1

Färdighet Förmåga Kunskap

om kompetensbaserat

äldreomsorgsarbete

FoU Välfärd

Skriftserie 2013:1

Bo Eneroth

2

Färdighet, förmåga, kunskap om kompetensbaserat

äldreomsorgsarbete © Författaren och FoU Välfärd

ISSN 1404-5419

ISBN 978-91-89661-54-7

FÖRFATTARE; Bo Eneroth

LAYOUT; Lena Lindberg

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.

Kopiering är förbjuden utöver vad som

avtalats mellan upphovsrättsorganisationer

och högskolor enligt avtalslicensen i 13 §

upphovsrättslagen.

TRYCKNING; Bildcenter i Lund AB

3

Innehållsförteckning

Förord .....................................................................................................5

Inledning ................................................................................................7

En kompetensstege av arbetssituationer ................................................8

Den praktiska kompetensens dimensioner ..........................................10

Att ha blick, känsla och lyhördhet – en situationell mottaglighet ..10

Att kunna få och hålla kontakt .........................................................13

Att ha en situationell inlevelseförmåga ...........................................16

Att vara som en skådespelare ..........................................................17

Att hitta rätt handlag ........................................................................18

Att kunna improvisera .....................................................................18

Att ha en situationell handlingsförmåga ..........................................20

Att inte vara mer än människa – men ändå mänsklig .....................23

Att göra minst fel – om etik i praktiken ..........................................25

Att arbeta kompetensbaserat ................................................................27

FoU Äldreomsorgs utbildningsprogram ..............................................37

Erfarenhetsinventering som pedagogiskt redskap ...............................43

Praktiken som kunskapsform – om gestaltande teoribildning ...........48

Det lärande exemplet i praktiken .........................................................54

Handledning .........................................................................................58

Informell handledning .....................................................................59

Oformell handledning ......................................................................63

Formell handledning ........................................................................64

4

5

Förord

Från starten 2002 har FoU Äldreomsorg utvecklat olika utbildningar

som är inriktade på olika kompetensnivåer. Samtliga utbildningar ut-

går från deltagarnas praktiska och konkreta arbetserfarenheter. Erfa-

renhetsinventeringen har varit det centralt pedagogiska redskapet i

samtliga utbildningar och kursmoment. Bo Eneroth har lett dessa erfa-

renhetsinventeringar och har genom följdfrågor fått fram de konkreta

arbetssituationer man som undersköterska ska kunna klara av.

Bo bygger sitt resonemang på att ett kompetensbaserat arbete inte bara

bygger på teori utan även kräver praktisk kompetens och använder sig

av EU kommissionens kompetensstege som har sitt fokus på kunska-

per, färdigheter och förmågor. Utifrån detta så öppnas en annan in-

fallsvinkel som gör det möjligt att urskilja en motsvarande kompetens-

stege av arbetssituationer som kräver olika kompetensnivå. I denna

rapport så översätter Bo EU kommissionens kompetensstege till olika

arbetssituationer som en undersköterska inom äldreomsorgen kan

möta i sitt dagliga arbete med vårdtagare.

Praktisk kompetens vad är det egentligen? Det finns många uttryck i

vardagsspråket som fångar den slags kunskap och kunnighet som

krävs i praktiken. Bo förhåller sig till detta under rubriken ” Den prak-

tiska kompetensens dimensioner”. Grundläggande för all praktisk

verksamhet är att man kan urskilja vad som är speciellt med den si-

tuation man befinner sig i och ska hantera och förmågan att kunna

känna sig fram med sin handling.

Avslutande kapitel handlar om handledning inom äldreomsorgen vil-

ket inte innebär att man förmedlar färdiga handlingssätt och förhåll-

ningssätt utan att handledningen utvecklar en mottaglighet för vad

som händer i den konkreta situationen. Utifrån det anpassas handled-

ningen till vad som faktiskt händer.

Avslutningsvis ett stort tack till Bo som på ett mycket bra sätt sam-

manfattat det kompetensbaserade äldreomsorgsarbete som bedrivits

tillsammans med FoU Äldreomsorg sedan 2002. Cirka 600 underskö-

terskor inom äldreomsorgen har bidragit och deltagit i de utbildningar

6

som anordnats så även till dem ett stort tack. Utan er hade inte detta

varit möjligt.

Lund januari 2013

Annica Forsgren

Verksamhetsledare FoU Välfärd

7

Inledning

Praktisk kompetens – vad är det? I vardagsspråket finns många uttryck

som fångar det slags kunskap och kunnighet som krävs i praktiken –

när man ställs inför något ”på riktigt”. När man har att göra med en

annan människa ” i verkligheten”.

”En sak är hur det är i teorin – men hur det sen blir i verkligheten kan

man aldrig veta i förväg .”

”På pappret ser det enkelt ut, men man vet ju aldrig vad som sedan

händer på riktigt.”

”Det är lätt att säga det men en helt annan sak att göra det.”

”Mycket snack och litet verkstad.”

Varför blir saker och ting inte som vi tänkt oss – som det borde bli, ja

faktiskt måste bli? Även om vi tycker att vi tagit allt i beräkning, hur

noga vi än förbereder oss, planerar och strukturerar, så blir det sällan

exakt som vi räknat med. Inte alltid till det sämre, ibland överraskande

lyckat – men på ett helt annat sätt än vi tänkt ut.

Vad är det som händer ”i verkligheten”? Vad råkar vi ut för ”på rik-

tigt”? Vad är det som tillkommer i praktiken, som vi aldrig kan räkna

med i teorin, ”rent teoretiskt”? Är det kanske just det som är proble-

met: verkligheten händer på egen hand, och vi hamnar på riktigt i allt

som bara råkar hända?

8

En kompetensstege av arbetssituationer

Ett kompetensbaserat arbete bygger inte bara på ”teoretiska” kunska-

per, utan kräver också en praktisk kompetens – färdigheter och förmå-

gor som är mer eller mindre avancerade. EU-kommissionen urskiljer

åtta olika kompetensnivåer, där varje nivå kräver en viss typ av kun-

skap, färdigheter och förmågor. EU-kommissionens kompetensstege

har sitt fokus på kunskaper, färdigheter och förmågor. Men därmed

öppnas även en annan infallsvinkel. Det blir möjligt att urskilja en

motsvarande kompetensstege av arbetssituationer som kräver olika

kompetensnivå.

Nivå 1 gäller helt rutinartade situationer som inte kräver någon annan

förmåga än att kunna följa entydiga instruktioner, regler och föreskrif-

ter. Situationer som ”vem som helst” kan klara av, bara han/hon har

förmågan att följa och utföra givna rutiner och regelsystem. Gör man

bara exakt som anvisningarna säger eller visar, så kan inget gå fel.

Ingenting kan ”råka” hända.

Nivå 2 handlar om arbetssituationer där allt som händer rör sig inom

en given ram och följer ett visst givet mönster. I den här typen av si-

tuationer räcker det att ha tränat in en metod eller ett förhållningssätt,

som man sedan kan utföra utan att behöva ta hänsyn till individuella

eller situationsbundna variationer.

Nivå 3: Även om två människor liknar varandra, är av samma ”typ”

eller har samma ”diagnos”, så är de inte identiska. Var och en har sina

särdrag och egenheter, sitt sätt att uppträda, reagera och agera. Det

gäller även situationer man hamnar i. Man kan ha varit med om två

situationer som liknar varandra, men de är för den skull inte identiska.

Varje händelse och situation är speciell på sitt sätt, har sina särdrag

som påverkar händelseutvecklingen. Arbetet måste utformas för det

som är speciellt för just denna människa i denna situation.

Nivå 4: Ibland räcker det inte med att man kan ”läsa av” och anpassa

sig till det som är speciellt för en viss situation. Där finns en ombyt-

lighet, nyckfullhet eller oberäknelighet som kräver att man möter och

hanterar situationen steg för steg. Man måste hela tiden läsa av vad

9

som händer och hitta ett sätt att förhålla sig och agera som öppnar för

nästa steg. Här krävs en lyhördhet för situationens ombytlighet. En

förmåga att ställa om inför plötsliga kast i händelseutvecklingen. Ett

strategiskt tillvägagångssätt men också en improvisationsförmåga

inom ramarna för vad situationen tillåter.

Nivå 5: Det finns också situationer där något helt oförutsägbart kan

inträffa. En ren slump eller tillfällighet framkallar en okänd sida hos

situationen. Något oavsiktligt gör att händelseutvecklingen tar en helt

ny vändning. För att kunna hantera den här typen av situationer krävs

en lyhördhet för allt som bara råkar hända. En beredskap för alla rena

tillfälligheter, allt slumpartat och oavsiktligt som inträffar.

Nivå 6: En situation kan vara så rörig eller komplicerad att det inte

går att överblicka och få ihop allt som händer. För att klara av det som

händer krävs att man inte längre behöver tänka på vad man gör, att

”det går som av sig självt”. Om man ens nuddar vid tanken på hur

man egentligen gör så kommer man av sig och tappar kontakten med

det som händer.

Nivå 7: Men så finns arbetssituationer som inte bara är oöverblickbara

utan dessutom obekanta eller motsägelsefulla. Det kan vara situationer

som kräver en omedelbar handling innan man har en möjlighet att sät-

ta sig in i den. Eller så är det situationer som alltid kommer som en

överraskning – hur ofta man än råkar ut för att dem. Men vanligen är

det arbetssituationer som i sig själva är motsägelsefulla. En och sam-

ma situation kräver motsatta eller rent av motstridiga arbetssätt – ofta

på en och samma gång.

Nivå 8: Ibland är en arbetssituation så mångbottnad och mångsidig att

det mesta ligger dolt eller invävt i vartannat. Därför räcker det inte

med att lyhört söka och känna sig fram. För att kunna orientera sig och

hitta ett framkomligt tillvägagångssätt, så måste man mer aktivt ut-

forska situationen – medan man samtidigt utför det arbete som krävs.

Situationen kräver ett kännande handlag som samtidigt är lyhört un-

dersökande och vaksamt prövande. Att hela tiden ha en blick för nya

och bättre fungerande förhållningssätt och tillvägagångssätt.

10

Den praktiska kompetensens dimensioner

Att ha blick, känsla och lyhördhet – en situationell mottaglighet

Det grundläggande för all praktisk verksamhet är att man kan urskilja

vad som är speciellt för just den situation man befinner sig i och ska

hantera. Och att man kan uppfatta vad som är karaktäristiskt och

”eget” för den människa man just har att göra med. Men också att man

kan uppmärksamma allt som händer helt oavsiktligt eller slumpartat.

Tillfällen som dyker upp och tillfälligheter som ställer till det. Att ha

en vaksamhet för det oberäkneliga och för allt som sker helt i förbi-

gående eller pågår under ytan.

Särskilt inom omsorgs-, vård- och behandlingsarbete där man rent

praktiskt har att göra med en annan människa och hennes liv – särskilt

där krävs en välutvecklad blick, känsla och lyhördhet för vad som fak-

tiskt händer i mötet med en viss människa. En mottaglighet för det

som är särskilt för just denna människa i just denna situation. En si-

tuationell mottaglighet för det egenartade och egensinniga hos honom

eller henne. Att ha alla sinnen öppna för det oväntade och oberäkne-

liga – det händelsevisa i situationen.

Att ha blick för vad situationen visar Att ha en situationell mottaglighet innebär att i varje ögonblick kunna

uppfatta vad som visar sig i en situation med en människa man har att

göra med. Och med sin handling kunna följsamma vad situationen på-

visar och anvisar. Oförtröttligt påvisar situationen vad som just då lå-

ter sig göras, och anvisar hur det kan göras – ofta väldigt handgripligt.

Det gäller därför att hela tiden ”ha ett öga” för det särskilda och spe-

ciella med varje människa man möter och varje situation man hamnar

i. Att kunna uppfatta det som är eget för just henne. ”Det är ju typiskt

att just han reagera på det här sättet!” ”Det är typiskt henne att bete sig

på det där viset!”

11

Man måste bokstavligt kunna fånga allt som händer i ögonblicket. Och

ha blick för det särskilda och egenartade, det säregna och egensinniga.

Att kunna se varje tillfällighet som ett tillfälle, och allt slumpartat som

vägvisare till vägar och lösningar man aldrig skulle kommit att tänka

på. Att kunna se det oavsiktliga som vändpunkter som öppnar för and-

ra mål, avsikter och inriktningar. Och att utveckla en röntgenblick för

allt som pågår under ytan, allt som utspelar sig helt vid sidan om, allt

som sker i förbigående.

I praktiken händer inte en sak i taget utan allt på en gång. Mitt i sin

handling måste man hela tiden hålla ett öga på allt som råkar hända.

Man måste kunna vara ”stormens öga”, ha ett vidseende som fångar

upp allt som utspelar sig i ögonvrån. Att vara stormens öga – mitt i ett

pulserande och turbulent kaos av allt på en gång – innebär att ha ett

”centrerande vidseende”.

Att kunna fånga hela situationen med en enda blick. Att med ett enda

ögonkast kunna ”läsa av” en människas ansiktsuttryck, kroppshållning

och tonfall och fånga upp hur han/hon är just då. Att ha blick för vad

som inte stämmer, vad som är ”fel” och vad som inte hänger ihop,

men också ha blick för hur det motsägelsefulla och oförenliga faktiskt

är varandras framsida och baksida.

Att ha ett kännande handlag Grundläggande i all rent praktisk kunskap – all färdighet och skicklig-

het – är förmågan att kunna känna sig fram med sin handling på de

vägar som situationen öppnar för, anvisar eller påvisar. Att kunna låta

handlingen treva och söka sig fram på egen hand och oavbrutet omfor-

ma sig efter vad som låter sig göras i varje ögonblick. Känna av mins-

ta öppning, glipa och framkomlighet. Treva sig igenom varje snårighet

och labyrint. Balansera fram över avgrunder och bottenlösa träsk.

Kringgå alla fallgropar och svarta hål. Lära känna återvändsgränder

och vägar utan slut. Hitta genvägar och lirka upp låsningar som kom-

mer i vägen.

Att med sin handling låta en framkomlig väg veckla ut sig steg för

steg. Ta ett steg bakåt för att komma två steg framåt genom olika slags

tröghet och motstånd. Treva sig runt blockeringar. Men också våga

låta sin handling bäras fram på sträckor av flyt, eller sväva fram på en

plötslig lätthet – så länge det varar.

12

Att genom sin handling känna av vad situationen eller mötet ger till

känna som görligt eller ogörligt. Vad som är möjligt att göra, och vad

som kommer att gå fel, utlösa negativa reaktioner, väcka motstånd el-

ler undvikanden. Att med sin fingertoppskänsla känna av vilket humör

den man möter är på och vilken personlighetssida han eller hon just

befinner sig i. Att i en situation eller i ett möte känna av vilken stäm-

ning som råder, och kunna uppfatta minsta skiftning i stämningsläge.

Att i en situation också ta sina egna känslor och reaktioner på allvar.

Att kunna känna sig fram också med hjälp av sina egna reaktioner och

sitt uppträdande. Inte styras av mina egna känslor, men ta dem på all-

var som signaler på något som händer. Mitt subjektiva svar på en fak-

tisk omständighet, min reaktion på något som händer på riktigt. Det

sätt som just denna situation eller människa ger sig till känna hos mig,

hos den människa just jag är.

Ett praktiskt handlag innebär också att kunna känna in en situation

eller annan människa. Att kunna söka sig till och leva sig in i hur det

skulle vara om man själv var i hennes situation just då. Hur just han/

hon uppfattar situationen och det som händer. Att kunna sätta sig in i

en annan människas livssituation och tillvaro – med hans/hennes sätt

att känna och reagera. Och inte minst: hur hon/han kan uppfatta mitt

sätt att uppträda och handla.

Att ha en lyhördhet Varje människa och situation man har att göra med är kompromisslös

och tillmötesgående, ogörlig och medgörlig, motspänstig och eftergi-

ven. En situation eller människa kan i varje ögonblick låsa sig, sluta

sig eller bli blockerad. Men när som helst öppna sig, ge med sig, kom-

ma tillmötes.

