förening och de hade gamla folkdanser som för oss då voro nya. Vi blevo alldeles förtjusta och övertalade sedan utan svårighet föräldrarna att få lära oss dem. Åtta par samlades snart ihop och jag vill minnas vi hade öv-ningar varannan vecka hemma hos oss. Som lärare hade vi två bröder Lilje-fors, Pontus och Ruben. En härlig musik att dansa efter hade vi, då Ruben eller Ann Margret Holmgren satt vid den stora flygeln. En del av våra vänner – eller rättare sagt deras mammor – tyckte emellertid att dessa danser voro mycket opassande. Att dansa i skjortärmar och korta kjolar. Nej, det gick inte an. Marika Stiernstedt och de tre flickorna Lindberg, Leila, Iva och Ada och ett par andra kunde inte få vara med.

Philochoros’ Lekstugor hade också dåligt rykte. Det påstods, att flickorna sutto i knät på herrarna och inga riktiga ”familjeflickor” fingo gå dit. Min far var också länge betänksam. Slutligen fingo vi ändå gå till en lekstuga och se-dan var isen bruten och vi voro självskrivna på lek hos Holmgrens. Det var professor och fru Holmgren som beskyddade Philochoros. De voro alltid med på lekstugorna och höllo strängt på att de icke räckte längre än till klockan 12. Däremot fingo de börja hur tidigt som helst. Vanligen klockan 6. Vidare fick ingen annan supé förekomma än bredda smörgåsar med te eller mjölk. Och inga förfriskningar utom sura lingon och vatten. Just denna enkelhet bidrog till nöjet. Inte behövde man fundera på, hur man skulle vara klädd. Man hade ju sin nationaldräkt och var bara tröjan nytvättad, var allt i ordning. Och inte behövde man bekymra sig för att tillställningarna skulle bli dyrbara för de bju-dande kavaljererna. Och blev man bjuden på åkning dit så var det på kälke.

Ett annat mycket omtyckt nöje var ridning. Ute red jag med min far. Somliga vintrar hade vi en ridhäst, Lady, hemma i vårt stall och ofta red jag också ensam ut för att motionera henne. Men det var ibland rätt spännande att rida ensam.

31

Ty på den tiden skulle man ju rida i damsadel och vår gamla sadel hade mycket stora horn, så att man satt rätt fast inkilad. Hoppa ner kunde man visserligen utan svårighet men att komma upp i sadeln utan hjälp var omöjligt. Man hade ju också en lång släpande riddräkt. Den vackraste vägen att rida var runt Vård-sätra och Flottsund, men på den vägen fanns då en massa grindar. Och varje grind hade sitt eget knepiga lås, som inte var lätt att få upp från hästryggen.

Vi redo också inne i ridhuset och övade oss med, och en vinter åtminstone redo vi kadrilj i röda rockar och med musik. Det var en stor tjusning att känna hur hästen nästan dansade fram under en efter musiken.

Jag har redan nämnt, att om jag också var mycket road av dans, var jag inte alls road av den erotik och flirt som gärna blandas ihop därmed. Men natur-ligtvis hade jag som andra små förälskelser. Under ritterna hade jag ofta en ka-valjer, med vilken jag trivdes ovanligt bra. Och det föreföll sig som om nöjet var ömsesidigt. Han var liten och något puckelryggig men det bekom mig inte alls. Däremot var jag mycket bekymrad över, att han var greve. Jag kunde abso-lut inte tänka mig själv som grevinna. Jag insåg, att jag skulle passa ovanligt illa på ett gods i Sörmland bland den därvarande aristokratien. Men han var snäll och begåvad och mycket rolig att språka med och jag höll mycket av honom. Nå, jag hade inte behövt bekymra mig. Ingenting blev sagt mellan oss innan vi skildes för sommaren. Med stor spänning motsåg jag vårt första möte på hös-ten. Antagligen skulle vi träffas på balen som ärkebiskop Sundberg höll för sin frus brorsdöttrar. Det gjorde vi också. Men jag kände genast att det hade hänt något. Han var vänlig men reserverad och en kort tid därefter stod han förlo-vad med en ung släkting. Det var onekligen litet snopet. Men någon hjärtesorg kan man knappast tala om och det kändes som en obeskrivlig lättnad att inte behöva bli grevinna.

Någon vintersport hade vi knappast på den tiden. Skidor fick jag inte åka för min far. Det passade sig inte för flickor. Skridsko åkte jag förstås men vanli-gen måste man hålla sig på den lilla Islandsbanan och det blev rätt enformigt. Någon enda gång hände det att isen neråt ån var så pass slät och snöfri att man kunde ta sig ner till Flottsund och ut på Mälaren, och det var ju härligt.

Åren gingo. En flicka blir snart gammal i Uppsala. Efter fem års nöjen som hemmaflicka, började jag längta efter något annat. Jag ville komma bort på

32

något sätt och kunde då inte hitta på något bättre än en hushållsskola. Visser-ligen var jag alls inte road av sådant arbete, men en flicka borde ju dock ha litet hum om matlagning och hemma lärde jag mig ingenting i den vägen. Det be-slöts att jag skulle resa till Björnsnäs. Trots hushållsarbetet blev det ett roligt år, Björnsnäs ligger mycket vackert vid Bråviken och vi hade härliga prome-nader uppe i skogarna och bergen söder om denna. Min största behållning av denna tid blev nog bekantskapen med Rosa Nisser som var förlovad med Israel Holmgren som jag väl kände, men som sedan gifte sig med en av våra inackor-deringar Arvid Hernmarck.

Fackskolan

När jag våren 1895 kom hem från Björnsnäs fann jag mamma livligt intresse-rad av ett nytt företag, som skulle startas i Uppsala. Det gällde fackskolan för huslig ekonomi. Professorskan Norrby var primus motor, hennes fosterdotter Ida Norrby skulle bli föreståndarinna och en styrelse hade utsetts, där mamma var en av medlemmarna. Dessvärre hade endast några få elever anmält sig och mamma undrade om inte jag skulle vilja öka deras antal. Jag kände mig inte vi-dare livad för saken, men jag hade dåligt samvete, emedan jag lärt mig mycket litet i hushållsskolan. Inte hade jag heller några andra planer för vintern. Jag beslöt mig till sist att följa mammas önskan, dock med det bestämda villko-ret att jag aldrig skulle bli lärarinna – fast det ju var fråga om en lärarinnekurs.

På hösten hade även några andra elever anmält sig, så att vi voro nio kamra-ter. Aldrig har en vinter varit så lång. Jag vantrivdes med matlagningen och allt vad därtill hörde till den grad att jag i början av vårterminen starkt funderade på att avbryta kursen. Men det var ju ändå bara fråga om några månader så jag tyckte mig böra hålla ut. Jag skulle ju sedan ej behöva fortsätta.

Mitt av köksoset försämrade lynne bättrades hastigt på sommaren, då jag bland annat var med om en lekkurs på Nääs. Men på hösten möttes jag av Ida Norrbys ivriga böner, att jag skulle hjälpa henne med fackskolan. Hon hade blivit lurad på en lärarinna för höstterminen och visste sig ingen råd. Jag skulle inte behöva ha matlagning mer än en dag i veckan och resten teoretiska lektio-ner. Och det var bara för hösten. Sedan skulle en annan lärarinna komma. Nu

33

är ju en hösttermin inte så lång och en dag i veckan inte så mycket och så var Ida klen. Det var svårt att säga nej. Att själv kunna förtjäna litet var ju också lockande. Alltså fick Ida som hon ville.

Det blev inte heller så farligt. Det var roligt att undervisa. Och folkskole-flickorna den där ena dagen i veckan voro inte så besvärande. Men nog tyckte jag det skulle bli skönt när terminen var över. Föga anade jag vad som förestod.

Vid julen kom bud att den nya lärarinnan fått förhinder. Ida var förtvivlad. Någon ny kurs skulle också börja så det behövdes mera lärarkrafter. Ja, slutet blev förstås att jag måste stanna, men schemat måste ändras och jag fick mat-lagning fem dagar i veckan i stället för en. Jag förmodar att det var Idas svi-kande hälsa, som förmådde mig att till sist säga ja. Jag hade ju heller ingenting att skylla på, inget annat arbete. Att börja läsa på studenten? Det var jag för gammal till. På den tiden ansågs det nämligen opassande att en ung flicka gick hemma utan särskild sysselsättning. Men det passade inte mig.

Jag stretade alltså på under vårterminen. Och nog hade den blivit mycket lång om den ej avbrutits till påsk. Det kom en begäran från Uddevalla att få en lärarinna de sista vårmånaderna för att där sätta upp ett skolkök. Fick man ej igång detta under våren skulle man gå miste om ett statsunderstöd. Hur det nu kunde ordnas i Uppsala minns jag inte, men i början av april reste jag ner till Uddevalla för att orientera mig, reste sedan över påsken till Göteborg, där jag skulle göra uppköp för skolkökets inredning. Där fanns blott ett tomt rum. Allt skulle skaffas från spis till minsta sked eller kakmått.

När till sist allt blivit i ordning i slutet av april började undervisningen två dagar i veckan. I brev från den tiden ser jag, att jag hoppats på att finna det roligare, då jag nu var fullt självständig. Men jag fann det förskräckligt att be-stämma om maten och att tänka på allt som skulle skaffas. Fem dagar i veckan kunde jag emellertid göra vad jag ville. Och när maj kom med varmt och vack-ert väder njöt jag obeskrivligt av den vackra naturen. Jag gick långa promena-der, nästan alltid ensam, eller låg uppe på Kolgårdsberget som då var obebyggt och läste eller sydde. Och i början av juni var jag glad att åter resa hem.

Men nu fann jag att jag försummat något. Mina tankar hade varit så upptag-na av allt nytt i Uddevalla att jag glömt att tänka på framtiden. Jag hade glömt att säga upp min plats. Och nu var det lika omöjligt igen att bli fri. Ida var allt-

34

jämt klen. Ingen lärarinna stod att få och fortfarande hade jag inga andra planer att skylla på. Så blev det då att fortsätta ännu ett år. Men jag vantrivdes mer och mer. Och Ida blev sämre och sämre under höstterminens gång. Hon började till och med hosta blod. Hur skulle jag någonsin kunna komma ifrån detta elände?

Då fick jag en dag en djärv idé. Skulle inte Ida i mars kunna resa utomlands och vila sig riktigt under ett halvår. Jag skulle vikariera och sköta hela skolan under tiden. Jag förstod ju att jag var alldeles inkompetent till det. Det föreföll mig som den rena bluffen. Men jag såg ingen annan utväg. Och jag fick verkli-gen Ida att gå med på saken. Hon reste i mars och jag höll hennes föreläsningar och utexaminerade lärarinnor så gott jag kunde. Och på hösten tog jag emot de nya kurserna tills Ida kom hem i oktober. Naturligtvis var jag inte ensam lärarinna. Skolan hade ju utvidgats och där fanns en kollega, som var verkligt duktig i matlagning. För min del slapp jag ju ifrån en hel del av det praktiska genom den nya ordningen.

Men jag förstod, att om nu också Ida, som jag hoppades, kom hem med nya krafter, var det för mig absolut nödvändigt att ha planerat något annat för vin-tern. Jag måste bort från Uppsala. Eljest kunde det gamla eländet börja om igen. Och därför bestämde jag mig för Askov.

Min goda vän, Signe Almqvist, hade varit vid Askovs folkhögskola och hade prisat livet där över alla gränser. Det lät mycket lockande, och det var relativt billigt. Att resa utomlands för att lära språk, som nu är så vanligt för unga flick-or, vågade man alls inte tänka på. Förutom att en flicka inte gärna kunde resa ensam var det alldeles för dyrbart. Kursen på Askov började mycket lämpligt den 1 november.

Askov 1898

Hur härligt var det inte att få lämna Uppsala och på egen hand komma ut i världen. Och rent av komma till ”utlandet”. Jag reste direkt ner till skolan, som ligger vid Danmarks sydliga gräns. En mörk kväll kommo vi fram till Vejens station. En hel hop unga män och kvinnor kommo med samma tåg och ett par lärare från skolan mötte oss. Sedan allt bagage lastats på vagnar vandrade vi i väg på den mörka landsvägen och jag kan aldrig glömma, hur jag njöt av att

35

vandra där bland alla de främmande, att höra det underliga språket runt om-kring mig och komma i helt nya förhållanden.

Mina förväntningar blevo inte svikna. Det blev en mycket rolig vinter. Många goda vänner fick jag där nere och roligt var det att åter få börja studera. Föreståndare Schrøder var gammal och hans föreläsningar kunde jag nog inte uppskatta fullt så mycket som han själv gjorde. Men han var en rar gammal man och hans hustru en alldeles förtjusande gammal dam. Deras dotter som också undervisade – i gymnastik bland annat – hade varit mycket i Sverige. Hennes man, Appel, var en ståtlig man som en del av flickorna smått förälska-de sig i. Han blev senare dansk ecklesiastikminister. Han undervisade i mate-matik och fysik och var en utmärkt lärare. Ännu bättre var dock Poul la Cour. Han hörde till de få människor jag mött som liksom utstråla ett inre ljus. Varje timme han hade blev en verklig högtidsstund, jag är böjd att säga en religiös högtidsstund, fast hans ämne var historisk fysik och matematik.

Över huvud taget blev jag gripen av den religiösa anda som härskade på Askov. Det var den grundtvigianska glada kristendomen. Jag hade gärna velat få del av den, men det gick inte. Den föreföll mig alltför känslomässig, och då man försökte få veta något om deras tro, fick man bara otillfredsställande svar. Snart slutade jag med att bevista morgonandakterna. Och fast jag bodde hos Schrøders var det ingen som tog illa upp.

Höstterminen försvann hastigt. Att fara hem under det korta jullovet fann jag vara för dyrt och jag fann det också frestande att fira julen i de nya förhållan-dena. Mina julklappar kommo ner från Sverige och vi hade redan börjat rusta till julen, sätta knappnålar i julgransljusen med mera då det kom brev från Johan. Jag måste komma hem till julen. Han hade hittat på att han skulle ge mig till julklapp åt föräldrarna. Jag skulle komma som en överraskning. Jag blev knappast glad åt tanken, men tyckte inte jag kunde neka till ett så vänligt brev. Jag reste alltså genast och kom fram till Uppsala julaftons morgon. Vid statio-nen hämtade mig Johan med täckvagn och nedrullade gardiner och jag fördes till hans hem vid Ågatan. På kvällen samlades hela familjen hos dem och jag in-rullades i en filt och lades under granen. Johan hade skrivit långa verser för att någorlunda förbereda föräldrarna – men överraskningen blev ändå så stor när jag kröp fram att jag nästan var rädd chocken skulle bli för häftig för dem. Allt

36

gick dock bra och visst var det roligt att vara hemma. Det blev den sista julen syster Ellen var med. Därför var jag sedermera särskilt glad att jag reste upp.

Snart bar det dock av ner igen och sen gick våren bara allt för fort. En sär-skild glädje hade jag av att en brorson till Appel kom till skolan för att av far-brodern få hjälp med sin matematik till studentexamen. Appel erbjöd då mig att vara med om dessa lektioner och mitt gamla intresse för matematik vak-nade till liv. Genom dessa lektioner var det senare inte mycket jag behövde komplettera för min egen examen. Och jag hade varit fullt färdig med äm-net om jag som planerat hade kunnat stanna kvar vid Askov en månad efter skolans slut.

Men det tog hastigt slut på vistelsen där. Det kom telegram att syster Ellen sjuknat och dött. Och jag reste samma kväll. Gärna hade jag återvänt efter be-gravningen, men jag tyckte mig inte kunna lämna hemmet denna sorgens tid.

Emellertid hade folkhögskolan gett mig så mycket att jag beslöt mig för att ägna mitt liv åt den. Men då måste jag skaffa mig mera kunskaper. Att ta stu-denten var ju dock ej att tänka på. Jag var för gammal och den svenska student-skrivningen tycktes mig som ängeln med det huggande svärdet som vaktade ingången till paradiset.

Jag lyckades ordna det så att jag fick studera vid Stockholms högskola. Där fanns på den tiden gott om plats och jag fick laborera både i kemi och fysik. Bostad fann jag hos syster Ellens goda vän Anna Lindhagen, den långa Anna Lindhagen, icke den politiska.

Jag laborerade alltså och hörde på Svante Arrhenius’ föreläsningar och allt var roligt, inte minst det goda kamratskapet. Amanuensen i kemi, Starck, tycktes trivas i mitt sällskap fast jag var ett tiotal år äldre än han och vi åkte skidor och gick någon gång på operan. Av kamraterna fick jag veta senare att det egentligen var min förmåga att tiga, som tycktes honom så tilltalande. Själv var han nämligen nästan mästare i denna konst. Och nog teg jag. Åtminstone när vi åkte skidor, ty jag var nybörjare och rullade i varenda backe och kom hem dödstrött. Vi kamrater hade också högst upp på högskolans vind ett litet rum, egentligen ett kök tror jag, där kamratkretsen samlades och kokade kaffe och pratade då och då till allmän förnöjelse. Det var Signe Almqvist, flickorna Sturzenbecker, Lagergren, Lagerqvist, Starck med flera.

37

En tennisklubb hade vi också, men var vi spelade minns jag inte, om det inte var ute på Djursholm. Ja, vi hade roligt och vintern gick svindlande fort. Men hur skulle jag sedan ordna med min vidare utbildning?

En vårkväll kom jag hem från tennisspelet ganska uttröttad och sjönk ner i min länsstol där den snälla Anna satt in ett mjölkglas och några smörgåsar. Jag satt och slöade, då plötsligt som en blixt den tanken slog ner i mig. Naturligt-vis skall du ta studentexamen, det är ju det enda rediga. Alla de vägande skäl mot en sådan plan, vilka förut tycktes mig så avgörande föreföllo mig nu med ens alldeles betydelselösa och inom mindre än fem minuter hade jag fattat mitt beslut att nästa vår ta min examen. Och inte minsta tvekan kände jag någon gång senare. Jag minns, att dagen efter att beslutet var fattat, frågade mig Signe Almqvist: Har du alldeles slagit studentexamen ur hågen? Och ja svarade: Hade du i går frågat mig om den saken hade jag svarat bestämt jakande, men i går kväll bestämde jag mig för att göra det nästa vår. Och ändå hade ingenting som helst hänt under detta dygn, som kunnat influera på beslutet.

Jag skrev genast hem och talade om det och pappa svarade, att det hade han alltid tyckt jag skulle göra. Ja, det hade han kanske sagt någon gång, men alltid under förutsättning att jag samtidigt skulle vara hemmadotter och ha studi-erna som ett litet hobby bredvid. Och det ansåg jag omöjligt.

Emellertid hade jag planerat resor för sommaren, som jag inte ville avstå från. Med Signe Almqvist gjorde jag en mycket rolig cykeltur från Skagen längs med kusten och genom Jylland med besök hos gamla kamrater och nu tillika änkor. Den korta tid jag var hemma på Stugan skrev jag dock några franska skrivningar. Mera blev det inte då.

Det var nog språken som var det värsta. Jag hade ingen begåvning åt det hål-let och det var tio år sedan jag slutat skolan. Historien skulle nog också ta sin rundliga tid. Latin var inte att tänka på, så det måste bli reallinjen.

Ja, så började plugget. Jag hade varit rädd att jag i Uppsala skulle bli alltför störd av lockande nöjen. Men det blev en stilla vinter, ty i september träffades vi av en stor sorg, då pappa plötsligt gick bort. En vacker septembereftermid-dag sade jag glatt farväl till föräldrarna och gav mig av på en enslig cykelfärd. Då jag efter några timmar kom hem, fann jag pappa nyss hemburen död från ett stadsfullmäktigsammanträde där han suttit som ordförande.

38

När några månader gått började jag känna det ängsligt att läsa så många olika ämnen ensam. Jag tyckte mig behöva kamrater med vilka jag kunde jämföra mina kunskaper och så beslöt jag att anmäla mig till samskolan för vårtermi-nen. Där fanns emellertid endast latinlinje, så det var ju blott i de humanistiska ämnena jag kunde delta. Men det var i alla fall en god hjälp. På våren blev det allt mera brådskande. Så fick jag höra att jag också måste ha ett betyg i teckning. Det gjorde ingenting om det var ett underbetyg, men betyg skulle det vara. Jag samlade ihop mina gamla ritböcker från skolan, som lyckligtvis funnos kvar, och gick till ritlärare Holmgren och frågade om han kunde ge mig ett C för dem. Han bad mig komma och ta några lektioner i linearteckning, så skulle han ge mig ett B. Men det hade jag visst inte tid till. Jag förklarade mig mycket nöjd med ett C. Han kunde dock inte förmå sig att helt underkänna mig utan skrev ett B-, och som minustecken inte tas med i studentbetyg fick jag där i alla fall B.

Så kom den hemska svenskaskrivningen. Men jag hade lysande tur med äm-nena. Jag kunde skriva koncentrerat, men brodera ut ett allmänt ämne hade varit mig omöjligt. Nu fick jag skriva om franska revolutioner under 1800- talet och det var ju något som kunde räcka till en kria.

Jag kunde inte få ta examen i samskolan utan skickades till Åhlinska skolan i Stockholm. Där hade jag många bekanta bland lärarna: Lydia Wahlström i historia, Astrid Cleve i kemi, Adéle Philipsson i fysik. Lärarna i skolan ville gärna att man tenterade i förväg och det tyckte jag själv också var bättre. På det hela taget gick det skapligt, men i tyska språket gjorde jag en slät figur. Efter-som jag läst rätt mycket tyska böcker kunde jag inte tro att jag skulle kunna bli underkänd i detta språk. Jag hade därför inte brytt mig om att läsa grammatik, för vilket jag alltid haft avsky. Men den gamla damen började fråga mig från första sidan till den sista i den rysliga boken och jag visste ingenting.

Jag tog det dock lugnt. Jag har alltid haft stor förmåga att hastigt slå i mig något, som jag dessvärre sedan lika hastigt glömmer. Examensdagen läste jag tysk grammatik hela vägen på tåget till Stockholm, och lyste sedan som ett ljus bredvid min olyckliga kamrat, en dotter till Kata Dahlström, som inte ens kunde översätta ”han gav honom boken”, eftersom hon omöjligen kunde komma ihåg, vad ”er” hette i dativ. Hon översatte också från tyskan på ett sätt som tvingade lärarinnorna, som hörde på oss att hastigt lämna rummet för att

39

ej ställa till skandal med sitt skratt. ”Die Regierung entschlossen ist och så vi-dare = Regeringen ville ersätta sig – ?” Jag frågade henne sedan, varför hon ej tenterat på förhand, men hon svarade, att det skulle varit en säker kuggning. Till allmän – icke minst hennes egen förvåning – gick hon dock igenom. Hon lär ha varit mycket styv i bland annat historia.

För mig gick examen lyckligt och nog kändes det obeskrivligt skönt att ha det överstökat. Jag hade ej skaffat mig någon mössa, jag ansåg mig vara för gam-mal för den. Men syskon och kusiner mötte vid porten med både mössa och massor med blommor och jag gick som ett spektakel genom Stockholms och Uppsalas gator och tyckte det var mycket festligt.

Studieåren

När jag tänker tillbaka på dessa år minns jag förvånande litet av dem. Genom att jag hade mitt hus i Uppsala, där jag bodde ensam med min mor, och dess-utom var ungefär tio år äldre än mina studiekamrater, kunde ju inte student-tiden bli detsamma för mig som för andra. Visserligen var jag med i kvinnliga studentföreningen och hade säkert många roliga kvällar där, jag var till och med senare ordförande under ett par år. Men några starkare intryck fick jag varken där eller under annan samvaro med kamrater. På studentnationerna förekommo studentskorna ännu mycket litet.

Bland de vänner jag fick satte jag mest värde på ett par från kristliga stu-dentrörelsen, särskilt Ingeborg Wikander, ”Pyret”, men kunde inte dela hen-nes åsikter och intressen. En tid var jag dock med i arbetet med en slags klubb för arbeterskor. En härlig månad tillbringade jag också med Pyret och Lurre (Märta Andrén) en sommar i Handöl. Det var 1910. Andra vänner voro Anna Berg-Mortensen, som senare blev bombad i London, och Lilly Westerberg-Classen, sedan länge bosatt där, samt Gunhild Bergh och Elsa Warburg. Inga av dessa hade emellertid samma studieämnen som jag.

