INFÖR SÖNDAGEN, 1a Årgångens texter Kyrkoåret 2011/12

Första söndagen i Advent, 27 november

Ett nådens år

Sak 9:9-10, Rom 13:11-14, Matt 21:1-9

Ett nytt kyrkoår tar sin början. Första årgångens läsningar gäller i gudstjänsterna. Kristus som

kung, som rider in i Jerusalem hyllad med psalmer och lovsånger; i ett bönerop som vi i dag

får stämma in i när vi sjunger: Hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Bön: Ett lastdjur och dess föl begärde Du Herre den där dagen i Jerusalem, och människor

kände igen dig och sjöng sin hyllningssång – Hosianna, fräls oss! Tag också mig, Herre, i din

tjänst och låt mig bli till välsignelse, så att andra i och genom mig kan se och förstå vem Du

är, och väckas till lovsång och tillbedjan.

Andra 2 söndagen i Advent, 4 december

Guds rike är nära

Mika 4:1-4, Rom 15:4-7, Luk 21:25-36

Den Konung församlingen hälsade på första söndagen i Advent skall en gång upprätta sitt

rike. Ett rike som inte är ett jordiskt kungarike utan ett fredens rike där Gud skall bli allt i alla.

Vid tidens slut skall det ske i fullkomning. Redan nu sker det varje gång Jesus tas emot som

Herre och Mästare i en människas hjärta – i en människas ja till att leva i tro och helgelse.

Bön: Det är så mycket av det som sker i världen som fyller mig med oro och med frågor.

Alltings förgängelse får mig ibland att tveka och undra inför framtiden. Kom, Herre, och fäst

mitt hjärta allt fastare vid Dig. Du är historiens Herre, och min tröst och styrka. Tala in din

frid i mitt hjärta och sinne. Du som kallat mig till din.

Tredje söndagen i Advent, 11 december

Bana väg för Herren

Jes 29:17-21, 1 Kor 4:1-5, Matt 11:2-11

Johannes Döparen, den siste av Gamla testamentets profeter, röjer väg för Honom som skall

komma; Herren Jesus Kristus. Också i vårt liv kan Johannes uppfordran, att bereda rum för

Kristus ljuda, som en inbjudan att se vad vi kan göra för att ge mer tid och plats för vår bön

och tillbedjan.

Bön: Också jag undrar ibland vem du är, Herre. Jag får inte bitarna att passa ihop, och jag

tvekar i min efterföljelse. Tack, Herre, att jag – liksom Johannes och hans lärjungar – får

komma till dig med alla mina frågor. Du tål dem, och du vill ge mig ljus på nytt över min väg.

Fjärde söndagen i Advent, 18 december

Herrens moder

Jes 40:9-11, Rom 10:4-8, Luk 1:46-55

Adventstidens förberedelsetid inför julen går mot sitt slut. I dag påminns vi om Maria,

Herrens moder, hon som skall bli mor åt världens Frälsare. Hon som i Julnatten hänvisas till

ett stall för att föda, som blir flykting i Egypten - i rädsla för att makten vill ända hennes barns

liv. Hon som, tillsammans med Josef, så småningom får återvända till Nasaret och se Jesus

växa upp och förberedas för sin uppgift att proklamera i Ord och handling Gudsrikets

hemlighet. Med Maria får vi lovsjunga Gud som blir människa och delar världens öden,

människors utsatthet och frågor - och själv blir flykting och beroende av människors omsorg

och omtanke.

I Taizé-anda firas dagens gudstjänst. Eftertänksamt, med sånger och böner att vila i. Jungfru

Mara gömde och begrundade i sitt hjärta vad det uppdrag som anförtrotts henne betydde; att

hon skulle bli mor åt världens Frälsare. Också vi får söka tillfällen att fördjupa vår inre

människas reflektion över Herrens tilltal i sitt Ord (Bibeln) och vårt gensvar, i tro och

lovsång.

Bön: Maria sjunger sin lovsång, av allt hjärta och ur djupet av sin själ. Maria är benådad,

berörd av himmeln och bär nu Guds Son under sitt hjärta. Marias lovsång är unik men hjälp

också mig, Herre, att kunna uttrycka min glädje över det verk du gör i och genom mig. Också

jag vill stå till förfogande, med mina resurser och utifrån mina förutsättningar.

Jul och Trettondedagstid 2011/12

Julen står för dörren, heter det i ett ordstäv. Att fira jul handlar inte bara om att släppa in julen

därhemma, ha så fint och i ordning som möjligt – och att invänta den rätta julstämningen. Det

handlar också, och kanske än mer, om att släppa in julens budskap i det egna hjärtat – att låta

sig påverkas, förundras och bli stilla inför det oerhörda anspråket, att Gud är nära. I ett barn i

Marias armar speglas himmelen på jorden. I barnet i Marias och Josefs vård blir evigheten

synlig i tiden. I detta barns liv skall evangeliet om Guds goda vilja för alla människor bli

proklamerat och tydliggjort i den kärlek som blir motsagd, korsfäst och dödad – men som

uppstår på tredje dagen och kallar oss till tro. Till tro på att Livet är starkare, att ljuset från

Gud förmår skingra mörkret. Ett liv och ett ljus som vill bo i oss, som väntar efter att bejakas

av oss i tro och handling – och så bär med sig löfte om evigt liv, för Jesu Kristi skull.

Jul-, Nyår- och Trettondedagstid inbjuder oss till gudstjänster med olika karaktär. Julaftons

och Juldagens läsning om änglasång och budskap om att freds (frids-)fursten är född, byts i

Annandag juls kärva påminnelse om ondskans verklighet mitt ibland oss, och kampen mellan

ont och gott i världen (och i mitt eget hjärta).

Nyårsafton och Nyårsdag är i egentlig mening inte Kyrkoårsanknutna. Texterna dessa dagar

påminner oss om tidens flykt, men också om möjligheten att i varje nu upptäcka och ta emot

Jesus som Herre och Frälsare. Men också om att få se och tolka allt i livet som omslutet och

omspunnet av Jesu namn. Som en bön och påminnelse om livets grundläggande perspektiv;

att vara sedd, älskad och buren av den kärlek som bär allt.

Trettondedag jul lyfter fram vem denne Jesus är som är född i Betlehem. Ett barn som hyllas

också av kungar (stjärntydare) från fjärran land måste vara någon med ärende och budskap till

alla människor i alla tider. Guld, rökelse och myrra. Gåvor som signalerar barnets uppgift och

ursprung.

Första söndagen e Trettondedag jul, 8 januari

Jesu dop

Jes 42:1-7, Apg 18:24-19:6, Matt 3:13-17

Vi har firat jul och påmints om hur Gud i Jesus Kristus blivit människa, och hur barnet hyllats

som världens frälsare av såväl herdar som tillresta från Österns länder. I dag tar oss evangeliet

med till mötet mellan Johannes Döparen och Jesus, nere vid Jordan. Den siste av Gamla

testamentets profeter, Johannes, tvekar inför uppgiften att döpa Jesus – inte har han något att

vända om ifrån, och som tecken på denna sinnesförändring bli döpt. Men Johannes låter sig

övertygas och Jesus får visa på hur hans dop är en solidaritetshandling med människan, med

människans bortvändhet från Gud. Han som är utan synd identifierar sig med människans

grundvillkor, för att ta på sig och lyfta av skulden.

I vattnet denna dag står människan Jesus, och från himmelen sänker sig en duva och en röst

ljuder: ”Detta är min älskade son”. Tre i en och en i tre; Fader, Son och helig Ande.

Bön: Herre, tack för Jesu dop och vad du där uppenbarade om ditt väsen, du tre-enige Gud.

Andra söndagen e Trettondedag jul, 15 januari

Livets källa

2 Mos 33:18-23, Ef 1:7-14, Joh 2:1-11

Jesu första under beskrivs i dagens evangelium. Det sker vid ett bröllop och det resulterar i

överflöd. Två bilder för Kristi uppdrag och sändning, han som kommit för att öppna den

himmelska bröllopssalen för var och en som tror och han som vill ge liv, och liv i överflöd.

I glädje och fest, i mörka och svåra dagar - alltid vill Herren få dela vårt livs erfarenheter. Vi

får komma med allt det i oss är i bön, lovsång och tillbedjan inför honom som är Livets källa

(som är dagens överskrift i Evangelieboken).

Bön: Vatten förvandlat till vin. En bröllopsfest som ”räddades”. Herre, när allt känns

urvattnat, trist och grått i mitt liv – grip du då också in och förvandla med ditt Ord allt, så att

det på nytt får bära sötman av ditt liv till mig.

Tredje söndagen e Trettondedag jul, 22 januari

Jesus skapar tro

1 Kung 8:41-43, Rom 1:16-17, Matt 8:51-3

Vi firar denna söndag Kyrksöndag i Hindås och påminns om Hindås kyrkas 100 år.

Evangeliet denna dag är beskrivningen av hur en officers tjänare botas av Jesus, och den

dialog som utspinner sig mellan officeren och Jesus före undret. Utifrån officerens egen

erfarenhet från sitt yrke, med dess rollfördelning och ordergivning mellan befäl och trupp,

drar officeren slutsatser om Jesu makt och myndighet – också över sjukdom och skapelsen.

En främling, en som inte tillhör det judiska folket, vittnar så om Jesushemligheten på ett

sådant sätt att Jesus säger: ”inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro”. Nu är det

inte styrkan på vår tro som är avgörande, utan tilliten till att Jesus är den samme igår och i dag

och i evighet – och den som vill och kan möta oss med samma upprättande kärlek här och nu,

som då, till helande och välsignelse.

Bön: ”Säg bara ett ord” Herre, och gör mig frisk, helad och läkt. Fri att se och kunna ta emot

din närvaro hos mig just nu. Fri att kunna bära mitt lidande, i din kraft. Fri att våga tro på

undret, att du kan förändra allt.

Fjärde söndagen e Trettondedag jul, 29 januari

Jesus är vårt hopp

Job 38:1-11, 2 Kor 1:8-11, Mark 4:35-41

Det som såg så idylliskt ut, en båtfärd mot kvällningen, förbyts i dramatik. En storm

överraskar dem alla. Alla som varit ute i en båt någon gång vet att när det börjar att gunga så

kan det kännas otäckt, och man blir rädd. Man kollar att flytvästen sitter ordentligt och att

man håller sig hårt fast i båten.

Men det var en som inte tycktes vara orolig alls, och det var Jesus. Han sov. Det gjorde

lärjungarna ännu oroligare – hur kan Jesus sova så lugnt och tryggt, när vi blir mer och mer

rädda?

Självklart måste man väcka Jesus, och berätta vad som höll på att hända och säga hur rädda

man var.

Då sker det märkliga, det överraskande att vågorna och vinden lade sig – och det blev alldeles

lugnt.

Nu hände allt det här för att vi som vill tro på Jesus skall förstå något mer om vem han är och

att vi får komma med allt till Jesus. Allt vi är rädda för, allt som vill göra oss oroliga – och få

tro att nära Jesus finns en trygg plats, vad som än händer.

