En bok om Wedha by

i Häverö Skeppslag

KulturByggnadsGruppen Norrtelge

En bok om Wedha by

i Häverö Skeppslag

KulturByggnadsGruppen Norrtelge 2010

En kylig och disig morgon i nådens år 1642 kom en viss Sven Månsson, lantmätare ridande in i den lilla byn Veda. På Hennes majestäts nådiga befallning med mätbord och kedja att mäta upp de tre gårdarnas ägor för beskattning. Han satt av från sin ståtliga häst vid byns gemensamma vattenbrunn och såg sig om efter hästkarlen som skulle bliva honom till hjälp och kommit sent efter. Med stor möda och nit och efter böndernas instruktioner var deras rågångar och åkertegar var förlagda tog han sig an uppgiften.

Nu kan vi läsa i Notarum Explicatio att Veda by år 1642 bestod av 2½ skatte hemman eller mantal. Östergärdets areal var sådant att det kunde besås med 17 tunnor utsäde och 15 tunnor i västergärdet. Tunnor motsvarar måttet tunnland.Ur österängen kunde man få ut 20 lass hö, Nyland måssvalds eng 28 lass och Rölegan slättäng 20 lass hö. Sedan beskrivs mycket noggrant de tre gårdarnas olika beskattningsbarhet i något lantmätaren kallar byamått i alner räknat, öresland, tunnor utsäde och hölass. Södergården var ett halvt skattehemman om fyra och ett halvt öresland. 10 tunnor kunde sås och ängarna gav 40 lass hö, varav 26 lass kom från skogsängar och tre öar i Singöfjärden. Södergårdens byamål är lika med 11 alnar. Gårdens andel i åkrarna skulle vara lika med dess andel i bytomten som för södergårdens del uppgick till 6,5 meter. Detta mått avsattes som tegbredd och återfanns som andel på alla byns åkrar.

De tre med gärdesgårdar inringade gårdarna upptog ett område av 66 gånger 154 meter. Med åkrar och ängar omkring 417 gånger 834 meter. Ägorna ramas in av två åar , en i norr och en i söder som på den tiden porlade

Wedha by på 1600-talet

mera än i dag. Vattenomsättningen var tillräcklig för två vattenhjulsdrivna kvarnar i den södra Västersjöån. Den ena kvarnen var belägen 370 meter nedströms österut. Kartorna i den geometriska jordeboken visade bara gårdshusen i stilistisk form och utelämnade ekonomibyggnaderna. Dessa var troligen förlagda i en fyrkant exempelvis med mangårdsbyggnaden i söder och fähus i norr samt magasin och lador på sidorna. Veda by skulle då på den tiden ha bestått av runt 12 byggnader.

Veda och Markdals byar hade ägor ute vid havsbandet i Singöfjärden omfattande trettiotalet öar i varierande storlek från 1 kilometer längd ner till 60 meter. Norrgården på 1 mantal ägdes av skatte bönderna Jan Christsson ½ t, Olof Olofsson ¼ del och Matts Ericsson ¼ del. Mellangårdens halva mantal ägdes av skatte bönderna Olof Mattsson ¼ del, och Matts Mattsson ¼ del. På Södergården bodde på ½ mantal skattearrendatorerna Anders Mattson ¼ del och Per Larsson ¼ dels mantal. Gruvfogde var Anders Fröberg som huserade på Nybyn där även kommersrådet och brukspatronen Arvidsson hade ägor.

I våra gamla byar

Sverige hör till de sent urbaniserade länderna i Europa. Ännu vid 1900-talets början levde huvuddelen av befolkningen som jordbrukare, fiskare och hantverkare. Byarna i mellansverige och stockholmstrakten har allmänt varit tämligen små, två till tre gårdar var det vanliga.

Bebyggelsen har som regel placerats på högt belägna platser i terrängen, på en

kulle eller i en backsluttning på gränsen mellan odlingsmarken och skogen. Gårdarnas byggnader var mestadels små omålade knuttimrade hus med torv, halm eller vass på taken. Uthus fanns i stora antal där vart och ett hade sitt särskilda ändamål. Under frihetstiden på 1700-talet började staten se jordbruket som grunden för landets ekonomi och ville främja denna näring. Myndigheterna blev nu lyhörda för böndernas problem med solskiftets komplicerade ägoblandning och beslutade vid mitten av 1700-talet om den första skiftesreformen. I byarna var åker- och ängsgärdena sedan medeltiden uppdelade i ett stort antal bandformiga tegar. För att uppnå en rättvis fördelning av byns odlingsmark skulle enligt detta skifte varje gård ha del i både goda och dåliga jordar. Detta så kallade storskifte syftade till att samla gårdarnas många tegar till så få större ägor som möjligt. Reformen fick dock ingen tydlig påverkan på landskapet. Antalet tegar minskade men böndernas åkrar låg uppsplittrade. Trots detta infriades till stor del storskiftets målsättning att bidra till nyodling och befolkningsökning. Under 1800-talets andra hälft genomfördes laga skifte i ett stort antal byar i länet för att åstadkomma samlade brukningsenheter. Följden blev ofta att en eller flera gårdar fick flytta ut från den gamla bytomten. De utskiftade gårdarna uppfördes som ensamgårdar. Reformen innebar ibland radikala bebyggelseförändringar och ingrepp i jordbrukslandskapet. På de bördiga slätterna till exempel i Skåne, Östergötland eller Uppsala slogs byarna sönder och gården blev som vi säger idag – välarronderad. Här i Roslagen och i andra magrare landskap blev laga skifte inte så märkbart. Byarna ser likadana ut än idag utan vare sig reveterade enplanskåkar, parhus i mexitegel, Eurohus eller dagens strandvillor i glas och betsat trä. Huset ligger som de legat sedan vattnen drog sig tillbaka och lämnade fina boplatser åt stenålderns familjer och vikingarna. Runtecknen på våra kartor är många, även om det bara handlar om ett röse. Det känns att andra människor andats samma luft och gått på samma äng. Många gånger har byarna samma läge idag som de hade under yngre järnåldern och ortnamnen är inte sällan av förhistoriskt ursprung.

Hos oss i Ösby vid Ösmaren i Roslags Bro, Norra Rörvik mellan havsvikarna Ramviken och Noorsviken i Söderbykarl, Simpnäs på Väddö, Vik vid Erkens strand i Lohärad och Veda vid Västersjön i Häverö. Före 1800-talets genomgripande förändringar av jordbruket var landskapet mer slutet. Större sammanhängande slätter var sällsynta. Åkermarken låg oftast mer eller mindre uppsplittrad i de för länet typiska smala dalgångarna.

