1

Innehållsförteckning

Inledning 2

Allmän benlära 3

Skelettets olika benslag 5

Att skilja mellan människoben och djurben 16Brända och obrända ben 19

Osteologiska metoder för bestämning av benmaterial 20Morfologiskt studium av benen 20Metrisk dokumentation 26

Faunahistorik 27Stenålder 27Neolitikum samt bronsålder 28Järnålder, medeltid och nyare tid 30

Litteratur 31

Ordlista 32

Artförteckning 34

BilagorHorn 36Tänder 37

2

Inledning

Syftet med detta lilla kompendium är att ge en kortfattad inblick i osteologi och berätta liteom hur osteologen arbetar samt förhoppningsvis väcka intresse bland arkeologer för dennadisciplin.

Människan och djuren delas in i klasser, ordningar, familjer, arter och släkten. Den störstaklassen utgörs av däggdjuren, mammalia. En gemensam nämnare för däggdjuren är att ungarnadiar honan. Dessutom bildas i däggdjurshonans livmoder en moderkaka (placenta), vilken gernäring till fostret tills det är fullgånget. Det sistnämnda gäller dock inte de "lägst stående"bland däggdjuren, pung- och kloakdjuren. Till mammalia hör, förutom ordningen primater ditmänniskan och apor räknas, även bl a ordningarna/överordningarna rovdjur (carnivora);insektsätare (insectivora), t ex igelkott, näbbmus och mullvad; fladdermöss (chiroptera); udda-tåiga hovdjur (perissodactyla), t ex häst; partåiga hovdjur (artiodactyla), t ex bovider, d v s nöt,får och get, hjortdjur samt svin; valar (cetacea) samt gnagare (rodentia), t ex hare, ekorre, sorkoch bäver. Fåglar samlas i en egen klass, (aves), likaså fiskar, (pisces); reptiler, (reptilia) och gro-dor, (amphibia).

Alla benslag, benets olika delar och riktningar är namngivna på latin i kompendiet. En ordlistamed förklaring finns på sid 32.

3

Fig 1 och 2. Tvärsnitt genom lårbenets diafys samt genom ett platt skallben (ur Petrén 1984, s.30, 31).

Allmän benlära

Ben består av 70 procent mineraler (kalciumfosfat och kalciumkarbonat) och 30 procentkollagen, som är den organiska delen i ben. Kollagen är ett protein uppbyggt av hopfogadeaminosyror (Fogtdals vetenskapens värld 1989). I denna benmassa av oorganiska salter ochkollagen ligger en mängd benceller, osteocyter. Andelen oorganiska salter ökar med åren,vilket gör att benen med åldern blir skörare och lättare fraktureras. Har man för lite oorga-niska salter i kroppen, t ex om man p g a D-vitaminbrist inte kan ta upp salterna, uppträdermotsatsen, benuppmjukning, med andra ord "engelska sjukan" eller rachitis (Petrén 1984,s.32).

Skelettets primära uppgift är att ge kroppen stöd och stadga och det har även stor betydelse förvåra rörelser. En del av benslagen har som funktion att skydda känsliga organ, t ex så är ko-torna skydd för ryggmärgen och revbenen skyddar hjärta och lungor. Inuti benen finns ben-märgen, vilken är kroppens viktigaste blodbildande organ. Skelettet är även ett depåorgan förkalcium och fosfor och innehåller inte mindre än omkring 97 procent av kroppens kalcium-mängd (Petrén 1984, s.24).

Hos människan har nyfödda barn omkring 350 olika ben i kroppen. Under uppväxtåren växerbenens olika delar samman och bildar tillslut de fullvuxna benen. Vid 25 års ålder, när de flestaben vuxit samman , har människan mellan 206-209 ben i kroppen. Skelettet utgör 1/7 avkroppsvikten (Petrén 1984, s.37).

Benvävnadens struktur är antingen kompakt eller spongiös. Benets utsida består av kompaktbenvävnad (substantia compacta) och den svampliknande substans som finns inuti benet kallasför spongiös benvävnad (substantia spongiosa). Inuti benet finns även märghålan (cavum medull-are), som innehåller benmärg, se fig 1. Den spongiösa delen i benet är föränderlig med åldernoch ju äldre människan är desto mindre spongiosa finns det kvar. Absorberingen går från

4

Fig 3. Benämningar på det långarörbenets olika delar (ur Bass1987, s.16).

mitten av benet, så att det till sist endast finns kvar spongiosa i ledändarna på de långa rör-benen (Petrén 1984, s.30f). Detta kan givetvis ge en relativ biologisk ålder både på människo-och djurskelett. Djurbenen innehåller generellt mindre spongiös benvävnad. Kraniedelarnahos människa är uppbyggda på liknande sätt och består av ett yttre och ett inre skikt av kom-pakt benvävnad med ett mellanliggande skikt kallat diploë, se fig 2. Detta skikt saknas hosdjur.

