Högern fick ge sig om rösträttennär svenska folket rätade på ryggenAv Torkel Ivarsson

I den nymoderata historieskrivningen var det det egna partiet som tog initiativet till den allmänna rösträtten i Sverige. Det är ett lika upprörande som skrattretande påstående. Faktum är ju att en väldig kraft underifrån samt för etablissemanget oroande nyheter från den ryska revolutionen, det finska inbördeskriget och politiska konvulsioner i Tyskland och Belgien slutligen tvingade fram den allmänna och lika rösträtten för män och kvinnor, oberoende av inkomst och samhällsställning. In i det sista försökte moderaterna som då hette Allmänna valmansförbundet att hejda den framrusande flodvågen. Argumenten var hämtade ur en gammaldags patriarkalisk föreställningsvärd och dess arroganta syn på det lägre stående folket, arbetarna, tjänstehjonen, de fattiga och egendomslösa. Det hette att samhällets makt nu skulle läggas i händerna på dem som minst av alla förstod sig på att förvalta den, ”den råa massan”, som den konservative debattören Adrian Molin uttryckte sig. Inför den avgörande författningsreformen hösten 1918 spred sig skräcken i överklassen, som såg sina privilegier hotade och kände fruktan för liv och lem. Det fina folket på Strandvägen satte extra reglar på dörrarna och beväpnade sig med vapen och ammunition. Men för våldsamheterna stod den utkommenderade polisen som gick till attack mot hungrande och strejkande arbetare. Den socialdemokratiske ledaren och riksdagsmannen Hjalmar Branting höll själv på att bli nerriden av polis med dragna sablar på Gustaf Adolfs torg i Stockholm. Ironiskt eftersom det i hög grad var Branting själv som såg till att spåra in partiet i reformistisk riktning. Låt oss gå till den då unga industristaden Borås för att spegla det stora skeendet i det lilla. Här hade, trots ett växande och hårt exploaterat industriproletariat, arbetarrörelsen svårt att få riktigt fäste. Rune Jungen som med sin bok ”Vävarstad i uppror” avhandlat tiden 1880-1920 pekar bland annat på att den lokala konservatismen var ovanligt stark. Denna konservatism med rötterna i ståndssamhället och här särskilt färgad av den schartauanska tron, predikade lydnad och förnöjsamhet. Vardagen var tung men i den gudomliga världsordningen visste man sin plats. Prästerna hävdade att fattigdomen var den bästa vägen till frälsning. Belöningen för slitet skulle komma efter döden.I detta intellektuellt syrefattiga klimat hade arbetarrörelsen med sin kamp för demokrati och drägliga levnadsvillkor kanske något sämre förutsättningar än på andra håll. Särskilt som dess motpol var oerhört stark och välorganiserad. En relativt liten grupp affärsmän och fabriksägare höll staden i ett järngrepp. Deras maktbas var företagen, politiken, tidningen, branschorganisationerna, herrklubbarna och deras uppdrag i dessa organisationer var sammanvävda med varandra. Att de förutom närmast oinskränkt makt på arbetsplatserna också skulle sköta stadens politik ansåg de själva helt naturligt. Det var fabrikörerna och affärsmännen som ”byggt upp” staden. Industriernas, det vill säga industriägarnas intressen ansågs därför sammanfalla med de allmänna. Jungen visar i sin framställning att näringsidkarna hade två tredjedels majoritet i stadsfullmäktige, med titeln fabrikör som den allra vanligaste. Så sent som 1908 var dessa 25 till antalet, i övrigt bestod församlingen av 14 tjänstemän, en hantverksmästare och två arbetare. Grunden för detta skriande underskott på demokrati var naturligtvis det orättfärdiga valsystemet som byggde på inkomstförhållandena och därmed automatiskt uteslöt de flesta i stadens växande arbetarklass.

