Uppsats för Etnologi D Uppsala Universitet Rachel Elisabeth Stenback Vårterminen 2001 Handledare: Per Peterson

H.C. Andersen

en etnologisk sagostudie

Inledning ------------------------------------------------------------------------------------ 1 Varför studera H.C. Andersen? ------------------------------------------ 1 Syftet ---------------------------------------------------------------------------------- 3

Material och val av sagor --------------------------------------------------------- 3

Hans Christian Andersen 1805-75 --------------------------------------- 4 Sagor som berättandeform -------------------------------------------------- 8 Att tolka sagor ------------------------------------------------------------ 9 Sammanfattning av fem sagor av H.C. Andersen --------------------- 11 ”Den lille Havfrue” (1837) ------------------------------------------------------ 11 ”Den grimme Ælling” (1843) --------------------------------------------------- 14

”Prindsessen paa Ærten” (1835) ----------------------------------------------- 16

”Den lille Idas Blomster” (1835)------------------------------------------------ 17

”Grantræet” (1845) --------------------------------------------------------------- 19

Diskussion --------------------------------------------------------------------- 21 Sagoanalys: Reflexiviteten i sagorna ------------------------------------------ 21 Avslutningsdiskussion------------------------------------------------------- 29 Reflexivitet inom Andersens sagor och dagens etnologi------------------- 29 Källförteckning----------------------------------------------------------------32

1

Inledning Varför studera H.C. Andersen?

Varför är det viktigt att studera Hans Christian Andersens sagor? Eller,

borde man kanske säga, är det ens intressant för etnologer att studera sådana sagor?

Precis som performance och storytelling studeras inom etnologi, så studeras också

folkberättelser av olika slag, t.ex., i form av memorat, sägner, och sagor. Det dessa

typer av berättelser har gemensamt är bl.a. att de berättas vidare muntligt.

Berättelserna är intressanta i sig, men det är även intressant att tänka på vilka som

berättar någonting, till vilka de berättar det, varför de berättar det, o.s.v. Genom att

ställa dessa enkla frågor kan man snabbt upptäcka någonting om människorna bakom

berättelserna, och inte bara om själva berättelserna. Det finns en rik folkloretradition i

Norden, och berättelser och historier har varit en viktig del av den. Flera etnologer,

och andra människor har samlat in folkloreberättelser—man kan nämna Bengt af

Klintberg, J-Ö Swahn, Ulf Palmenfelt, och många, många fler som har sysslat med

sådant. H.C. Andersen är särskilt intressant, eftersom det är han som själv har skrivit

sina berättelser. Han har ofta fått inspiration ifrån folkloretraditioner, men också ifrån

händelser i sitt eget liv. Det kan vara därför som det fortfarande är intressant för

människor idag att syssla med studier av Andersens sagor: själva mannen bakom

historierna var lite annorlunda; han levde ett liv som är intressant i sig. Sedan är det,

som med andra berättelser, intressant att veta vem det är som läser Andersen, för det

säger någonting om oss människor. Hans sagor är, för det mesta, tidlösa. De

berättades när han levde och de berättas fortfarande, och i massor av länder. Det är

som om han lyckades författa ”tid-” och ”rumsneutrala” berättelser.

Forskning om H.C. Andersen och hans sagor är utbredd, eftersom det finns så

mycket man skulle kunna studera. Det finns mängder av sagor (156) och andra

former av litteratur han skrev som kan studeras, men som nämnts, är också hans liv

fascinerande. Det är således detta som har varit svårast för mig under

uppsatsskrivandet: det finns så mycket som är intressant angående sagorna,

sagoforskning, och om Andersens liv, att det har varit svårt att begränsa mig. Därför

är det viktigt att påpeka att denna uppsats är bara en liten del av allt som finns att

studera inom ämnet.

Angående varför man borde studera H.C. Andersen, så har Bo Grønbech

skrivit en artikel, Why Study Hans Christian Andersen? Däri nämner han nio

2

områden som han menar kan studeras. Detta stycke kan förhoppningsvis ge en idé av

hur stort ämnet kan vara:

The first problem is his life, which was indeed strange: from poor common people to bourgeosie and aristocracy and even Europe’s royal courts, only through his stubborn will, his talents and – as he put it himself – by the aid of God….The second problem is a psychological one: his strange personality, which puzzled his contemporaries and still puzzles us. A thorny problem….The third issue: the poet at work. How did he create his poetry? – or how did his poetry come about? Where did he find his material?….The fourth point: an esthetic study of the composition of his fairy tales, a description of the universe in which the events take place, and an account of the relation between the human and the non-human element in the characters….The fifth point is the so-called interpretation….The sixth point is somehow part of the preceding, but still independent. It is the question about the religious ideas and the general philosophy of life, to be found in the fairy tales….The seventh question is the editorial work….The eighth question is that of Andersen’s influence on Danish culture….The ninth point concerns the translations of the fairy tales and the reception they have had by critics abroad.1

Det finns således många olika delar som kan ingå i forskningen om Andersen och

hans sagor, och alla delar är säkert spännande, men ur de ovanstående punkterna är

det främst den tredje, den fjärde, och den femte som intresserar mig. Punkt nummer

tre kunde man kalla för frågor kring performance och textualisering, d.v.s. hur

sagorna blev text. 2 En källa för den som ville fördjupa sig i denna delen av forskning

vore hans dagböcker. Där skriver han dag för dag och det är naturligtvis roligt att de

finns. Det är inte alltid det går att veta så mycket om personer som levt. Inger

Lövkrona ägnar mycket plats i sin bok, Annika Larsdotter, barnamöderska, (1999) åt

att försöka lära känna aktörerna i boken, genom att använda tillgängligt material.

Vilken skillnad det hade varit om det hade funnits dagböcker! Naturligtvis bör

Andersens dagböcker användas; för de som studerar Andersen är det underbart att det

finns. Det finns dock flera volymer, så jag har enbart använt mig av dem för att lära

mig att känna igen hur Andersen skriver och vad han skriver om. Det jag fokuserar

på i denna uppsats blir mer av punkterna nummer fyra och fem, d.v.s. om själva

sagorna. Jag kommer dock att först väldigt kort berätta om Andersen, för att det skall

fungera som bakgrundsinformation om sagorna. Information om författaren kan

hjälpa till att bättre förstå berättelserna. Sedan kommer jag att skriva om sagor som

1 Grønbech 1993: 133-35 2 Se Honko 1998 för en diskussion om textualisering

3

berättandeform, och därefter tillkommer en sammanfattning av fem av Andersens

sagor. Som avslutning följer sedan en diskussion om sagorna och reflexivitet.

Syftet

Syftet med denna uppsats är att analysera fem kända sagor av H.C. Andersen,

främst för att belysa reflexiviteten som finns inom dem, och för att sedan diskutera

sagorna och deras reflexivitet ur ett etnologiskt perspektiv.

Material och val av sagor

För denna studie har jag använt mig av tryckt litteratur som sträcker sig från

H.C. Andersens egna sagor och dagböcker, till etnologiska studier om genreanalys,

sagoforskning, och reflexivitet. Jag har också använt en hel del artiklar inom

Andersenforskningen. En bok som har varit väldigt givande för uppsatsen är en bok

som trycktes efter den första ”Internationale H.C. Andersen-Konference” i Andersens

hemort Odense, i Danmark, 1991. Jag har också använt en biografi om Andersens liv,

av Elias Bredsdorff. Denna bok är väldigt intressant läsning för den som vill lära sig

mer om Hans Christian Andersens liv och hans sagor.

Jag använder fem kända sagor för att kunna föra en diskussion om reflexivitet.

Dessa sagor har jag tänkt igenom och jag har medvetet valt dessa fem sagor eftersom

de är bra exempel på sagor som innehåller reflexivitet. Denna begränsning var

nödvändig för denna uppsats, för att det finns så otroligt många sagor (156), och fler

sagor, eller en jämförande analys mellan sagor som är reflexiva, och andra som inte är

det, skulle ha krävt mer tid än det som fanns för denna uppsats. Jag tror emellertid att

det skulle vara spännande att göra en större och djupare studie som byggde på

tankarna i denna uppsats, och använde dem för att göra en större jämförelse av många

fler och olika typer av sagor. Jag tror också att det skulle vara spännande att göra en

jämförelse mellan H.C. Andersens sagor och traditionella folksagor. Detta tar jag upp

i detta arbete för att göra sagoanalys, men jag menar att det skulle vara intressant att

analysera likheter och skillnader mycket mer ingående, t.ex. mellan specifika sagor.

4

Hans Christian Andersen 1805-75 Hans Christian Andersen föddes den 2:a april 1805 i Odense, Danmark. Han

kom från en fattig familj, någonting som han hela livet strävade efter att komma ifrån.