Det långa rörbenet delas in i olika delar: ledändarna (epifyser, en proximal och en distal),skaftet (diafys) samt sammanväxningsytan (metafys eller metafysyta) mellan diafys och epifyser,se fig 3.

5

Skelettets olika benslag

1. Kranium med underkäke (mandibula), se fig 4.

Kraniet delas in i hjärnskålskraniet, (neurocranium), och ansiktets skelett, (visceralcranium).Neurocraniet består av åtta ben som är förbundna med varandra genom sömmar, suturer(Petrén 1984, s.87). Ett nyfött barns kranium har, i stället för suturer, fontaneller, vilka är

Fig 4. Kraniet av häst, nöt, hund, svin samt människa (ur Schmid1972, s.72). Se ordlista, s.32.

6

områden mellan de olika benskivorna och består av bindväv. Dessa kommer senare att för-svinna och ersättas av suturerna, skallsömmarna (Petrén 1984, s.166). Neurocraniets ben är:nackbenet (os occipitale), kilbenet (os sphenoidale, sphenoideus), silbenet (os ethmoidale), pannbe-net (os frontale), tinningbenen (ossa temporalia, os temporale, temporalis), samt hjässbenen (ossaparietalia, os parietale). Ansiktets skelett består bl a av underkäken (mandibula), överkäken(maxilla, maxillare), gombenet (os palatinum, palatinale), okbenet (os zygomaticum, zygomati-cus), näsbenet (os nasale) samt tårbenet (os lacrimale). (Petrén 1984, s.87-88). Dessutom finns dethos djur ett extra ben framför överkäksbenet (premaxillare).

2. Tänder i överkäke och underkäke

Tänder består huvudsakligen av tandben, (dentin),som är ett benartat ämne bestående av ca 70procent mineraler och 30 procent kollagen (pro-tein). Kronan är täckt av emalj, vilket är kroppenshårdaste och mest motståndskraftiga ämne(Fogtdals vetenskapens värld 1989), se fig 5. Dettaär en av orsakerna till att mängden tänder vidarkeologiska undersökningar ofta är större änövriga benslag.

Både djur och människa får två uppsättningar avtänder under sin levnad, en mjölktands- och enpermanent-uppsättning. Hos människan uppträ-der den första mjölktanden vid 6-7 månadersålder och vid ca 2-3 års ålder har den fullständigamjölktandsuppsättningen med 20 tänder utveck-lats. Den permanenta tanduppsättningen består av12 tänder i överkäken och 12 i underkäken. Denförsta permanenta tanden, den s k "sexårstanden"(=M1=första molar eller kindtanden), kommerfram ungefär vid sex års ålder. Vid sju års ålderbyts mjölkframtänderna ut mot permanenta dito.Vid 12 års ålder har man fått nästan alla de perma-nenta tänderna. De bakersta kindtänderna, "vis-

Fig 5. Tandens olika delar (ur Bass 1987,s.261).

Fig 6. Tandformula för hästdjur,slidhornsdjur (t ex nöt och får),hjortdjur, svin, hunddjur, björn,gnagare, hardjur samt människa(ur Schmid 1972, s.76).

domsständerna", bryter vanligen fram under de följande tio åren (Bass 1987). Nuförtiden ärdet tämligen vanligt att visdomständerna aldrig bryter fram, vilket kan bero på att vi harändrat beteende och därför inte längre behöver visdomständer. Den permanenta tand-uppsättningen i över- och underkäken är olika hos olika arter, vilket kan visas genomtandformula, se fig 6. Siffrorna ovanför de horisontella strecken visar antalet tänder i över-käken och under strecket visas antalet tänder i underkäken, t ex har människan tandformeln2.1.2.3., vilket betyder att överkäken samt underkäken består av två framtänder (incisivus=Inc, 1), 1.2.1.2.3 st hörntand (caninus=Can, C), två sk falska kindtänder (premolarer=PM, P)samt tre äkta kindtänder (molarer=M), se fig 6 och 7.

7

Fig 8. Halskota samt bröstkota hos människa sedda uppifrånsamt från sidan (ur Petrén 1984, s.43).

Fig 7. Överkäke och underkäke hos människa med den permanenta tanduppsättningen(ur Petrén 1984, s.116, 123).

