Fysisk aktivitet och folkhälsa - · PDF fileaktuella läget gällande sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa, samt kunskapsbaserade metoder för att främja fysisk aktivitet

Fysisk aktivitetoch folkhälsa

www.fhi.sestatens folkhälsoinstitut

Fysisk aktivitet har vuxit till en stor fråga i kommuner, landsting,nationellt och internationellt och utgör numera ett eget folkhälsomåli den svenska folkhälsopolitiken. I denna bok ges en överblick av detaktuella läget gällande sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa,samt kunskapsbaserade metoder för att främja fysisk aktivitet påindivid- och samhällsnivå. Regeringsuppdraget Sätt Sverige i rörelseredovisas också, liksom framtida utvecklings- och forskningsbehov.Folkhälsomål och miljökvalitetsmål är nära sammankopplade i strävanatt nå en hållbar utveckling socialt, miljömässigt och ekonomiskt.Insatser för ökad fysisk aktivitet i befolkningen kan ses som en viktigkomponent i strävan efter en hållbar utveckling.

Målgruppen för boken är främst vidareinformatörer och besluts-fattare som arbetar med fysisk aktivitet i kommuner och landsting,frivilligsektorn samt studerande inom olika utbildningar, exempelvisfolkhälsa, sjukvård, skola och friskvård.

Rapport R 2006:13ISSN 1651-8624ISBN 91-7257-468-2

Statens folkhälsoinstitutDistributionstjänst 12088 Stockholm

Fax 08-449 88 11E-post [email protected] www.fhi.se

liselotte schäfer elinder och johan faskunger (red)


Fysisk aktivitet och folkhälsa

© statens folkhälsoinstitut r 2006:13issn: 1651-8624isbn: 91-7257-468-2redaktör: liselotte schäfer elinder och johan faskungeromslagsbilder: bild till vänster: liselotte schäfer elinder; bild i mitten: johan faskunger;

bild längst till höger: gero breloer/scanpixbilder, inlagan: s. 7: lennart ström; s. 29, 45, 71, 87, 112 och 117: per nylander/denylbild;

s. 101 och 125: johan faskunger; s. 115: liselotte schäfer elinder; s. 145: peter lamminggrafisk produktion: ab typoformtryck: nrs tryckeri ab, huskvarna 2006

Innehåll

Förord ______________________________________________________________ 5

Författarpresentationer ________________________________________________ 6

1. Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom ______________________________________ 7

Sammanfattning ______________________________________________________ 8

Definition av hälsa och fysisk aktivitet ____________________________________ 10

Rekommendationer för fysisk aktivitet ____________________________________ 16

Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom ______________________________________ 19

Risker med fysisk aktivitet ______________________________________________ 36

2. Befolkningens aktivitetsmönster ______________________________________ 45

Sammanfattning ______________________________________________________ 46

Mätmetoder ________________________________________________________ 48

Utvecklingen internationellt ____________________________________________ 49

Aktivitetsmönster hos vuxna i Sverige ____________________________________ 51

Aktivitetsmönster hos barn och ungdomar ________________________________ 60

Förklaringar till utvecklingen ____________________________________________ 63

3. Mat, fysisk aktivitet och energibalans __________________________________ 71

Sammanfattning ______________________________________________________ 72

Matvanor och hälsa __________________________________________________ 73

Allmänna kostrekommendationer ________________________________________ 75

Kostråd för fysiskt aktiva ________________________________________________ 77

Ätstörningar och fysisk aktivitet __________________________________________ 79

Mat, fysisk aktivitet och energibalans ____________________________________ 80

Syn på mat och hälsa inom idrottsrörelsen ________________________________ 82

4. Fysisk aktivitet i folkhälsopolitiken ____________________________________ 87

Sammanfattning ______________________________________________________ 88

Fysisk aktivitet blir en folkhälsofråga ______________________________________ 90

Sjukdomsbörda och kostnader för fysisk inaktivitet __________________________ 92

Folkhälsopolitiken ____________________________________________________ 95

Utvecklingen av fysisk aktivitet som en folkhälsofråga internationellt __________ 98

5. Att främja fysisk aktivitet på samhällsnivå ______________________________ 101

Sammanfattning ____________________________________________________ 102

Kunskapsbaserat folkhälsoarbete ______________________________________ 104

Modeller och teorier för fysisk aktivitet __________________________________ 105

Samhällsbaserade interventioner för fysisk aktivitet ________________________ 109

Fysisk och social miljö ________________________________________________ 112

Bestämningsfaktorer för fysisk aktivitet på samhällsnivå ____________________ 118

Sätt Sverige i rörelse – ett exempel på en nationell satsning på ökad fysisk aktivitet __ 120

6. Att främja fysisk aktivitet på individ- och gruppnivå ______________________ 125

Sammanfattning ____________________________________________________ 126

Modeller och teorier för fysisk aktivitet __________________________________ 128

Bestämningsfaktorer för fysisk aktivitet på individ- och gruppnivå ____________ 129

Metoder för att främja fysisk aktivitet på individ- och gruppnivå ______________ 133

7. Utvecklingsområden och forskningsbehov ______________________________ 143

Sammanfattning ____________________________________________________ 144

Bättre samhällsplanering genom hälsokonsekvensbedömningar ______________ 145

Mer fysisk aktivitet och friluftsliv i skolan ________________________________ 147

Mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård ________________________________ 148

Mer interventionsforskning och metodutveckling __________________________ 149

En ökad satsning på friluftsliv __________________________________________ 150

Mer information och kommunikation ____________________________________ 151

Bättre mätmetoder och indikatorer för fysisk aktivitet ______________________ 152

Vidareutveckling av rekommendationerna ________________________________ 153

Bilaga 1. Sätt Sverige i rörelse (SSR) – effekter och vunna erfarenheter __________ 157

Sakregister ________________________________________________________ 179

4 fysisk aktivitet och folkhälsa

Förord

Fysisk aktivitet och folkhälsa har som mål att ge en samlad bild över det aktuella kun-skapsläget, trender i fysisk aktivitet i Sverige och relationen till matvanor och fetma.Boken beskriver fysisk aktivitet som ett målområde inom folkhälsopolitiken, metoder attfrämja fysisk aktivitet på samhälls- och individnivå, pekar på framtida utvecklings- ochforskningsbehov och sammanfattar effekterna av Sätt Sverige i rörelse. Den vänder sigfrämst till vidareinformatörer och beslutsfattare som arbetar med fysisk aktivitet i kommu-ner och landsting, frivilligsektorn, studerande inom olika utbildningar – exempelvis folk-hälsa, sjukvård, skola och friskvård – samt andra intresserade. För den som ytterligare villfördjupa sig när det gäller medicinska aspekter rekommenderas även skriften Fysisk aktivitet vid sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling (FYSS), utgiven 2003 avStatens folkhälsoinstitut och Yrkesföreningar för Fysisk Aktivitet.

Fysisk aktivitet har kommit högt upp på den folkhälsopolitiska agendan i Sverige. År2004 var fysisk aktivitet den folkhälsofråga som flest kommuner prioriterade högst. Inomalla landsting i Sverige arbetar man i dag med förskrivning av fysisk aktivitet på recept(FaR). Med detta kunskapsunderlag hoppas vi kunna medverka till att fysisk aktivitet fort-sätter att vara en högt prioriterad fråga i folkhälsoarbetet, då det finns mycket stora vinsteratt göra för folkhälsan.

Vi vill tacka docent Mikael Fogelholm från UKK Institutet i Tampere, Finland, för den vetenskapliga granskningen av bokens innehåll. Vi tackar även folkhälsovetaren Matti Leijon från Folkhälsovetenskapligt centrum, Landstinget i Östergötland, som hargranskat boken ur ett användarperspektiv.

Stockholm september 2006

gunnar ågren kristina ramstedt

generaldirektör avdelningschef,

avdelningen för levnadsvanor

fysisk aktivitet och folkhälsa 5

Författarpresentationer

Liselotte Schäfer ElinderLiselotte Schäfer Elinder är docent och enhetschef vid enheten för mat och fysisk akti-vitet. Hon arbetar med frågor kring mat, fysisk aktivitet, övervikt, hälsokonsekvens-bedömningar och jordbruks- och folkhälsopolitik. Hon arbetar även som rådgivare åtVärldshälsoorganisationen (WHO) i dessa frågor och ingår i expertgruppen för matoch fysisk aktivitet under EU:s hälsodirektorat DG Sanco.

Johan FaskungerJohan Faskunger är filosofie doktor i fysisk aktivitet och hälsovetenskap och utredarevid Statens folkhälsoinstitut. Han har varit involverad i framtagandet av en nationelloch en nordisk handlingsplan för mat och fysisk aktivitet, en vägledning för fysisk akti-vitet på recept, FaR®, samt kunskapsunderlag till målområde 9, Ökad fysisk aktivitet.Han deltar även i det internationella samarbetet inom WHO.

Filippa von HaartmanFilippa von Haartman är nutritionist och utredare vid Statens folkhälsoinstitut ocharbetar inom målområde 10, Goda matvanor och säkra livsmedel, med kostfrågorgenerellt och specifikt med konsument- och livsmedelsindustrirelaterade frågor. Honingår i Livsmedelsverkets expertgrupp för kost och hälsa och deltar även i det interna-tionella samarbetet i EU och WHO.

Peter LammingPeter Lamming är socionom och utredare vid Statens folkhälsoinstitut. Han var invol-verad i Sätt Sverige i rörelse och utvecklingen av fysisk aktivitet på recept, FaR®,ansvarade för nyhetsbrevet Håll Sverige i rörelse och nätverket mellan myndigheter,kommuner och föreningar. Han har bidragit till kunskapsunderlag inom målområde 9,Ökad fysisk aktivitet, och är ledamot av statliga Friluftsrådet.

Inga Swanberg Inga Swanberg är magister i folkhälsovetenskap och legitimerad sjuksköterska. Honhar som utredare vid Statens folkhälsoinstitut arbetat med kartläggningar och rapport-skrivning om folkhälsoforskning, matvanor, fysisk aktivitet samt hiv/STI-prevention.


1fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom

Sammanfattning

Fysisk aktivitet och inaktivitet har många effekter på människors hälsa och

på folkhälsan i stort. Fysisk aktivitet definieras som all typ av rörelse som ger

ökad energiomsättning. Hälsofrämjande fysisk aktivitet förbättrar hälsan

utan att åsamka skada. Fysisk inaktivitet är en riskfaktor för sjukdomar

såsom hjärt-kärlsjukdomar, fetma, typ 2-diabetes, sjukdomar i rörelseorga-

nen, psykisk ohälsa och cancer. Bibehållen fysisk aktivitet genom livet bidrar

till att människor kan leva ett oberoende liv långt upp i åldern.

Med regelbunden fysisk aktivitet enligt rekommendationen menas en aktivi-

tet som utförs dagligen i 30 minuter om den är av måttlig intensitet, alterna-

tivt minst tre gånger per vecka om den är högintensiv. Rekommendationen

för barn är 60 minuter fysisk aktivitet varje dag och bör omfatta både måttlig

och hård aktivitet.

Det finns även risker med fysisk aktivitet, framför allt vid idrott eller högin-

tensiv motion. Inom elitidrotten finns en högre förekomst av ätstörningar

än i genomsnittsbefolkningen, som i kombination med högintensiv träning

kan utgöra en allvarlig hälsorisk.

Fysisk aktivitet har varit en del av människans vardag och en grundförutsättning förhälsa och välbefinnande genom hela vår historia. I takt med att maskiner har ersattmånga av människans fysiskt krävande arbetsuppgifter och bil, tåg och flyg har över-tagit persontransporterna, har den genomsnittliga dagliga energiförbrukningen genomfysisk aktivitet minskat avsevärt. Trots att samhällsutvecklingen är positiv ur mångaperspektiv och har lett till en ökad medellivslängd, har den samtidigt inneburit att vialdrig tidigare har haft så låga krav på fysisk aktivitet för överlevnaden som nu.Motortransporter är normen, stillasittande arbetsuppgifter vid datorn och passivunderhållning på fritiden såsom tv och video är exempel på fenomen som bidrar till enfysiskt inaktiv livsstil. Vi har även uppfunnit prylar för ökad bekvämlighet, disk- ochtvättmaskiner, fjärrkontroller, hissar och rulltrappor, som bidrar till att vi rör ossmindre i vardagen än förr i tiden. Även om varje teknologi i sig endast minskar energi-förbrukningen i liten omfattning, blir den samlade effekten betydande.


Det fysiologiska behovet av fysisk aktivitet för att upprätthålla en god hälsa och väl-befinnande har dock inte minskat. I stort sett allt våra förfäder företog sig krävde fysiskansträngning, till exempel att skaffa mat, värma upp bostaden och förflytta sig. Dennaomständighet har format våra gener och kroppar som fungerar bäst när vi är regelbundetfysiskt aktiva. Människokroppen behöver rörelse för att fungera optimalt genom livet ochmotverka sjukdomar. Att under en längre tid undvika fysisk ansträngning får till följd attden fysiska funktionsförmågan samt kapaciteten i muskler, leder och skelett försämras.Kroppens styrka, kondition och rörlighet är direkt relaterad till omfattningen av denfysiska och motoriska aktiviteten. En stillasittande livsstil ökar risken för ett stort antalsjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdom, cancer, fetma, högt blodtryck, höga blodfetteroch benskörhet (1, 2). Minskningen av vardaglig fysisk aktivitet och det ökande utbudetav energitäta livsmedel med mycket socker och fett, har lett till att forskare använderuttryck som ”kronisk obalans i energibalansen” (3) och ”fetmaframkallande miljöer”(eng: obesogenic environments) (4) för att beskriva hur vår omgivande miljö bidrar till attallt fler i befolkningen blir överviktiga och feta. Cordain och medarbetare (5) beräknar atten genomsnittlig modern man som väger 70 kilo, skulle behöva promenera 19 kilometerutöver de ”vanliga aktiviteterna” varje dag för att nå upp i samma energiförbrukning somnutida jägar- och samlarfolk har. Västerlänningar har i genomsnitt endast 38 procent avderas energiförbrukning, även om spridningen mellan individer och grupper i olika kul-turer och samhällsgrupper är stor (6).

En stillasittande livsstil är utbredd i befolkningen med negativa effekter för hälsa ochvälbefinnande samtidigt som det medför stora samhällskostnader i form av sjukdomaroch produktionsbortfall. Att vända denna trend kräver därför kraftfulla åtgärder frånsamhällets sida.

Målet måste vara att skapa attraktiva och stödjande miljöer för fysisk aktivitet somkan konkurrera med det allt större utbudet av passiviserande underhållning. Det ska intebara vara nyttigt att röra på sig, utan framför allt roligt och trivsamt.


Definition av hälsa och fysisk aktivitet

Världshälsoorganisationens (WHO) hälsodefinition från 1948 beskriver en vision av hälsa:

Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte

bara frånvaron av sjukdom eller handikapp.

WHO 1948

Detta hälsobegrepp har kritiserats för att vara utopiskt och opraktiskt, då ingen någonsinkommer att uppnå fullständigt välbefinnande. Vid Ottawakonferensen 1986 (7) defini-erade man hälsa som en resurs för att nå andra mål i livet:

Hälsa ses som en resurs i vardagslivet, inte målet med livet. Hälsa är ett positivt koncept

som betonar sociala och individuella resurser såväl som fysisk förmåga.

WHO 1986

Folkhälsa definieras som befolkningens hälsotillstånd och tar hänsyn till nivå och för-delning av hälsan. En god folkhälsa handlar således inte bara om att hälsan bör vara sågod som möjligt, den bör också vara jämlikt fördelad.

Hur mäter man hälsa?Ett problem med ett hälsobegrepp som ytterst vilar på en subjektiv bedömning, är attdet är svårare att mäta och jämföra än rent biomedicinska sjukdomsmarkörer ellerantalet dödsfall. Detta har medfört att traditionella sätt att mäta hälsa som sjuklighetoch dödlighet, fortfarande dominerar folkhälsorapporteringen. Hälsa finns dock ocksårepresenterat i folkhälsorapporteringen i form av självrapporterad upplevelse av hälsa,som i många studier har visat sig vara en stark och oberoende bestämningsfaktor fördödlighet, kronisk sjukdom och nedsatt kroppsfunktion. Medellivslängden är detfrämsta måttet på hälsa i en befolkning, liksom insjuknande (incidens) och förekomst(prevalens) av de vanligaste sjukdomarna. I Socialstyrelsens folkhälsorapport (8) finnsäven mått för spädbarnsdödlighet och antalet förlorade år till följd av sjukdom eller död.

Det är önskvärt att kunna sammanfatta hälsoutvecklingen genom att väga ihop död-lighet, funktionsförmåga eller hälsorelaterad livskvalitet i ett samlat mått. Därför harett antal metoder för att mäta sjukdomsbörda, hälsa och livskvalitet utvecklats.Sjukdomsbördan uttrycker förlusten av friska år till följd av sjukdom eller förtida död.Vanliga mått på sjukdomsbördan är DALYs och QALYs. DALYs står för ”disability


adjusted life years” och uttrycker ett samlat mått som beskriver ohälsa i befolkningengenom att kombinera antalet förlorade friska levnadsår på grund av sjukdom med förtidadödsfall. QALYs står för ”quality adjusted life years” och bygger på människors egnasubjektiva värderingar av livskvaliteten relaterat till hälsotillståndet. QALYs mäterdärmed hälsa i positiv bemärkelse, medan DALYs mäter förlusten av hälsa. Bådabegreppen är baserade på värderingar av graden av olika sjukdomar respektive hälsa.För DALYs-beräkningen görs denna bedömning av experter (9). Beräkningen av sjuk-domsbördan år 2005 (figur 1:1) visade att för kvinnor utgör de tre sjukdomsgruppernaneuropsykiatriska (neurologiska och psykiatriska) sjukdomar (24 procent), hjärt-kärl-sjukdomar (21 procent) och maligna tumörer (19 procent) tillsammans 64 procent avden totala sjukdomsbördan räknat i DALYs. Även för män utgör sjukdomsgruppernahjärt-kärlsjukdomar (26 procent), neuropsykiatriska sjukdomar (19 procent), ochmaligna tumörer (17 procent) 62 procent av den totala sjukdomsbördan räknat iDALYs (10).

Figur 1:1. Sjukdomsbördan i Sverige mätt i DALYs (Disability Adjusted Life Years).


Fysisk aktivitet

Fysisk aktivitet definieras som all typ av rörelse som ger ökad energiförbrukning.Effekterna av fysisk aktivitet är beroende av bland annat intensitet, varaktighet (duration), frekvens, typ av träning, individens ålder och genetiska faktorer. Den totalaenergiförbrukningen av en aktivitet blir därmed en funktion av alla dessa faktorer.

Den totala energiförbrukningen representerar summan av tre delar: 1) basalmetabo-lismen, som hänförs till att upprätthålla och bibehålla olika kroppsfunktioner ochomsättning av vävnad, utgör cirka 60 procent av energiförbrukningen, 2) den termiskaeffekten av matsmältningen som utgör cirka 10 procent, och 3) fysisk aktivitet som fören person med en genomsnittlig aktivitetsnivå utgör cirka 30 procent och är den mestvariabla delen av energiförbrukningen.

Huvudsakligen utförs all muskelaktivitet/rörelse inom följande områden:

• Fysisk aktivitet i vardagen – att gå, bära, lyfta med mera

• Aktiv transport (promenad eller cykling)

• Fysisk aktivitet i arbetet

• Fysisk aktivitet på fritiden i hemmet eller som hobby

• Motion

• Träning och idrott med inriktning på tävling

Hälsofrämjande fysisk aktivitet är all fysisk aktivitet som förbättrar hälsan och denfysiska kapaciteten utan att åsamka skada eller utgöra en risk. Det minimum av fysiskaktivitet som ger dokumenterade hälsovinster är aktiviteter med måttlig till hög inten-sitet och som förbrukar minst 150 kcal per dag eller 1 000 kcal i veckan (11). Tiden föratt förbruka 150 kcal extra per dag beror på aktivitetens intensitet. Med regelbundenfysisk aktivitet menas en aktivitet som utförs dagligen eller minst fem dagar per veckaom den är av måttlig intensitet eller minst tre gånger per vecka om aktiviteten är hög-intensiv. Det är möjligt att förbruka 1 000 kcal per vecka genom att promenera 30minuter dagligen eller genom att motionera högintensivt tre gånger 30 minuter pervecka. Från en hälsomässig synpunkt är båda rekommendationerna troligen lika bra,men den senare är mer konditionshöjande.


Figur 1:2. Hälsofrämjande fysisk aktivitet.

Källa: UKK Institutet, Finland, reproducerad med tillstånd.

MotionMotion är en planerad eller strukturerad fysisk aktivitet som syftar till att förbättra ellerupprätthålla en eller flera komponenter av fysisk kondition, nämligen aerob kapacitet(syreupptagningsförmåga/kondition), muskelstyrka, muskeluthållighet, balans ochkoordination, rörlighet och kroppssammansättning. Motionsaktiviteter innebär oftastett ombyte till träningskläder.

TräningTräning innebär en målsättning att öka prestationsförmågan inom olika idrottsgrenar,oftast i tävlingssyfte. Det önskade resultatet av träningen är att öka den maximalasyreupptagningsförmågan (konditionen) och/eller muskelstyrkan.


Aktivvardag

Motion

Risker och skador

Fördelar

Träning

Lätt motion

Hälsoeffekter

Typ och mängd av aktivitet

Ansträngande, flera gånger i veckan, variabel

Måttlig till hård,3 gånger per vecka, minst 20 min

Måttlig, nästan daglig, minst 30 min

Lätt till måttlig, daglig, tiotals minuter till flera timmar

Syreupptagningsförmåga Syreupptagningsförmågan eller konditionen är i hög grad bestämd av gener, ålder,sjuklighet, näringsstatus med mera, och uttrycker kapaciteten och funktionen hos enlång rad olika fysiologiska delkomponenter (12). Detta gör att en helt otränad personkan visa upp en god fysisk kondition vid ett traditionellt laboratorietest, medan envältränad kan vara lågpresterande. Graden av en persons fysiska aktivitet kan alltsåinte helt bedömas med utgångspunkt från mätning av konditionen. Att studera relatio-nen mellan fysisk aktivitet och hälsa är därför komplext.

Begränsningen i energiomsättningen är i första hand tillgången på syrgas. Därför ärsyretransporten från omgivande luft till muskulaturen mycket viktig för den fysiskaprestationsförmågan. Vid tungt muskelarbete under längre tid kan tillgången på kol-hydrater, men även vätskebalansen, vara begränsande faktorer. Kroppens kapacitet atttransportera syrgas från luft till muskler är begränsad och dess maximala kapacitet kanmätas under tungt muskelarbete (maximal syreupptagning). Begränsande faktor fördenna transportkedja är i allmänhet hjärtat och hur mycket blod som hjärtat kan pumpaut för varje hjärtslag (slagvolym) till kroppens olika organ. En syreupptagningsförmågapå cirka 35 ml per kilo kroppsvikt och minut har bedömts som den lägsta önskvärdanivån för medelålders män, medan riskökningen för kvinnor vid lägre värden inte ärlika dramatiska som för män (13). Ju högre syreupptagningsförmåga, desto bättre förhälsan upp till en gräns på cirka 55 till 60 ml per kg och minut. Åldrandet innebär attden maximala syreupptagningen sjunker. Därmed krymper marginalen mellan var-dagslivets krav och individens maximala kapacitet. Fysisk träning ökar den maximalasyreupptagningen. Vid fysisk inaktivitet och i samband med många sjukdomar minskarden. Mätning av syreupptagningsförmågan, det vill säga konditionen, ger en indikationpå cirkulationssystemets kapacitet.

BlodtryckFörhöjt blodtryck är en kraftig riskfaktor för hjärtinfarkt och slaganfall. Under pågå-ende fysiskt arbete stiger blodtrycket och det systoliska (övre) trycket kan under tungtmuskelarbete nå upp över 200 mm. Gränsen för ett normalt blodtryck ligger vid 140 mm kvicksilver för det systoliska och 90 för det diastoliska blodtrycket. Kombina-tionen högt blodtryck och hög hjärtfrekvens ger kraftig belastning på hjärtat, som dåbehöver mer syre och därmed större blodflöde vid ett givet arbete. Detta innebär att fören individ med låg fysisk prestationsförmåga, kan arbete som snöskottning leda till alltför stor påfrestning på hjärtat och därmed medföra en ökad risk för exempelvis hjärt-infarkt.


IntensitetIntensitet är en viktig dimension av fysisk aktivitet som påverkar hälsoutfall och gradav energiförbrukning (14). Intensiteten av fysisk aktivitet kan klassificeras enligt tabell1:1.

Tabell 1:1. Klassifikation av fysisk aktivitet (15).

Intensitet METa Hjärtfrekvens Procent av Procent av(puls)b maximal maximal syre-

hjärtfrekvens upptagning

Mycket lätt (t.ex. matlagning) 1–2 50–70 < 50 0–19

Lätt (t.ex. promenad) 2–3 70–90 50–63 20–39

Måttlig (t.ex. cykling) 3–6 90–120 64–76 40–59

Hård (t.ex. joggning) 6–10 120–160 77–93 60–84

Mycket hård (t.ex. spela fotboll) > 11 160–180 94–100 85–100

a En metabolisk ekvivalent (MET) är den energimängd som förbrukas i vila (cirka 1 kcal per kg kroppsvikt

per timme eller 3,5 ml syre per kg per minut). För att beräkna energiförbrukningen per timme i kaloriermåste MET-värdet multipliceras med personens kroppsvikt.

b Maximala hjärtfrekvensen är cirka 200 slag per minut hos såväl tränade som otränade yngre män och

kvinnor och sjunker med stigande ålder. Regelbunden fysisk träning sänker hjärtfrekvensen vid ett givetfysiskt arbete, medan exempelvis fysisk inaktivitet, nervositet, vissa sjukdomar och trötthet höjer den.

Med fysisk inaktivitet menas en stillasittande livsstil med få eller inga inslag av fysiskaktivitet, motion eller aktiv transport varken på arbetet eller på fritiden. Energi-förbrukningen hos en sådan person ligger stadigt under 3 metaboliska ekvivalenter.


Rekommendationer för fysisk aktivitet

Under 1960- och 70-talen förknippades fysisk aktivitet i hög grad med idrott och pre-station. Rekommendationerna från den tiden betonade en hög ansträngningsnivå ochrelativt långa pass. Man skulle bli andfådd och svettas för att det skulle göra nytta.Många vuxna ansåg och anser fortfarande att de inte motionerar, därför att de inte ärtillräckligt ”sportiga”. Under 1990-talet har kunskapen växt fram att i stort sett varjeform av fysisk rörelse är förknippad med hälsovinster. I dagens rekommendationerbetonas betydelsen av aktivitet av måttlig intensitet (3–6 MET), som exempelvis raskapromenader, vilket torde tilltala en betydligt större andel av befolkningen. Hälso-vinsterna ökar med ökande fysisk aktivitet tills skador börjar uppstå, se figur 1:2. Detnya är alltså kunskapen om att hälsoeffekten styrs av den totala energiförbrukningensnarare än av graden av ansträngning per aktivitet. Detta betyder att även mindreansträngande aktiviteter – exempelvis trädgårdsarbete, hundpromenader och dans –som inte är direkt konditionshöjande, har positiva hälsoeffekter, samt att kortare perio-der av fysisk aktivitet kan ackumuleras under dagens gång. Fördelen är att den typen avrörelse lättare kan genomföras i vardagen och på så sätt inte upptar extra tid för stres-sade människor.

Det ska dock poängteras att denna nya rekommendation inte ersätter den äldrerekommendationen om mer högintensiv aktivitet några gånger i veckan, utan att denutgör ett alternativ som kan vara enklare att uppnå för de flesta människor. Om man serpå de gamla rekommendationerna, leder de till en energiförbrukning som är nära 1 000kcal per vecka, det vill säga joggning 3 x 30 minuter per vecka leder också till positivahälsoeffekter.


Figur 1:3. Motionskakan som exemplifierar rekommendationer för fysisk aktivitet.

Källa: UKK Institute, FInland, reproducerad med tillstånd.

Enligt denna ”motionskaka” kan man välja endera basmotion 3–4 timmar i veckan,helst varje dag, eller specifikt inriktad motion 2–3 timmar i veckan, varannan dag.

Svenska och nordiska rekommendationer för fysisk aktivitet

Svenska myndigheter enades under 2001 om en ny svensk rekommendation för fysiskaktivitet för vuxna. I likhet med internationella riktlinjer rekommenderas minst 30minuters fysisk aktivitet på minst en måttligt intensiv nivå varje dag motsvarande enextra energiförbrukning på 150 kcal (11). Denna rekommendation gäller i dag i helaNorden (16). Den svenska rekommendationen lyder (17):

Alla individer bör, helst varje dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter.

Intensiteten bör vara åtminstone måttlig, till exempel rask promenad. Ytterligare hälso-

effekt kan erhållas om man utöver detta ökar den dagliga mängden eller intensiteten.


Specifikt inriktad motion 2–3 timmar i veckan, varannan dag

rodd •löpning •

cykling •simning •

skidåkning •rask promenad •

© UKK-institutet

trädgårdsarbete •röja i skogen •

reparationer •

• storstädning• promenad

• lek

Basmotion 3–4 timmar i veckan, helst varje dag

• dans• bollspel

• träning på gym• motionsgymnastik

Vardagsmotion

• 30 min/dag, minst 10 minuters pass

• 5–7 dagar i veckan

Uthållig-hetsträning

• 2–5 ggr/v• 20–60 min/gång

Ta minst halva kakan!

Muskel-kondition/ koordination och balans

• 1–3 ggr/v• 20–60 min/gång

I övrigt gäller:

• Man kan uppnå samma hälsovinster genom att träna åtminstone 3 x 30 minuter medhög intensitet (6–10 MET) varje vecka.

• De som är mest stillasittande har mest att vinna på att öka sin aktivitet.

• Fysisk aktivitet kan ackumuleras i kortare tidsperioder per pass under dagen.

• För att förebygga viktuppgång krävs 45 till 60 minuter fysisk aktivitet på minstmåttlig nivå varje dag.

• För att uppnå viktstabilitet efter viktminskning bör man vara aktiv 60–90 minuterper dag på minst måttlig intensiv nivå.

• Äldre personer rekommenderas anpassad styrke-, balansoch rörlighetsträning.

För barn och unga gäller följande nordiska rekommendation (16):

Minst 60 minuter fysisk aktivitet varje dag rekommenderas. Aktiviteten bör inkludera

både måttlig och hård aktivitet.

• Aktiviteten kan delas upp i flera pass under dagen.

• Aktiviteterna bör vara så allsidiga som möjligt för att ge kondition, muskelstyrka,rörlighet, snabbhet, kortare reaktionstid samt koordination.


Fysisk aktivitet, hälsa och sjukdom

Det är numera väletablerat att regelbunden fysisk aktivitet har starka gynnsammaeffekter på fysisk och psykisk hälsa, bland annat genom att minska risken för förtidadöd samt hjärt-kärlsjukdomar, slaganfall, vissa cancerformer, typ 2-diabetes, benskör-het, högt blodtryck, höga blodfetter, övervikt och fetma samt många andra åkommor(1, 2).

Fysisk aktivitet kan även främja hälsa genom att bland annat höja kondition, balansoch koordination, förbättra styrka i muskler och bindväv, motverka psykisk ohälsasåsom depression, oro och ångest samt främja självkänsla och positiv kroppsuppfatt-ning (1, 2).

Regelbunden fysisk aktivitet kan förbättra den kognitiva funktionen och förebyggademens bland äldre personer (18, 19).

En stillasittande livsstil däremot ökar risken för ovan nämnda sjukdomar och förfetma (1, 2). Gemensamt för sjukdomarna är att de har flera samverkande orsaker.


Tabell 1:2. Effekterna av fysisk aktivitet på fysiologiska funktioner och sjukdomstillstånd.

Biologiskt Funktionell anpassning Förebyggande ellerSystem till fysisk aktivitet1 mildrande effekt

av fysisk aktivitet2

Hjärta-kärl Slagvolym � AterosklerosMaximal syreupptagning � Hjärt-kärlsjukdomTotal blodvolym � Slaganfall/strokeFibrinolys �Blodplättsaggregation �Blodtryck � Högt blodtryckBlodfetter � Höga blodfetter

Lungor Låg lungkapacitet � Kroniska lungsjukdomar

Skelett- Maximal muskelkraft � Neuromuskulära muskel Bibehållen muskelvolym (äldre) � sjukdomar

BelastningssjukdomarBenbrott (mindre fallolyckor) Benskörhet”Ryggbesvär”

Bindväv Styrka � FunktionsnedsättningMetabolisk aktivitet � bland äldre

Fettväv Fettvävsmassa � Övervikt, fetma Bukfettsmassa �

Kolhydratmetabolism Kapacitet för glukos- Typ 2-diabetesupptag i muskel �

Immunförsvar Kapacitet att motstå infektion � Infektion (måttlig träning)

Hormonsystemet Östrogen Bröstcancer

Magtarmkanal Peristaltik � Tjocktarmscancer

Nervsystem Koordination �, balans � Benbrott (mindre fallolyckor)

Kognitiv Reaktionsförmåga � Benbrott funktion (mindre fallolyckor)

Psykosociala Självkänsla, självförtroende Depressionfunktioner sociala kontakter � Ångest

Total fysisk Uthållighet � Allmän rörlighet arbetsförmåga Maximal kraft och fart � Fysisk självständighet

(äldre)

1 Kolumnen anger förändringar i viktiga fysiologiska funktioner vid övergång från otränat till tränat tillstånd.Pil upp markerar förbättring/ökning, pil nedåt minskning.

2 Anger organsystem eller ohälsotillstånd som påverkas av träning.


Nedan diskuteras sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa översiktligt genom ensammanställning av de viktigaste systematiska kunskapsöversikterna och senare störrevetenskapliga studier. I huvudsak refereras till den brittiska rapporten At least five aweek. Evidence on the impact of physical activity and its relationship to health (2). Enannan viktig källa är boken Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdoms-behandling (20).

Hjärt-kärlsjukdomar

De viktigaste sambanden

π Fysisk aktivitet är en oberoende skyddsfaktor mot hjärt-kärlsjukdomarför både män och kvinnor. Minst 30 minuter av måttligt intensiv fysiskaktivitet per dag minskar påtagligt risken. Alternativt behövs minst 3 x 30 minuter högintensiv motionsträning per vecka.

π Personer med en stillasittande livsstil eller som är otränade har enfördubblad risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar, jämfört med mer fysisktaktiva eller tränade jämnåriga.

π Fysisk aktivitet motverkar flera riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom(inklusive stroke), såsom högt blodtryck, höga blodfetter ochinsulinresistens.

π Fysisk aktivitet och träning som en del av rehabiliteringen för ”hjärt-kärlpatienter”, är generellt effektivt för att minska dödsfall från hjärtsjukdom och kan höja livskvaliteten.

π Fysisk aktivitet och träning kan även vara effektivt i rehabilitering avstrokepatienter och kan förbättra promenadförmågan samt förmåganatt utföra vardagssysslor för personer med perifer kärlsjukdom.

Enligt de senaste beräkningarna över den svenska sjukdomsbördan utgör hjärt-kärl-sjukdomar den största sjukdomsbördan (DALYs) bland män och den näst högsta blandkvinnor (10). Det är välkänt sedan 1950-talet att regelbundet fysiskt aktiva personerhar en lägre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom, vilket har bekräftats i all senareforskning. En stillasittande livsstil är en primär och oberoende riskfaktor för dessasjukdomar. En låg syreupptagningsförmåga (kondition) har också visats vara en obero-


ende riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom på samma nivå som en stillasittande livsstil.Både sambandet mellan stillasittande och hjärt-kärlsjukdom samt sambandet mellandålig konditionsnivå och hjärt-kärlsjukdom följer ett dos-responsförhållande. Detinnebär att ju högre nivå av fysisk aktivitet eller konditionsnivå, desto lägre risk försjukdomen (2). Studier har visat att en tredjedel av västvärldens befolkning har en för-höjd risk för att utveckla hjärt-kärlsjukdom på grund av dålig kondition (21).

Det finns även övertygande bevis för en skyddande effekt av fysisk aktivitet hoskvinnor. En prospektiv studie över sex år av Manson med kollegor på kvinnor mellan50–79 år visade att högre nivåer av fysisk aktivitet hade ett starkt samband med lägrerisk både för hjärtinfarkt och för kardiovaskulära komplikationer totalt sett (22). Dennaeffekt kunde påvisas hos kvinnor med olika etniska bakgrunder. Ju högre nivå av fysiskaktivitet, desto lägre risk för hjärtattack och för totalt antal fall av kardiovaskulär sjuk-dom. De mest stillasittande kvinnorna hade fördubblad risk jämfört med de mest aktivakvinnorna att utveckla hjärtsjukdom. Både promenader och högintensiv motion gavliknande riskminskning och utfallet var oberoende av etnicitet, ålder och BMI (BodyMass Index).

Personer med hög risk för hjärt-kärlsjukdom – exempelvis personer med typ 2-dia-betes eller nedsatt glukostolerans – kan uppnå ännu högre hälsovinster med fysisk akti-vitet jämfört med personer med låg risk (23). Även små förändringar eller ökningar avfysisk aktivitet kan medföra väsentliga minskningar i risken att utveckla hjärt-kärlsjuk-dom, speciellt för de personer som rör sig minst. Hälsovinsterna med fysisk aktiviteteller att vara tränad när det gäller att motverka hjärt-kärlsjukdom gäller även för äldremän (23) och kvinnor (22). Det är numera klart att hälsoeffekten står i proportion till dentotala energiförbrukningen, det vill säga att det är den totala energiförbrukningen somär avgörande för riskminskningen när det gäller hjärtsjukdom (22, 24).

Skyddet mot hjärt-kärlsjukdomar kan uppnås genom måttligt intensiv fysisk aktivi-tet som är en del av det vardagliga livet, exempelvis raska promenader, aktiv transporttill arbetet och fysiskt aktiv rekreation mer än 4 timmar per helg (2, 25).

Stroke – slaganfallFärre studier har undersökt sambandet mellan fysisk aktivitet och stroke, men eviden-sen för en skyddande effekt mot stroke finns genom fall-kontrollstudier och prospek-tiva studier (2). Exempelvis Lee med kollegor (26) fann att högaktiva personer hade 27procent lägre risk att insjukna eller dö i stroke än personer med en stillasittande livsstil.Ett liknande samband fanns för gruppen som rörde sig på en måttlig nivå jämfört medden stillasittande gruppen, och sambandet gällde stroke orsakad såväl av blodproppsom av blödning. Låg konditionsnivå hos män är förenat med en ökad risk för stroke(27). Majoriteten av studierna har funnit att fysisk aktivitet upp till en måttlig nivå gerlägre insjuknande i stroke jämfört med en stillasittande livsstil, och några har funnit atthögre volymer/intensitet inte ger ytterligare hälsovinster eller till och med ökade risken. Det är ännu inte helt klarlagt hur dos-responssambandet ser ut. En studie på


kvinnor fann minskande risk för stroke med ökande promenadhastighet (28). Fysiskaktivitet minskar risken för ischemisk stroke (blodpropp) med 30–50 procent hos kvin-nor (29, 30).

Högt blodtryckHögt blodtryck kan både förebyggas och behandlas med fysisk aktivitet. Måttlig aerobfysisk aktivitet har visats sänka såväl det systoliska (med 3,8 mm Hg) som det diasto-liska (med 2,6 mm Hg) blodtrycket (31). Effekten verkar vara oberoende av intensiteteller frekvens. Den största hälsoeffekten får personer med redan högt blodtryck,medan vuxna med normalt blodtryck får en mindre sänkning av blodtrycket genomfysisk aktivitet. Både uthållighets- och styrketräning har visats vara effektivt för attsänka blodtrycket både för normal- och överviktiga personer (2). Fysisk aktivitet sän-ker blodtrycket på såväl kort som lång sikt. På lång sikt kan regelbunden fysisk aktivi-tet sänka blodtrycket genom att motverka viktuppgång, minska insulinresistans samtöka syreupptagningsförmågan.

Höga blodfetterTermen blodfetter inkluderar LDL-kolesterol (”det onda” kolesterolet), HDL-koleste-rol (”det goda” kolesterolet) och triglycerider. Det finns starka bevis för att fysisk akti-vitet kan bidra till att både sänka LDL-kolesterolnivån och förebygga en ökning. Denstörsta hälsovinsten genom fysisk aktivitet är höjandet av HDL-kolesterol och enminskning av triglycerider. Epidemiologiska data visar att en energiförbrukning påmellan 1 200 och 2 200 kilokalorier varje vecka genom fysisk aktivitet (exempelvis entotal volym av 25–40 km rask promenad under en vecka), genererar en ökning av HDL-kolesterol och en minskning av triglycerider med upp till 5 procent, vilket är betydelse-fullt ur ett folkhälsoperspektiv (2).

Risken för blodpropparBlodproppsbildningen minskar vid regelbunden fysisk aktivitet genom att mängden avfibrinogen (blodproppsbildande protein) minskar, samtidigt som fibrinolysen (blod-proppsnedbrytning) ökar (32). Detta gäller både för friska och personer med hjärt-kärlproblem. Effekten motsvarar en riskminskning för hjärtinfarkt med 4–20 procent.


Kroppsvikt


π Stillasittande är en stark riskfaktor för övervikt och fetma.

π Överviktiga eller personer med fetma kan minska risken att utvecklasjukdom eller dö genom ökad fysisk aktivitet oberoende av kroppsvikt.

π Fysisk aktivitet kan även vara viktigare för hälsan för överviktigaindivider, än vad det är för normalviktiga.

π För personer som är överviktiga eller har fetma är den bästa metodenför en hälsosam viktnedgång en kombination av bibehållen ökad fysiskaktivitet och minskat energiintag.

π För viktkontroll krävs sannolikt 45–60 minuter fysisk aktivitet per dag.

π Personer som har haft fetma och minskat i vikt kan behöva 60–90 minuterfysisk aktivitet per dag för att stabilisera vikten.

Orsaken till övervikt och fetma beror på en kronisk obalans mellan mängden energi ikosten och energiförbrukningen genom dagliga aktiviteter (se även kapitel 3). Personermed en stillasittande livsstil är i högre grad överviktiga och har fetma än regelbundetfysiskt aktiva (2) (se även kapitel 2).

De flesta studier visar på ett omvänt samband mellan fysisk aktivitet och viktupp-gång (33). En extra energiförbrukning på 1 500–2 000 kcal per vecka behövs för attupprätthålla energibalans, motsvarande 30 till 45 minuters måttlig fysisk aktivitet perdag. Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar i dag att man är fysiskt aktivminst 60 minuter om dagen om man ska hålla energibalans (34) och 60–90 minuter omman har gått ned i vikt och ska stabilisera denna. Interventionsstudier med fysisk aktivi-tet har visat att en måttlig viktnedgång på omkring 0,5–1 kg i månaden är möjlig (35).Studier på kort sikt (< 4 månader) har visat att högre nivåer av fysisk aktivitet genere-rade större viktnedgång jämfört med lägre nivåer. I längre studier (> 26 veckor) vardetta dock inte fallet eftersom det kan vara svårt för överviktiga personer att öka sinfysiska aktivitet under en längre period. I snitt var viktnedgången 85 procent av vad somkan förväntas av energiförbrukningen genom den utförda fysiska aktiviteten (36). Denextra energiförbrukningen vid fysisk aktivitet verkar dock inte vara den enda anled-ningen till viktnedgången. Det har även föreslagits att fysisk aktivitet kan förbättra vissapsykosociala mekanismer såsom självförtroende och självkontroll, vilket i sin tur ärstarka faktorer för förbättrad ätkontroll och upprätthållande av fysisk aktivitet.


En annan mycket viktig effekt av fysisk aktivitet för viktkontroll är uppbyggnadenav muskelmassa. Personer som använder en kombination av lågkaloridiet och fysiskaktivitet förlorar mer kroppsfett och bygger upp mer muskler, jämfört med personersom enbart minskar på energiintaget. Detta har sannolikt mycket viktiga effekter pålängre sikt, eftersom muskelmassan generellt bestämmer energiförbrukningen i vila,vilket utgör den största delen av energiförbrukningen (cirka 60 procent) för de allraflesta. Generellt sett gäller att ju högre muskelmassa en person har, desto högre är energi-förbrukning i vila.

Var fettet lagras i kroppen har en viktig medicinsk betydelse. Bukfetma har ettstarkt samband med höga blodfetter och försämrad insulinresistens, vilket medför enhögre risk för hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes. Fysisk aktivitet är en effektivmetod för att motverka bukfetma (2). Det är numera klarlagt att fysisk aktivitet och godkondition förbättrar hälsan både hos normalviktiga, överviktiga och feta samt att fetmaoch dålig kondition är en stark och oberoende riskfaktorer för det metabola syndromet(det vill säga förhöjda värden i blodtryck, blodfetter, blodsocker och bukfetma), hjärt-kärlsjukdomar och förtida död (2). Fetma, speciellt bukfetma, och låg fysisk aktivitet/dålig kondition anses i dag som två oberoende riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomarmed ogynnsamma effekter på blodfetter och blodtryck hos i övrigt friska personer (37).Generellt har personer med fetma större nytta av fysisk aktivitet och förbättrad kondi-tion än smalare personer när det gäller att minska blodfetter och blodtryck, minska ris-ken för hjärt-kärlsjukdom samt total dödlighet. Det är således mindre negativt för häl-san att vara överviktig om man samtidigt är fysiskt aktiv och har god kondition.

Typ 2-diabetes


π En stillasittande livsstil är en stark riskfaktor för utvecklandet av typ 2-diabetes.

π Fysiskt aktiva personer har cirka 50 procent lägre risk att utveckla typ 2-diabetes jämfört med personer med en stillasittande livsstil. Den skyddande effekten är särskilt stark för dem som redan har hög risk.

π Måttligt intensiv fysisk aktivitet tre gånger per vecka kan genererabetydligt förbättrade blodsockervärden hos personer med typ 2-diabetes.Både uthållighetsträning och styrketräning ger liknande effekter. Högre volymer fysisk aktivitet ger ytterligare hälsovinster.

π Måttliga till höga volymer av fysisk aktivitet minskar risken för förtidadöd hos patienter med typ 2-diabetes.


Typ 2-diabetes är den vanligaste metabola sjukdomen i världen (38) och medför storasamhällsekonomiska kostnader. I Sverige har beräkningar visat att de årliga direktahälso- och sjukvårdskostnaderna uppgår till 7 miljarder kronor i 1998 års priser (39).De totala samhällskostnaderna är betydligt större.

