Ingen kommer till paradiset

Michael Gimre

Michael Gimre

Ingen kommertill paradiset

Roman

Bokpro

© Michael Gimre och Bokpro, 2008Omslag: Rikard Arvidsson

Omslagsfoto: Rikard ArvidssonSättning: Bokpro, Bjärnum

Tryck: Kristianstads Boktryckeri AB, 2008isbn 978-91-89336-50-6

BokproBox

Bjärnumwww.bokpro.seTel -

Henning och Helena

Han gav inte bara ett kraftfullare intryck än de andra, han kän-des också mer betydande, mer intresseväckande. Förmodligenför att det bara var honom jag kände igen. Var de andra hanssläkt? Inte troligt, inte om den information jag hade stämde. Detskulle kunna vara ett fotbollslag. Alla i sjutton–artonårsåldernuppklädda i, låt vara slitna, finkostymer. Det måste ha blåst, desmala slipsarna slängde oredigt. stod det med blyerts pådet inramade fotografiets baksida. Ingenting mer.

Det var ett par andra små porträtt i rummet som gjorde attjag visste hur Henning sett ut, i sina yngre dagar. Det fannsdäremot ingen ting som visade honom i vuxen ålder. Inte någon-stans. De fuktskadade bilderna stod på en gisten byrå. Jagavstod från att dra ut någon av lådorna, och såg mig istället runt,en sista gång. En fotogenlampa på ett nattduksbord, en byråmed några fotografier, fiskargubben på väggen, en tom garde-rob, ett par helt för jävliga gardiner, och ett så gott som upp-ruttet fönster. Det var vad som fanns i sovrummet. Och en sängsom var ny. Den var åtminstone inte lastgammal. Det var omiss -

7

kännligen en Hästens säng, där sängkläderna var täckta av enfantastiskt vacker och färgsprakande filt som lyste upp helarummet. Jag gissade att den var vävd i en blandning av ull ochnågot annat exklusivt naturmaterial med sällsam lyster. Det varnågonting speciellt med filten, jag strök dess mjuka yta medhanden utan att kunna peka på vad. Hennings filt och säng varen slående kontrast till allt övrigt i rummet, en pusselbit somförbryllade, som inte stämde in i den bild jag skaffat mig avhusets ägare.

Det är praktiskt och behändigt med en liten digitalkamera,men man glömmer lätt bort att den är med. Kameran upp-märksammades med en suck och jag fick ett par bilder, men jaghade missat husets övriga rum. På övervåningen fanns förutomdet lilla sovrummet bara en oinredd vindsskrubb. Denna plöts-liga insikt bekymrade mig inte alls. Utrymmet intresserade miginte. Efter inbrottet hade förvaltaren flyttat de få värdesaker somfanns kvar till vinden och låst den. Jag hade fått nyckeln somlåg på kontoret någonstans. Övervåningen med solljus in frånsitt fönster var en befrielse jämfört med bottenvåningens mörka,möglande rum. Alla fönster där var täckta av stora skivor. Bot-tenvåningen var för tillfället hjälpligt upplyst tack vare att ytter-dörren var uppställd. Jag satte mig på ett trappsteg på väg ner.Det kändes som stugans renaste punkt. Jag satt länge, jag kundeegentligen inte förstå varför och studerade en golvlampa somstod där mitt på golvet i vardagsrummet. En solkatt kastade sitt

8

ljus och frånvarande spårade jag källan. Där, på golvet precis vidbenen till vardagsrummets lilla soffa, låg en ask eller dosa i någotmetallmaterial. Silver eller mässing, jag hade ingen aning. Jaggick in i vardagsrummet men lät dosan ligga kvar och tog istäl-let fram min kamera.

”Hallå!”Det skarpa solljuset från den öppna ytterdörren gjorde det

omöjligt att skönja något annat än en kontur. Jag fick ta flerasteg ut i det kombinerade köks- och hallutrymmet för att se.Hon var nog några år yngre än jag. Hon såg på mig med en krassaffärsmässig min utan egentlig vänlighet. Det första intrycketjag fick var nog alldaglighet, i varje fall i klädseln. Lite sliten, liteovårdad kanske. Håret, halvlångt och mörkt, föll oregerligt.Några strån, vinden var rätt stark här vid sjön, hade lagt sig överansiktet. Men visst var hon väldigt vacker. Det var inte svårt attlägga misstänksamheten åt sidan, men jag visste inte riktigt vadjag skulle säga. Jag sade nog ingenting.

”Är du mäklaren?” Hur visste hon det? Först nu lade jagmärke till hennes tydliga lokala dialekt. Hon hade ingen tele-foniströst. Hon fortsatte själv när hon inte fick svar.