En fungerande handlingsförmåga kräver därför en välutvecklad ly-

hördhet. En fingertoppskänsla som inte bara varsamt trevar sig fram

utan uppmärksamt lyssnar sig fram, en lyhördhet hos alla sinnen. En

lyhördhet för vad som låter sig göras och som inte låter sig göras för

ögonblicket. Det handlar inte bara om att ha en passiv lyhördhet – en

mottaglighet. Det innebär också att med sin handling hörsamma vad

situationen kräver, fordrar, avvisar eller inte godtar. Att med sin hand-

ling fånga upp vad som egentligen står i klartext. Vad situationen tyd-

13

ligt säger mig. Vad relationen oförtröttligt talar om för mig. Men det

gäller att vara lika lyhörd för situationens eller relationens tysta väd-

janden och dess ofta lågmälda varningssignaler. Att hörsamma vad

situationen eller relationen inbjuder till. Vad den är villig att pröva el-

ler rent av självmant föreslår.

Men framförallt att kunna hörsamma vad den man möter egentligen

menar med det hon eller han säger – även om det är helt tvärtemot vad

orden betyder. Att vara lyhörd för hans eller hennes tonfall, tonläge

och kroppsspråk, och minsta skiftning i stämningsläge och känsloläge.

Ha en lyhördhet för sättet att uppträda, reagera och själva kroppshåll-

ningen. Men samtidigt vara lika lyhörd för sig själv – sin integritet,

sina gränser och ömma punkter, sitt eget känsloläge, humör och stäm-

ningsläge, sin egen sårbarhet och tålighet.

Ytterst handlar lyhördhet och hörsamhet om att med sin handling

kunna gå i dialog med själva situationen, relationen, mötet. Att med

sin handling i varje ögonblick lyssna och svara på det som faktiskt

händer i situationen, mötet eller relationen.

Att vara lyhörd innebär att min handling är i en oavbruten dialog med

den händelsefullhet jag just är indragen i. Händelse och handling i en

pulserande utveckling av svar och gensvar. Att ha en lyhördhet för si-

tuationens viskningar och rop, krav och vädjanden, begäran och tack-

samhet.

Att kunna få och hålla kontakt

Kontakt uppstår – eller uteblir. Man kan inte tvinga sig på en annan

människa. Man kan inte gå på kurs för att lära sig en ”kontakt–metod”

som man sedan följer steg för steg för att skapa en äkta kontakt. Kon-

takten råkar alltid hända. Man får plötsligt kontakt. Man hittar ovän-

tat en beröringspunkt. Ett gemensamt intresse. En känsla, reaktion el-

ler situation som båda känner igen sig i. En tanke eller idé som man

delar. En erfarenhet som båda har gjort. En geografisk plats som båda

varit på. Eller vissa livsomständigheter som båda varit med om. Man

upptäcker en gemensam bekant, eller en maträtt som båda gillar. En

film eller sång som båda har som sin ”favvo”.

14

Kontakten med en annan människa uppstår oväntat och oplanerat.

Kontakten är personlig. Oförbehållsam och avsiktslös. Man känner

direkt om den man har att göra med börjar förhålla sig, är beräknande

eller har dolda avsikter, är ute efter något. Eller lyssnar och frågar på

ett professionellt sätt, följer en metod eller ett program. Man blir ome-

delbart på sin vakt, förbehållsam, drar sig undan litet – och kontakten

bryts.

Kort sagt: En beröringspunkt som båda blir berörda av. För en stund

är man hemmastadda med varandra. Man möts i en uppriktig känsla

för samma sak.

Att få kontakt och hålla kontakten vid liv är en konst. En konstart. En

förmåga som man kan utveckla. Man blir alltmer öppen för att hitta en

beröringspunkt, som kan ge kontakt med en annan människa. Så att

man plötsligt får kontakt med varandra. Man kan utveckla sin förmåga

att söka kontakt, och väcka den hos en människa man möter. Att söka

en beröringspunkt och vara lyhörd för att hitta den hos en annan män-

niska.

För en stund har vi något gemensamt som båda är uppslukade av. Nå-

got som väcker ett uppriktigt intresse som vi känner igen hos varand-

ra, en hemmastaddhet vi kan ta plats i tillsammans. Och just därför

kan vi mötas oförbehållsamt och oförställt – avklädda allt annat. Un-

der en kort stund är vi uppslukade av samma sak och blir helt närva-

rande med varandra. Vi har fått kontakt.

Det kan hända med en vilt främmande människa på en tågresa, vid en

bardisk, i ett väntrum, i kön till kassan i en matvaruaffär. Man råkar

börja prata med varandra och hittar oväntat en beröringspunkt. Något

man säger i förbigående väcker ett gensvar och intresse hos den andra.

Tänder en gnista som flammar upp i en gemensam ivrighet, ett delat

engagemang, en glödande intensitet. Inte en hetsig ordväxling utan

ofta ett lågmält, förtätat, intensivt samtal som utvecklar och fördjupar

den beröringspunkt man hittat. Orden väver sig samman till en pulse-

rande livfullhet, ett stycke liv man möts i och gör sig hemmastadda i

tillsammans.

Men det kan lika väl hända med någon man känner väl och som man

trodde man visste allt om. En vän eller den man lever sitt liv tillsam-

15

mans med. Plötsligt hittar man en beröringspunkt som man aldrig tidi-

gare stött på, och upptäcker en okänd sida hos varandra. ”Men känner

du så också! Varför har du aldrig berättat det förut?!” För en stund

smälter man samman i en gemensam glöd för något man inte visste

om varandra.

Den svåra konsten att få kontakt handlar om just detta. Att hitta och

utveckla sin förmåga att råka komma på en beröringspunkt med en

annan människa – och att sedan kunna känna sig fram och lägga sig

på en gemensam intensitetsnivå. Någon kan skrämmas bort eller sluta

sig om jag är för engagerad, brinner för det. Fast vi faktiskt har något

gemensamt, så verkar jag överspänd, hänryckt, nästan fanatisk. Han

eller hon drar sig undan. Sluter sig för att värna om sin känsla och

hållning.

Och tvärtom. Fast vi hittar en beröringspunkt så ger den andra ingen

kontakt om jag verkar för behärskad och kontrollerad. Lågmäldheten

uppfattas som ointresse. Den alltför stilla glöden eldar inte på det ge-

mensamma intresse vi hittat. Jag verkar avkylande, avtändande. Vi

kastar oss inte fritt ut tillsammans i det som berör oss. Vi skjuter inte

ut i rymden tillsammans utan skyddsnät och fallskärm.

Mellan den ohämmade ivern och den förtätade lågmäldheten finns en

hel skala av olika intensitetsnivåer. För att hålla en kontakt vid liv

måste man kunna känna av den man har att göra med och lägga sig på

den intensitetsnivå som stämmer med just hans eller hennes.

Konsten att hitta en beröringspunkt handlar om att utveckla sin för-

måga att scanna av” och pröva det jag själv är uppriktigt intresserad

av, känner för. Det som gör mig full av liv för en stund, det jag ”brin-

ner för”, som väcker min glöd, min entusiasm och iver – eller ett stilla

men förtätat engagemang.

Konsten att vara närvarande, utan förbehåll och baktankar i den berö-

ringspunkt jag hittar med den människa jag vill få kontakt med. Att i

denna klart avgränsade ö av gemenskap kunna vara oförställd, ome-

delbar, utan beräkning. Att i just denna mötespunkt kunna släppa all

kontroll, alla mål och avsikter. Och under en kort stund kunna ”bara

vara” med den andra i en växande hemmastaddhet.

16

Att ha en situationell inlevelseförmåga

”Tänk dig själv hur det skulle vara i hennes situation!” Att kunna leva

sig in i en annan människas situation handlar inte om att ursäkta hans

sätt att reagera eller ha överseende med hennes sätt att bete sig. Än

mindre att acceptera eller gå med på det. Inte heller handlar det om att

ha medkänsla, tycka synd om eller vara deltagande.

Inlevelseförmågan handlar om att kunna sätta sig in i en annan män-

niskas situation för att kunna levandegöra vad den faktiskt handlar om

och innebär. Så att man kan hitta ett sätt att uppträda och handla som

stämmer med just hans eller hennes sätt att uppfatta en viss situation.

Ett handlingssätt som lyckas fånga upp det som händer och undvika

eller avdramatisera alla hotfulla, störande eller provocerande inslag.

Det handlar inte om att ha sympati eller vara empatisk, utan att inifrån

sig själv känna hur just denna situation kan väcka, ”trigga” och utlösa

ett destruktivt sätt att reagera och uppträda. Utgångspunkten är att var-

je människa är normal utifrån sina förutsättningar. Hon reagerar och

beter sig helt naturligt, ja rent av rationellt utifrån sin uppfattning av

den situation hon utsätts för.

Den situationella inlevelseförmågan innebär att man har en förmåga

att leva sig in i hur det skulle vara att själv råka ut för just denna situa-

tion eller händelse. Hur skulle det till exempel vara att bli matad av en

främmande människa som inte känner till mitt sätt att äta, min ”tugg-

hastighet”, min paus mellan varje tugga, min rätta proportion av pota-

tis, kött och sås i varje tugga och min storlek på varje tugga? Hur skul-

le det vara att bli duschad av någon annan som försöker reglera varmt

och kallt så gott hon förmår.

Den situationella inlevelseförmågan innebär att ”scanna av” sin egen

personliga livserfarenhet i alla dess vinklar och vrår för att hitta en si-

tuation där jag skulle kunna reagerat eller betett mig på ett liknande

sätt.

17

Att vara som en skådespelare

När undersköterskor inom äldreomsorgen försöker beskriva vad som

krävs i arbetet, så finns det ett återkommande uttryck: ”Man är som en

skådespelare.” Beroende på vem man för tillfället har att göra med så

måste man kunna uppträda på helt olika sätt. I det ögonblick man läg-

ger handen på dörrhandtaget och går in till någon, så blir man en helt

annan människa än man var alldeles nyss.

Och inte nog med det. Man måste kunna växla mellan olika sätt att

vara med en och samma människa. När man kommit innanför dörren,

så måste man snabbt kunna ställa om – beroende på vilken sinnes-

stämning, och vilket humör han eller hon verkar vara på. Och sedan

måste man hela tiden kunna skifta sätt att vara och uppträda, alltefter-

som hon växlar sinnesstämning.

När man har att göra med en människa som vill ha en stunds gemen-

skap – ha en relation medan man gör det man ska – så måste man kun-

na ta den roll som för ögonblicket krävs. Men det innebär inte att man

spelar en viss roll, utan att man kan vara sig själv i den. Vara levande

och äkta. Man måste kunna hitta och släppa fram den sida hos sin

egen personlighet som stämmer med just denna människa vid just det-

ta tillfälle.

Det kräver en förmåga att på stunden kunna växla mellan sina olika

personlighetssidor, kunna ställa om sig själv från mötet med en män-

niska till en annan. Och kunna ställa in sig på den man just har att göra

med. Men också kunna växla från en sida av sig själv till en annan un-

der mötet med en och samma människa – allteftersom hon växlar mel-

lan sina olika personlighetsdrag.

Man måste hitta och utveckla en övergripande förmåga att när som

helst kunna ställa om sig. Så att man hela tiden stämmer och är i sam-

klang med den man har att göra med – på ett äkta och naturligt sätt.

Man måste hitta ett underliggande sig själv som finns med i allt man

gör och hurdan man än är. Man måste hitta och utveckla ett genom-

gående ”vara sig själv”.

18

Att hitta rätt handlag

Beroende på vilket humör man är på eller vilken stämning man är i, så

uppfattar man en och samma situation eller människa på helt olika

sätt. När man är uttröttad och sårbar så känner och reagerar man på

helt annat sätt än när man är utvilad och handlingskraftig. Man blir

som två helt olika personer. Varje människa har sina olika drag och

sidor som hon växlar mellan.

Min handling är den enda direktkontakt jag har med det som faktiskt

händer i mötet med en annan människa. Att hitta rätt handlag innebär

att i varje situation och möte låta sin handlingsförmåga känna av si-

tuationen och välja vilken sida av sig själv man ska släppa fram. Den

personlighetssida som passar med just den människan som hon blir i

just den situationen.

Att hitta rätt handlag förutsätter därför att man har kontakt med alla

sina olika personlighetssidor – att man har en utvecklad självkänne-

dom, känner sina svaga och starka sidor, sina hang-ups och ömma

punkter, sina förmågor och oförmågor, det man är bra på. Men också

det man inte ska ge sig in på eller ilag med, så att man kör över sig

själv, utplånar sig eller vänder ut och in på sig själv.

Att kunna improvisera

Då och då händer det att man råkar ut för en tillspetsad eller dramatisk

situation. En olycka eller ett olyckstillbud. En akut hotande katastrof

som rycker undan alla givna förutsättningar och i ett svep krossar all

framförhållning och planering. Eller ”bara” en helt vardaglig situation

som sparkar undan benen för varje förhållningssätt och utplånar varje

inriktning. Sätter krokben för minsta lilla avsikt.

Först när allt är över inser man till sin stora förvåning att man faktiskt

klarade sig igenom det hela. Klarade av det. Man gjorde allting rätt

vid exakt rätt tidpunkt – utan att hinna tänka på vad man gjorde. Än

mindre tänka sig för. Allt hände på en gång och i en rasande fart. Och

ändå lyckades man hantera det – utan att förstå hur det gick till.

19

I en situation där man i ett svep skalats ren från alla avsikter och alla

givna förutsättningar – så ser man med ens allt som händer på en

gång. Man blir en ren handling som i varje ögonblick känner allt som

är på gång att hända. En handling som står i direkt kontakt med allt

som faktiskt händer.

När man improviserar en melodislinga så är inga toner givna i förväg.

Melodin bara händer. Man har ingen avsikt hur den ska bli. Det är en

händelseutveckling där rena tillfälligheter vecklas ut och in i varandra.

Den ton man råkat spela skapar ett spelrum för nya toner – där en av

dem händelsevis blir nästa ton. Det ena tillfället ger nästa.

Den här typen av improvisation är inte bara begränsad till musik. I

själva verket är den ett inslag i de flesta vardagssituationer. Ingen si-

tuation är en exakt kopia av någon tidigare. Det är alltid något som rå-

kar hända. Små tillfälligheter kräver att vi hela tiden improviserar för

att det vi gör ska flyta på och fungera. Vi improviserar utan att ens

märka det. I allt vi gör måste vi oavbrutet improvisera i det lilla.

En dramatisk variant av att gripa ögonblicket i flykten är då en situa-

tion är som ”att hoppa på isflak”. Här räcker det inte med att improvi-

sera från ögonblick till ögonblick. Isflaken – tillfällena – är i ständig

rörelse och bildar tillfälliga vägar framåt, så att man kan hoppa från

det ena till det andra. Men när som helst glider de isär och vägen

bryts. Glappet mellan dem blir för stort. Man kan hamna i en åter-

vändsgränd, och i värsta fall inte ha någon väg tillbaka.

Men samtidigt får man inte stå kvar för länge. Inte fastna i tvekan. För

då hinner det tillfälle man just ”står på” börja sjunka eller lösas upp.

Man måste hela tiden hålla farten uppe – vara i farten, hålla sig i rör-

else. Vara en levande rörelse som hela tiden känner vad som är på

gång att öppnas och stängas.

Det finns sällsynta tillfällen då man lyckas ”ha flera järn i elden”, ”ha

flera bollar i luften”. Då man klarar av att göra flera saker på en gång

utan att bli stressad eller slarva. Tvärtom är det som om det ena bär

det andra. Det är som att vara stormens öga som håller igång och ger

svängrum åt all turbulens runt omkring – genom den stillhet och lätt-

het som råder i centrum.

20

Men det fungerar bara så länge man inte tänker på vad man gör. I det

ögonblick man fokuserar något av det man håller på med, så tappar

man alltsammans. Den minsta ansats till planering, samordning eller

framförhållning gör att man omedelbart tappar greppet om själva ”allt-

sammans på en gång”.

Att ha en situationell handlingsförmåga

När man hamnar i en situation på riktigt, så händer inte bara det man

räknat med. Situationen blir sällan som den ”borde” bli. Den människa

man har att göra med reagerar inte alltid som hon ”ska” reagera. Det

vi tar för givet punkteras av rena tillfälligheter eller något helt slump-

artat, rent av osannolikt som ”bara inte kan hända”. Det vi räknar med

sätts ur spel av något oberäkneligt eller helt oavsiktligt som ”inte var

meningen”.

När man hamnar i en situation på riktigt, så råkar man in i ett pulse-

rande gytter av händelser som tar sina egna vägar och lever sitt eget

liv. En dynamisk händelsefullhet som utvecklas och invecklas på sitt

speciella sätt, och där det ”alltid händer något” som man inte räknat

med eller kunnat förbereda sig på. Man hamnar i en situation, där det

krävs handlingar och förhållningssätt som man inte går att ställa in sig

på i förväg – än mindre programmera sig för.