Axel Bergengren (i mitten av bilden) var en av de ledande industrimännen i Borås under rösträttsstridens dagar och framåt. Han var aktiv högerman, satt i stadsfullmäktige, handelskammaren med flera tunga organisationer Foto: Stadsarkivet Borås

Bland de mer bemärkta makthavarna skall vi här nämna några namn och vi börjar med Axel Bergengren, ägare till Borås Wäfveri och ytterligare fem stora företag i textilbranschen däribland Kungsfors spinneri i Skene och Svensk Konstsilke. Koncernen hade vid hans död 1947 2.700 anställda. Bergengren satt för högerpartiet i stadsfullmäktige 1904- 1937 och var ordförande i drätselkammaren under det första världskriget. I bankdirektören och högermannen Olof Franzons panegyrik över honom heter det att det rådde ”ganska goda relationer” mellan honom och fabriksarbetarna, ”atmosfären i spinnerierna, vävsalarna och färgerierna påstås ha varit ganska fin”. Observera orden ”ganska” och ”påstås”. Franzon visste att förhållandet var det omvända. Med hjälp av överingenjören Alex Engblom som var den som införde den hatade arbetsdelningen, Taylorismen, i Sverige, förde Bergengren ett herrans regemente i fabrikerna. Krävande ackordsarbete, tidsstudier och lönesänkningar ledde till skarpa motsättningar och flera förhandlingar ända upp i arbetsdomstolen. En tredje betydelsefull högerman i Borås var fabrikören Axel Vennersten som blev riksdagsman 1905 och justitieminister under Arvid Lindman, en politiker som aldrig tog ordet demokrati i sin mun. När boråsarna svalt under de sista åren av det första världskriget på grund av den Hammarskjöldska ministärens oförmåga att hantera livsmedelsförsörjningen, kallades Vennersten hem till Borås för att förklara att kritiken bara var elak ryktesspridning. Men om Vennersten ska sägas att han tillhörde den mer mjuka falangen av partiet och att han åtminstone välkomnade de första stegen av rösträttsreformen.Till maktens inre krets räknas också bröderna David och Oscar Nylander, ägare till Borås mekaniska verkstad. Båda tillhörde de moderata pionjärerna och Oscar Nylander blev också riksdagsman. Verkstaden drevs av den hårdföre ingenjören Birger Strömqvist som betraktade organiserade arbetare som en sorts villebråd. Han krävde att de anställda skulle stå i givakt när han passerade ”som brukligt är i Tyskland”. Flera konflikter blossade upp här i början av 1900-talet. Under storstrejken 1909 tappade boråsfabrikörerna helt tålamodet med de tredskande arbetarna. Jungen hävdar att fabrikörerna här stod i absolut särklass som

