1

Emma Lundquist Kamii Janowski Maria Curtis Mats Lodén Niclas Hval Ramona Pazanin Jim Nilsson Petia Onne Karin Steneby Peter Björsmo

2

Istället för en introduktion

– 10 saker jag har glömt

1. Känslan av att dra lovikavan-tar med intorkat snor och is över ansiktet.

2. Lukten av blå stenciler och våta sockor i det kalla skenet från lysrör.

3. Morfars andäktiga avlyssnande av sjörapporten – i ett kök i Es-kilstuna.

4. Ray Bradbury-pocketböcker la-gade med gulnat tejp.

5. Sex stålsträngar och ett ostämt nittio decibels-ackord.

6. Ett litet Prince, fuktigt i sitt plastfodral, gömt under en sten i skogen.

7. Flickorna i klassen, alla i identiska mörkblå gymnastikdräk-ter och vita sockiplast.

8. TV-nytt.

9. Två sura, tre gula, en lak-rits, hur mycket har jag kvar?

10. Hur man lever på den knivsegg som kallas för nuet.

3

emma sid 4-7 maria sid 8-9 niclas sid 10-12 kamil sid 13-17

mats sid 18-20 karin och peter sid 21-23

ramona sid 24-26 jim sid 28-31 petita sid 32-33

4

Emma Lundquist”Leif G.W. Persson är min stora förebild. Mitt intresse för kriminologi började i tidig ålder. Har aldrig intresserat mig för något som är normalt och har lätt för att nörda in mig på olika saker jag berörs av, om det så är läskiga dockor i folkdräkt eller amerikanskt 90-talsgodis.”

5

”När jag jobbar med videokonst handlar det mycket om hur oskyldiga människor drabbas. Det är ganska mörka historier till skillnad från mina illustrationer. De skildrar en nostalgisk värld: mina minnen från barndomen i Piteå på 90-talet.”

Exempel på Emmas videokonst: https://www.youtube.com/watch?v=qKNsVIdU8IU&app=desktop

6

7

8

Jag söker nytt jobb hos Polisen det är tänkt att jag ska upphandla en del saker i min nya tjänst om de tycker om mig förstås under intervjun är avdelningschefen allvarlig när han tittar djupt in i mitt liv och ställer frågor om vad jag vill kan och framförallt, ”vilken plats tar du i fikarummet? Ja, vem är du där?” Vad ska jag svara? Att jag skrattar ofta och gärna eller att jag är en förskrämd mus i ett hörn? inte f-n vet jag vem jag är i fikarummet och uppriktigt sagt skiter jag i vilket men tack för kaffet! Maria

9

10

(ur Ön, ett pågående arbete)

Grejen med Lukas är att han är asjobbig. Han är för liten för att ha med egen kompis och tjatar hela tiden om att få vara med oss. Dessutom är

han liten och klen för sin ålder och har napp. Fortfarande.När vi kör med kartongfärjorna över heltäckningsmat-

tan i vardagsrummet kommer han alltid med någon Star Wars-gubbe eller Masters of the Universe-figur och sab-bar allt. Ingenting blir verkligt, det går inte att komma in i det på allvar eftersom det inte stämmer. Oftast orkar vi bara med honom en stund, sedan tar vi cyklarna och drar ner till hamnen eller stranden för då får han inte följa med. Sebastian slår honom aldrig hårt, men ibland, om han blir för jobbig, kopplar han polisgrepp på honom. Bo och Robin säger aldrig något om att vi inte vill vara med honom, så det är ju bra. Robin tittar bara plågat och länge på Lukas, och Bo ger honom en blick som säger: Om vi hade varit ormvråkar och det hade varit okej att hacka ihjäl dig medan du knappt visste att du fanns hade du nog inte funnits nu.

Det han är bra på är att hämta granntjejerna, om vi får för oss att hitta på något med dem. Vi skickar bara över honom till deras stora hus som inte alls är som det som Sebastians familj hyr, utan högt och med mycket mer glas i och nytt. Han skäms ingenting, och ibland följer de med honom tillbaka och ibland inte.

Henriette är äldst, ett år äldre än oss, Marianne är ett år yngre än oss och Lene, eller vad hon heter, är nog som Lukas ungefär. Henriette är nästan mörkhårig och ganska lång och bredaxlad, men inte tjock alls, och hon har riktiga bröst. Lökar som Sebastian säger. Marianne har inga än men hon är blond och lång och smal och har stora ögon och en snygg fläta som liksom viker sig inåt, och den har hon alltid – hon sover säkert med den.