I en biografi om Andersens liv, beskriver Elias Bredsdorff hans bakgrund så här:

Andersens background was, from a social point of view, the lowest of the low: grinding poverty, slums, immorality and promiscuity. His grandmother was a pathalogical liar, his grandfather insane, his mother ended by becoming an alcoholic, his aunt ran a brothel in Copenhagen, and for years he was aware that somewhere a half-sister existed who might suddenly turn up and embarrass him in his new milieu – a thought that haunted his life and dreams. 3

Andersen var fattig, och hade en väldigt

speciell personlighet; som ung var hans

favoritsysselsättningar att läsa och sitta själv

(han hade inte kompisar som ung) och leka

med hemgjorda leksaker. Andersen

präglades av relationen han hade med sina

föräldrar; hans mor trodde mycket på

vidskepelse som hon också lärde honom.4

Men genom hela sitt liv var Andersens

kristna tro viktig för honom. Detta kan man

se i hans sagor, och likaså kan man läsa detta

i hans dagböcker. På torsdagen den 30:e

mars 1826 skrev han, ”Jeg fik accurat

begyndt paa Latin…--Fik et ret smukt Brev fra Moder. – Tillid til Gud opfylder min

hele Siæl.”5 Dagen därpå skrev han, ”Idag kom jeg da op…jeg skal ved Gud nu ogsaa

læse dygtig til næste Qvartal; i Hebraisk gik det ogsaa ret godt; Tak Alfader! At Du

hielper mig; i Dit hellige Navn gaaer jeg fremad!—”6

Andersens tro kom fram i många andra sammanhang också. Relationen

Andersen hade med sin far var naturligtvis också viktigt för honom. Hans far läste

sagor till honom; han läste bl.a. Tusen och en Natt.7

3 Bredsdorff 1975: 16 4 ibid: 17 5 Andersen 1826: 52 6 ibid: 52-53 7 Bredsdorff 1975: 20

Bild 1: H. C. Andersen

5

Som 14-åring lämnade Andersen Odense för att hitta ett nytt liv. Han strävade

hela tiden efter uppmärksamhet och framgång. Hans ursprungliga ambition var

egentligen inte att skriva sagor, utan att författa böcker och att nå framgång inom

teatern. Men det blev sagorna som han blev känd för. Andersen var en väldigt

känslig man som nästan var besatt av att andra människor skulle tycka om honom och

märka honom. Han såg sig själv som klumpig (p.g.a. att hans utseende—han var lång

och smal) och detta förekommer också i hans sagor. Han blev kär i tre olika kvinnor

som han aldrig fick: Riborg

Voigt, Louise Collin, och

Jenny Lind, den svenska

sångerskan. Hans relationer

med olika personer kommer

också fram i hans sagor, fast

ofta på ett dolt plan.

Andersen reste mycket i sitt

liv; han skrev även en rad

reseböcker. Förutom att

skriva litteratur tyckte han

också om att klippa papper i

fina, komplexa mönster

(”paper cuttings” på

engelska). (Se sid. 7).

Andersens

personlighet är sannerligen

intressant att studera.

(Kanske det är därför det

finns så mycket skrivet om Andersens sagor och hans liv?) Många drar slutsatsen att

Andersen var barnslig, eller att han var som ett barn hela livet. Andra menar att det

inte var så; snarare var det p.g.a. hans livliga fantasi som han verkade så. Andersens

utseende påverkade även hans liv och hans sagor. En beskrev Andersen så här:

He was tall and thin, strange and bizarre in his movements and his carriage. His arms and legs were long and thin out of all proportion, his hands were broad and flat, and his feet of such gigantic dimensions that it seemed reasonable that no one would ever have thought of stealing his goloshes. His nose was in the so-called Roman style, but so disproportionately large that it

Bild 2: H. C. Andersen

6

seemed to dominate his whole face. After one had left him it was definitely his nose one remembered most clearly, whereas his eyes, which were small and pale and well hidden in their sockets behind a couple of huge eyelids half covering them, did not leave any impression. 8

Andersen också

suffered from a number of nervous disorders and mental disturbances, some of which may be common enough in many people, but in his case some were so marked that at times he was hardly in control of himself. By most of his contemporaries they were not thought of as mental disturbances but as ’oddities’ peculiar to Andersen. 9

Det finns även de som menar att Andersen verkade ha vissa feminina drag som gjorde

honom annorlunda; några har påstått att han kanske var homosexuell.10 Men

Bredsdorff hävdar att det finns mycket bevis i hans dagböcker som säger annat.11

Andersen strävade i alla fall onekeligen efter uppmärksamhet hela sitt liv. Bredsdorff

skriver angående hans personlighet:

Throughout his life the one thing which interested Hans Christian Andersen most was: Hans Christian Andersen. All his life he had a desperate craving for affection and praise, and his famous vanity was to a large extent a childlike inability to conceal his pleasure at winning recognition and fame. His diaries and letters abound with stories of strangers who, when learning that he was a Dane, asked him whether he knew Hans Christian Andersen, and each time he was equally delighted to report their reaction when he revealed his identity….Much of Andersen’s best fiction is also basically about himself, not only the novels but also the fairy tales and stories.12

Andersen tyckte om att läsa sina sagor för andra—han läste till alla som lyssnade.

Men trots att han skrev och läste så mycket, och trots att han träffade många

intressanta människor under sitt liv, förblev han ensam. ”Throughout his life

Andersen was an outsider, and one of the keys to the understanding of his nature is his

loneliness.”13 Men ändå skrev han sina sagor som nådde och fortfarande når så många

människor. Han levde i 70 år.

8 ibid: 284 9 ibid 10 ibid: 280-81 11 ibid 12 ibid: 275 13 ibid: 275-76

7

Bild 3: ”Paper cutting” av H. C. Andersen

8

Sagor som berättandeform

Sagor är en gammal berättandeform som förekommer i många varianter. För

att kunna studera sagor eller andra typer av berättelser är det nödvändigt att använda

genreanalys. Bengt af Klintberg diskuterar genreanalys i sin bok, Svenska folksägner.

Han skriver,

Redan i början av 1800-talet drog man en gräns mellan saga och sägen. Bröderna Grimm definierade skillnaden mellan dem på följande sätt: ”Das Märchen ist poetischer, die Sage historischer.” Man kan lägga märke till att de båda forskarbröderna, som de kännare de var, undvek att ge en definition i absoluta termer….Om man emellertid låter sagan representeras av den s.k. undersagan, den mest utpräglat ”sagoaktiga” gruppen bland sagorna, och jämför den med sägnen, så finner man så pass klara olikheter att det inte är svårt att skilja dem åt. Sagan berättas som underhållning, utan anspråk att bli trodd. 14

Den som delade upp berättelser i olika genrer är Carl Wilhelm von Sydow (1878-

1951). Genom att använda tre kriterier, nämligen form, innehåll, och funktion, delade

han upp sagorna i kategorier:

Sagor (flerepisodiska)15 1 Undersagor 2 Novellsagor 3 Parabelsagor 4 Legendsagor 5 Kedjesagor 6 Konglomeratsagor Sagorna skiljer sig ifrån sägner eller memorat genom att de är mycket längre

berättelser ”som är uppbyggda av ett flertal episoder.” 16 Sedan kan det vara

nödvändigt eller intressant att dela upp sagor i de ovanstående kategorierna.

Undersagorna är de sagor ”som de flesta numera förknippar med uttrycket

’riktiga sagor’”. 17 De kan börja med inledningen ”Det var en gång…” som

”betecknar dess tydliga anknytning till en fantasimiljö, vilken saknar tids- och

rumsbestämning liksom för övrigt en individuell personteckning.” 18 Sedan finns det

andra kriterie som kännetecknar undersagor, t.ex. att de ofta är fasta i form; tretal

14 af Klintberg 1998: 13 15 Peterson 1997: 12 16 ibid 17 ibid: 13 18 ibid

9

förekommer; aktörerna är ofta kungliga; övernaturliga väsen förekommer. Det finns

alltså ett fantasiinnehåll.19

Novellsagor skiljer sig från undersagor genom att de ofta är mer realistiska.

Övernaturliga drag är således inte lika vanliga som i undersagor. Det finns olika typer

av novellsagor, nämligen europeiska och semitiska novellsagor. De europeiska

novellsagorna påminner väldigt mycket om undersagor, förutom att de är mer

realistiska. 20

Parabelsagor påminner om undersagor och novellsagor. Det som utmärker

dem är att syftet med sagorna blir väldigt viktigt. Ett bra exempel på en parabelsaga

är den bibliska berättelsen, ”den förlorade sonen.” 21

Legendsagor är helt enkelt de sagorna där huvudaktörerna är Gud, Jesus,

Djävulen, och/eller olika helgon. 22

Kedjesagor är speciella i att de kännetecknas, enligt von Sydow, av rytm och

upprepningsteknik. Dessa sagors funktion är helt klart underhållning, och de berättas

ofta mellan barn eller av en vuxen till ett barn. 23

Von Sydows sista sagokategori, konglomeratsagor ”kännetecknas…snarast av

att de består av sammanlänkningar utav flera vanliga självständiga berättelser, vilka

lokalt eller regionalt kommit att traderas i sammanhållen form.” 24

Att tolka sagor

Anna Birgitta Rooth diskuterar sagor och sagoforskning i Saga och sägen.

Historiskt sett så började människornas intresse för sagor och sägner i samband med

romantiken. Rooth skriver:

Intresset för sagor och sägner vaknade med romantikens kärlek till naturen och det förment naturliga och primitiva. För borgerliga eller artistokratiska poeter och lärda blev den europeiske bonden eller mannen av folket ett lika intressant studieobjekt som den primitivaste vilde. Upptäckten av den folkliga berättelsekonsten ledde till en intensifierad insamling och studium av sagor och sägner. Vad som intresserade var inte konstformen som sådan – den uppfattas fortfarande av många som nog så påver – utan det som innehållet kunde tänkas meddela av gammal tro och föreställningsvärld. 25

19 ibid: 13-14 20 ibid: 14-15 21 ibid 22 ibid 23 ibid: 15-16 24 ibid: 16 25 Rooth 1976: 3

10

Det växte således, i samband med romantiken, fram ett intresse för tolkning av sagor.

Bland de viktiga sagoforskarna eller insamlarna kan man bl.a. nämna N.G. Djurklou

(1829-1904), G.O. Hyltén Cavallius (1818-1889), A. Bondeson (1854-1906) och Eva

Wigström (1832-1901). Efter dessa kom den redan nämnda C.W. von Sydow, som

var verksam i Lund och som skapade det nämnda genresystemet. 26

Tolkning av litteratur är någonting som är någorlunda svårt att göra, eftersom

det naturligtvis finns många olika sätt att se på samma saga. I en saga av H.C.

