POLARPIONIÄREN Nr 1 år 2009

Ing 3 Kamratförening

”På sistone har det täml. oväntat kommit att diskuteras,huruvida vårt land (Sverige) bör hava en försvarspolitik ellerIng och/eller pansar i Boden?

ej. Detta måste betraktas som ytterst för-vånande, då det ju för åtskilliga år sedanklarlagts, såväl genom riksdagsbeslut somi politiska uttalanden, att någon anled-ning att tänka å en ev. försvarsmakts upp-rätthållande icke vidare förelåge å när-planet, enär s.k. fientligheter numerakunna befaras endast i avlägsnare världs-delar...”

Osäkerheten om framtiden för destora broarna och de tunga tanksen,som sedan 2. världskriget varit av av-görande betydelse för försvaret här inorr, är nu större än någonsin.

Det oklara läget tär på den lojalapersonalen som för att slippa se sinmateriel tvångsdeporteras till sydli-gare trakter nu ser sig tvingade att tatill allt mer spektakulära metoder.�

Citat urGrönköpings Veckoblad.

Det finns många uppdrag somär både intressanta och heders-fyllda men att för en ingenjör-officer bli tillfrågad att bli ordfö-rande för Ing 3 Kamratföreningär naturligtvis någonting allde-les speciellt.

Lite bakgrund om mig själv

Jag gjorde min värnplikt på bandtraktorplutonen som KB-elev under Stefan Hellgrens ledning året 1988-89. Sedan gickjag ROK (reservofficerskurs) med ambitionen att studeravidare i den civila världen. Som många andra var jagsommarbefäl, trivdes bra och på den vägen är det. Har mest

sysslat med maskinarbeten och DB 200 och var krigs-placerad på brokompani, sedermera chef förbindelse-bataljon. Var efter chefsprogrammet 2002-04 chef Lapp-landsjägargruppen i Kiruna i två år och är sedan novem-ber 2007 chef för Försvarsmaktens Vinterenhet (FMVE).Bor i Boden, gift, två tonårsgrabbar.

Senaste tiden minst sagt turbulent

Efter att Norrlands Ingenjörbataljon lades ner i FB 2004är någon överstelöjtnant som är placerad på regementettillika främste Ingenjörföreträdare. Eftersom Jerker Pers-son åkt till Afghanistan och Nils Johansson tjänstgör påHKV efterträder jag Jerker på posten som ordförande förkamratföreningen och Nils i rollen som ingenjörföreträ-dare på I 19.

Den senaste tiden har varit minst sagt turbulent, omkast-ande, tidspressad och fylld av osäkerheter hur Försvars- �

Övlt Magnus Ståhl,ny ordförandeIng 3 Kamratförening

Ing 3 Kamratförening har fått ny ordförande

POLARPIONIÄREN

- Var är ni, var enfråga amröjkaptenRoger Eriksson ochhans robot hade allanledning ställasista torsdagen ifebruari.

Efter det att gub-barna fått i sig ärt-orna på I 19:s TreRenar och sedanden efterföljandesamvaron på in-genjörmässen entrappa upp klaratsav var det tänkt att”sista-torsdagen-i-månaden-gänget”

R E

Med en vanlig fältspade i sin enda arm rulladeamröjroboten fram och hälsade.

Ord finns i överflöd,men gärningar

är dyrbara.

makten kommer att se ut i framtiden. Detgäller alltså inte bara orter som förbandskall finnas på, utan även saker som atteventuellt lämna värnpliktssystemet. Jagkommer inte att beskriva alla dessa sakerutan hänvisar till Regementschefen och an-dras artiklar i ämnet. Vad gäller ingenjör-funktionen så har den utsatts för gransk-ning och tidvis under förra våren - som-maren var förslaget att flytta såväl Ing 2och Swedec till Boden! Senare under hös-ten lade partiledarna fast att det inte skulleske några förbandsnedläggningar ellerflyttar förrän denna mandatperiod är över.

Vad som är den mest omvälvande för-ändringen är att vi går in i ett nytt personal-försörjningssystem som beroende på vilkabeslut som kommer att tas kommer att för-ändra vårt personalsystem i grunden.

Framtiden för ingenjörerna i Boden?

Vi anser att vårt unika kunnande främstavseende vinterkunskaper och ström-mande vatten men även att vi har kompe-tent personal i bland annat amröjfunktio-nen gör att vi behövs även i den framtidaFörsvarsmakten. Eftersom fältarbeten igrund och botten handlar om att förändraterrängen till motståndarens nackdel ochvår fördel så anser vi att fältarbetsförbandäven i framtiden måste utbildas i NorraSverige.

Framtiden för kamratföreningen?

Jag är av uppfattningen att Ing 3 Kam-ratförening fungerar bra och min ambitionär att vi skall fortsätta med verksamhetsom är efterfrågad av våra medlemmar,stödja kamraterna som är i aktiv tjänst ochtillsammans med de övriga kamratföre-ningarna hjälpa till att utvecklas på bästamöjliga sätt tillsammans med regementet.

Avslutningsvis så skulle jag vilja kommamed ett önskemål om att Ni alla på olikasätt engagerar Er i och stödjer Ingenjör-verksamheten i Boden genom att deltaga isamhällsdebatten, engagerar er i kamrat-föreningen, Storbergsgården och Mässenantingen i olika uppdrag eller deras verk-samhet eller på vilket annat sätt som Nifinner möjligt och passande.

�

Magnus Ståhl

Hallå, gubbar!Vart tog ni vägen?

skulle samlas i ingenjörsalen längst upp i ingenjörkasernen för lite in-formation om amröjarna, deras verksamhet och materiel. Men endasttre gubbar, Marino Eriksson, Rickard Påhlsson och jag själv hittadeupp till lektionssalen. De övriga bara försvann!

- Var tvungen att göra det, måste passa en tid hos, skulle hämta..., ja,listan på allt som gubbarna hade att göra denna eftermiddag kan görashur lång som helst. Och inte en enda en från någon annan kamratföre-ning dök heller upp trots annonsering på vår hemsida och informationvid de gemensamma samordningsmötena.

Nå, och det är viktigt att säga, nu är det naturligtvis inget tvång attdelta i de genomgångar, materielvisningar eller andra begivenheter somarrangeras i samband med ”sista-torsdagen-i-månaden-träffarna”, men detär ju trevligare om de som förberett aktiviteten får lön för mödan i formav så många besökare som möjligt.

Robert Eriksson och hans mannar hade trots de få deltagarna en bragenomgång och en bra förevisning ute på kaserngården där vi fick träffaoch även provköra deras amröjrobot som styrdes via ett tangentbordoch en dataskärm i en av gruppens fordon. Att få roboten att sakta rullaframåt, svänga och vifta lite med arbetsarmen, för dagen försedd meden vanlig militär fältspade i sin tvåfingerförsedda hand, var ganskaenkelt. Hade det däremot handlat om att ta hand om skarpa laddningarhade nog inte den dataövning jag får vid Mac:en när Polarpioniärentillverkas räckt långt. Dataspel i olika former förefaller däremot varabra träning för en del av amröjverksamheten.

Amröjtjänsten är en stor och viktig del i dagens ingenjörverksamhet.Och det är en efterfrågad förmåga amröjarna besitter. Ta bara derasrobot med alla sina kameror och den finurliga gripklon. Den skulle jaghaft nytta av när jag i våras spadvände potatislandet. Men, då var Ro-bert och hans robot i Afgahnistan. Tyvärr!

2

Ängesholmens Dagtorsdag 2009-08-20

POLARPIONIÄREN

- mer än Kårbacken

Kårbacken ärinte längre baraden med dubblabjörkalléer inra-made uppfartentill Ing 3 kansli-hus. Idag är Kår-backen Bodensnya industri- ochhandelsområdepå Ing 3 och AF 1gamla domäner.

Kårbacken

En härlig vin-terdag i början avMars med bararunt tio minus-grader och mycket sol och snö körde jag in på gamla Ing 3-området där grind nr 11, den forna motorgrinden motSandenområdet, tidigare fanns. Idag är det bara att körarakt in det berättade vi i förra numret av Polarpioniären.Vägen man kommer in på heter Flygfältsvägen men för engammal Ing 3:are är det inte svårt att känna igen sig ävenom frånvaron av grindar, poster och förbudsskyltar kännslite ovant.