Deras lillasyster är bara en lillasyster. Vi brukar köra burr med dem, ibland badar vi vid stranden rakt nedanför där man får se upp för stenar på botten – och det gjorde vi häromdagen när det slutade åska och plötsligt kändes varmare i luften, vilket var konstigt för det brukar vara tvärt om.

Det var efter middagen och vi hade inte badat på hela dagen, så vi sa att vi skulle gå ner och ta ett kvällsdopp. Robin hade god lust att följa med, sa hon, men så bör-jade hon diska i stället. Precis då såg vi att granntjejerna gick på stigen förbi vårt hus med badrockarna på så vi bytte om snabbt som attan och flängde ut genom altan-dörren utan skor. Sebastians blå badrock var så kort att han fick se upp när han bytte om i den så att han inte visade sina långsmala skinkor.

Ljuset var lite speciellt. De svarta molnen hade dragit bort över ön och efter dem kom en helt jämn molnrand som slutade precis där solen var och den sken starkt nu och var varm. Vattnet var grönt och man såg varenda sten på botten trots att ytan krusade sig lite. Mörka lud-diga kraftiga föremål lurade under ytan men man såg precis var de låg. Man såg blåbrännisar också, som an-nars kan vara svåra att skilja från öronmaneter. Och man såg som en tunga som ledde ut till havs, långt ut. Vi vis-ste att det fanns något slags rev eller sandbank här, men inte att den var så stor.

Sebastian ställde sig och pekade, stod där utan att säga något, han gav mig en blick och pekade med hela armen. Där, verkade han vilja säga. Revet. Se revet. Badrocken fladdrade lätt om honom. Tjejerna såg efter var han pekade och skrattade och sa något vi inte för-stod.

Vi vadade ut mot den tydliga kroken i vattnet och ef-ter ett tag blev det djupt som vanligt, men vi fortsatte bara och då grundade det upp så mycket att fotknölarna

Ner mot stranden genom ljungenNiclas Hval

11

12

knappt låg under vatten. Vi gick på rad efter varandra, Sebastian och jag och Marianne och Henriette. Lillasys-tern var också med, fast inte Lukas.

Om det blev knädjupt vek vi av lite åt vänster tills det blev fotdjupt igen, och blev det knädjupt åt det hållet sedan vek vi av åt höger. Vi gick länge. Hamnade i en stämning som om vi hade ett jobb att utföra, det var tufft och lite farligt samtidigt som det var enformigt, men det måste göras. När jag vände mig om kändes det nästan som om ön hade börjat sjunka i havet. Och när jag vände mig om efter en stund igen – för nu hade solen börjat gå ner och jag rös till och hjärnan började fungera normalt igen och sa saker som: tänk om revet inte finns där när vi ska gå tillbaka, då kommer vi inte orka simma hela

”När jag vände mig om kändes det näs-tan som om ön hade börjat sjunka i havet.

vägen och så dör vi, vi kommer att dö av utmattning och blåbrännisar – då hade ön sjunkit ännu mer, men vi fort-satte för ingen ville visa att man var rädd. Inte ens deras lillsyrra sa något, traskade bara på koncentrerat bakom Henriette. Och när jag vände mig om för tredje gången, jag svär, då var det knappt att man såg ön alls. Eller man såg den, men den höll definitivt på att sjunka i havet och det såg ut lite som toppen av den svävade ovanför vat-tenhorisonten. Jag knackade på Sebastians axel och sa: Kolla. Ön. Mmm, sa han, högsta punkten är vid klitter-plantagen, tjugofyra meter.

Jag tyckte jag såg något åt andra hållet också, ute i havet. Som toppen av ett torn eller en fyr kanske. Men det var inte möjligt, Sebastian hade inte sagt något om det och inte Bo heller. Skulle det finnas en fyr längst ut på ett rev precis nedanför huset utan att någon har sagt

ett knyst om det? Nä. Nu springer vi tillbaka! sa jag, för jag ville det och tänkte att jag kunde vinna över åtmins-tone Sebastian och Marianne och lillsyrran.

