Ekonomiska programmet

Antagen DÅK 2011

Ekonomisk politik

En modern arbetslinje

Skapandet av förutsättningarna för människor på arbetsmarknaden har historiskt varit en av huvuddelarna i arbetarrörelsens strategi för att skapa ett jämlikt och fritt samhälle. Utnyttjande av arbetskraften skapade en social misär med löner och levnadsvillkor som socialdemokratin aldrig kunde eller kan acceptera. Som svar mot en orättvis samhällsordning svarade en politik för full sysselsättning, byggd på solidarisk lönepolitik och aktiv arbetsmarknadspolitik. Genom höga löner inom och mellan branscher slogs företag och industrier med låg produktivitet ut. Arbetsmarknadsutbildning, trygghetssystem och arbetslinjen slussade friställd arbetskraft till expanderande och mer produktiva näringar. Detta var ett system som skapade acceptens för en öppen och dynamisk ekonomi som skyddade arbetare snarare än arbeten. Detta drev mot högre löner och ökad inkomstutjämning.

Så utkristalliserar sig den socialdemokratiska framgångssaga som skapat välstånd och jämlikhet. Men politiska berättelser tar aldrig slut och det finns ingen samhällsorganisering som stavas ”lyckliga i alla sina dagar”. Kapitalismen och marknadsekonomin karaktäriseras, om något, av anpassningsförmåga och förändring. I flera decennier har det pågått förändringar i den globala ekonomin som den politik för full sysselsättning som artikulerades på 1900-talet inte lyckats svara upp mot.

Ekonomin har alltid karaktäriserats av handel och internationalisering. De senaste decenniernas utveckling av information och kommunikationsteknologi, i kombination med nedbrutna murar för flödet av människor, varor och kapital, har dock skapat en allt starkare global infrastruktur för handel och konkurrens. Denna ökade globala konkurrens och den tekniska utvecklingen har ökat kunskapskraven i arbetslivet och lett till ett allt större tryck på produktivitet. Till skillnad från tidigare omställningar i ekonomins struktur riktar sig detta tryck dock enbart mot föråldrade delar av ekonomin och människor kan inte som förr med enkla och standardiserade utbildningsinsatser rustas för nya och växande branscher.

Produktionslivet präglas idag av allt ökad specialisering och uppdelning. ”Smala” organisationer där små och medelstora företag utför allt mer individuellt anpassade verksamheter i längre globala kedjor har ersatt industrisamhällets massproducerande fabriker. I denna nya ekonomi ligger som sagt inte trycket på produktivitet främst mot olika delar av ekonomin utan på alla delar av arbetsorganisationerna. Under tider av lågkonjunktur sker en allt större utsortering av arbetskraft och arbetsuppgifter som inte anses kunna prestera till hundra procent. När den ekonomiska konjunkturen sedan vänder upp igen får människor med historia av ohälsa och arbetslöshet allt svårare att finna nyanställning, ytterligare arbetsuppgifter läggs istället på de redan anställda.

Ekonomisk strukturomvandling och tilltagande utsortering kan förklara den svårighet socialdemokratin haft att nå sina sysselsättningsmål allt sedan 90-talskrisen. Göran Persson hoppades hela tiden att när tillväxten tar fart så skulle folk åter komma i arbete. Men sjukdomshistoria, lägre utbildning, utländsk bakgrund och annat som signalerar lägre prestationsförmåga förpassade människor till utanförskap i sjukförsäkringen och till arbetsmarknadsprogram som inte tillräckligt tydligt stärkt de arbetssökandes kompetenser.

Välfungerande trygghetssystem utgör istället en grundbult i en modern ekonomisk politik. Att inte känna trygghet i ett arbetsliv som skapar allt större tryck på rörlighet och förändring kommer istället leda till inlåsningar där människor inte har modet att lämna ett arbete eller karriär för ett nytt. Arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen ska därför hålla hög nivå och genom höga tak omfatta en stor del av befolkningen. Än viktigare är dock att den kopplas till en modern arbetslinje som innebär satsningar på arbetssökandes kompetenser för att rusta dem i detta moderna arbetsliv. Krav på att söka arbete för att få ersättning är en självklarhet men en bättre balans måste hittas där

människor matchas mot arbeten som svarar mot deras kompetenser, att arbete alltid är bättre än arbetslöshet är en kortsiktig devis där som riskerar låsa fast folk i arbeten som inte svarar mot deras utbildning och det humankapital som byggts upp tillåts vittra sönder.

