Embed Size (px)
Citation preview
GRAMMATIK i FOKUS 34, 2020
Lunds Universitet, LUX-huset (Helgonavägen 3), C121 Torsdagen den 6e februari och fredagen den 7e februari
Torsdagen den 6e februari 13.00–13.05 Symposiet öppnas 13.05–13.35 Johan Brandtler (Stockholms universitet): Det fullkomligen kryllar av
adverbial. Om preverbalt placerade adverbial i svenska. 13.35–14.05 Ken Ramshøj Christensen (Aarhus universitet): A Promiscuous Agreement in
Syntax 14.05–14.15 Paus 14.15–14.45 Ann-Charlotte Gutsjö: The development of the locative case in Old Church
Slavonic and the later Bulgarian and Russian recensions. 14.45–15.15 Cecilia Falk (Stockholms universitet): ”Instrumental dativ” – vad var det och
vad blev det? 15.15–15.30 Kaffepaus 15.30–16.00 Adrian Sangfelt (Uppsala universitet): The Rich Agreement Hypothesis in VO,
OV and mixed word order languages 16.00–16.30 Victor Bogren Svensson (Lunds universitet): Manner affixes in West
Greenlandic 16.30–16.40 Paus 16.40–17.10 Sara Sørensen, Katrine Rosendal Ehlers & Sten Vikner (Aarhus University):
'Override' reflexives in Danish and English 17.10–17.40 Gunlög Josefsson (Lunds universitet): Where there are no smörgäss
(butter.geese), only smörgås-ar (butter.goose-pl) ‘sandwiches’ in Swedish 17.40–18.10 Eva Klingvall (Lund University) & Fredrik Heinat (Linnæus University): Size
matters. Quantifiers in Swedish. 18.30 Reception på Språk- och Litteraturcentrum (sal L201, SOL-huset)
Fredagen den 7e februari 9.00–9.30 Balázs Kovács (Eötvös Loránd University, Budapest): Dåtidsformer i fokus 9.30–10.00 Maria Wiktorsson (Malmö universitet) & Satu Manninen (Lunds universitet):
Vips, are you an interjection? 10.00–10.30 Kaffepaus 10.30–11.00 Kari Kinn (Universitetet i Bergen) & Ida Larsson (Universitetet i Oslo):
Argumentskiften över gränser och generationer 11.00–11.30 Mikael Berger (Lunds universitet): Inte går men icke ej – objektsplacering
visavi negation i fastlandsskandinaviska fornspråk. 11.30–11.35 Paus 11.35–12.05 Lars-Olof Delsing & David Petersson (Lunds universitet): Om att- och det-
satser i svenska. Huvud- och bisatsegenskaper 12.05–12.35 Verner Egerland (Lunds universitet): ”Så” as a narrative marker. 12.35–13.05 Erik Bandh (Örebro universitet) & Katarina Lundin (Lunds universitet):
Läromedel och språkets hierarkiska struktur Symposiet avslutas
Det fullkomligen kryllar av adverbial Om preverbalt placerade adverbial i svenska
Johan Brandtler Stockholms universitet
I detta föredrag problematiserar jag förekomsten av s.k. preverbala adverbial i svenska, dvs. adverbial inskjutna mellan subjektet och det finita verbet i deklarativa huvudsatser: Hon bara låtsas, Han nästan grät av glädje. Diskussionen utgår från en större korpusundersökning, som visar att de adverbial som kan placeras preverbalt är betydligt fler än vad som antagits i tidigare studier (Sigurd 1986, Engdahl 1998, Brandtler & Håkansson 2017, Julien 2018, Lundquist 2018). Utifrån detta resultat argumenterar jag för att ingen av de analyser som tidigare presenterats om fenomenet helt lyckas fånga det relativt komplexa samspel mellan syntax, semantik, pragmatik och prosodi som möjliggör preverbal placering av adverbial i svenska. De preverbala adverbialen delas vidare in i två distinkta grupper: i) fokuserande, syntaktisk osjälvständiga ledadverbial och ii) kontrastiva, syntaktiskt självständiga adverbial som kan fungera som led- eller satsadverbial. Grupp 1 innehåller färre men mer frekvent förekommande adverbial än grupp 2. Studien väcker därmed en rad frågor om vad som begränsar och möjliggör preverbal placering av adverbial.
Referenser Brandtler, Johan & David Håkansson. 2017. V2 eller V3? Om preverbal placering av adverbial i svenskan. Norsk lingvistisk tidsskrift 35, s. 11–26. Engdahl, Elisabet. 1998. Inte bara V2. Ms. Göteborg: Institutionen för lingvistik. Julien, Marit. 2018. Om preverbale adverbialer. Norsk lingvistisk tidsskrift 36: 1, s. 161–178 Lundquist, Björn. 2018. Mer om de preverbala adverbialens syntax, semantik och prosodi. Norsk lingvistisk tidsskrift 36: 1, s. 179–195 Sigurd, Bengt. 1986. Om bara och andra förväntningsadverb. Arkiv för nordisk filologi 101, s.184–193.
A Promiscuous Agreement in Syntax Ken Ramshøj Christensen In informal variants of spoken and (unedited) written Danish, predicative adjectives sometimes agree with a prepositional object (P-Obj) instead of with the subject (which is standard), even when the P-Obj is explicitly accusative, as in ‘Dem er jeg vild-e med’ (Them, I am crazy-PLUR about). In this talk I present evidence from an experiment (with 89 participants) which probed whether it was possible to elicit the alternative ‘promiscuous’ agreement in a sentence-completion task and whether its use correlates with sociolinguistic variables. The results show (1) that the alternative form is produced surprisingly often, (2) independently of age, gender, and region, and (3) that a fronted singular P-Obj is more attractive to promiscuous agreement that a plural one (the uninflected form is more frequently promiscuous than the inflected form). These results suggest that it is neither an isolated sociolinguistic phenomenon, nor (necessarily) an indication of language change, but rather a performance error.
