ettmordi kongo

Morten A. Strøksnes

Översättning Emeli AndréLeopard förlag Stockholm 2012

122503_Ett_mord_ORIG.indd 3 2012-07-02 14.05

Innehåll

  1.  Boyomas röda peppar  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  9

  2.  Bakvatten  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  28

  3.  Prison Central  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  49

  4.  Norska attraktioner   . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  66

  5.  Callan och Hunt  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  88

  6. Fångarnas dilemma  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  113

  7.  Skotten  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  133

  8.  Flykten  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  164

  9. Okapium . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  185

10.  Gin utan tonic  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  217

11.  Hjärtats mörker  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  236

12.  Uppdrag i Kampala  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  274

13.  Utsikt från Rwenzori . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  301

Efterord till den svenska utgåvan  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  307

Tack till  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  312

Noter  . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  313

122503_Ett_mord_ORIG.indd 5 2012-07-02 14.05

På kvällen den 5 maj 2009 lämnade Tjostolv Moland och Joshua French den kongolesiska staden Kisangani, där de hade varit i ett okänt ärende, för att ta sig tillbaka till sin bas i Uganda. Bilen de hyrde kördes av Abedi Kasongo. Förutom norrmännen fanns två andra passagerare, Kepo Aila och Kasimu Aradjabo. 109 kilometer öster om Kisangani sköts chauffö-ren till döds. Efter en vild flykt genom djungeln greps norrmännen och anklagades för mordet. De nekade, men blev dömda till döden av tre kongolesiska militärtribunaler. I skrivande stund sitter Moland och French ännu fängslade i Demokratiska republiken Kongo.

Oslo, den 20 augusti 2010

122503_Ett_mord_ORIG.indd 7 2012-07-02 14.05

9

k a p i t e l 1

Boyomas röda peppar

jag kom fram  till  Kisangani  dagen  innan  Tjostolv  Moland och Joshua French blev dömda till döden. Det enda flygplanet i Lignes Aériennes Congolaises flotta flög kors och tvärs över lan­det, till städer jag aldrig hade hört talas om. För varje landning gick många passagerare av, men inga gick på. När vi närmade oss Kisangani var det bara  två kvar  i kabinen. Båda  såg ner på ett ångande  mörkgrönt  djungeltäcke.  Flera  gånger  såg  de  floden under sig, ett skimrande silverbälte som skar rakt genom allt det gröna.  Världens  näst  största  flod  slingrade  sig  genom  världens näst  största  regnskog,  från  de  stora  vulkanerna  och  sjöarna  på Östafrikas högland till Atlanten i väster, nästan 500 mil därifrån. Det  var  som  att  flyga  över  en  människotom  planet.  I  verklig­heten  har  Kongo  närmare  sjuttio  miljoner  invånare  och  över tvåhundra olika språk. Landet är lika stort som hela Västeuropa.

Strax efter att floden slingrade sig över ekvatorn öppnade sig en  glänta  vid  flodbrädden.  Det  var  Kisangani.  Hit  men  inte längre.  Den  sista  farbara  utposten  uppför  Kongofloden,  innan vattenfallen. Här byggdes det en modern stad. Den blomstrade i några  årtionden. Sedan kom krigen.  Järnvägsspåren växte  igen och  hamnen  förföll.  Vägarna  kring  staden  blev  till  stigar.  Folk flydde in i skogarna de en gång hade kommit från. Det var som om djungeln hade ångrat sig och ville ha staden tillbaka.

Många norrmän hade varit här tidigare, och många hade ham­nat i svårigheter. När flygplanet tog mark hörde en vit man en röst som viskade: Nu har du kommit fram. Det kan bli svårare att komma tillbaka.

122503_Ett_mord_ORIG.indd 9 2012-07-02 14.05

10

Tidigt på morgonen den 8 september 2009 samlades folk utan­för  det  franska  kulturcentret  AFRACO,  Alliance  Française  et Congolaise, där rättegången hölls. På strategiska platser på tvär­gatorna  kring  byggnaden  hade  studenter  och  lokala  agitatorer gömt lådor med molotovcocktails och bensindunkar. De skulle användas  till  att  attackera domstolsbyggnaden om de  tilltalade blev  frikända.  Runt  omkring,  på  behörigt  och  diskret  avstånd, slog MONUC (Mission des Nations Unies au Congo) en osynlig ring  runt  domstolsbyggnaden.  Bepansrade  militärfordon  stod redo att rycka in. För den egna personalen hade FN­organisatio­nen infört näst högsta beredskap. Ingen fick lämna lägret efter mörkrets inbrott. Vissa stadsdelar var ”no go” dygnet runt.

Norska  journalister  hade  blivit  grundligt  drillade  i  evakue­ringsplaner, flyktvägar och samlingspunkter av UD:s represen­tanter på platsen. Ingen av journalisterna visste att det fanns en specifik  anledning  till  UD:s  oro.  Norsk  militär  underrättelse­tjänst hade mottagit mycket känslig information. Den kom från flickvännen till en person som Tjostolv Moland hade tjänstgjort med, och rörde sig om en bild som skulle vara svårt kompromet­terande  för  norrmannen.  UD  och  underrättelsetjänsten  var mycket bekymrade. Om bilden  lades ut och började spridas på internet kunde det snabbt leda till upplopp i Kisangani. Fotogra­fiet, som aldrig dök upp, skulle vara taget i Afrika.