Satsningar på kunskap och livslångt lärande är en central del i en modern arbetslinje. Sambanden mellan utbildning och sysselsättning är många och tydliga. Människor utan gymnasieexamen löper avsevärd risk för arbetslöshet. Utvecklingen i skolan mot allt fler utan fullgjord utbildning är därför en av de största politiska utmaningarna. Om människor är dåligt utbildade ger det lägre produktivitet och tryck mot en modell med låga löner. OECD har funnit tydliga samband mellan kunskapsspridning och lönespridning i olika samhällen. Stora investeringar måste göras på den viktigaste resursen i den nya ekonomin; människors kunskap. Det behövs ett nytt kunskapslyft för de som inte har klarat den grundläggande utbildningen.

Den allt hårdare konkurrensen på arbetsmarknad ställer allt fler grupper utanför, utan möjlighet att

visa på sin kraft och kompetens. Den kanske mest effektiva metoden för att inkludera dessa grupper

är lönesubventioner. Riskerna med sådana system är dock att de utnyttjas av arbetsgivare och

stigmatiserar grupper på arbetsmarknaden, något som vi kan se i dagens FAS-3. Därför bör, genom

samtal mellan staten och arbetsmarknadens parter, ett nytt system skapas som minimerar dessa

negativa effekter.

Den fulla sysselsättningen är både ett mål och medel för socialdemokratin. Den hjälper att skapa de stora skattebaser som krävs för att finansiera en stor offentlig sektor och starka trygghetssystem. I sig självt bidrar den till jämlika löner, ger människor egenmakt över sina liv och bidrar till den samhälleliga gemenskapen och solidariteten.

Det är en för framtiden helt avgörande utmaning att sysselsättning och möjligheter att få arbete efter sina kompetenser är lägre bland nyanlända än för de födda i Sverige. Genomsnittstiden för nyetablering på arbetsmarknaden är idag sju år, vilket är alldeles för lång tid, ambitionsnivån måste höjas. Denna grupp är dock inte homogen utan det skiljer sig bland annat mellan människors bakgrund, utbildning, tid i Sverige och dessa faktorer påverkar olika gruppers situation på arbetsmarknaden. Åtgärderna behöver bli flexibla och individanpassade med både utbildning och praktik som syftar till att minska etableringstiden och ge människor möjlighet att arbeta med det som man är utbildad för.

En tydlig tendens är att chefer, ofta omedvetet, anställer och befordrar anställda i sin egen avbild. Ett strategiskt arbete bör därför riktas mot att stärka karriärmöjligheterna för utlandsfödda med kvalificerade utbildning. Diskrimineringslagstiftning är inte tillräckligt för att nå dessa mål om likabehandling utan det krävs ett omfattande arbete mellan arbetsmarknadens parter för att utradera diskriminerande praktiker. Förmedlingen av arbeten via informella nätverk bidrar också till snedfördelningen i sysselsättning, då dessa nätverk ofta är mer omfattande hos personer födda i Sverige. Intensifierade förmedlingsinsatser och ökad andel praktik från arbetsförmedlingen är därför två vägar framåt. Ytterligare en problematik är att det utanför arbetslöshetsstatistiken döljer sig människor långt från den ordinarie arbetsmarknaden.

Kommunerna har idag inget tydligt uppdrag att arbeta med sysselsättningsfrågor och det leder till att potentiellt effektiva insatser aldrig genomförs. Sveriges kommuner bör ta ett större ansvar att genom exempelvis socialtjänsten samarbeta med arbetsförmedlingen och andra institutioner, så att deras uppsökarverksamhet och annan verksamhet bättre kan leda till ingångar till arbetsmarknaden.

I internationella jämförelser har Sverige en av de högsta sysselsättningsgraderna. Detta kan i hög utsträckning förklaras med omfattningen av kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Genom reformer av skattesystemet och offentlig sektors övertagande av en del av det omsorgsarbete som tidigare gjordes av kvinnor inom ramen för hushållet, så har vi utvecklat en tvåförsörjarmodell. För att

öka jämställdheten på arbetsmarknaden bör vi bygga vidare på denna modell. Det innebär att kvaliteten och tillgängligheten i barn- och äldreomsorgen måste säkras. Exempelvis bör nattöppna förskolor för föräldrar som arbetar obekväma arbetstider vara en del jämställdhets- och arbetslinjen.