Nittio procent av all typ 2-diabetes kan förebyggas genom viktminskning och ökadfysisk aktivitet (40). Insulinresistens är ett viktigt förstadium till sjukdomen och ärmöjlig att motverka genom hälsosam viktminskning och/eller ökad fysisk aktivitet.Möjligheten att förbättra insulinkänsligheten genom fysisk aktivitet är dock sämre ombukspottkörteln redan är skadad (41). En stillasittande livsstil är en av de största risk-faktorerna för att utveckla typ 2-diabetes. Prospektiva studier visar att personer som ärregelbundet fysiskt aktiva har 33–50 procent lägre risk för att utveckla typ 2-diabetes.Ju mer fysisk aktivitet, desto lägre är risken för diabetes (25, 29). Kvinnor kan minskarisken att utveckla diabetes med upp till 30–40 procent genom att promenera minst 3 timmar i veckan i rask takt (29). Detta gäller såväl normal- som överviktiga. Hos personer med hög risk för att utveckla typ 2-diabetes (personer med en eller flera avriskfaktorerna övervikt, högt blodtryck, familjehistoria av typ 2-diabetes) kan fysiskaktivitet minska risken med upp till 64 procent.

Tre randomiserade interventionsstudier på personer med hög risk på grund av för-sämrad glukostolerans har visat att ett livsstilsförändringsprogram med kost och fysiskaktivitet kan skjuta upp eller sannolikt förebygga utvecklandet av typ 2-diabetes(42–44). Det amerikanska diabetesförebyggande programmet jämförde effekter av livs-stilsförändring, en medicin och placebo, hos personer med försämrad glukostolerans(42). Gruppen som fokuserade på livsstilsförändring rekommenderades en viktminsk-ning på 7 procent genom att äta en kost med låg fetthalt och lågkaloridiet samt att engagera sig i måttligt intensiv fysisk aktivitet (rask promenad) minst 150 minuter pervecka. Effekterna av livsstilsförändring var den mest effektiva i att minska insjuknan-det i typ 2-diabetes – hela 58 procent lägre risk jämfört med 31 procent hos gruppensom fick enbart medicin. I den finska studien uppnåddes ett jämförbart resultat. Medhjälp av måttlig till hård fysisk aktivitet kunde forskarna uppnå en 65 procents minsk-ning i diabetes hos individer med nedsatt glukostolerens (45).

Måttligt till högintensiv fysisk aktivitet verkar även minska dödligheten från andraorsaker hos patienter med typ 2-diabetes. Den skyddande effekten av fysisk aktivitetgäller för alla åldrar och äldre uppnår minst lika skyddande effekt som yngre (42). Enamerikansk studie har visat att det metabola syndromet, som är en stark riskfaktor förtyp 2-diabetes, är tio gånger vanligare hos män med dålig kondition och fem gångervanligare hos otränade kvinnor jämfört med vältränade (46).

Fysisk aktivitet genererar dramatiska och direkta förbättringar av glukoskontrollenhos både friska och diabetiska personer, men det har flaggats för att den intensitetsnivåsom krävs för att uppnå dessa effekter är högre än vad många klarar av (2). Både uthål-lighets- och styrketräning minskar insulinresistensen (47, 48). Regelbunden motion


genererar en klinisk meningsfull förbättring av konditionen hos personer med typ 2-diabetes (49). Dessa behandlingsprogram har generellt haft ett upplägg med tre pass av gång eller cykling à 40 minuter per vecka. Dessa studier indikerar att regelbundenmåttligt intensiv motion kan ge små men signifikanta förbättringar av sockerkontrollen.Studier med högre intensitet på aktiviteterna tenderar att ge större effekter på konditionoch insulinkänslighet (41, 49). Dessa aktiviteter har generellt utförts tre gånger iveckan bestående av 2–3 pass med 10–20 repetitioner för ett antal olika övningar (2).

Rörelseorganen


Benskörhet

π Fysisk aktivitet kan öka bentätheten och förbättra benarkitekturen hosungdomar, upprätthålla den hos yngre vuxna, och bromsa minsknings-takten hos äldre personer.

π Det allra bästa skyddet mot benskörhet fås genom aktiviteter som belastarskelettet, mångsidigt och varierande, till exempel tennis, squash.

π Fysisk aktivitet hos äldre personer kan bromsa utvecklandet av benskörhet, men kan inte bota avancerad förlust av benmassa.

π Aktivitetsprogram kan förbättra balans, koordination och muskelstyrkaoch därmed minska risken för fallolyckor och frakturer hos äldre personer.

Artros

π Både en stillasittande livsstil och alltför hög belastning på lederna kan öka risken för artros.

π Fysisk aktivitet kan ha positiva effekter för personer med artros,inklusive för personer som genomgått en höftledsoperation, men för mycket fysisk aktivitet kan vara skadligt.


Ryggont

π Ryggont kan uppkomma genom fysisk och/eller psykisk överbelastning.

π En variation av uthållighetsträning, som inte belastar ländryggen förmycket, kan mildra smärtan. Vanligtvis rekommenderas vardagsaktiviteteroch rekreation till personer med ont i ländryggen, men dessa bör dockundvika:– högintensiva idrottsaktiviteter som går ut på att lyfta, vrida,

dra eller trycka– mycket hög belastning av ryggmusklerna– alltför hög total volym fysisk aktivitet.

π Yogaliknande aktiviteter och motionsformer som ökar uthållighetenkan vara verksamma.

Ett välfungerande muskel- och skelettsystem är en nyckelfaktor för att kunna leva ettoberoende liv och uppleva hög livskvalitet. Fysisk aktivitet bygger upp styrkan i muskler,ben och bindväv på ett sådant sätt att vissa sjukdomar relaterade till rörelseorganen kanförebyggas, skjutas upp eller behandlas. För långvariga sjukskrivningar i Sverige är detrörelseorganens sjukdomar som dominerar, främst problem i rygg, nacke och axlar, dockmed stora köns- och yrkesskillnader (50). Den upplevda värken har ökat under 1990-taletjämfört med 1980-talet, framför allt i yngre åldrar, hos både män och kvinnor.

Benskörhet och fallriskRisken att falla utgör ett betydande hot mot äldre personers hälsa, speciellt de mycketgamla. Fallskador leder ofta till nedsatt funktionell kapacitet i vardagslivet och inte sällan till institutionalisering. Fall- och frakturrisken bestäms till stor del av benstruk-turen, muskelstyrka samt koordination och balans. Bästa sättet för en människa attundvika benbrott är att vara fysiskt aktiv under ungdomsåren och att vara måttligt aktivsom äldre. Under dessa förutsättningar kan risken för höftledsbrott halveras (51).

Benskörhet (oskoporos) är en nedbrytande process som kännetecknas av låg ske-lettbenmassa eller låg bentäthet. Personer med benskörhet är mer utsatta för benbrott.Frakturer som drabbar höftleden är särskilt allvarliga på grund av den efterföljandefunktionsnedsättningen. Benskörhet är ett växande problem i befolkningen och är van-ligare bland kvinnor. Cirka 40 procent av kvinnorna och 13 procent av männen över 50år kommer någon gång att drabbas av en fraktur som följd av benskörhet (52). Det finnsskillnader i bentäthet mellan könen, även före det att kvinnan går in i klimakteriet. Man


räknar med att omkring 15–20 procent av de personer som bryter höftleden dör inomett år av orsaker som har samband med frakturen (53).

Fysisk aktivitet kan öka bentätheten och förbättra benarkitekturen (hur benvävnadenär uppbyggd) hos ungdomar, upprätthålla den hos yngre vuxna och bromsa utveck-lingen av benskörhet hos äldre personer. Det är viktigt att öka bentätheten hos ungdo-mar, eftersom detta minskar risken för åldersrelaterad förlust av skelettbenmassa ochrisken att nå den tröskel där frakturer ökar dramatiskt. Regelbunden fysisk aktivitetupp i yngre vuxenålder maximerar bentätheten (eng: peak bone mass) och är en vikti-gare åtgärd än intag av kalcium (54). Fysisk aktivitet bromsar nedgången i bentäthet ivuxen ålder, och det är möjligt att en viss uppgång i benmassa går att åstadkomma (55).Även om det inte ännu är säkerställt att det går att öka benmassan i vuxen ålder, så fort-sätter fysisk aktivitet att vara en mycket viktig faktor för att bromsa förlusten av ben-massa på äldre dagar. Fysisk aktivitet har även andra viktiga effekter, exempelvisgenom att påverka produktionen och cirkulationen av hormoner, förbättra de mekanismersom påverkar balans (55) och muskelstyrka (56). Dessa effekter kan möjligen varaorsaken till det faktum att interventioner med fysisk aktivitet kan förebygga upp till 25procent av alla fallolyckor (57).


Behandling av benskörhetFysisk aktivitet verkar inte kunna bota avancerade former av benskörhet. Muskel-svaghet är den starkaste riskfaktorn för fallolyckor – till och med en starkare riskfaktorän att ha råkat ut för tidigare fall (58). Att utföra fysisk aktivitet mer än 5 timmar pervecka minskar väsentligt risken för höftledsfrakturer.

Tidigare fysiskt inaktiva kvinnor i 65–75-årsåldern förbättrade dynamisk balansoch muskelstyrka genom ett motionsprogram som pågick två dagar i veckan i 20 veckor(59). Andra studier som undersökt aktivitetsprogram i lokalsamhället visar att fall-olyckor kan minskas (60, 61) och att fysisk aktivitet kan vara mer effektivt än andraformer av åtgärder, exempelvis riskanalyser av hemmet (62). En kombination av olikaåtgärder torde vara lämpligast.

ArtrosArtros (eng: osteoarthritis) är den vanligaste formen av ledsjukdom. Förekomstenökar med åldern och nästan alla över 60 år har mer eller mindre besvär med lederna.Det finns inga starka bevis för att fysisk aktivitet kan förebygga utvecklandet av artros,även om det finns vissa bevis för att måttlig fysisk aktivitet, speciellt promenader, kanha ett samband med lägre risk för att drabbas av artros, speciellt för kvinnor (63).Denna nivå av fysisk aktivitet höjer inte heller risken för knäskador eller ledgångsin-flammation (57). Både avsaknad av belastning (till exempel vid en stillasittande livs-stil) och hög belastning av leder, påverkar risken för att utveckla artros (64). Viktigabestämningsfaktorer för höftledsproblem är: långvarig exponering av att sitta ned (för-sämrar), långvarig exponering av att lyfta eller flytta tunga vikter (försämrar); fetma(försämrar) samt promenader (förbättrar).

Olika former av fysisk aktivitet har olika effekter på artros. Livslång hög exponer-ing av löpning/joggning och friidrott har samband med en högre risk för höftledsartros,medan det inte finns något sådant samband i simning, tennis, badminton, fotboll ochcykling. Även om daglig användning av trappor har många hälsofördelar, så kan trapp-gång öka risken för knä- och höftledsartros. Det verkar som om risken ökar över en vissnivå av dagligt trappanvändande, speciellt hos äldre personer (65).

RyggontSmärta i ländryggen och i nacken är mycket vanligt förekommande. Ländryggssmärtadrabbar upp till 80 procent av alla personer någon gång under livet och nacksmärtadrabbar upp till 50 procent av befolkningen (66). Tungt fysiskt arbete och dålig arbets-miljö framförs ofta som orsaker. I många studier finner man också ett klart sambandmellan rapporterade ländryggsbesvär och under längre tid ofta återkommande tungalyft, böjda och vridna arbetsställningar samt arbete på skakiga underlag som truckar,lastbilar och traktorer. För nackbesvär har man funnit klara samband med repetitivaoch monotona arbetsmoment samt med låsta arbetsställningar. För både nack- och


ländryggsbesvär finns även samband med dåliga psykosociala förhållanden såväl i privatlivet som på arbetsplatsen, inklusive låg arbetstillfredsställelse. Det gynnar till-frisknandet att fortsätta vara aktiv, återgå till sitt arbete och motionera i lagom ochökande omfattning. Stillasittande har inte visats vara en riskfaktor för smärta i ländryg-gen på befolkningsnivå (67). Personer som regelbundet deltar i motionsaktiviteter(eng: fitness training) verkar dock få vissa skyddande effekter (57).

BehandlingDet finns måttlig evidens för att aktiv träning är effektivare än passiva metoder sommassage, värmebehandling och stretching vid akut nacksmärta (66). Aerobicsliknandemotionsaktiviteter kan motverka att smärta i ländryggen återkommer och liknandeaktiviteter underlättar återhämtning från ryggoperation (68). Regelbunden fysisk akti-vitet efter operation har ett samband med färre fall av återkommande smärta i ryggenoch mindre frånvaro från arbetet (69). Behandling av smärta i ländryggen genomfysisk aktivitet ger även andra hälsovinster. Ett program med tre pass fysisk aktivitetper vecka i 12 veckor förbättrade funktionsförmågan och genererade en förbättrad psykisk hälsa hos deltagarna (70).

Psykisk hälsa och kognitiv förmåga


Psykisk hälsa

π Fysisk aktivitet hjälper människor att må bättre genom att höja stämnings-läget, minska oro och ängslan samt förbättra den fysiska kroppsupp-fattningen och självkänslan, speciellt hos människor med låg självkänsla.

π Fysisk aktivitet kan minska fysiologiska reaktioner på stress. Det kanäven förbättra sömnen.

π Rytmiska aeroba former av motion (exempelvis dans) hjälper människoratt fortsätta med fysisk aktivitet, vilket är viktigt för att kunna uppnåmer långsiktiga hälsovinster.

π Fysisk aktivitet hos äldre förbättrar den kognitiva förmågan och bromsarden åldersrelaterade minskningen i denna förmåga.


Psykisk ohälsa

π Fysisk aktivitet är effektivt mot klinisk depression och kan vara likaeffektivt som psykoterapi eller medicinering, speciellt på lång sikt.

π Fysisk aktivitet kan även hjälpa personer med generell oro och ängslan,fobier, panikattacker och stressymtom, samt förbättra välbefinnandet hospersoner med schizofreni.

π Fysisk aktivitet kan sannolikt minska risken för demenssjukdomar hos äldre.

Psykisk hälsaFysisk aktivitet har en stor potential att positivt påverka livskvalitet, humör, självtillit,självkänsla och kognitiv funktion för båda vuxna och barn (1, 2). Varken intensiteten av enaktivitet eller konditionen är dock tydligt kopplad till förbättringen av psykiska symtom.

Enkätstudier visar att personer som är fysiskt aktiva uppger att de mår bättre och ärmer tillfredsställda med livet (71). Sambandet är dock inte helt fastställd, exempelvisskulle det kunna vara så att personer som mår bättre har lättare för att vara fysisktaktiva. Högre nivåer av fysisk aktivitet är associerat med högre subjektivt välbefin-nande, bättre humör, mer positiva känslor, högre tillfredsställelse med livet och livs-kvalitet. Detta samband ses hos alla åldersgrupper och är oberoende av socioekono-miska eller hälsoförhållanden (2). Positiva förändringar i självuppfattning har setts irandomiserade kontrollerade studier i primärvården i alla åldersgrupper inklusivebarn, även om antalet studier på äldre är otillräckligt. Positiva förändringar ses försåväl generell självuppfattning som mer specifika aspekter av fysisk självuppfattning,såsom kroppsuppfattning, upplevd kondition och muskelstyrka (72). Effekten är störreför personer med låg självuppfattning. Positiva resultat har exempelvis uppnåtts i studier med vuxna med inlärningssvårigheter, deprimerade kvinnor, ungdomsbrotts-lingar, överviktiga män och hos män med alkoholproblem (73). En stor prospektiv studie bland 70–81-åriga kvinnor visade att fysisk aktivitet motsvarande totalt 90minuters promenad i veckan i lugnt tempo resulterade i signifikant bättre kognitiv för-måga hos deltagarna, jämfört med dem som promenerade mindre än 40 minuter iveckan (19). Skillnaden mellan de mest och minst aktiva kvinnorna motsvarade 2–3 åri ålder. Effekten förklaras av bättre vaskulär funktion av hjärnan och bättre hjärncells-funktion.


Psykisk ohälsa Enligt de senaste beräkningarna över den svenska sjukdomsbördan utgör neuropsykia-triska sjukdomar den största sjukdomsbördan (DALYs) bland kvinnor och den nästhögsta bland män (10). WHO uppskattar att depression kommer att vara den näst vanli-gaste orsaken (efter hjärt-kärlsjukdom) till funktionsnedsättning i världen år 2020 (74).

Fysisk aktivitet kan minska risken för depression, men det finns i dag inte något tyd-ligt dos-respons samband mellan fysisk aktivitet, depression och ångest (14). Att underflera år (8–30 år) leva ett stillasittande liv har samband med högre risk för efterföljandekliniskt definierad depression, även efter att man har kontrollerat för ett stort antal möj-liga påverkande faktorer inklusive funktionsnedsättning, BMI, rökning, alkohol ochsocial status (2). Detta säger dock inget om orsakssambandet; personer med god psy-kisk hälsa kan helt enkelt ha större benägenhet att röra på sig.

Evidensen för att fysisk aktivitet kan minska risken för demens har stärkts undersenare år (18). Hos äldre friska män sågs en 1,8 gånger högre risk att utveckla demenshos dem som promenerar mindre än 400 m per dag, jämfört med dem som promenerarmer än 3,2 km per dag efter kontroll för ålder. Effekten tros bero på generella effekterpå vitalitet och uppbromsning av det biologiska åldrandet. Fyndet bekräftas av andrastudier, men mer forskning behövs för att säkerställa att sambandet inte beror påomvänd kausalitet, det vill säga att dementa inte orkar promenera så långt.

Behandling vid psykisk ohälsaFysisk aktivitet har visat sig effektiv i att mildra symtomen hos personer diagnostise-rade som svårt, måttligt eller milt deprimerade. Fyra studier har visat att fysisk aktivitetär minst lika effektivt som psykoterapi i att behandla depression och två studier harvisat att fysisk aktivitet kan vara minst lika effektivt som medicinering (2). En studievisade att motion hade lika bra effekt som standardmedicinering efter 16 veckors inter-vention (75). En uppföljningsstudie visade att de som fortsatte att motionera återhäm-tade sig snabbare jämfört med deltagare som enbart fick medicin (76). Blumenthal ochmedarbetare (75) jämförde behandling av depression i tre interventionsgrupper: engrupp med inomhusmotion, en grupp som fick antidepressiva mediciner och en gruppsom fick en kombination av motion och medicin. Efter 4 månader hade 65 procent avsamtliga deltagare i alla grupper så få kliniska symtom att de inte längre klassades somkliniskt deprimerade. Fysisk aktivitet är dessutom ett utmärkt alternativ till mediciner-ing för personer som inte vill ta medicin på grund av oro för biverkningar.

Fysisk aktivitet har måttliga positiva effekter för personer med kliniskt fastställdoro och ängslan, fobier, panikattacker och stressymtom, och kan även ha en positiveffekt på välbefinnandet hos personer med schizofreni (2). Personer med psykisk ohälsahar högre sjuklighet och dödlighet jämfört med resten av befolkningen, mest på grundav sjukdomar relaterade till övervikt och fetma. För personer med schizofreni kan livs-stilsprogram som inkluderar fysisk aktivitet vara mer effektiv för att främja långsiktigviktkontroll än farmakologiska interventioner (77).


Cancer


π Fysisk aktivitet är förknippad med en allmänt minskad risk att insjukna i cancer.

π Fysisk aktivitet har en starkt skyddande effekt på tjocktarmscancer.

π Fysisk aktivitet minskar risken för bröstcancer hos kvinnor både föreoch efter klimakteriet.

π Den optimalt skyddande effekten av fysisk aktivitet mot cancer fåsgenom att vara fysiskt aktiv genom hela livet. Måttliga till högintensivaaktiviteter som utförs ofta ger den bästa effekten.

π Personer som nyligen diagnostiserats med cancer bör sträva efter attröra på sig regelbundet genom låg till måttligt intensiv aktivitet.

Cancersjukdomar utgör den tredje största sjukdomsbördan i Sverige (DALYs) (10).Personer som är fysiskt aktiva har en lägre risk att insjukna i cancer (2). Flera studierhar visat ett omvänt dos-responssamband mellan fysisk aktivitet på arbetet eller friti-den (eller god kondition) och cancer. Ju högre volym fysisk aktivitet eller konditions-nivå och ju oftare det utförs, desto lägre risk för cancer. Måttlig till högintensiv fysiskaktivitet verkar ge den största skyddande effekten. Fysisk aktivitet kan även ha en indi-rekt effekt genom sin förebyggande roll för övervikt och fetma, som också är riskfaktorerför cancer.

Eftersom fysisk aktivitet påverkar hormonnivåer har man studerat sambandet medhormonrelaterade cancerformer. Man har funnit förhöjda risker för cancer i livmoder,äggstockar, prostata och testiklar hos inaktiva jämfört med aktiva personer, men resul-taten är baserade på få studier och är än så länge osäkra (2).

TjocktarmscancerFysisk aktivitet har en klart skyddande effekt på tjocktarmscancer. Den mest fysisktaktiva delen av befolkningen har i genomsnitt 40–50 procent lägre risk att utvecklatjocktarmscancer än den minst aktiva delen (78). Effekten är oberoende av kost ochkroppsvikt i de studier som har kontrollerat för detta (79). Det finns en del bevis för attregelbunden fysisk aktivitet genom hela livet ger den optimalt skyddande effekten på


tjocktarmscancer. Svenska studier har funnit ännu större vinster med fysisk aktivitet irelation till tjocktarmscancer (80). Den skyddande effekten av fysisk aktivitet på all-män cancerrisk och risken för tjocktarmscancer är starkare för män än för kvinnor, mendet finns för få studier på området för att uttala sig om detta är en verklig könsskillnadeller om det rör sig om att färre kvinnor har undersökts.

Bröstcancer Bröstcancer är den vanligaste formen av cancer som drabbar kvinnor. Fysisk aktivitethar ett samband med en minskad risk för bröstcancer hos kvinnor efter klimakteriet(78, 81). Kvinnor med högre nivåer av fysisk aktivitet har ungefär 30 procent lägre riskför bröstcancer jämfört med de minst aktiva. Det finns ett dos-responsförhållande – juhögre volym fysisk aktivitet, desto lägre risk för bröstcancer. Det optimala skyddet motbröstcancer är fysisk aktivitet som utförs dagligen eller regelbundet genom hela livet(78). Fysisk aktivitet under tonåren har samband med lägre risk för att insjukna i bröst-cancer senare i livet.

Behandling av cancerDet finns få studier som har undersökt vilken roll fysisk aktivitet spelar för behandlingoch rehabilitering av cancer. Hittills finns inga bevis för att fysisk aktivitet direkt kanpåverka sjukdomsförloppet eller överlevnaden. Däremot har fysisk aktivitet en positiveffekt på flera aspekter av livskvalitet under och efter behandling, inklusive en förbätt-ring av den fysiska och psykiska funktionen och en minskning av symtom såsom trött-het och yrsel. De flesta av dessa studier har undersökt kvinnor med bröstcancer (82).


Risker med fysisk aktivitet

Som tidigare nämnts är det i dag väletablerat att regelbunden fysisk aktivitet ger en radhälsovinster fysiskt, psykisk och funktionellt. Samtidigt för fysisk aktivitet med sig enviss risk, framför allt genom deltagande i idrottsaktiviteter eller högintensiv motion.Dessa risker kan vara biomekaniska (genom skador eller negativa effekter på skelett-ben), kardiovaskulära (till exempel allmänt obehag vid för hög puls eller tillfällighögre risk för plötslig hjärtdöd) eller en kombination av dessa. Överdriven fysisk akti-vitet, som ibland ses i samband med ätstörningar, förekommer inom idrotten och kanleda till utebliven menstruation (amenorré) och benskörhet. Inom elitidrotten finnsflera grupper med högre förekomst av ätstörningar. Särskilt utövare av estetiska sporter(kvinnor), uthållighetssporter (kvinnor och män) och bollsporter (kvinnor och män)löper betydligt högre risk för ätstörningar än genomsnittsbefolkningen, kvinnor ihögre utsträckning än män (83).

I allmänhet är risken att råka ut för någon medicinsk komplikation mycket liten i deflesta typer av lågintensiv motion som exempelvis promenad, vardagscykling, transporttill och från arbetsplatsen liksom i de flesta hobbyverksamheter som innehåller vissfysisk aktivitet. Hälsofrämjande fysisk aktivitet definieras just som fysisk aktivitet medstörsta möjliga nytta och minimala skaderisker (se figur 1:2). Vid motionsaktivitetersom löpning och bollspel är dock risken för belastningsskador större. I vissa studier rap-porterar ungefär varannan joggare, tennisspelare och motsvarande, minst en skada ellerett belastningsbesvär per år.

Vid hård idrottsträning är såväl intensitet som frekvens och belastning betydligthögre än vid motionsutövande av samma idrott. Därför är det inte förvånande att skade-och besvärsfrekvensen vid tävlingsinriktad träning och tävling är ganska hög. Det kannämnas att begreppet ”överträning” flitigt diskuteras, men den är svår att definiera ochdärmed att medicinskt och fysiologiskt diagnostisera. Vissa idrottsgrenar som till exem-pel tyngdlyftning är associerade med utveckling av artros. Broskförslitning orsakas iallmänhet inte av den fysiska aktiviteten som sådan, utan endast om den kombinerasmed andra faktorer som skador och snedbelastningar. För personer med artros kan rättanpassad fysisk aktivitet ändå ha viktiga hälsoeffekter (1).

De vanligaste negativa medicinska effekterna av fysisk aktivitet är belastningsska-dor i stödjevävnaderna, främst inflammationer i leder och benhinnor samt skador somvrickningar och muskelbristningar. Denna typ av skador uppstår oftast i samband medtävlingsidrott. Barn och ungdomar i tillväxt är speciellt sårbara för bestående skadorom benens tillväxtzoner skadas. Cyklister, löpare och gångare utsätter sig för en ökadtrafikfara när de utövar sin sport och har större risk att skada sig på olika sätt. Betydligtmindre vanligt förekommande är metabola ohälsotillstånd som hypoglykemi (låg blod-sockerhalt), vätskebrist och överhettning, allergiska reaktioner hos speciellt känsligaindivider samt akuta hjärt-kärlsjukdomar som slaganfall och hjärtinfarkt. Extrem


uthållighetssport, exempelvis löpning eller elitgymnastik, kan leda till en förskjutningi hormonbalansen hos yngre kvinnor. Detta kan i sin tur leda till skadliga effekter somutebliven menstruation, benskörhet, minskad bentäthet och stressfrakturer. Man har iolika studier sett att 30–50 procent av kvinnor som utför hård konditionsträning harstörningar i menstruationen mot 2–5 procent i hela befolkningen (84). Hård uthållig-hetsträning med mycket höga volymer fysisk aktivitet uppfyller således inte kriterietför att vara hälsofrämjande enligt definitionen. Vid motionsidrott är endast en relativtliten del av skadorna av allvarlig typ. Individen behöver oftast inte uppsöka professionellhjälp. I Sverige finns dessutom en mycket utbredd och god kunskap om hur man skaförhindra uppkomsten av dessa besvär och egenbehandling. Speciella motions- ochidrottsskademottagningar är mycket kostnadseffektiva. I takt med att den medicinskaforskningen ger allt större möjlighet att behandla skador och höja prestationsförmå-gan, behövs dock en etisk diskussion om i vilken omfattning samhället bör subventio-nera den typen av verksamhet.

De flesta elitidrotter kan på grund av den höga skaderisken inte betecknas som hälso-främjande. Samtidigt har elitidrottare en stor betydelse när det gäller att uppmuntrabarn och ungdomar till att utöva idrott och fyller på så sätt en indirekt hälsofrämjandefunktion. Det finns dock undantag där elitidrottare inte är bra förebilder, exempelvisnär det gäller våld inom idrotten, vid dopning och annan mindre hälsosam manipula-tion med kroppen.

Risken att en motionär ska råka ut för en allvarlig hjärtattack eller plötslig dödunder träning är mycket liten under förutsättning att individen inte har en allvarligsjukdom i andnings- och cirkulationssystemet. Studier från USA visade att incidensenav plötslig död hos 30–65-åriga manliga joggare var 13 döda per 100 000 joggare ochår (85). Hälften av dessa joggare som dog hade känd kardiovaskulär sjukdom. Under-sökningar i Finland visar en incidens i kardiovaskulär död i manliga åldersgruppen20–39 år på cirka ett fall per 11,5 miljoner motionstillfällen, ett fall per 2,6 miljonermotionstillfällen för män 40–49 år och ett fall per 2,2 miljoner motionstillfällen förmän 50–69 år (86). Vad gäller de yngre fallen med plötslig död är nästan alla koppladetill medfödda eller förvärvade abnormaliteter i hjärt-kärlsystemet. Hos äldre är ateroskleros med följdsjukdomar den dominerande orsaken. Det viktiga vid påbörjandetav regelbunden motion, speciellt för en tidigare stillasittande person, är att man startarmed kortare pass, gradvis ökar omfattningen och inte ”kastar” sig in i överdriven inten-siv aktivitet vid första tillfället.


Referenser

1. US Department of Health and Human Services. Physical activity and health. A report of the Surgeon General. Atlanta (GA): Department of Health and HumanServices, Centers for Disease Control and Prevention, National Center for ChronicDisease Prevention and Health Promotion; 1996.

2. UK Department of Health. At least five a week. Evidence on the impact of physicalactivity and its relationship to health. A report from the Chief Medical Officer.London: Department of Health; 2004.

3. Rowland TW. The biological basis of physical activity. Medicine and Science inSports and Exercise 1998;30:392-9.

4. Swinburn B, Egger G, Raza F. Dissecting obesogenic environments. The develop-ment and application of a framework for identifying and prioritizing environmentalinterventions for obesity. Preventive Medicine 1999;29(6 Pt 1):563-70.

5. Cordain L, Gotshall RW, Eaton SB. Physical activity, energy expenditure and fitness. An evolutionary perspective. International Journal of Sports Medicine1998;19(5):328-35.

6. Panter-Brick, C. The anthropology of physical activity. I: McKenna JR, C, red.Perspectives on Health and Exercise. London: Palgrave Macmillan; 2003. s. 263-84.

7. WHO. Ottawa charter for health promotion. Köpenhamn: WHO Europe; 1986.8. Socialstyrelsen. Folkhälsorapport 2005. Stockholm: Epidemiologiskt Centrum,

Socialstyrelsen; 2005.9. Statens folkhälsoinstitut. Hälsoekonomi för folkhälsoarbete – introduktion och

debatt. Rapport 2003:11. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2003. 10. Moradi T, Allebeck P, Jacobsson A, Mathers, C. Neuropsykiatriska sjukdomar och

hjärt-kärlsjukdomar dominerar. Läkartidningen 2006;103(3):137-41. 11. Pate RR, Pratt M, Blair SN, Haskell WL, Macera CA, Bouchard C, et al. Physical

activity and public health. A recommendation from the Centers for DiseaseControl and Prevention and the American College of Sports Medicine. The Journalof the American Medical Association 1995;273(5):402-7.

12. Buchard C. Gene-environment interaction in human adaptability. I: Malina RB,Echert HM, red. The Academy papers. Champaign (IL): Human Kinetics Publishers;1988. s. 56-66.

13. Blair SN, Kohl HW, Paffenbarger RS, Jr, Clark DG, Cooper KH, Gibbons LW.Physical fitness and all-cause mortality. A prospective study of healthy men andwomen. The Journal of the American Medical Association 1989;262(17):2395-401.

14. Kesaniemi YK, Danforth E, Jr, Jensen MD, Kopelman PG, Lefebvre P, Reeder BA.Dose-response issues concerning physical activity and health. An evidence-basedsymposium. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6 Suppl):s. 351-8.


15. Fogelholm M, Vuori I, red. Hälsomotion [Terveysliikunta.] Helsingfors: Duodecim;2005.

16. Nordiska Rådet. Nordic Nutrition Recommendations. 4. uppl. Integrating nutri-tion and physical activity. Rapport Nord 2004:13. Köpenhamn: Nordiska Rådet;2004.

17. Svenska Läkaresällskapet. Fysisk aktivitet och hälsa – att ordinera träning pårecept. Pressmeddelande. 2001 nov 01.

18. Abbott RD, White LR, Ross GW, Masaki KH, Curb JD, Petrovitch H. Walking anddementia in physically capable elderly men. The Journal of the American MedicalAssociation 2004;292(12):1447-53.

19. Weuve J, Kang JH, Manson JE, Breteler MM, Ware JH, Grodstein F. Physical activity, including walking, and cognitive function in older women. The Journal ofthe American Medical Association 2004;292(12):1454-61.

20. Statens folkhälsoinstitut. FYSS – Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjuk-domsbehandling. Rapport 2003:44. Stockholm: Yrkesföreningar för FysiskAktivitet, Statens folkhälsoinstitut; 2003.

21. Williams PT. Physical fitness and activity as separate heart disease risk factors. A meta-analysis. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(5):754-61.

22. Manson JE, Greenland P, LaCroix AZ, Stefanick ML, Mouton CP, Oberman A, etal. Walking compared with vigorous exercise for the prevention of cardiovascularevents in women. The New England Journal of Medicine 2002;347(10):716-25.

23. Batty GD. Physical activity and coronary heart disease in older adults. A systematicreview of epidemiological studies. European Journal of Public Health 2002;12(3):171-6.

24. Lee IM, Sesso HD, Paffenbarger RS, Jr. Physical activity and coronary heart diseaserisk in men. Does the duration of exercise episodes predict risk? Circulation2000;102(9):981-6.

25. Wannamethee SG, Shaper AG, Alberti KG. Physical activity, metabolic factors,and the incidence of coronary heart disease and type 2 diabetes. Archives ofInternal Medicine 2000;160(14):2108-16.

26. Lee CD, Folsom AR, Blair SN. Physical activity and stroke risk. A meta-analysis.Stroke 2003;34(10):2475-81.

27. Kurl S, Laukkanen JA, Rauramaa R, Lakka TA, Sivenius J, Salonen JT. Cardio-respiratory fitness and the risk for stroke in men. Archives of Internal Medicine2003;163(14):1682-8.

28. Hu FB, Stampfer MJ, Colditz GA, Ascherio A, Rexrode KM, Willett WC, et al.Physical activity and risk of stroke in women. The Journal of the AmericanMedical Association 2000;283(22):2961-7.

29. Hu FB, Sigal RJ, Rich-Edwards JW, Colditz GA, Solomon CG, Willett WC, et al.Walking compared with vigorous physical activity and risk of type 2 diabetes inwomen. A prospective study. The Journal of the American Medical Association1999;282(15):1433-9.


30. Ellekjaer H, Holmen J, Ellekjaer E, Vatten L. Physical activity and stroke mortalityin women. Ten-year follow-up of the Nord-Trondelag health survey, 1984–1986.Stroke 2000;31(1):14-8.

31. Whelton SP, Chin A, Xin X, He J. Effect of aerobic exercise on blood pressure. A meta-analysis of randomized, controlled trials. Annals of Internal Medicine2002;136(7):493-503.

32. Koenig W, Ernst E. Exercise and thrombosis. Coronary Artery Disease2000;11(2):123-7.

33. Fogelholm M, Kukkonen-Harjula K. Does physical activity prevent weight gain?A systematic review. Obesity Reviews 2000;1(2):95-111.

34. WHO. Diet, nutrition and the prevention of chronic diseases. World HealthOrganization Technical Report Series Rapport 916. Geneva: World HealthOrganization; 2003.

35. Mulvihill C, Quigley R. The management of obesity and overweight. An analysisof reviews of diet, physical activity and behavioural approaches. Evidence briefing.London: Health Development Agency; 2003.

36. Ross R, Janssen I. Physical activity, total and regional obesity. Dose-response considerations. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6 Suppl):S521-7, discussion S8-9.

37. Borodulin K, Laatikainen T, Lahti-Koski M, Lakka TA, Laukkanen R, Sarna S, etal. Associations between estimated aerobic fitness and cardiovascular risk factorsin adults with different levels of abdominal obesity. European Journal ofCardiovascular Prevention and Rehabilitation 2005;12(2):126-31.

38. Kahn BB. Type 2 diabetes. When insulin secretion fails to compensate for insulinresistance. Cell 1998;92(5):593-6.

39. Henriksson F, Agardh CD, Berne C, Bolinder J, Lönnqvist F, Stenström P, et al.Direct medical costs for patients with type 2 diabetes in Sweden. Journal ofInternal Medicine 2000;248(5):387-96.

40. WHO. The World Health Report. Reducing risks, promoting healthy life. Geneva:World Health Organization; 2002.

41. McAuley KA, Williams SM, Mann JI, Goulding A, Chisholm A, Wilson N, et al.Intensive lifestyle changes are necessary to improve insulin sensitivity. A randomizedcontrolled trial. Diabetes Care 2002;25(3):445-52.

42. Knowler WC, Barrett-Connor E, Fowler SE, Hamman RF, Lachin JM, Walker EA,et al. Reduction in the incidence of type 2 diabetes with lifestyle intervention ormetformin. The New England Journal of Medicine 2002;346(6):393-403.

43. Pan XR, Li GW, Hu YH, Wang JX, Yang WY, An ZX, et al. Effects of diet and exercise in preventing NIDDM in people with impaired glucose tolerance. The DaQing IGT and Diabetes Study. Diabetes Care 1997;20(4):537-44.

44. Tuomilehto J, Lindström J, Eriksson JG, Valle TT, Hamalainen H, Ilanne-ParikkaP, et al. Prevention of type 2 diabetes mellitus by changes in lifestyle among subjects with impaired glucose tolerance. The New England Journal of Medicine2001;344(18):1343-50.


45. Laaksonen DE, Lindström J, Lakka TA, Eriksson JG, Niskanen L, Wikström K, etal. Physical activity in the prevention of type 2 diabetes. The Finnish diabetes prevention study. Diabetes 2005;54(1):158-65.

46. Whaley MH, Kampert JB, Kohl HW, 3rd, Blair SN. Physical fitness and clusteringof risk factors associated with the metabolic syndrome. Medicine and Science inSports and Exercise 1999;31(2):287-93.

47. Ryan AS. Insulin resistance with aging. Effects of diet and exercise. SportsMedicine 2000;30(5):327-46.

48. Ryan DH. Diet and exercise in the prevention of diabetes. International Journal ofClinical practice. Supplement 2003;(134):28-35.

49. Boule NG, Kenny GP, Haddad E, Wells GA, Sigal RJ. Meta-analysis of the effectof structured exercise training on cardiorespiratory fitness in type 2 diabetes mellitus.Diabetologia 2003;46(8):1071-81.

50. Riksförsäkringsverket. Vad kostar sjukdomarna för kvinnor och män? Rapport2005:5. Stockholm: Riksförsäkringsverket; 2005.

51. Slemenda C. Prevention of hip fractures. Risk factor modification. The AmericanJournal of Medicine 1997;103(2A):65S-71S, discussion S-3S.

52. Piehl-Aulin K, Brahm H. Effekten av kroppsansträngning på benvävnadensomsättning. Benskörhet förebyggs med fysisk aktivitet, kalcium och hormoner.Läkartidningen 1999;96(3):210-4.

53. Keene GS, Parker MJ, Pryor GA. Mortality and morbidity after hip fractures.British Medical Journal 1993;307(6914):1248-50.

54. Welten DC, Kemper HC, Post GB, Van Mechelen W, Twisk J, Lips P, et al. Weight-bearing activity during youth is a more important factor for peak bone mass thancalcium intake. Journal of Bone and Mineral Research 1994;9(7):1089-96.

55. Snow CM, Shaw JM, Winters KM, Witzke KA. Long-term exercise using weightedvests prevents hip bone loss in postmenopausal women. The Journals ofGerontology. Series A. Biological Sciences and Medical Sciences 2000;55(9):M489-91.

56. Foldvari M, Clark M, Laviolette LC, Bernstein MA, Kaliton D, Castaneda C, et al.Association of muscle power with functional status in community-dwelling elderlywomen. The Journals of Gerontology. Series A. Biological Sciences and MedicalSciences 2000;55(4):M192-9.

57. Vuori IM. Dose-response of physical activity and low back pain, osteoarthritis,and osteoporosis. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6Suppl):S551-86, discussion 609-10.

58. American Geriatric Society, British Geriatric Society, American Academy ofOrthopedic Surgeons Panel on Falls Prevention. Guidelines for the prevention offalls in older people. Journal of the American Geriatrics Society 2001;49:664-72.

59. Carter ND, Khan KM, McKay HA, Petit MA, Waterman C, Heinonen A, et al.Community-based exercise program reduces risk factors for falls in 65- to 75-year-old women with osteoporosis. Randomized controlled trial. CanadianMedical Association Journal 2002;167(9):997-1004.


60. Chang JT, Morton SC, Rubenstein LZ, Mojica WA, Maglione M, Suttorp MJ, et al.Interventions for the prevention of falls in older adults. Systematic review andmeta-analysis of randomised clinical trials. British Medical Journal 2004;328:680-6.

61. Hogan DB, MacDonald FA, Betts J, Bricker S, Ebly EM, Delarue B, et al. A randomized controlled trial of a community-based consultation service to preventfalls. Canadian Medical Association Journal 2001;165(5):537-43.

62. Day L, Fildes B, Gordon I, Fitzharris M, Flamer H, Lord S. Randomised factorialtrial of falls prevention among older people living in their own homes. BritishMedical Journal 2002;325(7356):128.

63. Rogers LQ, Macera CA, Hootman JM, Ainsworth BE, Blairi SN. The associationbetween joint stress from physical activity and self-reported osteoarthritis. An ana-lysis of the Cooper Clinic data. Osteoarthritis and Cartilage 2002;10(8):617-22.

64. Pope DP, Hunt IM, Birrell FN, Silman AJ, Macfarlane GJ. Hip pain onset in rela-tion to cumulative workplace and leisure time mechanical load. A populationbased case-control study. Annals of the Rheumatic Diseases 2003;62(4):322-6.

65. Luepongsak N, Amin S, Krebs DE, McGibbon CA, Felson D. The contribution oftype of daily activity to loading across the hip and knee joints in the elderly.Osteoarthritis and Cartilage 2002;10(5):353-9.

66. Nachemson A. Ont i ryggen, ont i nacken. Gul rapport – systematisk litteratur-översikt. Rapport 145/1, 145/2. Stockholm: Statens beredning för medicinskutvärdering; 2000.

67. Picavet HS, Schuit AJ. Physical inactivity. A risk factor for low back pain in thegeneral population? Journal of Epidemiology and Community Health 2003;57(7):517-8.

68. Dolan P, Greenfield K, Nelson RJ, Nelson IW. Can exercise therapy improve theoutcome of microdiscectomy? Spine 2000;25(12):1523-32.

69. Taimela S, Diederich C, Hubsch M, Heinricy M. The role of physical exercise andinactivity in pain recurrence and absenteeism from work after active outpatientrehabilitation for recurrent or chronic low back pain. A follow-up study. Spine2000;25(14):1809-16.

70. Iversen MD, Fossel AH, Katz JN. Enhancing function in older adults with chroniclow back pain. A pilot study of endurance training. Archives of Physical Medicineand Rehabilitation 2003;84(9):1324-31.

71. Biddle S. Emotion, mood and physical activity. I: Biddle S, Fox KR, Boutcher S,red. Physical activity and psychological well-being. London: Routledge; 2000. s. 63-87.

72. Taylor AH, Fox KR. Effectiveness of a primary care exercise referral interventionfor changing physical self-perceptions over 9 months. Health Psychology2005;24(1):11-21.

73. Fox KR. Self-esteem, self-perceptions and exercise. International Journal of SportPsychology 2000;31:228-40.


74. WHO. World health report. Mental health, new understanding, new hope. Geneva:World Health Organization; 2001.

75. Blumenthal JA, Babyak MA, Moore KA, Craighead WE, Herman S, Khatri P, etal. Effects of exercise training on older patients with major depression. Archives ofInternal Medicine 1999;159(19):2349-56.

76. Babyak M, Blumenthal JA, Herman S, Khatri P, Doraiswamy M, Moore K, et al.Exercise treatment for major depression: Maintenance of therapeutic benefit at 10months. Psychosomatic Medicine 2000;62(5):633-8.

77. Faulkner G, Biddle S. Exercise as an adjunct treatment for schizophrenia. A review of the literature. Journal of Mental Health 1999;8:441-57.

78. Thune I, Furberg AS. Physical activity and cancer risk. Dose-response and cancer,all sites and site-specific. Medicine and Science in Sports and Exercise 2001;33(6Suppl):S530-50, discussion S609-10.

79. Slattery ML, Potter JD. Physical activity and colon cancer. Confounding or interaction? Medicine and Science in Sports and Exercise 2002;34(6):913-9.

80. Gerhardsson de Verdier M. Fysisk inaktivitet och cancer. Är sambanden kausala?Läkartidningen 1999;96:214-6.

81. McTiernan A. Physical activity, exercise, and cancer. Prevention to treatment–symposium overview. Medicine and Science in Sports and Exercise 2003;35(11):1821-2.

82. Bertone ER, Newcomb PA, Willett WC, Stampfer MJ, Egan KM. Recreationalphysical activity and ovarian cancer in a population-based case-control study.International Journal of Cancer 2002;99(3):431-6.

83. Sundgot-Borgen J, Torstveit M. Prevalence of eating disorders in elite athletes ishigher than in the general population. Clinical Journal of Sport Medicine2004;14(1):25-32.

84. Larsen H, Kanstrup-Hansen I. Specifik traenings indvirkning på menstruation ogknoglestyrke. Ugeskrift for Laeger 1998;160:4762-7.

85. Blair SN, Kohl HW, Barlow CE, Paffenbarger RS, Jr., Gibbons LW, Macera CA.Changes in physical fitness and all-cause mortality. A prospective study of healthyand unhealthy men. The Journal of the American Medical Association 1995;273(14):1093-8.

86. Vuori I. The cardiovascular risks of physical activity. Acta Medica Scandinavia1986;Suppl. 711:205-14.


2befolkningens aktivitetsmönster

Sammanfattning

Om man använder den svenska rekommendationen om minst 30 minuters

daglig fysisk aktivitet på minst måttlig nivå, är ungefär sju av tio yngre vuxna

och sex av tio vuxna över 30-årsåldern tillräckligt fysiskt aktiva i Sverige. Det

är således en stor andel av befolkningen som inte är tillräckligt aktiv. Låg-

utbildade och grupper med låg socioekonomisk status rör sig mindre än

högutbildade och grupper med hög socioekonomisk status. Enligt Statistiska

centralbyrån uppgav 2002/03 ungefär sex av tio vuxna att de motionerade

regelbundet och här ses en ökande trend. Barn och ungdomar är mer fysiskt

aktiva än vuxna, men många barn och vuxna skulle behöva bli mer aktiva.