Och vi sprang mot ön och alla visste att vi inte skulle orka springa hela vägen men alla var med på det ändå. Vi sprang och deras lillsyrra skrek som en gris. Hon ville väl inte bli kvarlämnad mitt på havet så Henriette fick gå tillbaka och vi andra gjorde ett par rusningar till. En ny molnbank mötte solen som skulle försvinna nu och det var fint att se på, många färger, inte bara rött. Vi vände oss om och tittade allihop på det en stund. Sedan gick vi i stadig takt. Vi fortsatte att vända oss om då och då och jag kände ingen kyla alls ett tag. När vi kom in till land igen var det nästan mörkt på grund av molnen men ljust över vattnet och sanden och strandrågen och ljung-en närmast havet. Alla huttrade. Och skrattade. Vi hade kommit långt – halvvägs ut i Kattegatt! Såg du fyren, sa jag. Nä, vadå fyren? sa Sebastian. Det såg ut som en fyr där ute, sa jag. Du dillar, sa Sebastian. Men när vi kom hem (och fick skäll) och tittade på kartan som hängde i hallen så låg det en ö, en liten en, norr om vår strand. Jaså den, sa Sebastian. Det vet jag väl. Men du kan inte ha sett den.

Vi gick tillbaka dagen efter för att gå tillräckligt långt ut för att kunna se fyren på riktigt, Sebastian visste hur långt man måste gå sa han. Grannflickorna var inte med, deras hus var tomt och tyst och alla möbler och grejer var intagna.

Det var jämngrått, ganska varmt. Man såg inte ste-narna under ytan som dagen innan och inte maneterna heller förrän man nästan sparkade på dem, och vi slog i tårna i stenar och öronmaneter och aktade oss för brän-nisar. Men vi kunde inte hitta revet igen.

Niclas Hval är bosatt i Kungsbacka och är översät-tare av engelsk skönlitteratur. Hans översättning av Nikolai Groznis roman Wunderkind fick priset som Årets översättning 2012. Han har vidare bland annat översatt Junot Diaz, Marlene van Niekerk och Nick Hornby.

13

Kamil

Ken South Rock

Janowskiplåtar undergroundscenen

14

”Det är det jag älskar, när det är personligt nära och äkta”, säger Kamil Janowski som plåtar musiker på de mindre scenerna i Eu-ropa och i Asien.

Det är på ställen som Hidden Agenda i Hong Kong eller Hellbar i Sundbyberg som Kamil menar att det äkta mötet mellan mu-

sikerna och publiken sker, inte på de stora scenerna där man behöver en kikare för att se något från åskådarplats.

”Men allt gott har en mörkare sida också. På undergroundscenen är det många som vill lyckas men det har tyvärr inte blivit enk-lare. Det är hårt och svårt och det har knap-

Septekh

15

Bloodcult

16

past blivit lättare för vare sig musiker eller fotografer att kunna överleva på bara kärlek till konsten.”

Kamil Janowski har studerat fotokonst i Fin-land och spenderat många år i England och Hong Kong. Nu är han tillbaka i Sverige för att starta upp på nytt. Han plåtar i flera olika

stilar men en sak är säker: ”Jag vill fortsätta att fotografera och stödja den mindre musik-scenen.”

Kamil kan nås på:info@kjanowski.com www.kjanowski.com

An Atomic Whirl

17

Bella Elektra

King Kahn & the BBQ

18

Den bestämda kursen. En avlossad pil, en klar stråle, ett rakt streck. Det är ännu mörkt.

Du sitter upprätt, med ryggen mot sänggaveln, och blundar. Du vänder dig mot mig, i en mjuk rörelse. Sätter en hand mot sänglinnet, skrynklar det. Jag vrid-er mig mot väggen, sticker in handen under kudden där det är varmt och tryggt. Lägger huvudet mot. Hakan vilar mot benet i underarmen, men kinden ligger mjukt. Jag rör mig inte.

Din fot i rörelse, kanske två decimeter. Ett sandigt läte uppstår. Du suckar, ett ofrivilligt läckage ur munnen. Som om tungan lossnat från gommen. Det finns en spegel, ett fönster, några lådor med böcker och kläder i rummet. Jag tror det är mina tillhörigheter.

Jag skrapar med fingret mot kudden, ett ljud som låter som en insekt. Du lägger ena benet över det andra och gungar foten upp och ner, upp och ner. Du vill prata. Jag håller tyst.