Den jämställdhetsbonus som den borgerliga regeringen genomfört för att öka jämställdheten i föräldraförsäkringen har haft väldigt svag effekt. Vi tror att det är dags att göra försäkringen helt individualiserad. Ytterligare ett problem inom många kvinnodominerade branscher är det ofrivilliga deltidsarbetandet. Detta är en orättvisa som fått bestå allt för länge, socialdemokratiska kommuner har visat att det är möjligt för fack och arbetsgivare att göra heltid till en rättighet.

För en hel ungdomsgeneration låter fast heltidsanställning alltmer som en myt, något som är svårt att se skymten av på svensk arbetsmarknad. Bland EU-stater har Sverige idag bland de mest tillåtande reglerna gällande upprepade tidsbegränsade anställningar och enligt kommissionen strider reglerna mot EU-rättens krav på skydd för löntagare. Ett ord som ringer mer bekant är bemanningsföretag. Det är dock sant att dagens ekonomi ställer högre krav på flexibilitet och att lösare anställningsformer dessutom kan agera språngbräda för människor med svagare ställning på arbetsmarknaden. Men dessa behov kan och bör tillfredsställas på sätt som inte tillåter missbruk och inte förpassar människor till en tillvaro utan ekonomisk trygghet. Även gällande arbetstider ser vi idag ett arbetsliv i förändring. Kraven på tillgänglighet ökar då anställda ska stå till förfogande per e-post eller telefon även efter den betalda arbetstiden.

I olika yrken och branscher ser kraven olika ut. Anställda inom exempelvis detaljhandeln måste allt oftare jobba kvällar, helger eller delade scheman där arbetstagaren får ”ledigt” mellan två arbetspass en och samma dag. Detta för att svara upp mot kunders ökade krav på tillgänglighet och service samt arbetsgivarnas vilja att pressa lönekostnader och ”slimma” organisationen. Att få ordning på denna problematik borde vara en viktig fråga för socialdemokratin och facket. Förkortad arbetsdag är i sammanhanget sekundärt och något som arbetsmarknadens parter får hitta lösningar på lokalt.

Nya organisationsmodeller, krav på flexibilitet och globalisering till trots, en tendens i den moderna ekonomin är ännu tydligare; humankapitalet blir allt viktigare. Med andra ord är människan ekonomins viktigaste resurs och vi måste värna och stärka den. Att inte ställa dessa saker mot varandra utan förenar dem är vägen framåt för en modern arbetslinje och det är så vi skapar ett konkurrenskraftigt, rikt och jämlikt land.

Stockholms läns SSU-distrikt anser därför

att full sysselsättning är ett huvudmål för den socialdemokratiska politiken och bör genomsyra alla politikområden

att taken och nivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen bör höjas, stupstocken och

den bortre parentesen i försäkringarna avskaffas för att skapa omställningsförsäkringar som garanterar inkomsttrygghet för en klar majoritet av löntagarna

att kraven på att söka arbete i arbetslöshetsförsäkringen måste bättre balanseras med

matchning mot arbeten som svarar mot den arbetssökandes kompetenser. Arbetsförmedlingen bör dessutom öka förmedlingsinsatserna och praktiken för människor med svagare nätverk på arbetsmarknaden

att andelen resurser som går till de delar av arbetsmarknadspolitiken som har störst

effekt, kompetenshöjande insatser och utbildning bör öka

att ett nationellt kunskapslyft bör införas till syfte stärka människor genom rätt till utbildning med en särskild utbildningsgaranti för att ge unga rätt att fullborda en gymnasieexamen innan man har fyllt 25 år

att en kompetensförsäkring bör införas som täcker kostnaden för människor att utbilda sig

för ett nytt arbete eller för att klara sitt gamla att ett nytt effektivt system för lönesubventioner för människor som inte lever upp till de

hårda produktivitetskraven i dagens arbetsliv bör utformas genom trepartssamtal att öka utbildning och praktik i mer individanpassade former för nyanlända i syfte att

minska etableringstiden på arbetsmarknad att inför ett nationellt system för kvalitetssäkrad validering att säkra kvaliteten och tillgängligheten i barn- och äldreomsorgen för att öka kvinnors

deltagande på arbetsmarknaden. Tillgång till nattöppna förskolor för föräldrars udda arbetstider ska vara en rättighet i kommuner

att föräldraförsäkringen ska vara fullt individualiserat att i alla kommuner ska heltid vara en rättighet och deltid en möjlighet för de anställda att karensdagen ska avskaffas att skärp lagstiftningen för att förhindra att tidsbegränsade anställningar sätts i system och

att löpande arbetsbehov sköts av bemanningsföretag att Patriarkala strukturer ska bekämpas att provanställningar ska kortas till tre månader att: arbetstiden ska förhandlas mellan arbetsmarknadens parter

