GÖTEBORGS STADS YTTTRANDE ÖVER GRÖNBOK OM EN MODERNISERING AV EU:S

POLITIK FÖR OFFENTLIG UPPHANDLING MED SIKTE PÅ EN EFFEKTIVARE EUROPEISK

UPPHANDLINGSMARKNAD

18 APRIL, 2011

EU:S POLITIK FÖR OFFENTLIG UPPHANDLING MED SIKTE PÅ EN EFFEKTIVARE EUROPEISK

UPPHANDLINGSMARKNAD

Göteborgs Stad har givits tillfälle att yttra sig över Europeiska Kommissionens grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad. Nedan följer Göteborgs Stads svar på de av Kommissionen ställda frågorna i grönboken.

Fråga 1-3 1. Anser ni att tillämpningsområdet för de offentliga upphandlingsdirektiven bör

begränsas till inköpsverksamhet? Bör varje sådan begränsning helt enkelt kodifiera kriteriet om direkt ekonomiskt intresse som utvecklats av domstolen eller bör den fastställa ytterligare/alternativa villkor och begrepp?

2. Anser ni att den nuvarande strukturen i fråga om materiellt tillämpningsområde är lämplig, med uppdelningen på kontrakt för bygg- och anläggningsarbeten, varor och tjänster? Om inte, vilken alternativ struktur skulle ni föreslå?

3. Anser ni att definitionen av ”entreprenadkontrakt” bör ändras och förenklas? Skulle ni i så fall föreslå att hänvisningen till en särskild förteckning som bifogats direktivet stryks? Vad skulle ingå i er föreslagna definition?

Direktivens tillämpningsområde bör begränsas till upphandlingsverksamhet. Begränsningen bör inte fastställa ytterligare villkor och begrepp än kodifieringen av kriteriet om direkt ekonomiskt intresse.

Den nuvarande strukturen i fråga om materiellt tillämpningsområde är lämplig.

Definitionen på byggentreprenadkontrakt är inte enkel att förstå och skulle vinna på att förenklas.

Fråga 4-5 4. Anser ni att man bör se över åtskillnaden mellan ”A- och B–tjänster”? 5. Anser ni att upphandlingsdirektiven bör omfatta alla tjänster, möjligen på

grundval av ett mer flexibelt normalförfarande? Om inte, skulle ni vilja ange vilken tjänst eller vilka tjänster som även fortsättningsvis bör följa det förfarande som nu gäller för B-tjänster och ange av skälen till det.

Indelningen i A- och B-tjänster bör bestå. Bland B-tjänsterna finns hälso- och sjukvårdstjänster och socialtjänster och upphandlingen av dessa tjänster kan förvisso inte jämställas med t.ex. städtjänster eftersom här finns ett betydande mått av önskemål från patienter, förskrivare m.fl. Detta skulle också få konsekvenser för Lagen (2008:962) om valfrihetssystem (LOV), vilket vore mycket olämpligt.

Upphandlingsdirektivet bör inte omfatta alla tjänster. Sverige har valt att föra in B-tjänster i upphandlingslagstiftningen, med i och för sig enklare upphandlingsförfaranden, vilket har

visat sig vålla stora problem eftersom många av dessa tjänster, som exempelvis konsulttjänster där en viss person lämpar sig bäst för den aktuella tjänsten och inte företaget i sig, inte lämpar sig för en procedurstyrd upphandling.

Fråga 6-9 6. Anser ni att tröskelvärdena för tillämpningen av EU-direktiven bör höjas,

oaktat det faktum att detta på internationell nivå skulle medföra de ovan beskrivna konsekvenserna?

7. Anser ni att de gällande bestämmelserna om undantagna kontrakt är lämpliga? Anser ni att avsnittet i fråga bör omarbetas eller att enskilda undantag behöver förtydligas?

8. Anser ni att vissa undantag bör avskaffas, omprövas eller uppdateras? Om så är fallet, vilka? Vad skulle ni föreslå?

9. Anser ni att det nuvarande sättet att definiera offentliga upphandlare är lämpligt? Anser ni särskilt begreppet ”offentligrättsliga organ” bör förtydligas och uppdateras i ljuset av EU-domstolens rättspraxis? Om så är fallet, vilken typ av uppdatering anser ni vara lämplig?

Tröskelvärdena bör definitivt höjas, åtminstone till samma nivå som i försörjningsdirektivet.

Förtydliganden av de gällande bestämmelserna är önskvärt. De bör dock inte ges en snävare omfattning än de för närvarande har.

Både begreppet ”offentligrättsliga organ” och begreppet ”upphandlande myndigheter” är otydliga och bör definieras på ett tydligare sätt.

Fråga 10-13 10. Anser ni att det fortfarande behövs upphandlingsregler på EU-nivå för dessa

sektorer? Motivera era svar. Om ja, bör vissa sektorer som nu omfattas, undantas eller, omvänt, bör bestämmelserna även omfatta andra sektorer? Vänligen förklara vilka sektorer som bör omfattas och motivera era svar.

11. Direktivets tillämpningsområde definieras för närvarande utifrån den verksamhet som de berörda enheterna utför, deras rättsliga ställning (offentliga eller privata) och om de är privata förekomsten av särskilda eller exklusiva rättigheter. Anser ni att dessa kriterier är relevanta eller bör andra kriterier användas? Motivera era svar.

12. Kan privata företags vinstsökande eller kommersiella grundsyn antas utgöra tillräckliga drivkrafter för att garantera att de genomför en objektiv och rättvis upphandling (också när de driver sin verksamhet på grundval av särskilda eller exklusiva rättigheter)?

13. Utgör de gällande bestämmelserna i direktivets artikel 30 ett effektivt sätt att anpassa direktivets tillämpningsområde till förändrade reglerings- och upphandlingsmönster på de relevanta (nationella och sektoriella) marknaderna?

Att privata företag har vinstsyfte och en kommersiell grundsyn innebär inte att de skiljer sig från offentliga myndigheter med avseende på genomförande av objektiva och rättvisa upphandlingar. Även offentliga myndigheter vill naturligtvis göra så bra inköp som möjligt

och måste hushålla med de offentliga medlen och skulle fortsättningsvis göra så även om ingen upphandlingslagstiftning förelåg. Upphandlande myndigheter har ett stort intresse av så stor konkurrens som möjligt och arbetar redan för att uppnå detta mål. Göteborgs Stads upphandlingspolicy ger t.ex. detta mål stor vikt.

Göteborgs Stad är inte principiellt negativt inställt till att det finns upphandlingsregler för försörjningssektorn, men anser att dessa, liksom för all annan upphandling, bör vara så enkla som möjligt.

Fråga 14-22 14. Anser ni att den nuvarande detaljnivån i EU:s upphandlingsregler är lämplig?

Om inte, är de alltför detaljerade eller inte tillräckligt detaljerade? 15. Anser ni att de förfaranden som föreskrivs i de nuvarande direktiven ger de

upphandlande myndigheterna möjlighet att uppnå bästa möjliga upphandlingsresultat? Om inte, hur bör förfarandena förbättras för att lätta administrativa bördor/minska transaktionskostnader och förfarandenas tidsutdräkt, men samtidigt garantera att upphandlande myndigheter får mesta möjliga valuta för pengarna?

16. Kan ni tänka er andra typer av förfaranden, som inte anges i de nuvarande direktiven men som, enligt er uppfattning, skulle kunna göra upphandlingsförfarandena mer kostnadseffektiva?

17. Bedömer ni att de förfaranden och redskap som föreskrivs i direktivet för att hantera särskilda behov och för att underlätta privata aktörers deltagande i offentliga investeringar genom offentlig-privata partnerskap (t.ex. dynamiska inköpssystem, konkurrenspräglad dialog, elektroniska auktioner, formgivningstävlingar) bör bibehållas i sin nuvarande form, ändras (och i så fall på vilket sätt) eller avskaffas?

18. Grundat på er erfarenhet av användningen av det påskyndade förfarandet under 2009 och 2010, skulle ni förorda en mer utbredd användning av denna möjlighet utan att äventyra anbudens kvalitet?