På föreläsningarna i fysik hade jag sällskap av Eva Braun-Thunberg en kor-tare tid och med Eva Ramstedt, som ju länge stannade i Uppsala. Vi tre voro de enda flickorna på Ångströms föreläsningar och han hade mycket roligt åt, att vi alla tre hette Eva.

40

Genom att mina laborationsövningar vid Stockholms högskola, såväl i kemi som fy-sik godkändes för kandidatexamen i Upp-sala, kunde jag avlägga denna relativt fort, i september 1903. Sedan licentiatexamen i maj 1907.

Efter denna examen erbjöd jag mig att komma till Brunnsvik, om de där hade an-vändning för mig, men då där fanns lärare i mina ämnen behövdes jag inte. Någon annan folkhögskola kunde jag inte tänka mig efter-som de alla voro kristliga, en inställning som jag vid den tiden stod främmande för. För att få full lärarkompetens i naturvetenskap-liga ämnen kompletterade jag i alla fall min kandidatexamen med geologi hösten 1907, efter att ha varit med om två roliga och gi-vande exkursioner, först med Carl Wiman i Dalarna, sedan en med professor De Geer och Wiman i Jämtland och Vaerdalen i Nor-ge. Där mättes lervarv för de De Geerska ål-dersberäkningarna.

I min kandidatexamen fick jag märkvär-digt nog högsta betyget, Berömlig, i filoso-fi, fast detta studium för mig endast skulle vara ett så kallat fyllnadsämne, där jag en-dast tänkt läsa approbaturskursen. Det gick

så till. På hösten 1902 hade jag redan tidigt blivit färdig med matematik och kemi, men kunde inte få examen i kandidatens första del förrän till jul. Jag fick därför rätt god tid för filosofin. Nu kom en kamrat, som skulle avlägga licen-tiatexamen i filosofi och därför skulle ta lektioner för docent Hedvall i Kants Kritik der reinen Vernunft och frågade mig, om jag inte hade lust att vara med. Jag var road av filosofi och svarade genast ja, och jag ångrade mig inte. Hedvall

Eva von Bahr som filosofie licentiat 1907. Fotografi av Alfred Dahl-gren, Uppsala universitetsbibliotek 18914.

41

var en utmärkt lärare och säkerligen betydligt mera begåvad än professorn i filosofi, Kurre Geijer. Sista terminen frågade jag honom en sak som jag ej för-stått och fick en utförlig förklaring. Efter slutad kurs trodde jag mig verkligen begripa och var väl förberedd på de knivigaste frågor. Jag anmälde mig till ten-tamen, men fick vänta några dagar. En av dessa kom jag tillfälligtvis att besöka Ellen Lindhult och fann på hennes bord ett nyutkommet häfte av en filosofisk tidskrift. Jag kom att titta på den och fann en uppsats om Platons odödlighets-lära, som föreföll mig intressant. Som jag just ingenting hade att göra, bad jag få låna den och läste den sedan.

Då jag kom upp till professorn, sade han mig, att han skulle spara Kant till examen. Sedan gav han mig den första frågan: Platons odödlighetsbevis. Jag höll en längre föreläsning, som naturligvis helt och hållet var ett referat av det jag hade läst dagen förut. Professorn blev häpen över min lärdom. Själv hade han antagligen ännu inte hunnit se detta tidskriftshäfte. Sedan i examen, frågade han på de allra svåraste sakerna i Kant, nu minns jag inte vad det handlade om. Men där kunde jag referera Hedvalls mycket djupsinniga utläggningar. Profes-sorn föreföll icke kunna följa med. Och när jag slutat sade han bara: jag förstår, att fröken läst den andra upplagan av Kritik der reinen Vernunft. Jo, det hade jag. Han övergick hastigt till några lättare saker och examen var snart slut. Till min bror sade han sedan en gång: det märks att hon är släkt med Christopher Jacob Boström. Själv skämdes jag över det höga betyget, men jag kunde ju inte hjälpa det, jag hade ingenting gjort för att lura den stackars professorn.

Då jag inte fått någon lärarplats började jag hösten 1907 med mitt doktors-arbete och disputerade i december 1908. Avhandlingen gällde tryckets inver-kan på gasers absorption av ultraröda strålar. Min tredje opponent, Herman Brulin, var förtvivlad över dess tråkighet och det undrar jag inte på. Allt gick emellertid bra och jag fick en särskild eloge av Knut Ångström för det formella utförandet vid mitt försvar. Detta beröm härledde sig dock säkerligen mind-re från min förmåga än från de pinsamma erfarenheter Ångström haft av två tidigare doktorander: Gulli Petrini och Ragnar Holm. Den senare kom ett par dagar före min disputation och gav mig goda råd. Han förklarade för mig att han trodde jag skulle göra klokt i att inte genast falla opponenten i talet utan försöka lugnt vänta, tills han hade talat till punkt!

42

Kort tid före disputationen överraskade mig Knut Ångström med att fråga, om jag inte skulle ha lust att stanna vid universitetet som docent. Det var nå-got jag aldrig hade haft en tanke på. Jag hade ingen som helst önskan att kämpa mig fram till en professur och hoppades fortfarande på folkhögskolan. Jag an-såg mig inte heller ha tillräckliga matematiska kunskaper, då fysiken just vid den tiden började bli allt mer beroende av matematik. Ångström föreslog då att jag skulle bli docent i experimentell fysik. Vad han egentligen ville var, att jag som docent skulle hjälpa honom med hans solundersökningar, men detta arbete lockade mig inte. Man skulle då vistas ensam uppe i tornet, ta ideliga fotografier så snart det var solsken och vara ledig endast i regnväder. Ett mycket enformigt arbete för en sak som ej särskilt intresserade mig. Jag sade honom, att om jag skulle stanna som docent, ville jag hellre ha en av assistentplatserna. Det fanns två, den ena hjälpte laboratorn med studenternas undervisning, den andra hjälpte professorn vid föreläsningarna, att iordningställa experimenten. Ångström stirrade häpen på mig: ”Men det går ju inte”, svarade han. ”Varför skulle det inte kunna gå”, frågade jag. Han blev svarslös och sade att han skulle tänka på saken.

Tre dagar senare kom han igen och sade mig, att om jag ville åta mig att hjäl-pa honom vid föreläsningarna, skulle jag kunna få en assistentplats. ”Men bru-kar det inte vara docenten, som hjälper till med undervisningen”, frågade jag. Föreläsningsassistenten hade åtminstone förut varit en ung kandidat. Nu såg Ångström ännu mer häpen ut än förra gången. ”Men det kan jag ju inte för Granqvist”, sade han. Granqvist var laborator och ansågs som kvinnohatare – åtminstone när det gällde akademiska studier – men jag hade aldrig haft någ-ra svårigheter med honom, något som jag nu framhöll. Emellertid fann Ång-ström tanken alldeles omöjlig och jag antog platsen som föreläsningsassistent. Egentligen gjorde jag det gärna, då jag trivdes mycket bra med Ångström och jag insåg, att det för en blivande lärare skulle vara synnerligen givande att ar-beta under honom då han var en ovanligt skicklig föreläsningsexperimentator.

Jag skulle aldrig stannat som docent, om jag gått i vägen för någon annan. Men då det var ont om folk och min hjälp verkligen behövdes tyckte jag mig kunna stanna tills vidare, så mycket hellre som min mor ju gärna såg, att jag var kvar i Uppsala.

43

Eva von Bahrs arbeten om gasers absorption rönte internationell uppmärksamhet. Hon mottog bland annat detta tackbrev från fysikern och astronomen Charles Greeley Abbot, sedermera legendarisk föreståndare för Smithsonian Institution. Brevet tillhör Kungliga biblioteket.

44

Det visade sig vid vårterminens början att de på institutionen behövde mera hjälp än de förutsett. Tillströmningen av studenter på laboratoriet blev detta år så stor, att laboratorn icke kunde reda sig med en assistent utan måste an-moda även den andra. Och det visade sig nu till vederbörandes stora förvåning att en kvinnlig assistent på laboratoriet inte åstadkom någon revolution utan allt gick lugnt och bra. Visst märkte jag att en del av studenterna tyckte det var en smula löjligt att bli undervisade av en kvinna, och en och annan fanns som hade god lust att skoja en smula. Men de funno snart att också jag tyckte det var ganska lustigt och så kom vi bra överens. Undervisningen gick så till att man gick från bord till bord för att visa den student, som skulle arbeta där, den apparat han skulle använda och sätta honom in i uppgiften. Första dagen jag var där, märkte jag att en av studenterna marscherade efter mig vart jag gick och tåligt väntade tills jag var färdig vid ett bord för att sedan följa mig till nästa. Då detta fortsatt en stund och jag såg, hur kamraterna med allt större spänning följde hans förehavanden, vände jag mig till sist mot honom och frå-gade vad han ville. Han bockade sig mycket högtidligt och sade: ”jag skulle be att få bli undervisad.” Jag skrattade och följde honom till hans plats. Efteråt fick jag höra att han slagit vad med kamraterna att han skulle undervisas av mig.

En stor fördel för mig var, att varken laboratorn eller docenten Koch voro vidare populära. Så småningom kunde jag inte undgå att märka att de flesta studenterna gärna kommo till mig när de behövde någon hjälp.

På hösten inrättade Ångström en ny kurs för studenterna, där de skulle lära sig förfärdiga enklare instrument, att löda, blåsa glas med mera. Även där blev jag hans assistent en dag i veckan och hans förtroende för mig hade nu blivit så pass stort, att han, sedan han varit nere i verkstaden en stund och satt i gång arbetena, ofta lämnade mig ensam med ynglingarna. Bland dessa fanns det en som såg mycket kaxig ut och tydligen i hög grad beundrades av ett par yngre kamrater. Jag hade på känn att han lovat kamraterna att ställa till något skoj med mig. Så en dag, när han övade glasblåsning och jag gick förbi hans bord, tog jag upp ett T-rör som låg där och frågade, innan jag hunnit se på det, om det var han som hade blåst det? Han bockade och sade, att det hade han gjort. Jag såg emellertid genast att Ångström måste ha gjort röret, ty så bra kunde var-ken jag själv eller någon annan där blåsa. Men jag låtsades tro honom och för-

45

vånade mig över hans skicklighet. ”Hade han blåst glas förr?” – ”Nej, det hade han inte.” Jag blev ännu mer förvånad över hans stora fallenhet, så utmärkt som det var gjort och jag började tala om vilken svårare uppgift jag skulle finna åt honom. Mannen började rodna och blev allt rödare och rödare och hans kam-rater följde samtalet med stor spänning. Jag fortsatte med mitt lovordande tills han pionröd i ansiktet framstammade att han inte gjort röret. Jag skrattade åt honom och sade, att det hade jag genast förstått och kamraterna skrattade också de – men inte åt mig.

Endast två och en halv terminer hade jag glädjen att arbeta tillsammans med Knut Ångström. Han dog på våren 1910 och det blev mycket tomt efter honom. Undervisningen intresserade mig alltid, men eljest kände jag mig en-

Med Knut Ångström (till vänster) hade Eva von Bahr ett gott och nära samarbete. Hennes förhållande till Ångströms efterträdare Gustaf Granqvist (till höger) var inte lika hjärtligt. Fotografiet av Ångström är taget av Henri Osti, Uppsala universitetsbibliotek 8495. Fotografiet av Granqvist är taget av Anders Larsson, här återgivet efter tryck av Adolf Eckstein Verlag, Berlin, Uppsala universitetsbibliotek 18913.

46

sam på institutionen. Ingen visade mig ovänlighet, men de som arbetade där voro föga stimulerande. Jag hade mycket litet tid för mitt eget arbete och kom just ingen vart med det.

En obehaglig affär med professor Granqvist hade jag verkligen. En dag sök-te mig doktor Anna Ahlström från Stockholm, och frågade om jag haft några svårigheter med professorn. ”Nej, inga alls.” Hon omtalade då, att när man i riksdagen hade diskuterat kvinnornas rätt till lärarplatser vid universitetet, hade en riksdagsman förklarat att han talat med professor Granqvist och den-ne hade ansett kvinnor olämpliga. Som Granqvist aldrig kunnat ha någon an-nan erfarenhet om kvinnornas förmåga härvidlag än den han fått genom mig, måste det ju ha varit mig han funnit otillfredsställande. Anna Ahlström ville att jag skulle begära ett tjänstebetyg av Granqvist. Jag gick in till honom och frågade om han på något sätt varit missnöjd med mitt arbete. ”Nej, visst inte.” Men varför hade han då sagt så och så. Detta hans omdöme hade framdragits inför riksdagen och då jag var den enda han hade någon erfarenhet av, måste man anta att det gällde mig. Jag bad om ett tjänstgöringsbetyg. Det ville han inte skriva. Han hade inte alls tänkt på mig då han fällde omdömet. Men inte vore väl den och den eller den och den – han nämnde flera namn – lämpliga som universitetslärare? Jag svarade att så vitt jag visste hade ingen av de nämn-da begärt eller ens tänkt på att bli det. Ansåg han alla män lämpliga? ”Nej, na-turligtvis inte.” Men något intyg ville han inte skriva.

Anna Ahlström ville ej låta sig nöja med detta. Hon föreslog att jag skulle be professorskan Ångström att intyga, att hennes man hade varit nöjd med mitt arbete. Det ansåg jag olämpligt. Då vore det bättre att vända sig till Ång-ströms svåger, professor Lundquist. Det gjorde jag verkligen och denne inty-gade med mycken beredvillighet, att han flera gånger hört Ångström tala om sin tillfredsställelse med mitt arbete.

Året därpå uppmanades jag livligt av kvinnosakskvinnorna att söka labo-ratorsplatsen efter Granqvist. Då jag inte på villkor ville ha någon sådan plats vägrade jag först. Men det var ju ganska vanligt att man sökte blott för att få meriten av kompetensförklaring och då dessutom inte fanns minsta risk att jag skulle få platsen – docent Koch var mycket mer meriterad – gjorde jag det slutligen. De sakkunniga förklarade alla, att jag på grund av grundlagshinder

47

icke kunde få platsen. Professor Granqvist var dock vänlig nog att göra ett ut-talande att: då docent von Bahr ”dokumenterat sig som skicklig experimenta-tor och då hon dessutom sedan V.T. 1910 på ett förtjänstfullt sätt biträdt vid undervisningen å öfningslaboratoriet anser jag, att hon tillräckligt styrkt sin kompetens till den lediga laboratorsplatsen.” Det var kanske en sorts ursäkt för den föregående vägran att ge mig tjänstgöringsbetyg.

Två år senare sökte jag professuren vid Chalmerska högskolan i Göteborg. Även här riskerade jag ingenting, då docent Koch måste komma i första rum-met. Jag fullföljde ej heller ansökningen genom att hålla de två erfordrade fö-reläsningarna, men blev för mitt vetenskapliga arbete kompetensförklarad och satt i andra rummet bland de tio sökande. Nämnas bör dock att de åtta sökande, som kommo efter mig dels voro mycket unga eller de hade på grund av annat arbete ej haft tid till vetenskaplig verksamhet.

Jag stod kvar som docent till 1914. Under dessa år var jag två gånger anmo-dad att vara fakultetsopponent, något jag fann ganska otäckt. Första gången var det dock tämligen lätt, då avhandlingens ämne låg rätt nära mina egna arbeten. Den var dessutom mycket dålig så det fanns ingen svårighet att finna fel att kritisera. Men mannen var en vänlig själ som icke tänkte fortsätta med veten-skap och jag ville därför vara så mild som möjligt. Fast min kritik nog i sak var ganska nedgörande gick det hela i fridens tecken och professor Granqvist var nog försiktig att ej fråga mig om, vilket betyg jag ansåg lämpligt. Avhandlingen borde egentligen ha underkänts men författaren fick non sine.

Den andra disputationen var för mig betydligt värre. Ämnet var mig allde-les främmande och det var fråga om en docentavhandling. Här gällde det blott att finna en eller annan svag punkt utan att inveckla sig i diskussioner som för mig kunnat bli blamanta.

Min sista tjänstgöring som docent hade jag hösten 1912 då jag höll de prope-deutiska föreläsningarna. Denna uppgift kom mycket oväntat och olämpligt. Jag hade beräknat att under hösten kunna slutföra en påbörjad undersökning för att sedan på nyåret resa ut till Berlin. Och först i augusti fick jag underrät-telse om att laborator Koch ej ville fortsätta med denna kurs. Visserligen gällde dessa föreläsningar helt elementära saker, men där måste göras mycket experi-ment och jag var ju alldeles ovan. Då det var första gången en kvinna föreläste

48

på institutionen var det ju också synnerligen viktigt att inte blamera sig. Det gav mig mycket arbete och då jag också måste hjälpa till vid laborationsövning-arna, hann jag alls icke med det egna arbetet.

Då jag väl kommit i gång tyckte jag dock bara det var roligt. Studenterna voro lyckliga. Koch hade gett mig det rådet att så snart som möjligt lägga fram betalningslistan, ty om jag dröjde några veckor skulle ej halva auditoriet fin-nas kvar. Det var hans mångåriga erfarenhet. Jag tyckte emellertid, att om de ej ansågo sig ha någon nytta av mina föreläsningar ville jag icke ha betalt. Jag väntade därför drygt halva terminen med listan. Men jag kunde inte märka att antalet åhörare hade minskat, om likväl en del underlät att betala.

En gång fick jag en chock. Jag tyckte alltid det var mycket störande, då stu-denterna kommo för sent. Vid dörrens öppnande måste ju alla vända sig om för att se vem som kom och uppmärksamheten bröts. Jag hade därför tagit till vana att sluta upp med att tala – om det också var mitt i meningen – och fort-sätta först när lugnet återställts, och det föreföll mig som om detta hade god effekt. Men så en dag när jag skulle börja var knappast halva antalet närvaran-de. Knappt hade jag sagt ett par ord öppnades dörren och en student slank in. Jag började igen och samma sak upprepades. Och på det sättet fortsatte det hela första halvtimmen. Jag tänkte de ville se, hur mycket jag tålde och kände mig ganska obehaglig till mods, men försökte så gott jag kunde se oberörd ut. Efter timmens slut kommo emellertid två studenter fram och förklarade att förseningarna berodde på att de hela dagen haft kemiska prov och många hade ej hunnit avsluta dessa i tid. De hade kommit så fort de någonsin kunde. Jag kände förstås en stor lättnad och fann det rörande, att de efter dagens arbete ändå skyndat till föreläsningen för att åtminstone vara med en stund.

På nyåret 1913 fullföljde jag min plan att ta tjänstledighet för studier i Ber-lin. En ny docent hade utnämnts, vilken var förtjust att få överta både docent-stipendium och föreläsningar.

Innan jag på allvar lämnade vetenskapen tyckte jag det skulle vara roligt att se mig omkring, hur det vetenskapades på andra håll. Redan sommaren 1911 hade jag vistats ett par månader i Freiburg im Breisgau där jag arbetat hos professor Koenigsberger. Men vetenskapligt sett var det mycket litet gi-vande. Själva staden var vacker och rolig att se och söndagsvandringarna uppe

49

i Schwarzwald härliga. Men i juli blev staden som en kokande gryta och ar-betet på institutionen i en temperatur av trettiotvå grader pinsamt. Då nät-terna voro lika heta svek både sömnen och aptiten och nästan sjuk av het-tan flydde jag till Schwarzwalds högsta punkt, Feldberg. Där lyckades jag få sällskap med en tysk studentska och vi fortsatte sedan till Schweiz på ett par veckor. Där blev jag åter normal, njöt ofantligt av allt vackert och fick också en god övning i tyska.

Att jag kom till Freiburg berodde mest på att professor Granqvist bestämt avrått mig från att fara till Berlin, som jag först tänkt. Där, menade han, är det så fullt av folk att ingen har tid att sysselsätta sig med en. Men efter Freiburg-försöket började jag tvivla på att han hade rätt och beslöt att själv se efter, hur där var. I juni 1912 reste jag därför till Berlin på fjorton dagar. Jag sökte upp Rubens, professor och chef för fysiska institutionen. Han tog emot mig mycket vänligt, visade mig omkring överallt och presenterade mig för en hel rad pro-fessorer och docenter som alla med största tillmötesgående visade mig sina arbeten, bland annat Laues upptäckt. Det var en måndag och jag blev inbju-den till Physikalisches Kolloquim på onsdagen med efterföljande supé och till Physikalisches Gesellschaft på fredagen med Nachspiel. Sedan fortsatte det med Siemens och Hallsques verkstäder på lördagen och supé hos Francks. På söndagen tidig middag hos Geheimerådet professor Planck, te hos Fräulein Meitner och supé klockan åtta hos presidenten Warburg. Måndag visades en utställning av röntgenrör. På kvällen hade svenska studenterna konsert, dit jag gick med Fräulein Meitner för att sedan dricka te med henne. En så givande vecka har jag knappast varit med om varken förr eller senare. Det var över-väldigande. Det mesta av all denna vänlighet har jag nog Fräulein Meitner att tacka för och även att dåvarande docenten Franck var gift med en svenska. Men jag tror också att Nobelprisen ha en del att säga, kan vara till nytta. Jag kan inte på annat sätt förklara att den förnäme gamle president Warburg själv klättrade upp för de branta trapporna i mitt pensionat för att bjuda på supé eller professor Rubens’ utomordentliga vänlighet.

Allt detta skulle jag ej minnas så bra, om jag inte efter min mors död fann alla mina brev både från denna och andra resor omsorgsfullt sparade, i vilka jag nu kan läsa om mina intryck.

50

Det var vid detta besök i Berlin som jag kom överens med professor Rubens och med Lise Meitner att jag nästa nyår skulle komma tillbaka på längre tid.

Och nu i januari 1913 kom jag alltså dit och fick ett varmt mottagande av Lise Meitner som också skaffat mig ett trevligt rum i Charlottenburg i närheten av hennes egen bostad. Även på institutionen blev jag vänligt mottagen, ehuru det dröjde en tid innan jag riktigt kom i gång med arbetet. Det instrument som jag hoppats få använda var ännu en tid upptaget av en tysk student och jag började därför först med några mätningar för Rubens’ räkning. Så småningom kunde jag dock börja med mitt eget arbete. Tack vare det utomordentligt känsliga instru-mentet kunde jag nu göra mycket noggrannare mätningar än förut i Uppsala. Jag gjorde också genast en oväntad upptäckt: att vattenångans absorptionsband icke som man trott var kontinuerligt utan uppdelat i en rad maxima. Denna upptäckt, som senare fick rätt stort intresse i sammanhang med Plancks nya kvantteori, som just vid denna tid mycket diskuterades, borde redan ha obser-verats av den tyske studenten, som förut arbetat med instrumentet. Han hade emellertid icke justerat apparaten tillräckligt noggrant för att få fram resul-taten. Genom denna tillfällighet blev det jag som fick hedern av upptäckten.

Men då anade jag inte, vilken betydelse den kunde få. Jag fortsatte under-sökningarna med andra gaser och kunde konstatera samma förhållande. Men mina resultat tycktes mig ganska intresselösa. Jag blev också mer isolerad i mitt nya arbetsrum, som låg innanför Rubens’, och där jag därför aldrig fick besök. Eljest brukade kollegerna gärna titta in till varandra då och då.

För att komma ifrån isoleringen och även naturligtvis för det vetenskapliga intressets skull beslöt jag mig för att resa till en kongress i Göttingen, där den nya kvantteorien skulle diskuteras. Ledsamt nog fick jag inte Lise Meitner med mig och blev därför också i Göttingen ganska ensam. Den mesta tiden tog ju föredragen med efterföljande diskussioner, som voro av stort intresse, men ef-teråt, då de andra vandrade bort i större och mindre grupper och fortsatte dis-kussionen, gick jag alldeles ensam. Det var ju helt naturligt att mina kolleger, som nu träffade gamla vänner och vetenskapsmän från olika delar av Tyskland icke hade någon tid över för mig, men jag tror ändå jag skulle varit mindre en-sam, om inte också en svensk docent uppenbarat sig på kongressen. Det var en från Uppsala som jag kände men som jag aldrig kunnat ha någon sympati för.

