EARTH SCIENCES CENTREGÖTEBORG UNIVERSITYB213 2000

EROSION I ÅRES SKIDBACKAR

Birgitta Brodén

Department of Physical GeographyGÖTEBORG 2000

GÖTEBORGS UNIVERSITETInstitutionen för geovetenskaperNaturgeografiGeovetarcentrum

EROSION I ÅRES SKIDBACKAR

Birgitta Brodén

ISSN 1400-3821 B213 Projektarbete

Göteborg 2000

Postadress Besöksadress Telefo Telfax Earth SciencesCentre Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-773 19 51 031-773 19 86 Göteborg UniversityS-405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg

SWEDEN

ii

SUMMARY

Erosion of ski trails at Åre, Central Sweden

Erosion of ski trails is a well-documented problem in alpine areas. Extensive studies have beencarried out in the European Alps mainly, but also in the U S and Australia. Damage to soil cover andvegetation on ski runs occurs initially during construction of ski runs, when large areas are clear-cut.Further damage occurs when the hillside is sculpted into a ski run. Later, topsoil and vegetation arecontinuously subject to stress by skiers and the heavy vehicles used for maintenance of the trails.Topsoil and vegetation both have great impact on soil quality. Loss of vegetation and fine materialcause diminished groundwater retention of soil during snowmelt in spring and summer, resulting inincreased susceptibility to erosion.

The purpose of this study is to find out if similar problems are found in the ski area Åre. Field studieswere carried out between May and July of 1998. Different erosion forms were mapped on fifteenselected ski runs. Each individual erosion form was measured and classified according to type anddegree of erosion. Soil samples were taken to examine possible variations in water content betweenthe eroded surfaces and the adjacent non-eroded surfaces. Based on observations and photodocumentation during fieldwork a description of how the ski slopes in Åre look after snowmelt ispresented.

Erosion forms, typical to alpine ski areas were found on ski runs within the Åre lift system, althoughto a lesser magnitude. The most common type of damage was found on surfaces with a poor or non-existent vegetation cover, those being cut with varying intensity of rills. Fine material is transportedaway in these rills, with surface run-off. A significant proportion of the mapped erosion features wasfound near vehicle tracks. In these tracks, water accumulates after snowmelt and precipitation, leadingto further erosion of adjacent soil cover. A positive relationship was found between degree of erosionand inclination. Maintenance of the ski runs, for example the use of man made snow and groomingmachines, most likely play important roles for the quality of soil cover on ski runs. Suggestions forpossible countermeasures are given in the discussion.

iiii

SAMMANFATTNINGErosion i skidbackar är ett väldokumenterat problem på alpina skidorter. Omfattande studier harutförts främst i de europeiska alperna, men även i USA och Australien. Markskador uppkommer isamband med själva anläggandet av skidpister då stora ytor avverkas och terrängkorrigering utförs.Dessutom utsätts marken och framförallt vegetationen för kontinuerlig belastning i samband medpreparering av pister samt genom direkt slitage från skidåkare. Vid snösmältningen under vår ochsommar blir markens förutsättningar för att hålla kvar jorden försämrade.

Syftet med uppsatsen var att undersöka om liknande problem finns i Åres skidbackar. Fältarbeteutfördes mellan maj och juli 1998. Erosion uppstår förutom i själva backarna även i liftspår, i slänteroch på transportsträckor, i denna studie läggs dock tyngdpunkten på de markskador som förekommer ibackarna. Kartering utfördes i femton utvalda backar. De enskilda erosionsformerna mättes, därefterklassificerades de efter typ och grad av erosion. Jordprov togs på ett antal punkter för att undersökaeventuella variationer av vattenhalten i jord från en eroderad yta och en icke eroderad yta. Baserat påde observationer som gjordes under fältarbetets gång ges en beskrivning av hur det ser ut i Åresskidbackar efter snösmältning.

Samma typer av markskador som förekommer i alpina skidbackar hittades även i Åre, dock ej i sammaomfattning. Den mest förekommande typen av markskada var ytor med svagt eller obefintligtvegetationstäcke där små rännilar skurit sig ned. Betydande erosion påträffades i anslutning tillfordonsspår. I dessa spår samlas, vid snösmältning och nederbörd, vatten vilket påskyndar erosion avintilliggande jord. Ett tydligt samband mellan grad av erosion och backens lutning påvisas.Förekomsten av markskador i skidbackarna påverkas negativt av pisternas underhåll, framförallt isamband med användning av konstsnö och pistmaskiner. I diskussionen ges förslag på lämpligamotåtgärder.

iiiiii

FÖRORD

Denna uppsats är ett tiopoängsarbete inom D-kursen i geografi med naturgeografiskinriktning. Uppsatsen baseras på fältarbete i Åre, utfört under sammanlagt ungefär två veckori perioden maj -juli 1998.

Många års utförsåkande, främst i de österrikiska alperna men även i de svenska fjällen, ikombination med ett stort intresse för naturen och dess bevarande ligger bakom valet avuppsatsämne. Under ett flertal vintersäsonger i St. Anton a. A., Österrike, har jag reageratöver hur backarna ser ut när såväl flesta turister, som snön på dalsluttningarna försvunnit.Avsaknad av vegetation, leriga och steniga ytor samt mindre skred är en ofta förekommandesyn på ortens mest nyttjade pister. De senaste åren har jag tillbringat mycket tid i Åresskidbackar samtidigt som jag under mina geografistudier fått en teoretisk bakgrund tillerosionsproblematik och sluttningsprocesser. Det var svårt att finna någon litteratur om justerosionsproblem i svenska skidbackar, vilket gjorde mig mer nyfiken på om dettaöverhuvudtaget är ett problem på svenska skidanläggningar. Däremot fanns inga svårigheteratt hitta litteratur om erosionsproblem på skidorter främst i Alperna men även i Japan,Australien och USA. Åre valdes som undersökningsområde eftersom det är ett av Sverigesstörsta skidområden, dessutom är jag väl bekant med området.

Samtliga fotografier i uppsatsen är tagna av författaren.

Jag skulle vilja tacka en rad personer som på ett eller annat vis varit till hjälp under arbetetsgång:

Lars Eurénius på VBB Viak i Östersund för råd och utlåning av material. Nalle Hanssondriftansvarig på Åreliftarna för viktig information. Bror Persson på lantmäteriet i Östersund,som varit till stor hjälp genom att skaffa fram kartmaterial.

Ett stort tack till Kai Kaantanen och Ingrid Hartung för husrum under mina fältarbetsdagar iÅre.

Slutligen vill jag tacka mina handledare på Institutionen för geovetenskaper, Göteborgsuniversitet, universitetslektorerna Mats Olvmo och Margit Werner.

iviv

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

SKIDTURISMENS INVERKAN I BERGSEKOSYSTEM ......................................................... 1

EROSION I SLUTTNINGAR............................................................................................................. 2VAD HÄNDER MED MARK OCH VEGETATION VID ANLÄGGNING AV PISTER? EXEMPEL FRÅNSKIDANLÄGGNINGAR I ALPERNA. ................................................................................................. 3EROSION I ÅRE ............................................................................................................................ 4

SYFTE ........................................................................................................................................ 6

OMRÅDESBESKRIVNING ....................................................................................................... 7

BERGGRUND OCH JORDARTER..................................................................................................... 7KLIMAT OCH VEGETATION .......................................................................................................... 8PISTERNAS LÄGE OCH TOPOGRAFI............................................................................................... 9

METODIK ............................................................................................................................... 10

RESULTAT .............................................................................................................................. 12

IAKTAGELSER UNDER FÄLTARBETE MAJ – JULI 1998 ................................................................. 12BESKRIVNING AV DE ENSKILDA BACKARNA................................................................................ 13ANDELEN ERODERAD MARKYTA FÖR ETT ANTAL PISTER. ........................................................... 19DE OLIKA EROSIONSKLASSERNAS UTBREDNING I FÖRHÅLLANDE TILL VARANDRA. .................... 20SAMBAND MELLAN EROSION OCH LUTNING................................................................................ 23INTERVJU ANGÅENDE ANLÄGGNING AV PISTER I ÅRE................................................................. 24

DISKUSSION ........................................................................................................................... 25

HUR SER ÅRES SKIDBACKAR UT NÄR SNÖN FÖRSVINNER, ÄR PISTERNA UTSATTA FÖR EROSION, ISÅ FALL SYNS NÅGRA GENERELLA MÖNSTER VAD GÄLLER LÄGE, TYP OCH UTBREDNING AVEROSIONSSKADOR? ................................................................................................................... 25ANDEL ERODERAD MARK........................................................................................................... 25DEN YTMÄSSIGA FÖRDELNINGEN MELLAN DE OLIKA EROSIONSKLASSERNA............................... 26FÖRHÅLLANDET MELLAN LUTNING OCH EROSIONSKLASS ......................................................... 27VATTENHALT............................................................................................................................. 27BETYDELSEN AV BACKARNAS UNDERHÅLL................................................................................. 27VAD KRÄVS FÖR ATT KOMMA TILL RÄTTA MED EROSIONSPROBLEMEN I ÅRES SKIDBACKAR?.... 27FÖRHÅLLANDENA UNDER UNDERSÖKNINGSPERIODENS INVERKAN PÅ EROSION......................... 28

SLUTSATSER .......................................................................................................................... 29

LITTERATURFÖRTECKNING .............................................................................................. 30

11

SKIDTURISMENS INVERKAN I BERGSEKOSYSTEM

Under de senaste 30 åren har utbyggnaden av skidanläggningar ökat väsentligt i flera delar avvärlden. Till denna utveckling finns en baksida, nämligen en belastning på miljön ianslutning till skidorterna. Denna belastning yttrar sig inte bara direkt genom självaanläggandet av skidbackarna utan även genom indirekta följder såsom luft- ochvattenföroreningar orsakade av ökad turism (Moismann 1986, s 304).

Skidturismen är i många europeiska alpdalar den viktigaste inkomstkällan, men även en av deviktigaste belastningsfaktorerna för det känsliga bergsekosystemet. Olika typer av nyttjandepåverkar på olika vis. Förstörelse av vegetationen inom pistområdet resulterar i vinstförlustgenom minskad tillgång till bete och hö. Detta är en näringslivsskada för enskilda berördaverksamheter, dock ej något ekologiskt problem. Skador av ungträd i skogen på bergs-sluttningarna kan orsakas av skidåkare utanför pisterna. Skog i angränsande områden kanockså indirekt skadas som en konsekvens av att viltet trängs undan från skidområdet vilketleder till en ökad koncentration av djur i utkanten av dessa områden. Det är framförallt demindre trädplantorna, i dessa områden, som utsätts för högre betesbelastning vilket långsiktigtkan innebära ett hot mot ekosystemet (Moismann 1986, s 304).