Denna information, plus Moland och Frenchs försök att värva norska soldatkolleger till uppdrag i Afrika, hade fått den militära underrättelsetjänsten  att  inleda  en  grundlig  utredning  av  dem båda. Senare skulle ny information leda till att säkerhetspolisen Kripos och det norska riksåklagarämbetet kopplades in i ärendet. Nu gällde det misstankar om att de två hade planerat ”krigsför­brytelser”.

Klockan halv tio höll lokalen på att fyllas. Solen bröt igenom diset. Nattens regn förångades snabbt i det brännande vita ljuset. Det var en strålande dag i Kisangani.

122503_Ett_mord_ORIG.indd 10 2012-07-02 14.05

11

Inne i rättssalen påminde stämningen om den som uppstår i en inomhusarena  inför  stora  idrottsevenemang,  till  exempel  en titel match  i  boxning.  Folk  pratade  lågmält  och  bara  med  dem som satt  intill. Kvinnorna var klädda  i  sina finaste klänningar, männen hade nytvättade och nystrukna skjortor. Deras ansikten utstrålade allvar och förväntningar. I den främre delen av loka­len: dussintals soldater med automatkarbiner, som ställde sig  i givakt varje gång högre officerare kom in i lokalen. Långbordet uppe på podiet och väggen bakom var täckta av den kongolesiska flaggan. Blå bakgrund, gul stjärna uppe  i vänstra hörnet. Snett uppifrån högra hörnet ner mot det nedre vänstra gick en bred röd rand. Kongofloden. Martyrernas blod. Det var bara en sak som  bröt  stämningen.  Céline  Dions  ”Let’s  talk  about  love” strömmade ut genom högtalarsystemet.

Längst  framme  i  salen  började  nyckelpersonerna  inta  sina platser. Riksåklagare Jean Akombo Mondjo kom först, iförd en åtsittande guldkostym, som om han skulle  leda en kongolesisk version av ”Vem vill bli miljonär”. En man som utan tvekan ville bli  det  var  offrens  rättegångsbiträde  François  Alauwa.  Till  och med representanter för kongolesiska myndigheter tvivlade starkt på om den mannen hade rätt att kalla sig advokat. Några meter ifrån honom satt en synnerligen välputsad man  i  skräddarsydd kostym.  Ingen  hade  sett  honom  tidigare,  men  kisanganierna identifierade  honom  snabbt  som  ”en  myndighetsperson  från Kin shasa”.

På  främsta  raden  satt  också  militärtribunalens  utredningsle­dare Roger Wavara. Han var  lång och välbyggd men  rörde  sig sakta och stelt, likt en man som inte riktigt har kontroll över sina egna  krafter  och  är  rädd  för  att  förstöra  något.  Wavara  var överste i den kongolesiska armén. Några av officerarna i militär­tribunalen hade tjänstgjort under Mobutu Sese Seko, diktatorn som tog makten genom en kupp 1965 och regerade tills han för­drevs  1997.  Men  några  i  militärtribunalen,  inklusive  Wavara, 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 11 2012-07-02 14.05

12

hade  ett  förflutet  i  en  rebellrörelse  som  fram  till  nyligen  hade krigat  mot  armén  de  nu  ledde.  Innan  freden  tillhörde  Wavara den östkongolesiska  rebellgruppen RCD.1 Han stod ut  jämfört med de andra officerarna, även de med högre tjänstegrad. Hans ögon glimmade av intelligens och naturlig auktoritet. Ett nästan omärkligt  leende  vilade  ständigt  i  mungiporna.  Wavara  gjorde intryck av att vara en person som vet något som andra inte vet – och som man ska akta sig för.

Dörren vid sidan av podiet öppnades. De flesta i salen reste sig. Tjostolv Moland och Joshua French fördes in, fastkedjade vid var sin soldat och följda av åtta andra. På grund av den massiva me­die bevakningen kändes det som om vi redan var bekanta. I  le­vande livet var de sig mer lika än folk man känner igen från tv, film  och  bilder  brukar  vara.  Moland  och  French  var  i  verklig­heten extra mycket Moland och French. Båda bar samma kläder de hade gått i sedan rättegången inleddes drygt tre veckor tidi­gare,  ja  sedan de  lämnade Uganda flera månader  tidigare: blå­jeans och kakiskjortor. De hade knappt klippt eller rakat sig på flera månader. De såg ut som två rymlingar; ett rockband som varit på turné för länge; som två skeppsbrutna på en öde ö. Båda var bleka och lite glåmiga i ansiktet. Men med tanke på omstän­digheterna  verkade  de  förvånansvärt  pigga  och  samlade,  även denna  dag.  Kroppshållningen  och  blicken  avslöjade  inte  att  de hade  suttit  i  kongolesiskt  häkte  i  fyra  månader,  anklagade  för mord, och att domen mot dem nu skulle falla. De framstod som behärskade,  på  gränsen  till  nonchalanta,  nästan  som  om  de redan spelade huvudrollerna i filmen om sig själva.

Åklagarsidan hade yrkat på dödsstraff och tjugo års  fängelse för  konspiration,  spionage,  mord,  mordförsök  och  väpnat  rån. Grädden på moset: ett skadeståndskrav motsvarande 3 038 mil­jarder norska kronor, mer än den norska oljefonden – och om­kring femtio gånger Kongos nominella bruttonationalprodukt.