51

Säkert var han duktig på sitt område, men med största självförtroende upp-trädde han också på andra områden där han icke var hemma. Då och då be-gärde han ordet under diskussionerna och talade länge varje gång. Jag kände otåligheten runt omkring mig och aldrig tog någon upp hans invändningar el-ler idéer. Jag sörjde över att Sverige representerades på sådant sätt.

Om nu denne man själv kände sig ensam eller om han såg min ensamhet och ville visa sig vänlig – vilket är mycket möjligt – nog av, han sökte ofta mitt sällskap och satte sig också bredvid mig vid den gemensamma festmåltiden. Jag tror han skrämde bort de andra och då jag hade sällskap fordrade ju ej hel-ler hövligheten att de närmade sig. Själv drog jag mig undan till de vackra par-kerna.

Trots allt var jag ändå glad åt resan, glad åt föredragen först och främst och åt allt det vackra jag fått se. På hemvägen stannade jag en dag i den gamla medel-tidsstaden Goslar. Men jag kände mig rätt moloken då jag återvände till arbe-tet i Berlin. Det var i slutet av april.

Men nu hände något. Av en ren tillfällighet fick jag en dag tag i en festskrift utgiven till professor Nernsts ära. Där fann jag en liten uppsats av en okänd dansk fysiker, Bjerrum, vilken utgående från Plancks kvantteori behandlade gasernas absorptionsspektrum, just ämnet för mina undersökningar. Uppsat-sen hade tydligen inte väckt någon uppmärksamhet, vilket var rätt naturligt, då de experimentella bevisen voro mycket tvivelaktiga och föga övertygande. Men det slog mig, att alla de resultat jag nyligen fått stämde utomordentligt väl med hans teori. Från att förut ha varit enstaka fakta utan synnerligt intresse, fingo de genom denna teori sammanhang och betydelse. Jag talade med Ru-bens om saken och han blev ganska intresserad.

Jag fortsatte nu mitt arbete med stor iver. Om mina resultat verkligen kunde vara av intresse gällde det ju att få dem så noggranna och mångsidiga som möj-ligt. Rubens föreslog mig att hålla ett föredrag om mina arbeten i Physikalis-ches Kolloquim, som hölls på institutet varje vecka. Och det kunde jag ju inte svara annat än ja till, fast jag bävade i mitt hjärta. Hålla föredrag på tyska! Nog hade jag blivit rätt van vid språket men talade långt ifrån felfritt. Nu måste jag nog skriva en kria och låta Lise Meitner rätta den, tänkte jag. Men det visade sig omöjligt. Jag har aldrig kunnat skriva ett föredrag. Det fick gå som det kunde.

52

Först den 2 juli annonserades mitt föredrag jämte ett annat. Lyckligtvis fick jag börja. Ehuru rampfebern var stor, samlade jag dock mitt mod och började: ”Meine Herren und Damen.” Det hade länge förargat mig, att man i dessa för-samlingar även om en hel rad kvinnor voro närvarande, fullständigt ignore-rade dessa och alltid började: ”Meine Herren.” Man lade verkligen märke till min förändring av ingressen och sedermera var det åtminstone en del av fö-redragshållarna som började med. ”Meine Damen und Herren” eller ”Meine Herrschaften”.

Själva föredraget gick hjälpligt, fast jag själv hörde, hur jag misshandlade ar-tiklar, ändelser med mera. Intresset var stort och den efterföljande diskussio-nen blev så livlig, att det andra föredraget måste inställas. Och bland åhörarna fanns fyra eller fem blivande Nobelpristagare.

Detta blev avslutningen på denna Berlinvistelse. Men innan jag reste hem hade jag överenskommit med docent Franck att komma igen på höstterminen för att arbeta tillsammans med honom. Jag ville gärna en gång försöka på ett annat område av fysiken.

I mitten av september reste jag åter ut, men eftersom höstterminen i Berlin inte började förrän i oktober, följde jag först med Lise till Wien, där en stor na-turvetenskaplig kongress var samlad. Kongressens föredrag fick jag inte mycket ut av, men var med om operans festföreställning, festkonserten och den sto-ra festbanketten för 1500 personer i rådhuset. Och så fick jag ju se mycket av då vackra Wien under de tolv dagar jag stannade och hade i Lise vägvisare. På hemvägen stannade vi en halv dag i Prag, som ju var mycket roligt att se litet av. Men Lise var förtvivlad över all tyskfientlighet. Frågade man om vägen på tyska fick man intet svar. En del bodar skyltade med: On parle français, One speaks english. Det vill säga man talar icke tyska.

I Berlin började sedan mitt samarbete med Franck, men det blev inte sär-skilt lyckat. Egentligen trivdes vi nog bra tillsammans, men i början var jag ju mycket litet hemma på hans område och sedan visade det sig, att det inte kun-de bli några resultat. Visserligen hade vi knappast väntat annat än negativt re-sultat och sådana undersökningar måste ju också göras, men naturligtvis blir arbetet roligare och mera spännande, då man finner något nytt. Jag kände mig rätt överflödig och beslöt att efter jul i stället fortsätta på mitt eget område.

53

Det som var roligt var emellertid att jag genom detta samarbete blev när-mare bekant med några av kollegerna och fick sällskap vid middagarna som flera av oss, som hade långt hem, åto på en närbelägen restaurant. Jag hade också nöje av, både i Wien och i Berlin, att mina tidigare resultat fortfarande väckte rätt mycket intresse. Rubens bad mig att hålla föredrag i Physikalisches Gesellschaft, vilket jag också gjorde. Det skedde i den stora föreläsningssalen och där var mycket folk, ty till ”Sällskapet” hörde ju inte bara institutets fysi-ker utan också ingenjörer och lärare från hela Berlin.

I början av november kom Erik till Berlin på en tid och sedan också Elsa och vi följdes åt på ett kort besök till Dresden.

Sedan jag julat hemma reste jag åter ut till Berlin i början av januari. Och nu skulle jag åter arbeta på egen hand. Men det blev inte långvarigt. Den 20 ja-nuari skrev jag ett långt brev hem och berättade att vi i Berlin hade stark kyla och mina kolleger Franck och Hertz tänkte låtsa att morgondagen var en sön-dag och vi skulle ha en härlig skridskofärd på Wannsees blanka is. Så blev det också, men jag åkte inte hem med dem utan stannade hos professor Hinrich-sens som hade en villa därute. Det var ett förtjusande hem med rara människ-or, far och mor och två små söta flickor. Det är svårt att tänka på hur hemmet snart sprängdes, då fadern innan årets slut stupade i kriget. Men den kvällen sutto vi vid en flammande brasa, medan han sjöng gamla folkvisor till sin luta.

Men plötsligt ringde det på dörren. Franck och Lise stodo där med förstörda miner och talade om att det kommit ett telegram till mig. Mamma hade fått hjärnblödning. Jag följde dem genast hem i deras bil och ett par timmar efteråt satt jag på nattåget hem.

Mitt vetenskapliga arbete kan härmed anses avslutat. Då min mor tycktes vara på bättringsvägen reste jag visserligen åter till Berlin i början av maj för att fortsätta, men hade icke varit där fullt två veckor förrän jag åter blev efter-telegraferad och hann då nätt och jämt hem för att vara med vid min mors dödsbädd.

Sedan allt blivit ordnat hemma ansåg jag mig böra resa ut ännu en gång för att avsluta vad jag påbörjat. Men snart insåg jag att jag icke skulle nå några re-sultat utan mera invecklad apparatur och efter längre tid. Under våren hade jag brevväxlat med Torsten Fogelqvist och jag hade lovat att på hösten kom-

54

ma som lärare till Brunnsvik – några dagar i veckan, om min mor ännu levde, eljest med hel tjänst. Jag ansåg det därför inte lämpligt att börja med en tids-ödande ny undersökning, utan sade farväl till alla vänner i Berlin och även till vetenskapen. Mina akademiska vänner tyckte nog att jag svikit vetenskapen. Själv visste jag, att det aldrig varit min avsikt att stanna som vetenskapsman. Jag kände mina brister härvidlag och visste att det mest berodde på rena till-fälligheter att jag fått resultat, som hade betydelse för forskningen. Någon sak-nad kände jag nog, när jag vände vetenskapen ryggen, men det var med tanke på folkhögskolan jag börjat mina studier och det var med glad förväntan jag nu beredde mig att lämna Uppsala och bosätta mig på Brunnsvik.

I det föregående har jag huvudsakligen uppehållit mig vid mina vetenskap-liga studier och som redan nämnts är det nästan uteslutande detta som fäst sig i minnet från dessa år. Letar jag i mitt minne dyker dock några enskilda hän-delser upp.

Så till exempel den dagen då jag vid handskandet av en apparat innehållan-de koncentrerad svavelsyra lyckades få en stråle av denna rakt i pannan över högra ögat och kände hur den rann ned över kinden. Jag var ensam på labo-ratoriet och hade lyckligtvis en vattenkran nära till hands. Jag visste vad det gällde och satte genast huvudet under kranen och vred på för fullt. Genom att sedan badda med ammoniak lyckades jag verkligen komma någorlunda lyck-ligt undan. Men ganska knäsvag var jag när jag gick hem för att byta kläder. Jag visste ju inte, hur det kunde gå. Jag slapp dock undan med en stor brun fläck i pannan som gick bort efter några veckor och ett brännsår på vänstra kinden, en strimma som dock snart läktes fast ärret efter den kan kännas ännu i dag. Min sidenhalsduk föll sönder i smulor och både blusen och underkläderna voro alldeles sönderfrätta.

Från kvinnliga studentföreningen minns jag särskilt en kväll, då vi hade Ellen Key som gäst. Den gången hade jag avancerat till ordförande och hade alltså själv inbjudit henne enligt några medlemmars förslag. Men jag kände mig rätt olycklig över att behöva svara för mottagandet och hålla tal för henne. Jag hörde nämligen alls inte till hennes beundrare. Hennes böcker fann jag tråkiga och hade ej läst många av dem. Emellertid utstrålade hon en sådan värme och charm, att det alls inte blev svårt för mig att uttrycka vår glädje att se henne

55

bland oss. Själv återkom hon gång på gång till vårt stora mod, då vi vågat inbju-da henne. Nu hade hon ju verkligen varit en mycket omstridd person, men de sista åren hade hon mest varit i Tyskland och striden om hennes namn hade lagt sig i Sverige. Vår inbjudan väckte så vitt jag vet, inte den minsta sensation eller ens opposition.

Beträffande studentskorna, fanns det på den tiden ännu en del människor, som inte kunnat vänja sig att se flickor med den vita mössan och som voro kvicka med att anmärka och kritisera deras förehavanden. Hade någon av dem uppfört sig på ett mindre lyckligt sätt var det genast hela kåren som blev an-svarig. Så hände det en dag strax efter första maj att en av stadens mest kända präster skrev en insändare till Upsalatidningen, där han i stränga ordalag utgöt sig över studentskornas liv och leverne. På natten, första maj, hade de förekom-mit druckna på gatorna och hade tillsammans med studenter uppfört sig på det mest anstötliga sätt. Den dagen fick jag besök av Pyret, Ingeborg Wikan-der, tillsammans med en kamrat. Vad skulle man göra åt saken? De hade sökt utforska vilka studentskor som kunde ha gett anledning till artikeln och hade då genom några studenter fått reda på, att det alls inte var studentskor. Några studenter hade inbjudit flickor från Stockholm av högst tvivelaktigt anseende till första maj-firning, och hade roat sig med att sätta på dem studentmössor. Nu ville Pyret ha mig med för att uppvakta den skrivande prästen och förmå honom att skriva en dementi.

Det blev ett mycket obehagligt besök. Han slingrade sig på alla sätt. Han menade att om det också var sant som vi sade i detta fall, hade dock student-skorna ofta givit anstöt. Vi bådo om närmare detaljer men det kunde han inte ge. Någon dementi ville han icke skriva. Först när han fick klart för sig att vi inte tänkte gå vår väg förrän vi åstadkommit något, lovade han till sist att skriva. – Inte blev dementin så som vi önskat, men något var dock vunnet.

Under mina studieår tror jag inte det politiska intresset var synnerligen stort bland studenterna, åtminstone inte bland studentskorna. Men i februari 1914 fanns det dock inte många som inte tagit parti. Den liberala regeringen hade upplösts och det skulle bli nya val. Det gällde huvudsakligen försvarsfrågan men även parlamentarismen och konungens befogenhet. I Uppsala gingo fa-natismens vågor höga. Man fick höra, att professorer varit med och ställt till

56

rabalder utanför Upsala Nya Tidnings redaktion. Man spridde ut äreröriga ryk-ten om den liberale försvarsministern David Bergström som skulle sålt Sverige till Ryssland. Man skulle ha medtagit viktiga hemliga dokument till Finland, och så vidare. En del frisinnade studenter utfärdade en protest mot dylika val-manövrer och jag minns, hur professor Anton Blanck, som jag kände rätt obe-tydligt, en dag stegade tvärs över Carolinabacken och bad att få trycka min hand. Han hade sett mitt namn under protesten och han kände sig så ensam och isolerad att han var glad att finna en meningsfrände. Själv upplevde jag att en överstinna, gammal vän i familjen, förklarade för mig, att hon önskade att Staaff vore här, så hon kunde få spotta honom i synen. Varpå jag svarade att om hon inte bättre valde sina ord föredrog jag att inte vara i samma rum som hon. Sade och gick.

En dag under denna upphetsningens tid kom Elsa Warburg och Gunhild Bergh upp till mig: ”Har du sett affischerna om kvinnomötet?” – Nej, jag har ingenting sett. – ”Kan du tänka dig, de inbjuda ’alla fosterländska kvinnor’ till möte och då vet vi, att det endast är ett möte för att samla pengar till högerns valrörelse. Vi måste gå dit och säga ifrån och du måste komma med.” Ja, jag blev också upprörd och vi gick till mötet, en liten trupp på fem–sex stycken.

Av ordförandes inledning framgick det rätt tydligt att det var ett högermö-te. Vi reste oss då och sade, att eftersom affischerna inbjödo alla fosterländska kvinnor, hade vi ansett oss böra gå hit. Var det meningen att diskutera parla-mentarismen eller de olika partiernas lösning av försvarsfrågan, voro vi bered-da att försvara det liberala partiets inställning. Men om mötet icke var avsett för alla fosterländska kvinnor utan endast för högerkvinnor och ordnats för att samla in pengar till högerns valkampanj, skulle vi gå vår väg och inte störa dem. Vi ville ha bestämt besked. Ordförande rodnade och bleknade men måste ju vidgå att mötet endast var avsett för högern. Och vi vandrade ut, medan övri-ga deltagare sågo ganska förvirrade ut. Genom min bror fick jag sedan höra att landshövdingskan, den nya statsministerns fru, Agnes Hammarskjöld, hade gråtit över mig, att jag som kom från en så hederlig familj, kunde falla så djupt.

Ett av de allra starkaste minnena från studieåren i Uppsala är dock striden om Elsa Eschelsson och hennes död. Redan innan jag började mina akademis-ka studier var Elsa Eschelsson docent i juridiska fakulteten, den första kvinn-

57

liga docenten i Sverige, som vi alla studentskor sågo upp till med respekt och beundran. Själv hade jag känt henne långt dessförinnan, men först under de sista åren av hennes liv träffa-de jag henne oftare, särskilt vid bildandet av ”Föreningen för akademiskt bildade kvinnor”. Det var Elsa och Anna Ahlström som togo ini-tiativet och Elsa blev dess förste ordförande. Övriga medlemmar i den första styrelsen voro Anna Ahlström, Karolina Widerström, Lydia Wahlström och min ringhet. Det är ingen falsk blygsamhet, när jag säger så. Jag har aldrig ta-git något initiativ och har ingenting uträttat för föreningen, men då de ville ha mitt namn med, ansåg jag mig ej kunna säga nej. Jag har aldrig kunnat intressera mig för föreningar. Förmod-ligen har jag själv haft det för bra och har kom-mit för litet i kontakt med andras svårigheter för att bli någon riktig kvinnosakskvinna.

För Elsa var kvinnornas sak i akademiska frågor en hjärtesak. Hon kämpade för en pro-fessur inte i första hand för sin egen skull utan för att bryta ner fördomarna, för att öppna en bräsch och vidga möjligheterna för de efter-kommande. Jag minns hur hon en gång sade till mig: ”Kom ihåg Eva, att om jag misslyckas, så är det Eva” – hon sade aldrig du – ”som måste uppta kampen.” Jag svarade, att jag aldrig studerat med tanke på en professur och inte önskade mig någon sådan och att jag inte trodde att man tjänade kvinnosaken genom att kämpa för en plats som man inte ansåg sig lämplig för. Det svaret tror jag aldrig hon riktigt förlät mig.

Elsa var en ensam och olycklig människa. Jag skulle tro att åtminstone un-der senare år Anna Ahlström var hennes närmaste vän. Men inte ens hon kom

Elsa Eschelsson blev en förebild för det tidiga 1900-talets kvinnli-ga akademiker. Förhållandet mellan henne och Eva von Bahr var saknade visserligen inte komplikationer, vilket inte hindrade att Eschelssons öde djupt berörde Eva von Bahr. Fotografi i Uppsala universitetsbibliotek, 6972.

58

henne riktigt nära. Elsa berättade en gång för mig, hur hon och Anna rest till-sammans i Italien. En gång hamnade de i en liten stad, där de stannade en hel vecka. Först då de sutto på tåget för att fara därifrån kommo de underfund med att ingen av dem velat stanna där, men båda trodde, den andra ville stan-na. Elsa berättade historien som en lustighet. Jag fann den typisk och närmast tragisk. Jag tror inte det fanns någon som talade fritt ur hjärtat, helt förtroligt med Elsa. Jag vet att inte ens hennes systrar gjorde det utan voro glada om en längre samvaro hade gått utan missförstånd.

Elsa hade ett ståtligt utseende, alla beundrade henne för hennes begåvning och höllo av hennes för hennes storslagna karaktär. Hon hade en sannings-lidelse som man respekterade men som nästan gick till överdrift. Ty den ledde till att hon inte bara själv aldrig sade något som hon ej väl genomtänkt utan också fordrade detta av andra. I samvaro med henne hade man alltid en stark känsla av att man måste väl väga sina ord.

Jag minns en gång. Jag hade träffat henne på våren och allt tycktes vara gott oss emellan. Fram på sommaren fick jag ett brev från henne, där hon nästan sade upp bekantskapen. Jag satt som fallen från skyarna. Varför? Jo, vid vårt sista sammanträffande hade jag sagt så och så. Då hade hon inte tänkt så myck-et på det, men efteråt hade hon förstått, att jag måste ha menat det och det. Detta visade att jag varit oärlig mot henne och så vidare.

Nu kom jag verkligen inte alls ihåg vad jag sagt, men jag visste att jag ald-rig haft en sådan mening, som hon nu förutsatte. Jag kunde dessbättre också ge henne bevis för, att jag aldrig kunde ha menat något sådant. Och jag lycka-des övertyga henne. Men sedan fick jag ju mer än någonsin känslan av att man måste vara försiktig i samtal med henne.

Den ensamhet i vilken hon levde blev hennes olycka och hon blev allt en-sammare med åren. Med sina stränga krav på medmänniskorna led hon natur-ligt nog många besvikelser. Hon kunde inte kompromissa, icke slå av på kra-ven. Och hon saknade humor.

Och så kom striden om professuren, en strid som bokstavligen blev en kamp på liv och död.

Det var ont om vetenskapliga jurister. Juridiska fakulteten hade haft god an-vändning för Elsa Eschelsson. Hon blev docent i civilrätt redan 1897. Samma

59

år förordnades hon att föreläsa i processrätt vilket fortgick flera år. 1904–1910 ledde hon den propedeutiska kursen i civilrätt med mera, 1905–1909 sköt-te hon examinationen i civilrätt för kansliexamen och hon tjänstgjorde som fakultetsopponent 1909. Dessutom skrev hon en del juridiska avhandlingar, som ansågos vara av betydelse. Men när en ny professur 1911 skulle tillsättas i civilrätt förbigick man henne och tillsatte en nybliven docent, som av många ansågs ha ganska klen kompetens. Trots hennes många och stora meriter kunde man icke förmå sig att ge henne professuren, fast då inga lagliga hinder fanns.

Det blev ett hårt slag för henne. Morgonen efter att saken blivit avgjord i fakulteten, fann hennes hushållerska henne sovande så hårt att hon ej kunde väckas. Läkare tillkallades, Elsa fördes till sjukhus. Alla försök att väcka henne misslyckades dock. Hon dog av veronalförgiftning. I allmänhet antog man kan-ske, att hon medvetet tagit sitt liv. För min del tror jag inte detta var fallet. En tid dessförinnan sade hon en gång till mig, då jag fann henne djupt deprime-rad: ”Förr har jag alltid känt det som en stor trygghet, att om livet blir alltför outhärdligt kan man lätt göra slut på det. Men nu skulle jag inte kunna göra det, ty jag har på nära håll sett, vilket lidande detta vållar de närmast efterle-vande.” Hennes svåger hade nyligen tagit sitt liv.

Men hon led sedan länge av svår sömnlöshet, vilket förvärrats under den sista spänningens tid. Kort innan olyckan hände hade hon beklagat sig för mig att hon under många nätter ej sovit en blund. Av hennes hushållerska hörde jag sedan att detta fortsatt och att hon använde allt mer sömnmedel. Jag kan gott tänka mig att då slaget fallit och hon såg att hennes långa kamp varit fruktlös, hon kände sig så förtvivlad att hon måste skaffa sig vila genom att till vad pris som helst få sova. Och i desperation har hon så tagit mer än hon tålde.

Vi, hennes vänner, blevo djupt gripna av hennes bortgång. Vi kände det som om hon blivit mördad.

Nu kan man fråga: hur kunde juridiska fakulteten begå en sådan uppenbar orättvisa? Hade man frågat dem, skulle de kanske svarat: Hon var ej lämp-lig som lärare för studenterna. I någon mån kunde de kanske ha rätt. Hon var mycket teoretiskt lagd. Hennes föreläsningar måste ha varit utomordentligt klara, men voro antagligen torra. Det kan tänkas att de juridiska studenterna som mestadels sedan skulle ut i det praktiska livet, hade haft mer nytta av mer

60

praktiskt lagd undervisning. Men professurer skall tillsättas efter vetenskap-liga meriter. Om lämpligheten att undervisa skulle sättas som villkor, fanns det åtminstone på den tiden åtskilliga professorer i Uppsala, som aldrig borde fått någon professur.

Kanske skulle fakulteten också ha svarat: Hon skulle ha gjort mycket mera nytta för vetenskapen, om hon ägnat sig helt åt den. Många tyckte nog att hon hade en avundsvärd ställning. Hon var ekonomiskt oberoende, hon kunde ägna sig helt åt vetenskapen utan att behöva besväras med tentamina och popu-lära föreläsningar. Naturligtvis är inte heller detta någon ursäkt för den orätt som begåtts.

Det är klart att orsaken till att hon förbigicks uteslutande var deras fördomar mot kvinnliga lärare vid universitetet. Hade hon varit en man med samma me-riter hade hon varit självskriven till platsen och hade fått den utan diskussion.

61

Efterskrift

Av Hedvig Hedqvist

Eva von Bahr-Bergius inleder sin sammanställning av ”Spridda minnen från ett långt liv” med att häpna över andra författares goda minnen. Hon förundrar sig över hur utomordentligt de kommer ihåg men misstänker att de har haft tillgång till minnesanteckningar och kanske också en livlig fantasi som får allt att flyta, bli intressant att läsa.

När Eva gjorde sin sammanställning av ett långt liv kunde hon återvända till egna brev som hon skrev under sina vistelser utanför föräldrahemmet i Uppsala och till ett stort antal brev som hon erhållit genom åren. Brev som inte slängdes och numera till stor del finns bevarade i olika offentliga arkiv och privata lådor. Med dessa källor blir det också märkligt vad hon valde att hoppa över, inte berättar om.