På lantmäterikartorna från 1700- och 1800-talen kan man studera hur gårdarna

var uppbyggda. Byggnaderna var ordnade efter mer eller mindre strikta, traditionella mönster. Vanligast var den götiska typen där mangården,boningshusen och fägården bildade en rektangel samtidigt som de åtskildes av ett staket. Åkergärden låg närmast intill gårdarna, de var sedan tidig medeltid uppdelade i två ungefär lika stora gärden. Vid tvåsädesbruk odlas varje år bara ett åkergärde medan det andra låg i träda. Nedanför åkrarna, på de sankare markerna utefter åar och stränder, utbredde sig klöverängar för foder. Inägorna, åker och äng, var hägnade med gärdesgårdar till skydd mot kor, får eller hästarna utanför. Skogen i de mer eller mindre obrukbara utmarkerna var hårt utnyttjad genom bete och vedhuggning. Åkrarna brukades med årder, ett enkelt plöjningsredskap utan vändskiva, dragen av häst eller oxe. Under medeltiden odlades främst korn, men senare blev rågen det dominerande sädesslaget. Vete började inte odlas i större omfattning förrän under 1800-talet.

Prästens slåtterängar

Förr var de naturliga ängsmarkerna nödvändiga för att få hö och löv till djurens vinterfoder. Ju större ängar ju fler djur kunde man ha och desto större åkerareal kunde förses med gödsel som togs tillvara efter vintern i stallet. Därav det gamla uttrycket "äng är åkers moder". En naturlig slåtteräng är artrik, där tillåts inga konkurrensstarka växtarter dominera. På en enda kvadratmeter i en äng kan det växa uppåt femtio arter. Häverö Prästäng är ett naturreservat som återigen hävdas på traditionellt vis. Varje vår rensas markerna från kvistar och pinnar som blåst ner under vintern så att nytt gräs och nya örter kan växa fritt. Om sommaren slås vallen med lie. Bland de närmare 300 arterna av blommor kan nämnas stor nunneört, rosett-jungfrulin och Adam och Eva.

Kuriosa

Kornknarren hördes spela i Veda av Joakim Johansson 30 juni 2008. En av dem i Brötbacken och en i Veda by. Norrtälje Naturvårdsstiftelse inventerade fjärilar och hittade larvsäckar av den fridlysta Kungsmyntefodersäckmal i Veda.

Det forntida Wedha

2700-1500 f.kr Bostäderna på den yngre stenåldern var mestadels enkla runda eller ovalahyddor med en eldstad i mitten och ett rökhål i taket. För att hålla värmengrävdes en fördjupning i marken mot ytterväggen för hyddans golv, likt senare tiders mullbänk i husets grund. Stommen till dessa hus var trästörar täckta med hudar. Under jordbrukarstenåldern blev husen permanenta och större. Väggarna var låga och taken höga. Långhusen kunde variera i längder från 13 till 20 meteroch byggdes med en invändig rad stolpar för att hålla upp taket. Ett stort problem var att vistas i husen när man eldade, därför byggdes ett innertak med öppningar för eldstäderna och ett vindöga i varje hörn av huset strax under yttertaket, det naturliga draget blåste därmed bort röken. Man tror att det är därför man kallar ett hus övervåning för vind. Nu började man med att förlägga husen i vinkel mot varandra. Gården och åkerlapparna var ingärdade.

1500-500 f.kr

På bronsåldern blev husen större och bättre. Många av dem hade dubbla rader med stolpar för att bära upp taket. Väggarna bestod av flätade grenar eller vass och torv tätade med lera. Taket var av vass, torv eller näver. I området runt Veda by finns många fornlämningar i form av gravrösen från

bronsåldern. Arkeologer har funnit föremål gjorda av legeringen koppar och tenn, delar av vapen, bruksföremål eller smycken. Det största gravröset är 19 meter i omkrets.

500 f.kr-1050

Järnåldern som även inkluderar vikingatidens hus kunde vara över 60 meter långa och 10 meter breda. Man använde olika byggnadstekniker som flätade väggar med lerklining eller brädor i skiftesverk och det började tidigt byggas knuttimrade hus. Bostad och fähus låg under samma tak.

1050-1520

På medeltiden var husen i huvudsak av brädor eller timmer, men stall och nöthus kunde vara av sten. Taken var nu självbärande täckta av ved eller halm. Man skiljde på om det var invistarhus där människorna bodde, magasin,kokhus och mindre förrådsbyggnader eller om det var utvistarhus som lador,ladugård eller stall. Gårdsplan och åkrar var inhängnade med stängsel av störar och flätade videgenar. Det ibland smala utrymmet mellan åkrarna med gärdesgård på båda sidorblev naturliga vägar som i många fall har samma sträckning än idag. Dörröppningen till husen var låga och trösklarna höga. Innanför fanns troligen först ett förrådsutrymme. En dörr ledde sedan till boningsutrymmet med eldstaden i centrum. Detta var förlagan till den senare enkelstugan med påbyggd bod. Det fanns inga fönster utan ljuset leddes in genom vindögat på ena takgaveln. Härbren var enklare träförråd i två plan som hade ett sovloft på övervåningen, de kunde ibland vara i hopbyggda med huset.

Det enade Sverige och dess vattenvägar

Gustav Eriksson Vasa och hans rådgivare genomförde det största systemskifte som någon svensk regering någonsin drivit igenom. Skiftet berörde såväl stat som kyrka. I planerna ingick att : utveckla svenskt näringsliv att söka underlag till beskattning av medborgarna att omorientera kommunikationssystemet västerut att lägga grunden till den statsapparat, som vi till stora delar ännu betjänar oss av. Det var kungens sekreterare och tillika genealogen Rasmus Ludvigsson som tillsammans med regionala landbofogdar genomförde detta mycket ansvarsfulla och riksomfattande uppdrag. Det som ingick i samlingarna ”Strödda kamerala handlingar nr 61”

En detaljerad kameral inventering, resursplanering och beskrivande kartläggning över de mest produktiva områdena inom det egentliga Sverige. De mest produktiva områdena var belägna vid de vattenanknutna miljöerna, där människorna sedan tusentals år tillbaka hade sökt möjligheter till försörj-ning. Kommunikationerna styrdes i hög grad fram till 1850-talet av tillgången på sjöar och vattenleder, vilka utnyttjades som transportleder, kraftkällor och matförråd. Det var också där invånarna hade sina gamla kultplatser, som på många platser övertagits av kyrkan. En av huvuduppgifterna var, att söka vrida kommunikationssystemet från Sveriges instängda läge ut mot Östersjön.

Gustav Vasa var också ingenjören bakom Väddö Kanal även om den faktiskt inte blev utgrävd och uppbyggd förrän mellan åren 1820-1840.

K a r t t e x t :

Vdi Roden tilfälletill AffuelsgårdÖsternäs äre 3 gårderWästernäs 6 gårderOch liggie tesse 2 byers åkrer alttill hope och ängen sammeledes, ocär wed Strömen en skon platz tilatt settie gården, och står ther rådatt late graffe ther trÿ stedz emellensiögerne, så haffer man båtz leedinnen skärs alt till Öregrund och

komber man intet på Wäddö sÿden,It kan man late byggie både Miöloch Sågequerner i gåsuick Strömoch löper insiön ifrå Westernäs och intil Quernen.Sammeledes löper Biörckefiärden alt intil Westernäs och ifrå Roo hampnIt är ther gott fiskieuatn både iSalte siön och i insiön och Ålehåmmerslägre wed Röne skatten.