Klassamhället på 2000-talet

Vi lever i en tid med en ständigt växande ekonomi men också med ständigt växande klyftor mellan de

som har och de som inte har. I trettio års tid har lönernas andel av BNP minskat medan

företagsvinstandelen av BNP bara har ökat. Det välstånd som skapats i den växande ekonomin har

alltså gått till aktieägarna och inte löntagarna. Löneskillnaderna har dessutom ökat drastiskt med

rekordhöga direktörslöner och bonusar. Det rådande samhällssystemet är därmed ur ett

socialdemokratiskt synsätt inte hållbart.

Socialdemokratin får inte nöja sig med den verklighetsbild som råder, där någon egentlig förändring

av samhället inte anses möjlig. Vi får inte fastna i att bli ”det snälla” av flera likartade partier, som vill

ha samma ekonomiska politik som de andra men som på grund av någon form av välgörenhetskänsla

vill skänka lite pengar till de bättre behövande. Vår politik måste åter på allvar syfta till att omfördela

de ekonomiska resurserna och på det sättet skapa ett mer jämlikt samhälle men vår politik måste

också syfta till att riva andra barriärer som delar in människor i klasser.

När man talar om klassamhället så ser man en indelning av människor efter deras likartade

socioekonomiska status. Traditionellt har den ekonomiska aspekten varit närmast allenarådande och

av så avgörande betydelse för övriga aspekter att resultatet blev det samma även om man gjorde

indelningen med en annan aspekt som grund. I exemplet tillgång till kultur; så hade de som förr inte

hade det så gott ställt ekonomiskt sannolikt inte heller någon större tillgång till kultur. Hade man

vänt på det och frågat efter vilka som inte hade tillgång till kultur så hade man sannolikt fått svaret

att det var de som inte har det så gott ställt ekonomiskt. Över de senaste decennierna så har dock

detta förändrats. En allt större del av befolkningen som har det gott ställt ekonomiskt saknar kulturell

tillgång. Den kulturella aspekten har blivit en klassmarkör.

Klyftan i tillgång till kultur är lika angelägen att bekämpa som den ekonomiska klyftan. Satsningar på

kulturaktiviteter även i vanliga fritidsgårdar, i skolor med mera måste öka. Om dagens

föräldrageneration inte tar ansvar för sina barns kulturtillgång måste samhället göra det. Mera aktivt

värvande till kommunala kulturskolor såväl som ett samhälleligt uppdrag till studieförbunden att

utöka sin ungdomsverksamhet.

Möjlighet att utöva och ta del av kultur är något alla bör ha rätt till. För att detta ska vara möjligt

måste tillgången till kultur ske på lika villkor. Så ser det inte ut idag med avgifter till museer,

konserter, teater och dansföreställningar. Större delen av samhällets ruljangs sker också innanför

tullarna, inte utanför. Vilket medför att de flesta människor rör sig mot innerstaden också för att

arbeta, och i förorterna runt om i Stockholm har blivit sovstäder. Kulturevenemang äger till största

del rum i innerstaden och för människor i förorterna, oavsett klassbakgrund, är det ofta ett för stort

projekt att delta.

Det finns idag få naturliga mötesplatser för människor. Det är något att beakta i stadsplanering såväl

som de offentliga kulturbudgetarna. Människor borde själva ha mer inflytande över hur deras

område planeras och ser ut. Demokratin måste införlivas på ett mer naturligt sätt i människors

vardag.

Utbildningen har länge varit fri i Sverige och har inte varit förknippad med några ekonomiska

förpliktelser. Under decennier har detta lett till inte bara en mer kvalificerad arbetskraft utan också

en utjämning mellan samhällsklasserna. Sverige har varit det land i världen där det varit lättast att

göra en klassresa. Men under de senaste decennierna har något förändrats. Dagens skola utjämnar

inte klyftor utan befäster dem. En närmast total segregering mellan elever av olika ekonomisk

bakgrund har uppstått, främst i storstadsområdena där skolvalsreformerna gått längst.