The development of the locative case in Old Church Slavonic and the later Bulgarian and Russian recensions Ann-Charlotte Gutsjö, [email protected]
Abstract
Föredraget kommer att behandla det intressanta ämnet lingvistisk utveckling av kasuset lokativ under 900-1200 talen: vad som händer då med språket i de manuskript som munkarna kopierade, vilken ändring som inträffade till följd av kasusets förändrade konstruktionssätt.
Lokativ kunde i fornkyrkoslaviskan (i fortsättningen förkortat FKSL) användas även utan preposition för att uttrycka plats och tid och hade därför beteckningen mestnyj padež till skillnad till det moderna lokativ med preposition som betecknas predložnyj padež jmf. mesto ‘plats’ och predlog ‘preposition (Ivanova 2005:124, Kuznecov 2004:35). Möjligheten att använda lokativ utan preposition upphörde tidigt (Černych 1962:186).
För att mer konkret ta reda på hur användningen av språket förändrades undersöktes 10 manuskript, fem FKSL från 900 och 1000-talen, och fem senare manuskript från 1100 och 1200-talen, av Nya Testamentets fyra evangelier. Resultatet som jag berättar mer i detalj om under föredraget kan summeras i fyra punkter:
1) substantivet började användas med dativ- eller ackusativstyrande prepositioner, 2) substantivet bytte deklination eller form men ingen preposition användes i lokativ, 3) genitiv användes istället utan preposition, 4) ingenting hände, munkarna fortsatte använda lokativ utan preposition.
Referenser
Ivanova, T.A. 2005. Иванова, Т.А. Старославянский язык. Учебник. 4-е издание, исправленное и дополненное. Санкт-Петербург: Авалон.
Kuznecov, P.S. 2004. Кузнецов, П.С. Историческая грамматика русского языка. Морфология. Москва: УРСС.
Černych, P.Ja. 1962. Чeрных, П.Я. Историческая грамматика русского языка. Краткий очерк. Пособие для пед.институтов. Издание третье. Москва: Государственное учебно-педагогическое издательство.
Grammatik i fokus Cecilia Falk Institutionen för svenska och flerspråkighet Stockholms universitet ”Instrumental dativ” – vad var det och vad blev det? ”Instrumental dativ” kallas en användning av dativ i fornsvenska. Den använda termen associerar till någon sorts redskap som används för att fullfölja en handling, såsom när man använder halm för att dölja tjuvgods som i hult halmi. Det är svårare att förstå hur stenen ska ses som ett instrument för att fullfölja handlingen ’kasta’ i kasta steni. Utan att diskutera själva termen ”instrumental” ger Wessén ändå en ganska god beskrivning av användningen: ”instrumental dativ dativ” står med hans ord ”först och främst vid verb, som betecknar olika slag av rörelse” (1965:17). Vad han inte nämner är att det vid dessa ”rörelseverb” också ofta finns en lokalitet av något slag: ett mål för rörelsen eller en yta eller ett föremål som påverkas av rörelsen. Dativen kunde redan i runsvenska alternativt uttryckas med mæþ-fras; vid en del verb kunde dativen senare ersättas med ackusativ (eller en oböjd form). Lokaliteten kunde uttryckas med en prepositionsfras eller ackusativ. I mitt föredrag kommer jag att ge data, företrädesvis från rsv och äfsv, som visar dessa konstruktionsalternativ. De kan jämföras med grovt sett tre grupper av verb i modern svenska: hölja-verb (bara med-fras i msv; lokaliteten som direkt objekt), kasta-verb (bara med nominalfras i msv; lokaliteten som prepositionsfras) och lasta-verb (med variation: lasta vagnen med hö, lasta hö på vagnen). Exempel: (1) a han : austarla : arþi : barþi : (Sö 65) han österut plöjde stäv.DAT (underförstått lokalitet: (över) havet) b thy skal thänne stadhin först rensas mz huasso jarne oc sidhan mz eld oc ther äptir ärias mz öxnökiom (Bir 2:104; passiverad lokalitet) (2) a Nu skiutær man spiuti. ællr kastær stene. iwir hus. (UL MB 4) b han a æi meræ .j. sio. æn han ma kastæ mæþ steni. þa han standær a landi. (UL VB 17) c iomfunna son kastadhe en litin sten mot honom (Jär 27) (3) a þer skulu sa uar sæþ sinne i gamblu skiptinne (ÖgL BB 1 §2) b sadhe hona [’jorden’] fulla mz reno hwete (Bir 1:382)
The Rich Agreement Hypothesis in VO, OV and mixed word order languages
Adrian Sangfelt, Uppsala University
Grammatik i fokus 34, feb 2020
Since the 1980s, many generative grammarians has argued for a universal correlation between rich
subject-verb agreement and verb movement to I°, an idea commonly referred to as the Rich Agreement
Hypothesis (RAH). During the 1990s and the 2000s, RAH lost some of its popularity, but has quite
recently been subject to a significant revival through the works of Koeneman & Zeijlstra (2014) and
Tvica (2017). The implications of RAH and the contrast between V-to-I and V-in-situ are easily
illustrated using differences in French and English word order (examples from Pollock 1989:367).
French has rich agreement and a finite verb precedes a pre-VP adverbial (1a). English has poor
agreement and a finite verb follows a pre-VP adverbial (1b).
(1) a. Jean embrasse souvent Marie. V-to-I
b. John often kisses Mary. V-in-situ
The empirical evidence in favor of RAH discussed in Koeneman & Zeijlstra (2014) and Tvica (2017)
is indeed convincing. However, a serious problem lies in the fact that only languages with VO word
order have been scrutinized to test the predictions of RAH. OV languages have usually been assumed
to have a head final IP, containing invisible rightward movement or a property reminiscent of such an
analysis (see Koeneman & Zeiljstra 2014: 32 f; also cf. Kayne 1994:51 f.).