Video, sport och fritid på mässen

Till höger ligger den stora parkeringsplatsen för Ing 3-anställda och bakom den den röda matsals-, marketenteri-och mässbyggnaden från andra hälften av 1970-talet. Menbilarna på parkeringsplatsen tillhör inte längre Ing 3-per-sonal utan folk som arbetar vid eller besöker de företag somflyttat in på det gamla kasernområdet. Strax under tak-kanten på vad som under Ing 3-tiden var personalmatsaltalar stora skyltar om att här är nu affär för vitvaror, audiovideo, sport och fritid mm.

Jag lämnar bilen på samma parkeringsruta som var minnär jag jobbade på Ing 3 och tar gångvägen upp till kantenav kaserngården där jag efter en lite slarvig halt och hel-omvändning stannar till för att ta en bild av dagens ”Trak-tören”. Skylten som förbjöd trafik med motordrivet fordonmellan kaserngården och mäss- och matsalsbyggnaden stårkvar. Kommer man från andra hållet finns inte längre nå-

gon förbudsskylt så kör någon på den här vägen lär haninte längre bli kallad till någon stabschef för lite lätt skälloch kanske en prick i skedesbetyget.

Upplyftande tankeutbyte med kollegorna

Herre Gud, tänker jag, när jag sakta går ner mot mäss-entrén. Hur många gånger har jag inte gått här för att intalunch eller för- och eftermiddagsfika och få en stunds upp-lyftande tankeutbyte med kollegorna. Eller för att i denavspända fikamiljön träffa avtal om lån av hjullastare el-ler annan materiel utan inblandning av tjänstevägenskrångliga kostnadsbärare och kostnadsställen.

De mot slutet av Ing 3:perioden nästan regnskogsartadebusk-och blomrabatterna framför ”Traktören” är nu bortaoch ersatta med parkeringsplatser. Entrédörrarna öppnarautomatiskt och ovan dem sitter en stor reklamskylt.

Innanför dörrarna finns inget av det gamla kvar. Allt ärförändrat. Väggen mellan personalmatsalen och mäss-utrymmet är borta liksom serveringsdiskarna, kapp-rummet och toaletterna. Varenda kvadratmeter är affärs-yta fylld med varor och det gäller även övervåningen ditman kommer via den från mässtiden välkända och om-diskuterade spiraltrappan. Det var i den trappan som ut-

bildningschefen Rickard Påhlsson viden tillställning hälsade gästerna väl-komna och föreslog herrarna att kläav sig där nere och damerna upptill!

Smutsbrun och praktisk

Bara ett stenkast från mässbygg-naden, åt flygfältshållet till, liggerbyggnad 101, Övnings- och vård-hallen. Smutsbrun plåtbeklädnad påutsidan, en stor port på vardera ga-veln för fordonstrafik rakt genombyggnaden över ett sprucket och sli-tet betonggolv, det är minnesbilden av

Idag är det inte matvaror som hanteras på lastbryggan utanför deforna köksregionerna på baksidan av Ing 3:s mäss- och matsals-byggnad utan vit- och elektronikvaror.

Gångvägen från kaserngården ner till Ing 3:snya mässbyggnad och personalmatsal somstod färdig i slutet av 1970-talet.

�

3

POLARPIONIÄREN

101:an. Men den var praktisk för det den var avsedd för - materielvårdav fordon och annan tyngre materiel samt grovlektionssal.

I en liten röd träbyggnad i ett hörn av den stora lokalen har under någraår Ing 3:s samlade miniatyrbromateriel förvarats. Under den tiden harden lilla enkla byggnaden i byggnaden gått under namnet Lilla Lassby-förrådet. Här har de sista åren också förvarats en del av de föremål somkom från Ing 1 när deras förbandsmuseum lades ner. Då och då har Ing 3Kamratförening haft anledning besöka den lilla träkuren för att låna ma-teriel till någon utställning eller få underlag och inspiration till en artikeli Polarpioniären.

Under 2008 har Kamratföreningen också använt 101:an för att rusta uppden gamla sladdpålkranen som stod uppställd vid Garnisonsmuseet mel-lan Ing 3:s gamla och nya officersbostäder på andra sidan Bodån och somför några år sedan rasade samman av brist på vård.

Övnings- och vårdhallen med Lilla Lassbyförrådet har dock levt pålånad tid ganska länge. Hotet om vräkning har på sista tiden varit nästanomedelbart förestående. Till midsommar..., om tre månader..., om enmånad...har det låtit.

Hej då,hallen!

Packa och stick

I slutet av 2008 blevdet allvar. Nya hyres-gäster stod beredda attomedelbart ta överÖvnings- och vård-hallen och innan jul-firandet vidtog skullelokalen vara tömd!

Ingen militär instansvar intresserad av mi-niatyrmaterielen. Menk a m r a t f ö re n i n g e nkände trycket och föratt förhindra att desmå BB 2-ramarna,diagonalrutorna, Pon-ton 100-prylarna, mm,hamnade i någon sop-container startades enräddningsaktion. Somvanligt när det erfor-dras arbetshandskaroch overall för att lösauppgiften var det nos-talgigruppen som sat-tes att tömma förrådet.

Under ordnade for-de förändrat byggnaden totalt på in-sidan och gett långsidan mot Flyg-fältsvägen ett helt nytt utseende.

mer, men inte utan ett och annat fultord, såg den idoga gruppen till attprylarna hamnade i någorlunda rättalådor och påsar, stuvades på pallaroch transporterades till ny lagerlokalpå I 19.

Två veckor för julen 2008 var LillaLassbyförrådet tömt och urstädat,pålkranen i nästan nyskick och intebara uttransporterad till museiområ-det utan också rest. Kamratföreningenkunde ta farväl av 101:an och göra densista låsningen.

Första veckorna i januari tog de nyahyresgästerna, ett måleri- och ett golv-företag, över Ing 3:s f d Övn- och vård-hall och redan i början av mars hade

G:la motorförrådet ännu dykarnas

När jag lämnar Kårbacken för denhär gång tar jag en bild av det långagrå huset som på 1920-talet byggdesför krigsbrokolonnens fordon och ma-

Stellan Lundberg i Ing 3 Kamratförenings nostalgigruppsorterar och packar miniatyrjärnvägskrigsbromateriel.

teriel och efter att Ing 4 blivit Ing 3blev motorförråd. Under 1990-taletövertog dykarna byggnaden och än ärden Ing 3/I 19-dykarnas lokal.

Så ser den ut idag, byggnad 101,Ing 3:s gamla Övnings- och vårdhall

Byggnaden nedan, på vägen mot grind nr 11,känner de flesta som Ing 3:s motorförråd.

Gråben

�

4

POLARPIONIÄREN

till Cypern. I min befattning vid MACC:en var jag ocksåansvarig för personalens säkerhet och jobbade därför hårttillsammans med FN:s fredsbevarande insats i södra Liba-non på att få till stånd en evakuering. Två veckor efter detatt kriget startat anlände slutligen en färja som FN chartratför syftet. Dessvärre kunde färjan inte komma in i dengrunda hamnen i Tyre varför vi till slut var tvungna att skep-pas ut nära en kilometer med livbåtar till tonerna av Israelsmissilanfall. För att ta oss från evakueringsområdet till ham-nen eskorterades vi av den franska och libanesiska armén.Färjan var avsedd för 500 personer men i slutändan var viöver 1000 personer som satte av mot Larnaca på Cypern.För min hustru och jag var det svårt att lämna våralibanesiska vänner och vår lägenhet bakom oss utan att vetaom vi skulle komma åter. Det tog 14 timmar att komma tillCypern och efter några dagar bestämde FN att jag skullejobba från New York intill dess konflikten var över. Det slu-tade med att jag var i New York hos UNOPS under tvåmånader innan vi var åter i Libanon. Jag och min fru var pådet första planet som landade i Beirut efter kriget ochlandningsbanan var så kort på grund av bombningarna att

4 000 000clusterbomber

över Libanon

I januari 2005 flyttade jag till New York för att börja minnya tjänst med United Nations Office for Project Services(UNOPS, www.unops.org) som projektledare för minröj-ningsprogrammet i Sudan. Det blev en stor utmaning.Tjänsten innebar att jag var ansvarig för rekrytering av allpersonal, kontraktering av minröjningskapacitet och inköpav minröjningsutrustning för programmet i Sudan. Tilldetta hade jag en budget på över 35 miljoner US Dollaroch var dessutom ansvarig för minröjningsprogrammet isödra Libanon och Ethiopien. Normal arbetstid var mel-lan 80 och 90 timmar i veckan med helger som sällan varlediga. Arbetet som sådant var mycket stimulerande ochjag lärde mig enormt mycket om projektledning och kon-traktering under tiden i New York.