När undertecknad 2006, uppmuntrad av vetenskapshistorikern Karl Gran-din, började läsa in mig och undersöka arkiv för att kunna skriva om Evas re-lation med den österrikiska atomforskaren Lise Meitner (1878–1968), var en av utgångspunkterna efterlämnade brevsamlingar. Den viktigaste var natur-ligtvis de tidiga länge okända breven från Meitner men också en periodvis in-tensiv korrespondens mellan Eva och Carl Wilhelm Oseen, (1879–1944). Han var professor i teoretisk fysik 1909–33 i Uppsala och invaldes som den förs-ta teoretiska fysikern i Nobelkommittén för fysik. Under många år var han också ordförande. Hans första åtgärd var att se till att Albert Einstein fick ett Nobelpris för den fotoelektriska effekten. I ”Spridda minnen” nämner Eva inte ens Oseens namn, vilket är märkligt och kan tolkas på olika vis. Låt mig få återkomma till innehållet i breven, men först beskriva några omständigheter.

I Evas kvarlåtenskap fanns ett brunt paket märkt med hennes systerdotters, min mamma Karin Tarschys namn. Paketet innehöll ovan nämnda Meitner-brev, som skrevs mellan 1912 och 1924, samt brevväxlingen mellan Eva och Oseen från 1911 till i början 1940-talet. Paketet blev sedan liggande i fyra de-cennier. Troligen läste min mamma breven, noterade att breven från Eva till Oseen var sönderrivna i fyra delar, men hon sköt framför sig möjligheten att göra något mera även om hon som forskare och bland annat som ordförande

62

i Kvinnliga Akademikers Förening alltid var intresserad av jämlikhetsfrågor. Denna gissning bygger på hennes upprördhet kring universitetens historiskt orättvisa behandling av kvinnliga forskare, särskilt inom naturvetenskapen, och då alltid med Eva som exempel. Oron baserades på att man fortfarande, under senare hälften av 1900-talet, inte kunde hävda att jämvikt hade upp-nåtts. Jag och mina syskon ärvde sedan det bruna paketet och gjorde heller ingenting – de tyska breven avskräckte.

Idéhistorikern Sverker Sörlin lånade dem och uppmanade oss 2005 att läm-na dem till Kungliga biblioteket, KB i Stockholm. Inför ett seminarium på Ångströmlaboratoriet samma år med uppdraget att berätta om ”Julafton i Kungälv”, 1938, gick jag till Kungliga biblioteket för att se om jag kunde hitta underlag i breven. Mitt eget underlag var klent, frågan var om jag hade något att säga. Ämnet var den berömda julafton då Lise Meitner och hennes syster-son Otto Robert Frisch besökte Eva och hennes man Niklas Bergius i Kungälv och någonstans mellan frukost och middag formulerade teorin för kärnklyv-ning. Men korrespondensen med Oseen blev en ögonöppnare, gav flera nyck-lar eller förklaringar till Evas olika agerande. Och när jag då sedan refererade till dessa brev i mitt framförande, reagerade Karl Grandin.

Var fanns de? Som Oseenforskare kände han till dem men visste också att de var ”kryssade” med andra ord förkomna ur Vetenskapsakademins arkiv. Eva hade troligen någon gång på 1940- eller början av 50-talet, när hon hade flyttat tillbaka till Uppsala lyckats begära tillbaka dem, rivit sönder dem, men uppenbarligen också ångrat sig.

Eva blev, som framgår av hennes text, rätt vilsen när Knut Ångström has-tigt avled 1910. Hon hade enligt andra varit en av hans favoriter, klarat sitt av-handlingsarbete med glans och blivit docent. Hennes i Uppsala goda sociala omständigheter väckte missunnsamhet, särskilt när professorn lade bort tit-larna. Knut och Eva. Men som kvinna var hon utestängd och hade hur som helst inget utrymme att gå vidare med sin forskning. Det hjälpte inte att av-handlingen hade uppmärksammats i utlandet. Ångströms efterträdare pro-fessor Gustaf Granqvist kunde dessutom, milt sagt, betraktas som fientlig till kvinnors, efter avlagd doktorsgrad, fortsatta verksamhet vid universitetet. Han kunde i nödfall endast erkänna dem som undervisande vikarier.

63

Oseen var till skillnad mot Eva teoretiker och deras bekantskap inleddes gradvis med att hon satte sig på första bänk på hans föreläsningar och sedan, när han blev sjuk i tbc, skrev ett brev till honom och undrade om hon kan bi-stå med litteratur eller något annat. I detta första brev finns känslan att det är med stor oro som hon skriver, att hon har en rädsla för att trampa fel.

Evas far, häradshövdingen Carl von Bahr, hade hastigt avlidit år 1900 och lämnat ett arv efter sig som kom att göra henne oberoende av inkomster res-ten av livet. Det både förenklade och komplicerade hennes situation. Hon ville arbeta och med lön bli erkänd för sin verksamhet. I moderns familj Boström och tidigare Hebbe fanns en filantropisk tradition, hennes moster Ebba hade startat Samariterhemmet och det fanns flera andra projekt, de flesta handla-de om pengar till nödlidande eller att stärka pedagogiska insatser i till exem-pel Fackskolan, Fjellstedtska skolan eller Enskilda läroverket (”Skrapan”). Eva upplevde det som besvärande att ha mer pengar än hon behövde och beslutade sig därför att hennes överskott skulle gå till vetenskapliga ändamål, framför allt stödja fysik. Ett sådant var att förse fysikinstitutionen med den interna-tionella litteratur som det krävdes större resurser att anskaffa. Ett annat var att stödja Lise Meitner som, när de träffades i Berlin 1912, föreföll leva på kaffe och cigaretter. Redan vid deras första möte, te på tu man hand en junisöndag, lyckades Eva snabbt skaffa sig en uppfattning om Meitners ansträngda situa-tion. Hennes mamma i Wien var änka och hon själv levde på de pengar som hennes syskon kunde avvara. Hur länge till? Som kvinnlig forskare fick hon vid den tidpunkten ingen lön. Det skulle dock ganska snart ändras när Max Planck lyckades ordna en assistenttjänst, då den första som tilldelades en kvin-na vid universitetet.

Men pengar spelade nog en sekundär roll vid det första mötet mellan Lise och Eva. De beskriver återkommande att de överrumplades av empati och värme och gladdes över att för första gången ha träffat en likasinnad person, någon som man kunde föra intressanta samtal med, framför allt förstås om fy-sik, men också om filosofi och litteratur.

Den tuberkulosdrabbade Carl Wilhelm Oseen tvingades begära ledigt från professuren i Uppsala. Efter behandling på Romanäs sanatorium bosatte han sig i Smålandsstenar som konvalescent. Korrespondensen med Eva fortsatte,

64

hon berättade om besöket i Berlin och hur det var att sedan komma hem till en situation på Fysikum som hade blivit prekär. Hon tvingades tänka om. Studen- terna strömmade till men det fanns inga lärare. I stället för att återvända till Ber-lin och starta egen forskning lät hon sig övertalas till att ta ett vikariat. Oseen kallade henne ”Gnädiges Fräulein Privadozent” och vädjade till henne: ”Ni har en plikt mot det här arma landet att hålla ut, vedervärdigheterna till trots. Om vi hade ett överflöd på dugliga fysiker så kunde Ni göra efter behag. Men nu, då vi faktiskt befinner oss i ett nödläge! Kan inte det vara ett värdigt mål även för kvinnors ställning vid universiteten. Den saken har Ni nog tillräckligt tänkt på. Kan inte det vara ett värdigt mål även för en vetenskapskvinna att göra sitt för att hålla oss uppe? Ni kan tycka, att det är mycket jag begär av er: arbete utan lön, utan en yttre ställning som svarar mot arbetet. Men nog är det en sådan lott, som jag skulle ha valt om jag hade haft valet fritt. Ni vet, att det icke är ett från andra mänskliga strävande avstängt vetenskapligt liv jag önskar Er.”

Tre dagar senare gjorde Oseen ett tillägg om ”Kvinnofrågan: Jag förmodar att den lagändring som behövs för att kvinnorna skola vid universiteten vara likställda med männen snart blir genomförd. […] För att kvinnorna faktiskt skola få samma rättigheter som männen måste den fördomen (?) att kvinnorna i längden icke kunna behålla sitt vetenskapliga intresse övervinnas. Gör det! Ingen kvinna kan försöka göra det som inte är ekonomiskt oberoende. Släpper Ni taget, lägger Ni en tung börda på dem som komma efter Er. Ni är i det läget att om Ni icke håller ut, ger Ni motståndarna ett vapen i händerna.”

Hur Eva egentligen sedan tänkte våren 1914 är svårt att ha djupare kun-skaper om. När hon lämnade Berlin i slutet av januari, var framtidsutsikterna spännande, efter ett år med framgångsrika forskningsresultat vid universite-tets institution för fysik och planer på att under våren inleda ett samarbete med James Franck och Gustav Hertz. Runt henne fanns kretsen begåvade vänner, tillika berömda fysiker som Max Planck, Albert Einstein, Max von Laue och förstås Lise. Resan hem till den sjuka modern i Uppsala var ingen uppoffring men troligen inte tänkt annat än som ett kortare besök. Verklighe-ten krävde något annat och det blev en lång Uppsalavår med flera grusade för-hoppningar. I brev till Lise tror Eva ibland att sjukdomskrisen är över och att hon snart kan resa tillbaka till Berlin. Kanske var den förhoppningen också ett

65

sätt att möta Lises alla brev som alltid innehöll frågan: När kommer du? Hålla henne på bättre humör. Planen att söka anställning vid Brunnsviks folkhög-skola växte emellertid, att där försöka få något slags deltidstjänst som kunde underlätta närvaron i Uppsala. En plan som hon nog också instinktivt visste att hon inte kunde ventilera med dem som stod henne närmast, Lise och Oseen.

Elisabeth von Bahr avled den 22 maj 1914 och efter begravningen kunde Eva åka till Berlin i mitten av juni, besöka universitetet och umgås med den ivrigt väntande Lise. Hon som nu hoppades på hösten i varandras närhet. Den 28 juni var båda inbjudna till en större middag hos familjen Planck och efter-som det var underbart sommarväder bestämde de sig för att inleda dagen med att först göra en utflykt till Wannsee. Många andra Berlinbor hade kommit på samma idé, överallt syntes människor med sina picknick-korgar i gröngräset. Plötsligt hände det något. Tidningspojkar sprang runt med löpsedlar och Lise lyckades få tag på en tidning. Nyheten var skotten i Sarajevo. Den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans ärkehertiginna Sophie hade mördats av serbiska nationalister. Eva såg framför sina ögon, hur Lise bleknade. Det fanns en allmän mening att kriget var nära. Var det här en utlösande faktor? Mid-dagen hos Planck var lyckad kan man läsa i Evas rapportering till Oseen. Hon hade skickat en uppsats till Planck som han nu med stor iver ville diskutera. Litet överraskande deklarerade han också att han var trött på sin roll som rek-tor och helst av allt ville avskärma sig för att bara kunna forska.

Eva lämnade Berlin någon dag senare. Hon reste hem via Rügen för att där ägna några dagar åt att tänka på sin egen framtid. Hon var välkommen till-baka till institutionen på universitetet i Berlin men det var en väntetid på de instrument som hon behövde. Kunde hon på något sätt sticka emellan med Brunnsvik? Gick det att kombinera forskning och undervisning? Det här var tankar som hon knappast ännu vågat riktigt anförtro Lise, men ändå antytt. Just nu behövde hon inte bestämma sig. Lise skulle komma till Sverige i bör-jan av augusti, besöka det von Bahrska sommarstället i Sörmland, hemmet i Uppsala och skärgården.

Inget blev som någon av dem hade tänkt sig. Den 28 juli förklarade Öster-rike krig mot Serbien, den andra augusti besatte tyskarna Luxemburg och be-gärde att få marschera genom Belgien för att förklara krig mot Frankrike. Förs-

66

ta världskriget var ett faktum. Lise fick hastigt ändra sina planer, resa hem till Wien och snabbutbilda sig till sjuksköterska. Fysikerkollegerna i Berlin sking-rades snabbt i krigets alla väderstreck. Eftertraktade som de var av krigsmak-ten med sina kunskaper om röntgen.

För Eva blev folkhögskolan en lycklig lösning. Under höstterminen fick hon bo i Forsslundska Storgården, familjen hade flyttat till skolhushåll i Falun. Eva var ensam (med en hemhjälp) i det stora huset och det var mycket kallt. Så kallt, att nu när den närmaste framtiden handlade om undervisningen, måste hon fatta nya beslut av annan karaktär, bestämma sig för att bygga ett hus i närheten av folkhögskolan.

Och som följd av detta beslut också bestämma sig för att begära avsked från docenturen vid Uppsala universitet.

Korrespondensen med Lise fortsatte och tämligen omedelbart befann de sig på kollisionskurs, hade olika uppfattning om på vilken sida man höll på i kriget. För Lise var det självklart att Tyskland utsatts för fientligheter och nu dessutom var det viktigt att försvara den tyska kulturen och vetenskapen.

För Eva var Tyskland fienden som anfallit Frankrike och Belgien. Hon var Englandsorienterad sedan barnsben och kanske ännu mer efter sina studier i Cambridge. Trots detta handlar breven mest om oron för alla kolleger vid de olika fronterna som innehöll ständig rapportering om vilka det hade hörts nå-got från.

När kriget var över bjöd Eva den nu ännu tunnare Lise att komma till Sve-rige. År 1919 tillbringade hon fyra veckor i Brunnsvik och skriver till vännerna i Tyskland ”att hon har kommit till paradiset, maten är fantastisk!”

Eva hade 1917 gift sig med Niklas Bergius, en speciell och spränglärd kol-lega på folkhögskolan och Lise verkar ha smält det betydligt enklare än att Eva hade givit upp fortsatt vetenskapligt arbete. Och några år senare – till familjens och Carl Wilhelm Oseens häpnad – konverterade också Eva till katolicismen.

Första året efter världskriget präglades av att Lise oroade sig för situationen i Wien och den blev knappast bättre i början av 1920-talet med den pågående ofantliga inflationen som trots att hon själv nu var en framgångsrik forskare med professorslön. Den ekonomiska vardagen var omöjlig, om man till exempel som hon var bunden till laboratoriearbete. Priser kunde höjas med tusen procent

67

samma dag. Eva försökte underlätta med olika ”presenter” samtidigt som hon försökte modernisera fysikundervisningen på Brunnsvik. Hon bad Lise om råd i flera av sina brev men det är betydligt glesare mellan dem än tidigare.

När Hitler tog makten i Tyskland, reagerade Eva omedelbart och ännu mer mot lagen om återupprättandet av (den rena) ämbetsmannakåren som innebar att judar och personer med annan politisk uppfattning inte fick inneha stat-liga tjänster. Inom naturvetenskapliga fakulteterna betydde det att tjugofem procent av professorerna försvann. En av dem som tvingades lämna var James Franck som tillsammans med sin familj emigrerade till USA.

För Eva var det ofattbart att Lise stannade kvar i Tyskland. Men Lise fällde ned sina skygglappar, såg inga alternativ till sitt idealiska forskningsförhållande på stiftelsefinansierade Kaiser Wilhelm Institut i Dahlem, där hon som profes-sor också hade sin tjänstebostad. Hennes österrikiska medborgarskap skydda-de henne från den nya lagen. Möjligheten att fortsätta det vetenskapliga arbe-tet var avgörande. Åren 1933 till augusti 1938 finns inga spår av brevkontakter mellan Eva och Lise. Men när nyheten om Anschluss, Tysklands annektering av Österrike, kom blev Eva orolig och insåg att något omgående måste göras för den nu statslösa Lise. Hon vågade inte anlita postväsendet men kunde i april skicka inbjudan med professor Percy Quensel, som hade ett ärende till Berlin. Lise hade svårt att förstå förslaget att hon skulle lämna landet utan erbjudande om en tjänst som motsvarade hennes kompetens. Dessutom var hon sedan fyra år djupt involverad i forskningsprojekt tillsammans med kemisten, professor Otto Hahn och medarbetaren Fritz Strassmann. Hon var inte ensam om att missuppfatta den allvarliga situationen. Lyckligtvis fanns det andra som insåg att situationen redan var kritisk, däribland Niels Bohr och Eva, som agerade på var sitt håll. Bohrs mål var Sverige, han hade redan gjort slut på hela kvoten för flyktingar från Tyskland, som man sade i Danmark.

För att få komma till Sverige 1938 var förutsättningarna att man hade släkt här och kunde garantera ekonomi för sitt uppehälle. Lise hade ingen släkt i Sverige, Eva kunde visserligen garantera hennes uppehälle, åtminstone för det närmaste året, men hon visste att Lise aldrig skulle acceptera en sådan lösning. Hon ville bli erbjuden en ställning motsvarande den hon hade i Tyskland. Eva, numera bosatt i Kungälv, engagerade alla tänkbara personer som hon hoppades

68

hade ett inflytande, först och främst Oseen, som var ordförande i Nobelkom-mittén för fysik, och även svågern Nils Alexanderson, vilken sedan ett antal år var ordförande i Högsta domstolen. Båda agerade mycket snabbt. Oseen be-stämde att Lise kunde få medel från Nobelkommitténs särskilda anslagsfond. Alexanderson engagerade sig i att klara byråkratin och ordna alla papper. Sam-tidigt uppmanade Bohr Manne Siegbahn att bereda plats för Lise på sitt nya No-belinstitut. Siegbahn ville helst undvika detta, kanske misstänkte han att hon skulle bli en konkurrent. Men övriga krafter var starkare och den 1 augusti kom Lise till Sverige efter att dramatiskt ha lämnat Tyskland med tåg till Holland och sedan vidare hit via Köpenhamn. Hon tillbringade de första sex veckorna hos Eva i Kungälv och flyttade sedan till Stockholm, där hon bodde på Årsta damhotell. Sin första jul i exil planerade hon att fira i Köpenhamn tillsammans med familjen Bohr och sin systerson Otto Robert Frisch, som i sin exil arbetade på det Bohrska Institutet för fysik. Men bara några dagar innan jul kom med-delande att Danmark inte tillät inresa för statslösa. Lise blev förstås förtvivlad och Eva tröstade med att bjuda henne och systersonen till Kungälv. Någon dag före avresan från Stockholm fick Lise ett brev från Hahn i vilket han beskrev det förbluffande resultatet av deras senaste experiment: ”[V]åra Ra-isotoper agerar som Ba […] Var vänlig och tänk på om det finns någon möjlighet.” Han bad henne – ”kanske en Ba-isotop med högre atomvikt än 137? Om det finns någonting Du kan föreslå som Du kan publicera, kan det fortfarande på något sätt bli ett arbete av oss alla tre.”

Julafton i Kungälv var en strålande vinterdag. Lise som inte kunde tänka på annat än brevet från Hahn bestämde efter Evas storslagna julfrukost att göra en längre promenad. Hon kände väl till terrängen sedan sin vistelse i augus-ti. Otto Robert lånade ett par skidor och Lise pulsade lika fort som han åkte. Vid något tillfälle slog de sig ner på en liggande trädstam och med en ur fickan uppfiskad pennstump tillika pappersbit räknade hon ut det som skulle bli teo-rin för hur atomkärnan klyvs och frigör en ofantlig mängd energi – fissionen.

Julmiddagen tillsammans med Eva och Niklas blev närmast euforisk, trots, enligt systersonen, den märkliga lutfisken som serverades. Eva kunde med Lise och Otto Robert uppleva känslan och ögonblicket att ha nått fram till ett lika överraskande som briljant resultat – en landvinning inom atomfysiken.

69

Referenser

Om Eva von Bahr-Bergius, se Hedvig Hedqvist, Kärlek och kärnfysik. Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen (2012) och Staffan Bergwik (Wennerholm), ”I fysikforskningens utkant. Eva von Bahrs vetenskap-liga gemenskaper 1909–1914”, Lychnos 2007 samt Karl Grandin, Ett slags mo-dernism i vetenskapen. Teoretisk fysik i Sverige under 1920-talet (1999). Anna Beckmans ”Eva von Bahr-Bergius – sekelskiftsstudentska” infördes i Upsala Nya Tidning 5/3 1962. Se även Gösta Larssons Niklas Bergius – en särling på Brunnsvik (utan år) och densammes Niklas Bergius, Eva von Bahr och Dan Andersson (2011).

70

PersonförteckningEva von Bahr-Bergius är inte inkluderad.