Jesus är vårt hopp står det som överskrift i dag. Han vill ge oss nytt hopp för varje ny dag, så

att vi vill och vågar lita på och hoppas på honom mer och mer – vad som än händer oss.

Bön: Jesus med mig i båten, och jag ser det inte. Hjälp mig, Herre, att lita på dig också när jag

inget ser eller känner i min tro.

Kyndelsmässodagen, 5 februari

Uppenbarelsens ljus

1 Sam 1:21-28, 1 Joh 1:5-7, Luk 2:22-40

Denna söndag har flera namn, dels efter den händelse som beskrivs i evangeliet, att Maria och

Josef bär fram sin tacksägelse för det nyfödda Jesus-barnet, dels den teologiska betydelsen

och tydningen av vem detta barn är; världens ljus. Kyndel kommer av ett gammalt ord för just

ljus. Julkretsens texter i kyrkoåret avslutas med denna söndag och strax flyttas fokus mot

förberedelsen till påsken.

Ett nyfött barn i Jerusalems tempel. Maria och Josef i bön och tacksägelse för detta barn.

Inget konstigt i sig. Naturligt och något många kan känna igen sig i.

Det är ytterligare två människor i fokus denna söndag, Symeon och Hanna. De två som får ge

röst och tydning åt vem barnet som bärs farm är, och som samtidigt får påminna oss om att

också vår kyrkogång kan ge oss en fördjupad syn på vem Jesus är – och trygghet i att leva

nära detta barn i liv och död.

Bön: Symeon och Hanna, båda vittnen om barnets gudomliga uppdrag och sändning. Fyllda

av din Helige Ande lovsjunger de ditt verk och profeterar om barnet som är världens ljus och

Frälsare. Ge också mig, Herre, den trygghet och visshet om dig som bodde i och bar Symeon

och Hanna.

Sexagesima, Reformationsdagen, 12 februari

Det levande ordet

Jes 55:8-11, 1 Kor 1:18-25, Luk 8:4-15

Kyrkoåret vänder nu våra blickar mot påsken och dess förberedelsetid fastan. Vi lever nu i

veckan som infaller 60 dagar före påsk, därav denna söndags första namn. Det andra namnet

anspelar på den fokusering vid Guds levande och verksamma Ord som var en huvudtanke för

reformatorerna på 1500-talet, och som dagens texter lyfter fram.

Evangelietexten är liknelsen som brukar kallas för Fyrahanda sädesåker. Utsädet, som både

bildligt är bondens utsäde som skall gå i ax och bära frukt i en god skörd men också är Guds

Ord som sås ut när förkunnelsen ljuder eller Bibeln öppnas och läses, faller inte bara i god

jord utan en del bär aldrig sin frukt. En del hamnar vid sidan av, och en del får inte den näring

det behöver för att gro och kunna bära sin frukt.

Liknelsens syfte är naturligtvis att påminna oss om att vårda det Ord som sås ut när vi i bön

och andakt blir stilla inför Gud. Att vara noga med att söka bereda vår inre människa till att

inte glömma, utan gömma i hjärtats åker det vi hört eller läst så att det kan bära frukt – frukt

till ett liv i tro och helgelse.

Bön: Som en god mylla, en jordmån beredd att ta emot ditt Ord. Herre, öppna mig för din

kärlek. Låt mig växa, mogna och alltmer bottna i din kärlek till mig.

Fastlagssöndagen, 19 februari

Kärlekens väg

Jes 52:13-15, 1 Kor 13:1-13, Luk 18:31-43

Fastlagssöndag, Blåmåndag, Fettisdag och Askonsdag; eller Fastlagen, Karnevalstiden. Tiden

att ”ta farväl av köttet” – att förbereda sig att hålla fasta. Nu behöver fasta inte innebära att

avstå från kötträtter. Det kan handla om att göra sig själv medveten om vad jag kan avstå från

för att ge mig själv mer tid med Gud, kanske i form av att minska ned sådant som upptar min

tid i vardagslag eller att kanske avstå från något jag brukar köpa för att ha något mer att dela

med mig av i kollekt till de som lider nöd.

I evangelietexten uttalar Jesus orden, som också är en av denna söndags karaktärspsalmer, att

vandringen mot Jerusalem (mot korset) nu har anträtts. Att Jesu lidande, för att försona

världen med Gud, nu går mot sin fullbordan. En tanke som vi behöver fastans texter, läsningar

och gudstjänster att leva oss in i år efter år – för att mer och mer kunna bottna i och ta till oss

det oerhörda; att Gud var i Kristus och på korset försonade allt med sig själv.

Denna söndags text handlar också om hur Jesus botar en blind utanför Jeriko. Den blinde som

ropat sitt ”Herre, förbarma dig” och som möts av Guds förbarmande. Ett rop som genljuder i

varje gudstjänst i vårt Kyrie ”Herre, förbarma dig”. Också vi ropar, också vi väntar på ett

Guds ingripande i våra liv. Och ibland sker det konkret och påtaglig, andra gånger mer i det

fördolda – men alltid i form av att Herren kommer till oss med sin närvaro, välsignelse och

nåd.

Bön: Jesus du som botade den blinde, öppna mina ögon så att jag ser hur du är här hos mig

och vill mitt bästa.

Första söndagen i fastan, 26 februari

Prövningens stund

1 Mos 16:1-13, Hebr 4:14-16, Matt 4:1-11

Denna söndag firar vi Gustjänst för små och stora. Det handlar i dag om ett viktigt ord i

Bibeln. Ett ord som handlar om att det finns inte bara det som drar oss närmare Gud och ger

oss mer och mer tillit till honom, utan att det också finns saker och ting som vill få oss att se

åt ett annat håll – och till slut tappa intresset för Gud. Ordet som det handlar om är ”frestelse”.

Du känner kanske igen det för vi använder det varje gång vi ber bönen Fader Vår – och ber

om att bli bevarade, räddade, från frestelse. Att bli bevarad från att missa vem Gud är och att

han vill vara nära oss varje dag.

Nu står det i texten att Jesus fastade – och han hade gjort det nu i flera veckor. Det är då som

frestelsen att överge tron på Gud blir stark också för Jesus. Men Jesus vet att enda sättet att

besegra det som vill dra oss bort ifrån Gud är att ännu mer ivrigt söka Gud. Varje gång som

Jesus frestas att gå en annan väg än den som Gud kallar honom att gå, till Jerusalem för att där

ge sitt liv till räddning för oss människor, så vänder Jesus tillbaka till Bibeln och säger: Det

står skrivet i Bibeln.

Genom att mer och mer umgås med Bibelordet och bli mer och mer uppfylld av dess kraft och

löften så får Jesus styrka att hålla fast vid Guds väg.

Bön: På Ordets klippa går du Herre emot all frestelse, all utmaning och försök att vilseleda om

var vägen går. Hjälp också mig att alltid söka min väg ur umgänget med dig, Herre, i ditt Ord

– och så bli allt djupare grundad i din kärlek och trygg på min vandring.

Andra söndagen i fastan, 4 mars

Den kämpande tron

1 Mos 32:22-31, 2 Kor 6:1-10, Matt 15:21-28

”Den kämpande tron” är denna söndags överskrift. Fastesöndagarna fokuserar på olika sätt det

kristna livets växt och mognad. Är utsnitt av den undervisning som fornkyrkan gav till

dopkandidaterna inför de dop som oftast skedde påsknatten. Dopkandidaterna

(katekumenerna) förbereddes på vad det innebär att tro, och att växa i tro och tillit. Till den

kristna trons grundvillkor hör också dagar av frågor, av undran och brottning med alla

”varför”. För kvinnan i texten i dag handlar det dels om sjukdom i familjen, dels om ifall

Jesus har ett ärende och budskap också till människor utanför Israel.

Kvinnans enträgna bön och uthållighet bär frukt, och vi får en bild av vad väntan i trons liv

kan innebära – att Gud i sin tid och på sitt sätt visar oss på sin kärlek och trons möjlighet.

Människors längtan som tecken på ett andligt sökande talar vi ibland om. Kvinnan i texten

anar, men hennes aning vänds i tillförsikt om att i Kristus är Gud – och Guds möjligheter här

och nu. Möjligheter till liv, frälsning, helande och upprättelse.

Bön: Kvinnan ger inte upp. Ingenting kan hindra hennes längtan efter att få bli berörd av

Herren – för egen del och sin dotters skull. Herre, fyll också mig med uthållighet och hjälp

mig att inte ge upp, även om jag tycker att jag inte når fram med min bön eller ser någon frukt

i min tro.

Tredje söndagen i fastan, 11 mars

Kampen mot ondskan

1 Sam 17:40-50, Ef 5:1-9, Luk 11:14-16

Kampen mot ondskan är dagens rubrik och i episteltexten ur Ef 5 ger Paulus oss råd för hur

kampen skall föras; genom att leva nära ljuset. Ett råd som tar fasta på livshållningen, på

inriktningen för tankar, ord och handlingar – att bryta mörkrets anslag genom att ta fram allt i

ljuset. Komma med det inför Kristus, han som är ljuset. Det sanna, äkta ljuset.

Ord, tankar och uttryckssätt i dagens evangelium kan kännas främmande för vår tid och för

det sätt på vilket vi i dag talar om kampen mellan ont och gott, ljus och mörker; om vad

kärleken från Gud avslöjar när en människa förs från otro till tro.

Nära Jesus får mannen i dagens text en ny erfarenhet av att kunna bruka sin röst igen. Att få

bli fri, frisk.

Bön: Demoner och makter, allt får vika för Jesu makt. Bevara mig i kärleken så att det ondas

anslag mot min tro inte kan få slå rot i mitt hjärta.

Midfastosöndagen, 18 mars

Livets bröd

2 Kung 4:42-44, 2 Kor 9:8-10, Joh 6:1-15

Dagens två första läsningar, ur 2 Kung resp. 2 Kor, talar båda om ett överflöd. Om att Gud

kan välsigna det lilla och i mänskliga ögon ringa och låta det bli till rik välsignelse för många.

I överförd mening kan kanske ett enkelt kyrkhus, i detta fall Hindås kyrka, och dess

gudstjänstliv och samling av människor, nu under ett sekel, ses som något mycket enkelt och

ringa när man tänker på den stora uppgiften, uppdraget i Missionsbefallningen att gå ut och

göra alla folk till lärjungar. Ändå är just detta hus, de människor som här har samlats och

fortsatt kommer samman och så kommer att göra till dess tid blir till evighet, Guds möjlighet

till att ge i överflöd. Ge i överflöd av sin nåd och kärlek. Peka på och fördjupa tron och tilliten

till Jesus Kristus. Väcka tro, hopp och kärlek till tro och helgelse.

