Hanna HallgrenRoslära

OMSLAGSBILD: KRISTINA BENGTH

roslära

hanna hallgren

Roslära

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18

211 43 Malmö www.pequod.se

Hanna Hallgren: Roslära © Pequod Press och författaren 2012

Tryck: Ulma Press, Lettland 2012

ISBN 978-91-86617-16-5

Ansiktets gräns i skuggmynningen, villkorat av blod

Dricker regns, sältor likgiltiga regn som ansikte tilltar – – –

Roslära

9

Skärmen släcks och skogen tänds.

Varför är det snö varför är det liv

Varför är det att leva som finns

Det som finns som är kort i sina syllar, och oförtjänt

som att vända hem och vara välkommen hem [som vore det grammatiskt möjligt]

och uthängd i gråt i

vita kalla lakan Vad, i allt det vita

förknippades med tro, ren och skär

Den natt som finns i sina sänken; bottnens hud

Under isens djupa pärla eller minnets vård Jag går längs en stig / dröm / ett aftontal

Mitt engagemang för din ras, som vore det grammatiskt möjligt

att vända hem eller vara välkommen hem ros, av oss,

så klusterlik. Det är längre bort än så stigbyglar / svanar / anemoner

Den sikt som skymmer

Av husen finns nästan inget kvar, de sa att ”Dom har inte klarat av en sorg”

likt en armé av bröd, nej det var dumt, av tvål och nåd eller pillrig sömn /de sover nog/

husen sover med/ sov/med De sover utan jackor eller kuddar /

de hemliga såren eller vad Sömnens klara ränder

I dessa hemliga människor försvinner sömnen in Husen töms

och rivs. Källarens vatten stiger bottenpärlor/ansikten, en hemlig sikt

Att vända hem för att tiga och jag öppnar munnen riktigt dumt

om pärlorna och lakanen och vinden och min vita tro Överallt / ”förlåt” / från

Ingenstans

10

Stenarna, kring kroppsådr och flacka fält

och öppna fläkta ros och sedan är det bra eller fåglars

kupolvita ljus störtar ut, gluggarna töms

”Rasens anspråk” Rosens vikta ihopsydda

”På att vara ras?” ett särskilt språk för varje hand

”Att ha ett hemlikt hem” nej, hemligt är det inte,

”Att komma hem och vara välkommen hem” eller erkänt med knivar som nation,

ett pisslikt litet våld,

innoverlys

Att bara öppna dörren till sitt hem/mun/anus/längtan

Till sin innersta tunika ras. Eller det som sanden lovar, ute vid

Strandens bildlika led efter led av hav och sol Och öppna led

för att stängas som en hand.

Men svanarna kommer att lyfta kupolvita från vatten / vita / yta

11

Jag lyfter min arm / men kan ingenting skriva stiger, oförtjänt betsel och törnen

”det är att leva som finns” ”det är snö” nationen i dess hals

Jag skäms inför dig.

Jag vet ingenting / och kan ingenting skriva / från ingenstans där jag blev till

och tilläts som vatten att stiga

12

Det går ett spöke längs din hals

Mockasin Diamant

Diamant Mockasin

en ofullständig snö, med läpparnas enklaver i snö, ty hemma är det inte

längs resorna, fönstren, handledsfloderna – dimma över floden och det går människor där –

unga människor, i par och som kamrater, skrattande

på näckrosorna i nationens botten, på rosornas mänskliga hud

Det är en värld med grodor istället för rosor,

med ”kvack” istället för ”tack” i de nakna läpparnas ställe Vad är det för grå förfallen gård,

som ligger öde och låst? / Vad båtar ett hem? i timmar går det att vandra i motsnöns ljus

och medarna vänds efter vägen den grå skuggan som följer din hals /

i mörkrets ännu vita vekar Säg att det, jag menar en sömn som går före pandemi

likt ett brev i världen, likt penséer, likt livremmar slår, ur vreden

för att tappa mark och reda sig i lågan som förtär, [den skimrar]

Vad skall den göra, som varit kung, / […] men som mistat sitt konungarike?