När man lyckats göra något riktigt bra i en situation eller ett möte som

krävt mer än vanligt, så är man ofta själv förvånad. Det gick som av

sig självt. Det är som om man bara var en åskådare till det man gjorde.

Det gäller inte bara idrottare, konstnärer och författare. Det gäller även

hantverkare, forskare och inte minst personal inom äldreomsorgen.

Efteråt vet man sällan vad det var man egentligen gjorde som blev så

bra, än mindre hur man gjorde det. Min handlingsförmåga gjorde allt

på egen hand. Själv var jag bara en häpen passagerare som åkte med

av bara farten. Ändå var det faktiskt jag som lyckades åstadkomma

detta. Jag lånade ut mina sinnen och min kropp till min handlingsför-

måga – som sedan på egen hand gjorde det bästa av situationen helt på

egen hand. Jag var ett ”värddjur” för min handlingsförmåga.

Ofta räcker det inte med att ha en situationell mottaglighet för det gyt-

ter av händelser man hamnat i. För att kunna svara på minsta skiftning

21

i situationen, så måste handlingsförmågan vara i oavbruten direktkon-

takt med allt som händer. I praktiken krävs därför en situationell mot-

taglighet som är inbyggd i handlingsförmågan.

Mitt handlag måste ha en inbyggd blick, känsla och lyhördhet för att

blixtsnabbt kunna omforma sig till vad situationen kräver i varje ögon-

blick. Praktisk skicklighet innebär att ha en situationell handlingsför-

måga som oavbrutet kan hitta den handling som fångar upp allt som

just då råkar hända i den situation jag är i.

Det är inte alls så konstigt som det kanske låter. Den tekniskt skickliga

människan kan utveckla radarsystem, autopiloter, själstyrande gräs-

klippare och hemelektronik, som direkt känner av vad som händer i

varje ögonblick och på egen hand svarar på vad situationen kräver. De

har en inbyggd situationell mottaglighet som tar sig direkt uttryck i en

skräddarsydd handling. I en helautomatiserad fabrik eller det tänkande

huset är människans enda uppgift att serva och övervaka.

På liknande sätt kan den praktiska och skapande människan ”bygga

in” sin blick, känsla och lyhördhet i sin handlingsförmåga. Avancerad

elektronik kan känna av och reagera i samma ögonblick. Den praktiskt

skickliga människan kan låta sin handling oavbrutet korrigera sig själv

genom att den direkt känner av allt som just händer.

Praktisk skicklighet innebär att man lyckats bygga in sin situationella

mottaglighet i sin handlingsförmåga. Man har inte bara en blick, käns-

la och lyhördhet för de situationer och möten man hamnar i. Man ser,

hör, och känner genom sin handling. Handlingsförmågan har blivit

självgående, agerar självständigt på egen hand och är helt självsty-

rande. Den leder mig igenom en situation och hittar av sig själv rätt

handling i varje ögonblick. Den har utvecklats till en autonom hand-

lingsförmåga.

Min handling är den enda kontaktyta jag har med allt som händer på

riktigt. Att ha en autonom handlingsförmåga innebär att kunna låta sin

handling på egen hand fånga upp och svara på det situationen för

ögonblicket inbjuder till, anvisar eller öppnar för, ger till känna, påkal-

lar eller påbjuder, vädjar om eller kräver. Så att vi i varje ögonblick

kan hitta den just då framkomliga handlingen.

22

Handlingen känner sig fram genom det pulserande gytter av alla till-

fälligheter, allt slumpartat och osannolikt, oberäkneligt och oavsiktligt

och allt som sker i förbigående. Handlingen söker sig fram genom allt

särskilt och säreget, egenartat och egensinnigt som bromsar upp eller

tar sina egna vägar. Handlingen trevar sig fram, lyhörd för minsta

skiftning i bruset av allt som händer. Söker sig fram, skarpögd för

minsta öppning och ljusning – för att i varje ögonblick hitta det bästa

handlingssättet.

Handlingsförmågan har en inbyggd panoramablick som inte bortser

från någonting, inte avskärmar sig eller gör sig blind för ”ovidkom-

mande störningar”. En handlingsförmåga som inte har några blinda

punkter – som kan se allting på en gång utan att bli splittrad, avledd

eller störd.

En förmåga att med sin handling hitta en väg genom allt som situatio-

nen faktiskt påvisar och anvisar. Handlingsförmågan är som ett mång-

facetterat öga, som kan se en situation ur flera olika synvinklar på en

och samma gång. Men också se det mångbottnade hos en situation el-

ler människa man har att göra med. Som en fixeringsbild där blicken

växelvis kan tydliggörs helt olika bilder som ligger invävda i varand-

ra. Och där alla dessa bilder är giltiga samtidigt.

I praktiska situationer handlar det ofta bara om att komma igång, så

ger det sig sedan av sig självt vad man ska göra och hur det ska göras.

Man kommer in i ett ”flyt”. Det enda som kan bryta flytet är att man

börja tänka på vad man gör.

Man behöver inte ens börja på rätt sätt. Tvärtom är det ofta när man

misslyckas som man upptäcker hur man egentligen ska göra. ”Att jag

inte såg det med en gång. Det är ju självklart!” Misslyckandet är ett

sätt att grundligt bekanta sig med en situation, lära känna den, börja

kunna orientera sig och bli alltmer hemmastadd med det som ska gö-

ras. Och eftersom varje faktisk situation har sina egenheter så gör även

”mästaren” ibland helt onödiga fel innan hon/han kan komma in i si-

tuationen och hitta flytet.

23

11

Att inte vara mer än människa – men ändå mänsklig

Vad innebär det att vara ”mänsklig”? Till skillnad från att vara

”omänsklig” eller kanske ”övermänsklig”?

”Omänsklig” har oftast en negativ innebörd, som när någon uppträder

omänskligt mot en annan människa – eller för all del mot vilken annan

levande varelse som helst. Om vi råkar få se det så säger eller tänker

vi: ”Men du kan väl försöka vara litet mänsklig i alla fall!”

Ofta smyger det omänskliga in i själva handlingen eller bemötandet.

Utan att märka det bemöter och behandlar vi en annan människa

omänskligt. Som om han eller hon inte vore en människa – med

mänskliga känslor, tankar och behov. Vi behandlar henne som om hon

vore ett dött ting – ett föremål. Eller vi uppträder mot henne som om

hon vore ett själlöst djur (om nu djur saknar själ). Hästar kan drivas,

tyglas, dresseras, piskas, sättas sporrar i, betslas med metallstycken i

munnen. Andra husdjur behöver ”bara” lägga sin vilja i sin ägares

händer.

Att vara ”mänsklig” innebär att möta en annan människa som om hon

hade mänskliga tankar, känslor, behov och ett pågående liv – som om

hon vore en levande människa.

Det kräver inte att man själv ska vara övermänsklig – eller ens med-

mänsklig. Jag behöver inte förstå eller känna med en annan människa

för att vara mänsklig mot henne. Jag behöver absolut inte tycka om

henne. Jag kan tycka direkt illa om henne eller rent av hata henne. Jag

kan inom mig vilja henne allt ont, önska att hon var död – och ändå

uppträda på en miniminivå av mänsklighet.

Och detta är den största utmaningen: att åtminstone hitta en minimi-

nivå av mänsklighet mot någon som inte alls är mänsklig tillbaka. Nå-

gon som själv är omänsklig, ”elak”, ”ond”. En miniminivå av mänsk-

lighet mot någon man är rädd för, som man blir trakasserad av, som

man inte uthärdar att vara med: att i alla fall inte vara omänsklig till-

baka.

24

12

Men det är ofta tillräckligt svårt att alltid vara mänsklig mot någon

man tycker om eller har medkänsla med. Ja det är nästan omänskligt

att alltid vara mänsklig – eller det är åtminstone övermänskligt. Att

aldrig få ett utbrott av omänsklighet på grund av trötthet, rädsla, irrita-

tion, förtvivlan, vanmakt. Att alltid orka uppträda som om den andre

hade mänskliga tankar, känslor och behov.

Inför en sådan ”övermänniska” börjar vi nästan tvivla på att han eller

hon har några känslor alls.

Paradoxalt nog är det faktiskt just mänskligt att fela – också att ibland

få ett utbrott av omänsklighet. Men bara om man strax efteråt känner

skam eller skuld, ånger och dåligt samvete. Alla beter vi oss ibland

okänsligt mot andra, tillgriper visst tvång, säger onödigt ”hårda ord”,

utövar press. Det som räddar oss från att fastna i det är vår egen käns-

la av att faktiskt ha varit en smula omänskliga.

Att vara ”mänsklig” handlar ytterst om att ha en levande skam- och

skuldkänsla, ett vaksamt dåligt samvete, en beredskap för ånger – de

gånger man drabbar någon annan med sin omänsklighet. När man kör

över eller förstummar någon, tvingar eller kränker, inte lyssnar. När

man inte räknar med att det är en kännande människa man har att göra

med.

Ångern mjukar upp själva sinnet, gör lyssnandet mer lyhört – vare sig

vi vill eller inte. Öppnar våra ögon så att vi inte kan undgå att se istäl-

let för att bara neutralt observera. Ångern masserar vårt inre så att våra

skyddande bepansringar för en stund luckras upp och släpper in den

andre under huden. Ångern gör oss litet mer ”blödiga” för ett tag – i

den meningen att blodgenomströmningen ökar i vår själ.

Skammen, skulden, ångern och det dåliga samvetet som det mänsk-

ligas korrigeringsverktyg.

Var har då lögn och sanning för plats i allt detta? Kan man vara

mänsklig mot en annan människa just genom att ljuga eller luras?

Finns det kärleksfulla lögner, medmänskliga lurendrejerier, omtänk-

samma manipulationer? Och finns det kärlekslösa sanningar, en

omänsklig ärlighet, en grym tydlighet?

25

När säger man sanningar som inte räknar med att den andre har några

känslor? Och när är det just en brutal sanning någon annan behöver

höra för att kunna återfinna sig själv som människa?

Det enda vi kan lita på är vårt självrannsakande dåliga samvete. Sam-

vetet som varje gång vi luras eller ljuger ”för någons bästa” inte låter

sig övertygas att så faktiskt är fallet. Oförtröttligt sår samvetet sitt tvi-

vel: ”gjorde jag verkligen rätt?”, ”var detta ett slags övergrepp – om

än välmenande?”.

Men det vaksamma samvetet är inte ett dugg mer lättlurat vad gäller

sanningar. ”Var det verkligen mänskligt att säga sanningen just nu –

på det här sättet?” ”Fanns det något mer mänskligt ärligt sätt att hand-

la?”

Att vara mänsklig innebär inte att alltid handla rätt, men att det egna

samvetet oförtrutet ställer dessa frågor och sår dessa tvivel.

Att göra minst fel – om etik i praktiken

Inom äldreomsorgen kan duschsituationen vara den mest smärtsamma

och plågsamma arbetssituationen för såväl personal som för vissa

vårdtagare. Det är en situation av förtvivlan. Det är då några vårdtaga-

re klöser och spottar, slår och sparkar. Och det är då som personalen

håller fast, någon gång tar i för hårt eller tvingar vårdtagaren att ta

emot vård.

Förtvivlan i kamp med förtvivlan.

Regelverket säger att vårdtagare ska duschas minst en gång i veckan.

Lyckas man inte duscha en vårdtagare kan det bli en felrapportering.

En anmärkning från Länsstyrelsen. En tillsägelse från chefen. Upprör-

da anhöriga. Men en vårdtagare som faktiskt inte vill – som till varje

pris inte vill duscha. Som upplever duschandet som den yttersta for-

men av utsatthet, nakenhet, att vara helt utlämnad. Ett övergrepp. En

kränkning av den personliga integriteten.

26

Men när huden på låren hänger i flagor. Svamp breder ut sig. Liggsår

och bensår infekteras. Underlivet är som ett öppet sår, eftersom han

eller hon dessutom vägrar byta blöja.

Eller när en vårdtagare bara går med på att duscha en gång om året.

Och luktar så att man mår illa varje gång man har med henne att göra.

Och de andra på boendet går långa omvägar för att slippa möta henne.

Men måste ändå sitta i stanken från henne vid matbordet – just vid

matbordet.

”Du luktar så illa att ingen vill sitta bredvid dig vid middan. Ingen vill

vara med dig.” ”Ja det är deras problem – inte mitt!”

Ibland hittar man ett sätt som fungerar. Han får hålla i duschen och

känna med andra handen att vattnet får exakt den temperatur han vill

ha. Inte behöva vara utlämnad åt för varmt eller för kallt. Kan någon

gång rentav duscha sig själv, och njuter. Allt är frid och fröjd. Men

nästa dag slår han duschen i huvudet på henne som vill hjälpa honom.

Och när det fungerar går det aldrig till på samma sätt. Vem som helst i

personalen kan inte göra det. Man måste kunna skapa en känsla av

kontakt. Är han inte på rätt humör, eller man själv är i fel sinnesstäm-

ning, så blir det kamp – om man inte vill låta sig strypas eller bli miss-

handlad. Det handlar ofta inte om att göra etiskt rätt – utan att göra

minst fel.

27

Att arbeta kompetensbaserat

Ett kompetensbaserat arbete bygger inte bara på teoretiska kunskaper,

utan kräver också en praktisk kompetens – färdigheter och förmågor

som är mer eller mindre avancerade. EU-kommissionen urskiljer åtta

olika kompetensnivåer, där varje nivå kräver en viss typ av kunskaper,

färdigheter och förmågor. Men därmed öppnas även en annan infalls-

vinkel. Det blir möjligt att urskilja en motsvarande kompetensstege av

de arbetssituationer som kräver olika kompetensnivå. (De kursiverade

citaten i följande text är hämtade från EU-kommissionens kompetens-

stege.)

KOMPETENSNIVÅ 1

Det finnas helt rutinartade situationer som inte kräver någon annan

förmåga än att kunna följa entydiga instruktioner, regler och föreskrif-

ter. Situationer som ”vem som helst” kan klara av, bara han/hon har

förmågan att utföra och följa givna rutiner och regelsystem. Gör man

bara exakt som anvisningarna säger eller visar, så kan inget gå fel.

Ingenting kan ”råka” hända. Det enda som händer i situationen är ut-

förandet av entydiga anvisningar enligt det regelsystem som gäller.

I rutinartade arbetssituationer räcker det med ”att komma ihåg en

grundläggande allmängiltig kunskap och att ha grundläggande fär-

digheter för att utföra enklare uppgifter”. Det gäller vanligen enkla

arbetsuppgifter med en ”okomplicerad” vårdtagare, som en erfaren

kollega samtidigt har den grundläggande kontakten med. En situation

som bara kräver en förmåga att kunna ”fullborda arbetsuppgifter un-

der direkt överinseende i enkla och stabila sammanhang”. Att utföra

enklare former av omsorgsarbete under direkt ”överinseende” av en

erfaren kollega i en rutinartad situation där inget oförutsett händer.

KOMPETENSNIVÅ 2

Det finns arbetssituationer där allt som händer rör sig inom en given

ram och följer ett visst givet mönster. Här krävs bara att man ”kommer

ihåg och förstår grundläggande kunskap och kan använda grundlägg-

ande metoder”. I den här typen av situationer är det möjligt att strikt

tillämpa en viss teori: ”den kunskap som krävs är begränsad till fakta

och huvudsakliga idéer”. Det räcker med att ha tränat in en metod el-

28

ler ett förhållningssätt, som man sedan kan utföra utan att behöva ta

hänsyn till individuella eller situationsbundna variationer.

Här krävs att man kan ”använda färdigheter och grundläggande för-

mågor för att genomföra uppgifter där handlandet är styrt av regler

som klart anger rutiner och strategier. Välja ut och använda grund-

läggande metoder, redskap och material.”

Arbetet utförs i ”enkla och stabila sammanhang”, där det räcker med

att ha vissa intränade handlingssätt, förhållningssätt och sätt att upp-

träda – som man sedan kan växla mellan. Att kunna ”anpassa sin ar-

betsroll till olika sociala ramar”.

Man ska kunna utföra självständiga arbetsuppgifter tillsammans med

en erfaren kollega, men ha en egen förmåga att skapa kontakt med den

vårdtagare man har att göra med. Att ha en situationell inlevelseför-

måga, det vill säga kunna sätta sig in i hur det skulle vara att ta emot

vård och omsorg i en ytterst privat situation.