Socialförsäkringssystemet byggdes upp för att garantera att ingen hamnade utanför men idag räknas

man som utanför om man någon gång behöver ta hjälp ifrån försäkringssystemen. Man fokuserar på

individens misslyckanden istället för de reella samhällsproblem som orsakar behoven av

försäkringarna. Socialförsäkringarna tillsammans med A-kassan motverkar dessutom lönedumpning

och orimliga krav på arbetsmarknaden.

Invandringen till Sverige har under de senaste decennierna förändrats från ett mottagande av

arbetskraft till ett mottagande av flyktingar. En förändring som också har förändrat hur samhället

agerar gentemot de som kommer till Sverige. Istället för att se de som kommer som en möjlig resurs

ses de av systemet som ett offer eller ett problem. Människor isoleras i tätbefolkade områden med

hög arbetslöshet, undermålig samhällsservice; detta måste brytas..

Stockholms läns SSU-distrikt anser därför

att öka lönernas andel av BNP på bekostnad av aktieandelen

att drastiskt minska löneskillnader i samhället

att utveckla kulturinslagen i skola och på fritidsgårdar

att ta bort avgifterna på museer, föreställningsverksamhet och kommunala kulturskolor

att en mer sammanhållen skola måste till, som inte delar in ungdomar efter

socioekonomisk bakgrund

att förändra synen på försäkringssystemet, så att försäkringarna ses som en tjänst man

själv betalar för snarare än ett bidrag

att bonusstopp införs

att en nationell storsatsning görs för att renovera Sveriges mest utsatta områden

Det ska löna sig att betala skatt

Grunden för hela det socialdemokratiska välfärdsbygget. De finansierar den svenska modellen och

omfördelar resurser. Tillsammans bidrar vi till välfärden och tillsammans tar vi del av det. Hur stort

skatteuttaget ska vara beror på hur omfattande vi ämnar välfärden att vara. Vi ska aldrig ta ut skatt

utan att fråga oss vad det är den ska finansiera.

Sedan den stora skattereformen 1989-90 har målet för skattepolitiken varit likformighet, legitimitet

och skatt efter bärkraft. Likformighet för att systemet ska vara så okomplicerat som möjligt. Med ett

system byggt på likformighet försvinner kryphål som kan användas till skattesvindel. Både vad gäller

likformighet och bärkraft har nu stora undantag genomförts vilket riskerar att urholka legitimiteten

för skattesystemet.

Skatter påverkar människors ekonomiska beteenden, vilket både kan vara en fördel och en nackdel

för politiken. Under senare år har denna diskussion till stor del erövrat debatten, vilken snarare

kommit att präglas av vad skattesubventioner kan tillföra ekonomin än vad skatterna själva har för

betydelse. Riktade temporära stimulanser, som exempelvis slopad arbetsgivaravgift för ungdomar i

kriser, kan spela en viktig roll i kriser, men är inte en långsiktig lösning. En offentlig utgift, oavsett om

den gäller skattestimulanser eller anslag till kommunerna, innebär alltid en bortprioritering av något

annat.

Vi socialdemokrater får aldrig stirra oss blinda på vad enskilda skattesatser kan innebära utan alltid

fokusera på ekonomin som helhet.

De senaste åren har rejäla skattesänkningar genomförts. Förväntningarna på det så kallade

jobbskatteavdraget har varit att dessa skattelättnader ska öka arbetskraftsutbudet, alltså få fler att

vilja arbeta genom att göra det mer ekonomiskt lönsamt. Därtill är förhoppningen att den ökade

nettoinkomsten, inkomsten efter skatt, ska möjliggöra lägre löneutveckling och därmed fler arbeten.

Konsekvenserna av avdraget är många. Utöver en minskad statsbudget har den omfördelande

effekten av skattesystemet urholkats. De olika skattesatserna på förvärvsinkomster och

transfereringsinkomster, som exempelvis sjukförsäkring, har ökat klyftan mellan de i arbete och de

utan. Endast de som arbetar får del av skattesänkningen. Systemet riskerar dessutom att på sikt leda

till kraftigt ökade inkomstskillnader bland de i arbete, något som är oacceptabelt för oss unga

socialdemokrater.

Utöver ovanstående har Sverige ett påtagligt demografiproblem med en åldrande befolkning. Vi

kommer framöver se ett ökat behov av välfärdstjänster i kombination med en avtagande tillväxt

bland den arbetsföra befolkningen. Minskad arbetskraft i sin tur innebär minskade skatteintäkter.

