Ett imperium imploderar

Ett imperium imploderar

Rapportering och analyser från svenska diplomater om händelserna i Sovjetunionen

och dess lydstater med tonvikt på Baltikum åren 1989–1991

Produktion: Utrikesdepartementet, 103 39 Stockholm Telefon: 08-405 10 00 Webbplats: www.ud.se Grafisk form: Svensk Information Omslagsfoto: Cornelia Nordström/Scanpix, SIPA Press/Scanpix, IStockPhotoTryck: Davidsons Tryckeri, Växjö, februari 2011 Artikelnr: UD 11.005 ISBN: 978-91-7496-437-0

Denna skrift innehåller endast en del av en mycket omfattande rapportering från Sovjetunionen och Baltikum under de dramatiska åren i slutet på 80-talet och 90-talets första år. Urvalet är gjort för att ge en bred bild av hur diploma-ternas rapporter och meddelanden ser ut.

På Utrikesdepartementets webbplats www.ud.se finns länkar till ett betydligt större material som även omfattar sammanfattande analyser skrivna i slutet av skeendet.

Frågor om projektet kan ställas till ambassadörerna Olof Ehrenkrona, Bo Eriksson och Krister Wahlbäck samt presschefen Anders Jörle.

3e t t im p e riu m im p l o d e r a r

Utrikesministerns förord

I år har två decennier gått sedan Sovjetunionen slutgiltigt föll samman och Estland, Lettland och Litauen åter kunde etablera sig som självständiga grannar till Sverige på andra sidan Östersjön.

Tjugo år senare är det ibland svårt att föreställa sig den nästan dagliga dra-matiken under dessa år. Det sovjetiska sönderfallet kan i efterhand framstå som enkelt och självklart, men så var det alls inte. I ett groteskt militariserat imperium kämpade starka krafter med och mot varandra i en utveckling, som från dag till dag inte var alldeles enkel att förutse, och där riskerna ständigt var mycket påtagliga.

För vårt land var detta den utrikes- och säkerhetspolitiskt mest krävande perioden sedan det andra världskrigets prövningar. Hela vårt säkerhetspolitiska närområde var statt i dramatisk förändring.

Den rapportering som under detta skede strömmade in till UD i Stockholm från främst Moskva, Leningrad och de provisoriska representationer som eta-blerats i Tallinn och Riga var självfallet mycket viktig. Ensamma formade den förvisso inte den utrikespolitik som fördes, men det säger sig självt att den gav den ett underlag som var av mycket stor betydelse.

Beslutet att nu offentliggöra den absoluta huvuddelen av detta material hand-lar dels om att bidra till historieskrivningen om ett dramatiskt skede men också om att visa svensk utrikesförvaltning när den är som allra bäst.

Det säger sig självt att uppgiften att noga följa utvecklingen i det sovje-tiska väldet på andra sidan Östersjön under decennier var central för utrikes- förvaltningen. Ytterst handlade ju detta också om grundläggande svenska säkerhetspolitiska intressen.

Och det som visades under dessa dramatiska år var att det fanns en kom-petens som i avgörande skeden förmådde att samla in information och göra bedömningar, som gjorde att Sverige i dessa frågor och i detta skede sannolikt var det bäst informerade av alla länder. Det gällde förvisso i de baltiska länderna, men det kan ifrågasättas om det inte också gällde i Moskva.

I dessa tider av diskussion om sekretess och öppenhet i diplomatin skall sägas att hemligstämpeln inte lyfts på alla dokument i vårt arkiv. Där andra länders re-geringar eller utrikesförvaltningar redovisat sina bedömningar för oss ankom-mer det på dem snarare än på oss att lyfta på förlåten.

Det säger sig självt att det fanns solida skäl till att dessa rapporter var hemliga. Det hade varit en omöjlighet för våra diplomater i Moskva, Leningrad eller de tre baltiska länderna att vara kvar om krafter som ville annorlunda hela tiden

e t t im p e riu m im p l o d e r a r4

kunnat ta del av varje information eller bedömning som de förmedlade tillbaka till Stockholm. Våra bedömningar hade då kunnat bli ett vapen att vända mot de krafter som vi ju i stället ville stödja.