Libanon är ett fantastiskt land

Under hela 2006 arbetade jag för UNOPS men nu i Liba-non och vid FN:s Mine Action Coordination Centre (MACC)i Tyre i södra Libanon. Där var jag Chief of Administrationand Finance och jobbade fortfarande mycket med kontrakt,inköp och allt som har med ekonomi att göra vid en MACC.

Libanon är ett fantastiskt land med fantastiska männi-skor. Dessvärre är södra Libanon svårt infekterat med land-

Det är nu några år sedan jag sist skrev iPolarpioniären. Då, under 2004, arbetadejag fortfarande för Räddningsverket mensedan dess har det hänt mycket.

Per Lodhammar

Det är tio år sedan amröjaren Per Lod-hammar (bilden till höger) lämnade Ing 3för att på heltid ägna sig åt minproble-matiken runt om i världen. Ungefär vartfjärde år har vi fått en rapport från honomoch här kommer den tredje i ordningen.

minor från tidigare konflikter. Den 16 julianföll Israel Libanon och i södra Libanonvar jag och min hustru i mitten av allt.Eftersom jag arbetade för FN stannade jagkvar i Tyre tillsammans med min hustruunder de kommande två veckorna ochtackade nej till Svenska Ambassadens er-bjudande om evakuering. Under denfjärde dagen av stridigheter träffades hu-set bredvid vårt av en missil som dödademer än tio personer i byggnaden. I vårlägenhet förstördes ett par rutor och minbil träffades av splitter. Efter det flytta-des vi till FN:s evakueringsområde påstranden till Medelhavet.

Under kommande dagar jobbade vihårt med att försöka ordna en evakuering

Volvo hjullastaresom bepansrats för minröjning i norra Irak.

Röjning av clusterbomber i rasmassor i Libanon.

�

5

POLARPIONIÄREN

vi var tvungna att sitta i kraschposition närvi landade.

Att komma tillbaka till Libanon var dockfantastiskt och återigen var arbetsbelast-ningen enorm för att ta tag i de problemsom fanns kvar efter kriget. Man räknarmed att cirka fyra miljoner clusterbombersläpptes över södra Libanon under krigetoch att upp till cirka en miljon aldrig deto-nerade. Dessa tillsammans med de tidigareutlagda minorna var vi nu tvungna att för-söka lokalisera och oskadliggöra.

Efter kriget var södra Libanon helt plöts-ligt fullt av internationella organisationersom arbetade med röjning av minor ochclusterbomber. Då var det lätt att hitta do-natorer för minröjning i Libanon. Nu, treår senare, och mitt i en ”recession” är det

Min e-mailadress:p.lodhammar@gichd.org.

inte längre lika lätt.I december 2006 blev jag erbjuden en tjänst i Jordanien

och vi lämnade Tyre och Libanon. Libanon kommer dockalltid att ha en plats i våra hjärtan och vi har flera gångervarit åter där.

Som att leva i bibeln

Under hela 2007 och in i 2008 var jag baserad i Amman iJordanien och ledde ett minröjningsprojekt i norra Irak. Pro-jektet omfattade byggande av minröjningsmaskiner, inköpav minsökare och utbildning av personalen vid Iraqi Kurdi-stan Mine Action Agency (IKMAA). Utbildningen omfattadebland annat utbildning avseende Information ManagementSystem for Mina Action (IMSMA), Explosive Ordnance Disposal(EOD) Traning och ett studiebesök till det Kroatiskaminröjningsprogrammet med en del av personalen frånIKMAA. Att arbeta i Irak igen (jag var ju tidigare där under1999 och 2000) är en upplevelse i sig och nu för tiden måsteman genomgå en veckas säkerhetsutbildning för att få ar-beta i landet. Utbildningen genomförs av FN i Jordanienoch omfattar teori och tillämpade moment med kidnapp-ning, roadside bombs och beskjutningar. Jag tyckte utbild-ningen var så intressant att jag erbjöd min fru att gå ett parveckor efter mig. Hon fann kursen enormt påfrestande menintressant. Att bo och leva i Jordanien är som att leva i bi-beln och vandra i Jesus fotspår. Här finner ni platsen därJesus döptes, Jordan River och andra bibliska platser. Vi-dare finns här Petra som är en UNESCO World Heritage

Site, Döda Havet och Aqaba vid Röda Havet. I Jordanienfinns också ett mycket framgångsrikt nationellt minröj-ningsprogram som just nu röjer de sista minfälten i lan-det på gränsen till Syrien.

Nytt intressant jobb

I januari 2008 var jag klar med projektet i norra Irakoch hade byggt och levererat alla maskiner, köpt all ut-rustning och genomfört alla utbildningar. I samband meddetta fick jag erbjudande om en tjänst vid Geneva Interna-tional Centre for Humanitarian Demining (GICHD, som me-kanisk minröjningsspecialist. Detta passade väl för osseftersom projektet i Irak var slut.

I slutet av januari förra året startade jag min nya tjänstvid GICHD och det är vad jag gör i skrivande stund. Ar-betet omfattar mekanisk minröjning och skrivande av in-ternationella standards (IMAS), för mekanisk minröjning.Vidare arbetar jag just nu med en mekanisk minröjnings-handbok som kommer att publiceras under juli månad.Dessutom genomför jag under 2009 en studie avseendekontraktering inom Mine Action. Studien omfattar deolika metoder som används i dagens minröjningsindu-stri för att kontraktera olika organisationer för minröj-ning och kommer att resultera i en guidebok till kontrak-tering som skall publiceras under november 2009.

Det är mycket intressant att jobba med mekanisk min-röjning eftersom det sker mycket ut-veckling på området. Idag användsbåde så kallade ”tillers” och ”flails”, sebilderna på denna sida, för minröj-ning. Maskinerna är ibland byggdaför ändamålet och ibland byggskomersiella entreprenadmaskiner omoch bepansras för att kunna användasför minröjning.

Under 2009 kommer GICHD att ge-nomföra tester med permanentamagneter och elektromagneter sommonteras bakom flails och tillers föratt plocka upp metall som frigörs medhjälp av tillern och flailen.�

Tillermaskin.

�

Flailmaskin i arbete.

6

POLARPIONIÄREN

Vi har hunnit till avsnitt nr V i Dag Eckerbergs serie i ämnet”Bockologi”; läran om de mer eller mindre nödvändiga kunska-perna om ”Bockarna” d v s dagens ingenjörtruppslag.

Dag Eckerberg

Del VBockologi

Uniform modell 1939 var liksom sin föregångare grå, dock någotljusare än modell 1923 och med ett brunt inslag. Med uniforms-modellen infördes också nya truppslags/kårbeteckningar för helaarmén, efter pansartruppslagets införande 1942 kompletterade medden så kallade pansarlusen. Den 1 juli 1937 hade också Kungl. Forti-

andra världskrigetinfördes också sär-skilda tjänsteteckeni mässing avseddaatt användas föröverdragsklädsel,exempelvis snö-dräkt. Dessa var ibruk en bit in på1960-talet.

Som ny mössa för

- En gråbrun uniform för all slags tjänst.Uniform modell 1939

kategorier bar bruna lågskoreller bruna marschkängor.

Det nya truppslagstecknet, i form av en rund-strålande nordstjärna över korsade yxor och ettstående svärd, bars på kragspeglarna. Yxskaftenvar dock felvända, något som rättades till förstmed truppslagstecken modell 1960. På axelklaffar-na bar nu alla personalkategorier förbandsteckeni form av en arabisk siffra, samt eventuella grad-beteckningar.

Officerarnas krage och axelklaffar hade kant avså kallad fyrkantgalon (snöre) i matt guldfärg.Regementsofficerarna utmärktes av en kungligkrona placerad ovanför truppslagstecknet samtmed en 4 mm:s galon runt axelklaffen.

Alla tjänstetecken var mattbronserade. Under

Truppslagsteck-net m/39 medfelvända yxskaft.

befäl infördes en skärmmössa med bred kulle mensamtliga personalkategorier kunde även bära enså kallad båtmössa, vilken kunde förses med grad-beteckningar. För läger- och fälttjänstbruk fanns

Skärmmössa m/39, kapten.

Utläggning av stridsvagnsmina m/43. Ingenjörsoldaternaär iförda uniform m/39, fältmössa m/39 och damasker m/39.

fikationen delats upp i Fortifikationskåren, In-genjörtruppslaget och Signaltruppslaget. Unifor-men var avsedd för all slags tjänst och fanns äveni en variant för kvinnor.

Inom ingenjörtruppernakom den främst att använ-das i fält- och vakttjänsten,under det andra världskri-

get och långt därefter. Många officerare vidingenjörtrupperna föredrog dock alltjämt uni-form modell ä, när den grå modell 1939 inte varbeordrad.