För oss socialdemokrater är det självklart att välfärden kommer först. Migration är en självklar del,

men det kommer även krävas ett skatteuttag på minst 2008 års nivå, alltså skatteuttaget innan steg 4

i jobbskatteavdraget genomfördes. Tillsammans med sunda effektiviseringar tros vi då kunna klara av

att upprätthålla välfärden i sin nuvarande nivå fram till 2020. Därefter kommer ytterligare

skatteuttag krävas.

Demografiproblemet kommer slå olika hårt i olika områden. Storstadsområdena med högst

befolkningstillväxt kommer bli minst drabbade vad kommer till antal arbetare. Orter med hög andel

utflyttning kommer få stora problem vad gäller upprätthållande av välfärden. Vi lever i en tid då stor

del av de som växer upp och skolas på mindre orter sedan arbetar på större orter, och där betalar sin

skatt. Det sätter krav på regionala samarbeten, men det sätter även krav på skatteutjämningar

mellan regioner i större utsträckning än idag. På det sättet kan vi i högre utsträckning omfördela

skatteintäkter mellan landets kommuner. Då kan vi även motverka den snedfördelning som skapas av

att människor i olika samhällsklasser tenderar att leva i samma områden.

Vi kan heller inte blunda för den stabila skattebas fastigheter utgör. I dagens globala ekonomi har

många rörliga skattebaser blivit allt svårare att beskatta. Hus står där de står och är därmed helt

stabilt. Fastighetsbeskattningen bör därför återinföras, efter noggrann bearbetning. Skatten får aldrig

göra fastigheten till en utgift som inte går att behålla.

Även om likformighet sedan länge varit målet för skattepolitiken har det aldrig helt igenom varit

fallet. Det kanske största undantaget är mervärdesskatten, momsen, där flera undantag gjorts av

olika skäl. Momsen har ofta använts som styrmedel för konsumtionsmönster. Det stora antal

undantag i mervärdesskatten gör den dock till en komplicerad skatt med många kryphål.

Ett av de mest kostsamma undantagen är reduceringen av moms på livsmedel som genomfördes

med syfte att stödja resurssvaga hushåll. Den omfördelande effekten av denna reducering har visat

sig förhållandevis liten i relation till sin kostnad. Genom en slopad reduktion på livsmedelsmomsen

kan intäkterna omfördelas till att sänka den generella momssatsen och därmed skapa en enhetlig

moms.

Mervärdesskatten är kraftigt reglerad av Europeiska unionen men även de flesta av våra andra

skattebaser är på ett eller annat sätt reglerade av vad som sker utanför Sveriges gränser. Länder

tävlar med varandra i syfte att locka till sig företag och investeringar. Något som försvårar

skatteuttag på inte minst förmögenheter och kapital. Den europeiska unionens hela grund är att

människor, varor, tjänster och kapital ska kunna röra sig så gott om fritt inom regionen för att göra

den så konkurrenskraftig som möjligt. Det medför dock att länders möjligheter att fritt välja sina egna

skattesatser är begränsad. För att få bukt med den skattetävlan som uppstått mellan länder behöver

unionen öka sitt samarbete vad gäller skattesatser på företags- och kapitalbeskattning.

Både inom den Europeiska unionen och inom den nationella politiken bör skatter användas som ett

verktyg för att ta itu med klimatproblemen. Det är ingen hemlighet att alldeles för lite görs i nuläget

när det kommer till att ta tag i klimatfrågan. Handel med utsläppsrätter är ett system som inte

fungerat. Istället kan koldioxidskatter vara bli en viktig skatt, både för ekonomin och miljön. På

samma sätt bör koldioxidskatter vara självklara. Flygbränsleskatter är även det något som bör

samordnas inom EU för att komma till bukt med den pristävlan på lågprisflyg som uppstått och lett

till en massiv ökning på flygresor. Framförallt bör skatten på korta flygresor som inrikesflygningar

höjas i syfte att öka incitamenten att välja tåg framför flyg.

Stockholms läns SSU-distrikt anser därför

att skattesatserna ska bygga på likformighet och bärkraft

att likformigheten i inkomstbeskattningen bör återställas genom att gradvis höja skatten

på förvärvsinkomster samtidigt som den sänks på transfereringsinkomster

att restaurangmomsen bör sänkas

att det kommunala utjämningssystemet bör ses över och förstärkas

att samarbetet om skattesatser för företagsbeskattning och kapitalbeskattning inom

Europiska unionen bör öka i syfte att lugna den skattetävlan som uppstått.

att En tobinskatt på 0.02 procent införs inom Europeiska Unionen

att miljöskatter blir en stabil del av skattebasen

att Koldioxidskatterna höjs

att flygbränsleskatter tas fram inom Europeiska Unionen

Tillväxt

Det är 70-tal i det kommunistiska Kina och staten börjar spara på offentliga utgifter. De sociala

trygghetssystemen bantas ner och människor sparar sina inkomster för att privat finansiera vård,

skola och omsorg. Den kinesiska ekonomin blir i takt med åren större och en ny och växande

medelklass formas. Denna har i brist på offentliga trygghetssystem ökat en större andel av sina

inkomster till privat finansiering. 90-talet börjar gemene man i medelklassen investera besparingarna

på annat håll. Wall Street har fått nya kunder.