Andersen, t.ex., kan det förekomma en hel mängd olika saker som en forskare skulle

kunna analysera. Det är alltså viktigt att poängtera att en tolkning av en saga inte

betyder att det är den slutgiltiga och sanna tolkningen. Det kan finnas andra sätt att se

på samma saga. Men trots att det finns djupa drag i dessa (till utseende) enkla sagor,

så brukar det finnas en viss överensstämmelse bland forskarna angående sagorna.

T.ex., i vissa sagor ser man att det är den klassiska kampen mellan gott och ont som

det handlar om, eller att det kanske är humor som är syftet, eller att det finns ett starkt

religöst budskap, o.s.v. Sedan kan det finnas olika tolkningar av vad som Andersen

egentligen menade med vissa saker i sagan.

Det finns också en hög grad av reflexivitet i många av Andersens sagor. För

att djupare förstå detta skulle jag vilja titta på några sagor för att se vilken roll

reflexiviteten spelar i dem. En diskussion om denna reflexivitet kommer efter dessa

sagor.

26 ibid: 3-4

11

Sammanfattning av fem sagor av H.C. Andersen ”Den lille Havfrue” 27 (1837)

Andersens kända saga, Den lille Havfrue handlar om en sjöjungfru som inte är

nöjd med sitt liv i havet. Sagan börjar med en fin, detaljerad beskrivning av

havsmiljön och beskriver sedan sjöjungfruns familj, som består av hennes far, som är

änkling; hennes farmor, som är väldigt vis och duktig; och hennes fem systrar. Den

lilla sjöjungfrun är den yngsta av de sex syskonen. Hela deras värld består av att leka

i det slottet där de lever, eller bland blommorna som växer överallt. Varje

sjöjungfrusyster har en liten trädgård som de får ta hand om. Men det som är

intressantast för alla syskon är att veta om livet på jorden. De vill alltid höra allt deras

farmor har att säga om livet på jorden: Ingen Glæde var hende større, end at høre om

Menneskeverdenen derovenfor; den gamle Bedstemoder maatte fortælle alt det hun

vidste om Skidbe og Byer, Mennesker og Dyr, især syntes det hende forunderligt

deiligt, at oppe paa Jorden duftede Blomsternde, det gjorde ikke de paa Havets

Bund…

När varje syster fyller 15 får de chansen att dyka upp ur havet för att se på

människolivet. Den yngsta sjöjungfrun får vänta länge för att dyka upp ur vattnet.

När hon får äntligen komma ur vattnet så ser hon ett skepp där bl.a. en vacker prins är

ombord. Hon blir snabbt förälskad i honom. Ett fruktansvärt oväder kommer dock

och prinsen ramlar in i havet, där han snart skulle dö om inte den lilla sjöjungfrun

räddade honom. När stormen slutar kommer morgonen, och sjöjungfrun lämnar

prinsen: I Morgenstunden var det onde Veir forbi; af Skibet var ikke en Spaan at see,

Solen steg saa rød og skinnende op af Vandet, det var ligesom om Prindsens Kinder

fik Liv derved, men Øinene bleve lukkede; Havfruen kyssede hans høie smukke Pande

og strøg hans vaade Haar tilbage; hun syntes, han lignede Marmorstøtten nede i

hendes lilla Have, hun kyssede ham igjen, og ønskede, at han dog maatte leve.

Den lilla sjöjungfrun satt och väntade för att se att prinsen klarade sig. Han

gjorde det, men hon blev väldigt ledsen när hon hörde att inte han visste att hon hade

räddat honom. Hon återvände då till livet under vattnet, fast hon var väldigt ledsen

och tyst. Hon ville inte prata med sina systrar, men till sist gjorde hon det och de

visade henne prinsens slott. Hon blev upptagen sedan med att se på sin prins; hon

27 Citaten (står i kursiv) är tagna ur H.C. Andersens eventyr, utgivit 1963 (1835-42)

12

simmade upp allt oftare för att se på honom. Hon blev mer och mer förtjust i

människornas liv ovanpå vattnet. Därför frågade hon sin farmor om döden, både i

deras värld och i människornas värld. (Eftersom det är en central diskussion i

berättelsen citerar jag här hela).

”Naar Menneskene ikke drukne,” spurgte den lille Havfrue, ”kunne de da

altid leve, døe de ikke, som vi hernede paa Havet?”

”Jo!” sagde den gamle, ”de maae ogsaa døe, og deras Levetid er endogsaa

kortere end vor. Vi kunne blive tre hundrede Aar, men naar vi saa høre op at være til

her, blive vi kun Skum paa Vandet, have ikke engang en Grav hernede mellem vore

Kjære. Vi have ingen udødelig Sjæl, vi faae aldrig Liv mere, vi ere ligesom det

grønne Siv, er det engang skaaret over, kan det ikke grønnes igjen! Menneskene

derimod have en Sjæl, som lever altid, lever, efter at Legemet er blevet Jord; den

stiger op igjennem den klare Luft, op til alle de skinnende Stjerner! Ligesom vi dykke

op af Havet og see Menneskenes Lande, saaledes dykke de op til ubekjendte deilige

Steder, dem vi aldrig faae at see.”

”Hvorfor fik vi ingen udødelig Sjæl?” sagde den lille Havfrue bedrøvet, ”jeg

vilde give alle mine tre hundrede Aar, jeg har at leve i, for blot een Dag at være et

Menneske og siden faae Deel i den himmelse Verden!”

”Det maa Du ikke gaae og tænke paa!” sagde den Gamle, ”vi have det meget

lykkeligere og bedre, end Menneskene deroppe!”

”Jeg skal altsaa døe og flyde som Skum paa Søen, ikke høre Bølgernes Musik,

see de deilige Blomster og den røde Sol! Kan jeg da slet intet gjøre, for at vinde en

evig Sjæl!”

”Nei!” sagde den Gamle, ”kun naar et Menneske fik dig saa kjær, at du var

ham meer, end Fader og Moder; naar han med hele sin Tanke og Kjærlighed hang

ved dig, og log Præsten lægge sin høire Haand i din med Løfte om Troskab her og i al

Evighed, da flød hans Sjæl over i dit Legeme og du fik ogsaa Deel i Menneskenes

Lykke. Han gav dig Sjæl og beholdt dog sin egen. Men det kan aldrig skee! Hvad

der just er deiligt her i Havet, din Fiskehale, finde de hæsligt deroppe paa Jorden, de

forstaae sig nu ikke bedre paa det, man maa der have to klodsede Støtter, som de

kalde Been, for at være smuk!”

Den lille sjöjungfruns farmor uppmuntrade sedan henne att vara glad, men den

lilla sjöjungfrun kunde inte. Samma kväll som den ovanstående konversation hölls en

hovbal, vilken var ”en Pragt, som man aldrig seer den paa Jorden.” Men trots allt

13

som var så vackert kunde inte den lilla sjöjungfrun sluta tänka på livet på jorden. Hon

simmade därför bort, en väg hon aldrig hade simmat förut, för att träffa havshäxan.

Hon förstod att hon kunde hjälpa henne. Den fruktansvärt fula häxan fick den lilla

sjöjungfrun att gå med på att köpa en drink som skulle göra henne till en människa.

Priset hon betalade var hennes otroligt vackra röst. Dessutom skulle det göra ont att

ha människoben: ”Jag skal lave dig en Drik, med den skal du, før Sol staaer op,

svømme til Landet, sætte dig paa Bredden der og drikke den, da skilles din Hale ad op

snerper ind til hvad Menneskene kalde nydelige Been, men det gjør ondt, der er som

det skarpe Sværd gik igjennem dig. Alle, som see dig, ville sige, du er det deiligste

Menneskebarn de have seet! Du beholder din svævende Gang, ingen Dandserinde kan

svæve som du, men hvert Skridt du gjør, er som om du traadte paa en skarp Kniv, saa

dit Blod maatte flyde.” Trots alla hemska omständigheter ville den lilla sjöjungfrun

göra det, för hon ville ha en chans att vinna prinsens kärlek. Om hon kunde klara det

skulle hon få leva där på jorden och dessutom få en odödlig själ.

Det blev inte som den lilla sjöjungfrun hade tänkt sig. Hon drack drycken och

prinsen hittade henne, men även om hon var det vackraste han hade sett så älskade

han inte henne med romantisk kärlek. Han tyckte att hon såg ut som en som hade

räddat honom en gång, men han förstod aldrig att det var hon. Till sist hittade han en

prinsessa att gifta sig med, och bröllopet skedde. På morgonen skulle den lilla

sjöjungfrun bli havsskum. Men under tiden som hon gick runt på båten och sörjde,

kom hennes systrar upp till vattenytan. De hade sålt sitt vackra hår till havshäxan för

att köpa en kniv som den lilla sjöjungfrun kunde använda för att döda prinsen—och

därmed rädda sig själv. Hon kunde alltså bli en sjöjungfru igen och leva resten av

sina 300 år under havet. Men den lilla sjöjungfrun kunde inte göra det mot sin

älskade prins:

”Den lille Havfrue trak Purpurtræppet bort fra Teltet, og hun saae den deilige

Brud sove med sit Hoved ved Prindsens Bryst, og hun bøiede sig ned, kyssede ham

paa hans smukke Pande, saae paa Himlen, hvor Morgenrøden lyste meer og meer,

saae paa den skarpe Kniv og fæstede igjen Øinene paa Prindsen, der i Drømme

nævnede sin Brud ved Navn, hun kun var i hans Tanker, og Kniven zittrede i

Havfruens Haand, -- men da kastede hun den langt ud i Bølgerne, de skinnede røde,

hvor den galdt, det saae ud, som piblede der Blodsdraaber op af Vandet. Endnu

engang saae hun med halvbrustne Blik paa Prindsen, styrtede sig fra Skibet ned i

14

Havet, og hun følte, hvor hendes Legeme opløste sig i Skum.” Men den lilla

sjöjungfrun försvann inte för evigt. Hon steg i stället upp till himlen, på sätt och vis:

”Nu steeg Solen frem af Havet. Straalerne faldt saa mildt og varmt paa det

dødskolde Havskum og den lille Havfrue følte ikke til Døden, hun saae den klare Sol,

og oppe over hende svævede hundrede gjennemsigtige, deilige Skabninger; hon kunde

gjennem dem see Skibets hvide Seil og Himlens røde Skyer, deres Stemme var

Melodie, men saa aandig, at intet menneskeligt Øre kunde høre den, ligesom intet

jordisk Øie kunde see dem; uden Vinger svævede de ved deras egen Lethed gjennem

Luften.”