Journalisterna flockades kring de två tilltalade, närmare än de 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 12 2012-07-02 14.05

13

skulle  ha  kommit  i  någon  västerländsk  domstol.  Fotograferna likaså.  På  frågan  om  de  var  nervösa  inför  domslutet  hörde  jag Moland  svara  att  det  bara  var  en  vanlig  dag  på  dårhuset.  För­svarsadvokaten  Guillaume  Likwela  gick  bort  till  de  tilltalade under ett av förhören. Han ville att de skulle skriva under några dokument han hade med  sig  från huvudförsvararen André Ki­bambe,  som  inte  var  närvarande.  Det  var  överklagandet  av domen som ännu inte hade lästs upp. De kongolesiska försvars­advokaterna,  som  fick  betalt  av  den  norska  staten,  hyste  inga tvivel om hur rättegången skulle sluta.

Många  kongolesiska  juridikstudenter  var  på  plats  i  salen.  I  flera  veckor  hade  de  tålmodigt  suttit  där  för  att  lära  sig  hur rätte gångar ska gå till när Demokratiska republiken Kongo läg­ger prestige i saken. En av dem knackade mig på ryggen.

– Var  inte  rädd.  Du  är  välkommen,  sa  den  unge  mannen medan kvinnan bredvid honom nickade allvarligt.

Det  enda  jag  var  rädd  för  var  att  bli  utkastad  ur  rättssalen. Därför  försökte  jag göra mig  så  liten och osynlig  som möjligt. Strategin lyckades i tio minuter. När en löjtnant kom fram och pratade med mig visste jag att det betydde problem. Mina möten med immigrationsmyndigheterna på flygplatsen och inne i sta­den hade inte varit utan komplikationer. De hade gett mig klart besked om att jag saknade alla papper som behövdes för att ar­beta som journalist, och att jag skulle få böta 10 000 dollar om jag agerade som en. En överste kom också fram och krävde att få se mina papper. Efter  en  snabb  titt  gav han mig order om att lämna lokalen. Som vit var jag inte välkommen som åskådare på samma villkor som de andra. Översten krävde ett specifikt till­stånd från kongolesiska myndigheter. En soldat följde mig hela vägen ut på gatan.

Efter  en  tur  med  mopedtaxi  genom  Kisanganis  gator  var  jag tillbaka på immigrationskontoret. Där förklarade jag situationen 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 13 2012-07-02 14.05

14

för chefen Papa Jacques. Han hade antagit ett nytt och mildare ansiktsuttryck  sedan  jag  var  där  samma  morgon,  och  var  till­mötes gående. En ny blankett drogs upp ur lådan. På den fyllde jag i alla fält, inklusive dem som gällde min ”ras” och ”äkta na­tionalitet”. Sedan åkte jag tillbaka till rätten med den väntande mopedtaxin. Dokumentet som jag varsamt höll mellan två fing­rar fladdrade i vinden och gjorde folk på gatorna uppmärksamma på dess enorma betydelse.

Inne i salen, som nu var helt fullsatt, försökte jag gömma mig längst  bak  bland  de  stående.  En  soldat  kom  fram  och  föste  ut mig. Översten stod och väntade i foajén och ville veta varför jag hade  kommit  tillbaka.  Jag  visade  honom  dokumentet.  Han vände på papperet och frågade varför det bara var stämplat och signerat på framsidan, men inte på baksidan. Utan stämpel var dokumentet  ogiltigt,  sa  han,  och  viftade  ut  mig.  Jag  hade  rest över halva jorden, hals över huvud, för att komma fram. Nu stod jag en meter från mållinjen, men jag kunde inte komma över den på grund av att det saknades en stämpel på baksidan av ett pap­persark.

En ny tur på motorcykel genom Kisangani. Den här gången tog Papa Jacques det personligt. Han stämplade dokumentet på baksidan och skickade en av sina uniformerade poliser med mig tillbaka till rättssalen. Utanför blev vi stoppade av en officer som gensköt oss med moped från andra sidan gatan. Han viftade bort immigrationspolisen. Problemet kunde lösas mot en liten kom­pensation, sa officeren. Han följde mig in. Efter ännu en kropps­visitering  lät  jag  på  nytt  folkmassan  omsluta  mig  inne  i  rätts­salen.

Kungörelsen  av  domen  var  försenad  med  en  dryg  timme,  och domarna hade ännu inte gått upp på podiet. Temperaturen och intensiteten i lokalen hade stigit märkbart. Trycket av förväntan från alla de tillströmmade fyllde luften och blandade sig med en 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 14 2012-07-02 14.05

15

svag  men  stadigt  tilltagande  dunst  av  människa.  Moland  och French satt längst fram i sidled, med profilen mot åskådarna, till synes helt lugna.

Just  som militärerna  reste  sig och allt  tydde på att  föreställ­ningen  skulle  börja  kände  jag  en  ny  hand  på  axeln.  Den  här gången var det ”presschefen”. In i en walkie­talkie sa han att han skulle ta med den norska åskådaren upp till pressrummet för att förhindra ”agitation genom att publiken provoceras av hans när­varo”. Pressrummet hade varit biografmaskinistens rum, innan maskinerna blev stulna eller förstörda. Äntligen kunde jag vara säker på att inte bli utkastad.