KOMPETENSNIVÅ 3

Även om två människor liknar varandra, är av samma ”typ” eller har

samma ”diagnos”, så är de inte identiska. Var och en har sina särdrag

och egenheter, sitt sätt att uppträda, reagera och agera. Det gäller även

situationer man hamnar i – ”sammanhang som på det hela taget är

stabila men där vissa omständigheter kan skifta” Man kan ha varit

med om två situationer som liknar varandra, men de är för den skull

inte identiska. Varje händelse och situation är speciell på sitt sätt, har

sina särdrag som påverkar händelseutvecklingen.

Ibland går det att bortse från dessa olikheter och handla utifrån en gi-

ven metod. Men det som är speciellt med en viss situation sätter ofta

en käpp i hjulet för varje inlärd metod. Ska man kunna hantera en ar-

betssituation i verkligheten krävs vanligen att man kan urskilja vad

som är särskilt med den. Och att man kan anpassa sitt handlingssätt

och förhållningssätt till just det.

Situationen kräver en situationell mottaglighet och anpassningsförmå-

ga. Att man kan ”använda en hel skala av situationsbundna färdighe-

ter för att genomföra arbetsuppgifter och framvisa en personlig tolk-

29

ning av det som är egenartat genom val och anpassning av tillväga-

gångssätt.”

Den här typen av situationer kan ibland vara extremt svåra, men ändå

ha en enkel lösning – ”bara” man hittar den. Ibland kräver lösningen

ett sätt att uppträda och handla som man känner sig främmande för.

När det är som svårast krävs en personlighetssida som man själv ald-

rig haft kontakt med tidigare. Men när man väl hittar den blir allt i ett

slag enkelt och självklart.

Här krävs att man har blick, känsla och lyhördhet för det som är speci-

fikt och egenartat för en arbetssituation med en viss vårdtagare. Att i

mötet med en vårdtagare kunna hitta den personlighetssida hos sig

själv som stämmer och är samspelt med just henne/honom i just den

situationen. Att ha en situationell mottaglighet som väcker ett person-

ligt sätt som stämmer just då. Och kunna låta denna personlighetssida

välja det handlingssätt som fungerar i situationen.

Men det krävs dessutom en förmåga att kunna växla mellan sina olika

personlighetssidor och handlingssätt när man går från en vårdtagare

till en annan. Att i mötet med nästa vårdtagare direkt kunna ställa om

och bli en annan sida hos sig själv för att stämma med honom/henne.

Att ibland rent av bli en helt annan person i det nya mötet. Arbetssi-

tuationer som kräver att man kan ”använda denna kunskap i händel-

seförlopp som har handgripliga inslag och sin särskilda rekvisita”.

Undersköterskor använder ofta uttrycket ”att vara som en skådespe-

lare” för denna förmåga. Att ha en självkännedom och inlevelseför-

måga som väljer den personlighetssida som bäst kan hantera det egen-

artade och specifika i en situation med en vårdtagare. Att kunna ”ta

ansvar för självförståelse och sätt att uppträda.”

KOMPETENSNIVÅ 4

Ibland räcker det inte med att man kan ”läsa av” och anpassa sig till

det som är speciellt för en viss situation. Där finns inslag av ombytlig-

het, nyckfullhet eller oberäknelighet som kräver att man möter och

hanterar situationen steg för steg ”i arbetssammanhang som vanligtvis

är förutsägbara men där det finns många omständigheter som orsakar

svängningar och där vissa omständigheter förstärker varandra”. Det

30

kräver en förmåga att snabbt kunna ställa om inför oväntade skiften av

stämningsläge och humör hos en och samma vårdtagare.

Här krävs att man har blick, känsla och lyhördhet för hur en arbets-

uppgift låter sig göras steg för steg i en viss situation med en viss

vårdtagare. En situationell mottaglighet för vad som först måste göras

för att öppna för en handling som leder ytterligare ett steg vidare. Att

”utveckla strategiska sätt att ta sig an uppgifter som uppstår i arbetet

genom att använda sina specialkunskaper och dra nytta av andras

specialkompetens.”

Här krävs en lyhördhet för situationens oberäknelighet. En förmåga att

ställa om inför plötsliga kast i händelseutvecklingen. Ett strategiskt

tillvägagångssätt men också en improvisationsförmåga inom ramarna

för vad situationen tillåter.

Man måste ”kunna använda ett omfattande register av situationsbun-

den praktisk kunskap”. Att kunna ”låna ut” sin blick, lyhördhet och

känsla till sin handlingsförmåga, och ge den fritt spelrum att på egen

hand improvisera fram praktiskt förankrade lösningar, när det inträffar

oberäkneliga förändringar i en arbetssituation.

KOMPETENSNIVÅ 5

När man är i en oberäknelig situation kan man vanligen förutsäga vad

som kan råka hända. Problemet är att man inte vet när det händer eller

vad som utlöser det. Men det finns också situationer där något helt

oförutsägbart kan inträffa. En ren slump eller tillfällighet framkallar

en okänd sida hos situationen. Något oavsiktligt gör att händelseut-

vecklingen tar en helt ny vändning. Man ställs inför en situation där

man måste kunna ”självständigt klara av situationer som kräver en

problemlösning där många omständigheter är inblandade – och dess-

utom påverkar varandra så att det kan medföra oförutsägbara föränd-

ringar”.

För att kunna klara av den här typen av situationer krävs en lyhördhet

för allt som bara råkar hända. En beredskap för alla rena tillfällighe-

ter, allt slumpartat och oavsiktligt som inträffar. Men det krävs även

en kreativ handlingsförmåga som kan fånga upp det som sker händel-

sevis och omvandla det till ett ”gyllene tillfälle”.

31

För att kunna hantera oförutsägbara inslag i en arbetssituation krävs en

handlingsförmåga som på egen hand direkt känner av vad som faktiskt

händer, och kan improvisera fram kreativa handlingar i oförutsägbara

händelseutvecklingar. En förmåga att ”visa kreativitet vid utveckling

av ett arbetsområde”. Att genom långvarig, djup och bred erfarenhet

ha ”byggt in” sin situationella mottaglighet i sin handlingsförmåga så

att den blir självgående och självstyrande.

Man har utvecklat en autonom handlingsförmåga med en inbyggd

blick, känsla och lyhördhet som kan behärska oförutsägbara arbetssi-

tuationer inom ett klart avgränsat arbetsområde (till exempel vårdta-

gare med demens eller med psykiatrisk diagnos eller missbruk el-

ler…). ”Att kunna använda en bred praktisk kunskap som ofta är spe-

cialiserad för ett visst område, och kunna visa medvetenhet om grän-

serna för denna kunskaps grundantaganden.”

Att ha en kreativ handlingsförmåga som på egen hand känner och lä-

ser av varje situation och kan improvisera den handling som situatio-

nen kräver.

”Utveckla strategiska och kreativa svar vid sökandet efter lösningar

på klart avgränsade konkreta problem.”

KOMPETENSNIVÅ 6

En situation kan ibland vara så rörig att det inte finns en chans att

hinna uppfatta varje förändring, än mindre ställa om sig och svara med

en handling som stämmer. Det är så många omständigheter inblandade

att det inte går att överblicka och få ihop allt som händer. ”Samman-

hang som är oförutsägbara och kräver att komplicerade problem lö-

ses där det finns många omständigheter som påverkar varandra”.

Den här typen av situationer kräver en så utvecklad skicklighet att det

man gör måste ”gå som av sig självt”. Det är omöjligt att hinna eller

ens kunna tänka ut vad man ska göra. Handlingsförmågan letar sig

fram på egen hand och gör rätt i varje ögonblick. Det kräver en lång,

bred och djup erfarenhet av just detta arbetsområde. Att man har varit

med om i stort sett allt som kan råka hända, även när ”allt händer på

en gång”.

32

Handlingsförmågan har utvecklat en blick som kan se ”allt på en

gång” Ett panoramaseende som med en enda blick kan uppfatta allt

som händer och allt som är på gång. En förmåga att vara och vila i

stormens öga – vara ”lugnet i stormen”. Den långa erfarenheten av att

kunna vara i stormens öga medför en växande förmåga att hålla ihop

allt som händer i situationen – hur rörigt och motsägelsefullt det än är.

Man utvecklar ett härbärgerande handlingssätt.

Genom sin långa och breda erfarenhet har man lagrat upp ett så om-

fattande och varierande handlingsregister, att handlingsförmågan ofta

direkt kan hitta en handling som kan hantera den röriga situationen.

Och när det inte fungerar så har den långa erfarenheten av motsägelse-

fulla och ogripbara arbetssituationer utvecklat en blick och känsla för

vad det öppnar för och ger utrymme åt. Ett innovativt handlingspers-

pektiv som kan skapa helt nya hållbara tillvägagångssätt och förhåll-

ningssätt.

Just dessa oöverblickbara situationer kräver en kompetensnivå där

man har utvecklat en innovativ handlingsförmåga. En handlingsför-

måga som i ögonblicket kan skapa den handling som krävs. Man kan

”uppvisa ett bemästrande av tillvägagångssätt och redskap inom ett

komplicerat och specialiserat arbetsområde, och uppvisa nyskapande

i form av användbara tillvägagångssätt.”

Att inom ett specialiserat arbetsområde (till exempel demens eller

psykiatrisk diagnos eller aggressiva vårdtagare etcetera) ha en utveck-

lad förmåga att kunna hantera alla slags komplicerade eller oförutsäg-

bara situationer som kan inträffa. Att ha ett flexibelt handlingssätt, ett

innovativt handlingsperspektiv och ett heltäckande handlingsregister.

”Att kunna använda en utförlig praktisk kunskap inom ett område, där

en del av denna kunskap ligger i områdets framkant och innefattar en

kritisk förståelse”.

Att ha en autonom handlingsförmåga som är innovativ och heltäckan-

de inom ett speciellt arbetsområde.

KOMPETENSNIVÅ 7

Men så finns det även arbetssituationer som inte bara är oöverblick-

bara utan dessutom obekanta eller motsägelsefulla. En arbetssituation

33

där man måste kunna handla ”och göra bedömningar utifrån ofull-

ständig eller begränsad information.”

Det kan vara situationer som kräver en omedelbar handling innan man

har en möjlighet att sätta sig in i den. Man tvingas ställa in sig medan

man är i full färd med att försöka hantera den. Eller så är det situatio-

ner som alltid kommer som en överraskning – hur ofta man än råkar ut

för att dem. Och därför har man alltid en bristande erfarenhet av dem.

Men vanligen är det arbetssituationer som i sig själva är motsägelse-

fulla. En och samma situation kräver motsatta eller rent av motstridiga

arbetssätt – ofta på en och samma gång. Man måste utveckla ett hand-

lingsperspektiv som kommer bakom det motsatta, motsägelsefulla eller

motstridiga.

Det som är speciellt för allt omsorgs-, vård- och behandlingsarbete är

att det som är en arbetssituation för personalen samtidigt är en privat

livssituation för vårdtagaren/brukaren, patienten eller klienten. Den

människa jag som personal möter försöker finnas till så gott hon kan i

denna tvetydiga situation. Hennes privatliv förvandlas med ens till en

arbetsuppgift som ska genomföras. Det finns därför en ofrånkomlig

motsättning i varje arbetssituation, som helt naturligt väcker olika och

ofta motstridiga sidor hos henne.

Som personal möter man en människas ”hålla på med att finnas till” i

all dess motsägelsefullhet. En människa som man dessutom på djupet

är obekant med, och som ofta har sidor och drag som hon inte ens

själv har kontakt med. Ju mer obekväm en arbetssituation blir för

henne, desto fler motsägelsefulla och obekanta sidor framkallar den.

För att kunna hantera en sådan arbetssituation måste man utveckla ett

handlingsperspektiv som kommer bakom det motsägelsefulla, obekan-

ta och oöverskådliga. Man måste ha en blick, känsla och lyhördhet för

en människas ”hålla på med att finnas till” – hennes sätt att existera i

denna speciella situation.

Med växande erfarenhet och inlevelseförmåga utvecklar man en exis-

tentiell mottaglighet och ett existentiellt handlingsperspektiv som kan

uppfatta det ”hålla på med att finnas till” som tar sig just dessa mot-

sägelsefulla, obekanta och oöverskådliga uttryck.

34

Man utvecklar en integrerande handlingsförmåga – en förmåga ”att

sammansmälta kunskap från nya eller ämnesöverskridande områden

och utveckla nya färdigheter som svar på framväxande förfarings-

sätt.”

I obekanta eller motsägelsefulla situationer har man inget annat val än

att förbehållslöst ge sig in i situationen – och med sin handling lyhört

känna sig fram till ett framkomligt tillvägagångssätt. Man utvecklar en

orienterande handlingsförmåga som snabbt kan få en överblick och

handla utifrån ett fåtal orienteringspunkter. En förmåga till ”nyskapan-

de i arbetssammanhang som är obekanta, komplicerade och oförut-

sägbara och som kräver lösningar av problem där ett stort antal om-

ständigheter inverkar på varandra.”

Att ha en existentiell handlingsförmåga som innefattar alla olika om-

råden inom det arbetsfält som man är verksam i (demens och psykiat-

risk diagnos och missbruk och aggressivitet och…) Tyngdpunkten i

arbetet har här förskjutits till att upptäcka och pröva fram hållbara

handlingssätt i svåra och komplicerade arbetssituationer inom hela ar-

betsfältet.

”Att kunna använda starkt specialiserad praktisk kunskap som delvis

ligger i spetsen av den kunskap som finns om detta område. Denna

frontkunskap utgör grunden för originalitet i utvecklandet av idéer

(infall och ingivelser).”

Man har vävt samman olika specialiserade handlingsförmågor, och

utvecklat en blick, känsla och lyhördhet för att man i sitt arbete alltid

har att göra med en människa. En människa som håller på med att fin-

nas till så gott hon förmår i en viss livssituation. Där varje arbetssitua-

tion samtidigt utgör hennes privatliv: en existentiell arbetssituation.

KOMPETENSNIVÅ 8

Ibland är en arbetssituation så mångbottnad och mångsidig att mycket

ligger dolt eller invävt i vartannat. Därför räcker det inte med att ly-

hört söka och känna sig fram. För att kunna orientera sig och hitta ett

framkomligt tillvägagångssätt, så måste man mer aktivt utforska situa-

tionen – medan man samtidigt utför det arbete som krävs. Man måste

ha ett utforskande arbetssätt.

35

Det praktiska arbete man utför är samtidigt ett ständigt pågående

forskningsarbete som innebär att ”forska, bilda sig en föreställning,

utforma, sätta i verket och anpassa uppslag, som leder till nya hand-

lingsinriktade lösningar.” Man är lyhörd för det som är särskilt och

eget för varje faktisk situation. Man har ett kännande handlag som

samtidigt är lyhört undersökande och vaksamt prövande. Och har hela

tiden en blick för nya och bättre fungerande förhållningssätt och till-

vägagångssätt.

Man måste kunna ”bilda sig en föreställning… som leder till ny kun-

skap och nya handlingsinriktade lösningar”. Man måste ha en för-

måga att gestalta vad som kan göras och hur det kan göras med hjälp

av konkreta exempel på faktiska situationer. Ett urval konkreta exem-

pel som tillsammans säger allt, ger en heltäckande bild och är lätta att

känna igen och leva sig in i. Exempel som är målande, talande och

igenkänningsbara. Att bildligt kunna förmedla ett nytt handlingssätt

eller förhållningssätt så att dess praktiska innehåll blir tydligt.

Detta utgör den mest avancerade kompetensnivån inom äldreomsor-

gen, där det praktiska omsorgsarbetet samtidigt är ett ständigt pågåen-

de forskningsarbete som kan ”utvidga och omdefiniera befintlig yrkes-

praxis inom ett område eller i gränsområdet mellan olika områden”

Att ha ett utforskande arbetssätt. Det faktiska omsorgsarbetet som

forskningsmetod, vilket innebär

att låta sitt kännande handlag samtidigt vara lyhört undersökan-

de och vaksamt prövande (handlingen som respektfullt ”forsk-

ningsinstrument”)

att ha en forskningsdesign som innebär att varje konkret arbets-

situation anger vägen till nästa via den grundläggande frågan:

”när är det helt tvärtom eller på ett helt annat sätt eller bara an-

norlunda?”

att utveckla sin situationella mottaglighet till en blick, känsla

och lyhördhet för de konkreta situationer som är mer talande,

målande eller igenkänningsbara än de övriga. De konkreta

exempel som fångar och gestaltar kärnan och nerven i ett funge-

rande handlingssätt i en viss typ av situationer.

att ha en situationell mottaglighet som kan ta sig uttryck i en ge-

staltande teoribildning: De målande exempel som tillsammans

36

ger en heltäckande bild av en viss slags arbetssituation. De ta-

lande exempel som tillsammans säger allt. De igenkänningsbara

exempel som tillsammans ger en grundläggande hemmastadd-

het.

