SÄPO:S JAKT PÅ SVERIGESOMALIERHILLBILLYHEROIN, HONEYSLAGET OM HUSBY

FOLKETiBILD

FOLKET I BILD

KULTU

RFRON

T • NU

MM

ER 6-7/08 2008 • 60 KRON

OR

fibsexsju2008

sverigebilden 4

jorden runt 5

christer hermansson krönika 6

fib noterat 7

björn johnsson våldet ökar inte 8

ingemar folke rätt och rådligt 11

hans isaksson film 12

mikael nyberg somalia 28

kristoffer larsson amina said 33

cecilia persson nizar qabbani 44

hannah modigh hillbillyheroin, honey 48

hans o sjöström galleriet astley 54

eva myrdal krönika 69

hans falk novell 58

hans johansson fibomat 57

martin lindblom krönika 58

recensioner sett/läst/hört 64

hans lindström sista sidan

martin schibbye jean bricmont 14Vänstern i Europa ropar i dag på militära interventioner i främmande länder

till försvar för mänskliga rättigheter. Det spelar imperialismen i händerna, menar Jean Bricmont, samhällsdebattör och professor i teoretisk fysik i

Belgien.

folketibild/kulturfrontsexsju2008På egna ben sedan 1972

anna roxvall säpo:s övergrepp synas 24Den 28 februari frihetsberövades Ahmed Alis bror och fördes till Kronobergshäktet han

misstänktes för att ha finansierat terrorverksamhet, genom att skicka pengar till anhöriga i Somalia. Folket i Bild har följt säkerhetspolisen i spåren.

Folket i Bild/KulturfrontÄgs av föreningen med samma namn.ISSN 0345-3073

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten• för en folkets kultur• antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medar-betare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Omslag; Botox. Robert Nyberg och Donald Boström.Ansvarig utgivare: Kenneth LundgrenRedaktion: Martin SchibbyeRedaktionskommitté: Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Bengt Rydsjö, Eva Myrdal, Martin Schibbye, Eva Wernlid, Peo Österholm.Debatt: red@fib.seGrafisk form: Donald Boström, Ola SvenreLayout: Martin Schibbye.Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt)Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.seBokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/KEkonomi: ekonomi@fib.seFörening: forening@fib.sePriser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd-prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår)Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522)Allt material i pappersutgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftli-gen till redaktionen.För icke beställt material ansvaras ej.

jani pirttisalo kampen i husby 58Stockholmsförorten Husby ska få ett lyft, har hyresvärden Svenska Bostäder bestämt.

Det ska ske genom rivningar, lyxrenoveringar och utförsäljning till privata värdar. Men Husbyborna protesterar och vill ha ett lyft där alla som vill kan bo kvar.

carsten palmaer lars gullin 20Om Lars Gullin levt hade han fyllt 80 i år. Carsten Palmaer skriver om

musikern och musiken – den sinnligaste formen av ordning.

torsten jurell imke rust 46Imke Rust är en av Namibias mest framgångsrika konstnärer, vars

uppmärksamhet växer utanför landets gränser.

Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans. Denna sanning tar sig ett säreget uttryck då det gäller Sverige. Vårt försvar är inte längre vårt, utan någon annans, tjänande hos andra makter och för deras intressen. Man skulle också kunna säga att vår här inte är här, utan krigar där i någon annans här.

Sverige står nu helt utan verkligt militärt försvar. Däremot har vi väpnade trupper som kan sättas in i multinationella expedi-tionskårer, för att försvara ”västliga intressen” i Afrika och Asien. De svenska partierna har avskaffat det svenska folkförsvaret och i praktiken slopat den allmänna värnplikten. Majoriteten i riksdagen har också gjort sig av med den nästan två sekel långa alliansfri-heten och i stället ställt oss i EU:s, USA:s och Natos tjänst. Vi har alltså haft fred i närapå 200 år, men nu deltar våra soldater under Natobefäl i USA:s krig i Afghanistan.

Medan Finland i ett krisläge kan mobilisera cirka 350 000 väpnade soldater så kan Sverige nu inte ens mobilisera en sjundedel. År 2007 fanns cirka 10 000 yrkesofficerare men bara cirka 5 000 värnpliktiga.

Skulle vi hamna i ett skarpt läge så kan vårt försvar tillhandahålla 51 artilleripjäser och 16 armégeneraler det vil säga varje general har tre kanoner var. Vår flotta har tolv amiraler och elva krigsfartyg. Man planerar nu att halvera hemvärnets styrka från nuvarande 30 000 soldater till 16 000 år 2010.

När ÖB Håkan Syrén den 15 maj i år presenterade det sparförslag, som den moderate försvarsministern Sten Tolgfors begärt in, väckte det ett visst rabalder när han meddelade att han inte delade försvarsberedningens bedömning om hotbilden mot Sverige. ÖB menade att Ryssland är ett större hot än vad som försvarsberedningen är bedömning. Tolgfors tyckte att ÖB:s uttalande var ”anmärkningsvärt”. Någon dag senare sa utrikesminister Carl Bildt han inte tyckte att det fanns någon skillnad mellan ÖB och politikernas bedömning. Sedan gick det några dagar, så säger ÖB att det inte finns någon skillnad mellan honom och regeringen om hoten mot Sverige. Det verkar som om han har blivit åthutad av regeringen.

Visst är det säkerhetspolitiska läget ett annat än det som regering och försvarsberedning skisserat. De ser till exempel klimatföränd-ringen som ett av de största hoten mot Sveriges säkerhet. Klimatfrågan ska tydligen motivera förslag inom alla möjliga politikområ-den. I detta fall används detta fikonlöv som motivering för att invasionsförsvaret har lags ner och insatsförsvaret skapats. Men ÖB:s prat om Rysslands farlighet är också fel. Visserligen försöker Ryssland öka sin militära styrka. Men vi som följt med utvecklingen i värl-den sedan murens fall vet, att det är USA som är det största hotet mot världens folk. Dess planer och satsning på att utnyttja att det är världens enda supermakt är synnerligt väl dokumenterad. USA har med politiskt ränksmide, bomber och krig lyckats splittra och dela upp Jugoslavien. Deras framstötar i Centralasien är tydliga, de för brottsliga krig i Afghanistan och Irak. De försöker med hjälp av Nato tränga och inringa Ryssland.

Det är utifrån denna hotbild vi ser att den nuvarande svenska politiken är farlig och det är nödvändigt att arbeta för en återgång till neutralitetspolitiken, att insatsförsvaret skrotas och invasionsförsvaret med en allmän värnplikt återupprättas.

fibsexsju

kenneth lundgren , ordf i FiB

skrota insatsförsvaret

Aktuell: Leder prenumerationsvärvarkampanjen och har vunnit en övernattning för två på Hotell Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost!Bor: i Göteborg.Yrke: Högstadielärare i Bergsjöskolan, nordost om Göteborg.n n FiB ringer upp Pieter Söron som har värvar flest nya prenumeranter, för att fråga hur han har burit sig åt.– För det första tycker jag FiB har blivit bättre. Tidningen är angelägen för mig. Myrdals skriftställ-ning, Isakssons texter om film, Lindströms teckningar de korta texterna ”Jorden runt ”gillar jag. Det senaste exemplet på ett mycket bra reportage var det från Båstad om golf. Som värvare måste man vara systematisk. Jag har gått igenom min adressbok, kollat upp gamla vänner, grannar och arbets-kamrater. Givetvis blir det också en del tjat. n n Har du några konkreta värvartips?– Gå igenom era adresslistor, titta er omkring bland grannar och arbetskamrater. Med lite tjat går det att värva många FiB-prenumerationer.

Hallå där, supervärvaren, Pieter Söron!

fibsverige

sundshagsgatan, göteborg, 20 maj 2008. fotograf: hillevi nagel

www.hillevinagel.se

Den brittiska välgörenhetsorganisationen Christian Aid uppskattar att regeringar i tredje världen luras på minst 932 miljarder svenska kronor varje år via skattefusk bland storföretagen, vilket vida överstiger

det belopp som enligt Världsbankens beräkningar skulle behövas för att täcka kostnaden för infriandet av FN:s mål-sättning att halvera fattigdomen till år 2015. Dessa pengar, som ligger och skvalpar i skatteparadis som Jersey och Caymanöarna, hade i stället kunnat användas till rädda livet på de 5,6 miljoner barn under fem år, vilka nu kommer att dö till följd av västvärldens korruption – närmare 1 000 barn per dag. Den brittiska motsvarigheten till Sida deltar för övrigt i skattefusket, något för vår anglosaxiskt inspirerade regering att ta efter kanske?

”Om den dag kommer när tvåstatslösningen kollapsar”, citerade The Guardian nyligen Israels premiärmi-nister Ehud Olmert, ” och vi står inför en Sydafrika-liknande kamp för lika rösträtt… är staten Israel slut”.

Betryggande nog har dock Tony Blair nått ett genombrott i de förhandlingar som syftar till att få fram en tillfredsstäl-lande tvåstatslösning (bantustan till palestinierna, Storisrael till sionisterna): Blair har lyckats få till stånd ett israeliskt medgivande som går ut på att tre checkpoints (och en vägspärr) någon gång i en ospecificerad framtid skall tas bort. 560 checkpoints skulle då återstå, som med nuvarande förhandlingstakt skulle kunna komma att försvinna om bortåt 120 år.

Ålderstigna peruaner vilka på grund av sjukdom, ålder och fattigdom fått en gravt nedsatt syn, eller helt förlorat den, ges på ett initiativ av Hugo Chávez kallat Misión Milagro möjlighet att kostnadsfritt flygas till

Venezuela, för att där genomgå likaledes kostnadsfria ögonoperationer. Misión Milagro har hittills hjälpt 400 000 fattiga latinamerikaner att se på nytt, och gör Venezuela till det näst efter Kuba mest populära sjukvårdsresmålet. Perus regering ser dock en dold agenda bakom Chávez initiativ; ett försök att sprida populistiska vänsteruppror, att destabilisera en av Sydamerikas få center-högerregeringar, samt att minska USA:s inflytande i regionen. Misión Milagros inrättningar i Peru har fått sina telefonregister och bankkontouppgifter kontrollerade, men nekar till ankla-gelser om annan agenda än att hjälpa fattiga att få tillgång till sjukvård, liksom till att de av starr och andra ögon-åkommor drabbade åldringarna skulle ha värvats som revolutionärer. Chávez initiativ har fått Bushregeringen att vilja lägga Venezuela till sin lista över länder vilka sponsrar terrorism.

Enligt FN är nära 3,5 miljoner somalier – det vill säga halva den somaliska befolkningen – beroende av humanitär hjälp. Men sedan det under amerikansk-europeisk antiterroristlagstiftning blivit olagligt att

skicka pengar till behövande somalier får dessa nu förlita sig på ”humanitära interventioner” ledda av Förenta sta-terna och Etiopien. Etiopiens premiärminister insisterar på att behålla etiopiska trupper i Somalia, men hävdar att syf-tet inte är att kontrollera landet, utan endast att se till att fel regering inte tillsätts, det vill säga ”extremisterna” i de islamiska domstolarnas förbund, vilka enligt Etiopiens regering utgörs av “olika antifredskrafter”, en ”enorm mängd jihadister”, och vilken enligt Bushregeringen – inte oväntat – är klassade som ”terrorister”.

Efter att 1993 ha tilldelats Nobels fredspris, för att året efter bli Sydafrikas första demokratiskt valda presi-dent, kan den nu 90-årige Nelson Mandela, enligt ett förslag till det amerikanska representanthuset från

maj 2008, även komma att strykas från USA:s terroristlista, där han hamnade under den ANC-ledda kampen för ett demokratiskt Sydafrika. Detta skulle exempelvis komma att innebära att Mandela, liksom de sydafrikaner som nu är i regeringsställning, skulle kunna få visum för inresor i USA. Flera av Demokraternas representanter påpekade att lagstiftningen ifråga kom till på 1980-talet, under Ronald Reagans tid som president, och är ”gammalmodig”, samt ”felaktigt stämplar män och kvinnor som är hjältar och frihetskämpar som terrorister”. Man verkar dock inte utifrån detta dra några mer generella slutsatser gällande amerikanska terroristlistors tillförlitlighet.

fibjordenruntlisa forsberg

fib 5

>>

>

Med nuvarande för­handlingstakt skulle alla checkpoints på ockuperad mark vara borta om 120 år.

Chávez initiativ – kostnadsfria ögon­operationer – har fått Bushregeringen att vilja lägga Venezuela till sin lista över länder vilka sponsrar terrorism.

Över fem miljoner barn under fem år, kommer att dö till följd av väst­världens korruption.

>

Den ”humanitära inter­ventionen” i Somalia ledd av Förenta sta­terna och Etiopien.>

Inom kort kan den nu 90­årige Nelson Mandela komma att strykas från USA:s ter­roristlista.

De svenska folkbiblioteken lever i en osäker tillvaro. Å ena sidan är de de mest betydelsefulla, de mest besökta och de mest älskade av alla våra

offentligt finansierade kulturinstitutioner. Å den andra är det väldigt stora skillnader mel-lan de kommuner som verkligen satsar på sina folkbibliotek och ser dessa som basen i arbetet med bildning, folkbildning, demokrati, informa-tions- och yttrandefrihet, och de kommuner som inte lägger särskilt många skattekronor på sitt folkbibliotek. Det drabbar förstås den enskilde medborgaren olika beroende på var man är bosatt i landet.

I Bibliotekslagen (1996:1596) fastslås i den andra paragrafen: ”Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbib-liotek.”

I den femte paragrafen behandlas skolbiblio-teken: ”Inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt fördelade skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läs-ning och litteratur…”

När det gäller det väsentliga arbetet med läsning och litteratur är många svenska folkbibliotek på rätt väg. Framför allt gäller det barn och ungdo-mar som ofta är prioriterade grupper av politiker runt om i landet. Men läsfrämjande för vuxna saknas nästan helt och hållet.

På sistone har dock flera initiativ tagits för att få igång ett framgångsrikt arbete med boken, som är den självklara basen i alla bibliotek, som

till exempel NÄFS (Nätverket för skönlitteratur på folkbiblioteken) och MUSA (Metodutveckling i skönlitterärt arbete).

När det gäller skolbiblioteken ser läget betydligt sämre ut. Total politisk konsensus råder kring hur viktigt det är för alla barn att ha tillgång till bra skolbibliotek. Men ingen gör någonting åt det i praktiken. Den nationella skolbiblioteksgruppen lobbar hårt i frågan men det kommunala själv-styret innebär ju att det är upp till kommunerna själva att bestämma i frågan.

Tyvärr är de svenska bibliotekscheferna alldeles för osynliga i debatten kring folk- och skolbib-lioteken. Som chef är man ansvarig att leda och utveckla verksamheten. Det innebär också att man ska lyfta fram biblioteksfrågorna i offent-ligheten och våga stå upp för det man kämpar för. Det behövs modiga bibliotekschefer som är kaxiga och visar på hur viktigt arbetet är med bildning, folkbildning, demokrati, informations- och yttrandefrihet.

De svenska folkbiblioteken behövs mer än någonsin som mötesplatser och ickekommersi-ella alternativ till marknaden. Men det är också alla bibliotekariers och bibliotekschefers förban-nade skyldighet att föra dialog med och upplysa allmänheten och politikerna om vilken rikedom som finns tillgänglig för alla medborgare.

fibkrönika

christer hermansson text

christer hermansson är författare och kulturchef (och biblioteks- och museichef) i strängnäs kommun, senaste bok: varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? – texter om bibliotek och bibliotekarier (tusculum 2008).

Sveriges kaxigaste bibliotekarie tar ton.Folkbiblioteken

behövs mer än någonsin”Total politisk konsensus råder kring hur viktigt det är för alla barn att ha tillgång till bra skolbibliotek. Men ingen gör någonting åt det i praktiken.”

Den 3 juni hade profes-sor Stefan Hedlund en

debattartikel på SvD:s Brännpunkt, där han

pekade på motsättningar-na mellan regeringen och

underrättelsetjänsten Must i bedömningen av Sveriges säkerhetsläge.

Hedlund säger där en sak, som nog är mycket djupare

än han själv förstår:”Svensk säkerhetspolitik handlar inte

längre om det egna landets säkerhet.” Just det. Svensk säkerhetspolitik

handlar om något annat lands säker-het. Gissa vilket! Det vore Stefan Hedlund främmande att tänka sin tanke till slut.

Hur reagerar då Carl Bildt på inläg-get? Genom att i sedvanlig stil slå fast att hans kritiker alla är kufar:

”Det är en underlig liten drapa som Stefan Hedlund producerat.” (SvD Brännpunkt 3 juni).

Här kan jag inte undgå att fastna på Bildts torftiga svenska (nästan lika torftig som hans engelska – sju preposi-tionsfel i hans inledning på presskonfe-rensen i Infra City 29/5).

Vad Stefan Hedlund än har skrivit är det väl inte en drapa (Svensk ord-

bok: ”fornnordisk hyllningsdikt med konstfull utformning till konung el. storman”)?

Men, okej, var det en drapa, var den väldigt liten och mycket underlig, efter-som den går till hårt angrepp mot en storman.

Därefter övergår Bildt till att hävda att några meningsmotsättningar mel-lan regeringen och Must inte existerar, FÖR ATT BILDT SÄGER DET.

En bevisföring som helt annullerar de följande påståendena om att Bildt väl-komnar debatt.

Kan det vara så att Bildt som tillskyn-dare av den kriminella revolutionen i Ryssland (minns hans gratulations-telegram till Jeltsin, sedan denna skjutit sönder parlamentet med stridsvagns-kanoner) har svårt att samtidigt spela rollen av gammal kalla krigare när för-svarsledningen begär en uppgradering av det ”ryska hotet”?

Bildt har ju gått i spetsen för att inves-tera svenska pengar i den ”nya” ryska ekonomin. Hans engagemang i Vostok Nafta är välkänt, han har också suttit i East Capitals så kallade investeringsråd och en god del av hans förmögenhet på cirka 20 miljoner låg åtminstone 2006 i ryska papper.

STEFAN LINDGREN

LO:s kulturpris 2008 till David Eriksson Av en händelse nämnde en kollega på jobbet att David fått LO:s kulturpris. Båda är vi vänner till David. Kan priset hamna mer rätt? Varför? Jo, David inte bara skriver om jobbare. Han är jobbare, lång-tradarchaufför som kör på Europa, liksom han rattar omkring i Mälardalen.

Hans skrivargåva kom fram genom att han suttit och rimmat, ordlekt helt enkelt. Det har han beskrivit i många av sina föredrag genom åren efter att han slog igenom med Truckstop för ett antal år sedan. En ny bok ligger klar för utgiv-ning hos Ordfront och kommer tyvärr inte ut före våren, har David sagt mig.

Under den väntan kommer ett pris på 100 000 inte helt orätt. Alla författare behöver pengar för att överleva. Att ligga och pressa på vägarna kan om det blir för mycket, skapa långa skrivpauser.

Med priset i ryggen kan David få ro att utveckla sin gåva.

DAN KOTKA

mare toomingas bild

Foto

: Eva

Wer

nlid

Bildt avslöjar fornnordisk hyllningsdikt

fib 7

fibinrikesfibinrikes

fib 9

De ungas våld har inte ökat. Debatten behöver sakliga analyser, menar kriminologen Björn Johnson.

Världen är full av omstän­digheter som är skadliga, hotfulla, kostbara eller på andra sätt oönskade. Alla

dessa omständigheter uppfattas dock inte som problem, och bara en bråkdel hör till det vi brukar kalla samhällspro­blem.

För att något ska ses som ett sam­hällsproblem krävs normalt att det ska beröra många människor, att det ska öka i omfattning och att det ska kunna bli föremål för något slags samhälls­ingripande. Skadliga fenomen som uppfattas som naturliga, ofrånkomliga eller omöjliga att komma tillrätta med är förstås beklagliga, men de blir aldrig samhällsproblem.

För att ett missförhållande ska få sta­

tus som samhällsproblem krävs fram­för allt att det sker en mobilisering kring problemet – att det träder fram personer eller grupper som framför påståenden och klagomål och som for­mulerar krav på att något måste göras. Alla de problem som låter tala om sig i den allmänna debatten – narkotika­missbruk, våldtäkt, sexuella övergrepp mot barn, diskriminering eller vad det än må vara – har en gång i tiden framträtt och etablerats genom sådan mobilisering. Subjektiva uppfattningar är alltså avgörande för om något blir ett ”samhällsproblem” eller inte.

För några månaders sedan arrangera­des runt om i landet manifestationer mot gatuvåld, här i Göteborg på

Gustaf Adolfs torg. Vissa ”framgångs­rika” problem kan lyckas hålla sig kvar på dagordningen under lång tid, även om de självklart inte alltid är lika aktuella. Ungdomsvåldet är ett bra exempel.

Under det senaste året har detta problem återigen och med full kraft återvänt till tidningsrubrikerna, riks­politiken och diskussionerna kring fika­borden. Katalysator denna gång var en tragisk dödsmisshandel i Stockholm, då några berusade ungdomar spar­kade en sextonårig pojke till döds. Händelser av den typen får alltid stor medial uppmärksamhet. Detta beror på att det är mycket ovanligt med dödligt våld mellan ungdomar. De få fall som inträffar ses dock nästan alltid som bevis på att ungdomsvåldet stän­digt blir allt vanligare och allt grövre.

Den här gången tillhörde både offret och förövarna överklassen, vilket av många tolkats som att våldet nu blivit

VÅLDET ÖKARINTEbjörn johnson text christofer ahde illustration

>

fibämneså vanligt att det kan utövas av vem som helst. Men bortsett från de inblandades klasstillhörighet tycks fallet i allt väsent­ligt vara typiskt. Både offer och förövare är män. Det börjar med en ordväxling, kan­ske en mild provokation, som möts av en våldsam överreaktion. Åtminstone två av förövarna har tidigare uppvisat bristande impulskontroll och varit inblandade i vålds­handlingar. Alla har – givetvis – druckit alkohol.

Sen händer det som brukar hända. Medierna beskriver våldet som ”oförklar­ligt”, men lanserar ändå snart de vanliga förklaringarna: normupplösningen i sam­hället, abdikerande vuxna som hellre vill vara kompisar med sina barn än föräldrar, avsaknad av goda manliga förebilder, skadligt inflytande från videovåld och datorspel, brist på meningsfulla fritidsakti­viteter, alkohol­ och drogbruk.

De som framför dessa förklaringar kan kallas moraliska entreprenörer. Barnombudsmannen och företrädare för den borgerliga alliansen uttalar sig. Socialdemokraterna svarar genom att ta initiativ till en kampanj mot ungdoms­våldet. Det anordnas manifestationer i Kungsträdgården. De moraliska entrepre­nörerna för fram olika åtgärdsförslag – för­slag som ofta är direkt härledda från de

föregivna orsakerna till problemet. Men har de moraliska entreprenörerna

rätt? Är ungdomsvåldet verkligen ett stort samhällsproblem? Det kan inte vetenska­pen avgöra eftersom det handlar om just subjektiva uppfattningar.

Vad forskarna däremot kan göra är att försöka bedöma om de beskrivningar som förekommer i debatten har fog för sig eller inte. Sociologen Stanley Cohen myntade ett särskilt begrepp för ändamålet, moralpanik, ett uttryck som till och med har letat sig in i vardagsspråket. Begreppet har blivit synonymt med överdrivna och stereotypa reaktioner på nya kulturfenomen – allt som oftast relaterade till olika ungdomsgrupper – som på ett eller annat sätt upplevs som hot mot etablerade samhällsnormer.

Fenomenet är dock betydligt äldre än begreppet. Ett tidigt svensk exempel är debatten kring ”dansbaneeländet” i början av 1940­talet. Ungdomens nöjeslystnad lyftes då fram som en av orsakerna till ungdomsbrottsligheten. Ett senare men likartat exempel är diskussionerna kring videovåldet på 1980­talet.

Men hur är det då med ungdoms­våldet? Har det verkligen förvärrats? Kriminologerna är inte övertygade. Felipe Estrada, en av landets främsta experter på ungdomsbrottslighet, anser tvärtom att våldet varken ökat eller blivit grövre under senare år. Den statistik som finns tillgänglig visar sammantaget att ung­domsbrottsligheten verkligen ökade under decennierna efter andra världskriget, men att den sedan början av 1970­talet har varit oförändrad eller till och med minskat något. Detta gäller både stölderna och våldsbrotten.

Visserligen har det skett en kraftig ökning om man ser till antalet polis­anmälda misshandelsbrott, men Estrada och andra menar att detta hänger sam­

man med att mörkertalet har minskat. I takt med att samhällets attityder till ung­domsvåld har blivit allt mer avståndstagan­de har myndigheternas och allmänhetens benägenhet att anmäla våldshandlingar ökat dramatiskt. Det som betraktades som pojkstreck och skolgårdsbråk på 1970­talet ses numera – och säkert ofta med rätta – som mobbnings­ och misshandelsfall.

De starkaste beläggen för att ungdoms­våldet inte har ökat finns i de skolunder­sökningar som Brottsförebyggande rådet regelbundet genomför bland niondeklassa­re. I undersökningarna ställs frågor om del­aktighet i brott och om utsatthet för brott. Enligt den senaste studien från 2005 tycks våldet snarast ha minskat något sedan 1995. Ett indicium på att detta stämmer är att skolungdomars konsumtion av alkohol och droger – tvärtemot vad de flesta säkert tror – har minskat under senare år.

Att våldet inte blivit grövre märks framför allt på sjukvårds­ och dödsorsaksstatistiken. Exempelvis har antalet fall där tonåringar dödat jämnåriga varit oförändrat under en lång rad av år. Som nämndes tidigare är sådant våld mycket ovanligt – i genomsnitt inträffar mellan ett och två fall varje år.

Så vad innebär då detta? Innebär det att det råder moralpanik kring ungdomsvål­det? Nej, inte nödvändigtvis. Väldigt många ungdomar i Sverige utsätts för stölder, hot och våld av jämnåriga.

Det är uppenbart att det finns ett stort behov av insatser från samhällets sida. Chansen att sådana insatser ska kunna bli välriktade och effektiva ökar dock om de utgår från sakliga analyser av våldets struk­tur och orsaker. Så är det knappast idag.

björn johnson är lektor i socialt arbete med inriktning mot krimino-logi vid malmö högskola. artikeln har publicerats i sydsvenskan. chris-tofer ahde är illustratör och anima-tör. www.christoferahde.se

»Enligt den senaste studien från 2005 tycks våldet snarast ha minskat något sedan 1995.«

fibinrikes>

fib 11 fib 11 fib 11

Den moderna staten har våldsmonopol. Det betyder att det endast är vissa statens tjä­nare, såsom polis och militär, som lagligen kan använda våld för att tvinga medbor­

garna att göra eller tåla något. I sagatidens Island var det inte så. När det uppstod

konflikter mellan medborgarna, var dessa hänvisade till att antingen försöka ta sig själva rätt eller att förmå motparten till en godvillig uppgörelse inför tinget. Den som upplevde sig kränkt eller behövde försvara sig och sin egendom kunde ta hjälp av fränder och grannar. Men det fanns ingen polis att vända sig till vid behov.