”En granne ringde mig. Han sade att du skulle komma hit.Jag är journalist. Ja, journalist och journalist”, sade hon luttrat,”jag är frilansare på Bladet. Jag tänkte skriva en artikel om atthuset ska säljas. Jag menar det kanske har ett visst läsarintres-se.”

9

Jag skrattade. Det skadade naturligtvis inte med gratisreklamoch sade så också. Jag sträckte fram handen och presenterademig. ”Helena”, svarade hon kort och ointres serat. Det sved i hjär-tat. Varför alltid detta ointresse kring min person? Är jag ensådan Svensson? ”Jag ska göra en värdering av fastigheten”, sadejag trött.

”Ja, vad är huset värt?” Det var en genuin fråga, men den fickmig att sucka. ”Jag ska göra en värdering”, upprepade jag medbetoning på ’göra’. ”Den är inte gjord än.”

Hon hade lagt armarna i kors, vid hennes sida hängde ennött och överfull axelväska. De svarta jeansen var slitna liksomden korta ljusblå tennisskjortan av något intetsägande märke.Skjortan nådde nästan, men inte riktigt, ner till byx linningen.Kanske insåg hon att hon måste ändra taktik, ögonen blixtradetill och hon gav mig ett avväp nande leende.

”Huset är inte värt ett jävla dugg”, skrattade jag förläget.”Femtio kvadratmeter boyta, ruttna fönster, husbock, ingen el,inget bad, inget rinnande vatten och eternitplattor.”

”Femtio kvadratmeter, är det inte större?””Huset är större, men inte det vi kallar boyta. Det var så man

bodde förr i tiden.””Där är ju kran och en vask.” Hon pekade ut i köket.”Det finns en egen brunn någonstans, som inte fungerar,

åtminstone inte nu längre. Den ligger visst på en annan tomtmed användningsservitut.” Just detta var jag där för att kon-

10

trollera. Jag hummade högt i någon sorts egen bekräftelse meninsåg omedelbart att jag pratade i kryptiska termer. ”Ursäkta,med servitut menas att man har rätt att använda eller göra någotsom egentligen ligger på någon annans egendom, till exempelatt få tillgång till en vattentäkt.” Jag tystnade. Hon sade ingen-ting. ”Nej, huset är inte värt något”, upprepade jag, osäker itanke.

Jag såg på min portfölj som stod vid ytterdörren och tog ettpar steg mot kvinnan. ”Men tomten”, sade jag och böjde mig ner.

När jag åter stod upprest kunde jag på nära håll studera hen-nes ansikte. Det fanns ålderstecken, några bittra drag som stör-de. De borde inte finnas, kom jag fram till. Hon skulle kunnase hur fräsch ut som helst, men gjorde inte det. Varför? ”Denär nog värd en hel del”, sade jag manipulativt. Hon ryckte lättpå ögonbrynen och nickade.

”Huset har ingen strandtomt”, fortsatte jag, ”men också därfinns ett servitut. Till tomten hör en brygga och en passage dit.Jag tänkte gå dit. Följer du med?” Jag gick ut i vårsolen och Hel-ena följde efter. Det varma vädret de senaste veckorna hade fåttallt buskage och de flesta lövträden att skimra i friskt ljus grönanyanser. Sjön kunde bara anas. En frisk och kylig vind svepteöver fältet och fick oss att huttra till. Jag fick upp väskan och enlantmäterikarta som fladdrade upproriskt. Meningslöst. Denskulle inte kunna hjälpa någon att hitta en väg till stranden. Jagstoppade ner kartan igen. En igenväxande stig förklarade. Den

11

började vid en deprimerande större redskapsbod. Hela den plåt-takförsedda boden skevade, förmodligen på grund av ett rutt-nande regelverk. Bodens port slog ödsligt i vinden. En tjock kät-ting med ett grovt hänglås hindrade porten från att slå upp helt.Innanför i dunklet kunde man ana en stor trave ved. Både detdystert grå boningshuset med sina igensatta fönster och den tra-giskt lutande, lika grå, redskapsboden kontrasterades bjärt avett litet stolt, solitt och vällaserat utedass. Toan gav nästan ettinbjudande intryck. En dunge av lövträd separerade redskaps-boden från dasset.