Inom ramen för skidturismens direkt belastande inflytande är själva byggandet av skidpisterdet djupaste ingreppet i bergsekosystemet. En omfattande studie i de österrikiska alpernavisar att en rad negativa följder på framförallt mark och vegetation uppstår genom byggnadoch drift av skidanläggningar (Cernusca 1987, s 491f).

Ökad skogsavverkad areal på branta bergssluttningar leder till ökad lavinfrekvens. Lavinernautgör inte bara ett hot mot de människor som befinner sig inom området utan även motnaturen. En kraftig lavin har kapaciteten att förstöra både vegetation och jordtäcke och på sättlägga grunden för fortsatt erosion (Wilén & Eurénius 1993, s 9).

Även norra Japan har på senare år fått stora problem med erosion i skidbackar som en följd aven explosionsartad utveckling av skidturismen. Skador på jord och vegetation i anslutning tillskidanläggningar i Japan tycks vara mer allvarliga än i Europa. En anledning till detta är attnaturlig välutvecklad skog huggs ned i Japan för anläggning av skidbackar medan betesmarkoch hedmark ofta används i Europa (Tsuyuzaki 1993, s 255).

Pistmaskiner samt andra typer av fordon som används i backarna och inte minst skidåkare hardirekt fysisk inverkan på marken genom att vegetationen nöts, redan tunna snötäckenförsvinner och marken slits, vilket bl.a. påvisats i studier på skidorter i Cairngorm, Skottland(Wood 1987, s 256). En undersökning av pistmaskiners inverkan på vegetation och jordtäckehar visat att snötäcket i pisterna bör vara minst 30 cm djupt innan pistmaskiner kan användasutan att skada marken (Cernusca 1987, s 493).

Användning av konstsnö skyddar å ena sidan marken från direkt belastning från skidåkare ochpistmaskiner, å andra sidan blir den konstgjorda snön mycket kompakt och ligger ofta kvarlängre än den naturliga snön. Undersökningar i Peñalara, Spanien har visat att ett långvarigtsnötäcke kan ha negativ inverkan på vegetationen genom att växternas förmåga att koloniserabegränsas och blir på så sätt en bidragande effekt till jorderosion (Palacios & Sánchez-Colomer 1997, s 35).

22

Erosion i sluttningarErosion i sluttningar styrs av en rad samverkande faktorer, de viktigaste av dessa faktorer ochderas förhållande till varandra illustreras i figuren nedan:

Fig. 1 Förhållandet mellan de olika faktorer som påverkar erosion. The interrrelationship between the mainfactors influencing soil erosion (Modified after Morisawa 1968).

Förhållandet mellan dessa olika faktorer är mycket komplicerat. Vegetationen till exempelberor på klimat, framförallt nederbörd och temperatur, och på den jord som bildats genomvittring. Vegetationen i sin tur påverkar jorden genom rötters verkan, näringsupptag ochtillförsel av organiskt material, den skyddar dessutom jorden mot erosion. Betydelsen avdetta förhållanden syns tydligt när vegetationen är otillräcklig för att skydda jorden moterosion. En yta med ett tätt vegetationstäcke på en sluttning med permeabel jord, har högreinfiltrationskapacitet och därmed mindre ytavrinning med mindre erosion som följd ijämförelse med motsvarande yta med dåligt vegetationstäcke och impermeabel jord (Selby1993, s 222).

Nederbörd är den viktigaste klimatfaktor som påverkar avrinning och erosion. Regnetserosiva verkan styrs av jordens motståndskraft, nederbördens mängd, intensitet ochvaraktighet. Stor sammanlagd nederbörd behöver inte alltid medföra erosion om regnetsintensitet är låg. På samma vis som intensivt men kortvarigt regn men liten nederbördsmängdej behöver orsaka erosion. Då både intensitet och mängd nederbörd är höga är riskerna förerosion stora. Nederbördens erosionskraft reduceras kraftig om ett tätt vegetationstäckeexisterar som hindrar regndropparna från att träffa marken (Selby 1993, s 221 f.).

Sluttningens topografi har stor betydelse för erosion. Ytreliefen påverkar vilken väg vattnettar utför sluttningen och i vilken mån vatten koncentreras till begränsade områden.Avrinningshastighet och materialtransport ökar generellt med ökad lutning. Den mängdmaterial som eroderas påverkas också av sluttningens längd. På en lång sluttning kanytavrinning ske med större djup och hastighet och därmed gynna utvecklingen av rännilar ochraviner i högre grad än på kortare sluttningar (Selby 1993, s 225).

Jordens fysiska och kemiska egenskaper påverkar dess känslighet mot erosion. Variationen ipartikelstorlek, packning och form är några av de faktorer som bestämmer i vilken gradjorden kan motstå regndroppars och rinnande vattens eroderande kraft. Hur marken används,brukas, betas, avverkas osv. är också av stor betydelse (Selby 1993, s 226 f.).

Klimat

Nederbörd

intensitet mängdvaraktighet

Geologi

Bergart Topografi

Jordartens egenskaper

ErosionVegetation

33

Vad händer med mark och vegetation vid anläggning av pister? Exempel frånskidanläggningar i Alperna.

I följande avsnitt ges en kort redogörelse för hur själva anläggningen av pister går till samtvilka konsekvenser dessa kan ha för vegetation och markkvalité. Beskrivningen är främstbaserad på uppgifter från en undersökning, genomförd av Moismann (1986) på skidorter iSchweiz. Stora skillnader finns givetvis från plats till plats beroende på naturligaförutsättningar, ekonomi och anläggningens omfattning.

TerrängkorrigeringNär skog avverkats och stubbar tagits bort utförs en utjämning av backens relief. Syftet är attöka förutsättningarna för ett varaktigt snötäcke. Utjämningen utförs normalt medschaktmaskin, mindre kullar plattas ut och sänkor fylls igen. Modifiering av terrängen skeräven genom att klippartier sprängs för att bredda pisten och därmed undvika trånga passagersamt underlätta för pistmaskiners framkomst. Man spränger även berg för att skapa brantareeller i vissa fall flackare partier i backar, löst sprängmaterial används som fyllnadsmaterial(Moismann 1986, s 305).

Följdverkningar på mark och skogDe kalhuggna remsor som erhålls vid anläggningen av skidpister påverkar skogen ochförsvagar den till slut. Allvarliga skador på rötterna uppträder i samband med avverkning ochterrängkorrigering. I ett senare skede uppstår stormskador och barkbrand, en kombination avstark solbelysning och frost som leder till att barken torkar och flagnar av, vilket sker isamband med att träd som tidigare varit skuggade friställs genom avverkning (Moismann1986, s 305).

I och med att vegetationstäcket tas bort försvinner också den viktiga stabiliserande funktionensom växternas rotverk ger. Vid fullständig avverkning blir ofta endast ett mycket tuntvittringsskikt kvar på ytorna över de fasta berget. I jämförelse med den naturligt bevuxnamarken fås en praktiskt taget fullständig förlust av humus samt i det närmaste en totalförlustav näringsämnesförrådet av kväve och fosfor. Ytterligare följder är förlust av andranäringsämnen samt en kraftig reduktion av vattenmagasineringsförmågan. Den försämradevattenhållningsförmågan är framförallt till följd av det avsaknade humustäcket och denminskade andelen finmaterial. Magasineringsförmågan är ca 2-10 gånger mindre iterrängkorrigerad mark än i naturligt bevuxen mark. Pistanläggningar i skogsområden hargenerellt ett betydande negativt inflytande på vattenhushållningen (Giessübel, s 205).

Erosion i skidpisterBeroende på mark- och grundvattenförhållanden samt den aktuella vegetationen, rinner vatteni olika mängder ytligt av i skidpisten under snösmältningen och under sommarregn. Denbegränsade infiltrations- och vattenmagasineringsförmågan ger upphov till en utveckling averosionsformer av olika typ och storlek:

•Ytavrinning: Ytliga lager av finmaterial bortförs, intensiteten är mycket varierande,avrinning från ovanliggande sluttningar.•Rännilar: Bortförsel i enskilda eller lätt angränsande rännor.•Ravinerosion: Djupa, enskilda former ofta i större omfattning, djup från 30-50 cm till 2 m.•Massrörelser: Translationsskred, solifluktion, sättningar vid berg- och dalsidan av ytans rand.

44

Dessa olika erosionsformer uppträder enskilt eller tillsammans med kraftigt varierandeintensitet. På speciellt utsatta avsnitt kan erosion vara mycket tät. Orsakerna till denna storavariation förklaras i undersökningsområdets förutsättningar och omfattningen av ingreppen iterrängen (Moismann 1986, s 307). Den utjämnade ytans längds inverkan påerosionsintensiteten påvisas kvalitativt. Vid en ökning av längden i sluttningsriktningen ökarden genomsnittliga bortförselintensiteten till det dubbla värdet i sluttningar upp till 150meteroch fyrdubblas i sluttningar över 200meter. Ståndortsegenskaper såsom vattenföring,berggrundens genomsläpplighet, sluttningsformen resp. typen av småformer påutjämningsytan och storleken på upptagningsområdet ovanför den utjämnade ytan bestämmeri stor utsträckning erosionsförekomsterna i skidpisten (Moismann 1981, s 164).

Erosionsproblemen i de stora skidanläggningarna är stora. För att komma till rätta med dessaproblem vidtages också omfattande åtgärder för att minska erosionen. I Allgäuer Alperna, isydligaste Tyskland har man gjort försök med att lägga ut jutemattor i skidbackarna föreplantering. Syftet med mattorna är att hålla kvar jorden på sluttningen så att vegetation skallha en chans att etableras. Erosionsproblemen i dessa skidbackar är omfattande, laviner ochras är frekventa inte minst på de öppna ytor som pisterna utgör. Man räknar med att metoderav typen jutemattor kan förbättra återväxten med upp till 80%. Andra typer av åtgärder somt.ex. dikning och olika former av erosionsbarriärer utförs regelbundet i de störreskidanläggningarna där resurserna också är jämförelsevis stora (Wolf 1986, s 10).

Erosion i ÅreEn omfattande utredning om erosionsproblem i Åredalen utfördes av Wilén & Eurénius, VBBViak, Geoconsult AB mellan 1989 och 1993. Som ett del i resultatet togs en skredriskkartafram som påvisar de mest skredbenägna områdena i Åredalen. Utredningen är övergripandedär erosionsproblem i anknytning till skidbackarna ej studerats närmare utan tas upp som enbidragande faktor till den mer storskaliga erosionen. I följande avsnitt presenteras utvaldadelar ur ovan nämnda utredning för att ge en bakgrund till erosionsproblematiken iÅreområdet.