Vapenrocken, som hade fyra mattbronserade(för befäl) eller grå (för manskap) knappar ochfyra rakskurna fickor framtill, var den förstamed kavajslag. I fälttjänsten bars den knäpptupp till halsen, men i övrig tjänst kunde hals-knappen lämnas oknäppt och för första gångenvisades nu underplagget. Vid fälttjänst använ-des då den så kallade ”disktrasan”, medan engråbrun skjorta med grå slips användes i övrigtjänst. Vid parad bars en vit skjorta med svartslips, då även ett nytt bälte bars. Officerarna barliksom till modell 1923 normalt bälte med sabel-koppel samt stövlar i brunfärgat läder. Övriga

Pansarlusen.

Paradbälte m/39.

�

7

POLARPIONIÄREN

en mössa med tygskärmoch vidare fanns en mössa ipälsskinn för vinterbruk,med en utvikbar skärm iofärgat läder. Även päls-mössan kunde förses medgradbeteckningar.

Den svarta färgen sakna-des på denna uniform förofficerare vid både Forti-fikationskåren och Ingen-jörtruppslaget. Manskapetvid ingenjörkårerna hadeunder beredskapen docksvarta siffror för sin krigs-förbandstillhörighet påaxelklaffarna. Noteras kanatt VVK-officerare hade ensvart passpoal istället förfyrkantgalon runt kragen.Civilmilitär personal medofficers tjänstegrad hade an-dra färger på passpoalen;läkare rött, veterinär ljus-blått, ingenjör lila, övrig ci-vilmilitär personal gröntoch övriga andra civilaorangegult.

Uniform modell 1939upphörde officiellt som uni-form samtidigt som modell äår 1966. I praktiken kommånga manskapsuniformeri grövre tyg senare att sysom till fältuniformen mo-dell 1958, genom att bak-fickor tillkom på vapen-rocken och benfickor syd-des på byxorna.

Officerarnas vapenrockarvar i finare tyg och ändra-des normalt till nästa uni-formsmodell, uniform mo-dell 1952, som hade tyg isämre kvalitet.

Axelklaff och krage på uniformmodell/39, överste.

Tjänstetecken imässing attbäras på över-dragsklädseltill exempelsnödräkt.Överst löjtnantdärunder furir.

med mörkgrå byxor och mattförgyllda knappar.

Uniform modell 1952 var en mo-difierad version av modell 1939,närmast avsedd för bruk vid andratillfällen än vid fälttjänst. Byxornatill uniformen var i en mörk grå ny-ans, avvikande från livplagget. Of-ficerarnas bruk av modell ä hadenu i huvudsak upphört, förutompå Ing 1 där ett antal officerare allt-jämt bar dem vid ridning och un-der fester på mässen.

På uniform modell 1952 varknapparna och tjänstetecknen påbland annat vapenrocken nu matt-förgyllda i stället för mattbron-serade. Tjänstetecknen överens-stämde i övrigt helt med de för uni-form modell 1939. Fast anställdpersonal och reservofficerare bartruppslagets knapp. Övriga barknapp med tre kronor.

Uniform modell 1952

�

- Försök till uppfräschning av modell 1939,

Liksom tidigare bar officerarna bältemed sabelkoppel samt stövlar i brun-färgat läder. Ett nytt skärp i textil fannsockså härtill, att användas i daglig tjänst.Befälens skärmmössa fick också ett mo-difierat mössmärke, även det mattför-gyllt.

Även paradattributen var desammasom till modell 1939 och truppslagets

svarta färg saknades också på denna uni-form.

Uniform modell 1952 ansågs allmäntsom en ful uniform, särskilt då byxorna vari avvikande färg. Uniform modell 1952upphörde officiellt som uniform samtidigtsom modell ä år 1966. I praktiken blev denen åttaårig parantes och bars sällan sedanuniform m 1960 införts.�

Utöver de mössor som visas och omnämns i Dag Ecker-bergs artikel ovan kommer här ytterligare ett antal mössorsom använts till uniform m/39 och m/52. Bilderna är häm-tade ur den bildskatt som Ing 3 Kamratförening numeraförfogar över. Men mycket vill ha mer - så har ni gamlamilitära fotografier som ”bara ligger och samlar damm” skickadem då till:

Ing 3 KamratföreningBox 9105961 19 Boden

Här kommer ytterliga ett gäng mössor

Mössan till höger är Fält-mössa m/1941. Därunder

ses vintermössa m/50och underst överdrag

med öronlappar i skinntill denna mössa.Nedan: Sommarmössa m/52 en mössa

som helt saknade mössmärken.

8

POLARPIONIÄREN

River Kwai RevisitedArtikeln tillägnas min mor Caisa Ekstrand

- se vidare i slutklämmen!

Det måste vara varje ingenjörbefäls våta dröm - att få pro-menera över Bron över floden Kwai, visslandes ”ColonelBogey” eller ”River Kwai March” . Det fick jag möjlighet attgöra i samband med att familjen åkte till Thailand och firademin 50-årsdag. Historien om denna bro, och den järnväg denär en del av, förtjänar att uppmärksammas mera.

Här ett försök!

RO/Kn Filip Ekstrand

Som sig bör inleder vi med en Orientering: I februari 1942var läget i Sydostasien relativt lika det i Europa, om man by-ter ut Tyskland mot Japan. Japan, som inlett sin offensiv i de-cember 1941 genom att överraskande anfalla USA:s flotta iPearl Habour (välkänt) samt invadera de sydostasiatiska län-derna, inledningsvis Malaysia och Burma (mindre omskriveti Europa). De allierade togs på sängen i bägge fallen och japa-nerna ockuperade, efter Singapores fall, hela Sydostasien. Brit-ter och övriga allierade togs som krigsfångar i stora mängdervarom mera sedan, resten befäste gränsen mot Indien somfortfarande var i allierad ägo.

The Burma Railway

Japans problem var nu främst av försörjningsmässig natur:hur skulle man försörja de stridande förbanden i regionen,och hur skulle man få förnödenheter för det planerade storan-fallet mot Indien (jämförelsen med Tysklands förberedelserför anfallet mot Sovjet är uppenbar). Vid denna tid var järn-vägstransporter helt överlägset i kapacitet, och en speciell svå-righet var att järnvägssystemen i dåvarande Burma, numeraMyanmar, och Thailand inte var sammanlänkade vilket omöj-liggjorde järnvägstransporter i öst-västlig riktning. Att länkasamman dessa två huvudlinjer blev därför en avgörande fråga.Än mera så efter den första stora allierade framgången, Sla-get om Midway, i juni 1942. Med denna seger kunde de allie-rade börja hota Japans sjöburna transporter söder om Thai-land och Burma och det japanska behovet av vad som komatt kallas The Burma Railway blev akut.

Tanken att länka ihop de två järnvägssystemen var inte ny.En brittisk ingenjörexpedition hade redan i slutet på 1800-

talet, då Burma var kolonialiserat av britterna,rekognoserat en järnvägslinje delvis där den nuva-rande går. Men priset i tid och arbetskraft bedömdesför högt för de ekonomiska fördelar man skulle uppnåoch projektet lades ner.

40 mil genom obanad djungel

I slutet av 1930-talet, när Japan ökade sin närvaro iområdet, gjordes en ny studie. Den sträckningen somdå övervägdes är just den som sedan byggdes: frånKamchaburi i Thailand (c:a 250 km V Bangkok) och inordvästlig riktning, väsentligen följande flodenKhwae (”Floden Kwai”) genom Three Pagodas Passvid gränsen till Burma/Myanmar till Thanbyuzayatdär linjen anslöt till befintligt burmesiskt järnvägsnät.Det skall noteras att denna sträckning utgör c:a 40 milrakt igenom obanad, obebyggd djungel! Enligt studien,utförd av japanska arméns järnvägsregementen, skulleprojektet ta 5 år för 60.000 man.

Detta var alldeles för lång tid för den japanska mili-tärledningen, och nu närmar vi oss den mest förfä-rande delen av historien om The Thai-Burma Railwayoch Bron över Floden Kwai: Japan hade tagit 130 000allierade krigsfångar och hade i likhet med Sovjet-unionen inte undertecknat Genevekonventionen, sombl a förbjuder användandet av krigsfångar i arbete.Vidare hade man inga som helst skrupler att på du-biösa grunder värva, och sedermera brutalt tvångsutta,civila män från de ockuperade länderna för att slitaont på detta järnvägsbygge.