In my presentation, I argue that there are OV and mixed word order languages where the finite
verb stays in situ, despite the presence of rich agreement. The proposal can be supported by syntactic
properties of several Germanic languages, e.g. Modern German and Old Swedish, since the hypothesis
of I°-final structures makes indirect predictions which clearly turn out to be empirically wrong.
Instead, I propose that RAH should be relativized, giving different predictions for VO, OV and mixed
word order languages. This is done by using concepts of phrase structure found in Haider (2010;
2013), where OV, VO and mixed word order (called T3) languages are associated with numerous
differing syntactic properties.
References
Haider, Hubert, 2010: The Syntax of German. (Cambridge Syntax Guides.) Cambridge: Cambridge
University Press. Haider, Hubert, 2013: Symmetry Breaking in Syntax. (Cambridge Studies in Linguistics 136.)
Cambridge: Cambridge University Press.
Kayne, Richard S., 1994: The Antisymmetry of Syntax. (Linguistic Inquiry Monographs 25.)
Cambridge, MA: The MIT Press.
Koeneman, Olaf & Zeijlstra, Hedde, 2014: One Law for the Rich and Another for the Poor. The Rich
Agreement Hypothesis Rehabilitated. Linguistic Inquiry 45(4), pp. 1–45.
Pollock, Jean-Yves, 1989: Verb Movement, Universal Grammar and the Structure of IP. Linguistic
Inquiry 20(3), pp. 365–424.
Tvica, Seid, 2017: Agreement and Verb Movement. The Rich Agreement Hypothesis from a
Typological Perspective. Diss. Amsterdam Center for Language and Communication.
Abstract Grammatik i Focus 2020 Victor Bogren Svensson West Greenlandic has the typologically rare feature of verbal affixes encoding manner information (manner affixes). Based on novel data gathered in Copenhagen and Nuuk, I show that their distribution within verb complexes is variable but predictable, provided that one assumes that the clausal spine is divided into different domains limiting the distribution of functional projections (following Ramchand & Svenonious 2014, Wiltschko 2014, Ramchand 2018). Manner affixes are limited to a low domain in the clause, but within said domain the order between manner and aspectual affixes can vary, yielding different scope interpretations. This analysis thus presents a synthesis of previous syntactic accounts of Inuit word formation, where Cook & Johns (2009) formulated an analysis based on a cartographic (Cinque 1999) approach and Compton (2012) developed an analysis based on a scope-based (Ernst 2002) approach (Cook & Johns and Compton both described the closely related Inuktitut language). This analysis thus attempts to reconcile the status of manner affixes as syntactic heads (they interact with other syntactic heads in the extended verbal projection) with the fact that their position within verb complexes can vary. Not only is a syntactic analysis of Inuit word formation more economical than a morphological analysis, but it also has greater predictive power, thereby opening up further avenues of research into comparing word and phrase formation as well as affixes and auxiliary verbs encoding manner information (cf. Holmer 2012). References Cinque, G. (1999). Adverbs and functional heads: a cross-linguistic perspective. Oxford Univ. Press, New York. Compton, R. J. (2012). The syntax and semantics of modification in Inuktitut: Adjectives and adverbs in a polysynthetic language. University of Toronto (Canada). Cook, C. and Johns, A. (2009). Determining the semantics of inuktitut postbases. Variations on polysynthesis. Amsterdam and Philadelphia, PA: John Benjamins Publishing Co, pages 149–170. Ernst, T. B. (2002). The syntax of adjuncts. Cambridge University Press, Cambridge, UK. Holmer, A. (2012). Evidence from formosan for a unified theory of adverb ordering. Lingua, 122(8):902–921. Ramchand, G. and Svenonius, P. (2014). Deriving the functional hierarchy. Language Sciences, 46:152–174. Ramchand, G. C. (2018). Situations and Syntactic Structures. Rethinking Auxiliaries and Order in English. MIT Press. Wiltschko, M. (2014). The universal structure of categories: Towards a formal typology, volume 142. Cam- bridge University Press.
'Override' reflexives in Danish and English
Sara Sørensen, Katrine Rosendal Ehlers & Sten Vikner Dept. of English, Aarhus University
It is somewhat surprising that English allows
(1) En. a. Peter's behaviour only damages himself. b. Peter doesn't realise that such behaviour only damages himself.
even though himself does not refer to the subject of the same clause (which is Peter's behaviour and such behaviour respectively). This is because far from all clauses allow himself to refer to something else than the subject of the same clause:
(2) En. a. * Peter's sister only criticised himself. b. * Peter does not realise that Joan only criticised himself.
This is why himself in (1a,b) is often called an 'override reflexive' or an 'untriggered reflexive'.
Our analysis is that 'override' reflexives are the result of the combination of the non-reflexive pronoun him with the intensifier himself, and that this combination is subsequently 'shortened' from him himself to himself.
This analysis is completely compatible with the data from Danish, where the combinationen of the corresponding pronoun ham with the corresponding intensifier selv is not subject to 'shortening', and the result is therefore ham selv:
(3) Da. a. Peters opførsel skader bare ham selv. ≈ (1a) b. Peter indser slet ikke at sådan en opførsel bare skader ham
selv. ≈ (1b)
We hope to show how the fact that English has two versions of himself and Danish two versions of ham selv fits into the general reflexive systems of the two languages.