Även om andelen vuxna som motionerar regelbundet har ökat i Sverige, är

det sannolikt att den totala energiförbrukningen genom fysisk aktivitet har

minskat i befolkningen jämfört med tidigare årtionden. Både barn och vuxna

i Sverige är i genomsnitt mindre fysiskt aktiva och mer stillasittande än i de

flesta andra EU-länder.

Samhällsutvecklingen har medfört att många former av fysisk aktivitet har

förskjutits från vardagen till fritiden. Med undantag för promenader och

cykling är fysisk aktivitet ofta hänvisad till särskilda tidpunkter, särskilda loka-

ler, speciellt arrangerade platser eller naturområden. Faktorer som kan för-

klara att en stor del av befolkningen inte är tillräckligt fysiskt aktiv är att

dagens samhälle uppmuntrar en stillasittande livsstil och motverkar fysisk

aktivitet. Arbetsuppgifterna har blivit mindre fysiskt krävande och antalet

bilar per hushåll har ökat. Utbudet av fysiskt passiv underhållning, dator-

användning och tv-tittandet har ökat dramatiskt över tre till fyra decennier.

Bland barn och ungdomar ökar risken för låg fysisk aktivitet vid låg själv-

känsla, bristande skolanpassning och sämre skolprestationer. Många barn

får bilskjuts i stället för att gå eller cykla själva. Inom idrotten har specialiser-

ingen och kraven ökat, vilket avhåller många från att delta. Spontanidrottandet

har länge minskat, men en viss ökning tycks nu ske genom exempelvis

skateboard, inlines och sparkcyklar.


Enligt den nationella rekommendationen för fysisk aktivitet (se kapitel 1) bör allavuxna vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter, helst varje dag. Intensitetenbör vara åtminstone måttlig, exempelvis rask promenad. Ytterligare hälsoeffekter kanuppnås om man ökar den dagliga mängden eller intensiteten.

För att kunna bedöma hur fysiskt aktiva människor är och följa förändringar övertid i olika samhällsgrupper, krävs först en diskussion om mätmetoder. Mätmetodernahar ofta varierat eller ibland inte beskrivits i de olika undersökningarna, vilket har med-fört olika slutsatser. Ofta har man låtit deltagarna själva avgöra om de motionerar ellerej utan att närmare definiera omfattning eller inriktning. Tidigare undersökningar harfrämst använt frågor om motion på fritiden och många viktiga källor till energiförbruk-ning som promenader och hushållssysslor har ofta utelämnats helt. Kravet på regelbun-denhet har varierat från minst 20 gånger per år till utövande flera gånger i veckan.

Fysisk aktivitet är ett komplext beteende med viktiga dimensioner som volym (hurmycket aktivitet totalt), duration (hur länge aktiviteten utförs), frekvens (hur ofta akti-viteten utförs), intensitet (aktivitetens ansträngningsgrad) och form (typ av aktivitet).Vardaglig fysisk aktivitet sker i många olika situationer, exempelvis på arbetet, på friti-den, genom aktiv transport (gång och cykling) eller motionsaktiviteter. För att mätafysisk aktivitet korrekt måste alla dessa aspekter beaktas och mätas under lång tid. Allabefintliga mätmetoder har sina fördelar och begränsningar.


Mätmetoder

Att mäta människors totala fysiska aktivitet är en komplex och kostsam uppgift, speci-ellt i större grupper.

FrågeformulärDen vanligaste metoden för värdering av mängden fysisk aktivitet är enkätstudier. Urkostnadsperspektiv är detta den enda realistiska metoden i större befolkningsstudieroch den har ett betydande värde vid jämförelser mellan grupper. Såväl över- somunderskattningar förekommer dock. Det är även svårt att beräkna energiförbrukningenför en viss aktivitet och metoden tar inte hänsyn till variationer i ämnesomsättningen ivila och yttre förhållanden. Därför blir precisionen relativt låg på individnivå.

AktivitetsdagbokEn aktivitetsdagbok fylls i av respondenten själv. Fyra till sex gånger i timmen underdagtid skriver man ner vilken aktivitet man just då ägnar sig åt, detta under några dagar.Metoden har en rimligt hög precision om noggranna registreringar görs, men innebären ganska stor arbetsinsats.

Mätning med elektroniska detektorer Små och behändiga elektroniska detektorer för mätning av antalet steg (stegräknare),hjärtfrekvens eller rörelser (accelerometrar) ger mer noggranna data på individnivå.Vissa aktiviteter som cykling med jämn hastighet kan dock ge ett osäkert resultat ochsimning kan inte registreras. Detektorer används med fördel hos barn.

Mätning med fysiologiska metoderEnergiförbrukningen kan mätas på olika sätt, oftast i laboratoriemiljö. Vid indirektkalorimetri mäts syrgasförbrukningen och produktionen av koldioxid; sedan kan energi-förbrukningen beräknas. Ett mycket noggrant sätt att mäta energiförbrukningen är meddubbelmärkt vatten. Metoden innebär att personen intar en liten mängd vatten där bådevätet och syret består av tunga isotoper (”tungt vatten”). Efter några veckor kan mangenom att mäta koncentrationen av isotoperna i urinprov beräkna den genomsnittligaenergiomsättningen. Metoden är alltför kostsam (10 000–20 000 kronor per individ)för annat än mätning på enstaka individer.


Utvecklingen internationellt

Stillasittande livsstil vanligtAktuella enkätundersökningar i industriländerna visar att 14–30 procent av den vuxnabefolkningen är mycket stillasittande och kommer inte i närheten av rekommendatio-nen för fysisk aktivitet. De har stillasittande yrken, promenerar sällan för att förflyttasig och deltar inte i något motionsprogram. De tar alltid hissen eller rulltrapporna ochtillbringar sin fritid med fysiskt inaktiva sysselsättningar som läsning, tv-tittande ellerdatorarbete (1–3). En nyligen genomförd granskning av studier har mätt prevalensenav en stillasittande livsstil och andra primära riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom i olikaländer i världen (4). Kriteriet för stillasittande var att personen inte uppnådde rekom-mendationen om 30 minuter minst måttligt intensiv fysisk aktivitet. Granskningenvisade att medianvärdet var 52 procent för stillasittande, 12 procent för fetma, 29 pro-cent för rökning, 28 procent för högt blodtryck samt 26 procent för högt blodkolesterol.Författarnas slutsats var att en stillasittande livsstil förefaller vara den mest förekom-mande riskfaktorn för hjärt-kärlsjukdomar, men även för många andra kroniska sjukdo-mar, följt av prevalensen för övervikt och fetma.

EurobarometerEurobarometer är ett frågeformulär som syftar till kartläggning av och jämförelsermellan medlemsländerna i EU inom ett stort antal ämnesområden. Fysisk aktivitetmättes år 2002 genom enkäten International Physical Activity Questionnaire (IPAQ)(5). I Sverige bestod urvalet av 1 000 svenskar. Resultatet visar att över 57 procent avdet totala europeiska urvalet aldrig motionerar eller rör på sig på högintensiv nivå samtatt knappt 41 procent angav att de aldrig motionerar eller rör på sig på en måttligt intensivnivå. I Sverige var dessa andelar cirka 60 respektive cirka 45 procent. Den andel somutövade högintensiv fysisk aktivitet var lägre i Sverige (cirka 12 procent) än genom-snittligt i EU (17 procent), se tabell 2:1. Endast 26 procent av den europeiska befolk-ningen angav att de motionerade eller rörde på sig med en måttlig intensitet (exklusivepromenader) minst 5 dagar i veckan och 31 procent gjorde det minst 4 dagar i veckan (i Sverige cirka 25 procent). Svenskarna promenerar i lägre omfattning än EU-genomsnittet och i Sverige finns bland de högsta andelarna personer med stillasittandeaktiviteter jämfört med andra medlemsstater. Nästan hälften av det svenska urvaletrapporterade att de var stillasittande mer än 5,3 timmar per dag. Det var relativt storaskillnader mellan länderna. En slutsats av dessa fyra enkätfrågor (tabell 2:1) är attbefolkningen i Sverige är mindre fysiskt aktiv och mer stillasittande än i de flesta andraEU-länder. Mer information om IPAQ kan erhållas på hemsidan www.ipaq.ki.se.


Tabell 2:1. Andel högintensivt fysiskt aktiva, andel måttligt aktiva (exklusive promenader) andel

som går promenader respektive andel stillasittande, dels i Sverige, dels genomsnittligt i EU.

Enkätfråga Sverige EU-genomsnitt Länder med Länder med(procent) (procent) hög andel låg andel

Högintensiv 12 17 Grekland, Tyskland, Sverige, Italien, fysisk aktivitet Nederländerna, Spanien, Österrike4–7 dagar Portugalden senaste veckan

Måttligt intensiv 25 31 Nederländerna, Frankrike, Italien, fysisk aktivitet Portugal Sverige(exkl. promenader)4–7 dagar den senaste veckan

Promenader 55 59 Danmark, Spanien, Belgien, minst 10 minuter/ Finland, Portugal Nederländerna,gång, 4–7 dagar den Frankrikesenaste veckan

Stillasittandemer än 5,3 timmar/ 45 27 Finland, Sverige, Portugaldag Nederländerna,

Italien

Källa: International Physical Activity Questionnaire (IPAQ).


Aktivitetsmönster hos vuxna i Sverige

För att kartlägga den svenska befolkningens fysiska aktivitetsvanor används framför alltresultaten från den årligen återkommande nationella folkhälsoenkäten från Statens folk-hälsoinstitut. Frågorna om fysisk aktivitet i den nationella folkhälsoenkäten har valide-rats i en särskild studie (Statens folkhälsoinstitut, opublicerad). För att ge en mer hel-täckande bild av trender och nuläget redovisas därefter även några andra större studier.

Den nationella folkhälsoenkätenDe senaste två svenska undersökningarna av fysisk aktivitet i befolkningen gjordes våren2004 och 2005 i den nationella folkhälsoenkäten i ett slumpmässigt urval av befolk-ningen (6). År 2004 tillfrågades totalt 54 000 personer i åldern 18–84 år, varav 63 procentsvarade. Urvalet år 2005 omfattade sammanlagt 64 000 personer i åldern 16–84 år fråndelvis samma, delvis andra regioner i Sverige och svarsfrekvensen var då 60 procent. Tvåenkätfrågor handlar om fysisk aktivitet:

• Fråga 36: ”Hur mycket har du rört och ansträngt dig kroppsligt på fritiden under desenaste 12 månaderna?”

• Fråga 37: ”Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt måttligt ansträngande aktivi-teter som får dig att bli varm?”

Den andel av befolkningen som huvudsakligen är stillasittande på fritiden definieras härsom den andel som på fråga 36 har svarat med alternativet ”Stillasittande fritid”. Denandel som klassificeras som tillräckligt fysiskt aktiva i denna redovisning ska motsvaraden nationella rekommendationen om minst 30 minuters fysisk aktivitet per dag medminst måttlig intensitet. Med ledning av resultat från en valideringsstudie definieras där-för den andel som är tillräckligt fysiskt aktiva relativt generöst som en kombination avfrågorna 36 och 37, närmare bestämt den andel som på fråga 36 har svarat med något avde två alternativen ”Måttlig regelbunden motion på fritiden” eller ”Regelbunden motionoch träning” eller som på fråga 37 har svarat med något av de två alternativen ”Mer än 3 timmar, men mindre än 5 timmar/vecka” eller ”5 timmar per vecka eller mer”

KönI den nationella folkhälsoenkäten 2004 klassificerades 67 procent av männen och 63procent av kvinnorna som fysiskt aktiva motsvarande den nationella rekommendatio-nen. År 2005 klassificerades 65 procent av männen och 63 procent av kvinnorna somfysiskt aktiva. En något större andel män än kvinnor är således tillräckligt fysiskt aktiva.


Ålder

Enligt den nationella folkhälsoenkäten 2005 var andelen män som var tillräckligtfysiskt aktiva lägst för män i åldern 45–64 år och kvinnor i åldern 65–84 år, se figur 2:1.

Figur 2:1. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen i olika åldersgrupper, 16–84

år, 2005. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens folkhälsoinstitut.

Andelen kvinnor med huvudsakligen stillasittande fritid ökar med åldern, men förmännen är åldersskillnaderna små. Kvinnliga ålderspensionärer var de mest stilla-sittande, se figur 2:2.

Figur 2:2. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid i olika åldersgrupper, 16–84 år,2005. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens folkhälsoinstitut.


7569

64 6360 636454

65 63

Män Kvinnor

Procent

16–29 år

30–44 år

45–64 år

65–84 år

Totalt

0

20

40

60

80

100

141113 11

15 1315

23

14 14

0

Män Kvinnor

16–29 år

30–44 år

45–64 år

65–84 år

Totalt10

20

30

40

50

Procent

Sysselsättning

Den lägsta andelen fysiskt aktiva fanns bland förtidspensionerade män och kvinnor.Både bland män och bland kvinnor var andelen med en stillasittande fritid betydligthögre hos förtidspensionärer än i övriga grupper. Även bland kvinnliga ålderspensio-närer var andelen ganska hög.

Socioekonomiska grupper Den nationella folkhälsoenkäten visar 2005 att andelen tillräckligt fysiskt aktiva var lägstför männen bland manliga arbetare och egenföretagare/lantbrukare samt för kvinnor iarbetaryrken, se figur 2:3. Andelen var som högst bland tjänstemän på mellan- och högrenivå samt för kvinnorna även bland lägre tjänstemän och egenföretagare/lantbrukare.

Figur 2:3. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter socioekonomisk grupp,16–84 år, 2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor,Statens folkhälsoinstitut.

Såväl bland män som kvinnor fanns det en större andel stillasittande på fritiden i arbetar-yrken än bland tjänstemän och hos manliga företagare/lantbrukare var andelen allrahögst, se figur 2:4. Många arbetare rör sig dock sannolikt mer på arbetet än andrayrkesgrupper och det kan därför vara svårt att säga något om deras totala energi-förbrukning utifrån dessa data.


646058

6669 6757

7063

54

Män Kvinnor

Procent

Arbetare

Lägre tjänstemän

Ej klassificerbara0

20

40

60

80

100

Egenföretagare/lantbrukare

Mellan- och högre tjänstemän

Figur 2:4. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter socioekonomisk grupp,

16–84 år, 2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor,

Statens folkhälsoinstitut.

Mellan- och högre tjänstemän är den grupp som är mest aktiv på fritiden. Sannolikt ärdet också den grupp som är mest stillsittande på arbetet.

Utbildning Personer med mellanlång och lång utbildning1 är tillräckligt fysiskt aktiva i högreutsträckning än dem med kort utbildning, se figur 2:5. SCB:s utbildningsregisteromfattar i Sverige folkbokförda personer i åldrarna 16–74 år, men inte de äldre.

Figur 2:5. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter utbildning, 16–74 år,

2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor,



16 1612 12

9 9

31

11

24

31

0

Män Kvinnor

10

20

30

40

50

Procent

Arbetare

Lägre tjänstemän

Mellan- och högre tjänstemän

Egenföretagare/lantbrukare

Ej klassificerbara

62 6169 6768 71

Män Kvinnor

Procent

Kort utbildning

Medellång utbildning

Lång utbildning

0

20

40

60

80

100

1 Kort utbildning = högst 11 år i skolan, motsvarande folkskola, grundskola, realskola,flickskola, tvåårigt gymnasium eller yrkesskola. Medellång utbildning = 12–14,5 år i skolan,motsvarande 3–4 år i gymnasiet och mindre än 120 högskolepoäng. Lång utbildning = minst 15 år i skolan, motsvarande 120 högskolepoäng eller mer.

Det var mer än dubbelt så vanligt med en stillasittande fritid bland lågutbildade jämförtmed högutbildade, se figur 2:6.

Figur 2:6. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter utbildning, 16–74 år, 2005.

Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens

folkhälsoinstitut.

Födelseland Andelen tillräckligt fysiskt aktiva var högst bland män födda utanför Europa och kvinnor födda i övriga Norden. En betydligt lägre andel män från övriga Norden ochkvinnor födda utanför Europa var fysiskt aktiva jämfört med dem som är födda iSverige, se figur 2:7.

Figur 2:7. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter födelseland, 16–84 år,

2005. Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor,



17 16

10 98 7

Män Kvinnor

Kort utbildning

Medellång utbildning

Lång utbildning

0

10

20

30

40

50

Procent

66 64

54

6962

55

68

48

Män Kvinnor

Procent

Sverige

Övriga Norden

Övriga Europa

Utanför Europa

0

20

40

60

80

100

En stillasittande fritid var betydligt vanligare bland personer med utomnordisktursprung än bland nordbor. Andelen kvinnor med en stillasittande fritid var särskilt högbland kvinnor födda utanför Europa, se figur 2:8.

Figur 2:8. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter födelseland, 16–84 år, 2005.

Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens

folkhälsoinstitut.

BMI (Body Mass Index) Andelen tillräckligt fysiskt aktiva män var signifikant lägre bland män med fetma änbland normalviktiga män, se figur 2:9. Bland kvinnorna var andelen tillräckligt fysisktaktiva högst bland de normalviktiga, signifikant lägre bland kvinnor med undervikteller övervikt och allra lägst bland kvinnor med fetma.

Figur 2:9. Andel fysiskt aktiva som uppnår rekommendationen efter BMI, 16–84 år, 2005.Åldersstandardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens folkhälsoinstitut.


13 1211 10

2326

23

44

Män Kvinnor

Sverige

Övriga Norden

Övriga Europa

Utanför Europa

0

10

20

30

40

50

Procent

6056

67 6866 6355

44

Män Kvinnor0

20

40

60

80

100

Procent

Undervikt

Normalvikt

Övervikt

Fetma

En stillasittande fritid var signifikant vanligare bland personer med undervikt ellerfetma och bland överviktiga kvinnor än bland normalviktiga personer, se figur 2:10.Ungefär hälften av alla stillasittande med undervikt är personer under 30 år och nästanen fjärdedel är 65 år eller äldre.

Figur 2:10. Andel med huvudsakligen stillasittande fritid efter BMI, 16–84 år, 2005. Åldersstan-

dardiserat. Källa: Nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor, Statens folkhälsoinstitut.

Andra kartläggningar av fysisk aktivitetBefolkningens motionsvanor har undersökts i ett antal studier.

I LIV 90-studien undersöktes motionsvanor, fysisk prestationsförmåga och hälsotill-stånd bland svenska män och kvinnor i åldrarna 20–65 år genom intervjuformulär (7).LIV 90-studien avspeglade för första gången motionsvanor, fysisk status och övergri-pande hälsostatus i ett representativt urval av 2 400 kvinnor och män från åtta län iSverige, som utförligt redovisade sina motionsvanor. Om motion definieras som enansträngningsgrad motsvarande minst en rask promenad två gånger i veckan, var köns-skillnaderna små, men åldersskillnaderna var mer uttalade. Andelen motionärer enligtdenna ganska generösa definition sjönk med stigande ålder från omkring hälften av20–29-åringarna till cirka en femtedel i åldern 50–65 år eller ungefär en tredjedel avden vuxna svenska befolkningen. Om kriteriet i stället sätts till träning flera gånger iveckan så att man blir svettig och andfådd, nådde dock endast några få procent dennanivå i medelåldern. Cirka 25 procent av både män och kvinnor hade mycket låg totalfysisk aktivitet.

LIV 2000 är en uppföljning till LIV 90-studien med 1 068 deltagare av ett slumpmäs-sigt urval på 2 000 män och kvinnor i åldrarna 20–65 år i fyra län (Västerbotten,Stockholm, Örebro och Skåne) (8). Syftet var att kunna beskriva förändringar och tren-der sedan 1990-talet och därmed kunna identifiera riskgrupper i befolkningen. I LIV2000 beräknades att varannan yngre vuxen, drygt var tredje medelålders och var fjärde


Undervikt

Normalvikt

Övervikt

Fetma29 27

12 1013 14

27 29

0

10

20

30

40

50

Män Kvinnor

Procent

äldre person kan betraktas som regelbunden motionär, vilket inte skiljer sig från dentidigare studien, LIV 90. Man fann vidare att cirka 25 procent av både män och kvinnorhade mycket låg total fysisk aktivitet, vilket är ett identiskt resultat med LIV 90. Detkan alltså konstareras att det inte hände så mycket med den fysiska aktiviteten under1990-talet i Sverige.

SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) visade 2002/03 att i åldern16–84 år har den andel ökat som uppger att de motionerar regelbundet på fritiden. År2002/03 motionerade 58 procent av männen och 60 procent av kvinnorna regelbundet(lätt eller kraftig motion minst en gång/vecka), vilket kan jämföras med 47 respektive43 procent år 1980 (9, 10). Den andel som 2002/03 minst två gånger i veckan utövadelätt eller kraftig motion på fritiden var 43 procent av männen och 45 procent av kvin-norna i Sverige (10). Andelen kvinnor som motionerar minst två gånger i veckan harökat kraftigt under drygt 20 år och är numera högre än för männen (9). Med motionavses här all fysisk aktivitet på fritiden som intervjupersonerna själva definierar, frånpromenader till hård fysisk träning flera dagar i veckan. Skillnader fanns mellan ande-len arbetare och tjänstemän. Den andel vuxna som rapporterar att de praktiskt tagetinte alls motionerar har enligt ULF-undersökningarna sjunkit från 14 procent för bådakönen i början av 1980-talet till 12 procent av männen och 10 procent av kvinnorna år2002/03 (10). Av figur 2:11 framgår att stillasittandet har minskat mest bland kvinnor.

Figur 2:11. Andel män och kvinnor (16–74 år) som uppger ”ingen motion” på fritiden,

1980/81 – 2002/03. Åldersstandardiserade värden. Källa: Undersökningen av levnadsförhål-

landen (ULF), SCB.

Även nöjespromenerandet har ökat bland vuxna i alla åldersgrupper. Andelen medel-ålders och äldre kvinnor och män som trädgårdsarbetar eller strövar i skog och markhar ökat kraftigt, särskilt i åldern 65–74 år (9).


MänProcent KvinnorProcent

0

5

10

15

20

0

5

10

15

20

1980

/81

1982

/83

1984

/85

1986

/87

1988

/89

1990/9

1

1992/

93

1994/

95

1996/9

7

1998/

99

2000/0

1

2002/

03

1980

/81

1982

/83

1984

/85

1986

/87

1988

/89

1990/9

1

1992/

93

1994/

95

1996/9

7

1998/

99

2000/0

1

2002/

03

Arbetare Lägre tjänstemän Mellan och högre tjänstemän

I Idrottsutredningens intervjuundersökning från 1997 (11) fann man också att ande-len motionsutövare (de som var fysiskt aktiva i stort sett varje vecka) hade ökat mellan1982/83 och 1997. Dock gällde fortfarande att ungefär hälften av deltagarna i studieninte alls motionerade. SOU 1998:76, Idrott & motion för livet. Statens stöd till idrotts-rörelsen och friluftslivets organisationer (12), visar att det är deltagandet i de mer krävande motionstyperna som ökat mest och att andelen som anser att de får för litetmotion har minskat jämfört med 1970-talet. Andelen som promenerar respektive strö-var i stort sett varje vecka har mellan år 1983 och 1997 ökat från 48 till 53 procentrespektive från 33 till 36 procent.

En större befolkningsstudie av Norman och medarbetare (13), där män i åldern45–79 år fick besvara frågor om sin fysiska aktivitet av olika slag vid 15, 30 och 50 årsålder, visade att den totala mängden daglig fysisk aktivitet minskade med åldern ochäven minskade signifikant över tid, framför allt bland 15-åringar. De som var 15 årgamla 1932–1936 rapporterade en genomsnittlig energiförbrukning på 46,1 MET-timmar per dag2 medan de som var 15 år 1962–1966 hade en förbrukning på 40,5 MET-timmar per dag. För 30-åringarna minskade energiförbrukningen från 44,8 till42,3 MET-timmar per dag mellan åren 1947–1951 och 1978–1981. För 50-åringarnaminskade energiförbrukningen från 43,4 till 40,5 MET-timmar per dag mellan åren1967–1971 och 1992–1997. Analys av olika aktivitetstyper visade att den fysiska akti-viteten under arbetstid har minskat kraftigt över tid i alla tre åldersgrupperna, framförallt hos 15-åringarna. Gång, cykling och fysisk träning har också minskat över tid i allaåldrar. Inaktiv eller lågaktiv fritid (läsning eller tv-tittande) har däremot ökat bland 15-och 30-åringarna sedan 1950-talet och hushållsarbetet har ökat bland 30-åringarnasedan 1970-talet.


2 MET-timmar per dag = metaboliska ekvivalenter per dag uttryckt i kcal/kg/dag, ett mått påenergiförbrukningen i jämförelse med viloämnesomsättningen.

Aktivitetsmönster hos barn och ungdomar

Det finns inga svenska studier som mätt förändringar i fysisk aktivitet och den totaladagliga energiförbrukningen över tid bland barn och ungdomar. Däremot finns det endel studier där man har frågat barn och ungdomar hur ofta och hur mycket de tränarrespektive är stillasittande. De flesta resultaten tyder på en polarisering: både andelenmed en stillasittande livsstil och andelen föreningsaktiva barn/ungdomar har ökat (14).

Deltagande i idrottIdrott är den i särklass populäraste organiserade fritidsaktiviteten bland barn och ung-domar. En stor majoritet av barn och ungdomar i Sverige är aktiva medlemmar i idrotts-föreningar: 2003 var 76 procent av 7–14-åringarna medlemmar i en idrottsförening,varav 72 procent aktiva (15). Dock sker en betydande minskning i andelen förenings-aktiva i åldern 15–19 år. Över en 40-årsperiod har barnoch ungdomsidrotten ändratkaraktär (14, 16). Fram till mitten av 1980-talet ökade andelen medlemmar i idrottsföre-ningar, särskilt bland flickor. Idrottsverksamheten blev mer och mer institutionaliserad,samtidigt som spontanidrott och liknande verksamhet minskade. Under 1990-talet haren stagnation skett i medlemsanslutningen, till och med en viss tillbakagång.

Om fysisk träning flera gånger i veckan på en ansträngningsnivå motsvarande jogg-ning eller högre ställs som krav, finner man att långt fler än hälften inte når upp tilldenna nivå. Här finns stora regionala skillnader. Även om skolans idrottsundervisningmedräknas kan konstateras att många barn inte får en tillräcklig fysisk träning.Spontanidrotten – den vanligaste aktivitetsformen under 1960- och 70-talen – mins-kade kraftigt i slutet av 1980-talet, men under 1990-talet och en bit in på 2000-talettycks en viss ökning ha ägt rum, främst genom ”nya” aktivitetsformer som skateboard,inlines och sparkcyklar.

SCB har på uppdrag av Riksidrottsförbundet genomfört en studie på 4 000 ungdo-mar i åldern 13 till 20 år, vilken visar att bland ungdomar som är aktiva medlemmar iidrottsföreningar återfinns en högre andel i familjer som bor med båda föräldrarna ivilla och har bil. Av dem som bodde i hyreshus svarade tre gånger så många som de villa-boende att det är för dyrt att idrotta. Samband finns även med bostadsort. En studie påfyra orter i Sverige visade mycket stora skillnader både vad gäller medlemskap iidrottsföreningar och regelbunden träning på fritiden (17). I Bengtsfors och iStockholms innerstad var ungefär hälften av 16-åringarna medlemmar i idrottsföre-ningar jämfört med två tredjedelar av ungdomarna i Luleå. Endast 21 procent av flick-orna, men hälften av pojkarna i några invandrartäta söderförorter i Stockholm, varmedlemmar i idrottsföreningar. Beträffande andelen som tränade flera gånger i veckan


var skillnaderna ännu större. Flickorna och pojkarna i Luleå var de mest aktiva medanungdomarna i några av Stockholms södra förorter var minst fysiskt aktiva: 44 procentav flickorna och 58 procent av pojkarna i Luleå uppgav att de tränade regelbundet påfritiden jämfört med 12 respektive 31 procent av flickorna och pojkarna i Stockholms-förorterna.

ULF-undersökningarna visar att andelen 16–24-åringar som idrottat inomhus ochutomhus förändrats obetydligt under perioden 1982 till 1999. En studie av skolbarnsträning, både organiserad och spontan, visar inte några väsentliga förändringar mellanåren 1985 och 1993 (18). Förändrad träning förefaller därför inte kunna förklaraökningen av fetma. Däremot skulle en minskad vardagsmotion kunna vara en del avförklaringen till den ökande kroppsvikten.

Fysisk aktivitetDet saknas jämförbara uppgifter om barns och ungas fysiska aktivitet utöver idrotts-aktiviteter. Den så kallade Compasstudien (19), där fysisk aktivitet, matvanor, över-vikt och självkänsla undersöktes hos drygt 3 000 15-åringar i sydvästra Storstockholm,visade att 64 procent av flickorna och 78 procent av pojkarna rapporterade minst 60minuter fysisk aktivitet per dag, det vill säga att de uppnådde rekommendationen.Pojkar med svensk bakgrund och högutbildade föräldrar var mindre fysiskt aktiva änpojkar med utländsk bakgrund eller lågutbildade föräldrar. Bland flickor fanns ingasociala skillnader i fysisk aktivitet. En hög grad av stillasittande var relaterat till fetma,låg utbildningsnivå och utländsk bakgrund. Ohälsosamma levnadsvanor samt övervikteller fetma visade sig vara kopplade till en låg självkänsla. I Compasstudien hade flick-orna lägre självkänsla än pojkarna. Ungdomar med låg självkänsla var mer stilla-sittande, mindre fysiskt aktiva, hade mer oregelbundna måltidsvanor och åt mer sällannyttig mat än dem med hög självkänsla. Pojkar med låg självkänsla hade dessutomhögre BMI och större midjeomfång än dem med hög självkänsla.

Av WHO:s undersökningar om skolbarns hälsovanor, Health behaviour in school-aged children (HBSC) (20), som görs vart fjärde år med hjälp av klassrumsenkäter,framgår att andelen 11-åringar i Sverige som är tillräckligt fysiskt aktiva från hälsosyn-punkt (rör på sig minst 1 timme om dagen minst 5 dagar i veckan) var 44 procent avpojkarna och 36 procent av flickorna, men andelen minskar med ökad ålder. Andelentillräckligt fysiskt aktiva 15-åriga pojkar var år 2001/02 betydligt lägre i Sverige än imånga andra europeiska länder. Endast 33 procent av pojkarna i Sverige var tillräckligtaktiva, vilket kan jämföras med Storbritannien (48 procent) och Tjeckien (49 procent),där de mest aktiva pojkarna fanns. Bland de 15-åriga flickorna i Sverige var 26 procenttillräckligt fysiskt aktiva, jämfört med Tjeckien (31 procent) och Nederländerna (37procent), där de mest aktiva flickorna fanns.

I den svenska HBSC-undersökningen 2001/02 (21) användes denna översättningav definitionen på fysisk aktivitet: ”Fysisk aktivitet är all aktivitet som får ditt hjärta attslå snabbare och som gör dig andfådd. Fysisk aktivitet kan man hålla på med i idrotts-


sammanhang, i skolan, när man leker med kamrater eller då man går till skolan. Någraexempel på fysisk aktivitet är att springa, gå snabba promenader, åka skridskor ellerrullskridskor, simma, spela fotboll, cykla, dansa … När du svarar på nästa två frågor,lägg ihop all tid som du är fysiskt aktiv varje dag.”

I alla åldersgrupper svarade fler pojkar än flickor att de tränar på fritiden så att deblir andfådda eller svettiga. Sett över tid ökade andelen flickor som tränar minst fyragånger i veckan mellan 1985 och 2001. Även hos pojkarna har en ökning skett, menefter 1989 är denna andel oförändrad (21).

Stillasittande aktiviteter

Den vanligaste fritidsaktiviteten bland barn och ungdomar är att titta på tv eller videooch spela datorspel. Enligt HBSC-studien har andelen barn som tittar på tv minst 2 tim-mar per dag ökat från 54 till 67 procent och andelen stortittare (minst 4 timmar per dag)har ökat från 18 till 22 procent mellan år 1990 och 1998 (22). Såväl tv-tittande somdatoranvändning bland barn ökar med stigande ålder (21). Tv- och videotittande ärvanligare bland lågutbildade och har kunnat kopplas till övervikt och fetma (19,21–23).


Förklaringar till utvecklingen

VuxnaSamhällsutvecklingen har medfört att många former av fysisk aktivitet har förskjutitsfrån vardagen till fritiden. Med undantag för promenad och cykling har många kropps-rörelser blivit hänvisade till att utföras vid särskilda tidpunkter, i särskilda lokaler, påspeciellt arrangerade platser eller i naturområden som ligger utanför de platser där var-dagslivet normalt levs. Samhället kännetecknas av en minskad fysisk aktivitet i var-dagslivet, samtidigt som motion och träning är fortsatt populärt i vissa grupper avbefolkningen. Motionsvågen och intresset för strukturerad och organiserad motion ochträning har dock sannolikt inte kompenserat för nedgången i arbetsrelaterad fysiskaktivitet och aktiv transport. Nedan beskrivs några av de faktorer som med stor sanno-likhet har påverkat befolkningens aktivitetsmönster, utan att på något sätt försöka pre-sentera en heltäckande kartläggning.

Med den industriella revolutionen startade en process där maskiner övertog allt flerfysiskt krävande arbetsuppgifter och många fick möjlighet att byta fysiskt krävandejobb mot mindre slitsamma sysslor. Efterkrigstiden innebar en samhällsutvecklingbort från fysiskt krävande jobb och transporter till dagens situation med stillasittandeeller mindre fysiskt krävande arbetsuppgifter, ökad bilåkning och motoriserade trans-porter. Ett ökat behov av att förflytta sig allt längre sträckor har framför allt täcktsgenom ökad bilåkning. Sedan 1970 har bilåkandet ökat 150 procent i Europaregionen,medan användandet av kollektivtrafik endast har ökat marginellt (24) och gång ochcykling har minskat kraftigt relativt sett. Ungefär 80 procent av alla resor i Europa görsmed bil och resornas längd dubblerades mellan 1975 och 1995 (25). Utvecklingen fram-över på transportsidan är inte heller positiv. Bedömningar från Statens Institut förKommunikationsanalys (SIKA) indikerar att biltransporterna kommer att fortsättaöka, medan cykling som transportmedel uppskattas falla med 4 procent fram till år2010 med nuvarande investeringar i infrastruktur (26–27). En ny trend i Storstockholmoch en del andra städer i Sverige är en markant ökad resurstilldelning till cykeltrafik isamband med en satsning på ett hållbart transportsystem.

Det finns ett stort och växande utbud av fysiskt passiv underhållning på fritiden.Teknologiska innovationer såsom motorgräsklippare, köksmaskiner, Internet och fjärr-kontroller har bidragit till minskad energiförbrukning. Även om varje enskild uppfin-ning endast har en liten effekt på energiförbrukningen, så kan de tillsammans ha en storinverkan och bidra till utvecklingen av övervikt och fetma i världen i dag. En annanbidragande orsak är det ökande utbudet av mat i alla delar av världen (28).Samhällsutvecklingen har i stort varit positiv för folkhälsan, vilket den ökande livs-längden är ett bevis på. Men den ökande fetman och en stillasittande livsstil har nu lett


till farhågor om att den uppväxande generationen blir den första som lever kortare änsina föräldrar (29).

Sverige ligger lågt i fysisk aktivitet både bland barn och vuxna i internationellajämförelser. Vi vet också att människor i dag tittar mer på tv och använder datorermycket mer än förr samt att antalet bilar per hushåll ökar (30). Svensken tittade på tv igenomsnitt nästan 2,5 timmar per dag under 2001 (31) och tv-tittandet har sedan dessökat något. För första gången sedan tillförlitliga mätningar påbörjades på 1990-taletspenderar kvinnor mer tid framför tv:n än män (32). Här finns även säsongsvariationeroch åldersskillnader som kan bidra till en stillasittande livsstil: det genomsnittliga tv-tittandet är närmare 3 timmar vintertid men ungefär 2 timmar sommartid. Forskninghar visat att vi är mer fysiskt aktiva och har högre energiförbrukning under vår ochsommar än höst och vinter (33, 34). Tv-tittandet ökar även med ålder. Den yngsta grup-pen (3–14 år) tittar genomsnitt 1 timme och 28 minuter varje dag jämfört med 3 timmaroch 34 minuter för gruppen över 60 år (32). Personer som har tillgång till fler tv-kana-ler än de tre markbundna tittade dessutom i genomsnitt 7 minuter mer varje dag jämförtmed ”markbundna tittare”. Detta kan synas lite, men med tanke på att detta är genom-snittsvärden kan man utgå ifrån att en mindre grupp tittar betydligt mer, vilket kan hastor betydelse från energiförbrukningssynpunkt.

Den ökande geografiska separationen mellan bostad, arbete, handel och fritid harökat behovet av motoriserad transport och minskar ofta möjligheterna till fysisk aktivi-tet. En trend som påbörjades i slutet av 1900-talet i Sverige är det ökande antalet köpcentra utanför stadskärnan, vilka ofta konkurrerar ut butiker och affärer inom pro-menad- eller cykelavstånd. För att nå dessa centra krävs nästan alltid bil. År 2005 stodcirka 320 köpcentra för en tredjedel av detaljhandelsförsäljningen (25 procent av dag-ligvaror och 50 procent av fackhandeln, exempelvis skor, kläder och hushållsartiklar) ilandet. Trenden ser inte ut att avta, tvärtom har 59 procent av landets kommuner planerpå etablering av ny externhandel och/eller utökning av befintliga centra (35). Störrestäder har en tendens att breda ut sig och glesas ut, vilket medför större avstånd mellanolika destinationer och serviceutbud – det som på engelska kallas för ”sprawl”. Dennatendens motverkar ofta fysisk aktivitet som exempelvis gång och cykling och främjarbilåkning eller annan motoriserad transport. Även småhusbebyggelse är vanligenutglesad, vilket gör det svårt att erbjuda hög turtäthet för allmänna transporter, någotsom i sin tur leder till en ökad andel biltransporter. Utländska studier tyder på sambandmellan graden av utglesning i större städer och förekomsten av fetma bland vuxna(36–38). Även i Sverige är förekomsten av fetma betydligt högre bland män på lands-bygden än i större städer (39).

Vuxnas fysiska aktivitetsvanor avspeglar levnadsvillkor, social position, tillgångtill fri tid och är även mycket tydligt kulturellt präglade. Motionsutövning är ett tydligtinslag i den svenska medelklassens livsstil men förhållandevis få ur arbetarklassenägnar sig åt motion, vilket delvis kan bero på ett fysiskt krävande arbete. Ekonomiskaoch materiella villkor ger också olika förutsättningar för deltagande i idrotts- ochmotionsverksamhet. Bland medelålders är utbildningsnivå, boendeort och vänners


motionsutövning mycket tydligt relaterat till benägenheten att motionera (14). Personermed många vänner som motionerar, de med hög social position och de som bor i städerär oftare motionsutövare än andra. Av kvinnor och män med högskoleutbildning, sombor i stad och därtill har många vänner, utövade 62 procent av kvinnorna och 85 pro-cent av männen motionsaktiviteter regelbundet. Motsvarande andelar bland dem medgrundskola som högsta utbildning, vilka bodde på landsbygden och hade få eller ingavänner, var 21 respektive 15 procent (14). En annan viktig trend är att andelen motions-utövande tjänstemän ökat betydligt mer än motsvarande andel bland arbetarna underde senaste decennierna (11).

Även inom arbetslivet har det skett en minskning av fysisk aktivitet, antagligenberoende på en långsiktig trend bort från jordbruks- och industriarbeten till dagenssituation med många yrken inom tjänstesektorn. I en europeisk studie rapporteradehälften av deltagarna att de var fysiskt inaktiva under arbetsdagens gång, 22 procentsvarade att de har arbetssysslor som innebär måttliga fysisk aktivitet, medan 20 procentangav att de hade fysiskt krävande arbetsmoment. Över en fjärdedel av deltagarna sattstilla mer än 5,5 timmar under arbetsdagens gång (40).

Barn och ungdomarÄven för barn och ungdom finns ett antal viktiga samhällstrender som påverkar aktivi-tetsmönstret, inklusive idrottsvanor. Barn och ungdomar spenderar mer och mer av sintid på olika institutioner, vilket bland annat är en kombinerad effekt av en utbyggd för-skoleverksamhet, mer tid i skolan och tidigare debut i förenings- och idrottslivet.Denna institutionalisering påverkar sannolikt barnets totala fysiska aktivitet i negativriktning under uppväxtåren. Hardmans och Marshalls översikt över de globala tren-derna inom skolan (41) visar en ökad prioritet för teoretiska ämnen på bekostnad avämnet Idrott och hälsa. En ökad press på att uppnå akademiska resultat kan även haminskat rasternas och skollunchernas längd, vilket påverkar barns möjligheter tillrörelse i skolan. En allt tidigare debut för barn i organiserad idrottsverksamhet – förmånga redan vid 5–7 års ålder – kräver större föräldramedverkan med bland annatbilskjuts, innebärande vissa sociala och ekonomiska förutsättningar. En viss socialsnedrekrytering blir därmed följden. Specialiseringen ökar inom idrotten och därmedkraven på träning och prestation, vilket kan förklara att färre ungdomar idrottar regel-bundet. Få barn förmår att träna på egen hand flera gånger i veckan utanför idrottsrörelsen(14). Att barns och ungdomars idrottsvanor är tydligt relaterade till sociala, ekono-miska, etniska och kulturella förhållanden har redovisats i såväl svenska (16, 19, 23,42, 43) som internationella (44) undersökningar.

Även bland barn och ungdomar har omfattningen av stillasittande aktiviteter ökat.Det finns ett tydligt samband mellan tv-tittande och förekomst av fetma (19, 45). Detsaknas dock studier som klargör om andra stillasittande aktiviteter ökar risken förövervikt, exempelvis att läsa böcker eller sitta vid datorn. Med bristande skolanpass-ning och skolprestationer minskar mängden fysisk aktivitet (46) och andelen eleversom slutar grundskolan utan fullständiga betyg har ökat under det senaste decenniet.


Under det senaste halvseklet har bebyggelsen i våra tätorter ändrat karaktär. Framtill 1960-talet saknade en stor del av alla familjer bil. Barn och unga måste gå och cyklaeller använda allmänna transportmedel. År 2003 disponerade 95 procent av alla familjermed två sammanboende föräldrar minst en bil. Det innebär att föräldrar ofta skjutsarbarnen med bil, exempelvis till skolan, i stället för att låta barnen själva gå eller cykla(19). Många länder anger en kraftigt minskad gång och cykling till skolan de senasteårtiondena, även om minskningen verkar ha varit mindre i Sverige (47). Barn som pro-menerar till skolan har visats ha en signifikant högre total nivå av hälsofrämjandefysisk aktivitet än barn som skjutsas med bil, buss eller tåg (48). Tillgång till bil gör detockså möjligt för barnfamiljer att bo i småhus, vilket 76 procent av alla sammanboendefamiljer med barn gjorde år 2003 (36–38). Medan barn kunde leka fritt i stadsmiljö på1950-talet är denna möjlighet i dag starkt begränsad på grund av ökad biltrafik ochandra upplevda risker.

KonklusionAtt förklara utvecklingen av aktivitetsmönster i befolkningen över tid är en komplice-rad uppgift. Dels har vi inte varit bra på att mäta fysisk aktivitet och total energiför-brukning, dels saknas ofta statistik över de faktorer som kan ha påverkat dagens situa-tion. De studier som vi har refererat till visar en stor variation i hur stor andel avbefolkningen som når målet för fysisk aktivitet. Även om studierna visar en stor varia-tion, råder det ingen tvekan om att en stor andel av befolkningen skulle behöva öka sinfysiska aktivitet för hälsa och välbefinnande. En stillasittande livsstil är en av de vanligasteriskfaktorerna för hjärt-kärlsjukdomar, men även många andra kroniska sjukdomar.

Många olika faktorer i samhällsutvecklingen har bidragit till en alltmer stilla-sittande livsstil i befolkningen under de senaste decennierna. Detta i kombination medett ökande utbud av energitäta livsmedel får omfattande konsekvenser för folkhälsan iform av fetma, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes. Inte minst ökningen av övervikt ochfetma i det svenska samhället har väckt stort intresse för frågor som rör mat och fysiskaktivitet. Nästa kapitel belyser betydelsen av goda matvanor vid fysisk aktivitet för attfrämja energibalans och en god hälsa.


Referenser

1. Pate RR, Pratt M, Blair SN, Haskell WL, Macera CA, Bouchard C, et al. Physicalactivity and public health. A recommendation from the Centers for DiseaseControl and Prevention and the American College of Sports Medicine. The Journalof the American Medical Association 1995;273(5):402-7.

2. UK Department of Health. At least five a week. Evidence on the impact of physicalactivity and its relationship to health. A report from the Chief Medical Officer. UKLondon: Department of Health; 2004.


4. Bauman A, Miller Y. The public health potential of health enhancing physical activity. I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford: Meyer& Meyer Sport; 2004.

5. European commission. Physical activity. December 2003. Special Eurobarometer183-6 / Wave 58.2. Fieldwork October-December 2002.

6. Statens folkhälsoinstitut. Levnadsvanor och hälsa – de första resultaten från dennationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor. Rapport 2004:48. Stockholm:Statens folkhälsoinstitut; 2004.

7. Engström LM, Ekblom B, Forsberg A, Koch M, Seger J. LIV 90. Rapport 1.Livsstil, prestation, hälsa. Stockholm: Folksam; 1993.

8. Ekblom B. LIV 2000. En kort redogörelse för undersökningens uppläggning ochgenomförande samt några intressanta resultat. Stockholm: Statens folkhälsoinsti-tut; 2004.

9. Statistiska centralbyrån. Fritid 1976–2002. Levnadsförhållanden. Rapport2004:103. Stockholm: SCB; 2004.

10. Socialstyrelsen. Folkhälsorapport 2005. Stockholm: Epidemiologiskt Centrum,Socialstyrelsen; 2005.

11. SOU 1997:188. Motion och Idrott. Idrottsutredningens intervjuundersökning.12. SOU 1998:76. Idrott & Motion för livet. Statens stöd till idrottsrörelsen och

friluftslivets organisationer13. Norman A, Bellocco R, Vaida F, Wolk A. Age and temporal trends of total physical

activity in Swedish men. Medicine and Science in Sports and Exercise2003;35(4):617-22.