3. Ryggraden (columna vertebralis) är skelettets centrala del och uppbär kraniet, fig 8-9.

Ryggradens kotor delas in i halskotor (vertebrae cervicales), bröstkotor (vertebrae thoracicae),ländkotor (vertebrae lumbales), sacralkotor (vertebrae sacrales) samt svanskotor (vertebraecoccygeae). Däggdjurens kotrad består, med få undantag, av sju halskotor, 10-20 bröstkotor, 3-7ländkotor, 2-6 sacralkotor samt 0-50 svanskotor. Beroende på livsform och rörelsemönstersker vidare specialiseringar, beträffande uppbyggnad och rörlighet inom såväl kotraden sominom det övriga skelettet.

8

Fig 9. Korsbenet (sacrum) och svanskotorna hosmänniska sedda framifrån (ur Petrén 1984,s.46).

Fig 10. Bröstbenet (sternum) sett framifrån samt höger nyckelben (clavicula) hosmänniska (ur Petrén 1984, s.52, 61).

4. Revben (costae) utgår från ryggraden och fäster vid bröstbenet (sternum), fig 10.

9

5. Övre extremiteternas skelett

Skuldergördeln består av skulderbladet (scapula), se fig 11, samt nyckelbenet (clavicula), se fig10, som stagar skulderbladet mot bröstbenet. Nyckelben saknas dock hos de flesta djurarter.Från skulderbladet ledar överarmsbenet (humerus), se fig. 12, och underarmsbenen (radius =strålbenet och ulna = armbågsbenet), se fig 13 och 14.

Fig 11. Höger skulderblad (scapula) hos människa (urPetrén 1984, s.58).

Fig 12. Vänster överarm (humerus) sett bakifrån av varg, björn, bäver, hare och människa (urSchmid 1972, s.109).

10

Fig 13. Vänster strålben (radius) sett framifrån av häst, nöt, hjort, får, gris, varg, björn, bäver,hare och människa (ur Schmid 1972, s.115).

Fig 14. Vänster armbågsben (ulna) sett framifrån (ventralt) och från sidan (lateralt) av häst,nöt, hjort, får, svin, varg, björn, bäver, hare samt människa (ur Schmid 1972, s.117).

11

6. Handens ben består av ett varierande antal handrotsben, mellanhandsben och fingrarberoende på den grad av specialisering respektive art har. Hos människan finns t ex åtta hand-rotsben, fem mellanhandsben (metacarpalia = MC) samt 14 falanger (phalanges I-III = PH), sefig 15 och 16 a-b.

Fig 15. Handens skelett hos människa (ur Petrén1984, s.66).

Fig 16a. Vänster mellanhandsben (metacarpalia) av svin, varg, björn (ur Schmid 1972 , s.135).

12

Fig 16b. Vänster mellanhandsben (metacarpalia) av bäver, hare, människa (ur Schmid 1972,s.139).

Fig 17. Höger höftben hos människa sett från denlaterala sidan (ur Petrén 1984, s.72).

7. Nedre extremiteternas skelett består av bäckengördeln (coxae), se fig 17. Från höftbenetledar lårbenet (femur), se fig 19, och underbenen, skenbenet (tibia) och vadbenet (fibula), se fig20 och 21. Knäet (patella) har en led mot både lår- och skenbenet, se fig 18.

13

Fig 18. Höger knä (patella) hos människa, framifrånoch bakifrån (ur Petrén 1984, s.80).

Fig 19. Vänster lårben (femur) av svin, varg, björn, hare och människa (ur Schmid 1972,s.113).

14

Fig 20. Vänster skenben (tibia) av varg, björn, bäver, hare och människa (ur Schmid1972, s.121).

Fig 21. Vänster vadben (fibula) av häst, svin, varg, björn, bäver och människa(ur Schmid 1972, s.123).

15

Fig 22. Vänster fot av människa (ur Bass 1987, s.246) varg, svin, nöt och häst (ur Schmid 1972,s.129).

8. Fotens ben består liksom handens ben av ett varierande antal fotrotsben, mellanfotsbensamt falanger, se fig 22. Människan har t ex sju fotrotsben, fem mellanfotsben (metacarpalia =MC) samt 14 falanger (phalanges I-III = PH).

9. Penisben (os baculum) förekommer endast hos rovdjur.

10. Sesamben är ett varierande antal, små, sesamfröliknande ben, som ligger inlagrade i en delsenor. De uppstår på sådana ställen där en sena böjer om ett skelettstycke och vid muskelnskontraktion utsätts för ett tryck mot detta (Petrén 1984, s.37). Sesamben förekommer endasthos däggdjur.