Gunlög Josefsson, Scandinavian languages, Lund University
Where there are no smörgäss (butter.geese), only smörgås-ar (butter.goose-pl) ‘sandwiches’ in Swedish
So-called exocentric compounds seem to resist marked plural inflection, for instance inflection involving umlaut. An example is smörgås (butter.goose) ’sandwhich’, which takes the unmarked plural -ar, smör-gåsar (butter-goose-pl) ’sandwiches’, even though the righthand segment gås takes the plural form gäss ’geese’. The plural #smörgäss is out. Another example is käringtand litt. old.lady.tooth ’Lotus corniculatus’; käringtänder , with the (marked) plural form of tand ’tooth’, tänder ’teeth,’ is out or at least odd; it would evoke the literal meaning ’old woman’s teeth’. In the case of käringtand any plural form appears to be problematic. In my talk I will propose an answer to this restriction. Building on Marantz 1996 and Josefsson 2001, I will argue that a category-free root and the element with which it first merges, the lexical class feature, can form constituent which has an idiomatic meaning: a word-sized idiom. When such a constituent is used in further derivation to build a compound, the idiomatic meaning is retained.
Josefsson, G. 2001. The meaning of lexical classes. Nordic Journal of Linguistics. Volume 24, Issue 2, 218–23
Marantz, A. 1996. 'Cat' as a phrasal idiom: Consequences of late insertion in Distributed Morphology. Ms, MIT.
Size matters. Quantifiers in Swedish.Eva Klingvall (Lund University) & Fredrik Heinat (Linnæus University)
This talk is about the role played by quantifier size for the interpretation of anaphoric referenceto quantified expressions (QEs) in Swedish. We report the results from a semantic plausibilitystudy where we investigated this in Swedish.
In anaphoric reference, entities that are in focus are generally easier to refer back to thannon-focused entities (Gundel, Hedberg & Zacharski, 1993, among others). QEs are interesting inthis connection because some of them, negative QEs (monotone decreasing), consistently allowfor a switch in focus (see e.g. Moxey & Sanford, 1987, for English). Positive QEs do not allowthis switch. In (1), the intersection of the set of fans (set A) and set of people going to the game(set B) is known as the reference set (refset) while the part of Set A that is not in Set B isthe complement set (compset) (i.e. fans not going to the game) (Moxey & Sanford, 1987).Both of the sentences in (1) talk about fans going to a game, i.e. the refset. While (1a) canonly be followed by (2a) (still talking about the refset), (1b) can be followed by either of thesentences in (2) although many speakers actually prefer (2b), where the anaphoric pronoun hasthe compset as antecedent.
(1) a. Nagra fans var pa matchen. (Positive QE)
b. Fa fans var pa matchen. (Negative QE)
(2) a. De njot av den fran staplats. (refset)
b. De njot av den i TV-soffan i stallet. (compset)
QEs differ in how large the refset is in relation to the compset. For instance, nastan allahas a very large refset, while nastan inga has a very small refset, relative to the compset(Heinat & Klingvall, 2019; Klingvall & Heinat, 2019).
In this study, we investigated if set size is one of the factors affecting the focus propertiesof QEs in Swedish, conducting an off-line sentence judgement task. We constructed 128 experi-mental items manipulated on three levels: Polarity (Pos, Neg), Size (Large, Small) and Set (Ref,Comp). The eight sentences in each item were distributed across eight lists such that all listscontained all types of manipulation. 80 participants judged 128 sentences on a 7-grade Likertscale (1 = very implausible – 7 = very plausible).
The results showed differences between all conditions and all of these were significant, exceptthe one between large and small negative QEs in the refset-condition. Our interpretationof these results is that, just as in English, the polarity of the QE determines what set is focussed.But, in addition, the relative sizes of the compset and the refset play a role in the interpreta-tion of the anaphoric reference. The relative size is however secondary to polarity when it comesto determining the focussed set. We take the fact that set size influences the judgements as anindication that interfering effects of the non-focussed set with both types of QEs are visible evenin off-line measures. We think the results from the study show that QEs of both polarities makeboth refset and compset cognitively available to the extent that the unfocussed set interfereswith anaphoric reference. However, this availability does not seem to be so strong as to switchset reference. An outstanding question is if the unfocussed set is available to the same extentas any other unfocussed participants in a discourse, or less. We suspect that off-line studies ofprocessing cannot answer this question, but it requires online measures of processing.
References
Gundel, J. K., Hedberg, N. & Zacharski, R. (1993). Cognitive status and the form of referringexpressions in discourse. Language, 69 (2), 274–307.
Heinat, F. & Klingvall, E. (2019). Anaphoric reference to quantified expressions in Swedish.Journal of Psycholinguistic Research, 48 (3), 551–568. doi: 10.1007/s10936-018-9618-z
Klingvall, E. & Heinat, F. (2019). The range of quantifiers: An empirical investigation of setsize. In K. R. Christensen, H. Jørgensen & J. Wood (Eds.), Tbd (p. xx-xx). Aarhus,Denmark: Aarhus University.
1
Moxey, L. M. & Sanford, A. J. (1987). Quantifiers and focus. Journal of Semantics, 5 , 189–206.
2
Balázs Kovács
Eötvös Loránd-Universitetet
Budapest
Dåtidsformer i fokus
Hur kan man markera att en händelse ägde rum i det förflutna? Kan några allmänna mönster i Europas språk identifieras i detta avseende? Är de traditionellt etablerade klassifikationer tillräckligt precisa? Kan man mäta de mest etablerade europeiska dåtidsformers relationer till varandra?
Vilka metoder ägnar sig åt detta? Dessa och flera andra frågor står i fokus av mitt dissertationsprojekt som ligger till grund för mitt föredrag. I projektet undersöks 70 former av 25 europeiska språk med ändamålet att komma fram till en statistiskt begrundad klassifikation av dåtidssystemet i Europas språk och samtidigt granska de etablerade klassifikationer som myntades i de enskilda filologiska traditionerna.