19. Skulle ni förorda ett ökat förhandlingsinslag i förfaranden för offentlig upphandling och/eller en mer generell användning av det förhandlade förfarandet med föregående meddelande om upphandling?

20. I det sistnämnda fallet, anser ni att denna möjlighet bör medges för alla typer av kontrakt/alla typer av upphandlande myndigheter, eller bara tillåtas på vissa villkor?

21. Delar ni uppfattningen att en generaliserad användning av det förhandlade förfarandet skulle kunna medföra vissa risker för missbruk och/eller diskriminering? Utöver de skyddsåtgärder som redan föreskrivs i direktiven för det förhandlade förfarandet, skulle ytterligare skyddsåtgärder för öppenhet och överblickbarhet och icke-diskriminering vara nödvändiga för att uppväga den högre granden av fri bedömning? Vad skulle i så fall sådana ytterligare skyddsåtgärder kunna bestå av?

22. Anser ni att det skulle vara lämpligt att föreskriva enklare förfaranden för inköpen av handelsvaror och tjänster? Om så är fallet, vilka former av förenkling skulle ni föreslå?

Den nuvarande regleringen i EU:s upphandlingsregler är alltför detaljerad. Regleringen passar möjligtvis inköp av enkla standardprodukter men inte för inköp av t.ex. komplicerade IT-system och diverse tjänster. Dessutom har nationell lagstiftning i Sverige ytterligare komplicerat regleringen.

Förfarandena ger inte de upphandlande myndigheterna möjlighet att uppnå bästa möjliga upphandlingsresultat. Förfarandena i Lagen om offentlig upphandling (LOU) bör förändras så att de motsvarar förfarandena i Lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (LUF). Möjligheterna för de upphandlande myndigheterna att förhandla med anbudsgivare bör utökas och förändras på så vis att det är de upphandlande myndigheterna som kan avgöra när det ska ske, förutsatt att det anges i förfrågningsunderlaget.

Vidare bör bestämmelserna om förhandlat förfarande utan föregående annonsering kompletteras med en rätt att utnyttja detta förfarande även i de fall då man hamnat i tidsnöd på grund av domstolsprövning av en tidigare upphandling. Domstolar i Sverige har kommit fram till att en sådan rätt inte föreligger trots att upphandlingen avser tjänster som de upphandlande myndigheterna enligt lag är tvungna att tillhandahålla som, vilket innebär att de upphandlande myndigheterna tvingas att göra otillåtna direktupphandlingar. För att minimera riskerna för att hamna i en sådan situation måste de upphandlande myndigheterna påbörja upphandlingar uppåt två år innan upphandlingskontrakten ska börja löpa, vilket varken är bra för anbudsgivare eller upphandlande myndigheter. De tjänster eller produkter som har offererats kanske inte längre är de bästa lösningarna och de upphandlande myndigheternas behov kan ha förändrats under tiden.

Möjligheten bör medges för alla typer av kontrakt och för alla typer av upphandlande myndigheter.

Enligt den nationella lagstiftningen i Sverige är det tillåtet att förhandla vid köp under tröskelvärdena och för köp av B-tjänster. Det finns ingenting som tyder på att denna möjlighet används på ett sätt som är missgynnande för leverantörerna. Det behövs med andra ord inga ytterligare skyddsåtgärder.

Ramavtalsreglerna bör vara reglerade på samma sätt som de är inom försörjningssektorn. Det är t.ex. helt obegripligt varför man får ha ramavtal med valfritt antal leverantörer så länge som inte antalet är två. En annan komplikation när det gäller ramavtal är att annan lagstiftning innebär att det inte är den upphandlande myndigheten som bestämmer vad som ska avropas från ramavtal eftersom individen efter behov och förutsättningar och önskemål får välja vilken tjänst personen ifråga önskar, och det måste vara möjligt att tillmötesgå detta.

Göteborgs Stad anser att tankarna på att införa enklare förfaranden för inköp av handelsvaror och handelstjänster låter intressanta och bör utredas ytterligare. Upphandling av t.ex. leverans av el lämpar sig inte för upphandling enligt direktiven eftersom marknaden där handeln sker är elbörser för respektive område.

Fråga 23-25 23. Skulle ni förorda en mer flexibel syn på hur granskningen av urvals- och

tilldelningskriterier organiseras och i vilken ordning det sker inom ramen för

förfarandet? Om så är fallet, bedömer ni att det bör vara möjligt att undersöka tilldelningskriterierna före urvalskriterierna?

24. Anser ni att det undantagsvis skulle kunna vara motiverat att tillåta upphandlande myndigheter att beakta kriterier som rör den anbudssökande själv i tilldelningsetappen? Om ni anser det, i vilka fall, och vilka ytterligare skyddsåtgärder skulle enligt er uppfattning krävas för att garantera rättvisa och objektiva tilldelningsbeslut i ett sådant system.

25. Anser ni att direktivet uttryckligen bör göra det möjligt att beakta tidigare erfarenhet av en eller flera anbudsgivare? Om ni anser det, vilka skyddsåtgärder skulle då krävas för att förhindra diskriminering?

Naturligtvis är det möjligt att granska tilldelningskriterierna före urvalskriterierna, det är dessutom att förorda eftersom det inte finns någon anledning att granska urvalskriterierna för anbud som aldrig skulle kunna få tilldelning i anledning av att anbudet inte är lägst i pris eller det mest ekonomiskt fördelaktiga. Numera finns elektroniska upphandlingssystem som direkt kan sortera fram vilken turordning anbuden har med avseende på tilldelningskriterierna. Granskningen av urvalskriterierna bör göras efter det att denna turordning har fastslagits för att minimera arbetsbörda och administration för de upphandlande myndigheterna. I anledning av detta förordas en mer flexibel syn på hur granskningen av urvals- och tilldelningskriterier organiseras och i vilken ordning det sker.

Det är motiverat att tillåta upphandlande myndigheter att beakta kriterier som rör anbudsgivaren själv, som erfarenhet och kvalifikationer. Vid vissa upphandlingar, som t.ex. konsultupphandlingar där den tillgängliga personalens kvalifikationer är särskilt relevanta, borde det vara en självklarhet. Beaktandet av sådana kriterier skulle naturligtvis baseras på dokumentation och utan att de EU-rättsliga grundläggande principerna träds förnär.

Ett ytterligare bekymmer är den i princip obligatoriska viktningen när det gäller utvärderingskriterierna. Detta har lett till att upphandlande myndigheter tvingas använda komplicerade utvärderingsmodeller som är svåra både för upphandlande myndigheter och leverantörer att tillämpa. Dessutom har det visat sig att dessa modeller kan leda till oönskade resultat.

Fråga 26 26. Anser ni att det behövs särskilda regler för upphandling i försörjningsföretag?

Avspeglar de olika regler som gäller för försörjningsföretag och offentliga företag i tillräcklig grad särdragen i upphandling inom försörjningssektorn?

De regler och förfaranden som gäller för försörjningsföretag borde även gälla för övrig upphandling.

Fråga 27-28 27. Anser ni att den fullständiga upphandlingsordningen är lämplig eller olämplig

för mindre upphandlande myndigheters behov? Motivera ert svar. 28. Om ni anser det, skulle ni förorda en förenklad upphandlingsordning för

lokala och regionala myndigheters tilldelning av relativt små kontrakt? Vad bör enligt er uppfattning känneteckna en sådan förenkling?

En förenklad upphandlingsordning vore mer lämplig för mindre upphandlande myndigheters behov eftersom det skulle öka flexibiliteten och ge en större möjlighet att beakta specifika problem och behov.

Ett förenklat förfaranderamverk för lokala och regionala upphandlande myndigheter för tilldelning av kontrakt som överstiger direktivens tröskelvärden vore önskvärt sett utifrån nuvarande regelverk. Det kan dock uppstå vissa gränsdragningsproblem om detta endast skulle gälla för upphandlingar av små kontrakt över tröskelvärdena. En förenkling bör gälla alla upphandlingar.