Vad ska dessa spöklika öde artärer med sinade floder och sinat hår plocka ner

… stegen som ännu ekar var spjut / var spjut / var spjut

Flödet som smakar av järn, ligg tung, för de platser som dött för oss, de

stunder då vi skimrat Då öppnar floden arkiv och kamrar / inget minne, inga ord,

så torrskodd i ansiktets helgd ”jag äter min rättika hel”, ”jag sökte dig,

men du var inte hemma”

Det snöar igenom mitt ansikte En våldsam transparens

Rosors inkråm, röda, svarta, violetta papiller som talet inte fäster vid

Den världen vill jag se. De hemliga stegen, dofterna och träden

13

Är skrivandet ett hem våra kamrars beständiga mörker

(”mitt hemland är väl mer att skriva än att till exempel bo i Sverige”) Är det?

somrarna i snön och vintern / gräset / vita gräs / till exempel minnen / strån

förda mot läpparna och huden / äppelriken Skär igenom, efterspeglat, mättar

De rikaste riken, allra djupaste hud, dit allt och allt / med skäror når

14

Vit, i det lätta arbetets ljus

Röd, för allt blod som runnit för mig, att de vita stenhusens torg ännu står

Att min nation hör samman med slakt

– och grammatiskt blekmedel (diplomati, debatt) – – – att det är dagar, år,

ett hem vi har opererat, all omsorg om vårt folk. Om männen, kvinnorna

och barnen. De som har rättvisa behöver ingen välgörenhet / De som har jämlikhet

har hjärtan fria fåglar som svävar / De som har murar har murar / Alla har

munnar att mätta / Och bröd i sina ögon / slutna ögon / En värvning

i kristallen. Andedräkter, medar, sparkar – om vi bara skjutsar varandra framåt

Tillsammans, och de små får sitta under filtarna på fårskinnsfällen

Tillsammans, utan vankelmod. Ett lag av kroppar, framåt – fram Är massan

ljusa människorosor i snön. Är vi inte grodor eller dårar, utan starka

Fria, vackra, bindlar – ett folk vars jubel stiger, ur kronblad och kamrar,

i ett snölandskap med ingen svagare länk än, och inga tjockare band än

i isens senliga musik – i syllarna som sydde – åt var och en Denna vaka,

brämningen: Dagen är inte idel ljus som bländar / Natten ej mörker utan gräns /

i rosornas nakna åtbörder, i nationens stärkta iris; i isglaset, klock-

klangen,

15

snön över ögonen och lägg undan ögonen ett ögonblick

att det finns ett hemma även utomhus (strata och social ikonografi)

en rätt märkt av blod och stöpt i seger, det som utgör en nation, rosors

kalibrering

17

Det skulle till regn det I Europas städer: blixtar Sie sind keine / Weißen

Det skulle också grävas tunnlar och kanaler

Vem vet om en bättre värld stiger fram? Ja-

ga dessa bättre händer, i drömmar om att återvända hem, beväpnade,

i drömmen om att beväpnade återvända hem / i en mening / i ljuset av valhänthet /

Jag vet ingen bättre värld – rosors undfägnad och havets blåa peng – som smakar

längs kanalernas inkråm och hjärta, de som tigger på knä längs gatorna,

de vet inget bättre sätt, eller på båtar: inget bättre än att sikta land

Stilla glider fram tills jag återvänder. Men somliga menar ”du återvänder aldrig” –

Det kommer bara ännu en natt (en natt ligger framför). Om nätterna

De kallaste timmarna / Återspegla Återse / Mödernet och Fädernet / Ett månsken

med hembakat bröd och bilfärder luncher och lampetter

Kantinens blanka stål i storköksklangen, allt som viskar

harar, lindor, blod, av fallfrukt från träden: ”Jag tror inte att människorna hade klagat

om det hade funnits mat och de inte hade blivit dödade”, ”[O]m ni skenbart lyckas undgå

att smutsa ner er, beror det på att andra smutsat ner sig i ert ställe.” Det oförtrutna jacket

kan skuggor låna oss sin släckta

lyster –

Skogen tänds. Det är Europa, vårdslöst, där är stenarna inte döda: deras bett

grönt rikt gräs/gräs – skenor, skelett – mellan spåren O, slut dina ögon för deras bett!