Arbetet baseras på en s.k. särdragsanalys med binära variabler. Första steget är ett särdrags formulering, som t.ex. narrativitet: Kan den givna formen uppträda i narration? Om svaret är ja, som i samband med tyskans Perfekt då får tempusformen ett positivt värde, om det inte är fallet som i samband med svenskans perfekt, då är tempusformens värde negativt. All information ordnas i en kontingenstabell. De enskilda särdragen är listade horisontalt, medan tempusformerna är uppställda vertikalt. Denna tabell bildar utgångspunkten för en rad olika statistiska analyser som försöker utnyttja den potential som dels en traditionell, del en explorativ dataanalys har.
Det förväntade resultatet är en statistisk-matematisk funderad mätning som ger information om de mest etablerade europeiska dåtidsformernas relationer till varandra. I föredraget presenteras en ”lekanalys” likväl med målet att demonstrera de använda metodernas potential.
Vips, are you an interjection? Maria Wiktorsson, Malmö University Satu Manninen, Lund University Ideophones – also known as expressives and mimetics – are defined as “marked words that depict sensory imagery” (Dingemanse, 2012, p 674). Typical examples include the following:
Siwu (Ghana) mukumuku ‘mouth movements of a toothless person eating’ Dingemanse (2011)
Korean ulakpulak ‘unbalanced, scary appearance’ Lee (1992)
Upper Necaxa Totonac (Mexico)
liplip ‘sparkling like a diamond or piece of glass’ Beck (2008)
The study of ideophones has its roots in the descriptive study of African languages, where they exist in the thousands and are commonly assumed to form a category on their own, alongside nouns and verbs (Dingemanse 2018; Akita & Dingemanse, 2019). Japanese and Korean linguistics also has a long tradition of the study of ideophonic (mimetic) vocabulary items (e.g. Akita, 2009). In European language study, the main focus has been on onomatopoeia and ideophones, if they have been discussed at all, have often been brushed under the carpet as “curiosities”, “playthings” and “marginal exceptions” that no serious linguist should get entangled with. Although in recent years new research has shown that ideophones exist and are by no means rare in European languages either, many “official” accounts – such as those provided in the grammars of these languages – are still very rudimentary and vague. If ideophones are mentioned at all, this is done in the section/s dealing with word formation, and very little is said about their syntax, semantics or pragmatics. Swedish is one case in point. Traditional descriptions of Swedish often do not mention ideophones at all. Recent studies acknowledge their existence (see also Dahl 2018, Hagström-Krüger 2019) but even in these accounts there is often no clarity as to how to categorize them syntactically, and especially how to separate them from interjections (see also Dingemanse 2009). In SAG, for example, clearly ideophonic items, such as vips, pladask and svisch, are categorised by default as onomatopoeic interjections and their possible other uses are not addressed. In Swedish dictionaries, on the other hand, we sometimes see the exact opposite; for instance, pladask has been viewed as a member of almost every lexical category that exists. In this talk we are going to show that while ideophones and interjections have certain similarities in Swedish, these similarities are not enough to motivate a view where ideophones are simply a sub-category of interjections. We will also show, with the help of corpus data, that for many ideophones, the type of multicategoriality described in the dictionaries is quite rare. Akita, Kimi. 2009: A grammar of sound-symbolic words in Japanese: theoretical approaches to iconic
and lexical properties of Japanese mimetics. Doctoral dissertation, Kobe University. Beck, David. 2008: Ideophones, adverbs, and predicate qualification in Upper Necaxa Totonac. In:
International Journal of American Linguistics 74(1). pp. 1–46. Dahl, Östen. 2018: Vips tar ideofonerna revansch. In: Språktidningen, 3, 34–38. Retrieved 2019-03-29
from http://spraktidningen.se/print/artiklar/2018/03/vips-tar-ideofonerna-revansch Dingemanse, Mark. 2009, November 18: Oh no! Ideophones are not response cries! [web log].
Retrieved from http://ideophone.org/ideophones-are-not-response-cries/ Dingemanse, Mark. 2011: Ideophones and the aesthetics of everyday language in a West-African
society. In: Senses & Society 6:1. pp. 77–85. Dingemanse, Mark. 2012: Advances in the cross-linguistic study of ideophones. In: Language and
Linguistics Compass 6/10. pp. 654–672.
Dingemanse, Mark. 2018: Redrawing the margins of language: lessons from research on ideophones. In: Glossa: a Journal of General Linguistics 3(1):4. pp. 1–30.
Dingemanse, Mark. 2019: Ideophone as a comparative concept. In: (eds.) Akita, K. & Pardeshi. P. Ideophones, Mimetics and Expressives. Amsterdam: John Benjamins.
Hagström-Krüger, Joakim. 2019: Ideofoners användning i svenska: En korpusundersökning. Ba thesis. Department of Linguistics, Stockholm University.
Lee, Jin-Seong. 1992: Phonology and sound symbolism of Korean ideophones. PhD dissertation, Indiana University.
SAG = Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik, 1999: Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts Ordbok.
Argumentskiften över gränser och generationer Kari Kinn (UiB) och Ida Larsson (UiO) Norska uppvisar som bekant variation med avseende på hur argument placeras i förhållande till negation och verbpartiklar. NP-objekt följer normalt negation, medan pronominella objekt ofta skiftar till en position före negation. Pronominella subjekt i mittfältet föregår typiskt också negation, medan NP-subjekt uppvisar större variation. Pronominella objekt står generellt före verbpartikel (dock inte kategoriskt i alla dialekter), medan placeringen av NP-objekt varierar (Larsson & Lundquist 2014).