I detta avseende kan detta offentligörande nu ses som inte bara ett bidrag till en central historieskrivning om utvecklingen i vår del av världen, utan också som ett inlägg i diskussionen om diplomatins nödvändighet och villkor.

Den som nu läser dessa dokument – och långt fler finns nu tillgängliga på nä-tet än de som publiceras i denna skrift – fångas snabbt av dramatiken i händel-seutvecklingen. Det ankommer på var och en att dra sina slutsatser av det om-fattande materialet, men mitt tydliga helhetsintryck är att det speglar svensk utrikesförvaltning när den ger sitt starkaste bidrag till frihet och fred.

Det utesluter inte enskilda missbedömningar och felgrepp. För oss som sitter med facit är det lätt att efterrationalisera och döma. För dem som var med och själva var aktörer var utmaningarna andra och svårare. Det var en svår balansakt som måste utföras, där stödet för de demokratiska krafterna och för frigörelsen inte fick svikta, samtidigt som processen måste länkas in i fredliga banor och konfrontation ersättas med samverkan.

Idag talar resultaten för sig själv. Men den rösten saknades för tjugo år sedan. För många var drömmen om ett fritt Baltikum närmast ouppnåelig, för andra enbart orealistisk. Men det fanns trots allt tillräckligt många som trodde sig kunna nå det ouppnåeliga och realisera det orealistiska.

De gjorde det rätta då. Och de har fått rätt idag.

Carl Bildt

e t t im p e riu m im p l o d e r a r 5

Utvecklingen och Sovjetunionens fall

Efter ett blodigt inbördeskrig utropades Sovjetunionen av Lenin 1922 på rui-nerna av det gamla tsarimperiet. Kärnan i väldet utgjordes av rådsrepublikerna Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Genom Stalins kohandel med Hitler i den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 tillkom bl.a. de tre baltiska sov-jetrepublikerna. De sedan 1918–20 självständiga staterna Estland, Lettland och Litauen hade först på hösten 1939 tvingats gå med på att låta Sovjet upprätta militärbaser på sina territorier för att därefter under sommaren 1940 bli ockupe-rade och annekterade som sovjetrepubliker. Som följd av Sovjetunionens seger i kriget mot Nazityskland 1941–45 skapades en större sammanhängande allians av formellt självständiga men i praktiken från Moskva styrda stater, sedan det un-der åren efter kriget genomförts kommunistiska maktövertaganden i de delar av Östeuropa som ockuperats av Röda armén. Däri ingick också den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland, Östtyskland eller DDR.

Dessa stater isolerades från den demokratiska västvärlden genom den ”järn-ridå” som gick rakt igenom Europa. Denna isoleringspolitik blev särskilt på-taglig när Berlinmuren byggdes 1961 rakt genom Berlins centrum. Därmed slöts den sista luckan i den barriär som hade satts upp för att hindra flyktingström-men från öst till väst.

I årtionden levde världen med tvekampen mellan öst och väst. Men de för-tryckta folken i öst var ingalunda kuvade. Uppror och proteströrelser förekom under alla årtionden. Mest ihågkomna är arbetarupproret i DDR 1953, revolu-tionen i Ungern 1956 samt försöket till en ”socialism med mänskligt ansikte” i Tjeckoslovakien 1968. Alla kvävdes genom sovjetiska militära interventioner för att stoppa utvecklingen mot demokrati.

Den svagaste länken i det kommunistiska Öst- och Centraleuropa var det största landet, Polen, en stolt nation som i ett par sekler kämpat mot tyskt och ryskt förtryck och illa tålde den kommunistiska regim som Sovjet hade installe-rat. När kardinal Wojtyla i Kraków valdes till ny påve i Rom på hösten 1978 vågade regimen inte förhindra hans besök i hemlandet, och miljoner polacker samlades till stöd för nationens moraliska överhuvud. Rädslan för regimen av-tog, och i augusti 1980 utbröt strejker bland varvs- och hamnarbetare i Gdansk under ledning av den oberoende fackföreningen, Solidaritet, som regimen till slut tvingades tolerera. Moskva lyckades dock rekrytera en följsam general som i december 1981 genomförde en intern polsk militärkupp för att bevara regimen.