Eftersom den lilla sjöjungfrun hade varit så god så fick hon istället för att dö

åka upp till luftens döttrar. Där skulle hon få vara 300 år för att sedan få en odödlig

själ: ”Du stakkels lille Havfrue har med hele dit Hjerte stræbt efter det samme, som

vi, du har lidt og taalt, hævet dig til Luftaandernes Verden, nu kan du self gjennem

gode Gierninger skabe dig en udødelig Sjæl om tre hundred Aar.”

Sedan upplever den lilla sjöjungfrun för första gången känslan av tårar,

samtidigt som hon sträcker sig mot ”Guds sol:” ”Og den lille Havfrue løftede sina

klare Arme op mod Guds sol, og for første Gang følte hun Taarer.” Hon ser sedan

ned på båten och ser prinsen och hans brud sörja efter henne. Då säger hon, ”Om

trehundrede Aar svæve vi saaledes ind i Guds rike!”

”Den grimme Ælling” 28 (1843)

En annan saga skriven av Hans Christian Andersen som är värd att studera är

Den fula ankungen. Denna saga är en saga som är skrivet för barn, men som skulle

även kunna studeras för att se reflexiviteten i den. Eftersom Andersen själv är den

fula ankungen i historien (eller såg sig själv som den) blir det betydelsefullt för denna

studien. 29 Flera händelser i historien, och flera miljöbeskrivningar, påminner väldigt

mycket om Andersens eget liv. (Detta kan man se om man läser en biografi, som t.ex.

den jag läste och nämnde förut, Hans Christian Andersen: The Story of His Life and

Work av Elias Bredsdorff).

Historien, som är väldigt välkänd, börjar med en miljöbeskrivning av den fina

landsbygden, och sedan fokuserar den på en anka som sitter och ruvar på sina ägg.

28 Citaten (står i kursiv) är tagna ur H.C. Andersens eventyr, utgivit 1964 (1852-55) 29 Bredsdorff 1975: 275

15

Det sista, och största, ägget tar längst tid att spricka. Till sist spricker det och en stor

och ful ankunge stiger fram. Hans mamma och alla andra syskon tycker att han är ful.

De går sedan till ankgården och träffar alla andra djur; alla retar och många även bitar

den fula ankungen p.g.a. dess utseende. Även flickan som bor på gården sparkar efter

honom. Till sist springer den fula ankungen iväg, ledsen och trött efter allt som hänt

honom och över hur ful han är.

Dagen därpå träffar han vildänderna som kallar honom för förskräckligt ful,

men de bryr sig inte så mycket. Han blir erbjuden att flyga med dem till att bli

flyttfågel och flyga iväg med dem. De förklarar att det stördes inte att han var så ful,

bara inte han hade tänkt gifta sig in i deras familj. Men det blev inte så eftersom

jägare kom och sköt på fåglarna. Ankungen blev förskräckt och gömde sig länge.

När han vågade stiga fram vandrade han till en liten fattig bondgård, där han gick in

och träffade på en gammal gumma som bodde med sin höna och sin katt. Han var

med dem en tid, men de tyckte inte att han var värd så mycket eftersom han varken

kunde spinna eller lägga ägg. Ankungen lämnade dem när han fick en stark känsla av

att han ville ut och flyta på vattnet. Han sa till dem: I forstaae mig ikke! Han lämnade

familjen och flöt på vattnet, fast igen blev han hatad: Og saa gik Ællingen; den flød

paa Vandet, den dykkede ned, men af alle Dyr var den overseet for sin Grimhed.

Hösten kom och då fick ankungen se en flock deilige store Fugle ud af

Buskene, Ællingen havde aldrig seet nogen saa smukke, de vare ganske skinnende

hvide, men lange, smidige Halse; det var Svaner, de udstødte en ganske forunderlig

Lyd, bredte deres prægtige, lange Vinger ud og fløi bort fra de kolde Egne til varmere

Lande, til aabne Søer! De stege saa høit, saa høit, og den lille grimme Ælling blev

saa forunderlig tilmode, den dreide sig rundt i Vandet ligesom et Hjul, rakte Halsen

høit op i Luften efter dem, dukkede den lige ned til Bunden, og da den kom op igjen,

var den ligesom ude af sig self. Den vidste ikke, hvad Fuglene hed, ikke hvor de fløi

hen, men dog holdt den af dem, som den aldrig havde holdt af nogen; den misundte

dem slet ikke, hvor kunde det falde den ind at ønske sig en saadan Dilighed, den vilde

være glad, naar bare dog Ænderne vilde have taalt den imellem sig! – det stakkels

grimme Dyr!

Efter hösten kom vintern; det var en svår tid för ankungen. Det var kallt och

han frös t.o.m. fast i isen. Han räddades av en bonde som tog med honom till hans

hustru, men han blev rädd för barnen så han rymde. Allt förblev illa för den fula

ankungen, men sedan kom våren med härligt väder. Ankungen flög iväg, och hittade

16

en trädgård som låg i ett vackert område. Där, i vattnet, fanns tre svanar. O her var

saa deilige, hvide Svaner, de bruste med Fjerene og fløde saa let paa Vandet.

Ællingen kjendte de prægtige Dyr og blev betagen af en forunderlig Sørgmodighed.

Då bestämde ankungen sig för att flyga ned till dem, så att de kunde döda honom,

p.g.a. hans utseende. Men då, när han böjde ned huvudet för att inte få ögonkontakt

med svanarna fick han syn på sin egen bild i vattenspegeln. Han upptäckte att han

hade blivit en svan och att han var lika vacker som de tre andra svanarna. Det gjør

ikke noget at være født i Andegaarden, naar man kun har ligget i et Svaneæg!

Efter det slutar historien lyckligt: Den følte sig ordenlig glad over al den Nød

og Gjenvordighed, den havde prøvet; nu skjønnede den just paa sin Lykke, paa al den

Deilighed, der hilsede den. – Og de store Svaner svømmede runt omkring den og

strøge den med Næbet. Särskilt barnen blir glada när de ser att han har kommit, för de

har en till vacker fågel att mata.

Historien avslutar med reflexioner över den fula ankungens karaktär, hur han,

den vackra fågeln nu, är så glad men inte blev högfärdig. Da følte den sig ganske

undseelig og stak Hovedet om bag Vingerne, den vidste ikke self hvad! Den var altfor

lykkelig, men slet ikke stolt, thi et godt Hjerte bliver aldrig stolt! Den tænkte paa, hvor

den havde været forfulgt og forhaanet, og hørte nu Alle sige, at den var den deiligste

af alle deilige Fugle; og Sirenerne bøiede sig med Grenene lige ned i Vandet til den,

og Solen skinnede saa varmt og saa godt, da bruste dens Fjedre, den slanke Hals

hævede sig, og af Hjertet jublede den: ”saa megen Lykke drømte jeg ikke om, da jeg

var den grimme Ælling!”

”Prindsessen paa Ærten” 30 (1835)

Eftersom denna saga är så pass kort citerar jag här hela.

Der var engang en Prinds; han vilde have sig en Prindsesse, men det skulde

være en rigtig Prindsesse. Saa reiste han hele Verden rundt, for at finde saadan en,

men allevegne var der noget i Veien, Prindsesser vare der nok af, men om det vare

rigtige Prindsesser, kunde han ikke ganske komme efter, altid var der noget, som ikke

var saa rigtigt. Saa kom han da hjem igjen og var saa bedrøvet, for han vilde saa

gjerne have en virkelig Prindsesse.

30 Citaten (står i kursiv) är tagna ur H.C. Andersens eventyr, utgivit 1963 (1835-42)

17

En Aften blev det da et frygteligt Veir; det lynede og tordnede, Regnen

skyllede ned, det var ganske forskrækkeligt! Saa bankede det paa Byens Port, og den

gamle Konge gik hen at lukke op.

Det var en Prindsesse, som stod udenfor. Men Gud hvor hun saae ud af

Regnen og det onde Veir! Vandet løb ned af hendes Haar og hendes Klæder, og det

løb ind af Næsen paa Skoen og ud af Hælen, og saa sagde hun, at hun var en virkelig

Prindsesse.

”Ja, det skal vi nok faae at vide!” tænkte den gamle Dronning, men hun sagde

ikke noget, gik ind i Sovekammeret, tog alle Sengklæderne af og lagde en Ært paa

Bunden af Sengen, derpaa tog hun tyve Matrasser, lagde dem ovenpaa Ærten, og saa

endnu tyve Ædderduuns-Dyner oven paa Matrasserne.

Der skulde nu Prindsessen ligge om Natten.

Om Morgenen spurgte de hende, hvorledes hun havde sovet.

”O forskrækkeligt slet!” sagde Prindsessen, ”Jeg har næsten ikke lukket mine

Øine den hele Nat! Gud veed, hvad der har været i Sengen? Jeg har ligget paa noget

haardt, saa jeg er ganske bruun og blaa over min hele Krop! Det er ganske

forskrækkeligt!”