Om vi i dag blir bestulna eller misshandlade, får vi inte gå hem till busen dagen efter och ta tillbaka stöldgodset och plocka skadeståndet ur hans plånbok. Sådant är brottsligt och kallas stöld eller självtäkt. Och ger vi slagskämpen betalt för gammal ost, döms vi för misshandel. Den naturliga driften till hämnd för oför­rätter måste den moderna staten undertrycka. Annars går det som i Albanien efter kommunismens fall; arbetsföra människor måste gömmas undan för att inte bli offer för blodshämnd. Det är i stället till polisen den förorättade ska vända sig med en anmälan. Efter åtal och dom ska den kränkte få skadestånd och upp­rättelse och brottslingen straff.

Också på det civila livets område tvingar statens lagar medborgaren att avstå från att själv ta sig rätt. Om arbetsgivaren inte betalar ut lön, får den anställde inte gå upp till kassan och plocka på sig det han har rätt till. I stället kan hans fackliga organisation sätta arbetsplatsen i blockad och stämma arbetsgivaren till domstol med krav på betalning. Blir vi lurade vid ett bilköp, kan vi inte bara åka tillbaka med bilen till säl­jaren och ta med oss en mer prisvärd bil på hemresan. Åtminstone inte om säljaren motsätter sig det. Då får vi vackert gå till domstol, avvakta dess dom och begära att kronofogden verkställer domen. Om det behövs får kronofogden begära polishandräckning.

Detta statens våldsmono­pol skyddas även på andra sätt än genom de straffbe­stämmelser som jag nämnt tidigare. Krav på licens för skjutva­pen är ett. Straff för upplopp ett annat.

Men det finns undantag, situationer då den enskilde har tillåtelse att utöva våld för att skydda sig och andra. Nödvärn är bland annat när någon angrips på ett brottsligt sätt och angreppet riktar sig mot hans eller annans person eller mot hans eller annans egendom. Vad han då gör för att försvara det eller den angripna utgör inte brott, om han inte handlar ”uppen­bart oförsvarligt”. Det man ska ta hänsyn till är det angripnas betydelse och angreppets beskaffenhet.

Man har också rätt att ta tillbaka det som någon stjäl, om det sker på bar gärning. Om tjuven hindrar det, har man rätt till nödvärn. Likaså får man kasta ut den som tränger sig in i ens bostad eller som inte går därifrån efter tillsägelse.

Envar, det vill säga, vemsomhelst, får gripa den som har begått ett brott som kan bestraffas med fängelse, under förutsättning att brottslingen påträffas på bar gärning eller ”flyende fot”. Även den som inte har utsatts för brottet får gripa den brottslige under de här förutsättningarna.

Ingenstans i regeringsformen står det att staten har monopol på våldet. Uttrycket förekommer inte i någon annan lag heller. I regeringsformen står det tvärtom att den offentliga makten utgår från folket. Inte för att jag nu vill avskaffa statens våldsmonopol, men man kan ändå fundera över vad lagarnas tystnad om detta ord beror på.

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och med-lem i föreningen fib-juristerna (www.tffr.org). christofer ahde är illustratör och animatör bosatt i västerås. www.chris-toferahde.se

ingemar folke text christofer ahde illustration

foto

: elv

ine l

und

fibrätt&rådligt

Våldsmonopolet det talas tyst om.

Överheten bär svärd

fib 11

fibfilm

Dessa filmer handlar nästan ute-slutande om personer, vars kär-lek till makt, egendom och sex till den grad har tagit över, att

de antingen inte har haft tid att via politi-ken hinna stifta de lagar som skulle göra deras våld lagligt, eller som helt enkelt inte bryr sig om lagen.

På film får man därför oftare lära sig hur man rånar en bank, än hur man sät-ter in sina pengar där, eller till med sköter ett jobb för att förtjäna dem. Legalt våld dominerar visserligen i verkligheten. Men filmvåld är tydligare, enklare och mera dramatiskt. Det handlar oftast om de typer av våld som i de flesta länder faller under strafflagen, det vill säga våldsbrott.

Ett annat, mindre uppmärksammat, avsteg från realismen vid filmiska vålds-

skildringar är att minst 90 procent av alla våldsbrott på film begås av nyktra personer, som följaktligen borde vara kompetenta att skilja ont från gott, medan tvärtom 80–90 procent av alla våldsbrott, åtminstone i Sverige, utförs av berusade personer. Fyllslagsmål förekommer mest i actionkomedier. Dessa, liksom rena splat-terfilmer, krigsfilmer, Tom och Jerry, filmer om utomjordingar eller vålnader och kampsportfilmer måste här i stort sett lämnas utanför diskussionen.

Eftersom våld är ett så pass potent vapen har de flesta mänskliga samhällen reglerat det med hjälp av diverse tabun. Och staten har genom lagar, som på de flesta andra effektiva vapen, sökt monopol på våldet. I vardagslag accepterar vi detta monopol. Vi märker det i allmänhet inte

ens, trots att staten utan detsamma knap-past skulle driva in en enda parkeringsbot. Blott om vi försöker göra revolution, eller i länder där monopolet saknas, som till exempel Libanon, Colombia eller i det ockuperade Irak, blir vi medvetna om dess existens. Under historiens gång har lis-tan av förbjudet våld utökats och statens våldsmonopol utvidgats.

Följande är ett axplock av vad moderna lagböcker oftast i vår del av världen anser vara brottsligt våld. Intressant nog är denna lista med vissa undantag samtidigt en förteckning över de vanligaste sökorden på filmintriger i Internets filmdatabaser:

Aggressionskrig, folkmord – enligt FN-konvention. Av uppenbara politiska skäl saknas förbudet i Moseböckerna. Exempel: Om Shoa finns otaliga filmer, men knap-past någon om al-Naqba. Barnaga: De fyrahundra slagen. Pedofili: Lolita. Sexuellt ofredande: 9 till 5. Våldförande och våld-täkt: Thelma och Louise, Monster, Viridiana samt på män till exempel i Pulp Fiction och American History X. Överfall, misshandel,

hans isaksson text

»Man bör också betänka att dödande som utförs av hjälten par definition aldrig betecknas som mord. Döda (killing) saknas helt som sökord.«

Våld innebär utövandet av fysiskt tvång, eller hot därom, mot personer (eller deras egendom) i avsikt att skada eller kränka. Så säger skrifterna ungefär. Spelfilmerna bjuder i frågan över en halv miljon lämp-liga studieobjekt vad gäller våld. Hans Isaksson tar sig an några av dem.

”Neca eos omnes. Deus suos agnoscet”. Döda dem alla – Gud kommer att känna igen de sina! Påvens sände-bud, Arnald Amalaricus, informerar om hur man skall skilja kättare från övriga medborgare i en belägrad stad under Albigenserupproret på 1200-talet)

Våld på film

fib 13

grov misshandel (till exempel med hjälp av vapen eller annat tillhygge), ofredande, dråp – till exempel min egen och andra skinnskallars favorit: A Clockwork Orange, eller Scarface, där finns allt ovanstående! Mord: JFK, Natural born killers, Gudfadern I - III. Skada mot annans egendom: Pang i plåten, World Trade Center. Rån: De Hänsynslösa. Olaga hot: hästhuvudet i sängen i Gudfadern I och dito frihetsberö-vande till exempel Samlaren.

Visst finns det filmer där någon eller flera av dessa oegentligheter saknas, men de är ganska få. På Internet Movie Database finns 16 110 träffar på ”kärlek”. Men sam-tidigt förekommer ”mord” 27 099 gånger. Det bör noteras att det i allmänhet bara förekommer en större ”kärlek” i varje film, samtidigt som man ofta brukar mörda minst ett dussin personer. Antalet mord-offer ökar i filmerna liksom i varje ny Mankelldeckare. Man bör också betänka att dödande som utförs av hjälten par définition aldrig betecknas som ”mord”. ”Döda” (killing) saknas helt som sökord, förmodligen av liknande skäl som när inu-iterna lär sakna ord för ”snö”.

Våldtäkt är numera populärt i filmerna. Det förekommer 5 166 gånger. “Extremt våld” förekommer bara 405 gånger (med tanke på vad man inom filmer numera anser vara “normalt våld” borde ”extremt” vara något extra). “Exploderande huvuden” (bara 151 nyckelord) tycks ändå vara ganska sällsynt.

Bland de förevändningar som filmer använder sig av för att motivera det våld som de initialt låtsas ta avstånd ifrån är förstås ”självförsvar” mycket gångbart. Likt US Army kännetecknas den typiske action-hjälten av att han ”försvarar sig varhelst han dyker upp”.

”Hämnd” är en favoritförevändning hos publiken och manusförfattare. Den förekommer som sökord 6 666 gånger. Visserligen understryker Gud redan i Gamla Testamentet sitt våldsmonopol: ”Min är hämnden och vedergällningen” (5 Mos. 32:35). I Dogville låter von Trier

Honom i finalen till och med uppträda personligen och bevisa det, och Samuel L Jackson citerar i Pulp Fiction alltid ett motsvarande ställe hos Hesekiel innan han skjuter huvudet av någon.

Den arketypiska våldsskildringen innebär att man likt det grekiska dramat lutar sig mot en rad myter, men det nog den enda likheten. I actionfilmen är det framför allt myten om kampen mellan Gott och Ont som är handlingens och världens motor. Det våld och den död som drabbar De Onda väger lätt som en fjäder. Skurkens död uppleves, till skillnad från döden hos bra folk, till och med som lustbetonad. Det väckte därför en viss förvirrad munterhet bland publiken när regissören nyligen i en actionfilm gav sig tid att låta en polisman fara hem till hustrurna till två stupade gangstergorillor och visa deltagande med de sörjande. Man bröt därmed mot en norm för genren, som man i allmänhet inte varit medveten om: Onda människor förväntas inte efterlämna mödrar, hustrur eller barn, som skulle komplicera bilden för publiken.

Själva handlingen utspelades hos det grekiska dramat utanför scenen. Makterna styrde den ovetande hjälten mot hans för-utbestämda öde. Tvärtom i actionfilmen, där allt som händer, händer på scenen och där individens vilja styr allt. Den typiska våldsfilmen slutar som regel med en duell mellan handlingens skurk och dess aktive hjälte. Där får hjälten hämnd för de vid-righeter som skurken (ondskan) under halvannan timma utsatt honom för (till exempel från Greven av Monte Christo, En man steg av tåget, till Straw Dogs, Cape Fear, Ondskan och En hondjävuls liv och lus-tar med flera).

Att filmvåldet vanligen fungerar enligt denna dramaturgi påminns vi genom öster rikaren Mikael Hanekes Funny Games (remake i USA 2008), där en av de vålds-män som hela filmen torterat och föröd-mjukat offren mot slutet vänder sig mot filmpubliken och påminner om att denna

till och med betalt för att få avnjuta det som följer – det vill säga att han kommer att slå ihjäl dem alla. Inget offer kommer att förvandlas till hjälte. Ingen klassisk deus ex machina, ingen god gud, inget kavalleri kommer att uppträda. Därigenom snuvar Haneke inte bara publiken på den tillfreds-ställande katharsis som den förväntat sig. Han avslöjar den (oss) som perversa vålds-skoptofiler, när vi trots detta sitter kvar. Uppenbarligen har detta verkat mycket provocerande på en stor del av publiken. Plötsligt avslöjas vi som moraliskt tvivelak-tiga åskådare till en ”snuffmovie”[2].

Det återstår att bevisa, men tycks vara en vanlig åsikt, att spelfilmen har sin att-raktion genom att låta hjälten på ett för åskådaren ofarligt och stimulerande sätt bryta tabun, inte minst mot just våld och sex. Därmed skulle filmen ersätta alkoho-lens bekanta effekt att i verkliga livet med stundom ödesdiger verkan upphäva sociala tabun på bl a dessa områden.

Mediapsykologer brukar ofta dra diame-tralt motsatta slutsatser av denna åsikt – antingen blir man mera fredlig, renad och o-pilsk genom den säkerhetsventil filmen erbjuder, eller så stimuleras man tvärtom att slå ihjäl och våldta fler. Var stode vi utan samhällsvetenskapen?

Eftersom vårt vardagstänkande, när vi inte skärper oss, tyvärr ofta präglas av samma primitiva myter som actionsfil-merna spelar det en viss roll i samman-hanget vem som utövar våldet, den onda eller den goda sidan. Även om det till all lycka finns filmer som problematiserar vår syn, är det som regel filmskaparens strävan att försätta oss i ett mentalt tillstånd där vi aldrig, till skillnad från i det verkliga livet, skall kunna ta miste vad som är gott och ont. Det är så förförare arbetar – inom film och politik!

Rambo på er!

fib 13

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på:http://web.telia.com/~u47210515/ [2] Snuffmovie: En underjordisk film, företrädesvis av praktiska skäl filmad i Latinamerika och visad för en mera köpstark USA-publik, där vanligtvis en äkta prostituerad tas av daga.

fibintervju

Bakom de stängda dörrarna av massivt trä på ABF-husets fjärde våning i Stockholm håller vän-sterpartiet möte. De har bjudit in

fysikprofessorn, Jean Bricmont till Sverige för ett internt seminarium.

I väntan på att han ska komma ut från mötet bläddrar jag i hans bok Humanitär Imperialism (Karneval förlag, 2007). Syftet med boken var enligt honom själv att intellektuellt beväpna motståndarna till de humanitära interventionerna. Att förse antikrigsrörelsen med argument mot den koloniala ideologin och retoriken kring de mänskliga rättigheterna: ”ideologiska tro-janska hästar”.

Den klassiska öppningen när Bricmont kommer ut hade kanske varit att fråga om reaktionerna på boken som kom för drygt ett år sedan. Men det känns på något sätt passé.

Istället visar jag ett utdrag ur EU:s långa lista med pågående operationer: I Guinea-Bissau, i Tchad, i Kongo, Palestina, Kosovo med flera. Bricmont slänger ett getöga på listan. Lägger den snabbt åt sidan.

– Och frågan?Vilka av operationerna är humanitär

imperialism? – Det finns nog de som är större antiim-

perialister än jag, svarar Bricmont och ler. – Jag säger inte att det i alla lägen alltid är fel med militär trupp. Men du måste förstå principen, jag försvarar FN. Det innebär att jag inte per automatik är emot alla fredsbevarande operationer som sker med FN-mandat.

Men konkret, FN insatsen i Libanon från 2006. Vad säger du om den?

– Ja, kan man kalla det imperialism? Mina palestinska vänner säger så. Men samtidigt blir det svårare för Israel att angripa landet igen när de är på plats. De blir som levande sköldar för Hizbollah i södra Libanon. Så, nej jag är inte emot den insatsen. Men jag är emot när FN utnyttjas som täckmantel för amerikansk imperialism. Man kan inte ha regler för interventioner som man änd-rar var och varannan dag, man måste ha principer, och FN:s regler för hur stater ska uppföra sig är i grunden bra. Men som alla annan lagstiftning utgör de det minst onda

FysikproFessor på krigsstigenVänstern i Europa ropar i dag på militära interventioner i främmande länder till försvar för mänskliga rättigheter. Det spelar imperialismen i händerna, menar Jean Bricmont, samhällsdebattör och professor i teoretisk fysik i Belgien.

martin schibbye text eva wernlid & usarmy bild

FysikproFessor på krigsstigen

i jämförelse med frånvaron av lagar.Det allvarliga i dagens värld menar

Bricmont är trenden. Att länder som Sverige har slutat föra en aktiv neutralitets-politik och istället börjat föra en moralisk utrikespolitik. Resultatet har blivit att folk-rätten försvunnit från dagordningen och att vänstern i Europa applåderar invasioner av suveräna stater.

Flera retoriska hugg i hans bok utdelas mot organisationer som Amnesty som kritise-rar tortyren i Irak men inte ockupationen. ”Om man vill ha invasioner, så vill man ha krig, och om man vill ha krig, så vill man ha tortyr”, skriver Bricmont och jämför inställ-ningen hos någon som ber en våldtäkts-man att använda preventivmedel.

Den stora behållningen med Bricmont är de perspektivförskjutningar som han erbjuder. ”Om ryssarna hade betett sig mot tjetjenerna som de vita amerikanerna gjorde mot indianerna, hade det inte fun-nits någon konflikt med Tjetjenien”. För liknande tankeexempel har han fått epi-tetet ”machovänster”, men enligt honom själv vill han bara att västländerna ska visa en smula större ödmjukhet när man uttalar sig om andra länders konflikter: ”Vill vi att Pakistan och Indien löser frågan om Kashmir som Frankrike och Tyskland löste frågan om Alsace-Lorraine?”, och ”vad hade vi sagt om de var Brasilien – en demokrati – som invaderade Irak för att upprätta demokrati?”.

Jean Bricmont återkommer också ständigt i boken och intervjun till vänstern, ”the left”. Som fysikprofessor på ett katolskt universitet i Belgien kan man kanske förstå hans frustration. I EU statens hjärta född-es ur frånvaron av organiserade protester mot Jugoslavienkriget 1999 idén om att skriva en bok som skulle handla om mora-

lismen inom denna ”vänster”.– Situationen var extrem, vänstern var

som paralyserad av moralism. Även på de få demonstrationerna mot krig som ägde rum förde talare fram åsikten att Nato nu måste stanna i Balkan. Jag frågade mig själv vad det berodde på? Situationen behövde förklaras och avmystifieras.

och din slutsats, att det beror på att mänskliga rättigheter blivit någon form av överideologi som är viktigare än folkrät-ten, är det så man ska förstå dig?

– Nej, hela min politiska ideologi base-ras på de mänskliga rättigheterna såsom de formulerades i 1948-års FN-förklaring. Folkrätten växte fram för att värna de mänskliga rättigheterna och de små natio-nerna.

Men Bricmont vill också lyfta fram den andra delen av de mänskliga rättigheterna,

»Det finns nog de som är större anti-imperialister än jag. Jag säger inte att det i alla lägen alltid är fel med militär trupp.«

>

Robe

rt N

yber

g

de som Nixon kallade ”en önskelista till tomten”, – de sociala och ekonomiska.

– Om till exempel Latinamerika följde den kubanska hälsovårdens exempel skulle hundratusentals liv räddas årligen.

Bricmont ställer sig då frågande till var-för ”vänstern” inte driver frågan om hälso-vårdsreformer i Latinamerika med samma frenesi som frågan om demokratisering på Kuba.

Men du skriver ju att mänskliga rättighe-ter är som en trojansk häst?

– Vad jag säger är att de inte är vår skyl-dighet att formulera en politisk lösning för alla länder. Vi vet inte alltid bäst. Bättre då att säga att vi inte har någon lösning och att det bästa vi kan göra är att inte bomba och blanda oss i.

Men du har skrivit att det är fel att kritisera regeringar i Tredje världen som kränker de mänskliga rättigheterna, eftersom det i sin tur döljer de verkliga brotten begångna av oss i väst.

– Fel och fel, frågan är väl när man gör det och varför. När jag växte upp under kriget var det moraliskt att ljuga för tyskar. Men det innebär inte att lögnen alltid är revolutionär. Vi måste fråga oss varför vi kritiserar regimer? Är det för att för-bättra situationen där eller för att bereda marken för en invasion. Om kritiken kommer i ett klimat av aggressiv krigs-retorik så gör den inget gott. Och om det som våren 2003 sker mitt under brinnande krig så menar jag att det är fel att inte skilja på den angripne och angriparen. Det är inte hel-ler anti-krigsrörelsens uppgift att förklara hur ett land ska

omvandlas utan krig. så de som ropade ”varken saddam eller

Bush” 2003, hade de fel?– De försökte väl bli respekterade. Men

ett hederligt krigsmotstånd kan aldrig bli det. Och nu är ju Saddam hängd. Då är det ju så dags att idag ta avstånd från konse-kvenserna.

Du har också sagt att det är oklokt av antikrigsrörelsen att resonera kring vad som kommer att ske efter att UsA lämnar irak. Men en del menar ju att om man bara ropar ”UsA ut ur irak” men inte har något konstruktivt att sätta i stället kommer ockupationen att fortsätta.

– Det handlar om på vems villkor diskus-sionen sker. Den stora frågan är ju om

situationen förbättras nu när de är kvar. Det ser vi inga tecken på. Då är det detta vi borde diskutera, inte hur det kan bli när de lämnar. Ju mer involverade USA blir desto värre blir situationen på marken.

Som exempel tar Bricmont situationen när det brittiska imperiet föll samman. 100 000-tals döda; nya nationer

som Pakistan; inbördes-krig. Men säger han retoriskt: gör detta att de skulle ha stannat?

– Frankrike var 130 år i Algeriet; Belgien 80 år i Kongo. Men alla jagades bort till sist. De stannade ju inte för att de inte kunde stanna, de hade varken pengar eller soldater för att hålla imperiedröm-marna vid liv. Samma med USA i Vietnam. De kastades ju ut. Vad skulle de ha gjort? Fortsatt att bomba? Hade det

förbättrat situationen? Hela frågeställ-ningen är fel, de skulle aldrig ha varit där till att börja med!

Bricmont menar att frågan, ”vad sker om de lämnar?,” är en icke-fråga som drar intellektuell kraft från arbetet med att bygga en opinion mot USA:s närvaro och istället får antikrigsrörelsen att sitta och fnula på egna smarta konstitutionella lös-ningar.

– Det återspeglar också en övertro på vår västerländska allsmäktighet.

Bricmont menar också att om antikrigs-rörelsen ska växa måste den använda starkare argument. Till de hör försvaret av FN-stadgan och principen att brotten mot freden är det grövsta brottet, eftersom det möjliggör alla andra. Han menar att man måste sluta tala om att kriget kostar myck-et pengar, eller att det inte går att bomba fram demokrati. För vad sker om kriget kan förbilligas genom användandet av till exempel legosoldater från Filippinerna eller om det irakiska parlamentariska sys-temet skulle visa sig fungera?

i din bok finns en passage där du skriver om att det är fel att lägga sig i det ame-rikanska presidentvalet. Gäller det i år också?

– USA är ett självständigt land, och om dess befolkning vill välja en ekonomisk politik som leder till en utarmning av lan-det, är det deras självklara rätt. Problemet kommer av deras ständiga inblandning i andra länders inre angelägenheter. Det vi borde göra är inte att böna och be att amerikanerna ska välja en god prins, utan istället konstruera ett system av interna-tionella relationer som begränsar denna inblandning.

Varför är det då så farligt med moral inom politiken? Varför får inte vänstern prata om värden? Svaret på den frågan måste sökas

fibintervju

>

»Att vara mot tortyr, men inte krig, är som att be en våldtäktsman att använda preventivmedel.«

”Människor vars händer dry-per av oskyldiga människors blod– irakiernas blod, afgha-ners blod, panamaners blod, nicaraguaners blod, chilena-res blod – människor som inte erkänner internationell rätt och som har ägnat sig åt militära attacker... Är detta människor som har rätt att kritisera de mänsk-liga rättigheterna i vårt land? /.../ Även om många hemska saker utförs i islams och andra religioners namn, så begås värre saker i demo-kratins och de mänskliga rättigheternas namn.”Mohamed Mahathirföre detta premiärminister i Malaysia, 2005.

fib 17

martin schibbye är redaktör på fib/k och frilansjournalist. eva wernlid är fotograf.

i Bricmonts tidigare böcker. För några år sedan publicerade han tillsammans med Alan Sokal Fashionable Nonsense – Postmodern Intellectualls´ Abuse of Science, en veritabel avrättning av post-modernismen och dess relativiserande kring objektivitet och sanningskriterier.

– Har du läst den?Nej, men jag har läst om den och funde-

rar på kopplingen. Finns det en koppling mellan dina böcker?

– Jag försöker i grunden att försvara de delar av den gamla vänstern som kan och bör försvaras. De var för teknologiska framsteg, för progressivt och kritiskt tän-kande. Men den nya vänstern är smittad av mysticism, religiositet och icke-rationell. Jag arbetar på ett katolskt universitet och är en av få som skriver och kritiserar religionen. Ingen gör det längre. Vänstern har övergivet rationalismen. Vi har slängt ut alla barn med badvattnet, allvarligaste konsekvenser har det fått när det gäller rationalismen och sekularismen.

Hur viktigt är detta? om någon bygger en motor som brinner upp, så är det en sak. Men det blir ju inga direkta konse-kvenser av pseudovetenskap inom huma-nioran – inga explosioner. Finns det verk-ligen ett behov av ett engagemang mot flummet inom denna disciplin?

– Min poäng med sekularism och ratio-nalitet gäller främst de politiska institutio-nerna och det offentliga politiska samtalet. Med det menar jag att kyrkan ska vara skild från staten, inte bara så att ingen ska behöva dö för att de har fel tro, utan framför allt för att Gud inte ska ploppa upp i alla debatter hela tiden. Vi upplever

en degenerering av politiken och det är ett resultat av att vänstern varit slapp och inte rationell. Förr fanns en atmosfär där detta inte tilläts, där det politiska samtalet var sekulärt och religionen en privatsak.

För Bricmont är alltså den humanitära retoriken för krig bara ett exempel på en värdeförskjutning som skett inom en vänster som istället för att förespråka en konkret ekonomisk politik, börjat tala om värden som antirasism, och antifascism. Det enda konkreta ställningstagandet har varit för Europabygget, vilket rättfärdigas genom antinationalism. ”Idag kontrol-lerar de flesta europeiska länder inte ens sin egen valuta. Detta tal om att allt ont kommer från Europas nationalstater har i sin förlängning lett till att demokratin har tömts på sitt innehåll”, skriver han i sin bok.

Om degenereringen får fortsätta menar Bricmont att vi på sikt ser demokratins slut.

om humanitär imperialism är den ena byggklossen för att förstå Bricmont, så är alltså det nationella självbestämmandet

den andra. Bricmont menar att den ”natio-nalism” som uttrycks av ett folk som vill försvara sina uppnådda rättigheter, inte kan jämföras med en stormakts nationa-lism, uttryckt i militära interventioner i länder på andra sidan jorden. Dessutom menar han att även om det inte är så att nationell självständighet innebär demo-krati, så förutsätter demokrati nationell självständighet.

– I respekten för det nationella självbe-stämmandet ligger lösningen och rädd-ningen, säger Bricmont.

innan Bricmont försvinner tillbaka till vän-sterpartiets seminarium frågar jag vad han tycker om att Sverige skickat militär trupp till Tchad?

– Det stora problem som världen står inför handlar inte om en handfull svenska soldater i Tchad. Det är de krigsinsatser som sker i Mellanöstern under paroller som demokrati och mänskliga rättigheter. Hatet mot oss i Mellanöstern är enormt. Att vänstern i det läget laborerar med humanitära interventioner är skrämman-de. Bland folk som inte är ”vänster”, eller dagdrömmer om att ”en annan värld är möjlig”, eller är allmänt moraliserande, så ser det vansinnet i krigsprojekten. Men det är bland vänstern som problemen finns

Träffar Bricmonts kritik situationen i Sverige? En färsk SOM-undersökning (DN 2/5) visade att vänsterpartister och miljöpartister är bland de starkaste före-språkarna för svensk trupp i Afghanistan och några veckor efter Bricmonts besök försvarar vänsterpartiet i Riksdagen den FN-sanktionerade svenska insatsen i Tchad, med, just det: humanitära argument.

Bricmonts bok lär vara fortsatt aktuell.