Fråga 29 29. Anser ni att EU-domstolens rättspraxis som den förklaras i kommissionens

tolkningsmeddelande ger tillräcklig rättslig förutsebarhet när det gäller tilldelning av kontrakt under direktivens tröskelvärden? Anser ni istället att det kan behövas ytterligare vägledning eller något annat EU-initiativ, exempelvis om indikationer på ett möjligt gränsöverskridande intresse? På vilka punkter skulle ni bedöma detta vara relevant eller nödvändigt?

Denna fråga är av mindre intresse i Sverige där man tyvärr har valt att detaljreglera även upphandlingar under tröskelvärdena och upphandling av B-tjänster. Göteborgs Stad föreslår , på grund av de divergerande metoderna för införande av direktiven i olika länder, en enhetlig lagstiftning. De nationella domstolarna förhåller sig till nationell lagstiftning och praxis och inte i så stor utsträckning till EU-domstolens praxis, vilket Göteborgs Stad upplever som ett problem.

Fråga 30-33 30. Mot bakgrund av det ovanstående, anser ni att det skulle vara meningsfullt att

införa lagbestämmelser på EU-nivå rörande tillämpningsområdet och kriterierna för samarbete mellan offentliga myndigheter (offentligt-offentligt samarbete)?

31. Skulle ni instämma i att ett koncept med vissa gemensamma kriterier för samarbetsformer mellan offentliga myndigheter som är undantagna från upphandlingsreglerna bör utvecklas? Vilka anser ni bör vara de viktigaste komponenterna i ett sådant koncept?

32. Skulle ni istället föredra särskilda regler för olika samarbetsformer, som följer av EU-domstolens rättspraxis (t.ex. internt och horisontellt samarbete)? Förklara i så fall varför och vilka reglerna bör vara.

33. Bör EU-regler även omfatta överföring av befogenheter? Förklara varför.

Det är av yttersta vikt att det klargörs att offentligt-offentligt samarbete rörande utförande av allmännyttiga uppdrag inte omfattas av upphandlingsdirektiven. Kommuner och landsting har många obligatoriska uppgifter som i andra länder hanteras på statlig nivå. Kommuner och landsting måste kunna samverka, annars inskränks den kommunala organisationsfriheten och samverkansrätten. Det är dock viktigt att någon insnävning i rättspraxis inte görs.

EU-regler bör inte omfatta överföring av befogenheter eftersom det skulle kunna innebära ett ingrepp i EU-medlemsstaternas konstitutioner.

Fråga 34-38 34. Ställer ni er allmänt sett positiv till en starkare inköpssamordning/mer

gemensam upphandling? Vilka är enligt er uppfattning för- respektive nackdelarna?

35. Finns det enligt er uppfattning hinder för en effektiv samordning av inköp/gemensam upphandling? Anser ni att de instrument som anges i dessa direktiv för samordning av inköp (inköpscentraler, ramavtal) fungerar väl och är tillräckliga? Om inte, hur bör dessa instrument förändras? Vilka andra instrument eller bestämmelser skulle enligt er uppfattning krävas?

36. Anser ni att en stark samordning av inköp/gemensam upphandling skulle kunna innebära risker för att konkurrensen begränsas och att små och medelstora företags tillträde till offentliga kontrakt hindras? Om så är fallet, hur kan man minska eventuella risker?

37. Anser ni att gemensam offentlig upphandling skulle passa vissa specifika produktområden bättre än andra? Om så är fallet, vänligen ange vissa av dessa områden och motivera varför ni anser att dessa områden är särskilt lämpliga

38. Ser ni särskilda problem med gränsöverskridande gemensam upphandling (t.ex. när det gäller tillämplig lagstiftning och prövningsförfaranden)? Anser ni närmare bestämt att den nationella lagstiftningen i ert land skulle medge att en upphandlande myndighet skulle bli föremål för ett prövningsförfarande i en annan medlemsstat?

En starkare inköpssamordning är allmänt sett positiv eftersom en samlad köpkraft i de flesta fall innebär att upphandlande myndigheter får bättre anbud och att det dessutom sparar tid och pengar genom att upphandlingarna administreras på enbart ett ställe.

De instrument som finns fungerar väl med tanke på själva upphandlingen. Däremot bör regleringen för ramavtal förändras med avseende på de olika ramavtalsmetoderna. Den praxis som utvecklats i Sverige antingen att leverantörer rangordnas, vilket innebär en risk för att endast en ramavtalsleverantör får leverera och en förnyad konkurrensutsättning är ofta komplicerad för de enheter som kontraktstilldelar från ramavtalet, vilket innebär en risk för att fel görs. Ramavtalsmetoden förnyad konkurrensutsättning innebär vidare inte någon transparens med avseende på framtida avrop eftersom ramavtalsleverantörerna på förhand inte kan veta i ungefär vilken omfattning de kommer att få leverera. Fördelningsnycklarna innebär med andra ord enbart en onödig komplicering av ramavtalsinstrumentet.

Ramavtal är inte volymgaranterade vilket innebär en risk för små och medelstora företag och troligen kommer att begränsa deras deltagande i offentliga kontrakt.

Upphandlande myndigheter är naturligtvis positivt inställda till att även små och medelstora företag får tillträde till offentliga kontrakt eftersom det ökar konkurrensen och rimligtvis ger bättre anbud. I anledning av detta arbetar upphandlande myndigheter aktivt för att ge små och medelstora företag möjlighet att kunna lämna anbud i upphandlingar, bl.a. genom att ge anbudsgivare möjlighet att lämna anbud på delar av en upphandling.

Ett särskilt problem uppstår om två upphandlande myndigheter från två olika länder samarbetar. Här riskerar man att en upphandling blir föremål för rättslig överprövning i två länder, och kanske med olika utgång, vilket är mycket otillfredsställande och knappast gynnar

gränsövergripande samarbete. Eftersom den nationella upphandlingslagstiftningen är olika i olika länder kan även själva upphandlingsförfarandet bli mer komplicerat än om enbart direktiven tillämpades. Dessa problem bör lösas på lämpligt sätt.

Fråga 39-43

39. Bör upphandlingsdirektiven reglera frågan om väsentliga förändringar i ett kontrakt under dess löptid? Om så är fallet, vilka förtydliganden skulle ni föreslå?

40. Om det på grund av en ändring av ett eller flera väsentliga villkor blir nödvändigt att anordna ett nytt anbudsförfarande skulle det vara motiverat att tillämpa ett mer flexibelt förfarande? Vilket förfarande skulle det kunna vara?

41. Anser ni att det skulle ligga ett mervärde i att införa EU-regler om förändringar inom ramen för genomförandet av kontraktet? Om så är fallet, Vad skulle mervärdet av regler på EU-nivå bestå i? Bör EU-reglerna särskilt föreskriva om en uttrycklig skyldighet eller rättighet för de upphandlande myndigheterna att i vissa fall kunna byta leverantör/häva kontraktet? Om ja, under vilka omständigheter? Bör EU också fastställa specifika förfaranden för hur de nya leverantörerna måste/får väljas ut?

42. Håller ni med om att det i EU:s upphandlingsdirektiv bör krävas att medlemsstaterna i sina nationella lagstiftningar föreskriver om rätten att häva kontrakt som har tilldelats i strid med upphandlingslagstiftningen?

43. Anser ni att vissa aspekter av kontraktsgenomförandet – och i så fall vilka aspekter – bör regleras på EU-nivå? Beskriv närmare.

Det är mycket tveksamt om detta ska regleras, eftersom upphandlingsdirektiven är procedurregler som reglerar hur upphandlingar ska göras och där regleringen slutar när upphandlingen är slutförd. Sådana bestämmelser skulle dessutom göra upphandlingsregelverket ännu krångligare. Det bästa är att frågan regleras avtalsrättsligt från fall till fall.

Det är motiverat att tillämpa mer flexibla förfaranden vad gäller offentlig upphandling överhuvudtaget. Generella förenklingar bör göras och därmed kommer även fallet då en ändring av ett eller flera väsentliga villkor blir nödvändigt att göra regleras. Byte av leverantör, verksamhetsövergångar bör tillåtas utan ny upphandling så länge kraven för den ursprungliga upphandlingen uppfylls och upphandlingsföremålet inte förändras i och med de korta avtalstiderna. En analys måste göras i varje enskilt fall för att kontrollera att det inte är någon form av handel.