16

Att skilja mellan människobenoch djurben

Ben från människa har generellt mer spongiös benvävnad än djurben, där ofta endast led-ändarna på de långa rörbenen samt mindre benslag, såsom fotrots- och handrotsben, innehållerspongiös benvävnad. Denna är dock vanligen av hårdare struktur och inte lika mjölig somspongiosan i människobenen. Ej helt fullvuxna djur kan dock ha långa rörben som är mer ellermindre fyllda med spongiös benvävnad. Denna absorberas, liksom hos människan, med tidenoch kan ge en relativ åldersbestämning om andra åldersindikerande bendelar saknas. Den yttrekompakta benvävnaden är vanligen tjockare och kraftigare hos djur, dessutom är ytan mer slätän hos människan vars skelettdelar ofta kan uppvisa en mer "rörlig" yta. Eftersom djurensben generellt sett är mer kompakta än människans, bevaras dessa ben lättare, men bevarings-graden har givetvis även med storleken på djuret att göra. Stora djur = mer kompakta ben =bättre bevarade ben.

Fågel och fiskben är tämligen lätta att känna igen. Fågelbenen kännetecknas av att de är pneu-matiska (luftfyllda), i motsats till sälarnas ben som aldrig är pneumatiska och mycket kom-pakta. Fågelbenen saknar alltså helt och hållet spongiosa och är mycket tunna, lätta och ihåligaoch måste så vara för att fågeln skall kunna flyga. De fiskben man oftast hittar vid arkeolo-giska undersökningar är kotor. Övriga ben från fisk som bevaras relativt bra är underkäkar(dentale) och svalgben från karpfiskar. I litteraturen nämns det även ofta att öronsnäckor,(otoliter) från fisk bevaras väl, men dessa saknas i de benmaterial jag har undersökt, vilketantagligen beror på att finmaskiga såll inte alltid har använts vid utgrävningarna.

Den ovan beskrivna benuppsättningen och de olika benslagens utseende i stort är med smärreförändringar densamma hos djur och människa. Benens kompakthet, dess muskelfästen ochbenets struktur, skiljer den ena arten från den andra. Dessa skillnader är i sin tur bl a betingadeav de olika djurarternas behov av att röra sig på olika sätt. Människans skelett är dock i mångaavseenden ospecialiserat, vilket beror på att många primater är anpassade till ett liv i trädenoch därför är beroende av flexibla rörelser av extremiteterna. De olika specialiseringarna avskelettet kan bero på en anpassning till: A) snabbhet i rörelserna; B) ett liv i träden; C) bipedali,d v s gång på bakbenen; D) ett liv i vatten; E) att flyga eller F) en grävande livsform (Sjøvold,otryckt kompendium).

A. Rovdjur, vissa gnagare samt svin är beroende av att kunna röra sig snabbt. Detta skergenom en växelverkan mellan de främre och de bakre extremiteterna, då huvudkraftenligger på de bakre extremiteterna. Detta fodrar stor flexibilitet i övergångsområdetmellan bröst- och ländrygg som får en slags gångjärnsfunktion. Extremiteterna special-

17

Fig 23. Anpassning till ett liv i träden. Ryggraden hos lemurer.

C. Både den upprättgående människan (samt även gorillor, gibboner och till viss del ävenbjörnar), se fig 24, och hoppande djur, t ex känguru, vissa insektsätare och gnagare, sefig 25, är anpassade till bipedali. Skillnaden mellan de båda typerna av anpassning tillbipedali ligger främst i kotraden. Människans ryggrad har en dubbel s-kurvatur med enreducerad svans och tyngdpunkten ligger placerad i lodlinjen över de bakre extremite-terna. Vad som händer hos de hoppande djurarterna är att de främre extremiteternaförkortas samt att de bakre extremiteterna ombildas. Kroppen är snett framåtlutad ochen lång svans fungerar som motvikt mot bålen. Dessa arter har sin största rörlighet isvansen samt i bröstkotsområdet, där en viktförskjutning sker vid hoppning (Sjøvold,otryckt kompendium).

Fig 24. Anpassning till ett liv i träden och på marken.Ryggraden hos apa, t ex gorilla.

iseras också genom att strålbenet (radius) och armbågsbenet (ulna ) är rörliga i förhål-lande till varandra, eller fixerade (svin), men ej sammanvuxna. Hand- och fotrotsbenenbestår av många av de ursprungliga elementen.

Hovdjurens skelett specialiseras till att kunna gå i trav och/eller i galopp. De främreoch bakre extremiteterna arbetar diagonalt och de har därför inte samma behov av ettså kraftigt bakparti som t ex rovdjuren. Tyngdpunkten ligger i stället framåt, vilketdelvis beror på att huvudet är stort och tungt samt att halsen är lång. De kraftigamuskelfästen, som håller upp huvudet och halsen, begränsar rörligheten i ryggen.Strålbenet (radius) och armbågsbenet (ulna) är normalt fastvuxna eller sammanfogadevid vuxen ålder. Hand- och fotrotsbenen reduceras i antal element, genom sammansmältningar eller reduktioner av ben. De laterala metapodierna (mellanhands- ochmellanfotsbenen) är starkt reducerade eller så saknas de helt (Sjøvold, otryckt kompen-dium).