Bön: O Gud, som himlarnas himmel inte rymmer, men som möter oss när vi samlas i ditt hus,

väck vår bön och lovsång så att vi alltid ärar ditt namn. Vi tackar i dag särskilt för Hindås

kyrka – låt detta kyrkhus få vara tecken på din närvaro i världen också i dag. En mötesplats

mellan himmel och jord, där Ord och sakrament får stärka själen på trons pilgrimsvandring

genom livet. Ge oss alla kraft och glädje att kunna vittna om din uppståndelse i vår vardag.

Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Jungfru Marie Bebådelsedag, 25 mars

Guds mäktiga verk

Jes 7:10-14, Rom 8:1-4, Luk 1:26-38

Det handlar om den unga flickan Maria i dag – hon som av en ängel får frågan om att föda

Jesus till jorden. Och Maria säger ”ja”. Hon är beredd att bli mor åt Jesus.

Det vi får höra i dagens text är hur ängeln, som heter Gabriel, samtalar med Maria.

Maria får vara med om något alldeles unikt. Något som ingen annan människa fått vara med

om – att Gud ber om att få bli människa genom henne.

Ändå finns det något som är för oss alla i texten i dag. Också vi kan få möta änglar som ger

oss uppdrag. Uppdrag att berätta för andra om att Gud är en levande verklighet.

Hur änglar ser ut vet vi inte så noga. Kanske har de vingar, kanske inte. Det viktiga med

änglarna är att de bär bud från Gud till människor. Att de söker efter människor som vill leva

öppna för och med Gud.

Maria blir häpen när ängeln Gabriel frågar henne om att bli Jesu mamma, och hon frågar: Hur

skall det kunna ske? Maria är inte gift och hon är ung. Och hon får svaret; att ingenting är

omöjligt för Gud.

I dag får vi tacka för att Maria sade ja till uppdraget från Gud. Men också tacka för att Gud

vill ge oss uppdrag att berätta om Guds kärlek till de människor vi möter.

Bön: I Marias ja blir Ordet kött, människa. Tack för det undret!

Palmsöndagen, 1 april

Vägen till korset

Jes 56:6-8, Ef 2:12-16, Matt 21:1-11

Palmsöndagen inleder Stilla veckan. Årets läsningar hämtas från Matteus-serien. I dag

avslutas fasteinsamlingen till Svenska kyrkans internationella arbete under temat "Utrota

hungern".

Om lovsången tystnar i vårt liv, vad händer då? Vad sker om vår förmåga avtar att kunna se i

det som sker, och trots det som sker, Guds närvarande kärlek och goda vilja för oss?

Människorna i Jerusalem den där första palmsöndagen är hänförda och gripna av vad som

utspelar sig mitt ibland dem, och de svarar därför ur sina hjärtans allra innersta med en

lovsång till Gud på den proklamation av Guds närvaro som de ser i det som sker. I åsnan, i

honom som saktmodigt rider gatan fram. Tänk om det ändå är nu Gud skall befria

oss…Upprätta sitt rike ibland oss, och bli KUNG! Vad annat kan hjärtat göra än att sjunga,

sjunga Guds lov – Hosianna, Hosianna i höjden!

Palmsöndagens lovsång, må den få öppna våra sinnen och vårt hjärta att också vi känner igen

och hyllar Guds kärlek när vi ser och upptäcker den i våra liv. Må den också hjälpa oss att

kunna, hur livet än gestaltar sig se och känna igen den lovsångens ton i varje nytt nu, så att vi

alltid kan lovsjunga Gud för frälsningens gåva. Påskens stora evangelium.

Bön: Hosianna, fräls oss! – Tag också mig, Herre, i din tjänst och låt mig bli till välsignelse,

så att andra i och genom mig kan se och förstå vem Du är, och väckas till lovsång och

tillbedjan.

Påsken 2012

Skärtorsdagen

En näringsriktig måltid, en väl sammansatt kost är viktig för hälsan. Det människan äter tjänar

att bygga upp, ge kraft och styrka. Energi och näring.

I bönen Fader Vår ber vi: ”Vårt dagliga bröd giv oss i dag”. En bön som vi av Luther lärt

handlar om allt det människan behöver dag för dag, alltifrån mat och kläder till fibrer och

näringsriktig kost.

Till det bröd som vår Herre Jesus Kristus bryter i Skärtorsdagens första mässa, inför hans

lidande och död, knyter han ett fantastiskt löfte när han säger: ”Tag och ät. Detta är min

kropp”. Brödet i Skärtorsdagens mässa i salen i övre våningen, bryts inte bara för att stilla

hungriga lärjungars kroppsliga hunger utan också för att möta deras – och alla lärjungars i alla

tider – hunger och törst efter levande Gud.

Brödet brutet och delat i mässan, ger åt lärjungar i alla tider näring till trons liv. Bygger upp

och håller vid liv tron, hoppet och kärleken. Tron på att Kristus är Guds Lamm som på korset

bär bort och borttager världens synder. Hoppet om att Jesus Kristus är Uppståndelsen och

Livet. Och tänder och utmanar kärlekens handlande i helgelsens fortsatta liv och verk.

Långfredag

”Så älskade Gud världen” skriver Joh i kap 3 och vers 16 ”att han utgav sin enfödde Son”. Är

det en kärlekens handling vi bevittnar där på korset? En kärlekens hälsning till oss, var och en

– i alla tider. En kärlekens självutgivelse på vilken vi kallas att svara, ja eller nej.

Den botfärdige rövaren såg, kände igen och besvarade kärleken i en bön om förbarmande.

Den obotfärdige däremot såg bara destruktivitet och hat, och blev kvar i sin bitterhet.

Vid korset lämnar Jesus sin mor Maria åt aposteln Johannes beskydd. Inte ens i döden är det

själviskheten och den egna smärtan som står i centrum, utan omsorgen.

Vem är det som kan dö en sådan död? Är det för att det är Gud som dör som kärleken kan

övervinna också i dödens till synes triumfatoriska ögonblick?

Om Gud lider in sin kärlek i världen i och genom sin död på korset, vad är då vårt svar på

denna handling?

Påskdagen

Är det möjligt? Det kan bara inte vara sant! Liv är liv, och död är död! Försök inte inbilla mig

någonting annat…eller?

Vad sa du? Var det vakter vid graven? Finns det de som har sett och mött honom, levande!?

Skulle vi i dag kunna göra samma erfarenhet, att Han mötte oss genom tid och rum här och

nu?

Tänk om det är så!? Just precis så, som evangeliet i dag säger att det var: att graven var tom.

Att Jesus överraskande och omvälvande visade sig som Uppstånden för lärjungarna, och gav

dem nytt hop. Nytt mod, och frimodighet att bära berättelsen om detta vidare – ända till oss

som samlats till gudstjänst i nådens år 2012.

Att våga tro det, att vilja tro det. Att välja att tro det – därtill hjälp mig Gud!

Annandag påsk

Två lärjungar där på vägen. Det sker något i dem när de lyssnar till Honom som de vandrat

med där på vägen till Emmaus – och än mer vid målet, vid dagens slut. När han som slagit

följe med dem bröt brödet vid aftonmåltiden – och läste tackbönen med just det där tonfallet

och på det sättet – då fanns det ingen tvekan längre. Inga ord behövdes för att tolka

upplevelsen, bara igenkännande leenden och blickar mellan glada och överraskade lärjungar

som kunde bekräfta vad som rörde sig i hjärtat: Det är han!

Lärjungarna i Emmaus har mött något som förvandlar och som fyller dem med en iver att få

dela av sin erfarenhet till andra: ”De bröt genast upp och vände tillbaka till Jerusalem”,

berättar Lukas.

Mitt i vardagen, i det konkret vardagliga som denna dag bar sorgens dräkt och kännetecken,

möter de två lärjungarna ett stråk av himmel. Intuitivt i samtalets delande på vägen, och

konkretiserat i bröd som bryts och vin som delas. Är det något av den aningen, något av den

längtan efter mer, som lärjungarna grips av där på vägen som vi skulle behöva utbe oss som

gåva av Gud? Att Gud fördjupar vår lyhördhet och vår känslighet, att kunna känna igen

honom, både i vardagens vardagligheter – i exempelvis mötet med en medvandrare eller

följeslagare – och i liturgins förtätade ögonblick; tag och ät, drick härav alla.

Andra söndagen i Påsktiden, 15 april

Påskens vittnen

Jes 43:10-13, 1Kor 15:1-11, Joh 21:1-14

”Ingen av lärjungarna vågade fråga honom vem han var”. Det är inte en tystnad som stänger,

utan som öppnar. ”De förstod att det var Herren”. Inför den Helige, tystnar människan. När

hjärta talar till hjärta kan orden få vila, och vilan i nuet vara nog.

Men alla är inte passiva. Jesus går fram, tar ett bröd och ger åt dem – likaså av fisken.

Måltiden blir så en mötesplats mellan himmel och jord, och räcker åt förtvivlade och

desillusionerade lärjungar nytt hopp och ny glöd. De förstår, och de vet nu att deras uppdrag

inte längre bara gäller sjön, utan varje människa i världens hav. Människofiskare, det var ju

det han hade sagt en gång.

På stranden en tidig morgon där sker ett möte som förvandlar. Vad sker tidigt om morgonen i

vårt eget liv som kan få förvandla och påverka resten av den dagen i vårt eget liv, i våra

relationer och förhållningssätt till det vi möter?

På stranden denna morgon är det inte bara bröd utan också fisk som räcks åt lärjungarna.

Fisken som symbol och tecken är en rik bild. Fisken tecknad i botten av dopskålar, som

tecken på det nya livet som räcks oss genom dopets nya födelse. Fisken som kännetecknet

kristna emellan, där den ena vid mötet med den andre tecknar sin halva av symbolen. En bild

för hur vi tillsammans är kallade att vittna om Kristi uppståndelse.

Bön: Öppna mitt hjärta för ditt tilltal, Herre. Hjälp mig att kunna spegla mitt eget liv, mina

känslor, tankar, förhoppningar och längtan i berättelsen om hur din kärlek uppenbarats i

världen och mött människor till upprättelse, helande och läkedom. Låt mig allt mer kunna

bottna i ditt ja till mig, och kunna leva ut din kärlek i min vardag.

Tredje söndagen i Påsktiden, 22 april

Den gode herden

Hes 34:11-16, 1 Petr 2:22-25, Joh 10:1-10

I dag talar Jesus om sig själv med hjälp av en bild. En bild av hur får följer sin herde och om

hur fåren om natten samlas ihop, och det stängs till om fåren med en grind för att de skall vara

lugna och trygga under nattens vila.

Om ni har sett får springa omkring någon gång så vet ni att de ofta är många tillsammans och

att de går dit som ledarfåret, eller herden, kallar dem. Inte alltid spikrakt, men ändå åt rätt håll.

Det kan vara arbetsamt för herden att få alla att lyssna samtidigt och att gå åt samma håll.

Bibeln talar ofta om fåret som ett exempel på hur Gud tålmodigt ropar på oss människor och

vill få oss att gå åt rätt håll, att hitta hem till tryggheten hos Gud. Nu säger Jesus att han är den

vars röst vi skall lyssna till och följa, precis som en god herdes röst som kallar ihop sin

fårhjord.