Abbot, Charles Greeley (1872–1973) 43

Ahlström, Anna (1863–1943) 46, 57–58

Alexanderson, Hedvig, född von Bahr (1872–1941) 11, 13–20, 22–23

Alexanderson, Nils (1875–1960) 29, 68Almqvist, Signe (1879–1965) 34,

36–37Andersson, Dan (1888–1920) 10Andrén, Märta 39Appel, Ingeborg, född Schrøder

(1868–1948) 35Appel, Jacob (1866–1931) 35–36Arrhenius, Svante (1859–1927) 36

Bahr, Carl von (1830–1900) 7–8, 14–15, 18, 20–22, 26, 29–30, 35, 37, 63

Bahr, Ebba von (1868–82) 16, 18, 63Bahr, Elisabeth von, född Boström

(1838–1914) 7, 14–15, 17–22, 25–27, 29, 32, 35, 37, 39, 42, 53–54, 64–65

Bahr, Ellen von (1862–99) 16–18, 22, 36Bahr, Elsa von (1870–1955) 53Bahr, Erik von (1866–1952) 16, 19, 53Bahr, Erika Charlotta von, född Boström

(1840–79) 20–21

Bahr, Hedvig von, se Alexanderson, Hedvig

Bahr, Johan von (1860–1929) 7, 14, 16, 19, 22, 26, 35, 56

Bahr, Johan Henrik Otto von (1833–1914) 20, 22

Bahr, Lotten von, se Düben, Lotten vonBahr, Lotten (Charlotta Sofia) von,

se Scholander, LottenBahr, Märta von, se Hennig, MärtaBahr, Nils von (1874–1941) 20, 22Barowiak, Carl Peschel (1835–1911) 26Beckman, Anna (1885–1973) 7Benedicks, Carl (1875–1958) 50–51Bergh, Gunhild (1888–1961) 39, 56Bergius, Niklas (1871–1947) 10, 62, 66,

68Berg-Mortensen, Anna (1884–1940) 39Bergström, David (1858–1946) 56Bjerrum, Niels (1879–1958) 51Blanck, Anton (1881–1951) 56Bohlin, adjunkt 23–24Bohr, Niels (1885–1962) 67Boström, Christopher Jacob

(1797–1866) 7, 41Boström, Ebba (1844–1902) 7, 63

71

Boström, Elisabet Gustava, född Fredenheim (1815–63) 27

Boström, Erik Gustaf (1842–1907) 7Boström, Hedvig (1845–1930) 29Braun-Thunberg, Eva (1871–1952) 39Brulin, Herman (1875–1960) 41

Cour, Poul la (1846–1908) 35Cleve, Astrid (1875–1968) 38

Dahlgren, Alfred (1861–1908) 28, 40Dalström, Kata (1858–1923) 38De Geer, Gerard (1858–1943) 40Dillner, Signe, se Palmaer, SigneDüben, Lotten von, född von Bahr

(1828–1915) 17

Einstein, Albert (1879–1955) 8, 61, 64Eschelsson, Elsa (1861–1911) 8, 11,

56–60

Fogelqvist, Torsten (1880–1941) 10, 53Forsell, John (1868–1941) 26–27Forsslund, Karl Erik (1872–1941) 10Franck, Ingrid, född Josephson

(1883–1942) 49Franck, James (1882–1964) 8, 49,

52–53, 64, 67Franz Ferdinand (1863–1914) 65Frisch, Otto Robert (1904–79) 10, 62,

68

Grandin, Karl (född 1965) 61–62Granqvist, Gustaf (1866–1922) 8, 42,

44–47, 49, 62

Geijer, Reinhold, ”Kurre” (1849–1922) 41

Gustaf VI Adolf (1882–1973) 21

Hagströmer, Gösta (1874–1901) 25Hahn, Otto (1879–1968) 10–11, 67–68Hammarskjöld, Agnes (1866–1940) 56Hammarskjöld, Hjalmar

(1862–1953) 56Hammarsten, Mathilda, se Lagerbring,

MathildaHammarsten, Olof (1841–1932) 17Hedqvist, Hedvig (född 1940) 11Hedvall, Karl (1873–1918) 40–41Hennig, Märta, född von Bahr

(född 1873) 22Hernmarck, Arvid (1876–1940) 29, 32Hernmarck, Rosa, född Nisser

(1875–1942) 32Hertz, Gustav (1887–1975) 8, 53, 64Hinrichsen, Friedrich Willy

(1877–1914) 53Hitler, Adolf (1889–1945) 67Holm, Ragnar (1879–1970) 41Holmgren, Ann Margret

(1850–1940) 11, 30Holmgren, Carl Gustaf (1835–1926) 38Holmgren, Frithiof (1831–97) 11, 30Holmgren, Israel (1871–1961) 32

Jändel, Ragnar (1895–1939) 10

Kant, Immanuel (1724–1804) 40–41Key, Ellen (1849–1926) 54–55

72

Koch, John (1878–1950) 8, 44, 46–48Koenigsberger, Johann Georg

(1874–1946) 48

Lagerbring, Mathilda, född Hammarsten (1871–1929) 17

Larsson, Anders 45Laue, Max von (1879–1960) 8, 49, 64Laurin, Carl G. (1868–1940) 29Laurin, Thorsten (1875–1954) 29Liljefors, Pontus (1864–1942) 30Liljefors, Ruben (1871–1936) 30Lindberg, Ada 25, 30Lindberg, Iva 25, 30Lindberg, Leila 25, 30Lindhagen, Anna 36–37Lindhagen, Anna (1870–1941) 36Lindhult, Ellen, se Nordenstreng, EllenLundberg, Ellen, född Nyblom

(1869–1933) 16, 21Lundquist, Gustaf (1841–1917) 46

Meitner, Lise (1878–1968) 8, 10–11, 49–53, 61–68

Mesterton, Carl Benedict (1826–89) 25Månsson, Hildur 23

Nernst, Walther (1864–1941) 8, 51Nordenstreng, Ellen, född Lindhult

(1859–1950) 41Norrby, Ida (1869–1934) 7, 32–34Nyblom, Carl Rupert (1832–1907) 7, 26Nyblom, Helena (1843–1926) 7, 26Nyblom, Ellen, se Lundberg, EllenNyblom, Holger (1874–1953) 16–17,

24–25

Nyblom, Lennart (1872–1947) 24–25Nyström, Johan Fredrik

(1855–1918) 23

Oscar I (1799–1859) 27Oscar II (1829–1907) 27Oseen, Carl Wilhelm (1879–1944) 8,

61–66, 68Osti, Henri (1826–1914) 16, 19, 23–24,

45

Palmaer, Signe, född Dillner (1871–1953) 23

Philipson, Adéle (1870–1924) 38Petrini, Gulli, född Rossander

(1867–1941) 41Planck, Max (1858–1947) 8, 49–50,

63–65Platon (427–347 f. Kr.) 41

Quensel, Percy (1881–1966) 67

Ramstedt, Eva (1879–1974) 39Reuterskiöld, Eva 25Rubens, Heinrich (1865–1922) 8, 11,

49–53

Scholander, Lotten, född von Bahr (1867–1932) 18, 21

Scholander, Sven (1860–1936) 18Schrøder, Charlotte, född Wagner

(1842–1904) 35Schrøder, Ludvig (1836–1908) 35Siegbahn, Manne (1886–1978) 68Sophie, ärkehertiginna (1868–1914) 65Staaff, Karl (1860–1915) 56

73

Starck, Gunnar (1880–1976) 36Stiernstedt, Marika (1875–1954) 7, 17,

22–23 Stjernstedt, Wilhelm (1841–1919) 27Strassmann, Fritz (1902–80) 11, 67Sundberg, Anton Niklas

(1818–1900) 31Sörlin, Sverker (född 1956) 62

Tarschys, Karin (1902–88) 11, 61–62Thengberg, Jane Miller (1822–1902) 32Torsander, kyrkoherde i Nysund 22

Wahlström, Lydia (1869–1954) 38, 57Warburg, Emil (1846–1931) 49Warburg, Elsa (1886–1953) 39, 56Wennerberg, Gunnar (1817–1901) 28

Westerberg-Classen, Lilly 39Westerlund, Ernst (1939–1924) 26Widerström, Karolina (1856–1949) 57Wikander, Ingeborg (1882–1941) 39, 55Wilhelm, prins (1884–1965) 21Wiman, Carl (1867–1944) 40

Åkerhielm, Evert (1878–1950) 13Åkerhielm, Lisen (1876–1951) 13Åkerhielm, Marianne (1874–1953) 13Ångström, Helene, född Pilo

(1849–1943) 46Ångström, Knut (1857–1910) 8, 11, 39,

41–42, 44–46, 62

Östling, Olof (1859–1949) 9

75

Program(Alla klockslag är precisa)

11.30 Universitetets aula öppnas. För tillträde krävs biljett.

11.45 Promotores, promovendi samt övriga deltagare i den akademiska processionen samlas på universitetshusets gallerier enligt anvisning i processionsordningen.

12.15 Promotionshögtiden i universitetets aula börjar med intågsproces-sion.

Välkomsthälsning av Rector magnifica, professor Eva Åkesson.

Föreläsning av Historisk-filosofiska fakultetens promotor, professor Anna Williams över ämnet: Det fria ordet.

Promotion inom samtliga universitetets fakulteter. Under promotionen ut-förs musik komponerad av J.A. Josephson, Stefan Karpe, Lars-Erik Larsson, Jean Sibelius m.fl.

Musikaliskt mellanspel med operasångaren Fredrik Zetterström som framför tonsättningar av Sibelius.

Prisutdelningar.

76

Processionens uttåg.(Publiken ombeds att sedan akten avslutats inte lämna aulan förrän uttågs-processionen i sin helhet passerat.)

Värdar för promotionen: Rector magnifica professor Eva Åkesson och pro-rektor professor Anders Malmberg.

Promotionsmusiken utförs av Kungl. Akademiska kapellet under ledning av director musices professor Stefan Karpe.

Processionsordning

Avd 3–5 samt 7 och 8 tar vid processionsuppställningen plats i galleriet ovan-för vänster trappa1. Studenternas övermarskalk2. Studenternas fanborg3. Ordförandena vid studentkårerna, curator curatorum samt nationernas kurato-

rer (i trappan)4. Promotionens övermarskalk och två bitr. övermarskalkar5. Promotorerna6. Promotionens hedersdoktorer7. Pristagare8. Promotionens doktorer efter avlagda prov

Avd 9–25 tar vid processionsuppställningen plats i galleriet ovanför höger trappa9. Pedellen 10. De två cursorerna11. Värdarna för promotionen samt särskilt inbjudna honoratiores12. Två bitr. övermarskalkar13. Övriga inbjudna gäster

77

14. Professores emeriti15. Teologiska fakultetens lärare16. Juridiska fakultetens lärare17. Medicinska fakultetens lärare18. Farmaceutiska fakultetens lärare19. Historisk-filosofiska fakultetens lärare 20. Språkvetenskapliga fakultetens lärare21. Samhällsvetenskapliga fakultetens lärare22. Utbildningsvetenskapliga fakultetens lärare23. Teknisk-naturvetenskapliga fakultetens lärare24. Tidigare promoverade doktorer25. Vid Uppsala universitet anställda tjänstemän26. Ceremonimästaren

Vidare deltar ett antal studentmarskalkar.

Uttåget ur aulan äger rum på sätt som anges i det särskilt utgivna programmet.

Promotionsarrangemang

Ceremonimästare Per Ström, promotionsövermarskalk Johan Sjöberg, bitr pro-motionsövermarskalkar Gabriella Almqvist, Thomas Fredengren, Carl Frängs-myr, Sarah Havrén Schütz, Uppsalastudenternas övermarskalk Elin Anders-son, pedell Sten Andersson, cursorer Göran Karlsson och Martin Andersson, pressansvarig Anneli Waara, ansvarig för universitetshuset Manuel Alfaro, administration Gabriella Almqvist, Jakob Piehl och Maria Berglöf Stridh.

Promotionslatinet har utarbetats av professor Gerd Haverling.

Blomsterarrangemang: Botaniska trädgården.

78

Stora domkyrkoklockan ringer kl 8 promotionsdagen.

Kanonsaluten, dels kl 7 från Slottsbacken, dels under promotionsakten, ut-förs av artillerister från Jämtlands fältartilleri under befäl av major Mikael Andersson.

79

Rektors hälsningsord

Uppsala universitet inleder år 2015, sitt 538:e, med en doktorspromotion som slutpunkt för den förflutna höstterminen. Alla promovendi och pristagare häl-sas med stor värme oavsett väderbetingelser. Redan den första dokumenterade promotionen vid det återupprättade lärosätet den 22 januari år 1600 skedde i bitande kyla så skulle dagen vara kall kan också detta ses som tradition.

År 2015 erinrar om att det är fem hundra år sedan nedgångsperioden för det medeltida Uppsala universitet inleddes i och med att dess grundare och beskyddare ärkebiskop Jacob Ulfsson (örnfot) uppemot åttioårig dragit sig tillbaka med ålderns rätt. Frånvaron av ledning och understöd, de inbördes striderna i riket, där efterträdaren på ärkestolen Gustaf Trolle och riksföre-ståndaren Sten Sture d.y. spelade framträdande roller på motsatta sidor, ledde till att undervisningen gradvis upphörde och både lärare och studenter sking-rades. Att erinra om detta är inte ägnat för något minnesfirande men väl att mana till eftertanke. ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott Barbariet var en gång fosterländskt” skaldade Esaias Tegnér. I samtidens omvärld ses på alltför många platser den fria tanken, sanningssökandet och bildning under akademisk frihet förtryckas eller hotas av krig, våld och terror.

Men det finns mer att erinra om detta år. För två hundra år sedan avstods Svenska Pommern med Greifswald och Uppsala kunde åter oomstritt kallas

80

rikets äldsta lärosäte – de ”svenska” universiteten hade därmed på sju år mins-kat i antal från fyra till två, en föga uppmärksammad följd av Napoleon krigen. För etthundrafemtio år sedan började ett nytt Sverige träda fram med re-presentationsreformens genomdrivande medan en av samhällsförändringens före gångskvinnor, Fredrika Bremer, slutade sina dagar – härtill kan bli anled-ning att återkomma mot årets slut. För ett hundra år sedan var stora delar av Europas manliga ungdom nedgrävd i de tröstlösa skyttegravar de skulle försva-ra i ytterligare nästan fyra år – en studentgeneration offrades i det stora kriget. När vi samlas i aulan för promotion är det slutligen på dagen femtio år sedan världens mäktige var samlade i London för att hedra Sir Winston Churchill vid hans statsbegravning.

Till promotionsfesten i januari 2015 välkomnar nu Alma Mater upsalien-sis sina doctores promovendi. Deras avhandlingar visar universitetets bredd och djup. Alla ni promovendi har både haft framgångar och motgångar. Det har under flera år gått åt många dagar och säkert även många nätter till ert ar-bete. Det har varit experiment som har misslyckats, skrivkramp, idétorka. Ni har även haft underbara stunder med tankar och idéer som flödat fritt, med inspiration och glädje. Glädjen och frustrationen, hopp och förtvivlan, bak-slag och framsteg har följts åt. Motgång och framgång – båda behövs för att vi skall komma framåt och kunna bryta ny kunskapsmark. Ni har flyttat fram kunskapens gränser. Nu är det er högtidsdag, era insatser som skall firas. Den fantastiska resa ni genomfört och de fina prestationer ni alla har lyckats med firar universitetet, tillsammans med era nära och kära.

Promotionsdagens fest är alltså först och främst ägnad de nutidens och framtidens forskare som, med godkända prov och efter disputation erhållit doktorsexamen och därför är berättigade att, genom den hävdvunna rit som ärvts från medeltidens akademiska traditioner och nu vårdats vid Uppsala universitet under mer än fyra hundra år, promoveras och föras över parnassen.

Universitetet hälsar som promovendi även de nio fakulteternas nya he-dersdoktorer. Vi hyllar dem för att de på olika hedervärda sätt gynnat Uppsala universitet med engagemang och vetenskapliga arbete för att utveckla utbild-ning, forskning och innovation. Det sker genom att de tilldelas den förnämsta utmärkelse universitetet genom sina fakulteter kan ge.

81

Att denna fest också får kombineras med utdelningen av lärosätets priser och belöningar till förtjänta forskare och firas i närvaro av universitetets ära-de gäster samt många av vetenskapens gynnare och vänner tillsammans med promovendernas lärare och närstående gör det till en glädje att kunna hälsa välkommen till doktorspromotion vid Uppsala universitet.

Eva Åkesson

83

Universitetets och fakulteternas inbjudan

Till promotionsakten i Uppsala universitets aula fredagen den 30 januari 2015 får härmed undertecknade, på universitetets och de deltagande fakulteternas vägnar, inbjuda:

Statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet Gustav Fridolin, stats-rådet, ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, ärkebiskopen i Uppsala Antje Jackelén, landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt, universitetskanslern, professor Harriet Wallberg, rektorn vid Sveri-ges lantbruksuniversitet, professor Lisa Sennerby Forsse, samt universitetets förutvarande rektorer, professorerna Martin H:son Holmdahl, Stig Strömholm, Bo Sundqvist och Anders Hallberg.

Vi hälsar även konsistoriets ordförande docent Carola Lemne och inbju-der vidare cheferna och företrädarna för de myndigheter, förband, styrelser och organ med vilka universitetet samarbetar och upprätthåller kontakter, universitetets förutvarande och nuvarande lärare och tjänstemän, i Uppsala närvarande jubeldoktorer och doktorer av alla fakulteter, anhöriga till pro-movendi, universitetets studenter samt övriga vetenskapens idkare, vårdare, gynnare och vänner.

Samling för gäster som avser att deltaga i processionen sker kl. 11.45 på gal-leriet utanför fakultetsrummen. I övrigt hänvisas till här bifogat program.

84

Uppsala i december 2014

För Uppsala universitetEva Åkesson

För Teologiska fakulteten För Juridiska fakulteten Mattias Martinsson Mattias Dahlberg

För Medicinska fakulteten För Farmaceutiska fakulteten Eva Tiensuu Jansson Göran Alderborn

För Historisk-filosofiska För Språkvetenskapliga fakulteten fakulteten Kerstin Rydbeck Coco Norén

För Samhällsvetenskapliga För Utbildningsvetenskapliga fakulteten fakulteten Lars Magnusson Elisabet Nihlfors

För Teknisk-naturvetenskapligafakultetenJohan Tysk

85

Promotorernas presentationer

Teologiska fakulteten

Vid denna promotion har Teologiska fakulteten glädjen och äran att promo-vera två nya hedersdoktorer.

J. Cheryl Exum, född 1946, är professor emerita i Gamla testamentets exegetik vid Sheffield University, dit hon kom 1993 efter tjänstgöring vid Yale Universi-ty och i Boston. Hon tillhör portalgestalterna inom feministisk bibelforskning och har i hög grad bidragit till framväxten av kulturorienterad bibelvetenskap. Hon disputerade 1976 vid Columbia University på en avhandling om retoriska mönster i berättelsen om Simson. Vidare har hon undersökt i vilken mån be-rättelserna om Saul och David kan uppfattas som tragedier i litterär mening och hon har problematiserat den fragmentiserade bilden av kvinnor i samma texter. I början av 1990-talet var hon en av de första exegeterna som på allvar intresserade sig för bibeln i konst- och filmhistorien med fokus på frågor om våld, agens och sexualitet. Liknande frågeställningar behandlar hon i sin reli-gionshistoriskt orienterade kommentar till Höga Visan.

Cheryl Exums forskargärning präglas av tvärvetenskaplighet och ett stän-digt utbyte med andra humanistiska discipliner. Uppmärksammandet av bi-beltexternas skiftande betydelser i samtidskulturen utanför religiösa institu-tioner har blivit något av hennes signum. Förutom en omfattande egen pro-

86

duktion har Exum etablerat Sheffield som en stark internationell forskarmil-jö, bland annat genom redaktörskap för tidskrifter som Biblical Interpretation samt som utgivare för Sheffield Phoenix Press. Genom att kalla Cheryl Exum till hedersdoktor vill Teologiska fakulteten uppmärksamma en på många sätt nydanande forskare med relevans för en bredare allmänhet.

Lisbeth Gustafsson, född 1951, är journalist, författare, utbildare och mode-rator med inriktning på dialog och kommunikation om livs- och värdefrågor. Hon är också utbildad själavårdare och retreatledare. Hon har arbetat som nyhetsjournalist på Västerbottens Folkblad, Nordnytt och Aktuellt samt som redaktionschef för livsåskådning vid Sveriges Television. Under åren 2005–10 var hon kultursekreterare på nationell nivå i Svenska kyrkan, där hon bland annat ansvarade för kyrkans årliga satsning ”Se människan” vid Bok- & Biblioteksmässan. Från 2011 arbetar hon som biträdande förbundsrektor för Studieförbundet Bilda.

Lisbeth Gustafsson var lärare i tv-journalistik vid dåvarande Journalisthög-skolan 1985–86 och programledare i Sigtunastiftelsens seminarieverksamhet kring kultur, teologi och livsfrågor 1986–92. Under åren 1992–2004 arbetade hon som producent och skribent i livsåskådningsfrågor samt som utbildare av journalister i livsåskådningsjournalistik. Hon har arrangerat ett antal kurser och studieresor för journalister till Jerusalem i samarbete med bland annat FOJO Medieinstitutet och Svenska Teologiska Institutet.

Gustafsson är författare till Sluta bråka – dags för dialog i politiken (2014), Olikheter – en tillgång i praktiken (med Kerstin Enlund, 2013), Vad säger jour-nalisterna. Om etik, makt och ansvar (med Ami Lönnroth, 2008), Ledarskapets inre och yttre resa (med Irene Lind Nilsson, 2006) och Tystnadens gåva (2000). Hon har varit redaktör för skriftserien Se människan: Vad är då en människa i media? (2002), Konflikt och försoning (2003), Tilliten bärs på tusen axlar (2004) och Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken (2005) samt Fri att vara kyrka (1999, med anledning av kyrkans skiljande från staten).

87

Teologiska fakulteten välkomnar sina nya hedersdoktorer, uttrycker sin hög-aktning för deras framstående insatser och ser fram emot fortsatt samarbete.

Slutligen lyckönskar fakulteten de forskare som nu skall promo veras efter avlagda prov och önskar dem all framgång och tillfredsställelse i deras kom-mande verksamheter.

Göran EidevallProfessor i Gamla testamentets exegetikPromotor

89

Juridiska fakulteten

Juridiska fakulteten har vid denna promotion glädjen att promovera en ny hedersdoktor.

Anna Skarhed, född 1952, är rikets justitiekansler och har haft en lång och framstående juristkarriär. Hon har varit domare i allmän domstol på flera an-svarsfyllda poster, senast som justitieråd i Högsta domstolen. Hon har varit verksam i Patientskadenämnden, Läkemedelsskadenämnden och Miljöskade-nämnden och är innehavare av Justitiekanslersämbetet sedan 2009. Hon har varit aktiv i lagstiftningsarbetet bland annat som ordförande och expert i be-tydelsefulla statliga utredningar.

Anna Skarhed har genom kunskap och rättrådighet skapat respekt för sin yr-kesgärning och person. Hon har i uppdraget som justitiekansler genom välav-vägda beslut bidragit till förståelsen av det allmännas ansvar och till att fördju-pa och nyansera det demokratiska samtalet. Hennes engagemang för fakulte-ten har också tagit sig uttryck i ett mångårigt aktivt arbete i Uppsalajuristernas Alumnistiftelse. Skarhed har också bidragit till den övergripande alumnverk-samheten vid Uppsala universitet. Fakulteten vill genom denna utnämning visa sin uppskattning av ett väl underbyggt arbete i den praktiska rättstillämp-ningens tjänst och knyta än tätare band med en framgångsrik Uppsalaalumn.

90

Fakulteten gratulerar likaså de forskare som promoveras efter avlagda prov och önskar dem all lycka och framgång i deras kommande verksamhet.

Jan DarpöProfessor i miljörättPromotor

91

Medicinska fakulteten

Medicinska fakulteten har vid denna promotion glädjen och äran att promo-vera tre nya hedersdoktorer.

Birgitta Johnsen, född 1941, är en av logopedins pionjärer, som vigt sitt liv åt att utveckla denna akademiska ämnesdisciplin och genom nytänkande omsätta vetenskap i klinisk verksamhet. Hon har initierat och medverkat i planeringen av logopedutbildningen vid Uppsala universitet, vilken startade 2005. Själv in-gick hon i den första gruppen logopedstudenter i Sverige och tog logopedexa-men 1966 vid Karolinska Institutet. Då fanns i Sverige ingen samlad kunskap om skador och utvecklingsavvikelser som kan drabba människors förmåga att kommunicera och uttrycka sig med röst, tal och språk, och inte heller om klinisk behandling och förebyggande insatser. I dag är logopedin ett etablerat vetenskapsområde.

Birgitta Johnsen har under hela sitt yrkesliv samlat svensk och internatio-nell forskning och introducerat nya perspektiv av betydelse för kliniskt arbe-te. Under 1970-talet var hon en av de första att rikta fokus mot språkets och kommunikationens neurologiska förankring. Det neurolingvistiska perspek-tivet förde hon sedan vidare till andra ämnesområden. Hon introducerade nya modeller för analys och undersökning av läs- och skrivsvårigheter och av

92

avvikande språk- och talutveckling och har under senare år även satt fokus på forskning om samband mellan matematik- och lässvårigheter. Hon anli-tades som expert i Högskoleverkets granskningsgrupp rörande förlängd tid på högskoleprovet vid funktionsnedsättande specifika lässvårigheter/dyslexi. Johnsen har ett tydligt vetenskapligt förhållningssätt som bas för allt sitt age-rande. Hon är en utomordentlig pedagog och undervisar kolleger och studen-ter med stor generositet.

I sin kliniska verksamhet såg Johnsen inte bara behovet av ökad utbildnings-kapacitet för logopeder utan också möjligheter att genom ett nära samarbete och ansvarstagande mellan Uppsala universitet och regionens landsting yt-terligare befästa närheten mellan vetenskap och klinisk verksamhet. Birgitta Johnsen har haft avgörande betydelse för logopedin i Sverige och för logope-din vid Uppsala universitet.

Mats O. Karlsson, född 1943, har varit landstingsråd i Uppsala. Efter folk-skola, lantmannaskola och Hvilans folkhögskola utbildade han sig till jägmäs-tare. Efter examen från Skogshögskolan 1969 kom han 1972 till Uppsala läns landsting.

Som verkställande tjänsteman inom olika sektorer av landstinget arbetade han fram till 1985 och därefter som sjukvårdslandstingsråd fram till 2006. I denna position kom han att aktivt medverka till satsningar vid Akademiska sjukhuset, vilka haft stor betydelse för den kliniska forskningen. Tre viktiga beslut från denna period är satsningen på protonstrålelaboratoriet, tillkoms-ten av Rudbecklaboratoriet och beslutet att flytta psykiatrin från Ulleråkers-området till sjukhusets kärnområde. Dessa insatser genomförde Mats O. Karls-son i nära samarbete med universitetets dåvarande rektor, Bo Sundqvist. Man ville prioritera psykiatrin, ge den bättre status samt förbättra möjligheterna att utveckla forskningsprojekt i nära samarbete med andra kliniska forskare inom fakulteten.

Efter 2006 har Karlsson ägnat sig åt historisk forskning, särskilt från en medicinhistorisk utgångspunkt. Flera års forskningsarbete ledde 2012 fram till den omfattande boken En demokratisk samhällsbyggare under 150 år. Landstinget i Uppsala län, där sjukvården sätts in i ett bredare samhällsper-

93

spektiv. Mats O. Karlsson har aktivt engagerat sig i Medicinhistoriska mu-seet i Uppsala.