Jean Bricmont n n Bricmont är professor i teoretisk fysik vid Université de Louvaine i Belgien. Han har också gjort sig känd som en skarpsynt ideologikritiker. För några år sedan publicerade han tillsammans med Alan Sokal Fashionable Nonsense – Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science, en svidande uppgörelse med postmodernismen. Jean Bricmont är också tillsammans med Régis Debray författare till À l’ombre des Lumières där han med upplysningsidealen som grund går i polemik mot vår tids religiösa nyväckelse.

»i respekten för det nationella självbestämmandet ligger lösningen och räddningen.«

fibskriftställning

Det finns grundläggande principer för det mellanstatliga umgänget. En sådan – vilken just Förenta staternas regering i enlighet med sin hegemoniska världspolitiska inrikt-

ning numera avsiktligt bryter mot (till exempel när det gäller Kuba och Iran) är att samtal inte bara är möjliga utan nödvändiga just i konfliktsituationer.

Samtal är nödvändiga också i extrema situationer. Det finns många exempel. Jag nöjer mig med ett.

På uppdrag av såväl Norges som Sveriges regering förde svenska Röda Korsets Folke Bernadotte våren

1945 samtal med bland andra Heinrich Himmler, Reichsführer SS, Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop

och chefen för den tyska säkerhetspolisen Ernst Kaltenbrunner. Dessa Folke Bernadottes motparter i samtalen var – som vi alla då visste – kallblodiga folk-mördare. Efter Tredje rikets sammanbrott undandrog

sig Heinrich Himmler rättegång och de för sina brott den 23 maj 1945 genom självmord;

Joachim von Ribbentrop och Ernst Kaltenbrunner

däremot kunde dömas och de hängdes den 16 oktober 1946. Men

Folke Bernadottes diplomatiska samtal med dem våren 1945 var riktiga;

de möjliggjorde att cirka 30 000 människor, judar och icke-judar

– räddades undan förintelse. Så ser vi det då – och nu.

Om den svenska regeringens inbjudan till utrikesminister

Condoleezza Rice 2008 hade varit av samma karaktär som Folke Bernadottes samtal med utrikesminister Joachim von Ribbentrop 1945 då hade inbjudan varit korrekt. Men så var den inte. Mer var den lik den inbju-dan som Joachim von Ribbentrop fick till Budapest den 8 januari 1942. Då gällde det ökat ungerskt stöd för den tyska östpolitiken och kriget mot kommunismen. Nu gäller det svenskt stöd för Förenta staternas ockupation av Irak och dess krig mot terrorismen. Den gången utlo-vades spannmål och kol från Ukraina till Ungern i utby-te mot ökat ungerskt stöd för Joachim von Ribbentrops politik; nu tycks det för ett svenskt stöd åt Condoleezza Rices politik räcka med att den svenska regeringen hoppas bevara handelsandelar och slippa otrevligheter som när Förenta staterna under Vietnamkriget frös Handelsbankens tillgångar. Den svenska regeringens politik blir därmed nu både fegt eftergiven och lika fientlig mot den egna nationens intresse som den ung-erska regeringens var mot sin nation 1942.

Den nuvarande svenska regeringen har förändrat Sveriges utrikespolitik. Under nästan tvåhundra fredsår var den en försiktigt pragmatisk alliansfrihet – säl-lan spektakulär och alls inte heroisk eller aktivistisk (formulerad av Karl Johan Bernadotte 4 januari 1834). Den nuvarande regeringen har ändrat inriktning. Nu är Sveriges utrikespolitik alltmer subsidiärt EU-präglad och därmed även alltmer underordnad Förenta staternas hegemoniska anspråk; i realiteten uppbunden av NATO. Språkbruket från talarstolar och i ledarspalter medvetet vilseledande och därtill motbjudande mystifierat och idealiskt.

Det är inte märkligt. Utrikesministern, Carl Bildt, stöd-

jan myrdal text karin sunvisson illustration

fibskriftställning

Förenta staternas utrikesminister, Condolezza Rice bjöds in till den nyligen avslutade irakkonferensen i Stockholm. Detta bör redas ut och diskuteras på allvar, menar Jan Myrdal.

CONDOLEEZZA RICE

fib 19

de Förenta staternas folkrättsstridiga angreppskrig mot Irak redan innan dess president fullbordade brot-tet att inleda kriget. Andra den så kallade Alliansens politiker söker medvetet omvandla Sveriges försvar till att bli en soldenärsstyrka som kan sättas in när de så kallat västliga intressena har behov av dem. I Afrika eller vid Hindu Kush. Nu deltar i Afghanistan svenska soldater i NATO:s krig för att skaffa överhög-het över Innerasien. Regeringen söker öka de militära insatserna. Det försöket måste hejdas; de svenska soldaterna måste ut ur Afghanistan. Det borde vara möjligt. Genom ett massivt folkligt motstånd omintetgjordes försöken att – som den nuvarande folkpartiledaren en gång ville – sända svensk trupp till att kriga för Washington i Irak.

Detta gör Condoleezza Rices besök i Sverige till ett direkt hot mot Sveriges nationella intressen. Den nuvarande regeringspolitiken är landsförrädisk så som den gamla högerns aktivister när de år 1914 sökte en modig svensk uppslutning på Kaiserns sida. Den är mot landets intressen lika stridande som den, av Per Albin Hansson näpsta, generalers och aktivisters vilka år 1941 sökte få med svensk trupp i marschen mot Moskva.

En uppgift måste bli att påpeka för Condoleezza Rice (bland annat genom Förenta staternas ambassad i Stockholm) att hon nu är lika oväl-kommen som Joachim von Ribbentrop skulle varit 1942. Men än viktigare är att med bland annat just detta farliga besök som utgångs-punkt söka tvinga fram en återgång till en för oss – som nation och som folk – säkrare

utrikespolitik. Det kräver bredast möjliga – alltså icke sek-teristiska – samverkan.

Dock just Condoleezza Rice är därtill en person vil-ken ställer oss inför samma frågor som en gång Kaltenbrunner och von Ribbentrop. Hon har för egen vinnings skull klättrat till höga poster över lik. Hon har av öppet privatekonomiska skäl stött det angreppskrig

mot Irak om vilket hon visste att de uppgivna skälen (massförintelsevapnen) var falska. Hon har med

full insikt i gällande internationell rätt medvetet strävat efter att Förenta staterna skall bryta mot såväl krigets lagar som lagligförklara tortyr mot meningsmotståndare. Hennes välmanikurerade

händer är blodiga. Hon har begått just de brott för vilka Kaltenbrunner och Ribbentrop hängdes 1946. Nu är dödsstraffet avskaffat för sådana folkrätts-brott. Men om den världspolitiska kraftbalansen förändras kommer hon att ställas inför samma slags domstol som de gjorde. Allt talar för att hon då skulle dömas. En sådan person kan man ta i hand blott i samma läge som när Folke

Bernadotte tog Joachim von Ribbentrop i hand. Annars icke.

Condoleezza Rice är en alltigenom föraktlig och vidrig representant för mord och blod, tortyr och utplundring. Det är en skam för den svens-ka regeringen att den inbjudit henne.

jan myrdal är skriftställare och för-fattare bosatt i skinnskatteberg. karin sunvisson är bosatt i paris och stude-rar konst.

CONDOLEEZZA RICE

fib 19

“detta gör condolezza rices besök i sverige till ett direkt hot mot sveriges nationella intressen. den nuvarande regeringspolitiken är landsförrädisk…”

fibkultur

Carsten Palmaer skriver om musikern och musiken – den sinnligaste formen av ordning.

Vad är en melodi? Ett urval toner som upprepas så att det bildar ett mönster. Mönstret kan se ut på många olika sätt.

Det kan följa skalor och ackord som vi är vana vid. Det kan söka sin frihet, bryta mot den vanliga ordningen och skapa nya ordningar, nya mönster.

Bakom ordningen finns det stormande känslor, trött rutin och nyskapande djärvhet. Musiken kan både vagga och utmana oss.

Men någon jävla ordning ska det till för att musik ska uppstå.

Tidiga jazzmusiker smyckade de psalmer och marscher de spelade med variationer som byggde på melodierna. På trettiotalet började solisterna ta sig större friheter: de improviserade över de underliggande ack-orden istället. Det var storbandens tid. Jazz var först och främst sensuell och effektiv dansmusik.

På den amerikanska landsbygden åkte storbanden omkring från håla till håla. Det var segregerade band som åt på segrege-rade restauranger och spelade på segrege-rade danser.

I storstäderna spelade de på biografer på dagarna, i pausen mellan filmerna, och till

dans på kvällarna. Arbetsdagarna var 12-14 timmar långa och på nätterna sökte musi-kerna upp kollegor från andra orkestrar för att spela med dem och utmana dem på musikaliska dueller. De drack sprit för att somna och åt amfetamin för att hålla sig vakna.

Ur de turnerande dansbanden kom en ny generation musiker i början på 1940-talet: Unga, svarta, självmedvetna, tävlingsinrik-tade och rasande: Dizzy Gillespie, Charlie Parker, Fats Navarro, Bud Powell. Hängivna musiker med en sällan skådad teknik. De hade sovit i bussar när hotellen bara var öppna för vita. De hade spelat fadd och sentimental musik för en publik som inte hörde deras finesser, utan bökade fram över dansgolvet i jakt efter en partner för natten.

På nattliga jam sessions utvecklade musikerna en ny frihet och en ny ordning, med komplicerade ackordsföljder som ute-

slöt medelmåttorna och snabba, hackiga melodier som krävde skickliga instrumen-talister. Bebop kallades den nya jazzen, en hetsig, utmanande och imponerande musik, totalt osentimental och omöjlig att dansa till. Den äldre generationen reage-rade med bestörtning:

– Bebop är kommunism i musiken, sa storbandsledaren Tommy Dorsey.

Den första april 1947 lämnar musikkorpral Lars Gunnar Victor Gullin I 18 i Visby med utmärkta vitsord och far till Stockholm för att utbilda sig till klassisk pianosolist. Han har fått en förträfflig musikalisk utbild-ning på regementet och kan försörja sig på att spela i de bästa dansorkestrarna. Hos Seymour Österwall blir han tvungen att spela barytonsaxofon för att fylla ut klangen i saxsektionen. Ur mötet mellan Lars Gullins lyriska temperament och det tunga, brötiga storbandsinstrumentet uppstår en musik som inte hörts i Sverige vare sig förr eller senare.

Samtidigt – under 1950-talets första år – tycks jazzen i USA börja söka sig fram mot en ny ordning, en syntes mellan 1930- och 1940-talets musik. Den kantiga och fräna bebopen ersätts av mjukare toner. 1949 spelar Miles Davis på Royal Roost i New York med sitt nyskapande tubaband. Solister som Stan Getz, Chet Baker och Gerry Mulligan blir berömda med en musik som kallas cool jazz eller västkustjazz – lika krävande för instrumentalisterna som bebop men lättare att ta till sig för publi-ken: vackrare, mer melodiös.

Och solisterna är för det mesta vita.

I Stockholm hälsades den nya musiken med viss lättnad. Bebop hade aldrig på all-var slagit igenom på Vinterpalatset och La

carsten palmaer text

»Jag undrar om det stämmer att Lars Gullin var underskattad och missförstådd. Snarare verkar han ha varit omgiven av hänförda lyssnare, andaktsfulla kritiker och självupp-offrande damer. «

Lars Gullin

fib 21

Lars Gunnar Victor Gullin, ibland kallad Lasse Gullin, född 4 maj 1928 i Sanda, Gotland, död 17 maj 1976 i Visselfjärda, Kalmar län, var en svensk jazzmusiker, orkesterledare och musiker (saxo-fon, piano).

Visite. Jazzmusiken var fortfarande avsedd att dansa till, även om grupper av unga män hade börjat samlas framför scenen för att titta och lyssna på musikerna.

Lars Gullin fick snabbt en enastående position som solist med de främsta svens-ka banden och med gästande amerikanska idoler som Lee Konitz och Stan Getz. Han spelade skickligt, fantasifullt och svängigt. I hans kompositioner märktes tydliga influ-enser från både klassisk musik och svensk folkmusik.

– Första gången jag hörde ”Danny´s Dream”spelade Lars den på piano, berättar Georg Riedel som var basist på den klas-siska inspelningen 1954.

– Det där är ingen jazzlåt, tänkte jag. Det låter som ett Chopinstycke. Så spelade han den på barytonsax och då förstod jag.

Gullins sätt att blanda amerikansk jazz med svensk nationalromantik påminner om ett annat gotländskt snille, den två år äldre Sonja Åkesson, som lånade form från amerikansk beatpoesi för att formulera sin svenska kvinnli-ga underklasserfarenhet. Båda levde kort och självdestruktivt, båda var rytmiska genier och båda hade farsor som arbe-tade vid järnvägen.

Georg Riedel spelade på näs-tan alla Gullins största inspel-ningar i mitten på 50-talet – Ma, Fedja, Manchester Fog, I Fall in Love Too Easily - och

turnerade med honom på dansbanorna.

– Ekonomin i folkpar-kerna byggde på att man

sålde dansbiljetter. En bil-jett räckte till två låtar på tre minuter, sedan fick man köpa en ny. Gullin kunde spela solo på tjugo minuter i en ballad och sedan köra en låt som var så snabb så den inte gick att dansa till.

Framme vid scenen stod entusiasterna och lyssnade medan alltmer förbannade hälsingar och jämtar trasslade ihop fötterna och folkparks-gubbarna rasade över att de inte fick sälja biljetter. Den >

LYSSNA PÅ LARS GULLINn n För den som vill bekanta sig närmare med Lars Gullins musik finns två representativa urval tillgängliga. Fine Together. The artistry of Lars Gullin. Recordings 1957-1958. (Sonet/Universal 2004) och Fäbodjazz. Inspelningar från 1951-1956. (Warner 1998). Fotografierna till Carsten Palmaers artikel är häm-tade från den eleganta utgåvan av Fine Together.

fib 21

fibkultur

carsten palmaer är författare och dramatiker. föreställningen av ljus.gullin. uppfördes på sanada hem-bygdgård på gotland den fjärde maj; i lars gullins födelsesocken, på hans 80-års dag. föreställningen ska ut på turné med riksteatern nästa år ochbygger på eva sjöstrands pjäs i regi av eva gröndahl och är ett samar-bete mellan länsteatern gotland, gotlandsmusiken och riksteatern. carsten palmaers text är publicerad i programbladet.

Stora Konsten gjorde entré i underhåll-ningsvärlden. – En gång i Matfors Folkets Park hörde jag två stora killar som stod och svor: Det är väl fan ingen dansmusik det här! Jag gick fram till dem och sa: Fattar ni inte att Lars Gullin är ett stort geni! Som tur var hade chauffören sett det hela och startat turné-bilen så jag kom därifrån oskadd

Klyftan växte. Fortfarande fanns det en dragspelstrio som körde levande musik enligt mönstret två moderna-en gammal på varenda dansbana i Sverige. I storstä-derna lämnade läroverksungdomen den nya jazzen och dansade till hejig och triv-sam dixieland. Rock´n roll var på ingående

Den moderna jazzen sökte sin frihet från plikten att underhålla en publik som inte förstod den. Jazz blev sofistikerad konst för artister, för reklammän med små välan-sade skägg och för tonåringar med bohe-miska ambitioner. Såna som jag.

En trappa upp på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm låg Konsums paradrestaurang Gyllene Cirkeln. Det var ett ganska flott ställe med påkostad meny och avance-rat kök. Och det var det enda stället i Stockholm där man varje kväll kunde höra modern jazz under första halvan av 60-talet.

Personalen måste ha hatat oss. Vi kom tidigt, flera timmar innan musiken började och la beslag på de bästa borden framme vid scenen. Vi var för panka för att beställa mat och för unga för att få dricka öl och satt hela kvällen med en thé complet, det billigaste på menyn, te och rostat bröd. I sista set var man oftast fruktansvärt hung-rig.

Den 17 december 1964 spelade Lars Gullin med stråkar på Gyllene Cirkeln och vi var där. Det märkliga är att vi knappt hade hört honom. Inga av hans skivor fanns

att köpa i Stockholm. Jag ägde en EP med Fine Together och For FJ Fans Only medan Gabbe hade hittat ett signerat album på skivantikvariatet i Funckens gränd, The Artistry of Lars Gullin, med ett hack i den vackraste balladen.

Det sades att Lars Gullin hade knarkat ner sig totalt. Att han gick omkring på jazzklubben Montmartre i Köpenhamn och sopade golv.

Den melodiska jazz han spelade ansågs heller inte riktigt modern. På Gyllene Cirkeln hade vi redan hört Cecil Taylor, Archie Shepp och Albert Ayler spela fri jazz. Nu rasade de sista formerna av musikalisk ordning :melodi, harmonier, toner och till slut även rytm. Skickliga musiker piskade musiken till den yttersta frihetens gräns. Det vi hörde var ibland fantastiskt och ofta ohyggligt enahanda. Vi lyssnade och sym-patiserade, för vi sympatiserade med allt som ville heta frihet, i enlighet med det västerländska 1960-talets stora outtalade gemensamma paroll: Varför inte?

Några år senare skulle vi förflytta oss drygt tjugo meter, från restaurang Gyllene Cirkeln till Clartémötena i Z-salen, i den eviga pendelrörelsen mellan frihet och ordning. Då hade Cirkeln blivit diskotek och jazzen omhändertagits av myndigheterna. Men det är en annan historia.

Gullin spelade vackert den kvällen vill jag minnas, med något nästan skärande, något osäkert i tonen. Hans ansikte var allvarsamt, nästan förvridet. Vi undrade om han skulle kunna spela kvällen ut. Det vi visste om hans kaotiska liv och smär-tan tillät oss att uppskatta skönheten i hans musik.

Jag vet inte om vi hade tagit skönheten till oss på samma sätt om han glatt häl-sat på publiken, vitsat mellan låtarna och

efteråt satt sig i bilen och kört hem till familjen i radhuset.

Av stora konstnärer begär vi att de ska vara självförbrännande, eller åtminstone underskattade och missförstådda. Jag undrar om det stämmer att Lars Gullin var underskattad och missförstådd. Snarare verkar han ha varit omgiven av hänförda lyssnare, andaktsfulla kritiker och självuppoffrande damer. Men folk ledsnade när han inte dök upp och så fick han inga jobb.

Mot slutet av 60-talet blev jazzen så fri att den inte kunde bli friare. När harmo-nier och toner försvann så försvann till slut även jag. Utledsen på att se någon världsberömd tenorist stå och böka och bända på tonen över tre ackord på jazz-festivalen på Skeppsholmen fortsatte jag att lyssna på mina gamla plattor.

Nu sätter jag på ”I Fall In Love Too Easily”. Jule Stynes filmmelodi från 1945, inspe-lad av fyra ynglingar i Stockholm en novembernatt 1953. Gullins långa solo är lätt som en rökslinga, fritt som en tanke, lyriskt och lekfullt rör det sig varsamt och i god ordning över harmonierna.

Frihet kan bara finnas om det finns en ordning att göra sig fri ifrån.

Frihet är inte ett tillstånd, utan en pro-cess.

Man är inte fri. Man blir fri. Man befriar sig.

fibkultur

>

fib 23

leif strandberg text & bild

Året är nittonhundrasextioåtta. Vi har just avslutat höstens Vietnamvecka och nu bär vi tillbaks banderoller och plakat

till Folkets Hus i Gävle. Mannen på bilden heter Jan Lindahl. Han skall snart fylla 27 och är därmed en av de äldre aktivisterna i FNL-gruppen. Men, han tillhör inte och kom heller inte att tillhöra ”de ledande kamraterna”, de som idag – fyrtio år senare – likt ikoner framträder i TV för att förklara sig, be om ursäkt, göra avbön. Jan gjorde aldrig avbön, han var säker på sin sak i full tillit att hans sak var folkets sak. ”Folket” var den utgångspunkt från vilken han betraktade världen. Det var genom denna ståndpunkt han lärde mig folkvett.

Jag lärde känna Jan på sommaren nämn-da år när jag feriejobbade på ett ostlager. Jan var typograf men arbetade av någon anledning även han på mejeriet i Gävle. Han var nio år äldre än jag och minst nio gånger mer beläst. Jag var den flitige gymnasisten men det var han som var bildad och beläst. Ständigt en ny pocketbok i fickan! Det var därför inte svensklektorerna på det Högre Allmänna lärover-ket som blev mina väg-visare i litteraturen. Det var Jan som förklarade hur Strindberg skulle läsas. ”Läs högt! Hör!

’Då komma vi ned från

Vita Bergen /…/ och vi komma med stort dån som ett vattenfall.’ Det är folk som talar.”

Han ägde naturligtvis Maos lilla röda men föredrog att citera Olaus Petri. Han älskade meningar av typen: ”Kristenheten är ett stort buller och tvedräkt.”

Buller och tvedräkt, dån och vattenfall.

Jag tror att det var just språket som förde honom till KFML. När Bo Gustafsson lade fram marxismens ekonomiska teori på omisskännligt dalmål, njöt Jan. Det var också symptomatiskt att han alltid kallade Jan Myrdal (skriftställningsdiskussion varje söndag!) för Janne.

Jan och jag delade också västerbottniska rötter. Sommaren nittonhund-rasextionio reste vi tillsam-mans i hans svarta Renault 4 till Lappvattnet, där jag tog far-väl och fortsatte till nästa by. Det var synd att vi aldrig pra-tade om detta rotsystem efter-som Lappvattnet ligger mitt i ”Poenquistlandet”. Jag tror det finns intressanta trådar mel-lan Jans läsande, skrivande och politiska ställningstaganden och dessa hans västerbottniska frisinnade – radikala – rötter.

Jans speciella politiska gehör var hans folkvett. Han såg var de viktiga rågångarna gick: vem som var vän och vem som

var fiende. Hans betoning av Folket var all-tid frigörande. Han kunde därför förklara hur vänsterpratmakare – trots bländande retorik – inte var något att hålla i handen. Tillsammans med Jan skrev jag också min första politiska artikel. På trappan till FNL-lokalen satt vi en varm dag i juli och tråcklade ihop ett inlägg till FNL i Sverige. När jag bläddrar i detta nummer (6:69) ser jag också att vi skrev en liten notis om vår demonstation i Söderhamn den 4 juli. Nu minns jag också hur Jan, samtidigt som vi gick genom staden och skanderade ”USA ut ur Vietnam”, nynnade på de berömda stroferna ur Faxehusvisan som handlar om hälsingeböndernas stormning av en fog-deborg i Söderhamn 1493: ”Faxehus ligger i svartom brandom.”

Så var han – mannen med plakaten över axeln – beläst, generös och bildad: en aktivist ur de tusenden; fotfolk. När jag flyttade från Gävle hösten nittonhund-rasextionio blev våra kontakter glesare och glesare. Men när jag i början nittiotalet såg att han – äntligen – hade börjat publi-cera sig på Hägglunds förlag med sina historiska berättelser kände jag stor glädje. Hans bildningsiver att sprida folkvettet fortsätter, och fortsätter…

”Håll i hatten, för nu bär det av.”(Jan Lindahl, Nio kliv genom Sveriges his-

toria)

Jan Lindahl (1941-2006) n n ”Född krigsvintern 1941 i en skitkall statarlänga vid Åby Gård utanför Gävle. Luktade mest lagård och sprang i kortbyxor. Om sommaren. Hö på logen. Välkända lukter som återkommer starkt. Kom till staden som springpojke, och blev sedan typograf. 45 år i yrket. En raggare med Pontiac -48 cabriolet som njöt av livet. Aktiv i bland annat FNL-rörelsen. Kämpat .” Jan Lindahl donerade en stor summa pengar till Folket i Bild som gjorde satsningen på sati-rarkvet.se möjlig. Han har på Hägglunds förlag gett ut Blågul historia, Svenskarna och deras strä-vanden, Nio kliv genom Sveriges historia samt Bakvända världen Folk och fest på medeltiden.

leif strandberg bor i piteå och är psykolog, författare och prenumerant sedan starten.

fibminnesord

Sextioåtta &folkvettetJan Lindahls donation gjorde satirar kivet.se möjligt. Men vem var han?

fib 23

martin schibbye & martin albinsson text sofia runarsdotter bild

Solidaritet med förhinder

Den 28 februari frihetsberövades Ahmed Alis bror och kördes till Kronobergshäktet. Han misstänktes för att ha finansierat terrorverksamhet genom att skicka pengar till anhöriga i Somalia. Men vad är terrorism i ett land under utländsk ockupation och var går gränsen mellan polisarbete och trakasserier?Folket i Bild har följt säkerhetspolisen i spåren. Historien börjar när agenten Bo dyker upp på Ahmeds resebyrå i Rinkeby.

fibsverige

anna roxvall text elvine lund bild

>

Solidaritet med förhinder

fib 25

fibsverige

Det var när Bo dök upp förra året som allting började. Men det visste de inte då. Ahmed Ali drev sin resebyrå i Rinkeby som han

brukade, brorsan Yassin körde buss och anordnade pilgrimsresor till Mecka.

Nu står Ahmed i korridoren utanför Stockholms tingsrätt och väntar på att de hemliga delarna av häktningsförhandling-arna mot hans bror ska ta slut.

Mannen som kallade sig Bo steg in i Yassin och Ahmed Alis liv för ungefär ett och ett halvt år sedan. Han jobbade för Säpo och hade ett nyvaknat intresse för svenskar av somaliskt ursprung. Bo ville ha information om folkgruppen, vilka de var, vilken politik de stödde, om det kanske var någon som höll på med något skumt? Han fick ständigt samma svar: ”sorry, jag har ingen information att ge dig”.

Yassin var inte sugen på att bli Säpos tjallare.

– Den här Bo brukade komma och tjata på mig: ”Har du sett din bror? Kan du be honom ringa mig”. Han ringde, kom förbi flera gånger, till slut fick jag nog och sa till honom att han skulle lämna mig i fred, berättar Ahmed.

Han häller upp mangojuice i ett par glas och sätter sig på en stol intill soffbordet i lägenheten norr om Stockholm. Det är en varm vårdag och dörren står öppen ut mot gården. Flickvännen Linda Engholm sit-ter i en fåtölj och har dragit upp fötterna under sig. Då och då flikar hon in en detalj i Ahmeds berättelse om när säkerhetspoli-sen kom till Rinkeby och Tensta.

För Bo hade inga planer på att lämna brö-derna Ali i fred. I stället vaknade Ahmed av att någon knackade på dörren klockan sex på morgonen i slutet av november förra året.

– De sa att de kom från polisen och att jag skulle in på förhör.

Klockan tio på förmiddagen ringde Linda till polishuset, men fick till svar att Ahmed inte längre var där.

– Jag tänkte att nu måste något ha hänt. Sedan, vid tio på kvällen, fick jag höra från en vän att Ahmed hade häktats, berättar hon.

I stället för det utlovade förhöret på polishuset hade Ahmed körts raka vägen till Kronobergshäktet. Där hölls han kvar och förhördes i fyra dagar.

– De sa att jag hade skickat 25 miljoner till utlandet, säger Ahmed och skrattar och slår ut med händerna.

– Var skulle jag ha fått de pengarna ifrån?

Poliserna hävdade att de hade bevis, men några sådana fick Ahmed aldrig se. Efter fyra dagar släpptes han.