Det finns så mycket som vill få vår uppmärksamhet, så många röster som vill få oss att gå åt

andra håll. I dag påminns vi om att söka allt bättre urskilja Jesu röst bland allt det där andra

som finns runtomkring oss. Och vi tränas i det varje gång vi ber, firar gudstjänst, läser Bibeln.

”Den gode herden” heter den här söndagen. En kristen är inte ensam utan församlingen är

som en gemenskap som tillsammans söker vägar att komma närmare Jesus. Som tillsammans

söker platser och tillfällen att få komma Jesus nära. Söker, som David skriver i en psalm som

allra tydligast och mest handlar om Gud som herde, Psalt 23: ängar att vila på, vatten att

släcka törst vid – trygga omständigheter där Jesus får var den som ger vila och ny kraft.

Bön: Tack Herre att Du vill vårda dig om mig som en herde. Hjälp mig att alltmer se och

bejaka min tillhörighet till dig, och mitt beroende av dig.

Fjärde söndagen i Påsktiden, 29 april

Vägen till livet

Jes 54:7-10, Hebr 13:12-16, Joh 16:16-22

Det handlar i dag om upplevd tid. Tid är ju på ett sätt något relativt. Vi kan uppleva den som

kort eller lång, som otillräcklig eller som närmast oändligt utsträckt. Allt handlar om hur vi

ser på det som sker, och hur mycket glädje och inspiration just det innevarande ögonblicket

ger. På det sättet är tiden relativ och beroende av vår inställning till den, trots att den mätt i

sekunder och minuter alltid är lika lång.

Hur lång tid tar det, varför dröjer det så länge innan Guds rike bryter in och vi får se det vi nu

endast anar i tro? Är det inte den frågan som ligger bakom Jesu tal i dagens text? Lärjungarna

undrar vad som skall ske när Jesus tas ifrån dem och utlämnas till att ge sig liv till världens

frälsning. Och Jesus svarar: "En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni

skall se mig igen". Det är inte en angivelse av datum, tid eller år för när Jesus kommer tillbaka

i makt på himmelens skyar, utan ett löfte om att Jesus är med oss all tid och att Jesu närvaro

kan fylla väntan med en kvalitet som gör att väntan kan kännas kort - också om den i yttre

mening blir lång.

Nära Jesus anas och kan himmelriket tas emot redan här och nu. Nära Jesus är det som skall

komma en dag på ett sätt redan här. I Ord och sakrament inbjuds vi att leva nära Jesus, och få

kraft att vandra den kristna vägen dag för dag, så länge det heter i dag. I väntan, längtan och

bön efter den dag då Gud skall skapa nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor.

Bön: Herre, låt ingenting få skilja mig från din kärlek. Driv undan allt som vill hindra min

överlåtelse och min åstundan efter dig.

Femte söndagen i Påsktiden, 5 maj

Att växa i tro

Hos 11:1-4, 1 Joh 4:10-16, Joh 16:5-11

Evangelietexten riktar blicken mot det som skall ske efter Jesu död, uppståndelse och

förhärligande - att den Helige Ande skall sändas som hjälpare. Sändas för att hjälpa lärjungar

att växa i tro, att fördjupas i sin tro och tillit. Jesus ger sitt liv till lösen och räddning för

världen. Den Helige Ande väcker och tänder tro på Kristi verk i människors hjärtan. Tre-

enigheten är inte bara en princip att bekänna sig till i Kyrkans trosbekännelser, utan en

verklighet där Gud aktivt drar in människor i trons kraftfält; behåller och fördjupar tron,

hoppet och kärleken. Fader, Son och Helig Ande, tre i en och en i tre - för att föda, nära och

fördjupa trons tillit och växt.

Bön: Andas ditt liv i mig, Herre. Säg till min själ att du är i mig, och jag i dig.

Bönsöndag, 12 maj

Bönen

1 Mos 18:26-32, Ef 3:14-21, Luk 18:1-8

I dagens evangelium ger Jesus oss en liknelse för att som det heter lära oss att alltid be och

inte ge upp.

Är det två av våra vanligaste svårigheter med bönen som Jesus tar fram, att bönen blir så

sporadisk att vi mellan bönetillfällena glömmer bort att vi alls bett, och att vi så lätt ger upp

när vi tycker att vi inte får det som vi bett om?

Bön är så mycket mer än att begära, att utbe sig det ena eller andra av Gud; framgång, hälsa,

glädje eller vad det nu kan vara.

Bön är en hållning, en livshållning - ett sätt att förhålla sig till livet. Att dela alla tankar,

längtan, frustration, förhoppningar, glädje eller sorg med den Gud som vi tror är oss nära i

Jesus Kristus - och som vill vara med oss i glädje och sorg, mörka såväl som ljusa dagar.

Bön är att lägga i Guds hand önskningar, frågor, förhoppningar och besvikelser i tillit till att

Gud vill beskydda, bevara och välsigna mig vad som än händer - också när det händer som

jag inte ville skulle hända.

Bönsöndag firar vi i dag och vi uppmuntras att hålla ut i vår bön, att alltid be - be om att Guds

vilja skulle ske på jorden såsom i himlen till tröst, läkedom, helande och upprättelse i det egna

hjärtat, i världens liv och öden och i nära och käras liv och omständigheter.

Kristi Himmelsfärds dag, 16 maj

Herre över allting

2 Kung 2:11-14, Apg 1:1-11, Mark 16:19-20

Dagens text utspelar sig på två plan, på två nivåer. Dels beskrivs hur Jesus talar till och

instruerar sina lärjungar i ett sista tal på jorden - vid en sista manifestation av uppståndelsens

verklighet, nu 40 dagar efter Påskdagen. Dels hur Jesus talar, fast nu på ett nytt sätt genom att

låta lärjungarnas predikan åtföljas av tecken, av att det visar sig att det ligger makt och kraft

bakom lärjungarnas ord - uppståndelsens kraft.

Och det är ju så vi hör Jesus tala i dag. Ordet blir levande. Berättelsen om Jesus får liv och

drar oss in i trons liv, en djupare förening med uppstånden och levande Gud.

Kristi Himmelsfärds dag, den dag då Kristus sätter sig på maktens högra sida i himmelen, till

dess han skall komma åter i makt och härlighet och låta tid bli till evighet och alla löften gå i

uppfyllelse. Löftet om en slutlig seger över synd, död och ondska.

Kristi Himmelsfärds dag handlar inte om en Gud som drar sig undan, om en Gud som inte

längre orkar bry sig om världens problem och som lämnat människan ensam till att försöka

göra det bästa av situationen.

Himmelsfärden handlar istället om hur Gud nu kan komma nära. Komma varje människa över

jordens yta, i alla tider, nära. Det är inte längre bara de närmaste lärjungarna, de som vandrade

med honom i det heliga landet för nu 2000 år sedan som kan relatera till honom. Utan som

himlafaren, som insatt i Guds egen existensform, kan han genom tid och rum komma var och

en nära som söker honom.

Bön: Tack, Herre, för din himmelsfärd. Tack att du därför inte är långt borta från någon enda

av oss, utan kan möta mig i varje nytt nu med din läkande och förvandlande närvaro.

Söndagen f pingst, 19 maj

Hjälparen kommer

Sak 14:6-9, Rom 8:16-18, Joh 15:26-16:4

Hur kan vi tala om och förstå den helige Ande? Att Gud är tre, men ändå en – Fader, Son och

Helig Ande bekänner vi söndag efter söndag i kyrkans trosbekännelse. Skapare, Frälsare och

Heliggörare. Ändå är kanske Anden den sida av Gud som är svårast att förstå, svårast att få

grepp om. Och vi nöjer oss kanske med att tala om Anden som en kraft, något osynligt som

gör Ordet levande och verksamt.

Symbolsikt avbildar vi Anden som en duva och placerar över dopfunten eller över

predikstolen som en bild av att Anden kommer till vattnet i dopets sakrament och bär Jesu liv

till den som döps, och att utan Anden blir predikans ord inte mycket mer än mänsklig visdom

(om ens det).

Nu talar Jesus i dagens evangelium om Anden i mer personliga termer. Om Anden som den

som levandegör och vidareför det Jesus fört in i världen. Att Anden är den som för oss in i en

djupare förtrogenhet med Jesu verk, och att Anden behåller oss i och för oss fram till en

djupare tro.

Vi firar söndagen före pingst. Pingsthelgen har fått en förberedelsesöndag. Under de tio

dagarna mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingst var lärjungakretsen samlad i salen i övre

våningen, och man väntade på att löftet skulle gå i uppfyllse. Att den Hjälpare som Jesus talat

om skulle utgjutas. Detta kan hjälpa oss att formulera vår korta förväntansfulla bön: Kom,

Helige Ande. Kom och hjälp oss att kunna tro. Hjälp oss att inte tappa Jesus ur blickfånget.

Hjälp oss att leva fokuserade kring Ordet och sakramenten. Kom och gör Jesus levande för

oss.

Pingstdagen, 26 maj

Den helige Ande

1 Mos 11:1-9, Apg 2:1-11, Joh 14:25-29

”Känn ingen oro och tappa inte modet”. Detta säger Jesus direkt efter att han beskrivit den

Helige Ande som vår Hjälpare. Anden är alltså inte bara en kraft, en känsla, en ogripbar och

diffus storhet – utan han är Guds utsträckta hand till vår hjälp.

Att inte känna någon oro, är det möjligt? Att aldrig få känna missmodighet och uppgivenhet,

klarar jag det? Är kristendomen ytterligare ett måste, något att vara stark för att klara av?

”Detta hr jag sagt er medan jag är kvar hos er” sa Jesus i textens inledning. Jesu undervisning

om den Helige Ande handlar om att vi så lätt tappar Jesus ur sikte i våra liv. Lärjungarna

skulle inte alltid ha Jesus synlig, konkret närvarande inför sina ögon – att komma till med alla

sina bekymmer och frågor. Men genom den kommande Andens hjälp skulle det ändå vara

möjligt. Genom Andens hjälp skull vilsna, rädda, desillusionerade lärjungar alltid ha en väg

till djupare och förnyande relation med Jesus.

Också vi finns i det löftet. På ytplanet, i första anblickens ljus finns det alltid det som kommer

att fylla oss med oro, och göra oss beredda att tappa allt mod och all frimodighet. Men

inbjudan gäller också oss, att våga stanna upp. Orka lyssna inåt, utåt, uppåt – efter Guds

närvaro i och genom allt det som sker. Inbjudan att gång på gång be: Kom Helige Ande. Kom

och hjälp mig att kunna bottna allt mer i vetskap om att jag trots allt är buren av Guds kärlek.

Omsluten av Guds frid. Innesluten i en god mening och vilja för mitt liv.