14. Engström LM. Idrott som social markör. Stockholm: HLS förlag; 1999.15. Riksidrottsförbundet. Svenskarnas idrottsvanor. En studie av svenska folkets

tävlings- och motionsvanor 2003. FoU-rapport 2004:5. Stockholm: RF; 2004.16. Nilsson P. Fritid i skilda världar. Stockholm: Ungdomsstyrelsen; 1998.


17. Larsson B. Idrottens former. En studie om ungdomars idrottsvanor. Stockholm:Lärarhögskolan; 2000.

18. Marklund U. Skolbarns hälsovanor under ett decennium. Rapport 1996:110.Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 1997.

19. Rasmussen F, Eriksson M, Bokedal C, Schäfer Elinder L. COMPASS – en studie isydvästra Storstockholm. Fysisk aktivitet, matvanor, övervikt och självkänslabland ungdomar. Rapport R2004:1. Stockholm: Samhällsmedicin & Statens folk-hälsoinstitut; 2004.

20. WHO. Young people's health in context. Health behaviour in school-aged children(HBSC) study. International report from the 2001/2002 survey. Köpenhamn:World Health Organization; 2004.

21. Danielsson M. Svenska skolbarns hälsovanor 2001/02. Rapport 2003:50.Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2003.

22. Danielsson M, Marklund U. Svenska skolbarns hälsovanor 1997/98, tabellrapport.Rapport 2000:5. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2000.

23. Engström LM. Idrottsvanor i förändring. Stockholm: HLS förlag; 1989.24. European Commission Directorate-General for Energy and Transport in coopera-

tion with Eurostat. Energy & transport in figures 2004. Brussels: EuropeanCommission; 2004.

25. European Commission Directorate-General for Energy and Transport in coopera-tion with Eurostat. Energy & transport in figures 2002. Brussels: EuropeanCommission; 2004.

26. Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA), Statistiska centralbyrån(SCB). Den nationella reseundersökningen. Res 2001. Stockholm: SIKA, SCB;2002.

27. Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA). Uppföljning av det transport-politiska målet och dess delmål. SIKA rapport Rapport 2004:3. Stockholm: SIKA;2004.

28. Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO). World agriculture.Towards 2015/2030. Summary report. Rome: FAO; 2002.

29. Hill JO, Wyatt HR, Melanson EL. Genetic and environmental contributions toobesity. The Medical Clinics of North America 2000;84(2):333-46.

30. Prentice AM, Jebb SA. Obesity in Britain. Gluttony or sloth? British MedicalJournal 1995;311(7002):437-9.

31. Mediemätning i Skandinavien. Tv-tittandet 2001. Årsrapport. 2001. Hämtad2006-04-19 från http://www.mms.se/arsrapp/Årsrapport%202001.pdf.

32. Mediemätning i Skandinavien. Tv-tittandet 2004. Årsrapport. 2004. Hämtad2006-04-19 från http://www.mms.se/arsrapp/Årsrapport%202004.pdf.

33. Trost SG, Owen N, Bauman AE, Sallis JF, Brown W. Correlates of adults' partici-pation in physical activity. Review and update. Medicine and Science in Sports andExercise 2002;34(12):1996-2001.


34. Pivarnik JM, Reeves MJ, Rafferty AP. Seasonal variation in adult leisure-time physical activity. Medicine and Science in Sports and Exercise 2003;35(6):1004-8.

35. SOU 2005:51 Bilen, Biffen, Bostaden. Hållbara laster – smartare konsumtion.36. Lopez R. Urban sprawl and risk for being overweight or obese. American Journal

of Public Health 2004;94(9):1574-9.37. Ewing R, Schmid T, Killingsworth R, Zlot A, Raudenbush S. Relationship between

urban sprawl and physical activity, obesity, and morbidity. American Journal ofHealth Promotion 2003;18(1):47-57.

38. Frank LD, Andresen MA, Schmid TL. Obesity relationships with communitydesign, physical activity, and time spent in cars. American Journal of PreventiveMedicine 2004;27(2):87-96.

39. Rasmussen F, Johansson M, Hansen HO. Trends in overweight and obesity among18-year-old males in Sweden between 1971 and 1995. Acta Paediatrica 1999;88(4):431-7.

40. European Opinion Research Group. Special Eurobarometer. Physical activity.Brussels: European Commission Directorates-General for Health and ConsumerProtection and for Press and Communication; 2003.

41. Hardman K, Marshall J, red. Update on the state and status of physical educationworld-wide. Keynote presentation on 2nd World Summit on Physical Education;2005; Magglingen, Switzerland.

42. Blomdahl U. Folkrörelserna och folket. Stockholm: Carlsson bokförlag; 1990.43. Larsson B, Nilsson P. Ungdom – fritid – idrott. Svensk Idrottsforskning 1997;3.44. De Knop P, Engström LM, Skirstad B, Weiss M. Worldwide trends in youth sport.

Champaign (Ill): Human Kinetics; 1996.45. Rydell A, Bremberg S. TV-konsumtion och barns hälsa och anpassning. En syste-

matisk kunskapsöversikt. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004.46. Tammelin T, Nayha S, Laitinen J, Rintamaki H, Jarvelin MR. Physical activity and

social status in adolescence as predictors of physical inactivity in adulthood.Preventive Medicine 2003;37(4):375-81.

47. Department of Health. National Travel Survey (2002 update). London: Depart-ment of Health; 2004.

48. Mackett RL. The therapeutic value of children's everyday travel. TransportationResearch Part A 2005;39:205-19.


3 mat, fysisk aktivitet och energibalans

Sammanfattning

En person som utövar fysisk aktivitet behöver inga kosttillskott utöver en

vanlig varierad kost. Genom att äta enligt näringsrekommendationerna får

man i sig den energi och de näringsämnen som kroppen behöver vid fysisk

aktivitet. Elitidrottare behöver se till att energibehovet täcks, att en tillräcklig

mängd näringsämnen tillförs och att vätskeförlusterna ersätts. Generellt är

den kost som är optimal för hälsan även optimal för idrottare, det vill säga

att äta mycket frukt och grönt, fullkornsprodukter, magert kött, magra

mejeriprodukter samt äta varierat.

Konsumtionen av energitäta och näringsfattiga produkter har ökat kraftigt

i Sverige under de senaste decennierna och är en bidragande orsak till över-

vikt och fetma. Idrottsledare har stora möjligheter att påverka matvanorna

hos landets idrottande ungdomar och kunskaperna om mat och hälsa bland

ledarna kan få stor betydelse för arbetet med att förebygga övervikt.


Matvanor och hälsa

En grundförutsättning för god hälsa och god prestationsförmåga är att kroppen försesmed tillräckligt med energi och nödvändiga näringsämnen genom en välbalanseradkost. Genomsnittssvensken har i stort sett bra matvanor. Brist på protein, vitaminereller mineraler förekommer knappast. Ett undantag är kvinnor som i genomsnitt får isig för lite folsyra och järn (1). Den ökande förekomsten av övervikt tyder dock på attenergiintaget är högre än energiförbrukningen. Av den vuxna befolkningen äter 80 pro-cent för mycket fett, 96 procent äter för mycket mättat fett, hälften av den vuxnabefolkningen äter för mycket raffinerat socker och 90 procent äter mindre kostfibrer änvad som rekommenderas.

Svenska barn får i allmänhet i sig tillräckligt med näringsämnen, men andelen mättatfett och socker i kosten är dock för hög och intaget av fibrer för lågt. Livsmedelsverketsstudie av svenska barns matvanor visar på hög konsumtion av godis, läsk, snacks ochbakverk. De allra flesta barnen äter frukost och kvällsmål varje dag, men bara 77 pro-cent av barn i årskurs 5 rapporterar att de åt skollunch 5 dagar i veckan (2).

Skillnader finns i matvanor både avseende ålder, kön, socioekonomisk bakgrundsamt geografisk region. Generellt sett äter äldre vuxna bättre än yngre vuxna, kvinnorbättre än män, och högutbildade, högavlönade bättre än lågutbildade och lågavlönade.Äldre äter mer frukt och grönsaker än yngre och har ett högre intag av kostfiber. Endast4 procent av männen och 12 procent av kvinnorna äter den rekommenderade mängden,500 g frukt och grönt, per dag och det finns en stark social gradient (3). Yngre vuxnahar ett högre intag av socker. Bland 15-åringar i Stockholmsområdet äter högst vartionde pojke eller flicka både frukt och grönt varje dag (4). Tydliga skillnader ses i mat-vanor beroende på föräldrarnas utbildning och härkomst. Ungdomar med lågutbildademödrar har i högre utsträckning oregelbundna matvanor och äter dubbelt så ofta onyttigmat jämfört med ungdomar vars mödrar har hög utbildning.

Att äta en varierad kost där energiintaget inte överstiger energibehovet är viktigt föratt undvika kostrelaterade sjukdomar. Ohälsosamma matvanor bidrar till hjärt-kärl-sjukdom, cancer, typ 2-diabetes samt övervikt och fetma (5). I Sverige, liksom i övrigavärlden, upplever vi en ökning i förekomsten av fetma som utgör ett stort hälsopro-blem. En ökad tillgång på mat, särskilt energität mat och sötade drycker, i kombinationmed sjunkande matpriser och högre inkomster, bidrar till överkonsumtion (6). EnligtFolkhälsorapport 2005 visar självrapporterade data att 41 procent av männen och 27procent av kvinnorna är överviktiga samt att 11 procent av männen och 9 procent avkvinnorna är feta (7). En åldersgruppsindelning av andelen män med fetma visar attandelen bland 16–34-åringar är 7,5 procent, bland 35–54-åringar 11 procent samtbland 55–74-åringar 15 procent. För kvinnor är motsvarande siffror 5,5 procent, 9,5procent respektive 14 procent. Markant för överviktens och fetmans utveckling är attden ökar över tid för varje åldersgrupp, dock mest för unga män. År 1980 var 11 pro-


cent av 16–24-åriga överviktiga eller feta, 1989 var siffran 15 procent och 1998 var den21 procent. Riskerna för följdsjukdomar ökar markant vid fetma, bland de vanligaste ärtyp 2-diabetes, högt blodtryck, hjärtinfarkt, astma, vissa cancerformer samt rygg- ochledbesvär (5).

Fetma och fetmarelaterade sjukdomar är bland de socialt mest ojämnt fördeladeohälsotillstånden, och trenden är att de sociala skillnaderna ökar (7). Sociala skillnaderär synliga redan från förskoleåldern och fetma förekommer i högre utsträckning pålandsbygden jämfört med städer. Åtgärder som kan förbättra matvanor och fysisk akti-vitet bland socioekonomiskt svaga grupper har därmed stor potential att minska ojäm-likheten i hälsa.


Allmänna kostrekommendationer

Livsmedelsverket är den myndighet som utfärdar kostråd (8). Rekommendationernaför protein, kolhydrater och fett, som gäller för vuxna och barn över 2 år, är enligtSvenska Näringsrekommendationer:

• Fett bör ge 25–35 procent av energiintaget, befolkningsmålet är 30 procent av energin.Intaget av mättade fettsyror och transfettsyror bör begränsas till omkring 10 procentav energin, enkelomättat fett bör bidra med 10–15 procent och fleromättat med5–10 procent.

• Kolhydrater bör bidra med 50–60 procent av det totala energiintaget, befolk-ningsmålet är 55 energiprocent.

• Intaget av kostfiber bör för vuxna vara 25–35 g per dag, vilket motsvarar omkring 3 g/megajoule per dag. Intaget av tillsatta sockerarter bör inte överstiga 10 energi-procent.

• Protein bör bidra med 10–20 procent av det totala energiintaget, befolkningsmåletär 15 energiprocent.

Livsmedelsverket ger exempel på lämpliga mängder och val inom olikalivsmedelsgrupper för att näringsrekommendationerna ska uppfyllas (9):

π Frukt och grönsaker: Minst 0,5 kilo frukt och grönsaker per dag,lämpligen hälften av vardera.

π Baljväxter: Minst 0,5 dl kokta baljväxter (ärter, bönor, linser) per dag.

π Potatis, ris och pasta: 1–2 portioner potatis, ris eller pasta per dag.

π Bröd och flingor: 6–8 skivor bröd och en portion flingor/gryn per dag(motsvarar 200–250 g).

π Mejeriprodukter: Cirka 0,5 liter mager mjölk/fil/yoghurt rekommenderasdagligen, varav en del kan utgöras av mager ost.

π Kött och charkuteriprodukter: I genomsnitt en portion (cirka 100 g)magert kött (nyckelhålsmärkta charkuteriprodukter) per dag.

π Fisk: 2–3 portioner (120 gram per portion) fisk och/eller skaldjur per vecka.


π Matfett: Till matlagning rekommenderas flytande margarin eller olja, till brödet magert smörgåsfett.

π Övriga rekommendationer: Konsumtionen av livsmedel, som liggerutanför matcirkeln och som innehåller mycket fett och/eller socker börutgöra mindre än 15 procent av energiintaget (inklusive alkohol). Intagetav alkohol bör utgöra mindre än 5 procent av energiintaget eller undvikas.

De flesta svenskar äter 4–6 gånger per dag, av vilka 2–3 är huvudmåltider. Barn ochvuxna rekommenderas äta 3 huvudmål och 1–3 mellanmål med god näringsmässigsammansättning. Att äta frukost anses förenat med bättre kostkvalitet och kognitivfunktion samt lägre risk att utveckla fetma, dock har ännu inte ett direkt orsakssam-band etablerats för att det verkligen förhåller sig så (10). Enligt näringsrekommenda-tionerna föreslås en fördelning av intaget av kalorier enligt följande:

Frukost 20–25 procent av energiintagetLunch 25–35 procent av energiintagetMiddag 25–35 procent av energiintaget

Mer specifik information om den rekommenderade kosten finns att hämta på Livs-medelsverkets hemsida, www.slv.se.


Kostråd för fysiskt aktiva

För att utöva måttlig fysisk aktivitet krävs inga tillskott utöver en vanlig blandad kost. Omman äter enligt näringsrekommendationerna får man i sig den energi och de näringsämnensom kroppen behöver vid fysisk aktivitet. Att utöva fysisk aktivitet på regelbunden basisger bättre förutsättningar för ett balanserat närings- och energiintag och minskar risken förvitamin- och mineralbrist. Om man äter en vanlig och varierad kost och ökar energiintagetökar även intaget av mineraler och vitaminer. Förlusterna i svett och urin ökar inte nämn-värt vid den ökade energiomsättningen. Skillnaden mellan intag och förlust kommer där-för att öka vid ökad energiomsättning och därmed vidgas säkerhetsmarginalen.

Fysisk aktivitet ökar behovet av energirika ämnen som kolhydrater och fett. Behovetav aminosyror, vilka bygger upp och underhåller kroppens innehåll av proteiner (musk-ler, blod, stödjevävnader, inälvsorgan med mera) ökar inte i proportion till ökad energi-omsättning. Om kroppen är i negativ energibalans (mer energi förbrukas än vad som till-förs) kommer dock aminosyrorna att användas i energiomsättningen, vilket kan leda tillatt behovet av protein i kosten ökar. Det måttligt ökade behovet av protein kan lätt mötasgenom att öka intaget av mjölkprodukter, kött eller annan mat som innehåller mycketprotein (11). Det finns dock inget vetenskapligt stöd för att proteintillskott i form avaminosyrepulver vare sig är nödvändigt eller höjer prestationsförmågan.

Med åldrandet minskar energiförbrukningen i vila samtidigt som den fysiska akti-viteten minskar för de flesta. För energibalans behövs mindre matportioner och där-med riskerar intaget av livsviktiga näringsämnen att bli otillfredsställande. Behovet avde flesta vitaminer och mineraler minskar dock inte med åldern. Ökad fysisk aktivitetoch därmed ett ökat energiintag blir därför från näringssynpunkt mycket viktigt för attupprätthålla god näringsbalans hos äldre.

Idrottsutövare Elitidrottare behöver se till att energibehovet täcks, att en tillräcklig mängd näringsäm-nen tillförs och att vätskeförlusterna ersätts. Bibehållandet av en optimal kroppsmassaär en förutsättning för att kunna utföra uthållighetsträning (exempelvis skidåkning)eller styrketräning (12). Stora förluster av kroppsmassa kan både minska presta-tionsförmågan och få allvarliga hälsokonsekvenser. Generellt är den kost som är opti-mal för hälsan även den som är optimal för idrottare, det vill säga att äta mycket fruktoch grönt, fullkornsprodukter, magert kött, magra mejeriprodukter samt äta varierat.

Rekommendationer och en policy i kostfrågor rörande elitidrott utarbetades 1995 av enarbetsgrupp inom ramen för Olympisk Support (13). Policyn antogs av Riks-idrottsstyrel-sen. En översyn gjordes senare av dokumentet. Den grundläggande policyn gäller fortsätt-ningsvis, medan rekommendationerna delvis omarbetats. Resultatet av omarbetningen ärKostrekommendationer till elitidrottare av Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) (14).

Enligt rekommendationerna från SOK bör kolhydrater utgöra den största andelen ikosten, cirka 55–65 energiprocent. Vid 2–4 timmars hård fysisk träning behövs cirka


8–10 g kolhydrater per kg kroppsvikt. Totalt bör kolhydratintaget uppgå till cirka640–800 g per dag. En handbollsspelare som väger 95 kg och som tränar hårt i 2 tim-mar behöver 8 g kolhydrater per kg kroppsvikt per dag motsvarande 760 g kolhydrater.

I USA har American College of Sports Medicine (ACSM), American DieteticAssociation (ADA) och Dietitians of Canada (DC) utfärdat ett gemensamt ställnings-tagande i frågor om nutrition och idrottsprestation. Deras rekommendation är i stortöverensstämmande med den svenska; 5–7 g kolhydrater per kg kroppsvikt för dengenomsnittlige motionären och 7–10 g kolhydrater per kg för uthållighetsidrottare.Enligt den svenska kostpolicyn underlättas täckning av kolhydratbehovet genom att till-föra kolhydrat i lösningar, exempelvis sportdrycker innehållande maltodextrin och glukos.

Enligt SOK bör det dagliga intaget av fett motsvara 25–35 energiprocent. Idrottaremed extremt högt energibehov, såsom längdskidåkare och triathleter, bör ha ett fett-intag som ligger nära den övre gränsen. Fettet bidrar till att göra kosten mindre voluminös. Det finns inga skäl för att tillföra fett under en aktivitet. Enkelomättat ochfleromättat fett rekommenderas och kan fås från bland annat avokado, fet fisk, vegeta-biliska oljor, margariner samt frön och nötter.

Flera översikter har gjorts över huruvida en högfettskost ökar prestationsförmåganhos uthållighetsidrottare. Slutsatsen är att högfettskoster inte är att rekommendera(12), en slutsats delad av ACSM, ADA och DC (15).

Enligt de nordiska näringsrekommendationerna är proteinbehovet 0,8 g per kg kropps-vikt och dag under förutsättning att individen är i energibalans. Genomsnittsintaget avprotein för män och kvinnor är 16 procent av energiintaget (1). Även om proteinbehovetär ökat hos idrottare till 1,0–1,7 g per kg kroppsvikt och dag täcks detta av en normal kost(14). Inga fördelar har kunnat konstateras med proteinsupplement vad gäller styrka ellerfysisk arbetskapacitet hos idrottare som för övrigt möter sitt proteinbehov genom kosten(12). Animaliskt protein såsom mejeriprodukter, kött, fisk och ägg ger fullvärdigt protein,men även vegetabiliskt protein kan i kombination (exempelvis bröd och linser, ris ochbönor) ge ett adekvat intag av alla essentiella aminosyror.

Att bibehålla vätskebalansen är nödvändigt för att kunna prestera i idrottssamman-hang. Vätska behöver tillföras både före och efter en träning eller tävling, samt ävenunder själva aktiviteten där så är möjligt. I SOK:s kostrekommendationer till elitidrot-tare ges specifika rekommendationer om lämpliga kostupplägg före, under och efterträning eller tävling (14).

Ergogena tillskott, det vill säga preparat som innehåller näringsämnen i störremängd än vad som rekommenderas, eller andra födoämnessubstanser har länge varitföremål för intresse bland idrottare, eftersom de tros öka uthållighet och prestationsför-måga. Exempel på sådana tillskott är vitamin- och mineralpreparat i höga doser ellerämnen som Q10, ginseng, kreatin eller karnitin. Det vetenskapliga stödet för att dessapreparat skulle ha någon prestationshöjande effekt är mycket svagt och ett mycket högtintag av vitaminer eller mineraler kan innebära hälsorisker (12). Andra risker med dessapreparat är att de kan innehålla dopningklassade ämnen, som exempelvis efedrin.Sammantaget finns det inget behov för en motionär eller idrottare som är i energibalansoch äter en balanserad kost som i stort följer rekommendationerna, att köpa extra kost-tillskott för att förhindra näringsbrist eller höja prestationsförmågan.


Ätstörningar och fysisk aktivitet

Matproblem av olika slag förekommer redan hos små barn och skolbarn, särskilt flickor.Hos en del kvarstår problemen under och efter tonåren. Specifika former av ätstörningarfinns hos minst 3 procent av unga svenska kvinnor. Prevalensen för anorexia nervosa är0,2–0,4 procent bland unga svenska kvinnor, vilket är tio gånger vanligare än blandpojkar. Prevalensen av bulimia nervosa är cirka 1 procent och för hetsätningsstörningcirka 2–3 procent (16). Ätstörningar är mer vanligt förekommande bland unga elitid-rottare jämfört med den övriga befolkningen (17). Utövare av estetiska sporter, uthål-lighetssporter och bollsporter löper betydligt större risk för ätstörningar, kvinnor ihögre utsträckning än män, i jämförelse med genomsnittsbefolkningen. Särskilt dan-sare löper en betydligt större risk (18). En studie från Storbritannien har visat på ökadrisk för ätstörningar bland elitlöpare (16). Flickorna med ätstörningar skilde sig frånandra elitlöpare genom ett lägre BMI (Body Mass Index), lägre självkänsla, sämremental hälsa och genom att de oftare bantade eller tidigare hade bantat (16).

Enligt en norsk studie av elitidrottare hade 20 procent av kvinnorna subkliniskaeller kliniska ätstörningar, medan 8 procent av de manliga idrottarna hade det (19). I ensvensk studie uppgav 35 procent av kvinnliga gyminstruktörer att de någon gång haftätstörningar med början vid 15–17-årsåldern. I en enkätundersökning uppgav 10 av 24specialidrottsförbund att de hade erfarenhet av anorexia nervosa, bulimi, idrottsanorexioch fetma (20).

De viktigaste kända bestämningsfaktorerna för utvecklingen av ätstörningar ärkvinnligt kön, åldern 14–20 år och intensiv bantning. Ungdomar med fetma och kropps-vikt som pendlar har större risk att utveckla ätstörningar, dock talar ingenting för attkvalificerad behandling av fetma leder till ätstörningar (16). Flera av riskfaktorerna föranorexi och bulimi är desamma som för psykisk ohälsa. Svenska studier visar att etthögt BMI, missnöje med sin kropp och att bli retad för sin vikt kan vara riskfaktorer förätstörningar hos flickor. Det bör därför ingå i prevention och behandling av övervikt attförbättra barns självtillit och självkänsla samt att reducera de sociala stigmata som kanfölja med övervikt.

Det finns inga övertygande bevis för att förebyggande åtgärder mot ätstörningar äreffektiva. I arbetet med att förebygga övervikt och ätstörningar behöver man utvecklahälsofrämjande insatser för en god kroppslig och psykisk hälsa samt insatser för tidigupptäckt och stöd till riskindivider. Behovet är stort av fortsatt preventionsforskningrörande ätstörningar.


Mat, fysisk aktivitet och energibalans

Kroppens energibalans påverkas av hur mycket energi som tas in genom födan, och hurmycket som förbränns genom basalmetabolism och fysisk aktivitet. På grund av mins-kad användning av mänsklig muskelkraft och ökat stillasittande i befolkningen för-bränner vi inte lika mycket energi som tidigare. För att hålla kroppsvikten inom normal-området är det därför viktigt att inte konsumera för mycket energitäta livsmedel ochsötade drycker, exempelvis godis, glass, snacks, bakverk och läsk. Det finns en utbredduppfattning att energibalans kan bibehållas vid regelbunden konsumtion av sådanaprodukter om den fysiska aktiviteten ökar. Det är dock uppenbart att tidsåtgången(tabell 3:1) för att förbränna kalorier från energitäta livsmedel är så pass stor att deninte rimligtvis kan ingå i en normal livsstil. Orimligheten i detta resonemang bliruppenbar när man ser att det tar mer än 6 timmar för ett barn att promenera bort en påsepotatischips.

Tabell 3:1. Tidsåtgång för att förbränna energitäta livsmedel genom rask promenad (5 MET)

för en vuxen och ett barn.

Produkt Tidsåtgång Tidsåtgång vuxen (75 kg) barn (30 kg)

1. Glasstrut Daim, 100 g (1 430 kJ, 342 kcal)1 55 min 137 min

2. Chokladkaka, 100g (2 290 kJ, 548 kcal)1 88 min 220 min

3. Chipspåse, 200 g (3 934 kJ, 940 kcal)1 150 min 380 min

1 Livsmedelsdatabasen, www.slv.se/ldb.

Kännetecknande för energität mat är att den innehåller mycket energi i form av fetteller socker och lite vatten och kostfibrer, i förhållande till sin vikt. Produkten blir där-för liten och kompakt och ger svaga mättnadskänslor när den konsumeras, vilket ökarrisken för passiv överkonsumtion (21). Vissa godisprodukter av typen ”bars” kan inne-hålla lika många kalorier som en måltid bestående av kött, potatis och grönsaker.Förmodligen är personer som konsumerar denna typ av produkter omedvetna om att devid varje konsumtionstillfälle får i sig energi motsvarande en hel extra måltid. Somexempel kan visas på skillnaderna mellan energitätheten i den rekommenderade kosten,


0,5 MJ per 100 g och energitäthet i exempelvis chips, 1,8 MJ per 100 g, eller godis, 1,6 MJ per 100 g.

För individen som vill bibehålla energibalans är det viktigt att vara medveten om atten kost med hög energitäthet måste konsumeras i små mängder och att en kost med lågenergitäthet behöver konsumeras i större mängder. Särskilt barn och ungdomar över-konsumerar lätt energität mat. De har ännu inte utvecklat de kognitiva spärrar som ärnödvändiga för att kunna hantera den omgivande miljön som på alla sätt uppmuntrartill konsumtion av denna typ av produkter.

Konsumtionen av energitäta och/eller näringsfattiga produkter såsom godis, cho-klad, glass, läsk, bakverk och snabbmat har fördubblats i Sverige sedan 1960-talet. I Sverige läggs i genomsnitt cirka 40 procent av utgifterna för mat på energitäta, när-ingsfattiga produkter inklusive, alkohol, kaffe och te (22). En bakgrund till det storautbudet och den snabba produktutvecklingen av energitäta produkter är den enormaproduktivitetsökningen i jordbruket. Låga produktionspriser på fett och socker innebärhöga vinstmarginaler på produkter som innehåller mycket av dessa råvaror, vilket i sintur driver en produktutveckling mot ökad användning.

I Sverige har det registrerade kostintaget ökat med i genomsnitt 107 kilokalorier perdag för kvinnor och 80 kilokalorier per dag för män mellan 1989 och 1997 (1). Dettaökade energiintag motsvarar teoretiskt bildningen av 4–5 kg fettväv per år. EnligtVärldshälsoorganisationen (5) finns det övertygande belägg för att konsumtion avenergität, näringsfattig mat ökar risken för övervikt i befolkningen. Svenska barn får idag i genomsnitt 25 procent av sitt energiintag från energitäta produkter, vilket är 2,5gånger så mycket som rekommenderat (2). Växande barn har behov av näringstät matoch riskerar försämrad näringsstatus vid en hög konsumtion av produkter som endastbestår av ”tomma kalorier”.

Ett bidragande problem med energitäta produkter är deras lättillgänglighet; manfinner dem i dag i exempelvis videobutiker, försäljningsautomater, på bensinstationer,vid kassorna i personalmatsalar, i skolkafeterior och på idrottsanläggningar samt påframträdande platser inom matvarubutikerna.

En bidragande orsak till att barn och ungdomar efterfrågar produkter som läsk ochgodis är att dessa marknadsförs mycket effektivt till denna målgrupp genom tv,Internet, mobiltelefoni med mera (23). Enligt WHO bidrar intensiv marknadsföring avenergität, näringsfattig mat sannolikt till överviktsutvecklingen (5). En typ av mark-nadsföring är sponsring. Många idrottsförbund och idrottsevenemang sponsras av livs-medelsföretag som ett led i att exponera produkterna eller varumärket för allmänheten(20). Sponsorerna varierar från producenter av baslivsmedel som kyckling (Kronfågel)och cerealier (Axa), till producenter av produkter traditionellt förknippade med energi-tät mat eller söta drycker: McDonald’s, Coca-Cola och Sibylla. Även handelskedjornasponsrar idrottsaktiviteter.


Syn på mat och hälsa inom idrottsrörelsen

Idrottssverige består av 21 distriktsidrottsförbund, 68 specialidrottsförbund, cirka 750specialdistriktsidrottsförbund samt 22 000 idrottsföreningar (24). Nästan hälften avlandets knappt sju miljoner invånare mellan sju och sjuttio år är med i en idrottsföre-ning. Av dessa är cirka två miljoner aktiva utövare. Cirka 650 000 ägnar sig åt tävlings-idrott på skiftande nivåer och ungefär 7 000 kan sägas höra till eliten, det vill säga tävlar på nationell mästerskapsnivå. I åldrarna 7–15 år är drygt två av tre pojkar ochvarannan flicka med i en idrottsförening. Dessutom idrottar var tionde pojke/flickautanför den organiserade idrotten.

Idrottsledare har en stor potentiell förmåga att påverka matvanorna hos landetsidrottande ungdomar. Synen på och kunskaperna om mat och hälsa bland ledarna kandärför få stor betydelse. I dag är det en minoritet av idrottsförbunden som satsar på matoch hälsa. Av tjugofyra tillfrågade specialidrottsförbund har tio en person som äransvarig för kost och hälsa och endast fyra av tjugofyra förbund har en skriftlig policyför detta område (20).

Inom idrottsförbunden inser man betydelsen av att satsa mer på kost och hälsa ochflera idrottsförbund kommer att förstärka arbetet med dessa frågor i framtiden. Denpågående debatten om överviktsutvecklingen är sannolikt en bidragande faktor. Deflesta förbunden tror att de kan påverka medlemmarnas matvanor genom informationoch goda exempel, och att denna påverkan blir bestående under resten av livet.


Litteraturtips

För den som vill läsa mer om kost och fysisk aktivitet finns förutom den litteratur somhänvisas till i kapitlet även mer lättläst litteratur som Ät bäst! Kost, idrott & hälso-utveckling, av Marie Broholmer, Per Karlsson och Tommy Leijding, utgiven av SISUIdrottsböcker, samt Uppladdningen, utgiven av Lantmännen/Cerealia som kan beställaspå www.uppladdningen.se.


Referenser

1. Becker W, Pearson M. Riksmaten 1997–98. Kostvanor och näringsintag i Sverige.Uppsala: Livsmedelsverket; 2002.

2. Barbieri HE, Pearson M, Becker W. Riksmaten – barn 2003. Livsmedels- och näringsintag bland barn i Sverige. Uppsala: Livsmedelsverket; 2006.

3. Statens folkhälsoinstitut. Nationella folkhälsoenkäten ”Hälsa på lika villkor” –Nationella data 2005. Stockholm; 2005. Hämtad 2006, 20 augusti, från http://www.fhi.se/templates/Page_6221.aspx.

4. Rasmussen F, Eriksson M, Bokedal C, Schäfer Elinder L. COMPASS. En studie isydvästra Storstockholm. Fysisk aktivitet, matvanor, övervikt och självkänslabland ungdomar. Rapport R2004:1. Stockholm: Samhällsmedicin och Statens folk-hälsoinstitut; 2004.

5. WHO. Diet, nutrition and the prevention of chronic diseases. World HealthOrganization Technical Report Series 916. Geneva: World Health Organization;2003.


7. Socialstyrelsen. Folkhälsorapport 2005. Stockholm: Epidemiologiskt Centrum,Socialstyrelsen; 2005.

8. Livsmedelsverket. Svenska näringsrekommendationer. Rekommendationer omnäring och fysisk aktivitet. Vår Föda nr 6/2005.

9. Livsmedelsverket. Livsmedelverkets kost- och motionsrekommendationer. Uppsala.Hämtad 2006 14 september från http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=10876.

10. Nordiska Rådet. Nordisk handlingsplan for bedre sundhed og livskvalitet gennemmad og fysisk aktivitet. Köpenhamn; 2004.

11. Ekblom B, Nilsson J. Aktivt liv. Vetenskap & praktik. Stockholm: SISU idrotts-böcker; 2000.

12. Williams M. Sports nutrition. I: Modern nutrition in health and disease 10th edition. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins; 2006.

13. Sveriges Olympiska Kommitté. Kost och kosttillskott. Ställningstagande ochrekommendationer för elitidrottare. Stockholm: Sveriges Olympiska Kommitté;1995.

14. Sveriges Olympiska Kommitté. Kostrekommendationer till elitidrottare. Stockholm:Sveriges Olympiska Kommitté; 2000.

15. American College of Sports Medicine, American Dietetic Association, Dietitiansof Canada. Nutrition and athletic performance. Med Sci Sports Exerc 2000;32:2130-45.

16. Swanberg I. Prevention av ätstörningar. Kunskapsläget i dag. R2004:40. Stock-holm: Statens folkhälsoinstitut. 2004.


17. Sundgot-Borgen J. Eating disorders in female athletes [Review]. Sports Medicine1994;17(3)(3):176-88.

18. Smolak L, Murnen R, Ruble A. Female athletes and eating problems. A meta-analysis. Int J Eat Disord 2000;27(4):371-80.

19. Sundgot-Borgen J, Torstveit M. Prevalence of eating disorders in elite athletes ishigher than in the general population. Clinical Journal of Sport Medicine2004;14(1):25-32.

20. Hallberg L. Hur kan idrottsrörelsen bidra till hälsosamma matvanor bland barnoch ungdomar? En kartläggning av 24 specialidrottsförbund i Sverige. Examens-arbete vid Karolinska Institutet, Stockholm. 2005.

21. Prentice AM, Jebb SA. Fast foods, energy density and obesity. A possible mecha-nistic link. Obesity Reviews 2003;4(4):187-94.

22. Frykberg J. Vad kostar hållbara matvanor? En ekonomisk jämförelse mellandagens konsumtion och ett förslag till en hälsomässigt och miljömässigt hållbarlivsmedelskonsumtion. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004.

23. Hastings G, Stead M, McDermott L. Review of research on the effects of food promotion to children. Final Report. Stirling: Food Standards Agency; 2003.Hämtad 2005 16 maj från http://www.foodstandards.gov.uk/multimedia/pdfs/promofoodchildrenexec.pdf.

24. Riksidrottsförbundet. Idrotts-Sverige. Stockholm. Hämtad 2006 4 mars frånhttp://www.rf.se/t3.asp?p=13904.


4 fysisk aktivitet i folkhälsopolitiken

Sammanfattning

Fysisk aktivitet har växt till en stor folkhälsofråga på såväl kommunal, regional

som nationell nivå. Frågan har gått från att vara en angelägenhet för individen

till att bli en viktig samhällsfråga. Sjukdomsbördan relaterad till fysisk inakti-

vitet orsakar samhället stora förluster i form av kostnader för sjukvård och

produktionsbortfall, vilket uppskattas till 6 miljarder kronor per år i Sverige.

Det krävs därför politiska åtgärder och resurser för att främja fysisk aktivitet

på alla nivåer i samhället.

Att tillgodose behovet av rörelse hos alla grupper i befolkningen bör vara en

central drivkraft i samhällsplaneringen, vilket även främjar en hållbar utveck-

ling. För detta krävs ett engagemang från många samhällssektorer och frivil-

ligsektorn, exempelvis idrotten och friluftsorganisationer.

Folkhälsopolitiken utgör med sin tvärsektoriella ansats en konstruktiv platt-

form för ett fortsatt utvecklings- och förändringsarbete för ökad fysisk aktivi-

tet. Det breda angreppssättet där många myndigheter och aktörer bidrar till

att skapa bättre samhälleliga förutsättningar för ökad fysisk aktivitet, samt

utvecklandet av indikatorer, ses som viktiga element i folkhälsoarbetet.

Även inom Europeiska unionen (EU) och Världshälsoorganisationen

(WHO) växer betydelsen av fysisk aktivitet som en folkhälsofråga.

Folkhälsa är ett uttryck för befolkningens hälsotillstånd och tar hänsyn till nivå och för-delning av hälsan. En god folkhälsa handlar således inte bara om att hälsan bör vara sågod som möjligt, den bör också vara jämlikt fördelad. Folkhälsovetenskap är i dag etttvärvetenskapligt område med inslag av beteendevetenskap, samhällsvetenskap ochnaturvetenskap.

Från att på 1970- och 80-talen i hög grad ha handlat om att minska riskfaktorer ochförebygga sjukdom med hjälp av hälsoupplysning riktad till allmänheten, har betydel-sen av samhälleliga bestämningsfaktorer för hälsan lyfts i takt med att forskningen haretablerat starka samband mellan livsvillkor, miljö och hälsa.


Början till denna process inleddes på WHO-konferensen i Ottawa 1986, ”OttawaCharter for Health Promotion” (1), där man definierade begreppet ”health promotion”(hälsofrämjande arbete) som ”en process som ger människor möjligheter att öka kon-trollen över sin hälsa och förbättra den”. Fem strategier fastlades för hälsofrämjandearbete, vilka numera har integrerats i modernt folkhälsoarbete. Dessa är:

1. Skapa en hälsoinriktad samhällspolitik.2. Skapa stödjande miljöer för hälsa.3. Stärka den lokala handlingskraften.4. Utveckla personliga färdigheter.5. Skapa en hälsofrämjande hälso- och sjukvård.


Fysisk aktivitet blir en folkhälsofråga

Utvecklingen av folkhälsoarbetet för kost och fysisk aktivitet i Sverige sedan 1960-talet kan kort sammanfattas i ett antal huvudpunkter:

• Under 1960-talet påbörjas det svenska arbetet med kost och fysisk aktivitet meddiskussioner om behovet av förändringar i den svenska folkkosten.

• Socialstyrelsen etablerar 1968 en medicinsk expertgrupp för kost och hälsa.

• Första upplagan av skriften Kost och motion utkommer 1971.

• Statens Livsmedelsverk inrättas 1972.

• Kost- och motionsarbetet under 1970- och 80-talen bygger på hälsoinformationbaserad på den tidens vetenskapliga rön. Målgrupperna för informationen är pro-fessionella yrkesgrupper såsom hälso- och sjukvården. Kampanjer riktas till all-mänheten och det sker en omfattande produktion av informationsmaterial främstkring kosten.

• 1986 revideras skriften Kost och motion och döps om till Kost, motion och hälsa ochges ut av Socialstyrelsen.

• Livsmedelsverket beslutar 1987 att arbeta mera aktivt med kost- och hälsofrågoroch ett handlingsprogram skrivs. Socialstyrelsen lämnar över en del av sitt ansvarför detta område till Livsmedelsverket.

• Folkhälsoinstitutet inrättas 1992 och övertar resterande delar av det förebyggandearbetet med kost och motion från Socialstyrelsen. Kvar på Socialstyrelsen blir folk-hälsorapporteringen och ansvaret för kosten inom vård och omsorg.

• Det första svenska policydokumentet rörande kost och hälsa, den nationella hand-lingsplanen för nutrition, antas 1995.

• År 2000 presenteras utredningen om en nationell folkhälsopolitik (2).

• Frisam, ett samarbetsorgan för 19 svenska organisationer med friluftsliv på sitt program bildas år 2000. Organisationens syfte är att förbättra förutsättningarna förfriluftsliv i Sverige.

• År 2001 utnämns av regeringen till ett fysiskt aktivitetsår. Syftet är att påbörja ettlångsiktigt arbete för att öka den fysiska aktivitetsnivån i Sverige genom olika infor-mationsinsatser samt strukturella och organisatoriska förändringar. Folkhälso-institutet ansvarar för satsningen genom strategiska insatser via fyra arenor: skolan/förskolan, arbetsplatsen, hälso- och sjukvården samt fritiden.

• Propositionen Mål för folkhälsan (3), med ett övergripande mål och 11 målområdenantas av riksdagen 2003. Två av målområdena rör fysisk aktivitet och mat.


• Det statliga Friluftsrådet inrättas år 2003 som ett rådgivande organ till Naturvårds-verket. Rådet ska samordna samhällets arbete med friluftsfrågor, ta initiativ tillforskning och utveckling, arbeta med information och utbildning samt fördela detstatliga bidraget till friluftsorganisationerna.

• Statens folkhälsoinstitut och Livsmedelsverket får 2003 ett gemensamt uppdrag attta fram ett underlag till en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivi-tet. Uppdraget lämnas till regeringen i februari 2005 (4).

• Fysisk aktivitet blir för första gången en del av den nya upplagan av de Nordiskanäringsrekommendationerna år 2004.

• Under våren 2006 presenterar regeringen en folkhälsopolitisk skrivelse om godamatvanor och fysisk aktivitet med mål och insatser (5).


Sjukdomsbörda och kostnader för fysisk inaktivitet

Att fysisk aktivitet har blivit ett eget mål i folkhälsopolitiken beror på den kunskaps-utveckling som har skett det senaste decenniet vad gäller det starka sambandet medhälsa och inte minst de samhällskostnader och konsekvenser som är förknippade medfysisk inaktivitet.

De sjukdomar som en stillasittande livsstil bidrar till är kroniska sjukdomar somförklarar den dominerande andelen av sjuklighet och förtida död i Sverige såväl som iövriga världen (kapitel 1). Visserligen har dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar minskat iSverige de senaste decennierna, men den utgör fortfarande den i särklass största orsa-ken till sjuklighet och död bland män (6).

WHO gjorde år 2002 en uppskattning av sjukdomsbördan (förlorade friska lev-nadsår i sjukdom eller död) relaterad till fysisk inaktivitet (stillasittande livsstil) iindustrialiserade länder i västvärlden (7). Stillasittande en av de tio ledande orsakernatill förtida död och beräknas årligen leda till nästan 2 miljoner dödsfall globalt ochtrenden är att de kommer att öka. Fysisk inaktivitet beräknades orsaka 6–7 procent avalla förtida dödsfall eller 3–4 procent av den totala sjukdomsbördan beräknad somDALYs (Disability Adjusted Life Years eller kvalitetsjusterade levnadsår – för närmaredefinitioner se kapitel 1). Rapporten framhöll vidare att fysisk inaktivitet orsakade 23procent av alla hjärtinfarkter, 13 procent av hjärninfarkterna, 11 procent av bröst-cancerfallen, 17 procent av tarmcancerfallen och 15 procent av diabetesfallen. Ensenare analys genomförd av WHO år 2003 placerade fysisk inaktivitet som den sjätteviktigaste orsaken till förtida död (8). Rapporten har dock kritiserats för att vara alltförkonservativ och försiktig, eftersom varken stillasittandets direkta roll för fetma, högtblodtryck och kolesterol var medtagna i beräkningarna (9).

Samhällskostnaderna för sjukdomar relaterade till fysisk inaktivitet är i dag bety-dande. Studier av ”cost of illness” (COI) uppskattar den samhällsekonomiska kostna-den för en sjukdom och består av tre delar: direkta kostnader, indirekta kostnader ochhumanitära kostnader (eng: intangible costs). Direkta kostnader omfattar resurser förprevention och behandling. Indirekta kostnader omfattar värdet av produktionsbortfalletsom en följd av nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller död. Humanitärakostnader beskriver smärta, lidande och upplevd nedsatt livskvalitet som följd av ensjukdom. Dessa kostnader är svåra att mäta och negligeras oftast i COI-studier. Mångaantaganden måste göras, vilket försvårar tolkningen av resultaten. På senare år hardock ett antal studier publicerats, som anger att en stillasittande livsstil bland befolk-ningen sannolikt ger upphov till betydande samhällskostnader. På grund av en bety-dande osäkerhet i beräkningsmodellerna, är de flesta studier medvetet återhållsamma ide beräkningar av kostnader som görs.


Hälsoekonomerna Bolin och Lindgren har beräknat sjukvårdskostnader och pro-duktionsbortfall för fysisk inaktivitet och oregelbunden aktivitet i Sverige (10).Studien avser mortalitet och morbiditet hos individer i åldrarna 18–84 år. Beräkning-arna vilar på antagandet att samma tillskrivningstal kan användas för samtliga kost-nadskomponenter, trots att de egentligen fastställts enbart för sambandet mellan fysiskinaktivitet och dödlighet. På grund av att lämpliga registerdata om sjukskrivningar sak-nas har kostnaderna för produktionsbortfall till följd av kortvarig sjukfrånvaro intekunnat medtas, vilket resulterar i en underskattning av de faktiska kostnaderna. Somunderlag för uppskattning av fysisk aktivitet användes data från Statistiska Central-byrån från 1996/97. Här angav ungefär 37 procent av befolkningen att de var regelbun-det fysiskt aktiva, medan 63 procent var inaktiva eller oregelbundet aktiva. Med dessaavgränsningar beräknas ungefär 6 700 svenskar ha dött som följd av bristande motionår 2002, något som motsvarar ungefär 49 000 förlorade levnadsår eller 5 500 arbetsår.Samma år förtidspensionerades 1 500 människor på grund av de medicinska skade-verkningarna av fysisk inaktivitet, vilket innebär ungefär 14 000 förlorade arbetsår.Värdet av produktionsförlusterna på grund av dessa förtidspensioneringar och dödsfallär cirka 5,3 miljarder, vilket motsvarar ungefär 3 procent av produktionsbortfallet församtliga sjukdomar. För sjukvården medförde bristande motion bland annat 17 800vårdtillfällen och 88 600 vårddagar i sluten sjukvård och en total kostnad om cirka 750miljoner, vilket motsvarar 0,4 procent av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna.De totala samhällskostnaderna för otillräcklig fysisk aktivitet i Sverige uppgår därmedtill drygt 6 miljarder kronor per år eller 670 kronor per invånare.