De fyra domarna, med militärtribunalens ledare Claude Disi­mo i spetsen, äntrade podiet i den andra delen av lokalen. Musi­ken stängdes av. Publiken applåderade. Soldaterna fick order om att ställa sig i givakt. Moland, French och hela salen reste sig upp medan kapten Disimo lät sin tordönsstämma runga genom loka­len.

Klockan var 11.20. De tilltalade kallades  fram till  tribunalen tillsammans  med  åklagargruppen,  riksåklagaren,  rättegångs­biträdena och försvarsadvokaten. Efter en kort presentation satte sig Moland och French ner igen. Disimo bad om tystnad i rätts­salen och förmanade publiken mot att avbryta under tiden.

– Detta är ett viktigt och allvarligt ögonblick, sa han och bör­jade läsa ur den tjocka bibban han hade framför sig.

Journalisterna kommenterade direkt på nätet, minut för minut. De bloggade, skickade sms och streamade bilder live hem till sina redaktioner. De som inte förstod franska, det vill säga alla utom en,  kollade  översättningarna  på  sina  egna  webbsidor  för  att hänga med på vad som sades tjugo meter bort. Någon satt i tele­fon, andra på Twitter och Facebook, direkt från hjärtat av Afrika hem  till  Norge.  Fram  till  nyligen,  innan  mobilmasterna  sattes upp, tog det en vecka för nyheter att nå fram till eller komma ut 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 15 2012-07-02 14.05

16

ur Kisangani. Kongoleserna har varit med om ett krig som tog livet av lika många invånare som hela Norges befolkning. Med hjälp av satellitteknologin följdes rättegången mot norrmännen Moland och French, sekund för sekund, i ett litet land hundratals mil  bort.  Alltihop  var  imponerande,  och  kanske  lite  absurt. Asymmetrin mellan djungelstaden Kisangani och de  tilltalades hemland blev övertydlig.

Ingen förstod mindre av vad som sades än Moland och French. Efter bara några minuter avbröt nämligen kapten Disimo tolken och  sa  åt  honom  att  vara  tyst.  Det  fanns  inte  tid  att  översätta domen,  det  var  bättre  att  de  tilltalade  fick  den  i  efterhand,  sa Disimo.

Hans djupa, musikaliska  röst genljöd med auktoritet genom lokalen när han slog fast de två tilltalades identitet: militära of­ficerare  från den norske kungens personliga  livgarde som var  i aktiv  tjänst  som  spioner  för  sitt  hemlands  räkning.  De  var  i Kongo  för  att  utföra  kriminella  handlingar  åt  ett  ”kriminellt nätverk” och för att ”vinna fördelar”. Kapten Disimo betonade att de  två  tilltalade hade valt att  tiga, och att  rätten därför var tvungen att stödja sig på teknisk bevisning, på de anklagades ti­digare redogörelser och på ”informanterna” – alltså vittnena.

Joshua French står åtalad enligt artiklarna 5–6 samt 21 och 23 i mili­tärtribunalen, bok 1, samt enligt artikel 79 i militärtribunalen, bok 2, för spionage. Han påträffades med ett norskt pass med nummer […], militärlegitimation giltig till 2016 och ett ID­kort knutet till special­styrkan SIG, en internationell organisation som utförde operationer i Kongo med kamera, GPS, karta och kompass, vilka hotade Demo­kratiska republiken Kongos intressen och därmed hela landets säker­het. Organisationen hade sitt säte i Kampala i Uganda, i utlandet.2

Varje gång domaren sa ordet ”utlänning” eller ”utlandet”  lade han enormt patos och förakt i rösten. Han försökte bygga upp en rad  indicier  kring  stort  och  smått.  Utöver  mord  och  spionage 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 16 2012-07-02 14.05

17

hade de tilltalade ”skrivit in sig under falskt namn på hotellet” och ”uppehållit  sig  i Kisangani utan att  säkerhetspolisen visste vad de höll på med”.

Under rättegången fick vittnena sin status ändrad till ”infor­manter”,  så  att  de  inte  behövde  vittna  under  ed.  Tribunalens bevisning byggde i realiteten på redogörelserna som lämnats av två personer som skulle göra en enorm ekonomisk vinst om de tilltalade  blev  dömda.  Tekniskt  sett  var  det  en  rättegång  utan vittnen. Men bevisen för de allvarligaste anklagelserna var rena citat ur dessa vittnens redogörelser.

”Moland hade med sig krigsvapen in i landet”, fortsatte doma­ren. French förklarades skyldig till att ha deltagit i ”förberedelser till krigshandlingar som ledde till spionage”. ID­papperen French hade på sig när han greps visade också att han var underrättelse­agent för sitt land. Dessutom var han enligt domaren skyldig till mordförsök, eftersom han hade hållit fast vittnet Kasimu Arad­jabo medan Moland sköt chauffören. Åklagarsidans och vittne­nas version var identisk med domarens. Inte minst när det gällde vad som hände på själva mordplatsen:

Efter  att  ha  kört  längs  vägen  ett  tag  ber  de  chauffören  att  stanna bilen,  och  sedan  för  herrarna  Moland  och  French  ett  samtal  som varar i omkring tio minuter, som de tre unga kongoleserna inte för­står ett ord av. Därefter tar Moland och French fram vapnen. Med en professionell  rörelse  riktar  Moland  vapnet  mot  chauffören  Abedi Kasongo och  säger  till de  tre kongoleserna: Get out! Get out! Get out!  De  förstår  inte  vad  de  ska  göra.  Det  slutar  tragiskt  med  att Tjostolv Moland riktar vapnet mot den stackars chaufförens huvud och trycker av. En kula träffar chauffören i huvudet så att han faller ihop över ratten […] Det var ett kallblodigt och planerat mord […] Moland gav order om mordet […] Det är ett Guds mirakel att inte informanterna Kepo och Aradjabo också är döda.