Ur ”Strödda kamerala handlingar nr 61” Vattenvägar i Roslagen, skiss av Ludvigsson. Förlaga till kommande kartverk. Nederst sjön Ösmaren och Bredsjön.

O r d fö r k l a r i n g a r :

Roden = RoslagenAffuelsgård = Avelsgård. (I avel ingick allt som en gård kunde producera)tesse = dessa wed = vid

oc = och settie = sätta skon = bra, god, utmärktgraffe = gräva siögerne = sjöarna gåsuik = Gåsvik fiskieuatn = fiskevatten

Stormaktstid och skatteskyldighet

Axel Oxenstierna var arkitekten för den nya administrationen i stormaktstidens Sverige. Med 1618 års kansliordning skapade 1628 lantmäteriet och 1636 det svenska postverket. Den Kungliga Lantmäteriutbildningen inrättades 1628, då generalmatematicus Anders Bure fick i uppdrag av Gustav II Adolf att utbilda nya lantmätare. Mellan åren 1630-1655 framställdes cirka 12 000 storskaliga kartor, geometriska kartor. De täcker ett område från Tornedalen i norr till Öland isöder. Den spirande stormakten Sverige höll på att bygga upp en effektiv administration där en kår av utbildade lantmätare ingick. Vår lantmätare slet hårt, enligt uppgift på titelbladet har Jordeboken tillkommit under de tre åren 1640-42 av Sven Månsson. Kartorna saknar motsvarighet i något annat land. Det systematiska sättet att samla information, den stora mängden kartor och den geografiska spridningen gör dem unika. På de äldre geometriska kartorna åskådliggörs jordbrukslandskapet som det såg ut innan de stora skiftena ägde rum och säterierna bildades. Ramarna varierar, de enklaste består av en tunn brun tusch. Ett annat mönster har en brun ram omgiven av en yttre och en inre röd linje. Många gånger saknas de röda omgivande linjerna. Kompassrosen är rund fyra till fem centimeter i diameter. Norrpil i form av en hillebard med lite olika utförande. Olika färger och varianter förekommer. Kartorna är orienterade i nord-syd. Kartan över Edsbro kyrka och klockargård är dock orienterad i söder uppåt. Detta verkar lantmätaren ha upptäckt och skrivit ut ordet söder ovanför hillebardens spets och norr nertill på kompassrosen.

Skalstockarna varierar i utseende, i början av jordeboken är de drygt fyrahundra alnar långa, senare blir skalstockarna längre och utförda enligt tre till fyra huvudtyper. Alla kartor har tydliga rubriker där härad och ibland socken namnges.

Hemmanen utmärks av hussymboler med något olika utseende. En del hus har röda tak och höga skorstenar, röken syns stiga mot skyn. Prästgårdar är utmärkta med en överbyggnad och två skorstenar. Kyrkorna verkar vara återgivna efterverkligt utseende. Kyrkan i Ununge har långhus och kor men inget torn. Åkrarna är återgivna med stiliserade horisontella fåror i brun färg, där finns ofta långsträckta impediment som sannolikt både kan vara torra, vägar och äldre hägnader eller blöta diken. Tegsystemet är inte återgivet men kan någon gång anas. Jordmånen anges i upplysningstext till exempel, tvåsäde dominerar. Ängen är markerad med en stiliserad slagen vall med horisontella pricklinjer med tuvor. På samma sätt är betesmark och lindor utmärkta. Det förekommer även trädsymboler i form av bulliga låga lövträd. På kartan finns ofta ext om ängens karaktär. Sjö och vatten markeras av blå vinklar eller blå strandkontur. Hästhagen är särskilt utmärkt. Bygränser markeras med röd pricklinje. Hägnader medstiliserad hankgärdesgård. Vägar utmärks med brun dubbelpricklinje, viktigarebroar i fågelperspektiv.

Några decennier efter att vår kartiritare Erik Månsson lämnat Roslagen och jordelivet, tecknade Dahlberg Norrtelge stad. Vi ser mer av stormaktskänslor och mindre av korrekthet. I bakgrunden skymtar dock från vänster på andra sidan Lommaren flera gods, ett Penningby (ej slottet), Husby och Sundsta. År 1650 skickades Dahlberg till Frankfurt am Main för att driva in 120 000 riksdaler, som schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna var skyldiga svenska kronan. Uppdraget tog tre år att utföra, tid som Dahlbergh nyttjade till studier – i matematik, befästningskonst och perspektivlära. 1661 fick han uppdrag att: “Geografiskt afteckna Sveriges förnämsta städer med mera samt däröver göra en kort beskrifning”. Teckningarna stacks sedan i koppar av holländska mästare och utgavs under titeln: Suecia antiqua et hodierna – Det forna och nuvarande Sverige.

Gravyr över Norrtälje stad från 1690-1710 ur Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna Erik Dahlberg (1625 - 1703).

Gravyr över Norrtälje stad från 1690-1710 ur Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna Erik Dahlberg (1625 - 1703).

I Östra Vallonriket

Järnframställning är känd sedan slutet av medeltiden från norra Roslagen. Här fanns alla förutsättningar: god tillgång på malm, gott om skog för träkol till masugnar och vattenkraft till att driva bälgar och hamrar. Gruvor i norra delen av länet fanns i Roslags-Bro, Söderbykarl och Herräng, av vilka den senare blev den mest betydande med brytning ända fram till 1962. Malmen bearbetades till smidbart järn tidigast vid Skebo bruk, som har anor från 1460. Andra större järnbruk i länet anlades senare vid Ortala vid Väddö kanal (1586) och Edsbro (1686). Masugnsruinen vid Edsbro är den enda bevarade i sitt slag i länet i dag. Som en följd av stormaktens behov av vapen anlades ett gevärsfaktori i Norrtälje 1622, idag Roslagsmuseet, och orten fick stadsprivilegier.

Vid Kuggvass i Herräng bröt man järn på 1500-talet och sen kom gruvorna Lapp, Eknäs, Spat och Markdal. Järnmalmen i Uppland bildades runt de vulkaniska öbågar som steg upp ur det hav som tidigare täckte Sverige. Efter aluminium är järn det vanligast förekommande grundämnet i jordskorpan. Järn togs också i gamla tider tillvara från upphittade meteoriter och från bottnen av sjöar och myrar, myrmalm. I de tidiga gruvorna på 1500-talet sprängde man i berget genom att elda och sedan snabbt kyla ner med vatten så att berget sprack, så kallad tillmakning. Man grävde sig ned till malmådrorna via dagbrott och nedåt och horisontellt i orter, gruvgångar. Ner i gruvan klättrade männen på långa rangliga trästegar och gruvornas gångar lystes svagt upp av talgdankar. Efter stegarna kom de enkla hissen, gruvlaven som drevs av dragdjur, hissen var gjord av enkla koniska järnbandade trätrummor upphängda på stolpar med träfackverk. Med dessa hissade man upp malm och inträngande vatten ur gruvan. När ångtekniken gjorde sitt intåg var just gruvhantering det största användningsområdet, i Dannemora gruva konstruerades en maskin för uppumpning av vatten redan 1728. Stora skraltiga vagnar drog de tunga malmlassen bak hästar på usla skogsvägar till masugnen. Från Tulkaströmmen och Edeboviken skeppades malmen vidare på pråmar via Skeboån till Edsbro masugn, där järnmalmen utvanns genom att reduceras med kol. Dessa primitiva gruvor med sina svåra arbetsförhållanden går inte att jämföra med dagens där gruvarbetarna oftast sitter i ett kontrollrum ovan jord och fjärrstyr sina maskiner.