Avrinning och Erosion I ÅredalenSkred och översvämningar är en ständigt återkommande företeelse på Åredalensfjällsluttningar. Den ökade exploateringen av Åre-Duved som vintersportområde, framföralltunder 1980 talet, har lett till att konsekvenserna för bebyggelsen i området ökat ochproblemen blivit aktuella. De naturliga klimatologiska, morfologiska och geologiskaförhållanden som råder är de huvudsakliga orsakerna bakom den erosion ochmaterialtransport som sker i Åredalen, men som ett resultat av de mänskliga ingrepp somgjorts på fjällsluttningarna blir konsekvenserna förstärkta. Kraftig, tillfällig avrinning samtomfattande transport av jordmaterial medförs av hög nederbördsintensitet, brant topografi ocherosionsbenägna jordarter. Bäck- och åsidor undermineras av det rinnande vattnet, vilket kanorsaka släntskred med en ökad materialtransport till följd. Bakåtgripande erosion är ettständigt förekommande problem, för det mesta ned till fast berg (Wilén & Eurénius 1993, s iiff.).

Ytavrinningen påskyndas av diken och vegetationsbefriade ytor, t.ex. skidpister vilketresulterar i högre momentana bäckflöden. De tillfälligt högre bäckflödena gör att bäckar ochtrummor lättare sätts igen, vilket medför fördämningar som leder till översvämningar, ökaderosion och stor materialtransport nedströms. Stora problem uppstår när dessaöversvämningsflöden leds till dagvattennäten, kapaciteten i de normala dagvattensystemen iÅre- Duved området är inte tillräcklig(Wilén & Eurénius 1993, s ii ff.).

55

Erosionsincidenter I ÅredalenI Sverige når problemen inte alls samma omfattning som i de brantare Alperna, problemuppstår dock. Några av de mer omfattande erosionsincidenter som Åres fjällsluttningarutsatts för redovisas i följande stycke. Dessa incidenter är inte alltid kopplade tillskidanläggningen utan är oftast ett resultat av ett antal samverkande orsaker.

Sommaren 1942 skars banvallen av då Bräckebäcken (öster om Gästrappet, nr 2, fig. 6 )svämmade över. Under 60- och 70-talet har vid flera tillfällen skador inträffat i Mörviksån (iravin öster om Snobbrännan, nr 5, fig. 6) med påföljande översvämningar. I September 1988inträffade ett större ras i samband med kraftig nederbörd. Stora mängder jord tillsammansmed träd och grenar fördes med i bäckar i Åre samhälle. Följderna blev omfattande,järnvägen samt väg E 14 var hotade, ett flertal hus skadades och källare svämmades över.Rasen uppstod av naturliga processer, den kraftiga nederbörden förde med sig jord, grus ochsten från fjällsidorna ned i bäckar och bäckraviner. Materialet fortsatte sedan till lägreflackare områden där det sedimenterade. Då dagvattenledningar och kulverteringar inte hartillräcklig kapacitet att forsla undan vattnet, blir resultatet erosionsskador ochöversvämningar.

Efter ett par dagar med intensivt regn inträffade den 5 juli 1998 ett ras i Åre. En vägtrummavid en väg upp mot Fjällgården (fig. 13) hade sattsigen. Vattnet skar då rakt över vägen och bildadenya fåror ned mot byn. Nedanför Fjällängen(fig.13) tog vattnet samma väg som bergbananslägre del. Resultatet blev förödande, storajordmassor i banvallen spolades bort och trehundrameter räls blev fritt hängande i luften (fig. 2).Mängder av jord, sten och grus hamnade på Åretorg (Rydell-Jansson 1998, s 8).

Ytterligare ett skred inträffade samma dag, en släntnedanför skidleden Årevägen (fig. 13) släppte ochhundratals kubikmeter jord skredade ned mot någrafritidshus. Skredet passerade olyckligtvis ävenVattenfalls ‘huvudstråk’, med följden att strömmenbröts för 400 abonnenter (Rydell-Jansson 1998, s 6).Höga porvattentryck efter två dygn med ensammanlagd nederbördsmängd som uppgår motnära 100 mm anses orsakat skreden. Enligträddningschefen i området kan utbyggnaderna avSlalombacken även vara en bidragande orsak(Gustafsson 1998, s 5).

Fig. 2 Efter raset, bergbanans fritthängande räls, foto taget 13:e juli 98. Thefree hanging rail after the slide, phototaken on the 13th of July 1998.

66

SYFTE

Tidigare studier har beskrivit den storskaliga erosion som sker på Åres fjällsluttningar både avnaturliga orsaker och som resultat av mänskliga ingrepp i naturen. En mer detaljerad bild averosion i själva skidbackarna har dock ej tidigare utförts. Syftet med uppsatsen är attdokumentera och kvantifiera erosion/markskador i några av pisterna inom Åres liftsystem. Idiskussionen ges förslag på lämpliga åtgärder för att förhindra erosion.

Frågeställningar:

Övergripande:• Hur ser Åres skidbackar ut när snön försvinner, är pisterna utsatta för erosion, i så fall syns

några generella mönster vad gäller läge, typ och utbredning av erosionsskador? Detaljerade:• Hur stor del av de undersökta pisternas totala yta är eroderad?

• Hur ser den ytmässiga fördelningen ut mellan olika grader av erosion?

• Syns några tydliga samband mellan graden av erosion och backens lutning?

• Är vattenhalten i de eroderade ytorna lägre än omgivande vegetationstäckta ytor?

• Hur anläggs pister i Åre och hur ser man från anläggares sida på markskador i pisterna,problem eller ej?

• Vilken betydelse har underhållet av backarna för erosionen?

Den stora mängd nederbörd som föll under arbetets gång ledde till ytterligare enfrågeställning:• Var de förhållanden som rådde under undersökningsperioden sommaren 1998 typiska för

området eller kan ovanligt kraftig nederbörd orsakat större erosion?

77

NorraSkandinavien

OMRÅDESBESKRIVNING

Åre är beläget i mellersta Jämtland, ca 9,5 mil väster om Östersund. Topografinkaraktäriseras av de fjälltoppar som omger Åresjön, 380 m ö.h. Mullfjället 1031 m ö.h.(Duved) och Åreskutan 1420 m ö.h. (fig. 6), är de två viktiga fjäll som skidanläggningen i Årebygger på. Söder om Åresjön ligger Renfjället på knappt tusen meters höjd (Gröna kartan192D Åre).

Redan på slutet av 1800-talet startade fjällturismen i området. Det var dock en bit in på 1900-talet som den nu dominerande vinterturismen började. Den 800 meter långa bergbanan somfortfarande är i bruk öppnade 1909. Turismen i anknytning med skidanläggningarna i Åre-Duved området är mycket viktig för näringslivet i Åre kommun. Skidsäsongen varar mellandecembers mitt och slutet av april. Antal skidturister per vintersäsong uppgår till ca 300 000.

Berggrund och jordarterÅreskutan är huvudsakligen uppbyggd av hårda kraftigt omvandlade magmatiska bergarter(Lundqvist 1969, s 277 ff). Mullfjällets urberg är det äldsta iområdet, det tillhör den sk Mullfjällsantiklinalen, och består tillstörsta delen av porfyr med en del inslag av granit, genomsatt avgrönstensgångar. Runtom detta porfyrområde ligger en zon medkambrosilurisk kalksten, skiffer och gråvackor (Borgström 1981, s19).

Fig. 3 Karta över sydvästra Jämtland. Map over southwest Jämtland (Efter karta i Nationalencyklopedin1996)

88

Jordarterna i Åredalen är präglade av den avsättningsmiljö som rått från istidens slutskedefram till idag med ett relativt tunt jordtäcke och en hög hällfrekvens. Morän är dendominerande jordarten, stora ytor upptas dock av myrmark. Moränen varierar i området frånlerig till siltig beroende på vilka bergarter den är sammansatt av. Kambrosilurbergarter,främst fjällskiffrar, präglar i hög grad moränen, detta innebär att den ofta är mer eller mindrelerig. En utpräglad form av denna morän är den s k. blåhallen, en blå hårt packad moränlerasom återfinns som bottenlera i Åredalen överlagrad av en i övrigt siltigare morän (Lundqvist1969, s 277 ff, Wilén & Eurénius 1993, s 7f.).

Klimat och vegetationÅredalen har ett nederbördsrikt maritimt klimat, starkt präglat av lokala förutsättningar. Denalpina topografin fungerar som ett hinder för de fuktiga atlantvindarna som sveper in frånväster över det låga passet vid Storlien. Denna barriär medför en hög nederbörd (Rafstedt1984, s 85).

Årsmedeltemperaturen är +1,3° C. ochårsnederbörden uppgår till 650 mm (SMHI 1998).I figur 4 visas nederbördsdata för periodenseptember 1997 till september 1998, dels densammanlagda månadsnederbörden för perioden,dels ett normalvärde för samma månader (SMHI).Nederbördsmängderna under juni och juli 1998 varbetydligt högre än normalvärdena. Samtliganederbördsdata gäller för Duved (fig. 6) ca 7 kmväster om Åre.

En mer detaljerad bild över nederbördens intensitetunder undersökningsmånaderna maj-juli 1998 gesi diagrammet nedan. Stora mängder regn föllunder mycket korta perioder, ex.5/7, då flera skredinträffade i Åre, jfr s 5.

Fig.5 Diagram över dygnsnederbörden i Duved mellan 1/5 och 31/7 1998 Diurnal precipitation in Duvedbetween May and August 1998. (SMHI 1998).

0

50

100

150

200

sept nov jan mars maj jul sept

Normalvärden 61-90 Mån. nederbörd 97-98

Fig. 4 Nederbörd, Duved, sept-sept 61-90 & 97-98.Precipitation for Duved Sepember to September1997- 1998. (SMHI, 1998).

0

5

10

15

2 0

2 5

3 0

3 5

4 0

4 5

50

1 7 13 19 25

juni

mm

0

5

10

15

2 0

2 5

3 0

3 5

4 0

4 5

50

1 7 13 19 25 31

maj

mm

0

5

10

15

2 0

2 5

3 0

3 5

4 0

4 5

50

1 7 13 19 25 31

juli

mm

99

Vegetationen varierar stort på korta avstånd på Åredalens fjällsluttningar. Variationenförklaras av den växlande topografin, övergången från skogsregion till kalfjällsregion går vidca 800 m ö.h. I dalbotten förekommer huvudsakligen kultiverad mark, ängsmark ochlövskogsvegetation. I övrigt täcks fjällsluttningarnas nedre delar av ängsskog och mossrikbarrskog (Rafstedt 1984, s 85).

Pisternas läge och topografiPisterna inom undersökningsområdet vetter i huvudsak mot sydsydväst, de backar som liggerpå Totthummelns (fig. 6) östra sida har en mer sydöstlig riktning. Undersökningsområdetligger nedanför trädgränsen. De undersökta pisterna (1-15 i fig. 6) uppnår som mest lite över800 m ö.h. Den högsta punkten som kan nås med lift, inom hela liftsystemet är 1290 m ö.h.,och ligger strax nedanför Åreskutan (fig. 6) (Gröna kartan). Lutningen i backarna varierar ihög grad, de flesta backarna inom undersökningsområdet har lutningar som ligger mellan 12och 26 ° (Wilén & Eurénius 1993, bil 4).