En fullständigt osannolik prestation

Men först något om själva järnvägen. Skulle manbygga denna drygt 40 mil långa järnväg idag på drygtett år, med moderna metoder, sprängämnen och ma-skiner, kanske bemannat med några nyligen utbildadejärnvägskrigsbrobataljoner från Ing 3 under befäl avHans Jacobsson och Rolf Ekeberg, så skulle det ändåha varit en bedrift.

Att lyckas med samma projekt för 60 år sedan och iallt väsentligt för hand är en fullkomligt osannolikprestation.

9

Wang Phoviadukten, i allt väsentligt utdriven för hand, är en L-formad utskärning i det mot floden Kwai brant sluttande berget...

POLARPIONIÄREN

�

10

En tyvärr inte alldeles skarp bildav Bron över floden Kwai.

Filip Ekstrand i förgrunden.

Jag såg med egna ögon två av de många terränghindersom man hade att övervinna. Dels den kända Bron överFloden Kwai i Kamchaburi, 10 spann och c:a 300 metersspännvidd. Innan man påbörjade arbetet med denna brobyggde man en tillfällig fältbro av trä några hundra meteruppströms för att föra över personal och materiel (den bronfinns inte kvar idag).

Än mer imponerande är den skärning som byggdes påett ställe utmed floden Kwai som kallas Wang Pho-viaduk-ten. Den är drygt 500 m lång och består av en L-formadutskärning i det mot floden brant sluttande berget, i alltväsentligt utdriven för hand. Därefter byggde man, helt iträ, en viadukt på vilket spåret sedan vilar, med förstärk-ningar i sidled i viaduktens kurviga delar.

Fruktansvärda offer utkrävdes

Ett tredje hinder som övervanns kom att kallas HellfirePass som byggdes sommaren 1943. Väsentligen är detta enåterigen för hand utdriven passage genom ett ovanligt hårtparti kalkstensberg.

Att detta projekt alls lyckades berodde på de fruktans-värda offer som japanerna utkrävde från dem som arbe-tade med järnvägsbygget. Här finns anledning att korri-gera den historiebeskrivning som ges om bron i den be-römda filmen från 1954. Det är riktigt att japanerna i stridmed folkrätten tvingade drygt 60.000 allierade krigsfångaratt delta i arbetet, varav 13.000 dog. Men de verkliga förlo-rarna var den mycket större gruppen lokalinvånare somtvingades delta. Av de 75.000 tvångsuttagna arbetarna frånMalaysia dog över hälften. Det totala antalet döda brukarskattas till ungefär 200.000 vilket i en grotesk jämförelse äri samma storleksordning som från tsunamin 2004. Det ärmot denna bakgrund man skall se att japanerna, eller rät-tare sagt den japanska staten, än idag är illa sedd i mångaländer i sydostasien, och att man inte i dessa länder, somtill exempel i Sverige, håller några sorgehögtider förfällandet av atombomberna över de japanska städerna Hi-roshima och Nagasaki. Nämnas kan att dödsoffren väsent-ligen orsakades av sjukdomar som malaria, tropisk ulceroch kolera samt svält och undernäring. Ögonvittnesskild-ringarna från lägren, transporterna och de improviseradesjukhusen för tanken till Förintelsen och GULAG.

Bekämpades med flyg

Järnvägen var färdig den 24. oktober 1943. Cirka 10.000ton förråd förflyttades varje månad, och ungefär tre divi-sioner trupp det första halvåret. Målet var uppladdninginför Japans invasion av Indien. Men redan en månad efterinvigningen började de allierade för-söka bekämpa järnvägen med flyg-bombning, och man inriktade sig na-turligtvis i första hand på broarna.Som kuriosa kan nämnas att USA isamband med dessa flyganfall togfram en ”betaversion” av styrbarabomber som kan ses på museet iKamchaburi. Dessa bomber var denviktigaste faktorn bakom att Bronöver Floden Kwai till stora delar för-stördes i flyganfall i februari, april ochjuni 1945. De spann i mitten av bron

...spåret vilar på en träkonstruktion, med förstärkningar i sidledi viaduktens kurviga delar.

som inte är välvda är ersättningar till originalspannen somdå slogs ut.

I slutet av kriget fick järnvägen en annan användning,nämligen att evakuera japanska arméförband och deras ut-rustning från Burma efter att den japanska offensiven bru-tits och de brittiska trupperna inlett en framgångsrik mot-offensiv.

Efter att atombomberna fällts kapitulerade Japan den 15augusti 1945, och efter krigsslutet förlorade järnvägen sinstrategiska betydelse och idag används bara vissa delar,väsentligen för turisttrafik. I den meningen fick de brit-tiska järnvägsingenjörerna som utförde den första rekogno-seringen 1885 rätt: det gick inte att räkna hem detta järn-vägsbygge under normala, läs ickekrigförande, förhållan-den.

Bron över Floden Kwai

Slutligen ännu några ord om den berömda filmen ”Bronöver floden Kwai”. Den bro som där avbildas är byggd i trämedan den verkliga är byggd av stål. Vidare berättar fil-men en spännande men dessvärre helt uppdiktad (filmati-serad?) historia om brittiska jägarsoldater som rycker framgenom djungeln och spränger bron med något som liknarbuntladdningar och pentylstubin. I själva verket bekäm-pades bron som nämnts med amerikansk flygbombning,lagades provisoriskt med trä men bekämpades igen ochmer lyckosamt.

Den 21 oktober 1958 var kvällen innan jag föddes. Dåvar min mor Caisa på bio och såg - just det - ”Bron överFloden Kwai”. Det kan förstås vara en tillfällighet. Eller

�

POLARPIONIÄREN

�

Att besöka River Kwai

Orten Kamchaburi, där bron ligger, nås enkelt medbil från Bangkok. Resan tar c:a 3 timmar. I Kamchaburiligger också en krigskyrkogård där de döda allieradekrigsfångarna är begravda. Bredvid krigskyrkogårdenligger ett ganska nytt museum med informativa ochganska realistiska skildringar av järnvägsbygget. WangPho-viadukten ligger ytterligare 45 minuters bilfärdvästerut.

I de flesta större hotell i Bangkok finns det informa-tion om turarrangörer som ordnar en- och tvådagars-utflykter till River Kwai. Man kan kombinera dessa tu-rer med elefantridning, besöka vattenfall och liknande,vilket kanske är en bra idé om man är där med en familjsom också har andra intressen än fältbroar...

Krigskyrkogården i Kamchaburi.

Webbplatser med mer information:

www.kanchanaburi-info.com/en/muang.html#bridgewww.tbrconline.com/ �

också ligger häri den djupt liggande orsaken till attjag 20 år senare valde att söka till reservofficer i ingenjör-trupperna. Eftersom underrättelseutbildningen lär ossatt inte tro på tillfälligheter så tror jag på det sistnämnda- åtminstone så mycket att jag tillägnar dessa rader minmor Caisa.

Och Alex Guiness mannar visslar sin Colonel Bogeyeller River Kwai March...

I början av 2009 visade Ing 3 Kamratförening vid två tillfällen ett bildspel med åtföljande kommentarer under

Bilderna och kommentarerna kommer nu att samlas i ett litet häfte som fårnamnet ”Fältarbeten vintertid”. Tanken är att häftet, eller om man så vill broschy-ren, under kommande år skall kunna delas ut till ingenjörkadetter på vinterut-bildning i Boden, till besökare vid ingenjörutställningar med vinteranknytningpå Försvarsmuseet eller vid någon kamratföreningsträff med snö och is som tema.Häftet görs i A 5-format med pärmen i gråbrun färgton för att likna gamla tidersingenjörinstruktioner och med liknande typsnitt som på dessa.

Men de här små skrifterna är absolut inte tänkta som någon form av instruk-tioner. Nej, de ska ses som ett sätt för kamratföreningen att för så många sommöjligt visa och förklara liteav den stora bildskatt före-ningen fram till idag lyck-ats skrapa ihop.

Kamratföreningsstyrel-sen umgås med tankar påatt göra liknande små skrif-ter även i andra ämnen somexempelvis äldre broma-teriel, Däcksbro 200, Balk-bro 2, ingenjörerna på Not-viken, mm mm.

Häftena visar inte baramateriel och metoder somvi ingenjörer för länge se-dan lämnat bakom oss utanockså sådant som idag ärtoppmodernt och användsi utbildningen. �

Till höger några bilder urbroschyren ”Fältarbeten vintertid”.

Bildspel blir kamratföreningsbroschyr

rubriken ”Fältarbeten vintertid”. Den ena gången på Bodens försvarsmuseumför civila besökare och den andra på I 19 för ingenjörkadetter.