Enligt den amerikanska hälsomyndigheten Center för Disease Control (CDC) varden direkta hälso- och sjukvårdskostnaden för en stillasittande livsstil cirka 76 miljar-der dollar årligen i USA år 2000 (11,12) eller 258 dollar per amerikan och år (cirka 1 900 kronor). Denna siffra inkluderar inte produktionsbortfallet och är ett tecken påatt fler är inaktiva i USA samt en mycket dyrare hälso- och sjukvård jämfört medSverige. En schweizisk studie anger ett belopp på 2,4 miljarder schweizerfranc fördirekta och indirekta kostnader för fysisk inaktivitet, motsvarande 330 schweizerfrancper invånare (cirka 1 500 kronor) (13). Annan amerikansk forskning visar att personersom är regelbundet fysiskt aktiva i genomsnitt har lägre direkta medicinska kostnader,färre läkar- och sjukhusbesök, inte använder medicin lika mycket, har färre sjukdagaroch är mer produktiva på arbetet än inaktiva personer (12).

Den största orsaken till långvariga sjukskrivningar i Sverige beror på rörelseorga-nens sjukdomar, främst problem med rygg, nacke och axlar (14). De upplevda besvä-ren av värk har ökat under 1990-talet, jämfört med början av 1980-talet, framför allt iyngre åldrar, hos både män och kvinnor. Särskilt stor har ökningen varit bland kvin-norna, där fler rapporterar svår värk. Flera faktorer kan ligga bakom denna utveckling,bland annat fysiskt tungt arbete och/eller repetitiva och statiska arbetsuppgifter i kom-bination med en allt sämre fysisk förmåga. Ökad fysisk aktivitet på arbetet och fritidenskulle därför sannolikt kunna minska sjukskrivning och förtidspensionering.


I en dansk rapport har samhällets potentiella vinster vid ökad fysisk aktivitet i denvuxna befolkningen beräknats (15). I analysen ingick sjukdomarna hjärt-kärlsjukdo-mar, stroke, högt blodtryck, tjocktarmscancer, prostatacancer, bröstcancer, osteoporosoch typ 2-diabetes. Resultaten visar att individen har flera år att vinna och samhälletstora pengar att spara om fler män och kvinnor blir fysisk aktiva. Rapporten bygger pådata på danska kohortstudier och speglar danska förhållanden. I rapporten framkom-mer att:

• En 30-årig kvinna med en stillasittande livsstil som övergår till måttlig fysisk aktivitet(minst 30 minuter om dagen av minst måttlig intensitet) vinner 4,6 år i livslängd ochminskar antalet år med sjukdom relaterad till inaktivitet med 2,7 år. De sjukdomarsom ger störst minskning i sjukdomstid är stroke, högt blodtryck och typ 2-diabetes.

• En 30-årig man med en stillasittande livsstil som övergår till måttlig fysisk aktivitetvinner 2,8 år i livslängd och minskar antalet år i sjukdom relaterad till inaktivitetmed 2,4 år.

• En 30-årig kvinna med en stillasittande livsstil som övergår till att bli mycket fysisktaktiv (minst 60 minuter om dagen på minst måttlig intensitet) vinner 7,3 år i livs-längd och minskar antalet år i sjukdom relaterad till inaktivitet med 4,8 år.

• En 30-årig man med en stillasittande livsstil som övergår till att bli mycket fysisktaktiv vinner 7,8 år och minskar antalet år med sjukdom relaterad till inaktivitet med4,0 år.

• Samhället har ekonomiskt mest att vinna på att aktivera stillasittande personer imedelåldern som har hög produktivitet.

• Vinsten för samhället av att 10 procent av de inaktiva (cirka 86 000 individer mellan30–79 år) blir måttligt aktiva är beräknad till 6 miljarder danska kronor (7,2 miljardersvenska kronor) för ökade produktionsvinster enligt humankapitalmetoden och 2 miljarder (2,4 miljarder svenska kronor) i besparingar i sjukvårdskostnader, totalt8 miljarder danska kronor (9,6 miljarder svenska kronor) under personernas reste-rande livstid (2002 års priser).

• Vinsten för samhället av att 10 procent av de inaktiva (cirka 86 000 individer mellan30–79 år) blir högaktiva är beräknad till 12 miljarder danska kronor (14,4 miljardersvenska kronor) för ökade produktionsvinster enligt humankapitalmetoden och 4 miljarder (4,8 miljarder svenska kronor) i besparingar i sjukvårdskostnader, totalt16 miljarder danska kronor (19,2 miljarder svenska kronor) under personernas resterande livstid (2002 års priser).


Folkhälsopolitiken

Den svenska folkhälsopolitiken från 2003 tar sin utgångspunkt i hälsans bestämnings-faktorer (3). Att påverka hälsans bestämningsfaktorer, exempelvis fysisk aktivitet ibefolkningen, är i allmänhet effektivare än att organisera folkhälsoarbetet efter medicinska diagnosgrupper, därför att en och samma bestämningsfaktor ofta är enbidragande orsak till flera olika sjukdomar och skador. Ju tidigare i orsakskedjan eninsats kan göras, desto fler människor kan omfattas av insatsen och den förebyggandeeffekten blir större.

Folkhälsopolitiken innehåller 11 mål- och uppföljningsområden som rör de vikti-gaste bestämningsfaktorerna för hälsa och har som övergripande mål ”att skapa sam-hälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen”. Detövergripande målet förtydligar sambandet mellan samhälleliga förutsättningar, somkan påverkas genom politiska beslut, och hälsoutvecklingen i befolkningen. Betydel-sen av ett samhälleligt ansvar och åtgärder är alldeles uppenbart när det gäller möjlig-heterna till fysisk aktivitet. För att nå målet om en jämlik hälsa krävs insatser från deflesta sektorer i samhället – från det offentliga, från näringslivet, från folkrörelser ochfrån individerna själva (3). Inom den vetenskapliga litteraturen kallas detta för ensocial-ekologisk eller multisektoriell ansats (kapitel 5).

Folkhälsopolitiken innebär dels en vidgning av folkhälsoarbetet till många fler poli-tikområden, dels en tydligare ansvarsfördelning i folkhälsoarbetet mellan den statliga,regionala och kommunala nivån. Arbetet för ökad fysisk aktivitet går hand i hand medsträvan efter en hållbar samhällsutveckling. Kommuner och landsting har ett operativtansvar för att utföra folkhälsoarbetet. Detta kan åstadkommas genom att varje kom-mun och landsting har en struktur för politiskt förankrad målstyrning, genomförandeoch uppföljning av folkhälsoarbetet.

Lokala och regionala myndigheter ska vid behov få stöd från nationella myndighe-ter för att insamla data om befolkningens hälsa och implementera kunskapsbaserademetoder i folkhälsoarbetet.

I den folkhälsopolitiska skrivelsen som kom i maj 2006 (5) presenterade regeringensina intentioner för det vidare arbete med frågor rörande goda matvanor och ökadfysisk aktivitet. Dessa är i hög grad baserade på ett underlag till en handlingsplanutvecklad av Statens folkhälsoinstitut i samarbete med Livsmedelsverket (4). Målet förde samlade insatserna inom målområde 9 ska vara att samhället utformas så att det gerförutsättningar för en ökad fysisk aktivitet hos hela befolkningen. Ett stort antal politik-områden har betydelse för befolkningens nivå av, och förutsättningar för, fysisk aktivi-tet: folkhälsopolitik, hälso- och sjukvårdspolitik, utbildningspolitik, idrottspolitik,transportpolitik, bostadspolitik, miljöpolitik, skattepolitik, äldrepolitik, arbetslivs-politik och arbetsmarknadspolitik.


Målområdet fysisk aktivitet ska följas upp med hjälp av indikatorer. I den första folk-hälsopolitiska rapporten från december 2005 (16) är dessa:

• Andelen vuxna som är fysiskt aktiva på minst måttligt intensiv nivå minst 30 minuterper dag (statistik från nationella folkhälsoenkäten.

• Andelen vuxna med en stillasittande fritid (statistik från nationella folkhälsoenkäten).

• Andelen elever med minst betyget Godkänd i ämnet Idrott och hälsa i grundskolansåk 9 och i slutbetyget från gymnasieskolan (statistik från Skolverket).

I processen att utveckla indikatorer har ett stort antal möjliga indikatorer analyserats ochdiskuterats. Dessa är viktiga utvecklingsområden för att på ett bättre sätt än i dag mätautvecklingen och följa viktiga bakomliggande bestämningsfaktorer i miljön för fysiskaktivitet. Ett antal utvecklingsområden för att ta fram indikatorer beskrivs i tabell 4:1.

Tabell 4:1. Indikatorer för fysisk aktivitet att utveckla.

Politikområde Utvecklingsindikator

Arbetslivspolitik Andelen yrkesarbetande som erbjuds fysisk aktivitet på arbetstid.Andelen yrkesarbetande som får sin träningsavgift subventioneradav arbetsgivaren.

Arbetsmarknads- Arbetslösas och långtidssjukskrivnas möjligheter till motion och politik träning på sina egna villkor.

Bostadspolitik Andelen barn/vuxna/äldre som har tilltalande och trygga områden för rekreation, lek och fysisk aktivitet i närheten av bostaden.Andelen som har en näridrottsplats inom 2,5 km från bostaden.

Hälso- och Andelen förskrivna recept på fysisk aktivitet per vårdcentral i regionen.sjukvårdspolitik Följsamhet till fysisk aktivitet på recept efter 3 respektive 12 månader.

Andelen patienter som får muntlig och/eller skriftlig vägledning om fysisk aktivitet.

Idrottspolitik Resurser till fritid och rekreation fördelade på kön.Andelen kvinnor inom idrotten.Andelen personer som tränar och motionerar.

Transportpolitik Andelen trafikmogna barn som kan ta sig till skolan på egen hand på ett tryggt sätt.Andelen gående och cyklister i förhållande till det totala persontransportarbetet.

Utbildningspolitik Andelen grund- respektive gymnasieskolor som förverkligar målet om att tillgodose daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen i förhållande till antalet grund- respektive gymnasieskolor.

Äldrepolitik Andelen kommuner som garanterar äldre med omvårdnad utevistelse varje dag. Förekomst av stimulerande och säkra utemiljöer i anslutning till särskilda boendeformer.


Insatser inom arbetslivspolitiken syftar till att främja fysisk aktivitet och minska stilla-sittandet under arbetsdagen. Andelen stillasittande arbetstillfällen har ökat och andelenarbetstillfällen som är fysiskt krävande har minskat dramatiskt.

Inom arbetsmarknadspolitiken har man möjlighet att nå den stora gruppen avarbetslösa och långtidssjukskrivna som också är mycket fysiskt inaktiv.

Inom bostadspolitiken finns många aspekter som är relevanta för att underlätta enfysiskt aktiv livsstil, bland annat närhet och tillgänglighet till trygga grönområden ochanläggningar i bostadsområdet, samt möjligheter till lek, rörelse och spontanidrott ianslutning till bostadsgårdar och hus.

Hälso- och sjukvården är en viktig arena för hälsofrämjande insatser och arbetetmed både muntliga råd och/eller skriftliga recept på fysisk aktivitet (FaR) är exempelpå hur denna arena kan öka fysisk aktivitet hos patienter. Det är självfallet viktigt attindikatorn inte enbart mäter hur många recept som skrivs ut och att den inte leder till att”förskrivare förskriver FaR för förskrivandets skull”, utan att det finns ett kvalitetstän-kande och behovstänkande bakom insatsen samt uppföljning.

Inom idrottspolitiken syftar de föreslagna indikatorerna till att dels skapa jämlikaoch jämställda villkor till fritidsresurser, dels att följa trenden över hur många som del-tar i organiserad träning och idrott.

För ökad fysisk aktivitet i befolkningen spelar transportpolitiken en viktig rollgenom insatser för att öka andelen resor som sker genom promenad och cykling.Indikatorn om barns rörelsefrihet att tryggt kunna ta sig till skolan är föreslagen motbakgrund av att barns rörelsefrihet har minskat och därigenom sannolikt bidragit tillsämre möjligheter till fysisk aktivitet för barn och i viss mån även ungdomar.

Utbildningspolitik. Sedan februari 2003 finns ett uppdrag inskrivet i läroplanernaför grundskolan (Lpo 94) och de frivilliga skolformerna (Lpf 94) att grundskolor ochgymnasieskolor ska sträva efter att erbjuda alla elever möjligheter till fysisk aktivitetunder skoldagen. Lpo 94 fick följande tillägg: ”Skolan skall sträva efter att erbjuda allaelever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.” Lpf 94 fick tillägget att:”Skolan skall även sträva efter att ge gymnasieeleverna förutsättningar att regelbundetbedriva fysiska aktiviteter.” Den föreslagna indikatorn syftar till att följa upp hur arbe-tet går.

De föreslagna indikatorerna inom äldrepolitiken är relaterade till indikatorernainom bostadspolitiken, och syftar till att främja en positiv utveckling för äldre när detgäller att skapa stödjande miljöer och förutsättningar för dessa att få tillgång till dagligutevistelse.

I det avslutande kapitlet i denna bok diskuteras hur folkhälsoarbetet och folkhälso-politiken kring fysisk aktivitet kan utvecklas i framtiden.


Utveckling av fysisk aktivitet somen folkhälsofråga internationellt

Runt om i världen tas det fram handlingsplaner för goda matvanor, ökad fysisk aktivitetoch/eller prevention av övervikt och fetma. Detta arbete sker på nationell nivå inomdepartement och myndigheter i en rad europeiska länder. I de flesta nationella hand-lingsplaner finns en åtgärdslista på 60–90 olika insatser. Lösningen, som förespråkas,är att verka på många arenor samtidigt, på många olika nivåer, med många olika aktö-rer och långsiktigt – helt i linje med den svenska folkhälsopolitiken.

I regi av Nordiska ministerrådet har en nordisk handlingsplan för goda matvanoroch ökad fysisk aktivitet tagits fram (17).

Världshälsoförsamlingen antog i maj 2004 en global strategi för kost, fysisk aktivi-tet och hälsa (18) som ligger till grund för en rad nationella handlingsplaner inomområdet kroniska livsstilsrelaterade sjukdomar.

Inom EU:s hälsodirektorat pågår ett arbete med att utarbeta en europeisk strategi förgoda matvanor och ökad fysisk aktivitet som förväntas vara färdig 2007. WHO arbetarmed en handlingsplan för mat och fysisk aktivitet för Europaregion som också förvän-tas vara klar 2007.


Referenser

1. WHO. Ottawa Charter for Health Promotion. Rapport WHO/HPR/HEP 95.1.Ottawa Charter for Health Promotion. Canadian Public Health Association; 1986.

2. SOU 2000:91. Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan.3. Proposition 2002/03:35. Mål för folkhälsan.4. Statens folkhälsoinstitut, Livsmedelverket. Underlag till handlingsplan för goda

matvanor och ökad fysisk aktivitet. Stockholm & Uppsala; 2005. Hämtad 2006 5maj från http://www.fhi.se/templates/Page____4592.aspx.

5. Regeringens skrivelse 2005/06:205. Folkhälsopolitik för jämlikhet i hälsa ochhållbar tillväxt.

6. Moradi T, Allebeck P, Jacobsson A, Mathers, C. Neuropsykiatriska sjukdomar ochhjärt-kärlsjukdomar dominerar. Läkartidningen 2006;103(3):137-41.


8. WHO. World Health Report – public health policy goal to reduce population levelsof risk. Geneva: World Health Organization; 2003.

9. Powles J, Day N. Commentary: Interpreting the global burden of disease. Lancet;2002. Hämtad Oktober 2002 från http://image.thelancet.com/extras/02cmt280web.pdf.

10. Bolin K, Lindgren B. Fysisk inaktivitet – produktionsbortfall och sjukdomskostna-der. Stockholm: FRISAM; 2006. Hämtad 2006 3 oktober från http://www.fri-sam.org/.

11. Center for Disease Control. Improving nutrition and physical activity. Atlanta;2003. Hämtad maj 2005 från http://www.cdc.gov/healthyplaces/healthtopics/physactivity.htm.

12. Pratt M, Macera CA, Wang G. Higher direct medical costs associated with physicalinactivity. The Physician and Sportsmedicine 2000;28:63-70.

13. Swiss federal office of sport. Economic benefits of the health-enhancing effects ofphysical activity: the first estimates for Switzerland. Schweiz Z SportmedSporttraumatol 2001;49:131-3.

14. Riksförsäkringsverket. Vad kostar sjukdomarna för kvinnor och män? Rapport2005:5. Stockholm: Riksförsäkringsverket; 2005.

15. Sørensen J, Horsted C, Andersen LA. Modellering af potentiella sundhetsøkono-miske konsekvenser ved øget fysisk aktivitet i den voksne befolkning. Odense:Syddansk Universitet. CAST – Center for Anvendt Sundhedsforskning ogTeknologivurdering; 2005.

16. Statens folkhälsoinstitut. Folkhälsopolitisk rapport 2005. Rapport R 2005:5.Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2005.


17. Nordiska ministerrådet. Health, food and physical activity. Nordic Plan of Actionon better health and quality of life through diet and physical activity. Köpenhamn;2006. Hämtad 2006 20 augusti från http://www.norden.org/pub/velfaerd/livsmedel/sk/ANP2006745.pdf.

18. WHO. Global strategy on diet, physical activity and health. Rapport WHA57 17,22. Geneva: World Health Organization; 2004.


5 att främja fysisk aktivitet på samhällsnivå

Sammanfattning

Samhälleliga insatser för ökad fysisk aktivitet i befolkningen bör sträva efter

att skapa stödjande vardagsmiljöer för aktiviteter som tilltalar både barn och

vuxna, speciellt de med en stillasittande fritid. Om den fysiska aktiviteten

hos en stor del av befolkningen ska kunna öka krävs sektorsövergripande

samhällsplanering för att skapa attraktiva inneoch utemiljöer. En teoretisk

modell som förespråkas i planeringen av åtgärder för att främja fysisk aktivitet

är den socialekologiska modellen, som bygger på en tvärsektoriell och fler-

nivåansats och som starkt betonar betydelsen av en stödjande fysisk och

social miljö. Modellen tillämpas i dag världen över och metoder för utvärder-

ing utvecklas ständigt.

Rena massmediekampanjer är i sig inte effektiva i att förändra beteenden i

befolkningen, men kan vara ett bra komplement i en bredare strategi. Det

finns starkt stöd i forskningen för att samhällsbaserade interventioner som

inkluderar information, någon form av socialt stöd, är arenainriktade och

målgruppsanpassade, involverar riskfaktorscreening och förbättringar i den

fysiska miljön är effektiva i att öka befolkningens fysiska aktivitet. En samhälls-

planering som på ett medvetet sätt bygger in fysisk aktivitet i människors var-

dag anses som särskilt lovande, till exempel förbättringar i trafik- och bostads-

miljön. Dessutom kan sådana infrastruktursatsningar leda till bestående

förändringar i människors rörelsemönster och bidra till en hållbar utveckling.

Interventionsforskningen bör utvecklas på detta område.

Även om hälsoeffekterna av fysisk aktivitet i dag är välkända och allmänt accepterade,återstår mycket arbete för att förstå de processer som motiverar människor till beteen-deförändring och de metoder och strategier som ökar fysisk aktivitet på befolknings-nivå.

I dag är cirka 14 procent av den vuxna befolkningen i Sverige helt stillasittande påfritiden och denna grupp kommer knappast att börja med reguljära motionsaktiviteter,samtidigt som cirka hälften av befolkningen rör sig mindre än rekommenderat.


Det är den helt stillasittande gruppen som har mest att vinna hälsomässigt på attbörja röra på sig, liksom den andelen barn som inte idrottar i någon form. Det samhäll-sinriktade arbetet bör därför i första hand fokusera på metoder för att skapa stödjandemiljöer för att få tillbaka fysisk aktivitet in i människors vardag. Samhällsplaneringenmåste i mycket högre grad än tidigare och på ett medvetet sätt skapa attraktiva inne-och utemiljöer som lockar till fysisk aktivitet. Hälsokonsekvenser av bostadsbyggandeoch infrastruktur ska bedömas, eftersom dessa samhällsstrukturer är så avgörande förmänniskors rörelsemönster långt in i framtiden. Arbetet för ökad fysisk aktivitet berördärför många aktörer och områden såsom aktiv transport, bostadsmiljöer, friluftsliv,lek och inlärning och måste bedrivas sektorsövergripande.

Skräckexemplet är många amerikanska storstäder där man nästan helt har byggtbort möjligheterna att promenera och cykla, vilket har allvarliga konsekvenser intebara för folkhälsan utan även för miljön i övrigt. Forskningen måste framöver i högregrad fokusera på kunskaper om effektivitet och kostnadseffektivitet av olika interven-tioner för att nå målen för fysisk aktivitet (se kapitel 1).

Interventioner kan kategoriseras enligt tre övergripande nivåer:

1. Metoder och strategier som bygger på politiska beslut på nationell eller internatio-nell nivå, exempelvis lagar, regler och skatter/subventioner.

2. Program och projekt som äger rum i lokalsamhället och involverar arenor för hälso-främjande arbete.

3. Metoder på individ- eller gruppnivå inom hälso- och sjukvården, skolan ocharbetsplatsen.

Detta kapitel presenterar metoder på nationell och lokal nivå samt teorier och modellerför sådana interventioner. Metoder på individ- och gruppnivå diskuteras i kapitel 6.


Kunskapsbaserat folkhälsoarbete

Beslut om vilka interventioner som bäst kan tackla ett folkhälsoproblem måste baseraspå den samlade litteraturen för att ge en så objektiv bild av kunskapsläget som möjligt.Processen att samla in, analysera och syntetisera kunskaper från forskningen på ett systematiskt sätt är centralt i kunskapsbaserat folkhälsoarbete. I kliniska studier avläkemedel används ofta randomiserade och kontrollerade studier. Inom folkhälso-området är randomiseringar svårare att genomföra då studierna ofta görs på grupp-eller områdesnivå. Att ha med kontrollgrupper eller kontrollområden är dock möjligtom studien är relativt avgränsad geografiskt, antingen i en skola, på arbetsplatsen elleri en kommun. Risken finns alltid att interventionen ska ”smitta av” på grannområden.Kontrollgrupper är som regel ett krav för att studien ska tas upp i en högklassig kun-skapsöversikt (systematisk kunskapsöversikt). Bevisvärdet i olika studier beror blandannat på hur respektive studie är upplagd, hur många personer som ingår, uppföljnings-tid och bortfall i studien (1).

Systematiska kunskapsöversikter sammanfattar det vetenskapliga kunskapsläget i enspecifik frågeställning på folkhälsoområdet, oftast på basis av kontrollerade studier.Olika studieresultat jämförs och man försöker att extrahera essensen av den samlade kun-skapen för att bedöma interventioner avseende deras effektivitet (eng: efficiency) ochgenomförbarhet (eng: efficacy). Konklusioner från systematiska kunskapsöversikter gersannolikt den mest robusta markören på interventioners effektivitet. Att enbart lita pådenna typ av evidens har dock begränsningar i och med att enbart kontrollerade studieringår. Samhällsinterventioner såsom nationella hälsokampanjer eller användningen avlagstiftning eller ekonomiska styrmedel i folkhälsoarbetet inkluderas sällan i systema-tiska kunskapsöversikter, då effekten de ger inte går att kontrollera mot ett ”obehandlat”område. För att studera effekten av nationella insatser i syfte att påverka levnadsvanor ärman hänvisad till nationella uppföljningssystem av hälsoläget och att följa utvecklingenöver tid. För att sannolikgöra att effekten på hälsan kan hänföras till interventionen, är detviktigt att även utvärdera processen genom användning av intermediära indikatorer sommäter genomslagskraften av interventionen, även kallad processutvärdering.

Systematiska kunskapsöversikter fokuserar på ett relativt smalt spektrum av kun-skap. Studierna väljs ut på basis av stränga inklusionskriterier, vilket innebär att fler-talet av studierna inte beaktas, även om de är kontrollerade. Slutligen måste betonas atten brist på evidens för en viss åtgärd inte nödvändigtvis betyder att den är värdelös,utan kan vara ett resultat av att den antingen inte har prövats alls, inte i tillräckligomfattning eller beror på brister i genomförandet. En värdefull sidoeffekt av arbetetmed systematiska kunskapsöversikter på folkhälsoområdet är att kvaliteten på inter-ventionsstudier kommer att höjas i framtiden.


Modeller och teorier för fysisk aktivitet

Kahn och medarbetare, som har sammanfattat metodstudier över fysisk aktivitet i ensystematisk kunskapsöversikt har även utvecklat en modell för hur interventioner kanpåverka hälsoutfall genom fysisk aktivitet (2). Modellen visar att interventioner oftainte direkt ökar fysisk aktivitet, utan påverkar ett antal mellanliggande faktorer som isin tur påverkar fysisk aktivitet.

Figur 5:1. Modell för sambandet mellan interventioner och fysisk aktivitet enligt Kahn och

medarbetare (2).

Bidragande orsaker till att människor blir allt mindre fysiskt aktiva har diskuterats ikapitel 2. I huvudsak har det skett förändringar i samhället som leder till en mer stilla-sittande vardag, arbete och fritid. Metoder för att åter öka den fysiska aktiviteten måstedärför kompensera för de förändringar som samhället har genomgått och som männi-skor har efterfrågat, exempelvis hushållsmaskiner, tv- och videounderhållning samt enökad mekanisering och datorisering i arbetslivet.

Inom forskningen råder stor enighet om att den mest effektiva ansatsen för att ökafysisk aktivitet är en ekologisk eller tvärsektoriell ansats, där en lång rad samhällssek-torer involveras för att skapa så kallade stödjande miljöer (3).


Utfall på kort sikt,exempelvis minskatblodtryck, ökadmuskelstyrka

Utfall på längre sikt,exempelvis minskadrisk för förtida död,viktnedgång

Påverkbara faktorer:• Kunskap• Självförtroende• Fysisk och social miljö• Policy

Fysiskaktivitet

Intervention

Den social-ekologiska modellen

Ekologiska modeller har funnits i mer än 50 år, men har först under senare år fått enstörre betydelse i det hälsofrämjande arbetet. Bakgrunden till modellens ökandeanvändning är insikten om att miljöfaktorer är viktiga för förståelsen av hälsobeteen-den och levnadsvanor, samt att interventioner som enbart riktar sig till individen ochinte miljön har begränsad effekt i ett längre perspektiv (4). I en social-ekologisk modellintegreras bestämningsfaktorer på alla nivåer från den individuella till den globala i enoch samma modell, med tonvikten på fysiska och sociala miljöfaktorer och interaktio-ner däremellan (figur 5:2). Hälsa måste även ses i ett livscykelperspektiv, där olikabestämningsfaktorer har olika effekter beroende på när i livet man exponeras för dem.

Figur 5:2. Den social-ekologiska modellen. Hälsans bestämningsfaktorer finns på alla nivåer

i samhället, från gennivå till den globala nivån.

Den ekologiska modellen är en lovande ansats för att komma till rätta med fysisk in-aktivitet och fetma, då den ger utrymme för åtgärder på allt från det personliga till detglobala planet (4, 5). Detta gör det också svårt att utvärdera en intervention baserad påen social-ekologisk ansats. Den går således inte att kontrollera då hela samhället är mål


PolitikKultur

Gener

Fysiologi/biokemi

Kommunen

Ekonomi

Media

Arbete Skolan Hälsa ochsjukvård

Utbildning

Levnadsvanor och psykologiska faktorer

Sociala nätverk och relationer

Närmiljön

Fysisk miljö

Näringslivet

Födelse –> Barndom –> Vuxenlivet –> Ålderdom

Nationellt/globalt

Närsamhället

Interpersonell nivå

Individnivån

HÄLSA

för interventionen. I stället krävs att man följer relevanta indikatorer för både genom-förandet och utfallet i form av en process- och en utfallsutvärdering (6).

Den social-ekologiska modellen är en rammodell som tillåter integrering av rele-vanta teorier på de olika nivåerna. Social kognitiv teori och ekologiska modeller hargemensamt att de betonar miljöns roll för hälsobeteenden (7). Medan social kognitivteori från början lade större vikt vid den sociala dimensionen, betonas i en social-ekologisk modell den fysiska miljön lika högt.

Ekologiska modeller bygger på sju principer och antaganden

1. Bestämningsfaktorer för hälsobeteenden finns på många nivåer i samhället. Dessa nivåer är:

– Individuella faktorer – Interpersonella faktorer, till exempel inom familjen – Institutionella eller organisatoriska faktorer, exempelvis skolan

eller arbetsplatsen – Faktorer i lokalsamhället– Offentlig politik

2. Många typer av faktorer i miljön påverkar beteendet och människor kan isin tur påverka miljön genom sitt beteende. Miljön kan beskrivas i socialaoch fysiska termer samt om den är verklig eller upplevd.

3. Beteendespecifika ekologiska modeller bör användas. Detta betyder attmodellerna ska innehålla bestämningsfaktorer som är av betydelse förfysisk aktivitet i det här fallet.

4. Flernivåinterventioner är mer effektiva och hållbara än interventionerbestående av en enskild komponent.

5. Interventioner implementeras bäst i partnerskap mellan grupper avprofessionella, gärna beslutsfattare som kan påverka miljö- ochpolicyfaktorer i kombination med experter av olika slag.

6. Utvärderingen av flernivåinterventioner ska omfatta både utfall ochprocess som var för sig ska följas med lämpliga indikatorer.

7. Politiska förändringar kan försvåra ekologiska interventioner.


Sallis och Owen konstaterar att många flernivåinterventioner kräver politiska beslutför att kunna genomföras. Andra forskare betonar att miljöinterventioner är bäst på attstödja grupper i samhället som annars kan vara svåra att nå med åtgärder, såsom låg-utbildade, låginkomsttagare och de med språkproblem (5). Miljöförändringar har dess-utom den fördelen att de kan vara kostnadseffektiva och ha bestående effekt, exempel-vis infrastrukturförändringar eller bostadsbyggande.

Även om det saknas forskning rörande ekologiska modellers effektivitet i folk-hälsoarbetet, är forskarna i dag övertygade om att det är den enda vägen för att få tillstånd så stora samhällsförändringar som behövs för att vända utvecklingen från alltmerstillasittande livsstilar och en ökande prevalens av fetma (3, 4, 6, 8, 9). Om samhälletenbart satsar på informationsinsatser riktade till individer finns risk att lägre socio-ekonomiska grupper lämnas på efterkälken (10, 11). Den samlade kunskapen har visatatt informationsbaserade interventioner av typen ”allmänna fakta om nyttan medfysisk aktivitet eller riskbudskap med en stillasittande livsstil” inte på egen hand ledertill någon påtalad effekt (2). Forskare världen över rekommenderar därför att man agerargenom att använda flernivåinterventioner och utvärderar dem noga och inte baraavvaktar tills att randomiserade kontrollerade studier är tillgängliga. Det finns även ettviktigt etiskt argument: En stödjande miljö för fysisk aktivitet bör införas och andraomgivningsförbättringar initieras innan man realistiskt kan begära att människor skaförändra sitt beteende och sedan upprätthålla förändringen på lång sikt (12). Det villsäga, det är inte etiskt försvarbart att locka människor att börja cykla till jobbet, omfärdvägen innebär en hög risk för skador eller till och med fara för livet.


Samhällsbaserade interventioner för fysisk aktivitet

Ett grundläggande problem när det gäller interventioner på samhällsnivå – exempelvismiljöförändringar för ökad aktiv transport, användningen av ekonomiska styrmedeleller policyförändringar – är att det i stort sett inte finns några kontrollerade studier ikonventionell ordning, eftersom en stor del av samhället är involverat. Därmed finnsinte heller någon systematisk kunskap om effektiviteten av dessa interventioner. Ändårekommenderar forskarna enhälligt att sådana studier som inkluderar intrapersonella(individuella), interpersonella (mellan personer) och miljöfaktorer bör genomförasoch att utvärderingsmetoderna måste förbättras (13).

Den kunskap som ändå finns beskrivs i det följande och är baserad på en systematiskkunskapsöversikt av Kahn och medarbetare från 2002 (2). Översikten omfattar tretyper av ansatser:

Del 1: En informationsbaserad samhällsansats Del 2: En miljö- och policyansats Del 3: En beteende- och social ansats (individ och grupp).

Del 1 och 2 behandlas i detta kapitel, medan del 3 beskrivs i kapitel 6.

Den första ansatsen bygger på samhällsbaserade informationsinsatser rörande nyttanmed fysisk aktivitet samt vilka möjligheter som finns till detta i närområdet. Evidensenvisar att enkla budskap placerade vid trappor, så kallade motivationsbudskap, som exem-pelvis uppmanar till att ”ta trappan – det är bra för hälsan”, är effektiva när det gäller att fåmänniskor att öka sitt användande av trappan. Det finns starkt stöd för att breda samhälls-baserade kampanjer, som involverar information i media, tv, tidningar, affischer medmera, samt någon typ av socialt stöd i form av gruppverksamhet, involverar flera arenor,riskfaktorscreening och ibland även förbättringar i den fysiska miljön också är effektiva iatt öka befolkningens fysiska aktivitet, förutsatt att interventionen är målgruppsanpassad.Denna ansats kan även få andra fördelar, såsom att bidra till att bygga socialt kapital ilokalsamhället och förbättra tilliten mellan människor och stärka självförtroendet.Massmediekampanjer i sig är däremot inte effektiva i att förändra beteendet i befolk-ningen, men kan vara ett bra komplement i en bredare strategi, enligt ovan.

Den andra ansatsen beskriver en miljö- och policyansats som siktar på att skapafysiskt och socialt stödjande möjligheter för fysisk aktivitet ofta genom policybesluteller även lagstiftning. Exempel på detta kan vara bättre skolgårdar, gruppromenadereller hastighetsbegränsningar för motorfordon. Även om det är svårt att sammanfattadenna typ av studier, som oftast inte är kontrollerade, är konklusionen att ansatsen före-


faller mycket effektiv och lovande för att öka fysisk aktivitet, speciellt om den kombi-neras med informationsinsatser. Åter uppnås bäst effekt om interventionen är mål-gruppsanpassad.

Interventioner på samhällsnivåEn översikt av litteraturen av Cavill och Foster (14) fann fyra övergripande kategorierav interventioner på samhällsnivå:

• Program som riktar sig mot flera riskbeteenden samtidigt i lokalsamhället(eng: comprehensive integrated community approaches).

• Kampanjer för fysisk aktivitet som nyttjar massmedia.

• Hälsokampanjer i lokalsamhället som riktar sig till individen och använder teorierför beteendeförändring (eng: community-based approaches using person-focusedtechniques).

• Interventioner i lokalsamhället som förändrar miljön.

Program som riktar sig mot flera riskbeteenden samtidigt i lokalsamhället Dessa program har ofta varit inriktade på att minska flera olika riskfaktorer för kardio-vaskulär sjukdom, där fysisk aktivitet har varit en komponent av flera. De tre mestkända projekten har genomförts i Nordamerika: Minnesota Heart Health Project (15),Stanford Five City Project (16) och Pawtucket Heart Health Project (17), som alla initi-erades från hälso- och sjukvårdssektorn. Dessa program kännetecknas av ett stort antalolika strategier såsom kommunikation genom tryckt och elektronisk media, utbild-ningsinsatser, erbjudande om gratis deltagande i promenadgrupper, hälsotester, koor-dinering av insatserna genom att utse en ansvarig panel, rådgivning till patienter inomhälso- och sjukvården, lokala ”handslag” med frivilligorganisationer.

Forskarna som var ansvariga för projektet i Stanford konkluderade att den utbild-ningsinriktade interventionen endast hade en liten positiv effekt på befolkningensfysiska aktivitet. Forskarna menade att detta bland annat berodde på att endast 8 pro-cent av programmet fokuserade på insatser för fysisk aktivitet, och att detta sannoliktinte var tillräckligt för att uppnå en signifikant effekt.

Programmet i Minnesota genererade en ökning av fysisk aktivitet i alla lokalsam-hällen som deltog, men endast en liten ökning i interventionssamhällen jämfört medkontrollorterna. Ökningen bestod främst av en ökning av lågintensiv fysisk aktivitet påbekostnad av måttlig till hög intensitet. Författarna sammanfattade att programmetantagligen inte bidrog nämnvärt till någon riskreducering i lokalsamhället (15).Massmediainsatserna var effektiva i att öka medvetenhet och kunskap, medan de merlångsiktiga insatserna knutna till vissa arenor och sammanhang bidrog mer till attpåverka beteende och öka fysisk aktivitet (18).

Programmet i Pawtucket, som pågick i 7 år, misslyckades med att öka fysisk aktivi-tet eller höja deltagande i strukturerade aktiviteter. Resultaten var en besvikelse och


förklarades med att insatserna för fysisk aktivitet endast utgjorde en liten del av detotala insatserna (17).

Kampanjer för fysisk aktivitet som nyttjar massmediaMassmedia används ofta i kampanjer för att förmedla nya idéer, höja medvetenheten,stärka tidigare budskap och främja redan existerande program eller aktiviteter. Över-siktsstudier har visat att massmedieinsatser på egen hand är effektiva i att öka medve-tenheten om viktiga budskap om fysisk aktivitet, men har ingen eller endast en liteneffekt på beteende på lång sikt (2).

Utvärderingen av massmedias roll för att öka fysisk aktivitet är svårbedömd, efter-som förändringar i viktiga faktorer förutom beteendeförändring – exempelvis kunskapoch värderingar – sällan mäts och utvärderas på ett tillfredsställande sätt. Dessa fakto-rer har befunnits vara lättare att förändra genom informations- och kommunika-tionskampanjer än beteendet fysisk aktivitet i sig (14).

Hälsokampanjer i lokalsamhället som riktar sig till individen och använder teorier för beteendeförändringDenna kategori inkluderar program som använder individ- eller gruppinriktade meto-der och strategier såsom hälsovägledning eller kognitiva och beteendemässiga strate-gier, men som finns lättillgängliga i lokalsamhället, exempelvis genom kyrkan, före-ningslivet, vårdcentraler eller medborgarcentrum (19).

Dessa interventioner kan på kort sikt (exempelvis 12 veckor) uppnå signifikantaförändringar i fysisk aktivitet, men sådana insatser leder sällan till långsiktigt hållbaraeffekter (2). Anledningen är sannolikt att många faktorer i samhället och den byggdamiljön motverkar en fysiskt aktiv livsstil och främjar stillasittande, vilket påverkarresultaten av livsstilsprogram negativt.

Utmaningen är således att göra interventionerna målgruppsanpassade samt att upp-rätthålla effekterna på lång sikt (19).

Interventioner i lokalsamhället som förändrar miljönDenna fjärde och sista kategori innefattar program och interventioner som syftar till attförändra den omgivande fysiska och social miljön för att underlätta fysisk aktivitet.Vanliga strategier har varit att bygga nya gång- och cykelbanor, eller förbättra säkerhetoch trygghet av befintliga, eller att öka motionsanläggningars tillgänglighet. Somnämnts ovan finns inga kontrollerade studier rapporterade och den typen av interven-tioner återfinns därför inte i systematiska kunskapsöversikter.


Fysisk och social miljö

För att skapa samhälleliga förutsättningar för ökad fysisk aktivitet för hela befolk-ningen, som är det övergripande målet för fysisk aktivitet i folkhälsopolitiken, måstemånga arenor involveras, såsom bostadsområdet, infrastruktur för gång och cykling,parker och grönområden, lekplatser och skolgårdar. Aspekter som rör trygghet ochsäkerhet kan utgöra allvarliga hinder för att en miljö ska upplevas som stödjande förfysisk aktivitet och måste därför beaktas. Interventionsforskningen på området behöverutvecklas i framtiden.


Bostadsmiljön

Bostadsområdet är viktigt i sammanhanget när det gäller att underlätta en fysiskt aktivlivsstil. Människor med en stillasittande livsstil är mer benägna att anamma vardags-aktiviteter med hög tillgänglighet i lokalsamhället och som inte kostar pengar (20). I enstor amerikansk enkätstudie rapporterade två tredjedelar av deltagarna att bostadsom-rådet var den plats där man vanligtvis motionerade eller engagerade sig i fysiska aktivi-teter (21). Samtidigt kan lokalsamhället skapa många hinder för fysisk aktivitet genomotrygga platser, bristfällig infrastruktur för gång- och cykel, dåligt med utbud av affä-rer och service inom promenadavstånd, samt undermåligt utbud av aktiviteter för desamhällsgrupper som är mest stillasittande. Forskning visar att närhet och tillgänglig-het till promenadstråk och lokala parker (22) samt till affärer, motionsanläggningar ochannat serviceutbud (23) är viktiga förutsättningar för att uppmuntra fysisk aktivitet.Missnöje med motionsanläggningar eller annat utbud för fysisk aktivitet ökar risken förstillasittande. Områden med många återvändsgränder eller gator utan möjlighet tillgenomfart för gående eller cyklister har befunnits minska fysisk aktivitet, medanområden med rutnätssystem uppmuntrar till fysisk aktivitet (24). Även ett områdesupplevda attraktivitet har ett samband med fysisk aktivitet (25). Barn är mer fysisktaktiva utomhus jämfört med i inomhusmiljöer, speciellt om platser för lek och rörelsefinns (26).

Infrastruktur för gång och cykelGoda och trygga förutsättningar till att cykla och promenera är utomordentligt viktigtför att uppmuntra till ökad fysisk aktivitet i befolkningen. Infrastrukturen för gång- ochcykeltrafik är i dag emellertid bristfällig med tanke på gåendes, cyklisters och funk-tionshindrades behov, vilket leder till höga olycksrisker och är ett påtagligt hinder förfysisk aktivitet (27). Vägen till och från skola/förskola och fritidsaktiviteter utgör vik-tiga tillfällen till utevistelse och fysisk aktivitet för barn, men samhällsutvecklingenhar inneburit att färre barn promenerar eller cyklar till skola och fritidsaktiviteter ochatt bilskjutsandet har ökat. I början av 1980-talet var det 94 procent av lågstadiebarnen(7–9 år) som fick gå ensamma till skolan (28). Motsvarande andel år 2000 var 77 pro-cent (29). Höga fordonshastigheter innebär ett påtagligt hinder till aktiv transport,bland annat genom att äventyra trygghet och säkerhet. Trafikundersökningar visar atten stor majoritet av de observerade motorfordonen överträdde gällande hastighetsbe-stämmelser (30).

Att införa bekvämligheter för gående såsom lämpligt placerade bänkar, dricks-vattenfontäner och låsanordningar för cyklar ökar fysisk aktivitet (31). Förutsättning-arna för promenad och cykling förbättras genom hastighetsreducerande åtgärder,genom att förbättra framkomligheten och genom att utforma gator i bostadsområdenmed bänkar och träd (32).


Det är väletablerat att många metoder kan minska fordonshastighet och risk för kollisioner med fotgängare och cyklister, exempelvis bättre signalsystem vid över-gångsställen, att bygga rondeller och trafikseparerade gång- och cykelbanor, att införauppmaningstexter i gatan, vägbulor och att smala av körbanor (33). En metaanalys avElvik (34) fann att trafik- och hastighetsreducerande åtgärder samt förbättrad infra-struktur för gång och cykling kan minska kollisioner och trafikskador. Störst var effek-ten på bostadsgator med en minskning av kollisioner med 25 procent. Det finns ett stortantal publicerade miljöinterventioner i städer runt om i världen, vilka syftat till attbland annat öka aktiv transport och rörelse, inklusive Göteborg, Seattle, Heidelberg,Berlin, Osaka, Odense, Hannover och Gröningen. Utrymmet är här för begränsat för att beskriva alla effekter som uppnåtts, men de viktigaste är att man lyckats öka pro-menad och cykling, kraftigt minska biltrafik, fordonshastighet samt kollisioner ochkrascher. Även en ökad social interaktion och ökad rörelsefrihet för barn är viktigaeffekter av dessa interventioner.

Naturvårdsverket och Vägverket har samarbetat kring en rapport om cyklingensoch cykelinvesteringars hälso- och samhällsnytta (35). Rapporten konkluderar attomfattande satsningar på cykelinvesteringar kan ge stora samhällsekonomiska förde-lar samt bekvämlighets- och trygghetsförbättringar, speciellt om man beaktar att kost-naden för ett sådant program är måttligt i förhållande till andra infrastrukturåtgärder.

Grönområden och friluftslivParker och grönområden är viktiga arenor för fysisk aktivitet, men har även oberoendepsykiska och fysiska hälsoeffekter såsom förbättrat humör och välbefinnande, mins-kad stress och stärkt immunförsvar (36). I takt med att stressjukdomar ökar och en stilla-sittande livsstil samt övervikt och fetma blir allt större samhällsproblem, växer insiktenom friluftslivets betydelse för folkhälsan. Friluftsliv definieras som vistelse och fysiskaktivitet utomhus för att uppnå miljöombyte och naturupplevelser utan krav på presta-tion eller tävling. Samtidigt står grönytor för ett viktigt samhällsvärde i sig och de allraflesta medborgarna värderar sådana platser mycket högt eller allra högst i ett områdeeller i stadskärnan.

Bland barn är användande av parker och grönytor en bestämningsfaktor för fysiskaktivitet. Detta är speciellt uttalat för pojkar (37). Det finns även ett samband mellanbarns aktivitetsnivå och tillgängligheten till grönområden och antalet närliggande lek-platser (26). Corti och medarbetare (38) fann att gröna parker som var estetiskt tillta-lande och med träd längs promenadstigar stimulerade fysisk aktivitet mer än vad storaöppna parkytor gjorde. Vanliga hinder till att använda parker och grönområden är oftatrygghetsaspekter, undermålig skötsel och bristande information (37).



Lekplatser och skolgårdar

Som nämnts ovan är tillgängligheten till lekplatser en bestämningsfaktor för fysiskaktivitet hos barn. Även förskole- och skolgården är en viktig plats för fysisk aktivitet,sociala processer och inlärning. Viktiga faktorer för föräldrarnas val av lekplats försina barn är bland annat god säkerhet och belysning, tillgång till toalett och dricks-vatten (39). Relativt enkla interventioner såsom att spreja figurer på asfalten (exempel-vis hopphagar) samt att tillhandahålla ett stort utbud av redskap och aktiviteter, kan ökabarns fysiska aktivitet på skolgården (39,40).

När det gäller förskolebarns rörelsemönster visar svensk forskning att dessa barn ärmer aktiva om förskolegårdens mark är kuperad och oregelbunden och utrustad mednaturliga inslag såsom träd, buskar och stenar (41). I Danmark har man utvecklat ettkoncept kring skogslekplatser med alla de element som behövs för att stimulera tillfysisk aktivitet.

Barns rörelsefrihet är ett viktigt tema för att främja fysisk aktivitet hos barn. Flerainternationella studier har visat att föräldrars oro över säkerhets- och trygghetsaspektermotverkar barns användande av bland annat lekplatser (12). Svensk forskning visar attsjuåringar i ett helt trafikseparerat område hade störst rörelsefrihet, medan barn i områ-den med mycket trafik hade begränsad rörelsefrihet till skola, grönområden, lekplatseroch att på egen hand ta sig till kamrater (42).