– Ingen bad om ursäkt, ingen erkände att de hade gjort fel. Det enda jag fick veta var att jag fortfarande är misstänkt.

När Ahmed kom ut, möttes han av ett länsat kontor. Polisen hade tagit med sig

datorer, papper och pärmar som fanns på hans resebyrå. Dessutom hade de beslag-tagit 25 biljetter som han hade beställt dagen innan han greps.

– Kunderna skulle komma och hämta dem nästa dag så jag försökte få tillbaka biljetterna från polisen, men de vägrade.

Väl betalda gick biljetterna inte att åter-inlösa, så Ahmed fick ta pengar ur egen ficka och betala tillbaka till sina kunder.

– Efter en månad ringde polisen och sa: ”Nu kan du hämta dina biljetter”. Vad skulle jag göra med dem? Flygbolaget hade redan fått vad de ville, kunderna fick tillbaka sina pengar, men jag gick back 120 000 kronor, säger Ahmed och skakar på huvudet.

IDEOLOGISKT STRIDSÄMNE. Täbybon Rune Monö har hamnat i kläm när Täby kommun skär i den offentliga sektorn.

>

fib 27

Samtidigt som Ahmed greps, plockades också brodern Yassin in. Det var ju han som hade dragit åt sig Säpos intresse från början.

Yassin Ali är en inflytelserik och aktad person bland svensk-somalierna i Stockholm. Han har valts till generalse-kreterare för paraplyorganisationen och den nationella motståndsalliansen ARS, Alliance for the Re-Liberation of Somalia, som på kort tid har lyckats ena somalier från vitt skilda grupper i Sverige och utomlands i kampen för demokrati i det forna hemlandet. Det är en kamp som Ahmed också stödjer.

– I framtiden vill vi kunna återvända till ett land med en bra regering och rättvisa för alla, inte ett land som styrs av otydliga lagar och en fientlig reger-ing. Inga somalier har valt den reger-ingen som sitter nu, de valde sig själva – i Kenya! säger Ahmed upprört.

Efter en tid släpptes även Yassin, men Säpo gav inte upp för det. Spaningarna fortsatte.

Det blev, om inte annat, uppenbart för Ahmed som började få märkliga besök i sin butik.

– En gång kom det till exempel en svensk tjej, som knappast såg ut som om hon var intresserad av att åka på pilgrims-färd, och ville veta mer om hajj. Jag sa till henne: ”herregud, hajj är i december, det är februari nu! Kom tillbaka i oktober eller november!”

Ett par månader senare var det dags igen. Den 28 februari fick Linda ett förbryllat samtal från sin pojkvän. Han hade just kommit till jobbet och fattade ingenting.

Vilka tjuvar tar sig in utan brytmärken på dörren, snor datorerna, men struntar i kon-tanterna i kassan?

– Sedan fick jag veta, via en journalist som ringde, att polisen hade tagit min bror igen. Då förstod jag att Säpo hade tagit datorerna en gång till, säger han.

Den här gången räckte det inte med en försynt knackning på dörren. När Yassin greps tillsammans med två andra svensk-somalier tog Säpo med sig nationella insatsstyrkan. Tidigt på morgonen stor-made maskerade poliser in med dragna vapen och väckte småbarnsfamiljerna.

Medierna vaknade också.

”Misstänkta för planering av terrordåd” löd rubriken i Aftonbladet. Åklagare Ronnie

Jacobsson förklarade i tidningar och tv att männen hade förberett terrordåd och finansierat terrorbrott.

Så mycket mer ville han inte berätta, och för att fylla utrymmet ringde journalis-terna kommentatorn som står överst på alla ringlistor, terroristexperten Magnus Ranstorp. Han ställer alltid upp, och kunde berätta att det ”inte är ovanligt att svenskar och andra européer finan-sierar terrordåd utomlands”. Vanligast är det i Irak och Somalia, länder som enligt Ramstorp är inblandade i ”regionala kon-flikter”. I Somalia har det enligt honom ”pågått terrorverksamhet under lång tid”.

Att svenskarna, via hawalasystem och pilgrimsresor, misstänktes ha stöttat den somaliska grupperingen al Shabaab fram-gick ännu inte. Då hade kanske någon kollat upp vad det var för en organisation. Kanske hade någon då också noterat att gruppen inte var terrorstämplad av vare sig FN eller EU. Bara av USA. Och det först efter det att männen hade gripits.

Sedan häktades och omhäktades män-nen under stor sekretess, gång på gång. Och intresset för historien ebbade ut.

Nu är det den 27 maj och ett 20-tal perso-ner står i tingsrättskorridoren och trampar. De får vänta utanför medan förhandlingen pågår, därefter släpps de in för att få höra resultatet.

Yassin Ali har nu suttit häktad i tre månader. Han ser sliten ut där han sitter bredvid sin advokat Thomas Olsson, men han har samma leende som brodern då han vinkar åt vännerna bakom säkerhets-glaset.

När rätten slår fast att den misstänkte >

»Säpos arbete sänder positiva signaler både utanför och inåt landet. Det här får kanske de som planerar att samla in pengar till en konflikt eller direkt till terrorism att ... tänka sig för eftersom deras agerande kan få konsekvenser. «

Foto

: Tor

Joh

nsso

n

dr magnus ranstorp, centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (cats), försvarshögskolan (DN 29 feb).

ARS?nn ARS, Alliance for the Re-Liberation of Somalia, har på kort tid har lyckats ena somalier från vitt skilda grupper i Sverige i kampen för demokrati i det forna hemlandet. Organisationen vill se ett slut på all utländsk inblandning i Somalia och stödjer de islamiska domstolarna som hade makten i landet ett par månader 2006. De islamiska domstolarna drevs senare bort av etiopiska styrkor, stödda av USA. I stället upp-rättades en ”tillfällig regering” baserad på illa ansedda krigsherrar lierade med amerikanska och etiopiska intressen.

Vad är hawala?nn Hawala är en gammal form av privat pen-ningöverföring till länder utan banksystem. Genom hawala kan människor i Sverige hjälpa släktingar i Somalia eller Irak. Eftersom detta i FBI:s ögon är okontrollerade penningströmmar till länder där USA för krig (och en konkurrent till Western Union, som FBI samarbetar med ), blir hawala lätt misstänkt stöd till terrorism. Det är mycket svårt att visa vem som tar emot pengar via hawala. Därför borde ingen kunna

dömas för finansiering av terrorism den vägen.

ska omhäktas för nionde gången lägger sig tystnaden över åhörarna. Bara snyft-ningarna från Yassins mor hörs då hon lutar pannan mot glasrutan.

Så förs han bort igen, vännerna lommar ut. De kan rutinerna vid det här laget.

– Det är som att slåss mot väderkvarnar, vi vet ju inte vad det är vi ska angripa eller bemöta!

Advokat Thomas Olsson är förbannad. Det är slutet av maj och han upplever att arbetssituationen blir allt mer Kafka-artad. Med den nya terrorlagstiftningen som bakgrund har varken han eller dom-stolen fått se ett enda bevis för det som åklagaren påstår att hans klient har gjort sig skyldig till.

Thomas Olsson har ställt frågan till domstolen om den inte ska begära att få se åklagarens bevisning, men hittills har intresset varit ljummet.

– Det är samma sak varje gång. Åklagaren läser från ett PM, refererar till ett telefonsamtal som ingen har hört, vi protesterar och säger att det är feltolkat, rätten antecknar det, sedan omhäktar de honom. De har helt delegerat till åklaga-

ren att ta beslut om omhäktning, säger Thomas Olsson surt.

För honom återstår i stället att på ett pedagogiskt vis förklara vad organisatio-nen ARS, som Yassin Ali är generalsekre-terare för, faktiskt håller på med – att de utgör en legitim opposition i politiken i Somalia och har accepterats av FN som en förhandlingspart.

Åklagaren hävdar nämligen att Yassin via sin pilgrimsverksamhet har skickat pengar till utbrytargruppen Al Shabaab.

– Al Shabaab är en grupp på max 300

personer som krigar i Somalia. De är fanatiker som förhindrar alla förhand-lingslösningar och har tagit avstånd från ARS, säger Thomas Olsson.Han har försökt förklara det bisarra i att koppla samman de två grupperna i häkt-ningsförhandlingarna, men det har inte gått särskilt bra.

– Åklagaren vet inte ens vad Al Shabaab är. Jag har bett honom räkna upp tre per-soner som är medlemmar i gruppen, men han vet ingenting, han blandar ihop både namn och begrepp.

fibsverige

>»Den amerikanska underrättelsetjänsten har bett Säpo slå till mot ARS i Sverige och skrämma skiten ur somalierna så att de inte vågar skicka pengar eller stödja oppositionen.«advokat thomas olsson är förbannad. han upplever att arbetssituationen blir allt mer kafka-artad. med den nya terrorlagstiftningen som bakgrund har varken han eller domstolen fått se ett enda bevis för det som åklaga-ren påstår att hans klient har gjort sig skyldig till.

Ahmed har fått en del märkliga besök i sin resebutik. ”En gång kom det till exempel en svensk tjej, som knappast såg ut som om hon var intresserad av att åka på pilgrims-färd, och ville veta mer om hajj. Jag sa till henne: herregud, hajj är i december, det är februari nu! Kom tillbaka i oktober eller november!”

>

Under tiden fortsätter Säpos spaningar. Hundratals personer med somalisk bak-grund har plockats in till förhör, där de pressas på information om Yassin och de två andra männen. Ahmed berättar att han varje dag kommer i kontakt med svensk-somalier som mår dåligt.

– En del har kallats in upp till sex gånger. Polisen hotar med att utvisa dem, strypa deras löner, få dem sparkade från jobbet. Ingen vågar skicka så mycket som en hundralapp till sina släktingar i Somalia längre av rädsla för att stämplas som terrorister, säger han.

Ahmed själv försökte förgäves komma i kontakt med polisen och få tillbaka alla de beslagtagna papperen som han behövde för att kunna sköta den bokfö-ring som han är skyldig att göra enligt lag.

– Men det var tydligen omöjligt. I stället ringde de Skatteverket och tipsade dem om att jag skulle ha fifflat med skatten.

Och nu stiger mumlet allt högre bland svensk-somalierna i Tensta och Rinkeby. Rösterna talar om rasism. Trakasserier.

Ahmed tror att allt handlar om ett pr-trick från Säpos sida. Han pekar på att

säkerhetspolisen snabbt fick sina anslag höjda efter tillslaget mot de så kallade terr oristerna. Advokat Thomas Olsson kallar det å sin sida för ett amerikanskt beställningsjobb. Organisationen som Yassin Ali är ordförande för, utgör genom sin breda bas ett hot mot de USA-stödda krigsherrarna i den tillfälliga regeringen i Somalia.

– Därför har den amerikanska underrät-telsetjänsten bett Säpo slå till mot ARS i Sverige och skrämma skiten ur somalier-na så att de inte vågar skicka pengar eller stödja oppositionen, säger han.

Det gör Thomas Olsson illa till mods. Både Amnesty och FN pekar ut den USA-stödda regeringen och de etiopiska styr-korna som ansvariga för fruktansvärda övergrepp.

– I förlängningen motarbetar vi de demokratiska krafterna i Somalia, till fördel för blodtörstiga krigsherrar. Det är helt ofattbart! När började Sverige angri-pa en demokratisk oppositions arbete för att omkullkasta en diktatur?

Hemma i lägenheten försöker Ahmed och Linda hålla humöret uppe. Våren är på

väg och Ahmed hoppas att han ska kunna få fart på sitt företag igen, om han bara arbetar riktigt hårt och Säpo slutar ta hans datorer stup i kvarten.

De när också ett hopp om att Yassin snart kommer att släppas.

– Jag tror att det kommer att ordna sig, för Yassin är en bra människa, han är omtyckt av alla, säger Linda.

– Man kan inte hålla en oskyldig hur länge som helst, vi hoppas att den här sagan ska sluta lyckligt, säger Ahmed.

Advokat Thomas Olsson håller med. På sitt eget vis.

– Åklagaren har ingen bevisning. Yassin kommer att släppas någon gång i juli. När alla ni journalister har semester.

Advokatens teori visar sig sann, sånär som på en månad. I mitten av juli släpps Yassin ur häktet. Misstankarna mot honom kvarstår dock enligt åklagarkam-maren. Händelsen blir notiser i tidning-arna.

anna roxvall är frilansjournalist. elvine lund är bildjournalist på väg mot malmö. www.elvinelund.se

Bakom säkerhetsglaset slår rätten fast att den misstänkte ska omhäktas.För nionde gången lägger sig tystnaden över åhörarna. Bara snyftningarna från Yassins mor hörs då hon lutar pannan mot glasrutan.

fib 29

fibsomalia

En kämpande nation

fib 31

Storbritanniens utrikesminis-ter Jack Straw talar hösten 2002 om ”failed states”, miss-lyckade stater. Deras sönder-

fall är inte bara ett hot mot de egna invånarna, säger han. Det kan också, som den 11 september 2001, ”leda till massmord på Manhattan” – och föra med sig ”droger, våld och brott på brittiska gator”.

Tanken är tidstypisk: vi gav våra kolonier självständighet, men många av dem bestod inte provet, de sjönk tillbaka i uråldriga kon-flikter och nu hotar de oss med terrorism och horder av kriminella invandrare. Då måste vi ta hand om dem igen.

Jack Straw nämner Somalia, rankad som en av de mest misslyckade av misslyckade stater. För tillfället är det nästan tyst i massmedierna om detta land. Visserligen talar FN:s företrädare om en flyktingkatastrof ”värre än Darfur”, och visserligen är landet ockuperat, men eftersom det handlar om ett krigsföretag made in the USA finns inget skäl uppröra allmänheten.

Bilden är redan klar: på ena sidan tycks islamister med koppling till al-Qaida stå, på den andra en bräcklig regering som fått stöd från Etiopien, och så världssamfundet som anstränger sig att hitta en fredlig lösning.

Men det går att skönja något annat: hur imperialismen hindrar en nation att stadga sig, och hur en nation tar form i motstånd mot imperialismen. >En kämpande nation

mikael nyberg text

Bild: Läkare utan gränser.

Förhistorien är den vanliga. Kolonialmakterna delade området i slutet av 1800-talet. Britterna tog den strategiska, norra delen,

italienarna den södra och kejsaren i Addis Abeba provinsen Ogaden.

Kolonisatörerna trasade sönder fungeran-de lokala ekonomier rotade i familjejord-bruk och nomadiserad boskapsskötsel. De berövade småbönder och nomader deras marker och tvingade dem med vapenmakt att arbeta på plantager som producerade för export.

Självständigheten 1960 var en lättnad, men någon allsidig ekonomisk utveckling kom inte till stånd. Ett starkt tillflöde av ekonomiskt bistånd och militär hjälp – en följd av det storpolitiska spelet i omvärlden – blåste upp statsmaskineriet och försörjde ett tärande socialt överskikt.

När arméofficeren Siyad Barre grep mak-ten i en militärkupp 1969 var förtecknen, som ofta vid denna tid socialistiska. Men småbönder som återtagit förlorade marker drevs återigen undan, nu för att ge plats åt vidsträckta statliga lantbruk uppbyggda med utländsk hjälp. Avkastningen var klen men projekten berikade dem som hade statsmakten i sin hand. Kokta omogna bananer, som förr varit nödmat, var nu daglig kost i byarna. Kvinnor och barn skör-dade bananer, ris och sockerrör för löner som männen vägrade att acceptera, medan korrupta ämbetsmän byggde luxuösa resi-dens i Mogadishu. Huvudstaden växte på 25 år från 50 000 till en miljon invånare.

1977 försökte Siyad Barre återta Ogadenprovinsen, men Sovjetunionen svek och ställde sig på Etiopiens sida. Med hjälp av kubanska militärer drevs somalierna till-baka, varpå regeringen i Mogadishu bytte sida i stormaktsspelet. Amerikanska militä-rer och biståndsexperter tågade in, ochi stället för vetenskaplig socialism skulle det nu bli liberaliseringsprogram överva-kade av Världsbanken och Internationella valutafonden.

Med formaliseringen av äganderätten förlorade många småbönder sina marker till främlingar från Mogadishu som spe-kulerade i stigande markpriser och levde

på jordlösa arrendatorer och lantarbetare. Den sköra balansen mellan bofasta och nomader som reglerats i sedvanerätten ruckades. Det blev brist på mark och vat-ten, och slitningarna mellan grupperna började ta sig våldsamma uttryck.

Regeringen hade visserligen förbjudit klantänkandet, men Siyad Barre gynnade sina egna och spelade ut olika klaner mot varandra för att säkra sin ställning. Spänningarna yttrade sig gamla former, men de var inga rester av ett svun-

net stamsamhälle. De framkallades av påfrestningarna för en nation som från ställningen som koloni fastnat i nykolonial underordning.

Mot slutet av 1980-talet stod lån och eko-nomiskt bistånd från utlandet för över 70 procent av statsinkomsterna, och alltmer av utgifterna gick till utländska fordringsä-gare. Lönerna i den offentliga sektorn var till sist inte mer än 6 procent av vad de varit 1974. Många välutbildade statstjänste-

fibsomalia>

Karta: Stig Söderlind, www.stigsoderlind.se

fib 33

män flydde utomlands, andra började tjäna pengar vid sidan om.

Utländska hjälporganisationer tog över mer och mer av det som statsmakten för-summade – och påskyndade samtidigt sön-derfallet. Offentligt anställda övergav sina tjänster för att få 30 gånger mer betalt hos någon hjälporganisation.

Efter 1989, när det kalla kriget var över-stökat och stormakterna tillfälligt tappade intresset för Afrikas horn, sinade tillflödet av ekonomiskt bistånd. Av statsapparaten

återstod bara ett förtorkat, förtryckande skal. Revolterande rörelser, förankrade i olika klaner, bröt fram och drev Siyad Barre och resterna av hans regim ur Mogadishu.

Det var inledningen till år av krig och olycka. Tidigare hade landsbygden mot-ståndskraft mot missväxt och torka. Småbönderna kring floderna kunde växla mellan olika grödor och odlingsmarker, de hade allmänningar att tillgå och de tog kollektivt ansvar för varandra. Med forma-liseringen av äganderätten och bortdrivan-det av småbönder och nomader från de bördigaste markerna hade mycket av detta redan gått förlorat när stridande miliser drog fram över jordarna.

Bilder av utmärglade, döende barn nådde via massmedierna den västliga publiken. Massvälten framstod som en följd av naturkatastrofer och uråldrig afrikansk ondska. Det var dags för den vite mannen att åter axla sin börda.

Både civilbefolkningen och de stridande parterna välkomnade till en början hjälpen utifrån, men inbördeskriget gjorde det svårt för biståndet att komma fram, och insatserna hade negativa biverkningar. Livsmedelshjälpen slog undan marknaden för lokala producenter, och de utländ-ska hjälporganisationerna blev källor till inkomster för krigsherrar som erbjöd beskydd, upprättade vägtullar eller lade beslag på mat och annat bistånd.

I december 1992 landsteg trupper från USA på stranden i Mogadishu inför TV-kamerorna. USA skulle rädda de döende somalierna och röja upp i landet. Visserligen var svälten vid det här laget nästan över, men det fanns annat som talade för operationen.

Amerikanska oljebolag hade utverkat koncessioner för oljeprospektering i Somalia under Siyad Barres sista år vid makten. Ledningen i Pentagon hade också ett starkt intresse av krigsinsatsen. Les Aspin, försvarsminister i den tillträdande Clintonregeringen, förklarade att med-borgarna svårligen kunde tolerera militär-utgifter på upp till 250 miljarder dollar per år, om vapnen och soldaterna aldrig kom till användning.

Dessutom var Operation Restore Hope prejudicerande. Det var första gången säkerhetsrådet auktoriserade en militär intervention i ett medlemsland med hän-visning till hot mot internationell fred och säkerhet, och det var första gången man överlät ledningen för en FN-operation till en medlemstat, USA.

Soldaterna från USA och dess europeiska följeslagare uppträde som kolonialkri-gare brukar. Skrålande for de i högsta fart genom gatorna och slängde godis och läsk efter sig för att se unga somalier springa efter. Flera barn ramlade och blev överkörda. Andra blev misshandlade och utsatta för förnedrande bestraffningar, om de försökt stjäla något. En pojke låstes in i en låda. Han skrek på hjälp men dog efter timmar i solen. En annan blev skjuten för ett par solglasögons skull. Efterräkningarna inskränkte sig till degradering och löneav-drag.

Somalierna betraktade snart FN-styrkor-na som en stridande fraktion bland andra, och hjälparbetare rapporterade att säker-heten aldrig varit sämre.

Men för Vita huset var upphovet till landets alla svårigheter en ensam ondske-full man, general Mohamed Farah Aidid. I juli 1993 hade hans klan sammankallat sina äldste till rådslag i Mogadishu för att diskutera en fredlig lösning på konflikten med FN-styrkorna och eventuellt beröva Aidid ledarskapet. Men USA:s stridsledning tyckte sig veta att det handlade om ett hemligt möte där terrorister planerade nya illdåd. I 17 minuter avfyrade amerikanska attack helikoptrar 16 missiler och flera tusen kanonsalvor mot möteslokalen. Över 50

»bilder av utmärglade, döende barn nådde via massmedierna den västliga publiken. massvälten framstod som en följd av naturkatastrofer och uråldrig afrikansk ondska. det var dags för den vite mannen att åter axla sin börda.«

>

Bilder ovan: US ARMY samt DEFENCELINK.

fibsomaliagamla, vördade klanledare miste livet.

Fyra västerländska journalister som kom till platsen slogs ihjäl av uppretade och för-tvivlade somalier. Tvärs över klangränserna vände sig folk mot de utländska trupperna, och några månader senare hade den ameri-kanska opinionen fått nog, sedan somaliska milismän skjutit ner två Black Hawk-heli-koptrar och 19 amerikanska soldater dött i den efterföljande striden. Omkring 1 000 somalier – civila såväl som stridande – dog i slaget, men det västerländska medve-tandet uppfylldes av bilderna av hur döda amerikanska soldater släpades av jublande afrikaner genom Mogadishus gator. Det var en chock av samma slag som nyheten om general Gordons nederlag Khartoum i januari 1885.

Det nationella sönderfallet fortsatte. Somaliland i norr hade utropat sig till egen stat, andra landsdelar gjorde anspråk på autonomi och Mogadishu delades mellan rivaliserande krigsherrar. Men trots inbör-deskriget fortskred produktion, handel och annan ekonomisk verksamhet. Omkring 750 000 somalier i utlandet skickade stora penningsummor till släktingar i hem-landet och investerade i lokala företag. Betalningssystemet sköttes av så kallade hawalabanker och var enligt Världsbanken effektivare än före kriget. Somalia utveck-lade också ett av Afrikas bästa mobilnät.

Störst i båda branscherna var koncernen al-Barakaat. Men efter den 11 september 2001 pekade Vita huset ut detta företag ut som al-Qaidas ”kvartermästare”. FN:s säkerhetsråd påbjöd på USA:s begäran att alla dess tillgångar skulle frysas och att en rad av dess medarbetare, bland annat tre svenska medborgare, skulle försättas i eko-nomisk karantän. Det var som om en främ-mande makt plötsligt hade stängt ett par av Sveriges största banker samt Telia.

Anklagelserna visade sig snart vara grundlösa, FBI hittade inte minsta kopp-ling till al-Qaida eller andra terrorgrupper, men det tog fem år innan Ahmed Yusuf, den siste av de tre svenskarna på listan, återfick sina medborgerliga rättigheter, och al-Barakaat är fortfarande bannlyst och till-gångarna frysta.

Flyktingarna och migrantarbetarna från Somalia hittade nya kanaler för sitt bistånd till hemlandet. Inflödet motsvarade enligt Världsbanken 60 procent av bruttonatio-nalprodukten 2004 och försörjde minst en tredjedel av befolkningen.

I Mogadishu började samtidigt en rekon-struktion av statsmakten. Lokala islamiska domstolar skapade lag och ordning i grann-skapen, började samarbeta med varandra och upprättade egna miliser. Men USA försåg krigsherrarna i staden med pengar och vapen för att, som det hette, bekämpa terrorismen.

Strategin slog fel. Den siste krigsherren flydde staden förklädd till kvinna, sittande på en åsna, och de förenade islamiska dom-stolarna kunde våren 2006 påbörja en åter-uppbyggnad av huvudstaden. Till och med i amerikanska tidningar kom rapporter om ljusningen för Somalia. Vägspärrarna med kriminella, khattuggande, tungt beväpnade ungdomar var borta, flygplatsen och ham-nen öppnade och barn spelade fotboll på gatorna. Det var den lyckligaste tiden på 15 år, och de islamiska domstolarna utsträckte sitt inflytande till stora delar av södra Somalia.

Men USA ansåg att somalierna förtjäna-de något bättre. Med hjälp av bland annat Sverige och Norge skapade Vita huset en kontaktgrupp för Somalia med syfte att stoppa de islamiska domstolarna och stär-ka den provisoriska regering västmakterna sökt pracka på somalierna sedan 2004.

I december 2006 reste befälhavaren för USA:s krig i Irak och Afghanistan till Addis Abeba för underhandlingar, och mass medierna i USA började att fyllas av rapporter om att al-Qaida tagit över i

Mogadishu. Understödd av USA:s flygva-pen, flotta och specialförband marscherade Etiopiens armé in i Somalia och installerade den utvalda lydregeringen i Mogadishu.

I dag medger företrädare för USA att också detta slagit fel. Kriget skulle, liksom operationen i Irak, vara över på ett par månader, men etiopierna är fortfarande kvar, och motståndet tilltar och sträcker sig över klangränserna. En bred nationell allians förenar företrädare för de islamiska domstolarna, somalier i exil och ledare som övergett lydregeringen.

Ockupanterna beskjuter bostadsområden med granater och tungt artilleri och går från hus till hus och avrättar misstänkta motståndare. I april stormade de en moské, kidnappade 40 barn och skar halsen av obeväpnade religiösa ledare.

Flera hundratusen människor har flytt Mogadishu, och 2,6 miljoner somalier är enligt FN i hungersnöd, en ökning med 40 procent sedan januari i år. Snart kan halva befolkningen vara beroende av nöd-hjälp. Men medan hungerkravaller rasar i Mogadishu har USA än en gång föresatt sig att strypa tillflödet av bistånd från somalier i exil. Enligt den praxis som svensk säker-hetspolis nu med amerikansk uppmuntran försöker etablera i Sverige är stöd till den nationella befrielsekampen och förmedling av pengar till Somalia via hawalabankerna terroristbrott. Två svenska medborgare sit-ter sedan tre månader häktade av detta skäl.

Massvälten och flyktingkatastrofen för-blir notiser i förbigående. Att Somalia är en misslyckad stat vet ju redaktörerna redan.

mikael nyberg är författare och journalist, bosatt i bagarmossen.