Du för handen till håret och stryker det bakåt. Hud svallar genom det tunna linnet. En doft. Så hejdar du dig, drar tillbaka foten och väntar. Du fortsätter gunga foten, låter handen stanna vid näsan. Med en luftig rörelse (jag kan inte förklara det på annat vis) sätter du långfingret och pekfingret på var sin sida om näsan. Jag böjer ena stortån. Det knäpper till i leden. Du drar fingrarna nedåt. Efter tre knäppningar slutar jag böja tån. Du stannar med fingrarna på nästippen.

Din hand faller hastigt ner på knäet. Det smäller till. Dask. Du upprepar dig, handen till nästippen och sedan fallet. Andra knäet. Dask igen. Din hand upp för tredje gången och ljudet upprepas. Fjärde dasken. Varannan

på olika knän. Den femte är kraftfullare än de andra. Jag sticker in fingret i ena örat.

Vid den sjätte dasken drar jag fingret ur örat och för in det i det andra örat. Jag vet inte om det är de upprepande daskarna eller något annat som får mig att agera. Jag är halvvägs uppe från sängen. Dina knän har börjat rod-na. Du för upp handen igen, men verkar ångra dig. Den ena handen sjunker samtidigt som du höjer den andra till näsan. Jag reser mig upp, ännu med fingret i örat.

Jag sätter ner ena foten på golvet. Du påbörjar en sjunde rörelse om jag nu räknat rätt. Jag sätter ner den andra foten på golvet. Även denna gång uppstår ett san-digt läte. Det är kanske ostädat. Jag tar ut fingret ur örat.

Din hand mot taket. Jag reser på mig. Bakdelen lyfter sig, en sträckning i vaderna så att hela kroppen följer med. När smällen kommer, kraftigare än de andra, står jag upp.

”Så här har det va-rit så länge jag kan minnas.

Jag tar sats. Du vilar mot sänggaveln, förlamad i köttet och illröd på knäna. Så för du ihop armarna och formar dem till en vagga.

Så här har det varit så länge jag kan minnas. Jag håller på med underliga experiment. Inte för att prestera något särskilt, utan bara skapa rörelse. Det börjar alltid på samma sätt. Jag spretar med fingrarna och öppnar mig som en torr växt. Millimeter för millimeter. Idioti kort sagt. Men så är det. Den här gången sträcker jag ut mig så långt jag kan. Jag prövar att lyfta den ena handen

Ena eller andraMats Lodén

Runt om oss är landskapet likgiltigt och himlen utan avsikter.Henri Michaux

19

och sedan den andra några gånger. Upp och ner. Det som ska vridas och beröras måste ske snyggt. Rörelsen måste belysas så att min skugga faller stilfullt över situa-tionen. Det måste vara tillräckligt ljust. Men det blir ändå svårt att kontrollera det. Ljuset och perspektivet bryts ibland på ett sätt som gör det omöjligt att se om estetik-en är tillräcklig.

Spänner mig och fäller ut. Griper med ena eller an-dra handen. Det spelar inte någon roll vilken hand eller gripteknik jag använder. Det är bara att sträcka ut och hålla kvar, vara beredd i fingrar-na. Vrida, bända och strypa en aning utan att ha sönder något.

När det svartnar för ögonen, vilket det gör ibland, är det en indikation på att jag inte gör rätt. Om jag fumlar bort den första impulsen och misslyckas, vad händer då? Det gäller ju att få det gjort. Infogat i själva momen-tet finns både avsikten och kon-sekvenserna.

Vänta ett ögonblick. Väggar-na håller ihop och taket är intakt. Vad vore ett rum utan ett tak? I rummets mittpunkt, på exakt avstånd från både kortsidor och långsidor, hänger lampan. Jag är redo att beröra det som måste beröras men ljuset är otillräckligt. Är det möjligt att tända lampan?

Jag vet inte hur lång tid jag har på mig. Muskler, axlar och han-dleder stramar och värker. Fin-grarna ömmar. Det är omöjligt att säga hur det kommer att bli. Det handlar om en om-famning eller en vagga. Ett underligt tillstånd att vara i. När fingrarna spretat ut sig övergår rörelserna i en sorts automatik. Jag ska åstadkomma poser och ryckningar. Kanske fåniga grimaser. Men är jag kapabel att göra det? Jag kan ha missbedömt alltihop.

Det kan ju plötsligt uppstå svett, fjärtar, ofrivilliga rapar, spasmer. Kroppens revolt mot intellektets oförmåga att förstå här och nu. En fjärt är här och nu. Den väntar inte. Den Är. Men ljuset kan förändras så att förutsättningarna inte längre är självklara. Det kan bli synligt, blottat.