I det här föredraget undersöker vi hur den här komplexa variationen överförs över generationer i amerikanorska, ett arvspråk som talas i USA och Kanada. Vi använder nya data från två talspråkskorpusar: LIA (med hemlandsnorska dialekttalare födda på 1800-talet och tidigt 1900-tal) och CANS (med norska arvstalare födda i Nordamerika). LIA ger helt nya möjligheter att undersöka talspråket i Norge vid tiden för emigrationen. Den senaste versionen av CANS innehåller dessutom i tillägg till nutida inspelningar också delar av Haugens stora material från 1930–40-talet. Vi kan alltså spåra eventuella förändringar i amerikanorskan via den generation talare som försedde de nutida talarna med input och jämföra med hemlandstalare vid tiden för emigrationen. På så vis kan vi hantera det problem med baseline som många tidigare arvsstudier har stått inför (t.ex. Johannessen & Larsson 2015, Montrul 2016:168ff).
Det visar sig att pronominellt objektskifte kan beläggas på likartat sätt i alla tre talargrupperna. Fokuserade objekt och objekt med icke-nominal/icke-individuerad antecedent (t.ex. proposition eller typ) skiftar inte. Båda de två amerikanorska grupperna (äldre och nutida) innehåller enskilda fall där den normala kontexten för objektskifte föreligger, men där objektet inte skiftar. Sådana belägg finner vi emellertid också i LIA-materialet. När det gäller subjekt kan man notera att mängden satsinitiala subjekt ökar med tiden i amerikanorska (jfr Westergaard & Lohndal 2019). Vidare skiftar färre mittfältsubjekt (jfr Andersson & Westergaard kommande). När det gäller placeringen av pronominella objekt visavi verbpartiklar kan vi notera variation redan i LIA-materialet. I de två CANS-materialen finns också belägg på pronomen efter partikel, men de är något ovanligare.
Variationen tycks huvudsakligen bibehållas över generationerna. Vi föreslår att förändringarna med avseende på subjektsplacering ska förstås som kvantitiva fluktuationer producerade av en oförändrad grammatik, i kombination med en tendens att undvika komplexitet. Ökningen av initiala subjekt följer av en motvilja att fronta andra led, vilket skulle innebära mer komplexa flyttningsoperationen. Minskningen av subjektskifte kan på samma sätt förstås som ett sätt att undvika att flytta mittfältsubjekt längre än nödvändigt. Det kan se ut som om ledföljden vid partiklar genomgår en annan typ av ändring, men här är det knappast klart vilken ledföljd som kan räknas som mest komplex, i alla fall inte om vi antar att följden partikel–objekt förutsätter flyttning av partikeln. Mer generellt antyder våra resultat att frekvenser eller mönster i det dominerande språket inte är helt avgörande för inlärningen av arvspråk. Inlärningen styrs av universella principer, och känslighet för informationsstruktur och prosodi har betydelse precis som vid annan modersmålsinlärning (jfr Westergaard 2013, Erteschik-Shir & Josefsson 2017).
Mikael Berger, doktorand i svenska, Lunds universitet (e-post: [email protected])
1 ”Inte går men icke ej – objektsplacering visavi negation i
fastlandsskandinaviska fornspråk”
1.1 Varierande objektsplacering visavi SA gäller enbart objektspronomen i fornsvenska Delsing (1999) observerar att varierande placering av nominala objekt visavi satsadverbial
(SA) endast tycks vara möjligt med pronominella objekt under hela den undersökta
fornsvenska perioden (1280-1526). I (1a, b) nedan återger jag två exempel från Delsing (s.
208f) för att illustrera variationen med objektspronomen visavi satsnegation (NEG) i äldre
fornsvenska (Äfsv.):
1. a. þa a bondin han egh atær gialda. (Äfsv., 1280) då äger bonden.nom honom.ack ey åter gälda
”Då ska bonden inte återgälda honom”
b. för thy skalt thu ey han forsma. (Äfsv. 1330) för ty skall du.nom ej honom.ack försmå
”Därför skal du inte försmå honom”
Denna variation påminner om den typ av Object Shift (OS) (se Holmberg 1986, 1999) som
förekommer i nutida standardsvenska. I nutida standardsvenska är OS emellertid också
begränsat till satser med finit huvudverb i V2-position. Därmed framträder en skillnad mellan
äldre fornsvenska och nutida standardsvenska, men denna skillnad kan föras tillbaka på
objektens grundställning visavi huvudverb: OV- kontra VO-ledföljd. Utifrån Delsings (1999)
redovisning kan man dock inte med säkerhet dra slutsatsen att (1) vittnar om OS i
fornsvenska: Delsing (1999) undersöker endast satser med två verb, och det framgår inte hur
objektsplaceringsmönstret ser ut före jämfört med efter 1300, dvs. före och efter svenskans
övergång från OV- till VO-språk. Jag har hittills undersökt objektsplacering visavi NEG i
satser med ett respektive två verb i fornsvenska (1225-1450), och i följande avsnitt ställer jag
resultaten i relation till objektsplaceringsmönstret som rapporterats i några tidigare studier om
objektsplacering visavi SA i forndanska och fornnorska.
1.2 Placering av objektspronomen visavi SA i forndanska, fornnorska och fornsvenska Utifrån Pedersen (1993), Delsing (1999), Haugan (2000) och Sundquist (2002) tycks de
fastlandskandinaviska fornspråken inte ha samma placeringsmönster för objektspronomen
visavi SA i mittfältet: (A) Fornsvenska tycks kunna ha objektspronomen före eller efter SA;
(B) Fornnorska tenderar att ha objektspronomen före SA; (C) Forndanska tenderar att ha
objektspronomen före SA. Med avseende på placering av objektspronomen visavi SA verkar
alltså fornsvenska skilja sig från de andra två fastlandskandinaviska fornspråken.