Domaren hävdade att både Moland och French hämtade vapen ur sin bag, Moland ett ”krigsvapen” och French ”en revolver”. 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 17 2012-07-02 14.05

18

En kvart senare kallades detta vapen för en 9­millimeterspistol – vapnet som det fanns bilder av i Molands mobiltelefon, alltså hans  tjänstevapen  från  det  norska  försvaret.  Även  om  det  var Moland  som  sköt  var  det  alltså  bara  omständigheterna  som gjorde att inte French också blev mördare.

Många av  föremålen  som  lades  fram  som bevis under  rätte­gången hade fått en eller flera berättelser knutna till sig. Meto­den påminde i sina värsta stunder om fria fantasier. De anklaga­des ägodelar och motiv användes för att foga ihop en samman­hängande historia. Argumentationen gick i en cirkel. Karta och kompass  framlades  som  spionageutrustning,  inte  på  grund  av hur de hade använts, utan för att de tilltalade var spioner. Alla tekniska  bevis  var  förstörda  för  all  framtid.  Men  retoriken  var välsmord:

Det rör sig i det stora hela om det kriminella ändamål som manifeste­rar sig genom att agenten medvetet och frivilligt hjälper en främmande makt […] Detta ändamål är känt genom motivet som utlöste brottet, och den skada som den kongolesiska staten utsätts eller kan utsättas för […] Motivet är den personliga drivkraften som visar att agenten full­bordar sin handling, och således låter sin strävan och sin övertygelse smälta samman. Vi skiljer mellan målinriktade och icke­målinriktade motiv.

På det sättet fortsatte domaren, med en logik som inte alltid var lika sträng som blicken och tonen. De föregående veckorna hade varit fulla av bisarra inslag. En domare hade flera gånger omtalat Norge som ”Belgien” och som ett ”EU­land”. En fotograf från Drammen presenterades som ledaren för de norska ”legosolda­terna”. Förstasidor från norska kvällstidningar hölls upp i rätten som bevismaterial. Norska sms som hittats på Molands mobilte­lefon presenterades som topphemliga meddelanden som pekade på norrmännens kriminella uppsåt – utan att sms:en översattes. En journalist höll på att bli anhållen på stället för att ha langat 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 18 2012-07-02 14.05

19

narkotika till fångarna, i form av en dosa snus. En dag när jour­nalisterna kom till  jobbet krävdes de på 250 dollar  i  ”entréav­gift”. Förutom bilden där Moland försökte torka bort blodfläck­ar  i  mordbilen  visade  åklagarsidan  fotografier  av  flera  unga kvinnor från Molands mobiltelefon.

– Ni får döma själva, sa kapten Disimo när en kvinnorumpa i stringtrosor prydde bioduken på Franska kulturcentret.

Moland och French framställdes som hårdföra och hänsynslösa ättlingar till de norska vikingarna, utsända av den norske kung­en, som elitsoldater i hans ”specialstyrkor”. Under sitt anförande sa utredningsledaren Wavara:

– Ingenting kan få dem att bryta samman. Inte ens tortyr!När försvarsadvokat Kibambe skulle tillbakavisa Wavaras på­

ståenden om mordvapnet ropade han:– Om du kan bevisa att Moland gömde vapnet ska du få 1 000 

dollar! Detta var under slutpläderingen den 1 september, då domarna 

tröttnade ganska snabbt och bad Kibambe att ”skynda på”.Moland  och  French  höll  sig  tysta  genom  hela  rättegången, 

bortsett  från  när  Moland  fredagen  den  21  augusti  förklarade varför: de erkände inte rätten som en giltig domstol.

– Det här är ingen domstol, sa Moland.– Han underkänner rätten! sa åklagaren.– Vad menar du med att det här inte är någon domstol? frå­

gade domaren.– Jag menar att det inte är någon domstol, svarade Moland.Åklagaren blev rasande. I tribunalens och de vanliga kongo­

lesernas  ögon  blev  tystnaden  ett  tillräckligt  bevis  på  deras skuld.

Fångarna  sa  till  pressen  att  de  inte  trodde  att  det  gjorde  så mycket till eller från om de pratade eller inte. Men de hade kom­mit fram till att om de pratade, så kunde de riskera ännu värre 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 19 2012-07-02 14.05

20

problem än de redan hade. För de kände sig dömda på förhand och hävdade dessutom att högt uppsatta personer i militärtribu­nalen hade gett dem ett erbjudande: om de betalade 30 000 dol­lar skulle flera av åtalspunkterna strykas. Till dagstidningen VG sa French att de  inte orkade bråka om ”absurda” påståenden  i militärtribunalen.