> »det var den lyckligaste tiden på 15 år, och de islamiska domstolarna utsträckte sitt inflytande över stora delar av södra somalia. men usa ansåg att somalierna förtjänade något bättre. «

fib 35fibintervju

A nno 1215 tvingades konung Johan I av England till att underteckna ett avtal där han avsade sig vissa rättigheter för att tillfredställa kyr-kan och adeln. ”Det stora fördraget” (Magna

Charta på latin) anses ha lagt grunden för den engelska parlamentarismen och FN:s stadga om mänskliga rättig-heter. Fördragets latinska namn fick därför tjäna som före-bild när den svenska medborgarrättsrörelsen Charta 2008 nyligen bildades. I stadgarna heter det: ”Charta 2008 vill försvara rättssäkerheten och allas likhet inför lagen, och verkar för bredast möjliga stöd för kravet: Rättssystemet och Säpo får inte kränka rättssäkerheten och gå främ-mande makts ärenden.

En av grundarna till projektet är Amina Said, molekylärbi-olog vid Karolinska Institutet i Stockholm. Said, som också är styrelseledamot i den nystartade föreningen, berättar att initiativ till att bilda Charta 2008 togs med anledning av häktningen av tre somalier som påstås ha finansierat terroristverksamhet i hemlandet.

– Jag tillhör Somaliska freds- och utvecklingsorganisa-tionen som vill hjälpa de nödställda i Somalia samt påver-ka de folkvalda i Sverige i fråga om Etiopiens invasion. Tre av våra kolleger arresterades, anklagade för terroristbrott. Efter tre månader sitter de fortfarande fängslade. Vi vill att de oskyldiga ska släppas, säger Amina Said.

– Vi somaliska svenskar känner oss kränkta och oroliga. Det är många som skickar pengar till släktingar och till bland annat sjukhus. Det är omänskligt att vi pekas ut som terrorister. FN-stadgan säger att alla folk har rätt att försvara sig. Terrorlagen är inte förenlig med svensk lag-stiftning. Vem som helst kan råka ut för den, menar hon.

Reaktionerna på bildandet av Charta 2008, har varit myck-et positiva säger Amina Said.

– Responsen har varit enorm. Vi har tidigare försökt påverka politiker och anordnat kanske 12–15 demonstratio-ner, men media lyssnade inte. Vänsterpartiet är intresserat och har hört av sig. Miljöpartiet har redan anslutit sig. Vi vill att alla partier ska göra det.

Flera kända namn återfinns bland föreningens styrel-semedlemmar, däribland Mattias Gardell, Gösta Hultén och Mehmet Kaplan. I samband med ”kriget mot terro-rismen” har mänskliga rättigheter gång på gång kränkts.

Målsättningen som Charta 2008 arbetar för är ”att ingen svensk medborgare eller person med anknytning till Sverige ska gripas godtyckligt och hållas frihetsberövad på lösa grunder och utan en rättvis rättegång”, vilket inte minst Guantánamolägret är ett bra exempel på. Genom att arrangera offentliga möten och bjuda in journalister, politiker och andra intresserade hoppas de kunna vinna gehör hos beslutsfattare och hos allmänheten.

– Jag hoppas att många ansluter sig till vår förening. Vi anser att terrorlagarna har skadat Sveriges anseende, som är känt för sin kamp för mänskliga rättigheter. Sverige stödde ANC och Palme demonstrerade mot Vietnamkriget. Vi vill ha tillbaka den kulturen, säger Amina Said.

En medborgarrättsrörelse tar formVi vill försvara rättssäkerheten och allas likhet inför lagen, säger Amina Said, molekylärbiolog vid Karolinska Institutet i Stockholm och en av initiativtagarna till den nybildade organisationen Charta 2008.

Amina Said en av grundarna av Charta 2008 (www.charta2008.se).

kristoffer larsson studerar teologi vid uppsala universitet och är ordförande för fib/k uppsala.eva wernlid är fotograf bosatt i skarpnäck.

kristoffer larsson text eva wernlid bild

fibkultur

Köping-Uttersberg-Riddaryttans järnväg var en gång i tiden Sveriges bredspårigaste smal-spåriga järnväg. Den mätte 1094

millimeter mellan skenorna, till skillnad från alla andra smalspåriga järnvägar, som har spårbredden 3,5 engelska fot (1 067 millimeter) mätt mellan skenornas inner-kant. Innan banan började trafikeras hade den helt vanliga smalspårmått, men när loktillverkaren Munktell för säkerhets skull frågade om måttet en gång till gjordes ett fel spårbredden mättes från mitten av räl-sen i stället för från innerkanterna. Då blev avståndet 3,59 fot, alltså 1 094 millimeter i stället för 1 067, det vill säga 3,3 centimeter för brett. När det första loket levererades passade det alltså inte till spåret. Den bil-ligaste lösningen blev att flytta ut den ena skenan 3,3 centimeter. Vagnarna, som redan var levererade, försågs med ny hjul-bredd.

Allt detta kan förefalla som ren kuriosa, eftersom järnvägen varit nedlagd sedan 1952 och spåren för länge sedan är uppbrutna. Men i den lilla bruksorten Uttersberg, som innan banan förlängdes till Riddarhyttan var slutstation, pågår verk-samheten för fullt, i stationshuset, på per-rongen och i magasinsbyggnaderna.

Här ligger något som vid första anblicken verkar vara ett lika osannolikt projekt som

Sveriges bredspårigaste smalspåriga järn-väg. Ett konstgalleri, en skulpturpark, ett museum, en ramverkstad och ett grafik-tryckeri. Galleri Astley har fler besökare än många av gallerierna i Stockholms inner-stad, trots att det ligger i en by på åttio invånare, en mil från Skinnskatteberg, kommunens centralort, och långt från alla större städer.

Grundaren Astley Nyhlén är en anspråks-lös person som tycker att de flesta av hans stora framgångar har berott på tillfällighe-ter och goda kontakter. Han är son till bok-handlaren i Köping och fick tidigt i uppgift av fadern att hämta bokpaketen från Selig som kom till stan från Stockholm med ång-båten Mälaren. Redan vid nio års ålder blev han kassör i en idrottsförening. Också det var en tillfällighet.

Familjen Nyhlén bodde om somrarna närmast den grind som ledde in till deras sommarstugeområde, Norsa. Då och då hördes en bil tuta för att bli insläppt. Det var landsfiskalen som kom. Han brukade slänga en femöring till grindpojken Astley. Hade han fler med sig i bilen kunde det bli två eller tre femöringar. Dessa slantar samlade Astley i en gammal tobaksburk. På grund av denna kassa utsågs han till kassör i idrottsföreningen i Norsa.

Det ledde i sin tur till att han redan i unga år blev kassör i Köpings konstförening.

”Men pengar har jag aldrig begripit mig på”, understryker han.

Får man tro Astley började verksamheten i Uttersberg också av en sinkadus. I mit-ten av 1970-talet hyrde familjen Nyhlén en länga på herrgården i Uttersberg som sommarbostad. Astley var ute och tittade på lupinerna som blommade runt det gamla stationshuset som stod tomt och ödsligt med sönderslagna fönsterrutor. Där stötte han ihop med en man som hette Ludvigsson.

Det visade sig att denne hade köpt områ-det för att bygga fritidsbostäder på ängen intill stationshuset, men kommunen hade sagt nej. Om något skulle byggas där skulle det vara permanenta bostäder, ansåg kom-munledningen, annars skulle de fyrtiofyra bofasta invånarna i byn tycka att det blev ännu ödsligare när sommargästerna flytta-de därifrån om hösten och ljusen släcktes.

Stationshuset blev ett konstgalleri, det gamla magasinet ett museum. Mitt i storskogens gröna famn, i den lilla bruksorten Uttersberg ligger Galleri Astley.

hans o sjöström text lill sjöström foto

Utställningarna skiftar ständigt, de kan vara inlånade konstverk från privata samlare eller från något museum.

Konstcentrum i skogenbi

ld: e

va w

ernl

id

>

Konstcentrum i skogen

bild

: eva

wer

nlid

fib 37

Galleri Astley – ett annorlunda och spännande konstcentrum, känt bland konstintresserade både i Sverige och utomlands. Här hittar man många svenska och internationella konstnärers verk inom måleri, grafik och skulp-tur, allt från figurativ konst till abstrakta uttrycksformer.

>

fibkultur

Ja, men då kanske jag skulle köpa det av dig, sa Astley. Hur mycket vill du ha?

Tja, sa Ludvigsson, 100 000 för hela ras-ket.

Avgjort, sa Astley.

– Vännerna i Köping trodde att jag hade tappat förståndet. Bygga ett galleri i Uttersberg. Där finns ju inte en människa, förklarade de. I dag har byns invånarantal nästan fördubblats till 80. Vad mina bekan-ta inte visste var att jag hade två kompisar i Stockholm, Hans Eklund, chef för en avdel-ning på Stockholms stadsmuseum och Ulf Linde, intendent för Thielska galleriet och ledamot i Svenska Akademin. Dem fick jag kontakt med redan när jag hade hand om Köpings konstförening. Det var utomor-dentligt hjälpsamma och idérika männis-kor. De trivdes i den lilla idyllen Köping med sin trästad och vistades där så mycket de kunde.

Köpings konstförening hade kommit igång redan på 1940-talet med Astley som kassör. De unga medlem-marna i föreningen hade genom sin teckningslärare fått kontakt med konstnären Arne Isaksson som lärde de unga entusiasterna blanda färg och andra praktiska sidor av den konstnärliga verksamheten. Någon tid därefter ringde Isaksson och förklarade för Astley att han befann sig på ett ställe i Bohuslän som hette Gerlesborg, där han tänkte starta någon sorts verksamhet. Astley blev deltagare i den för-sta målarkursen på Gerlesborg, som nu är en av landets största

konstskolor och också har en filial i Stockholm.

En annan betydelsefull kon-taktperson blev chefen för Norrköpings konstmuseum och sedermera professorn i konst-vetenskap i Lund, Aron Borelius.

– Han härstammade från Köping och tyckte naturligtvis att det var roligt att det dök upp en ung konstintresserad man från den stad där hans förfäder låg på kyrkogården.

På så sätt uppkom kontak-terna mellan Köping och den stora konstnärsvärlden. År 1977 var galleriet i gång efter två års hårt arbete med isolering och restaure-ring av stationshuset, som förutom galleri också är bostad åt Astley Nyhlén och hans

hustru Rut. Ett av de första eve-nemangen där var en kurs om dalmålningar under ledning av konservatorn Mattias Persson. Den inleddes med kulning. Sångerskan, som ställde sig på perrongen och kulade, utbrast spontant. ”Har ni hört vilken akustik?”

Andra musiker och sångare kom senare dit och konstate-rade att akustiken var alldeles fantastisk. Var man än stod lät det lika bra.

– Då tog jag tog kontakt med Domänverket som ägde skogen och bad dem att avstå från att avverka skogen i bak-grunden. Företaget svarade med att förklara området som akustikreservat.

– Jag ringde till Ulf Linde,

som ju var gammal jazzmu-siker, och berättade om detta fynd, och han kontaktade klarinettisten Ove Lind. Sedan dess har vi varje sommar ord-nat ett evenemang som heter Jazz på perrongen. Någon vecka senare kommer Frälsis söderkår (tredje till sjunde kåren i Stockholm) hit och spelar med sin brassorkester. Och det ligger ju ganska nära jazzen det med.

– Under flera år hade vi också elektronmusikfesti-val här i samarbete med

Elektronmusikstudion i Stockholm. Vårt största evenemang i den genren var en konsert med elektronmusikens fader Karl-Heinz Stockhausen.

På det gamla banområdet mellan magasi-net och stationshuset finns skulpturparken med bidrag av både svenska och internatio-nella konstnärer. Den första som ställde ut där var den ryske skulptören och målaren Ernst Neizvestny, som bland annat gjort monumentet vid Assuandammen i Egypten och Nikita Chrustsjovs gravmonument. I magasinet, som är konstmuseum, hänger på översta våningen Ernst Neizvestnys svit Livets träd, en nästan bedövande skildring av människans lidande och storhet.

I vår hölls en stor utställning på Galleri Astley med namnet Folkstammarnas konst med folklig konst och hantverk från stora delar av världen. Ett sådant konstverk finns redan på plats i skulpturparken. Det är en drygt fem meter hög totempåle hug-gen på plats i Uttersberg av Don Yoman, som kommer från haidafolket i nordvästra Kanada. Den stock som totempålen är hug-

Sommarprogram:25 maj – 22 juniMalin Lager

29 juni – 3 augustiPer Svensson

10 augusti – 7 septemberTräsnittskonstnärer från Hangzhou, Kina

14 september – 12 oktoberPeter Freudenthal, Albert Contreras

19 oktober – 16 novemberMarja De Raadt

23 november – 21 decemberSamlingsutställning

Varför heter Astley Nyhlén Astley?– Min far hade en god vän som var brittisk sjöman och hette Astley. Jag fick mitt namn efter honom. Det har inte alltid varit det lättaste. Mina kompisar tyckte att det var underligt och gjorde om namnet till Asse, Hasse eller Lasse. Först när jag var sjuttiofem år fick jag reda på hur namnet skulle uttalas när jag kom till en ort utan-för Birmingham som hette Astley. De sa Astli, så nu vet jag vad jag heter.

» Jag kan inte uttrycka mig i konstteoretiska termer, men när jag ser ett verk och känner hur det vibrerar ända från tårna och upp i hårfästet, då vet jag att det är någonting.«

fib 39

Läste att Sverigedemokraterna gått igång igen för att stoppa bygget av en moské på Hisingen i Göteborg. Islam är inte svenskt

är deras argument. “Svenskhet” är en lustig tankekategori. Jag lever numera i Stockholm. Stockholms stad styrs med järnhand av en grupp svenska medbor-gare. De är huvudlösa privatiseringsfana-tiker, drivna av ett blint hat mot all verk-samhet som inte är profitstyrd för privat tillägnelse. Är deras beteende svenskt? Eller klasstyrt?

Jag är mycket fäst vid den svenska jorden. Den definieras idag geografiskt av det som över tid i motsättningar-nas spel blivit Sverige. Att färdas en försommardag efter tjällossning i de glesbyggda Markerna i gränslandet mot Norge piggar upp. Dålig mobiltäckning. Lantmäteriverkets kartor duger inte. För att inte köra vilse i produktionslandska-pet behöver du bolagens kartor, nytagna flygbilder eller en inbyggare på passage-rarplats. Ja, det finns många andra land-skap, nättare tuktade än produktions-skogens. Men det sätt människor ytligt sett är mot varandra är lättsammare där adeln aldrig haft fäste, där kyrkorna legat glest, gårdarna varit små, många inbyg-gare från 1800-talet och framåt varit egendomslösa säsongsarbetare och kvin-norna utgjort hälften av arbetskraften. Kommer man som främling till nya plat-ser är det lätt att se kontrasten mellan den surögda misstänksamheten i bruks- och herrgårdsbygd och den självklarhet med vilken dörren öppnas i skogsbygd norr om Vänern och på diagonalen upp mot Gävle. Det här gäller förresten inte bara i Sverige. Hur människor i hjärtat “är” är förstås något annat.

Den “svenska kulturen” är inte enhetlig, inte ett sammanhållet förhållningssätt, inte statisk och inte “sprungen ur jor-den” – utan i sin mångformighet över tid byggd i kamp och samhandling av människor här. Det senaste hundra åren

har de skapat något jag trivs i – men som privatiseringsfanatikerna nu raserar med full kraft. Ett mått av solidaritet, en möj-lighet till samtal om konkreta problem. Överklassen har tvingats bete sig ganska anständigt och har fram till igår inte behövt glassplitter på muren runt tom-ten, inga vakthundar, inga livvakter.

Svensk kultur är hotad. Men inte av de muslimer Sverigedemokraterna pekar ut. Utan av Cocacoloniseringen. De fördum-mande, angloamerikanska skitprodukter som vräks ut i TV, radio och på betald annonsplats i stadens rum. Det offentliga rummet i Sverige är ockuperat.

De som bor eller har bott i Sverige men inte är barnfödda här visar å andra sidan en intressant del av svenskheten, den som fanns. Vart utlandsreportrarna vänder sig i länder där förhållandena varit sådana att medborgare kunnat få flyktingstatus i annat land, ja där kan de intervjua på svenska. Kurdiska före-trädare i norra Irak som stödjer Förenta Staternas ockupation. Representanter för den fascistiska rörelsen i Kosovo. Greker, spanjorer, uruguayaner och chile-nare på vänsterkanten, araber i Libanon (falangister och palestinier) ja alltid finns någon som talar svenska. Så medan det offentliga rummet i Sverige säljs ut till cocacolonisatörerna så har svenskheten à la 1900-tal gett vårt lilla språkområde en sträckning från Sverige över Euroasien och Nordafrika till Indonesiens övärld och över Atlanten till Sydamerikas kust och berg.

Skall vi tala konkret politik, ja då är den svenska nationen hotad – men av svens-ka medborgare. Nämligen av den rege-ring som försöker baxa Folkhemsliket in i Nato. Och av de i frågan moltysta ledarna för SAP. Och av dessa svenskars gemensamma beslut att flytta makten över svensk politik från nationell nivå till Europeiska Unionens.

eva myrdal text

fibkrönika

svenskheten…

eva myrdal är arkeolog och bosatt i skarpnäck.

hans o sjöström är författare och översättare. lill sjöström foto-graferade. öppettider i sommar sewww.galleriastley.com

gen i kommer från Vancouver Island, levererad av Håkan ”Hank” Andersson, som Astley varit bandytränare för. På den tiden kallades han för Nutte.

”Nutte”, som numera säljer sågverk i Kanada, skaffade fram två stockar som sedan skickades till Uttersberg via Panamakanalen. Den ena stocken blev totempåle och den andra fick göte-borgsskulptören Claes Hake i utbyte mot en stor granitskulptur kallad Vågen som står alldeles vid infarten till galleriet.

När man lyssnar på Astley Nyhlén kan man få ett intryck av att hela hans livsverk ramlat på honom genom tillfälligheter och generösa vän-ner. Undan för undan köpte han in hela den gamla bangården. Magasinet blev konstmu-seum och intill det ligger en byggnad med ram-verkstad och grafiskt tryckeri. Tryckeriet sköts av hans svärson Mitch som dottern Elizabeth träffade under en arton år lång vistelse i USA där hon drev ett konstgalleri med skandinavisk konst i Seattle. Numera sköts stora delar av verk-samheten av barnen, förutom Elizabeth sönerna Anders och Hans.

Ett galleri mitt i skogen långt ifrån allting men med massor av besökare, hur går det till?

– Har man något att visa så kommer folk, säger Astley bestämt. Hit kommer konstnärer från alla världens storstäder. De trivs här, går till tjärnen och grillar korv, får arbetsro.

– Själv har jag alltid varit konstälskare. Jag kan inte uttrycka mig i konstteoretiska termer, men när jag ser ett verk och känner hur det vibrerar ända från tårna och upp i hårfästet, då vet jag att det är någonting. Så är det med Torsten Jurell som just har ställt ut skulpturer och mål-ningar här. Allt han tar i blir stor konst.

Iris såg strängt på honom att sa skarpt att det här inte stod rätt till.

Det förstod han inte, det skulle stämma, det var han säker på. Hon gav honom ”notan”, det vill

säga kvittot från Konsum och bad honom räkna själv. Han gjorde det medan hon stod där i strumplästen i sin rödblommiga städrock. På köksbordet räknade han upp en tjuga, fyra enkronor och en femtioöring, alltså inalles tjugofyra och femtio. På ”notan” stod slutsum-man: sjuttiofyra kronor. Tjugofyra och femtio plus 74, det blev…98 och femtio. Hon hade anförtrott honom en hundralapp. Så jovisst, det fattades en och femtio.

Hon utbrast triumferande att det var ju det hon sa, att det fattades. Han tvingades medge det, men han tyckte att det verkade konstigt.

Jo, nog kunde man tycka att det var konstigt alltid. Det var hon den första att hålla med om, men fattades det, så fattades det. Och det är ju meningen – var det inte det? - att man ska kunna lita på er i hemtjänsten. Och så fattas det i alla fall. Och det var inte första gången heller. Ja, kanske för honom, Conny. Han var då långt ifrån värst.

Kassen med varorna stod på den rödrandiga vax-duken på köksbordet. Han plockade upp dem: en liter skummjölk, en tvådeciliters kaffegrädde, ett paket rut-knäcke, två bitar kalvsylta till extrapris, en förpackning aprikoskräm, också den till extrapris, och det senaste numret av Hemmets Journal.

Iris stod med armarna i kors. Hon hade tagit av sig läsglasögonen och granskade honom bistert i väntan på hans förklaring. Det var hett. Iris tålde inte drag, så solen dånade in genom det noggrant tillbom-made köksfönstret och målade sneda trianglar på

den grönflammiga korkmattan. På väggen hängde tre kopparkittlar och en porslinstallrik med Jämtlands landskapsvapen. På en brun hylla tronade bröllops- och studentfoton av hennes syskonbarn, alla tagna i fotoa-teljé, omslutna av smala guldskimrande ramar.

Han medgav åter igen att det fattades, men tyckte fortfarande att det verkade konstigt. Kanske hade han fått för lite tillbaka i affären, föreslog han.

Hon fnyste och sa att dom i affären dom kunde nog räkna dom minsann. Han menade att i så fall var det väldigt konstigt. Det höll hon mer än gärna med om, samtidigt som hon inte tyckte det var konstigt alls, så slarvigt som det hade blivit med allting nuförtiden. Men ändå var det väl meningen att man skulle kunna lita på dom som skulle hjälpa en nu, när man själv bli-vit gammal och ofärdig.

Han höll med och så grävde han fram en och femtio ur fickan på skinnjackan och räckte över till henne.

Iris ryggade tillbaka och utbrast att det ju var hans pengar. Så skulle det verkligen inte gå till. Det var inte rätt alls. Hon försäkrade att det inte var pengarna det gällde. Dom kunde det då vara alldeles detsamma med. Hon ville bara att det skulle gå rätt och riktigt till. Nej, han kunde gott behålla sina pengar, han behövde dem säkert. Nog hade hon sannerligen det knapert som fattig pensionär, men inte så knapert att hon inte kunde klara sig utan bidrag från honom.

Han svalde och sa sedan så vänligt han kunde att det var han alldeles övertygad om, men att eftersom det fattades så tänkte han…

Hon log plötsligt välvilligt och sa att hon förstod att han ville göra rätt för sig, och att det var någonting

Kassen

hans falk text hampus möller illustration

fibnovell

Novell av Hans Falk.

Kassen

fib 41

fibnovell

som hon verkligen uppskattade hos alla människor. Hos honom också, även om hon har förstått att han också hade varit lite slarvig och obetänksam ibland.

Nu blev hennes leende nästan skälmskt. Han tänkte att antagligen hade någon av tjejerna pratat bredvid mun och anförtrott henne att han vid fyrtiosex års ålder var skild för andra gången och hade tre barn med två olika kvinnor. Och han tänkte, medan han log och låtsades se generad ut: Stackars fula gamla nucka, har du någonsin knullat.

Så med plötslig uppsluppenhet slog hon ihop sina magra, blåådriga händer och sa att nu glömmer vi hela den här tråkiga historien. Hon öppnade kylskåpet. Han skymtade två 3,5-or Spendrups och ett hopp väcktes. Men istället tog hon ut en tillbringare med en mörkgul vätska och förklarade att det var hemmagjord flä-derbärssaft minsann som hennes äldsta systerdotter, Annika, hade gjort. Annika bodde kvar på gården därhemma på Frösön nämligen med sin Rune och deras tre barn och hon var så duktig och händig med allting och hade alltid att stå i. Men ändå glömde hon inte bort sin gamla mos-ter. Det var mer än man kunde säga om de andra och de bodde ju ändå i Stockholm allihop. Så långt var det väl ändå inte till Rågsved kunde man tycka. Men det var väl som det var, folk hade ju så mycket att stå i nuförtiden att de nästan inte hann med sig själva ens. Men man ska inte klaga. Han ville väl ha ett glas saft i värmen, hemma-gjord? Han vågade inte annat än att tacka ja, samtidigt som han diskret sneglade på klockan. Om tio minuter var det grovstäd-ning hemma hos makarna Bergström.

Hon suckade och sa att här sitter man och kan inget annat, och inte är man kry heller. Han svarade uppmuntrande att idag tyckte han att hon verkade hur pigg och kry som helst.

Hon protesterade indignerat. Pigg och kry, det var det minsta hon var. Magen krånglade för jämnan så hon rakt inte vis-

ste vad hon skulle ta sig till. Och så yrseln, den ständiga yrseln. Den beror på blod-trycket. Det hade doktorn sagt. Och inte fick hon sova ordentligt på nätterna heller.

I triumf förevisade hon sin röda dosett, till brädden fylld av vita, gröna och röda piller i olika storlekar och frågade om han verkligen trodde att doktorn givit henne alla de här medicinerna om det var så att hon var pigg och kry.

Nej, det trodde han ju inte och så tackade han för den underbara hemma-gjorda saften, och för sin egen del också. Dessvärre måste han vidare nu.

Hon undrade om varorna skulle stå där på köksbordet, om det var så att han inte tänkte ställa in dom.

Han bad om ursäkt för att han glömt det i hastigheten. Hon skakade bekymrat på huvudet och beordrade att syltan skulle stå i frysfacket så den höll sig.

Därefter tackade han än en gång för sig. Då påpekade hon att han fått två kassar

med sig när han gick. Nu fanns här bara en. Var hade den andra kassen blivit av?

Om tre minuter skulle han på grovstädning hemma hos makarna Bergström, så han försökte verka helt oförstående. En kasse hade fått med sig, absolut inte två.

Hon fnös harmset. Skulle inte hon komma ihåg en sån sak, att han haft två kassar med sig när han gick, gammal var hon visserligen, men inte senil – inte ännu så länge i alla fall.

Iris var nu förbittrad. Först stämde inte notan, och nu hade han tappat bort en kasse till på köpet. Hon undrade om det skulle vara på det viset, om det var så det var meningen att det skulle fungera i hemtjänsten, om det var det hon betalade dyrt för varje månad.

Iris reste sig upp från köksbordet, en späd liten gumma i rödblommig städrock med tunna, vita läppar, köttig näsa och sprött kritvitt hår, hopsnört med en knut i nacken. Hon räckte honom ungefär till axlarna. Det hade räckt med bara luftdra-get från hans vänster för att däcka henne för gott.

Han insåg att snart skulle makarna Bergström ringa Kicki, chefen och undra varför ingen kom. Å andra sidan var det mer än uppenbart att Iris skulle göra det om han gick nu. Kicki var visserligen hygglig, men han hade dragit på sig en del klagomål på sistone. Det hade blivit lite mycket sedan Christina plötsligt bara gjorde slut för snart tre månader sedan, lite väl mycket dricka, lite väl mycket mån-dagssjuka, lite väl många sena mornar, och inte hade han väl varit sådär helskärpt alla gånger heller, som nu det här med notan och kassen. Han tänkte att ännu så länge var det väl ingen fara. Kicki var ju hygglig som sagt, och förstående, men kanske inte hur hygglig och förstående som helst.

Iris stod med armarna i kors och vän-tade, ursinnig.

Han tvingades medge att det nog kunde varit så att han haft två kassar med sig när han gick iväg till Konsum. En kunde ju ha blåst bort. I och för sig kunde han gå ut på gården och leta.

Det ansåg hon vara det minsta. Han gick ned på gården. Iris, som bodde

en trappa upp, trotsade draget och öpp-nade fönstret. Hon iakttog honom skarpt.