Saa kunde de see, at det var en rigtig Prindsesse, da hun gjennem de tyve

Matrasser og de tyve Ædderduuns Dyner havde mærket Ærten. Saa ømskindet kunde

der ingen være, uden en virkelig Prindsesse.

Prindsen tog hende da til Kone, for nu vidste han, at han havde en rigtig

Prindsesse, og Ærten kom paa Kunskammeret, hvor den endnu er at see, dersom

ingen har taget den.

See, det var en rigtig Historie!

”Den lille Idas Blomster” 31 (1835)

Lilla Idas blommor är en berättelse som handlar om en liten flicka, lilla Ida,

som i början är bekymrad över att hennes fina blommor vissnar. Hon har med sig en

kompis, som kallas för studenten. Lilla Ida frågar studenten om blommorna, och

varför de hänger så mycket, och han berättar om dem: ”Ja veed Du, hvad de feile!”

sagde Studenten. ”Blomsterne have været paa Bal i Nat, og derfor hænge de med

Hovedet!” Studenten berättar alltså att blommorna hänger för att de har varit på bal

31 Citaten (står i kursiv) är tagna ur H.C. Andersens eventyr, utgivit 1963 (1835-42)

18

och dansat på natten. Lilla Ida tycker naturligtvis att detta låter konstigt, men hon

bestämmer sig för att försöka se på balen. Hon frågar studenten om barn får se på

dessa baler, och studenten berättar att de får det. Hon frågar var de har baler, och han

beskriver att de sker i ett slott som kallas enbart för ”det stora slott:” ”det store Slot,

hvor Kongen boer om Sommeren, hvor den deilige Have er med de mange Blomster.”

Studenten beskriver t.o.m. att vissa blommor kommer dit genom att flyga dit. (Man

tror att det är fjärilar men dessa fjärilar har alltså varit blommor förut, menar

studenten). Lilla Ida och studenten diskuterar blommornas bal, hur blommor

kommunicerar med varandra (de får göra tecken åt varandra eftersom de inte kan

prata).

Studenten som är med och berättar om balen beskrivs utförligt. Alldeles i

början av sagan får man denna beskrivning: ”Min stakkels Blomster ere ganske

døde!” sagde den lilla Ida. ”De vare saa smukke iaftes, og nu hænge alle Bladene

visne! Hvorfor gjørde de det?” spurgte hun Studenten, der sad i Sophaen; for ham

holdt hun saa meget af, han kunde de allerdeiligste Historier og klippede saadanne

morsomme Billeder: Hjerter med smaa Madammer i, der dandsede, Blomster og store

Slotte, hvor Dørene kunde lukkes op; det var en lystig Student! Plötsligt här i början

av historien beskrivs studenten, om vilken det står, ”var en munter student!” på

svenska.

De finns även en annan person med i berättelsen, nämligen en man som kallas

för ”den tråkige gamle herrn som kommit på besök och satt i soffan.” Mannen tycker

inte om studenten, som har så många idéer: ”Er det at bilde Barnet saadan noget

ind!” sagde den kjedlige Cancellieraad, der var kommen i Visit og sad i Sophaen;

han kunde slet ikke lide Studenten og gnavede alletider, naar han saae ham klippe de

løierlige, moersomme Billeder: snart en Mand, der hang i en Galge og holdt et Hjerte

i Haanden, for han var en Hjertetyv, snart en gammel Hex, der red paa en Kost og

havde sin Mand paa Næsen; det kunde Cancellieraaden ikke lide, og saa sagde han,

ligesom nu, ”er det noget, at bilde Barnet ind! Det er den dumme Phantasie!”

Lilla Ida gick sedan till sitt rum och tog hand om blommorna, som, enligt

studenten, hade varit ute och därför var vissna. Hon lade de i en docksäng och gjorde

te åt dem. När det blev läggdags sade lilla Ida till blommorna, att hon vet att de är på

väg till bal, fast de vissade inte att de förstod vad hon sade. Efter ett tag i sängen

drömde hon om blommorna, studenten, och den tråkiga gamla gubben som hade

hälsat på och grälat på studenten. Efter det reste hon sig och tittade. Efter ett litet tag

19

såg hon att blommorna verkligen dansade med varandra, och t.o.m. hennes docka var

med och dansade. Dockan Sofia och lilla Ida var också med. Lilla Ida informerades

om att blommorna skulle dö, och att hon skulle göra en kista till dem, så att de kunde

blomma igen på sommaren. Dagen därpå såg lilla Ida att de verkligen hade vissnat

ännu mer, så hon och två släktingar som var på besök begravde dem.

”Grantræet” 32 (1845)

Granen är en saga om en gran som aldrig är nöjd med livet. I början av

berättelsen är den liten och vacker och står i skogen, på ett fint ställe där den borde

trivas, men den är inte nöjd: Ude i Skoven stod der saadant et nydeligt Grantræ; det

havde en god Plads, Sol kunde det faae, Luft var der nok af, og rundtom voxte mange

større Kammerater, baade Gran og Fyr; men det lille Grantræ var saa ilter med at

voxe; det tænkte ikke paa den varme Sol og den friske Luft, det brød sig ikke om

Bønderbørnene der gik og smaasnakkede, naar de vare ude at samle Jordbær eller

Hindbær…Några som var ute och gick i skogen såg granen och kommenterade hur fin

den var, men granen ville inte höra det. Den kände sig alldeles för liten för att vara

något och längtade bara efter att få växa och bli lika stor som de största träden i

skogen. Trots att solen sken så var granen fortfarande missnöjd. Den skämdes

extremt mycket när vintern kom och en hare kunde t.o.m. hoppa över granen, men den

längtade enbart efter att växa. Efter tre vintrar var haren tvungen att springa runt den,

men granen fortsatte ändå att längta efter att växa. Då på hösten kom några män och

fällde de stora träden. Han undrade vad som skulle hända med dem, men den enda

som visste något var storken, som sett att de hade blivit fartyg. Granen önskade att

han kunde bli ett sådant, så att han kunde få åka på havet.

Trots att solen uppmuntrade granen att njuta av sin korta ungdom, så var

granen aldrig nöjd; och trots att Vinden kyssede Træet, og Duggen græd Taarer over

det…forstod Grantræet ikke. När julen närmade sig kom några män igen och fällde

träd, men återigen visste granen inte först vart de skulle. Några fåglar berättade: ”Vi

vide, hvor de kjøre hen! O, de komme til den største Glands og Herlighed, der kan

tænkes! Vi have kiget ind af Vinduerne og seet at de blive plantede midt i den varme

Stude og pyntede med de deiligste Ting, baade forgyldte Æbler, Honningkager,

32 Citaten (står i kursiv) är tagna ur H.C. Andersens eventyr, utgivit 1964 (1843-55)

20

Legetøi og mange hundrede Lys!” Granen längtade då efter det; återigen påminde

luften och solskenet den att vara nöjd, men den var aldrig det.

Sedan kom männen tillbaka och denna gång fällde de granen. Det gjorde ont

att falla, och granen kunde inte tänka på lycka alls, utan den tänkte bara att det var

svårt att lämna sitt hem. Men när den kom till en gård började den glädja sig, för nu

skulle allting bli bra, trodde den.

Det blev bara bra en natt, när den fick vara julgran. Då fick den mycket

uppmärksamhet och var vacker. Men ändå fortsatte den att kasta bort tiden med att

längta. På kvällen längtade han till natten, när ljusen skulle tändas på granen. Efter

dansen plundrades granen. Då stod den bara tom och ledsen, fast den fick höra en

saga som en man berättade till några barn. Granen trodde på sagan, som handlade om

Klumpe-Duns och Ivede-Avede. Han trodde att han skulle också få en prinsessa

någon gång. Och så längtade han igen efter nästa dag, för att återigen bli utklädd som

julgran.

Naturligtvis blev det inte så; tjänarna kom och drog bort granen, och flyttade

honom upp till vinden. Där stod den sedan resten av vintern, tänkte, och var ledsen.

Några möss kom och pratade med granen, och sedan några råttor. Mössen kallade

granen för gammal, fast den trodde inte på att den kunde vara gammal. När mössen

frågade varifrån den kom, så berättade den om den vackra skogen. De svarade, ”Nei,

hvor Du har seet meget! Hvor Du har været lykkelig!” Fast granen tänkte och

förstod att den hade inte varit det.

Först efter det att tjänstefolket kom och tog ned den från vinden bestämde den

sig för att leva. Fast det gick inte, för den var helt torr och slut: ”Nu skal jeg leve!”

jublede det og bredte sine Grene vidt ud; ak, de vare alle visne og gule. Då tittade

granen ut på gården och såg allt som var så vackert, och den skämdes för att den var

så ful. ”Forbi! forbi!” sagde det stakkels Træ. ”Havde jeg dog glædet mig, da jeg

kunde! forbi! forbi!” Snart därefter kom tjänstefolket som högg granen i små bitar,

och brände upp den.