B. Primaterna, d v s bl a aporna, är anpassade till ett liv i träden, se fig 23. En förutsättningför denna anpassning är en flexibel och böjlig kotrad. Uppbyggnaden påminner därförom de snabba ospecialiserade gnagarna och rovdjuren, både vad gäller kotrad och extre-miteter. Radius och ulna är även hos primaterna rörliga i förhållande till varandra(Sjøvold, otryckt kompendium).

18

Fig 25. Anpassning till hoppande gång på bakre extremiteterna. Rygg-raden hos känguru.

Fig 26. Anpassning till ett liv i vatten. Ryggraden hos säl (A) och valar(C-D).

D. Hos temporärt vattenlevande arter, t ex isbjörn och flodhäst, visar skelettet ingenstörre specialisering. Hos vissa har dock svansen utvecklats som ett hjälpmedel vidsimning, t ex hos näbbdjur, bäver och utter. De mer permanent vattenlevande arterna,sälar och valar, uppvisar större specialisering, se fig 26. Hos valarna, vars skelett är heltanpassat till vatten, växer halskotornas kotkroppar samman till ett block. Dessutom

19

Fig 27. Anpassning till flygning. Ryggraden hos fladdermus.

försvinner de bakre extremiteterna helt och de främre ombildas till breda bröstfenor.Sälarnas skelett är inte specialiserat i lika hög grad som valarnas. T ex så är derasextremiteter välutvecklade, om än ombildade till främre och bakre simorgan. Handenoch foten har också breddats för detta ändamål (Sjøvold, otryckt kompendium).

E. Förutom fåglarna finns det också ett däggdjur som är anpassat till att flyga, nämligenfladdermusen. Vissa pungdjur och gnagare kan flyga kortare sträckor, men detta harinte påverkat deras skelett i någon högre grad. Kotraden hos fladdermöss är i förhål-lande till andra däggdjur förändrad så att halskotraden samt bröstkotregionen är merstabil för att ge stadga vid flygning, se fig 27. (Sjøvold, otryckt kompendium).

Brända och obrända ben

När skelettdelar bränns omvandlas innehållet av kalciumsalter till kalciumapatit, ett ämne somär i det närmaste olösligt (Hermann 1970, s.61). Det organiska materialet i benet förstörsdäremot, varför en bakteriell nedbrytning av de organiska beståndsdelarna inte sker då benenligger i jorden (Chaplin 1971, s.12). Av denna anledning bevaras brända ben mycket bra ochkan ge värdefull information, där obrända ben av motsvarande ålder kan vara starkt eroderadeeller kanske t o m upplösta och försvunna (Iregren och Jonsson 1973, s.97).

Vid förbränning av ben i upp till 300 graders värme sker en storleksförlust genom att vattnetavdunstar. Därefter är storleken ungefär konstant upp till 750 grader och först därefter börjarförändringen av benkristallerna. Hur stor krympningen blir beror på hettan (Rösing 1977,s.54). Krympningsgrader på mellan 1 och 25 procent nämns i olika litteratur (Iregren ochJonsson 1973, s.97). Detta försvårar inte artbestämningen särskilt mycket, men gör attstorleksrelaterade metoder inte går att använda på bränt material, d v s beräkningen av mank-höjd/kroppslängd samt i viss mån även könsbestämning, där man utgår från mått på olikabenslag.

Några iakttagelser:1. Krympningen är olika för olika ben i kroppen.2. Ben med utpräglade märghålor krymper mer än ben med övervägande spongiöst

innanmäte.3. Ben krymper i allmänhet mer på bredden än på längden (Iregren och Jonsson 1973).

Färgen på de brända benen kan ge en liten vink om den ungefärliga hettan vid förbränningen.Färger som svart och brunt pekar mot att benen är svedda, har legat i utkanten av ett bål/härdeller slängts på bålet/härden i ett senare skede då elden i stort sett slocknat. I andra änden avskalan är vitt, då benen har bränts under stark hetta. Mellanformer som grå, gul och blå härröri minskande skala från tämligen väl bränt till mindre bränt material.