Kassen låg fastkilad mellan avfallsbe-hållarna för ofärgade och färgade glas. Han svängde den i luften och han jublade upp mot henne att det saknade objektet var återfunnet och att leverans skulle ske omgående.

Han lämnade över kassen till henne med en chevaleresk bugning.

Iris sa nådigt att där såg han då hur saker och ting kunde lösa sig bara man ansträngde sig lite, men inte behövde han då ställa till ett sådant spektakel bara för en gammal kasse.

>

hans falk är fil. dr. i idéhistoria, journalist och författare. aktuell med emedan jag var kristen, nödga-des jag mot min vilja att bli demokrat, (rec i fib 4-08). novellen bygger på författarens erfarenheter av att arbeta inom hemtjänsten. hampus möller arbetar som illustratör. elhemm@gmail.com

fib 43 fib 43 fib 43fibdebattVad tycker du? Lägg dig i debatten! Skriv till: red@fi b.se

fib 43

Vi var 21 aktivister som reste. Ingen av oss utom reseledaren hade tidigare varit i Vietnam. Våra föreställningar av landet formades för fyra decennier sedan. Efter segern 1975 följde vi nog alla utvecklingen mer sporadiskt. Det Vietnam vi nu såg och grundligt studerade var annorlunda. Bilden från 1960-1970-talen fördjupades samti-digt som sambandet med situationen idag klarnade. Det var lärorikt och spännande.

Vietnam genomgår en raketartad ekonomisk utveckling som liknar Kinas. Utrikespolitiken är numera fredlig och låg-mäld. Vietnam förklarade sig nyligen berett att delta i FN:s fredsbevarande aktioner men endast om de respekterar den natio-nella suveräniteten och inte blandar sig i staternas inre angelägenheter.

Vietnam – det ”nya Kina” – med närmare 90 miljoner människor har intagit sin plats bland de asiatiska länder som nu formar en mäktig kraft mot Förenta Staternas imperialism och tränger den tillbaka.

Det finns många exempel på hur seg-rarna i revolutioner eller befrielsekrig

själva övergår till expansionism – Vietnam var inget undantag. Inte heller kan dess utveckling efter befrielsen betraktas som socialistisk. Den sker under hård klasskamp och framtiden är inte given.

Men en gammal FNL-aktivist kan ändå inte låta bli att glädjas åt att folket i detta krigshärjade land nu kan bygga upp det under fredliga förhållanden. Det var FNL:s målsättning och det vi arbetade för i DFFG.

Du, Lars Linnersten, har nyss gått med i föreningen Folket i Bild men saknar redan ”möjlighet att debattera” och blir ”alltmer tvivlande”. Du verkar särskilt intresserad av striderna mellan Vietnam och Kampuchea i slutet av 1970-talet. Nåväl. Börja då med de frågor som Jan Myrdal tog upp i FiB/K nr 11/07 (Fiendens fiende). Eller förklara vad du menar med DFFG:s ”irrgång mot sotdöden”. Oroa dig inte för att FiB/K är ”en förlängning av gammalt DFFG-tänkande”. Något sådant har aldrig existerat.

åke kilanderprenumerant och medlem

vietnamresan–Svar på Lars Linnerstens inlägg i (FiB/K nr 5/08)

53 år gammal valde Bengt Eriksson att avsluta sitt liv söndagen den 20 april.

Chocken för hans anhöriga och vän-ner var desto större eftersom inga signaler gavs innan. Inget tal om den djupa förtvivlan som fick honom att ta det yttersta steget och lämna fyra barn och en åldrig far som närmast sörjande.

Bengt var min goda vän. En kraftfull man med obändig energi. Han satt även med några år i Folket i Bilds för-eningsstyrelse under 2000-talet och höll ihop FIB-avdelningen i Värmland-Dal. Sitt stora arbete bedrev han dock som föreståndare för Skoghalls Folkets hus på Hammarö under sina sista elva år. Han var en eldsjäl som höll folkrörelsetraditionerna högt. En man som levde sina ideal. I huvudsak självlärd arbetarintellektuell, med djup folklig förankring, hade han inte mycket till överens för kammarlärda spekulationer. Tänkte han tanken så var handlingen redan på väg. Verkligheten var till för att förändras.

Till minnet av Bengt Eriksson

Han fick saker gjorda.Hans känsla för kulturkampen, särskilt

sången och musiken, var stor och följde honom i alla sammanhang. Han spelade fiol men på senare år var det ukulelen han slä-pade med sig och sjöng till vare sig folk ville eller inte. Med glimten i ögat.

Tidigare i livet var han också fritidsledare, fotbollsspelare, järnvägare och fackfören-ingsordförande. Han älskade att bugga sig svettig. Han var också ledare och talesman för EU-motståndet i Värmland.

Vid den mycket värdiga minnesstunden för Bengt i stora salen på Skoghalls Folkets hus, den 9:e maj, var cirka 100 personer när-varande. I talen, kondoleanserna, och den stora bredden på församlingen uttrycktes den stora förlust och saknad hans bortgång innebär.

Minnesstunden inleddes med hans ”signa-turmelodi” under många år; Mikael Wiehes – En sång till modet.

En modig och beslutsam kämpe var han till sitt sista missriktade beslut.

LARS-IVAR JUNTTI

fibkultur1Poeter i det ockuperade landetera diktsamlingar är dränkta i blod och leraljudet från era struparliknar de hängdas rosslandebläcket i era pennorhar samma färg som de slaktades halsarvi har lärt oss av er i åratalvi som är besegrade poeterfrämlingar för historienför de bedrövades sorgvi har lärt oss av erhur bokstäver kan förvandlas till knivar

2Poeter i det ockuperade landetni är de vackraste omen som kommit till ossfrån den nattsvarta fångenskapensorgen när oss genom era känsliga ögonren och obefläckad som morgonbönenni är rosor som spirar i glödande kolni är regn som faller trots våld och förtryckvi lär oss av erhur den som drunknar kan sjunga från botten av brunnenhur graven kan spritta av livhur poesin trots allt kan levanär våra poeter har dött, döttPoeten hos oss är en dervischsom vaggar sitt huvud när han nämner Namnetpoeten arbetar som kusk för härskaren i palatsetpoeten har fått läpparna kastreradeär en eunuck som borstar härskarens rockfyller bägaren med vinpoeten har kastrerat bort ordendet finns inget värre än tankens kastrering

3Poeter i det ockuperade landetni är den strimma av ljus som letar sig ut genom nyckelhålettrumslag från djungelns hjärtaalla namn som ingraverats på ögonfransarnas fjädrarVad har vi att berätta för er, våra käraom katastrofernas litteraturkatastrofens poesikatastrofens tankar?

Sedan junikrigen har vi författarefortsatt att luta oss mot våra kuddarfördrivit vår tid med morfologi och syntaxnär terroristerna trampat på våra skallarhar vi fortsatt kyssa deras fötter

vi rider på hästar av träkämpar mot spökenhägringar

Vi roparherrarnas Herrevi är svaga...du är Segraren, den Segerrikevi är fattiga...du är Försörjaren, Givarenvi är fega...du är Förlåtaren, den NådigePoeter i det ockuperade landetmina nerver har tagit slutJerusalems helgedomar har vanhelgatsSaladin är en av fångarnasamtidigt kallar vi oss författare?!

4Mahmud Darwish...vi ses!Tawfiq Zayyad...vi ses!Fadwa Tuqan...vi ses!Ni vässar era pennor i hjärtan!Av er har vi lärt ossatt spränga ordens minorPoeter i det ockuperade landetordets dervischer i öst fortsätteratt dressera duvorsmutta på det gröna teet...tugga drömmarna om och om igenOm poeterna hos oss ställde sig framför era dikterskulle de visa sig vara dvärgar...dvärgar...

cecilia persson (som tillsammans med bo holmberg introducerat nizar qabbani i den svenska antologin från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, bokförlaget tranan 2008).

Nizar QabbaniDen syriske poeten Nizar Qabbani (1923-1998) är utan tvekan en av arabvärldens största och mest populära diktare. Det är en diger litterär produktion som omfattar trettiotalet diktsamlingar från 1944 fram till 1996. Qabbani föddes i Damaskus, men tillbringade större delen av sitt verksamma författarliv utanför Syrien. Detta på grund av hans karriär som diplomat med placeringar i Kairo, Ankara, London, Peking och Madrid men i synnerhet som en konsekvens av en självvald exil, i opposition och missnöje med rådande förhållanden i hemlandet. Från slutet av 1960-talet avslutade Qabbani sin diplomatiska verksamhet för att på heltid ägna sig åt poesin med Beirut som bas. Sina sista levnadsår till-bringade han i London.

Det ockuperade landets poeter och Förklaring till läsarna av min poesi illustrerar väl Qabbanis poetiska/politiska utveckling och litterära tematik. Den första dik-ten visar hans engagemang för Palestina och skrevs efter sexdagarskriget 1967 som markerade en vändpunkt i Qabbanis poesi. Från att ha varit en lyriker som arbetade med kärleken som ett centralt tema förflyttades fokus till politik och exilproblematik. I dikten Förklaring till läsarna av min poesi deklarerar Qabbani sin rätt i egenskap av både poet och människa att vägra låta sig inordnas i något fack eller reducerande kategorisering. För alla som vill möta en rik och mångfascetterad poet och även via poesin nå ett fördjupat och komplext samtal om arabvärlden och en arabisk exilpoets vill-kor med en bråddjup allmänmänsklig resonansbotten, erbjuder Nizar Qabbani en omtumlande och oförglömlig resa.Ni

zar Q

abba

ni: D

et o

ckup

erad

e lan

dets

poet

erfibpoesi

fib 45

De som ingenting vet säger om migatt jag gått in i kvinnornas avdelningoch inte kommit ut därifrånde kräver att min schavott ställs i ordningeftersom jag skrivit poesi om min älskades förtjänsterjag sysslar ju inte – som andra – med haschvarken stjäleller dödarmen jag har älskat mitt på ljusa dagenanser ni att jag gjort fel?

De som ingenting vet säger om migatt jag angriper himlens lära med mina diktermen vem vågar säga att kärleken hotar himlens heder?Himlen är min vänsom gråter när jag gråterskrattar när jag skrattarHimlens stjärnor strålar ännu klararenär jag har älskat på dagenlovsjungit min älskades namnplanterat henne i alla städersom en skog av kastanjer

Jag ska fortsätta utöva kärlekens yrkesom alla profeterfortsätta utöva barndomens, oskuldensrenhetens yrkeJag ska fortsätta dikta om min älskades förtjänstertills hennes gyllene hår smälter samman med himlens guldJag hoppas jag alltid ska vara ett barnsom fritt får klottra på stjärnornas väggartills kärleken blir luften i mitt fosterlandjag en ordbok för dem som vill andasett abc på deras läppar

Förklaring till läsarna av min poesinizar qabbani (1923-1998) text anna moberg illustration

nizar qabbani text anna moberg är fotograf och illustratör bosatt i malmö. anna_moberg@hotmail.com

fib 45

Ett skepp kommer lastat med död från Kina. Det är vapen till Zimbabwe som många fruktar att Mugabe ska bruka mot oppositio-

nen. Runt om i södra Afrika visar folk sin vrede.

”…Det kändes bra att ha gjort några snabba bilder med ett syfte. Också att försöka stödja folket i Zim och kampanjen mot vapenskeppet. Tack för ditt svar – jag uppskattade det verkligen. Jag arbetade i timmar med bilderna och slutligen blev jag osäker på vad jag egentligen ville säga… Jag har så blandade känslor, främst för att

det nu är viktigt att visa världen vad vi tror på och våra ledare borde stå upp för detta rätta… I stället tittar de bort… Förmodligen för att det passar dem bäst i rädsla att folk vänder emot dem alla fel de själva begår. De vet att de har en hel del på minuskontot som de inte är beredda att peta i och samti-digt peka finger åt Mugabe…”

”…Just det, så är det med mig också. Jag vill ge folk en ingång i stället för att säga hur de ska tänka. Men så tänker jag också, att jag oftast förklarar för mycket, för jag vill att andra skall förstå. Så jag är tacksam för

dina kommentarer då jag har svårt att finna balansen själv ibland.

Å andra sidan, funderar jag på att sätta upp bilderna på offentliga platser. Jag har alltid velat göra graffiti, men har aldrig funnit något viktigt nog att berätta. Det finns andra orsaker också: Det finns knappt någon graffiti i Namibia… och det finns inte många platser där jag kan göra så att alla ser, för till skillnad mot Europa kör folk till de flesta platser. De promenerar inte. Om något ska synas så måste det göras stort – vilket är komplicerat, dyrt och farligt…

Som nu… om inte jag ’står upp’ och så brett som möjligt visar bilderna för att påverka, i någon mån, då har jag också misslyckats med mina ideal… i det här fallet är det kanske bäst och förmodligen mest effektivt att försöka vända sig till en dags-tidning för publicering. Hur som helst – jag får tänka över detta lite mer…

Temperaturen har gått ner fem grader – brrrr Jag gillar inte kylan. Inte katterna heller…”

Trots att Imke Rust är en av Namibias mest framgångsrika konstnärer, vars uppmärk-

fib@rt

IMKE RUSTMbeki: What Weapons? (Mbeki är Sydafrikas president). Kaapanda: What Ship? (Kaapanda är Namibias arbets- och transportminister).

torsten jurell text imke rust bilder

”Jag slits mellan tanken: älska alla, döm ingen och idealet att man måste stå upp och säga ifrån vad som inte är rätt. Men hur skall jag finna balans mellan dessa två?…”

Konstnären Torsten Jurell har tack vare Internet nära kontakt med konstnärsvänner runt hela jorden – ”envar sitt eget centrum på gott och ont”. I kommande nummer kommer han att presentera några av dessa. Först ut i inboxen är Imke Rust.

fib 47

IMKE RUST

samhet växer utanför landets gränser är tillvaron tuff. Ingen konstnär i Namibia kan leva på sin konst. Det finns ingen tradition av konstköp och besökarna till de utställ-ningar som görs, är få.

Imke Rust bor i Windhoek men är upp-vuxen på en liten farm. Hon är fjärde gene-rationen tyskättling och konststudierna skedde på distans, som det mesta i detta glest befolkad ökenland. Redovisningen av konstarbetet skedde i Pretoria i Sydafrika och formatet på hennes arbeten fick lämpa sig för långa busstransporter.

Arbetsmaterialet var ofta det som var till-gängligt, Imke målade med te, tippex… upp-finningsrikedomen blev stor. Tidningssidor blev brukbart underlag. Ur denna begräns-ning har det växt en väldig grafisk säkerhet, som hon fortsatt att utveckla som en av de första konstnärerna i Namibia som använ-der datorn som konstnärligt bildverktyg.

Förvånad berättar Imke att hon har blivit utsedd till ”årets Konstnär” av Namibian Women’s Society. Över veckoslutet reste hon till Okahandja dit hon inbjudits att visa sin konst, berätta om sitt konstnärskap och motta utmärkelsen. Åter hemma skriver Imke;

”Det är en totalt annorlunda värld för mig – väldigt konservativ och fokuserad på saker typiska för traditionella, konservativa hemmafruar: stickning, sömnad och kak-bakningstävlan. De är mer intresserade att slaviskt följa recepten än att hitta på nytt… Milda makter, det är sannerligen inte min värld! Men jag förmodar de fyller sina liv med något som de anser vara meningsfullt, en samhörighet. Känslan av att tillhöra en grupp är förmodligen trevlig.

Att de har valt mig som sin ”Konstnär för året” kan jag inte förstå – det är förmod-ligen det mest upphetsande de någonsin har hittat på…? Men de tycktes verkligen gilla min presentation och efteråt berättade många att de tyckte det var intressant och märkligt att höra hur jag tänker och vad jag gör. Så jag förmodar att jag i ett litet per-spektiv har öppnat ett litet fönster i någon kvinnas liv.

Jag hade med mig av min konst – mer-parten sådant som är ”lätt att ha hemma”,

men jag sålde inget. En kvinna köpte min katalog till sin son som är tandläkare och på så vis har någon i alla fall fört vidare något om mig till någon annan… så det var i alla fall en liten framgång ;o)”.

Imke pendlar mellan optimism ”Jag ska bli den första konstnären som kan leva på min konst i Namibia” och att emigrera till Europa eller någon annan stans där intres-set och möjligheterna för konsten är större. Imkes dilemma är inte unikt, snarare typiskt och hon är väl medveten om att det kanske inte blir så mycket annorlunda på annan plats. Mycket i konstvärlden är bara häg-ringar, hårt arbete och många profitörer.

”Kanske skulle jag flytta längre ut i öknen – jag är ju ett ökenbarn…”

Men med de nya kommunikationerna för-ändras också konstscenen, eller snarare, nya konstscener uppstår.

Imke Rust är, utöver sitt eget bildska-pande, verksam som curator och initierar och drar i flera stora konstnärsprojekt. Det senaste, ”Berlin-Windhoek”, slukar all hen-nes tid i administration och möten. De nya bilderna kring Zimbawekrisen och hennes vinnande bild i en omslagstävling till en kulturkalender ger en välkommen nytänd-ning i det egna skapandet.

”Jag slits mellan tanken ”älska alla, döm ingen” och idealet att man måste stå upp och säga ifrån vad som inte är rätt. Men hur

ska jag finna balans mellan dessa två?……Hur som helst, eftersom skeppet åter-

vände blev här inga verkliga demonstratio-ner, men det var ett verkligt ramaskri. Från alla slags människor, förutom dem i högst upp i regeringen.

Alltihop har distraherat mig från mitt övriga arbete och jag måste komma på föt-ter igen och få saker gjorda. Jag måste bli mer fokuserad. Det är så svårt just nu då mitt hjärta inte finns med i det….

Jag skriver mer senare. Ha det så bra!Luv Imke”.

torsten jurell är konstnär och med i redaktionen för satirarkivet.se där man kan se mer av imke rust. en mer omfattande presentation kommer i den utmärkta konsttidskriften konstperspektiv i september.

Bild ovan til höger: Från Imke Rusts möte med Namibian Women’ s Socity . I förgrunden detalj av installationen 7 Vicious Dogs. Bilden till vänster: Pink Coconut. Imke Rust vann den grafiska designtävlingen för konstnärer i Namibia att utforma fram och baksidan till en kalender för maj månad . Denna typ av bildarbeten är livsnödvän-diga för att klara sig som konstnär i Namibia.

Imke RustFödd: i Windhoek, Namibia 1975.Yrke: Målare, skulptör, grafiker, curator och skribent.Utbildning: Studier för BA examen i Visual Art vid University of South Africa, Pretoria, Sydafrika. Utställningar: i Namibia, Sydafrika, Tyskland, Italien, England, USA.

fibfolkibildfibfolkibild

fib 49

Hösten 2006 tillbringade fotografen Hannah Modigh två månader i den döende kolstaden S:t Charles i Virgina, USA. En skärva av USA långt från strålkastarljuset.

T ill S:t Charles kommer man på en smal väg som slingrar sig upp längs berget. Kors över folk som omkommit kantar vägen. Bakom dimman – som liknar röksignaler – ligger sta­

den S:t Charles gömd. Luften är fuktig. Klängväxter från Vietnam och ljudet från syrsor skapar en känsla av djungel. I skimret av det vackra landskapet uppe i bergskedjan Appalacherna utspelar sig en tragisk verklighet.

Fattigdom och kolbrytning har format livet i staden. Många bor i hus som gått i arv i generationer men som man inte har råd att underhålla. Andra bor i trai­lers. Många ungdomar slutar skolan i unga år och att få barn som tonåring är mer regel än undantag. De flesta bor med sin mamma, bredvid sin syster eller har sina barn som grannar längre ner på gatan.

Ett smärtstillande preparat som heter Oxycontin är vanligare I S:t Charles än i någon annan del av USA Om man tar medicinen koncentrerat i stora mängder blir man bortdomnad på alla sätt, både fysiskt och mentalt. Drogen är så populär att den fått ett smek­namn: Hillbilly heroin.

Hillbillyheroin, honey

hannah modigh text & bild

>

fibfolkibild

fib 51

“Poor people that’s all we were, trying making a living out of black land dirt but we get together in a family circle singing loud.”

JOHNNY CASH DADDY SANG BASS >

fibfolkibild

sofia runarsdotter har tidigare varit fotopraktikant på fib.

sofia runarsdotter har tidigare varit fotopraktikant på fib.

“If ever you get this old coaldust in your blood you are just gonna be a plain old coalminer as long as you live. You may almost say it is a habit sort’a’like chewing tobacco.”

MERLE TRAVIS >

fib 53

fibfolkibildfibfolkibild

Framför varje hus står minst en vakthund och skäller. Rostiga skyltar försöker skräm­ma med ord som ”No trespassing”. Bakom varje krök finns en kyrka med öppna dörrar. På ”depow”, en parkeringsplats vid järn­vägen, luktar det sött från röken som sling­rar sig ut från bilarna tillsammans med högljudda toner från bilradion.

Det finns bara en väg in och en väg ut ur S:t Charles.

Alla andra vägar leder till kolgruvan.

Det fanns tio kolgruvor förr, nu är det två kvar. En gång i tiden var S:t Charles en vild stad – ”a boming town” – med en saloon som aldrig stängde och gatorna var fyllda av så mycket folk att det var svårt att ta sig fram. Många rövarhistorier cirkulerar om storhetstiden. Hur sheriffen sköt en 16 årig man i ryggen och hur en annan man rånade banken med en banan.

Invånarna är stolta över sitt tuffa för­flutna.

På sextiotalet började kolgruvorna läg­gas ner. Gruvarbetare blev arbetslösa och många hem revs för att ge plats för de kolgruvor som fanns kvar. ”Vissa säger att det var bättre på den gamla goda tiden men min goda tid är nu. Det är svårt att leva som söner och döttrar till kolarbetare”, säger Jamie Taylor.

De arbeten som finns i gruvorna är efter­traktade trots riskerna. Alla känner minst

>

fib 55

en som dött i gruvorna och en stor del av stadens invånare bär på svarta lungor. Trots det är det många som verkar tycka om sitt arbete inne i de trånga mörka gruvgångarna.

I dag vilar en känsla av vakuum och tid­löshet över S:t Charles. Människorna har accepterat sitt öde: att leva fattigt och stanna där man är född. Det finns en stolt­het i att inte klaga över de tragedier som lämnat spår.

Området där S:t Charles ligger är coun­trymusikens födelseplats, så i stället har man i musiken sökt tröst och sjungit ut om orättvisor. Till tonerna av banjo viskar S:t Charles ut sin smärta och ekot bär berättelserna vidare

Det går ett rykte om att S:t Charles inte kommer att finnas kvar om fem år. Att kolet i marken under staden är värt miljo­ner dollar.

“And the ground that I’m standing on I hold so dear The town is almost gone But I thank God I’m still here”.

Wiliam Lee VanzanThis little town called Saint Charles.

hannah modigh är utbildad bildjournalist vid nordens fotoskola, biskops arnö och fatamorgana i köpenhamn. se mer på www.hannahmodigh.se

EU som domstol

martin lindblom text robert nyberg bild

fibsverige

Den tyske statsvetaren Fritz Scharpf varnar i en intervju i LO-Tidningen (11-08) för att EU-domstolen har utvecklats till

en illegitim politisk domstol. Han anser därför att medlemsländerna inte behöver godta dess domar när de uppenbart är i konflikt med vad EU beslutat eller med nationella lagar som rimligen inte kan falla inom EU:s kompetens. Liknande åsik-

ter har han framfört i den tyska debatten.Uttalandet är uppseendeväckande.

Scharpf är en av Tysklands mest aktade samhällsforskare, honorerad med den tyska förbundsdagens förtjänsttecken för sin EU-forskning. Det är alltså ingen lättviktig EU-kritiker som ifrågasätter EU-domstolens legitimitet.

Bakgrunden till Scharpfs kritik är några aktuella rättsfall. Dels de i Sverige kända

Viking- och Lavalmålen, dels en EU-dom som tvingar Österrike att ta in utländska studenter vid de egna universiteten i en sådan omfattning att man tvingas sparka ut det egna landets elever.

Nu har EU-domstolen än en gång kört över en medlemsstat i ett arbetsrättsmål, det så kallade Rüffertmålet. Den här gången gäl-ler det den tyska delstaten Niedersachsen

Lavaldomen i Vaxholmsfallet fördjupade sprickan mellan EU-förespåkare och motståndare. Men vad innebär det på sikt med en politisk domstol?

som vid offentlig upphandling krävt att ett polskt byggföretag ska betala inom delsta-ten gängse lön.

Polska byggfirman betalade mindre än hälften av avtalsenlig lön.

EU-domstolen anser att delstatens lag inte är förenlig med EG-fördragens bestäm-melse om fri rörlighet för företag som utstationerar arbetstagare. Domstolen anser att kravet på avtalslön berövar den polska byggfirman den konkurrensfördel som består i att den kan betala lägre lön än andra företagare.

Nu betedde sig den polska byggfirman värre än så. Den betalade mindre än hälf-ten av den lagstiftade minimilönen. Men lika lite som i Lavalfallet bryr sig EU-dom-stolen om vad som verkligen hänt. Att det polska företaget flagrant brutit mot tysk lag om minimilöner anser EU-domstolen ovidkommande, eftersom domen riktar sig mot den offentlige upphandlarens krav på avtalsenlig lön, som i detta fall var tre gånger högre än vad företagets anställda fick.

Rätten för en offentlig upphandlare att kräva av utländska företag att de ska betala avtalsenlig lön finns fastslagen i en ILO-konvention, som tio av EU:s medlemsländer undertecknat.

EU-domstolen sätter sig därmed inte bara över tyska lagar. Den sätter sig även över internationella konventioner som utar-betats inom FN-systemet. EU-domstolen anser sig ha rätt att förbjuda medlemslän-derna att som självständiga stater delta i FN. Vem har givit domstolen denna makt? Med vilken rätt tror sig EU-domstolen kunna överpröva FN-beslut?

Rüffertdomen liksom Lavaldomen visar på en rättsordning i förfall.

Det ena problemet är att EU-domstolen uppträder som en politisk domstol, som kör över beslut som fattats i ministerrådet. Avsikten med utstationeringsdirektivet är ju att förhindra att utländska gästarbetare exploateras. De ska inte tvingas acceptera lägre lön än den som gäller i det land där de arbetar. Direktivet är dessutom ett minimidirektiv. Det betyder att varje med-lemsstat har rätt att införa mer ambitiösa regler än vad som anges som minimum.

Den andra frågan gäller om medlemslän-dernas arbetsrätt alls faller inom EU-rät-tens kompetens så länge den nationella lagstiftaren behandlar alla företag och löntagare lika.Efter Rüffertdomen kommer kraven på att Sverige inte ska ratificera Lissabonfördraget att växa i styrka. Vi måste få till stånd ett tydligt klarläggande att vi själva bestäm-mer över hur arbetsrätten ska utformas.

Det är något som vi borde ha krävt långt tidigare, har under flera år hävdats på LO-tidningens ledarsida. De svenska förhand-lare som deltagit i de långvariga diskussio-nerna om ett nytt EU-fördrag, först döpt till utkast till konstitution och numera kallat Lissabonfördraget, har uppträtt med ena-stående godtrogenhet och flathet.