intoleranta och trakasserande arbetsgivare. Borås var den enda platsen i landet där avskedanden förekom i större skala. Den första frontlinjen mot demokratin gick sålunda på arbetsplatserna. Där hade fabrikörer och affärsmän nästan oinskränkta befogenheter. Vid behov kallades polis och militär in för att kyla ner känslorna. Den rent politiska motståndskampen skedde ju främst i riksdagen men parallellt grundade boråseliten sin lokala avdelning, den moderata valmansföreningen den 28 oktober 1909. Närvarande var bland andra Axel Vennersten, David Nylander och Sven Sandwall. Ett par månader senare kom man på idén att också försöka värva några kvinnor ur de egna leden till partiavdelningen. Av protokollet framgår att fruarna Signe Cederqvist och Signe Dahlin tillfrågats, men snopet nog ville ingen av dem bli medlem i ett parti som inte hade kvinnlig rösträtt på programmet.Så sent som i april 1918, när rösträttsreformen bara var några månader avlägsen underströk högerledaren Lindman ”de principiella betänkligheterna mot att ge rösträtt åt kvinnor emedan det vore långt ifrån till fullo öfvertygelse fastslaget att detta vore till nytta vare sig för kvinnan eller för staten”. Han ansåg att ”kvinnans sociala uppgifter icke påkallade hennes indragande i det politiska livet”.Boråsmoderaterna följde förstås troget partilinjen i demokratifrågan. ”Samhällsintresset måste sättas före klassintresset”, hette det i ett uttalande inför valet 1910. Och samhällsintresset har vi ju lärt oss var lika med industriägarnas intressen. Det inkomst- och förmögenhetsstreck som i valen uteslöt en majoritet av boråsarna kallades arrogant för ”ordentlighetsstreck”.Man såg med skräck på socialdemokraternas och liberalernas krav på författningsförändringar. Att släppa fram vanligt folk till valurnorna skulle vara ”obetingadt menligt för statslifvets lugna utveckling”, särskilt kvinnlig rösträtt befarade man skulle öppna dammluckan för den fruktade och avskydda socialismen, det vill säga privilegiesamhällets avskaffande. ”Ett farligt hot mot samhällets bestånd och lugna utveckling” (valmanifest från 1912).I protokollen från den lokala avdelningen återkommer ständigt argumentet att den som betalar mest skatt också ska ha det största inflytandet. Den allmänna rösträtten skulle innebära att ”de kommunala skattebördorna på ett avgörande sätt bestämdes af dem som icke själfva betalade några kommunala skatter. Synes detta vara något mål att eftersträfva?”Den 28 mars 1914 kom professor Rudolf Kjellén på besök hos boråsmoderaterna. Den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap leder till laglöshet, sedeslöshet och anarki, ansåg han. Kjellén pläderade för en folkgemenskap där alla var goda syskon men underordnade sig faderns, elitens, ledarskap. Man kan väl säga att detta tankegods förebådade den tyska nazismen.Stadens ledande tidning den konservativa Borås Tidning hade vid denna tid och under decennier framåt ingen självständig ställning gentemot partiet. Chefredaktörerna satt i partiföreningens styrelse och högermän i tidningens. Detta förhållande upphörde först när Rune Larsson tillträdde som chefredaktör 1974. Däremot kan man konstatera att tidningen fullföljt sina borgerliga åtaganden. Ledarsidan har i dag en påfallande nyliberal prägel och på nyhetsplats hyllas stadens företagare utan skuggan av kritisk granskning.En tidig socialistjägare i redaktörsstolen och extra burdus sådan var A. Marino (1893-1898). Han beklagade att det gamla patriarkaliska förhållandet mellan fabriksägarna och arbetarna var på väg att upplösas: ”Känslan av att vara tjänande synes bli alltmer förhatlig, alla vilja vara befallande, ingen lydande (…) Lyckan ligger icke obetingat hos den som har befallanderollen, oftare hos den som tjänar, om han gör det i anda och sanning, i det rätta sinnet. "Marino karikerade arrogant de socialistagitatorer som vågade sig till Borås: ”Ansiktet var stort och brett samt lindrigt rent. Stora mustascher prydde överläppen och tänderna voro svårt svartfärgade”, skrev han vid ett tillfälle.

Tidningsfrågan kom upp vid ett möte med partidistriktet den 30 juni 1909. Man beslöt att vädja till BT:s dåvarande chefredaktör Reinhold Eriksson att han skulle anställa en person som skulle rapportera ” i den riktning som den blivande förbundsstyrelsen föreslår”.Hur det gick med den saken är oklart. Med moderaterna var säkert nöjda ändå. Så önskade till exempel chefredaktören Ernst Sewerin när han tillträdde sin befattning 1911, ”att bygga vidare på fäderneärvd kultur med en målmedvetenhet, som icke vill gifva sig ut på opröfvade experiment blott därför att de uppbäras av en tillfällig opinion”.De oprövade experimenten var naturligtvis demokratins slutliga genombrott. ”Bara den enfaldige kunde tro att den skulle leda till lycksalighetens ö”, ansåg Sewerin. Fullt genomförd kunde den resultera i ”anarki och terrorism”.Sewerin resonerade nästan ordagrant som partiet när han krävde att ”den som faktiskt betalar det mesta af kommunens utskylder också bör ha ett något större inflytande när utgifterna skola beslutas”. Efter ödesvalet i december 1918 när slaget om den politiska demokratin är förlorat för etablissemanget beklagar han uppgivet ”ordentlighetsstreckets borttagande”, nu skulle ”element utan vederbörlig ansvarskänsla få alltför stort inflytande i kommun och stat”. Utvecklingen skulle ju sedan visa att skräcken i sina huvuddrag varit obefogad, socialdemokratin kom att styras av pragmatiker och vänstersocialisterna sedermera kommunisterna fick aldrig något reellt inflytande i svensk politik.Bara något decennium senare livades en del av de gamla demokratimotståndarna upp igen av det tyska exemplet. Man hade ju en del av grundelementen gemensamma; nationalism, antikommunism och elitism. Man kan nog tillägga antisemitism. Borås Tidnings redaktör Ernst Malm (1886-1891) skrev i polemik med Göteborgs handelstidning att ”juden kan visserligen vara född svensk undersåte men svensk kan han aldrig bli, lika litet som en neger, hottentott eller kines”. Ett närmare studium av de nazistiska och tyskvänliga organisationerna från 1930- och 40-talet visar att i de två mest betydande, Sveriges Nationella Förbund och Riksföreningen Sverige-Tyskland, fanns en övervikt medlemmar från stadens elitskikt. Läkare, ingenjörer, direktörer och köpmän är vanliga titlar. Den mest välkände av Boråsfabrikörerna Algot Johansson var inte medlem men skänkte regelbundet pengar till Sveriges Nationella förbund och strejbrytarorganisationen Svenska Nationella Skyddskåren, som hade bildats av svenska frivilligofficerare på den vita sidan i det finska inbördeskriget. I sin jättelika syfabrik centralt i Borås lät han den tyske rationaliseringsexperten och nazisten Herbert Sontag terrorisera arbetarna med sitt hatade löpande band.