Detta är redan genomfört i Sverige i anledning av EU:s rättsmedeldirektiv. Detta bör egentligen inte genomföras eftersom bestämmelsen krockar med övriga allmänna avtalsrättsliga principer och det dessutom har föreskrivits strikt ansvar.

Fråga 44

44. Anser ni att upphandlande myndigheter bör ha större möjligheter att utöva inflytande över utvalda anbudsgivares användning av underentreprenader? Om så är fallet, vilka instrument skulle ni föreslå?

I vissa fall är det viktigt att kunna kontrollera även underentreprenörerna och detta ska då vara möjligt. En upphandlande myndighet vill t.ex. ha möjlighet att kunna utesluta underentreprenörer som inte betalar skatt och sociala avgifter. Det bör också vara möjligt att kunna ställa krav på att underleverantörer inte får anlitas, under förutsättning att proportionalitetsprincipen respekteras.

Redan i dag kan krav ställas på att underleverantörer ska uppfylla de krav som ställs i förfrågningsunderlaget.

Fråga 45

45. Anser ni att de ekonomiska aktörerna med de nuvarande direktiven fullt ut kan dra nytta av den upphandling som sker på den inte marknaden? Om inte, vilka bestämmelser anser ni inte är så väl anpassade till deras behov och varför?

En förenkling av direktiven, särskilt med avseende på de olika upphandlingsförfarandena, skulle även gynna leverantörerna och minska deras administration.

Fråga 46-52

46. Anser ni att EU:s regler och politik om offentlig upphandling redan är tillräckligt småföretagarvänlig? Eller anser ni att vissa regler i direktivet bör ses över eller att ytterligare åtgärder bör vidtas föra att främja små och medelstora företags deltagande vid offentlig upphandling? Motivera er ståndpunkt.

47. Anser ni att vissa av de åtgärder som anges i koden för bästa praxis bör vara obligatoriska för upphandlande myndigheter, t.ex. att kontraktet ska delas upp i flera delar (med vissa förbehåll)?

48. Anser ni att de regler som rör valet av anbudsgivare leder till orimlig administration för små och medelstora företag? Hur kan dessa regler i så fall ändras utan att garantierna för insyn och öppenhet, icke-diskriminering och ett högkvalitativt genomförande av kontrakt äventyras?

49. Förordar ni en lösning som innebär att det bara är anbudsgivare som är kvar i slutomgången eller den anbudsgivare som tilldelas kontraktet som måste lämna in styrkande handlingar?

50. Anser ni att en försäkran från anbudsgivaren själv är ett lämpligt sätt att minska administrationen i samband med att man ska styrka att urvalskriterierna är uppfyllda eller är en sådan försäkran inte tillräckligt för att kunna ersätta intyg? På vilka punkter kan en egen försäkran vara ändamålsenlig (särskilt uppgifter som rör själva företaget) och på vilka är den det inte?

51. Anser ni att alltför strikta krav på omsättning för att visa att företaget har den finansiella kapaciteten utgör ett problem för små och medelstora företag? Bör EU:s lagstiftning föreskriva en maxkvot för att säkerställa att urvalskriterier är proportionella (t.ex. att den totala omsättning som krävs inte får överskrida en viss multipel av kontraktsvärdet)? Föreslår ni andra instrument för att se till att urvalskriterierna står i proportion till kontraktsvärdet och kontraktsföremålet?

52. Vilka fördelar och nackdelar innebär det om medlemsstaterna kan tillåta eller ställa krav på att de upphandlande myndigheterna ska ålägga den anbudsgivare som tilldelas kontraktet att lägga ut en viss andel av huvudkontraktet på tredje part?

EU:s regler om offentlig upphandling är väldigt komplicerade, vilket missgynnar små och medelstora företag eftersom de ofta inte besitter den kompetens på upphandlingsområdet som krävs för att kunna konkurrera i offentliga upphandlingar.

Åtgärderna bör inte vara obligatoriska men möjliga att genomföra. I vissa fall går det bra att dela upp en upphandling, men i andra kan det vara väldigt komplicerat och kostnadsdrivande för de upphandlande myndigheterna.

Reglerna leder till en högre administration än vad som egentligen skulle behövas. Administrationen skulle kunna undvikas genom att anbudsgivarna i inledningsfasen av upphandlingar garanterar att de uppfyller kraven och att den/de anbudsgivare som tilldelas kontrakt bevisar det genom att ge in de intyg som krävs.

Det är fullkomligt onödigt att anbudsgivare som inte blir tilldelade kontraktet ska lämna in styrkande handlingar.

En försäkran från en anbudsgivare är inte tillräckligt för att ersätta intyg. Upphandlande myndigheter måste kunna kontrollera att urvalskriterierna verkligen är uppfyllda för att inte bli förda bakom ljuset av oseriösa anbudsgivare.

Krav på omsättning innebär en möjlighet för de upphandlande myndigheterna att försäkra sig om att en framtida leverantör klarar att genomföra sitt åtagande. EU bör inte reglera detta genom att föreskriva en maxkvot.

En möjlighet för upphandlande myndigheter att ställa sådana krav skulle kunna innebära att fler leverantörer kommer in i offentliga kontrakt. Det måste dock finnas möjligheter för de upphandlande myndigheterna att kontrollera kvaliteten hos den tredje parten.

Fråga 53-58

53. Anser ni att offentlig upphandling i hög grad kan påverka marknadsstrukturer och att upphandlare om möjligt bör försöka anpassa sina upphandlingsregler för att motverka konkurrensbegränsande strukturer?

54. Anser ni att EU:s politik och regler om offentlig upphandling bär omfatta (frivilliga) instrument för att uppmuntra sådana konkurrensfrämjande upphandlingsstrategier? Vilka instrument skulle ni i så fall vilja föreslå?

55. Anser ni att det behövs mer specifika instrument eller initiativ för att uppmuntra anbudsgivare från andra medlemsstater att delta i offentlig upphandling? Om ja, vilka?

56. Anser ni att det ömsesidiga erkännandet av intyg behöver förbättras? Ställer ni er bakom ett införande av ett förkvalificeringssystem för hela EU?

57. Hur skulle ni föreslå att man löser frågan om språkbarriärer? Anser ni att upphandlande myndigheter ska vara skyldiga att ta fram anbudsspecifikationer för större kontrakt på ytterligare ett språk eller acceptera anbud på främmande språk?

58. Vilka instrument kan införas genom reglerna om offentlig upphandling för att förhindra framväxten av dominerande leverantörer? Hur kan upphandlande myndigheter skyddas bättre mot dominerande leverantörer?

På vissa områden kan offentlig upphandling påverka marknadsstrukturer och för de områdena bör det finnas möjligheter att anpassa sina upphandlingsmetoder för att motverka konkurrensbegränsande strukturer. Upphandlande myndigheter är medvetna om att det finns konkurrensbegränsande strukturer inom vissa områden och arbetar aktivt redan idag för att motverka dessa.

Det bör finnas instrument i EU:s regler om offentlig upphandling som gör det möjligt för de upphandlande myndigheterna att arbeta med konkurrensfrämjande upphandlingsstrategier, de bör dock vara frivilliga eftersom olika områden har olika marknadsstrukturer. Ett instrument är att kunna dela upp upphandlingskontrakt i delar och föreskriva att en leverantör endast får kontrakt på visst antal delar eller del inom de olika delområdena.

Det är önskvärt att handeln mellan EU:s medlemsstater ökar även inom offentlig upphandling. Vilka instrument eller initiativ som skulle vara verkningsfulla behöver undersökas.

Det skulle vara mycket kostnadsdrivande för upphandlande myndigheter att ta fram anbudsspecifikationer på ytterligare ett språk och att behöva översätta inkomna anbud. Det skulle möjligen kunna gälla enbart mycket stora kontrakt, frågan är dock om åtgärderna skulle få någon effekt eftersom en presumtiv anbudsgivare som är intresserad av att lägga anbud på ett stort kontrakt sannolikt har ekonomisk förmåga att låta översätta anbudsspecifikationer och sitt anbud.