En ofta föreslagen orsak till varför barn och ungdomar från socioekonomiskt svagagrupper är mer stillasittande än andra barn är att de har bristande tillgång till och utbudav säkra och trygga platser till fysisk aktivitet och lek. En konsekvens av detta kan varaatt det bristande utbudet exponerar dessa barn för farligare miljöer i jakten på platseratt leka på (43).



Bestämningsfaktorer för fysisk aktivitet på samhällsnivå

Swinburn och Egger, två kända profiler inom området främjande av fysisk aktivitet,har utvecklat en analys- och prioriteringsmodell för möjliga bestämningsfaktorer förfysisk aktivitet och angreppspunkter för åtgärder, baserad på en social-ekologiskmodell (5). Modellen kallas för ANGELO (Analysis Grid for Environments Linked toObesity) och skapades i första hand för att förstå mekanismerna bakom utvecklingenav fetma.

I tabell 5:1 presenteras modellen avseende faktorer som kan påverkas för att öka fysiskaktivitet. Den innehåller fyra typer av interventionsområden:

• Den fysiska miljön

• Ekonomiska styrmedel

• Den politiska

• Den sociokulturella nivån med ett antal tänkbara bestämningsfaktorer som haridentifierats i en lång rad studier

Det är viktigt att i detta sammanhang poängtera att en enskild åtgärd på egen hand inteleder till stora förändringar. Endast en satsning på många åtgärder samtidigt och pålång sikt har realistiska möjligheter att påverka befolkningens aktivitetsnivå helt i linjemed den social-ekologiska modellen beskriven ovan.


Tabell 5:1. Exempel på påverkbara faktorer av betydelse för fysisk aktivitet.

Fysiska faktorer Ekonomiska faktorer Policy Socio-kulturellafaktorer

I underlaget till en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet (44) finnsflera exempel på föreslagna insatser av betydelse för fysisk aktivitet.


Trygga och attraktivabostadsområdenoch stadskärnor förpromenad, cyklingoch inlines

Trygga och attraktivaparker och grön-områden

Lättillgängliga ochattraktiva trappor i byggnader

Grönytor ochlekplatser i omedel-bar närhet tillbostäder

Säsongsanpassadutrustning tillgängligpå lekplatser

Faciliteter till motion ochspontanidrott i närheten avbostaden

Skol- och förskole-gårdar somuppmuntrar tillutevistelse

Trängselskatt ellerliknande åtgärder för att minskabiltrafik i städer

Investeringar i gång-och cykelvägar samtpromenadstråk

Resurser för attrenovera ochutveckla parker ochlekplatser

Lågkostnads-alternativ och gratisresor för barn påhelger till bad,parker och idrotts-anläggningar

Subventioneradfysisk aktivitet pårecept inom hälso-och sjukvården

Ekonomiskt stöd till friluftsliv

Rätt till fysiskaktivitet/friskvård på betald arbetstid

Låga avgifter förmedlemskap iidrottsföreningar

Medel för upp-rustning ochutveckling avförskole- ochskolgårdar

Handlingsplaner förökad fysisk aktivitet

Utveckling ochkvalitetssäkring avämnet idrott ochhälsa

Längre raster i skolan

Kvalitetsindikatorerför möjligheter tilldaglig fysisk aktiviteti skola och förskola

Kostnadsfrianvändning avskolors gymna-stiksalar för barnoch ungdomar påkvällar och helger

Policy kringutbildning av barnrörande färdigheterför trafiksäkerhet,cykling och simning

Regler gällandekommersiellsponsring avbarnidrott

Hälsokonsekvens-bedömningar avtransportpolitiskabeslut

Nationella mål föroch kartläggningarav fysisk aktivitetoch BMI ibefolkningen

Hälsokommunika-tion för fysiskaktivitet somhälsofaktor, aktivtransport ochfriluftsliv

Kampanjer för bättre skolvägar och konceptet”vandrandeskolbuss”

Nolltolerans för våld mot kvinnoroch män

Medias rapporteringav idrott, breddidrottoch fysisk aktivitetsamt budskap kringfysisk aktivitet ochhälsa

Idrottsstjärnors ochandra förebildersframtoning ochbudskap

Lokala arrangemangför breddidrott,friluftsliv och annanhälsofrämjandefysisk aktivitet

Sätt Sverige i rörelse – ett exempel på en nationellsatsning för ökad fysisk aktivitet

Regeringsuppdraget till Statens folkhälsoinstitut att göra 2001 till ett år för fysisk akti-vitet med namnet Sätt Sverige i rörelse var inledningen till ett långsiktigt utvecklings-arbete för att öka fysisk aktivitet bland befolkningen. En omfattande planering påbör-jades och ett stort antal arbetsgrupper och budbärare engagerades. Arbetet inriktadespå fyra arenor: hälso- och sjukvården, arbetsplatsen, förskola/skola, samt närmiljön/fritiden. Övergripande mål och inriktningsmål formulerades. De viktigaste framgång-arna var utvecklingen av ett system för förskrivning av fysisk aktivitet på recept (FaR),kriterier för hälsodiplomering av arbetsplatser, ökade möjligheter för skolorna attarbeta för fysisk aktivitet genom ett tillägg till läroplanen, inrättandet av Nationelltcentrum för främjande av fysisk aktivitet hos barn och ungdom vid Örebro universitet,idrottsrörelsens ökade engagemang för breddidrott och folkhälsa, en ökad statlig sats-ning på friluftsliv samt en växande medvetenhet om att tillgodose behovet av fysiskaktivitet i samhällsplaneringen.

Statistiken visar att fler har börjat motionera. Denna positiva utveckling beror medstor sannolikhet på det stora antalet engagerade aktörers arbete på lokal, regional ochnationell nivå i samband med aktivitetsåret. De många insatser som gjorts i spåren avaktivitetsåret, har lett till ökade kunskaper om hälsoeffekter av fysisk aktivitet i befolk-ningen, vilket den omfattande rapporteringen i media om Sätt Sverige i rörelse sanno-likt har bidragit till.

Folkhälsofrågorna har fått ökad tyngd på den kommunala agendan. År 2000 fannsinte fysisk aktivitet med bland de tio vanligaste folkhälsofrågorna som kommunernaprioriterade. År 2004 däremot var ”ökad fysisk aktivitet” det mest prioriterade folkhälso-målet i kommunerna. Även internationellt har fysisk aktivitet blivit en stor folkhälso-fråga, vilket den ökande fetman har bidragit till.

Sätt Sverige i rörelse har nått målet om att öka kunskapen, intresset och förutsätt-ningarna för fysisk aktivitet och rörelse för alla. Däremot har kampanjen inte kunnatvända utvecklingen mot en allt större social ojämlikhet i hälsa och inte heller lyckatsskapa likvärdiga förutsättningar för fysisk aktivitet för alla i befolkningen. Det hardock tagits stora steg i rätt riktning mot detta mål och Sverige har definitivt satts irörelse. En mer detaljerad beskrivning av Sätt Sverige i rörelse presenteras i bilaga 1.


Referenser

1. Hedin A, Källestål C. Kunskapsbaserat folkhälsoarbete. Del 1. Handbok för sam-manställningen av redan gjorda kunskapsöversikter om interventioner inom folk-hälsoområdet. Rapport R 2002/22. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002.

2. Kahn EB, Ramsey LT, Brownson RC, Heath GW, Howze EH, Powell KE, et al. Theeffectiveness of interventions to increase physical activity. A systematic review.American Journal of Preventive Medicine 2002;22(4 Suppl):73-107.

3. Sallis JF, Owen N. Ecological models of health behavior. I: Glanz K, Rimer BK,Lewis FM, red. Health behaviour and health education. Theory, research, andpractice. 3. uppl. San Francisco: Jossey-Bass; 2002. s. 462-84.

4. Spence JC, Lee RE. Toward a comprehensive model of physical activity.Psychology of Sport and Exercise 2003;4:7-24.

5. Swinburn B, Egger G, Raza F. Dissecting obesogenic environments. The develop-ment and application of a framework for identifying and prioritizing environmen-tal interventions for obesity. Preventive Medicine 1999;29(6 Pt 1):563-70.

6. Richter KP, Harris KJ, Paine-Andrews A, Fawcett SB, Schmid TL, Lankenau BH,et al. Measuring the health environment for physical activity and nutrition amongyouth. A review for physical activity and applications for community initiatives.Preventive Medicine 2000;31:98-111.

7. Baranowski T, Perry CL, Parcel GS. How individuals, environments, and healthbehavoir interact. Social cognitive theory. I: Glanz K, Rimer BK, Lewis FM, red.Health behaviour and health education. Theory, research, and practice. 3. uppl.San Francisco: Jossey-Bass; 2002.

8. Reilly JJ, McDowell ZC. Physical activity interventions in the prevention and treatment of paediatric obesity. Systematic review and critical appraisal. TheProceedings of the Nutrition Society 2003;62(3):611-9.

9. Swinburn BA, Caterson I, Seidell JC, James WP. Diet, nutrition and the preventionof excess weight gain and obesity. Public Health Nutrition 2004;7(1A):123-46.

10. Baranowski T, Perry CL, Parcel GS. How individuals, environments, and healthbehavior interact: Social cognitive theory. I: Glanz K, Rimer BK, Lewis FM, red.Health behaviour and health education. Theory, research, and practice. 3. uppl.,San Francisco: Jossey-Bass; 2002.

11. Powell K, Bricker S, Blair SN. Treating inactivity. American Journal of PreventiveMedicine 2002;23(2S):1-4.

12. Sallis JF, Bauman A, Pratt M. Environmental and policy interventions to promotephysical activity. American Journal of Preventive Medicine 1998;15(4):379-97.

13. Hillsdon M, Foster C, Naidoo B, Crombie H. The effectiveness of public healthinterventions for increasing physical activity among adults. A review of reviews. 1. uppl. Evidence briefing. London: Health Development Agency, NHS; 2004.


14. Cavill N, Foster C. How to promote health-enhancing physical activity. Communityinterventions. I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford(UK): Meyer & Meyer Sport; 2004. s. 369-92.

15. Luepker RV, Murray DM, Jacobs DR, Jr., Mittelmark MB, Bracht N, Carlaw R, etal. Community education for cardiovascular disease prevention. Risk factorchanges in the Minnesota Heart Health Program. American Journal of PublicHealth 1994;84(9):1383-93.

16. Young DR, Haskell WL, Taylor CB, Fortmann SP. Effect of community healtheducation on physical activity knowledge, attitudes, and behavior. The StanfordFive-City Project. American Journal of Epidemiology 1996;144(3):264-74.

17. Eaton CB, Lapane KL, Garber CE, Gans KM, Lasater TM, Carleton RA. Effects ofa community-based intervention on physical activity. The Pawtucket Heart HealthProgram. American Journal of Public Health 1999;89(11):1741-4.

18. Blake S, Jeffery RW, Finnegan J. Process evaluation of a community-based physicalactivity campaign. The Minnesota Heart Health Program. Health EducationResearch 1987;2:115-21.

19. Sharpe PA. Community-based physical activity intervention. Arthritis andRheumatism 2003;49(3):455-62.

20. Shephard RJ. What is the optimal type of physical activity to enhance health?British Journal of Sports Medicine 1997;31(4):277-84.

21. Brownson RC, Baker EA, Housemann RA, Brennan LK, Bacak SJ. Environmentaland policy determinants of physical activity in the United States. AmericanJournal of Public Health 2001;91(12):1995-2003.

22. Booth ML, Owen N, Bauman A, Clavisi O, Leslie E. Social-cognitive and per-ceived environment influences associated with physical activity in olderAustralians. Preventive Medicine 2000;31(1):15-22.

23. McDougall C, Cooke R, Owen N, Willson K, Bauman A. Relating physical activityto health status, social connections and community facilities. Australian and NewZealand Journal of Public Health 1997;21:631-7.

24. Frank LD, Engelke PO. How land use and transportation systems impact publichealth. A literature review of the relationship between physical activity and builtform. Atlanta (GA): Centers for Disease Control; 2000.

25. King AC, Castro C, Wilcox S, Eyler AA, Sallis JF, Brownson RC. Personal andenvironmental factors associated with physical inactivity among different racial-ethnic groups of U.S. middle-aged and older-aged women. Health Psychology2000;19(4):354-64.

26. Sallis JF, Nader PR, Broyles SL, Berry CC, Elder JP, McKenzie TL, et al.Correlates of physical activity at home in Mexican-American and Anglo-American preschool children. Health Psychology 1993;12(5):390-8.

27. SIKA. Uppföljning av det transportpolitiska målet och dess delmål. Rapport2004:3. Stockholm: Statens Institut för Kommunikationsanalys; 2004.


28. Spolander K. Effekter av kampanjer, debatt och opinionsbildning? Förändringar iföräldrars omsorg om barnens trafiksäkerhet. Resultat från två rikstäckande under-sökningar om barn i åldrarna 4-12. I: Thulin H, red. Linköping: KFB & VTI forskning/research 30/2000; 2000. VTI-rapport 296.

29. Markör AB. Kartläggning av barns tillgänglighet till skolan, en kvantitativ studie.Markör AB; 2001.

30. Vägverket. Fickfakta 2004. Vägverket, vägar och trafik. [Publikation.] Rapport2004:30. Borlänge: Vägverket; 2004.

31. Lee R, Castro CM, Albright C, Pruitt LA, King AC. Neighborhood topography andphysical activity in ethnic minority women (abstract). Annals of BehavioralMedicine 2000;22.

32. Boarnet M, Crane R. Travel by design. The influence of urban form on travel. NewYork: Oxford University Press; 2001.

33. Retting RA, Ferguson SA, McCartt AT. A review of evidence-based traffic engineeringmeasures designed to reduce pedestrian-motor vehicle crashes. American Journalof Public Health 2003;93(9):1456-63.

34. Elvik R. Area-wide urban traffic calming schemes. A meta-analysis of safetyeffects. Accident Analysis and Prevention 2001;33(3):327-36.

35. Naturvårdsverket. Den samhällsekonomiska nyttan av cykeltrafikåtgärder. Rapport5456. Stockholm: Naturvårdsverket; 2005.

36. Orsega-Smith E, Mowen A, Payne L, Godbey GC. The interaction of stress andpark use on psycho-physiological health in older adults. Journal of LeisureResearch 2004;36:232-57.

37. Hoefer WR, McKenzie TL, Sallis JF, Marshall SJ, Conway TL. Parental provisionof transportation for adolescent physical activity. American Journal of PreventiveMedicine 2001;21(1):48-51.

38. Corti B, Donovan R, Holman CDJ. Factors influencing the use of physical activityfacilities. Results from qualitative research. Health Promotion Journal of Australia1996;6:16-21.

39. Sallis JF, Johnson MF, Calfas KJ, Caparosa S, Nichols JF. Assessing perceivedphysical environmental variables that may influence physical activity. ResearchQuarterly for Exercise and Sport 1997;68(4):345-51.

40. Stratton G. Promoting children's physical activity in primary school. An interven-tion study using playground markings. Ergonomics 2000;43(10):1538-46.

41. Boldemann C, Blennow M, Dal H, Martensson F, Raustorp A, Yuen K, et al.Impact of pre-school environment upon children's physical activity and sun exposure. Preventive Medicine 2006;42:301-8.

42. Björklid P. Trafikmiljöstress i föräldraperspektiv. Stockholm: Institutionen församhälle, kultur och lärande, Forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedago-gik, Lärarhögskolan i Stockholm; 2002.


43. Molnar BE, Gortmaker SL, Bull FC, Buka SL. Unsafe to play? Neighborhood disorder and lack of safety predict reduced physical activity among urban childrenand adolescents. American Journal of Health Promotion 2004;18(5):378-86.

44. Statens folkhälsoinstitut, Livsmedelverket. Underlag till handlingsplan för godamatvanor och ökad fysisk aktivitet. Stockholm & Uppsala; 2005. Hämtad 2006 5maj från http://www.fhi.se/templates/Page____4592.aspx.


6att främja fysisk aktivitet på individ- och gruppnivå

Sammanfattning

Teorin om förändringsbenägenhet (den transteoretiska modellen) används

ofta i samband med metoder för att öka fysisk aktivitet på individ- och

gruppnivå. Enligt modellen förflyttar människor sig genom olika förändrings-

stadier. Hälsovägledning bör därför skräddarsys beroende på personens

benägenhet till förändring. Motiverande samtalsteknik, som ibland används

i samband med förskrivning av fysisk aktivitet på recept, bygger på denna

teori. Interventioner som inbegriper socialt stöd, hanterar hinder och stärker

självförtroende är nyckelfaktorer för att främja fysisk aktivitet.

Kunskapsbaserade metoder på individ- eller gruppnivå finns inom hälso-

och sjukvården, i lokalsamhället, på arbetsplatser samt i skolan. Patient-

centrerade metoder inom hälso- och sjukvården kan vara effektiva i att

främja fysisk aktivitet långsiktigt, om de kopplas till teorier för beteendeför-

ändring och fokuserar på vardaglig aktivitet som är lätt att utföra. Sannolikt

är dessa program även kostnadseffektiva, speciellt för patienter med hög

risk för sjukdom. Metoden att förskriva fysisk aktivitet på recept är lovande,

men mer forskning behövs kring effektivitet och kostnadseffektivitet.

Insatser för att öka fysisk aktivitet på arbetsplatsen har god effekt för att öka

konditionen hos arbetstagarna samt förebygga rygg- och nacksmärtor.

Interventioner i lokalsamhället för äldre kan ha god effekt i att främja fysisk

aktivitet, men måste vara specialanpassade efter äldres behov. Fallolyckor

kan förebyggas genom ökad fysisk aktivitet bland äldre.

Fysisk aktivitet bland barn och unga kan främjas genom skolbaserade insatser

som adresserar både kunskaper och den fysiska och sociala miljön och

engagerar föräldrarna. Ungas synpunkter och förslag måste beaktas i högre

utsträckning, liksom genusaspekter.


Kapitel 5 presenterade metoder och strategier som används på samhällsnivå för att ökafysisk aktivitet samt bestämningsfaktorer som är viktiga att känna till för att planeraoch genomföra effektiva interventioner. Detta kapitel fokuserar på metoder på individ-och gruppnivå som är relevanta främst för aktörer i direktkontakt med människor,exempelvis professionella inom hälso- och sjukvården, pedagoger eller ledare inomföreningslivet.


Modeller och teorier för fysisk aktivitet

Förklaringar till människors fysiska aktivitetsmönster finner stöd i den socialkognitivateorin eller socialekologiska modeller som beskrevs i kapitel 5. Ingen enskild faktorförklarar beteendet fysisk aktivitet på ett adekvat sätt. Det är troligt att bestämnings-faktorerna har olika påverkan på människor, bland annat beroende på individens för-ändringsbenägenhet, ålder, kön och socioekonomisk status.

En teori som ofta används i samband med hälsointerventioner på individnivå är dentransteoretiska modellen utvecklad av de amerikanska forskarna Prochaska ochDiClimente (1). Den transteoretiska modellen har de senaste 10–15 åren börjat använ-das som teoretisk grund i interventioner för att öka fysisk aktivitet (2) och den finns välbeskriven i svensk litteratur (3). Modellen integrerar processer och principer från fleraframträdande teorier inom psykoterapi och beteendeförändring, därav namnet trans-teoretisk. Modellen är framför allt känd för sina fem stadier av förändringsbenägenhet(eng: stages of change):

• Ej beredd (pre-contemplation)

• Begrundande/osäker (contemplation)

• Förberedelse (preparation)

• Handling (action)

• Upprätthållande (maintenance)

Modellens grundtes är att beteendeförändring bör anpassas till det stadium i processensom människor befinner sig i. Andra viktiga begrepp i denna modell är beslutsbalansendär upplevda fördelar och nackdelar till en beteendeförändring definieras och hanteras.Förändringsstrategier beskriver aktiviteter som människor använder för att förflytta siggenom stadierna och utgör således en viktig vägledning för interventionsprogram.Begreppet självförtroende har anammats från den social kognitiva teorin (4) och ärkanske den allra viktigaste faktorn för att bli fysiskt aktiv och upprätthålla en fysisktaktiv livsstil. Självförtroende beskrivs mer i detalj senare i kapitlet.


Bestämningsfaktorer för fysiskaktivitet på individ- och gruppnivå

Att undersöka bestämningsfaktorer eller påverkbara faktorer är ett viktigt steg påvägen mot att förändra beteende och uppmuntra ökad fysisk aktivitet såväl på individ-och gruppnivå som på samhällsnivå (5, 6). Särskilt viktigt är att kartlägga de inre ochyttre faktorer som har ett starkt positivt eller negativt samband med fysisk aktivitet ochsom är relativt enkla att förändra, i motsats till exempelvis ålder, kön och klimat. Ettmycket stort antal faktorer har undersökts i internationella studier, inklusive demogra-fiska och biologiska, psykologiska, kognitiva, sociala och kulturella faktorer.

I tabell 6:1 presenteras en sammanställning av individrelaterade faktorer somundersökts (5, 6). Ett antal faktorer har ett starkt positivt samband med regelbundenfysisk aktivitet, exempelvis:

• Självförtroende

• Förväntade fördelar

• Socialt stöd från vänner och/eller familj

Faktorer med ett starkt negativt samband är bland annat:

• Upplevda hinder

• Klimat och säsong (höst och vinter)

• Ålder

Ett antal faktorer, som ofta antas spela en roll, har inte kunnat visas ha betydelse förnivån av fysisk aktivitet i vetenskapliga studier, såsom kunskap om hälsonyttan medmotion och fysisk aktivitet, fysiskt aktiv livsstil som barn, attityder, normer och vär-deringar samt hög mottaglighet för sjukdom. Det bör påpekas att många studier harvarit tvärsnittsstudier och därför inte kan bevisa ett kausalt samband.


Tabell 6:1. Individfaktorer av betydelse för fysisk aktivitet.

Starkt positivt Visst positivt Inget samband Visst negativt Starkt negativtsamband samband* samband* samband

* Mer forskning behövs.

En genomgång av dessa studier och interventioner (7) visar att det endast är några fåfaktorer som hittills har visats förändra sig efter intervention; det vill säga, där man hargenomfört en åtgärd som bevisligen medfört en ökning eller minskning av faktorn. Avdessa interventioner är det endast självförtroende, upplevda hinder, förväntade förde-lar, förändringsstrategier och socialt stöd som bevisligen även har medfört en ökningav fysisk aktivitet. Det finns således ett stort behov av mer experimentella och longitu-dinella studier.


Självförtroende

Njutning ochvälbefinnandeav motion

Förväntadefördelar avmotion

Stark intentionoch högmotivation

God själv-upplevd hälsaeller kondition

Användning avstrategier tillförändring ochförändrings-stadier

Fysiskt aktivsom vuxen

Råd från läkareoch annanvårdpersonal

Socialt stödfrån vänner och familj

Hög utbildning

Barnlöshet

Upplevdkontroll överaktivitetsvanor

God upplevdpsykisk hälsa

Tidigare del-tagit i motions-program

Färdigheter i atthantera hinder

God tillgång tillfaciliteter ochanläggningarför fysiskaktivitet

Tidigare skadagenom motioneller idrott

Kunskap omhälsonyttanmed motionoch fysiskaktivitet

Fysiskt aktivsom barn (nu vuxen)

Attityder,normer ochvärderingar

Upplevdbristandetillgång tillfaciliteter ochanläggningarför fysiskaktivitet

Högmottaglighetför sjukdom

Ont om tid

Lägresocioekono-misk status

Hög risk förhjärt-kärl-sjukdom

Dålig kropps-uppfattning

Social isolering

För högintensitet

Ålder

Etnicitet

Upplevdahinder

Humör-svängningar

Klimat ochsäsong (höstoch vinter)

Upplevd högansträngning

Nedan presenteras tre faktorer som har stor påverkan på regelbunden fysisk aktivitet,nämligen hinder, socialt stöd och självförtroende (6).

HinderHinder till fysisk aktivitet såsom ”ont om tid”, ”ingen att träna med” och ”orkar inte”kan ibland också förklaras av bakomliggande orsaker. Vad som stoppar, eller försvårarför, människor att vara regelbundet aktiva kan innefatta allt från låg självkänsla, stillasit-tande arbeten, beroende av bilburen transport, till att andra fritidssysselsättningar priori-teras högre. Hinder är ofta individuella eller varierar mellan olika grupper i befolk-ningen. Godin och medarbetare (8) har visat detta genom att jämföra upplevda hindertill fysisk aktivitet hos hjärt-kärlpatienter, ”vanliga” människor och nyblivna mammor.Trots att tidsbrist var ett vanligt hinder för samtliga grupper, uppgav exempelvisnyblivna mammor ”problem med bröstmjölken”, ”barnets hälsoproblem”, ”svårt attmentalt ställa om till det nya livet” och ”dåligt stöd från min partner” som hinder. Hjärt-kärlpatienter upplevde ”ont om lokaler och anläggningar för min rehabilitering”, ”ont ihjärtat”, ”ålder”, ”psykologiska förändringar efter sjukdomen”, ”rädsla att drabbas aven ny hjärtattack” som vanligaste hinder.

Det är därför viktigt att ta reda på vilka hinder som ligger till grund för inaktivitethos en viss individ eller specifik grupp.

Socialt stödAtt rekrytera hjälpande stöd är en faktor som gång på gång visat sig vara effektiv för attstarta och upprätthålla en fysiskt aktiv livsstil. Stöd kan delas in i två övergripandedimensioner; emotionellt stöd och instrumentellt stöd. Exempel på emotionellt stöd kanvara uppmuntran, beröm, tillit, omvårdnad och solidaritet. Exempel på instrumentelltstöd kan vara råd, fakta, hjälp med material och skjuts samt någon att träna med (9).

Den systematiska översikten av Kahn och medarbetare (10) visade att interventio-ner som använder socialt stöd som komponent är mycket effektiva i att öka fysisk akti-vitet, energiförbrukning eller andra mått på fysisk aktivitet. Studien fann vidare attsocialt stöd är effektivt i en lång rad sammanhang och i olika grupper.

SjälvförtroendeSjälvförtroende är den faktor som forskningen har visat vara den viktigaste för att ökafysisk aktivitet på individnivå. Självförtroende har definierats som en persons tro på sinegen förmåga att kunna genomföra specifika fysiska aktivitetsformer under specifikaförhållanden. En person kan känna stark tilltro till att klara av att cykla till jobbet,medan den uppfattade förmågan att springa är låg. Personer med lågt självförtroendehar i allmänhet svårare att bibehålla en förändring och ger upp lättare, medan personermed högt självförtroende generellt är mer framgångsrika och mer envisa i sina försök


att uppnå förändring. Ett stort antal studier har funnit ett positivt samband mellan själv-förtroende, fysisk aktivitet och förändringsstadierna (11). Högre självförtroende harett samband med förflyttning genom förändringsstadierna, och många anser att sam-bandet är linjärt (12). Det verkar även som om det är möjligt att särskilja en personssjälvförtroende enligt det förändringsstadium de tillhör (13). Ett sätt att stärka självför-troende är att gradvis träna upp sitt kunnande och sin kapacitet, och är nära förknippatmed en realistisk målsättning. En stillasittande person, utan tidigare erfarenheter avmotion, kan exempelvis stärka sitt självförtroende genom att inledningsvis få rådet atttesta en aktivitet som de är säkra på att klara av (exempelvis 10 minuters promenad),för att sedan gradvis öka dosen fysisk aktivitet. Att pröva på en aktivitet är en del av för-beredelserna enligt den transteoretiska modellen. Även genom relevanta förebilderoch att uppmuntra till att skaffa socialt stöd kan en persons självförtroende höjas. Omen person har haft tidigare positiva erfarenheter av fysisk aktivitet, kan en fokuseringoch diskussion om dessa öka självförtroendet.


Metoder för att främja fysiskaktivitet på individ- och gruppnivå

Ett antal kunskapsöversikter och ”review of reviews” över interventioner för att ökafysisk aktivitet har genomförts de senaste åren för att undersöka kunskapsluckor samtvägleda policy och framtida forskning (10, 14–16). Redovisningen nedan bygger mesta-dels på dessa översikter och presenteras enligt olika arenor för hälsofrämjande arbeteeller enligt olika samhällsgrupper; hälso- och sjukvården, interventioner i lokalsam-hället inriktade mot individer eller grupper, arbetsplatsen, barn och ungdomar, insatserför äldre, samt etniska minoritetsgrupper.

Hälso- och sjukvårdenHälso- och sjukvården är en viktig arena för att främja fysisk aktivitet, bland annat tackvare dess stora kontaktyta gentemot befolkningen och höga trovärdighet i hälsofrågor.Ett antal systematiska översiktsartiklar har undersökt effekten av vägledning för attöka fysisk aktivitet hos patienter inom hälso- och sjukvården.

Ett problem som uppstår vid jämförelse av olika interventioner inom hälso- ochsjukvården för att öka fysisk aktivitet är att dessa studier ofta är av mycket olika karak-tär. Vissa studier är ”minimalistiska” och har studerat effekten av korta, muntliga rådfrån vårdpersonal vid allmän konsultation, medan andra studier har undersökt effektenav mångfacetterade preventionsprogram som pågår under längre tid. Jämförelser ärdärför svåra att göra och slutsatser svåra att dra.

Enligt Hillsdon och medarbetare (14) är den samlade bedömningen av interventionerinom hälso- och sjukvården att:

• Korta råd från hälso- och sjukvårdspersonal som kombineras med skriftligt materialkan ge positiva korttidseffekter på fysisk aktivitet, men det är mer tveksamt omeffekten håller i sig efter avslutad insats.

• Hänvisning till specialist på fysisk aktivitet i lokalsamhället, samt erbjudande omkostnadsreduktion, kan ge positiva långtidseffekter på fysisk aktivitet (> 8 månader).

• Det är tveksamt om interventioner baserade i öppenvård av exempelvis hjärtrehabi-litering ger effekt.

• Korttidseffekter kan uppnås på friska fysiskt inaktiva personer med program somframför allt baseras på att öka promenader.

• Det finns ingen evidens från systematiska kunskapsöversikter som visar på effekti-vitet av interventioner som fokuserar på grupper av patienter med specifika kliniskadiagnoser.


U.S. Preventive Services Task Force har också granskat effektiviteten av rådgivning förfrämjande av fysisk aktivitet inom primärvården (17). Granskningen använde sig avhårda kriterier. Av ett stort antal studier på området var endast åtta av tillräckligt godkvalitet. Slutsatsen i översikten var att bevisen för effektivitet av aktivitetsvägledninginom primärvården är otillräckliga och att mer långsiktig forskning krävs. Översiktenpresenterade även ett antal generellt framgångsrika komponenter:

• Åtgärder som kombinerar patientcentrerad rådgivning med teorier för beteendeför-ändring, målsättning och stöd för upprätthållande, exempelvis telefonsamtal, ärgenerellt mer framgångsrika.

• Insatser vid vårdbesök som, utöver rådgivning, är kopplade till andra aktivitets-främjande samhällsaktörer och program, exempelvis promenadgrupper, friluftsliv,gymverksamhet. Dessa åtgärder bör även upprätthållas efter avslutad vårdinsats.

• Insatser som fokuserar på de vanligaste formerna av vardaglig aktivitet, framför alltpromenader, och som inte kräver deltagande i formella träningsprogram.

• Åtgärder som även fokuserar på andra beteenden, exempelvis rökavvänjning och kost.

• Åtgärder där vårdpersonal och personal i samarbetande organisationer har god kunskap om, och färdigheter i, beteendeförändring, miljöpåverkan och hälsoväg-ledning med ett patientcentrerat perspektiv.

Vad gäller kostnadseffektivitet av interventioner inom hälso- och sjukvården för attöka fysisk aktivitet konstaterar en svensk översikt att 20 av 26 inkluderade studier varkostnadseffektiva (18). Det saknas dock evidens för att studier som riktar sig till indivi-der utan andra riskfaktorer än en stillasittande livsstil är kostnadseffektiva. Däremot ärstudier som har fokuserat på högriskgrupper, särskilt äldre och personer med hjärt-kärl-sjukdom, i högre grad kostnadseffektiva. Samtidigt menar författarna att alla genom-förda studier har metodologiska brister, samt att det är få interventioner som enbart harfokuserat på att öka fysisk aktivitet.

Det finns ännu ingen systematisk kunskapsöversikt över effektiviteten av fysiskaktivitet på recept (FaR). I en rapport från Familjemedicinska institutet diskuterasdistriktssköterskans hälsofrämjande uppgift (19). Det poängteras att det saknas evi-dens för att FaR är effektivt och efterlyser mer forskning och metodutvärdering.Läsaren hänvisas till den kommande SBU-rapporten (hösten 2006) om vilka metoderhälso- och sjukvården kan använda sig av för att få människor att börja röra sig mersamt vilka metoder som ger bäst effekt.

En långtidsuppföljning av patientföljsamhet till fysisk aktivitet på recept i lands-tinget i Östergötland har funnit en rad olika positiva effekter (20). I studien undersöktesföljsamhet till FaR vid 3 månader (36 vårdcentraler av totalt 42 i länet deltog i tremåna-dersuppföljningen; N = 3 222) och 12 månader (27 vårdcentraler; N = 1 855). Två tredje-delar av dem som fick ordination på fysisk aktivitet var kvinnor och medelåldern 55 år.Studien visade, exempelvis, att hela 70 procent av deltagarna fortfarande var fysisktaktiva efter ett år. Nästan hälften var fysiskt aktiva i den förskrivna aktiviteten, medan


drygt 20 procent fortfarande var aktiva, men genom en annan aktivitet. Det var ingaeller endast små skillnader i följsamhet till FaR mellan män och kvinnor, mellan olikadiagnosgrupper och yrkesgrupper. Studien fann signifikanta skillnader i följsamhet vid3 månader mellan aktivitet i egen regi och deltagande i aktivitet hos aktivitetsarrangör.Bäst följsamhet hade personer som förskrivits egenaktivitet.

Sammanfattningsvis behövs mer forskning för att visa att fysisk aktivitet på receptär en effektiv metod för att öka fysisk aktivitet hos patienter inom hälso- och sjukvår-den med den speciella utformning som den har fått i Sverige. Hittillsvarande erfaren-heter tyder dock på både effektivitet och kostnadseffektivitet.

Motiverande samtalEn metod som har vuxit i popularitet inom hälso- och sjukvården är motiverande samtal (21, 22). Motiverande samtal bygger på principer från social-, kognitiv- ochmotivationspsykologi och är ett tillvägagångssätt för att hjälpa människor att göranågot åt sin nuvarande situation eller sina potentiella framtida problem. Motiverandesamtal är en klientcentrerad modell för beteendeförändring genom att diskutera ochbearbeta patientens tvekan och osäkerhet. Tvekan kan uppstå när en person väger deuppfattade fördelarna mot de uppfattade nackdelarna till förändring. Motiverandesamtal har betoningen på valfrihet och ansvar från klientens sida att välja framtida vanoroch livsstil. Ett aktivt deltagande ses som nödvändigt för att lyckas. Motivation till bete-endeförändring bör komma från personen själv i stället för att bli ”påtvingad” en åsikt avhälsovägledaren. Hälsovägledaren utvärderar klientens uppfattning av den nuvarandesituationen, vilket sedan blir utgångspunkten i det hjälpande arbetet. Eventuellt mot-stånd ses inte som orsakat av klientens personlighet eller karaktärsdrag, utan som ettpåverkbart utfall. Reflektivt lyssnande, empati, ett genuint intresse för klientens situa-tion och öppna frågor är exempel på viktiga principer för motiverande samtal (22).

En systematisk översikt av användandet av motiverande samtal inom en lång radolika kliniska områden, inklusive att främja goda matvanor och fysisk aktivitet, visaratt metoden kan vara effektiv (23), det vill säga yrkesprofessionella kan uppmuntrabeteendeförändring och ökad fysisk aktivitet genom hälsovägledning och rådgivning.

Rollnick och medarbetare (21) menar att hälsovägledning för att uppmuntra ökadfysisk aktivitet behöver fokusera på tre huvudfrågor:

1. Viktighet: Varför behöver klienten förändra beteende? Upplever klienten förändringsom nödvändigt eller värt mödan?

2. Självförtroende: Kan klienten förändra sin situation? Hur kan klienten hantera olikahinder?

3. Förändringsbenägenhet: Hur pass redo är klienten nu? Vilken hjälp behöver klienten?

Motiverande samtalsteknik bygger delvis på den transteoretiska modellen och föränd-ringsstegen och kan kombineras med FaR, vilket redan görs i dag i viss utsträckning.


Interventioner i lokalsamhället riktade till friska individer eller grupper Med interventioner i lokalsamhället menas här alla de insatser som inte rekryterar deltagare från en specifik arena såsom hälso- och sjukvården, arbetsplatsen eller sko-lan. Interventioner i lokalsamhället består som regel av skriftligt material, rådgivning,vägledning till individer eller gruppaktiviteter. Den samlade bedömningen av kom-munbaserade interventioner sammanställt av Hillsdon (14) var:

• Omfattande interventioner i lokalsamhället som riktar sig till individer är effektiva iatt främja fysisk aktivitet i ett kortsiktigt perspektiv, sannolikt också i ett längre tids-perspektiv.

• Interventioner som bygger på teorier för beteendeförändring, och som lär ut färdig-heter och är skräddarsydda till individen, är effektiva i att åstadkomma långtids-förändringar i fysisk aktivitet.

• Interventioner syftande till att öka måttlig aktivitet, till exempel promenader, ochsom inte är anläggningsberoende är effektiva på lång sikt.

• Regelbunden kontakt med specialist i fysisk aktivitet kan upprätthålla ökad fysiskaktivitet.

En översikt av Krummel (24) fann, i likhet med Hillsdon (14), att interventioner somanvänder sig av strategier för beteendeförändring såsom daglig mätning av fysisk akti-vitet, att skriva kontrakt, sätta mål, att använda sig av belöningar och så vidare, vareffektiva i att främja fysisk aktivitet. Ett annat resultat var att framför allt kvinnorökade sin fysiska aktivitet när rekommendationen gällde livsstilsbaserad, vardagligfysisk aktivitet jämfört med mer strukturerad motion. Översikten av Kahn och med-arbetare (10) visade också att det finns starka bevis för att interventioner som bygger påteorier för beteendeförändring är effektiva i att öka fysisk aktivitet.

Arbetsplatsen Arbetsplatsen är en viktig arena för hälsofrämjande arbete, eftersom man har potentialatt nå många vuxna oavsett socioekonomisk status, kön, ålder och etnicitet. Arbets-platsen kan därför ha en viktig roll i att minska ojämlikhet i hälsa (25).

I en översiktsartikel från slutet av 1990-talet rapporterade Dishman och medarbe-tare (26), att interventioner på arbetsplatsen inte har visat signifikant ökad fysisk akti-vitet jämfört med kontrollgrupper i studierna. Proper och medarbetare undersöktenågra år senare effektiviteten av interventioner för att öka fysisk aktivitet och andrahälsoutfall (27). Översikten från 2003 fann starka bevis för att ett aktivitetsprogram påarbetsplatsen kan öka fysisk aktivitet och minska risken för att utveckla skador i rörelse-organen. De fann däremot inga bevis för en påverkan på andra hälsomått såsom kondi-tion, generell hälsa, blodfetter eller blodtryck.

En svensk systematisk kunskapsöversikt (review of reviews) från 2004 anger attinterventioner på arbetsplatsen för att öka fysisk aktivitet sannolikt är effektiva (28).Individuella hälsoriskbedömningar och behovsanalyser på basis av screening bör ingå i


interventionen. Fysisk aktivitet på arbetsplatsen anses bevisat vara effektivt för att ökakonditionen hos arbetstagarna samt förebygga rygg- och nacksmärtor. Den slutgiltigabedömningen var:

”Samtliga översikter konstaterar att programmen är effektiva när det gäller att ökaden fysiska aktiviteten, medan det finns begränsade bevis för positiva effekter pådirekta hälsoutfall som blodfetter, blodtryck och trötthet. De skiljer sig i bedömningenom bevisen är starka, ganska starka eller svaga. Eftersom den senaste översiktsartikelnsom inkluderar de flesta och även de senaste studierna anför att bevisen är starka, kanman dra slutsatsen att interventioner på arbetsplatser för att öka den fysiska aktivitetenär effektiva och ger en ökad fysisk aktivitet hos arbetstagarna.”

Äldre (51–75 år)Det är viktigt att öka fysisk aktivitet hos äldre människor eftersom graden av fysiskaktivitet tenderar att minska med stigande ålder (6), samtidigt som äldre har högre riskför olika sjukdomar. Dessutom minskar ofta det sociala nätverket med stigande ålderoch fysisk aktivitet, speciellt i grupp, har hög potential att etablera sociala kontaktytorför äldre. Den samlade bedömningen av genomgången av interventioner för att öka fysisk aktivi-tet hos äldre personer eller grupper av Hillsdon (14) visade att:

• Interventioner utformade specifikt för äldre är effektiva i att åstadkomma föränd-ringar på kort och sannolikt även på lång sikt.

• Studier som använder en beteende- eller kognitiv ansats i kombination med grupp-eller hemmabaserade sessioner ger mer långvariga förändringar i fysisk aktivitet.

• Träning som leder till ökad flexibilitet och styrka ger mer varaktig effekt än uthål-lighetsträning.

• Stöd och uppföljning via telefon är effektivt för att uppmuntra upprätthållande av enfysiskt aktiv livsstil.

Interventioner för att öka fysisk aktivitet hos äldre personer har visats vara framgångs-rika. En nyligen publicerad översiktsartikel av Conn och medarbetare (29) har identifi-erat faktorer som sannolikt är effektiva: fokusering på måttligt intensiv fysisk aktivitet,att deltagarna uppmuntras att mäta sin fysiska aktivitet (exempelvis med stegräknare),att aktiviteten är förlagd till en anläggning eller plats i lokalsamhället, att aktivitetenutförs i grupper med frekvent kontakt samt att programmet vänder sig till patientgrup-per. En uppföljande systematisk översikt av samma huvudförfattare (30) menade attdet finns ett stort behov av bättre utformade studier på området då många interventio-ner har metodologiska problem. Slutsatsen kvarstod dock att interventioner för att ökafysisk aktivitet hos äldre ofta är framgångsrika.

En metaanalys av interventioner för att minska fallrisken hos äldre visade att fallrisk-analyser och åtgärder för att minska fall i hemmet var effektiva i att förebygga denna


typ av skador bland äldre (31). Fysisk aktivitet i form av promenader, cykling ochuthållighetsträning i kombination med balansoch styrketräning var också effektivtom än i mindre grad.

Etniska minoriteterFå studier har specifikt fokuserat på att öka fysisk aktivitet hos etniska minoriteter, vilket är olyckligt med tanke på att många invandrargrupper, speciellt kvinnor, är över-representerade vad gäller en stillasittande livsstil i Sverige och i västvärlden (6). Densamlade bedömningen av genomgången av interventioner för att öka fysisk aktivitethos etniska minoriteter (14) visar att det endast finns ett fåtal studier rörande dessagrupper. Existerande studier har oftast metodproblem och visar inte på någon nämn-värd effekt. Vanliga sätt att rekrytera invandrargrupper eller etniska minoriteter harvarit via kyrkor, skolor, hälso- och sjukvården eller fritidsanläggningar. Interven-tionerna har bestått av organiserade motionsaktiviteter, stöttning via telefon att prome-nera, skriftligt material, användande av principer för beteendeförändring såsommålsättning, socialt stöd och att mäta fysisk aktivitet. Den enda översiktsartikeln somsystematiskt undersökt interventioner för att öka fysisk aktivitet hos etniska minorite-ter (32) menar att framtida insatser måste involvera målgruppen och dess lokalsam-hälle i hela processen som rör forskningsstudien – från design och genomförande tillutvärdering av studien.

Skola och förskolaAtt främja fysisk aktivitet hos barn och ungdomar ses generellt som en viktig uppgift,bland annat för att skapa ett intresse för fysisk aktivitet i tidig ålder, vilket potentiellt skullekunna minska sjukdomsbördan i vuxen ålder samt motverka övervikt och fetma (33).

Skolan är traditionellt den vanligaste arenan för att nå barn med hälsofrämjandeinsatser följt av hemmet och lokalsamhället (34), vilket torde vara fallet även i Sverige.Micucci och medarbetare (35) har sammanställt studier som undersökt effektivitetenav skolbaserade strategier för att bland annat öka fysisk aktivitet. Den systematiskakunskapsöversikten kan sammanfattas med följande slutsatser:

• Skolbaserade interventioner för att förebygga fetma, öka fysisk aktivitet och för-bättra matvanor bör bestå av flera komponenter och kombinera en klassrumskom-ponent med miljöförändringar i skolan (kafeterior, idrottslektioner, tiden i klassen,lunch, raster), hemmet eller kommunen.

• Interventioner bör fokusera på beteendeförändringar. Generell hälsoupplysninghöjer enbart kunskapsnivån.

• Interventioner av längre varighet och med frekventare upprepning är effektivare.

• Olika åldersgrupper, kön och etniska grupper gav olika utfall, vilket visar på beho-vet att målgruppsanpassa interventionen.


I en brittisk systematisk kunskapsöversikt (34) rörande barriärer och främjande faktorer för fysisk aktivitet bland 4–10-åringar konstateras att åtgärder som har visatseffektiva inkluderar:

• Utbildning och utrustning för att mäta tv- och videotittande.

• Engagerade föräldrar som uppmuntrar barns fysiska aktivitet.

• Flerkomponentprogram som kombinerar skol- och hembaserade insatser.

Det konstateras att få studier har undersökt barnens egna önskemål och syn på hinderför fysisk aktivitet. Barnen säger själva att de upplever hinder för fysisk aktivitet i formav trafik, tråkiga lekplatser och avsaknad av lättillgängliga faciliteter för rörelse.

I en motsvarande översikt av unga i åldern 11–16 år konstateras att det fortfarandesaknas god forskning om metoder för att främja fysisk aktivitet (36). Alltför ofta rörinterventionerna kunskapshöjande insatser, utan att först ha undersökt kunskapsnivånbland ungdomarna. Endast i få studier involveras ungdomarna i att utforma interven-tioner efter sina egna behov och alltför sällan tas hänsyn till genusaspekter, vilket trosvara förklaringen till de dåliga resultaten. Enbart få studier adresserar samhälleligabestämningsfaktorer och har socialt exkluderade ungdomar som målgrupp. Ett hel-hetsgrepp på skolan rekommenderas, där alla skolans medarbetare involveras, liksomskolans miljö. Fler fria aktiviteter och bättre skolfaciliteter efterlyses liksom bättrecykelvägar till skolan. Mer forskning behövs kring föräldrarnas roll samt relationen tillsjälvkänsla och självförtroende. Framför allt rekommenderar författarna att de ungassynpunkter och förslag tas till vara i mycket högre utsträckning än hittills.