Finanskrisen 2008 hade sin grund i att länder med stora ekonomier som Kina stramar åt den

offentliga sektorn och tillförlitar sig på den privata. Bostadsbubblan som den hösten sprack, hade sin

grund i brist på regleringar i bank- och finansiell sektor. Den nyliberala ekonomiska teorin om att

privat sparande är framgångsrikt visade sig en gång för alla vara kortsiktig och ohållbar.

Den ekonomiska förändringen har tagit sig olika uttryck internationellt. Hushållsekonomins del av

BNP har ökat i Sverige sedan 80-talet och framåt. Under samma tidsperiod är Sverige det land i

västvärlden där klasskillnaderna har ökat som mest. Även under socialdemokratiskt styre.

I samband med ökade ekonomiska klyftor och lägre socioekonomisk rörlighet har debatten om

tillväxt rullat tillbaka i tiden. Förespråkarna menar att tillväxt alltid är bra. Det är ett mål i sig.

Produktionen måste öka. Motståndaren menar att tillväxt skadar samhället, miljön och människorna.

Här är debatten polariserad mellan en konservativ vänster och en trianguleringsivrande höger.

Sedan Moderaternas tillträde 2006 är en reform är inte längre något som kommer stora delar av

befolkningen till del eller har en omfördelande effekt. Det har blivit en subvention för hemmet eller

stugan på landet. Den senaste socialdemokratiska reformen var maxtaxan på förskolan. Året var

1998.

Socialdemokratin har alltid värnat tillväxten. Vår syn på tillväxt präglas, till skillnad från högern, av att

tillväxt inte har ett självändamål. BNP före människans välbefinnande på arbetsplatsen eller i

hemmet har inget egenvärde. Tillväxten är ett verktyg för att kunna omfördelar resurser i samhället.

Tillväxten är alltså inte ett mål, det är ett medel för att vi ska kunna bygga ett samhälle enligt våra

visioner.

Tillväxt och omfördelning är alltså två sidor av samma mynt. För att kunna nå en hög tillväxt måste

samhället bli mer jämlikhet. Men den dominerande politiken i Sverige idag ser inte till den senare. En

väldigt liten del av kapitalet har kommit löntagarna till del under de senaste åren.

Tillväxten används inte bara idag för att öka de ekonomiska skillnaderna mellan människor utan

dränerar även naturens resurser. Framtidens tillväxt måste kombinera människans och miljöns

välbefinnande – samtidigt som den stimulerar rätt former av företagande och arbetstillfällen. Och

har en global fokus.

Här är EU ett utmärkt organ för att dels stimulera ekonomin i rätt riktning samt behålla ett globalt

fokus för en hållbar ekonomi. EU borde sträva efter en gemensam forskningspolitik som finansieras

av gemensamma skattemedel. Halva EU budgeten går årligen till jordbrukssubventioner som genom

forskning visat varken ger en mer miljövänlig konsumtion eller skapar fler jobb. Snarare är

subventionen ett tecken på protektionism och tron på att jobb ska skyddas. Pengar som idag

finansierar franska bönders vilja att åka traktor borde istället finansiera ett europeiskt

forskningsorgan som har i syfte att hitta framtidens infrastuktur och gröna teknologiska satsningar

samt en stimulanspott som har i syfte att investera bort finansiella kriser med strategiskt utvalda och

miljövänliga branscher.

Dock är inte det gemensamma europeiska projektet enbart guld och gröna skogar. EMU – den

gemensamma europeiska valutan, behöver mötas med kritik. En gemensam penningpolitik kan

enbart fungera om övriga delar av ekonomin, tillväxten och framförallt arbetsmarknaden är

gemensam. När finländska medborgare flyttar till Spanien för att det finns arbetstillfällen där, när EU

har en gemensam tillväxt politik och ett gemensamt omfördelningssystem mellan länderna är en

gemensam valuta ett mål. Idag fungerar det inte så. Europeiska medborgare är än så länge inte

särskilt rörliga mellan nationer eftersom landsgränser har en betydelse. Vi flyttar inte till andra länder

om vi själva möter arbetslöshet. EU har inte en gemensam tillväxt- och omfördelningspolitik.