Under  de  föregående  veckorna  hade  riksåklagaren  liknat Kongo  vid  en  människokropp  som  Moland  och  French  hade försökt skada. Han sa:

– Jag känner både glädje och sorg. Sorg för att Kongo har mist en av sina landsmän. Glädje för att vi har avslöjat denna norska komplott  mot  Kongo.  Så  vi  tackar  Gud  som  lät  oss  upptäcka denna komplott som planerades så långt borta.

Motivet bakom mordet var enligt åklagare Jacob Samwaka att destabilisera staten Kongo, mörda presidenten eller smuggla dia­manter. Eller att stjäla ett exemplar av det sällsynta däggdjuret okapi från nationalparken med samma namn, där norrmännen greps. Detta kan låta som ett skämt. Men okapin var en symbol. De första europeiska upptäckarna hörde rykten om det extremt skygga djuret, men fick aldrig se det, och avfärdade det som ett fabeldjur  i  stil med enhörningen. Okapin representerade något som var, och alltid har varit, kongolesernas eget, och som utom­stående inte har förstört. Som Samwaka uttryckte det:

”Okapin, ett djur som Gud har gett uteslutande till Demokra­tiska republiken Kongo.”

I  processen  hade  Moland  och  French  också  blivit  anklagade för att tillhöra al­Qaida. Deras beslut om att tiga fick åklagaren att jämföra dem med Saddam Hussein.

– De tilltalade har rätt att tiga, men vi har sett bilder. I Sad­dam Husseins  rättegång visades bilder  som avslöjade hans  för­brytelser – användningen av kemiska vapen mot kurderna. Precis som i det här fallet, sa Jean Blaise Bwa Mulundu, en annan av åklagarna, under slutpläderingen. Samma man ropade också:

122503_Ett_mord_ORIG.indd 20 2012-07-02 14.05

21

– Ni  ska  få  smaka  Boyomas  röda  peppar,  som  kommer  att bränna era läppar.

Boyoma är det lingalesiska namnet på Wageniafallen, tidigare kända som Stanleyfallen. Indirekt används namnet om Kisanga­ni.  Uttalandet  kom  efter  det  att  åklagaren  hade  gått  igenom Kongos krigshistoria det senaste dryga decenniet och citerat pre­sident Kabilas nya kampanj mot straffrihet: ”Jag vill göra nollto­leransen till min!” ”Nu är det slut på det roliga”, ropade åklaga­ren till applåder från publiken. De flesta i salen var klara över att Kabilas  kampanj  först  och  främst  var  riktad  mot  den  extrema korruptionen bland offentliga tjänstemän. Men ”nolltoleransen” gällde nu norrmännen. Presidentens budskap överfördes på dem.

Rättegången utspelade sig mot bakgrund av en lång historia. En ton av revansch vilade över mycket som sades. Kongo plund­rades  av  kolonisatörer,  legosoldater,  utländska  gruvbolag  och lycksökare innan landet blev ett land, och ännu är det inte över. För kongoleserna förkroppsligade Moland och French hela den bedrövliga historien. Den här gången skulle de vita inkräktarna inte komma undan med sina härjningar. Oväntat hade de fått en ny chans. Äntligen var domaren kongoles.

Efter en dryg timme kom Disimo åter in på förhållandet mel­lan de tilltalade och den norska staten:

Joshua  Olav  Daniel  Hodne  French  och  Tjostolv  Moland  är  utlän­ningar.  Deras  pass,  deras  militäridentifikationskort  och  deras  upp­drag bevisar att de är utlänningar. Närvaron av norska myndigheter och representanter från ambassaden i salen bevisar återigen att de är utlänningar, och att de två är patrioter. Inget land i världen kan lägga så stora resurser på två av sina medborgare om de inte är inblandade i spionage.

Observatörerna från den norska ambassaden i Luanda, Fred Ras­mussen och Alida Endresen, satt hela tiden vid bakdörren, om­ringade av soldater. Till och med när de blev omnämnda höll de 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 21 2012-07-02 14.05

22

sig orörliga, som geckoödlorna under taket. De kommunicerade heller inte med varandra, och de såg ut som om de helst skulle befinna sig någon annanstans. UD hade lagt ut miljoner på ären­det, och ambassaden i Angolas huvudstad fick ta den mänskliga smällen. Ny personal skickades ständigt  för att ge de två  fång­arna ett visst skydd. Många kongoleser, inklusive domaren, tol­kade UD:s närvaro som ett bevis på att Moland och French spio­nerade för den norska staten. Det var inte särskilt svårt att förstå. Inga andra norrmän som har suttit fängslade utomlands har fått tillnärmelsevis  samma  uppmärksamhet.  Det  är  inte  vanligt  att UD är på plats vid rättegångar i andra länder. Orsaken var enkel: UD­insatsen speglade mediernas enorma intresse.

Inga kongoleser  som har blivit  fängslade utomlands har nå­gonsin fått någon som helst uppmärksamhet av den kongolesis­ka staten.

Domaren gick över till att prata om skadeståndsbelopp. Även nu kryddades hans högtravande juridiska stil av talrika emotio­nellt  laddade adjektiv. Kasimu Aradjabo tilldömdes  skadestånd för ”lidandet, smärtan, livsfaran, flykten in i skogen och risken för att bli uppäten av vilda djur, han har blivit kränkt i sin kärlek till livet, personligen kränkt”. Och Kepo Aila för ”skräcken, ris­ken för att utsättas för en säker och bråd död på ett våldsamt och brutalt sätt. De traumatiska upplevelserna i anslutning till denna simpla, orättvisa och ondskefulla handling, följd av en ofrivillig och känsloladdad flykt in i skogen.”