21

Diskussion Sagoanalys: Reflexiviteten i sagorna

Etnologisk reflexivitet beskrivs av Billy Ehn och Barbro Klein i deras bok,

Från erfarenhet till text. Om kulturvetenskaplig reflexivitet. De definierar begreppet

reflexivitet som ”en central term i den filosofiskt präglade metoddebatt som under

senare år handlat om forskarens självmedvetenhet i mötet med den Andre, det

etnografiska ’forskningsobjektet’, ’informanten.’” 33 Naturligtvis skriver Ehn och

Klein om etnografiska ämnen, och boken handlar inte om litteratur eller folklore, utan

det handlar om rollen forskaren har, först till sin studie eller undersökning, och sedan

vilken roll han/hon har till sin text. Men jag menar att man skulle kunna läsa

Andersens sagor med ”etnologiska glasögon,” och alltså studera reflexiviteten som

finns i dem. Han, så som en etnolog gör, skapade (ofta, eller i alla fall organiserade)

sina egna teman och idéer för sagor, precis som en etnolog gör när de väljer och sedan

skriver sin text. Han bestämde själv över hur sagorna såg ut. Någon gång under

antingen tanke- eller åtminstone på skrivstadiet bestämde Andersen sig för att skriva

de texterna han gjorde, och att han skulle vara med i dem, på någon nivå. Detta

menar jag kan kallas för en viss typ av reflexivitet, och det är intressant att studera det

så. Man kan även dra paralleller mellan Andersens mest reflexiva sagor, och

reflexiviteten inom etnologiska studier.

Andersen var närmast besatt av att vara omtyckt, och av att synas. Detta

kommer fram i böcker om hans liv och även i hans egna dagböcker. 34 Under hela sitt

liv strävade Andersen efter att bli en känd digter; han längtade efter framgång. En sak

som är särskilt intressant med Andersens sagor är hur han ständigt är närvarande i

dem. Detta blir kanske dock inte så konstigt med tanke på just hur viktigt det var för

honom att synas i livet. I biografin om Andersens liv för Bredsdorff en lång och

omfattande diskussion om detta:

Much of Andersen’s best fiction is also basically about himself, not only the novels but also the fairy tales and stories. He is the soldier in ’The Tinder Box’; he is the sensitive princess who can feel one pea through twenty mattresses and twenty featherbeds; he is the student in ’Little Ida’s Flowers’; he is the little mermaid, the outsider who came from the depths and was never really accepted in the new world into which he moved; he is the little boy who

33 Ehn & Klein 1994: 10 34 Jfr Bredsdorff: 1975

22

could see that the emperor had nothing on; he is the ugly duckling transformed into a beautiful swan; he is the fir tree incapable of enjoying the moment and always hoping for something better to come; he is the poet in ’The Naughty Boy’; he is the gardener in ’The Gardener and the Squire’, etc., etc. Andersen has…written more self-portraits than Rembrandt ever painted. His critics called it being obsessed with himself; he called it being subjective…35

Att Andersen själv är en aktör i sina egna sagor är alltså någonting som är känt bland

Andersenforskare. Som citerat ovan, är Andersen själv den fula ankungen; det är han

själv som märker att kejsaren faktiskt inte har några kläder på sig, han är den lilla

sjöjungfrun, han är prinsessan på ärten, han är granen som kan aldrig vara nöjd, o.s.v.

Andersens sagor är kreativa och fantasifulla. Det finns mycket skrivet om

varifrån Andersen fick sina idéer till alla dessa sagor. Vissa har han hämtat ur

folksagotraditionen; vissa har inspirerats under resor; o.s.v., men många har han

hämtat ifrån sitt eget liv. Citatet ovan beskriver detta. Att Andersen själv är en aktör

i många sagor kan accepteras, eftersom det redan är ett etablerat faktum inom

litteratur- och Andersenforskning. Sedan är det förmodligen så att han inkluderar sig

själv p.g.a. hans behov av att synas och att vara med.

Men ändå är det minst sagt annorlunda för en vuxen man att t.ex. se sig själv

som en som är så känslig och mjuk att han är lik en prinsessa (t.ex. i Prinsessan på

ärten). Att känna igen sig själv i en sjöjungfru som söker efter sin prins är inte heller

vanligt. Man skulle kunna ifrågasätta mycket angående detta upprepande tema av

reflexivitet i sagorna. Varför såg Andersen sig själv som dessa aktörer? Jag tror att

det beror mycket på hans annorlunda personlighet och på behovet han hade att synas.

Man skulle sedan kunna analysera de olika rollerna Andersen har i sagorna han skrev.

Det finns mängder av olika teman som skulle kunna tas upp i varje saga. I Den lilla

sjöjungfrun har den lilla sjöjungfrun huvudrollen. Det är hon som ständigt är i

centrum och det är hon som historien kretsar kring. Hon är, som är vanligt i sagor

överhuvudtaget, den yngsta, vackraste sjöjungfrun som finns under havet. Hon är

god, (jämfört med t.ex. häxan som naturligtvis är ond) men ett stort problem för henne

är att hon inte är nöjd med sitt liv under havet. Därför söker hon upp den onda häxan,

blir människa, för att misslyckas med sin prins och sedan gå upp till ”luftens döttrar.”

Denna historia påminner om Andersens olyckliga kärlek. En intressant artikel om

denna saga sett ur ett psykologiskt perspektiv behandlar just detta:

35 Bredsdorff 1975: 275

23

Der findes vel næppe noget eventyr fra H.C. Andersens hånd, der giver en så enkel og utilsløret karakteristik af digterens ubevidste psyke som ”Den lille Havfrue”. Det skal ingenlunde bestrides, at hans ulykkelige forelskelse i Louise Collin formentlig har været den ydre anledning til eventyrets fremkomst, men…går det jo langt dybere. 36 Sedan att den lilla sjöjungfrun slipper döden på slutet av historien är någonting

som har analyserats. Bredsdorff skriver:

Goodness and unselfish love also exist at the bottom of the sea, personified in the little mermaid who ultimately rejects the temptation to save her own life by stabbing the prince, whom she loves, with the knife, for which her sisters had paid their beautiful hair. The main difference between the mermaid and the prince is that the latter has an immortal soul. By transforming the little mermaid in her dying moment into one of ”the daughters of the air”, Andersen indicates that she may acquire an immortal soul in three hundred years time. 37

Det verkar som Andersen menar att det är viktigare för alla att ha en evig själ än att

”bara” få kärlek. Här är det Andersens kristna tro som kommer fram, i synen på livet

och döden, och på slutet, när sjöjungfrun har gått upp till luftens döttrar och hon

lyckligt utbrister, ”Om trehundrede Aar svæve vi saaledes ind i Guds Rige!”

Denna saga är synnerligen intressant. Den är också rolig att läsa och den har

blivit väldigt känd. Den ursprungliga formen av sagan, som den är återberättad här, är

dock kanske inte längre den mest kända versionen av sagan. Nuförtiden känner

många igen sagan p.g.a. Disneys version av den. I Disneys version slutar sagan helt

annorlunda; på filmen får den lilla sjöjungfrun sin prins och de lever lyckliga

tillsammans. Den onda häxan har också ett starkare inflytande över händelserna; i

filmen stiger hon t.o.m. ur havet för att ta gestalt av den andra vackra prinsessan som

prinsen (nästan) gifter sig med. För att locka prinsen till henne använder häxan även

sjöjungfruns vackra röst som hon tog som betalning när den lilla sjöjungfrun fick sina

människoben. (Det kan även noteras att i Disneys version lider inte sjöjungfrun när

hon får sina ben, och inte heller när hon går på dem, som hon gör i den ursprungliga

Andersenversionen). Disneys variant är alltså ungefär densamma, fast det är mycket

enklare. Detta är nog p.g.a. att filmens publik är barn, och Disney vill ha glada slut på

sina filmer.

Andersens version av sagan är intressant att studera, precis som det är en

spännande historia antingen att läsa, eller att se på t.ex. film. Om man vill använda

36 Nyborg 1962: 88

24

genreanalys för att diskutera sagan kan man säga att det är en undersaga men med

Andersens egna idéer och t.o.m. upplevelser som finns i sagan. Men samtidigt finns

det gestalter som ofta förekommer inom folklore och sagotraditionen, t.ex. att den lilla

sjöjungfrun är en prinsessa, som söker efter en prins; att det finns en ond häxa som

kan göra magiska saker; o.s.v. Det är, som hos många andra av Andersens sagor, en

blandning mellan folktraditionens sagor och bitar från hans eget liv. Det är faktiskt så

att det finns denna skillnad mellan Andersens sagor och traditionella folksagor: i

Andersens sagor förekommer reflexivitet, medan i folksagor, som återberättas och är

anonyma, är detta knappast möjligt. Det som kännetecknar en traditionell folksaga är

mönstret (handlingarna), aktörerna, detaljerna, o.s.v. (se s. 9-11). En känd anonym

saga som berättas om och om igen i flera år och genom generationerna kan analyseras

på många sätt, t.ex., för att se på performance angående återberättandet, men den kan

knappt analyseras för sin reflexivitet eftersom den är anonym. Andersens sagor är

således inte exempel på traditionella folksagor, i och med att den höga graden av

reflexiviteten finns, men han var onekligen påverkad av sagotraditionen som han

kände igen. (Detta kan man, som nämnts, se på alla likheter som finns mellan

Andersens sagor och traditionella folksagor). Hans sagor, Den lilla sjöjungfrun och

de andra fyra diskuterade här, är exempel på hans egna idéer, presenterade i en form

som ser ut ungefär ut som traditionella (under)sagor. Fast vissa sagor är kortare än

vad som kanske är vanligt för traditionella undersagor, så påminner de väldigt mycket

om undersagor i form och innehåll. T.ex., Prinsessan på ärten är väldigt kort, men

ändå påminner den om ”typiska” undersagor. Det är inte realistiskt, men inte heller

övernaturligt. Tillsammans med händelserna är det nog det enkla, flödande,

beskrivningsfulla språket i Andersens sagor som gör att dessa sagor påminner så

mycket om typiska folksagor och dess utformning som t.ex. undersagor.