Knallen Algot Johansson tillät ingen politisk verksamhet i sin fabrik. Men själv skänkte han regelbundet pengar till den nazistiska organisationen Sveriges Nationella Förbund och han lät den tyske nazisten och rationaliseringsexperten Herbert Sontag terrorisera de anställda. Foto: Stadsarkivet Borås.

En knutpunkt nu när stadsfullmäktige var förlorat, var handelskammaren som samlade den övervägande delen av stadens direktörer och köpmän. Den motarbetade fackliga förslag till förbättringar för de anställda, den understödde strejkbryteri och den hade inget ont att säga om den tyska nazistregimen. Tvärtom upprätthöll man mycket vänskapliga förbindelser med diktaturen. Den 28 juni – 3 juli 1938 deltog till exempel två representanter i den internationella handelskammarens kongress i Berlin. Där lyssnade man på ett invigningstal av Herman Göring och deltog i ”lysande fester” tillsammans med bland andra propagandaminister Goebbels. Under avslutningen som samlat 3.000 gäster underhöll operabaletten och ett grandiost fyrverkeri avfyrades, rapporterar delegaterna från handelskammaren entusiastiskt. Krassa affärsintressen trängde här undan obehagliga nyheter om den tyska diktaturens övergrepp på andra stater och brutala förföljelser av oliktänkande, judar och andra minoriteter. Anpassligheten framgår ytterligare av ett par brev från ett par firmor i Borås som dels intygar att ”samtliga anställda i den svenska firman naturligtvis äro rena arier”, dels att man är införstådd med att ”man ej får sälja till judiska firmor utan att ha fått tillstånd därtill från Tyskland”. Breven är avstämplade i Borås i november respektive december 1940 och återfinns i Riksarkivet.Än mer uppenbart blir ryggkrökandet när det gäller tyskar eller personer från tyskkontrollerat område som sökte sig en fristad i Borås. De två första fallen dyker upp i dokumenten 1938. Handelskammaren får frågan om arbets- och uppehållstillstånd från Kammarkollegiet i