Pröva själv med en vanlig propp om du funnit en sten som innehåller järn. Repa stenen med proppen och kontrollera att det färgat av sig på porslinet. Blir det ett svart spårmärke är det magnetit, svartmalm man funnit. Blir det ett rött märke är det hematit eller blodsten man hittat. Skulle det mot förmodan bli ett gult

märke är det guld man funnit! Gör en inmutning!

På den vackra kartan från år 1733 är gamla och nya Lapppgruvan i Herräng utritade. Se föregåeende sida.

Intill gruvan finns gruvfogdens hus och Lapptorpet. Nere i söder finns den så kallade Dyttiebron och en meter hög råsten som tydligen var mycket viktig vid lantmätarens förrättning. Någon å mellan Lappsjön och Utsunda sjön syns inte på kartan vilket kan bero på att man avlett vattnet i en annan riktning. Ån mellan Lappsjön och Masugnssjön rinner längre västerut. Den långsmala kartan delas i mitten av en gräns som avskiljer Nyby, Veda och Markdals skogsägor i öster ifrån Björknäs och Kårnäs i väster. Gruvfogde vid den här tiden var baron Georg Lowens. Han var en man som troligen var frälst från skatt på grund av berget. En sed som tillkom under medeltiden och som avvecklades först i slutet av 1800-talet. Gruvarbetarna fick sin lön till största delen in natura i form av potatis och mjöl som kom från grannbyarna där gruvan hade andelar i marken. Som Veda och Markdal.

Norrörvik mittemot Barnens Ö. 1640.

Kamsmossen – en vanlig torvmosse

Våtmarker har varit betydelsefulla för människans försörjning. Man har fått myrmalm och torv, vintertid gjorde tjälen dem till bra vägar. Myrslåtter gav vinterfoder, och torvströ användes i ladugården. Starrhöet användes också som skostoppning för att värma fötterna om vintern. Utdikningen, uppodlingen och torvbrytningen från 1800-talet några årtionden in på 1900-talet är kanske den största förändring som det svenska landskapet gått igenom i historisk tid. Mossar, myrar och kärr har landet i sällsamt överflöd, en fjärdedel av hela Sveriges yta är täckt med torv, växtdelar vars förmultning stannat av på grund av syrebrist. Termerna är luddiga och går in i varandra, men myrarna är samlingsbegreppet, mossarnas vatten kommer från regnet och kärrens från grundvattnet. Därför är mossarna ofta näringsfattiga, medan kärren berikas av mineraler från sin omgivning. Tidigt tog man torv till bränsle, ibland också som byggsmaterial. Att odla upp en myr tog flera års drygt slit. Först skulle huvuddiket grävas för hand, sedan fick det vattna ur mossen något år. Huvuddikena var ofta en meter djupa och dubbelt så breda. Därnäst grävde odlaren smala diken in i den mark som skulle odlas, och så krävdes ytterligare ett par år för att bryta stubbar och slå sönder tuvor. Ofta fick huvuddiket grävas om, mossen satte sig, den lösa torven rasade och beckade igen fårorna. Redskapen var ofta hemmagjorda, för det mesta av trä, bara med skärande delen av spaden förstärkt med järn “gubbaskägg”.

Havreruschen i mitten av 1800-talet hade startat det hela. Svenska bönder skar guld med skäror när hästarna korkade igen London och Paris, och bristen på foder blev den tidens energikris. Men spannmålen utarmade snabbt de nya jordarna. Myrarna blev bara en episod. Ibland odlades de nya åkrarna bort. Torvlagret sjönk ihop när syret satte i gång förmultningen, och efter något årtionde var allt borta.

Stilstudie över vatten vid Gäddvik utanför Luleå.

I Onådens År 1719

Skärgårdsborna verkar aldrig kunna glömma rysshärjningarna 1719. Alltid får Roden ta den första smällen och kargt och stenigt är det också. I juli och augusti detta år härjade en rysk flotta i Stockholms skärgård och utefter Södermanlands och Upplands kuster.

Texten nedan är ur Väddö – En skärgårdssockens historia utgiven 1959 av Vilhelm Mattsson.

“När Karl XII slutade sin bana vid Fredrikshald den 30 november 1718 efterlämnade han ett i grund utarmat folk. Stora ofreden hade räckt i nära två årtionden och den hade uttömt landets alla krafter. Männen stupade eller var fångar i Ryssland. Alla ekonomiska resurser förbrukade. Penningväsendet ur funktion. Silverdalrarna utbytta mot nödmynt i koppar, som alla visste var värdelösa. En regering, rådvill och obeslutsam. Till allt detta rykten om en fruktansvärd rysk mordbrännarflotta på väg mot de svenska skären. Vi har svårt att tänka oss in i hur det var på Väddö våren 1719.

Virriga åtgärder vidtogos för att möta den ryska faran. Det fanns trupper men ingen ledning. Prins Fredrik av Hessen var högste befälhavare. Han anförtrodde försvaret av våra bygder åt en tysk generalmajor Zöge. Denne kunde inte tala svenska, men skulle föra befälet över den inkallade allmogen.

Den 11 juli 1719 syntes de första ryska galärerna utanför Roslagskusten. Då tändes vårdkasarna och på endast några timmar spred sig budskapet om den annalkande faran. Den ryska flottan, som bestod av ett trettiotal linjeskepp, 140 galärer och en mängd transportfartyg, höll upp emot 40 000 man. De seglade in i Norrtäljeviken och härjade Rådmansö och näraliggande öar.

Den 13 juli delade sig flottan i tre avdelningar, den starkaste gick söderut, en stannade i Stockholmsskärgården och den tredje gick norrut. De seglade in i Singöfjärden och brände och rövade allt i sin väg.

Den 16 juli hade ryssarna kommit till Ortala. Denna dag var den fruktansvärdaste, som Väddö upplevat. Allt brändes och härjades. Befolkningen hade i förväg flytt till skogarna söder om Bornan, medförande den värdefullaste egendomen.

Ryssarna brände hela dalgången utefter segelleden med Ortala Bruk, kyrkan och prästgården. Kista skonades. Sägnen berättar att de där blev så väl förplägade att gården fördensskull fredades. Orsaken var nog en annan. Det förefaller som om ryssarna inte vågade sig alltför långt från sina fartyg. Dessa kunde nog inte komma längre än till Ortalaviken på denna tid. När Hammarby, Sundbyarna, Senneby och Elmsta bränts vågade mordbrännarna sig inte längre in i landet utan återvände till sina fartyg.