Andra sagan som summerats, Den fula ankungen, är, som nämnts och som

citerats ifrån Bredsdorff, ett bra exempel på en reflexiv saga. Att Andersen började

sitt liv som en fattig pojke i Odense, och att han förblev ensam hela sitt liv är två

väsentliga orsaker till att sagan ser ut som den gör. Moralen i Den fula ankungen kan

sammanfattas i vad den fula ankungen säger, när han har blivit en vacker svan: Det

gjør ikke noget at være født i Andegaarden, naar man kun har ligget i et Svaneæg!

Bredsdorff skriver,

37 Bredsdorff 1975: 314

25

The moral of the tale, which has become proverbial, is that inborn

qualities are more important than upbringing: ”It doesn’t matter about being born in a duckyard, as long as you are hatched from a swan’s egg.” 38

Om man tänker på den höga graden av reflexivitet i denna saga så är det nog så att

Andersen inte bara säger någonting om hur människor borde vara, utan också om hur

han är själv. Han menar att eftersom han ser sig själv som den fula ankungen som

började som ingenting, och till sist blev en vacker svan, så var Andersen själv en

”svan” inuti, kanske p.g.a. sin talang, trots sin fattiga bakgrund. Bredsdorff skriver

ingående om denna saga och om de olika aktörerna som är med:

The farmyard, where the duckling is regarded as an oddity and suffers so much persecution and humiliation, represents both Odense and the stultifying atmosphere of Copenhagen…;in the wild geese it is possible to identify the young Bohemian poets with whom he used to associate during his schooldays….The swans, of course, represent the great writers of Europe. 39 Den tredje sagan, Prinsessan på ärten, är också reflexiv. Bredsdorff skriver i

sin bok att ”[Andersen] is the sensitive princess who can feel one pea through twenty

mattresses and twenty featherbeds.” 40 Jag har redan berättat att Andersen var en

väldigt speciell person; han var känslig på många sätt. Detta kommer fram i denna

korta saga.

Det finns en traditionell saga som är nära till denna som kommer från Sverige.

Bredsdorff skriver om denna folkloreversion:

The nearest known equivalent for ”The Princess on the Pea” is a Swedish tale (related to Tieck’s ”Puss in Boots”) about a poor girl who goes out into the world accompanied by a cat (in some versions a dog), which advises her to present herself at the royal castle as a princess. Being suspicious the queen puts the alleged princess’s sensitivity to the test by secretly placing some small objects (a bean, peas, a piece of straw) under her mattress; but on each occasion the cat (or dog) warns the girl so that the next morning she can pretend to have slept very badly, thus proving her delicacy and sensitivity. In the Swedish version, therefore, the heroine wins by cheating, whereas in Andersen’s version the heroine proves herself to be a real princess by actually being hypersensitive. 41

Det är troligt att Andersen fick sin inspiration ifrån denna traditionella berättelse.

Men sedan att prinsessan är äkta i Andersens saga visar nog hans egna värderingar

38 ibid: 322 39 ibid: 355 40 ibid: 275 41 ibid: 310

26

och moraler. Om Andersen verkligen såg sig själv som så väldigt känslig (som denna

saga verkar bevisa) så skulle inte han behöva ljuga om det som flickan beskrivit i

citatet ovan.

Lilla Idas blommor är en intressant saga som är olik de andra återberättade

här, i att det i sagan finns en annan värld, en drömvärld där blommorna lever.

(Läsaren vet alltså inte helt säkert om lilla Ida verkligen har varit med om det hon

tror, eller om det bara var en dröm). James Massengale menar att det är inte det är

som viktigast med sagan. Han skriver:

In ”Little Ida’s Flowers”, the ”other world” is not Ida’s dream state, it is a realm of existence inhabited by the flowers themselves, to which Ida gains access in the form of a dream. Does the flower world exist? The author is ready with the appropriate ambiguous phrases, allowing us to believe or not if we wish. The story does not assume that we (grown-ups) believe in the flower world; we are simply asked to acknowledge that Ida does. 42 Dessutom är denna saga också reflexiv, fast denna gång är inte H.C. Andersen

den aktör som har huvudrollen.

Bredsdorff skriver att Andersen är

studenten i historien. 43 Studentens roll i

historien är att det är han som berättar för

lilla Ida om blommorna, att de går på bal

som man skulle kunna se om man letade

efter dem. Han fyller sin funktion så, men

han beskrivs utförligare än vad som

kanske behövs för att göra sagan bra.

D.v.s., det känns som studenten beskrivs

så väl p.g.a. att det är hur H.C. Andersen

ser på sig själv. Att studenten beskrivs

som en som klippte papper, är en sak som

är precis vad Andersen själv gjorde

mycket. Därför är denna saga rolig,

särskilt om man läser den för att se

reflexiviteten i den: studentens roll är enbart en biroll, men ändå verkar det som

Andersen kände att han ville lägga till detaljer som egentligen beskriver sig själv, och

42 Massengale 1993: 264 43 Bredsdorff 1975: 275

Bild 4: Lilla Idas blommor

27

kanske hur han såg på sig själv. Andersen beskriver studenten så här: Studenten, der

sad i Sophaen; for ham holdt hun saa meget af, han kunde de allerdeiligste Historier

og klippede saadanne morsomme Billeder…det var en lystig Student! Studenten

beskrivs inte bara som en som bara klippte så underhållande bilder, utan en som också

kunde berätta de vackraste historier. Det är faktiskt slående hur mycket studenten

påminner om Andersen själv.

Granen är en saga som också är reflexiv. Bredsdorff skriver, ”[Andersen] is

the fir tree incapable of enjoying the moment and always hoping for something better

to come.”44 Det är alltså Andersens självbild som speglas i sagan. Bortsett från

reflexiviteten i sagan kan man också se att den fyller en pedagogisk funktion;

budskapet är: vänta inte för länge för att börja leva! Granen är ett exempel på en saga

som är sedd utifrån granens perspektiv; aktören som Andersen känner igen sig i är

således återigen huvudrollen. Fast här är det inte så mycket om hur mycket andra

tyckte om Andersen, utan snarare hur Andersen kanske tyckte illa om sig själv, som

kommer fram. Till skillnad från Den lilla sjöjungfrun, ett annat bra exempel på en

saga med reflexivitet, så förekommer inga händelser som räddar aktören, som är

Andersen. På slutet av Den lilla sjöjungfrun slipper hon döden, och istället åker hon

upp till ”luftens döttrar.” Alltså, trots att det är en sorglig historia p.g.a. att hon inte

fick sin älskade prins, så behöver inte läsaren vara ledsen, eftersom den lilla

sjöjungfrun fick någonting som Andersen verkar mena, är högre och bättre en

människokärlek: gudomlig kärlek och en evig själ. Men i Granen så förekommer

inga likadana händelser. Det blev helt enkelt för sent för granen att ändra de val han

hade gjort i livet, och så brändes han till sist. Angående denna saga, nämligen

reflexiviteten i den och några andra sagor redan diskuterade här, skriver Sven Hakan

Rossel så här:

In his fragmentary but valuable comments on the tales and stories printed in the collected editions of 1862-63 and 1870-74 Andersen continually emphasizes the reality behind his imaginative treatment. In ”The Ugly Duckling” we find the glorification of the author’s own genius, whereas ”The Fir Tree” is a rather harsh judgment of himself as the ambitious, always discontented artist afraid of having passed his prime. We see self-portraits in the fortune-hunting soldier of ”The Tinderbox” and the hypersensitive title character of ”The Princess on the Pea.” Andersen’s affairs of the heart can also be followed in several tales…and others contain portraits of friends and acquaintances. 45

44 ibid 45 Rossel 1996: 33

28

Han uttrycker ovan, lika som Bredsdorff gör, vilken stor roll Andersen själv har i

sagorna han skrev. Dessa fem exempel på Andersens sagor är, som nämnts i

inledningen, blott en liten del av allt som skulle kunna analyseras och jämföras (med

tanke på att han skrev 156 sagor). Men det är ändå spännande att analysera dessa

sagor, eftersom man kan lära sig mycket om Andersen, och mycket om sagorna

överhuvudtaget, även med bara denna korta analys. Sedan är det också möjligt att gå

ett steg längre, d.v.s., inte bara stanna vid sagoanalys som ofta görs inom

Andersenforskning. Jag skulle även vilja hävda att man skulle kunna dra paralleller

och jämförelse med Andersens reflexiva sagor, och etnologin. (Se diskussionen i

nästa avsnitt).

29

Avslutningsdiskussion Reflexivitet inom Andersens sagor och dagens etnologi

Reflexiviteten som förekommer i Andersens sagor är sannerligen intressant att

studera, men när Andersen först skrev sagorna var det främst för att de skulle läsas

som underhållning. Som redan nämnts, tyckte han om att läsa sina sagor för alla som

ville lyssna. Sagorna var skrivna för barn, men de lästes också av vuxna. (Vissa var

lämpligare för barn än för vuxna, och tvärtom). Hans sagor var och förblir spännande

att läsa, eller att uppleva i andra former, som t.ex. på film. Sagorna är tidslösa och

rumsneutrala. De läses fortfarande och överallt i världen. De är alltså lika bra och

intressanta även om inte man skulle studera och analysera dem. För barn spelar det

ingen roll vad sagorna har för symbolik eller vem en aktör inspirerades av i Andersens

eget liv. Men för forskare blir sagorna mycket intressantare, och de får djupare

mening p.g.a. reflexiviteten som finns i dem. Det är helt enkelt fascinerande att

Andersen kände igen sig själv i en berättelse om en sjöjungfru, eller en prinsessa, eller

en gran, o.s.v. På liknande sätt blir etnologiska verk intressantare när reflexivitet

återspeglas i dem. Det finns idag en debatt inom etnologi över hur mycket en

författare borde vara närvarande i de texter han/hon skriver. Hur mycket borde en

författare vara med i artikeln eller avhandlingen han eller hon skriver? Hur mycket

personlig bakgrundsinformation borde finnas med i etnologiska studier? Borde man

skriva någonting alls om sig själv i studierna? I vissa etnologiska studier beskriver

författarna varför de valde sitt ämne, och detta känns som det stödjer eller lyfter

uppsatsen. Då känns det som uppsatsen eller studien blir komplett. Reflexivitet är

nära knuten till medvetenhet. Att författaren är medveten om sin roll i studierna är

naturligtvis viktigt. 46 Om en studie är starkt påverkad av författarens ursprung, t.ex.,

så borde det nämnas för då har det en direkt påverkan och samband med texten som

skrivs. Men tyvärr så förekommer ibland etnologiska studier där författaren kände att

det var nödvändigt att ge alldeles för mycket bakgrundsinformation om sig själv, som

är helt oväsentlig för studien. Den akademiska integriteten kan således försämras.