Jag vill verkligen få det gjort. Ingenting blir detsamma efter det. Det förstår jag. Det som betyder något är hur jag vrider mig, (vridningen som jag nyss såg i en dröm vilket måste betyda att jag sovit) och att beröringen ut-förs, varken mer eller mindre. Jag måste nå fram. Åt vän-

ster-höger, upp-ner, rakt-vinklat. Med ena eller andra handen, från positionen i rummet. Ja, från sängen kort och gott.

Telefonen. Tre signaler, fyra och fem. Vid sex går telefons-vararen igång.

Det är jag. Vem är du? Jag är jag. Du är du.Jag är inte hemma. Du har ju svarat. Lägg av. Lägg på. Lämna mig ifred.Det är möjligt att jag måste

börja om från början, från po-sition noll. Det vore i så fall en motgång. Jag vet inte vilka kon-sekvenser det får. Att vara tillba-ka till utgångspunkten. I så fall handlar det inte längre om milli-metrar, utan snarare om fraktal-er. Jag kan ju naturligtvis göra något radikalt. Att helt enkelt

vägra göra något alls. Men är inte tanken en förberedelse till handlingen? Nu ser jag. Det har uppstått ett avstånd. Själva fogen börjar lösas upp. Det som först såg ut att bli enkelt är på väg att bli ett nederlag. Jag kommer allt längre bort från det som var viktigt och avgörande. Den ursprungliga avsikten, anledningen till min rörelse.

20

Jag kommer inte att nå dig. Du släpper inte in. Jag har prövat det tidigare, utan resultat. Jag använde ord men du lyssnade inte. Ingenting blev sagt. Jag tänkte mig själv som en säl, ett slipprigt fläsk som måste komma till för att må bra. En förändring som skulle göra det möjligt att handla (efter vridningen) med antingen den ena eller andra handen.

Det är oklart om jag har ett bättre utgångsläge nu än tidigare. Det känns annorlunda. Det är förstås viktigt. Det finns hopp. Hoppet skapar möjligheter och variationer. Det som var en fråga om millimetrar kan utplånas. Inget vägande och mätande längre. Det handlar om annat nu.

Det obegripliga är att tanken inte har någon betydelse. Det är rörelsen som är sann. En avlossad pil, en klar

stråle, ett rakt streck. Bara man vet hur man gör. Men är jag redo att agera om inte förutsättningarna är bättre än så här? Ett vägande och mätande kommer tillbaka. Det försvann inte. Det vore en katastrof att avbryta allt nu, när jag så länge ansträngt mig. Det vore ett nederlag att börja slarva, när jag äntligen upphöjt mina avsikter till storslagen handlingsförmåga.

Mats Lodén har gett ut fackböcker och även tolkat fadotexter på svenska i Guitarra Portugesa, ett sa-marbete med fotografen Robert Blombäck. Utbildad skrivarpedagog öppnade han 2005 skrivarskolan Pro Logas.

21

KARIN STENEBY& PETER BJÖRSMONär Karin Stenebys bilder förenas med Peter Björsmos texter uppstår något nytt ur mötet. Det är arketypiskt och basalt: det är kroppar i en dunkelt anad värld där fragment av deras historier anas, nästan viskas fram, i såväl text som bild.

22

23

24

Det finns ett tecken. Det är det jag ska vänta på. En hand på höften, utspärrade fingrar. Du står fram-för gymnasieskolans ingång, två pojkar bredvid.

De är mindre än du, glanslösa. Det är till dig blicken dras. När jag stiger fram lämnar du de andra bakom dig.”Nu går vi!””Hallå, Sebbe, du missar svenskan!”Han som skriker efter dig slår ut med handen. Jag tror

inte att han bryr sig om svenskalektionen, han vill bara inte att du ska gå. Inte lämna honom ensam med den andre pojken, som är ännu blekare. Som tittar efter oss med slö blick och armarna hängande utmed sidorna.

Du vänder dig inte om, spottar bara över axeln:”Fuck svenskan!”Vi går till skogen bakom skolan. Jag sätter mig på en

sten. Känner kylan genom byxtyget.”Jag är för gammal för dig”, säger jag.Du tänder en cigarett.”Du är för gammal för alla, Jonna. Du är till och med för

gammal för farsan.”Du sträcker cigaretten mot mig, jag tar den fast jag

egentligen inte tycker om smaken. När du ser åt ett an-nat håll låtsas jag dra ett bloss, räcker tillbaka den. Du röker hetsigt. Trycker in fimpen i mossan.