11

POLARPIONIÄREN

Så ser den ut idag, byggnad 4, Kårens gamla verk-stads- och lektionssalsbyggnad. Sedan 2003 finnshär Försvarsmaktens Regionarkiv i Norrbotten.

fordon frestades materielen hårt ochdet blev åtskilliga hjul och seldon sommåste bytas och sedan repareras. Lag-

ning av tält ingick också i sadelmakarjobbet och under krigs-åren började tillverkningen av maskeringsnät, som när deskadades fick lagas på sadelmakeriet. I verkstaden drevssymaskinerna med remskivor i taket kopplade till en elek-trisk motor inköpt hos Burlins maskinaffär vid det s k ”Fisk-torget” i Boden.

På 1930-talet var neddragningarna av antalet värnplik-tiga och övningar betydande. Vintern 1937 hade Kåren ingavärnpliktiga inkallade och under den lågkonjunkturen blevJoel entledigad några veckor då och då. Då fick han iblandjobb hos Hedbergs skoverkstad i Svartbyn.

Ibland lade sadelmakeriverkstaden in anbud på bl abefälsväskor i läder. Många är de väskor tillverkade avsadelmakarna på Ing 3 som befäl burit. Inredningar till olikatyper av packlådor ingick också i arbetsuppgifterna.

Att uttrycket ”För Gud och en ingenjörsoldat är ingentingomöjligt” även gällde Kårens civila personal bekräftas avatt när snickarverkstadens personal upptäckte att klyvningoch hyvling av långa plank inte fick plats i lokalen sågadede helt enkelt upp ett hål i väggen till chefens intillliggandekontor vilket innebar att långa plankor då och då hamnadepå hans skrivbord. En prydlig lucka med gångjärn täcktehålet när plankorna inte hade behov av skrivbordsbesök.

Sedan hästarna försvunnit hade sadelmakarna mycket attgöra med att reparera de presenningsliknande kapell somfanns på många jeepar som inköpts på surplusmarknadenefter 2. världskriget och de jobben fortsatte sedan när ter-rängbilarna 903 och 912 ersatte de gamla krigsfordonen.

1909 stod den klar, byggnad 4 eller Verkstadsbyggnaden,i södra kortänden av Ing 3:s kaserngård. Mycket har denvarit med om under sin 100-åriga levnad och det är verkli-gen synd att byggnader inte kan tala.

I mitten av 1950-talet flyttade verkstadsfunktionerna tillen ny modern tygverkstad i backen mot Åbergsleden mel-lan Ing 3 och A 8. Byggnad 4 rustades ordentligt invändigtoch blev från 1958 Kårens efterlängtade lektionssalsbygg-nad. Sedan 2003 är den platsen för FörsvarsmaktensRegionarkiv i Norrbotten.

Under sina 50 år som verkstadslokal rymde byggnad 4bl a mekaniska-, trä-, vapen- och signalverkstäder samtmåleri, smedja och sadelmakeri. Åren 1929 -1967 var JoelEriksson sadelmakare på Ing 4/Ing 3 och 1997, när Ing 3Kamratförening började arbetet med boken Ingenjörkåren iBoden, berättade han lite om sin tid som sadelmakare.

Fram till och med 2. världskriget sysslade sadelmakarnahuvudsakligen med reparationer av seltyg till den mängdav hästar, som då fanns på Kåren. Även lagning av kärroroch vagnar och bultning av Biragopontoner ingick i sadel-makarnas arbete. Vid exempelvis en terrängmarsch mel-lan Råbäck och Mockträsk med 130 hästar framför olika

Joel Eriksson, sadelmakarepå Ing 4/Ing 3 1929 - 1967.Observera mössan meddess stiliga märke.

Tage Kågebjer

Byggnad 71 blir civilByggnad 71, intendenturförråd B,

på gamla Ing 3-området, är denenda av förrådsbyggnaderna frånbörjan av 1940-talet som finns kvarän i dag. Lite äldre Ing 3:are skullesäga att 71:an låg mellan inten-denturförråd A och vedgårdenmedan de något yngre skulle pla-cera den mellan personalmässenoch truppserviceförrådet. Denlåga, gula byggnaden med sinaröda dörrar var först buffertförråd

till det egentliga intendenturförrådet ochsedan till truppserviceförrådet. Sedan ned-läggningen av Ing 3 år 2000 har 71:an gjorttjänst som ”skräpkammare” men delar av

byggnaden också som Ing 3 Kamrat-förenings tillfälliga förrådsutrymme.Men nu är det slut med det. Till mid-sommar övergår 71:an i civil tjänst. �

12

På sadelmakar´ns tid

POLARPIONIÄREN

Ing 3 Kamratförenings årsmöteTiden går fort numera.23. april var det återigen dags för Ing 3Kamratförening att avhålla årsmöte.

Årsmötet 2009 inleddes som vanligt desenaste åren med lunch på I 19:s militär-restaurang Tre Renar varefter de egentligaårsmötesförhandlingarna genomfördes påingenjörmässen en trappa upp i sammabyggnad.

Trots det fina vårvädret kunde ordfö-rande Jerker Persson hälsa 22 kamratervälkomna till detta hans sista årsmötet somordförande i Ing 3 Kamratförening. När

20092009Adress:

Ing 3 KamratföreningBox 9105

961 19 Boden

MedlemskapAlla som tjänstgör eller

har tjänstgjort vid dagenseller gårdagens ingenjör-förband i Boden är väl-komna som medlemmar iIng 3 Kamratförening ochdet är naturligtvis ävenderas anhöriga.

Medlemsavgift50:- per år.

Kamratföreningensuppgift

Verka för ökad kunskapoch förståelse för frågor avbetydelse för försvarsmak-tens verksamhet och ut-veckling.

*Stärka samhörighet ochkamratskap mellan idagoch tidigare anställda ochvärnpliktiga vid ingenjör-förbandet i Boden.

*Vårda Ing 3 traditioner.

*Verka för att Ing 4/Ing 3:soch ingenjörtruppernashistoria och materiel blirrätt belyst vid Bodens för-svarsmuseum.

Ing 3 Kamratförenings styrelse ochövriga funktionärer efter årsmötet2009-04-23

Ordförande ......... Magnus Ståhlvice ordförande .. Marino Erikssonsekreterare ........... Erik Hanssonkassör ................... Kenneth Lindgrenklubbmästare ...... Tomas Ömanledamot ................ Björn Fredriksson ” ......................... Mats-Einar Wallin ” ......................... Johan Löfgren ” ......................... Rolf Ekebergersättare ............... Leif Berglund ” ......................... Kjell Sandström ” ......................... Kurt Påhlsson ” ......................... Stellan Lundberg

Revisorer

revisor .................. Per Sjöström ” ......................... Peter Sundströmersättare ............... Hans-Erik Uusitalo

Traditionsgrupp Ing

Marino ErikssonErik HanssonStellan LundbergKurt PåhlssonJohan LöfgrenMats-Einar WallinRolf Ekeberg

Samordningsenhet för Norrbottens

regementes kamratföreningar

ledamot ................ Magnus Ståhl ”- ........................ Marino Eriksson

Valberedning

Bengt SundqvistDan FjellströmHåkan Korvi

Ur verksamhetsberättelsen för -08

Julmiddag

Även 2008 blev det en gemensam jul-middag för ”Ing 3-are” av alla slag. Förarrangemangen stod I 19-ingenjörernasmässförening och Ing 3 Kamratföreningoch platsen var som vanligt numeramilitärrestaurangen Tre Renar och in-genjörmässen på I 19 . Av olika skäl komjulmiddagen redan den 5. december, vil-ket någon kanske tyckte var lite tidigt,men några problem med att få till ståndjulstämning var det inte.

Under samlingen på mässen införmarschen till julmaten dök han återigenupp, den gamle stearinfläckade Ing 1-galten Särimner. Till ödesmättad musikhjälptes han värdigt upp för den vind-lande trappen av utvalda ”subalterner”med ansikten präglade av stundens all-var. De som vanligt välskrivna och inte �

13

sommarnumret av Polarpioniären kom-mer ut är Jerker i Afghanistan där hanfram till årsskiftet tjänstgör som stabs-chef i den I 19-ledda styrkan FS 17.

Årsmötet var som vanligt väl förberettoch både ekonomi och personval klub-bades snabbt igenom varpå vice ordfö-rande Marino Eriksson tackade avgå-ende ordförande Jerker Persson förmycket goda insatser under hans tre årvid klubban, önskade lycka till i Afgha-nistan och hälsade nye ordförande Mag-nus Ståhl hjärtligt välkommen.