20

Osteologiska metoder för bestämningav benmaterial

Morfologiskt studium av benen

1. Könsbestämning

Det mest könsindikerande benet i kroppen är höftbenet, både vad gäller människa och djur,men tyvärr är detta ben, på grund av sin uppbyggnad av mycket tunna väggar, ett ben somofta inte finns bevarat i arkeologiskt material Hos människan finns även morfologiska skillna-der i kraniet mellan man och kvinna, se fig 28. Mannens kranium anses generellt vara störreoch kraftigare. Bl a har mannen kraftigare ögonbrynsbågar och partiet ovanför näsroten ärmer markerat, dessutom har han TV-formade ögonhålor! Vissa muskelfästen runt örat, påbakhuvudet samt på underkäken är också mer markerade. Det krävs dock helst ett helt kra-nium för att kunna göra en relativt säker könsbestämning och det bästa är förstås att ha ettfullständigt skelett. Vid bestämning av kön på häst och svin tittar man först och främst påtandmaterialet, eftersom de olika könen har tänder som skiljer sig morfologiskt från varandra.

Litteraturtips

Bass, W. B., 1987: Human osteology.A laboratory and field mannual. Third edition,Missouri Archaeological Society, Inc;Brothwell, D. R., 1981: Digging up bones. Theexcavation, treatment study of human skeletalremains. British Museum (Natural History).

21

Fig 28. Människans kranium som visar några av de morfo-logiska olikheterna mellan man och kvinna. a) pannan ochögonbrynsbågarna, b) underkäken, c) bakhuvudet, d) processusmastoideus (bakom örat) (Bass 1987, s.82).

Fig 29. Epifyssammanväxningar hos häst, nöt, får, svin, hund samt människa. Siffror = år(ur Schmid 1972, s.75).

2. Åldersbestämning

Det finns huvudsakligen tre sätt att bestämma en människa eller ett djurs ålder. Av dessa tremetoder är den överlägset bästa att studera tänder och tanduppsättning, se fig 30. Detta ikombination med epifysernas (ledändarnas) sammanväxning, se fig 29, och även suturernas(skallsömmarnas) sammanväxning (endast hos människa), se fig 31, bör ge en god bild avmänniskans/djurets biologiska ålder. Man får alltså aldrig kunskap om individens kronolo-giska ålder. I ett större material, t ex från en boplats, kan graden av nötning på tänderna frånnöt, får/get och svin ge en relativ åldersfördelning.

22

Fig 30. Tandutvecklingen hos människa frånfödseln till ca 12 års ålder. Bilden visar enakäkhalvan i överkäken. Skuggade tänder = per-manenta tänder, vita tänder = mjölktänder.Neon. = neonatal = nyfödd (ur Schmid 1972,s.77).

Litteraturtips

Djur:Silver, I. A., 1969: The ageing of domestic animals.I: Brothwell, D. R. & Higgs, E. (eds.): Science inarchaeology, s. 283-302. London;Habermehl, K. H., 1961: Altersbestimmung beiHaustieren, Pelztieren und jagtbaren Wild. Berlin/Hamburg.Människa: Se litteraturtips under könsbestämmning.

23

Fig 31. Skallsömmarna (suturerna) på kraniet hos människa och den ålder hos manrespektive kvinna då de växer samman. C = coronalsuturen,S = sagittalsuturen, L = lambdoidalsuturen, SF = sphenofrontalsuturen,SP = sphenoparietalsuturen (ur Rösing 1977, s.60)

3. Patologiska förändringar

Vissa sjukdomar avsätter spår i skelettet, t ex syfilis, spetälska (lepra), tuberkulos, diverseledsjukdomar, t ex gikt och vissa bristsjukdomar, t ex rakitis m fl. Även benbrott, trepanering,d v s när man öppnar och tar bort ett stycke av hjärnskålen hos levande människor, och ska-dor från svärd, yxor o dyl syns i skelettet. Till de äldsta sjukdomarna hos däggdjuren räknaskaries och de giktartade ledsjukdomarna. De sistnämnda kan vara antingen 1) icke-inflamma-tionsartade arthroser eller 2) inflammatoriska arhriter. I den förstnämnda versionen, somvanligen drabbar äldre människor, attackeras ryggraden och då speciellt hals- och ländkot-raden (Möller-Christensen 1958).

24

4. Epigenetiska spår

I den engelska litteraturen beskrivs detta fenomen med en mängd olika termer. Några exempelpå olika benämningar är t ex "non-metrical traits", "discontinuous variations", "discrete traits"och "congenital malformations". Alla dessa benämningar innebär att det finns morfologiskaskillnader på främst kraniet hos människan, vilka inte är könsindikerande, men som däremotkan påvisa genetiska band mellan populationer. Nära besläktade populationer står nära varan-dra i förekomsten av anomalier (avvikelser), under det att mindre besläktade grupper visarsignifikanta olikheter i dessa variationsmönster (Anderson 1968). Hit räknas genetiska ochpatologiska variationer som t ex vattenskalle (hydrocephali), acrocephali (acro = hög) somförekommer hos dvärgar och harmynthet m m (Brothwell & Powers 1968). Andra mindre"sensationella" genetiska spår är bl a avsaknaden av tredje molaren (visdomstanden) som följsav en reduktion i tändernas storlek samt i antalet övriga tänder, samt olika variationer i rygg-raden m m (Berry 1968).