O, tryck din mun mot deras bett! Tågen far fram och tillbaka Stenarna lever och trädens

spjut Slut ögonen. Stad för stad far förbi Kol/ Köld/ Aska-

brinner: Kol, som ger ögat en brinnande blick, kol som släcker ögat. Det som

är sant med harar i trädgårdarna, frost och frusna knoppar, som sträckte sig rosorna

efter egna väggars vattenlika segel: färdas de som slutna eldar

18

Men att förlora, kanske mista: Slut dina ögon kring ditt segel

Tryck din mun mot harens vita [vinter], dess lyckotassar, vårdslösa liv

Tryck dina läppar mot harens mun

vinterandningens dödsöar – skeletträden, sekelhänderna

Gaffel- och grepträden

– där det hänger vinterfrukt högre än en himmels – eller då klättrade ”Som om mitt

yttrande av ordet ’mor’ i mig själv hade släppt fram en tjock och vit del”

vi som åkte vansinnigt på våra kälkar, spräckte läpparna

och urinen vi älskade, ja älskade, att kissa

i lådor hade vi bajsat och bar till våra grannar tills de grät och skrek

för det var människoskit vi kommit med till deras dörrar / vi bjöd dem / sedan

sprang vi / hem Älskade vårt hem. gömde åter. vedspisens ved. som mor sköt in

i våra ryggar, liksom rosors eld, mellan bröstkorgsbenen, mor stack ved i alla barnen

för vi lärde oss eldens släckta modus,

torrdockans hjärta: björkens kött – i livremmen som håller landet,

fosterfettet, skepparkransen,

19

i hennes karska ånga slog sig talet ned … ”Tänk att nationalsocialismen lyckades så bra i Sverige!”

– Att Sverige var det enda land där den verkligen kunde genomföras!

Jag hör det sägas i Berlin, och tänker: om det stämmer är jag

stum att tala, är det grädde i mina ord, socker i orden, kakao i min blick

– Det är ju inte det uppenbara, jag menar steriliseringarna och lobotomeringarna

och rasinstitutet eller sockerförsöket, utan allt det som ligger emellan som intresserar mig, helt

enkelt Sverige. Folkhemmet, förstås. I Sverige där ni alltid har varit lite … efterblivet socialistiska,

nicht wahr! Den andra kvinnan lutar sig framåt: ”I Sverige har ni en självbild av teflon,

jag vet inget annat land som … inget annat är möjligt, där allt liksom … rinner av, och så

blir ni sårade, djupt inne. I mossan, i smultronen på stråna, i lockarna,”

Hon säger att hon menar ”hundblickarna”, så fort det talas om världen: HUNDBLICK PÅ.

Den lilla skammen inuti njutningen; som blev ni slickade på rygg

Som kretsade stora stygga världen kring era öppningar med sin fuktiga tunga: boooh! boooh!

Allvarsamma violer, svenskarna

Allvarsamt vid insjön

Allvar vid grillen

På Lidl och Hemköp. Ni har ett så vackert land. Ni kommer att dö som nazister. Nej, nej …

jag menar rasister; ni kommer att dö som flugor Bam! Bam! Bam! under smäcken,

ni kommer att dö som goda människor, , ALLT MER KONSERVATIVA,

DÖ SOM KOMMUNISTER DÖR, , era kepsar hänger i träden,

era vita kroppar

”Hur kan ni säga att Sverige är ett dåligt land?”

Men någon har opererat ditt huvud, älskling

Men någon har lånat dig sin tanke

”Är det ens någon idé att prata om Sverige längre nu när vi har Europa?”

Är det ens. ens. syllar.

20

vid den lilla åns ansikten speglade sig den lilla världens gift

som hon sköt in i mina vener: små blå hårda fontäner, hon som sade sig

Älska Gud och Fosterlandet, hon höll haren

som en kälkeslycka; hartass, hartass, tag mig med, ut i stora världen!

en sekund är världen min och flammar,

ensartad eld för töckenhjärtat där i torven och dimman

Det som blev handens vidsträckta träd, att hålla himlen i sin hand och klättra

på fingrarna hon håller grenverkets vagga, rättikans

hårda kött; Mor, ditt barn är en rättika blott! Mor, mor, en rättika är jag för vargar

Nu ber jag om nåd, pälsbrämets pärlor, dess spenar

som skjuter mjölk i mitt ansikte

Hanna Hallgren (f. 1972) debuterade 2001 med diktsamlingen Ett folk av händer. Hon är verksam som lektor i genusvetenskap och konstnärlig forskning, och arbetar för närvarande med ett forskningsprojekt om skrivande som metod.

FOTO

: JE

NN

Y TU

NE

DA

L

PEQUOD PrESS

Varken jord eller hemland inte rosor, men vågor rinner ur trädgårdens bläck Din hand rinner i stenen så att den kan öppnas, sa du