Sedan Väddö på detta sätt ödelagts seglade den ryska flottan åter norrut. Det blev Östhammars och Öregrunds tur den 17 och 18 juli. Efter detta avbrändes hela kusten och järnbruken inåt landet utan att den tyske generalmajoren Zöge med sina trupper ens gjorde ett försök att hindra härjningarna.

Den 15 augusti kom ryssarna tillbaka till Väddö. Flottan seglade för andra gången in i Ortalaviken och nu var det meningen att byarna inåt landet skulle hemsökas. En trupp nådde Toftinge, men mötte här en beriden trupp. Ryssarna drog sig då tillbaka men hunno dessförinnan bränna komministergården i Elmsta, som blev kvar första gången. Senare på dagen kom förstärkning och ryssarna kallades tillbaka till skeppen, som hela tiden avlossat sina kanoner mot Elmsta. Någon människa skadades dock inte, men en häst dödades. En ryss blev under återtåget tillfångatagen, efter detta lämnade ryssarna Väddö och seglade ut till havs. De brända gårdarna lämnades skattefrihet till och med 1727.

Ett efterspel till rysshärjningarna omnämnes i samma skrift. En Singöbo Mats Mattsson från Backbyn hade tillfångatagits av ryssarna i skogen och tvingats att lotsa flottan in i Ortalaviken. På återvägen kastades han i land på en ö i Singöfjärden. Han kallades till vintertinget 1720, som hölls i Toftinge, för att han skulle avlägga en sannfärdig berättelse om sina mellanhavanden med ryssarna. Ärendet hänsköts sedan till Svea Hovrätt, som befriade honom från allt ansvar då: ’Ingen misstanke varit att han frivilligt sig uti fiendens händer givit’.

Veda nära havet

Landhöjningen sedan 1600-talets mitt är betydande, låglänta marker och små vattendrag var då en del av Östersjön. Den postglaciala landhöjningen var inledningsvis runt 7,5 centimeter per år. Denna fas pågick i cirka 2000 år då isen tunnades ut och drog sig undan. Landhöjningen beräknas pågå i cirka 10 000 år till. Nu är landhöjningen en halv centimeter varje år. På 1600-talet sträckte sig havet förbi det som idag är sankmark, Västersjön, och strax före utloppet i öster låg Vedas ena kvarn.

Väddö och Häverö skeppslag

År 1314 skrevs Häverö de Haewer vilket anses motsvara fornisländskans ord för hafr= bock. Önamnet bockön. År 1370 skrevs det Haefuerbo. Namnet Väddö, som år 1314 skrevs De vodho, är en uppländsk dialektal böjning av ordet ved i betydelsen skog. Det skulle även kunna vara en del av samma ords-tam som det fornsvenska verbet vedha, då med betydelsen att jaga.

Roden

Skeppslagen och Rodens roddare härstammar från Ledungens medeltida sjömilitär där bönderna ställde upp med en man och utrustning till ett skepp, kan jämföras med det landbaserade rusthålleriet, en man med häst under Konungens fana. Roden, eg. roðer, rodd, benämning under äldre tid på den till havet gränsande del av Sverige, som i krigstid skulle utrusta de fick rusta fartyg åt kungens ledung. Roden kallades inte bara östra delen av Uppland, av Snorre Sturlason kallad Sæland, mellan havet i öster samt Tiundaland och Attundaland i väster, utan även andra svenska landskap vid Östersjön, som den närmast havet belägna delen av Östergötland och möjligen andra kusttrakter. I Upplandslagen (1296) kallas den till Uppland hörande delen av Roden, eller den ovanför Stockholm belägna, Norra Rode. Namnet Roslagen gäller numera bara Upplands kustland och Stockholms läns del av Uppland. Det finska namnet på Sverige, Ruotsi kan även stamma från Roden. Likaså rus förleden till Rossija – Ryssland.

Överstelöjtnant Lingens färd över Ålands hav 1743, i båt tätad med lump med ett brådskande fredsfördrag just påskrivet av ryssen i Åbo.

Sjövägen över det brusand´hav

Postvägen mellan Sverige och Finland hade sin slutstation i Grisslehamn så det ålades skeppslagen att stå för postrodden över till Åland. Det är troligt att någon bonde från byn Veda fick ställa upp som roddare i båtarna. Under 1600-talet var ju det svenska riket en snabbt växande europeisk stormakt med stort behov av effektiva kommunikationer mellan de vitt spridda landsdelarna. Då hörde till Sverige både Finland, flera baltiska provinser och några tyska städer utmed Östersjöns södra strand. Trettioåriga kriget medförde att kontakten med Europa i övrigt ökade. Där hade man haft organiserade posttransporter mellan städerna, kyrkan, universiteten och köpmansskråna sedan medeltiden. Posten forslades vanligtvis av ridande postbud. Behovet av att kronans post i Sverige verkligen kom fram i tid ökade alltmer och framförallt då landet var i krig. Vanligen skickades ämbetsbreven med någon tillförlitlig resande. Det kunde dock medföra stora förseningar om resrutten av någonanledning ändrades. Under Gustavs Vasas tid sändes vanligen ämbetsbreven med kungliga kurirer,

vilka på sina färder genom landet fick fri tillgång till hästar, mat och logi hos bönder, präster och borgare. Dessa grupper hade skyldigheten att ställa upp med gästning och skjutsning av personer som reste i kronans tjänst.

Postkurirerna försågs med förseglade pass och tjänstebrickor, men legitima-tionshandlingarna förfalskades flitigt och användes av falska kurirer. Det innebar att den olagliga våldgästningen blev ett allt större problem vilket gav upphov till mycket klagande till kronan av bönderna, som var de värst drabbade. Många är berättelserna om strapatsrika resor över stormiga vatten, om plötslig dimma och om isar som varken bar eller brast. Kravet var att posten alltid skulle fram och gå sina regelbundna tider. Vintertid drogs de järnskodda båtarna över isen och över öppna råkar eller simma i issörja. Många gånger fick postroddarna sätta livet till när båtarna kom på avvägar. Ibland hindrade vädret överfarten så att posten var tvungen att ligga still i veckor. Låg isen fast fördes posten med häst och släde över havet, men för säkerhets skull skickade man mellan den 15 december och 15 april gärna två exemplar av värdefulla skrivelser, en över havet och en landvägen runt Bottenviken. Vintern 1729 var så svår, att all post då fördes runt Bottniska viken.

Från Gamla Grisslehamn var det fem mil över till Eckerö, när hamnen i nuvarande Grisslehamn började användas forkortades sjöresan med en mil.

I de lugnaste vattnen

Fisken, saltad eller torkad sill och strömming var basföda i Roslagen ända in på 1900-talet. Varje sportfiskare vet att det i övrigt finns gädda, havsöring, gös, torsk och andra godsaker både innanför och utanför Väddö.

Bilden ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, utgiven 1555. Fiskare torkar och röker fisken.