Fig. 6 Karta över de undersökta skidbackarna i Åre. Map over the the investigated ski runs in Åre (efterPistkarta. Åreliftarna)

Nr Nedfart 8 Puckelfrossan1 Störtloppet 9 Getvalbacken2 Gästrappet 10 Fröåsvängen3 Slalombacken 11 Viksvängen4 Worldcupbacken 12 Sadelvägen5 Snobbrännan 13 Högåsbacken6 Tottbacken 14 Sadelbacken7 Bibbos brant 15 Övre delen av

Viksvängen

A Visas på sidan 13B Visas på sidan 15

1

9

1514

A

B

Lillskutan 1094 m ö.h.

Åresjön 372 m ö. H.

Åreskutan 1420 m ö.h.

Totthummeln826 m ö.h.

Rödkullen2

3

4

5

6

7 8

Vik

10

11

12

13

Järnväg + E 14

Långsvängen

1010

METODIK

Fältarbetet inleddes i början av maj med en resa till Åre, då rekognosering utfördes genom attgå upp- och nedför ett tiotal pister. Olika typer av erosion dokumenterades genomfotografering och noteringar. Vid denna tid låg fortfarande ställvis mäktiga snötäcken kvar isluttningarna, framförallt på skuggiga platser. Ovan trädgränsen låg så stora mängder snökvar att detta område helt uteslöts från undersökningen. Dessutom har det merhögfjällsbetonade området helt andra förutsättningar än området under trädgränsen medavseende på jordmån, vegetation, avrinning osv. Därmed var avgränsningen i höjdled klar. Isidled avgränsades området till; Vik i öst och Gästrappet i väst (fig. 6). Med dennaavgränsning fås en relativt stor variation av backar vad gäller lutning, riktning, ålder ochbelastning (antal skidåkare). Området Rödkullen (fig. 6) är ej upptaget i dettaundersökningsområde, huvudsakligen på grund av dess något avsides läge, menobservationer, fotografering och en del mätningar utfördes ändå där och omnämns separat iresultat och diskussion.

De erosionsskador som förekom delades in i tre olika typer:

1. Ytlig, grund erosion på ytor av varierande storlek, från ett par kvadratmeter till ett parhundra kvadratmeter. Dessa ytor kan vara nedskurna med rännilar, men då rännilarna intedominerar klassas det som yta istället för fåra. I flera fall syns tydliga fordonsspår påytorna men är då ej så sammanhängande att de kan falla in under gruppen spår.

2. Spår, oftast spår från pistmaskin men även från andra typer av terrängfordon. Enhetligtutseende, bredd mellan 1,5- 3,5 meter. Längd varierar mellan ett par och hundratals meter.

3. Fåror, i de lösa jordlagren nedskurna rännor varierande i omfång från endast någondecimeter till drygt en meter i bredd och djup, längden varierar mellan en halvmeter ochflera tiotals meter.

Grundat på observationer under rekognoseringen gjordes dessutom en klassning av gradenerosion för varje typ.

I Svag erosion, vegetation överväger de icke bevuxna ytorna, dock ej 100 % bevuxet.II De bara ytorna dominerar över de bevuxna, dock ej 100 % bart.III Här finns knappt någon vegetation, i flera fall har det ytliga jordlagret en skelett-

karaktär, mindre rännilar med djup och bredd runt 10 cm förekommer.IV Ingen vegetation. Yta nedskuren med rännilar och raviner med djup och bredd >10 cm.

Skred, eller flera intilliggande fåror som bildar en skredliknande yta.

I resultatet används förkortningen EK I-IV för ovan nämnda erosionsklasser.

Mätningarna genomfördes i femton utvalda pister. På en plankarta i skala 1:5000 markeradesde olika erosionstyperna. De aktuella erosionstyperna mättes på bredd och längd samt i vissafall djup. Vid varje lokal mättes och antecknades lutning samt kompassriktning.Ytmätningen utfördes med måttband, stora ytor stegades. Lutning mättes i grader med eninklinometer av typen Suunto. Varje noterad erosionstyp klassificerades enligt ovan. Enviktig del av fältarbetet var fotodokumentation, tillsammans med minnesanteckningar som vidsenare tillfällen under uppsatsarbetet fungerat som bas för resultatdelen.

1111

Arealen för varje noterad erosionsförekomst beräknades och angavs i kvadratmeter, dessauppgifter användes sedan för att få en uppfattning om hur stor del av pisternas yta somklassats som eroderad. Den sammanlagda eroderade ytan beräknades för de femton pisterna.Med hjälp av beräkningar på varje pists totala yta kunde sedan ett värde ges för pistenseroderade andel.

Jordprover togs i B-horisonten i sex olika backar, i två profiler (tvärsnitt) per backe. Proventogs både på eroderade ytor i klass II, och III. I varje profil togs ett prov i den eroderade ytan,ett intill på en icke eroderad yta samt ett i den angränsande skogen. De backar som valdes utför provtagning är följande; Worldcupbacken, Slalombacken, Gästrappet, Snobbrännan,Tottbacken, Viksvängen (fig. 6). Jordproverna vägdes, torkades och vägdes sedan på nytt föratt kunna beräkna den procentuella vattenhalten i proven.

En intervju gjordes med driftansvarig på Å.R.E.A.B., Nalle Hansson för att ta reda på hurpistanläggning går till i Åre, samt hur man ser på erosionsproblemen från liftdrivarnas sida.

1212

RESULTAT

Först skall en beskrivning ges av de observationer som gjordes under fältarbetet, därefterföljer en mer ingående redovisning av mätningar och observationer i de ensklilda backarnasamt beskrivning av Rödkulle området och slänterna inom undersökningsområdet. Slutligenpresenteras mätresultat i tabeller och diagram.

Iaktagelser under fältarbete maj – juli 1998

11 - 16 maj

Stora mängder snö låg kvar i backarna vid första besöket.Marken var fortfarande delvis tjälad, de stora mängder vattensom uppstod från snösmältning samt nederbörd gjorde att detövre jordlagret blivit vattenmättat. Där vegetation saknades vardärför marken mycket lös och lerig, vid brantare lutningförekom jordflytning utför sluttningen i smala strömmar. Dethandlade inte om några större mängder jord som eroderats pådessa punkter. Det synliga vegetationstäcket bestod av långt,nedpressat fjolårsgräs samt mindre buskar främst vide och sälg.Där växtlighet saknades var marken eroderad. På ett flertalställen noterades recenta skred och jordflytning, dock i relativtliten skala. Smältvatten tog ofta sin väg i anslutning till vägaroch stigar löpandes i pistens riktning, vilket resulterade i att deflesta förekomster av djupare fåror låg i direkt anslutning tilldessa stigar.

13 – 18 juni

Vid nästa besök syntes tydliga förändringar. De ytor som var snötäckta vid besöket i maj varnu snöfria, vegetationen bestod till störst delav fjolårsgräs, men även en del knoppar varpå väg. De delar av backen som i maj hadepåbörjad vegetation hade nu ett välutvecklat vegetationstäcke. Likaväl som enviss förbättring skett sedan föregåendemånad, syntes även en klar försämring på deytor som fortfarande var vegetationsfria.Denna försämring yttrade sig i form avutvidgning och fördjupning av befintligafåror, bildning av nya fåror samt en vissreaktivering av gamla skredliknande ytor.Då stora mängder regn föll under de dagarjag utförde mina mätningar i juni (fig. 5)kunde man med blotta ögat se den pågåendeerosionsaktiviteten.

Fig. 8 Exempel på eroderad yta, bilden är tagen i Gästrappetjuni 1998. Example of eroded surface, the picture is taken inGästrappet in June 1998.

Fig. 7 Worldcupbacken i mitten avmaj 1998. Worldcupbacken in themiddle of May 1998.

1313

14 – 16 juli

Vid denna tid hade växtligheten förbättrats påtagligt. På de ytor som tidigare klassificeratssom icke eroderade var vegetationen hög och tät. Även de ytor som klassats somerosionsklass I hade genomgått en viss förbättring, men hade fortfarande jämförelsevis glestväxttäcke och skilde sig dock fortfarande ifrån de icke eroderade ytorna. På ett antalmätpunkter hade erosionen också förvärrats sedan föregående fältarbetsperiod. Det varsamma typ av försämring som skett mellan maj och juni.

Fig. 9 Illustration av förändringar i erosion och vegetation som skett mellan maj och juni 1998 Illustration ofthe development of erosion and vegetation between May and July, 1998.

Beskrivning av de enskilda backarnaI följande avsnitt redovisas mätresultat från fältarbete mellan 13:e och 18:e juni. Samtliganedfarter inom liftsystemet är graderade efter svårighetsgrad enligt följande system: blå = lätt,röd = medelsvår och svart = svår. Eftersom svårighetsgrad har ett samband med backensbranthet samt i viss mån besöksfrekvens anges den aktuella markeringen för varje backe.Backens längd och fallhöjd anges också, vilka är beräknade för den del av backen somkarterats. Backarna anges efter läge, från väst till öst. Backarna 1-7 i karta A (fig. 10) liggerinom det mest centrala området inom Åres liftsystem, dessa backar har hög belastning och ärbrantare i jämförelse med de backar som ligger inom karta B (fig. 13).

StörtloppetPisten är cirka 1500 meter lång och sammanstrålar med Gästrappet i den nedre delen.Fallhöjden är ungefär 450 meter. Den övre delen av backen är mycket brant och markerassom svart pist, medan den nedre delen är röd. Den typen av erosion som påträffades var tillstörsta delen ytlig, klassad som grad II. Den grövsta markskadan i pisten var ytlig, klass III,ungefär 16 m2 , dock ej belägen i det brantaste partiet som man kunde förvänta, utan på ensluttning med endast 15° lutning. Markskadorna på de brantaste partierna var punktformiga,endast 1-3 m2 stora ytor. Vegetationen var i allmänhet väl etablerad med bl.a. halvmeterhöga buskar i de övre delarna av pisten.

Snö

Fig.10 Karta över område A (fig 6 s 9) Map of area A (fig 6 s 9) (efter Åreliftarna 1998)

Slalombacken

Gästrappet

Slalombacken

Worldcupbacken

Snobbrännan

Årevägen

WC-liftenstoppstation

Stig

Fjällängen Fjällgården

1414

GästrappetGästrappet är något längre än Störtloppet, medsamma fallhöjd innebär detta att den också ärnågot flackare, röd markering. Det översta partietav backen har svag lutning >10° här förekommerdock mycket stora ytor som är eroderade, klass II.De eroderade ytorna hade tydliga spår efterpistmaskiner. En fåra, klassad som III fannsockså i den övre delen av pisten, längden på fåranuppmättes till 34 meter och bredden i medeltal 0,9meter djupet cirka 0,4 meter vilket betyder attstora mängder jord har förts bort. Jordtäcket var iallmänhet tunt i största delen av backen, bergetgår på ett flertal ställen i dagen. Dendominerande typen av erosion är ytlig. De ytorsom klassats som III har ett tätt nätverk avrännilar och i stort sett ingen vegetation.