Upphandlande myndigheter måste kunna dela upp upphandlingar i olika delar och även kunna föreskriva att en anbudsgivare endast får lägga anbud på viss del av upphandlingen. Fördelningsnyckeln rangordning kan utmönstras ur upphandlingslagstiftningen eftersom den ofta innebär att det i stor utsträckning endast är nummer ett av ramavtalsleverantörerna som får avrop, vilket är konkurrensbegränsande.

Fråga 59-61

59. Anser ni att ett starkare skydd mot konkurrensbegränsande metoder i samband med upphandlingar bör införas i EU:s upphandlingsregler? Vilka nya instrument eller bestämmelser skulle ni i så fall föreslå?

60. Anser ni att tilldelningen av en ensamrätt kan äventyra den sunda konkurrensen på upphandlingsmarknaden?

61. Vilka instrument skulle ni i så fall vilja föreslå för att minska denna risk eller säkerställa en sund konkurrens? Anser ni att EU:s upphandlingsregler bör tillåta att kontrakt som tilldelas utan upphandling på grundval av en ensamrätt, på villkor att denna ensamrätt i sig har tilldelats inom ramen för ett öppet och konkurrensutsatt förfarande?

Skydd mot konkurrensbegränsande metoder bör även i fortsättningen finnas i konkurrenslagstiftningen och inte i upphandlingsdirektiven. Om bestämmelser och instrument ska föras in i upphandlingsdirektiven bör det vara möjligheter som är frivilla för de upphandlande myndigheterna att tillämpa, som exempelvis möjlighet att tillämpa förhandlat förfarande enligt försörjningsdirektivet för upphandling.

Det är en möjlighet för att säkerställa mer konkurrens. Ansvaret för att säkerställa att ensamrätten i sig har tilldelats inom ramen för ett upphandlingsförfarande kan dock inte vara de upphandlande myndigheternas.

Fråga 62-69

62. Anser ni att reglerna om tekniska specifikationer ger tillräckligt utrymme för att andra politiska mål ska kunna beaktas?

63. Anser ni att upphandlande myndigheter bättre kan tillgodose sina politiska behov om man kan fastställa tekniska specifikationer i form av prestanda eller funktionskrav i stället för som strikt detaljerade tekniska krav? Anser ni i så fall att krav på prestanda eller funktion bör vara obligatoriska på vissa villkor?

64. Anser ni att upphandlande myndigheter i tillräcklig utsträckning utnyttjar de möjligheter som ges enligt artikel 23 i direktiv 2004/18/EG när det gäller kriterier avseende tillgänglighet för funktionshindrade eller formgivning med tanke på samtliga användares behov? Om inte, vad behöver göras?

65. Anser ni att de finns vissa förfaranden i direktiven (t.ex. den konkurrenspräglade dialogen, projekttävling) som passar särskilt bra för att ta hänsyn till politik som rör miljö, sociala förhållanden, tillgänglighet och innovation?

66. Hur föreslår ni att förfarandena i direktiven bör förändras så att de ovannämnda politiska målen kan beaktas fullt ut, samtidigt som principerna om icke-diskriminering och öppenhet respekteras för att säkerställa konkurrens på lika villkor för de europeiska företagen? Kan innovativ IT användas för att hjälpa upphandlare att uppnå Europa 2020-målen?

67. Finns det enligt er uppfattning fall där det av legitima och objektiva skäl som inte grundar sig på rent ekonomiska överväganden är motiverat att man begränsar upphandlingen till lokala eller regionala leverantörer?

68. Anser ni att man på ett bättre sätt kan ta politiska hänsyn till exempelvis miljö, sociala förhållanden, innovation o.s.v. om det förhandlade förfarandet med föregående meddelande om upphandling får användas som det normala förfarandet? Eller skulle risken för diskriminering och begränsad konkurrens vara för hög?

69. Kan ni ge några exempel på teknisk kompetens eller andra urvalskriterier som gör att mål som miljöskydd, social delaktighet, bättre tillträde för funktionshindrade och ökad innovation i högre grad kan uppnås?

Reglerna om tekniska specifikationer bör vara flexibla så att de ger upphandlande myndigheter möjlighet att utifrån de egna behoven ställa relevanta krav. Det förhandlade förfarandet medger större möjligheter att vara flexibel och bör kunna användas av upphandlande myndigheter i större utsträckning än vad som nu är fallet.

Krav på prestanda eller funktion bör vara en möjlighet men inte obligatoriskt på något område. Flexibilitet i reglerna ökar möjligheterna för upphandlande myndigheter att ställa de krav som är relevanta i förhållande till deras behov och mål.

För det fall något behöver göras bör det vara att ge information, ytterligare reglering av offentlig upphandling är inte önskvärt. Ofta är kriterier som exempelvis tillgänglighet för funktionshindrade reglerat i annan nationell lagstiftning som byggnormer.

Det finns inga förfaranden som passar särskilt bra för att ta hänsyn till politiska mål. Möjligheten till detta bör ökas vad gäller alla förfaranden och bestämmelserna om offentlig upphandling överhuvudtaget.

Det finns fall där det är motiverat på grund av andra än rent ekonomiska skäl att begränsa upphandling till lokala och regionala leverantörer. Exempel på det kan vara att köp från lokal livsmedelshandlare eller lokala föreningar som behövs i bygden av strukturella skäl.

Om det förhandlade förfarandet får användas som det normala förfarandet skulle det finnas större möjligheter att ta politiska hänsyn. Risken för diskriminering och begränsad konkurrens skulle inte vara för hög eftersom upphandlande myndigheter önskar en så stor konkurrens som möjligt. Frågeställningen tycks utgå från en uppfattning om att upphandlande myndigheter måste tvingas till att inte diskriminera och begränsa konkurrensen, vilket inte är fallet.

Målen kan uppnås på olika sätt, avhängigt av vad som upphandlas. Bestämmelserna bör därför vara så flexibla som möjligt för att ge upphandlande myndigheter större möjlighet att försöka uppnå målen.

Det är redan med befintlig lagstiftning möjligt att beakta de politiska målen genom befintlig nationell lagstiftning, som exempelvis byggnormer, och med beaktande av de grundläggande EU-rättsliga principerna för offentlig upphandling. Ytterligare lagstiftning på

EU-nivå skulle kunna innebära att redan existerande bestämmelser kommer i konflikt med de nya. Dessutom ägs frågan om föremålet för en upphandling av de upphandlande myndigheterna och så bör det förbli.

Fråga 70-73

70. Kriteriet om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet förefaller mest ändamålsenligt för att förverkliga andra politiska mål, skulle det enligt er uppfattning vara fördelaktigt att ändra de nuvarande reglerna (för vissa typer av kontrakt/vissa sektorer/under vissa omständigheter) för att

- kriteriet om enbart lägsta pris;

- begränsa användningen av priskriteriet eller den vikt som upphandlande myndigheter kan lägga vid priset;

- införa en tredje möjlighet av tilldelningskriterier utöver lägsta pris och det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet? Vilket alternativt kriterium föreslår ni i så fall som skulle göra det möjligt att både förverkliga andra politiska mål mer effektivt och garantera en sund konkurrens på lika villkor mellan de europeiska företagen?

71. Anser ni att den poäng som tilldelas t.ex. miljörelaterade, sociala eller innovativa kriterier bör begränsas till ett fastställt maximum så att de kriterierna inte blir viktigare än kriterierna om prestanda eller kostnad?

72. Anser ni att man känner till och utnyttjar möjligheten att inkludera miljörelaterade eller sociala kriterier i tilldelningsfasen? Anser ni att detta bör uttryckas tydligare i direktivet?

73. Anser ni att det bör vara obligatoriskt att ta hänsyn till livscykelkostnader när man bestämmer vilket anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga, särskilt när det gäller stora projekt? Anser ni i så fall att kommissionen måste eller bör ta fram en metod för livscykelkostnader?