Båtsmännen, indelta roddare

Soldattorp kallas ett torp som byggts åt och användes av en indelt soldat i det ständiga knektehållet (indelningsverket). Även kallat knekttorp, soldatboställe eller båtsmanstorp.

Ett soldattorp bekostades av roten som anställde soldaten och skulle enligt stadgan vara 8 gånger 4 meter och sju stockar högt (cirka två meter). Denna specifikation bestämdes av krigsmakten för att soldaterna skulle få likvärdiga bostäder. Därför har de flesta torp samma grundplan, men många har utökats och förbättrats av sina rotebönder eller senare hyresgäster. Åtskilliga av de gamla sol-dattorpen finns kvar efter att indelningsverket upphörde 1901 och används idag mest som sommartorp. Båtsmanstorpen var marinens motsvarighet och härstammar från 1600-talet. Kustsocknarna indelades i rotar där bönderna i varje rote var skyldiga att försörja en båtsman med torp och annan utrustning. I gengäld slapp bönderna krigstjänst. Det militära indelningsverkets rekryteringssystem avvecklades 1901 och avlöstes av allmän värnpliktstjänstgöring. Båtsmansstugan skulle enligt rekommendationerna skulle byggas av timmer och ha ryggås, samt indelas med en stuga upptagande hela husets bredd, kammare

Båtsmanstorp i Nyby i Söderbykarls socken vid Ramviken.

och förstuga. Väggen mellan kammaren och förstugan skulle byggas så att kammaren blev större än förstugan. Stugan och kammaren skulle ha trägolv över trossbotten, framför spisen skulle läggas en sten, och förstugan skulle ha trägolv. Två fönster borde finnas på stugan, ett i köket och ett i kammaren, dörrar skulle finnas mellan stugan och kammaren, mellan stugan och förstugan samt en yttre förstugudörr. Till torpet skulle dessutom finnas lagård med spåntak, inredd för två kor, och försedd med dörr, fönster och gödselglugg, lada med golv, loge och vedlider. För alla hus var mått angivna. En storhässja hörde till och dessutom skulle det finnas drickbart vatten på torpet.

In- och utflyttning skedde vanligen vid midfaste –mellan 15 och 20 mars eller vårfrudagen 25 mars. Då verkställdes en syn att allt var i sin ordning. Dessutom genomfördes en torpsyn vart tredje år även om samme soldat bodde kvar. Om torpet användes av en ryttare eller båtsman gällde likartade regler. Totalt fanns 35 000–40 000 torp av dessa slag under indelningsverkets tid.

Förmånen av fri bostad i ett soldattorp var en del av den indelte soldatens ersättning – men när han slutade sin tjänst blev han tvungen att flytta ut för att bereda plats åt sin efterträdare. Många familjer vars försörjare avled under aktiv tjänstgöring hamnade i stora svårigheter när de på detta sätt blev hemlösa med kort varsel. Enligt lag var roten skyldig att inom tre månader tillsätta en ny soldat. Roten hade dock ofta en viss skyldighet att hjälpa änkan och om soldaten avled under tjänstgöring kunde armén bistå med begravningshjälp.

Häverö-Veda 4:3 – 4:4 och dess historia

Det som kallas Södergården på Sven Månssons karta av 1640 är det som idag kallas Häverö-Veda 4:3 – 4:4. Ur transkriptionen av den vackra men något svårlästa tyskinspirerade skrivstil som var på modet på tiden för nedtecknandet står: Södergården skatteheman ½ är 4 ½ öreslandh Ett halvt skattehemman, ett helt mantal var måttet på att en familj med en och annan dräng skulle klara sin försörjning av marken. Vedas öar står upptagna i skattelängden, men endast i form av hur mycket hö man kunde bärga där, fisket tas inte upp alls. En ledtråd angående vilken gård som är er på kartorna är mantalet 3/32 som anges i lagfarterna. Det ser ut som om det verkligen är gård 3 eller Södergården det är frågan om. Att mäklaren skriver 1909 beror på att detta är ett så kallat värdeår i denmodern taxering, 1929 är ett annat som är flitigt använt. Här uppe i backen i Wedha har det stått ett hus, åtminstone på 1600-talet, förmodligen mycket tidigare. Med havet intill och alla gravrösen och lämningar från vikingar talar vi om tusende år. Kanske var enkelstugan högst upp på kullen ett av de äldsta husen innan det brann när ett av familjen Anderssons barnbarn lekte där med tändstickor.

Enkelstugan har som hustyp existerat åtminstone sedan medeltiden, från mitten av 1700-talet blev den vanlig på mindre bondgårdar och torp. De byggdes ibland med inredd vindskammare. Enkelstugan har asymmetrisk tredelad plan med entrén placerad på ena lång-sidan. Planen består av vardagsstuga med spis, förstuga och kammare. Spismuren är i den östsvenska typen traditionellt placerad invid den bakre långväggen intill kammaren. Vardagsstugan användes förr både som kök, arbetsrum och sovrum, i kökssoffan sov ett par stycken.

Äldre hus på landsbygden är nästan alla timrade, det vanliga är att mangårds-byggnaden är en åttaknutad byggnad, en parstuga. Det förekommer även i det äldre byggnads beståndet hus med korsformig plan.

Här har vi dagens mangårdbyggnad i Veda 4:3. Enkelkorsbyggnader och dubbelkorsbyggnader är breda enkelstugor respektive parstugor med dubbla rumsfiler. Korsplanen har förstuga, sal, kammare och kök samlade med murstocken centralt placerad. Entrén är antingen placerad mitt på fasaden eller vid ena sidan och ofta försedd med veranda. Byggnaden är vanligen uppförd i en våning med inredd vind. Korsplanen härrör ur 1700-talets tjänsteflyglar på herrgårdarna. Hustypen får stor spridning under 1800-talet och förekommer långt in på 1900-talet bland annat i villa- och egnahemsbebyggelsen. Under panelen finns alldeles säkert spår av ett gammalt fönsterhål alternativt dörrhål. Timmerhusen är ofta ombyggda flera gånger. Kulturhistoriskt blir inte husen mindre intressanta för det, varje tillägg och förändring något om tidens historia.

Schweizerstilen

Veda 4:3 har timmerkostruktion upp i nock, men troliga årtal för det hus i schweizerstil som nu står på platsen – är sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. Snickarglädjen och schweizerstilen kom vid mitten av 1800-talet. Många var de arkitekter som hade tröttnat på att dekorera timmerhusen med pilastrar och andra imitationer av stenarkitektur. Det ursprungliga huset från 1600-talet brann och grundstenar kan skönjas uppe i backen. Be grannen visa.

Veda, troligen på 1920-tal, se den populära sjömansblusen. Ombyggnad från slutet av 1800.

De for nu till Schweiz för att studera riktigt traditionella trähus. Över hela Norden spred sig sedan snickarglädjen, oftast i form av just schweizerstilen. Fram till 1800-talets första hälft var det endast de mer påkostade husen som kläddes med panel. Före detta var de oftast opanelade och omålade.