SlalombackenÄnnu en svart backe, den är drygt 850 meter lång och fallhöjden ligger runt 330 meter.Backens övre del tillkom 1995. Ett hundratal meter ned i backen finns ett mycket brant parti.Här har man sprängt bort delar av berget och sprängresterna ligger utspridda nedanför debrantaste paritet. Den vanligaste former av erosion i backen var ytlig, tre av dessa klassadesom III. Ingen erosionsklass IV påträffades. I de lägre delarna av backen ökade tätheten avytlig erosion, ofta med tydliga fordonsspår.

Worldcupbacken

Worldcupbacken är rödmarkerad, ca 975 meter lång med enfallhöjd på 270 meter. Generellt sett är vegetationen väletablerad i hela pisten. Ett spår går uppför hela pisten, ställvisupp till 0,2 meter djupa. Stora mängder vatten rann vidmättillfället i dessa spår och förde med sig fint material. Spårenvarierar i bredd mellan 2 och 5 meter, sammanhängande längduppgår till 450-500 meter.

En fåra, klass III, påträffades i pistens övre del. Lutningen varhär 18°, fårans längd var drygt 9 meter, en halvmeter bred ochknappt 2 decimeter djup. Gropformig erosion noterades därlutningen är cirka 25°, de klassades som III, men hade enbegränsad utbredning. I övrigt fanns ganska omfattande svagteroderade ytor (klass I) främst på de flackare delarna av backen.

I maj påträffades, på ett par platser, tunnlar som bildats avrinnande vatten under marken. Figur 12 visar en av dessa, somvid besöket i juni kollapsat.

Fig. 11 Pistmaskinsspår i Gästrappet, maj 1998.Tracks from gooming machine, photo taken inGästrappet May 1998.

Fig. 12 Tunnelbildning iWorldcupbacken, juni-98.Piping in Worldcupbacken, June1998

1515

SnobbrännanPisten är ungefär 650 meter lång, fallhöjden cirka 191 meter. Backen är rödmarkerad. Här ärerosionen begränsad till mindre, punktmässiga förekomster. I allmänhet är backen välbevuxen med långt gräs och halvmeterhöga buskar. En stig går upp mellan backens slut och ihöjd med WC-liftens toppstation (fig. 10). Stigen är stenig och gropig. Bitvis löper längrerännilar i själva stigen. I anslutning till stigen påträffades ett flertal större fåror averosionsklass IV. Dessa var mellan 24 och 30 meter långa, 0,3-1,2 meter breda. Djupetvarierade mellan 0.1 och 0, 5 meter. dessa återfanns på avsnitt i backen med lutningar mellan23 och 25 grader.

Fig. 13 Karta över område B (fig. 6 s 9) Map of area B (fig. 6 s 9) (efter Åreliftarna 1998)

TottbackenTottbacken är 850 meter lång och har en fallhöjd på 200 meter, den övre halvan är markeradblå, medan den nedre halvan är något brantare och har röd markering. De nedre hundrametrarna av backen är väl bevuxna av både gräs och låga buskar. I ett brantare parti syntes ettgammalt skred, där vegetationen återetablerats väl. I anslutning till en bäck är marken tydligteroderad, vegetationen är mycket gles, så gott som helt utebliven. Ytan är klassad som II (+).Den intilliggande slänten var brant, saknade helt vegetation och bar tydliga spår av nybildademindre skred. I Tottbacken klassades stora ytor som erosionsgrad III, ofta är jordtäcket pådessa ställen mycket tunt, eller saknas helt. Ytorna förekommer antingen i samband medstora vattenflöden i form av mer eller mindre temporära bäckar, eller i anslutning tillfordonsspår. Längs Tottbackens slänter syns märkbar erosion. Stora delar av slänterna motskogen (till höger i kartan (fig. 13) saknar ett skyddande växttäcke. Vid första fältarbets-perioden i mitten av maj, då markvattenhalten var hög p.g.a. snösmältning, sågs små skred påett flertal av dessa slänter. Det var dock inga större mängder jord som fördes bort.

Bibbos brantDen brantaste backen i Tottområdet, röd markering, ca 550 meter lång och 210 meter fallhöjd.I allmänhet är backen väl bevuxen. Ett par gamla skred syntes på de brantaste partierna, ca

Sadelliften

Viksvängen

Totthummeln 826 m ö.h.

Hanssons stuga

Tottbacke n

Bibbos Brant

Puckelfrossan

Högåsliften

Sadelvägen

Sadelbacken

Högåsbacken

Övre delen avViksvängen

Fröåsvängen

Viksvängen

Getvalbacken

1616

3x2 - 10x4 meter stora. Ett par av dessa skred var delvis reaktiverade, färska jordmassoröverlagrade växtligheten, det var dock inte fråga om mer än uppskattningsvis ett tiotal literjord. Vid dessa gamla skred var jordtäcket mycket tunt. På det flacka området vid liftensslutpunkt är erosion utbredd, dock i huvudsak klass I och II. Tydliga spår av pistmaskinersyntes här, i spåren var den ringa vegetationen uppstyckad, regn och smältvattenkoncentrerades till dessa ojämnheter i marken. Denna yta ligger strax ovanför trädgränsenoch är mycket utsatt för vinderosion, växtligheten består främst av mossa och låg risigvegetation exempelvis ljung.

PuckelfrossanEn kort, röd backe som löper parallellt med Bibbos brant, 275 meter lång och 90 metersfallhöjd. Endast fyra erosionsförekomster noterades, dels ett gammalt skred på ett av backensbrantare delar, 31°, skredärret var i huvudsak väl återvuxet. Vid pistens slut fanns en ytaklassad som III, lutningen var här <5°, ytan bar tydliga spår från någon form av terrängfordon,troligen pistmaskin. I övrigt noterades två mindre ytor klassade som I.

GetvalsbackenDetta är i första hand en transportsträcka, blå markering. Det är en lång, 800 meter, och smalbacke som leder ner till Åre-Björnen området, mina mätningar är på sträckan mellan Sadelnoch Hanssons stuga (fig. 13). Fallhöjden är 135 meter. Själva pisten var obetydligt eroderad,däremot var de korta, branta slänterna mot skogen tydligt utsatta för erosion. De ytor i backensom dock var eroderade hade spår från pistmaskiner.

FröåsvängenEtt 1250 meter långt avsnitt mellan Hanssonsstuga, förbi sadelliften och ned till Högåsliften(fig. 13). Fallhöjden är 195 meter och den ärmarkerad som blå. Fröåsvängen är mycket smal,endast ett par punkter är eroderade. Slänterna motskogen bar spår av nyligen inträffade ras. Enupptill 4 meter bred stig går mellan Sadelliftenoch Högåsliften i denna stig hade rännilar bildats,dessa var cirka 0,2 meter djupa, runt en halvmeterbreda och upp till ett tiotal meter långa. Flerasådana rännilar noterades längs stigen. Leden motHögåsliften var bortsett från denna stig välbevuxen i första hand med långt gräs men även endel låga buskar. Fig. Eroderad yta, klass III i Fröåsvängen Eroded surface

class III, in Fröåsvängen.

1717

SadelbackenBlå markerad backe mellan korsningen medViksvängen och Sadelliften (fig. 13). Längd 440 meter,fallhöjd 80 meter. Den dominerande formen av erosioni Sadelbacken var spår, ofta mycket tydligapistmaskinsspår. Spåren var upptill 14 meter breda,troligen flera spår bredvid varandra. Bredden varieradei huvudskak mellan 4 och 6 meter, lutningarna varierar i9 fall av 12 mellan 2 och 12°. Ett par större ytorklassade som III, den ena med spår av pistmaskin,uppmättes. Lutningen på dessa ytor är mellan 6 och16°. Figur 15 visar hur det kan se ut då vattenflödensom koncentrerats till fördjupningar i marken skär ned imarken och för med löst material.

HögåsbackenHögåsbacken är en av de brantare inom den här delenav liftsystemet. Det är en rödmarkerad pist, 700 meterlång 165 meter fallhöjd. Erosionsförekomsterna ärspridda längs med hela backen, den ytmässigt störstaerosionen utgörs av 3 ytor klassade som I och II, pistmaskinsspår syntes i anslutning till dessaytor. Den grövsta formen av erosion som påträffades här var en yta med flera mindreangränsande skred som tillsammans täckte upp större delen av pistens bredd.

SadelvägenDenna 530 meter långa backe går ifrån Högåsliftens topp till Sadelliften (fig. 13). Fallhöjdendäremellan är endast 70 meter, alltså en flack, blå markerad backe. Den erosion sompåträffades är knuten till fordonsspår, i tre fall av fem tydliga pistmaskinsspår. De eroderadeytorna förekommer på sluttningar med mycket svag lutning, mellan 5 och 15°. En av dessaytor är klassad som III, på denna yta har upp till 0,2meterdjupa fåror bildats i fördjupningarnaifrån spåren. I övrigt har backen en väl etablerad vegetation till största delen bestående avlång tätt gräs.

ViksvängenÄnnu en lång backe 1300 meter, den övre delen är smal, dess fallhöjd är 240 meter.Mätsträckan går från korsning med ’övre delen av Viksvängen’ (se nästa) och ned tillHögåsliften. Backen hade en väl etablerad vegetation, ingen erosion noterades. I backensövre del observerades en yta klassad som III, 4-5 fåror, 0,1meter djupa, 0,1-0,2meter bredaoch 2-6 meter långa hade bildats på den 3 meter breda och 6 meter långa ytan. Lutningen varungefär 25°. En skredliknande erosionsform klassad som IV, påträffades vid pistens nedifrånsett högra sida mot skogen. Det verkade färskt, jordmassor täckte vegetationen nedanför. 10meter långt, tre meter brett och en halvmeter djupt. I övrigt noterades några ytor med svagerosion, på lutningar mellan 5 och 20° i två av tre fall i anslutning till fordonsspår, troligenpistmaskin.

Övre del av Viksvängen ned mot Hanssons stugaEn mycket kort och brant sträcka, 140 meter lång med en fallhöjd på 47 meter. Ett skredsyntes i den översta, brantaste delen av backen troligtvis hade det inträffat någon gång efterårets snösmältning. Lutningen var vid själva skredet 23°. Tre angränsande mindre skålskredupptog 17 meter av pistens bredd (20 m), längden på skredet var mellan 15 och 20 meter lång

Fig.15 Ravinbildning i Sadelbackenjuni 1998. Gully formation inSadelbacken, June 1998

1818

nedanför låg stora jordmassor. Själva brottytan var som mest 1,2 meter djup. Strax ovanförskredet syntes tydliga spår efter ett gammal sättning, marken hade sänkts ett par decimeter.Lutningen var här drygt 30°.