Eftersom parlamentet inte har majoriteten av makten i parlamentet är inte den gemensamma

ekonomin demokratisk. Det faktum att EU:s riksbank lånade ut pengar till krisdrabbade länder, som

Spanien och Grekland under krisen, med krav att nationerna skulle spara på de offentliga utgifterna

går i strid med socialdemokratin som menar motsatsen, att staten bör investera pengar, bland annat

i offentlig sektor, under kriser. EMU är riskabelt och har och har många aspekter som strider mot

socialdemokratisk ekonomisk politik.

Forskningsinsatser och strategiska satsningar betyder dessvärre mindre utan en progressiv

innovationspolitik. Gapet mellan näringslivet och forskningen måste minska för att den senare ska

vara fruktbar. En arbetsmarknadspolitik som ständigt ser till bägge delar gör också att fler jobb, och

större tillväxt som är hållbar skapas.

I Sverige har välståndet paradoxalt nog inte medfört några makabra förändringar i infrastrukturen

som det rimligtvis bör. I början av 1900-talet markerades Paris, London och New Yorks välstånd i

tågtrafik och storslagna tågstationer. Idag har visionerna för infrastrukturen antingen helt avstannat

eller degraderat. Det är en paradox, eftersom infrastrukturen är grundbulten i en ekonomi som

aspirerar på att växa. Infrastrukturen måste byggas ut och underhållas för att tillväxten över

huvudtaget ska existera.

Samtidigt har människor som bor i Sverige aldrig varit så miljömedvetna och villiga att lägga så

mycket pengar på grön teknik, infrastruktur och produkter som nu. Här måste samhället stimulera

denna medvetenhet med strategiska satsningar. Framför allt i tillväxtregionerna. Snabbtåg,

solcellspaneler på flerbostadshus och konsekvent underhåll och utbyggnad av våra järnvägar är

nödvändigt för att den hållbara tillväxten ska bli ett faktum. Sverige ska vara i framkant för

framtidens ekologiskt hållbara tillväxt.

Migrationen är ett exempel på att tillväxten finns i människan. OECD, organisationen för ekonomiskt

samarbete och utveckling, har med rapporter från 2007 fram till 2010 visat enhälliga resultat.

Migrationen ökar den ekonomiska tillväxten dels från det land man flyttar från och dels till det land

man flyttar till. Det land man flyttar till tjänar på invandring då fler arbetstillfällen skapas med fler

människor. Här finns sociala hinder som diskriminering och svårigheter att få asyl. Människor är en

tillgång och inte en börda. Både nationell och europeisk politik måste syfta till att fler människor får

bosätta sig där de vill – därför att samhället både globalt och lokalt tjänar på det.

Det finns inget nollsummespel på arbetsmarknaden eller närings- och tillväxtpolitiken. UN

Development program visar att det endast krävs att 60 procent av den tillkomna befolkningen

behöver arbeta för att det i krassa siffror ska löna sig med migration. Svårigheter som tillkommer

med diskriminering och nationalstatens bojor måste luckras upp om vi dels ska ha råd att finansiera

en äldre befolknings rätt till välfärd och öka tillväxten i samhället.

OECD visar också att migrationen är konjunkturkänslig, vi flyttar mindre när ekonomin är osäker.

Därför måste den ekonomiska politiken vara långsiktigt hållbar och migrationen måste nationellt, på

europeisk nivå och globalt sätt vara bli en självklarhet.

Stockholms läns SSU-distrikt anser därför

att vi är kritiska till EMU i dess nuvarande form

att ett europeiskt forskningsorgan för framtiden skall inrättas

att en krispott för en hållbar ekonomi inrättas i EU.

att europeiska riktlinjer för att öka migrationer bör inrättas.

att förstalandsprincipen avskaffas.

att Socialdemokratin verkar för friare gränser och på sikt fri invandring.

att skapa forskningsparker och kluster mellan näringspolitik, forskning och näringsliv.

att ett långsiktigt nationellt miljöpaket där infrastruktur och grön teknik står i fokus.

att EU och USA gemensamt skapar ett nedrustningsavtal av jordbrukssubventioner.