Knähögt ängsgräs fullt av uppstickande tistlar, björnlokoroch hundkex fick oss att gå på rad till skogsbrynet. Där lättadeundervegetationen och sjön uppenbarade sig. Det var kanskehundrafemtio meter från stugan ner till sjön och en liten bryg-ga. Gångbrädorna hade delvis lossnat från sitt fäste, proteste-rande konkava. Stora metallringar gnisslade i de halvruttna tele-fonstolpe pålar som försvann ner i det mörka vattnet. Vi gickinte ut. En sjunken eka vilade stilla på sjöbotten. Dess för stackupp ur vattnet bara någon decimeter. Den var fortfarande för-töjd vid bryggan med en rostig kätting. Bryggan verkade ligga ien större vik, där jag uppskattade att avståndet till fast mark påandra sidan kunde vara trehundra meter. Förmodligen var andrasidan ingen ö, utan en utskjutande halvö från fastlandet. Snetttill höger, det måste vara nordväst, såg man en större öppenfjärd. Men på alla distanser, åt alla håll, såg man land. Om det

12

var öar eller fastland mot sjöns västra eller östra sida var omöj-ligt att säga. Sjön var ytterst oregelbunden, full av öar, och medmängder av långa uddar.

”Immeln”, sade Helena. Vad menade hon? Vackra Immeln?Hemliga, dunkla, tragiska Immeln? Hade hon och sjön enhisto ria? Men visst var den vacker. Outsägligt. Vi stod helt i lä,och längst in vid strandkanten var sjön magiskt stilla, skimrandei svarta nyanser.

”Bor han där? Ebbe Antin?” Jag pekade. I sydväst, ett parhundra meter bort och helt strandnära låg en större trästuga.En liten udde, och med den ett rev av stenar, sköt ut och doldeförmodligen husets strand och brygga. Det var den ointressan-tare baksidan av huset man kunde ana bland björkar och gra-nar. Ebbe Antin var den granne jag hade ringt för att få vägbe-skrivning till Henning Perssons hus. Jag hade bara tillgång tilllantmäteriets ritning och den gav ingen vettig förklaring till hurman skulle ta sig till huset. Jag hade fått tag i Ebbe själv. Hanhade sakligt och men vänligt förklarat. ”Och nu ska det säljas”,hade han naturligtvis avslutat. ”Du är kanske intresserad”, varmin självklara kommentar. Man är ju mäklare. ”Kanske det”,hade han sagt. Jag hörde inte hennes svar och fick ursäkta mig.

”Nej, han bor i ett större hus vid landsvägen. Men jag trorfaktiskt att stugan är hans.”

”Det ligger på hans tomt. Vad gör han? Han har en ordent-lig tomt på flera hektar.”

13

”Han är skogsägare här med stora arealer bort mot Blekinge.Han är kund till oss. Jag jobbar på en maskinfirma i Arkelstorp.Vi hyr ut skogs- och lantbruksmaskiner.”

Jag tittade på henne med någon sorts uppmuntrande förvå-ning.

”Halvtid. Jag jobbar bara halvtid där. Jag hade gärna jobbatfullt men …” Hon skakade uppgivet på axlarna. ”Marknads -assistent”, sade hon med ett leende.

”Marknadsassistent!” Jag sög på ordet. Uppenbarligen måstedet ha stört henne. Hon mulnade till. ”Okej, sekreterare då. Mendet är ett jobb som alla andra och jag behöver pengarna.” Hennes plötsliga och omotiverade öppenhet förvånade och jag gjorde en ur skuldande gest. ”Jag hade gärna haft en marknads-assistent. Fan, det hade jag behövt. En marknadsassistent.”

”Jag har funderat på att bli fastighetsmäklare. Det finns ingai trakten. Folk här klagar. Det är många som vill sälja, men ingeni stan är intresserad. Dyra är ni också. Svindyra. Du är från För-medling Syd, va?”

Den unga kvinnans plötsliga engagemang värmde. Jag blevglad och tog ett steg närmare henne. ”Vi säger att Ebbe här villsälja sin stuga vid stranden. Han vill ha två miljoner och sätteren lapp på ICA-butiken i Arkelstorp. Tror du att det finnsnågon i din lilla by som är intresserad?” Jag log innerligt menväntade inte på något svar. ”Då kommer istället sköna Helenamed sin lilla hemmabaserade förmedling. Du säger till Ebbe att

14

jag säljer ditt hus för två miljoner. Men du ska ha fem procent.Du behöver nämligen pengarna. Till slut kommer ni överens omfyra. Åttiotusen i provision är inte fy skam. Sedan sätter du inett par annonser i lokaltidningarna.” Visst kunde jag ana ettintresse i hennes ögon. Jag undrar om de inte såg på mig ordent-ligt för första gången. ”Då kommer jag, Fredrik Thorsson, in -farande på gårdsplanen med min stora Chrysler och säger tillgubben att jag, jag säljer stugan din. Hur många procent ska duha, undrar han surt. Tjugo säger jag, men det kan du strunta i,för du får fyra miljoner i handen.” Jag tystnade tvärt.