Sammanfattning av mätresultat

Av de undersökta erosionsförekomster är den dominerarande typen; ytlig, 107 av sammanlagt165 observationer. De övriga typerna var betydligt färre, 41 spår och 17 fåror. I enjämförelse av var i backen markskadorna förekommer, övre, mittre eller nedre del, visar detsig att 62% påträffades i backens mitt, 19% i de nedre delarna och 19% i backens övre delar.Medellutningen (beräknad på uppmätt lutning på själva erosionsytan) för de beräknademarkskadorna i backarnas nedre del är 18°, i den mittre delen 19° och i den övre delen 14°.Skillnaden i lutning är i det närmaste obetydlig för mittre och nedre lägen. Dengenomsnittliga erosionsklassen för respektive läge har också beräknats, alla tre lägen har engenomsnittlig erosionsklass lite över II. Skissen nedan (fig. 16) visar var i en typbacke, deolika typerna av markskador förekommer. Den ytmässiga fördelningen av erosionsklasserna iskissen överensstämmer med fig.19 på sidan 20, som visar den genomsnittliga fördelningenav erosionsklasserna I-IV för samtliga pister.

Fig. 16 Olika markskador och deras typiska lägen i pisten. Different types of erosion forms and their typicallocation in the ski run.

RödkullenSom tidigare nämnts har inga mätningar gjorts i Rödkulleområdet, vissa observationer gjordesdock i området. Mina förväntningar var att området skulle ha mycket svag erosion, eftersombackarna här till största delen är mycket flacka. Det är ett familjeområde och ligger ej i Åresmest lätt tillgängliga delar och får därför inte ta emot samma belastning som de mer centraltbelägna skidbackarna (ex Worldcupbacken, Gästrappet, Snobbrännan och Slalombacken).

Rännilar EK II

Fåror EK III

Stig

Pistmaskinsspår (EK I)

Ravin

Pistmaskinsspår (EK I)

EK I

1919

Fig.18 Ett typiskt släntras, detta i nedre delenav Störtloppet, maj 1998.

Trots detta var markskadornaomfattande, (gäller endastobservationer i juni), den mestförekommande typen av erosion vartydliga spår från pistmaskiner.Smältvatten och regnvattenkoncentrerades till dessa spår i vilkavegetationen helt eller delvissaknades. Spåren var ställvisfördjupade där fåror/ravinerutvecklats. Där lutningen var litestörre observerades ävenerosionsytor, i vilka flera rännilarbildats.

Fig. 17 Extremt tunt jordtäcke på sluttning i Rödkullen, maj 1998.Extremly thin soil cover on a slope in the Rödkulle area, May 1998.

SlänternaDe slänter som avgränsar pisterna och skogen är i allmänhetmycket branta. Skred i dessa slänter är en vanligtförekommande syn i hela undersökningsområdet. I en slänti Tottbacken hade ett skred skett någon gång efter mitten avmaj, ett träd hade glidit ut på en liten jordplätt som gliditutför slänten, skedmassor låg en bit ut i pisten. Dessabranta slänter beror på konflikt mellan anläggningsteknikoch markägarens intressen (Hansson, muntlig). Några avde mest instabila slänterna återfinns längs med transport-sträckan Årevägen, i Störtloppets nedre del, i Slalombackenoch utmed Tottbacken (fig. 10). Vid Worldcupbackensövre del finns en brant bergvägg där man sprängt för attskapa framkomlighet mellan liftavstigning och självapisten. Nedanför denna branta vägg låg en del löstmaterial, block och stenar, samt ett par buskar som fallitned. Detta är till följd av tjällossning (Hansson, muntlig).

Andelen eroderad markyta för ett antal pister.I tabell I redovisas den procentuella andelen areal i varje backe som klassats som eroderad.För att påvisa i vilken omfattning grövre erosion förekommer har erosionsklass I uteslutits ikolumn 4. I tabellen visas också den uppmätta backens längd och medellutning förmätsträckan. Resultaten visas i tabellen nedan. Som tabellen visar är variationerna storaspeciellt i kolumnen för samtliga klasser. Sadelbacken är den backe som i denna jämförelsehar störst andel erodrad yta. Gästrappet och Slalombacken har också hög andel eroderad yta.Om man bortser från erosionsskador av klass I för Slalombacken ändras andelen väsentligt.Den procentuella andelen eroderad yta för övre delen av Viksvängen är jämförelsevis hög.Det är en kort backe, endast 140 meter och har måttlig lutning, i denna backe hade ett skredskett som upptog en stor del av backens yta. På den punkt där skredet inträffat var lutningenbetydligt högre än hela backens medellutning.

2020

Tabell 1 Jämförelse av andelen eroderade yta för de undersökta pisterna. Table I Compairison of the percentageeroded area for each investigated ski run.

Pist Total yta m2 Totaleroderad yta

Eroderadyta klass I-IV %

Eroderadyta klass II-IV %

Backenslängd

Backensmedellutningº

Störtloppet 21000 670 3,2 1,5 1100 16Gästrappet 34700 4180 12 10,7 800 22Slalombacken 44000 5300 12 4,2 850 22Worldcupbacken 48600 790 1,6 1,6 950 16Snobbrännan 32700 280 0,9 0,9 650 17Tottbacken 50200 1450 2,8 2,8 850 13Bibbos brant 27200 1040 3,8 3,8 550 21Puderfrossan 10300 140 1,4 0,3 275 18Getvalbacken 23400 430 1,8 1,8 750 10Fröåsvängen 48000 1130 2,4 1,6 1300 8Viksvängen 20100 440 2,2 1,7 1100 11Sadelvägen 10600 230 2,1 1,4 525 9Högåsbacken 25900 1360 5,3 2 700 13Sadelbacken 10500 1490 14,2 13,6 440 10Övre del av Viks. 3800 290 7,6 7,6 140 19

De olika erosionsklassernas utbredning i förhållande till varandra.Figur 19 visar fördelningen av den sammanlagda ytan(arealen) för respektive erosionsklass, beräkningen ärgjord på samtliga backar. De ytor som har den lägstagraden av erosion, alltså klassade som I, har denstörsta ytmässiga utbredningen. Klass I står förknappt hälften av den totala uppmätta eroderade ytani undersökningsområdet. Därefter är erosionsklassenII till utbredning störst, medan klasserna III och IV ärungefär lika stora. Det är viktigt att påpeka atterosion på samtliga ytor klassade som III och IV gårned på djupet i varierande men betydande omfattning.Detta gör att mängden borttransporterad jord kanförväntas vara högre på mindre ytor med högre gradav erosion än stora ytor i erosionsklasserna I och II.

EK I

EK II

EK III

EK IV

Fig. 19 Diagram som visar den ytmässigafördelningen mellan de olika erosionsklasserna.Diagram showing the average areal distribution ofthe four different classes of erosion.

2121

Den ytmässiga utbredningen av erosionsklasserna uppvisar stora variationer (fig. 20). Denbacke som bäst överensstämmer med den genomsnittliga utbredningen av erosionsklasserna(fig. 19) är Högåsbacken. Övre delen av Viksvängen, Getvalbacken och Snobbrännanavviker i hög grad från den genomsnittliga bilden, genom att domineras av erosionsklassernaIII-IV.

Störtloppet

EK II

EK III

EK I

Gästrappet

EK II

EK IIIEK I

WorldcupbackenEK I

EK II

EK III

EK IV

Snobbrännan

EK II

EK III

EK IV

Tottbacken

EK I

EK II

EK III

Bibbos brant

EK II

EK III

Puderfrossan

EK I

EK II

EK III

Slalombacken

EK I

EK II

EK III

2222

Fig. 20 Cirkeldiagram som visar fördelningen av de olika erosionsklassernas areella utbredning i de undersöktapisterna. Diagram showing the areal distribution of the four different classes of erosion for the investigatedpists.

Getvalbacken

EK II

EK III

EK III

Sadelvägen

EK I

EK II

EK III

Fröåsvängen

EK I

EK II

EK III

SadelbackenEK I

EK II

EK III

EK IV

Högåsbacken

EK IEK II

EK III

EK IV

Övre delen av Viksvängen

EK IV

EK III

Viksvängen

EK I

EK II

EK III

Ek IV

2323

Samband mellan erosion och lutning.

Sambandet mellan backens lutning, grader, och erosionsklass visas i figur 21. Högre lutningfaller samman med grövre erosion. I ett flertal backar förekommer dock erosionsgrad III ochIV på relativt flacka partier <10°, dessa erosionsförekomster är då i de flesta fallen ianslutning till spår från pistmaskin eller annat terrängfordon. På liknande vis förekom ävenerosion, klassad som I och II i de brantare delarna av backarna.

Fig. 21 Diagram som visar förhållandet mellan erosionsgrad och backens lutning (º). Diagram showing therelationship between degree of erosion and slope angle (º).

En jämförelse av vattenhalten i eroderad och icke eroderad yta.Resultaten från jordproven visar en generellt lägre vattenhalt i de ytor som är eroderade. I deintilliggande vegetationstäckta ytorna (B) är den procentuella vattenhalten i de flesta fallen ca5 % högre men i ett par fall upptill 20 % högre. Markvattenhalten i den angränsande skogenär på alla mätpunkter utom nr 13, högre än på den eroderade ytan.

Fig 22 Diagram som visar den procentuella markvattenhalten i profilerna 1-13. Diagram showing thepercentage of watercontent from 13 soil samples, A, eroded surface, B, non eroded surface, C, Forest.

0

5

10

15

20

25

1 2 3 4

Erosionsklass

Lut

ning

0

10

20

30

40

50

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

Provpunkt.

Vat

tenh

alt %

Eroderad yta A Icke eroderad yta B Skog C

2424

Intervju angående anläggning av pister i ÅreHär följer en sammanfattning av ett samtal med Nalle Hansson, driftansvarig på Å.R.E. AB.(1998) om hur det går till att bygga pister i Åre.

Hur går anläggning av skidbackar till i Åre? :

Det hela beror lite på vilken typ av backe det är man ska bygga, exempelvis om backen skallvara för nybörjare eller avancerade åkare. Man börjar med att röja skogen, träd fälls ochstubbar tas bort. Sedan utförs en helschaktning. Därefter kan man börja med att formabackens struktur som är viktig med tanke på att snön ska ligga kvar. Efter grovformning görsfinplanering, utjämning justering och dikning. Syftet med dikning är att sprida ut avrinningenså att inga stora mängder vatten skall koncentreras till en punkt, ett försök att minskaravinbildning. Det har hänt att man lagt på lager av matjord för att skapa grogrund förväxternas rötter. I vissa fall har också kross tillsatts för att öka infiltrationen.

Vilken typ av växter planteras?Tåliga växter som ingår i den naturliga lokala vegetationen bl.a. vide och sälg.