Ingenjörkompanichefenmajor John Hansson

väntar på att den gamlegalten Särimner ska

dyka upp.

E-post:erik.hansson@mil.se

Postgiro:161757-0

Hemsida:www.ing3kf.com

Sekreterarens telefon:0921-348000 (vx)

070-3885528

POLARPIONIÄREN

så lite bitska draporna, omvad som under det gångnaåret i Svithiod sig tilldragithaver, framfördes av fänrikMartin Nilsson varefter detvar dags för ingenjörkom-paniets chef, major JohnHansson, att greppa denför dagen nyputsade bro-hammaren och varligt menbestämt slå in ytterligareen spik i galtens ärrade

�

rygg.Sedan blev det omgruppering till den väntande julmaten en trappa ner. I år deltog

drygt 50 personer i julmiddagen och i den skaran sågs inte mindre än tre före dettaIng 3-chefer: Bertil Alm, Sören Stegius och Anders ”Iwo” Andersson.

Julmiddagen är uppskattad och vi kan inte annat än hoppas att det blir möjligt attgenomföra en även 2009.

I samband med årets utryck-ning tilldelades fem soldaterpå ingenjörkompaniet Ing 3Kamratförenings premium be-stående av:

Fredrik Kallin5. Stab- o trossplut.

Mikael Pettersson1. ingplut

Hampus Brüntesson2. ingplut

Joakim Olofsson3. maskinplut

Thomas Nordlander4. Db 200-plut

* Bodens ingenjörregementeshistoria,

* ett års medlemskap i Ing 3Kamratförening,

* diplom och* 500:-

Kamratföreningenspremium till bäste soldat

Almanackan 2009 - 2010

Augusti

09-08-20 Ängesholmens dag

September

09-09-05 Kamratföreningarnas dag vidFörsvarsmuseum, Boden

09-09-24 Samordnad torsdagsträff, Ing 3Kamratförening ansvarig

Oktober

09-10-03-04 Regementets dag I 1909-10-22 Armasjärviceremoni, Ingkomp

ansvarig09-10--24 Armasjärvidag, Ing 3 Kamratföre-

ning ansvarig09-10-29 Torsdagsträff på Ingmässen I 1909-10-29 Samordnad torsdagsträff, S 3 Kam-

ratförening ansvarig

2009

2010

Vill du veta mer om de kommandeaktiviteterna?

Besök Ing 3 Kamratförenings hemsidawww.ing3kf.com

eller skriv eller ring.

November

09-11-26 Torsdagsträff på Ingmässen I 19

December

09-12-04 Julmiddag

Januari

10-01-28 Torsdagsträff på Ingmässen I 19

Februari

10-02-25 Ing 3 Kamratförenings årsmöte12.00 på Ingenjörmässen I 19.

2009

14

Här ses en del av de drygt 50personer som deltog i mäss-föreningens och kamrat-före-ningens julmiddag 2008 njutaav julbordets läckerheter.

Du har väl inte glömt att betala medlemsavgiften?Medlemsavgiften i Ing 3 Kamratförening är 50:-/år.

POLARPIONIÄREN

15

Sommaren -08 tog Försvarsmaktens första kull specialistofficerare sin examenvid MSS, Kvarn och dess specialistofficerskompani.

Vi var c:a 100 kadetter uppdelade på 4. plutoner varvid jag tillhörde den 4:esom fick uhuh...offra sig och inkvarteras på befälshotellet då gamla ”vindarnas”var fullbelagt med de tre första plutonerna, fast det var ju inte helt fel med ettrymligt rum med egen wc/dusch. Vindarnas har länge legat på renoverings-listan, men då det blir dyrare att renovera än bygga nytt så tänker man köra slutpå stället, förklarades för oss. Det var dock ingen som led av det utan alla hadeen dräglig tillvaro så vitt jag vet.

Tiden från utbildningen rymmer många minnen och de som ligger närmast ärskarpskjutningarna vi förberedde och genomförde med trupp ur helikopter ochTrängR. Det var en fin och givande period.

Vinterutbildningen i Arvidsjaur uppskattades kanske mest och det var mångasom aldrig tidigare satt sin fot här uppe som nu fick upp ögonen för vår norralandsända. Det var en utomordentligt bra planerad kurs som vinterenheten ge-nomförde.

Den del av utbildningen som var mest givande var ändå de timmar, dagar

1998-2001 elprogrammet gren installation 3 år,2001-2002 värnplikt vid I 19, strvkomp som stf grpch Bgbv 90, 2003 IA03, två års kontrakt, utb i Boden, 2004 Taxi/transporttekniska tjänster intensivutbildning, 2005 LA03 Liberia,

Yrkeschaufför, trailer/gods/flisbil/hjullastare, 2006 Elektriker IKEA, LKAB,2007-2008 SOU MSS Kvarn, specialistinriktning motor/

maskin/mark,2008-- I 19, ingkomp, maskinpluton.

Ingkomps förste specialistofficer

I förra numret av Polarpioniä-ren berättade vi om hur Kamrat-föreningens idoga och dådkraftigaTraditionsgrupp tillsammans medkamrater utanför gruppen renove-rat den gamla sladdpålkranensom tidigare stått på Garnisons-museets gräsplan mellan Ing 3:snya och gamla officersbostäder tillstridbart skick igen.

Strax före jul, när Kamratföre-ningens möjligheter att längre dis-ponera Ing 3:s Övnings- och vård-

hall försvann, var jobbet klart menförst till våren tänkte sig de äldre igruppen att kranen skulle resas påFörsvarsmuseets fältarbetsområde.De yngre bröderna ville dock annatoch medan gubbarna ägnade sig åtjulbestyr tog de lite yngre ut kranentill museet och reste den med hjälp avfordonsgruppens 1641:a.

Det var ner mot 25 kallgrader ochblåste snålt under resningen men uppkom kranen utan missöden. Kylan,blåsten och avsaknaden av ordentligtskjutljus gjorde emellertid att ErikHansson hade svårigheter att med sinmobiltelefonkamera få skarpa bilderav resningen (lilla bilden t v).

Med ny maststräva och ny nedremasthalva står sladdpålkranen nu påsin nya bäddning på gamla A 8. Stag,wirar och beslag är putsade och oljadeoch kanske får den lite bleka mast-strävan i sommar samma gröna färgsom kranen i övrigt. Vi får se.�

Glöm trämask och mögelsvamp. Nu står fält-arbetsklenoden från början av förra seklet stoltoch nyrenoverad vid Bodens försvarsmuseumrest av traditionsgruppens yngre gossar somtrotsade snö, blåst och 25 minusgrader.

Nu är den på plats

Ingemar Wittikko, 27 år, uppvuxen i byn WittikkoHaparanda kommun. och veckor vi övade strid i grupp, som

soldat och som gruppchef. Att få ma-növrera sin grupp under strid i an-fallsmål med omfattningar, snabba be-slut och koll på skjutgränser gjorde attalla insåg vikten och allvaret i stridensgrunder.

Kvarn ligger en bit utanför det mertätbefolkade Linköping och det ficktill följd att det efter tjänstetid blevmånga träningspass under tiden påMSS.

Vad gäller ingenjörfunktionen såvar vi 9 kadetter som tillhörde Ing 2inledningsvis. Efter c:a 4 månader fickvi göra ett för-bandsval i vilket jagsökte ingenjörkom-paniet på I 19 då I19 är mitt moderförband. Övriga 8kadetter sökte till Ing 2.

Som nyutnämnd specialistofficerbär jag graden 1:e sergeant och möss-märket är det med vit knapp.

Tanken med specialistofficerarna äratt få tillbaka ”experterna” på alla desystem som finns i Försvarsmakten.Det handlar om att få djupare kun-skap inom smalare områden för att sä-kerställa kvalité i den utbildning somspecialisten levererar till sina solda-ter. �

POLARPIONIÄREN

Söndagen den 10 maj var det Notviksdagen, det stod tyd-ligt i Ing 3 Kamratförenings Almanacka för våren 2009. Såblev det också, men inte i Notviken utan i Gammelstad. I Not-viken hade det handlat om de första ingenjörerna på I 19:sgamla lägerplats, i Gammelstad var temat Västerbottens re-gemente/livkompaniet. Så blev det efter Erik Hanssons ochBjörn Fredrikssons rekognoseringstur inför Notvikendagen islutet av april då de enligt egna utsagor varit tvungna att fli-tigt använda snöskyfflar - fast till vad kunde de inte rikigtförklara. Men Gammelstad blev ett lyckokast. Vi besökte his-toriska byggnader och platser, lyssnade på berättelser omindelta soldater och herremän från Karl XI:s stora general-mönstring 1694 och fram till i dag och hade allmänt trevligt.