Litteraturtips:

Brothwell, D. R., 1968: Digging up bones. The excavation,treatment and study of human skeletal remains. British Museum(Natural History); Brothwell, D. R. (ed), 1968: The skeletalbiology of earlier human populations. London.

Litteraturtips:

Brothwell, D. R., Sandison, a. t. (eds.), 1967: Diseases inantiquity. Springfield;Ullrich, H.;,Weichmann, F., 1965: Prähistorische trepanationenund ihre Abgrenzung gegen andere Schädeldachefekte.Anthrop.Anz. 29;Möller-Christensen, V., 1958: Bogen om Aebelholt kloster.Köpenhamn;Noe-Nygaard, N., 1975: Bone injuries cused by human weaponsin Mesolithic Denmark. I: Clason, A. T. (ed.): Archaeozoologicalstudies.

Näst efter tand- och ledsjukdomarna är tuberkulos den äldsta kända sjukdomen. Den förekom-mer i två varianter: a) skelettuberkulos, som angriper ryggraden och leder till puckelryggighet,och b) lungtuberkulos som angriper lungorna. Även lungtuberkulos kan avsätta spår i skelettetgenom att sjukdomen kan föra med sig förkalkningar i lungan. Dessa förkalkningar kallaspleurapansar.

Spetälska är möjligen den äldsta epidemiska sjukdomen i världen. Spridningsförloppet hartroligen gått från Fjärran Östern eller Nordafrika och med perserna spridits till Östeuropa.Därifrån har bl a romarna fört smittan vidare till Nord- och Västeuropa. Det mest karaktäris-tiska i sjukdomsförloppet är att käkben och näsben, fingrar och tår tillbakabildas och minskari storlek.

Syfilis förekommer i två former, dels den endemiska varianten, d v s att sjukdomen är begrän-sad till ett visst område, och dels den veneriska formen. Den veneriska varianten anses varayngre än den endemiska syfilisen i Europa och fördes hit under vikinga- eller medeltid, möj-ligen från USA. Det mest typiska för syfilis är att sjukdomen angriper kraniet på olika sätt(Möller-Christensen 1958).

25

Litteraturtips:

Noe-Nygaard, N., 1987: Taphonomy in archaeology withspecial emphasis on man as a biasing factor. Journal of DanishArchaeology, vol. 6, s. 7-50;Landon, D. B., 1992: Taphonomic evidence for site formationprocesses at fort Christanna. International Journal ofOsteoarchaeology, vol. 2, s. 351-359.

5. Tafonomi (efter taphos = begravning, nomos = historia)

Tafonomi är studiet av vad som händer med ett djurs kvarlevor efter döden och fram till denslutgiltiga begravningen. De två disciplinerna tafonomi och paleoekologi är direkt koppladetill varandra. (Noe-Nygaard, 1987). Noe-Nygaard betonar betydelsen av att tafonomiskforskning föregår en paleoekologisk analys, för att inte feltolkningar skall uppstå i den bildsom paleoekologen vill ge av förhistoriska samhällen. Tafonomiska faktorer kan bl a varaklimat, bevaringsförhållanden i jorden, den slaktteknik man använder, utsatthet för gnagareav olika lag, huruvuda benet har bearbetats till råvara/redskap eller ej osv, se fig. 32.

Fig 32. Tafonomiska faktorer (efter Noe-Nygaard 1987, s.31, författa-rens översättning).

26

Metrisk dokumentation (mätningar på ben)

1. Mankhöjd/kroppslängdsberäkningarMetoder för att beräkna mankhöjd respektive kroppslängd utifrån olika ben har utarbetats aven mängd olika forskare. Detta gäller främst de långa rörbenen och mellanhands- ochmellanfotsbenen. De ben som är bäst lämpade för en beräkning av kroppslängd på människaär lårbenet och överarmsbenet, men även här är den mest ideala situationen att hela skelettetfinns bevarat så att samtliga långa rörben kan mätas.

2. KönsbestämningEn komplettering till de morfologiska iakttagelserna vid könsbestämning av en människa kant ex vara mått på överarmens och lårbenets ledkulor. Med hjälp av mått på hornkvicken ochmetapodierna (mellanhands- och mellanfotsbenen) kan man bestämma kön på nötkreatur(tjur, oxe, ko).