Bön: Ja, kom Helige Ande, och hjälp mig att allt mer kunna se och ta emot Jesus som min

Frälsare och Herre. Tala du högre än oron och missmodet i mitt hjärta. Låt mig allt mer och

allt tydligare kunna vila i min kallelse, att se och kunna bejaka att mitt liv vilar i Guds hand

och inte i omständigheternas kastbyar. Låt mitt inre komma till ro. Viska ditt ja i mig, så

tydligt att jag aldrig behöver tveka och tappa modet, om var trons källa är belägen.

Annandag Pingst, 27 maj

Andens vind över världen

2 Mos 17:1-7, Apg 10:42-48, Joh 6:44-47

Andens vind över världen är temat Annandag pingst. En helgdag som inte längre är röd och

arbetsfri i almanackan. Kanske en bild för en viktig aspekt av Andens liv och verk i våra liv.

Anden är inte ett fritt tillval, något extra och lite mer högtidligt som hör festen och glädjen

över trons liv till. Istället är Anden den nödvändiga förutsättningen för trons växt i vardagen,

för uthålligheten och förblivandet nära trons källsprång.

Evangelietexten i dag nämner Faderns sändning av Sonen, och Sonens inlemmande av alla

som vill vara lärjungar i Sonens seger över döden och fördärvsmakterna, och därmed löftet

om evigt liv genom Jesus.

Andens del i detta nämns inte uttryckligen, men är ändå den tysta förutsättningen. Där Anden

inte får ingång i en människas hjärta, får väcka och tända längtan och föra människan inom

hörhåll för evangeliet där förblir människan stum och tom inför Gud. Blank i sitt sökande och

döv för himmelens möjlighet.

Den helige Andes vind går ut över världen, så länge de heter i dag, och söker hjärtan som vill

öppna sig för Guds kärleks tilltal. För talet om att Gud sänt sin Son i världen, för att genom

honom dra alla till sig.

Heliga Trefaldighets dag, 3 juni

Missionsdagen

Gud - Fader, Son och Ande

5 Mos 6:4-9, Apg 2:24-35, Matt 11:25-27

Tre och ändå en. Fader, Son och helig Ande. Jesus tackar Gud för att Gud har ”dolt detta för

de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn”. Tre-enigheten har våra

förnuft svårt för, men hjärtat kan i denna lära finna tröst och glädje. För det handlar om att

Gud är gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden, och Gud vill dra oss alla djupare in i

den gemenskapen.

Gud är en och ändå tre. Tre och ändå en.

Fadern – Skaparen

Sonen - Frälsaren

Anden – Livgivaren, den som vill ge liv åt vår tro.

Nu i försommartid påminns vi särskilt om att Gud ger liv. Att han är den som vill oss (och alla

människor - därav också Missionsperspektivet denna dag) allt gott; att få njuta av blommor

och färger, fåglar, sol och värme. Men hans största gåva till oss är Sonen, Jesus, som gav sitt

liv för oss, för att vi skulle få leva. Och deras gemensamma gåva till oss är Anden, som vill

ständigt påminna oss om Gud, och få tron att växa.

Första söndagen e Trefaldighet, 10 juni

Vårt dop

Hes 36:25-28, Rom 6:3-11, Joh 3:1-8

I skydd av natten vågar Nikodemus säga och uttrycka det han inte öppet och rakryggat vågat

erkänna: ”vi vet att det är från Gud du har kommit”. Förnekat i dagsljuset, men tillåtet i skydd

av mörkret. Det politiskt inkorrekta som mellan skål och vägg kan sägas, men inte fästas i

något offentligt protokoll.

Nikodemus tog skydd av natten och kommer i samtal med Jesus omkring något som framstod

allt annat än i förklarat ljus: att bli ”född av vatten och ande” och att bli ”född på nytt”.

Innebörden var dunkel för Nikodemus, den lagkloke och skolade.

I skydd av mörkret söker Nikodemus svar på frågan om hur tron väcks och fördjupas. Svaret

på frågan förblir i mörker och fördold om inte Gud ger ljus över den. I Guds ljus ser vi ljus,

även i natten omkring oss. Födda på nytt, av vatten och ande, får vi ta emot liv från Gud och

får vi ljus över mål och mening, vardan och varthän. I nattens mörker är alla katter grå. I ljuset

från Kristus blir konturerna tydliga, och svart och vitt distinkt och åtskilda.

Nikodemus söker, och Jesus möter honom med värme och kärlek. I vårt sökande får vi vara

vissa om samma bemötande. Gud är där för oss. Men är vi där för honom, också i det öppna?

Också i sorlets och stressens ljus, och inte bara i nattens filosoferande över livets hemligheter

och mångtydighet?

Andra söndagen e Trefaldighet, 17 juni

Kallelsen till Guds rike

Sak 3:1-7, Upp 19:5-9, Luk 14:15-24

”Förlåt att jag inte kan komma”, ursäktade sig en av dem som Jesus talar om i sin liknelse om

inbjudan som gått ut till att vara med vid en stor bjudning. Skälet till upptagenheten var hos

en av de inbjudna en nyinköpt åker, som bara måste inspekteras. Tid för fest och nöje var det

bara inte tal om. En annan ursäktade sig med hänvisning till nyinköpta dragdjur som måste

kontrolleras, och en tredje med att kvalitetstid med de närmaste stod högre på agendan.

Alla tre har legitima orsaker att säga nej, att avböja. Det hinns bara inte med just nu, att också

orka med att gå på bjudning – hur trevligt det än vore. I en fulltecknad almanacka och i en tid

där prioriteringar måste ske, är ursäkterna förståeliga – och kanske också försvarbara.

Men nu talar inte Jesus i största allmänhet om skäl för eller mot att hinna odla det sociala

livet, och om att säga nej till en inbjudan då och då. Jesus talar om något mycket mer

grundläggande, om människans lomhördhet för inbjudan till att säga ja till festernas fest – det

himmelska gästabudet hos Gud.

Frågan blir då, är det så att omsorg om vardagslivets allehanda och alla måsten och krav,

riskerar att skymma det viktigaste och mest grundläggande; lyhördheten för Guds kallelse att

leva nära honom, att låta sig få del av hans omsorg och kärlek?

Festernas fest har en början redan här och nu. När måltiden dukas på altaret, när bön och

gudstjänst firas. Kallade av Gud, väntade, medräknade, inbjudna. Men hör vi, och hur svarar

vi?

Midsommardagen, 23 juni

Skapelsen

1 Mos 1:1-13, Apg 14:15-17, Joh 1:1-5

Svensk midsommar, med ett ljus som dröjer sig kvar nästan natten igenom och med blomster

under huvudkudden och dans kring lövad stång. Det är något speciellt med den känsla som

griper tag om ordet midsommar, och som öppnar själen mot att ana något bortom blommorna,

bortom bergen...

En glädje och en tacksägelse över livet strömmar fram, om än ordlös i midsommartid - men

ändå finns den där; tack, att jag får leva, finnas till och får dofta, känna, erfara...

I kyrkans texter denna dag lyfts både skapelseberättelsen från 1 Mosebok och

Johannesvangeliets tolkning av denna fram. Allt har en början. En början i en god avsikt, en

akt av slösande fantasi och skaparkraft. Det är inte ett blind öde, en naturnödvändig explosion

som är orsak till allt. Allt finns till därför att någon ville det. Att någon så älskade världen...

(redan innan den fanns till)

Denne Någon tar i anspråk smällar och blixtar och dunder, för att ur intet låta allt träda farm -

bli till och få form. Ett varmt älskande Fadershjärta anas, ett gudomligt Logos (Ord) som

säger: Varde ljus, och det vart...

Och Ordet blir människa, tar kött i Jesus Kristus - och talar ansikte mot ansikte med

människan - och kallar henne hem, tillbaka till Gud.

Skapelsen har en Skapare, en grund och ett ursprung - men också ett mål, att i Jesus Kristus

finna vägen till Gud.

Johannes Döparens dag, 24 juni

Den Högstes profet

Jes 49:1-2, Apg 19:4, Luk 1:51-7

Johannes döparen, förelöparen och vägröjaren till Kristus. Sakarias och Elisabets barns

födelse är omgärdat av längtan och av förutsägelser. Detta barn skall bereda rum och rymd i

människors hjärtan för att ta emot Frälsaren.

Evangelietexten slutar: "så att Herren får ett folk som är berett." Johannes döparen bereder

väg för Messias. I öknen skall ett rop ljud; Gör bättring, låt döpa er - Messias är nära.

Ökenprofeten Johannes kärva stämma kommer att väcka genklang i människors hjärtan och

ge en ny ingång för Gud.

Att bereda väg, röja undan så att själen hör, förstår och är beredd att ta emot är verklighet

också i dag. Också i vårt dagliga liv och djupare överlåtelse till Kristus behövs väg beredas

för Ordets djupare ingång hos oss. Det finns både människor, händelser och erfarenheter i vår

dagliga livssituation som i dag får fungera som en Johannes Vägröjaren för oss, så att vi

tydligare ser och kan bejaka Guds väg i våra liv. Tack Gud för dem.

Fjärde söndagen e Trefaldighet, 1 juli

Att inte döma

2 Sam 12:1-7, Rom 2:1-4, Matt 7:1-5

Flisan och bjälken. En bild ur dagens evangelium. En flisa, en tagg gör ont och vi gör allt för

att få bort den så fort som möjligt. När något sticker till söker vi med pincett och

förstoringsglas efter det som stack oss, för att bli fria.

Mötet, kollisionen med andra människor, i hårda ord i irritation över deras sätt och beteende

sticker oss ibland obarmhärtigt och vi reagerar intuitivt med samma reaktion som om vi

stuckit oss på något vasst. Vi vill bara bli av med det där besvärliga, och vi irriterar oss,

dömer ut och talar om den andres många andra fel och brister.

Annat är det med bjälken. Den har vi lärt oss på ett sätt att leva med. Den tynger, den

skymmer sikten och vi har accepterat att leva med den – kanske t.o.m. så fullt ut att vi inte

längre är medvetna om våra blinda fläckar, om att det är som om vi såg och bedömde allt som

genom ett blickfält skymt av en bjälke. Men andra ser och lider desto mer av vårt perspektiv.

Men nu handlar texten om möjligheten att bli fri, att få en ny syn. Att komma i en ny relation

både till sig själv och andra.

På korset möts alla tiders bjälkar såväl som flisor. I hans (Jesu) död är slutligen dödens onda

helt fördrivet. Herre, Jesus Krist Guds Son dig jag väntar nåd ifrån, som vi sjunger i en psalm.

”Att inte döma” är överskriften. Kan låta mekaniskt, som att man en gång för alla bestämt sig

för att inte längre döma. Genom Guds nåd kan det naturligtvis bli så också. Men oftare och

mer troligt förs vi in i en process där vi allt mer ser och erfar hur Kristus vill låta sin förlåtelse

omforma oss till, att se både oss själva och varandra med kärlekens varma blick.