Sammanfattningsvis: Att kunna ”uppvisa ett nyskapande och en själv-

ständighet i arbetssammanhang som är helt nya och kräver problem-

lösningar som innefattar ett flertal omständigheter som påverkar var-

andra.”

Att ha ett utforskande sinnelag – en förmåga till ett undersökande och

prövande arbetssätt i konkreta situationer med vårdtagare. Att ha en

förmåga till gestaltande teoribildning. Att kunna välja ut och samman-

ställa de konkreta situationer som tillsammans ger en heltäckande bild

av ett visst arbetsområde – säger allt och ger en grundläggande hem-

mastaddhet.

37

FoU Äldreomsorgs utbildningsprogram

Från starten 2002 har FoU Äldreomsorg successivt utvecklat olika ut-

bildningar som är inriktade på olika kompetensnivåer. Samtliga ut-

bildningar utgår från deltagarnas praktiska och konkreta arbetserfaren-

heter. Därför har erfarenhetsinventeringen varit det centrala pedago-

giska redskapet i samtliga utbildningar och kursmoment.

Vid starten genomfördes ett antal erfarenhetsutbyten med ett sextiotal

vårdbiträden och undersköterskor som fick beskriva sitt arbete genom

att ge olika konkreta exempel på situationer med vårdtagare som man

ställts inför och hur man hanterade dem. Uppgiften var att ge exempel

på när arbetet var som svårast, lättast och som ”vanligt”. Resultatet

blev en bred och levande beskrivning av vad som hände i praktiken –

”på riktigt”. Med detta som underlag utformades två olika kursformer.

Den ena var kursen Barfotahandledning som i praktiken innebar en

kompetensutveckling på nivå 3 och nivå 4. Kursen innefattade åtta

heldagar med 2-3 veckors mellanrum. Under åren 2002-2006 genom-

fördes åtta Barfotahandledningskurser med totalt 120 deltagare.

Den andra var kursen Kunskapsverkstad som innebar en kompetensut-

veckling på nivå 5 och nivå 6. Kursen innefattade fyra heldagar med

3-4 veckors mellanrum. Under åren 2002-2011 genomfördes tio Kun-

skapsverkstäder med olika teman och med totalt 150 deltagare.

2006 öppnades möjligheten att skapa en genomgripande Handledar-

utbildning som gavs under tre terminer som Steg 1, Steg 2 och Steg 3.

Steg 1 motsvarade Barfotahandledningen med inriktning på kompe-

tensnivå 3 och 4. Steg 2 motsvarade Kunskapsverkstaden med inrikt-

ning på kompetensnivå 5. Steg 3 var en breddning och fördjupning av

Kunskapsverkstaden till kompetensnivå 6.

Med denna handledarutbildning som utgångspunkt byggde FoU Äld-

reomsorg år 2009 upp en akademisk Handledarutbildning som gav 30

högskolpoäng och med inriktning på kompetensnivå 7. Femton under-

sköterskor som gått steg 1 och steg 2 genomförde utbildningen.

38

Kursen hade två delar där den ena delen var en litteraturdel som hu-

vudsakligen bestod av erfarenhetsbaserade forskningsrapporter om

alla de olika slags arbetsområden som undersköterskan i praktiken

möter i det vardagliga arbetet inom äldreomsorgen. Den andra delen

utgjordes av en handfast handledarutbildning där deltagarna ända från

början fick bedriva handledning i praktiken under en kontinuerlig kon-

takt med kursläraren. De problem man ställdes inför belystes parallellt

genom teoretisk kurslitteratur.

Barfotahandledningen/ Steg 1 i Handledarutbildningen

Kursmål kompetensnivå 3: Att lära sig uppfatta det som är särskilt

och egenartat för en viss situation med en viss vårdtagare. Att lära sig

hitta den personlighetssida hos sig själv som bäst stämmer med och

fungerar i den faktiska situation man just är i. Den personlighetssida

som har blick, lyhördhet och känsla – en situationell mottaglighet –

för just denna situation. Att träna upp sin inlevelseförmåga, självkän-

nedom och sin förmåga att växla mellan sina olika personlighetssidor

beroende på vad situationen kräver.

Att genomföra en erfarenhetsinventering av olika situationer där man

måste uppträda på helt olika sätt, ha helt olika handlag, och själv vara

helt olika personer för att kunna hantera det som händer. Ibland rent

av vara någon man inte alls tycker om att vara, eller inte känner igen

sig i – då man känner sig helt främmande för sig själv.

Att ha dessa konkreta exempel som underlag för rollspel, där deltagar-

na kan lära känna och utveckla olika personlighetssidor hos sig själva.

Men också upptäcka, hitta och träna upp outvecklade sidor hos sig

själv, sidor som man känner sig naturlig och hemmastadd med. Att ha

rollspel där man i en och samma situation med en vårdtagare måste

kunna växla mellan olika personlighetssidor beroende på hans/hennes

växlande humör och stämningslägen.

Kursmål kompetensnivå 4: Att träna upp sin förmåga att uppmärk-

samma och handla situationer som kräver att det som ska göras måste

tas steg för steg. Och där varje steg framåt utgör ett underlag för vad

nästa steg blir och hur det ska tas. Att utveckla en strategisk förmåga

som är vaksam, lyhörd och kännande. Att få kontakt med och lära

39

känna sin förmåga att improvisera handlingar som situationen öppnar

för. Att träna upp en praktisk improvisationsförmåga. Att kunna ”låna

ut” sin situationella mottaglighet till sin handlingsförmåga, så att den

kan improvisera på egen hand.

Här har erfarenhetsinventeringen som tema de arbetssituationer och

möten med vårdtagare där man aldrig kan gå rakt på sak med själva

arbetsuppgiften. Man kan inte sätta igång direkt med det som ska gö-

ras utan måste först bädda för det, ta det med lämpor och även sedan

göra det man ska steg för steg. Inte bara för att den man möter ska

komma in i och vänja sig vid situationen, utan framförallt för att man

själv inte kan veta i förväg hur situationen kommer att utvecklas.

En inventering av situationer där man måste känna sig för och söka sig

fram, och hela tiden vara beredd på att ta ett steg tillbaka, komma på

förmedlande mellansteg eller pauser. Att ibland helt byta inriktning,

kanske göra något fullständigt annat än det man egentligen skulle

göra. Situationer som när som helst kräver inslag av improvisation,

där man gång på gång måste låta sin blick, känsla och lyhördhet på

egen hand känna och treva sig fram med ett självkorrigerande hand-

lag.

Kunskapsverkstaden/ Steg 2 och 3 i Handledarutbildningen

Kursmål kompentensnivå 5: Att lära sig uppfatta det oförutsägbara,

oberäkneliga och oavsiktliga i den situation man är i med en viss vård-

tagare, och uppmärksamma när det man gör ”går som av sig själv”.

Att träna sig i att bara vara en åskådare till sin självgående och själv-

styrande handling som på egen hand gör det situationen kräver. Att

kunna låta sin handlingsförmåga ta över den blick, känsla och lyhörd-

het man har, och träna upp en autonom handlingsförmåga med en in-

byggd situationell mottaglighet.

Erfarenhetsinventeringen innebär här att inventera fram helt olika kon-

kreta exempel på situationer där händelseförloppet präglas av rena till-

fälligheter, av slumpen eller av något helt oavsiktligt – eller av det

som utspelar sig i det fördolda, det som pågår helt i förbigående. Kon-

kreta exempel på när man lyckats hantera det oväntade, oberäkneliga,

oförutsägbara.

40

Erfarenhetsinventeringens tema är det helt händelsevisa. När man rå-

kar göra rätt i en arbetssituation på grund av rena tillfälligheter. Man

har ”tur”. Av en ren slump blir det man gör helt rätt, fast man egentli-

gen inte alls får till det. Ibland gör man något på fel sätt, men helt oav-

siktligt blir det ovanligt lyckat. Eller man gör något helt i förbigående,

som man själv knappt märker, men som visar sig vara ”mitt i prick”.

Deltagarna utvecklar sin situationella mottaglighet för det rent händel-

sevisa i de arbetssituationer man hamnar i – allt som råkar hända.

Det här är situationer där ”allt kan råka hända” och där man måste

kunna handla i ögonblicket. Situationer där man tvingas släppa sin

handlingsförmåga helt fri att på egen hand göra det bästa av situatio-

nen. En inventering av situationer där det inte finns några färdiga lös-

ningar eller handlingssätt att tillgripa. Där handlingsförmågan i ögon-

blicket utformar den handling som krävs. Som en stavhoppare som

mitt i hoppet råkar ut för en kastvind från ett helt oväntat håll. Där

handlingen på egen hand lyhört känner och ser sig fram och oavbrutet

formar och omformar sig för att stämma med det som för tillfället

händer.

En inventering av arbetssituationer som krävt en inbyggd blick, känsla

och lyhördhet. En erfarenhetsinventering där man får kontakt med sin

autonoma handlingsförmåga.

Kursmål kompetensnivå 6: Att bredda och fördjupa sin situationella

mottaglighet och sin autonoma handlingsförmåga inom ett specialise-

rat arbetsområde (till exempel demens, missbruk, psykiatrisk diagnos,

aggressiva vårdtagare, döende vårdtagare, anhöriga, att vara kontakt-

person, praktisk etik). Att träna upp sin situationella mottaglighet för

allt man kan råka ut för inom detta arbetsområde. Att bredda sitt hand-

lingsperspektiv och utvidga sitt handlingsregister.

Kursen innebär att utveckla en innovativ handlingsförmåga som kan

möta och hantera komplicerade och oförutsägbara arbetssituationer

inom ett specialiserat arbetsområde. Kursdeltagarna inventerar, formu-

lerar och tar del av varandras talande, målande och igenkännande kon-

kreta exempel tills man inventerat fram ett antal konkreta exempel

som tillsammans säger allt. Verkliga exempel som ger en heltäckande

bild och en genomgripande hemmastaddhet i allt man kan råka ut för i

41

sitt arbete inom just detta problemområde. Att upptäcka allt man fak-

tiskt lyckas göra, och hur man i praktiken lyckas hantera det man

ställs inför – fast man inte alls tänkt på det tidigare. Men också upp-

täcka hur andra faktiskt hanterar och agerar i liknande problematiska

situationer. Att i sin handlingsförmåga införliva ett antal lärande kon-

kreta exempel som tilltalar den egna handlingsförmågan, och vidgar

dess hemmastaddhet och handlingsperspektiv.

Den akademiska handledarutbildningen

Kursmål kompetensnivå 7: Att lära sig uppfatta varje vårdtagare som

en människa som i varje situation försöker hålla på med att finnas till

så gott hon/han kan i all sin egen motsägelsefullhet och ”omöjlighet”.

Att lära sig uppfatta att varje arbetssituation med en vårdtagare för

henne eller honom är en helt privat situation i hennes/hans liv. Att

träna upp en existentiell mottaglighet för svåra eller problematiska ar-

betssituationer med vårdtagare inom helt olika områden (demens,

missbruk, psykiatrisk diagnos, aggressiva vårdtagare, döende vårdta-

gare, anhöriga, praktisk etik).

Erfarenhetsinventeringen har som tema ”paradoxala arbetssituatio-

ner”. Arbetssituationer som är motsägelsefulla – där en och samma

arbetssituation kräver motsatta eller rent av oförenliga arbetssätt. Där

man på något märkligt sätt lyckats väva eller smälta samman det som

krävs till en integrerad handling som håller ihop, håller samman, ”här-

bärgerar” det motsägelsefulla, motsatta, oförenliga. Inte upplöser utan

inrymmer det i en viss handling – en handling som i varje ögonblick

kan integrera det motsatta och därefter utan problem kan låta det fin-

nas i all sin motsägelsefullhet och oförenlighet. Att få kontakt med sin

integrerande handlingsförmåga.

Att med sin handling uppfatta och känna situationen som en pulseran-

de händelsefullhet av motsatta och samverkande händelser. Att upp-

täcka sin innovativa handlingsförmåga som en skicklighet att i varje

ögonblick dra samman och hålla ihop allt som för ögonblicket händer.

Att med sin situationella handlingsförmåga vara som ”stormens öga” i

en turbulent situation.

Att lära sig förmedla eller överföra delar av sin existentiella mottaglig-

het och situationella handlingsförmåga till kollegor som söker råd,

42

vägledning eller handledning. Att lära sig en erfarenhetsbaserad hand-

ledning som är mottaglig för det särskilda och händelsevisa i en ar-

betssituation med en vårdtagare som en kollega söker handledning för.

Att även ha en existentiell mottaglighet för både den vårdtagare och

den kollega som situationen gäller.

Kommunal utveckling av praktisk kompetens inom äldreomsorgen (planerat projekt för 2013)

Kursmål kompetensnivå 8: Att lära sig att självständigt genomföra er-

farenhetsinventeringar med en grupp kollegor, och på ett levandegör-

ande sätt dokumentera de talande, målande och igenkännande exem-

pel som kommer fram.

På den högsta kompetensnivån har erfarenhetsinventeringen som

funktion att deltagarna ska lära sig att på egen hand leda och genom-

föra en erfarenhetsinventering. Att kunna dokumentera de talande,

målande och igenkänningsbara konkreta exempel som kommer fram,

men också kunna välja ut och sammanställa dem till ett antal konkreta

exempel som tillsammans säger allt om ett visst arbetsområde i prak-

tiken – ger en heltäckande bild och en igenkännande hemmastaddhet.

Det innebär samtidigt att deltagarna utvecklar sin förmåga att gestalta

dessa exempel i formuleringar och uttryck som bildar en levandegö-

rande text.

Ett syfte är att deltagarna sedan ska kunna genomföra erfarenhetsin-

venteringar för att utveckla kollegors färdigheter och förmågor på en

viss kompetensnivå.

Ett annat syfte är att kunna genomföra erfarenhetsinventeringar för att

ha dem som underlag för en levandegörande uppsats, forskningsartikel

eller forskningsrapport, som baseras på praktiska evidens. Att lära sig

sammanställa dessa konkreta exempel till en sammanhängande text –

som allteftersom väver samman materialet och under skrivandets gång

formar sig till en erfarenhetsbaserad essä. Att lära sig använda essän

som forskningsmetod.

43

Erfarenhetsinventering som pedagogiskt redskap

I FoU Äldreomsorgs samtliga utbildningar är erfarenhetsinventering-

en ett grundläggande pedagogiskt redskap. Erfarenhetsinventeringen

garanterar att varje utbildningsmoment har en direkt koppling till de

konkreta arbetssituationer man som undersköterska ska kunna klara

av.

Erfarenhetsutbytet

Beroende på ett utbildningsmoments innehåll och dess kompetens-

nivå, så har erfarenhetsinventeringarna olika teman. Men grundläg-

gande för varje erfarenhetsinventering är erfarenhetsutbytet. För att

det verkligen ska ske ett erfarenhetsutbyte krävs att varje deltagare

lyckas levandegöra en eller flera konkreta situationer som hon faktiskt

har varit med om. Vad var arbetsuppgiften? Vad ställdes man inför?

Vem ställdes man inför? Hur utvecklades situationen – vad hände och

hur såg händelseutvecklingen ut? Vad gjorde du och hur reagerade

den andre? Vad gjorde han/hon och hur reagerade du?

Det är ingen lätt uppgift att på egen hand ge en levandegörande be-

skrivning av en faktisk situation eller händelse som man varit med om.

För att lyckas måste man få hjälp och uppbackning av andra deltagare.

I en undervisningsgrupp på 15-20 deltagare arbetar man därför i två

steg. Erfarenhetsutbytet sker först i smågrupper på 3-4 personer i varje

grupp. Oavsett vilket tema en erfarenhetsinventering har och vilken

nivå den ligger på, så är grunduppgiften: ”Beskriv när arbetet är som

lättast, svårast och som vanligt. Ge konkreta exempel på situationer du

varit med om.”