Rättegången bestod till stor del av sådan ordkonst, och själva kungörelsen  av  domen  var  av  samma  karaktär.  Det  teatraliska elementet  var  så  framträdande  att  det  var  svårt  att  frigöra  sig från  tanken  att  man  egentligen  bevittnade  ett  skådespel.  En sådan känsla kan man lätt få även i västerländska rättssalar, kan­ske eftersom regin är stram och alla spelar bestämda roller i en stängd sal. Men i Kisangani blev den extra tydlig. Kapten Disimo verkade faktiskt djupt rörd när han lade ut texten om de ödes­

122503_Ett_mord_ORIG.indd 22 2012-07-02 14.05

23

digra  händelserna,  och  om  lidandet  som  drabbat  mordoffrets närmaste, inklusive chaufförskollegerna.

Chaufförernas fackförening har förlorat en av sina anställda, i skep­nad av Abedi Kasongo. De har lidit materiella och moraliska skador och har inlett en civil process. Efter att deras kamrat och kollega blev dödad är de andra chaufförerna nu rädda för att köra in i skogen, där de kan utsättas för oanade faror.

Under slutpläderingen några dagar tidigare yrkade den kongole­siska staten, via riksåklagare Jean Nakombo Mandjo, på ett ska­destånd om 500 miljoner dollar från den norska staten.

Batonier Alauwa Lobela, rättegångsbiträde till änkan, barnen, ”informanterna”  och  chaufförens  fackförening,  drog  i  sin  slut­plädering några dagar tidigare paralleller till Lockerbiekatastro­fen. Där dödades 259 personer, och skadeståndskravet var på 270 miljoner dollar. Lobela nöjde sig dock med att kräva 20 miljoner dollar  å  sina klienters vägnar – plus 200 dollar  som ännu  inte hade betalats för hyran av bilen.

Efter att kapten Disimo hade pratat  i över två timmar började han gå in för landning. Han avslutade som han började, med att avfärda  försvarets  påståenden  och  omfamna  den  version  som lagts fram av hans nära kolleger på åklagarsidan.

Som  de  ovedersägliga  fotografier  som  de  tilltalade  själva  har  tagit visar är det tydligt att de har byggt upp ett veritabelt maskineri för att skada människor och egendom när de kom till Demokratiska re­publiken Kongo.

Moland och French blev tillsagda att resa sig. En officer rabblade upp alla paragrafer som de två dömdes för att ha brutit mot.

Se  särskilt  Demokratiska  republiken  Kongos  konstitution,  artikel 5–49  första  stycket,  2–4–5,  första  och  andra  stycket.  Se  nummer 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 23 2012-07-02 14.05

24

00–2002  i den militära  lagstiftningen,  speciellt  1–67,  70, 2–68. Se också koder för militärt uppförande från 2002, artiklarna 1, 4, 5, 8, 29. I den civila lagstiftningen artikel […]

När  skadeståndssumman  preciserades  flämtade  publiken  till. Bland annat skulle den norska staten och de dömda gemensamt betala 60 miljoner dollar – en symbolisk dollar till varje invånare i Demokratiska republiken Kongo – till den kongolesiska staten, sa Disimo. Tjostolv Moland drog på smilbanden när han hörde summan. Disimo fortsatte med att specificera de 465 000 dollar som  skulle  betalas  till  de  drabbade:  änkan  Bibiche  Olendjeke, hennes  sex  barn,  andra  släktingar,  chaufförernas  fackförening, bilägaren  och  ”informanterna”.  Dessutom  dömdes  den  norska staten till att betala rättegångskostnader på 1 000 dollar.

Tjostolv Moland och Joshua Olav Daniel Hodne French – do­maren använde nu det fullständiga namnet på båda – förklarades skyldiga  på  alla  åtalspunkter:  Moland  för  mord,  mordförsök, spionage, väpnat rån och försök att upprätta ett kriminellt nät­verk.  French  för  medhjälp  till  mord,  spionage,  väpnat  rån  och försök att upprätta ett kriminellt nätverk. Åtalspunkterna sum­merades och sammanfattades var för sig.

En lätt applåd gick genom salen när Disimo till slut lät döds­domar  hagla  över  de  tilltalade.  Moland  fick  fem  dödsstraff, French fyra. Dessutom blev de dömda till 20 års fängelse vardera för olaga vapeninnehav.

Rättegången var slut. De två fångarna fördes ut.En  norsk­irakier  dömdes  2004  till  döden  för  hustrumord  i 

Suleymania. Bortsett från honom var Moland och French nu de två  första  dödsdömda  norrmännen  sedan  rättsuppgörelserna efter andra världskriget.

Utanför domstolsbyggnaden verkade folk ganska nöjda. Alla var hundra procent  säkra på att norrmännen var  legosoldater  som kom till Kongo för att starta en rebellarmé eller stjäla något vär­

122503_Ett_mord_ORIG.indd 24 2012-07-02 14.05

25

defullt. De dödade sin chaufför med berått mod och stal bilen. Alltså  förtjänade  de  dödsstraff.  Två  juridikstudenter  påpekade att Kongo genomlidit tjugo år av krig, och att det är viktigt för landet att lagen respekteras.