Apostladagen, 8 juli

Sänd mig

Hes 1:26-2:3, 8-10, 1 Tim 1:12-17, Luk 5:1-11

Av fiskare på Genesarets sjö skall bli apostlar med uppdrag att förkunna evangeliet i hela

världen. Av fiskare vid sjön skall bli människofiskare i människovimlet. Ett garn, ett nät, skall

kastas ut över tidens hav - och människor av alla språk, nationer och tider skall låta sig bärgas

in mot den eviga stranden, i den himmelska glädjen.

Det handlar i dag om den särskilda kallelsen i kyrkans tjänst, till livslångt uppdrag i kyrkans

ämbete. Apostaluppdraget har förts vidare generation efter generation, och gestaltas allt fort i

de treledade uppdraget som biskop, präst och diakon - där biskopen har tillsyn och enhetens

ämbete.

Ändå handlar det också om allas kallelse. Kallelsen till att se och uppmuntra nya kalleser till

tjänst i kyrkan, men också kallelsen att leva och låta sig näras i kyrkans gemenskap med och

av den tro som burit allt sedan apostlarnas dagar.

Den tro som ser hur Kristus kan fylla näten med fisk också i dag. Att han är den som kan ge

mitt liv mål och mening - och också efter perioder där jag inte ser något resultat av min tro,

kan överraska mig med nytt liv. Då som nu är det ett öppet hjärta Herren kan förvandla.

Petrus tog sin Herre på orden, och undret skedde. Trots alla invändningar yrkesmannen Petrus

kunde ha lade han i tro och tillit allt i Guds hand. Och då kunde undret ske; liv och liv i

överflöd.

Sjätte söndagen e Trefaldighet, 15 juli

Efterföljelse

3 Mos 19:1-2, 13-18, 1 Petr 1:13-16, Matt 5:20-26

Det är ett stycke ur Bergspredikan som är dagens evangelium. Kravet kan kännas

övermäktigt. Förväntan orimlig. Kan man verkligen leva konfliktfritt, och i ständig beredskap

att urskulda och söka försoning?

Bergspredikan målar idealet. Målar möjligheterna och inspirerar till att låta Jesu kärlek få mer

och mer ingång i det egna livet.

På efterföljelsens väg kallas vi närmare och närmare Jesu hjärta, för att av Jesus utmanas att

söka förlåta såsom han har förlåtit oss. Det är en daglig övning, och en väg där vi ibland

tycker oss ta två steg bakåt och inget framåt. Ändå sker det något nära Jesus. Vi kan få

upptäcka hur den förlåtelse vi själva är förlåtna med får smälta ned vårt eget hjärtas hårdhet,

och föda in något av Kristi sinnelag hos oss.

Dagens evangelium utmanar till att söka göra sig medveten om, och arbeta med, de relationer

som gått i baklås. Hur mycket vi än tror oss inte påverkas av dem, så ligger de där och skaver

och stör.

Dagens evangelium inbjuder oss att mer och mer låta oss förvandlas av kärlekens makt, till att

älska med den kärlek vi själva är älskade med.

Kristi Förklarings dag, 22 juli

Jesus förhärligad

2 Mos 24:12-18, 2 Petr 1:16-18, Matt 17:1-8

Det finns ögonblick i livet då allt står fram i ett förklarat sken, då allt tycks glasklart och jag

ser allt i positiva färger. Ögonblick då tillvaron genomströmmas av evighet, av glädje och

lycka. Stunder då världen tycks stanna upp för en stund, och jag bara får bottna i nuet - vila i

att jag är till.

Berg erbjuder inte bara bra utkikspunkter utan är i Bibeln också platser för genombrott; möten

mellan det himmelska och det jordiska, platser där alla pusselbitar faller på plats och Gud blir

tydlig.

Ett sådant berg är Förklaringsberget i dagens evangelium, där Jesu himmelska makt och

härlighet lyser igenom hans jordiska kropp och begränsning inför häpna lärjungars ögon.

På Förklaringsberget får Petrus, Jakob och Johannes se och erfara det som annars bara trons

öga ser - att Jesus är Kung och Herre.

På trons pilgrimsvandring genom livet får vi ibland nåden att se tillvaron bli transparent;

genomströmmad av Guds närvaro och kärlek. Ögonblick vilka vi får gömma och begrunda i

våra hjärtan, för att orka också de grå vardagarnas steg i tro.

Åtta söndagen e Trefaldighet, 29 juli

Andlig klarsyn

Mika 3:5-8, 1 Joh 4:1-6, Matt 7:15-21

Yta och djup, insida och utsida. Viktigt och mindre viktigt. Det är så lätt att låta sig förblindas

av yta, av det iögonenfallande och gnistrande. Snabba klipp, lättköpta segrar och några

minuter i rampljuset. Men vad kommer sen?

Att kunna kännas igen på den frukt man bär, det handlar om växt och mognad. Om det som

tar tid. Om det som måste formas.

Andlig klarsyn, en bön om att kunna se igenom det som vill blända från att se tillvarons djup

och höra Guds röst i det egna hjärtats allra innersta.

Att växa och bära frukt, är att mogna i tillit. Att alltmer bli förtrogen med honom som vill

föda fram sitt liv i mig - Jesus Kristus. Det handlar om processer, om att ställa sig själv till

förfogande för Andens verk.

Nionde söndagen e Trefaldighet, 5 augusti

Goda förvaltare

1 Mos 1:24-2:3, 1 Petr 4:7-11, Matt 25:14-30

Anförtrodda talenter, gåvor, färdigheter. Vad är min gåva, mina talanger?

Det finns ett problem i dagens evangelium, och det är mannen som gräver ned sitt anförtrodda

goda - som inte vågar ta emot, glädja sig över och använda det som getts honom för intet.

De två andra i texten, som fått sig något anförtrott, förräntar och låter det anförtrodda växa

genom att använda sig av det som givits.

Kan det vara så med våra anförtrodda talanger också, där vi låser om oss och låtsas som om vi

inget är, inget kan och att det inte i oss kan finnas något särskilt att vara glad och stolt över,

blir förkrympta?

Att upptäcka ett anförtrott pund (talang), öppnar ögon och hjärta för att kunna sätta sitt liv i

relation till en givare - någon som ville mig, som älskar och väntar gensvar.

Bön: Tack, Herre, för livet som ständigt förnyas; också i mig. Tack för gåvor och färdigheter.

Hjälp mig att i dag att se och kunna upptäcka något att vara riktigt stolt och glad över; också i

mitt liv, i min person.

Tionde söndagen e Trefaldighet, 12 augusti

Nådens gåvor

Jes 27:2-6, 1 Kor 12:12-26, Joh 15:1-9

Vinträdet och grenarna, en bild av samhörighet, tillhörighet och sammanhang.

En gren i livsträdet Kristus. En gren som växer sig fastare och starkare på stammen Jesus

Kristus.

Kristus i mig, och jag i Kristus.

Att bli kvar, att söka sig allt närmare och djupare in mot livets källa, grund och mål - att bli

allt mer ett med Kristus, så att hans liv får alltmer spelrum i mitt liv.

Att låta sig genomströmmas av kärleken från Gud, till helande, läkedom och upprättelse.

Elfte söndagen e Trefaldighet, 19 augusti

Tro och liv

Jes 2:12-17, Rom 3:21-28, Luk 18:9-14

Det handlar om ett förvandlande möte i dagens evangelietext. Det är publikanen, som han

kallades förr – eller med nya översättningen tullindrivaren – som erfor ett förvandlande möte i

gudstjänsten. Det var han, som med Jesu ord, gick hem rättfärdig. Bönen hade öppnat

perspektiv, och låtit honom få möta Guds omvandlande kärlek.

Tullindrivaren var klar över sin situation. Han kände sin skuggsida, och talade ut med Gud om

den. Tullindrivaren visste att det fanns så mycket att behöva göra upp med i det egna livet,

och han var beredd att göra det inför Guds ansikte – och där söka kraften och frimodigheten

till förändring.

Textens farisée var låst i sin egen tanke om sig själv. Så till den grad självcentrerad att han

inte kunde se något gott hos någon annan. Och så förblindad av de egna prestationerna och

uppnådda målen att han inte kunde se sitt behov av förändring – sitt behov av att vara

genomlyst av Guds ljus, till helande, läkedom och upprättelse.

Är det en berättelse om bönens och gudstjänstens förvandlande inbjudan vi får i texten i dag?

En text om Guds möjlighet att ge befrielse och nytt liv – som svar på vår längtan efter möte

med den Gud som tar emot oss precis som de vi är, och sedan kallar oss till att förvandlas allt

mer i Sonens bild och bli upprättade i Kristus.

Tolfte söndagen e Trefaldighet, 26 augusti

Friheten i Kristus

2 Mos 4:10-17, 2 Kor 3:4-8, Mark 7:31 – 37

Jesus är på vandring, på väg någon annanstans – men han är väntad; “Där kom de till honom

med en man som var döv”. Kanske finns det i den här raden ord också till oss. Ord om mål

och mening, frågor om vad vi står i och vart vi är på väg i våra liv. Och om vi på djupet kan

känna och ta emot att vi är väntade; älskade av Gud som är vårt mål och ursprung.

Man kom till Jesus med en sjuk. Man bar fram en människas längtan och smärta till den man

som man hört så mycket om, vars rykte gått före honom och som väckt så mycket

förhoppningar.

Jesus rör vid den stumme och Jesus tar honom avsides. Behöver vi inte ibland avskildhet,

stillhet både i inre och yttre bemärkelse, för att djupna i oss själva och våga ta fram det där

som finns där och bli öppna mot Gud? Själens smärta skall inte basuneras ut, men den kan

delas i förtroende och tillit med den Gud som gjort sitt ansikte tydligt för oss i Kristus.

Den stumme kanske verkligen också är stum i sitt möte med Herren. Orden saknas honom

konkret, han kan och har kanske inget att säga. Men han kommer med allt det i honom är. Han

kommer och han låter sig beröras av den kärlek som bär allt, och som kan förvandla.

Det kan ta tid. Det kan behövas flera återbesök. Men det kan också ske oväntat och plötsligt,

så som det gör i texten. Ordet löser i ett enda nu.

Det är ett under som beskrivs i texten. Ett under inför vilket de som verkligen kunde tala och

höra, tystnar. Det är kanske därför Markus i vördnad och respekt för det som hände återger

Herrens ord, så som det faktiskt lät den där gången. Markus förmår sig inte att översätta det,

eller att ändra något i det: “Effata”. Effata, det var så han sade den där dagen, där uppe vid

sjön.

Bön: Herre Jesus Kristus, tack för att du också över det som är låst, bundet och sårat i mitt liv

kan säga ditt “Effata”- Öppna dig. Ja, tack Herre för att du kan öppna nya perspektiv och nya

möjligheter också i mitt liv.

Trettonde söndag e Trefaldighet, 2 september

Medmänniskan

1 Mos 4:8-12, 1 Joh 4:7-10, Luk 10:23-37

Evangeliet ger oss en välkänd liknelse, berättelsen om den slagne på vägen till Jeriko och om

den oväntade hjälparen – den barmhärtige samariten.