Blake S. Wilson, född 1948, är en av världens ledande forskare inom cochlea-implantat (Cl). Cl är ett sätt att ersätta hörselsinnet hos döva och gravt hörsel-skadade. Det är ett av största framstegen som gjorts inom modern medicin. Att återföra en totalt eller nära totalt döv människa till en hörande värld är en omtumlande upplevelse som länge ansågs omöjligt. Det döva barnet kan i dag ges både hörsel och utveckla sitt språk. Omkring 300 000 människor har behandlats med denna revolutionerande metod. Hörseln är det enda sinnet som delvis kan återskapas.

Blake Wilson tilldelades 2013 det så kallade Lasker-DeBakey-priset i USA. Han utvecklade tekniken och fann ett sätt att överföra den akustiska signalen till en mycket effektivare elektrisk stimulering av hörselnerven. Patienten er-höll därigenom tidigare ouppnådda resultat i talförståelse och ljudåtergivning.

Professor Wilson har nära samarbetat med Uppsala universitet och Akade-miska sjukhusets öronklinik. Han deltog när det första hjärnstamsimplanta-tet insattes i Uppsala 1993. Under tjugo år har han varit behjälplig vid utveck-landet av nya tekniker, bland annat elektro-akustisk stimulering då patienten använder såväl akustisk som elektrisk information för sin hörsel – ett nytt sätt att använda Cl. Wilson var huvudtalare vid den första internationella kongres-sen i Uppsala om hjärnstamsimplantat.

Medicinska fakulteten välkomnar sina nya hedersdoktorer och ser fram emot fortsatt fruktbart samarbete.

Avslutningsvis vill fakulteten gratulera alla forskare, som promoveras efter avlagda prov och önskar dem all framgång och tillfredsställelse i deras fram-tida gärning.

Olle NilssonProfessor i ortopediPromotor

95

Farmaceutiska fakulteten

Farmaceutiska fakulteten har glädjen och äran att vid denna promotion hälsa en ny hedersdoktor välkommen till sin forskningsgemenskap.

Bo Öberg, född 1939, inledde sin karriär vid institutionen för biokemi vid Uppsala universitet och bedrev där med professor Arne Tiselius forskning om separationsmetoder. Hans forskning kom därefter, i samverkan med pro-fessor Lennart Philipson, att inriktas på studier av replikation av poliovi-rus. Han utsågs till docent 1971. Efter en postdoktoral period 1971–72 med Aaron J. Shatkin vid Roche Institute for Molecular Biology, New Jersey, USA, ägnades sig Öberg åt studier av translation av adenovirus mRNA. Hans vetenskapliga arbeten om substanser med antiviral effekt väckte mycket stort intresse. Han rekryterades till Astra Läkemedel och var där chef för Antiviral Therapy 1982–88. Han utsågs 1984 till adjungerad professor vid Karolinska Institutet.

Bo Öberg grundade läkemedelsföretaget Medivir AB och var företagets forskningschef under många år. Han har publicerat ett stort antal vetenskapliga artiklar, frambringat ett stort antal patent och tilldelades 2010 det prestige-fyllda Elion Award för ”outstanding research in the field of antiviral research”.

96

Farmaceutiska fakulteten välkomnar sin nye hedersdoktor och uttrycker sin stora respekt för hans banbrytande forskningsinsatser.

Fakulteten lyckönskar också den forskare som promoveras efter avlagda prov och önskar honom lycka och framgång i sin framtida viktiga verksamhet.

Lars BohlinProfessor i farmakognosiPromotor

97

Historisk-filosofiska fakulteten

Historisk-filosofiska fakulteten har vid denna doktorspromotion glädjen och äran att promovera två nya hedersdoktorer.

Åke G. Sjöberg, född 1932, tjänstgjorde efter sina studier vid Uppsala universi-tet (fil. lic. i ekonomisk historia) som gymnasielektor i historia på Säveskolans gymnasium i Visby. Född och uppvuxen på Gotland innehade han på denna ö i många år en rad hedervärda förtroendeuppdrag, däribland som tysk konsul, som ordförande i kyrkofullmäktige i Visby domkyrkoförsamling och som ord-förande för Samfälligheten Gotlands kyrkor. Hela sitt liv har Åke G. Sjöberg med stort engagemang och entusiasm arbetat för att vidga och förmedla kun-skapen om Gotlands historia och kulturarv. Som föredragshållare och skri-bent har han visat sig vara en sann folkbildare. Med tillkomsten av Högskolan på Gotland har han även blivit en uppskattad ciceron för historiestudenter. Om hans forskningsgärning vittnar ett stort antal vetenskapliga och populär-vetenskapliga publikationer. Bland dem kan nämnas Gotländska skutor och skeppare i gotländsk sjöfart under 1630- och 1640-talen (1974), ”Fartygslästen. En undersökning av lästen som fartygsmått i de gotländska hamnarna 1630–1660” (1977) och ”Haquin Spegels Rudera Gothlandica och historikerstriden om Gotland” (2014).

98

Amanda Vickery, född 1962, är professor i Early Modern History vid Queen Mary, University of London, Storbritannien. Hennes forskningsfält spänner över ett brett område med fokus på social-, genus- och kulturhistoria under tidigmodern tid, i synnerhet 1700-talet. Hennes vetenskapliga produktion är omfattande, och särskilt bör nämnas hennes monografier, den flerfaldigt pris-belönta The Gentleman’s Daughter. Women’s Lives in Georgian England (1998) och Behind Closed Doors. At Home in Georgian England (2009). Båda verken har haft och har alltjämt ett stort inflytande inom forskningsområdet och har inspirerat många svenska historiker. Vickery intresserade sig tidigt för genus-historia, och jämte ett flertal artiklar har hon, tillsammans med professor John Styles, givit ut antologin Gender, Taste, and Material Culture in Britain and North America, 1700–1830 (2006). De senaste åren har hon forskat om mate-riell kultur i termer av mode och klädedräktens visuella funktioner. Vickery har delat med sig av sin kunskap både genom internationella samarbeten och genom historieförmedling i radio och tv. Hon har sedan länge goda kontakter med forsknings- och undervisningsmiljön vid Historiska institutionen samt med forskningsnoden ”Early Modern Cultural History” vid Uppsala universi-tet. Amanda Vickery är en internationellt ledande forskare inom många olika områden. Hennes stora engagemang i pedagogiska frågor gör henne till en kon-struktiv och central samarbetspartner för ämnena historia, konstvetenskap och musikvetenskap vid Uppsala universitet.

Historisk-filosofiska fakulteten välkomnar sina nya hedersdoktorer, uttrycker sin aktning för deras framstående insatser och ser fram emot ett fortsatt givande samarbete.

Fakulteten gratulerar också de forskare som promoveras efter avlagda prov och önskar dem all lycka och framgång i deras kommande verksamhet.

Anna WilliamsProfessor i litteraturvetenskapPromotor

99

Språkvetenskapliga fakulteten

Språkvetenskapliga fakulteten har vid denna doktorspromotion glädjen och äran att promovera två nya hedersdoktorer.

Peter Austin, född 1952, är innehavare av Märit Rausings professur i fältling-vistik och ledare av det akademiska programmet för utrotningshotade språk i School of Oriental and African Studies vid University of London, Stor-britannien. Hans forskningsintressen omfattar deskriptiv, teoretisk och till-lämpad lingvistik. Han har vid erfarenhet av fältarbete rörande australiska och austro nesiska språk.

Peter Austin har vunnit internationell berömmelse för att han ivrigt före-språkar vikten av dokumentation av mänsklighetens kulturarv sådant det är kodat i de tusentals språk som kommer att försvinna under de närmaste decen-nierna. Han är en karismatisk föreläsare och lärare. Hans uttryck ”varje förlorat ord betyder en förlorad värld” har väckt intresse både i vetenskapliga kretsar och bland den allmänhet som intresserar sig för hotade språk.

Professor Austin började sin akademiska karriär i lingvistik i Australien. Han har innehaft gästprofessurer i Frankfurt am Main, vid Max Planck-in-stitutet för psykolingvistik i Nijmegen, Tokyo University of Foreign Studies,

100

University of Hongkong och Stanford University. Av den tyska Humboldt- stiftelsen tilldelades han 2010 The Humboldt Research Award.

Peter Austin har långvariga kontakter med Språkvetenskapliga fakulteten i Uppsala. År 2002 föreläste han på nordiska sommarskolan om IT-stöd för språklig mångfald. Under 2005 och 2009 besökte han vårt universitet och höll flera inspirerande föredrag, till exempel ”Vad är ditt lingvistiska fotavtryck?”. Han har arbetat i nära kontakt med ett antal lingvister vid Uppsala universi-tet och stött forskning och projekt rörande dokumentation och vitalisering av hotade språk.

David Konstan, född 1940, är professor i Classics vid New York University och professor emeritus i Classics vid Brown University, USA. Han har gjort stora forskningsinsatser inom den grekiska och latinska litteraturen och filo-sofin, och han har utmärkt sig för nydanande bidrag till den känslohistoriska forskningen.

Professor Konstan har en rik vetenskaplig produktion som omfattar såväl litterära som etiska ämnen och infallsvinklar. Utöver ett imponerande stort antal artiklar har han även publicerat ett tiotal monografier samt översatt och kommenterat antika texter. Hans egna verk har översatts till italienska, por-tugisiska och arabiska, och han skriver själv på engelska, franska och spanska. Han har innehaft akademiska befattningar i bland annat Nya Zeeland, Skott-land, Brasilien, Argentina, Sydafrika, Australien och Egypten, och är ledamot i American Academy of Arts and Sciences och hedersledamot i Australian Academy of the Humanities.

Med sin forskning har David Konstan varit en banbrytare inom klassisk filologi och filosofi. Hans insatser har varit centrala för forskningen i Uppsala under de senaste femton åren, och de är av fortsatt avgörande betydelse för de projekt som för närvarande bedrivs inom ämnet grekiska.

101

Språkvetenskapliga fakulteten välkomnar sina nya hedersdoktorer, uttrycker sin aktning för deras framstående insatser och ser fram emot fortsatt givande samarbete.

Fakulteten gratulerar också de forskare som promoveras efter avlagda prov och önskar dem all lycka och framgång i deras kommande verksamhet.

Joakim NivreProfessor i datorlingvistikPromotor

103

Samhällsvetenskapliga fakulteten

Samhällsvetenskapliga fakulteten har vid denna doktorspromotion glädjen och äran att promovera två nya hedersdoktorer.

Ash Amin, född 1955, är professor vid University of Cambridge, Storbritan-nien, och en högt ansedd geograf och samhällsvetare. Hans forskning om hur lokala förändringar är sammanflätade med globala processer har haft stort in-ternationellt genomslag. Amin lämnade från slutet av 1980-talet viktiga bidrag till den politisk-ekonomiska forskningen om lokal och regional industriell om-vandling. Under senare år har hans forskning om rasfrågor, multikulturalism och urbana förändringsprocesser kommit att påverka både akademisk diskus-sion och politikutformning kring etnisk mångfald.

Professor Amin är författare (eller medförfattare) till sjutton böcker och mer än hundra tidskriftsartiklar. Han var med om att grunda tidskriften Review of International Political Economy och är biträdande redaktör för tid-skriften City. Han är ledamot av Academy of Social Sciences, World Acade-my of Arts and Sciences samt British Academy (FBA). År 1994 tilldelades han Edward Heath-priset för sina bidrag till forskning om Europa av Royal Geo-graphical Society.

Ash Amin har varit gästforskare vid Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS), Uppsala universitet, både våren 1999 och våren 2011, och har medver-

104

kat till att samarbetet mellan instituten för avancerade studier i Uppsala och i Cambridge har vidgats och fördjupats. Han har även haft ett mångårigt och nära samarbete med Kulturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet.

Mary Poovey, född 1950, inledde sin karriär som litteraturhistoriker men har under de senaste tjugo åren arbetat sig närmare och närmare ämnet ekonomisk historia. Specifikt har hon ägnat sig åt frågor rörande den moderna samhälls-vetenskapens framväxt under perioden 1700–1900 och dess förhållande till nya sätt att se på kunskap, romanens betydelse för föreställningar om kredi-ters och pengars betydelse i samhället samt framtidstänkandets roll i ämnet nationalekonomis utveckling.

Professor Poovey är just nu (tillsammans med Kevin Brine) sysselsatt med att slutföra en mycket spännande historisk framställning om modellering och matematiska modeller och dessas framgångssaga inom ekonomi och ekono-misk politik. Arbetets titel är The Modern Way of Knowing. Studies in the History of Financial Modeling.

Som framgår har Poovey en utpräglat tvärvetenskaplig profil. Hon är en mycket solid historiker samtidigt som det i alla hennes arbeten finns fruktba-ra och originella idéer med bäring för flera vetenskapliga discipliner. Hennes arbete A History of the Modern Fact. Problems of Knowledge in the Sciences of Wealth and Society är banbrytande och måste sägas ha en central roll i forsk-ningen om den moderna samhällsvetenskapens historia.

Samhällsvetenskapliga fakulteten välkomnar sina nya hedersdoktorer, ut-trycker sin aktning för deras framstående insatser och ser fram emot ett fort-satt givande samarbete.

Fakulteten gratulerar också de forskare som promoveras efter avlagda prov och önskar dem all lycka och framgång i deras kommande verksamhet.

Gustaf GredebäckProfessor i utvecklingspsykologiPromotor

105

Utbildningsvetenskapliga fakulteten

Utbildningsvetenskapliga fakulteten har vid denna promotion glädjen att pro-movera en ny hedersdoktor.

Gunther Kress, född 1940, är professor vid the Institute of Education, Univer-sity of London, Storbritannien. Han har tidigare varit verksam i Australien.

En frågeställning som genomsyrar Gunther Kress arbeten är hur kommu-nikation formar oss som individer och sociala subjekt. Inom detta breda om-råde har han publicerat arbeten inom områdena engelsk litteratur, lingvistik, social-semiotik, diskursanalys, multimodalitet samt lärande och undervisning.

Under senare år har han främst intresserat sig för studiet av samspelet mel-lan olika sätt att kommunicera (modaliteter) som skrivande, bildskapande, ta-lande och musicerande och dessa modaliteters inverkan på lärande och kun-nande i en tid med stark förändring i de dominerande sätten att kommunicera. Han beskriver dagens förändring i sätten att kommunicera, bland annat som en övergång från det skrivna bladet till den visuella skärmen (från bok till dator-skärm eller läsplatta). Han har skrivit flera banbrytande arbeten, bland annat Reading Images. The Grammar of Graphic Design, som är den första systema-tiskt genomförda studien inom detta område. Data utgörs av allt från barns teckningar och leksaker till rörliga bilder, webbsidor och konstverk. Han har

106

bland annat studerat kommunikationsformer i barns och ungas läromiljö i sko-lan, i e-lärande, i läroböcker samt i läkarstudenters praktiska moment.

På flera sätt har Gunther Kress bidragit till utbildningen inom Utbildnings-vetenskapliga fakulteten. Så har han presenterat sin forskning vid seminarier och medverkat som lärare i forskarskolor samt bidragit genom synpunkter på vetenskapliga texter. Han är vidare medlem i en referensgrupp till ett forsk-ningsprojekt.

Utbildningsvetenskapliga fakulteten välkomnar sin nye hedersdoktor och ser fram mot fortsatt samarbete.

Fakulteten lyckönskar även sina doktores iuvenes och önskar dem all framgång i deras kommande verksamhet.

Per HanssonSeniorprofessor i pedagogik med inriktning mot organisation och ledarskapPromotor

107

Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten

Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten har vid denna doktorspromotion gläd-jen och äran att promovera tre nya hedersdoktorer.

Linda Ruth Petzold, född 1954, är professor vid University of California, Santa Barbara, USA. Hennes forskning handlar om simulering och lösning av dif-ferentialekvationer med hjälp av stora beräkningar på datorer. Differential-ekvationerna kan lösas med approximationer som passar för datorberäkningar. Ekvationerna beskriver till exempel elektriska nätverk, mekaniska system och kemiska reaktioner. Hon har utvecklat noggranna och effektiva beräknings-metoder och implementerat dessa i programvara som är allmänt tillgänglig utan kostnad. Hennes programvara ingår som del i många större programpaket för att lösa simuleringsproblem inom teknik och naturvetenskap.

På senare tid har Petzold intresserat sig för dynamiska modeller för hur mo-lekyler i biologiska celler rör sig och reagerar med varandra. Slumpen spelar en avgörande roll för förloppet och måste tas hänsyn till i datormodellen. Det ställer höga krav på effektiviteten hos simuleringsmetoderna för att de ska vara praktiskt användbara.

108

Datorsimuleringar kompletterar biologiska experiment och ökar förståel-sen för vad som händer. I ett pågående projekt samarbetar hon med forskare i Uppsala för att utveckla nya metoder och programvara för dessa problem.

Dipankar Das Sarma, född 1955, förestår Solid State Chemistry Unit vid Indian Institute of Science i Bangalore, Indien. Institutet är ett av landets främsta och är hemvist för flera av Indiens genom tiderna främsta forskare, däribland Nobelpristagaren V. Raman. Professor Sarma är en världsledande expert inom funktionella material. I sitt arbete har han utnyttjat kunskap om materiens elektronstruktur för att skapa material med speciella egenskaper och önskad funktion. Hans forskning har kommit att omfatta nya material för tillämpningar inom till exempel informationsteknologi och energiomvandling, där elektriska och magnetiska egenskaper är i fokus.

Professor Sarmas forskargärning har stor betydelse för många Uppsalafors-kare inom fysik, kemi och teknik, vilket väl illustreras av det stora antalet ge-mensamma forskningsprojekt som finns mellan Uppsala och professor Sarmas forskningsgrupp.

Arieh Warshel, född 1940, professor vid University of Southern California, USA, är en av världens främsta beräkningsbiologer och Nobelpristagare i kemi 2013. Hans forskning är tvärvetenskaplig och befinner sig i gränslandet mellan kemi, biologi och datavetenskap. Redan som doktorand började han utveckla de metoder som utgör grunden för de flesta av dagens simuleringsprogram för biomolekylära processer som används av beräkningsbiologer världen runt. Med hjälp av dessa metoder har han lyckats lösa några av biologins största gåtor, så-som att finna nyckeln till varför enzymer är så kraftfulla katalysatorer och att beskriva de initiala kemiska processerna för vår synförmåga.

Professor Warshel har besökt Uppsala universitet flera gånger, både som in-bjuden talare och som opponent vid disputationer, och har ett nära kollegialt förhållande till många forskare inom Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten.

109

Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten välkomnar sina nya hedersdoktorer, ut-trycker sin aktning för deras insatser och ser fram emot ett fortsatt samarbete,

Slutligen lyckönskar fakulteten sina doctores iuvenes till deras framgångsrikt avlagda prov på vetenskaplig skicklighet och mognad och önskar dem all fram-gång och tillfredsställelse i deras kommande verksamhet.

Nils MårtenssonProfessor i metallers och metallytors fysikPromotor

111

Kortfattat promotionslexikon

Absens betyder frånvarande. Vissa hedersdoktorer har inte möjlighet att del-taga i promotionsakten men promoveras ändå, i sin frånvaro.

Diplomet, ursprungligen en skriftlig stadfästelse av de rättigheter som till-kom de promoverade, utdelas numera till samtliga promovendi. Det är alltid avfattat på latin, hoprullat och försett med sigill, inneslutet i en svarvad trädosa med ett band i, i förekommande fall, vederbörande fakultets färger.

Doktor efter avlagda prov är den officiella svenska termen för det latinska doctor iuvenis, plural doctores iuvenes, som också ofta används.

Doktorshatten symboliserar frihet men också makt. Den är svart och veck-ad. Teologisk hatt har svart rosett. Vid de övriga fakulteterna har den guld-spänne, innefattande fakultetens symbol. Hatten utdelas vid promotion inom de så kallade högre fakulteterna, det vill säga de teologiska, juridiska, medi-cinska och farmaceutiska.

Hedersdoktoratet eller doktoratet honoris causa är en värdighet, som fakul-teterna utdelar till sådana personer som de särskilt vill hedra och knyta till sin forskningsgemenskap. Seden har sitt ursprung från 1839, då den förste heders-magistern, som det då hette, promoverades i Uppsala.

112

Jubeldoktor blir den som för femtio år sedan promoverades vid Uppsala uni-versitet. De första jubeldoktorerna promoverades inom Medicinska fakulteten 1804. Jubeldoktorerna promoveras vid vårpromotionen.

Katedern kallas i promotionssammanhang parnassen, eftersom den inte bara är en talarstol utan också symboliserar det grekiska gudaberget. När en promoverad av promotor förs över parnassen, vill det ge uttryck åt att han/hon från och med nu ges rättighet att meddela akademisk undervisning.

Lagerkransen. Lagern var Apollons träd. Kransen utdelas av promotorerna inom de filosofiska fakulteterna. Seden att lagerkröna promovendi förekom-mer endast i Sverige och Finland.

Promotor är den som promoverar; han/hon utses av vederbörande fakultet och skall vara professor samt själv doktor.

Promovendus/a kallas den som skall promoveras, pl. promovendi; promotus/a benämns den som är promoverad, pl. promoti.

Promotionsspråket är antingen svenska eller latin, vilket promotor själv väljer. Promotionsvägrare kallas traditionellt den som förklarar sig icke vilja deltaga

i promotionen. Han/hon upptas inte i promotionsskrifterna. Akten är dock (numera) helt frivillig.

Ringen är av guld och symboliserar trohet mot vetenskapen; de olika fa-kulteterna har skilda symboler, som pryder den. Vid ceremonien utdelas den endast till hedersdoktorerna; doktorer efter avlagda prov får själva avgöra om de vill skaffa ring eller ej.

Saluten sker enligt följande: För promotor och jubeldoktor dubbelskott, för hedersdoktorer enkelskott. Sedan doktorer efter avlagda prov inom en fakul-tet promoverats, saluteras de sammanlagt med tre skott.