”Notvikenresan” till Gammelstad har arrangörerna ErikHansson och Björn Fredriksson all heder av. I ett par dagarhade i både tidningar och TV ritats regn över området mennågon väta föll aldrig över Ing 3-kamraterna. Paraplyernakunde användas som spatserkäppar och pekpinnar. Mörkamoln sågs i fjärran och visst hördes vad som kanske var ka-noneld, kanske åska, men det gav bara extra krydda åt Eriksoch Björns utmärkta föredragningar. De har lätt för att ut-trycka sig, kan mycket och var som vanligt väl pålästa. Föregen del kan jag bara konstatera att det är synd och skam vad

lite jag visste om Västerbottens rege-mente på den tiden det stod för försva-ret av hela vår norra landsända. Debristfälliga kunskaperna kan naturligt-vis skyllas på mina historielärare i bådecivila och militära skolor, men också påatt jag inte själv brytt mig om att för-kovra mig i detta intressanta ämne.

Nu vet jag i alla fall att Västerbottensfotfolk blev fast organiserat under Gus-tav Vasas regeringstid. I samband medErik XIV:s krig med Danmark på 1560-talet organiserades västerbottningarna

Björn iberättar-

tagen.

i en fänika, c:a 500 man fördelade i fem kvarter (kom-panier). 1615 sammanslogs fänikorna i norr till Norrlandsstorregemente om 3000 man. I samband med krigshotet1624 delades Norrlands storregemente i tre delar. Sjukompanier från Västerbotten och ett från Ångermanlandbildade Västerbottens regemente; i 1634-års regerings-form omnämnt som sextonde regementet.

1649 infördes det ständiga knektehållet - det äldre in-delningsverket - och 1696 hade indelningsverkets orga-nisation intagits i Västerbotten.

Under våra historiska vandringar i Gammelstad hannvi också med att besöka det intilliggande friluftsmuseetHägnan. Föreståndarinnan Ann-Louise Lång bjöd in tillden vackra Storgården och vid en mysig brasa i öppnaspisen berättade hon om Hägnan medan vi satte tändernai ett rekorderligt fika. Därefter räknade hon ner tiden fråndagens datum till slutet av 1880-talet och blev den liteskvallriga pigan Elin på Storgården i en scen om detgamla norrländska bondesamhället ur en av de föreställ-ningar man kan se på Hägnan i sommar. Efter detta finalilla skådespel vandrade vi vidare på området och tit-tade bl a in i en annan av Hägnans stoltheter, Torpet,

Om gamla knektar i

Ing 3-kamrater vid den gamla soldatgraven i Gammelstad.

På Hedenslund i Gammelstad besökte viKaptenlöjtnantsgården inköpt av Luleå ochRåneå socknar i slutet av 1600-talet för attnyttjas som Livkompaniets officersboställe.

med anor från 1700-talet.

Ann-LouiseLång, före-

ståndarinnapå Hägnan, i

rollen sompigan Elin på

Storgården.

Gråben

16

Gammelstan - inte Notviken!

POLARPIONIÄREN

Bland papperstussarna redak-tionskatten drar omkring medpå golvet hittade vi:

Lille Sture

- Sture, du spottadeväl inte ut körsbärs-kärnorna på golvet ibiografen?

- Nej då, mamma,jag lade dem i kepsenhos farbrorn som sattbredvid mig.

Fyrsiffrigt

- Jomenvisst, vi är pågång, tjoade Kjell An-dersson och uppfördesom den hängivne dan-sör han är några vigaglädjeskutt ute på parke-ringsplatsen när hankom med resultatet förlottodragningen i börjanav februari.

Tre ynka små nollorvar vad som fattades för

TJOHOOO!!TJOHOOO!!TJOHOOO!!TJOHOOO!!TJOHOOO!!

Matpolletter även på Ing 4

I ett tio år gammalt exemplar av I 19-tid-ningen Ren Nytt hittade vi en artikel i vil-ken majoren Curt Johansson rett ut fråge-tecknen kring matsalspolletten. Nu har vifått tag i en liknande pollett från Ing 4 ochhär är historien bakom dessa polletter somskulle kunna vara bakgrunden till uttrycket”Nu föll polletten ner”.

När soldaterna förr i tiden ätit sin luncheller middag erhöll de en matsalspollett vidinlämnandet av disken. Polletten skulle demedföra mot utgången där det oftast satt enindelt soldat med ett kärl i vilket pollettenskulle läggas. Saknade någon sin pollett för-stod den indelte att den här soldaten intelämnat sin disk i vederbörlig ordning ochdet blev rapport till dagofficeren med köks-handräckning i visst antal dagar som straff.

Polletten här på sidan var av det krafti-gare slaget och avbildas i naturlig storlek.Senare togs det fram en billigare och avse-värt tunnare pollett i mässing som mångasoldater bröt itu och det blev till en sport attlämna disken på bordet och lura den indeltesoldaten som mest lyssnade till ”klirret” närden halva polletten kastades i sitt kärl.

Matsalspollett m/Ing 4.

Knäpp en bild...

... eller leta reda på en i det album eller dengamla skokartong där du förvarar bildernafrån ditt militära liv, skriv några rader till bil-den och skicka till Polarpioniären.

90 år10/1 Curt Johansson, Östersund

70 år8/2 Kurt Påhlsson, Boden18/2 Per-Erik Mattsson, Karlstad11/6 Nils Hansson, Enköping

60 år1/1 Martin Lundqvist, Mellanström24/3 Kenneth Rönnkvist, Nyköping5/4 Thomas Andersson, Boden

50 år21/2 Christer Glanz, Lidköping6/4 Jan Ivarsson, Dingle14/4 Mats Larsson, Boden2/6 Peter Appeltoft, Hindås6/6 Måns Laudon, Östersund

17

att Ing 3-arna i ”Sista-torsdagen-i-månaden-klubben” hade kunnat titu-lera sig lottomiljonärer.

Tre ynka nollor!- Men fyrsiffrig vinst är inte dåligt, i varje fall inte med våra mått

mätt, konstaterade Kurt Påhlsson utan att hemfalla åt några större gläd-jesprång med tanke på risken för ryggskott.

- Och, tillade han, trots de uteblivna tre nollorna spelar vi nu ändågratis nästan fram till midsommar. I en tid när ekonomin i hela världenkrisar är det kanske så att vi lottospelande Ing 3-veteraner har fått devälvilliga gudarnas ögon på oss, fortsatte Kurt och höjde hoppfulltblicken mot den klarblå vinterhimlen. Sommaren kan bli ljus!

POLARPIONIÄREN

Vintern var snörik och stundtals riktigt kall. Månntro sommaren blir torr och varm?

En av våra utlands-kommenderade kam-rater visade bilderfrån sin tid i Afghani-stan.

Det här verkar be-kant, tänkte jag närjag betraktade foto-grafier av afghanskalastbilar med höga,vingliga laster på sinaflak och där lastför-ankringen i bästa fallbestod av ett par rep-stumpar.

Bilder från arbeteninne på förläggnings-området som visadehur afghanska arbe-tare flitigt transporte-rade sten och grus med skottkär-ror verkade också de bekanta.

När Ing 3 under första halvanav 1950-talet byggde balkbro 2 påtvå pelare över Råneälven vidHasafors togs bland annat bilder-na till höger här på sidan.

Att transportera balkbro 2-un-derslag är inte helt enkelt men frå-gan är vad dagens motor- och tra-fiksäkerhetsmänniskor hos ingen-jörerna på I 19 skulle säga om eki-paget på övre bilden. Naturligt-vis använde man lastförankringmen på den här tiden fanns endastbjörnbindslen och de var inte debästa anordningarna för att fåstyrsel på en sådan här last. Omman på bilden precis har ”björnatav” eller ska till att ”björna på” vetjag inte, men visst ser lasset liteafghanskt ut?

Lite farligt lever han allt, soldaten längst upp på underslagshögen på traktortransport-vagnen på övre bilden, och sergeanten i motorkavaj i bildens mitt bör vara beredd attraskt hoppa bakåt ifall att...

Gråben

kärror ingick tidigare i ingenjörtruppernas utrustning menså kom band- och hjullastarna och då fick de här praktiskafordonen bli kvar i förråden.

Undre bilden visar hur man på en spång av båtbro-materiel kärrar ut sten och grus i Råneälven till vad somskall bli underlag för den ena av brons två pelare. Skott-

Som i Afghanistan