Sammanfattande råd för främjande av fysisk aktivitetProfessionella och andra som på olika sätt arbetar med att främja fysisk aktivitet börbasera sitt program eller sin insats på en etablerad teori eller modell, exempelvis dentransteoretiska modellen som har beskrivits i detta kapitel eller den socialkognitivamodellen. Syftet är bland annat att öka förståelsen för förändringsprocessen, underlättautvärdering och höja effektiviteten.

Det är också mycket viktigt att involvera målgruppen i planeringen av aktiviteteroch åtgärder, vilket inte minst gäller för barn och ungdomar. Tabell 6:1 beskrev indi-vidfaktorer som är relaterade till fysisk aktivitet och ger således vägledning i möjligaåtgärder.

Den allra viktigaste faktorn att påverka är självförtroende. Att hjälpa en person attstärka sitt självförtroende så att han eller hon är kapabel till förändring eller exempelvisatt delta i ett aktivitetsprogram, är det effektivaste sättet att nå framgång och att upp-rätthålla fysisk aktivitet, även om många andra faktorer – personliga, sociala ochfysiska – också påverkar utfallet.


Referenser

1. Prochaska JO, DiClemente CC. Stages and processes of self-change of smoking.Toward an integrative model of change. Journal of Consulting and ClinicalPsychology 1983;51(3):390-5.

2. Prochaska JO. Stages of change, readiness and motivation. I: Kerr J, Weitkunat R,Moretti M, red. ABC of behavior change. London: Elsevier Churchill Livingstone;2005. s. 111-23.

3. Faskunger J. Motivation för motion. Hälsovägledning steg för steg. Stockholm:SISU Idrottsböcker; 2001.

4. Bandura A. Self-efficacy. The exercise of control. New York (NY): Freeman andCompany; 1997.

5. Sallis J, Owen N. Physical activity & behavioral medicine. Thousand Oaks (CA):Sage Publications; 1999.

6. Trost SG, Owen N, Bauman AE, Sallis JF, Brown W. Correlates of adults' partici-pation in physical activity. Review and update. Medicine and Science in Sports andExercise 2002;34(12):1996-2001.

7. Bauman A, Sallis J, Dwewaltowski DA, Owen N. Toward a better understanding ofthe influences on physical activity. The role of determinants, correlates, causalvariables, mediators, moderators and confounders. American Journal of PreventiveMedicine 2002;23(2S):5-14.

8. Godin G, Desharnais R, Valois P, Lepage L, Jobin J, Bradet R. Differences in per-ceived barriers to exercise between high and low intenders. Observations amongdifferent populations. American Journal of Health Promotion 1994;8(4):279-85.

9. Janssen C, Pfaff H. Psychosocial environments. I: Kerr J, Weitkunat R, Moretti M,red. ABC of behavior change. A guide to successful disease prevention and healthpromotion. Edinburgh: Elsevier Churchill Livingstone; 2005. s. 153-65.

10. Kahn EB, Ramsey LT, Brownson RC, Heath GW, Howze EH, Powell KE, et al. Theeffectiveness of interventions to increase physical activity. A systematic review.American Journal of Preventive Medicine 2002;22(4 Suppl):73-107.

11. Marcus B, Eaton CA, Rossi JS, Harlow LL. Self-efficacy, decision-making andstages of change. An integrative model of physical exercise. Journal of AppliedSocial Psychology 1994;24:489-508.

12. Prochaska J, Marcus B. The transtheoretical model. Applications to exercise. I:Dishman RK, red. Advances in exercise adherence. Champaign (IL): HumanKinetics; 1994. s. 161-80.

13. Marshall SJ, Biddle SJ. The transtheoretical model of behavior change. A meta-analysis of applications to physical activity and exercise. Annals of BehavioralMedicine 2001;23(4):229-46.


14. Hillsdon M, Foster C, Cavill N, Crombie H, Naidoo B. The effectiveness of publichealth interventions for increasing physical activity among adults. A review ofreviews. Evidence briefing. London: Health Development Agency, NHS; 2005.

15. Cavill N, Foster C. How to promote health-enhancing physical activity. Commu-nity interventions. I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford:Meyer & Meyer Sport; 2004. s. 369-92.

16. Biddle SJH. Individual and small-group interventions. I: Oja P, Broms J, red. Health-enhancing physical activity. Oxford: Meyer & Meyer Sport; 2004. s. 343-68.

17. Eden KB, Orleans TC, Mulrow CD, Pender NJ, Teutsch SM. Does counselling byclinicians improve physical activity? A summary of the evidence for the U.S.Preventive Services Task Force. Annals of Internal Medicine 2002;137(3):208-15.

18. Hagberg L, Lindholm L. Cost-effectiveness of health care based interventions aimedat improving physical activity. Scandinavian Journal of Public Health 2006. In press.

19. Lindberg M, Wilhelmsson S. Vem bryr sig? Distriktssköterskans förebyggandeoch hälsofrämjande arbete – ett svårprioriterat uppdrag och en outnyttjad resurs.Stockholm: Fammi; 2005.

20. Leijon M, Jacobson M. Fysisk aktivitet på recept - fungerat det? En utvärdering av Öst-götamodellen. Linköping: Folkhälsovetenskapligt Centrum; 2006. Rapport 2006:2.

21. Rollnick S, Mason P, Butler C. Health behavior change. A guide for practitioners.Edinburgh: Churchill Livingstone; 1999.

22. Miller WR, Rollnick S. Motivational interviewing. Preparing people for change. 2.uppl. New York: Guilford Press; 2002.

23. Hettema J, Steele J, Miller WR. Motivational interviewing. Annual Review ofClinical Psychology 2005;1:91-111.

24. Krummel DA, Koffman DM, Bronner Y, Davis J, Greenlund K, Tessaro I, et al.Cardiovascular health interventions in women. What works? Journal of Women'sHealth & Gender-based Medicine 2001;10(2):117-36.

25. British Heart Foundation. A lunch that works. Healthy lunches – healthy lunchbreaks. Prepared for Pre-Budget Report 2003 and Budget 2004. London: Submissionto HM Treasury; 2004.

26. Dishman RK, Oldenburg B, O'Neal H, Shephard RJ. Worksite physical activityinterventions. American Journal of Preventive Medicine 1998;15(4):344-61.

27. Proper KI, Koning M, van der Beek AJ, Hildebrandt VH, Bosscher RJ, vanMechelen W. The effectiveness of worksite physical activity programs on physicalactivity, physical fitness, and health. Clinical Journal of Sport Medicine2003;13(2):106-17.

28. Källestål C. Hälsofrämjande arbete på arbetsplatser. Rapport 2004:32. Stockholm:Statens folkhälsoinstitut; 2004.

29. Conn VS, Valentine JC, Cooper HM. Interventions to increase physical activityamong aging adults. A meta-analysis. Annals of Behavioral Medicine 2002;24(3):190-200.


30. Conn VS, Minor MA, Burks KJ, Rantz MJ, Pomeroy SH. Integrative review ofphysical activity intervention research with aging adults. Journal of the AmericanGeriatrics Society 2003;51(8):1159-68.

31. Chang JT, Morton SC, Rubenstein LZ, Mojica WA, Maglione M, Suttorp MJ, et al.Interventions for the prevention of falls in older adults. Systematic review andmeta-analysis of randomised clinical trials. British Medical Journal 2004;328(7441):680.

32. Taylor WC, Baranowski T, Young DR. Physical activity interventions in low-income, ethnic minority, and populations with disability. American Journal ofPreventive Medicine 1998;15(4):334-43.

33. Biddle SJH, Cavill N, Sallis JF. Health-enhancing physical activity for young people. Statement of the United Kingdom Expert Consensus Conference. PediatricExercise Science 2001;13:12-25.

34. Brunton G, Harden A, Rees R, Kavanagh J, Oliver S, Oakley A. Children and physical activity. A systematic review of barriers and facilitators. London: EPPICentre, Social Science Research Unit, Institute of Education, University ofLondon; 2003.

35. Micucci S, Thomas H, Vohra J. The effectiveness of school-based strategies for theprimary prevention of obesity and for promoting physical activity and/or nutrition,the major modifiable risk factors for type 2 diabetes: A review of reviews.Hamilton: City of Hamilton; 2002.

36. Rees R, Harden A, Shepherd J, Brunton G, Oliver S, Oakley A. Young people andphysical activity. A systematic review of barriers and facilitators. London: EPPICentre, Social Science Research Unit, Institute of Education, University ofLondon; 2001. Hämtad 2005 3 maj från http://eppi.ioe.ac.uk/EPPIWebContent/hp/reports/physical_activity02/Children_PA.pdf.


7 utvecklingsområdenoch forskningsbehov

Sammanfattning

Detta kapitel berör några av de viktigaste behoven av utveckling och forsk-

ning för främjandet av fysisk aktivitet i framtiden. Behovet av en förbättrad

samhällsplanering för att skapa stödjande miljöer för fysisk aktivitet är stort

med tanke på inaktivitetens omfattning och konsekvenser för folkhälsan.

Åtta övergripande utvecklingsområden har identifierats:

π Bättre samhällsplanering genom hälsokonsekvensbedömningar (HKB)

π Mer fysisk aktivitet i förskola/skola

π Mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård

π Mer interventionsforskning och metodutveckling

π Ökad satsning på friluftsliv

π Mer information och kommunikation

π Bättre mätmetoder och indikatorer för fysisk aktivitet

π Vidareutveckling av rekommendationerna för fysisk aktivitet

Syftet med detta avslutande kapitel är att presentera utvecklingsområden och forsk-ningsbehov inom området fysisk aktivitet och folkhälsa. Det råder ingen tvekan om attdet krävs en ökad medvetenhet i samhällsplaneringen för att främja fysisk aktivitet – enuppgift som berör många aktörer i samhället. Där fysisk aktivitet förr var en naturligdel av vardagen är det i dag en högst medveten fritidssysselsättning. Ingen vill i dagavvara motortransporter, elektriska hushållsmaskiner eller datorer. I stället måste sam-hället satsa på att ge möjlighet till nya och spännande rörelseformer, som kan attraheramänniskor och locka dem bort från det ständigt växande utbudet av passiviserandeunderhållning. Otillräcklig fysisk aktivitet är det vanligaste riskbeteendet för hjärt-kärl-sjukdom i världen (1), mellan 15–30 procent av befolkningen röker medan mer än hälften är otillräckligt fysiskt aktiv. Ökade insatser krävs på alla nivåer – nationellt,regionalt och lokalt – för att främja fysisk aktivitet i befolkningen.

Vi har delat in innehållet i åtta olika teman som behöver utvecklas i framtiden i syfteatt främja fysisk aktivitet och folkhälsa.


Bättre samhällsplanering genomhälsokonsekvensbedömningar

I hela världen ökar inflyttningen till städer och allt fler människor lever i en byggdmiljö. I takt med att vi har byggt bort fysisk aktivitet från vardagen behövs en mycketmer medveten samhällsplanering och ett nytänkande för att skapa nya utmaningar förmänniskor att röra på sig på ett lustfyllt sätt. Befolkningens aktivitetsmönster påverkasstarkt av vår omgivande miljö och sättet att bygga städer och infrastruktur. Avståndenmellan bostäder och affärer och annan service samt trafiksäkerheten bestämmer om vitar bilen, cyklar eller går. Hur mycket fysisk aktivitet vi får på arbetstid är beroende avarbetsplatsens utformning och arbetets karaktär. Fysisk aktivitet i skolan beror i storutsträckning på skol- och förskolegårdarnas kvalitet samt tillgängligheten till natur ochfriluftsliv nära skolor och bostäder.

Det finns ingen enskild aktör som på egen hand har tillräckliga resurser eller till-räckligt bred expertis inom alla de områden som krävs för att öka fysisk aktivitet ibefolkningen. Medan mindre barn bara behöver en stor yta för att börja springa, krävsmer kreativa lösningar för ungdomar och vuxna. Även behoven bland den ökandegruppen av äldre måste tillgodoses för att säkra att denna grupp kan leva ett oberoendeliv så länge som möjligt. Samtidigt får man inte blunda för målkonflikter i form avsäkerhetsrisker och tillgänglighet för exempelvis funktionshindrade. Processen atttänka nytt i samhällsplaneringen utifrån ett folkhälsoperspektiv har precis börjat iSverige och detta är ett spännande utvecklingsområde. För att detta ska bli fruktbartkrävs ett sektorsövergripande samarbete mellan trafikplanerare, arkitekter, stadsplane-rare, landskapsarkitekter, pedagoger, ingenjörer, miljövetare, folkhälsovetare medflera, och att befolkningen i större omfattning än i dag involveras i beslutsfattandet.Hälsokonsekvensbedömningar (HKB) borde bli en obligatorisk del inom alla utbild-ningar som rör samhällsplanering. Forskningsstiftelser borde även ge högre prioritet åttvärvetenskapliga projekt som integrerar fysisk aktivitet, folkhälsa och fysisk ochsocial miljö.

Att bygga om samhället kommer att kräva stora ekonomiska resurser och det är där-för viktigt att dessa används på bästa sätt. Ett verktyg för att säkra att folkhälsan beaktaspå ett systematiskt sätt vid om- eller nybyggnation är HKB. Detta verktyg, som harutvecklats av Statens folkhälsoinstitut på basis av folkhälsomålen, omfattar även socialaoch miljöaspekter (2). Att utföra miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) på projektsom antas ha en större miljöpåverkan är redan obligatoriskt. I en miljökonsekvens-beskrivning av exempelvis nya bostäder i ett grönområde, krävs även att effekter påfolkhälsan ska beskrivas, men denna del utförs ofta ofullständigt på grund av brist pålämpliga metoder och indikatorer (3). Med utvecklingen av HKB-verktyget finns intelägre några hinder för att påbörja detta arbete. Genom att komplettera miljökonse-


kvensbeskrivningen med en HKB, får man ett beslutsunderlag med ett brett hälsoper-spektiv, som dessutom innehåller en social analys av hur ett projekt eller ett beslutpåverkar sårbara grupper i befolkningen, exempelvis barn, handikappade och äldre.HKB:n omfattar alltså en social konsekvensbedömning som i dag är vanlig inom tra-fikplaneringen.

Folkhälsomål och miljökvalitetsmål är nära sammankopplade i strävan att nå enhållbar utveckling socialt, miljömässigt och ekonomiskt. Insatser för ökad fysisk akti-vitet i befolkningen kan också ses som en viktig komponent i en hållbar utveckling (4).I stort sett alla insatser som ökar människors fysiska aktivitet bidrar till en hållbarutveckling och många av miljökvalitetsmålen kan i sin tur bidra till att förbättra männi-skors förutsättningar för fysisk aktivitet. Enligt ett av de 15 nationella miljökvalitets-målen, ”God bebyggd miljö”, ska alla kommuner senast år 2010 ha planer för hur grönområden ska bevaras och utvecklas, bland annat för att främja och utveckla folk-hälsan. Båda dessa politikområden skulle vinna på en närmare integration i undervis-ning, utbildning och praktik.


Mer fysisk aktivitet och friluftsliv i skolan

I samband med att regeringen gjorde ett tillägg till läroplanen om att skolorna ska strävaefter att varje skoldag ska innehålla fysisk aktivitet, har en del försöksverksamhet kom-mit igång som följs upp av Myndigheten för skolutveckling (5). Medan arbetet är fram-gångsrikt på vissa håll finns stora brister i både vilja, förståelse och utrymme på mångaskolor i landet. Här finns en stor potential för att öka barns fysiska aktivitet, även för desom annars är helt inaktiva på fritiden. Nationellt centrum för främjande av god hälsahos barn och ungdomar (NCFF) vid Örebro universitet har som uppgift att utveckla sko-lornas arbete med fysisk aktivitet och hälsa. Tillsammans med Statens kulturråd ochMyndigheten för skolutveckling har NCFF tagit initiativ till ett gemensamt utvecklings-program med dans i skolan för perioden 2005–2009. NCFF arbetar även med regionalaambassadörer som är skolledare och ska inspirera och öka medvetenheten i skolorna omvikten av daglig fysisk aktivitet för att få fler skolor att uppnå detta mål i läroplanen.

Alla elever i grundskolan bör få en utökad kunskap i, om och genom natur- och fri-luftsliv. Med det avses att naturens och friluftslivets möjligheter som pedagogisktmedel och pedagogiskt rum tydliggörs. Naturen bör bli en naturlig miljö som elevernaska känna sig hemma och trygga i, och som de efter avslutad utbildning har en livslångrelation till i någon form. Ämnet friluftsliv förekommer sparsamt i skolan och det pri-mära innehållet i grundskolornas friluftsdagar präglas av idrottsliga aktiviteter snarareän friluftsliv (6). Vidare har var tredje elev inte lärt sig om friluftsliv, trots att dettaområde lyfts fram i styrdokumenten. Lärare i idrott och hälsa bedömer elevernas kun-skaper i friluftsliv som små. Det är endast kursplanerna i Idrott och hälsa och Biologisom innehåller undervisningsmoment inom kunskapsområdet natur och friluftsliv.

Genom det så kallade Handslaget med idrotten (7) har statliga medel tillförts iavsikt att bland annat öka samarbetet mellan skolan och idrotten. Riksidrottsförbundetfår disponera en miljard kronor under en fyraårsperiod, 2003–2007, för satsningar påbarn- och ungdomsverksamhet. Pengarna ska användas för att stötta och uppmuntraidrottsföreningar och förbund, öppna dörrarna för fler – framför allt de inaktiva, hållatillbaka avgifterna, satsa mer på flickors idrottande samt delta i kampen mot droger (seäven bilaga 1). Lokala idrottsföreningar kan ansöka om projektmedel från distriktsför-bunden för aktiviteter i samverkan med skolorna. Ett exempel är HallandsIdrottsförbund, som framgångsrikt samarbetar med skolorna i Halland. Mångfalden avolika idrotter har gett många elever möjlighet att testa nya idrotter och man har ävennått många som tidigare var inaktiva. Hallands Idrottsförbund inbjuder lokala idrotts-föreningar att söka ekonomiskt stöd för extra idrottstimmar med föreningsmedverkan,idrotts-/friluftsdagar, organiserade rastaktiviteter, aktiviteter i direkt anslutning tillskoldagen och/eller skollovsaktiviteter. Ekonomiskt stöd utgår till föreningen med 300kronor per aktivitetstimme eller 150 kronor per rastaktivitet (8). Nationell utvärderingav Handslaget görs i form av ett 20-tal forskningsprojekt vid tio olika lärosäten.


Mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård

Förebyggande insatser är i dag lågt prioriterade inom hälso- och sjukvården med tankepå hur mycket sjukdom och lidande som skulle kunna undvikas och pengar sparas församhället. Världshälsoorganisationen (WHO) bedömer att 80 procent av alla hjärt-kärl-sjukdomar, 90 procent av typ 2-diabetes och 30 procent av alla cancersjukdomar kanförebyggas genom rökstopp, goda matvanor och tillräckligt med fysisk aktivitet (9).

Den ökande förskrivningen av fysisk aktivitet på recept (FaR), som numera görs ialla Sveriges landsting och på hälften av alla vårdcentraler, har öppnat en ny dörr fördet hälsofrämjande och förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården. Här finns enmetod som fungerar i praktiken, även om effektivitet och kostnadseffektivitet återståratt bevisa. Metoden kräver samarbete mellan hälso- och sjukvården och exempelvisidrotten, som använder sig av specifikt utbildade ledare. Huvuddelen av Riksidrotts-förbundets 21 distrikt är involverade i arbetet och är lokalt den viktigaste aktören förgenomförandet av fysisk aktivitet på recept. Mer än hälften av de som har fått receptmedverkar i det ordinarie föreningsutbudet. I dag subventioneras kostnaderna förfysisk aktivitet på recept till viss del av landstingen, medan staten ger en del bidrag tillidrotten för att ta emot patienter.

Riksidrottsförbundet har påbörjat arbetet med att utveckla en strategisk plan föridrottsrörelsens roll och medverkan i det hälsofrämjande arbetet.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har 2006 startat projektet ”Brobyggefysisk aktivitet och/eller läkemedel”. SKL ska vara motor och landstingen få in i detordinarie arbetet att säkerställa för läkare att hitta alternativ till läkemedel. Syftet meddetta tvååriga projekt är att bli säkrare på att förskriva och göra hälsoekonomiskabedömningar. I takt med att en allt större andel av befolkningen utgörs av äldre växerbehovet av anpassad verksamhet för den gruppen.


Mer interventionsforskning och metodutveckling

Sverige har en lång tradition av idrotts-, arbetsfysiologi- och idrottsskadeforskning ochär internationellt framträdande, vilket även påverkar tilldelningen av forskningsmedel.Det är dags att prioritera den folkhälsorelaterade forskningen kring fysisk aktivitetminst lika högt. Enligt en rapport från Statens folkhälsoinstitut tilldelas interven-tionsforskningen endast 3 procent av alla satsade resurser inom folkhälsoforskningen(10). Resterande medel läggs framför allt på epidemiologiska studier av olika slag. Detfinns en stor brist både nationellt och internationellt på långsiktig tvärvetenskapliginterventionsforskning, som utvärderar effekten av samhällsbaserade åtgärder i syfte attskapa stödjande miljöer för fysisk aktivitet och öka tillgängligheten för alla. Den domi-nerande delen av interventionsforskningen har hittills rört insatser på individ- ellergruppnivå, som oftast har bestått enbart av information eller undervisning. Åtgärder föratt förändra den omgivande miljön har undersökts minst, trots att dessa har en störrepotential att nå de grupper i samhället som allra mest behöver öka sin fysiska aktivitet.Att använda samhällsplanering som ett instrument är även den mest hållbara metodenatt främja fysisk aktivitet. De få samhällsbaserade studier som finns är inte gjorda iSverige och frågan är därför om resultaten går att överföra till en svensk kontext. Detfinns också en brist på studier där man fokuserar på de mest stillasittande, vilka i dagutgör cirka 14 procent av den vuxna befolkningen och en okänd andel av alla barn ochunga. Interventionsforskning som fokuserar på dessa grupper bör därför prioriteras.

I takt med att kunskaperna om bestämningsfaktorer växer fram får vi en god bas föratt designa effektiva interventioner på lokal och regional nivå som är anpassade förolika målgrupper. Redan i dag pågår hundratals initiativ av väldigt många olika aktörerför att öka fysisk aktivitet – allt från barnhälsovården till äldreboendet. Ofta saknasemellertid tillräcklig dokumentation och lämpliga utvärderingsmetoder. Ett stort pro-blem med samhällsbaserade interventioner är att det är svårt att inkludera ”obehand-lade” kontrollgrupper. En annan svårighet är att bedöma i vilket utsträckning resultatengår att överföra till andra geografiska områden med andra förutsättningar. Man brukaruttrycka det som att kontexten är en annan, exempelvis råder i vissa städer i USA bristpå trottoarer, medan trottoarer är standard i Sverige för vägbyggen i tätort och tätorts-nära områden. Större fokus och krav på utvärderingsmetodik skulle även bidra till attfler projekt publicerades internationellt och därigenom genererade en större spridningoch trovärdighet.

Det behöver också utvecklas hälsoekonomiska metoder för att bedöma åtgärderskostnadseffektivitet. Ekonomiska konsekvensanalyser är välutvecklade när det gällervägbyggen och en svensk studie visade på stora samhällsvinster för både folkhälsanoch miljön av att satsa på ökad cykeltrafik (11).


En ökad satsning på friluftsliv

Att främja friluftslivet är en svensk tradition sedan länge etablerad genom allemansrätten.Satsningar på friluftsliv ger stora möjligheter att öka fysisk aktivitet i traditionellt inak-tiva grupper i befolkningen och har även andra värden, exempelvis att skapa störrerespekt för naturen och hållbar utveckling. Två utredningar har gjorts för att beskrivaläget för forskning och utbildning inom detta område: Ämnet friluftsliv. Mot en kurs-plan för ämnet natur och friluftsliv (6) samt Planering och förvaltning för friluftsliv. Enforskningsöversikt (12).

När det gäller utbildningen konstaterar utredarna att olika aspekter av friluftslivförekommer inom en lång rad utbildningar på folkhögskolor och inom frivilligorgani-sationernas ram. Det saknas dock i hög utsträckning grund- och forskarutbildning.Forskningen och utbildningen inom friluftsliv har inte den bredd och sammanhållnastruktur som skulle vara motiverad utifrån samhällets behov och friluftslivets bety-delse.

Det finns dock en politisk ambition att lyfta frågan, då friluftsliv för första gångennämns i 2005 års forskningsproposition. Forskningsfinansieringen är dock alltjämtmarginell och fragmenterad. Ingen av de statliga forskningsfinansiärerna har hittillshaft ett tydligt uttalat ansvar för friluftsforskning.

Naturvårdsverket har under 2006 utlyst forskningsmedel i syfte att öka kunskapenoch att få fram verktyg till stöd för främst Naturvårdsverkets arbete, men också arbetetpå andra myndigheter på central, regional och lokal nivå. Forskningen ska också stimu-lera och stärka friluftsforskningens mångfald och samverkan mellan olika forsk-ningsmiljöer.


Mer information och kommunikation

Även om kunskapen om sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa i dag är stortbland allmänhet och beslutsfattare, bland annat tack vare en intensiv mediedebatt i spå-ren av Sätt Sverige i rörelse, måste kommunikation och information ständigt upprätt-hållas och utvecklas.

Enligt en enkätundersökning, utförd av Statens folkhälsoinstitut, bland statligamyndigheter, länsstyrelser, landsting samt ett urval av kommuner och frivilligorganisa-tioner av dagens hälsoinformation, konstaterades att områden som ansågs som särskiltviktiga att informera om var matvanor, fysisk aktivitet och övervikt. Enligt dennaundersökning saknas hälsoinformation riktad till ett antal viktiga målgrupper, främstbarn och ungdomar samt föräldrar, äldre, fysiskt och psykiskt funktionshindrade samtetniska minoriteter.

Forskningen visar att hälsokommunikation måste vara målgruppsanpassad om denska få önskad effekt. Samtidigt har forskningen visat att information inte har effekt ommiljön inte är tillräckligt stödjande eller om den utgör ett direkt hinder för fysisk aktivi-tet. Det tillkommer ständigt nya individer som behöver höra budskapen anpassade förden del av livet som just de befinner sig i. Till exempel behöver föräldrar med förskole-barn få annan information än exempelvis äldre om behovet av rörelse och hur de kanomsätta det i praktiken.

”Social marketing” är en kommunikationsmetod som har fått ökat empiriskt stöd desenare åren. Metoden definieras som användningen av kommersiella marknadsförings-tekniker för att analysera, planera, utföra och utvärdera program utvecklade för attpåverka levnadsvanor i syfte att förbättra den personliga välfärden liksom samhällets(13). I arbetet med att utveckla hälsokommunikationen behövs ett samarbete mellanforskare i kommunikation och media, marknadsförare samt folkhälsoarbetare.


Bättre mätmetoder och indikatorer för fysisk aktivitet

Fysisk aktivitet är ett komplext beteende, där många olika komponenter ingår såsomvaraktighet, intensitet och frekvens. Mätning av den totala aktiviteten över en längreperiod är därför en utmaning. Kapitel 2 visade på problemen med att jämföra befolk-ningens aktivitetsvanor mellan olika studier och länder på grund av att man har använtolika mätmetoder, att man har mätt olika saker, exempelvis organiserad motion jämförtmed total fysisk aktivitet, samt använt olika kriterier och definitioner för vem som klas-sas som fysiskt aktiv. Detta har gjort att det är ont om bevis för att den fysiska aktivite-ten har minskat hos barn eller hos vuxna i dag jämfört med tidigare, även om allt pekarpå att det är så. Det är därför viktigt att det sker en utveckling av såväl indirekta (exem-pelvis enkäter, pulsmätare) som direkta mätmetoder (exempelvis stegräknare, rörelse-mätare) för att beräkna fysisk aktivitet och följa trender och förändring samt kunnauppskatta energiförbrukningen mer noggrant.

Redan i dag finns flera validerade enkätfrågor för att uppskatta fysisk aktivitet, somvar för sig har fördelar och nackdelar. Exempelvis har Statens folkhälsoinstitut ut-vecklat enkätfrågor som graderar omfattningen av fysisk aktivitet i stora befolknings-grupper, som är validerade mot en objektiv mätmetod (rörelsemätare) och somanvänds i den nationella folkhälsoenkäten (14). Denna enkät rekommenderas somstandard vid kartläggning och uppföljning på befolkningsnivå inom kommuner ochlandsting i Sverige. För att mäta fysisk aktivitet på en mer detaljerad nivå finns en radmetoder i den vetenskapliga litteraturen, bland annat International Physical ActivityQuestionnaire (IPAQ).

När det gäller barn är direkta mätmetoder ett måste, exempelvis har stegräknareanvänts med framgång, vilket dock också har sina begränsningar (15).

En annan viktig uppgift är att utveckla indikatorer som möjliggör uppföljning avhur bestämningsfaktorer förändras, exempelvis hur stor andel av befolkningen som bormindre än en kilometer från ett grönområde. En utförlig beskrivning av indikatorerfinns i kapitel 5.


Vidareutveckling avrekommendationerna

I takt med att levnadsvillkor och levnadsvanor förändras behöver även rekommenda-tionerna uppdateras med jämna mellanrum. I dag diskuteras om rekommendationen 30minuter per dag behöver höjas. Redan i dag rekommenderas 60 minuter fysisk aktivitetför viktkontroll och då flertalet i dag är överviktiga eller feta, åtminstone bland män-nen, vore det kanske rimligt med en höjning. Det krävs en kontinuerlig övervakning avden vetenskapliga litteraturen för att kunna ändra vid behov. Ett sådant arbete skernumera på nordisk nivå för både kost och fysisk aktivitet (16).

Främjandet av fysisk aktivitet är en relativt ny folkhälsofråga, vilket innebär attåtgärder och politik ännu är ganska underutvecklade. I takt med hotande klimatföränd-ringar och en epidemi av fetma är det dags att på allvar knyta ihop folkhälsomålen medmiljömålen. En återgång till ökad användning av mänsklig muskelkraft på ett sätt därman undviker skador och förslitningar skulle kunna vara framtidens melodi för atträdda både miljön och folkhälsan. För att nå dit behövs mer forskning och utbildning idessa viktiga framtidsfrågor.


Referenser

1. Bauman A, Miller Y. The public health potential of health enhancing physical activity.I: Oja P, Borms J, red. Health enhancing physical activity. Oxford: Meyer & MeyerSport; 2004.

2. Statens folkhälsoinstitut. Vägledning för hälsokonsekvensbedömningar. Medfokus på social och miljömässig hållbarhet. Rapport R 2005:39. Stockholm:Statens folkhälsoinstitut; 2005.

3. Socialstyrelsen. Hälsa i miljökonsekvensbeskrivningar. Stockholm: Socialstyrelsen;2001.

4. SOU 2005:51 Bilen, Biffen, Bostaden. Hållbara laster – smartare konsumtion.5. Myndigheten för skolutveckling. Särskilt uppdrag att stödja och följa skolornas

arbete med att genomföra ändringar som gjorts i Lpo 94 samt Lpf 94, i syfte attstärka skolans ansvar att erbjuda daglig och regelbunden fysisk aktivitet(U2003/1020/S). Slutrapport 2005-09 01. Dnr 2004:170. Rapport 12. Stockholm:Myndigheten för skolutveckling; 2005.

6. Bürger Bäckström C, Tranquist J, Lamming P, Sundqvist J. Ämnet friluftsliv – moten kursplan för ämnet natur och friluftsliv. PM från skolgruppen. Stockholm:Naturvårdsverket; 2006. Hämtad 2006 5 maj från http://www.naturvardsverket.se/dokument/friluft/friluftsrad/friraddok/pdf/kursplan.pdf.

7. Riksidrottsförbundet. Om Handslaget. Hämtad 2006 24 mars från http://www.rf.se/t3.asp?p=77127.

8. Handslaget i Hallands Idrottsförbund. Handslaget år 3 (1/7-05 – 30/6-06). Hämtad2006 24 mars från http://www.rf.se/halland/files/%7B1635C4BE-2202-43ED-89D3-EB2F914A737E%7D.pdf.


10. Statens folkhälsoinstitut. Kartläggning av svensk folkhälsoforskning. RapportR2004:5. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004.

11. Naturvårdsverket. Den samhällsekonomiska nyttan av cykeltrafikåtgärder.Rapport 5456. Stockholm: Naturvårdsverket; 2005.

12. Emmelin L, Fredman P, Sandell K. Planering och förvaltning för friluftsliv. Enforskningsöversikt. Rapport 5468. Stockholm: Naturvårdsverket; 2005.

13. Maibach M, Rothschild ML, Novelli WD. Social marketing. I: Glanz K, RimerBK, Lewis FM, red. Health behaviour and health education. Theory, research, andpractice. 3. uppl. San Francisco: Jossey-Bass; 2002.

14. Sepp H, Ekelund U, Becker W. Enkätfrågor om kost och fysisk aktivitet blandvuxna. Underlag till urval av frågor i befolkningsinriktade enkäter. Rapport nr 21.Uppsala: Livsmedelsverket; 2004.


15. Raustorp A. Physical activity, body composition and physical esteem amongchildren and adolescents. Stockholm: Karolinska Institutet; 2005.

16. Nordiska Rådet. Nordic Nutrition Recommendations. 4th edition. Integrating nutrition and physical activity. Köpenhamn; 2004. Rapport Nord 2004:13.


sätt sverige i rörelse (ssr)– effekter och vuxna

erfarenheter

bilaga 1.

Sätt Sverige i rörelse (SSR) är namnet på det fysiska aktivitetsår som ägde rum år2001. Arbetet leddes av Statens folkhälsoinstitut (FHI) på uppdrag av regeringen. Idetta kapitel sammanfattas historiken som ledde fram till året, målen, processen och deviktigaste effekterna som direkt kan kopplas till året. Aktivitetsåret följdes av ett nyttregeringsuppdrag, Håll Sverige i rörelse, som också redovisas här. Till grund för sam-manfattningen ligger intervjuer med nyckelpersoner, statistiskt material, utvärderings-rapporter från det fysiska aktivitetsåret samt litteratur från olika verksamheter.

Intresset för hälsa och fysisk aktivitet har ökat markant sedan början av 2000-talet,vilket bland annat visar sig genom att fysisk aktivitet blivit ett eget folkhälsomål inomfolkhälsopolitiken och att folkhälsoarbetet för ökad fysisk aktivitet fått ett enormt upp-sving på lokal och regional nivå i hela landet. Det innebar att målområde 9, Ökadfysisk aktivitet, var den folkhälsofråga som flest kommuner prioriterade högst år 2004.

Historiken bakom det fysiska aktivitetsåretHistoriken bakom folkhälsoarbetet med mat och fysisk aktivitet har beskrivits kort ikapitel 4. Här redovisas de händelser som ledde till det fysiska aktivitetsåret SättSverige i rörelse (SSR).

Kost- och motionsarbetet under 1970- och 80-talen byggde på hälsoinformationbaserad på den tidens vetenskapliga rön. Rekommendationen för fysisk aktivitet somgavs var att ”den konditionsbefrämjande effekten av träning ökar i princip med intensi-teten och är mindre beroende av arbetsmomentets varaktighet”. Det första programmetför kost och fysisk aktivitet inrättades i samband med att Folkhälsoinstitutet (FHI) star-tade 1992 och kallades ”Mat och motion” med tonvikt på mat (1).

År 1993 tillsatte FHI en arbetsgrupp för att utarbeta ett program för motion, medutgångspunkt i verksamhetsidén att skapa gynnsamma och likvärdiga förutsättningarför en god hälsa åt alla. Särskild vikt lades på de grupper, som är utsatta för de störstahälsoriskerna. Arbetet resulterade i idéskriften Vårt behov av rörelse (2). Med utgångs-punkt från tidigare arbetsgrupp med bland annat professorerna Björn Ekblom frånIdrottshögskolan i Stockholm och Lars-Magnus Engström från Lärarhögskolan iStockholm, började man på FHI att utveckla förslag som kunde skapa grundläggandeförutsättningar för fysisk aktivitet i form av grönytor, cykelvägar och motionsspår ikommunerna.

Ett europeiskt nätverk vid namn ”Health-enhancing physical activity” (HEPA) startades 1996 med medel från EU på initiativ från Finland. Det blev tydligt på den följande internationella konferensen i Tampere år 1997, att Sverige låg långt efter i attuppmärksamma fysisk aktivitet. Man saknade elementära uppgifter om befolkningensfysiska aktivitet.

År 1996 byttes namnet på programmet till ”Kost och fysisk aktivitet” och en tjänsttillsattes för fysisk aktivitet. Samma år kom den banbrytande rapporten från USA:sSurgeon General (3). Där slogs det fast att regelbunden fysisk aktivitet är en stark hälso-främjande faktor och att det är den totala energiförbrukningen genom fysisk aktivitetsom är avgörande för hälsan, inte intensiteten i sig. Denna rapport var ett startskott tillatt fysisk aktivitet skulle få en ny och framskjuten plats i folkhälsoarbetet i Sverige.


Regionala konferenser arrangerades för kommunala tjänstemän och politiker för att påså sätt sprida de nya vetenskapliga rönen. Som en följd av den ökande aktiviteten påområdet gav regeringen 1998 FHI i uppdrag att ta fram ett underlag över nationella ochinternationella erfarenheter över vilka möjligheter som finns att stimulera till ökadfysisk aktivitet bland de grupper som är minst fysiskt aktiva och belysa vilka hälso-effekter som är möjliga att uppnå. Uppdraget redovisades på hösten 1998 till reger-ingen i form av boken Fysisk aktivitet – för nytta och nöje (4). En av rapportens rekom-mendationer var att göra 2001 till ett fysiskt aktivitetsår. FHI fick ett nytt uppdrag 1999att ”i brett samråd med berörda myndigheter och organisationer göra 2001 till ettfysiskt aktivitetsår”. Projektet sågs som början på ett långsiktigt förändringsarbete föratt främja hälsa och förebygga sjukdom genom ökad fysisk aktivitet och kallades SättSverige i Rörelse (SSR).

Svenska Läkaresällskapets nämnd antog i september 2000 en rekommendation attalla individer bör vara fysiskt aktiva helst varje dag och sammanlagt 30 minuter påminst måttlig nivå. Samma år presenteras utredningen ”Hälsa på lika villkor” om ennationell folkhälsopolitik (5), där fysisk aktivitet föreslogs bli ett eget folkhälsomål.Propositionen Mål för folkhälsan (6), med ett övergripande mål och 11 målområdenantogs av riksdagen 2003, där fysisk aktivitet numera utgör målområde 9.

Med förebild från det framgångsrika och långsiktiga arbetet mot tobak, gav FHIorganisationsstöd till bildandet av Yrkesföreningar för fysisk aktivitet (YFA), som ärett fristående utskott inom Svensk Idrottsmedicinsk Förening inom SvenskaLäkaresällskapet. YFA har representation av olika yrkeskategorier såsom läkare, sjuk-gymnaster, sjuksköterskor, idrottslärare, naprapater och folkhälsovetare. Här beslutadesatt göra en sammanställning av befintlig forskning och erfarenhet, som en informa-tionskälla främst för personal inom hälso- och sjukvården, på områden där fysisk akti-vitet kan användas i förebyggande och/eller behandling vid olika sjukdomstillstånd.Den första nätversionen kom 2001 och boken Fysisk aktivitet i sjukdomspreventionoch sjukdomsbehandling (FYSS) publicerades 2003 (7).

Arbetet på FHI med det fysiska aktivitetsåret tog sin utgångspunkt från Världshälso-organisationens (WHO) fem strategier för hälsofrämjande arbete (8): 1. Utveckla en hälsofrämjande politik2. Skapa stödjande miljöer i vardagen3. Stärka det lokala arbetet för hälsa4. Utveckla personliga färdigheter och kunskaper 5. Omorientera hälso- och sjukvårdens arbete i riktning mot förebyggande insatser

SSR följdes av ännu ett uppdrag, Håll Sverige i rörelse (HSR), som dock i slutet av2003 införlivades i ett nytt gemensamt uppdrag till FHI och Livsmedelsverket att tafram ett underlag till en handlingsplan för goda matvanor och ökad fysisk aktivitet,som avrapporterades våren 2005. Budgeten för hela satsningen var 1,4 miljoner kronorår 1999, 8,5 mkr år 2000, 7,1 mkr år 2001 och 1,6 mkr år 2002 – totalt 18,6 miljonerkronor mellan 1999 och 2002.


Planeringen av det fysiska aktivitetsåret 2001

Arbetet med att planera för ett fysiskt aktivitetsår inleddes med att en styrgrupp och enplaneringsgrupp bildades för att formulera mål. Ett antal genomförandegrupper bilda-des med ett sextiotal regionala budbärare i spetsen för att väcka frågan på regional ochlokal nivå. Genomförandegrupperna kom att svara för det konkreta arbetet och de fak-tiska insatserna.

Styrgruppen leddes av FHI:s generaldirektör och övriga ledamöter kom frånSkolverket, Riksidrottsförbundet, Arbetarskyddsstyrelsen, Cancerfonden, Arbetslivs-institutet, Riksförsäkringsverket, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Hjärt-Lungfonden.

Gruppen hade till uppgift att planera och genomföra aktivitetsåret. Utöver aktörernai styrgruppen var även Karolinska Institutet, Lärarhögskolan, Idrottshögskolan iStockholm, Yrkesföreningen för fysisk aktivitet, Riksförsäkringsverket, FRISAM –Frivilligorganisationerna i samverkan samt Föreningen Friskvård i Arbetslivet repre-senterade.

vinter vår sommar höst

En speciell logotyp/grafisk profil och profilmaterial utvecklades. En särskild webbsidakomponerades och fick namnet www.bli.fysisktaktiv.nu. Ett nyhetsbrev skickades ut till2 500 adresser med sammanlagt 13 nummer fram till sommaren 2005. Planeringen avåret omfattade byggandet av en stor organisation med beslutande och rådgivande grup-per, regionala nätverk och lokala aktörer. Arbetet organiserades i arenagrupper med varsin projektledare. Fyra arenor valdes som ansågs vara av störst betydelse för fysiskaktivitet. Dessa var:

• Hälso- och sjukvården

• Arbetsplatsen

• Förskolan/skolan

• Fritiden

Styrgruppen fastställde mål och syften för de insatser som skulle genomföras. Denövergripande visionen var en nationell kraftsamling för ökad fysisk aktivitet och detövergripande syftet var ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på likavillkor för hela befolkningen”. Upptaktskonferen i september 2000 i Falun var start-skottet för det utåtriktade arbetet med SSR.


De övergripande målen var:

1. Kunskapen, intresset och förutsättningarna för fysisk aktivitet ochrörelse för alla ökas.

2. Hälsan förbättras, särskilt för de grupper som är utsatta för de störstahälsoriskerna.

3. Alla människor, oavsett social position, kön, ålder, etnicitet och handikapp,ges förutsättningar för fysisk aktivitet och rörelse.

Strategin var att i brett samråd och samverkan mellan befolkningen, föreningslivet ochföreträdare för vardagslivets arenor, genomföra aktiviteter, som främjar fysisk aktivi-tet. Det skulle åstadkommas genom långsiktiga strukturella förändringar i samhället,som exempelvis att verka för insatser som främjar fysisk aktivitet, får en mer framskju-tande roll i samhällsplaneringen. Andra syften specificerades till att lyfta fram nyametoder, medel och tillvägagångssätt som visade hur ett livslångt intresse för fysiskaktivitet och rörelse kan skapas, att flytta frågan om hälsofrämjande fysisk aktivitethögt upp på den politiska dagordningen samt att betona den enkla vardagsmotionens(exempelvis trädgårdsarbete, promenader, cykling och friluftsliv) stora betydelse fören god hälsa. Vidare ville man uppnå fokus på de grupper som har de sämsta förutsätt-ningarna och möjligheterna till fysisk aktivitet.

På detta följde ett antal inriktningsmål:

1. Barn i förskoleåldern stimuleras till rörelse och lek dagligen både inneoch ute.

2. Barn och ungdomar stimuleras till ett positivt förhållningssätt till fysiskaktivitet och rörelse, och erbjuds tillfälle att dagligen delta i någon fördem tilltalande aktivitet.

3. Skolan är en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 4. Vuxna uppmuntras och ges möjlighet till daglig fysisk aktivitet och rörelse. 5. Boendemiljön utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 6. Fritidens arenor för fysisk aktivitet och rörelse utvecklas ur perspektiven

tillgänglighet, jämställdhet, social jämlikhet och integration. 7. Arbetsplatsen utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse. 8. Hälso- och sjukvårdens personal bör ha bred kunskap om förebyggande

effekter av fysisk aktivitet och tillämpa denna kunskap i preventivt syfte. 9. Riktlinjer för fysisk aktivitet utarbetas för olika patientgrupper med

avseende på prevention och rehabilitering. 10. Forskningen kring fysisk aktivitet och dess betydelse för folkhälsan

stimuleras.


Arena hälso- och sjukvården

Inriktningsmål för denna arena var:

π Hälso- och sjukvårdens personal bör ha bred kunskap om förebyggandeeffekter av fysisk aktivitet och tillämpa denna kunskap i preventivt syfte.

π Riktlinjer för fysisk aktivitet utarbetas för olika patientgrupper medavseende på prevention och rehabilitering.

Denna arena bjuder på stora möjligheter att nå enskilda individer i en livssituation därde anses extra mottagliga för hälsoinformation. Personalen inom hälso- och sjukvår-den har stora möjligheter att påverka levnadsvanor genom sin specifika kompetens, sinauktoritet och stora kontaktyta gentemot befolkningen.

Arenagruppen ville med aktivitetsåret 2001 inleda en förändringsprocess som skulleleda till att hälso- och sjukvårdens personal tillägnar sig en bred kunskap om före-byggande effekter av fysisk aktivitet och tillämpar dessa i förebyggande syfte. Statensfolkhälsoinstitut bidrog aktivt till att YFA (Yrkesföreningar för fysisk aktivitet) bilda-des och tillkomsten av en kunskapsbank: Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention ochsjukdomsbehandling (FYSS) (7). Med FYSS som bas utvecklades metoden fysiskaktivitet på recept.

Hälso- och sjukvårdspersonal har nu möjlighet att skriva ut fysisk aktivitet pårecept med hjälp av en speciell receptblankett (figur 1) och FYSS, som kan laddas nerfrån Internet eller köpas som bok. Den som använder begreppet ”Fysisk aktivitet pårecept”, även förkortat FaR®, måste skriftligt ha fått rätten av FHI att använda det.Endast yrkesgrupper inom vård och behandling som har utbildning/tjänst som legiti-merad personal får skriva ut recept enligt FYSS.