113

Promotionsföreläsningar från och med 1935

1935 Vilhelm Lundstedt (jur) Skuldregeln i skadeståndsrätten1936 Emanuel Linderholm (teol) Gnosticism och urkristendom i den nutida

forskningen1937 Johan Melander (fil) Homonymiens betydelse för ordförrådet, med

några exempel från Frankrikes språk1938 Fredrik Berg (med) Några socialhygienska synpunkter på ögonsjuk-

domarna1939 Johan Nordström (fil) Vältaligheten i stormaktstidens Uppsala1940 Björn Collinder (fil) Språken som föremål för värdeomdömen1941 Gunnar Rudberg (fil) En antik karaktär1942 Anders Karitz (fil) Sanning, makt och världsfred1943 Gunnar Westin (teol) Uppsala möte och Uppsala universitet1944 Gösta Thörnell (fil) Ord som förbliva1945 Nils von Hofsten (rektor) Uppsala universitets återupprättande

1593–15951946 Natan Lindqvist (fil) Skiftande språkdrag i Fredmans epistlar1947 E. Louis Backman (med) Livsfientliga ämnen i läkekonstens tjänst1948 Erik Lindahl (jur) Penningvärdets förändringar1949 Bodvar Liljegren (fil) Några resultat av nyare Miltonforskning

114

1950 Erik Lönnroth (fil) Gustaf III och krigsutbrottet 17881951 Henrik Munktell (jur) Rättsliga symboler1952 Bernhard Jacobowsky (med) Struktur, funktion, moral1953 Ivan Engnell (teol) Höga visan1954 Gudmund Björck (fil) Sagan och sångaren1955 Olle Hulthén (med) Medicinska framsteg och följderna för samhället1956 Tord Palander (sam) Penningvärdet och socialvetenskaperna1957 Sven Hörstadius (mat-nat) Linné, djuren och människan1958 Konrad Marc-Wogau (hum) Filosofin i Sovjetryssland1959 Victor Svanberg (hum) Penningens romantik1960 Hjalmar Lindroth (teol) Gratiae veritas naturae – devisen i Uppsala

universitets sigill i idéhistorisk belysning1961 Carl Arvid Hessler (sam) Dagens socialdemokrati och morgondagens

kyrka1962 Folke Knutsson (med) Om Röntgens upptäckt och röntgendiagnosti-

kens upptakt i Uppsala1963 Ingemar Hedenius (hum) Om vedergällning1964 Bo Vahlquist (med) Barnläkekonst förr och nu – några reflexioner med

anledning av Rosén von Rosenstein-jubileet1965 Arne Furumark (hum) Sophokles och Demostenes1966 Per Olof Ekelöf (jur) Semantik och juridik1967 Kai Siegbahn (mat-nat) Om krafternas spel och ursprung1968 Sven A. Nilsson (hum) De gustavianska arvegodsen1969 Lennart Carleson (mat-nat) Om den matematiska sanningens natur1970 Gunnar Arpi (sam) Lokalisering av akademisk utbildning1971 Göran Schill (farm) Den analytiska kemin i samhällets tjänst1972 Wilhelm Rodhe (mat-nat) Kretslopp och balans i biosfären1973 Geo Widengren (teol) Studiet av religionshistoria i en religionsveten-

skaplig fakultet1974 Stig Strömholm (jur) Vad är sakens natur?1975 Martin H:son Holmdahl (med) Smärtlindring eller kirurgiska ingrepp1976 Leif Lewin (sam) Två myter om den fackliga demokratin1977-1 Hans Ramberg (mat-nat) Vår dynamiske jordklode

115

1977-2 Torvard C. Laurent (med) Modern läkekonst är baserad på grundforsk-ning

1978 Bertil Almgren (hum) Till den akademiska festdräktens förhistoria1979 Nils Elvander (sam) Skandinavisk arbetarrörelse och ”ekonomisk de-

mokrati”1980 Henry Danielsson (farm) Biomedicinsk forskning och forskningspolitik

i Sverige1981 Lennart Philipson (mat-nat) En revolution inom biologin1982 Torgny Håstad (jur) Traditionens betydelse1983 Carl Göran Andræ (hum) Siare och Nationalmonument (Historikern

Erik Gustaf Geijer 1783–1847)1984 Carl F. Hallencreutz (teol) Adam av Bremen, Rimbert och Uppsala-

templet1985 Kerstin Lindahl-Kiessling (mat-nat) Om djur, människor och den star-

kares rätt1986 Björn-Erik Roos (med) Om sömn och sömnrubbningar1987 Finn Sandberg (farm) Farmakognosi i u-land1988 Karl-Georg Ahlström (sam) Högskolan och lärarutbildningen1989 Martin H:son Holmdahl (rektor) Forskning, utbildning och sjukvårds-

politik1990 Lars Hartman (teol) Privatbrevet som blev en bibelbok1991 Lars-Gunnar Larsson (hum) ”Ta och prata om ringfingret”. Om

begränsningar i den jämförande språkforskningens möjlighet1992 Ragnar Holte (teol) Skall samhällets etiska grund vara kristen?1993 John O. Norrman (mat-nat) Naturgeografin inom vetenskap, skola och

samhälle1994 Erik Wallin (sam) Socrates, Leonardo – och undervisningen i den högre

skolan1995 Lars-Olof Sundelöf (farm) På tröskel till tid som flyr1996 Carl Hemström (jur) De ideella föreningarnas rättsliga ställning1997 Yngve Olsson (med) Människans hjärna – det sårbara organet med de

stora möjligheterna1998 Kurt Johannesson (hum) Om den akademiska föreläsningen

1999 Lena Marcusson (jur) Demokratins idéer och den akademiska friheten. En rättslig utgångspunkt

2000-1 Leif Lewin (sam) Om konsten att skylla ifrån sig2000-2 Kurt Nordström (tekn-nat) Den biologiska revolutionen2001-1 Hans Lithell (med) Hälsa och sjukdom vid hög ålder2001-2 Anders Hultgård (teol) ”Gudars skymning” – Ragnarök i ett religions-

historiskt perspektiv2002-1 Peter Wallensteen (sam) Kriget, freden och Förenta Nationerna2002-2 Maarit Jänterä-Jareborg (jur) Familjerättslig mångfald i dagens Sverige2003-1 Merja Kytö (språk) Talet och skriften – olika språk?2003-2 Karin Johannisson (hist-fil) Om kreativitet och genialitet2004-1 Ulf Lindahl (med) Behöver vi kolhydrater?2004-2 Gunilla Lindmark (med) Kvinnors status och rättigheter i ett hälso-

perspektiv2005-1 Marie-Christine Skuncke (språk) Frihet, jämlikhet, offentlighet –

demokratikampen i 1700-talets Sverige2005-2 Lilli Alanen (hist-fil) Om självkunskapens möjlighet2006-1 Erik Kjellberg (hist-fil) Uppsala universitet och 1600-talets europeiska

konsert2006-2 Ingrid Nylander (farm) Varför dricker vi alkohol? Om belöning och

beroende2007-1 Gernot Müller (språk) Språkets makt och vanmakt2007-2 Sven-Erik Brodd (teol) Den mångdimensionella lärdomen – Linné-

minnet ur ett universitetsperspektiv2008-1 Leif Lewin (sam) Blir man snällare av att samarbeta?2008-2 Lars Burman (hist-fil) Metaforernas makt – exemplet ”Tosca”2009-1 Maria Ågren (hist-fil) ”Alt tyks som stå i fara för oss” – problem och

möjligheter för svenska kvinnor i 1700-talets samhälle2009-2 Lars Wallentin (med) Friskare hjärta – om forskning för livet2010-1 Claes von Hofsten (sam) Tänkandets gryning2010-2 Peter Engström (tekn-nat) Biologi och biologism – i går, i dag och

i morgon

117

2011-1 Per Artursson (farm) Forskning om läkemedel för bättre mediciner2011-2 Fred Nyberg (farm) Tvärvetenskap och gränsytor i beroendeforskning2012-1 Ulla Riis (utb) Har universitetslärare glädje av pedagogik?2012-2 Olga Botner (tekn-nat) Universums gäckande kurirer2013-1 Kjell Öberg (med) Målstyrd cancerbehandling – utopi eller verklighet?2013-2 Hans Siegbahn (tekn-nat) Vetenskaplig intuition – förnuft och mag-

känsla2014-1 Bertil Wiman (jur) Att dela en tårta – den internationella skatterättens

utmaningar2014-2 Mia Lövheim (teol) Religion i den politiska diskussionen – ledartexter

1975–2010

118

Promotionsdiplomen

Diplomen är, som ovan nämnts, alltid avfattade på latin.På de följande sidorna återges tre olika exempel på diplomtexter för olika

doktorskategorier och olika fakulteter. Det första exemplet är en bild på ett originaldiplom, de två följande är – för informationens skull – diplomtexter översatta till svenska respektive till engelska. Dessa illustrationer ger läsaren en uppfattning om diplomtexterna men är alltså inte i övrigt rättvisande av-bildningar av diplomen.

119

1. Jubeldoktor inom Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten.

120

2. Hedersdoktor inom Teologiska fakulteten – diplomet översatt till svenska.

121

3. Doctor iuvenis inom Medicinska fakulteten – diplomet översatt till engelska.

123

Promovendi 30 januari 2015

Nedanstående förteckning upptar samtliga promovendi vid doktorspromo-tionen den 30 januari 2015, i den ordning de promoveras.

Avh = disputationsavhandling. Det måste framhållas, att avhandlingstit-larna här återges i enlighet med de uppgifter som i anmälan har givits av pro-movendi själva. Författaren kan således ha gjort smärre ändringar – särskilt i slutskedet – som inte kommit till redaktionens kännedom. För fullt korrekta bibliografiska upplysningar i sammanhanget hänvisas därför till Universitets-biblioteket, Uppsala.

Det bör slutligen observeras, att förteckningen endast upptar de nya dokto-rer som anmält sig till deltagande i promotionen. Övriga, s.k. promotionsväg-rare, förtecknas inte här. Det bör också nämnas, att bland promovendi finns sådana personer som disputerat för ett eller flera år sedan men som av olika skäl inte haft möjlighet att promoveras förrän nu. Av allt detta följer, att lis-torna inte kan användas som pålitligt underlag för statistiska beräkningar rö-rande antalet doktorsexamina etc. vid Uppsala universitet.

125

Teologiska fakulteten

Promotor: Professor Göran Eidevall

Hedersdoktorer:J. Cheryl Exum, professor, StorbritannienLisbeth Gustafsson, bitr. förbundsrektor, Sigtuna

Doktorer efter avlagda prov:Ulf Bergström, Gamla testamentets exegetikAvh: Temporality and the Semantics of the Biblical Hebrew Verbal System.

Gustaf Björck, missionsvetenskapAvh: Förändring av missionssynen? Perspektiv på Svenska kyrkans mission 1945–2000 speglad av ledning och missionärer.

Jakob Tronêt, s-n, smål, kyrkovetenskapAvh: Förverkligad katolicitet. Max Thurians syn på vägar till Kyrkans enhet.

126

Juridiska fakulteten

Promotor:Professor Jan Darpö

Hedersdoktor:Anna Skarhed, justitiekansler, Uppsala

Doktorer efter avlagda prov:Cyril Holm, allmän rättsläraAvh: F. A. Hayek’s Critique of Legislation.

Gustaf Wall, ög, förvaltningsrättAvh: Rättskraft och korrektiv. En förvaltningsrättslig studie.

127

Medicinska fakulteten

Promotor:Professor Olle Nilsson

Hedersdoktorer:Birgitta Johnsen, universitetslektor, logoped, Östhammar Mats O. Karlsson, jägmästare, fv landstingsråd, EnköpingBlake S. Wilson, professor, USA

Doktorer efter avlagda prov:Marlen Adler, värml, medicinsk vetenskapAvh: Mechanisms and Dynamics of Carbapenem Resistance in Escherichia coli.

Mohamed Altai, medicinsk vetenskapAvh: Tumour Targeting Using Radiolabelled Affibody Molecules. Influence of Labelling Chemistry.

David Berglund, v-d, medicinsk vetenskapAvh: Preparatory Studies to Introduce Regulatory T Cells in Clinical Trans-plantation.

Jessica Bergman, v-d, medicinsk vetenskapAvh: Genetics and Growth Regulation in Salmonella enterica.

Joachim Burman, g-h, medicinsk vetenskapAvh: Curing Multiple Sclerosis. How to Do It and How to Prove It.

Lisa Christiansson, smål, medicinsk vetenskapAvh: Myeloid-Derived Suppressor Cells and Other Immune Escape Mecha-nisms in Chronic Leukemia.

128

Joakim Crona, medicinsk vetenskapAvh: Charting the Genetic Landscape and Clonal Architectures of pheo-chromocytoma.

Andreas Ejdesjö, medicinsk cellbiologiAvh: Teratogenic Predisposition in Diabetic Rat Pregnancy.

Elsa Erixon, medicinsk vetenskapAvh: Hearing Preservation CI Surgery and Hybrid Hearing. From Anatomi-cal Aspects to Patient Satisfaction.

Julia Femel, smål, medicinsk vetenskapAvh: Therapeutic Cancer Vaccines Targeting Molecules Associated with tumor angiogenesis.

Anna-Karin Gunnarsson, medicinsk vetenskapAvh: Patients with Hip Fracture. Various Aspects of Patient Safety.

Yasmin Hailer, medicinsk vetenskapAvh: Legg-Calvé-Perthes Disease – Is It Just the Hip? Epidemiological, Clini-cal, and Psychosocial Studies with Special Focus on Etiology.

Sara Holm, medicinsk vetenskapAvh: Children and Adolescents with Pain in Primary Care. Biopsychosocial Determinants and Behavioral Medicine Treatment in a Physical Therapy Framework.

Johan Isaksson, medicinsk vetenskapAvh: ADHD and Stress. Diurnal Cortisol Levels, Early Psychosocial Adver-sity, and Perceived Stress.

129

Stefan Jansson, allmänmedicinAvh: A Longitudinal Study of diabetes mellitus. With Special Reference to Incidence and Prevalence, and to Determinants of Macrovascular Complica-tions and Mortality.

Hannah Karlsson, g-h, medicinsk vetenskapAvh: CD19-Targeting CAR T Cells for Treatment of B Cell Malignancies. From Bench to Bedside.

Dag Leonard, medicinsk vetenskapAvh: Cardiovascular Disease and Immune Mechanisms in Systemic lupus erythematosus.

Inger Wallin Lundell, medicinsk vetenskapAvh: Induced Abortions and Posttraumatic Stress – Is there any Relation? A Swedish Multi-Centre Study.

Tiina Murto, medicinsk vetenskapAvh: Folate, Hormones, and Infertility. Different Factors Affecting IVF Pregnancy Outcome.

Helena Porsch, kalm, medicinsk vetenskapAvh: Importance of Hyaluronan-CD44 Signaling in Tumor Progression. Crosstalk with TGFß and PDGF-BB Signaling.

Eva Sving, medicinsk vetenskapAvh: Pressure Ulcer Prevention. Performance and Implementation in Hospi-tal Settings.

Jozef Urdzik, medicinsk vetenskapAvh: Colorectal Cancer Liver Metastases. Effects of Chemotherapy on Liver Parenchyma and Resections.

130

Xuan Wang, medicinsk vetenskapAvh: Study of the Proliferation, Function, and Death of Insulin-Producing Beta-Cells in vitro. Role of the Transcription Factor ZBED6.

Johan Virhammar, s-n, medicinsk vetenskapAvh: Idiopathic Normal Pressure Hydrocephalus. Cerebrospinal Fluid Tap Test and Magnetic Resonance Imaging as Preoperative Prognostic Investiga-tions.

Junhong Yan, norrl, medicinsk vetenskapAvh: DNA-Assisted Immunoassays for High-Performance Protein Analyses.

131

Farmaceutiska fakulteten

Promotor:Professor Lars Bohlin

Hedersdoktor:Bo Öberg, docent, Uppsala

Doktor efter avlagda prov:Inga Hoffmann, kalm, farmaceutisk vetenskapAvh: Discovery of Novel Fatty Acid Dioxygenases and Cytochromes P450. Mechanisms of Oxylipin Biosynthesis in Pathogenic Fungi.

132

Historisk-filosofiska fakulteten

Promotor:Professor Anna Williams

Hedersdoktorer:Åke G. Sjöberg, lektor, VisbyAmanda Vickery, professor, Storbritannien

Doktorer efter avlagda prov:Anna Brodow Inzaina, g-h, konstvetenskapAvh: Konstnärliga projekt & experiment. Beviljade projektbidrag ur Sveriges bildkonstnärsfond 1976–2007.

Marjaana Kohtamäki, arkeologiAvh: Transitions: A Landscape Approach to Social and Cultural Changes in Southern Mozambique 5000 BC–1000 AD.

Annie Woube, g-h, etnologiAvh: Finding One’s Place. An Ethnological Study of Belonging among Swed-ish Migrants on the Costa del Sol in Spain.

133

Språkvetenskapliga fakulteten

Promotor:Professor Joakim Nivre

Hedersdoktorer:Peter Austin, professor, StorbritannienDavid Konstan, professor, USA

Doktorer efter avlagda prov:Saga Bendegard, nordiska språkAvh: Begriplig EU-svenska? Klarspråksarbetets förutsättningar inom den interinstitutionella översättningsprocessen.

Heli Dahlin, smål, engelskaAvh: Peter Ackroyd and the Borders of Englishness.

Christian Hardmeier, norrl, datorlingvistikAvh: Discourse in Statistical Machine Translation.

Ola Jönsson, g-h, engelskaAvh: Suburbia Rewritten. Masculinity and Affect in Contemporary Ameri-can Literature.

Hanna Sofia Rehnberg, nordiska språkAvh: Organisationer berättar. Narrativitet som resurs i strategisk kommuni-kation.

134

Samhällsvetenskapliga fakulteten

Promotor:Professor Gustaf Gredebäck

Hedersdoktorer:Ash Amin, professor, StorbritannienMary Poovey, professor, USA

Doktorer efter avlagda prov:Sven Alfonsson, värml, psykologiAvh: Impulsivity, Negative Mood, and Disordered Eating in Obesity.

Dorota Green, smål, psykologiAvh: Predictive Eye Movement During Action Observation in Infancy. Understanding the Processes Behind Action Prediction.

Markus Holdo, smål, statskunskapAvh: Field Notes on Deliberative Democracy. Power and Recognition in Participatory Budgeting.

Olle Jansson, ekonomisk historiaAvh: Industriell invandring. Utländsk arbetskraft och metall- och verkstadsindustrin i Västmanlands län och på Bulten i Hallstahammar 1946–1967.

Erik Löfmarck, sociologiAvh: Den hand som föder dig. En studie av risk, mat och moderskap i Sverige och Polen.

Ronnie Pingel, statistikAvh: Some Aspects of Propensity Score-Based Estimators for Causal Infer-ence.

135

Daniel Strandow, freds- och konfliktforskningAvh: Fighting for Aid. Foreign Funding and Civil Conflict Intensity.

Monika Wallmon, företagsekonomiAvh: A Manifesto for Anarchist Entrepreneurship. Provocative Demands for Change and the Entrepreneur.

136

Utbildningsvetenskapliga fakulteten

Promotor:Professor Per Hansson

Hedersdoktor:Gunther Kress, professor, Storbritannien

Doktorer efter avlagda prov: Stefan Bengtsson, didaktikAvh: Beyond Education and Society. On the Political Life of Education for Sustainable Development.

Emil Bertilsson, utbildningssociologiAvh: Skollärare. Rekrytering till utbildning och yrke 1977–2009.

Maria Hedefalk, didaktikAvh: Förskola för hållbar utveckling. Förutsättningar för barns utveckling av handlingskompetens för hållbar utveckling.

Sara Backman Prytz, upl, utbildningssociologiAvh: Borgerlighetens döttrar och söner. Kvinnliga och manliga ideal bland läroverksungdomar, ca 1880–1930.

137

Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten

Promotor:Professor Nils Mårtensson

Hedersdoktorer:Linda Ruth Petzold, professor, USADipankar Das Sarma, professor, IndienArieh Warshel, professor, USA

Doktorer efter avlagda prov: Milena de Albuquerque Moreira, smål, teknisk fysik med inriktning mot

elektronikAvh: Synthesis of Thin Piezoelectric AlN Films in View of Sensors and Tele-com Applications.

Adrian Bahne, upl, elektroteknik med inriktning mot signalbehandlingAvh: Multichannel Audio Signal Processing. Room Correction and Sound Perception.

Rebecca Stjernberg Bejhed, smål, teknisk fysik Avh: Biomolecular Recognition Based on Field Induced Magnetic Bead Dynamics.

Ieva Bidermane, v-d, fysik med inriktning mot atom-, molekyl- och konden-serade materiens fysik

Avh: Structure and Electronic Properties of Phthalocyanine Films on Metal and Semiconductor Substrates.

Lisa Bläckberg, g-h, fysik med inriktning mot atom-, molekyl- och kondense-rade materiens fysik

Avh: Surface Coatings as Xenon Diffusion Barriers for Improved Detection of Clandestine Nuclear Explosions.

138

Lars Boukharta, biologi med inriktning mot molekylär bioteknikAvh: Computational Modelling of Ligand Complexes with G-Protein Coupled Receptors, Ion Channels, and Enzymes.

Yang Chen, biologi med inriktning mot strukturbiologiAvh: Structural and Biochemical Studies of Antibiotic Resistance and Ribo-somal Frameshifting.

Evangelia Daskalaki, smål, biologi med inriktning mot evolutionär genetikAvh: Archaeological Genetics – Approaching Human History through DNA Analysis.

Pooria Farahani, v-d, kemi med inriktning mot kvantkemiAvh: Theoretical Studies of Ground and Excited State Reactivity.

Mattis Fondell, värml, kemi med inriktning mot oorganisk kemiAvh: Synthesis and Characterisation of Ultra Thin Film Oxides for Energy Applications.

Mathias Grudén, teknisk fysik med inriktning mot mikrovågsteknikAvh: Wireless Sensor Network Systems in Harsh Environments and Anten-na Measurement Techniques.

Julia Hytteborn, upl, geovetenskap med inriktning mot miljöanalysAvh: Water Quality in Swedish Lakes and Watercourses. Modeling the Intra-Annual Variability.

Viktor Höglin, g-h, kemi med inriktning mot oorganisk kemiAvh: Structure-Magnetic Relationships in the Fe-Mn-P-Si System for Energy Applications.

139

Jochen Kamm, upl, geofysik med inriktning mot fasta jordens fysikAvh: Inversion and Joint Inversion of Electromagnetic and Potential Field Data.

Christoffer Karlsson, värml, teknisk fysik med inriktning mot nanoteknologi och funktionella material

Avh: Conducting Redox Polymers for Electrical Energy Storage. Backbone – Substituent Interactions in Quinone Polypyrrole Model Systems.

Henrik Keränen, smål, biologi med inriktning mot molekylär bioteknikAvh: Advances in Ligand Binding Predictions Using Molecular Dynamics Simulations.

Remya Krishna, teknisk fysik med inriktning mot elektricitetsläraAvh: Grid Connected Three-Level Converters. Studies for Wave Energy Conversion.

Gustaf Kylberg, datoriserad bildbehandlingAvh: Automatic Virus Identification Using TEM. Image Segmentation and Texture Analysis.

Rebecka Lindblad, s-n, fysik med inriktning mot atom-, molekyl- och kon-denserade materiens fysik

Avh: Electronic Structures and Energy Level Alignment in Mesoscopic Solar Cells. A Hard and Soft X-Ray Photoelectron Spectroscopy Study.

Fredrik Mokvist, upl, kemi med inriktning mot molekylär biomimetikAvh: The Far-Red Limit of Photosynthesis.

Ester Muñoz Jolis, upl, geovetenskap med inriktning mot mineralogi, petro-logi och tektonik

Avh: Magma-Crust Interaction at Subduction Zone Volcanoes.

140

Harald Nyberg, ög, teknisk fysik med inriktning mot tribomaterialAvh: Formation and Function of Low-Friction Tribofilms.

Stefan Plogmaker, vg, fysik med inriktning mot atom-, molekyl- och konden-serade materiens fysik

Avh: Techniques and Application of Electron Spectroscopy Based on Novel X-Ray Sources.

Katarzyna Radomska, biologi med inriktning mot zoologisk utvecklings-biologi

Avh: Functional Studies of the Quaking Gene. Focus on Astroglia and Neuro development.

Håkan Selg, datavetenskap med inriktning mot människa-datorinteraktionAvh: Researching the Use of the Internet – A Beginner’s Guide.

Jill Sundberg, värml, kemi med inriktning mot oorganisk kemiAvh: Triboactive Low-Friction Coatings Based on Sulfides and Carbides.

Susanne Trombley, biologi med inriktning mot jämförande fysiologiAvh: Regulation of Leptin by Sexual Maturation and Energy Status in Male Atlantic Salmon (Salmo salar L.) Parr.

Lei Yang, smål, kemi med inriktning mot fysikalisk kemiAvh: Hole Transport Materials for Solid-State Mesoscopic Solar Cells.

Magnus Åberg, smål, teknisk fysikSystem Effects of Improved Energy Efficiency in Swedish District-Heated Buildings.

141

Pristagare 30 januari 2015

Samtliga priser och medaljer avser år 2014

Björkénska priset

Björkénska priset är ett av Uppsala universitets främsta vetenskapliga pris för framstående forskning. Priset utdelades första gången 1902 på donators, adjunk-ten John Björkéns, dödsdag den 16 december i enlighet med testamentets sti-pulationer, där anges att räntan årligen skall utdelas ”som belöning för framstå-ende vetenskaplig forskning eller sådana på vetenskaplig grund vilande arbeten – vare sig upptäckter, uppfinningar eller fruktbärande förbättringar – som he-dra svensk forskning eller kunna bidraga till fosterlandets materiella förkovran”. Priset utdelas omväxlande inom fyra olika grenar: 1) botanik, zoologi och land-skapsplanering, 2) kemi, mineralogi, metallurgi samt geologi, 3) fysik, mekanik och ingenjörsvetenskap samt 4) den medicinska vetenskapens teoretiska gre-nar. Vart tredje år delas priset ut i den fjärde, medicinska, kategorin. Så sker vid detta tillfälle. Övriga år belönas insatser inom de tre förstnämnda grupper-na i turordning. Årets pris tilldelas professor Leif Wide, Uppsala universitet.