Det polska förloppet blev början till slutet för Sovjetimperiet, som redan försvagats genom den ekonomiska stagnationen. Den polska regimen måste i februari 1989 förhandla med Solidaritet och i juni tillåta så gott som helt fria parlamentsval. Oppositionen spred sig till Ungern, DDR och Tjeckoslovakien, och på kvällen den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Därmed var Tysklands återförening oundviklig, och snabba regimförändringar följde i alla Sovjets östeuropeiska satellitstater. I de baltiska sovjetrepublikerna hade oppositionen börjat framträda, först genom väldiga, till synes opolitiska sångfester, därefter den 23 augusti 1989, på femtioårsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten, genom den mänskliga kedjan av en halv miljon ester, letter och litauer som höll var-andras händer de 60 milen från Tallinn till Vilnius. Femtioårsdagen blev en manifestation mot det sovjetvälde som pakten möjliggjort.

I Moskva hade Michail Gorbatjov övertagit posten som generalsekreterare 1986 och inlett sin glasnost och perestrojka. Att ta steg mot demokrati och fri debatt samtidigt som de smärtsamma ekonomiska reformerna skulle genom-föras visade sig dock svårare än han räknat med. De länge undertryckta na-tionalitetsproblemen steg upp till ytan, även i den ryska sovjetrepubliken, där Boris Jeltsin blev president 1990. Kärnan i väldet, Sovjetunionen själv, började vackla. I augusti 1991 kom de reaktionära krafternas kupp mot Gorbatjov, som visserligen misslyckades men som inledde slutfasen av Sovjetunionens upplös-ning, som inträffade i december 1991.

Utvecklingen följdes naturligtvis noga av de svenska diplomaterna i Moskva och andra huvudstäder. Redan ett par år före balternas formella självständighet hade Sverige diplomater som verkade i de tre baltiska staterna. De var formellt underordnade generalkonsulatet i St Petersburg men arbetade i praktiken i de tre huvudstäderna med avdelningskontor i Tallinn och Riga och flitigt resande till Vilnius. Från första parkett kunde rapporter nu komma till Stockholm om utvecklingen i ett tidigare mycket slutet svenskt närområde.


Så har vi arbetat och gjort urvalet

De rapporter som publiceras i denna skrift, och de ytterligare drygt 400 sidor dokument i samma ämne, men med perspektivet något vidgat till en större del av Östeuropa, som har lagts ut på Utrikesdepartementets hemsida (www.ud.se), har hämtats från UD:s arkiv, dossierna ”Politik: Allmänt. Sovjetu-nionen” och ”Politik: Allmänt. Östersjöländerna gemensamt” (HP 1 Er respek-tive HP 1 Eö) för tiden från slutet av 1989 till Sovjetunionens sammanbrott vid juletiden 1991.

I Sovjetunionen fanns vid denna tid två svenska utlandsmyndigheter, ambas-saden i Moskva och sedan 1972 generalkonsulatet i dåvarande Leningrad, vars konsulära distrikt omfattade även de tre baltiska republikerna. I november 1989 inrättades ett svenskt avdelningskontor i Tallinn, och i mars 1990 också i Riga. I båda fallen rörde det sig formellt om underavdelningar till generalkonsulatet i Leningrad. Konsuln i Riga besökte ofta Vilnius, men någon mera permanent svensk närvaro i Litauen inrättades inte förrän landet blev självständigt i au-gusti 1991. Förutom rapportering från dessa utlandsmyndigheter ingår också i materialet några promemorior författade inom UD:s Östeuropabyrå (Pol 1).