Inte alla var nöjda. Informanten Kepo Aila sa:– Jag är mållös. Jag är skakad.3

Kepo  yrkade  från  början  på  en  miljon  i  skadestånd  för  det psykologiska lidande han utsatts för av Moland och French när Abedi Kasongo blev mördad. Nu hade domaren kastat lite kaffe­pengar till honom, i form av 5 000 dollar.

Ett litet gäng gubbar i ett gathörn var inte lika säkra på vad de skulle tro. Vad blev domen, egentligen? Dödsstraff, 20 års fäng­else eller böter på flera hundra miljoner dollar? En allvarlig äldre man,  i  en  cirkel  av  andra  allvarliga  äldre  män,  frågade  sarkas­tiskt:

– Tänker  sig  domaren  att  de  ska  betala  500  miljoner  dollar före eller efter att de blir avrättade?

På baksidan av domstolsbyggnaden försökte en av vaktsolda­terna visa sig tuff mot Tjostolv Moland, som i rätten hade fram­ställts som en av Europas farligaste agenter, utsänd till Kongo för att mörda och plundra. Med sin kalasjnikov i handen gick solda­ten ända fram till fönstret och drog handen över sin egen hals. Du ska dö. Moland satt i baksätet på en låst bil, med handfängsel på.  Han  drämde  huvudet  i  rutan  och  spände  två  stridslystna ögon i soldaten. Soldaten ryggade tillbaka, till de andras roade skratt.

På kvällen rådde en lättad stämning i den norska presskåren som hade samlats kring en igengrodd swimmingpool på Hôtel Palm Beach. Äntligen kunde de lämna Kisangani. Hårda arbetsveckor fulla  av  dramatik  och  bisarra  inslag  summerades  med  mycket skratt  över  flaskor  av  den  lokala  ölsorten  Primus.  Jag  lyssnade noga för att snappa upp tips när en kortvuxen kille kom fram till 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 25 2012-07-02 14.05

26

mitt bord. Det var uppenbart att han var infödd kongoles, och hans klädsel visade tydliga tecken på fattigdom. Ballongbyxorna han gick i var definitivt inte anpassade för hans kroppsform.

En av de norska journalisterna kände till honom. Mannen gick under namnet Oggi. Han hade tagit med några av journalisterna till Wageniafallen strax öster om staden. Där skulle de få se de berömda  vattenfallen  och  fiskarnas  unika  fångstmetoder.  De kom aldrig så långt. Sightseeingturen hade utvecklats till en ry­sare. Oggi hade börjat tjafsa med de andra i byn om hur arvodet skulle fördelas, och om gästerna skulle betala 10 eller 20 dollar per person. Dispyten eskalerade, och till slut hade Oggi och de som styrde i byn stått och skrikit åt varandra i vredesmod. Hela byn hade druckit palmvin sedan förmiddagen i samband med en festival.

Till  slut  bestämde  sig  journalisterna  för  att  det  var  bäst  att sticka. De satte sig i bilen, men den blev nu omringad av ett tret­tiotal kvinnor som sjöng psalmliknande sånger.

– Jag  glömmer  det  aldrig.  De  log  helt  sinnessjuka  leenden medan  de  sjöng  psalmer  och  pekade  mot  himlen  och  ville  ha pengar. Det började bli mörkt, berättade en av journalisterna för mig.

Efter att  journalisterna hade  låst  in  sig  i bilen började kvin­norna, som var klädda i traditionella kläder, att vagga den fram och  tillbaka  medan  de  ropade  ”MZUNGO!  MZUNGO!”  De försökte välta bilen. Till slut lyckades chauffören sakta pressa den genom folkmassan. Oggi backade aldrig en millimeter från sina krav. Ett par av journalisterna uttryckte en viss lättnad över att det på det hela taget hade gått bra.

Oggi hade  inte  fått några nya uppdrag sedan dess. Men han hängde fortfarande runt journalisterna och erbjöd sina tjänster. Vi blev presenterade för varandra.

– Augustin. Tolk, guide och fixare.Trots historien som handlade om att han  i princip riskerade 

122503_Ett_mord_ORIG.indd 26 2012-07-02 14.05

27

livet på dem han guidade  för några  slantar gjorde han ett gott första  intryck på mig. Han  lyssnade på det  jag  sa. Svaren kom lågmält efter att han hade tänkt över frågorna i vad som kändes som minuter, och jag började fundera på om han hade glömt vad jag hade frågat om.

Det  hade  han  inte,  han  tänkte  sig  bara  noga  för  så  att  han kunde svara så precist som möjligt. Han verkade intelligent och följsam, och han försökte inte ställa sig in. Eftersom han var helt pank behövde han pengar till ”transport”. Mobiltelefonen han en gång ägde hade han tappat i floden under en fisketur. Därför var han omöjlig att få tag på. Men något sa mig att vi skulle träf­fas igen mycket snart. Utan lokalkännedom skulle jag inte kunna ta reda på något över huvud taget. Så mycket hade jag redan klart för  mig.  Kisangani  var  inte  ett  ställe  för  enkla  lösningar  och snabba resultat.

122503_Ett_mord_ORIG.indd 27 2012-07-02 14.05