FYSS har spridits till alla vårdcentraler och tryckts i en upplaga om 23 000 exem-plar. En ny reviderad och utökad version är under bearbetning och kommer publiceras2007. Apoteket gav i samarbete med Yrkesföreningar för fysisk aktivitet ut en populär-version av FYSS, som säljs på apoteken under namnet FYSS för alla. I samband meddetta har Apoteket bedrivit kampanjen ”Bättre hälsa” under 2004–2005 och man harskapat Hälsotorg bland de 900 butikerna.


Figur 1. Receptblankett för förskrivning av fysisk aktivitet på recept (FaR®).

Folkhälsoinstitutet genomförde en nationell utbildning för representanter från allalandsting under två dagar hösten 2003 i implementeringen av FaR®. SISU Idrotts-utbildarna fick 2003 uppdrag och ekonomiskt stöd av FHI för att göra en utbild-ningsplan för aktivitetsledarna inom idrottsrörelsen. Den tillämpas nu inom idrottsför-bunden. Även friluftsorganisationer inom FRISAM har anslutit sig till denna utbild-ning (9).

Socialstyrelsens kartläggning visade att år 2004 arbetade hälften av alla vårdcentra-ler i landet med förebyggande insatser, bland annat fysisk aktivitet (10). Vårdcentralernasrutiner/program varierar i de olika landstingen. De landsting som utmärker sig för flestrutiner eller program är Västerbotten, Gävleborg, Södermanland, Östergötland ochJämtland. En anledning till att metoden kom att sprida sig så snabbt inom hälso- ochsjukvården är sannolikt att FaR® är det första systematiska arbetssättet som bygger påett vetenskapligt underlag i form av FYSS och som kan fylla uppdraget om att arbetamed förebyggande insatser.

För att testa och utvärdera FaR® och FYSS gjordes en pilotstudie 2001–2002.Studien visade att för att lyckas måste man stå på en stabil vetenskaplig grund, sommed kunskapsdokumentet FYSS. På vårdcentralen är det avgörande att arbetet ärförankrat och att eventuell samordnare har tydliga mandat. Det är viktigt att samverkalokalt med föreningar och entreprenörer, som kan ta emot patienten med ett recept påfysisk aktivitet (11). Ett tjugotal uppsatser och rapporter har hittills skrivits om FaR®.


Sammanfattningsvis etablerades en god grund för det förebyggande arbetet medfysisk aktivitet inom hälso- och sjukvården. De insatser som följde på aktivitetsåret,såsom framtagande av FYSS och FaR®, har nått ut till alla landsting och hälften av vård-centralerna. I dag är FaR® och FYSS etablerade begrepp och tillsammans med meto-den för motiverande samtal sprider sig kunskapen om att arbeta förebyggande ävenbland hälsoplanerare och beslutsfattare i landstingen. Inom företagshälsovårdenanvänds kunskapen i ökad utsträckning.

Målet för SSR inom denna arena var att riktlinjer för fysisk aktivitet utarbetas förolika patientgrupper med avseende på prevention och reaktivering, vilket har nåttsgenom utgivningen av FYSS. Det andra målet, att hälso- och sjukvårdens personal börha bred kunskap om förebyggande effekter av fysisk aktivitet och tillämpa denna kun-skap i preventivt syfte, måste sägas vara på god väg att nås genom den ständigt ökandeförskrivningen av fysisk aktivitet på recept.

Arena arbetsplatsen

Inriktningsmålet för denna arena var att:

π Arbetsplatsen utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse.

Arbetsplatsen kan ha både gynnsamt och negativt inflytande på människors hälsa.Arenagruppens mål under 2001 var att friskvård skulle utgöra en viktig del i arbetsplat-sens personalutveckling och möjligheter till hälsofrämjande fysisk aktivitet skulleerbjudas på eller i anslutning till arbetet. Det är sällsynt att personalens hälsa ses somen resurs och att fysisk aktivitet är en faktor som utvecklar hälsan. Däremot finns skade-förebyggande åtgärder på arbetsplatsen i enlighet med Arbetsmiljöverkets föreskrifterom systematiskt arbetsmiljöarbete (12).

Genombrottet för datorn som arbetsredskap är den största förändringen på senareår. En majoritet av de arbetande sitter numera vid bildskärm och en större andel kvin-nor än män uppger att de gör det en stor del av arbetsdagen (13).

Arbetslivsinstitutet har gjort flera studier, där man konstaterar att människors behovav daglig fysisk aktivitet behöver stärkas på betald arbetstid för både kvinnor och män(14).

FHI gjorde 2004 en systematisk kunskapssammanställning, Hälsofrämjandearbete på arbetsplatser, som visade att fysisk aktivitet på arbetsplatsen är effektiv föratt öka konditionen hos arbetstagarna samt att förebygga rygg- och nacksmärtor (15).Hälsofrämjande program som använder en övergripande strategi kan vara effektiva ochäven kostnadseffektiva. Individuella hälsoriskbedömningar och behovsanalyser böringå i interventionen.


Under SSR startades flera insatser, som kom att få bestående resultat. Sju delprojektgenomfördes, varav dessa utvecklats vidare: Ett kunskapsdokument Hälsofrämjandesom affärsstrategi – fakta och argument (16) samt videofilmen Ledare om personaloch hälsa (17) togs fram och användes på chefsseminarier.

Motionsidrottsförbundet Korpen utvecklade tillsammans med FHI 24 kriteriermed fokus på fysisk aktivitet för vad som kännetecknar en hälsofrämjande arbetsplatsunder mottot ”Sätt företagen i rörelse”. Korpen utbildade coacher som gav stöd till deföretag som ville bli hälso-diplomerade. I dag har 600 av företag fått status av att varahälsodiplomerade (18).

Kriterierna för att bli hälsodiplomerad arbetsplats är att man uppnår 18 av de

24 kriterierna. Fetmarkerad text anger obligatoriska moment. Bland övriga ska

minst tre per område väljas.

FRISKVÅRDSPOLICY OMGIVNING (MILJÖ)

Syfte och mål Rökfri arbetsmiljö

Organisationsbeskrivning Tillgång till motionslokal

Budget för hälsosatsningen Cykelparkering i anslutning

Utvärderingsmodell Duschmöjligheter

Detaljerad handlingsplan Fri frukt

Namngiven friskvårdsansvarig Ansluten till företagshälsovård

PERSONLIG HÄLSOSTRATEGI VERKSAMHET

Regelbundna utvecklingssamtal Subvention av regelbundna

kring individuell hälsokompetens motionsaktiviteter

Hälsotest (konditions- och livsstilstest) Träningsmöjligheter på arbetstid

Utbildning av personal i hälsofrågor Friskvårdsdag – prova på-aktiviteter

Föreläsningar/seminarier med hälsotema Personaldag – kultur, motions-

kampanjer, naturupplevelser

Utbildning av ledningsgrupp i hälsofrågor Skapa möjligheter för rörelsepauser

Aktiv medverkan i hälsoarbetet av Uppmuntra till att cykla/gå till och

ledningen från arbetet


En kartläggning gjordes 2001 av skyddsombudens behov av kompletterande utbild-ning inom området hälsofrämjande. En majoritet av dessa önskade att en sådan kom tillstånd, men de fackliga organisationerna stöttade inte initiativet. Flera försök gjordes attfå med fackförbunden, men avvisades med hänvisning till att arbetsmiljöarbetet vartillräckligt. Skyddsombuden agerar i arbetsmiljöfrågor enligt arbetsmiljölagen kapitel6. Det arbete som i dag utförs av skyddsombuden är inriktat på att påpeka/åtgärda ris-ker och brister i arbetsmiljön. Ett hälsofrämjande synsätt skulle öka möjligheten attverka för hälsa på arbetsplatsen.

Med start i SSR har regionala konferenser anordnats i samarbete mellan FHI,Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet i syfte att lyfta frågan om fysisk aktivitetpå kommunala arbetsplatser och visa på goda exempel. Representanter från 167 kom-muner deltog. Många kommuner har startat ett arbetsmiljöprogram med hälsoråd-givare och handlingsprogram, bland annat genom att tillsätta tjänster för folkhälso-strateger och friskvård.

Många företag och arbetsplatser har efter Sätt Sverige i rörelse infört en halvtimmesdaglig promenad för personalen, givit anställda stegräknare och anordnat tävlingar. Påandra ställen har man årliga kampanjer för att lämna bilen och gå eller cykla till arbetet.

Sammanfattningsvis har många initiativ kommit fram till följd av aktivitetsåret.Den viktigaste effekten inom denna arena är hälsodiplomeringen utvecklad av Korpeni samarbete med bland annat FHI. Målet för denna arena var att arbetslivet ska utgöraen stödjande miljö för hälsosam fysisk aktivitet och rörelse. På den punkten återståralltjämt att arbetsmarknadens parter och myndigheterna engagerar sig mer.

Arena skola och förskola

Inriktningsmålen för arenan var följande:

π Barn i förskoleåldern stimuleras till rörelse och lek dagligen både inneoch ute.

π Barn och ungdomar stimuleras till ett positivt förhållningssätt till fysiskaktivitet och rörelse, och erbjuds tillfälle att dagligen delta i någon fördem tilltalande aktivitet.

π Skolan är en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse.


Förskola och skola är viktiga arenor för att nå alla barn i en ålder då de är mycketpåverkbara.

I och med SSR inleddes ett nationellt utvecklingsarbete med inriktning på ökadfysisk aktivitet i förskolan och skolan för att skapa och utveckla nya arbetsformer ochstödjande miljöer som främjar fysisk aktivitet i det långsiktiga lärandet, utifrån barnsoch ungdomars villkor och skolans förutsättningar och värdegrund.

I genomförandegruppen ingick representanter från Skolverket, Idrottshögskolan iStockholm och FHI. Tio projekt genomfördes under året 2001 och sammanställdes i enidéskrift för att ge goda exempel på stödjande miljöer för fysisk aktivitet (19).Projektgruppen tog fram ett utbildningsmaterial (20).

Ett projekt genomfördes för att belysa fysisk aktivitet utifrån idrottslärarperspekti-vet och ämnet Idrott och hälsa. Gruppens slutsatser fördes ut på de regionala skol-konferenserna som pågick fram till 2005. Målet var att skapa och utveckla nya arbets-former och stödjande miljöer, som främjar fysisk aktivitet i det långsiktiga lärandet,speciellt för de elever som inte är fysiskt aktiva på sin fritid. Konferenser har genom-förts vid tolv universitet med lärarutbildning i samverkan med ÖverviktigasRiksförbund. Ett annat projekt var Utomhuspedagogik, som syftade till att lyfta framden fysiska miljön och uterummets möjligheter till lärande, samt att vidga idrottslärar-perspektivet. Det lever vidare i bland annat det arbete som utförs vid Centrum förmiljö- och utomhuspedagogik vid Linköpings universitet. Tillsammans med Skol-idrottsförbundet startades ett projekt under tre år för att få idrottsledare inom åldrarna16–25 år att bli tillgängliga för aktiviteter inom grundskolan.

Fysisk aktivitet oberoende av fysiska förutsättningar var ett projekt i samarbetemellan FHI, Svenska Downföreningen och FUB för utvecklingsstörda barn, ungdomaroch vuxna. Det har i dag lett fram till ett material med tio åttaminuters videoprogramRöra på mej som innehåller praktiska övningar och specialkomponerad musik, medtillhörande informations- och handledningsmaterial (21).

Skolverket fick 2002 uppdraget att tillsammans med FHI och Riksidrottsförbundetutreda frågan om att inrätta ett Nationellt centrum för främjande av fysisk aktivitet hosbarn och ungdom (NCFF). Centret upprättades vid Örebro universitet 2003. NCFF skautifrån skolans övergripande mål och riktlinjer stödja skolor i arbetet med ökad fysiskaktivitet och andra hälsofrämjande verksamheter. Det ska sprida erfarenheter omlärande exempel, forsknings- och utvecklingsprojekt samt verka för ökad samverkanmellan universitet/högskolor, kommuner och andra skolhuvudmän och myndigheter,intresseorganisationer och lokala organisationer. Regeringen beslutade våren 2006 attvidga NCFF:s uppdrag till att också omfatta kostfrågor och centret bytte namn tillNationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdomar. NCFF skastödja skolor och fritidshem i arbetet med ökad fysisk aktivitet, god kosthållning ochandra hälsofrämjande verksamheter samt samarbetar med Myndigheten för skol-utveckling, Livsmedelsverket och FHI i dessa frågor.


En stor framgång var tillägget till läroplanen som gjordes hösten 2003 och som riktar sig till hela skolan, såväl det obligatoriska skolväsendet som de frivilliga skol-formerna:

Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet(Lpo 94):

Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Skolan skall sträva efter

att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.

Läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94):

Skolan skall utveckla elevernas kommunikativa och sociala kompetens samt uppmärk-

samma hälso- och livsstilsfrågor. Skolan skall även sträva efter att ge gymnasieeleverna

förutsättningar att regelbundet bedriva fysiska aktiviteter.

Myndigheten för skolutveckling (MSU) ska regelbundet följa upp i vilken utsträckningskolorna lyckas förverkliga målet. Regeringen vill med detta tillägg till läroplanenanlägga ett brett, ämnesövergripande perspektiv på fysisk aktivitet. Rörelse måste blien naturlig del i skolans vardag. Därför är fysisk aktivitet inte bara en fråga för ämnetIdrott och hälsa. Fokus på insatserna är lagt på att öka lusten att röra sig, få fysisk akti-vitet integrerad under hela skoldagen, och att hitta nya vägar för att få barn och ungdo-mar som inte redan är aktiva i någon förening att våga prova på en idrott utan medlems-eller prestationskrav. Ambitioner är att alla barn ska ha möjlighet att röra på sig varjedag inom ramen för skoldagen.

MSU publicerade hösten 2005 en utvärdering av hur det gått efter tillägget omfysisk aktivitet i läroplanen. MSU konstaterar att eleverna blir gladare och har lättareatt koncentrera sig om de rör mer på sig. Det gör att det blir lugnare i klassrummen, vil-ket i sin tur leder till att eleverna bättre tar till sig kunskaper. Myndigheten anser attskolorna genom att erbjuda dagliga tillfällen till fysisk aktivitet skapar bättre förutsätt-ningar för elevernas kunskapsutveckling. I rapporten konstaterar myndigheten att sko-lor och kommuner i dag är medvetna om ändringen i läroplanerna. Allt fler skolor serutemiljön som en miljö för lärande. Det innebär dock inte att alla har kommit igångmed arbetet med att, utöver idrottslektionerna, ordna tillfällen för eleverna att dagligenröra på sig. Uppdraget är känt på kommunnivå och i grundskolan. De flesta skolorbedriver arbetet i de lägre åldrarna (22).

I samband med SSR gavs ett antal skrifter ut, såsom Rörelseglada barn, Tjuderuttan saräven, en bok med sång- och danslekar, i samarbete med Bygdegårdarnas Riksförbund.Boken Motionera mera gavs ut av FHI tillsammans med LT förlag på lättläst svenska.Flera varianter av rastlekar har givits ut sen 2001. En av dessa är Sjöbomben utgiven avHjärt-Lungfonden. Projektet ”Pelle Pump” riktade sig till barn i årskurs 4 och totaltdeltog 295 000 barn. Hjärt-Lungfonden drev projektet mellan 2000–2003.


Utvärderingen visade att barn som deltog hade större kunskap jämfört med barnsom inte deltog, men att det två år senare inte fanns någon skillnad i hälsobeteendet.Detta storskaliga projekt visar hur svårt det är att uppnå effekter med ett projekt somdrivs av aktörer utanför skolan och som primärt är kunskapsinriktat (23).

Sammanfattningsvis är de viktigaste effekterna på denna arena att föra in kravet omdaglig fysisk aktivitet i skolans läroplan samt tillkomsten av NCFF, vilket också harbidragit till måluppfyllelsen om att barn och ungdomar stimuleras till ett positivt förhåll-ningssätt till fysisk aktivitet och rörelse och att skolan är en stödjande miljö för fysiskaktivitet och rörelse. Det är också glädjande att se det ökade inslaget av föreningar somsamverkar med skolan som en följd av ”Handslaget med idrotten” (se nedan). Det ärdäremot mer oklart om vi har närmat oss målet att förskolebarn ska röra sig mer.Positionerna har flyttats fram väsentligt för att göra skolan till en stödjande miljö förrörelse genom att fokusera och möjliggöra daglig fysisk aktivitet. Vad det kan komma attmedföra på lång sikt vad gäller barn och ungdomars övervikt och fetma vet vi ännu inte.

Arena fritid/närmiljö

Inriktningsmålen för denna arena var:

π Vuxna uppmuntras och ges möjlighet till daglig fysisk aktivitet och rörelse.

π Boendemiljön utgör en stödjande miljö för fysisk aktivitet och rörelse.

π Fritidens arenor för fysisk aktivitet och rörelse utvecklas ur perspektiventillgänglighet, jämställdhet, social jämlikhet och integration.

Arenan valdes för att den spelar en viktig roll för att främja fysisk aktivitet. Under desenaste årtiondena har vardagsmiljöerna förändrats från att främja rörelse och aktivi-tet, till att ofta hindra den. I fler än hälften av landets kommuner togs fritidsförvalt-ningen och fritidsnämnden bort under 1990-talet. Många förändringar skulle kunnagöras i vår fysiska miljö för att främja fysisk aktivitet.

Satsningarna under SSR på denna arena var många. Även om det inte går att beläggaatt utvecklingen som beskrivs nedan var en direkt följd av SSR, är det troligt att samhälls-debatten har bidragit till att så många beslut har fattats som främjar fysisk aktivitet.

Startskott för SSR på denna arena blev arrangemanget ”Gympans dag” som resulte-rade i ett världsrekord i Guinness rekordbok genom att 64 000 deltagare gymnastise-rade samtidigt på kvällen den 29 januari 2001. Andra evenemang som genomfördes varen upplevelsehelg på hösten med totalt cirka hundratusen deltagare och extraaktivitetervid Riksmarschen.


Under 2000-talet har samhället delvis återtagit initiativet inom fritids- och frilufts-sektorn, vilket sannolikt har varit en konsekvens av en ökad insikt om betydelsen avfysisk aktivitet för hälsan. Regeringen tillsatte 2003 det statliga Friluftsrådet underNaturvårdsverket med uppgift att bland annat fördela statsbidraget till ideella frilufts-organisationer. Regeringens skrivelse En samlad naturvårdspolitik (24) poängterarframför allt det tätortsnära friluftslivets betydelse för folkhälsan. Länsstyrelserna harfått till uppgift att bistå kommunerna med lokala naturvårdsprojekt och att under tre årfördela 300 miljoner kronor. År 2004 fick 174 av landets 290 kommuner bidrag tilltotalt 418 projekt, varav 159 gäller friluftslivet i samarbete med 526 ideella föreningar.Många nya kulturstigar och andra naturstigar har inrättats. I dag finns ”Hälsans stig” pånästan hundra platser i Sverige.

I budgetpropositionen 2005 skrev regeringen att ”friluftslivet utgör ett värdefulltalternativ till idrotten, har en viktig roll för folkhälsan och medverkar till att förebyggaöverviktsproblem”. De tre storstadslänen har föreslagit att tätortsnära naturområdenskyddas från utbyggnad.

Idrottsrörelsen har varit mycket aktiv i både planering och genomförande av aktivi-tetsåret och därefter. Riksidrottsförbundet har drygt 3 miljoner medlemmar och orga-niserar cirka 80 procent av alla barn och ungdomar. Samtliga landsting och de flestakommuner har kontakt med idrottsföreningarna. Även andra föreningar som intedirekt kopplas till idrott kan också attrahera nya medlemmar med aktiviteter som dans,lokala naturstigar med mera (25). Riksidrottsförbundet tillsatte 2003 ett Bredd-idrottsråd med uppgift att vara en resurs för hela den svenska idrottsrörelsen och allaåldersgrupper, såväl unga som gamla. Målet är att utgöra en samlande, stödjande ochutvecklande kraft för de frågor som kopplas till bredd- och motionsidrott och till idrot-tens roll i folkhälsoarbetet.

Utöver det årliga statsanslaget som 2005 var 1,4 miljarder kronor har regeringen beslu-tat att Riksidrottsförbundet får disponera en miljard kronor under en fyraårsperiod2004–2007 för satsningar på idrottens barnoch ungdomsverksamhet. Satsningenbenämns ”Ett handslag med idrotten”, allmänt kallad Handslaget. Pengarna ska användasför att stötta och uppmuntra idrottsföreningar och förbund att 1) öppna dörrarna för fler,framför allt inaktiva, 2) hålla tillbaka avgifterna, 3) satsa mer på flickors idrottande, 4)delta i kampen mot droger och 5) intensifiera samarbetet med skolorna (26). Handslagethar tillfört nya resurser till idrottsrörelsen som skapar ökade möjligheter att utveckladen lokala idrottsverksamheten. Riksidrottsförbundet har 2005 beslutat anslå 5,2 miljo-ner kronor till utvärdering av Handslaget, bland annat en hälsoekonomisk studie.

FRISAM bildades år 2000 för att samordna friluftsorganisationernas gemensammasträvanden. Organisationerna spelar en mycket stor roll i arbetet för att möjliggöraökad fysisk aktivitet på fritiden och i närmiljön. De friluftsfrämjande organisationernafår årligen söka statsbidrag, som fördelas av Friluftsrådet. Anslaget höjdes år 2005 från15 till 25 miljoner kronor.


Som en fortsättning på aktivitetsåret och skrivandet av ett underlag till en handlings-plan fick FHI år 2005 i uppdrag av regeringen att påbörja ett utvecklingsarbete om den byggda miljöns betydelse för fysisk aktivitet. Arbetet ska mynna ut i en medvetensatsning för så kallade stödjande miljöer för fysisk aktivitet, attraktiva och säkra ute- och innemiljöer som kan konkurrera med ett allt större utbud av passiviserandeunderhållning.

Sammanfattningsvis har mycket hänt sedan SSR planlades och genomfördes.Merparten av landets kommuner deltog i arbetet med SSR och har sen dess fortsattmed egna initiativ för personal och invånare. Folkhälsoråd har inrättats, många harantagit policy och handlingsprogram. Kunskapen om fysisk aktivitet och hälsa är välförankrad och spridd. Flera konkreta metodhandledningar och rapporter har givits utmed syftet att sprida kunskap och bidra till handling hos politiker och professionellayrkesgrupper (27–34).

Målen som sattes för arena fritiden är inte uppnådda, men de steg som tagits harbäddat för att utvecklingen nu går åt rätt håll inom kommunal och statlig förvaltning.För att nå målet om att fritidens arenor för fysisk aktivitet och rörelse ska utvecklas urperspektiven tillgänglighet, jämställdhet, social jämlikhet och integration, måste med-vetenheten om behovet av fysisk aktivitet genomsyra samhällsplaneringen, vilketkommer att kostar pengar. Å andra sidan är dessa förändringar beständiga och kan gepositiva förändringar i människors rörelsemönster för lång tid framåt. I detta arbete ärviktiga målgrupper exempelvis funktionshindrade, arbetslösa, långtidssjuka, förtids-pensionärer och kvinnor med utomnordiskt ursprung. Dessa grupper måste aktivtinvolveras i arbetet för att klarlägga deras behov och önskemål.

MediaKostnaderna för SSR var cirka 18 miljoner kronor under åren 1999–2002. Inga medellades på kommersiell kommunikation, vare sig köpt reklamplats eller artiklar. En stordel av uppmärksamheten i media skapades genom de många aktiviteterna i landet, inteminst av det faktum att många olika avsändare förmedlade samma budskap både pålokal och nationell nivå. Webbsidan www.bli.fysisktaktiv.nu skapades 2000 i syfte attge information till alla som var aktiva inom nätverken och till allmänheten. Webbsidanhade många besökare, drygt 8 000 besök per månad som mest. Illustrationen visar hursidan fortsatte att vara välbesökt även efter det att aktivitetsåret hade avslutats.


Figur 2. Antal besök på www.bli.fysisktaktiv.nu juli 2001 till juni 2002.

Medieanalysen som publicerades i juni 2002 visade att kunskapen om fysisk aktivitetsattes på agendan (35). Rapporten granskade 2 511 artiklar i tryckt media, som publi-cerats under perioden september till sista december 2001. Målen uppfattades och åter-gavs korrekt. Andelen debattartiklar och insändare var relativt liten – nyhetsvärdetdominerade i materialet. Av artiklarna kom 85 procent från dagspress utanför de trestorstadsområdena. Mest medial uppmärksamhet fick arenan fritid/närmiljö.

Sammanlagt förekom flera tusen artiklar och inslag på tv och i radio. Den endakommunikation som FHI betalade för var att producera två tecknade kortfilmer medrubriken ”Hitta din roliga halvtimme”. Dessa sändes under hela året i SVT:s Anslags-tavlan.

Det är uppenbart att nyheterna har skapats genom lokala initiativ och de mångaaktörer som varit delaktiga i SSR. Den slutsats man kan dra är att det är viktigt med ettgemensamt budskap, vars syften alla involverade känner till och att det är den lokalaverksamheten, som ska lyftas fram. Den centrala roll som FHI påtog sig i detta sam-manhang, var att hålla webbsidan aktuell och ge alla budbärarna ett konkret materialför att kontakta media. Materialet ingick i den ”verktygslåda” som gjordes av FHI. Deninnehöll texter om syftet med aktivitetsåret och målen. Här fanns exempel på hur manskriver ett pressmeddelande och även texter för de fyra olika arenornas innehåll. Entalarförmedling skapades, som kunde utnyttjas dels i mediekontakter, dels vid lokalamöten. Den grafiska profilen – S-gubben – fanns med i olika skepnader och för olikaårstider. Fyra möten hölls med de lokala budbärarna under hela året.

Man kan med fog konstatera att nyttan och glädjen med fysisk aktivitet kommit all-mänheten till del runt om i landet genom såväl medias som alla medverkandes försorg.Begreppet fysisk aktivitet sattes på agendan. Ett mål som sattes för SSR var att forsk-ningen kring fysisk aktivitet och dess betydelse för folkhälsan skulle stimuleras. Måletnåddes definitivt inte under 2001. Under 2006 har dock medel utlysts från Naturvårds-verket till forskning om friluftsliv (se kapitel 7).


Antal inloggningar10 000

8 000

juli2001

aug2001

sep2001

okt2001

nov2001

dec2001

jan2002

feb2002

mars2002

april2002

maj2002

juni2002

6 000

4 000

2 000

0

Andra effekter av det fysiska aktivitetsåret

Folkhälsofrågorna har generellt sett fått en ökad tyngd på den kommunala agendan, detvisas bland annat av att allt fler kommuner har folkhälsoplaner och utbildningsinsatserför politiker. I den enkät som FHI genomförde 2004 har 61 procent av kommunernaangivit att de särskilt prioriterar ett eller flera av folkhälsomålen. I den förra mätningen1995 angavs droger, allergi och miljöagenda 21 vara bland de tre främsta prioritering-arna, medan fysisk aktivitet inte fanns inte bland de prioriterade frågorna i kommu-nerna. Tio år senare är folkhälsomål 9, Ökad fysisk aktivitet, det högst prioriterade avsamtliga elva mål i kommunerna, sannolikt i hög grad en följd av det fysiska aktivitets-året och de processer som då sattes igång. Figur 3 visar den andel av kommuner som år2004 prioriterat specifika folkhälsomål. Fysisk aktivitet prioriterades högst av 77 procent av kommunerna (36).

Figur 3. Andel av 139 kommuner (procent) som år 2004 särskilt prioriterar något/några av

den nationella folkhälsopolitikens målområden (36).

Samtliga 21 landsting hade aktiviteter i samband med aktivitetsåret 2001 (25). Tvåtredjedelar av dessa uppgav barn och ungdomar som huvudsaklig målgrupp, medanåtta landsting hade speciella satsningar för äldre. Under 1999 inbjöd FHI samtligalandsting via de samhällsmedicinska enheterna att utse en ”budbärare” som kunde vararegionala ambassadörer med uppgift att främja samverkan. Hälften av budbärarnaansåg att SSR har haft effekter bland allmänheten (25). Två tredjedelar av landstingenuppgav att de haft genomslag på beslutarnivå. De flesta höll för troligt att man lyckatsstarta ett långsiktigt förändringsarbete.


5

9

19

23

24

32

42

43

51

52

55

66

74

75

77

0 20 40 60 80 100Procent

MO 7: Skydd mot smittspridning

MO 11: Spelande

MO 8: Trygg och säker sexualitet

MO 2: Ekonomisk och social trygghet

MO 6: Hälsofrämjande sjukvård

MO 5: Sunda och säkra miljöer

Målövergripande

MO 4: Ökad hälsa i arbetslivet

MO 10: Goda matvanor

MO 1: Delaktighet och inflytande

MO 11: Narkotika

MO 11: Tobak

MO 11: Alkohol

MO 3: Goda uppväxtvillkor

MO 9: Ökad fysisk aktivitet

Bidragande orsaker till det lyckade arbetet med att sätta Sverige i rörelse, var denbreda samverkan med ett 60-tal organisationer och myndigheter, samt de många kom-petenta eldsjälarna i kommuner, skolor, landsting, arbetsplatser och föreningar.

Det kan konstateras att många fler blivit medlemmar i motionsföreningar och deltari lätt vardagsmotion, som exempelvis stavgång med 367 500 medlemmar, vilket är enökning med 30 procent sedan 2002. År 2004 motionerade 84 procent av kvinnorna och75 procent av männen minst en gång i veckan enligt SCB. Motsvarande siffror 1998var 74 respektive 69 procent (37). Andelen ungdomar som motionerar på egen handutanför den organiserade idrotten år 2005 var 60 procent i åldrarna 13–15 år, 80 pro-cent i åldrarna 16–18 år och 78 procent i åldrarna 19–20 år. Det är en ökning sedan1998, speciellt i de högre åldrarna. Föreningsanslutna ungdomar är än mer fysiskt aktiva än sina oorganiserade kamrater (38).

Riksidrottsförbundet har inrättat ett Breddidrottsråd, som ska lyfta fram folkhälso-aspekterna inom idrotten. Huvuddelen av Riksidrottsförbundets 21 distrikt är involve-rade i arbetet med FaR® och är lokalt den viktigaste aktören för genomförandet avfysisk aktivitet på recept. Riksidrottsförbundet finansierade en utredning om idrotts-rörelsens perspektiv till FaR®, som publicerades under våren 2006 (39). Motivet är attgöra en folkhälsoinsats, nå en ny målgrupp, samt utveckla verksamheten inom idrotts-rörelsen. Mer än hälften av dem som fått recept medverkar i det ordinarie förenings-utbudet.

KonklusionArbetet med Sätt Sverige i rörelse och Håll Sverige i rörelse har haft stor betydelse föratt föra upp fysisk aktivitet på policynivå nationellt, i skolan, på arbetsplatsen, inomhälso- och sjukvården och för kommunens äldreomsorg, fritidssektor och i samhäll-splaneringen. Parallellt med förberedelserna och genomförandet av det fysiska aktivi-tetsåret pågick den nationella folkhälsokommitténs arbete som mynnade ut i folk-hälsopropositionen år 2003 som grund för Sveriges folkhälsopolitik. Arbetet på FHImed fysisk aktivitet integrerades i denna process.

Det första av de övergripande målen med SSR – att öka kunskapen, intresset ochförutsättningarna för fysisk aktivitet och rörelse för alla – har uppnåtts. I jämförelsemed år 2000 så finns år 2006 en tydlig strukturell förankring för folkhälsomålet fysiskaktivitet i policydokument, handlingsprogram och institutioner och ”ökad fysisk akti-vitet” var det mest prioriterade folkhälsomålet i kommunerna 2004. Bakom dennasmått unika förändring finns inte bara en förklaring, utan många engagerade enskildapersoner, yrkesgrupper, föreningar och organisationer kan se frukten av sitt arbete förökad fysisk aktivitet.

Det andra målet löd: Hälsan förbättras, särskilt för de grupper som är utsatta för destörsta hälsoriskerna. På den punkten har folkhälsoarbetet med fysisk aktivitet inte nåttända fram i likhet med andra folkhälsofrågor. Hälsan är fortfarande ojämnt fördelad iSverige och övriga världen så att de med lägst inkomst och utbildning har den sämsta


hälsan. Problemet med ojämlikhet i hälsa finns högst på dagordningen nationellt ochinternationellt. Ojämlikheten finns inte bara inom länder men i högsta grad mellan län-der, vilket engagerar både Europeiska unionen och Världshälsoorganisationen.

Slutligen var det tredje övergripande målet att alla människor, oavsett social posi-tion, kön, ålder, etnicitet och handikapp, ges förutsättningar för fysisk aktivitet ochrörelse. Folkhälsoenkäterna och annan statistik visar att fler blivit fysiskt aktiva. Mankan också konstatera att det finns en större medvetenhet om jämlikhets- och jämställd-hetsaspekter när det gäller möjligheter till fysisk aktivitet. Det återstår dock en hel delatt göra för att alla grupper ska bli mer fysiskt aktiva i vardagen, exempelvis funktions-hindrade, personer med missbruksproblematik, arbetslösa, långtidssjuka, vissainvandrargrupper och socioekonomiskt svaga grupper.

Det som följde efter de sju rapporterna om SSR (35, 40–45) var ett nytt regerings-uppdrag 2002 om att följa upp SSR och utveckla en nationell strategi för ökad fysiskaktivitet och att skapa stödjande miljöer för fysisk aktivitet. År 2003 kom ännu ett upp-drag att FHI tillsammans med Livsmedelsverket skulle ge ett underlag till en nationellhandlingsplan för ökad fysisk aktivitet och goda matvanor. Håll Sverige i rörelse ochuppdraget att ta fram en nationell strategi införlivades med det senare uppdraget, somrapporterades till regeringen i februari 2005. Det senaste uppdraget till FHI 2006, attfrämja fysisk aktivitet i den byggda miljön, är ännu ett led i denna kedja för att nå detövergripande folkhälsomålet ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsapå lika villkor för hela befolkningen” genom ökad fysisk aktivitet.

Sammantaget kan man konstatera att det övergripande syftet för året, ”att skapalångsiktiga strukturella förändringar i samhället, exempelvis att verka för insatser somfrämjar fysisk aktivitet får en mer framskjutande roll i samhällsplaneringen”, har fåttstor genomslagskraft. Det framgår av detta kapitel att en lång rad strukturella föränd-ringar skett som på lång sikt kan verka för bättre möjligheter till fysisk aktivitet för alla.Detta är till exempel inrättandet av NCFF, Friluftsrådet, Handslaget med idrotten,tillägget till skollagen, utvecklandet av FaR®, resurser till naturvård med tonvikt påfriluftsliv, samt inrättandet av en enhet för friluftsliv och fysisk planering, som svararför bland annat friluftslivs och allemansrättsfrågor på Naturvårdsverket. De tusentalslokala initiativ som tagits i kommuner, föreningar, vårdcentraler och på företag, hargoda möjligheter att få fortsätta tack vare att medvetenheten om behovet av rörelse förstora och små är så hög bland allmänheten och beslutsfattare i dag. Sverige har defini-tivt satts i rörelse.


Referenser

1. Socialstyrelsen. Kost och motion. Socialstyrelsen redovisar 34. Stockholm:Socialstyrelsen; 1973.

2. Vårt behov av rörelse – en idéskrift om fysisk aktivitet och folkhälsa. Stockholm:Folkhälsoinstitutet och Förlagshuset Gothia; 1996.


4. Folkhälsoinstitutet. Fysisk aktivitet – för nytta och nöje. Rapport 1998:8.Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2000.

5. Medin J, Alexandersson K. Begreppen hälsa och hälsofrämjande – en litteraturstu-die. Lund: Studentlitteratur; 2000.

6. Proposition 2002/03:35 Mål för folkhälsan.7. YFA, FHI. FYSS – Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehand-

ling. Rapport 2003:44. Stockholm: Yrkesföreningar för fysisk aktivitet, Statensfolkhälsoinstitut; 2003.

8. Ottawa Charter for Health Promotion. Rapport WHO/HPR/HEP 95.1. Ottawa:Canadian Public Health Association; 1986.

9. SISU Idrottsutbildarna. Utbildningsplan för dig som ska arrangera FaR®-utbildningför idrottsledare. Hämtad 2006-03-26 från http://www.sisuidrottsutbildarna.se/files/{73BE579D-D9E7-43AE-A8CD-566DC7582F93}.pdf.

10. Assida – personlig assistans för livet. Kartläggning av hälsa och sjukdomsförebyg-gande insatser. 2005. Hämtad 2006-03-26 från http://www.assida.se/index.php?ID=146.

11. Statens folkhälsoinstitut. Erfarenheter av FaR®. Rapport 2003:53. Stockholm:Statens folkhälsoinstitut; 2003.

12. AFS 2001:1 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete.13. Socialstyrelsen. Folkhälsorapport 2005. Stockholm: Epidemiologiskt Centrum,

Socialstyrelsen; 2005.14. Karlqvist L. Physical demands in working life and individual physical capacity.

European Journal of Applied Physiology 2003;89(6).15. Källestål C (red.), Bjurvald M, Mencke E, Schaerström A, Schelp L, Unge C.

Hälsofrämjande arbete på arbetsplatser. Rapport 2004:32. Stockholm: Statens folk-hälsoinstitut; 2004.

16. Statens folkhälsoinstitut, Prevent. Hälsofrämjande som affärsstrategi – fakta och argument. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2001.

17. Statens folkhälsoinstitut, Arbetslivsinstitutet. Ledare om personal och hälsa.[Film]. Stockholm; Statens folkhälsoinstitut, Arbetslivsinstitutet; 2001.


18. Korpen. 2006. Hämtad 2006-03-26 från www.korpen.se/sfir.19. Strandell A, Bergendahl L. Sätt Sverige i rörelse. Förskolan/skolan. Rapport

2002:10. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002.20. Danielsson A. Rörelseglada barn. Stockholm: Gothia; 2001.21. La Vision KB. Just nu … Hämtad 2006-04-24 från http://www.lavision.se. 22. Myndigheten för skolutveckling. Särskilt uppdrag att stödja och följa skolornas

arbete med att genomföra ändringar som gjorts i Lpo 94 samt Lpf 94, i syfte attstärka skolans ansvar att erbjuda daglig och regelbunden fysisk aktivitet(U2003/1020/S). Slutrapport 2005-09 01. Dnr 2004:170. Rapport 12. Stockholm:Myndigheten för skolutveckling; 2005.

23. Lindberg LC, Stahle A, Ryden L. Long-term influence of a health education programme on knowledge and health behaviour in children. European Journal ofCardiovascular Prevention and Rehabilitation 2006;13(1):91-7.

24. Regeringens skrivelse 2001/02:173. En samlad naturvårdspolitik.25. Statens folkhälsoinstitut. Utvärdering. Landstingsenkäten. Teknisk rapport med

resultat. [Sätt Sverige i rörelse 2001]. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; januari2002.

26. Riksidrottsförbundet. Om Handslaget. Hämtad 2006-03-24 från http://www.rf.se/t3.asp?p=77127.

27. Statens folkhälsoinstitut. Utmaningen till kommunerna. Stockholm: Statens folk-hälsoinstitut; 2001.

28. Länsstyrelsen i Stockholm. Friluftsliv i tätort. Rapport 2001:18. Stockholm;Länsstyrelsen; 2001.

29. Riksidrottsförbundet. Näridrottsplatser. Stockholm: Riksidrottsförbundet; 2001.30. Tysk A. Skridskoslingor på sjöis. Stockholm: Svenska Kommunförbundet,

Svenska Skriskoförbundet, Stockholms stad; 2003.31. Norling I, Larsson E-L. Ett gott och friskare liv som äldre – för en aktiv livsstil i

natur och trädgård. Göteborg: Göteborgs botaniska trädgård, Västra Götalands-regionen, Svenska Kommunförbundet; 2004.

32. Länsstyrelsen i Stockholm. Friluftsliv. Del 2. Friluftsliv i tätort. Stockholm:Länsstyrelsen; 2005.

33. Statens folkhälsoinstitut. Utemiljöns betydelse. Stockholm: Statens folkhäl-soinstitut; 2006.

34. Friluftsrådet. Ämnet Friluftsliv. Mot en kursplan för ämnet natur och friluftsliv.Stockholm: Friluftsrådet; 2006.

35. Marklund P. Sätt Sverige i rörelse 2001. Medieanalys. Rapport 2002:12. Stockholm:Statens folkhälsoinstitut; 2002.

36. Statens folkhälsoinstitut. Folkhälsopolitisk rapport 2005. Rapport R 2005:5.Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2005.

37. Riksidrottsförbundet. Svenskarnas idrottsvanor. En studie av svenska folkets tävlings- och motionsvanor 2003. FoU-rapport 2004:5. Stockholm: Riksidrotts-förbundet; 2004.


38. Riksidrottsförbundet. Ungdomars tävlings- och motionsvanor – en statistiskundersökning våren 2005. FoU-rapport 2005:6. Stockholm: Riksidrottsförbundet;2005.

39. Mellqvist A. Fysisk aktivitet på recept (FaR). Perspektiv från idrottsrörelsen regio-nalt och lokalt. FoU-rapport 2006:3. Stockholm: Riksidrottsförbundet; 2006.

40. Ahlsén I, Lamming P, Kallings L, Strandell A, Tranquist J. Sätt Sverige i rörelse2001. Spridningseffekter. Rapport 2002:14. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut;2002.

41. Bohlin L, Skoglund-Fall A, Winroth J, Österblom L. Sätt Sverige i rörelse 2001.Arbetsplatsen. Rapport 2002:17. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002.

42. Kullberg C, Strandell A, Tranquist J, Kallings L. Sätt Sverige i rörelse 2001.Regional samverkan. Rapport 2002:16. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut;2002.

43. Lamming P, Tranquist J. Sätt Sverige i rörelse 2001. Fritiden. Rapport 2002:15.Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002.

44. Strandell A, Bergendahl L, Kallings L. Sätt Sverige i rörelse 2001. Förskolan/skolan. Rapport 2002:10. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002.

45. Strandell A, Tranquist J, Lamming J, Kallings L. Sätt Sverige i rörelse. Redovis-ning och erfarenheter. Rapport 2002:20. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut;2002.


Aktivitetsmönster 51

Barn 60

BMI 24, 56

Födelseland 55

Kön 51

Socioekonomi 53

Sysselsättning 53

Utbildning 54

Ålder 52

Aktiv transport 115

ANGELO modellen 118

Arbetsplatsen 137, 166

Artros 30

Benskörhet 28

Bilåkning 53, 54

Blodfetter 20, 23

Blodpropp 20, 23

Bostadsmiljö 113

Body mass index 56

Bukfetma 20

Cancer 20, 34

Tjocktarmscancer 34

Bröstcancer 35

Compasstudien 61

DALY 10

Diabetes, typ 2 25

Energibalans 80

Etniska minoriteter 138

Eurobarometer 49

Fallrisk 28

Fetma 24,

Folkhälsa 10

Folkhälsopolitik 95

Friluftsliv 114, 149

Fysisk aktivitet

Bestämningsfaktorer 118, 129

Definition 12

Fysiologiska funktioner 20

Hinder 130, 131

Hälsofrämjande fysisk aktivitet 12

Mätmetoder 48, 154

Rekommendationer 16

Risker 36

Fysisk aktivitet på recept 135

Socialt stöd 130, 131

Grönområden och parker 114

Handslaget med idrotten 149, 172

Hjärt- kärlsjukdomar 20, 21

Hälsokonsekvensbedömningar 147

Hälsa 10

Hälsokommunikation 153

Hälso- och sjukvården 133, 164

Högt blodtryck 14, 20, 23

Idrott och hälsa 169

Indikatorer 96

Intensitet 15

Interventioner Kap 5 och 6

Samhällsbaserade 101

Individ- och gruppbaserade 125

Interventionsforskning 151

IPAQ 49, 154

Kampanjer 111

Kostnader 92

Kostrekommendationer 75

Kunskapsbaserad folkhälsoarbete 104

Kroppsvikt 24, 80

Lekplatser 116

LIV 90 / LIV 2000 57


Sakregister

Lokalsamhället 110

Matvanor 71

Motion 13

Motionskakan 17

Motiverande samtal 135

Nationella folkhälsoenkäten 51

NCFF 169

Ottawa Charter 88

Psykisk hälsa / ohälsa 20, 31

QALY 10

Riksidrottsförbundet 172

Ryggont 30

Rörelseorganen 27

Sjukdomsbörda 92

Självförtroende 130, 131

Skola / förskola 139, 149

Stillasittande livsstil / inaktivitet 15, 49

Stroke 20, 22

Syreupptagningsförmåga 14

Sätt Sverige i rörelse 159, Bilaga

Transteoretiska modellen 128

Socialekologiska modellen 106

Skolbarns hälsovanor 60

Träning 13

Tv-tittande 64, 65

Undersökningar av levnadsförhållanden 58

Ungdomar 60

Äldre 137

Ätstörningar 79

Övervikt 20, 24


Fysisk aktivitetoch folkhälsa


Fysisk aktivitet har vuxit till en stor fråga i kommuner, landsting,nationellt och internationellt och utgör numera ett eget folkhälsomåli den svenska folkhälsopolitiken. I denna bok ges en överblick av detaktuella läget gällande sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa,samt kunskapsbaserade metoder för att främja fysisk aktivitet påindivid- och samhällsnivå. Regeringsuppdraget Sätt Sverige i rörelseredovisas också, liksom framtida utvecklings- och forskningsbehov.Folkhälsomål och miljökvalitetsmål är nära sammankopplade i strävanatt nå en hållbar utveckling socialt, miljömässigt och ekonomiskt.Insatser för ökad fysisk aktivitet i befolkningen kan ses som en viktigkomponent i strävan efter en hållbar utveckling.

Målgruppen för boken är främst vidareinformatörer och besluts-fattare som arbetar med fysisk aktivitet i kommuner och landsting,frivilligsektorn samt studerande inom olika utbildningar, exempelvisfolkhälsa, sjukvård, skola och friskvård.

Rapport R 2006:13ISSN 1651-8624ISBN 91-7257-468-2

Statens folkhälsoinstitutDistributionstjänst 12088 Stockholm

Fax 08-449 88 11E-post [email protected] www.fhi.se

liselotte schäfer elinder och johan faskunger (red)

Documents

Fysisk aktivitet och folkhälsa - · PDF fileaktuella läget gällande sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa, samt kunskapsbaserade metoder för att främja fysisk aktivitet