Stockholm. Man avstyrker. En tredje ansökan i juni 1939 avstyrks också trots att den sökande redan ordnat med arbete. Varför sker detta i en församling som var så positiv till de svensk-tyska förbindelserna? Det fjärde och mer väldokumenterade fallet ger oss den sannolika förklaringen, det handlar om judisk identitet. En viss Karl-Theodor Friedrichs som tillfälligt vistades i Borås och här ville starta en textilproduktion ansökte om svenskt medborgarskap. Efter skriftväxling med den tyska legationen i Stockholm (!) sa handelskammaren nej. Friedrichs lades bland annat till last att han förnekat sin judiska börd. ”Det kan inte vara förenligt med landets intressen att han antages till svensk medborgare”, heter det i yttrandet som är undertecknat av ordföranden textildirektören Carl Eiserman och sekreteraren överstelöjtnanten G.W. Backman. Eiserman var en av de ledande industrimännen i Borås, aktiv i högerpartiet och i kommunalpolitiken, Backman var liksom flera av de övriga medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland.Tyskland förlorade kriget, det blev ingen nyordning i Europa, de svenska fabriksägare som eventuellt drömde om att arbetarna åter skulle disciplineras och stå i givakt när chefen kom på inspektion gav aldrig helt upp men förutsättningarna förändrades med samarbetspolitiken och freden på arbetsmarknaden. Efterkrigstiden kom att präglas av det socialdemokratiska folkhemsprojektet. I vassen bidade de borgerliga sin tid. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord och det gäller den som togs av Borås Tidnings fotograf Bengt Bergman en majkväll år 1951. Då firade den borgerliga diskussionsklubben Decemberklubben sitt 25-årsjubileum och mot den legendariske fotografen ler följande herrar: Tore G. Wärenstam, tidningens ägare och chefredaktör samt ledande höger- kommunal och landstingsman, Arvid Richert, landshövding, under kriget svensk minister i Berlin, Alex Engblom högerman och taylorismens föregångsman i Sverige vilken vi tidigare stiftat bekantskap med, överläkare Walter Risinger tidigare ledamot av Sveriges Nationella Förbunds styrelse samt Carl Eiserman och Nils Rudell från stadens industri- och handelselit. Vad diskuterade de? Jag erinrar mig ett personligt minne från 1970-talet när jag som reporter för Borås Tidning skulle rapportera från ett möte med kampanjen ”Borås på bettet”. Textilindustrin började gå kräftgång och nytt mod borde ingjutas i staden, ansåg man i de övre skikten. Det vill säga att tempot måste höjas i de av lågprisimporten svårt konkurrensutsatta fabrikerna. Detta var innan fabriksägarna kom på idén att själva förlägga produktionen i låglöneländerna. Hursomhelst föreslog den gamle tekodirektören och högermannen Yngve Magnusson att arbetarna skulle uppmanas att hurra för sina företag på lunchrasten. Han hade nog aldrig riktigt släppt tanken om den gudomliga världsordningen eller Rudolf Kjelléns folkgemenskap. Det kunde vi skratta åt då men i dag slår pendeln åt andra hållet. Steg för steg förvandlas Per-Albins folkhem under svagt motstånd från hans eget parti till ett nyliberalt månlandskap. Det har inte saknats varningssignaler. När dåvarande SAF-chefen Ulf Laurin talade till 4 oktoberrörelsen i Globen 1989 var hans recept sänkta skatter, minskning av den offentliga sektorn och privatisering. Fredrik Reinfeldt skrev 1993 i sin bok Det sovande folket: ”I moderaternas värld är det främst politiskt beslutsfattande som begränsar människan. Slutsatsen blir därför lätt att bara allt politiskt beslutsfattande försvinner blir människan helt befriad och inga problem kvarstår”. Boråsdirektören Reimar Westerlind karaktäriserade nyligen i en insändare i Borås Tidning det politiska arbetet som ”en grå massa av makt utan ansvar”. Det låter som ett eko från 1918 när chefredaktör Reinhold Sewerin fruktade att demokratin fullt genomförd skulle innebära att ”element utan vederbörlig ansvarskänsla får alltför stort inflytande i stat och kommun”.

TORKEL IVARSSONDen 22 januari 2014

Källor:Winberg, C. (red.). Arbetarstad i förvandling. Borås socialdemokrater 1920-1970. 1998.Dungel, R. Hänt i Sjuhärad, 160 år med Borås Tidning. Borås Tidning förlag. 1986.Gunnarsson, Gunnar. Arbetarrörelsens krönika i ord och bild 1881-1938. Tidens förlag. 1970.Helldén, Arne. Social arrogans, också ett kulturarv. Carlssons förlag. 1994.Hübinette, Tobias. Den svenska nationalsocialismen medlemmar och sympatisörer 1931-45. Carlsons förlag. 2002.Jungen, Rune. Vävarstad i uppror, arbetarrörelsen i Borås 1880-1920. Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. 1978.Franzon Olof. Profiler och figurer i Borås nya historia. Norma förlag. 1994.Franzon, Olof och Högborn, Gunnar. Från stämma…till stämma. Händelser och personer 1909-1994 i text och bild. M i Södra Älvsborg. 1995.Nilsson, Karl N. Alvar. Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet. Federativs förlag. 2000.Persson, Eva. Maskin makt, teknikens utveckling och arbetets förändring under industrialismen. Riksutställningar utställningskatalog. 1977.Protokoll från Södra Älvsborgs valmansförening och Borås moderata valmansförening. Stadsarkivet Borås.Borås kommunalblad. Stadsarkivet Borås.Torkel Ivarsson samling. Stadsarkivet Borås.Borås Tidning årgång 1918. Stadsarkivet Borås.Handelskammarens protokoll. Stadsarkivet.