Ett syfte med erfarenhetsinventeringen är att öva upp deltagarnas för-

måga att uppfatta och beskriva vad som faktiskt hände i en viss arbets-

situation. Vad man råkade ut för. Vad den man hade att göra med sa

och gjorde, och hur man själv reagerade och handlade. Man ska öva

upp sin förmåga att beskriva ett händelseförlopp, och levandegöra en

svår, lätt eller helt vanlig arbetssituation genom att ge alltmer målan-

de, talande och igenkänningsbara berättelser.

44

Uppgiften för de andra i smågruppen är att hjälpa och backa upp den

som försöker berätta – genom att ställa nyfikna och intresserade frå-

gor: ”Vad hände sen?” ”Vad hände mer?” ”Vad gjorde du då?” ”Vil-

ken personlighetssida av dig kom fram?” ”Vad kände du?” Uppgiften

är inte att komma med goda råd. Inte ge förslag på hur man kunde

handlat på ett annat sätt, eller hur man borde ha uppträtt istället. Inte

heller att försöka förklara varför något hände. Eller vad ett visst sätt

att reagera och handla kunde bero på, än mindre att försöka ställa en

diagnos.

Uppgiften är ”bara” att få fram en så levande beskrivning som möjligt

av en situation man varit med om i all dess komplexitet och motsägel-

sefullhet, spretighet och ogripbarhet. Ambitionen är att utveckla delta-

garnas förmåga att föra en dialog med varandra uteslutande med hjälp

av levande konkreta exempel. Man värderar inte varandras exempel,

kritiserar inte, ger inte ”konstruktiva” förslag. Däremot kan man svara

med ett egenupplevt exempel på en liknande situation med en helt an-

nan händelseutveckling. Man kan ge ett annat perspektiv och en annan

infallsvinkel – men fullständigt medveten om att varje situation är

särskild och egenartat.

Efter cirka en timmes smågruppsarbete samlas man i den stora grup-

pen, där varje smågrupp i tur och ordning berättar sina konkreta exem-

pel. Kursledarens uppgift är att ställa nyfikna och intresserade frågor

för att ytterligare komplicera och fördjupa varje konkret exempel. Syf-

tet är att lyfta fram varje levandegjort exempel som ett lärande exem-

pel. Det förstärks genom att kursledaren efter varje berättelse inbjuder

till och uppmuntrar reaktioner från övriga deltagare genom frågor

som: ”Har någon av er varit med om samma sak? Eller hamnat i en

liknande situation – men med en helt annan händelseutveckling?” Frå-

gor som kan få igång en dialog med konkreta exempel på faktiska

händelser.

Erfarenhetsutbytet väcker deltagarnas situationella mottaglighet. Man

inbjuds att ställa om och ställa in sig på helt olika arbetssituationer

allteftersom de gestaltas i olika konkreta exempel. Man tränar upp sin

blick, lyhördhet och känsla för det som skiljer olika situationer, ja till

och med skiljer situationer som på ytan verkar likadana. Helt oavsikt-

ligt tränas man dessutom i att gestalta situationer som ”bäddar” för,

45

och ställer in handlingsförmågan på ett handlingssätt som stämmer

med och kan hantera just den situationen.

Erfarenhetsinventeringen som forskningsunderlag

Som forskare undersöker man oftast områden som man själv inte har

någon större erfarenhet av. Ett grundläggande inslag i forskningspro-

cessen är därför att ta del av andras faktiska erfarenheter av det man

utforskar. Att få dem ge egna konkreta exempel på faktiska händelser,

situationer, relationer, företeelse och omständigheter som är informa-

tiva. Talande exempel som uppenbarar och tydliggör det man utfors-

kar, och som kan utgöra praktiska evidens att utgå ifrån.

För forskaren gäller det att inspirera dem som har erfarenhet att hitta

och beskriva konkreta exempel som levandegör de händelser man

själv saknar erfarenhet av. Eller ge exempel som kompletterar det man

själv varit med om. Det handlar inte om intervjuer eller samtal utan

snarare just om att inspirera och stimulera. Att med sitt eget levande

intresse och sin sakliga nyfikenhet frigöra andra människors förmåga

att berätta om sina faktiska erfarenheter. Att hjälpa berättelsen på tra-

ven. Ibland hejda den och be om kompletteringar som fyller ut den,

gör den mer levande och möjlig att leva sig in i.

För att hitta det verkligt talande exemplet, så måste man oftast be flera

olika personer beskriva liknande händelser – beskriva ”samma sak” –

för att sedan kunna välja det eller de exempel som tydliggör och lev-

andegör just denna speciella händelse eller situation. Ett talande eller

målande exempel som håller som praktisk evidens.

Sedan ställer man frågan: ”Och när är det på ett helt annat sätt? Ett

helt annat händelseförlopp med ett helt annat innehåll?”

En erfarenhetsinventering drivs framåt av att man prövar olika frågor

på deltagarna:

Är det alltid på detta sätt?

Händer det aldrig att situationen blir på något annat sätt?

Hur är det när situationen är helt annorlunda?

Eller när händelseförloppet tar en helt annan riktning?

Har det någon gång varit på ett motsatt sätt eller precis tvärtom?

46

Har situationen ibland varit motsägelsefull? En situation som

kan ta sig två helt oförenliga uttryck – som Dr Jekyll och Mr

Hyde?

Ju fler konkreta exempel man får, desto mer har man i bagaget vid

nästa erfarenhetsinventering med en annan grupp deltagare. Nu har

man dessutom fått en uppsättning talande exempel som man själv kan

bidra med. Man kan berätta om exempel man hört för att de ska förstå

vad man är ute efter. Men också för att bidra med levandegörande ex-

empel som väcker intresse och är informativa även för dem som har

en stor egen erfarenhet.

Forskarens mål är att genom olika erfarenhetsinventeringar samla på

sig och sålla fram en uppsättning talande exempel som tillsammans

”säger allt” om det ämne eller område man utforskar. Till en början

handlar det ”bara” om att samla på sig olika praktiska evidens – utan

att ha minsta ambition att få ihop alltsammans. Man fortsätter att sam-

la på sig olika konkreta exempel tills man allt oftare reagerar med ”det

här har jag hört förr”, ”de här exemplen är inte lika bra som de jag re-

dan har”.

När man under en period inte hittar någon som kan ge ett enda exem-

pel på något nytt eller bättre – då är ”materialinsamlingen” klar. Men

självklart har man även i fortsättningen ett vakande öra för helt nya

praktiska evidens – gärna sådana som motsäger allt man redan fått

veta.

Oftast är det bra att göra dessa erfarenhetsinventeringar i större grup-

per (max 15-20 deltagare) med personer som har en egen direkt prak-

tisk erfarenhet av det område man utforskar. Då har det samtidigt en

pedagogisk effekt på deltagarna själva. Alla har inte varit med om allt.

Och man uppfattar ofta samma situation på olika sätt. Utifrån den

egna erfarenheten ger man varandra konkreta exempel som visar hur

en situation eller händelse kan utvecklas i helt olika riktningar. Och

hur samma situationer inte alltid är på samma sätt, ibland till och med

på rakt motsatta sätt. Också deltagarna får därför nya infallsvinklar

och kunskaper om det område de redan är kunniga i. Det sker en ut-

vidgning och fördjupning av deras egen erfarenhetskunskap.

47

Även om man har en egen direkt erfarenhet av det område man valt att

utforska, så har man ju aldrig varit med om allt. Man blir en i gruppen.

Skillnaden är att man redan från början drivs av en utforskande nyfi-

kenhet, och framförallt: Man har en egen erfarenhet av hur man lockar

fram talande exempel.

Och när man bidrar med egenupplevda exempel, så sker det nu i frå-

gande form: ”Jag har några gånger varit med om den här situationen…

Hur är det för er? Känner ni igen er, eller kan det också vara på ett helt

annat sätt? Kan det ta helt andra riktningar? Har ni några konkreta ex-

empel på det?” Man använder sina egna exempel framförallt som sti-

mulans och som en utgångspunkt för frågor. Eller ett underlag för att

få fram mer talande exempel.

48

Praktiken som kunskapsform – om gestaltande teoribildning

Det talande exemplet

När jag hamnar i en situation, relation eller ett möte med en annan

människa, så blir jag oundvikligen indragen i allt som händer. Det

uppstår ett oavbrutet växelspel mellan mina handlingar och den pulse-

rande händelsefullhet jag råkat ut för eller gett mig in i. Händelseut-

vecklingen är ett gytter av svar och gensvar – mellan å ena sidan det

jag gör och ger uttryck för, mitt sätt att vara och reagera, och å andra

sidan det händelsevisa och särskilda hos den situation jag har att göra

med.

Varje konkret situation är en dialog mellan mina handlingar och det

som just händer i situationen. Det är huvudsakligen en ordlös dialog.

Även om jag säger något och den andra svarar med ord, så är det i

praktiken ointressant vad vi menar och avser. Det enda som räknas är

hur det vi säger uppfattas på riktigt, det vill säga vilka reaktioner, be-

teenden, sätt att vara och handlingar som orden faktiskt utlöser.

I praktiken har ord och språkliga formuleringar inte sin lexikala bety-

delse. Ordens praktiska innebörd utgörs av de händelser som de fak-

tiskt utlöser eller förlöser. Ett yttrande är en handling som allting an-

nat jag gör eller uttrycker. I praktiken är det inte ordboken som gäller

utan omständigheterna och sammanhanget. I praktiken är det bara or-

dens situationella innebörd som räknas – inte vad de ”egentligen” be-

tyder enligt ordböckerna. Detsamma gäller för alla reaktioner, förhåll-

ningssätt, sätt att vara och handlingar. Det är bara deras faktiska bety-

delse i just den här situationen som har någon som helst inverkan –

deras situationella innebörd.

När man försöker hitta konkreta exempel på en situation, relation eller

ett möte, så är många exempel ganska intetsägande, andra fångar nå-

got i situationen men säger inte så mycket mer. Men så finns det mer

talande exempel som ”säger allt” eller åtminstone ”det mesta” eller

”en hel del” om det man har att göra med.

49

Det talande exemplet lyckas levandegöra den situationella innebörden

hos de händelser som utspelar sig. Det talande exemplet lyckas gestal-

ta dialogen mellan handlingar, händelser, reaktioner och förhållnings-

sätt – som ett växelspel mellan deras faktiska betydelser i just den si-

tuationen.

Det talande exemplet är en pulserande dialog mellan handlingar och

händelser i en viss situation. En dialog med situationella svar och gen-

svar.

Någon sällsynt gång kan man hitta ett konkret exempel som säger allt

om en situation eller människa. Ett förtätat, komprimerat exempel.

Men vanligtvis handlar det om att hitta fyra, fem eller fler exempel

som tillsammans säger allt om en situation, relation eller människa

som man har att göra med.

De talande exemplen tränar framförallt upp min förmåga att uppfatta

den situationella innebörden hos olika reaktioner, sätt att vara, uppträ-

da och handla. De ger en alltmer finstämd mottaglighet och utvecklad

uppmärksamhet för vad en situation påkallar eller inbjuder till, anbe-

faller eller vädjar om, föreslår eller står rådvill inför.

Ett vältaligt exempel väcker en nyfikenhet på allt det kan säga och tala

om för mig. Men också en nyfikenhet på vad den kan framkalla hos

mig själv, vilka sätt att vara och handla den kallar fram. Situationen

eller mötet som ett kall.

Det talande exemplet lockar fram min lyhördhet, gör mig uppmärksam

på vad som egentligen händer. Det finkalibrerar min situationella mot-

taglighet. Och utan att jag märker det, så byggs sedan denna lyhördhet

och hörsamhet alltmer in i allt jag gör, och mitt sätt att vara och rea-

gera. Det går inte att undgå att bli alltmer lyssnande med sin handling.

Helt i förbigående införlivas en situationell lyhördhet alltmer i min

handlingsförmåga.

Det målande exemplet

Det målande exemplet målar upp en situation, relation eller ett möte,

så att det mångbottnade och mångfacetterade fångas i en enda bild.

Det målande exemplet lockar och lär betraktaren att ställa om blicken

och växla mellan olika synvinklar, men också att ställa in blicken på

50

olika skikt och nivåer. I förbifarten vänjer man sig vid och accepterar

att motsatta, motstridiga, ja rent av oförenliga drag och egenskaper

kan rymmas i en och samma situation eller människa.

Det målande exemplet tränar upp vår förmåga att ha att göra med en

pulserande helhet, som håller samman ett oavbrutet växelspel av olika

drag och sidor, skikt och nivåer. En helhet som hela tiden byter skep-

nad beroende på vilka drag, sidor, skikt och nivåer som för ögon-

blicket visar sig i bilden. ”Det isärdragande skapar den starkaste fog.”

(Herakleitos).

Eftersom det målande exemplet inte kräver omedelbar handling, så

kan min situationella mottaglighet i lugn och ro låta blicken vänja sig

och övas upp för de scenväxlingar som ligger inbäddade i bilden. Det

målande exemplet är en förtätning – en smältdegel för alla de olika

uttryck som just denna situation eller människa kan ta. Den levande-

gör en situation eller relation så att den blir spännande, förunderlig

och hänförande. ”Tänk att jag aldrig sett det här förut – fast jag varit

med om det så många gånger!” ”Att jag aldrig har sett det på det här

sättet förut!”

I lugn och ro kan jag fininställa min situationella mottaglighet för vad

just denna situation på anvisar och anvisar i varje ögonblick. Inför bil-

dens pulserande växelspel mellan olika sidor och drag, skikt och ni-

våer, kan jag i min egen takt låta min mottaglighet uppöva sin följ-

samhet och elasticitet – sin förmåga att allt snabbare ställa om och

ställa in sig på det som just visar sig eller uppenbaras.

Det igenkänningsbara exemplet

Någon försöker beskriva en viss situation eller händelse, ge olika kon-

kreta exempel på en viss relation eller ett möte. Och den som lyssnar

förstår rent förnuftsmässigt vad som menas – men exemplen väcker

ingen anklang. De ger inte minsta impuls till vad man kan göra eller

hur man ska vara om man hamnar i just den situationen. Man kommer

inte in i situationen. Men så kommer ett exempel då man plötsligt ut-

brister: ”Jamen nu fattar jag precis hur det är! Det där känner jag igen!

Att jag inte förstått det tidigare. Det är ju så självklart.”

Exemplet levandegör och gestaltar situationen så tydligt att man kän-

ner igen sig i den. Och inte nog med det. Man känner kristallklart vad

51

som låter sig göras och vad som absolut inte går att göra. Och man

känner med hela sin handlingsförmåga exakt hur det ska göras. Man

behöver inte ens ha varit med om en liknande händelse eller situation,

ändå är man i ett slag helt hemmastadd i den. Exemplet gör mig inte

bara mottaglig för situationen och allt som kan hända i den. Min si-

tuationella mottaglighet blir med ens helt införlivad i min handlings-

förmåga.

Det igenkänningsbara exemplet väcker min förmåga att känna av och

känna in i en situation, ett möte eller relation med en annan människa.

Det väcker dessutom den sida och de drag hos mig själv som är skräd-

darsydda för att ha att göra med det som händer i just den situationen.

Exemplet för mig i kontakt med den eller det jag får att göra med, och

aktiverar min inlevelseförmåga.

När någon lyckas levandegöra en situation för mig – så att jag med

ens känner igen mig i den – så öppnar det för min förmåga att känna

mig fram i situationen med min handling. Att söka och treva mig fram

med den personlighetssida hos mig som har den situationella hand-

lingsförmåga som situationen kräver. Så att jag i varje ögonblick kan

hitta den handling som bäst stämmer med det som just då händer. Som

ett finstämt membran känner min handling oavbrutet av situationen,

och kan därför känna sig in i det som händer, fånga upp allt som sker

under ytan eller helt i förbigående. Allt som sker helt händelsevis och

allt säreget, egenartat och egensinnigt.

Praktikens ”teori”

Ordet ”teori” kommer från det grekiska ordet ”theoria” som betyder

”betraktande”, ”skådande” – men också ”nyfikenhet”, ”vetgirighet”.

En teori är i grunden ett vetgirigt betraktande, ett nyfiket uppenbaran-

de. Teorins ursprungliga uttryck är bokstavligt talat som teoribildning

– ett vetgirigt åskådliggörande, en uppenbarande gestaltning.