En man på väg från Jerusalem till Jeriko, ned genom den slingrande vägen från den högt

belägna staden ner till palmstaden vid Jordan. En väg genom ett ödsligt landskap där ett

överfall lätt kunde iscensättas. Och detta händer nu textens huvudperson. Misshandlad,

avsliten sina kläder och lämnad åt sitt öde. Det hände där och då. Och sker också i dag, i vår

tid, mitt ibland oss på gator och torg. Och kanske är vi inte så olika de som nu råkar ha samma

väg. De, liksom vi så ofta, viker åt sidan. Låtsas att inte se, tänker att det är bäst att inte lägga

sig i, att inte bli indragen i det som är andras ansvar.

Men så sker det oväntade. En främling, en som vi inte alls förväntar oss det från stannar upp –

lyfter upp den slagne, förbinder hans sår och för honom i säkerhet på närmaste värdshus.

Vi kan se Jesus som den barmhärtige samariern. Den som är ute och söker de som farit illa

längs livets väg. De som behöver förlåtelsens olja i sina sår, upprättelse och nytt livsmod. De

som behöver få föras in i ett värdshus där allt är gratis och för intet. Liksom det är i kyrkan,

där vi för intet, av idel nåd, inbjuds att betjänas av Ord och sakrament så att vi allt mer och

allt djupare kan ta till oss att vi är älskade.

Denna söndag är också diakonins söndag. Diakoni, det grekiska ord som har med

självutgivande kärlek och tjänst att göra; att vara ett barmhärtighetens tecken i Ord och

handling. Några får kallelsen att vara detta tecken i livslång tjänst och uppdrag i församlingen

genom vigning till diakon. Andra har som en särskild gåva och kallelse gåvan att vara

barmhärtig, att visa gästfrihet och att kunna se andra och ta in andars nöd och behov. En gåva

som listas av Paulus bland de andliga gåvorna. Men alla har vi en kallelse att utbe oss

öppnade ögon att kunna se och känna igen nöden i vår närhet.

Fjortonde sönd e Trefaldighet, 9 september

Enheten i Kristus

Hes 37:15-22, Ef 4:1-6, Joh 17:9-11

Denna söndags rubrik utmanar, och tycks allt annat än självklar. Tron på Kristus, visar en

snabb överblick av det religiösa landskapet både i Sverige och internationellt är en mångfald

av trosinriktningar och trostolkningar. Inte heller kristna emellan, som borde stå varandra

nära, tycks alltid enheten vara den främsta drivkraften, utan konkurrens och misstro.

Jesus ber för sin kyrka i dagens text, för alla som skall komma till tro i och genom henne. Han

ber om enhet kristna emellan, men också om att vi var och en skall hitta vår djupaste

tillhörighet och förankring i tron på Herren Jesus Kristus. Att Kristi liv i oss, skulle utmana

oss att känna igen Kristus-hemligheten i var och en vi möter - som vill leva som hans lärjunge

- och föra oss djupare samman i en gemensam längtan efter att vara ett i vår tro; eniga i att

söka kyrkans synliga enhet. I en lovsång och tillbedjan som kan vara ett vittnesbörd i världen,

så att världen kan tro.

"Så att de blir ett, liksom vi är ett" avslutar Jesus sin bön. Enhet växer fram, och hittar sin

drivkraft i att bli allt mer indragen i den enhet som är en verklighet i den heliga tre-enigheten.

Femtonde söndagen e Trefaldighet, 16 september

Ett är nödvändigt

Neh 9:19-21, Apg 20:32-36, Matt 6:31-34

Var är vårt fokus – här i det nu som räcks oss som en ny gåva för var sekund, eller i den oro

för morgondagen och framtiden vilken aldrig tycks annat än jaga oss till mer och mer oro? Att

kunna överlåta sig till den Guds kärlek som ständigt räcks åt oss i livets puls och andas i varje

andetag, är det till detta vi uppfordras i dagens text? En bekymmerslöshet som gränsar till att

kännas som ansvarslöshet?!

Är det om drivkraften och motivationen i vårt liv saken gäller när Jesus undervisar i dag?

"Gör er därför inga bekymmer". Kan vi göra oss onödiga bekymmer? Är det adderande av oro

och frågor som gör att vi bär på onödiga bekymmer? Bekymmer vilka Herren vill och kan

hjälpa oss att komma i en ny relation till, få en ny hållning inför. Att överlåta allt av det som

ännu inte skett, men som vi gruvar oss för, är svårt men möjligt. Därmed slipper vi inte undan

ansvar och tyngden av att behöva fatta oundvikliga och svåra beslut - eller att gå in i

situationer som är låsta och ser fullständigt hopplösa ut, och vilka dränerar oss på kraft. Ändå

kan där ske något när vi går tillsammans med Herren. Vi upptäcker att vårt djupaste jag inte

beror av hur vårt bekymmer löses, utan restlöst beror av vetskapen om att vila hos Gud; vad

som än händer.

Det gnolar som en refräng igenom texten, det som lyfts fram mot slutet. En textrad som också

går att lära sig att sjunga och så bära med sig som en skatt ur Guds ord, när jag plötsligt mitt i

min vardag kan höra hur jag i mitt hjärta med sångens ord uppmanar mig själv: "Söken först

Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er. Halleluja, amen". Svps 686

Sextonde söndagen e Trefaldighet, 23 september

Döden och livet

Jes 26:19, 2 Kor 4:7-14, Joh 11:28-44

Det finns två ingångar i denna text, dels Jesu möte med de sörjande systrarna Marta och

Maria, dels Jesu uppväckande av deras broder Lasarus.

När Jesus ser Marias och de församlades förtvivlan och gråt blev Jesus "upprörd och skakad i

sitt innersta". Inför dödens gåta, döden som river sönder gemenskap och rycker undan

människor från livet är Jesus inte likgiltig. Han delar vår sorg, bär smärtan in i sig och är där

tillsammans med oss i våra frågor, våra varför och vårt rop efter Gud.

Men Jesus är inte bara Tröstaren, inte bara den som vi får lägga ned allt hos - och hämta kraft

och nytt livsmod från. Jesus är Gud, är Gud med oss. Är Guds svar på livets (och dödens)

fråga - är Guds löfte om evigt liv tillsammans med Gud.

Denna makt, denna kraft demonstrerar Jesus när han kallar Lasarus ut ur graven, tillbaka till

livet och gemenskapen med sina syskon. Lasarus får liv igen, men kommer att dö (igen). Det

eviga liv som Jesu öppnade grav vittnar om är ett helt nytt, förvandlat liv. Det liv som ett liv i

livsgemenskap med Kristus bär vittnesbörd om.

Bön: Jesus, torka också våra tårar när vi sörjer dem som rycks undan vår gemenskap genom

döden. Jesus, fyll oss med fördjupad tro; att du är Uppståndelsen och Livet.

Den helige Mikaels dag, 30 september

Änglarna

Dan 6:16-22, Upp 12:7-12, Luk 10:17-20

Änglar, budbärarna från Gud, som uppträder i Bibeln när stora och avgörande händelser skall

förkunnas. Änglar, budbärare från Gud, kanske vi anar vid svåra och avgörande händelser i

våra egna liv. Och vi talar om änglavakt och skyddsänglar.

Men varje påminnelse i vårt liv om Guds kärlek, om Guds närvaro, om trygghet och glädje i

livet är på sitt sätt budbärare från Gud – budbärare och påminnelser om att Gud är med oss, att

Gud vill djupare gemenskap med oss.

Vi firar den Helige Mikaels dag. Med änglar och alla heliga i alla tider inbjuds vi att stämma

in i den himmelska lovsången inför Guds tron.

Änglar, makter och väldigheter vittnar om att Gud är den levande och upphöjde, och om Guds

kärlek till oss människor i Jesus Kristus.

Det är den större lärjungagruppen, de 72, vi möter i dagens evangelium. De kommer glada

tillbaka till Jesus och rapporterar om sina framgångar, om hur evangeliet sätter människor fria

och ger erfarenheter av att himmelriket är nära.

Den framgång lärjungarna talar om, och den ännu större som Jesus utlovar i sitt svar, har vi

lite svårt att ta till oss; och fr.a. att hitta rätt ord för i dag. Vad innebär det att se att demoner

lyder när Jesu namn uttalas, att satan slungats ner från himlen som en blixt, och att

lärjungarna har fått makt att utan att skadas trampa på ormar och skorpioner?

Evangeliet har makt att förvandla. I evangeliet finns Guds kraft till frälsning och upprättelse.

Änglabeskydd är ingen försäkran in blanco om att alltid gå skadeslös genom livet. Talet om

änglar är istället ett löfte om att Gud aldrig överger. Att inget sker utan att Gud vet om det. Att

Gud alltid är nära. Ibland för att bära oss igenom. Ibland för att ge oss kraft att gå igenom och

bära det som drabbar.

Vad som än sker äger vi löftet om att Jesus går osynlig vid vår sida och inte är längre bort

ifrån oss än vår bön. Är den som vill räcka ibland lindring, ibland närmast otänkbara vägar

förbi faran - men alltid en hand att hålla i vad som än händer, så att vi kan vila i tillit till att

våra namn är upptecknade i himlen.

Artonde söndagen e Tref, 7 oktober

Att lyssna i tro

Mika 6:6-8, Apg 16:1-15, Joh 7:14-18

Jesus väcker förundran. Hans undervisning väcker frågor - och man undrar: "Hur kan han som

inte har studerat vara så lärd"? Kunskap om Gud är inte i första hand kunskap som går att läsa

sig till. Naturligtvis kan vi fördjupa vår förståelse om vem Gud är genom att läsa om och

tränga djupare in i kyrkans tro och historia. Och genom att läsa Bibeln - och se mer och mer

av dess djup.

Och ändå, en hjärtats, en trons kunskap om Gud föds i mötet, i erfarenheten av levande Gud.

"Om någon vill göra hans vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av

mig själv", säger Jesus i texten. Jesus är Gud i världen. I Jesu Ord uppenbaras Guds avsikt och

vilja. Att höra - och att följa Jesus - är att komma nära Gud.

Att lyssna i tro, att lyssna efter det som fördjupar och ger tillit till att Kristus är Gud - är Guds

svar på Livets fråga - det är utmaningen för alla tider. Att i det Jesus säger och undervisar,

höra det som går att ifrågasätta eller kritisera - och hålla på avstånd - eller att i Jesu Ord höra

Livets Ord, från Livets Gud om vägen hem tillbaka till Gud.

Tacksägelsedagen, 14 oktober

Lovsång

1 Krön 29:10-14, 1 Thess 5:16-24, Luk 17:11-19

Texten i dag ger anledning att fundera över ett uteblivet tack. Hade inte minst tio personer i

dagens evangelium anledning till att bära fram ett särskilt tack denna dag; ett tack till Gud för

återvunnen hälsa, för möjlighet att kunna återgå till ett normalt liv, och återförening med nära

och kära?