Hon begrundade en stund den gnisslande bryggan och sjönstrolska skimmer. Mina tankar lämnade mäklarvärlden lockadeinte av naturen utan av kvinnans profil, den gav en magisk käns-la i hjärtat. ”Och varför får du fem miljoner för huset?” Honvände sig mot mig, ögonen speglade det gnistrande vattnet ochvar nästan omöjliga att möta.

”Därför att vi är idag ett internationellt företag som medmoderna metoder hittar starka köpare, var de nu än finns i värl-den”, lyckades jag svara till slut. ”Utlandssvenskar, Stockholmare,danskar. Vi har databaser med objekt och intressenter. Vi haravancerad marknadsföring och kontor i flera huvudstäder. Alltdetta kostar en fruktansvärt massa pengar. Därför tar vi en högprovision. Men säljaren får samtidigt mer betalt. Och därför ärdet svårt för Helenas lilla förmedling.”

”Det var den drömmen”, sade hon efter en stund, men det

15

fanns ingen äkta uppgivenhet i rösten, bara ett sakligt accepte-rande av faktum.

”Du ska inte misströsta helt”, svarade jag vänligt. ”Ebbesstrandstuga är ett udda exempel. Det finns här ute i bygden enmassa ointressanta hus som ligger på hopplösa lägen. Proble-met med dem är att de är svårsålda och att det inte finns myck-et pengar att hämta. Varken för säljaren eller mäklaren. Det blirhelt enkelt svårt att livnära sig på sådan business. Du orkar inte,det tar för lång tid och blir för dyrt att vänta ut en köpare. Detär därför jag behöver en marknadsassistent. En person som åkerrunt och hittar objekt. Sedan lägger vi dessa i en databas ochväntar på en köpare. Så får du ett par procent om vi säljer. Ochdet gör vi alltid, förr eller senare.”

”Jaha, du behöver en assistent.” Hon såg ut över sjön och ver-kade åter ointresserad.

Jag kände att jag måste förklara. ”Det är för långt att köraför att ha koll på varje liten stuga i obygden. Och jag känneringen här.”

”Men till Henning Perssons hus åker du?” ”Här var det lite komplicerat med servituten, alltså Perssons

rätt till stranden och sin vattenkälla. Servituten ökar värdet.Sedan hanteras fastigheten av en förvaltare, en advokatfirmasom vi gör mycket affärer med. Ett dödsbo hade vi kallat detom nu gubben hade varit död. Därför, därför.” Jag försökte attförklara med händerna. Hon verkade förstå.

16

”Varför är han inte dödförklarad? Henning?” Av vilkenanledning jag skulle veta detta bättre än hon förstod jag inte.Jag hade själv frågat advokatfirman men inte fått något vettigtsvar.

”Det har snart gått två år sedan han försvann. Det finns enettårs-regel, det finns en femårs-regel och när myndigheternasjälva ska begära dödförklaring finns det en tioårs-regel. Vad vetjag?” Hon fick en urskuldande gest.

”Då förstår jag inte att huset kan säljas. Om man inte vet omhan lever eller är död?”

Jag var själv ganska förvånad. Vad kan inte en skicklig advo-katbyrå driva genom? Husbockangreppet hade inte alls varit avden omfattning som förvaltaren hade påstått.

”Förvaltaren har uppenbarligen rätt att sälja fastigheten. Hanvill väl lägga alla Hennings tillgångar i någon underhållsfri pla-cering. Allt går vad jag förstår i slutändan till staten. Det finnsinga arvingar. Huset är som sagt helt förfallet, det går aldrig atträdda, men tomten är värd en del. Nästan en miljon skulle jaggissa.”

”Jag har kaffe i en termos i bilen. Vill du ha?” Jag blev uppriktigt överraskad. Det var länge sedan jag hade

ett uppfriskande samtal med en intressant kvinna. ”Gärna”,utbrast jag alldeles för villigt. Jag upprepade, denna gång mersofistikerat.

Jag kliade mig i håret när jag såg bilen, en gammal Corolla

17

som sett sina bästa dagar. ”Den går alldeles utmärkt”, sade hontvärt som om hon kunde läsa tankar. ”Toyotor håller hur längesom helst”, fick jag ur mig. Hon hittade en styrenmugg i bilenoch gav mig termos koppen. Kaffet, som hade lite mjölk, värm-de gott i den kyliga vårvinden. ”Vad ska jag nu skriva om detta?Om Henning Perssons lilla hus?” undrade hon och log.