”Ok, nu gör vi det här innan det blir för kallt.”Du drar av dig skinnjackan. Under har du bara ett svart

linne och dina armar lyser lika vita som bladen i min dag-bok.

Jag öppnar ryggsäcken. Tar fram kameran och knäp-per av linsskyddet. Under tiden skalar du av dig linnet också. Jag ser huden på dina överarmar knottra sig.

”Du har väl kvar jeansen på dig”, säger jag. ”Annars kan du bli förkyld.”

Du flinar.

”Du är för jävla rolig. Vem tror du betalar för bilder utan kuk?”

Jag hatar att jag rodnar. Alltid lika lätt att genera. Men du verkar gilla det. Du för undan min lugg och drar pek-fingret över pannan. Ditt finger är svalt mot min hud.

”Kom igen nu, Jonna, nu kör vi!”Dina jeans åker av medan jag kollar bländaren. När

jag ser upp igen står du lutad mot en tall, du har redan intagit en pose. Blicken under lugg, läpparna lätt särade. Handen över könet så att det bara anas. Jag ser att du har studerat andra bilder, att du vet hur det ska se ut. Dina lår är så smärtsamt smala.

Jag lyfter kameran. Knäpper av några foton. Kisar mot displayen. Skulle behövt mina glasögon för att se detal-jerna men de ligger kvar hemma på sängbordet.

”Du känns stel. Kan du slappna av lite? Fast det är kallt, jag vet.”

”Inga problem.”Du lutar dig närmare stammen. Sätter ena armen bak-

om huvudet. Den andra ligger löst på låret. Nu döljer du inte skrevet längre. Du spänner blicken i mig genom lin-sen. Ögonen mörkt blå, som ingen annans. Jag blir torr i munnen av den där blicken.

Jag tar fem bilder, tio, femton. Du byter ställning. Det är helt tyst omkring oss, inga ljud från skolgården når upp hit. Jag klickar vidare, tappar räkningen. Tills du huttrar till, överkroppen faller framåt en aning.

”Det är jävligt kallt, hur ser det ut, blir det bra?””Vill du titta själv?””Jag måste fan ta på mig först!” I raketfart får du på dig byxor, linne och jacka. Tar ka-

meran ifrån mig och klickar dig fram. Min blick följer dina rörelser. Handen som håller kameran, jag minns första gången jag rörde vid den. Din pappa väntade i hallen,

Photo shootRamona Pazanin

25

26

redo med bilnycklarna, så fort jag hade hälsat skulle vi iväg, han hade bokat bord på en restaurang jag aldrig skulle haft råd att besöka ensam. Du stod i köket och gjorde te, ditt hår var längre då, nuddade skulderbladen. När du vände dig om ville jag inte åka till restaurangen längre. Om jag hade fått välja hade jag valt att stanna kvar och dricka te med dig i köket med gulmålade väg-gar.

Du smackar, verkar nöjd med det du ser.”Det är sånt här som gör gubbarna hårda. Jag ska tjä-

na skitmycket pengar på dom här och sen drar jag! Ner till Stockholm!”

”Jag lyfter kameran, knäpper av några fo-ton. Kisar mot dis-playen.

Jag böjer mig över min ryggsäck. Plockar fram två muggar, rotar fram en termos. Den känns behagligt varm i min hand.

”Måste du verkligen åka härifrån? Visst är det litet här men jag tycker inte att det är så dumt, det är ju väldigt fin natur. Eller hur?”

Du stirrar fortfarande på den lilla rutan i min Nikon.”Jag är fan snygg”, mumlar du.”Det är klart att du är”, säger jag. ”Du är jättefin!”Du lyfter huvudet från kameran. Ler, så där så att ena

mungipan inte riktigt hänger med. Jag ser mig själv ge-nom dina ögon. Jag vet att det inte har någon betydelse för dig vad jag tycker. Jag vet att ditt överseende med min person, att du har valt mig som den som får hjälpa dig, är något jag ska vara tacksam för. Du spelar i en annan division. Du har alla dina drömmar inom räckhåll. Jag har inga drömmar kvar.