Men i de studierna där författaren lyckas med reflexiviteten, d.v.s., att ”rätt” mängd

information om författaren ges, då kan läsaren uppleva att det är en intressantare

studie p.g.a. det. Så upplever jag reflexiviteten i H.C. Andersens sagor. Även om det

46 Se Ehn/Klein 1994

30

ofta sker på ett dolt plan, så tycker jag att reflexiviteten i sagorna höjer värdet på dem.

Det blir således en annan sorts forskning när man analyserar Andersens sagor, jämfört

med traditionella folksagor som totalt saknar reflexivitet.

Ehn och Klein diskuterar reflexivitet inom etnografiska ämnen. De beskriver

vad reflexivitet är för en forskare eller en etnolog, men trots att det naturligtvis är

olika sorter reflexivitet i etnologiska studier än det är i Andersens sagor, så skulle

detta stycke också kunna appliceras på reflexiviteten hos Andersen:

En grundläggande tanke i den här metoddebatten är att antropologen

och etnologen är en del av det som studeras, inte bara en distanserad åskådare. Forskaren t o m skapar sitt ämne. Att studera andra är därför i viss mening detsamma som att studera sig själv. Samtidigt som man undersöker andras liv, begrundar man mer eller mindre systematiskt sin egen existens. Denna idé är förstås svår att förena med den klassiska uppspaltningen av subjekt och objekt och även med tron på möjligheten av att göra neutrala beskrivningar. Det går inte att beskriva verkligheten utan att påverka den. Detta behöver dock inte leda till vetenskaplig bankrupt. I stället för att vara ett hot mot sökandet efter välgrundad kunskap, kan forskarens subjektivitet – dvs medvetenheten om den egna närvarons betydelse – bli en väg till djupare insikt om hur kunskap kommer till. 47

Ehn och Klein menar alltså att ”att studera andra är därför i viss mening detsamma

som att studera sig själv.” Vad detta sedan innebär för Andersenforskning är

naturligtvis öppet för diskussion, men jag tror att denna tanke kan vara väldigt bra att

hålla i minnet, naturligtvis när man håller på med etnologiska arbeten, men även när

man använder detta (etnologiska) sätt att se på Andersens sagor. Hur svårt det än är

att diskutera textualisering på en text som skrevs för länge sedan så är det ändå sant

att Andersen själv valde vad han ville skriva om. Han skrev Den lilla sjöjungfrun,

Prinsessan på ärten, m.m., fullt medveten om vad han skrev. Dels är det nog viktigt

att påpeka att han valde att skriva om ämnen som är lättillgängliga för läsaren. Han

valde att skriva sagor som människorna tyckte om, och det har nog mycket att göra

med varför han fortsatte att skriva sagor, trots att det inte var hans ursprungliga dröm

inom litteratur. Han ville nog själv säga någonting med sagorna—samtidigt som han

ville få uppmärksamhet och naturligtvis ville han skriva verk som fungerade som

underhållning. Sedan finns fortfarande frågan om varför han valde just de teman han

gjorde, eller varför han såg sig själv i sådana extrema aktörer som prinsessor och

dylikt. Detta kommer man nog aldrig att få svar på. Man kan bara studera det som

47 Ehn & Klein 1994: 10

31

finns och fundera över hur medveten han var om sin egen reflexivitet, och om varför

han skrev de sagorna och teman han skrev.

För forskare som sysslar med Andersenforskning är det spännande att försöka

reda ut varför reflexiviteten finns med, vad den har för påverkan på berättelserna, vad

det innebär för läsaren, o.s.v., precis som jag har försökt göra i denna uppsats. Man

får helt enkelt en större förståelse för sagorna p.g.a. reflexiviteten. Istället för enkla

sagor, har Andersen skrivit sagor som är starkt präglade av den folklore- och

sagotradition som finns i Norden, och som också är kryddade med information om sig

själv och sina värderingar.

32

Källförteckning Andersen, Hans Christian. H.C. Andersens eventyr. I: 1835-42. Hans Reitzels

Forlag: København 1963. Andersen, Hans Christian. H.C. Andersens eventyr. II: 1843-55. Hans Reitzels

Forlag: København 1964. Andersen, Hans Christian. H.C. Andersens Dagbøger I: 1825-1834. Nielsen &

Lydiche: 1971. S: 1-120. Bredsdorff, Elias. Hans Christian Andersen: The Story of His Life and Work. The

Noonday Press: 1975. Ehn, Billy & Klein, Barbro. Från erfarenhet till text. Om kulturvetenskaplig

reflexivitet. Carlsson Bokförlag: 1994. Grønbech, Bo. Why Study Hans Christian Andersen? Ur Andersen og verden.

Indlæg fra den første internationale H.C. Andersen-konference. 25-31. aug. 1991. Odense Universitetsforlag: 1993. S: 131-37.

Honko, Lauri. Att synliggøra textualiseringsprocessen. Tradisjon nr 1, 1998. S: 33-

40. af Klintberg, Bengt. Svenska folksägner. Norstedts Förlag: 1998. S: 7-86. Lövkrona, Inger. Annika Larsdotter, barnamörderska. Kön, makt och sexualitet i

1700-talets Sverige. Historiska Media och författaren: 1999. Massengale, James. A Divided World: A Structural Technique in Andersen’s

Original Tales. Ur Andersen og verden. Indlæg fra den første internationale H.C. Andersen-konference. 25-31. aug. 1991. Odense Universitetsforlag: 1993. S: 262-275.

Nyborg Eigil. Den indre linie i H.C. Andersens eventyr. En psykologisk studie.

Gyldendal 1962: 68-88. Oxenvad, Niels. H.C. Andersen. Et liv i billeder. Niels Oxenvad og Hans Reitzels

Forlag: 1995. S: 80, 145. Peterson, Per. Sagans teorier. Uppsala Universitet: 1997. Rossel, Sven Hakon. Hans Christian Andersen: The Great European Writer. Ur

Hans Christian Andersen: Danish Writer and Citizen of the World. Rodopi: 1996. S: 1-125.

33

Referenslitteratur Andersen, H.C. H.C. Andersens bästa sagor. Klassikerförlaget Stockholm: 1997. Andersen, H.C. The Complete Hans Christian Andersen Fairy Tales. Crown

Publishers, Inc.: 1984. Braude, Ljudmila. H.C. Andersens eventyr og historier 1850-70. Ur Andersen og

verden. Indlæg fra den første internationale H.C. Andersen-konference. 25-31. aug. 1991. Odense Universitetsforlag: 1993. S: 75-84.

Brøndsted, Mogens. H.C. Andersens personlighedsproblem. Ur boken, H.C.

Andersen og hans kunst. Odense Universitetsforlag: 1976. S: 9-30. Bøggild, Jacob & Heegaard, Pernille. H.C. Andersens ”Den lille Havfrue”—om

tvistigheder og tvetydigheder. Ur Andersen og verden. Indlæg fra den første internationale H.C. Andersen-konference. 25-31. aug. 1991. Odense Universitetsforlag: 1993. S: 311-320.

van Hees, Annelies. Drømme i H.C. Andersens Eventyr og Historier. Ur Andersen

og verden. Indlæg fra den første internationale H.C. Andersen-konference. 25-31. aug. 1991. Odense Universitetsforlag: 1993. S: 376-384.

Jørgensen, Bo Hakon. ”Att tænke i eventyr”. Ur boken H.C. Andersen och hans

kunst. Odense Universitetsforlag: 1976. S: 53-68. de Mylius, Johan. Problemer omkring H.C. Andersens realisme. Ur boken, H.C.

Andersen og hans kunst. Odense Universitetsforlag: 1976. S: 105-131. Westhed (Stenback), Rachel Elisabeth. Hans Christian Andersen: Social Criticism,

the Complexities of Love, and Auto-Biography in the Danish Fairy Tale. Final Paper för en kurs i ”Nordic Area Studies.” Augsburg College, MN, USA. maj 1999.

Bilder Omslagsbilden är hämtad ur boken, The Complete Hans Christian

Andersen Fairy Tales. Crown Publishers, Inc.: 1984. S: 17. Bild 1 på H.C. Andersen är hämtad ifrån Niels Oxenvads bok, H.C. Andersen: Et liv i

billeder. Niels Oxenvad og Hans Reitzels Forlag a/s: 1995. S: 80. Bild 2 på H.C. Andersen är hämtad ifrån Niels Oxenvads bok, H.C. Andersen: Et liv

i billeder. Niels Oxenvad og Hans Reitzels Forlag a/s: 1995. S: 145. Bild 3 är ett exempel på Andersens ”paper clippings.” Hämtad ifrån Elias Bredsdorffs

bok, Hans Christian Andersen: The Story of His Life and Work. The Noonday Press: 1975. S: 6.

34

Bild 4 är hämtad ur boken The Complete Hans Christian Andersen Fairy Tales. Crown Publishers, Inc.: 1984. S: 25.