Vi borde med skärpa ha slagit fast att vi inte accepterar att EU-rätten tar över svensk grundlag, eller kan inskränka vår strejkrätt eller begränsa våra kollektivavtal. Då hade vi sluppit att hamna i det rättsliga skymningsläge vi nu befinner oss i.

Den svenska riksdagen tänker i slutet av detta år ratificera Lissabonfördraget med ett enkelt beslut, inte genom att som grundlagen föreskriver hålla ett mellanlig-gande val eller anordna en folkomröstning.

Skälet till att riksdagsmajoriteten anser

sig kunna bortse från grundlagen är att den hävdar att det nya fördraget inte påverkar ”principerna för statsskicket.” Men det är en ohållbar uppfattning, påpekar Uppsala universitet i ett starkt kritiskt remissvar på regeringens förslag. Om man med principerna för statsskicket bara menar att EU ännu inte har synpunkter på att vi är en konstitutionell monarki, med flerpartisystem och fria val, så kan man förstås hävda att dessa inte påverkas, heter det i remisvaret med en närmast sarkastisk formulering.

Men om vi ser till verkligheten som den är, så påverkas naturligtvis statsskicket genom att det nya fördraget avskaffar medlems-ländernas vetorätt på ett stort antal områ-den, genom att EU:s kompetens utvidgas till sådant som energipolitik, straffrätt, gemensamt försvar och inte minst genom att EU-rättens överhöghet skrivs in i pro-tokollet. Det handlar om en omfattande överföring av maktbefogenheter – en över-föring vars konsekvenser vi idag inte kan överblicka.

Universitet tar inte ställning om vi ska ratificera Lissabonfördraget eller ej. Men i remissvaret slås fast att respekten för vår egen grundlag fordrar att ett ställnings-tagande sker i de former som stipuleras i denna. Att se vår egen grundlag som ett rundningsmärke vore den definitiva kapitu-lationen inför politiserande EU-jurister.

martin lindblom är politisk redak-tör lo-tidningen där texten tidigare varit publicerad. robert nyberg är illustratör se mer på www.robertny-berg.se

»Rüffertdomen liksom Lavaldomen visar på en rättsordning i förfall.... Att se vår egen grundlag som ett rundningsmärke vore den definitiva kapitulationen inför politiserande EU-jurister.«

fib 57

fibsverige

fib 59

>>

HUSBYBORNA OCH KAMPENOM BOENDET

–Jag lärde mig spela fotboll på Gula gården! Varför ska min syrra behöva ta sig till en helt annan stadsdel för att göra samma sak? Det enda de gör är att skicka hit fler poliser.

Tolvåriga Simon är upprörd och har ställt sig upp och hål-ler i mikrofonen när han uttrycker sitt missnöje över att politiker i stadsdelsnämnden beslutat att en ungdomsgård ska stängas.

14-åriga Silvia i panelen räcker upp handen och får mikro-fonen.

– Vad ska vi göra om ni bommar Gula gården? Ni stänger inte, fattar du det! Jag vill inte springa omkring och inte ha något att göra på kvällarna.

Det är en sen eftermiddag och ett par hundra människor har samlats i Stockholmsförorten Husbys träfflokal belägen mitt i centrum. Inne i lokalen sitter och står vuxna, småbarn, pensionärer, politiker och ett antal lokala aktivister. Framför scenen har en ungdomspanel tagit plats för att debattera Husbys framtid tillsammans med publiken.

Utöver missnöjet över hoten om att stänga ungdomsgår-den har folk samlats här för att få höra mer om hur politi-kerna tänkt sig Husbys framtid. Stämningen i lokalen under kvällen är stundtals het.

jani pirttisalo text petter wallebo bild

fib 59

Efter åratal av eftersatt underhåll ska stockholmsförorten Husby få ett lyft, har hyresvärden Svenska Bostäder bestämt. Det ska ske genom rivningar, lyxrenoveringar och utförsäljning till privata värdar. Men Husbyborna protesterar och vill ha ett lyft där alla som vill kan bo kvar.

fibsverige

> Centerpartisten Helen Törnkvist är en av politikerna som nyligen beslutat om en stängning av bland annat Gula gården och Dalhagsskolan för låg- och mellanstadie-elever.

– Jag är ledsen för besluten men jag vill tillägga att jag faktiskt älskar Husby! Vi har bland annat haft diskussioner om en bad-plats utomhus på Järvafältet. Vi vill lyfta hela området för att vi gillar det, förklarar hon.

Mötets moderator, Benny Haag, frågar om Helen Törnkvist varit i Husby och pratat med invånarna innan besluten fattades.

– Nej, det har jag inte hunnit, blir svaret. Människor brister ut i skratt och tempe-

raturen i lokalen stiger.

Den 8 november förra året kallade plöts-ligt Svenska Bostäder sina hyresgäster på Trondheimsgatan till ett informationsmö-te. Där fick de veta att en mycket omfat-tande renovering av kvarteren skulle göras. Invånarna skulle evakueras och husen vara

tömda i januari 2008. På informationsmö-tet förklarades också att en hyreshöjning till 9 500 kronor i månaden för en trea kunde bli aktuell – en fördubbling av hyran.

Invånarna i Husby känner att olika beslut fattats över deras huvuden, att underhåll av fastigheter saknas. De känner en stor besvikelse över att otrygghet och krimi-nalitet blivit det som medier och allmän-nyttan betonat. Det senaste året har vis-serligen medier fokuserat på den ihärdiga kamp som Husbyborna fört mot Svenska Bostäder och politiker och invånarna själva undrar hur det kommer sig att gårdar och hus är så nedgångna och varför inget lyss-nat på dem.

Dagen efter ungdomspanelen i Husbys träfflokal möts en grupp Husbyinvånare som ska diskutera sin stadsdel och sitt boende. Här är inga journalister, politiker eller representanter från Svenska Bostäder närvarande. Sammankomsten är en av

många planeringsmöten inför ett större seminarium, där arkitekter, beslutsfattare och andra kommer att möta de boende. Mötena ger tillfälle för de boende att orga-nisera och förbereda förslag för vad man vill göra med Husby.

Under kvällen samlas fem olika arbets-grupper för att diskutera Husby, boendet, trygghet och konsekvenser av Järvalyftet.

Det som framgår är att invånarna har svårt att förstå varför Svenska Bostäder ska sälja deras fastigheter till andra ägare. De frågar sig vart deras hyrespengar tagit vägen, varför inte pengarna i stället gått till att hålla fastigheterna fräscha.

Under kvällens möte framkommer det att flera viktiga samhällstjänster troligtvis är på väg att flyttas från Husby till Kista. Tandläkaren, äldreboendet och familjecen-tralen kanske flyttas. Troligtvis flyttar de till Kista där allt annat samlas.

Hooman Anvari, som startade protest-organisationen Husby Unite 2005, skriver ned vad han och sju andra ska lägga fram

»Jag är ledsen för besluten men jag vill tillägga att jag faktiskt älskar Husby!« HELEN TÖRNKVIST (C) EFTER STÄNGNING AV GÅRDEN OCH DELAR AV DALHAGSSKOLAN.

Foto: Ulrika Waaranperä Foto: Ulrika Waaranperä

fib 61

>

vid seminariet. Det invånarna i Husby vill ha är det man som boende i Sverige rimli-gen kan kräva. Underhållna fastigheter och en ren trivsam miljö. Svenska Bostäder har dessa kärnvärden i sin policy, där de erbju-der ”trivsamma och trygga fastigheter och gårdar” och att gårdar ska bli ”vackra lustfyllda vardagsrum” med ”trivsamma lek- och uteplatser där människor kan mötas”. Men enligt de boende har detta sedan lång tid inte fungerat. I stället har det föreslagits stora förändringar utan att de boende har blivit tillfrågade.

Det första i Svenska Bostäders prioritering för det så kallade Järvalyftet, ett jättekol-lektiv av förorter där bland annat Rinkeby, Tensta, Akalla, och Husby ingår, är att man ska leverera en ”fastighetsförvaltning i toppklass”. På andra plats är det ”mins-kad brottslighet och ökad trygghet”. På fjärde plats ”väl fungerande stadsdelar”. Allt detta kan tyckas vara självklart för vilket område som helst. Det är generella förslag utan direkta detaljbeskrivningar. Men det som är särskilt viktigt är att pro-jektet Järvalyftet kräver att hus ska rivas för att skapa trygghet, något som invå-narna i Husby motsätter sig.

En av kvinnorna vid bordet tycker att ungdomspanelen kvällen innan var en sensation för Husby.

– Jag har aldrig upplevt en sådan sam-manhållning i Husby. Det här är något nytt och det visar att dialog fungerar. Men ska vi ha riktig trygghet då ska kvinnorna först känna sig säkra. När de gör det då råder full trygghet i Husby, säger hon.

Hon för medhåll från de andra och Hooman Anvari skriver upp hennes förslag som ett av de viktigare. Trygghet är lika med samvaro och dialog mellan männis-kor.

Vid ett annat bord diskuteras fastig-heterna och underhållet. Där sitter åtta personer samlade. En av dem är Arne Johansson, initiativtagare till Nätverket för Järvas Framtid.

– Flera beslut har fattats utan att de boende i Husby har fått vara med och påverka. Bland annat skulle flera fastig-

heter i Husby under Svenska Bostäder lyxrenoveras. Husbys invånare ville ha renovering och upprustning men ville inte vara med i de kostsamma projekt som riskerade att medföra att vissa invånare tvingas flytta.

Frågan om varför ingen dialog förts rik-tades vid tillfället till Svenska Bostäders VD Göran Wendel. ”Det vet jag inte” blev hans svar.

Den kamp som kanske är mest osynlig är den mot stämpeln att Husby skulle vara otryggt och svårt belastat av kriminalitet. Det är svårt att hitta någon invånare i Husby som skulle skriva under på denna uppfattning. Lyssnar man på husbyborna tycks inte otryggheten vara särskilt central. Istället uttrycker de att skötsel av gårdar, underhåll av fastigheter och en vacker boendemiljö är viktigare frågor.

Det är inte lätt att spåra varifrån detta särskilda förortsmantra kommer. Men otryggt ska det vara. I alla fall om man tittar på vissa undersökningar. En sådan är Trygghet och socialt liv i Husby beställd av Svenska Bostäder, färdigställd juni 2006 och utförd av företaget Malm Kommunikation AB.Trygghetsenkäten innehåller en mängd punkter som kan anses bristfälliga. Syftet var att försöka kartlägga kriminalitet

Järvalyftetnn Stockholms stad står bakom Järvalyftet, som omfattar stadsdelarna Akalla, Hjulsta, Kista, Rinkeby, Tensta och Rinkeby. Svenska Bostäder har 8 000 lägenheter i området med cirka 20 000 boende. Under en tioårsperiod satsar bolaget cirka 100 miljoner kronor per år på projektet. Fastighetsjättarna HSB, Peab ska delta i förnyel-sen av Husby. En fingervisning om vart sådant kan leda gav Svenska Bostäders försäljning av 1 200 lägenheter i Hjulsta till fastighetsbolaget Einar Mattsson. Både (s) och (v) har hoppat av projektet

och de boende hoppas kunna fördröja beslut till efter nästa val.

Foto: Elisabet Widebäck Foto: Ulrika Waaranperä

fibsverige

> och se hur tryggheten i Husby såg ut. Undersökningen skulle vara ett av Svenska Bostäders kunskaps- och beslutsunderlag om Husby. Men experter riktar kritik mot studien.

Undersökningen visar ett högt bortfall av svarande, dessutom svarar inte alla del-tagande på alla frågor, ett så kallat högt internt bortfall. Mer anmärkningsvärt är att människor över 45 år och uppåt är överrepresenterade samtidigt som män-niskor under 19 år inte ens är med i under-sökningen.

Det saknas också jämförelser med hur tryggheten ser ut nationellt och i Stockholms stad och ingenstans kan man läsa om hur många invandrare som bor i Husby. Ändå är hela 76 procent av de svarande i undersökningen utrikes födda, trots att bara 59 procent av Husbys befolk-ning är födda utomlands. Den kunskap som finns gällande trygghet och utrikes födda personer visar att denna grupp kän-ner sig mer otrygg i jämförelse med andra grupper i samhället.

Dessutom behöver begrepp som trygg-het och oro tydligt problematiseras, de är abstrakta begrepp som kan vara svåra att tyda. Undersökningens resultat säger var-ken något om hur oroliga invånare är eller hur ofta de är oroliga, bara att de känner någon form av otrygghet.

I februarinumret av tidningen Arkitekten presenterades sedan omfattande ritningar och idéer om projektet Järvalyftet utan att någon boende fått ta del av idéerna. I tidningen gav arkitekten Sten Jonson från Contekton Architects & Planners sitt utlåtande om stadsdelen. Han jämförde bland annat Husby med Barcelona som var

» Jag har aldrig upplevt en sådan sammanhållning i Husby.« BOENDE EFTER ATT HA LYSSNAT PÅ UNGDOMSPANELEN I i HUSBY.

hårt nedslitet för 20 år sedan. I Barcelona gjordes så kallade ”radikala ingrepp” i vissa stadsdelar, vilket enligt arkitektspråket betyder att nya hustyper byggs bland gamla samtidigt som andra hus måste rivas i dess väg. Alltså i linje med det som Svenska Bostäder planerat – rivning av vissa hyreshus i referenskvarteret och nybyggnation av radhus mitt bland de stora fastigheterna.

I artikeln skriver Sten Jonson att han vill att invånarna ”ska återta stadsgatan och befolka den”. Det framgår inte av artikeln vilka gator Sten Jonson talar om, men efter att ha besökt Husby ett antal gånger inser man att det är svårt att hitta obefolkade gator. Varenda unge är ute och leker. På gator och torg myllrar det av liv. Möjligtvis talar Sten Jonson om natten eller kväl-len. Kanske bör gator och torg fyllas efter kvällsnyheterna och lördagsfilmen. Men då står stadens arkitekter inför en ännu tuf-fare uppgift än bara Husby.

I princip varenda del av Stockholm är öde på kvällen. Ta en promenad längs den vackra och fashionabla Strandvägen från Östermalm till Djurgårdsbron en sen kväll. Inte en människa någonstans. Men kanske behöver inte just den gatan återtas.

Där det finns många krogar är det annor-lunda. Går du in vid korsningen Götgatan-Folkungagatan på Södermalm i Stockholm en sen kväll riskerar du att få en smäll på käften. Här är andelen våldsbrott skyhög.

jani pirttisalo skrev och petter wal-lebo fotograferade. detta var första delen av två i en serie om husby och dess invånare. till minne av timo, tony och omar. del två i nummer åtta.

fib 63

Sven Lindqvists bok består av ett antal fristående upp-satser från de senaste tio åren men med ett gemen-samt tema. Lindqvist söker efter den intellek-tuella bakgrunden till de

moderna krigen. Han undersöker domi-nerande tankegångar som används för att motivera och rättfärdiga de moderna västerländska krigen. Han undersöker också de försök som görs att genom lagstiftning förhindra och bestraffa krigs-handlingar mot civila. En central artikel handlar om den bombning av civila städer under andra världskriget, som igångsat-tes av britterna och riktades mot tyska städer. Men att bomba oförsvarade städer och samhällen är förbjudet enligt 1907 års Haagkonvention. Detta bekräftades av Chamberlain 1938. 1940 bröt Churchill tabut att bomba städer. Efter de tyska segrarna på den europeiska kontinenten var bombflyget det enda vapen med vilket han kunde nå Tyskland. Planen kunde ännu inte hitta och träffa militära mål, återstod nattbombning av befolkningscentra. Detta beslut kunde kanske försvaras 1940 men bombningarna fortsatte och intensifiera-des mot slutet av kriget då de knappast längre var militärt nödvändiga. Varför fortsatte de då? Lindqvist finner två förkla-ringar. Den ena handlar om bombardröm-men: förhoppningen att bombningarna skulle kunna bryta ned motståndet och trupper inte behövas sättas in. Detta har visat sig fel. Bombningar ökar motstånds-viljan i stället. Den andra förklaringen handlar om den koloniala erfarenheten: bombningar av mål i kolonierna under mellankrigstiden.

I vårt intellektuella bagage finner vi tan-ken på utveckling genom utsortering av mindre lämpade. Det kan vara personer som anses socialt mindre lämpade. Det blev steriliseringspolitik. Det kunde också vara utsortering av folkgrupper som stod

i vägen och ansågs dömda till undergång. Det blev rasism, koloniala krig och utrot-ning. Fortfarande kan vi urskilja de gamla tankarna. Visst kan vi spåra bombardröm-men, det koloniala tänkandet, rasismen.

För den som vill stå fri är det nödvändigt att känna sin egen tid, att följa spåren bakåt och upptäcka de falska sanningarna. Avsikt att förinta ger en sådan möjlighet.

sisela björnsson

Huvudpersonen Najwa i Leila Aboulelas roman Minaret har växt upp i en sekulariserad överklassfa-milj i Sudans huvudstad

Khartoum. Pappan hade en betydande post i regeringen. Men när Najwa i skolan blir förälskad i Anwar som är kommunist, kan hon inte acceptera pojkens kritik att pappan gjort sig rik på att stjäla rikedom från folket. Hon kan inte heller acceptera det livsmönster som de muslimska studenterna följer. Även om hon på något sätt känner sig attraherad av deras heltäckande klädedräkter, medan hon själv klär sig i korta kjolar.

Efter en kupp anklagas pappan för korruption och avrättas. Najwa flyr till London tillsammans med sin mor och sin bror. Livet i överflöd tar slut lika fort som pengarna, då den nya regeringen spärrat pappans konton. Brodern får ett långvarigt fängelsestraff för att ha sålt narkotika och mamman dör strax efter. Najwa väljer att inte läsa vidare utan börjar arbeta, först på en resebyrå, men övergår snart till att hjälpa en släkting med att sköta hemmet. Därefter tar hon steget fullt ut och börjar arbeta som städerska och hemhjälp åt en rik familj invandrad från det arabiska Afrika.

I London söker Anwar upp henne. Han har blivit torterad och måst fly Sudan efter en ny kupp. Hon hjälper honom med språket, när han skriver artiklar och med pengar till en dator. De blir ett par, men han vill inte gifta sig med henne. Hans familj och släkt har redan planerat ett annat giftermål.

Samtidigt hittar hon en ny trygghet i den religion som hon tidigare avvisat. Med slöja på huvudet finner hon tillsammans med kvinnorna i moskéns koranskola en gemenskap som hon känner sig hemma i.

Leila Aboulela, som själv också växt upp i Khartoum och därifrån flyttat till London, men numera bor i Förenade Arabemiraten, hör således inte till de författare som

minaret. Leila Aboulela. | Övers. Joar Tiberg. Karneval förlag.

Huvudpersoneni Leila Aboulelas roman Minaretsekulariserad överklassfa-milj i Sudans huvudstad

Khartoum. Pappan hade

avsikt att förintaSven Lindqvist | Albert Bonniers förlag.

Sven Lindqvistsav ett antal fristående upp-satser från de senaste tio åren men med ett gemen-samt tema. Lindqvist söker efter den intellek-tuella bakgrunden till de

Kremering av civila dödsoffer efter de allierades bombningar av Dresden.

>

fibsettlästhört

fibsettlästhörtkomna från muslimska länder väljer att offentligt avsvära sig sin religion. Tvärtom. Hon väljer att skriva om en kvinna som kommit närmare islam och blivit en troen-de muslim, när hon hamnat i Västeuropa. Inget bokmanus gjort för att hamna på tidningars förstasida precis. Hon går mot strömmen och berättelsen om Najwa är därför på många sätt en spännande och samtidigt välskriven roman.

åke johansson

I boken kan man på en av de absolut sista sidorna läsa: ”Många av de vetenskapliga upptäckterna på känslornas område, kan framstå som att

man på nytt uppfinner hjulet. De bekräftar vikten av beröring, lyhördhet, och att ägna tid åt människor.” Detta är en bra sammanfattning av denna utmärkta bok.

Gerhardt går igenom ny forskning om hjärnans utveckling under spädbarnstiden. Hon konstaterar att vårt grundläggande system för att hantera känslor och för-ståelsen för hur relationer fungerar, inte finns utvecklat vid födseln, utan alla dessa system är mottagliga för socialt inflytande – särskilt under spädbarnstiden. Det här betyder att personlighetens grunddrag formas i socialt samspel med andra män-niskor, de är alltså inte medfödda i någon enkel mening!

Handfasta belägg radas upp för hur prefrontala hjärnbarken påverkas och växer till hos spädbarn, om de har ständig tillgång till en vuxen som hjälper till med regeringen av känslor som uppstår i kon-takten med omgivningen. Det här sätter fart så fort sinnena kommer i kontakt med omvärlden i livets allra första sekunder. Intrycken är många,obegripliga och ibland skrämmande. Olustskapande intryck ger stress och höga så kallade kortisolnivåer,

som reduceras i den nära trygga och lyhör-da relationen. Så återställs välbefinnandet. När detta samspel fungerar väl växer den prefrontala hjärnbarken i volym och lagrar barnets framtida repertoar för att själv skapa goda relationer till andra männis-kor och egna barn. När processen däre-mot inte fungerar väl ökar benägenheten till depression, aggressivitet, droganvänd-ning, kriminalitet etcetera senare i livet.

Antalet depressioner har ökat drama-tiskt under senare år, vilket sammanfal-ler med att allt fler spädbarn tagits om hand av främmande personer på dagtid och av sina föräldrar först i slutet av en ansträngande arbetsdag. Föräldrar kan säkert känna ökad press att fungera per-fekt i sina barnrelationer. Budskapet kan säkert även vara omtumlande för en och annan radikal. Men egentligen finns inget att oroa sig för. ”Barn kan må förträffligt under de märkligaste omständigheter, bara de får tillräckligt med uppmärksam-het. Problemen uppstår när de inte får detta, eller när den uppmärksamhet de får är fientlig och kritisk …” skriver Gerhardt på sidan 223.

Man eller kvinna spelar inte heller någon roll. Alla duger, även om vi kulturellt är präglade på att biologiska mamman första tiden bör vara närmast barnet. Adoptionsfrågan kan säkert kompliceras av det här. En konsekvens blir att adoption av barn som passerat spädbarnsåldern blir ett stort risktagande.

Det ställer dessutom debatten om ADHD på huvudet. Med denna nya kunskap kan vi lätt släppa frågan om medfödda små hjärnskador som blivit så populär på sena-re år. Man frågar sig om de två forsknings-grenarna neuropsykiatri och hjärnforsk-ning på spädbarn intresserar sig tillräckligt för varandras teorier och slutsatser.

Eller finns där skadlig konkurrens?knut lindelöf

Den extrema nyliberalismen, med Nattväktarstaten som ideal, må ha brutit nacken av sig själv, men sedan högerns offensiv och stora genombrott på 1990-talet

har vi påtvingats en ny dagordning. På denna står hög lönsamhet för storföreta-gen som första punkt. Agendan formar, ja till och med stöper, många andra fält. Medborgaren, som trevande började framträda i det antika grekiska Polis, på dess torg, har blivit kund och konsument. Det är därför med glädje man öppnar en bok som lovar att kritiskt granska detta fögderi.

Antologin har redigerats av Mekkonen Tesfahuney, som är kulturgeograf vid Karlstads universitet och Magnus Dahlstedt. Den senare disputerade 2005 vid Tema Etnicitet, Linköpings universitet på avhandlingen Reserverad demokrati (förlag Boréa). Av bokens elva kapitel har de skrivit fyra. I övrigt deltar sju skribenter, från svensk universitetsvärld.

Tesen om ekonomins, privatisering-ens och affärslivets stora inflytande på hela samhällslivet kan ses överallt. Entreprenörskapet som tankefigur, invand-rares möte med polis, tortyrens återkomst i kampen mot “terrorn”, tuktandet av arbetslösa, maktutövning genom tvång och frivillighet apropå Folkpartiets krav på invandrare, kommunal marknadsfö-ring som livsrum, är några områden som problematiseras. Amanda Peralta, idéhis-toriker från Göteborg, diskuterar mycket begåvat hur staten avlövas genom att dess traditionella våldsmonopol sprids ut.

»Barn kan må förträffligt under de märkligaste omständigheter, bara de får tillräckligt med uppmärksamhet.«

den bästa av världar?Tesfahuney & Dahlstedt (red)| Tankekraft förlag.

Den extrema med Nattväktarstaten som ideal, må ha brutit nacken av sig själv, men sedan högerns offensiv och stora genombrott på 1990-talet

har vi påtvingats en ny dagordning. På

kärlekens rollSue Gerhardt | Översättning Margareta Norlin | Karneval förlag.

I boken kan manabsolut sista sidorna läsa: ”Många av de vetenskapliga upptäckterna på känslornas område, kan framstå som att

man på nytt uppfinner hjulet.

fibsettlästhört>

fib 65

>

Likvideringen av svenskt värnpliktförsvar passar in i detta mönster. Vietnamkriget ledde till värnpliktens upphörande i USA, och hur kriget i Irak drivs med legosoldater. Fattiga latinos snor värvning med löfte om green card och privata säkerhetsföretag som Blackwater sköter mycket av kriget. Peralta tar också upp de kriminella gängen i Latinamerikas favelas. En period 2006 kontrollerade de militärt hela San Paulo. Knarkhandeln ger stora pengar och där-med skaffar de sig makt genom att muta polis och politiker.

Författarna driver förtjänstfullt tesen: avlövandet av den traditionella politiken, till förmån för till synes icke-ideologisk privatisering och klientskap, är en form av politik, med andra medel. För att markera denna era använder redaktörerna termen postpolitisk. Vinner man något med det? Det är tveksamt. Dock har begreppet inget med postmodernism att göra.

I ett avslutande kapitel kopplar redaktö-rerna beskrivna samhällsfenomen till kapi-talismen. Det är bra och ger konkretion. Den presenterade stategin är dock tunn: antingen tyst protest eller högljudda krav på andra världar och värden. I den svåra tid vi lever i får man kanske nöja sig med det. Boken är på det hela taget mycket läsvärd och rekommenderas.

ulf karlström

Den här boken tog mig ovan-ligt lång tid att läsa. Den skulle egentligen ha recen-serats i julnumret. Med sina två ihopvävda berättelser är boken krävande, men ger

verkligen rik belöning i form av skratt, kun-skaper, tankar. En bok som jag gärna läser om.

Hankatten Murr har i hemlighet lärt sig att både läsa och skriva. Han plöjer igenom världslitteraturens viktigaste verk och sam-

tidens litteratur inom alla viktigare områ-den, och tar sedan itu med att samman-fatta sin visdom i en bok om sig själv. Det är pråligt, det är självupptaget, det är preten-tiöst, och det är – mycket roligt! Såsom i en narrspegel får vi se det tidiga 1800-talets borgerskap och kulturelit (och även en hel del av det tidiga 2000-talets…)

När E.T.A. Hoffmann skall låta Murrs text gå till trycket ”råkar” han röra ihop den med en bunt makulerade manuskriptsidor som skildrar kompositören Johannes Kreislers liv (Hoffmanns alter ego). Denna text är mör-kare, med olycklig kärlek, mord och skuld. På så vis komponerar han en komplex roman av de två sammanvävda berättelserna.

Boken har kallats en av få humoristiska romaner på tyska språket. Så här kan det låta: Murr står en kväll på taket tillsammans med sin stora kärlek Missan och sjunger de ljuvligaste duetter och operaarior. En svart katt ansluter.