”Gillar du att skriva?” försökte jag.Än en gång fick jag en liten blixt. Hennes ögon var nog mer

grå än blå. Hon gjorde en grimas med munnen. Jag hade note-rat den tidigare. Den gav henne den där luttrade, lite slitna atti-tyden som samtidigt var både frånstötande och attraktiv. Honsåg ut över fältet vid sidan av Hennings stuga. ”Jag älskar attskriva. Tänk om man kunde försörja sig på det.”

”Skriv en bok om Henning.”Hon skrattade högt. ”Om en man utan släktingar, som för-

svann och aldrig hittades, och som ingen, ingen vet någontingom. Och om hans lilla förfallna torp som nu ska rivas.”

”Styrman.”Hon kom av sig. ”Styrman?””Han var styrman”, svarade jag med bestämd läpp, ”förmod-

ligen på en båt”.Hon såg på mig med stort allvar. ”Jag skrev en artikel i Bla-

det för två år sedan, när det var konstaterat att han var för-svunnen. Jag grävde och grävde och jagade upplysningar tillhöger och vänster. Inga barn, inga föräldrar. Inga vänner. Ingen

18

levande som kände honom. Ebbe Antin, hans granne, var nogden ende som hade något att säga. Och det var inte mycket.Henning Persson, år, Mjönäs, Arkelstorp. Att han var styr-man hade jag ingen aning om. Hur vet du det?”

”Vi behövde kontrollera hur pass angripet boningshuset varav husbock, så jag skickade hit Anticimex. Jag bad honom ocksåse om han hittade några värdepapper. Killen ringde från vinden.Han hade hittat en låda och tog ner den. Den står i vardags-rummet där inne, men det verkar bara vara gammalt skräp. Jagsåg någon sorts gesällbrev eller utbildningsbevis. Styrman Hen-ning Persson.”

”Inte vilken båt han var på eller så?””Ta lådan med dig för fan. Där är en hel del gamla papper.

Där kanske är något att hämta.” Jag skrattade. ”Och en möglig,maläten uniform.”

”Kan jag det?””Absolut. Jag har ingenting sett.””Det var inbrott för något år sedan. Finns det något kvar i

huset?” Hon slog undan håret, som envisades med att falla nerframför ögonen.

”Jag vet inte hur det såg ut före inbrottet. Ingen aning omvad som fanns”, urskuldade jag mig sakligt och tömde koppen.Jag tyckte att vi skulle gå in. Jag behövde ta några fler fotogra-fier. Hon gick som jag, så långt från smutsiga, fuktskadade väg-gar och möbler som möjligt. Hon stannade vid ett udda, tomt

19

vitrinskåp. ”Det var något som Ebbe Antin sade…” hon skakadetankfullt på huvudet och fortsatte. Jag förklarade att det fannssaker inlåsta på vinden, men att jag hade glömt nyckeln. Ytter-dörren som jag hjälpligt försökt stoppa i öppet läge blåste igenmed en knall och vi hoppade till. Beckmörkt. Det var mycketobehagligt innan vi hade trevat oss ut. Jag drog lättat in friskluft. Det var pinsamt. Det kändes som jag fick en föraktfullblick.

”Jaha”, sade hon kallt. ”Det blir kanske en enspaltare. Om jaghar tur. Tack för hjälpen.”

”Tack för kaffet.” En blå träkista med Hennings tillhörighe-ter förpassades till Toyotans bagageutrymme.

”Lycka till med försäljningen.” Hon satte sig i bilen. Ingetavslutande ögonkast, hon bara körde.

”Det var trevligt att träffas, Helena”, sade jag tankfullt medanhennes bil svängde runt på vändplatsen.

20

Fastighetsmäklare Fredrik

Fanns det redan en köpare? Min förvåning var stor. Att köpe-kontakten kom via fastig hetens förvaltare var inte bra. Advo-katen där var om sig och kring sig. Han hade en ballettdansandedotter och ville att jag skulle fixa en bostadsrättslägenhet åthenne i Stockholm. Som om det skulle vara så jävla lätt? Jag sattpå kontoret och hetsade upp mig. Det hade bara gått någonvecka sedan jag värderade Henning Perssons ruttna stuga ochförvaltaren själv hade en köpare. Han hade gett mig detta upp-drag enkom för att jag skulle ordna bostad åt hans dotter. Detfanns inget annat rimligt skäl. Dessa helvetes skumma advokat -jävlar. Jag deltog i telefonen med all den värme jag kunde upp-bringa, medan advokaten mässade och upprepade sig. ”Jag för-står att det är viktigt, Kjell”, kommenterade jag, och jag hummadeoch nickade oupphörligen. ”Din firma är en av våra viktigastekunder och vi är tacksamma för alla objekt som vi får från er.”