Delsing (1999) undersöker dock endast negerade satser med två verb, och därför ställer jag
följande fråga i min avhandling: är objektsplacering visavi NEG begränsat på samma sätt till
pronominella objekt i satser med ett verb och huvudsatsledföljd i fornsvenska (1225-1526)?
Resultaten visar i korthet följande: (a) i satser med ett eller två verb och huvudsatsledföljd
tenderar nominala objekt (oavsett form) att följa NEG i texter daterade före 1300; (b) i satser
med ett eller två verb och huvudsatsledföljd har endast objektspronomen varierande ställning
visavi NEG i texter daterade efter 1300. Resultaten indikerar alltså dels en brytpunkt omkring
1300, dels att placeringsmönstret för objektspronomen i fornsvenska (före 1300) skiljer sig
från motsvarande placeringsmönster i forndanska och fornnorska. Ur detta framträder följande
fråga: vad begränsar placeringen av objektspronomen i fornsvenska före 1300? I mitt föredrag
diskuterar jag ett möjligt svar: i fornsvenska före 1300 är det negativa adverbialet eigh klart
dominerande, och eigh är, jämfört med t.ex. ecke, ett tvetydigt led som begränsar placeringen
av pronominella objekt i fornsvenska före 1300 (jfr Brandtler och Håkansson 2014).
Mikael Berger, doktorand i svenska, Lunds universitet (e-post: [email protected])
Referenser Brandtler, Johan och Håkansson, David (2014). ”Not on the Edge:
The Syntax and Pragmatics of clause-initial negation in Swedish” I: Journal of Comparative German Linguistics (2014) 17:97–128
Delsing, Lars-Olof (1999). “Från OV-ordföljd till VO-ordföljd: en språkförändring med förhinder.“
I: Arkiv för nordisk filologi. 1999 (114): 151-232
Haugan, Jens (2000). Old Norse Word Order and Information Structure.
Avhandling. NTNU, Trondheim.
Holmberg, Anders (1986): Word order and syntactic features in the Scandinavian languages and English.
Avhandling. Stockholms universitet.
Holmberg, Anders (1999). “Remarks on Holmberg’s generalization” I: Studia Linguistica 53: 1–39
Pedersen, Karen M. (1993). ”Letledsregeln og lighedsregeln. Novation, ekspansion og resistens”
I: Inge Lise Pedersen & Karen Margrethe Pedersen (eds.) Jyske Studier tilegnede Magda Nyberg og Bent Jul
Nielsen, Hans Reitzel, Köpenhamn: 199-218 Sundquist, John D. (2002). Morphosyntactic Change in the History of the Mainland Scandinavian Languages
Avhandling. Indiana University.
Grammatik i Fokus Lars-Olof Delsing & David Petersson
Lund 5-6 februari 2020 Språk- och litteraturcentrum
Lunds Universitet
Om att- och det-satser i svenska.
Huvud- och bisatsegenskaper
Subjunktionen att antas, liksom sina tyska och engelska motsvarigheter dass och that ha utvecklats
ur det neutrala demonstrativa pronomenet þat (se t.ex. Hellquist, 1957, Wessén 1956, Hopper och
Traugott 1993). I fornsvenska och nysvenska förekommer ibland ordet þät/thet som allmänt
underordnande subjunktion i stället för att. Normalt ses det som en variant av att, och SAOB skriver
(uppslagsordet det): ”I ä. tid hade ordet en ganska vidsträckt anv.; det kunde ersätta ATT, konj., i
nästan alla ställningar.”. SAOB menar vidare att användningen av det nästan enbart hör hemma i
skriftspråk. SAOB ger här uttryck för en gängse mening att de två subjunktionerna varierar utan
särskilda regler. I vårt föredrag undersöker vi om detta stämmer.
Vi har undersökt två texter med riklig användning av det-satser för att kunna undersöka bisatsernas
egenskaper. Det gäller Sju vise mästare (SVM, A-versionen, SFSS 28, från första halvan av 1400-talet,
Vadstena) och Abraham Ekerholms dagbok (Svenssons utgåva som täcker hela 1792, Malmö). Dessa
texter är långt ifrån varandra tidsmässigt och geografiskt, men båda innehåller tillräckligt många
belägg på det- och att-satser för att man ska kunna kvantifiera de två subjunktionernas egenskaper.
Det vi undersöker är framför allt ordföljden efter de två subjunktionerna.
I vårt föredrag kommer vi att kunna påvisa skillnader mellan det- och att-satser i de skrivna texterna,
såväl i den externa distributionen som i den interna ordföljden efter subjunktionerna. Kort uttryckt
förefaller det-satser att ha rena bisatsegenskaper – de följs alltid av bisatsordföljd – medan att-
satserna kan ha antingen huvud- eller bisatsegenskaper.
”Så” as a narrative marker Verner Egerland
In Modern Swedish, the element så, deriving from Old Nordic svá, is attested with its original
lexical meaning (1). Moreover, it introduces the main clause after a preposed element, as for
instance a subordinate clause as in (2), it introduces the main clause in a narrative sequence (3),
and it represents a consequential usage in a case such as (4):
(1) Så har vi alltid gjort och så måste vi alltid göra.
so have we always done and so must we always do
‘thus we have always done and thus will we always do’
(2) Om de vill det så gör vi det.
if they want it so do we it
‘if they want it we can do it’
(3) Vi kom fram till Rom och så tog vi en kopp kaffe ...
We came forth to Rome and so took we a cup coffee ...
‘we arrived to Rome and had a cup of coffee’
(4) Hon mådde dåligt så hon gick och la mig.
She felt bad so she went and lay myself
‘She felt ill so she went to bed’
This paper is primarily dedicated to the analysis of så in the narrative sequence as illustrated in
(3). The claim is that (3) is both syntactically and semantically distinct from the other usages.