”Jag kände den unge svartklädde mannen som en förträfflig bassångare och föreslog därför en komposition som jag annars vis-serligen inte hade särskilt mycket till övers för, men som nu passade alldeles utmärkt inför mitt förestående avsked från Missan. – Vi sjöng ”Skall jag då aldrig mer dig se?” Men jag hann, tillsammans med den svarte, inte mer än bedyra att gudarna skulle beva-ra mig förrän en väldig tegelbit kom flygan-de i luften mellan oss och en förfärlig röst ropade: ”Håll käften, förbannade katter!”

Margareta Zetterströms arbete med översättningen är fantastiskt impone-rande. Hon har format den svenska texten på drygt 500 sidor mycket behagfullt och tonsäkert, och därtill skrivit noter på en väl avvägd informativ nivå. Att hon fick Svenska Akademiens översättarpris 2007 är mycket välförtjänt.

per-arne skansen

Med denna volym komplet-teras den redan omfattande litteraturen om Aleksandra Kollontaj på svenska ytter-ligare då en sammanställ-

ning av hennes personliga dagböcker under åren som sovjetisk diplo-mat i Sverige ges ut. Man kan vid en första anblick undra om detta verkligen ska vara läsvärt, men man finner snabbt att efter ha forcerat ett långt förord blir det mycket intressant och medryckande och trots de nästan 700 sidorna blir det aldrig tråkigt. I stället får man följa med bakom kulisserna i världsdiplomatin där Kollontaj rör sig som något av en katt bland hermelinerna i mer än en bemärkelse. Dels som kvinna men kanske framför allt som diplomat för ett Sovjetunionen som aldrig tycks passa in riktigt i den rigida diplomatiska miljön där detta utspelar sig. Att perioden som behandlas i dagböckerna utspelar sig under uppladdning inför andra världskri-get gör inte det hela mindre intressant och Kollontajs personliga kommentarer till den svenska neutraliteten sätter ett intressant polariserande perspektiv på de historiska händelserna. Sen att dagboksanteckningar kan vara en av de mest förrädiska histo-riska källorna att handskas med behöver knappast nämnas. Detta gör det dock inte till en mindre intressant läsning där stora skeenden hela tiden behandlas ytterst personligt.

peter karlsson

»Det är pråligt, det är självupptaget, det är pretentiöst, och det är – mycket roligt! Såsom i en narrspegel får vi se det tidiga 1800-talets borgerskap och kulturelit.«

katten murrs tankar om livet E.T.A. Hoffmann | Övers. Margareta Zetterström | Atlantis.

Den här bokenligt lång tid att läsa. Den skulle egentligen ha recen-serats i julnumret. Med sina två ihopvävda berättelser är boken krävande, men ger

Med denna volym teras den redan omfattande litteraturen om Aleksandra Kollontaj på svenska ytter-ligare då en sammanställ-

ning av hennes personliga

aleksandra kol-lontaj dagböcker från stockholm1930-1940 | Albert Bonniers förlag.

fibsettlästhört

Tidigt i boken presenteras viktiga fakta om den allvar-liga konflikten i Colombia. Landet har fyra miljoner internflyktingar, vilket är nästan tio procent av befolkningen. Denna

humanitära katastrof är ett resultat av en intern konflikt mellan paramilitär stödd av regeringen och FARC-gerillan. De fakta som boken presenterar stämmer inte överens med mediebilden av konflikten. Det är alltså inte relevansen som är pro-blemet.

Den grannlaga uppgiften att synkroni-sera 27 författare på 170 sidor faller på redaktören, tyvärr med ett blandat resul-tat. Fakta upprepas i vart och vartannat kapitel och ibland så stämmer inte dessa fakta överens med varandra. En redaktör borde på ett bättre sätt kunna synkroni-sera texterna. Flertalet tillför inte något till helheten då de berör liknande frågeställningar och presenterar likartade åsikter. Det borde

inte vara några problem att fylla 170 sidor med mer mångfacetterade artiklar. En del texter inte är mer än en dryg sida långa. Med detta sagt så är detta på inget sätt någon bortkastad läsning. Joanna Castros essä Min pappa, fack-föreningsledaren är både personlig och gripande. Ett känslomässigt starkt men samtidigt sakligt porträtt av en modig man vars politiska vardag handlade lika mycket om att överleva som att framföra ett budskap. Ett annat läsvärt kapitel är redaktören Fredrik Janssons porträtt av Luz. Även här målas ett porträtt av en stark och modig person som har levt igenom hela konflikten. Det blir en skräckfylld tidsresa genom landets blodiga moderna historia, från slutet av 1940-talet fram till idag. Detta kapitel hade fungerat utmärkt som en introduktion till konflikten men kom-mer nu först på sidan 150. Hade alla avsnitt varit lika gri-pande som dessa två exempel så hade Colombia- Möten med landet, folket och konflikten varit omistlig. Nu känns den mer som en nog så viktig ögonöppnare, men ännu ett bevis på att fler kockar inte innebär en bättre soppa.

charlie aronsson

Ulla Johanssons bok Valets pris är en självbiografisk skildring av hennes uppväxt i ett kom-munistiskt hem efter kriget, under 1940-1950-talet och

fram till vår tid. Det är en skild-ring jag kan leva mig in i även om jag är cirka 20 år yngre.

Kommunister var “Någon som likt dem själva hade tagit ställning mot de givna reglerna.” Detta var dock inte lika självklart i det omgivande samhället, där det förekom personinriktad förföljelse och trakasserier ofta från socialdemokratin riktad mot de politiska uppfattningar, som inte ansågs rumsrena i välfärdssamhällets uppbyggnad.

Tidigt blir bokens Birgit indragen i det kommunistiska ungdomsförbundet SKU.På ett sommarläger fascineras hon av Moa Martinson, som håller tal “i vacker sommar-klänning och elegant hatt”. Hon läser även andra arbetarförfattare, som Upton Sinclair och Jack London, jobbar på Melkas kläd-lager för lönen trettiotre kronor i veckan, går på ungdomsklubbens danser och säljer Stormklockan. Tidigt åker hon för lånade

pengar med en arbetsbrigad till Bulgarien för att bygga järnväg. Hon reser genom ett skövlat Europa och kommenterar med nutidens ögon och erfarenheter.

Hemma söker hon sig till andra jobb, skofabrik och slakteri. Längtar sedan till sommarens arbetsbrigad för Polens återuppbyggnad. Hon besöker Auschwitz och “tänker när hon ser vagnarna utanför ugnarna – vagnarna som väl fraktade bränslet till dessa likbränningsanlägg-ningar – att kullagren i deras hjul och järnet i ugnarnas luckor kanske kom från Sverige. Från SKF, från malmen i norr. Den som skeppades ut via Narvik.”

Hon flyttar till Göteborg för att jobba som hembiträde, säger upp sig och reser till Paris. Jobbar hos en handikap-pad äldre kvinna, slutar när hon blir kallad för pigpatrask, när värdinnan upptäckt, att hon fått ett vykort från

colombia- möten med landet … Fredrik Jansson (red.) | Murbruk förlag.

Tidigt i bokenviktiga fakta om den allvar-liga konflikten i Colombia. Landet har fyra miljoner internflyktingar, vilket är nästan tio procent av befolkningen. Denna

valets prisUlla Johansson | Murbruk förlag.

Ulla Johanssonsär en självbiografisk skildring av hennes uppväxt i ett kom-munistiskt hem efter kriget, under 1940-1950-talet och

fram till vår tid. Det är en skild-

Bild från filmen Guerilla Girl som handlar om FARC-gerillan i Colombia.

fibsettlästhört>

fib 67

Världsungdomsfestivalen i Berlin. I boken får vi följa Birgits liv. Utbildningar och kon-toristjobb. Demonstrationer och annat poli-tiskt arbete. En värld har öppnat sig, men kompliceras av upproret i det “folkdemokra-tiska” Ungern. Med årtalet 1968 finner hon en ny värld, men då kommer även nyheten att “ryssarna gått in i Tjeckoslovakien”. Hon studerar litteraturhistoria och historia i en borgerligt präglad miljö vid Göteborgs uni-versitet, går på teater, reser, föder barn och möter moderns demens och död.

Den livsberättelse Ulla Johansson berättar är något alla kan anknyta till för att disku-tera vad som blev av den framtidsvision vi växt upp i. Varför övergick vänskapen och samtalen till en tigande tystnad. Varför kan människor med skilda livserfarenheter inte mötas? För Ullas del lever Sovjetunionen länge kvar medan hon konstaterar: “Nittonhundrasjutton till nittonhundranit-tio. Sjuttio år och drömmen är förbi.”...”Sov-jetsamhället misslyckades, men ingen har intellektuell styrka att ta reda på varför.”

Men framför allt uttrycker hon vreden, som är Valets pris. Attackerna mot de sjuka och arbetslösa. Det öppna föraktet mot svaghet – fascismens kännetecken. Den vrede som bär vidare som en uppmaning och utmaning.

bror kajsajunti

Det första som slog mig vid läsningen av Lena Lennerheds bok Historier om ett brott är det aktiva draget hos de beskrivna abortönskande kvinnorna. Kvinnorna som väljer abort

är inga passiva offer, utan tar aktiva beslut och tänker igenom alternativen för sin abort. De är också den stora behållningen i boken: att en nonchalerad del av histo-rien lyfts upp med huvudpersonerna som

aktiva subjekt. En annat, för mig och säkert många andra överraskande, drag är skildringen av abortörerna: läkare, kvack-salvare etcetera, som många gånger hade stor kunskap om utförandet av aborter och kunde utföra aborter relativt säkert. Den gängse bilden av en illegal abortör är ju annars ofta en smutsig person i ett nedgånget kvarter dit kvinnan tar stora risker genom att gå.

Dessa två intressanta drag, ihop med skildringen av RFSU:s länge negativa inställning till abort och kapitlet om hur aborter skildrats på film, gör Lena Lennerheds bok till en mycket läsvärd bok. Den är lättläst och enkelt skriven, som en populärvetenskaplig bok ska vara, och mycket intressant. Inte bara för att en hittills bortsedd del av historien kommer fram i ljuset, utan också för att, som så ofta i dessa lägen, många föreställningar om aborternas historia ställs på ända.

Sverige som nation, som framstått som ett sådant framgångsland när det gäller kvinnans rätt över sin egen kropp, framstår inte alls i lika vacker dager efter läsningen av boken, men människorna som befolkat landet och på olika sätt försökt att så gott det går hantera sina liv framstår som desto mer kreativa, kompetenta och aktiva. En bok som tar kvinnors historia på allvar och försöker se historien utan en på förhand given föreställning om oönskat gravida kvinnor som passiva offer.

anna morvall

Under senare år har uttryck-et intelligent design (förkor-tat ID) allt oftare dykt upp i debatten om utvecklings-läran. ”Intelligent design”, smaka på ordet! För många låter det säkert spontant

tilltalande, tanken på att det bakom det vi kan uppfatta också finns en styrande intel-ligens. Den allmänna bilden av naturen

som presenteras i massmedia har också naturteologiska drag: allt är vist och fint ordnat, allt är till för något.

Men ID är mer än bara tanken på att det kan finnas en styrande kraft bakom det vi ser i naturen. ID är en del av en kämpande kreationism, (skapelsetro) där utvecklingsläran, evolutionen, ses som det yttersta onda. I USA har publice-rats åtskilliga böcker och artiklar om ID både av företrädare och motståndare. Nu har det kommit en bok på svenska, Skapelsekonspirationen. Författaren, Per Kornhall, är dels tidigare medlem av Livets Ord, dels biolog. Uttrycket konspiration syf-tar på att ID har uppkommit just som en konspiration. En anställd på en kopierings-firma fick syn på ett hemligt dokument ”the Wedge”, kilen. I dokumentet finns en plan hur Intelligent Design skall vara den kil som förändrar hela det västerländska samhället. Som långsiktigt mål anges bland annat, att se designteori prägla vårt religiösa, kulturella, moraliska och politiska liv.” . Upplysningstiden och mate-rialismen, förnuftstron ses av företrädare för ID som fienderna. Därmed blir kamp mot Intelligent Design en kulturkamp. Per Kornhalls bok är en del av denna kultur-kamp. Den är brett upplagd. Hen beskriver ID, dess argument och svagheter och ID:s ställning som pseudovetenskap. Han disku-terar vanliga missförstånd om evolutionen och bemöter en del av ID-företrädarnas argument med att förklara evolutionens mekanismer. Till slut diskuterar han situa-tionen i Sverige och inte minst inflytandet av ID i religiösa friskolor. På slutet finns

skapelse-konspirationenPer Kornhall | Leopard förlag.

Under senare et intelligent design (förkor-tat ID) allt oftare dykt upp i debatten om utvecklings-läran. ”Intelligent design”, smaka på ordet! För många låter det säkert spontant

historier om ett brott– Illegala aborter i sverige på 1900-talet | Lena Lennerhed | Atlas förlag.

Inom intelligent design används ett urverk ibland som liknelse för hur en komplex struktur förutsätter en intel-ligent skapare.

Det första som slogvid läsningen av Lena Lennerheds bok om ett brotdraget hos de beskrivna abortönskande kvinnorna. Kvinnorna som väljer abort

fibsettlästhörtbilagor med dokument och hänvisningar till litteratur och olika hemsidor. Boken är ett bra bidrag i den progressiva kampen men en sak saknar jag, ett sakregister skulle underlätta.

sisela björnsson

Det underfundiga och briljanta språket känns igen; ordvind-lingarna, slangen. Greppet att ingående gestalta samma historia ur flera olika personers

perspektiv likaså. När Jonas Hassen Khemiri ger ut sin tredje bok är förväntningarna skyhöga, såväl kritiker som publik slåssom att få älska sönder honom. En något otack-sam sits som Khemiri löser genom att inte släppa en renodlad roman, utan en samling fristående texter. Två teaterpjäser, ett par krönikor och några noveller. Även om formatet är nytt är ämnena desamma. Det handlar om ungdomsskildringar, ned-gångna män som desperat försöker putsa sitt förfalls fasad, frustration över rasistiska samhällsstrukturer och maktmissbruk. Starkaste texten är manuset till pjäsen Invasion!, där Khemiri på ett elegant sätt balanserar mellan humor och allvar. Som text når den inte upp till de höjder den gör när den gavs på scen, men då var också pjäsen bland det mest drabbande jag sett på teater. Manuset till nyskrivna pjäsen Fem gånger gud lovar också gott inför scenupp-sättning, och är behållningen hos en sam-ling texter som ändå får ses som något av en parantes i väntan på en mer anspråksfull uppföljning till de två fantastiska föregång-arna. martin albinsson

När en glasblåsare i det gamla Italien misslyckades med att blåsa en ”butelj” och den heta glasklumpen i stället ibland bucklade ut

sig till en trindare ”flaska”, fiasco. Detta kärl, som ännu idag används för att sälja Chiantivin i, var för yrkes-mannen dåförtiden ett ”fiasko”, eller på svenska, av någon anledning, en ”varg, vaj, vajsing”. Begreppet utvidgades och aggraverades som bekant efter hand till att överhuvudtaget innebära ”totalt misslyckande”.

Det är alltid stärkande för självkänslan att läsa om mera betydande figurer än en själv som gjort fiasko – om man inte för-storas absolut därav, så i alla fall relativt genom att andra förminskas.

Aktuella fiaskon att glädja sig åt finns det gott om – från The Arcs framträdande i Eurovisionsschlagerfestivalen till Fredrik

Reinfelts försök att agera arbetarledare, Göran Perssons att vinna det senaste valet eller USA:s att sätta sig respekt i Afghanistan och Irak.

Gunnar Wall, journalist med samhälle, vetenskap och rättsfrågor som specialitet, har nyss utkommit med en samling his-torietter, eller essäer under just rubriken: Världens största fiaskon.

Läs om det ekonomiska och politiska spel som gjorde att ett bevisligen sjöo-dugligt regalskepp ändå släpptes ut ur dockan och gick till botten innan det lämnat Stockholms hamn 1628 och sedan dess aktivt glömdes bort i 350 år. Om den dåligt förberedde sjöofficerare, Robert Scott som missade att vara först på Sydpolen och frös ihjäl på hemvägen. Om hedersmannen Charlie Chaplins kanske bästa film, Monsieur Verdoux, som 1947 ådrog honom USA:s bojkott och nästan livslånga landsförvisning. Om dumreak-tionära viktorianska militärer som skick-ade Lätta Brigaden i döden i Krimkriget. Om Edselbilen, som skulle sätta Ford Company på fötter igen, men som kom fel i tiden, som hade svårt att inte tappa

alla dåligt ditskruvade delar och dess-utom hade en kylargrill som misstänkt mycket erinrade om de yttre kvinnliga genitalierna och så vidare.

Allt är kanske inte nytt, men mycket roligt och allmänbildande.

hans isaksson

invasion!Jonas Hassen Khemiri | | Norstedts .

Det underfundiga språket känns igen; ordvind-lingarna, slangen. Greppet att ingående gestalta samma historia ur flera olika personers

perspektiv likaså. När Jonas Hassen Khemiri världens största fiaskonGunnar Wall | Semic.

När en glasblåsaregamla Italien misslyckades med att blåsa en ”butelj” och den heta glasklumpen i stället ibland bucklade ut

sig till en trindare ”flaska”,

»Det är alltid stärkande för självkäns-lan att läsa om mera betydande figu-rer än en själv som gjort fiasko.«

>fibsettlästhört

Sommarlamm

Två fiaskon, The Ark och USA:s Irakkrig.

fib 69fibomat

hans johansson text mare toomingas bild

Pyiivvvvgrr… det låter som när en Ellingtonskiva hakar upp sig i the Rev. Cootie Williams ilsket sordinerade trumpetsolo. Det är

fettet från lammkotletterna, som drop-par ner på glödbädden, förstår ni. Åtta stycken dubbla, smultronmöra, värmländ-ska lammkotletter för 200 kronor per kilo smakar inte kofta, men köps inte ofta, när det finns blekfrysta och halvsega nyzee-ländska med försumbar ullighet för en tredjedel av det priset.

Ta fram en mindre jordglob och en lagom lång kniv och stick kniven genom globen i hjärtat av det glesbelammade Värmland så den passerar genom globens mittpunkt och kommer ut på andra sidan. Närmsta tätbelammade land i knivspet-sens närhet heter Nya Zeeland. Sådan är glo-o-ballismen! Tacka är den armes lott! Jo, jag har sett samma fråga diskuteras med nävar, stolar och paraplyer av turis-ter från down under och överflödiga york-shirebor på en pub i London redan 1980. Vad gör det en svensk sommar 2008… när vi bor i ett land med klimat, frivillig A-kassa, insatsförsvar och en enda histo-risk sanning… när det är lätt att förväxla soluppgång och solnedgång?

Pyiivvvvgrr… är ett intro innan Frank Sinatra sjunger Duke Ellingtons låt om soluppgången på den enda LP de gjorde tillsammans. Alla storbands storband:

the Pianoplayer själv, Sam Woodyard, the Reverend, Lawrence Brown, Johnny Hodges, Harry Carney och efterhand alla de andra… Franks röst:

”I like the sunrise, ‘cause it brings a new day.

I like the new day; it brings new hope, they say.”

En gång för länge sedan… på Gösta Berlings tid… fanns nästan lika många lamm, baggar och tackor som ungar, gub-bar och kärringar i Värmlandsskogarna och det var inte att de senare var färre än nuförtiden. Nej, tvärtom; det drällde av folk. Det var i det kapitalistiska jordbru-kets svenska begynnelse med minskad hunger och bättre näring och allt längre mellan åren av svält, men det var folk som var överflödiga inom jordbruket och därför flockades kring Värmlands vattenhjulsdrivna sågverk och bruk. De flesta var hoppfulla drängar och pigor från Västergötlands jordbruksslätter. Lammkotletter, fårikål och hackkorv ser-verades hemma hos dessa arbetare, ty de var småbrukare med fårbesättning likaså och de flesta gick i yllekläder och frös mer sällan än ni i er denimförklädda präktig-het tror.

Pyiivvvvgrr… så kom ångmaskinen med ångsågar och ånglok och värmlänning-arna flyttade med lamm och hopp och allt till Norrland och blev rallare i öde-

hans johansson är kock och bor i karlstad. mare toomingas är svensklärare och illustratör.

mark eller ångsågsarbetare kring Norrlands exporthamnar. De började gå i importerade bomullskläder från ångdrivna textilindu-strier som fick sin bomull plockad av the Reverends förslavade förfäder. Ångsågen krävde folk som kunde passa tider och inte gick hem när tackorna skulle lamma och ingen rallare kunde vara herde efter avslutat rallarpass borta i ödemarken… så vargfri den än var… och rallarkärringar ville hellre ha en ko som gav mjölk till de växande barnaska-rorna. Så nu vet ni; det är ångmaskinens fel att svenska lammkotletter är så jävla dyra… eller om det är för att vi har mycket varg och lite folk och lamm på skogen igen… eller för att de är så möra och smakar som en som-maräng mittemellan dag och natt.

LammkotletterPyiivvvvgrr… kotletterna skall grillas högst tre minuter på var sida ganska nära kolbäd-den; inget salt, ingen peppar och framförallt ingen marinad som smakar vidbränd knäck. Det blir mycket glödtid för så kort grilltid. Så då slänger vi på varsitt aluminiumpaket med rotfrukter i småbitar, några bortsorterade jordgubbar och färsk persilja, timjan och lagerblad… och en matsked per paket av den där grillmarinaden som ni gillar allra bäst… en halvtimme innan kotletterna skall på. Peppra och salta kotletterna efter grillning och personlig smak och drick Cabernet Franc från till exempel Chinon eller något annat distrikt i Loiredalen… från Gargantuas trak-ter… och ni skall förstå vad som menas med smultronmöra lammkotletter som smakar sommaräng mittemellan dag och natt.

Sommarlamm

Godmorgon? Godnatt? Godmorgon?

Två fiaskon, The Ark och USA:s Irakkrig.

var realist. kräv det omöjliga – en prenumeration!o Helår (12 nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr)o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr)o Prov (4 nummer, 100 kronor)Ny prenumerant: VärvareNamn: Namn: Gatuadress: Gatuadress:Postadress: Postadress:Telefon: Telefon:E-post: E-post: bg-pg nr(för återbet):

Tycker du att det känns sådär att klippa i tidningen? Inga problem. Maila då prenum@fib.se!

Värvningspoäng: Helår tre värvarpoäng. Halvår två värvarpoäng. Prov en värvarpoäng.Priser: Många chanser att vinna konstverk! l Utlottning av tre konstverk varje kvartal till tre värvare (oavsett antal värvarpoäng)! l Varje kvartal får den som samlat mest värvarpoäng en övernattning för två på Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost!l De 20 första värvare som samlat minst 15 värvarpoäng får var sitt konstverk!l Den som samlat allra flest värvarpoäng under året får ett konstverk i december 2008!Vad kostar en prenumeration? Helår 490 kr (stud/arbetslös/pensionär 350 kr). Halvår 270 kr (stud/arbetslös/pensionär 195 kr). Prov 100 kr.Provision: Värvare får 20 procent provision (utbetalas kvartalsvis i efter-skott)Vem kan bli värvare? Alla som gillar FiB!

FIB BETALAR PORTOT

Folket i Bild/ KulturfrontSvarspost

Kundnummer 11 0334400110 04 Stockholm

Vinnare i andra kvartalets värvarkampanj: Överlägset flest värvade prenumeranter ger Pieter Söron, Göteborg, en övernattning på Hotell Gästis för två personer.Utlottade konstverk:l Donald Boströms bild går till Lars-Ivar Juntti, Stockholm.l Karin Sunvissons bild går till Hasse Svensson, Oskarshamn.l Torsten Jurells bild går till Göran Andersson, Göteborg.Följande har uppnått minst 15 poäng och får ett konstverk:l Sture Karlsson, Stockholm, Pia Karlsson, Gnest och Pie Blume, Rönninge.

Ulla

Wen

nber

g

Hans

Lind

strö

m

Vinn nya fina

originalverk

+ hotellnätter!

Antal värvade: 110 Mål: 300 nya 2008!Pr

enum

erat

ions

kam

panj

en

Alexandra EllisUlla

Wen

nber

g

fib 45 fib 45

ARLANDA: Press Stop, Sky-CityBORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, JärnvägsstationenDJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils EricsonplatsenPressbyrån, NordstadstorgetPress Stop Göteborg, Drottninggatan 58Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10Pressbyrån, Centralhallen-KnutpunktenJÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronneby-gatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16Pressbyrån, Avgångshallen, CentralstationenPressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 BRöda Stjärnan, Ystadsgatan 15Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 ARöda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuels-gatan 28Handel & Vandel, Östgötagatan 33Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112Pressbyrån, Stora hallen, CentralstationPress Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20Press Stop, Götgatan 31Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45Pressbyrån, Esplanaden 2Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgal-lerian Pressbyrån, S:t PersgallerianRöda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, BusstationVÄXJÖ: Pressbyrån, StorgatanÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

fib 71

Här kan du köpa Folket i Bild:Därför FiB!

fibförenar

Nästa FiB kommer den 21 augusti. Prenumerera!

fib.seMassor av extra läsning på

Hallå där, Ali Esbati(Kronikk- og debattredaktør på norska Klassekampen).n n Varför läser du FiB?– För att den innehåller information och synpunkter som gör mig klokare. Och för att en tidskrift med FiBs paroller behövs, och behöver stöd. n n Hur kom du i kontakt med FiB första gången? – Jag minns inte exakt. Jag har följt FiB länge, först bläddrat i den på bibliotek och partiexpeditioner.

Sen började jag prenumerera, 1996 tror jag. Att man kunde läsa Jan Myrdals skrift-ställning där spelade en avgörande roll. n n Exempel på texter du gillar i FiB? – Myrdal läser jag alltid, liksom Hans Isakssons fantastiska filmtexter. Men även små-stoff och intervjumaterial är oftast högintressant. Vad skulle du vilja läsa mer av i tidningen – Jag tycker tidningen upplever en innehållslig högkonjunktur. Men man kan kanske önska sig en del framletat utländskt material, och kanske mer av fint porträtterade reportage.

Hallå där, Åsa Linderborg(Författare, historiker, journalist och biträdande chef för

Aftonbladets kultursida).n n Varför läser du FiB?– För att få kunskap och analys om sånt som andra medier helst bara snuddar vid eller till och med ljuger om. Och så läser jag alltid intervjuerna med författare och andra, FiB ger frågor andra inte ställer.

n n Hur kom du i kontakt med FiB första gången?– Min mormor och morfar prenumererade på all vänsterpress när jag var liten, och mor-mor gör det fortfarande. Dessutom fanns den på VPK: s bokcafé, där jag gick som barn i huset. Men det var först när jag var tonåring, i mitten på 1980-talet, som jag började läsa den själv.n n Exempel på texter som du gillat i FiB?– Jag uppskattar de internationella artiklarna. n n Vad skulle du vilja läsa mer av i tidningen?– Arbetsplatsreportage med bra bildmaterial.

Folket i Bild/ KulturfrontSvarspost

Kundnummer 11 0334400110 04 Stockholm

Hans

Lind

strö

m

fibLindström

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

www.bonton.se