Det måste vara den upphandlande myndigheten själv som bestämmer vilket eller vilka tilldelningskriterier som ska användas. Att man använder sig av kriteriet ”lägsta pris” behöver på intet sätt betyda att man inte ställer t.ex. miljökrav. Dessa sätts i stället som obligatoriska krav på varan eller tjänsten och sedan tar man det anbud som uppfyller dessa krav och har lägsta pris.

Det är möjligt att det skulle kunna vara meningsfullt att införa en tredje möjlighet utöver lägsta pris och ekonomiskt mest fördelaktiga anbud för att understryka att det inte bara är ekonomin som styr upphandlingar

Det bör vara upp till de upphandlande myndigheterna att avgöra vilka kriterier som ska tillmätas störst vikt. Ett fastställt maximum bör inte fastställas.

Upphandlande myndigheter känner till och utnyttjar möjligheten. Förtydliganden kan göras men bör inte begränsa eller tvinga upphandlande myndigheter till att utnyttja möjligheten.

Det bör inte vara obligatoriskt, utan upp till upphandlande myndigheter att avgöra om ett sådant hänsyn ska tas. Kommissionen får gärna ta fram en metod för livscykelkostnader för att underlätta för de upphandlande myndigheterna att ta sådant hänsyn i de fall de finner det lämpligt.

Fråga 74-76

74. Klausuler för fullgörandet av kontraktet är det skede i förfarandet då det fungerar bäst att införa sociala hänsyn rörande anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare som deltar vid genomförandet av kontraktet. Håller ni med om detta? Om inte, ange vad som i stället kan vara den bästa lösningen.

75. Vilken typ av klausuler för fullgörandet av kontraktet anser ni skulle vara särskilt ändamålsenliga för att ta hänsyn till sociala förhållanden, miljö och energieffektivitet?

76. Bör vissa allmänna klausuler för fullgörandet av kontraktet specificeras redan på EU-nivå, särskilt vad gäller klausuler om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare som deltar vid genomförandet av kontraktet?

Fullgörandeklausuler är effektiva när det gäller anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare som deltar vid fullgörande av kontraktet.

Kvalificerande krav och krav med ett belöningssystem som lockar leverantörer att uppfylla kraven

Det bör klargöras att det kan ställas krav på kollektivavtalslösningar av olika slag i upphandlingar.

För svenskt vidkommande är det också en angelägen fråga att det ska vara tillåtet att ställa krav på meddelarskydd för anställda i samband med upphandling av sådana tjänster som den upphandlande myndigheten själv tillhandahåller så att villkoren blir lika för de anställda. Detta bör gälla under förutsättning att det finns regler om meddelarskydd i den nationella lagstiftningen.

Det bör vara upp till de upphandlande myndigheterna att avgöra vilka krav som ska ställas. Detta bör inte regleras på EU-nivå.

Fråga 77-78

77. Anser ni att den nuvarande EU-ramen för offentlig upphandling bör innehålla särskilda lösningar för hanteringen av frågan om kontroll av kraven genom hela leverantörskedjan? Vilken lösning föreslår ni i så fall?

78. Hur kan upphandlande myndigheter på bästa sätt få hjälp med att kontrollera kraven? Skulle ”standardiserade” system och underlag för bedömning av

överensstämmelse samt märkning underlätta deras arbete? Om man går till väga på detta sätt, vad kan göras för att minska administrationen?

Upphandlande myndigheter måste ha en möjlighet att kräva in bevis för att kontrollera kraven genom hela leverantörskedjan och även ha möjlighet att utkräva viten eller bryta kontrakt med leverantörer som inte lever upp till kraven. Möjligheten att bryta ett kontrakt måste kombineras med en möjlighet att på ett enkelt och snabbt sätt genomföra en ny upphandling för att täcka sitt behov.

Det finns säkert utrymme för att förenkla kravkontrollen, men hur bör undersökas.

Fråga 79-82

79. Vissa berörda parter föreslår att man lättar på eller till och med tar bort villkoret att den upphandlande myndighetens krav måste vara kopplade till kontraktsföremålet (vilket skulle göra det möjligt att anbudsgivare har en anställningspolitik för jämställdhet mellan kvinnor och män eller anställer en viss andel av särskilda kategorier av personer, t.ex. arbetssökande, personer med funktionshinder). Anser ni att detta förslag är bra? Vilka nackdelar innebär det att lätta på eller ta bort villkoret om kopplingen till kontraktsföremålet?

80. Om man lättar på villkoret om kopplingen till kontraktsföremålet, vilka åtgärder, om några, bör vidtas för att minska risken för diskriminering och en avsevärt begränsad konkurrens?

81. Anser ni att det kan vara svårt för små och medelstora företag att uppfylla de olika kraven? Hur bör detta problem hanteras i sådana fall?

82. Om ni anser att man bör lätta på eller ta bort villkoret om kopplingen till kontraktsföremålet, i vilken fas av upphandlingsförfarandet bör detta ske?

- Anser ni att det när de tekniska specifikationerna fastställs finns utrymme för att lätta på kravet att specifikationer avseende process- och produktionsmetoder måste vara kopplade till produktens egenskaper, så att element kan ingå som inte avspeglas i produktens egenskaper (så att man t.ex. när man köper kaffe kan kräva att leverantören ska betala producenten ett extra belopp som ska investeras i verksamhet som syftar till att främja den lokala socioekonomiska utvecklingen)?

- Anser ni att EU:s upphandlingslagstiftning bör tillåta att de upphandlande myndigheterna tillämpar urvalskriterier som grundar sig på egenskaper hos företagen som inte är kopplade till kontraktsföremålet (så att man t.ex. kan kräva att anbudsgivaren ska ha en anställningspolitik för jämställdhet mellan kvinnor och män eller en generell policy att det ska anställas en viss andel av särskilda kategorier av personer, t.ex. arbetssökande, personer med funktionshinder o.s.v.)?

- Anser ni att man bör lätta på eller ta bort villkoret om att det ska finnas en koppling till kontraktsföremålet i tilldelningsfasen så att andra politiska hänsyn kan tas (så att man t.ex. kan ge extra poäng till anbudsgivare som anställer arbetssökande med funktionshinder)?

- Andra tilldelningskriterier än kriterierna om lägsta pris eller det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet och som inte är kopplade till kontraktsföremålet kan leda till att EU:s upphandlingsregler tillämpas annorlunda än reglerna för statligt stöd genom att kontrakt som tilldelas på andra kriterier än ekonomiska kan medföra att statligt stöd betalas ut, vilket eventuellt kan bli problematiskt med tanke på EU:s regler för statligt stöd. Delar ni denna oro? Hur bör detta problem i så fall åtgärdas?

- Anser ni att EU:s upphandlingslagstiftning bör tillåta att upphandlande myndigheter inför klausuler om fullgörandet av kontraktet som inte är strikt kopplade till leveransen av de aktuella varorna och tjänsterna (så att man t.ex. kan kräva att uppdragstagaren ska stå för barnomsorg för sina anställdas räkning eller kräva att ett visst belopp av ersättningen ska anslås till sociala projekt)?

Det vore bra för upphandlande myndigheter att kunna ställa krav som inte är kopplade till kontraktsföremålet eftersom de politiska målen då lättare skulle kunna uppnås.

Det finns ingen anledning att vidta några ytterligare åtgärder. Dylika frågor prövas ständigt i domstol.

Kollisioner mellan olika politiska mål som krav på sociala hänsyn och att små och medelstora företag inte ska missgynnas bör hanteras av de folkvalda politikerna och inte regleras i direktiven för upphandling. Det är av vikt att de upphandlande myndigheterna har klart för sig vad detta kan innebära, Kommissionen skulle kunna utarbeta riktlinjer.

Det finns en önskan hos många upphandlande myndigheter att använda sin köpkraft till att även påverka sociala mål i samhället, t.ex. att förbättra arbetsvillkoren i andra länder. Lättar man på kravet att kriterier och krav ska vara kopplade till upphandlingsföremålet skulle detta underlättas, vilket vore önskvärt. Villkoret bör tas bort avseende hela upphandlingsfasen.

För det fall bestämmelserna om upphandling skulle komma i konflikt med andra regler bör dessa ses över och ändras på så vis att regelsystemen är samstämmiga.