Är erosion ett problem inom Åres liftsystemErosion i Åre är ej ett problem av så stor ekonomisk karaktär. Regelbundet underhåll krävsspeciellt i slänter vid t.ex. Långsvängen (fig. 6.), en smal transportsträcka i Rödkulleområdetdär slänterna mot skogen är mycket höga och branta. I den här typen av slänter händer detofta att det rasar. Tjällossning, stora mängder vatten, vattenmättade jordar, branta sluttningarsamt otillräcklig vegetation är de viktigaste orsakerna som bidrar till rasen. Åtgärder harvidtagits i form av nät som lagts ut på sluttningen för att hindra löst material att fara ner.

Vatten är det största problemet, speciellt påvåren vid snösmältning samt under hösten dånederbörden är hög. Frostsprängning kanockså var en orsak till ras, vid skärningen eftertoppstationen vid Worldcupliften (fig. 10) harstora block fallit ned.

Angående raset den 5:e juli 1998.Raset var ej direkt knutet tillskidanläggningen, det började i en väg somfunnits där sedan sekelskiftet. Vattnetsnormala framfart hindrades av en igentäppttrumma och tog sedan vägen i ett dike förkälkåkning, därefter i bergbanans vall.

Vilka planer finns för utbyggnad av skidanläggningen?Nyligen har 65 miljoner satsats i Duved projektet, bl.a. en ny stolslift med hög kapacitet.Planer finns på en sammanbyggnad av Tegefjäll (mellan Åre och Duved fig. 3) ochRödkullen. Eventuella satsningar i de centrala delarna skulle i så fall innebära breddningar avbefintliga pister samt eventuellt nya liftar som ersätter de nuvarande.

Problemen går ej att jämföra med de i Alperna, säger Hansson avslutningsvis.

Fig. 23 Brant skärning vid Worldcupliften.Steep road cut by Worldcup top liftstation.

2525

DISKUSSION

Hur ser Åres skidbackar ut när snön försvinner, är pisterna utsatta för erosion, i så fallsyns några generella mönster vad gäller läge, typ och utbredning av erosionsskador?Skidbackarna inom Åres liftsystem är utsatta för erosion i varierande grad. Markskadornauppvisar likheter med de som beskrivits i tidigare studier, exempelvis Moismannsundersökning på schweiziska skidorter (1981, 1986). Där kartläggning av olika markskador;ytor med svag vegetation och ytavrinning, rännilar, ravinbildning och massrörelser uppvisaten stor variaton i förekomst och utbredning.

En betydande andel av de karterade markskadorna förekom i samband med spår frånpistmaskiner. I många fall rörde det sig om mycket stora ytor där vegetationstäcket förstörtsmed omfattande erosion som följd. Markskador orsakade av pistmaskiner har dokumenteratsav flera författare (Bayfield 1980, Cernusca 1987, Moismann 1981, 1986). Backens lutningoch ytrelief har en betydande inverkan för erosion (Selby 1993) grav erosion faller oftasamman med branta lutningar. Ytreliefens betydelse har ej undersökts, men troligtvispåverkar ojämnheter i terrängen snötäckets tjocklek. Ytreliefen påverkar också hur vattentransporteras under snösmältning och nederbörd, ojämnheter i terrängen kan medför attvattenflöden koncentreras i sänkor och bilda kraftiga flöden med stor kapacitet att eroderaunderlaget (Selby 1993).

Enligt driftansvarig på Åreliftarna, Nalle Hansson (muntlig 1998) är erosion i Åre ej ettproblem av så stor ekonomisk karaktär. Regelbundet underhåll krävs dock, speciellt i släntervid exempelvis Långsvängen (fig. 4), en smal transportsträcka där slänterna mot skogen ärmycket höga och branta. I den här typen av slänter sker ofta ras. Tjällossning, stora mängdervatten, vattenmättade jordar, branta sluttningar samt otillräcklig vegetation är de viktigasteorsakerna som bidrar till rasen. Frostsprängning kan också var en orsak till ras, vidskärningen efter toppstationen vid Worldcupliften (fig.10) har stora block fallit ned. Åtgärderhar vidtagits i form av nät som lagts ut på sluttningen för att hindra löst material att fara ner.

Om inga större skred inträffar blir det heller inga större ekonomiska konsekvenser. Det helahandlar om balans, så länge den erosion som faktiskt pågår vägs upp av förnyad vegetation,som gör att eroderade ytor läks, kanske backarna inom Åres liftsystem kan hållas underkontroll. En utbyggnad av anläggningen kan dock innebära ett hot. Även en utbyggnad avbefintliga pister kan komma att påverka erosionen negativt. Jag tror att det är viktigt att inteignorera de erosionsskador som faktiskt existerar i Åre, och att genom att se på ett orsak -verkan förlopp förhindra, samt begränsa erosion inom liftsystemet.

Andel eroderad markDet kan tyckas att den eroderade andelen mark i de undersökta pisterna är obetydlig, det rörsig i de flesta fallen bara om ett par procent. Ett antal av de ytor som uppmätts är dock avomfattande, ytor på upp till 900 m2 förekommer inom erosionsklass II. De grövremarkskadorna (EK III & IV) upptar i allmänhet en relativt liten areal. De är dock oftast djuptnedskurna i marken, vilket innebär att mängden bortförd jord på dessa punkter kan varaomfattande.

Den förhållandevis stora andel eroderad yta inom det östra, mindre belastade och flackareområdet (inom karta B fig. 6) var något förvånande. Rödkulleområdet (fig. 6) är ett annatavsides, flackt område Trots att inga mätningar utfördes där observerades omfattande

2626

eroderade ytor, huvudsakligen i anslutning till pistmaskinsspår. En möjlig förklaring till dettaförhållande är att dessa lite avsides backar inte underhålls i samma grad som de mer synliga,centrala backarna (inom karta A fig 6). I litteraturen har ej liknande jämförelse funnitsbeskrivna.

Det skulle vara intressant att ta reda på i vilken grad markskador förändras från år till år. Deförändringar jag under mitt fältarbete observerat var i huvudsak en ökning av erosion. Fråganär om detta är normala förhållanden eller om den ovanligt kraftiga nederbörd som föll i junioch juli 1998 (fig. 4) resulterat i ovanligt stora påfrestningar på marken. En studie under fleraår skulle ge en bättre bild av i vilken mån markskadorna förändras efter varje vintersäsongmed nya belastningar.

Den ytmässiga fördelningen mellan de olika erosionsklassernaFörhållandet erosionsklass/areal för de enskilda backarna uppvisar stora variationer. Den pistsom bäst överensstämmer med den genomsnittliga fördelningen av de fyra erosionsklassernamed avseende på areal (fig. 19) är Högåsvägen (sid 17 ). Övre delen av Viksvängen (sid 17 )uppvisar den största avvikelsen från ovan nämnda förhållande, genom att helt domineras averosionsklass IV. Denna nedfart är till ytan betydligt mindre än övriga backar, här påträffadesden grövsta typen erosion (EK IV). Två separata erosionsförekomster noterades i backensbrantaste partier med 23 respektive 35 graders lutning. Orsaken till att den korta sträcka somÖvre delen av Viksvängen utgör har utsatts för erosion i denna omfattning är svår att bedöma.Jorden i det färska skredärret består till stor del av ler, vid karteringstillfället innehöll leranstora mängder vatten. Möjligtvis var de ovanligt stora mängder nederbörd som föll, i juni(fig. 4) en bidragande orsak till att jorden blev instabil. Den branta lutningen har troligen enbetydande roll i sammanhanget (Selby 1993). Nedfarten ligger för övrigt i en del avliftsystemet som belastas mindre i förhållande till nedfarter i de centrala delarna av Åre (kartaA fig. 10), vilket innebär att det mekaniska slitaget från skidåkare och pistmaskiner bordevara mindre här.

Snobbrännan (sid 15) uppvisar också en tydlig avvikelse ifrån den genomsnittligafördelningen av erosionsklasserna, här dominerar erosionsklass III medan erosionsklass Isaknas helt. Snobbrännan är en medelbrant nedfart, ligger inom liftsystemets mest centraladel och utsätts därmed för stor belastning. Den totala eroderade andelen (tab. 1) är dessutommindre än i de övriga pisterna. De erosionsskador som påträffades var i huvudsak mycketbegränsade i utbredning, men i flera fall omfattande i storlek. Upp till 30 meter långa rännormed varierande bredd, från några centimeter till drygt en meter förekom, huvudsakligen ianslutning till den stig som går i nedfartens fallriktning. Detta förhållande kan ha fleraförklaringar, eller en komplicerad kombination av flera orsaker. Kanske är helt enkelt denaturliga förutsättningarna för vegetation mer gynnsamma här än i andra delar inomliftsystemet. En möjlig förklaring är att underhållet av snötäcket är effektiv. Dess läge gör attden inte fungerar som en genomfart för pistmaskiner på samma vis som t.ex. Worldcupbackenoch Gästrappet vilka kanske belastas oftare av pistmaskiner under perioder med otillräckligtsnötäcke.

Sadelbacken (sid 17 )domineras av ytor klassade som II, dessa på relativt flacka ytor, ihuvudsak i anslutning till pistmaskinsspår. Att erosionsskadorna var så utbredda i dennabacke kan anses något överraskande, främst p.g.a. av dess något avsides läge men även medtanke på att dess låga lutning. En möjlig förklaring är att underhåll av snötäcket i

2727

Sadelbacken kanske inte prioriteras i lika hög grad som i Snobbrännan. En tätare förekomstav spår i Sadelbacken i jämförelse med Snobbrännan kan utgöra ett stöd för denna tolkning.

Förhållandet mellan lutning och erosionsklassI en sluttning med brant lutning gynnas erosion i jämförelse med en flackare backe med iövrigt samma förutsättningar (Selby 1993). Resultaten av denna undersökning visar etttydligt samband mellan kraftig erosion och brant lutning. Diagrammet som visar lutningensförhållande med erosionsklass (fig. 17) visar en jämn ökning i lutning för varje ökning averosionsklass. Vid närmare studier av de noterade erosionsförekomsterna inom klasserna IIIoch IV visar det sig att avvikelser finns där kraftig erosion förekommer på relativt flacka ytor.Det gäller framförallt ytor som bär tydliga spår av pistmaskiner. Likaväl som kraftig erosionåterfinns på flacka ytor, kan man finna erosionsförekomster i klass I på mycket branta partier ibackarna.