Praktikens teori förklarar inte – utan uppenbarar hur alla inslag och

delar i en situation är sammanvävda i praktiken. Den ger en bild som i

ett slag visar och gör klart hur allt som faktiskt händer hänger ihop. I

all praktisk kunskapsutveckling är den åskådliggörande bilden ett

centralt pedagogiskt redskap. Man får en handgriplig uppenbarelse av

hur olika inslag och delar fungerar i ett konkret sammanhang. ”Jamen

nu fattar jag!!!”

52

Teorin bildas – den tänks inte ut, reflekteras inte fram. Det handlar

bokstavligt talat om en teoribildning. – som handgripligt gestaltar vad

som låter sig göras och hur det låter sig göras i en viss situation. Prak-

tikens teori utgörs därför av de lärande exempel som är målande, ta-

lande och igenkänningsbara. Exempel som levandegör en konkret si-

tuation.

Praktikens teori är inte beskrivande utan gestaltande och iscensättan-

de. Den är inte förklarande utan uppenbarande. Praktikens teori är en

gestaltande teoribildning som använder sig av åskådliggörande, på-

kallande och igenkänningsbara konkreta exempel. Exempel som tydlig

visar, ger till känna och påkallar ett visst synsätt, hållningssätt och

handlingssätt. Praktikens teori både kräver och utvecklar en blick,

känsla och lyhördhet hos den som ska lära sig hantera en viss praktisk

situation.

Praktikens teori beskriver inte situationen utan ger konkreta exempel

som bäddar för en viss handling – inbjuder till eller pekar handgripligt

ut vad som låter sig göras och hur det kan göras. Ett exempel som

väcker de handlingsimpulser som stämmer med situationen och ställer

in uppmärksamheten på vad som låter sig göras. Ett konkret exempel

som påvisar hur det kan göras, och handgripligt drar fram och vägle-

der den handling som krävs. Och som iscensätter det handlingssätt och

sätt att vara som situationen kräver.

Praktikens teori gestaltar alla inslag, delar och drag i en situation som

olika händelser i en pulserande väv av invecklingar och utvecklingar.

Den ger en iscensättning som drar in, drar med och vägleder hand-

lingen i allt som händer på riktigt.

Praktikens teori utgörs av det urval av konkreta exempel som tillsam-

mans ger en heltäckande bild av en viss praktisk verksamhet. En sam-

ling målande, talande och igenkänningsbara exempel som säger allt

om vad man kan ställas inför, vad som då låter sig göras och inte låter

sig göras – hur man kan handla i praktiken. Konkreta exempel som

man varit med om, sett eller hört berättas. Lärande exempel som sedan

ligger i bakhuvudet på den situationella mottaglighet eller den autono-

ma handlingsförmåga man har utvecklat.

53

När jag hamnar i en konkret situation, så visar ett av dessa konkreta

exempel direkt vad situationen handlar om, vad som låter sig göras

och hur det kan göras. Det lärande exemplet ger mig en bild eller syn-

vinkel som fångar vad som är speciellt och särskilt för just denna kon-

kreta situation. Gör mig lyhörd för alla tillfälligheter, allt oavsiktligt

som inträffar – och allt som pågår under ytan eller helt vid sidan om.

Gör att jag i ett slag känner igen mig i situationen, känner mig hem-

mastadd och bekant med den – även om jag aldrig varit i den förr.

Det lärande exemplet ställer in min situationella mottaglighet och

breddar eller fördjupar den. Det väcker en personlighetssida hos mig

som är skräddarsydd för just denna situation och vad den kräver av

mig. Ett lärande exempel drar ibland direkt fram den handling som

krävs, så att jag blir en förundrad åskådare till vad jag gör med stor

skicklighet. Inte ens efteråt förstår jag hur det egentligen gick till.

54

Det lärande exemplet i praktiken

Det man lär sig är inte olika fasta tillvägagångssätt eller handlingssätt,

som man sedan bara behöver tillämpa eller leverera. Det lärande ex-

emplet utvecklar förmågan att uppfatta en situation genom sin hand-

ling, så att handlingen kan omforma sig beroende på vad som händer i

situationen. Det lärande exemplet utvecklar den autonoma handlings-

förmågan i en situation där det inte går att ha en i förväg färdig för-

kunskap eller handlingsberedskap.

De lärande exemplen som backup i en arbetssituation

De lärande exemplen kan fungera direkt i en arbetssituation. Man har

en hel uppsättning med målande, talande och igenkänningsbara exem-

pel i bakhuvudet. När man väl är i en svår, problematisk eller kompli-

cerad situation, så dyker ett av dessa konkreta exempel upp som en

slags inre handledare. Genom sitt handlande uppfattar man direkt vad

och hur man ska göra. Genom sin situationella mottaglighet gör man

direkt det som krävs i just denna situation.

Har man ”bara” hittat sin självgående och självstyrande handlingsför-

måga i en situation, så behöver man inte ha några färdigpaketerade

kunskaper eller handlingssätt. När man väl är involverad i situationen,

så aktiveras förmågan att rent praktiskt uppfatta vad och hur man ska

göra det som behövs eller krävs.

När situationen är över vet man inte riktigt vad eller hur man egentli-

gen gjorde, eftersom förmågan nu blivit inaktiv igen. Men man har

känt sin förmåga och känner till att man kan göra det en arbetssitua-

tion kräver. Med tiden utvecklar man en allt större tillit till att om man

bara ger sig in i en viss situation, så har man förmågan att uppfatta vad

situationen anvisar ska göras och tillkännager hur det ska göras. Bara

man sätter igång att handla, så får man en situationell mottaglighet för

vad som krävs.

Utvecklingen av en situationell handlingsförmåga innebär att man hit-

tar fler och fler sidor av denna förmåga hos sig själv – genom att de

lärande exemplen blir vägledande eller direkt handledande i de arbets-

situationer man råkar in i.

55

Men hur kan ett talande, målande eller igenkännande exempel bli ett

lärande exempel i en faktisk arbetssituation? Hur går det situationella

lärandet till? Hur omvandlas ett konkret exempel till en situationell

handlingsförmåga? På vilka olika sätt kan ett konkret exempel vara

lärande i praktiken?

Det lärande exemplet kan ibland inbjuda till att göra eller vara på ett

sätt man inte gjort tidigare. Den öppnar, ger plats och gör utrymme för

en förmåga man tidigare inte anat hos sig själv. Till sin förvåning ser

man sig klara av något, och uppfatta situationen på ett nytt sätt genom

det man gör. Hos sig själv upptäcker man en situationell handlingsför-

måga i en situation som bara inte varit tillräckligt inbjudande situation

tidigare.

Ibland inte bara inbjuder det lärande exemplet till ett visst handlings-

sätt utan bäddar för det. Det känns med ens som att det enda riktiga

sättet att hantera situationen – som en självklarhet. Först efteråt upp-

täcker man att man aldrig klarat av detta tidigare. Medan situationen

pågick fanns bara ett sätt att rent praktiskt uppfatta det som hände –

genom ett handlingsätt som just då kändes helt vanligt, nästan rutin-

artat. Först efteråt kommer man på att man faktiskt hittat en helt ny

handlingsförmåga hos sig själv.

Eller så börjar utvecklingen av en förmåga i andra ändan. Det lärande

exemplet tar handgripligen fram den praktiska handling som situatio-

nen kräver, förlöser en viss färdighet. Genom det man gör uppfattar

man inte bara situationen på ett nytt sätt, utan ser också på sig själv

med nya ögon. Genom den färdighet som förlösts upptäcker man inte

bara en ny förmåga utan ett helt nytt drag hos sig själv. Situationen är

som en fixeringsbild där man suttit fast i ett visst synsätt och hand-

lingsmönster. Det lärande exemplet gör att man i ett slag får ett helt

annat synsätt som väcker en helt annan handlingsimpuls än tidigare.

Ibland har man ingen direkt kontakt med den situationen man är i.

Den situationella mottagligheten är avstängd, blockerad, inkapslad.

Man kommer inte till skott. Sitter fast i en blockerande obeslutsamhet.

När tillräckligt lång tid gått utan att något händer, så kan ett lärande

exempel ibland brutalt bryta igenom all förvirring, villrådighet och

oklarhet. I ett slag uppfattar man naket och direkt hur situationen fak-

56

tiskt är i praktiken. Det lärande exemplet påtagliggör situationen på

ett sätt som man inte kan undgå att uppfatta. En renskalad mottaglig-

het som direkt exploderar ut i ett fungerade handlingssätt. Genom sin

nakna mottaglighet blir man skoningslöst varse vad som gäller, så att

den situationella mottagligheten i sig själv har en överraskande hand-

lingskraft och precision.

Eller ännu mer tillspetsat. Inte så sällan är man litet trögfattad – bok-

stavligt talat. Man tar fatt i situationen lite trögt och tafatt. Och först

när det inte längre finns tid och rum för något fumlande, så kan ett lä-

rande exempel med ens hugga tag i det man trögt och tafatt försöker

göra. Ett handledande exempel som handgripligt ger till känna vad

som rent praktiskt ska göras. Genom det man exakt och handfast ge-

nomför uppfattar man med ens situationen som självklar och glasklar.

Men det kan vara ännu mer omtumlande. Situationen kan vara så om-

tumlande, tillspetsad och överhängande att där vare sig finns tid eller

rum för en utmejslad förmåga och finslipa färdighet. Det lärande ex-

emplet tar inte bara fram en ny förmåga utan väcker en helt ny sida av

personligheten – en sida som man tidigare aldrig haft kontakt med.

Där denna personlighetssida förkroppsligar ett visst handlingssätt som

samtidigt är ett helt nytt sätt att uppfatta den situation man råkat in i.

Inte så sällan kan en sådan ny sida av personligheten – med en helt ny

förmåga att reagera och agera – vara så främmande och obekant att

den inte låter sig väckas. Först i en situation som är tillräckligt provo-

cerande, utmanande, kanske attackerande, angripande – först då kan

man drivas till en punkt där det får bära eller brista. Man släpper alla

förbehåll och kontrollbehov och visar upp en helt ny sida av sig själv

– och tar itu med situationen med en förmåga och på ett sätt som

väcker både omgivningens och den egna förvåningen, ibland till sin

egen förskräckelse ibland till sin förtjusning. Man överträffar sig själv

genom att fullt ut bli en tidigare okänd sida av sig själv.

Ett lärande exempels omedelbara inverkan

Ett lärande exempel kan fungera direkt redan när man hör eller ser det

– om man har en egen djup erfarenhet av en svår, problematisk eller

komplicerad arbetssituation. Även om man för tillfället inte är i situa-

tionen, så är den så smärtsamt levande och plågsamt närvarande – inte

bara i det mentala minnet utan även i kroppsminnet. Det gör att man är

57

extra mottaglig och öppen för ett konkret exempel som kan ge en kon-

struktiv infallsvinkel på just denna situation. På så sätt kan ett lärande

exempel få en direktkontakt med den situation man vill lära känna och

hantera på ett annat sätt, och

innebära att man i ett slag får kontakt med en personlighetssida

som man inte visste att man hade, eller inte tillåtit sig trots att

den är skräddarsydd för just denna svåra situation

väcka en handlingsimpuls som man tidigare hållit tillbaka eller

inte haft kontakt med, och därmed aktivera den autonoma hand-

lingsförmågan

ställa om och ställa in den situationella mottagligheten till en

helt ny synvinkel: ”att jag inte sett det tidigare!”

väcka ett igenkännande av en situation som man kan hantera fast

på ett helt annat område, kanske inte ens i arbetet, men som kan

överföras direkt till den problematiska situationen: ”jamen det är

ju precis som när jag hanterar… och det är inga problem alls”

väcka en inlevelseförmåga hur det är att vara vårdtagare i den si-

tuation som blir problematisk så att man med ens kan känna sig

bekant med hans/hennes sätt att reagera – och förlösa en exis-

tentiell mottaglighet

väcka en hemmastaddhet. Det lärande exemplet gör att man

plötsligt kan orientera sig i den svåra situationen. Det nyss främ-

mande eller förbryllande blir i ett slag välbekant och självklart.

De erfarenheter och minnen man har av den svåra situationen

ombildas och plötsligt är allt obegripligt enkelt: ”Vad var prob-

lemet?! Jag fattar inte hur jag har lyckats krångla till det så!”

Man ser samma situation ur en helt annan synvinkel som ger

kontakt med ett helt annat handlingsregister.

58

Handledning

När min arbetssituation utgörs av en annan människas privatliv – ofta

hennes allra mest intima privatliv – är det oundvikligt att situationen

präglas av det som är särskilt och eget för just henne eller honom.

Hans egensinnighet och olika personlighetsdrag. Hennes personliga

sätt att få ihop sin tillvaro och livssituation i varje ögonblick.

Min arbetsplats utgörs dessutom av en annan människas hem. Hennes

frizon i tillvaron, där det inte är givet att mina arbetsregler och arbets-

rutiner gäller. Det är inte givet att mitt sätt att handla och uppträda är

självklart i en annan människas privata och personliga tillvaro.

Min arbetssituation kommer därför i praktiken att präglas av ett stort

mått av oberäknelighet och oavsiktlighet, av allt som ”inte var me-

ningen” och allt som ”blev fel fast man gjorde rätt”. Man vet inte från

ena stunden till nästa vad som kommer att hända, hur den människa

man just har att göra med kommer att reagera och agera. Mötet öppnar

hela tiden för rena tillfälligheter. Något helt slumpartat kan vända upp

och ner på hela situationen – på gott eller ont.

Handledningen inom äldreomsorgen kan därför inte innebära att man

förmedlar färdiga handlingssätt och förhållningssätt. ”Inprogrammera-

de” sätt att uppträda och bemöta den människa man har att göra med i

en viss situation. I en svår, komplicerad eller problematisk arbetssitua-

tion måste handledningen istället utveckla en mottaglighet för vad

som faktiskt händer i just denna konkreta situation. Och utveckla en

situationell handlingsförmåga som i varje ögonblick känner av vad

som händer och svarar med den handling som just då stämmer bäst.

Handledningen inriktar sig därför växelvis på att framkalla och ut-

veckla

blick, känsla och lyhördhet för en viss situation

förmågan att få kontakt och hålla kontakten

en situationell inlevelseförmåga

59

förmågan att växla mellan sina egna personlighetsdrag beroende

på vad situationen kräver

förmågan att hitta rätt handlag

improvisationsförmågan

förmågan att vara mänsklig fast man inte är mer än människa

förmågan att göra minst fel när inget handlingsalternativ är

etiskt hållbart

Informell handledning

Den informellt handledningen sker helt händelsevis och i förbigående,

ofta helt oavsiktligt. Man har inte minsta tanke på att ge eller få hand-

ledning. Den informella handledningen kan inträffa mitt i en arbets-

situation som båda är upptagna av. Eller när man händelsevis stöter på

varandra mellan två arbetsinsatser och börjar tala om en svår situation

som den ena är på väg in i. Man stannar till och växlar i förbifarten

några ord och råkar säga något som får henne att uppfatta en vårdtaga-

re på ett helt nytt sätt. Eller hon anförtror sig hur sårad och ledsen hon

blir när en annan kollega kör över henne.

Den handledande arbetssituationen

Ibland lär man sig en viss färdighet och hittar en förmåga medan man

är fullt upptagen av att klara av en arbetsuppgift eller hantera en ar-

betssituation – ”learning by doing”. Man har inte minsta tanke på att

lära sig något utan har fullt upp med att klara av vad som för ögon-

blicket krävs. Men det går trögt, är motigt, inget blir som det ska.

Men så händer något som med ens gör situationen handgripligt tydlig.

Situationen i sig själv visar helt klart vad som ska göras. Händelse-

förloppet ger handgripligen till känna hur det ska göras – bokstavligt

vägleder vid handen. Det som händer talar klarspråk – påtalar och an-

befaller vad som krävs. Eller situationen råkar för en stund hända på

ett sätt som tilltalar min blick, känsla och lyhördhet – och i ett slag får

jag kontakt med en helt ny handlingsförmåga hos mig själv.

Eller det kan vara en situation där händelseförloppet väcker en helt

annan personlighetssida hos mig än vanligt. En sida som kan dyka upp

i andra sammanhang, men som jag blockerat, ignorerat eller bara inte

haft kontakt med i just den här typen av situation. Det kan vara en sida

60

som är helt ny även för mig. Jag blir en person som överraskar mig

och tar över mitt sätt att reagera och agera. En sida som är skräddar-

sydd för att uppfatta det situationen visar, påtalar och ger till känna,

och som helt naturligt har ett handlingsregister som stämmer med just

den här situationen.