Vi får denna text just på Tacksägelsedagen, och vi kan fundera en stund över vad som föder

tacksägelse i oss, och om vad som hindrar tacksägelsen; vad som gör att vi kan mista

förundran och bli stumma i vårt tack inför Livet – inför Gud; Livets Herre och alla goda

gåvors givare?

Jesus är på vandring, längs gränsen mellan Samarien och Galileen och på väg mot Jerusalem.

På väg in i en av byarna möter på avstånd en grupp spetälska; och de ropar med det rop som

vi känner igen så väl i den bibliska berättelsen och som ger eko i varje gudstjänst: "Mästare,

förbarma dig över oss". Bönen om förbarmande, om att få erfara Guds kärlek till förändring,

förvandling, upprättelse på olika områden i livet – och kanske fr.a. i att få en ny och djupare

överlåtelse till och relation till Gud. En bön om att det ändå skulle finnas barmhärtighet – mål

och mening i det liv som ser och möter mig i all sin obarmhärtighet; ställer mig utanför

mänsklig gemenskap, ger sjukdom och lidande.

De spetälskas bön blir hörd, och besvarad. De blir botade från sin sjukdom. Alla. Men det

uteblivna tacket kommer att göra sig påmint.

Nu gick de spetälska till prästerna, men ändå sker där något på vägen som vi inte riktigt ser –

och som kan vara olika för var och en av dem. De tappar bort lovsången, blir stumma i sin

bön inför Gud. Hos en av de förut sjuka djupnar dock lovsångens ton. Han vänder åter till

givaren. Åter till den Gud vars makt och kraft han fått erfara – och bär fram sitt lov och tack.

Tjugonde söndagen e Tref, 21 oktober

Att leva tillsammans

Rut 2:8-12, Apg 9:36-43, Mark 3:31-35

Tron på Jesus spränger gränser. Jesu uppdrag och sändning gäller alla folk, i alla tider. De

som fått se Jesus växa upp, som varit hans närmaste i Nasaret - hans mor och hans bröder -

har inget företräde. De måste dela med sig, se och inse att Jesus kommit för att dra alla till sig,

och genom denna dragning dra alla hem, tillbaka till Gud.

Det måste ha varit en smärta för Maria (och "bröderna"). Något av den smärtan var ju

profeterad om, av Symeon i Templet, redan när Jesus bars fram som nyfödd (Luk 2:35). Men

Jesus är trogen sitt uppdrag. Han låses inte av jordiska band, utan öppnar och ger alla tillträde

till att i hans person se och känna igen Gud.

Var och en som vill leva med och för Jesus äger löftet om att som ett barn i huset, få räkna

Jesus som sin broder. "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min

bror och syster och mor".

Bön: Herre, hjälp mig att allt mer bottna i din kärlek. Att få glädja mig över barnaskap hos

dig. Låt din kärlek bli synlig och tydlig genom mig, i det sammanhang som jag har att ta

ansvar i.

Tjugoförsta söndagen e Tref, 28 oktober

Samhällsansvar

Jer 29:4-7, Rom 13:7-10, Matt 22:15:22

Man ville få fast Jesus. En fälla gillrades och man trodde sig ha kommit på det ultimata

dilemmat, det ur vilken Jesus svårligen hade någon annan utväg än att antingen göra sig ovän

med den ena eller andra gruppen. Fariseerna hoppades kunna få anklaga Jesus för uppror mot

den romerska staten, genom att få Jesus att ta avstånd från uttaxeringen till Rom. Å andra

sidan hoppades de att om Jesus svarade tvärtom, att han skulle kunna anklagas att sätta tron

och Guds suveräna anspråk å sidan.

Jesu svar förvånar och ger huvudbry. Han svarar, men utmanar själv de som frågat – ge då

kejsaren det som tillhör honom och Gud det som tillhör Gud. Kejsaren (staten) har ett

rättmätigt krav. Samhällsgemenskapen och allas ansvar för den gemensamma välfärden

kräver engagemang av alla. Samtidigt som staten inte får ta Guds plats, och försvåra

människors engagemang för trons sak.

Men var går gränsen? Vad innebär det att leva i detta spänningsfält; att vara trogen

samhällsgemenskapen och tron? Svaret är inte enkelt, och är väl då liksom nu en inbjudan att

brottas med frågan – i det individuella livet, såväl som i församlingens gemensamma som i

samhällsengagemanget i vidare bemärkelse.

Bön: Herre, hjälp mig att kunna se och förstå mitt dubbla ansvar – som samhällsmedborgare

och som barn i ditt rike. Att kunna var ett salt och ljus i världen, i trohet mot evangeliet.

Alla helgons dag, 3 november

Jes 49:8-10, Upp 7:9-17, Matt 5:1-12

Allhelgonahelg är en minnenas helg. Minnesbilder av dem som gått före oss över livets och

dödens gräns gör sig påminda. Samtidigt påminns vi om hoppet om himmelen, om Guds

möjlighet och om löftet om evigt liv. Om att Kristus är vårt liv, djupast sett och att inget vare

sig liv eller död skall kunna få skilja oss från hans kärlek.

Både första och tredje årgångens evangelium lyfter fram Saligprisningarna, i Matteus resp.

Lukasevangeliet. Det finns en liten skillnad mellan hur texterna disponerats hos Matteus och

Lukas. ”I saligprisningarna hos Matteus betonas den inre ställningen och den andliga

dispositionen hos gudsrikets medborgare, medan hos Lukas de gudfruktiga, de på Jesus

(Messias) troende, ställs gentemot de obotfärdiga och självrättfärdiga, över vilka Jesus ropar

sitt ve”, heter det (på sid 85, bd6) i Illustrerat Bibellexikon.

Vi skulle kunna säga att Saligprisningarna ur Mattes resp Lukas beskriver förhållningssätt

som gör att himlen anas.

Att leva i saligprisningarna, det är att söka sig mot centrum av tron, mot trons källsprång för

att där hitta det som kan fylla själen med allt större tillit till Gud.

Det gömmer sig rymd och öppna perspektiv i ordet hel-gon. Är ett helgon en person som

hittat något av en ny hel-het i sitt liv? Som fått sitt liv hel-at, och pusselbitarna kring varför,

vardan och varthän att falla på plats? Och som vill dra oss in i den erfarenheten.

Söndagen e Alla helgons dag, 4 november

Vårt evighetshopp

Hes 37:12-14, Upp 22:1-5, Luk 12:4-7

Minnesgudstjänst på Söndagen efter Alla helgons dag. Minnen gör sig påminda denna helg

när vi vandrar över kyrkogården. Minnen som påminner om sorg och saknad; om liv som i

våra ögon blev alltför korta. Påminnelser om brusten gemenskap, om ensamhet. Men också

minnen av erfarenheter vi fick dela med dem som inte längre lever tillsammans med oss.

Minnen av vänskap, av stöd och stöttning, av växt och mognad tillsammans. Denna helg finns

såväl livets bräcklighet och skörhet, som glädje och tacksägelse över livet som gåva och

ansvar, med. Det är i hoppet om att Jesus Kristus är Uppståndelsen och livet, som vi tänder

våra ljus denna helg - och ber om att en gång få leva för alltid med honom i hans rike.

Tjugotredje söndagen e Trefaldighet, 11 november

Förlåtelse utan gräns

1 Mos 50:15-21, 2 Thess 3:1-5, Matt 18:15-20

Att bli tillrättavisad är svårt och kan kännas obehagligt, särskilt om man inte riktigt känner

igen sig i kritiken. Att i kärlek och i omsorg ge en tillrättavisning är inte heller lätt. Vi drar oss

för det, i det längsta.

Nu handlar texten i dag om den omsorg och den öppna rymd av kärlek i vilken en nödvändig

tillrättavisning skulle kunna ske. Först i enrum, öga mot öga. Och sedan, om det inte gick att

komma till tals, i några goda ytterligare personers närvaro.

Det ligger värme och omtanke i Jesu anvisning. Ouppklarade relationer i församlingen kan så

lätt dränera församlingen på andlig kraft – och människor runtomkring mår dåligt.

Förutsättningen för att kunna komma varandra till mötes, är att samtalet sker i ömsesidigt

förtroende till det som texten slutar med – vetskapen om att Kristus är nära, är en i samtalet.

Är den i vars anda och inför vars närvaro det som sägs och görs sker.

Där tillrättavisningen sker i Jesu namn, och i hans sinne, där kan denna söndags rubriks

välsignelse bli synlig och tydlig: förlåtelse utan gräns.

Söndagen f Domssöndagen, 18 november

Vaksamhet och väntan

Sef 3:8-13, Upp 3:10-13, Matt 25:1-13

Det finns något som inte går att dela med sig av. Den slutsatsen strider mot allt som vi annars

menar vara rättvisa, att se till andars behov och att vara beredd att dela med sig. Oljan i

facklorna gick det inte att dela med sig av. Den kunde bara köpas.

Om oljan handlar om vår personliga tro, om den personliga erfarenheten av Gud och om vår

inre människas tillväxt i tro och helgelse förstår vi kanske lite lättare det som först ser orimligt

ut. Vi kan inte leva på någon annans tro – även om vi kan inspireras av den och hänföras av

den.

Tro handlar om relation, om den egna personliga relationen till Guds inbjudan i Jesus Kristus.

En dag kommer det, enlig texten, att vara för sent att stå på tröskeln till tron, dröjande,

tvekande och avvaktande. En dag kommer det att krävas att jag själv står upp för vad som var

min djupaste identitet och tro. Den dagen kan jag inte låna, eller leva på andras tro.

Bön: Herre, möt mig i min längtan efter ett mer personligt förhållande till dig. En relation i

vilken min tro, hopp och kärlek allt mer kan bottna i din kärlek. Fyll mig med din kraft/olja,

så att min inre människa får ljus.

Domssöndagen, 25 november

Kristi återkomst

Jes 65:17-19, 2 Petr 3:8-13, Matt 25:31-46

Ännu ett kyrkoår har lagts till raden av kyrkoår. Vi har på nytt fått genomlyst Kristuslivet och

vårt gensvar på detta i en räcka av texter, från Advent till Domssöndag. Kristus, åsneridande

och hyllad som konung i Första adventssöndagen skall en gång komma åter till sitt sista stora

Advent – den dag då tid skall bli till evighet.

Det finns en oväntad koppling i texten mellan de minsta på jorden, de utsatta, hungrande,

förtvivlade och Herren själv. I medmänniskans nöd möter en utmaning. En utmaning som

kommer från Herren själv eftersom det är hans skapade barn, hans avbilder som förnekas att

kunna få spegla den kärlek som de skapats till att få vara en spegel av.

Herren kallar oss att växa till och bli alltmer ett med vår tro, så att vår tro och de värderingar

och de handlingar vi står i blir mer och mer ett med oss själva – integrerade i allt vad vi är och

gör. Då blir bön och handling ett. Sså ett med oss, att en välgärning inte ens märks utan blir en

naturlig förlängning av det sätt att vara människa, och medmänniska, som är vi.