In particular, assuming a cartographic approach to sentence structure (along the lines of Rizzi
1997 and subsequent work), it is argued that så is associated with different functional
projections in (2), (3), and (4): while “narrative” så in (3) is merged in a high Tense projection
below Fin, the instantiation of så in (2) is merged in a Topic head dominating FinP. Such claims
are motivated by syntactic and semantic properties of narrative discourse as originally outlined
in Reinhart (1984).
Läromedel och språkets hierarkiska struktur Erik Bandh & Katarina Lundin [email protected] & [email protected] Att grammatik är svårt råder det enighet om, och flera svensklärare uttrycker att grammatik-undervisning av det skälet inte är något de uppskattar (Collberg 2013:33ff), och Strzelecka & Boström (2014) pekar på att svensklärares faktiska grammatikundervisning domineras av stöd i olika läromedel. Andra svensklärare understryker vikten av att eleverna får med sig goda kunskaper om svenska språkets struktur, men saknar ett tydligt tillvägagångssätt och i flera fall även tillräckliga kunskaper (Bandh 2019), samtidigt som Josefsson & Lundin (2017) poängterar hur viktigt det är att lärare som undervisar i grammatik har en djup och bred grammatisk kompetens (jfr även Myhill et al. 2012:ff), Ett av de moment som pekas ut som särskilt svårt att skaffa sig förståelse för är språkets hierarkiska struktur, som av Josefsson & Lundin (2017, 2018) lyfts fram som ett tröskelbegrepp (threshold concept, se exempelvis Meyer & Land 2003, Land, Meyer & Smith 2008). Andra tröskelbegrepp som presenteras är språkets rekursivitet samt avgränsning av satser och fraser (Josefsson & Lundin 2017, 2018). Samtidigt är en förståelse för språkets hierarkiska struktur en av förutsättningarna för ett språkutvecklande arbete med elevskrivna texter, vilket under-stryker vikten av att svensklärare såväl förstår som undervisar i grammatik; elevernas förmåga att strukturera innehållet i en mening med hjälp av huvudsatser och bisatser är centralt.
Om grammatisk kunskap är av vikt men grammatikmomentet upplevs som svårt av många yrkesverksamma lärare är det rimligt att utgå från att svensklärarna har möjlighet att finna stöd i läromedlen. En undersökning av grammatikavsnitten i några marknadsledande svenskläro-medel visar dock på en djup problematik i läromedel både för grundskolans tidigare år och för gymnasiet (Palm 2008, Bandh 2019, Lundin 2019, Bandh & Lundin 2019); läromedlen inne-håller ofta såväl svåra passager som knepigt skrivna sekvenser. Dessutom innehåller de direkta fel, som lärare givetvis aldrig bör föra vidare till sina elever; två av flera exempel presenteras nedan. Exempel (1) är hämtat ur läromedlet Simsalabim. Grundbok 5 (s. 117), och det presen-teras med hjälp av satsen ”Bisatser behöver inte innehålla subjekt och predikat”.
Exempel (1) Katten lekte länge, men somnade sedan. Exempel (2) är hämtat ur läromedlet ZickZack. Skrivrummet Åk 5 (s. 125), och här är uppgiften att eleverna ska identifiera bisatsen och därefter skriva om meningen så att bisatsen står först.
Exempel (2) Kari måste spurta för att kunna finna loppet. I föredraget presenterar och diskuterar vi några av de negativa konsekvenser som de bristfälliga läromedlen får, såväl för lärare som elever.
Referenser Bandh, E. (2019). Problematiska beskrivningar av grammatik. En studie om läromedels
beskrivningar av grammatik och svensklärares upplevelser av dessa. Forskningsrapporter i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet; Vol. 2019:1. Institutionen för utbildningsvetenskap, Lunds universitet.
Bandh, E., & Lundin, K. (2019). ”Grammatikläromedel innehåller många fel”. I: Svensk- läraren. Tidskrift för svenskundervisning Nr 1-2019. Årgång 63. Collberg, P. (2013). Grammatikundervisning i den nya gymnasieskolan. Ett helhetsperspektiv
med utgångspunkt i Gy2011. Forskningsrapporter i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet; Vol. 2013: 1. Institutionen för utbildningsvetenskap, Lunds universitet.
Collberg, P. Mellan mening och text. [doktorsavhandling under arbete]. Josefsson, G., & Lundin, K. (2017). ”Tröskelbegrepp inom grammatiken.” I: Högre
utbildning. Vol. 7. Nr. 2. Josefsson, G., & Lundin, K. (2018). Nycklar till grammatik. Lund: Studentlitteratur. Meyer, J., & Land, R. (2003). ”Threshold concepts and troublesome knowledge: Linkages to
ways of thinking and practising within the disciplines. Improving student learning – Ten years on”. I: OCSLD, 412-424- Oxford.
Land, R., Meyer, J., & Smith, J. (red.) (2008). ”Threshold Concepts within the Disciplines.” I: Educational Features: Rethinking Theory and Practice, Vol. 16. Rotterdam/Taipei: Sense Publishers.
Lundin, K. (2019). Språkets byggstenar. Grammatik och textarbete för lärarstuderande F–6. Lund: Studentlitteratur
Myhill, D. A., Jones, S. M., Lines, H., & Watson, A. (2012). ”Re-Thinking Grammar: The Impact of Embedded Grammar Teaching on Students’ Writing and Students’ Metalinguistic Understanding.” Research Papers in Education, 27(2), 139–166.
Palm, K. (2008). Den svenska skolgrammatikens förhållande till språkvetenskapen: en granskning av hur satsläran framställs i läroböcker för grundskolans senare årskurser. Magisteruppsats i nordiska språk, Lunds universitet.
Strzelecka, E., & Boström, L. (2014). Lärares strategier i grammatikundervisning i svenska. Härnösand: Mittuniversitetet.