Reglerna bör inte göras obligatoriska utan de upphandlande myndigheterna bör ges en möjlighet att ställa kraven.

Fråga 83-90

83. Anser ni att krav på EU-nivå om ”vad man ska köpa in” är ett bra sätt att uppnå andra politiska mål? Vilka är de största fördelarna och nackdelarna med ett sådant tillvägagångssätt? För vilka varu- och tjänsteområden eller för vilka

politikområden anser ni att det vore ändamålsenligt med krav om ”vad man ska köpa in”? Motivera er ståndpunkt. Ge exempel på praxis för upphandling i medlemsstaterna som skulle kunna tillämpas på EU-nivå.

84. Anser ni att fler krav på EU-nivå om ”vad man ska köpa in” bör ingå i den politikinriktade lagstiftningen (om miljö, energi, sociala förhållanden, tillgänglighet o.s.v.) eller istället införas i den generella lagstiftningen om offentlig upphandling?

85. Anser ni att krav om ”vad man ska köpa in” bör införas på nationell nivå? Anser ni att sådana nationella krav kan leda till en fragmentering av den inre marknaden? Hur ska man i så fall på bästa sätt minska den risken?

86. Anser ni att krav om vad man ska köpa in bör utformas som krav på de upphandlande myndigheterna i fråga om mängden (t.ex. av miljöanpassad offentlig upphandling), vilka egenskaper varorna, tjänsterna eller byggentreprenaderna som de köper in ska ha eller vilka särskilda kriterier som ska beaktas inom ramen för upphandlingen?

- Vilket handlingsutrymme för de upphandlande myndigheterna ha när de fattar sina beslut om upphandling?

- Bör det i de obligatoriska kraven bara fastställas en miniminivå så att de enskilda myndigheterna kan ställa upp mer ambitiösa krav?

87. Hur anser ni att man på bästa sätt beaktar den tekniska utvecklingen så att den mest avancerade tekniken kommer till användning (t.ex. genom att en enhet får i uppdrag att följa vilken teknik som har nått den mest avancerade nivån eller att de upphandlande myndigheterna måste ha den mest avancerade tekniken som ett tilldelningskriterium eller på andra sätt)?

88. Införandet om obligatoriska kriterier eller obligatoriska mål om vad man ska köpa in får inte eliminera konkurrensen på upphandlingsmarknaderna. Hur kan målet att inte eliminera konkurrensen beaktas när dessa kriterier eller mål ställs upp?

89. Anser ni att administrationen skulle öka, särskilt för småföretagen, om det införs krav om ”vad man ska köpa in”? Hur kan denna risk i så fall elimineras? Vilken typ av genomförandeåtgärder och/eller vägledning bör komplettera sådana krav?

90. Om ni inte anser att det bör föras in krav om ”vad som ska köpas in” finns det då enligt er uppfattning andra instrument (t.ex. rekommendationer eller andra incitament) som är ändamålsenliga?

Vad den upphandlande myndigheten ska köpa in beror på vad den upphandlande myndigheten har behov av och vilka politiska åsikter som styr. Detta bör inte regleras på EU-nivå eftersom behoven hos olika upphandlande myndigheter är olika. Dylika krav bör absolut inte föras in i den generella lagstiftningen om offentlig upphandling. Upphandlingsdirektiven

är procedurbestämmelser som reglerar hur man upphandlar medan det är upp till den upphandlande myndigheten att bestämma vad som ska upphandlas. Så bör det vara även i fortsättningen, det är inte Kommissionen som ska bestämma vad olika upphandlande myndigheter ska upphandla.

Vill man av olika skäl styra utvecklingen åt ett visst håll ska detta ske på annat sätt, t.ex. att man i andra direktiv förbjuder försäljning av bilar som överstiger vissa utsläppsgränser, att man förbjuder att äpplen besprutas med vissa medel osv. De restriktioner som ska gälla ska gälla för all handel, inte bara för offentlig upphandling. Ett system med särskilda bestämmelser för offentlig upphandling gör dessutom att ett redan krångligt system blir ännu krångligare.

Fråga 91-96

91. Tror ni att det finns behov av att ytterligare främja och stimulera innovation genom offentlig upphandling? Vilka incitament/åtgärder skulle stödja och skynda på införandet av innovationer inom offentliga organ?

92. Anser ni att immateriella rättigheter och innovativa lösningar skyddas tillräckligt med den konkurrenspräglade dialogen så att anbudsgivarna kan tjäna på sina innovativa idéer?

93. Anser ni att andra förfaranden bättre tillgodoser kravet att satsa på innovation genom att skydda de ursprungliga lösningarna? Vilken typ av förfaranden skulle i så fall vara bäst lämpade?

94. Anser ni att förkommersiell upphandling, där myndigheter upphandlar FoU-tjänster för utveckling av produkter som ännu inte finns på marknaden, fungerar bra för att stimulera innovation? Behövs det ytterligare utbyte av bästa praxis eller benchmarking av praxis för upphandling av FoU mellan medlemsstaterna för att eventuellt andra sätt, som inte uttryckligen anges i det nuvarande regelverket, för de upphandlande myndigheterna att stimulera utveckling av varor och tjänster som ännu inte finns på marknaden? Finns det några särskilda sätt för upphandlande myndigheter att uppmuntra små och medelstora företag och nystartade företag att delta i förkommersiell upphandling?

95. Behövs det andra åtgärder för att främja små och medelstora företags innovationskapacitet? Vilken typ av åtgärder skulle ni i så fall vilja föreslå?

96. Vilken typ av prestandamått skulle ni föreslå för att mäta framsteg och effekter av offentlig upphandling inriktad mot innovation? Vilka data skulle behövas för dessa prestandamått och hur kan de samlas in utan att skapa merarbete för upphandlande myndigheter och/eller ekonomiska aktörer?

Det största hindret för upphandling av innovationer är nuvarande stelbenta upphandlingsregler. En utökad möjlighet att använda det förhandlade förfarandet vore till stor nytta i detta avseende, men också en möjlighet att utforma kravspecifikationer på ett fritt sätt som inte styr leverantörerna så mycket.

Det är tveksamt om förkommersiell upphandling fungerar bra inom detta område.

Fråga 97

97. Anser ni att sociala tjänsters särskilda egenskaper bör beaktas i högre grad i EU:s upphandlingslagstiftning? Hur bör detta i så fall ske?

- Anser ni att vissa aspekter när det gäller upphandling av sociala tjänster i högre utsträckning bör regleras på EU-nivå för att ytterligare förbättra kvaliteten på dessa tjänster och i så fall vilka aspekter?

- Bör direktiven förbjuda kriteriet om lägsta pris för tilldelning av kontrakt / begränsa användningen av priskriteriet / begränsa den viktning som upphandlande myndigheter kan lägga vid priset / inför en tredje möjlighet till tilldelningskriterier utöver lägsta pris och det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet?

- Bör direktiven tillåta möjligheten att reservera kontrakt som omfattar sociala tjänster för organisationer som drivs utan vinstsyfte/bör det finnas andra privilegier för sådana organisationer i samband med tilldelningen av kontrakt avseende sociala tjänster?

- Om man lättar på tilldelningskriterierna eller reserverar kontrakt för vissa typer av organisationer skulle det kunna försvåra för upphandlingsförfarandena att säkerställa att sådana tjänster köps in ”till lägsta kostnad för samhället” och därmed skulle det finnas risk för att kontrakten innebär statligt stöd. Delar ni denna oro?

- Anser ni att andra aspekter av upphandling av sociala tjänster bör vara mindre reglerade (t.ex. genom högre tröskelvärden eller de minimis-regler för sådana tjänster)? Vilka är i så fall skälen för att sociala tjänster bör särbehandlas?

Grönboken bara nämner sociala tjänster i detta sammanhang, dessa frågeställningar är precis lika relevanta när det gäller hälso- och sjukvårdstjänster. Upphandlingar av dessa tjänster är redan detaljreglerade i Sverige, här finns det dessutom en specialform av upphandling genom Lagen om valfrihetssystem (LOV).