Eller det kan vara en situation där jag inte orkar längre: ”Nej inte nu

igen! Varför blir det alltid så här!?” Jag ger upp, släpper taget om allt-

sammans, släpper taget om mig själv. Och därmed råkar jag helt oav-

siktligt också släppa taget om mitt låsta sätt att uppfatta situationen

och mina krampaktiga försök att gång på gång handla på ett visst sätt.

Jag ger upp – och blir helt öppen och mottaglig för det som situatio-

nen faktiskt påvisar, påtalar och ger till känna. Vad som ska göras och

hur det ska göras. Min handlingsförmåga svarar direkt med just det

handlingssätt som situationen kräver. Allt flyter på utan minsta svårig-

het. I ett slag är allt glasklart och självklart: ”Varför har jag inte sett

det här tidigare?! Var är problemet?! Det är ju hur enkelt som helst!”

Den handledande situationen lär mig att orientera mig i det som fak-

tiskt händer. Den lär min handlingsförmåga att hitta fram och komma

på. Den visar handlingsförmågan direkt vad som låter sig göras och

ger till känna hur det kan göras. Handgripligen leder den handlings-

förmågan genom allt som händer – ibland varsamt och ibland brutalt.

Den lär upp min situationella handlingsförmåga att bli självkorrigeran-

de och utvecklas till en helt autonom handlingsförmåga. Den tränar

upp ett kännande handlag som låter sig visas fram av situationen och

som är lyhörd för alla skiftningar och växlingar.

Den handledande situationen tar min handling i handen och leder den

tålmodigt igenom allt som händer – och allt som bara råkar hända.

MEN ju mer oerfaren och ju mindre van jag är vid en viss arbetssitua-

tion, desto svårare är det att vara mottaglig för vad som faktiskt hän-

der. Och ännu svårare att dessutom hitta en handlingsförmåga som

räcker till.

När en praktikant eller nyanställd utan större erfarenhet ska sättas in i

det praktiska arbetet, är det därför vanligt att hon/han får arbeta i par

med en erfaren kollega. Har någon i arbetsgruppen gått en utbildning

med inriktning på kompetensnivå 4 eller högre, så får hon oftast ta på

61

sig den uppgiften – samtidigt som hon utför sina egna arbetsuppgifter

och i förbigående ger en helt informell handledning.

Under arbetets gång väljer hon ut de arbetssituationer där den mer oer-

farna kan utveckla sin blick, känsla och lyhördhet. Och väljer ut ar-

betsuppgifter där hon/han kan hitta ett sätt att uppträda och handla

som stämmer med just den situationen och vårdtagaren. Utifrån sin

praktiska erfarenhet kan den mer erfarna kollegan välja situationer och

uppgifter som är ”skräddarsydda” för att den nya medarbetaren ska

utveckla sin situationella mottaglighet. Men också utveckla en situa-

tionell handlingsförmåga där det som ska göras alltmer flyter på av sig

självt.

Ofta krävs ändå att man som praktisk handledare då och då griper in

och på olika sätt uppmärksammar och förstärker det som situationen

anvisar, påtalar och ger till känna. Den informella handledaren blir

den handledande situationens språkrör och tolk medan allt som händer

pågår.

Det handledande samtalssättet

Den mest osynliga formen av handledning uppstår när någon eller

några i en arbetsgrupp tillsammans gått en utbildning och där utveck-

lat sin situationella mottaglighet. Väl tillbaka i arbetsgruppen har de

med sig ett rikt register av talande, målande och igenkänningsbara

konkreta exempel. De har tränat upp sin blick, känsla och lyhördhet

för det som är särskilt och egenartat för varje enskild arbetssituation

och vårdtagare. De har dessutom lärt känna sina olika personlighets-

sidor, och tränat upp sin förmåga att växla mellan dem – beroende på

vad och vem de har att göra med. Utan att märka det själva har de fått

en förmåga att känna och pröva sig fram i vad som faktiskt händer,

och snabbt kunna växla uppfattning och handlingsförmåga.

I arbetsgruppen börjar de omärkligt och oavsiktligt samtala på ett helt

nytt sätt om olika arbetssituationer och möten med vårdtagare. Utan

att någon är medveten om det smyger det sig sakta in ett alltmer le-

vandegörande och lyhört sätt att samtala om vardagliga händelser. Att

uppfatta och reagera på vad som rent konkret händer i olika möten

med vårdtagare eller anhöriga.

62

Kursen de deltar i pågår under flera månader med en träff var tredje

vecka. Efter varje kursdag är det alltid någon av arbetskamraterna som

frågar: ”vad fick du lära dig den här gången?” Eftersom det handlar

om en ordlös kunskap har man av naturliga skäl svårt att beskriva vad

man lärt sig. Men när man på raster pratar med en kollega om en pro-

blematisk arbetssituation, så förmedlar man en mer lyhörd uppfattning

av vad som faktiskt hänt.

Är man två som samtidigt går på samma kurs, så förstärks effekten.

Sakta och omärkligt börjar fler och fler av kollegorna vänja sig vid att

prata om konkreta situationer med vårdtagare på ett annat sätt än tidi-

gare. Oavsiktligt har det vuxit fram ett lärande sätt att prata om allt

som händer på arbetet – ett handledande samtalssätt som inbjuder till

att lägga märke till vad som faktiskt händer. Man börjar samtala med

varandra på ett alltmer levandegörande sätt och tar allt oftare till må-

lande, talande och igenkänningsbara exempel.

Det handledande handlingssättet

När någon i en arbetsgrupp deltagit i en utbildning med inriktning på

någon av kompetensnivåerna 4 eller högre, så tillkommer ytterligare

en typ av informell handledning. Hon har inte bara utvecklat en situa-

tionell mottaglighet för olika arbetssituationer och vårdtagare, utan

dessutom en situationell handlingsförmåga som blivit alltmer självgå-

ende – en autonom handlingsförmåga.

Det innebär att hon inte bara samtalar på ett nytt sätt utan också upp-

träder och handlar på ett annorlunda sätt än tidigare i svåra och komp-

licerade situationer med vårdtagare eller anhöriga. Inte på ett ”mäst-

rande” eller påfallande nytt sätt. Allt verkar vara som vanligt. Hennes

uppträdande och handling sticker inte ut – inte alls som om hon hade

gått på kurs och lärt sig en viss metod eller visst ”bemötande” som

hon nu försöker visa upp och lära ut. Det är inte så att hon tillämpar

ett nytt sätt att handla och bemöta, eller intar ett nytt förhållningssätt.

Hon försöker bara göra sitt jobb och råkar i praktiken bli ett levande

exempel som visar, ger till känna och ”talar om” vad som låter sig gö-

ras och hur det kan göras. Hon råkar

visa en personlighetssida som just då stämmer med vårdtagaren

och situationen

63

vara ett inspirerande exempel på en fungerande improvisation

rikta uppmärksamheten på vad just denna situation faktiskt visar

och ger till känna

bli ett talande exempel på hur man får kontakt med just denna

människa och hur man kan hålla kontakten levande

bli ett igenkännande exempel på hur man kan vara mänsklig och

ändå inte vara mer än människa

bli ett levande exempel på en praktisk lösning som är ”minst

fel” i en etiskt omöjlig situation.

Hon är fortfarande sig själv. Men det hon gör underförstår ett nytt sätt

att uppfatta situationen. Och hennes handlingssätt inbjuder till och

väcker hos kollegorna en ny blick, känsla och lyhördhet som de inte

haft tillgång till tidigare. Och inte nog med det. Hennes lågmält nya

sätt att möta och hantera svåra situationer med vårdtagare ”smittar”

dessutom av sig.

Utan att veta eller ens fundera över varifrån det kommer, börjar alltfler

kollegor glida in i ett litet annorlunda sätt att reagera och agera i be-

svärliga arbetssituationer. Ett sätt som är litet mer uppmärksamt och

lyhört – med ett något mer kännande handlag. Men inte tillkämpat el-

ler ansträngt, utan där var och en kan hitta sitt personliga handlag och

utveckla sin egen blick, känsla och lyhördhet.

Oformell handledning

När en kollega deltagit i en utbildning med inriktning på någon av

kompetensnivåerna 6 eller högre, så öppnar sig möjligheter till en mer

tydlig handledning – men på ett helt oformellt sätt. Hon har under ut-

bildningens gång tränat upp förmågan att på ett personligt och levan-

degörande sätt uttrycka sig i målande, talande och igenkänningsbara

konkreta exempel, som direkt har med den praktiska arbetsverklighe-

ten att göra.

Allt fler kollegor vänder sig helt naturligt till henne för att få råd, väg-

ledning och uppbackning i möten med ”svåra” vårdtagare eller anhö-

riga. Inte bara i komplicerade arbetssituationer utan även när man har

problem med en annan kollega i arbetsgruppen. Det sker helt naturligt

64

på en rast eller när man stöter på varandra i köket eller i korridoren på

väg in till olika vårdtagare.

Men den oformella handledningen kan också innebära att man funge-

rar som samtalsledare på arbetsplatsmöten, där det avsatts viss tid för

att tala om de mest överhängande problem man just då har i arbetet.

Det kan gälla en vårdtagare, en anhörig eller ett problem man har

inom arbetsgruppen. Att vara samtalsledare innebär inte att man leder

samtalet som någon slags ”expert” på att ge handledning. Man är

”bara” en samtalsledare som fördelar ordet och ställer frågor som gör

att problemet blir så allsidigt belyst som möjligt.

Den oformella handledningen sker vanligen genom att man avsätter en

timme på ett personalmöte som inträffar varannan eller var tredje

vecka. Samtalsledaren håller i en helt informell erfarenhetsinvente-

ring, där vare sig hon eller de övriga deltagarna uppfattar mötet som

något annat än att man sitter och pratar fritt om olika problem som

dykt upp de senaste veckorna.

Men genom den utbildning samtalsledaren deltagit i har hon skaffat

sig ett rikt erfarenhetsmaterial i form av målande, talande och igen-

känningsbara situationsexempel. Dessutom har hon oavsiktligt lärt sig

ett sätt att undra och fråga som inbjuder till att levandegöra de proble-

matiska situationer man samtalar om.

Den oformella handledningen innebär därför att kollegorna i arbets-

gruppen i förbigående tränar upp sin förmåga att föra en dialog med

hjälp av faktiska exempel. Därmed ”råkar” de utveckla sin förmåga att

växla perspektiv mellan olika situationer, men även växla mellan olika

synsätt på en och samma situation. Dessutom bidrar samtalsledaren

med beprövat vägledande exempel genom att delta i samtalet med de

konkreta exempel hon samlat på sig under utbildningens gång.

Formell handledning

Den formella handledningen kan bedrivas i form av handlednings-

grupper, halvdagar eller kafémöten som har ett visst tema. Men den

kan också innebära att man handleder en enskild person som vill ha

hjälp och vägledning i att hantera något problematiskt som hänt.

65

Det som utmärker den formella handledningen är att den uttryckligen

innebär att ge handledning och vägledning, och att den utspelar sig

inom tydliga ramar. Den eller de som deltar i handledningen kommer

dit med det uttalade syftet att få hjälp med att hantera ett konkret pro-

blem i en viss arbetssituation med en vårdtagare, anhörig eller kollega.

Eller för att han/hon inte känner sig bekväm eller hemmastadd i arbe-

tet med en viss ”typ” av vårdtagare eller ett visst arbetsområde.

I den oformella handledningen är huvuduppgiften att leda ett erfaren-

hetsutbyte mellan kollegor – och själv bidra med egna konkreta exem-

pel. Den formella handledningen innebär att mer koncentrerat ringa in

hur en viss problemsituation ser ut, vad som faktiskt händer, vad man

rent konkret ställs inför. Men framförallt att med hjälp av olika fak-

tiska exempel väcka en situationell mottaglighet för just denna pro-

blemsituation hos den som söker handledning. Eller levandegöra si-

tuationen på ett sätt som direkt väcker de handlingsimpulser som gör

situationen hanterbar.

Det som utmärker en praktiskt inriktad handledning är syftet att ut-

veckla och fördjupa en viss färdighet eller förmåga. Det förutsätter att

den som handleder själv har en djup och bred yrkeserfarenhet av det

arbetsområde som handledningen gäller. Handledaren måste ha en för-

måga att kunna gestalta sina erfarenheter i målande, talande och igen-

känningsbara exempel. Konkreta exempel som tydligt uppenbarar och

ger kontakt med de färdigheter och förmågor som en viss situation

kräver.

Men framförallt måste handledaren ha en förmåga att inspirera den

som söker handledning att själv hitta exempel på situationer där hon

faktiskt lyckats hantera ett liknande problem. Det handlar vanligtvis

om situationer från helt andra livsområden än arbetet. Det kan vara

situationer i privatlivet, familjelivet, en fritidsaktivitet eller ett eget

personligt problem.

Dessutom måste handledaren kunna väcka en personlighetssida som är

”skräddarsydd” eller åtminstone bäst lämpad för att klara av just

denna problemsituation. Den sida som helt naturligt uppfattar situatio-

nen, och reagerar och agerar på ett sätt som stämmer med det som

händer i just denna situation.

66

Förutsättningen för att handledningen ska lyckas är att den som söker

handledning öppnar sig för vad situationen visar, påtalar och ger till

känna. Att hon släpper alla inre spärrar, blockeringar och avvärjanden

för det hemska, outhärdliga eller svåra i situationen. Det innebär att

handledaren måste ha en förmåga att normalisera det svåra och komp-

licerade: ”Det här är faktiskt en oerhört svår situation att hantera. Den

naturliga reaktionen är att den är outhärdlig och hemsk. Då har du

uppfattat det hela på rätt sätt. Om du inte kände det, så skulle du missa

hur situationen faktiskt är på riktigt.”

Handledaren riktar här in sig på den situationella mottagligheten ge-

nom att bekräfta den: ”du har uppfattat situationen helt rätt”. Därmed

normaliseras och avdramatiseras alla misslyckanden. De upphör att

vara personliga och blir istället situationsbundna. ”Frågan här är inte

varför du misslyckas med att hantera och klara av den här situationen.

Frågan är istället hur någon alls kan klara av och hantera detta. Hur

kan det överhuvudtaget gå till?”

Handledarens genomgående uppgift är att väcka nyfikenhet och intres-

se, förundran och upptäckarlust – och framförallt att den som sökt

handledning börjar pröva och misslyckas sig fram i situationen. Att

alltmer uppfatta den svåra situationen som något att treva och söka sig

fram i – för att hitta sätt som fungerar en kort sträcka i taget. Att låta

sig förundras över hur det kan bli fel ibland, men också förundras över

när det lyckas.

Handledaren övergår här till att vara en guide, en vägledare som hjäl-

per den handledde att kunna orientera sig i situationen, och bli mer

och mer hemmastadd i det självklart svåra och oundvikligt komplice-

rade.

Sammanfattningsvis är den formella handledarens uppgift

att få den som söker handledning att med hjälp av konkreta

exempel berätta om en svår, komplicerad eller problematisk ar-

betssituation tills båda har en heltäckande bild av situationen

att tillsammans ringa in vad som faktiskt är olösligt, acceptera

vad som faktiskt inte går att lösa och utforska på vilken nivå

man måste söka lösningen

67

att få grepp om på vilken kompetensnivå problemet ligger, det

vill säga vilka färdigheter och förmågor som behöver utvecklas

hos den som sökt handledning

att be henne ge konkreta exempel på egna beprövade lösningar

som ibland ha fungerat i liknande situationer med andra vårdta-

gare, anhöriga eller kollegor

att be henne ge exempel på fungerande handlingssätt från andra

arbetsområden eller från sitt privatliv där hon/han ställts inför en

liknande situation

att få henne att utifrån dessa konkreta exempel fördjupa sin be-

rättelse om situationen så att hon

o börjar se och känna problemet på ett nytt sätt, och utveck-

lar en situationell mottaglighet för det händelsevisa och

särskilda hos just denna arbetssituation

o hittar en sida hos sig själv som ”stämmer” med problemsi-

tuationen, det vill säga vara som en skådespelare

o börjar få infall, ingivelser och hugskott till att improvisera

olika lösningar

o släpper kontrollen över sin handlingsförmåga och tillåter

den att handla på egen hand, det vill säga lär känna och

prövar sin autonoma handlingsförmåga

o vågar alltmer pröva olika lösningar bara för att se vad som

händer.