Fjellboda by anlades 1789. Denna skogstrakt tillhörde Hökmarks by under medeltiden, vilket också Svarttjärn gjorde.

Från omkring 1500-talet fram till 1789 tillhörde Fjellboda Svarttjärns by.

Någon stadigvarande bosättning synes inte ha skett förrän i september 1803, då Pehr Pehrsson (född 1784) och Johan Johansson (född 1772) bosatte sig här.

De människor som bodde här under första delen av 1800-talet var fattiga och levde ett liv fullt av umbäranden.

År 1822 bodde det 16 personer i byn, fördelade på 4 åboer. Detta år berättar några förrättningsmän bl.a att:

”Ängarna äro af föga värde”

”En sqwalt qwarn hafwa åboerne uti bäcken….”

”Faller det förrättningsmännen betänkligt huru fyra åboer härå kunna bliva besutne…”

Bosättningen här upphörde 1928 i och med att familjen Lundström flyttade från Fjällboda. Några ängar brukades här in på 1930-talet.

FJELLBODA BYI detta skogsområde låg en gång en hel by

Karta från 1869 över husen i byn.

I Lövångers församlings dödbok ges det tragiska beskedet att år 1801 blev 4 barn förtärda genom vådeld. Föräldrarna var Pehr Jonsson och Anna Johansdotter. De byggde upp ett nytt hus här och fick ytterligare 3 flickor.

Efter Pehr Jonsson övertog Pehr Pehrsson (f.1784) gården, han avled 1822 och kvar på gården blev änkan Lisa.

1867 bodde Per Pehrssons son Pehr Anton (f.1822) här med sin hustru Fredrika Sofia, dottern Elisabeth Margareta och modern Elisabeth (Lisa).

FÖRSTA GÅRDEN I FJÄLLBODA Denna del av byn bör vara den äldsta bosättningen i Fjällboda

Därefter bodde här Carl Carlsson och Elisabeth Margareta Persdotter, de hade 10 barn. Barnen hette: Carl Anton, Gustaf, Arvid, Erik (han blev överlärare i Lövånger), Einar, Fredrika, Maria, Alma, Lina och Augusta (hon gifter sig med Sjöstedt och bodde här intill år 1909).

Bosättningen här upphörde 1928 i och med att familjen Lundström flyttade från Fjällboda. Några ängar brukades här in på 1930-talet.

Snett upp till vänster finns det rester av en källare och ytterligare en grund till vänster.

Forskning om Fjällboda har främst bedrivits av Karl-Göran Bottwyk, Skellefteå och Rolf Bengtsson, Bureå.

De första som bosatte sig på denna del av Fjällboda torde ha varit nybyggaren Johan Johansson (född 1772) och hans hustru Catharina Christophersdotter (född 1768).

De hade bl.a. en son, Jon Petter (född 1802) som senare tog över gården. Kring denne Jon Petter finns en del muntliga berättelser kvar. Med en viss rätt fick Jon Petter öknamnet ”Tjuv-Jani”. En Lövångerspräst påpekade bl.a om honom: ”Har han uti allmänna omdömet varit illa beryktad för de bestraffade odygderna”.

Den stora fattigdom , som rådde i Fjällboda tvingade Jon att gå in på brottets bana. En av Tjuv-Janis

Trots mer eller mindre för Jon säkra vittnen så dömdes han till fästnings-vistelse, från vilket han återkom 1837. På äldre dar blev Jon Petter religiös och predikade i bygden.

1867 bodde här Gustaf Nygren vilken torde vara identisk med Jon Petters son Gustaf Johansson. Gustaf flyttade till Stockholm 1869.

En bit nederom vid den stora stenen har det stått en loge, ladugården fanns snett upp till vänster.

"TJUV-JANIS" BOPLATSFattigdom och svält kan ha orsakat brott

”odygder” var att han stal en häst i Falmark 1831, denna häst slaktade Jon för behovet av mat var tydligen stort.

Forskning om Fjällboda har främst bedrivits av Karl-Göran Bottwyk, Skellefteå och Rolf Bengtsson, Bureå.

TjäraTjära har länge varit en viktig produkt. Den användes främst till impregnering av trä och textil, men har även använts som smörjmedel. Tjäran framställs ur tallstubbar och tjärved. Stubbarna bröts upp ur marken och höggs i små bitar. Det var enklast att hugga tjärveden under vintern när det var kallt, veden blev då spröd och lättare att klyva. Tjäran utvanns ur veden genom upphettning.

TjärdalenTjärdalen hade formen av en stor tratt. I botten lades näver och granbark, under senare tider även takspån. Ovanpå detta staplas den fint huggna tjärveden med de bästa kvaliteterna nederst. På veden läggs torv och sist läggs sand och kolstybb. Tjär-dalen tändes på längs kanten. En springa lämnades vid stybbningen runt om. Luft-tillförseln som styrde förbränningen reglerades genom öppningar.

Värmen drev de kådrika ämnena ur veden och ner i tratten. Via en ränna samlades tjäran upp och tappades på tunnor. Vanligen fick man 30–40 tunnor beroende på tjärdalens storlek. Tjärbränningen var en arbetskrävande uppgift. I genomsnitt gick det tio dagsverken för att producera en tunna tjära (ca 125 l).

Västerbotten riksledandeTjära var under lång tid Sveriges viktigaste exportprodukt. Tjärbränning var vanlig i hela landet. Under delar av 1800-talet var Västerbotten den största tjärproducenten i landet. Tjäran exporterades främst till de stora sjöfarts-nationerna England och Holland.

Tjärdalen bränns och tunnorna är färdiga att fyllas på.

TJÄRBRÄNNINGHär syns lämningen efter en tjärdal. Det som syns tydligast är den trattformade gropen med

en öppning där tjäran kunde rinna ut till tunnan.

Principskiss av en tjärdal i genomskärning.

Användningen av tjära var förutom impregneringsmedel även medicinskt och som fördrivningsmedel. Vid lungsot intogs tjockt tjärvatten i form av dryck och vid bensår blandades ½ liter råtjära med ½ liter sprit för daglig smörjning. Vid blodbrist kokades tjära och havremjöl som rullades till kulor. En kula intogs per dag.