Leif Wide, professor emeritus i endokrinologisk biokemi vid Institutionen för medicinska vetenskaper, erhåller priset för utvecklande av världsledande me-toder inom allergidiagnostik och moderna graviditetstester. Forskningen har fått genomslag inom både sjukvården och i samhället i övrigt.

142

Rudbeckmedaljen

Uppsala universitets Rudbeckmedalj utdelades för första gången 2003. Medaljen instiftades av universitetet den 17 september 2002 med anledning av 300-årsminnet av Olof Rudbeck den äldres död. Den utdelas ”för utomor-dentligt framstående insatser inom vetenskapen och förlänas i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet”.

Rudbeckmedaljen tilldelas tre förtjänta forskare:

Nils Mårtensson, professor i metallers och metallytors fysik vid Institutionen för fysik och astronomi, har bidragit till den förstklassiga forskningsverksam-het vad gäller synkrotronljusvetenskap som sker i Sverige. Efter att ha varit föreståndare vid MAX IV-laboratoriet under tretton år, och lagt grunden för den nya synkrotronljusanläggning som nu byggs i Lund, har Mårtensson återvänt till sin forskning rörande solcellsmaterial. Han utvecklar härvid nya känsliga instrument som bland annat kan användas för att studera magnetiska egenskaper. Elektroner kan således mätas med mycket högre noggrannhet än tidigare. Mårtenssons betydelse för svensk forskning i världsklass är stor och kommer att ha betydelse för generationer av forskare inom fysik, kemi och materialvetenskap.

Ann-Christine Syvänen, professor i molekylär medicin vid Institutionen för medicinska vetenskaper, har framgångsrikt byggt upp en forskargrupp som studerar sjukdomar hos människa genom att använda moderna tekniker inom genomik och epigenetik. Under senare år har forskningen framför allt inriktat sig mot leukemier hos barn och autoimmuna sjukdomar. Hon har också byggt upp en teknologiplattform, initialt med stöd från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Denna SNP&SEQ-plattform är den största inom SciLifeLab i Upp-sala. Syvänen har genom åren deltagit i ett flertal internationella samarbeten som genererat publikationer i högt rankade tidskrifter.

143

Henrik Williams, professor i nordiska språk vid institutionen med samma namn, har som vetenskapsman en ledande internationell position inom runo-logi. Han har inte endast genomfört nya tolkningar av inskrifter utan även in-troducerat en social dimension i förståelsen av runstenarna, som till exempel i artikeln ”Rune-Stone Inscriptions and Queer Theory” från 2008. Genom att både förstärka den etablerade forskningstraditionen inom sitt fält och samti-digt komma med helt nya infallsvinklar från modern språkvetenskap bryter Henrik Williams’ arbete nya marker och är exceptionellt i sitt slag.

Linnémedaljen

Uppsala universitets Linnémedalj instiftades den 23 maj 2006 och utdelades första gången på Carl von Linnés 300-årsdag den 23 maj 2007. Den förlänas i guld ”för, i första hand, utomordentligt framstående vetenskaplig gärning, särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena eller Linnéminnet närlig-gande fält”.

Linnémedaljen har 2014 tilldelats en förtjänt forskare:

Birgitta Bremer, professor Bergiana i systematisk botanik och föreståndare för Bergianska trädgården i Stockholm, erhåller Linnémedaljen för sin enastående förmåga att kombinera forskning om biologisk mångfald med att utveckla en av Sveriges främsta botaniska trädgårdar. Bremers forskning handlar om att förstå hur olika arter är släkt på molekylär nivå. Hon studerar särskilt stora familjer som ofta uppfattas som svåra och därför lämnas utanför trots att de ur grundforsk-nings-, biodiversitets- och bevarandebiologiskt perspektiv är mycket intressanta. Det handlar om att på DNA-nivå identifiera olika egenskapers utveckling (evo-lution av olika pollinations-, spridnings- och livsformer) och hur de är kopplade till varandra men även till artbildning, geografisk utbredning och anpassning till olika miljöer. Forskningen gäller framför allt tropiskt och subtropiskt material, som samlats in under resor i Sri Lanka, Malaysia, Indonesien, Ecuador och Afrika (Sydafrika, Östafrika, Madagaskar). Växtsläktet Bremeria med ca 20 arter från Madagaskar är uppkallat efter henne.

144

Torgny Segerstedt-medaljen

Medaljen instiftades för att hedra Torgny Segerstedt för hans insatser som rektor för Uppsala universitet under 23 år och utdelades första gången 1988. Medaljen utdelas vartannat år till ”Svenska vetenskapsmän för särskilt fram-stående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Till medaljen är knuten en prissumma.

Torgny Segerstedt-medaljen tilldelas Marie-Christine Skuncke, professor i lit-teraturvetenskap vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala univer-sitet.

Marie-Christine Skuncke har framför allt forskat om svenskt 1700-tal, där hon utifrån ett europeiskt och globalt perspektiv särskilt har studerat teater, opera, fursteuppfostran, politisk retorik och mediehistoriska frågor. I sin forskning utgår hon ofta från en historisk person, vars liv och gärningar belyses brett; den senaste studien rör Linnélärjungen Carl Peter Thunberg och hans resa till Japan 1775–76. Skuncke har författat en lång rad vetenskapliga böcker, artik-lar och arbeten, vilka uppskattats såväl inom forskarvärlden som av en bre-dare publik. Hon har publicerat sig på flera språk, huvudsakligen på svenska, engelska och franska. Under flera decennier har hon verkat som lärare vid Lit- teraturvetenskapliga institutionen, och hon leder dessutom sedan många år Tvärvetenskapligt 1700-talsseminarium med forskare och studenter från oli-ka discipliner.

Ulla och Stig Holmquists vetenskapliga pris i organisk kemi

Ulla och Stig Holmquists vetenskapliga pris i organisk kemi delas årligen ut till en forskare med huvudsakligen nationell verksamhetsbakgrund inom äm-net organisk kemi och som gjort banbrytande forskningsinsatser inom detta område. Det tilldelas professor Mats Larhed vid Institutionen för läkemedel-skemi, Uppsala universitet.

145

Mats Larhed, professor i organisk-farmaceutisk kemi, tilldelas Ulla och Stig Holmquists pris i organisk kemi för 2014. Larheds kompetens i central orga-nisk kemi är utomordentlig. Han är internationellt känd genom sitt arbete med mikrovågsinducerad organisk syntes där palladiumkatalyserade reaktio-ner (Heck, Stille, Suzuki) står i centrum. Resultaten är av stor betydelse för metodutveckling inom synteskemin men också inom läkemedelskemi. Det finns flera exempel på hur design och mikrovågsaccelererad syntes kan bidra till olika viktiga och nya mediciner. Larhed har en omfattande publikations-lista i högt rankade tidskrifter och en mycket stor del av dessa är publicerade i tidskrifter för organisk kemi. Larhed är dessutom en eftertraktad föreläsare.

Årsräntan av Oscar II:s jubelfestdonation (Oscarspriset)

Den 5 september 1877, den första av de tre dagar som universitetet högtid-lighöll sin 400-årsfest, undertecknade Oscar II ett gåvobrev där han skänkte universitetet 40 000 kronor. Han ville därmed uttrycka sina känslor för vad universitetet uträttat för den fosterländska vetenskapsodlingen. Avkastningen skulle gå till ett pris för yngre vetenskapsidkare vid Uppsala universitet, till någon som inger de bästa förhoppningar om fortsatt vetenskaplig författar-verksamhet vid universitetet. Priset utdelades första gången 1879 och tillföll då universitetshistorikern Claes Annerstedt.

Priset delas mellan Dr. rer. hum. biol., docent Christian Benedict, forskare vid Institutionen för neurovetenskap, och Dr. rer. nat. Steffi Burchardt, universi-tetslektor vid Institutionen för geovetenskaper.

Christian Benedict kom efter disputation 2008 i Lübeck till Uppsala. Hans forskning rör bland annat sömnrubbningar och dessas påverkan av hjärnans hälsa och regleringen av kroppsvikt.

Steffi Burchardt kom efter disputation 2009 i Göttingen till Uppsala. Hennes forskning ligger inom området vulkantektonik där hon genom kombination av olika metoder studerar magmarörelser i vulkaner.

146

Martin H:son Holmdahl-stipendiet

Martin H:son Holmdahl-stipendiet för främjande av mänskliga fri- och rättig-heter instiftades av universitetet 2003 som en hyllning till dess förutvarande rektor på hans åttioårsdag. Stipendiet ”skall tilldelas en anställd inom univer-sitetet, en grupp av sådana anställda, en student, eller en grupp av studenter, som har gjort insatser för att främja mänskliga fri- och rättigheter. Mottagaren av stipendiet skall ha studerat och/eller arbetat för att främja mänskliga fri- och rättigheter eller aktivt bekämpat brott mot FN:s deklaration om mänsk-liga rättigheter, varhelst i världen dessa brott inträffat”.

Martin H:son Holmdahl-stipendiet tilldelas docent Abdulbaghi Ahmad, Institutionen för neurovetenskap, och docent Rebecca Thorburn Stern, Ju-ridiska institutionen, vilka var för sig gjort viktiga insatser för flyktingars och barns rättigheter.

Abdulbaghi Ahmad har arbetat med barns och särskilt flyktingbarns mentala hälsa, företrädelsevis i Sverige, Irak, Turkiet och Gaza. Hans forskning hand-lar om hur psykisk sjuklighet utvecklas hos barn som upplevt, bevittnat eller konfronterats med våld och kränkningar.

Rebecca Thorburn Stern har påvisat de rättigheter som tillkommer barn, flyk-tingar och migranter inom EU. Hennes publikationer har i huvudsak behand-lat asyl- och migrationsrätt och hon är av regeringen utsedd till ledamot av Migrationsverkets etiska råd.

Båda stipendiaterna har uppdrag för organisationer och myndigheter för hu-manitet och mänskliga rättigheter. De har gjort insatser långt utöver vad som kan förväntas inom ramen för deras tjänster.

147

Tidigare mottagare av aktuella priser och medaljer

Björkénska priset

1902: Tycho Tullberg1903: Olof Hammarsten1904: Alfred Törnebohm1905: Knut Ångström1906: Allvar Gullstrand1907: Arvid Högbom1908: Gustaf Gröndal1909: August Hammar1910: Ivar Fredholm1911: Gottfrid A. Adlerz och

Herman Nilsson-Ehle1912: Sven Gustaf Hedin1913: Henrik Munthe och

The Svedberg1914: Carl Wilhelm Oseen1915: Carl Thore Mörner1916: Svante Murbeck1917: Gerard De Geer1918: Alfred Pettersson1919: Carl Wilhelm Oseen och

Manne Siegbahn1920: Oscar Juel1921: Ivar Broman 1922: Ernhold Hede och Sven Odén1923: Manne Siegbahn och

The Svedberg

1924: John Forssman och Gustaf Göthlin

1925: Elias Melin och Erik Stensiö1926: The Svedberg1927: Torsten Thunberg1928: Carl Wilhelm Oseen1929: Erik Stensiö1930: Göran Liljestrand och

Carl Næslund1931: Bror Holmberg1932: Erik Hulthén1933: Carl Kling1934: Nils Holmgren1935: Arne Westgren och

Gregori Aminoff1936: Hugo Theorell1937: Erik Bäcklin och Oskar Klein1938: Sven Ekman1939: Erik Widmark1940: Arvid Hedvall och Arne Tiselius1941: Torsten Carleman och

Bengt Edlén 1942: Einar Hammarsten1943: Rudolf Florin och

Gunnar Säve-Söderbergh1944: Gunnar Hägg1945: Torbjörn Caspersson

148

1946: Hannes Alfvén och Nils Ryde1947: Nils Svedelius1948: Ragnar Granit1949: Ole Lamm och

Harry von Eckerman1950: Priset ej utdelat.1951: Jörgen Lehmann1952: Erik Jarvik och John Runnström1953: Arne Fredga1954: Arne Engström1955: Hilding Köhler och Kai Siegbahn1956: Erik Hultén1957: Torsten Teorell1958: Erik Norin1959: Gudmund Borelius1960: Gunnar Blixt1961: Heinrich Skuja1962: Einar Stenhagen1963: Börje Uvnäs1964: Ivar Waller1965: Bertil Kullenberg1966: Sune Bergström1967: Lars Gunnar Sillén1968: Bengt Edlén1969: Ernst Bárány1970: Per Eric Lindahl1971: Stig Claesson1972: Peter Reichard1973: Per-Olov Löwdin och

Olof Rydbeck1974: Nils Fries och Sven Hörstadius1975: Albert Levan1976: Jerker Porath

1977: Kai Siegbahn1978: Eva och Georg Klein1979: Bengt Kihlman och Anders Rapp1980: Hans Ramberg och Eric Welin1981: Arvid Carlsson1982: Sven A.E. Johansson1983: Tore Hultin och Peter Perlmann1984: John Sjöquist och Lars Terenius1985: Stellan Hjertén1986: Ingemar Lundström1987: Viktor Mutt1988: Hans G. Boman1989: Mats Hillert och

Richard A. Reyment1990: Torvard C. Laurent1991: Ingmar Bergström1992: Carl-Ivar Brändén och

Tage Eriksson 1993: Lore Zech1994: Jan Backman och

Håkan Wennerström1995: Arne Johansson och

Erik B. Karlsson1996: Karl-Erik Hagbarth1997: Malte Andersson1998: Jan Bergström och

Gunnar von Heijne1999: Lennart Philipson och

Jan Pontén2000: Sven Kullander2001: Birgitta Bergman2002: Bengt Westermark2003: Jan-Erling Bäckvall

149

2004: Börje Johansson och Peter Stoica2005: Lars Olson2006: Karna Lidmar Bergström och

Thomas Nyström2007: Svante Björck och

Astrid Gräslund2008: Kurt Nordström

2009: Tord Ekelöf och Mats Leijon2010: Måns Ehrenberg2011: Ulf Landegren2012: Anders Lindroth och

Bengt Mannervik2013: Olle Eriksson och

Erik Hagersten

Rudbeckmedaljen

2002: Gunnar Eriksson, Carl-Axel Gemzell och Jerker Olof Porath

2003: Hans Bennich, Stellan Hjertén och Thure Stenström

2004: Karl Gustav Jöreskog och Ulf Lindahl

2005: Birgitta Odén och Lore Zech2006: Karin Johannisson,

Lennart Philipson och Surendra K. Saxena

2007: John Sjöquist och Bengt Westermark

2009: Lars Wallentin2010: Carl-Henrik Heldin,

Maarit Jänterä-Jareborg och Jan Olof Rosenqvist

2011: Janos Hajdu, Ulf Pettersson, Agneta Siegbahn och Peter Wallensteen

2012: Anders Bäckström, Anders Hallberg och Svante Janson

2013 Eva Brittebo, Bertil Holmlund, Joseph Nordgren och Kjell Öberg

150

Linnémedaljen

guld2007 (vid Linnéfesten): Hans Majestät Konungen

Kofi Annan, David Attenborough, Christian von Bar, Noam Chomsky, Gaalen Erickson, Jane Goodall, Walter Kasper, Michel Mayor, Elinor Ostrom, Lisbet Rausing, Douglas Roberts, Bengt Samuelsson, James Watson, Robert A. Weinberg;Anders Björck, Tore Frängsmyr, Carl-Olof Jacobson;Linnean Society of London2007: Allan Ellenius2009: Staffan Ulfstrand2010: Sigurd Fries2012: Per Ahlberg2013: Björn Olsen

silver2007 (vid Linnéfesten):Mats Block, Karin Martinsson, Roland Moberg, Annika Windahl Pontén, Per Ström

Torgny Segerstedt-medaljen

1988: Johan Asplund1990: Gunnar Eriksson1992: Olof Petersson1994: Lars Furuland1996: Anders Agell1998: Björn Wittrock2000: Eva Österberg

2002: Torsten Persson2004: Thorleif Pettersson2006: Gun Widmark2008: Peter Juslin2010: Iain Cameron2012: Merja Kytö

151

Ulla och Stig Holmquists vetenskapliga pris i organisk kemi

Årsräntan av Oscar II:s jubelfestdonation (Oscarspriset)*

2004: Anders Hallberg2005: Jan-Erling Bäckvall2006: Christina Moberg2007: Torbjörn Frejd2008: Bengt Långström

2009: Björn Åkermark2010: Olov Sterner2011: Peter Somfai2012: Per Ahlberg2013: Licheng Sun

1879: Claes Annerstedt 1880: Oscar Alin och

F.A. Gustaf Bergman1881: Magnus Blix1882: Hjalmar Theel1883: Frans Kjellman1884: Axel N. Lundström och

Adolf Noreen1885: Henrik Schück och

Oskar Widman1886: Karl Piehl och Gerhard Holm1887: Erik Olof Burman och

Alexander Berger

1888: Olof August Danielsson och Axel Wirén

1889: Hugo Blomberg1890: Axel N. Lundström och

Henrik Schück1891: Svante Arrhenius1892: Per Persson1893: Adolf Bladin och

Karl Ferdinand Johansson1894: Alexander Berger och

Fredrik Tamm1895: Carl Wahlund1896: Karl Bohlin och Oscar Levertin

Fotnot: Uppgifter om pristagare till och med 1951 finns i universitetets tryckta redogörelser och kataloger. Från och med 2001 utdelas föregående års pris under vinterpromotionen och sedan dess står det i respektive inbjudningsskrift vilka som vunnit priset och varför. Uppgifter om pristagare 1951–99 har av universitetsar-kivarien Johan Sjöberg framtagits dels ur huvudböcker och kassaverifikationer i Räntkammararkivet, Uppsala universitets arkiv, dels ur stipendieliggare, diarieförda handlingar och protokoll i Kansliarkivet, Uppsala universitets arkiv.

152

1897: Henrik Munthe och K.B. Wiklund

1898: Evald Lidén och Erik Stave1899: Elis Wadstein1900: Oscar Juel och

Vilhelm Lundström1901: Tore Almén och Erik Björkman1902: Frans von Schèele och

Carl Wiman1903: Otto von Friesen och

Fredrik Zachrisson1904: Tore Torbiörnsson1905: Ragnar Friberger och

Hugo von Zeipel1906: Elsa Eschelsson och

Bengt Hesselman1907: Gustaf Göthlin och

Axel Hägerström1908: Erik Staaff och The Svedberg1909: Sidney Alrutz1910: Einar Löfstedt1911: Håkan Sjögren och

Hugo von Zeipel1912: Gustaf Aulén och Martin Lamm1913: Herman Lundborg1914: Johan Mortensen och

Percy Quensel1915: August Hahr och

Carl Skottsberg1916: Johannes Lindblom och

Nils von Hofsten1917: Gunnar Rudberg och

Knut Westman

1918: Gunnar Rexius1919: Emanuel Linderholm och

Sven Odén1920: Gustaf Thörnell och Nils Zeilon1921: Nils Åberg1922: Bertil Lindblad1923: Torsten Carleman och

Jarl Charpentier1924: Erik Noréen och Nils Zeilon1925: Hugo Osvald och Einar Tegen1926: H.S. Nyberg och Ivar Waller1927: Henrik Cornell och

Knut Lundmark1928: John Holmberg1929: Ivar Waller1930: Hilding Köhler och

Hugo Odeberg1931: Herbert Tingsten1932: Carl Schalén och

Johannes Wallenberg1933: Gunnar Dahlberg1934: John Axel Nannfeldt och

Gunnar Westin1935: Einar Gjerstad1936: Jan-Eric Almquist och

Georg Landberg1937: Sven Blomgren och

Douglas Melin1938: Erik Hallén och Ivar Modéer1939: Birger Bohlin1940: Bengt Edlén och Valter Jansson 1941: Filip Hjulström och

Gösta Säflund

153

1942: Torvald Höjer och Gösta Jägersten

1943: Åke Wallenquist1944: Dag Norberg och

Einar Stenhagen1945: Nils Fries och Ruben Josefson1946: Torsten Krokström och

Åke Åkerström1947: Ingemar Hedenius och

Nils Törnblom1948: Arne Furumark och

Nils Hylander1949: Gunnar Hoppe och

Olof Mellander1950: Olle Snellman och

Olof Zetterholm1951: Lennart Carlesson1952: Sven Ulric Palme1953: Arne Frantzell och

Sven Göransson1954: Lennart Breitholz och

Markus Båth1955: Sören Halldén1956: Svante Bergström och

Helmer Ringgren1957: Józef Trypucko1958: Per Gustaf Hamberg1959: Bengt Kihlman och

Karl Johan Öbrink1960: Rudolf Zeitler1961: Erik Anners och Bertil Gärtner1962: Karl-Erik Fichtelius och

Bo Malmström

1963: Gunnar Boklund och Bo Hellman

1964: Sture Brunnsåker och Frithiof Rundgren

1965: Torvard C. Laurent och Marianne Rasmuson

1966: Utdelades ej1967: Utdelades ej1968: Anders Bill och Lennart Åqvist1969: Karl Gustav Jöreskog och

Bengt Rosén1970: Lars Erik Ahlsson och

Thure Stenström1971: Leif Lewin1972: Bror Strandberg1973: Anders Jeffner och Tore Sigeman1974: Birger Bergh och Torgny Unestam1975: Tore Frängsmyr och

Lars-Gustav Lundin1976: Nils Jareborg och Olof Vingsbo1977: Sten Eklund och Jarl Hemberg1978: Bengt Landgren och Leif Tibell1979: Alf Claesson och

Lennart Lundqvist1980: Anders Hultgård och

Christer Wahlberg1981: Arne Andersson och Peter Stilbs1982: Ted Ebendal och

Jan Fredrik Kindstrand 1983: Mehari Gebre-Medhin och

Nils Mårtensson.1984: Carl-Henrik Heldin och

Kenneth Söderhäll

154

1985: Sture Bergström och Bengt Långström

1986: Berit Hagekull och Kaj Århem1987: Uli Hacksell och Kent Larsson1988: Henrik Egnéll och

Kersti Hesmansson1989: Christer Betsholtz och

Mats Morell1990: Jonas Nycander och

Johan Svedjedal1991: Bert Lehrberg och

Ruud Weijermars1992: Cristina Grenholm och

Peter Lindblad 1993: Mats Karlsson och

Lars Sundström1994: Stefan Brink och Anders Nilsson1995: Pehr G. Andersson och

Mats Ekström1996: Claes Ahlund och Håkan Melhus1997: Ian Cameron och Kurt Otto1998: Peter Juslin och

Mikael Stenmark1999: Hans Ellegren och Maria Ågren

2000: Igor Abrikosov och Torbjörn Andersson

2001: Mats Eriksson och Maria Strömme

2002: Mats Larhed och Christian Sundberg

2003: Petter Asp och Tobias Ekholm2004: Eva Mörk och Anna Qvarnström2005: Leelo Keevallik och Neil Price2006: Petra Jönsson och

Anders Tengholm2007: Eleonor Alhager och

Wendelin Reich2008: Mikael Alm och

Mathias Hallberg2009: Oleg Kochukhov och

Petri Laukka2010: Anna-Karin Olsson och

Fredrik Palm2011: Karin Brocki och

Albert Mihranyan2012: David Håkansson och

Joel Samuelsson2013: Linda Wedlin och

Philipp Rümmer

155

2003: Sofia och Martin Uggla2004: Utrikespolitiska föreningen2005: Hans Filipsson2006: Aida Aragão-Lagergren2007: Anna Jonsson Cornell2008: Edil Baisalov2009: Paul Levine och

Stéphane Bruchfeld

2010: Hanin Shakrah2011: Leena Huss2012: Gun Heimer och

Gunilla Lindmark 2013: Jill Trenholm

Martin H:son Holmdahl-stipendiet

VIN

TE

RP

RO

MO

TIO

NE

N 2

015

2015DOKTORSPROMOTIONENFREDAG 30 JANUARI

UP

PS

AL

A U

NIV

ER

SIT

ET