Mobiltelefonen ringde. Jag såg att det var från min chef ochfick tyst på ringsignalen. ”Kjell, du måste ge mig en vecka. Jagska göra absolut allt jag kan. Och jag förstår att priset är vik-

21

tigt, men Stockholm är Stockholm. Tänk på det.”En kvinnlig kollega uppenbarade sig och knackade på sitt

armbandsur. Jag viftade med en hand och hon försvann. Det togytter ligare ett par minuter innan jag kunde lägga på. De satt iett konferensrum. Alla sju satt surt tillbakalutade medan che-fen höll en animerad diskussion med någon i sin mobiltelefon.”Inge Bratt ringde visst just”, sade Jenny, tjejen som för en stundpåkallat min uppmärksamhet. ”Jag förstår det”, sade jag ochlutade mig också tillbaka, surt. Inge Bratt, vår VD ringde alltidnär vi satt i möte.

”Det var väl fan att du aldrig kan komma i tid till något jävlamöte”, sade kontors chefen, Joakim, när han lagt på. Ung, ljus,atletiskt byggd och välansad. Ny, snygg kostym hade han också.

”Du bad mig ringa Björlings när du kom i morse.””Inte att sitta hela dagen med dem. Och varför svarar du inte

när jag ringer?””Jag satt i telefon, med Björlings. Nu ska jag fixa lägenhet i

Stockholm åt Kjell Storstens dotter.””Och vi ska stå för fiolerna? Det kan du glömma”, sade kon-

torschefen.”Ska vi ha Björlings som klient?” Ett nej hade varit mumma.

Jag var outsägligt trött på alla manipulativa, småkorrumperadeadvokatfirmor i allmänhet, och Björlings i synner het.

”Det är väl för fan klart vi ska ha dom som klient. De skabara inte kosta så förbannat mycket. Fredrik, du måste förbättra

22

våra marginaler till Björlings. Hur många gånger har jag sagtdet? Ska jag behöva lägga över kontot till Andreas?” Han suck-ade högt, såg i taket, rufsade sin kalufs och fortsatte mala på.Vi fick målande besked om att nästa vecka skulle vår VDkomma, att affärsresultatet såg ut som fan själv och att vi på allasätt måste minska våra försäljningsomkostnader, det vill säga attundergången var nära.

Jag såg mig omkring. De övriga mäklarna, eller säljarna, somchefen alltid kallade dem såg alla betydligt mer oroade ut än jag.Förutom Jenny, som ansvarade för Kristianstads lägenhetsför-medling, satt alla kontorets legitimerade mäklare från någon avvåra olika avdelningar: villa, lägenhet, uthyrning och kommer-siella fastigheter här. Kristianstad var bara ett av kontoren i vårregion, Skåne Nordost. Joakim Reimers var både Kontors- ochRegionchef. I Malmö fanns företagets huvudkontor.

”Nu har vi under tre år rationaliserat bort snart all vår egenmarknadskommunikations kompetens och har en sekreterare påfyrtio personer. Du tror att vi kan förmedla hus med megafon.Och egna kontorsplatser har vi inte ens längre.” Jag såg på kol-legorna, inte chefen, när jag gjorde mitt trötta konstaterande.De nickade samtliga utom Andreas Hjärle, ungtjuren.

”Fredrik, då får du se till att öka provisionen. Vi kan intehålla på och sälja till fem procent.” Joakim Reimers såg på mig,inte särskilt otrevligt, inte alls ovänligt. Han försökte bara, somalltid, uppträda med sin drivande, aggressiva hållning. Joakim

23

var en frisk fläkt, han kunde konsten att hålla en själv igång, påalerten.

”Om jag får tycka något”, svarade jag torrt, ”så är det att viuppvisar en alldeles utmärkt fin vinst om man undantar deomkostnadspålägg som görs av huvud kontoret. Joakim, vårt slitbetalar dina och Bratts allt fetare löner.”

”Utan Inge Bratt hade vi varit en liten skitfirma.””Det är möjligt, men vi hade också haft råd med ett par

marknadsassistenter.”Joakim Reimers lutade sig tillbaka och lade händerna bak

huvudet precis som de flesta andra i sammanträdesrummet.Han skrattade plötsligt. ”Vi får Kronhjorten.”

”Nej”, skrek Jenny förtjust och nästan reste sig. Kronhjortenvar ett nybygge med ett sextiotal bostadsrätter. ”Det blir kan-ske bonusar trots allt i år”, fortsatte Joakim glatt.

”Bra jobbat”, sade jag och de andra i rummet fyllde på medmotsvarande käcka floskler.