En viktig förutsättning för stilens genombrott var ångmaskinen. Dels drev den de nyanlagda sågverken och hyvlerierna som sköt upp överallt i landet, dels gav den kraft till det nya transportmedlet järnvägen, som erbjöd billiga transporter av de färdiga trävarorna. Fönstren kunde nu se ut på många olika sätt. Glasen kunde göras ännu större, och med vanliga format på bågarna behövdes spröjsarna inte längre. Fönsteröppningarna blev större än under både rokoko och empire, och korspost à la rokoko var vanligast. Samtidigt var komplicerade spröjsningar nu inte så dyra att framställa. På de nya glasverandorna tog man gärna ut svängarna, med glas i olika färger och spröjsningar av alla de slag.

Under slutet av 1800-talet blev färgskalan mycket dovare då de rikt smyckade fasaderna i schweizerstil och snickarglädje skulle målas. Bruna, grå, gröna och gula nyanser kombinerades med varandra och fönstren målades gärna i rött. På landsbygden kom den röda färgen också att slå igenom på allvar och förändra det förut så grå kulturlandskapet. Utan att veta – då måste man skrapa panel och fönsterbågar för att hitta gammal underliggande färg, tror vi att huset ursprungligen var målat i vit eller ljus

grå färg med blandad stående spontad panel och liggande som idag. Sadeltaket klätt med grönmålad plåt, tidigare var det möjligen enkupigt tegel eller ett spåntak. Brädinfodringar samt vindbrädor och fönster är målade i grönt, brunt eller kanske rött. Nu kommer Mats Wedberg från granngården och säger att huset var vitt med gröna brädinfodringar när han var barn. Den faluröda av idag kom till när ägaren ville att fastigheten skulle signalera det som numer förknippas med gammal svensk bondestil. Rött med vita knutar.Verandan är ett kapitel för sig med sin falska stengrund. Det ser ut som om den vore uppbyggd av perfekt rektangulära stenblock och slammadmed kalk. Tittar man efter närmre syns hantverket bakom det som är en illusion, man har gjort spår i det våta bruket för att efterlikna murning med stora block. Såna effekter kallas trompe l´oeil, att lura ögat, har alltid varit vanliga. Många gårdar i trä från 1700-talet målades rosa för att efterlikna dyrbar sten. Forna tiders symmetridjävul gör sig påmind där man målat ett saknat fönster direkt på väggmuren. Ett timmerhus är som ett stort plocke-pinn, det går förhållandevis lätt att flytta, man monterar ner det timmerstock för timmerstock och bygger upp det igen på annan plats eller bygger om det, större eller i modernare stil.

De som tror på slagrutor menar att alla hus som ligger "fel" placerade i förhållande till Currylinjer har blivit flyttade på senare tid. Linjerna med fyra meters mellanrum skär husen mellan rummen eller löper längs fasaden. Säger de som mätt.

Omgivande gårdar och byggnader

Huvudfastigheten i Veda som den ser ut idag 2010. Släkten Wedberg bebor fort-farande detta hus och två till i byn. Familjen tog sitt namn från byn för två genera-tioner sedan. Detta hus är tillbyggt för att likna en mindre herrgård.

I den sexdelade planen har salen placerad i husets mitt och är försedd med två sidokamrar på vardera sidan samt två gavelkamrar i vindsvåningen. Huset får genom sina dubbla rumsrader en bred gavelfasad. Huvudfasaden är uppbyggd med sträng symmetri och en öppen eller inglasad veranda. Taket har ofta ett kraftigt taksprång och en lätt karaktär. Den förekommer tidigt som bostadshus på mer ståndsmässigt bebyggda gårdar och blir vanlig på herrgårdar, prästgårdar och militära boställen redan under 1700-talet. Först under 1800-talet blir hustypen vanlig även på bondgårdar. Största gården i Veda har byggts om i denna ståndsmässiga stil. Många av gårdarna runt om i vår del av Roslagen ser ut så här.

Färsna, Aspsund vid norra Brosjön, Frötuna prästgård och Roslagsmuseet i Nor-rtälje är alla representanter för denna harmoniska stil, oftast med noggrant förhål-lande till det gyllene snittet.

Granne med asfalterade parkeringar och lågprisvaruhus ligger ytterligare en vit gammal gård inträngd vid Knutby.

Jordkällaren är det strömlösa självhushållet personifierat. På vintern skyddade de mot frost och på sommaren mot värme. Källaren byggdes oftast i norr-sluttningar för att inte bli för varma under sommaren. Först grävdes en grop i marken, väggarna byggdes upp med sten och stora takstenar lades över eller välvde taket – ibland är hela källaren välvd. Då byggdes först en trästomme, som stenarna kunde vila mot till dess att slutstenen högst upp var lagd. Till valvslagning behövdes kantiga, helst kilformiga stenar. Vid förra sekelskiftet började man bygga jordkällarna i huggen sten. Valv och väggar tätades ibland med kalkbruk på utsidan. När vinterförrådet var slut och sättpotatisarna var satta, var det dags att rensa källaren från jord och skräp och vädra den så att den blev torr. På golvet, längs väggarna, kunde man lägga enris innan det var dags att fylla på med höstens skörd.

P.S. Med avrösningsjord menas mark som inte bedömdes som odlingsvärd vid laga skifte. Anledningen till termen avrösning är att denna jord avröstes, avskiljdes, från inägor därför att den ej var odlingsvärd. Den odlade eller odlingsbara marken kallades inrösningsjord. D.S.

Häffwerö Sochn.

N o t a r u m E x p l i c a t i o

A Wedha skatteheman 2 ½ .B Östergärdett vthsädhe 17 tunnor C Wästergärdet vthsädhe 15 tunnor medh wreten som är noterad samme littera Vthi bådhe gärden är mästedels lerjordhD Österengen slätt eng om höö 20 laßE Nylande måßwaldz engh 28 laßF Rööleghan slätt engh om 20 laß 1 Norregården skatteheman 1 är 6 ½ öreslandh haffwer i byamåhl 20 alner Vthsäde i östergärdet 7 tunnor I wästergärdet vthsädhe 6 tunnorG I denne twå wreter råder han halff parten med Södergården numero 3. och får thär på sin qvota 3/4 tunna Till Norregården lyda och denne skogzengier. Nembligen Vthåker 1 om höö 3 laß Rörskär 1 laß Kampeskär 1 laß Kråksker 1 laß får och theßförvthan, höö höö på hemängerne 28 laß

2 Ibidem skatteheman 1 är 7 öreslandh haffwer i byamåhl 19 alner Vtsäde i östergärdett 6 tunnor I wästergärdett 5 1/2 tunnaH Denne twå wreter höra och till benempte he- man och äro 2 tunnorI I denne lille wret höra råder han en halfpart medh Norregården numero 1 och löper 1/8 tunna På engerne hema får han höö 26 laß Effterskreffwne äre hans skogzengier. Skipphuängh höö 3 laß Storehägnen höö 14 laß

Flöruda höö 2 laß Rörskär 1 laß Långskär 1 laß Kampnor 1 laß 3 Södergården skatteheman ½ är 4 ½ öreslandh haffwer i byamåhl 11 alner Vthsäde i östergärdet 3 3/4 tunna I wästergärdet 3 1/4 tunnaK Denne wret lyder till Södergården och äro 2 ½ tunnelandhG I denne wret råder han en halfpart vthi medh Norregården och får thär 1/2 tunna På engen hema får han höö 14 laß Effterskreffwne äro Södergårdens skogzengier. Nembligen Strandängh höö 8 laß Storehägnen får han höö 4 laß Ny Rödia höö 9 laß Vthåker höö 3 laß Kampe Ruda höö 1 Rörskär höö 1 laß Lille Rörskär höö 1

Notarum ExplicatioWeda Rågångz descriptio.