VattenhaltDe jordprover som togs i eroderad yta visade i huvudsak ett lägre procentuellt vatteninnehållmotsvarande jordprover som tagits på intilliggande vegetationstäckt yta, dels i skogen dels isjälva pisten. Att vattenhalten är lägre i eroderad jord än vegetationstäckt jord stämmer välöverens med vad som tidigare påvisats i liknande undersökningar(Cernusca 1987, Moismann1981, 1986). I och med att markytan utsätts för erosion förs det finare materialet bort, detfinare materialet har den viktiga egenskapen att de genom dess stora specifika yta kan hålla enförhållandevis stor mängd vatten. En viktig beståndsdel i den finare fraktionen somförsvinner är den organiska halten. Denna har inte bara en betydande roll förvattenhållningsförmågan utan är också en källa till näring. Minskad vattenhållningsförmågasamt försämrat näringsinnehåll, till följd av denna förlust av fint material, skapar försämradevillkor för återetablering av vegetation. Marken utsätts på så sätt lättare för erosionexempelvis vid torrperiod åtföljd av intensivt regn. En krusta-lik yta bildades ofta på deeroderade ytor jag studerat under fältarbetet i Åres skidbackar. En sådan yta skulle innebäraminskad infiltration som i sin tur leder till lägre markvattenhalt. Minskad infiltration för medsig en rad negativa följder för markkvaliteten. Motsvarande krustalika yta har ej påträffats iliknande arbeten, det är dock troligt att sådana ytor uppstår under liknande förhållanden, dessbetydelse för erosion är kanske förhållandevis liten. I denna studie gjordes ingenundersökning av infiltrationen, vilket troligen skulle kunna ge intressanta resultat, då låginfiltration leder till högre ytavrinning och därmed ökad erosion (Selby 1993, s 208 f).

Betydelsen av backarnas underhållTroligtvis har underhållet av backarna en stor betydelse för förekomsten av erosion. Minaresultat visar att förekomsten av markskador är utbredd även i backar med relativt svaglutning och begränsad belastning. De backar som ligger centralt och har hög belastning ärkanske av ekonomiska skäl mer intressanta att lägga ned arbete på än de mer undangömdabackarna i exempelvis Rödkullen och Vik.

Vad krävs för att komma till rätta med erosionsproblemen i Åres skidbackar?Då de mest förekommande och till ytan omfattande erosionsskadorna påträffats i sambandmed pistmaskinsspår bör användningen av pistmaskiner begränsas då snötäcket ärotillräckligt. Erosion i samband med pistmaskiner har beskrivits i flera studier, främst i deeuropeiska alperna (Cernusca 1987, s 493, Moismann 1986, s 304). Ofta rör det sig om kortasträckor där snötäcket troligen varit otillräckligt för att skydda marken, man väljer kanske attåka över en sådan sträcka för att kunna preparera stora delar av det övriga pistområdet som

2828

har tillräckligt snötäcke. Frågan är om det kunde vara lämpligt att använda konstsnö på dessaytor. Som tidigare nämnts, sid 1-2, är den effekt som erhålls genom användning av konstgjordsnö en viktig faktor i sammanhanget. Samtidigt som konstsnön skyddar marken motpåfrestning från skidåkare och pistmaskiner, ligger det kompakta snötäcket längre kvar ibackarna än naturlig snö och fördröjer därmed vegetationen på våren. En vidare utredning avdessa förhållanden bör göras för kunna avväga om fördelarna av att använda konstsnööverväger nackdelarna i ett sådant fall. Att helt eller delvis stänga av pister skulle troligenkunna vara lämpligt vid tunt snötäcke, detta görs redan men skulle kanske kunna varanödvändigt i större utsträckning. Nackdelen med att stänga av backar är att belastningen påandra backar ökar. Dessutom innebär avstängda backar en ekonomisk nackdel inte bara förliftägaren utan för hela ortens turism.

Åtgärder av mer teknisk karaktär har genomförts på ett flertal ställen inom området. Dessaåtgärder är främst olika typer av förstärkningar i de branta slänter som ligger i anslutning tillnedfarterna. Flera av dessa förstärkningar kräver en viss typ av markförhållande ochdessutom en stor ekonomisk insats och kan därför inte placeras var som helst. Enklare typerav markskydd skulle kanske kunna användas på flera ställen. Att lägga ut någon form avmarkskydd, liknande de jutemattor som använts i Allgäuer alperna jfr. s. 3, skulle kunna varaen lämplig åtgärd på speciellt utsatta punkter där vegetationen har svårt att återetableras.

I samband med den korrigering av terrängen som utförs vid pistanläggning görs olika typer avdikning, ofta tvärs över sluttningen, för att styra bort smältvatten och nederbörd från självapisten. Det är en ganska enkel metod som kan ge goda resultat. Det är viktigt att dessa dikenunderhålls, om de fylls igen av lösmaterial kan resultatet bli att vattnet bryter sig igenomdikesvallen och bildar ett mycket erosivt koncentrerat flöde utmed sluttningen. Olika formerav dikning kan kanske vara nödvändig på fler ställen i pisterna.

Förhållandena under undersökningsperiodens inverkan på erosionStora nederbördsmängder föll under undersökningsperioden, sommaren 1998. I vilken graddetta förhållande påverkat erosion i jämförelse med andra år är svårt att dra några slutsatserom. Med tanke på de omfattande skador som uppstod efter den 5/7 1998, inom Åresliftsystem då nästan 100 mm regn föll under ett dygn, jfr sidan 5. Vilka skador som eventuelltuppstod i skidbackarna i samband med det intensiva regnet är omöjligt att avgöra. Somtidigare nämnts observerades en viss försämring av markskadorna mellan de tre olikafältarbetesperioderna. Dessa försämringar var något värre mellan maj och juni än mellan junioch juli. Vid en jämförelse av månadsnederbörden för denna period och normalvärden församma månader framgår dock att nederbörden i maj 1998 var lägre än motsvarandenormalvärde, månadsnederbörden för både juni och juli var däremot betydligt högre ännormalvärdet för dessa månader. I januari och februari föll stora mängder nederbörd, i formav snö, dessa stora snömängder kan ha haft inverkan på erosion genom att medföra storamängder smältvatten.

2929

SLUTSATSER

� En tydlig förändring av vegetationstäckets utveckling och markskadornas omfattningnoterades under fältarbetets gång. På ytor som hade mycket gles vegetation i maj hade ijuni och juli en betydlig förbättring skett. Däremot var flera av de erosionsförekomstersom noterats i maj mer utbredda och/eller fördjupade.

� Den mest förekommande typen av erosion är ytor i vilka små fåror/rännilar medvarierande djup och täthet skurit sig ned i marken. Dessa ytor återfinns ofta på relativtflacka partier i backarna. Fåror är ej lika frekventa och förekommer främst på de brantaredelarna av pisterna. En vanligt förekommande markskada i undersökningsområdet ärtydliga spår från främst pistmaskiner men även andra terrängfordon.

� Andelen eroderad yta varierar i hög grad i de undersökta pisterna. Förhållandet hartroligen mer samband med pistens underhåll än med lutning och antalet skidåkare.

� Den ytmässiga fördelningen av erosion varierar kraftigt mellan de olika backarna. Ihuvudsak upptar de mest ytliga markskadorna den största ytan, medan de grövre formernaav erosion, raviner, upptar betydligt mindre ytor.

� Backar med brant lutning sammanfaller med grov erosion, men studien visar även atterosion sker i stor omfattning på relativt flacka ytor.

� Vattenhalten var ca 5-10 % lägre i jordprov tagna på eroderade ytorna i jämförelse medicke eroderade ytor. Effekten av detta är ogynnsamma villkor för vegetation, vilket kanleda till fortsatt erosion.

� För att minska erosionsproblemen i Åres skidbackar skulle troligen en försiktigareanvändning av pistmaskiner vara nödvändig. På vissa avsides belägna ’glömda’ delarinom liftsystemet kan någon form av markskydd vara nödvändig för att hindra fortsatterosion där ravinbildning redan skett.

Det är viktigt att inte ge en enbart negativt bild av skidanläggningar. Det handlar inte om atttill varje pris skydda naturen utan också om livskvalité, att få vistas i vacker miljö och utövaden sport man tycker om. Det är viktigt för människor att få chansen att uppleva den vackranatur vi har på nära håll för att kunna uppskatta den och värdesätta den. Indirekt kan detförhoppningsvis lägga en grund för ett ökat miljötänkande.

En positiv följd som erhållits i och med anläggandet av pister i Åre är den rika flora som påsommaren pryder fjällsluttningarna. Berggrunden och klimatet är viktiga förutsättningar fördenna flora men den skulle inte få samma utbredning om det inte vore för de öppna ytor somskidbackarna utgör. Speciellt anmärkningsvärd är den artrikedom av orkidéer som växer påsluttningarna.

3030

LITTERATURFÖRTECKNING

BORGSTRÖM, I. (1981): Geomorfologiska Kartbladet 19 D Åre -beskrivning och naturvärdesbedömning. Naturvårdsverkets Rapport, SNV PM, 1334 s.19-20.

CERNUSCA, A. (1987): Skiläufer Bedrohen die Natur. Umwelt, 11-12 s.491-493.

GUSTAFSSON, M. (1998): Regnet orsakade flera jordskred. Göteborgsposten, 8 Juli 1998.

LUNDQVIST, J (1969): Beskrivning till jordartskartan över Jämtlands län. SverigesGeologiska Undersökning Serie CA 45, 418s.

MOISMANN, T. (1981): Geoökologische Standortsindikatoren für die Erosionsanfälligkeit Alpiner Hänge nach Geländeeingriffen für Pistenanlagen. Geomethodica 6, s. 143-174.

MOISMANN, T. (1986): Skitourismus und Umweltbelastung im Hochgebirge. Geographische Rundschau, 38 (6) s.303-311.

PALACIOS, D. & SÁNCHEZ-COLOMER, M. G. (1997): The Distribution of High Mountain Vegetation in relation to Snow Cover: Peñalara, Spain. Catena, 30 s.1-40.

RAFSTEDT, T.(1984): Fjällens vegetation, Jämtlands län. Statens Naturvårdsverk, Stockholm.144 s.

RYDELL-JANSSON, E. (1998): Vattenmassorna och jordras orsakade stor förödelse i Åre.Länstidningen, 7 Juli 1998.

SELBY, M.J. (1993): Hillslope Materials and Processes. Oxford University Press, Oxford.

TSUYUZAKI, S. (1993): Recent Vegetation and Prediction of the Successional Sere on Ski Grounds in the Highlands of Hokkaido, Northern Japan. Biological Conservation, 63, s. 255-260.

WILÉN, P. & EURÉNIUS, L (1993): Avrinning och erosion i Åredalen. Slutrapport, VBB VIAK, Geo Information Consult AB 43 s.

WOLF, A. (1986): Jutetäppiche Könnten Alpine Bodenerosion Eindämmen. Bild der Wissenschaft 23; 10 s.10-11.

WOOD. T.F. (1987): Methods of Assessing Relative Risk of Damage to Soils and VegetationArising from Winter Sports Development in the Scottish Highlands. Journal ofEnvironmental Management 25 s 253-270.

Nationalencyklopedin, (1993) Uppslagsord, Jämtland.

Nationalencyklopedin, (1996) Uppslagsord, Åre.

3131

Muntliga källor:NALLE HANSSON, driftsansvarig på Å.R.E. AB. Åre.

KartmaterialGröna kartan, Fjällversion, skala: 1:50000 192D Åre. Lantmäteriet i Gävle 1995.

Pistkarta i Guide till Utelivet. Åreliftarna

Plankartor för Åre, skala: 1:5000 blad 62& 63