�

Vi hade gått igenom alla pågående försäljningar och inkom-mande objekt. Ibland hade han råskällt och ibland uppmuntrat.När vi var klara satt jag och Joakim kvar. Det brukade vara så.Han hittade en inplastad macka i sin väska. Han hann intelunch idag. Det brukade han sällan hinna. Jenny kom med en

24

kaffekopp. Jenny var en manhaftig, kraftigt byggd trettiofem -åring med vassa ansiktsdrag. Eftersom hon omedelbart verkadekärv och uppstudsig, gav hon omgivningen ett första intryck avnära nog militant feminism. Men det stämde inte. Hon var tra-ditionellt kvinnlig, utan speciellt intresse för radikala kvinno-frågor, omtänksam, känslig och intresserad av andra. Det varockså Jenny som såg till att vi hade ett lockande fikarum. Joa-kim fick sina fyra sockerbitar också. ”Bostadsrättslägenhet iStockholm, säger du. Vad är kruxet?” undrade Joakim.

”Det ska vara mitt i smeten. Kjell Storsten vill bara lägga uppfyra miljoner och nämner ett antal prospekt där Svinhufvud villha sex, minst.” Jag avsåg en kollega på vårt Stockholms kontor.

”Du har pratat med Svinhufvud?” Jag suckade. ”Nu under vårt möte menar du?””Jag tar ett snack med honom.” Han såg på klockan, reste sig,

tog upp sin mobiltelefon och slet tag i sin väska. ”Och se nu förhelvete till och sälj! Och sitt inte inne och uggla!” skrek han högtut i korridoren, blinkade, skrattade och försvann. Jag gillade Joa-kim. Han hade någon sorts inneboende värme och generositet.Det var extra tydligt när påläggskalven Andreas var närvarande.Andreas Hjärle var i mångt och mycket en kopia av Joakim Rei-mers. Varför var då Andreas en kall fisk? Märkligt.

Det fanns bara ett problem med Joakim. Han var inte alltidhederlig. Jag hade tänkt mycket på detta. Han hade aldrig betettsig oärligt mot mig, och det verkade inte som han gjort det mot

25

någon annan på kontoret heller. Men mot våra klienter. O ja,allt för många gånger nu. Betydde det att hans dagar inom fas-tighetsbranschen var räknade? Förmodligen inte, han var rättman på rätt plats. Bara det inte betydde att han en dag skullesticka kniven i ryggen på mig. Eller Jenny. Eller Bo-Inge. Andre-as Hjärle gav jag fan i. Den grabben behövde ett par rejäla hugg.

Jag blev aldrig kontorschef. När tiden var inne, när DenGamle försvann, bestämde man sig för att omorganisera. Jag varchef ett par veckor. Temporärt, sade de. Man ville ha någon sominte hade så tät och etablerad relation med övriga mäklare. Närjag surt kommenterade detta förmodligen vettiga argument, fickjag veta att övriga mäklare hade protesterat. De ville inte ha migsom chef. Enligt ledningen hade kollegorna menat att jag intevar tillräckligt drivande. Jag var heller inte tillräckligt finansielltfokuserad. Jag hade skrattat högt, något sådant skulle aldrig kol-legorna ha sagt. Inge Bratt, tänkte jag, en lustig man, ett märk-ligt högsta höns. Jag vet naturligtvis vad kollegorna egentligentyckte. De ville alla ha sig själv som chef.

Men kunde jag sanningsenligt, självkritiskt anmärka på led-ningens tänkande och agerande? Nej, de hade rätt. Jag hadetacklat av. Jag var inte den aggressive coachen, den driftige ledar-typen. Vi fick en Dobermann. Han hette inte så, men något lik-nande. Naturligtvis kallades han för Dobermann, men var dessraka motsats. Han var en diskret superekonom som inte vissteett jota om branschen. En jäkel på att rationalisera var han emel-

26

lertid. Till slut hade han rationaliserat bort sig själv. Under hanssista kvartal tjänade vi fruktansvärt mycket pengar. Dober-mannbonusen, den kallas fortfarande så, kommer vi aldrig attfå igen. En tacksamhetens tanke gick till väl göraren. Undrar vadhan gör nu?