Dokumenten har valts ut i syfte att ur svenskt perspektiv belysa de händelser som sedermera ledde till Sovjetunionens sammanbrott och de baltiska staternas frigörelse. Hur uppfattades händelseförloppen och vilka bedömningar gjordes? Vi har också försökt att lyfta fram lite mera udda material som reflekterar den verklighet de svenska diplomaterna arbetade i, och de stämningar och den tids-färg som rådde då för tjugo år sedan, då ett imperium imploderade i vår närhet.

Vårt syfte är att visa hur den svenska utrikesförvaltningen arbetade, agerade och tänkte dessa dramatiska år, då världshistorien vände. Av hänsyn till rela-tionen med andra länder har vi undvikit sådant material, som bygger på eller refererar vad företrädare för tredje land, dvs. andra än ryssar och balter, har anförtrott de svenska diplomaterna.


Om författarnaDessa var de viktigaste rapportörerna. Alla finns inte med i denna skrift, men däremot på nätet:

Dag Sebastian Ahlander (f. 1944) var 1989–1992 generalkonsul i Leningrad, i vars verksamhetsområde också ingick de baltiska republikerna fram till deras själv-ständighet. Han blev senare generalkonsul i New York, och är numera fram-gångsrik författare av barn- och ungdomsböcker. Ahlander har skildrat sin tid i Leningrad i boken Spelet om Baltikum

Örjan Berner (f. 1937) var 1989–1994 ambassadör i Moskva. Han har också varit ambassadör i Warszawa, New Delhi, Bonn och Paris.

Lars Fredén (f. 1951) blev år 1989 konsul vid generalkonsulatet i Leningrad och chef för avdelningskontoret i Riga, som då lydde under generalkonsulatet i Leningrad. Efter Lettlands självständighet blev han vår förste chargé d’affaires i Riga. Han är nu ambassadör i Peking. Lars har i två böcker, Förvandlingar och Återkomster, skildrat sin tid som svensk diplomat i Lettland samt åren 1991–1994, då han var Baltikumrådgivare åt statsminister Carl Bildt.

Björn Lyrvall (f. 1960) var 1990–1993 andre ambassadsekreterare i Moskva. Han har sedan dess bl.a. varit svensk ambassadör i EU:s Kommitté för Utrikes- och Säkerhetspolitik (KUSP) och är idag utrikesråd för politiska frågor i UD.

Hans Magnusson (f. 1947) var minister, dvs. andreman, vid ambassaden i Moskva mellan 1988 och 1992. Därefter var han ambassadör i Riga och i Haag, och är idag en av UD:s inspektörer.

Hans Olsson (f. 1953) tjänstgjorde på 1980-talet såväl i Moskva som i Leningrad och var departementssekreterare och Sovjethandläggare vid UD:s Östeuropa-byrå från 1987 till 1991. Han blev senare generalkonsul i S:t Petersburg, och är nu Stockholmsbaserad ambassadör för de fem centralasiatiska länderna.

Ingjald Starråker (1936–1992) arbetade bl. a. på Utrikespolitiska institutet innan han 1989 kom till UD som kansliråd på Östeuropabyrån.

Krister Wahlbäck (f. 1937) kom till UD 1976 från den akademiska världen, där han specialiserade sig på nordisk politik. Mellan 1992 och 1994 var Wahlbäck chef för den säkerhetspolitiska enheten i statsminister Bildts kansli.

John-Christer Åhlander (f. 1944) var åren 1987–1992 ambassadråd vid ambassaden i Moskva. Han har sedan dess varit bl.a. ambassadör i Ljubljana och Kiev.