Det vore önskvärt om det fanns möjlighet att reservera vissa kontrakt som omfattar dessa tjänster för ideella organisationer, som kanske erbjuder alternativa behandlingsmetoder m.m. Det finns många aktörer inom hälso- och sjukvård och inom den sociala sektorn som vare sig vill eller kan delta i upphandlingar på rent kommersiella villkor.

Däremot ska det inte vara förbjudet att använda kriteriet lägsta pris vid sådana här upphandlingar, det måste vara upp till den upphandlande myndigheten att bestämma. Som redovisats ovan innebär inte lägsta pris att man bortser från kvalitet, i stället har man kvalitetskraven som obligatoriska krav, Det är t.ex. vanligt vid upphandling av sjukvårdstjänster att man har alla krav som utbildning, erfarenhet och kvalitetskrav enligt alla specialregler som obligatoriska krav och sedan väljer det anbud som har lägsta pris som

uppfyller alla dessa krav. Detta förfarande innebär på intet sätt att man köper en dålig tjänst, däremot blir hela förfarandet mycket transparent för leverantören.

Fråga 98-99

98. Anser ni att det bör införas en EU-definition av intressekonflikt vid offentlig upphandling? Vilka aktiviteter/situationer där det föreligger en potentiell risk bör omfattas (personliga relationer, affärsintressen som aktieinnehav, oförenlighet med extern verksamhet o.s.v.)?

99. Anser ni att der finns ett behov av skydd på EU-nivå för att effektivt förebygga, identifiera och komma till rätta med situationer där intressekonflikt råder? Vilken typ av åtgärder anser ni i så fall vore ändamålsenliga?

Detta är en fråga som bör regleras i den nationella lagstiftningen. Jävsregler uppstår inte enbart i samband med offentlig upphandling och det är mest ändamålsenligt att ha de regler som t.ex. gäller för kommunala tjänstemän samlade på ett ställe.

Fråga 100-103

100. Delar ni uppfattningen att det finns risk för bestickning och favorisering på upphandlingsmarknaderna? Anser ni att det krävs agerande från EU på detta område eller bör detta vara medlemsstaternas sak att åtgärda?

101. Vilka är de största riskerna för integriteten i var och en av upphandlingsförfarandets olika faser (fastställandet av kontraktsföremålet, utarbetandet av anbudet, urvalsfasen, tilldelningsfasen, genomförandet av kontraktet)?

102. Vilka av dessa risker anser ni bör åtgärdas genom införande av mer specifika/ytterligare regler i EU:s upphandlingsdirektiv och hur (vilka regler/vilket skydd)?

103. Vilka ytterligare instrument kan skapas inom ramen för direktiven för att motverka organiserad brottslighet vid offentlig upphandling? Anser ni att t.ex. en förhandskontroll bör införas för underentreprenad?

Reglerna om mutor och bestickning bör regleras i den nationella straffrätten. En reglering av detta i EU:s upphandlingsdirektiv skulle inte lösa problemen. Vad som krävs är en större kontroll och uppföljning av upphandlingar hos de upphandlande myndigheterna. Däremot bör vissa definitioner ses över, exempelvis ”kriminell organisation” eftersom det begreppet inte finns i alla medlemsstater.

Fråga 104-108

104. Anser ni att artikel 45 i direktiv 2004/18/EG om uteslutning av anbudsgivare är ett användbart instrument för att straffbelägga illojala affärsmetoder? Vilka förbättringar av denna mekanism och/eller andra mekanismer föreslår ni?

105. Hur kan de upphandlande myndigheternas samarbete stärkas för att få in uppgifterna om de anbudssökandes och anbudsgivarnas personliga ställning?

106. Anser ni att frågan om självsanerande åtgärder bör tas upp uttryckligen i artikel 45 eller bör den bara regleras på nationell nivå?

107. Är ett motiverat beslut om att inte godta ett anbud eller en ansökan adekvata påföljder för att förbättra respekten för principen om likabehandling?

108. Anser ni, mot bakgrund av Lissabonfördraget, att miniminormer för straffrättsliga påföljder bör anges på EU-nivå för särskilda fall, exempelvis bestickning eller ej deklarerade intressekonflikter?

Samarbetet mellan upphandlande myndigheter bör ökas och kunskap om illojala affärsmetoder måste kunna användas för att utesluta oseriösa leverantörer. Ett motiverat beslut om att inte godta ett anbud bör följas av en anmälan om anledningen till att anbudet förkastats är en brottslig handling.

Straffrättsliga påföljder bör regleras på nationell nivå och inte på EU-nivå.

Fråga 109-110

109. Bör det finnas särskilda regler på EU-nivå för att åtgärda problemet med att vissa anbudsgivare kan ha fördelar därför att de tidigare har deltagit i utformningen av det projekt som upphandlingen gäller? Vilka skyddsåtgärder förslår ni?

110. Anser ni att problemet med etablerade anbudsgivares eventuella fördelar måste tas upp på EU-nivå och i så fall hur?

Detta är ett praktiskt problem som uppstår då och då och det är svårt att föreslå effektiva metoder mot det. Det kan bli svårt att få anbud från någon i steg 1 om det sedan diskvalificerar vederbörande i steg 2 som oftast har mycket större ekonomisk omfattning än det första steget. Å andra sidan kan ju då vederbörande få fördelar gentemot andra anbudsgivare som inte är acceptabla. Ytterligare utredning krävs innan någon åtgärd vidtas.

Fråga 111-112

111. Vilka är era erfarenheter av och/eller synpunkter på mekanismerna i artiklarna 58 och 59 i direktiv 2004/17/EG

- Bör dessa bestämmelser utvidgas ytterligare? Om så är fallet, hur? Bör räckvidden för dessa bestämmelser utvidgas utöver området för upphandling av försörjningstjänster?

112. Vilka andra mekanismer föreslår ni för att få bättre symmetri i tillträdet till upphandlingsmarknader?

Göteborgs Stad har inga erfarenheter av dessa regler och därmed heller inga synpunkter.

Fråga 113-114

113. Finns det andra frågor som ni anser bör tas upp vid en framtida reform av EU:s direktiv om offentlig upphandling? Vilka frågor är det, vilka problem anser ni bör åtgärdas och vilka möjliga lösningar finns på dessa problem?

114. Ange i rangordning hur viktiga de olika frågor är som tas upp i denna grönbok samt andra frågor som ni anser viktiga. Om ni skulle behöva välja tre frågor som måste åtgärdas först och främst, vilka skulle ni välja? Motivera er ståndpunkt.

Reformen av direktiven bör inriktas på att göra bestämmelserna mindre komplicerade att hantera överhuvudtaget och bör syfta till att direktiven ska vara möjliga att tillämpa över tid i en pågående samhällsutveckling med därtill hörande och föränderliga politiska mål. Upphandlande myndigheter arbetar redan idag för att uppnå de politiska mål som nämns i grönboken.

Som Göteborgs Stad inledningsvis i sitt yttrande anförde förespråkas att översynen av upphandlingsdirektiven leder till att försörjningsdirektivet moderniseras och anpassas till dagens verklighet och därefter tillämpas för all upphandling. För att få en enhetlig rättstillämpning och för att underlätta för gränsöverskridande handel bör EU:s medlemsstater inte införliva direktivet genom nationell lagstiftning, utan tillämpa det direkt.

Upphandlingslagstiftningen bör inte kompliceras med onödiga bestämmelser när det redan i befintliga bestämmelser finns möjligheter att uppnå målen.

Vidare anser Göteborgs Stad att det, i arbetet med översynen av direktiven, är viktigt att personer som har praktisk erfarenhet av offentlig upphandling deltar. Detta eftersom regleringarna annars lätt blir teoretiserade och svåra att hantera i tillämpningen av dem.

Enklare upphandlingsförfaranden och möjligheter, inte obligatoriska bestämmelser, bör införas.

Slutligen vill Göteborgs Stad än en gång påtala att upphandlande myndigheter inte behöver påtvingas bestämmelser som syftar till att öka konkurrensen, öppna upp marknaden för den offentliga upphandlingen för små och medelstora företag eller ta sociala hänsyn. Det ligger i de upphandlande myndigheternas egna intresse.