Sedan kom virvelvinden. Dammsugarförsäljaren. Han varfaktiskt det, Joakim, ursprungligen. På något sätt var han enmedfödd fastighetsmäklare. En Sid i kubik, menade många ochsatte upp strippar från Sydsvenskans seriesida på sina väggar.Halvt dyslektisk, jag fick alltid, och får fortfarande, korrigerahans presentationsoverhead eller kundbrev. Hans stavfel ärosannolika. Hur kan han undgå att se dem? Bekymrar honomgör de inte heller. Samtidigt är han ett matematikfenomen.Aldrig någonsin har han tagit upp en miniräknare. Femtioelvagånger har han fått utbrott när Jenny Lindberg gjort fel i sin kal-kyl. Han ser felet på en tiondels sekund. Sedan skäller han i femminuter. Sedan rusar hon iväg, storgråtande. Efter en stund gårhan bort till henne och säger något, och så är allt bra igen. Honär åter samma karska och lätt buttra Jenny. Istället så skäller honpå mig, när jag säger att hon måste lära sig att räkna. Jag var hen-nes kräkpåse, men det gjorde ingenting. Det kändes bra attkunna ställa upp ibland.

Jag vaknade till. Det fanns hus att sälja.

�

27

Det var med stor ansträngning jag hade fått fram vattenslang-en. Inte fysisk. Min önskan att lägga mig på soffan avtog. Kraf-ten i benen och hjärnan återkom och jag kunde bearbeta deupplevelser den lilla trädgårdsplätten gav. Värmen och frånva-ron av regn under hela april och början av maj skulle lätt kunnaskada de ömtåliga rabatterna och nyplanterade träden. Det gickinte att bo i lägenhet. Jag var inte den typen. Jag försökte i ettår, men insåg att jag behövde kunna gå ut. Inte på disco. Jagbehövde kunna gå ut i en trädgård och få luft, inte lyssna tillskrikande, skränande måsar från en lägenhets balkong. Hörasmåfågel. Inte studera cementgrått och tegelrött och klaustro -fobiska innegårdar. Se träd.

Hederligheten har sitt pris, speciellt när det gäller en själv.Säljaren kunde ha fått betydligt mer, men stirrade sig blind påatt jag som både mäklare och köpare avstod från någon provi-sion, och att jag inte prutade. Jag visste naturligtvis det rättamarknadsvärdet. Däri låg knappast något ohederligt, ansåg jag.Nej, det var kohandeln med en annan mäklare som var detmoraliskt och lagligt sett tveksamma. Jag bad honom visa oin-tresse för min blivande fastighet. Istället gav jag fan i en annan.Nu stod jag där, sedan ett år, som ägare till ett litet radhus i enav Kristianstads norra förorter. Frisk luft, natur, golfbana, lagomstort, fantastiskt. Jag hade naturligtvis gärna haft närmare tillhavet. Men det här var ett klipp. En bra affär.

Det var bara sju kilometer till barnen. Camilla bodde kvar i

28

vårt stora hus med barn och Greger. Fredrik hade blivit Gre-ger. Och barnen sade numera Fredrik. Inte pappa. Jävla ungar.Som tur var sade de också Greger. Inte pappa. Hur gammal varhan, Greger? Dataknutten. Trettiotvå. Åtta år yngre än Camil-la. Rosenbusken fick en alldeles för aggressiv dusch. Jag drog nerpå kraften, och min egen kraft tröt. En tung klump, uppgiven-het, misströstan kanske, växte fram i kroppen. Varför räckteman inte till? Varför räckte man inte till? Varför räckte man intetill? Varför tröttnade man, tvinade bort i en sorts inaktiv dvala?Ett sorts tickande repetitivt, automatiskt liv utan kick, utan stimulans, utan idé. Två år hade gått sedan vi separerade, jag ochresten av familjen. De två åren hade gått snabbt, men de hadeinte varit roliga. Två år hade också gått sedan Henning Perssonförsvann. Det var ett litet sammanträffande. Jag kom på migsjälv med att gå och fundera över denna märkliga person om vil-ken ingen visste något.

Det ringde. Samtalet gällde ett av de större och finare huseni Åhus, det insåg jag omedelbart. ”Absolut”, sade jag villigt tillhussäljaren. ”Vi tar det direkt. Ju förr desto bättre.” Här gälldedet att vara snabb, smörja sitt munläder och stoppa konkur-renterna i grindhålet. Jag såg redan annonsen framför mig.”Unik villa från i hjärtat av Åhus med fantastiska detal-jer såsom äldre stengolv, utsökta snicke rier och bevarad origi-nalparkett. Boytan är på hela kvm med sovrum, nyre-noverade badrum och ett exklusivt kök. Inredd vind. Underbar

29

trädgård i sydväst med en friliggande bastu! Bryggplats vidHelge Å ingår.”

Det är dryga två mil till Åhus. Under hela resan funderadejag på priset. Det rätta utpriset. Jag skulle naturligtvis först lyss-na på säljaren. Och allt skulle naturligtvis inte vara frid och fröjdmed den gamla kåken. Åtta miljoner kom jag fram till.

30