E T T IM P E RIU M IM P L O D E R A R 9

Referenslista

Ort och datum Dokumenttyp Avsändare/författare Rubrik Sida

Leningrad Skrivelse Ahlander Läget i Baltikum 12 1989-12-05 i december 1989

Leningrad Handbrev Fredén Sovjetarmén 20 1990-01-10 och Litauen

Moskva Krypto Magnusson Litauen 24 1990-01-12

Leningrad Krypto Fredén Litauen och 26 1990-01-23 Lettland

Moskva Krypto Berner Gorbatjovs 29 1990-01-31 ställning

Moskva Krypto Berner Aktuella läget 30 1990-02-04

Leningrad Krypto Ahlander Litauisk själv- 33 1990-03-09 ständighets- deklaration

Moskva Handbrev Lyrvall Myten om frivillig 34 1990-03-09 anslutning

Vilnius Fax Fredén Litauisk själv- 38 1990-03-12 ständighets- deklaration

Leningrad Krypto Ahlander Litauens själv- 42 1990-03-15 ständighets- förklaring

Moskva Telex Berner Situationen 47 1990-03-27 i Litauen

Moskva Handbrev Åhlander Tre siffror 49 1990-04-04

Leningrad Handbrev Fredén Sverige, Baltikum 51 1990-04-09 och historien

Moskva Krypto Berner Sovjetisk inrikes- 54 1990-04-19 politik och Litauen



Riga Handbrev Fredén Om skyltar 56 1990-06-04

Moskva Krypto Magnusson Baltiska staterna 58 1990-07-30 och Ryssland m m

Leningrad Handbrev Ahlander Sju små neger- 60 1990-09-04 pojkar

Moskva Krypto Berner Läget Baltikum– 62 1990-12-10 Moskva

Moskva Krypto Magnusson Baltikum/Moskva 66 1990-12-13

Moskva Krypto Berner Moskva–Baltikum. 68 1990-12 Interventionsrisken

Riga Telex Ahlander Inrikestrupper 70 1991-01-02 besätter Pressens hus

Moskva Krypto Magnusson Moskva–Baltikum. 72 1991-01-12 Jeltsin tar balternas parti

Riga Telex Ahlander Läget Vilnius 75 1991-01-13 söndag kväll 22.15

Moskva Krypto Berner Samtal med 77 1991-01-15 Jeltsin rörande Baltikum

Tallinn Telex Ahlander Läget i Estland 81 1991-01-18

Leningrad Krypto Ahlander Läget i Baltikum 82 1991-01-19

Leningrad Depeche Ahlander Krisen i Baltikum 85 1991-01-21 och Sovjetunionen

Moskva Krypto Berner Baltikum och 93 1991-02-06 centrala sovjet- ledningen

Leningrad Skrivelse Ahlander Stämningsbilder 95 1991-03-15 från Leningrad



Moskva Skrivelse Lyrvall Politisk jord- 98 1991-05-15 bävning?

Moskva Handbrev Lyrvall Ett absolut 101 1991-05-23 autentiskt samtal i Moskva

Moskva Telex Åhlander Militär aktivitet 105 1991-08-19 i Moskva































































































E T T IM P E RIU M IM P L O D E R A R106

Några viktiga händelser

1979 Sovjetunionen invaderar Afghanistan, Andra Kalla Kriget börjar.

1980 Polska arbetare i strejk under ledning av den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritet.

1981 27 oktober, Sovjetisk ubåt med kärnstridsspetsar på grund vid Karlskrona.

1981 13 december, undantagstillstånd/militärkupp i Polen med syfte att få stopp på Solidaritet.

1985 Michail Gorbatjov blir generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti – glasnost och perestrojka införs.

1989 Revolutionernas år i Östeuropa, demokratisering av Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien.

1989 9 november, Berlinmuren bryts upp och det blir fritt fram att resa mellan Väst- och Östtyskland.

1990 11 mars, Litauen förklarar sig självständigt.

1990 3 oktober, Tyskland återförenas.

1991 13 januari; massaker i Vilnius inklusive ockupation av TV-huset. 15 döda.

1991 19–21 augusti Moskvakuppen, ett försök till militär motkupp mot demokratiseringen i Sovjet.

1991 20 augusti, Estland förklarar sig självständigt.

1991 21 augusti, Lettland förklarar sig självständigt.

1991 25 december, Gorbatjov avgår och Sovjetunionen upplöses. Ett försök till en lösare union, OSS bildas, med Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

1992 Socialistiska federationen Jugoslavien upplöses.

varvs

Documents

Ett imperium imploderar