Emillan Weda och Häffwerö prästegårdh skilier alt siön Wijkaren sammaledes och emillan Göringe och Wedha, sedan går rågatan up till ett råå som står vthi ett engzhagh som kallas Vthåker. Sedan går han thär ifrå till en annor råå som står i Göringe wallengzhage, går sedan thär ifrån och till en wijse står wästan för Kamp-måsen, sedan thär ifrå till ett hörn neråå som står på wedha kyrkiowägh, hwilket skilier Wedha, Giöringe. Malberga och Lijndris ägor ifrå hwar andre.Sedan går rågatan ifrå samme hörneråå till en wijse står emillan Malbärga engen och kyrkiowägen, thär ifrå till en står för Malbärga engen. Sedan thär ifrå till ett hörnrå står wed Weda wreten.

(Karttext:)

På dhenne sijdan tager Markedals engh wedh.På dhenne sijdan tager Bärgby engh wedh.

Släkten följa släktens gång

Johan (Jan) Matsson, född 1796-03-08 död 1862-11-27 i Veda, Häverö.Bonde i Veda 1818-1858. Död i vattusot. Dödsålder 66 år.

Barn:Katarina Jansdotter, född 1820-08-12 i Veda, Häverö.Britta Jansdotter, född 1822-05-06 i Veda, Häverö.Margareta Jansdotter, född 1824-12-01 i Veda, Häverö.Kristina Jansdotter, född 1826-11-02 i Veda, Häverö.Mats Jansson, född 1829-03-25 död 1829-11-08 i Veda, Häverö. Död av slag. Dödsålder 8 mån.Maja Jansdotter, född 1830-08-17 död 1830-08-23 i Veda, Häverö. Död av magsjukdom. Dödsålder 6 dagar.Anna Jansdotter, född 1831-11-28 i Veda, Häverö.Maria Jansdotter, född 1834-06-05 i Veda, Häverö.Johan Jansson, född 1837-01-11 i Veda, Häverö.

Mats Jansson, född 1769-02-13 död 1810-03-27 i Veda, Häverö. Bonde i Veda 1804-1810, Häverö. Död av håll och styng. Dödsålder 41 år.

Barn:Margareta (Martha) Mattsdotter, född 1794-10-13 i Veda, Häverö.Johan (Jan) Matsson, född 1796-03-08.Mats Mattsson Lundin, född 1798-04-26 i Veda, Häverö.Catarina Mattsdotter, född 1799-12-05 i Veda, Häverö.Brita Mattsdotter, född 1802-10-14 i Veda, Häverö.Eric Mattsson, född 1806-03-29 död 1806-07-22 i Veda, Häverö. Död av okänd barnsjuka. Dödsålder 3 mån.Anders Mattsson, född 1807-07-04 i Veda, Häverö.

Ägarehistorik Häverö-Veda 4:3 och 4:4

5/64 mantal Veda 3:4 om 3/32 mantal genom hemmansklyvning den 1 oktober 1917 i 3:12 och 3:13Från Veda 3:12 avstyckat 10,3800 har till Veda 4:1. (Omförd till 4.1, den 8 maj 1945)Från 4:1 avst. 4:2-4:4 (30 juli1970)Areal: 120 475 kvm reg. 19 april 1979

Ägarelängd

1789 fanns ett 50-tal byggnader på de tre gårdarna i Veda.

Norrgården på 1 mantal ägdes av skatte bönderna Jan Christsson ½ t, Olof Olofs-son ¼ del och Matts Ericsson ¼ del.Mellangårdens halva mantal ägdes av skatte bönderna Olof Mattsson ¼ del, och Matts Mattsson ¼ del.På södergården huserade på ½ mantal skatte arrendatorerna Anders Mattsson ¼ del och Per Larsson ¼ dels mantal. Gruvfogde var Anders Fröberg som huserade på Nybyn där även kommersrådet och brukspatronen Arvidsson hade ägor.

1842-1849

1 mantal krono skatte utan förmedling om 7 öresland, Bönderna unga Jan Janson och unge Jan Mattsson för ¼ mantal wardera, samt å Herrängs Grufvebolags väg-nar, såsom ägare af ½ mtl, grufve inspectören Herr E.T. Asplinge

1 mantal skatte utan förmedling om 61/2 öreland, Bönderna Eric Jansson , Jan Jansson, Jan Mattsson och Matts Olsson arfvingar genom förmyndaren Eric Jans-son i Håtorp och Enkans man Matts Jansson, ¼ mtl. Hvardera.

½ mantal krono skatte utan förmedling om 4 ½ öresland, unga Jan Matsson 1/8 mtl, Eric Janssson 3/32 mtl, Jan Jansson 3/32 mtl, Jan mattsson 1/16 mtl, och Matts Olssons arfvingar genom dess förmyndare Eric Jansson i Håtorp och Enkans man Matts Jansson 1/8 mtl.

Josef Konrad Karlsson, köpebrev den 10 dec 1906Heijne Andersson, lagfaren ägare 9 maj 1945Algot Verner Karlsson genom arvsskifte den 5 maj 1948Aino Juliana Enberg, testamente 24 november 1962 bouppteckning 17 april 1968 (ny ägare nedan)Sten Johan Thore Matttson, köpebrev den 27 december 1969 Veda 4:1Thore Nils Andersson, köpebrev 1 november 1970 Veda 4.3 och 4:4Jutta Ingeborg Agnes Andersson genom arvsskifteAnn-Ruby Nyholm & Fred Hammar, november 2010

Källor:

RiksarkivetLantmäteristyrelsens arkivLantmäterimyndigheternas arkivRikets allmänna kartverks arkivKrigsarkivetLandsarkiven i Härnösand och UppsalaNorrtälje StadsarkivStockholms länsmuseumLänsstyrelsen i Stockholms län Johanna Alton: Historisk landskapsanalys Margareta Boije, Gabriele Prenzlau-Enander: Postvägen från Stockholm till Grisslehamn Rapport 2003Länsstyrelsens Länskartor Vaxholms stad Albin Uller: Kulturhistorisk byggnadsinventering av Stegesundsöarna

KulKulturByggnadsGruppen Norrtelge

www.ditthushistoria.se info@ditthushistoria.se