”Du är schysst, Jonna, det ska jag inte glömma. Inte

ens när jag är känd, kändare än Zlatan!””Men hallå, Sebastian, du spelar ju inte ens fotboll…”Jag häller kaffe i plastmuggarna. Du tar den ena. Vi

dricker under tystnad. Kaffet smakar beskt utan mjölk men det är i alla fall varmt.

”Jag ska fixa till bilderna i datorn”, säger jag. ”Så snart jag kan, kanske redan imorgon. Så skickar jag över dom till dig.”

Du nickar. Stjälper i dig det sista av kaffet och ställer ifrån dig muggen.

”Jag måste nog dra snart.”Ett kliv mot mig, du håller ut armarna. Jag tar ett steg

fram. Min näsa mot din hals, där en svag doft av svett och deo blandas med lukten från sliten läderjacka. Jag blundar. Någonstans i närheten kraxar en fågel, kanske en kråka. Jag skulle kunna stanna här för alltid.

”Måste dra nu…”Jag släpper taget. Tar upp våra muggar istället, häller

ut de sista dropparna kaffe på marken, stoppar ner mug-garna i ryggsäcken. Mina händer är svagt blå av kylan. Det värker i mina handleder, det gör det alltid när jag blir kall.

Du ser på klockan på din mobil.”Jag hinner till sista lektionen ändå. Tack som fan, Jon-

na! Du är bäst! Kommer du och käkar hos oss ikväll, jag tror farsan vill det?”

Jag nickar och ler men du ser det inte. Du är redan på väg, springer därifrån. Skinnjackan fladdrar runt din kropp. Du hoppar över en nedfallen stam, det går som ingenting.

Jag följer en impuls och lyfter kameran till ansiktet. Följer dig genom linsen. Sekunden innan du är ute ur skogen knäpper jag. Fångar dig i luften, skinnjackan är svarta vingar, det ser ut som om du flyger.

Som om du inte nuddar marken alls. Ramona Pazanin – kulturvetare med teaterinriktning. Tänker i scener. Föredrar novellformatet, att göra nedslag i karaktärernas liv, i en speciell situation. Vad som händer efteråt får de behålla för sig själva.

27

28

JIMNILSSON

teckning december2014Roads 2

29

teckning december2014

Roads 1

teckning december 2014

30

Shattered väggfärg och tusch januari 2015

31

Brunnsviken

spray och väggfärg oktober 2014

32

Petita Onne, född-47, boende i Nacka/Stockholm. Hon har skrivit och studerat lyrik i flertalet år och skriver just nu en haiku per dag som hon illustrerar med egna konstbilder. Petita har medverkat i flera tidskrifter och konstutställningar.

33

Glasburad Glasomsluten starkt och mycket skör. Kasta inte sten! Orörlig som avsomnad

Belyst , sedd av andra strålkastarna på flickan upplyst. Upplyst? Död?

Oron bland de nära kära ångestfyllda tårar går inte att klippa bort ta sig igenom. Död? Levande? Glasomgärdad skyddad? Ångest, rädsla sipprar in oskyddad sorgspetsad

Flickan ligger instängd de andra uteslutna väntar på henne

den älskade den kära Petita Onne

34

Kontaktuppgifter för fifi & the frogs medspelare i #2 2015 Emma Lundquist: vonpite@gmail.com Maria Curtis: m.curtis@hotmail.se Niclas Hval: niclas.hval@bredband.net Kamil Janowski: info@kjanowski.com Mats Lodén: matsloden@gmail.com Ramona Pazanin: ramona.pazanin@gmail.com Karin Steneby: koja59@hotmail.com Peter Björsmo: peterbjorsmo@hotmail.com Jim Nilsson: jimnilsson95@gmail.com Petita Onne: fotopetita@gmail.com

35

fifi & the frog ger dig ett nytt num-mer fyllt med konst, fotografier, po-esi och prosa.

Vi går igång på det oetablerade skapandet som inte ber om ursäkt för sig. Vi är ett digitalt galleri och en salong för drömmar och skapan-de.

fifi & the frog ges tills vidare ut i pdf-format och görs av Maria Curtis och Tomas Eklund. Vi står för urval, layout och redaktionellt material. Ibland deltar vi också med konst-närligt material.

Vill du bidra till nästa nummer? Hör av dig till fifiandthefrog (at) gmail.com.

lllustrationer framsida, s.11,19, 20, 34-35 och baksida: Maria Curtis illustration s.25: Jim Nilsson illustration s 27: Nora Curtis innehåll, uppslag: Metropolitan Museum of Art (fri bild)

36