3. Vikt-, fragment och MIND metodenDessa tre metoder ger alla tre en bild av storleksförhållandet mellan olika djurarter, t ex på enboplats, och ger därigenom också en bild av vad människorna livnärt sig av. Viktmetodeninnebär helt enkelt att varje arts skelettdelar vägs för sig. Vid fragmentmetoden räknas antaletfragment från varje art för sig. MIND metoden (= minsta individantal, ibland även benämntMNI = minimum number of individuals) använder man sig av för att räkna ut hur mångaindivider det minst finns av en eller flera arter i ett benmaterial. Har man t ex ett material sominnehåller 10 höger lårben från nöt, fem vänster lårben från nöt, 12 vänster underkäkar frånnöt samt 11 höger underkäkar från nöt, så innebär detta att det finns minst 12 kor i materialet.

27

FaunahistorikStenålder

Paleoliticum, Weichselistiden (9.000-11.500 f Kr), senglacial tid (11.500-8.000 f Kr)

De äldsta fynden av vilda djur i Sverige härrör från Weichselistiden och består av ben frånmammut, myskoxe, ren och älg. Mammuten försvinner från Europa redan vid ca 10.000 f Kr,medan renen som dominerar i Sverige under senglacial tid, finns kvar i dess vildform ända inpå 1870-talet då den utrotas. De äldsta renfynden är daterade till 9.700 f Kr och de äldstafynden av älg har en datering till ca 8.900 f Kr. Även enstaka fynd av jättehjort, hare, mellan-sork och uroxe har gjorts. Dessutom har troligen även varg, björn och järv funnits i Sverige,eftersom dessa arter har hittats i Danmark.

De fågel- och fiskben som har påträffats kommer bl a från dalripa, sångsvan (fynd från 10.000f Kr), abborre, gös, lake och gädda. Bl a på Västkusten har man även hittat fynd av polartorskmed en datering till 10.750 f Kr, isbjörn (10.000 f Kr) samt även olika val- och sälarter (grön-landsval, vit- och blåval, storsäl, grönlandssäl och vikare).

De boplatser från Federmesser- och Hamburgkultur som har undersökts på Jylland visar attmänniskorna huvudsakligen livnärde sig på jakt av ren och älg. Den till ett yngre skede date-rade Brommekulturens boplatser i Danmark innehåller fynd av älg, bäver, järv och gädda. ISydsverige, i Segebro utanför Malmö (ca 9.000-8.000 f Kr), har man hittat fynd av kronhjort,rådjur, bäver och sädgås. Dessa är dock troligen fynd som härrör från överliggande lager avyngre dato (Liljegren & Lagerås 1993).

Mesoliticum, preboreal och boreal tid (8.000-6.000 f kr)

Under denna period är renen karaktärsdjur i Sydsverige (Liljegren & Lagerås 1993) och ärförutom vildsvinet den enda vildart som har domesticerats i Sverige (Lepiksaar 1962). Andraarter som förekommer är björn, som har hittats i Ugglarp i Skåne och daterats till 7.300 f Kr,varg och bäver. Bävern finns ända fram till 1800-talet då den försvinner från Sydsverige. Vild-häst och eventuellt även visent finns mellan ca 8.000-6.800 f Kr i Skåne, Småland, Östergötlandsamt på Öland. Uroxen, som kommer in i Sverige redan under senglacial tid, finns kvar frånistidens slut till ca 5.800 f Kr och ett hundratal fynd har hittats bl a i Skåne, på Västkusten,Västergötland, Östergötland, Småland samt på Öland. Älg är också vanlig under denna period,men blir från ca 4.000 f Kr alltmer sällsynt i Skåne i takt med att skogen tätnar. Nya arter sominvandrar till Sverige under preboreal tid är vildkatt, kronhjort och vildsvin. De två sistnämndaarterna blir dock mer vanligt förekommande först under atlanticum. Under boreal tid invand-rar den europeiska sköldpaddan som finns kvar in i yngre stenålder (Liljegren & Lagerås 1993).

Vår fågelfauna anses i stort vara etablerad omkring 6.000 f Kr, och detsamma gäller sötvattens-fisk-faunan. En ny fågelart som hittats på Västkusten och daterats till preboreal tid är korn-

28

knarr. Av fiskarter förekommer bl a abborre, ål, gädda, lake, karpfiskar (t ex sutare, mört,björkna). Andra vattenlevande arter, som hittats på Västkusten, är vitval, säl, lerskädda, kolja,långa och kungsfisk. Under boreal tid är, av fynden att döma, gråsäl vanlig och det finns ävenett fåtal fynd av knubbsäl. Andra arter på Västkusten under denna tid är utter, lunnefågel,sillgrissla, tretåig mås, trut, ejder, andfåglar, torsk, flundrefiskar, långa, sej och sill (Liljegren &Lagerås 1993).

På de äldsta postglaciala boplatserna, Öbacken i Skåne och Barmose på Själland, är de vikti-gaste jaktbytena älg och ren. På Västkustens boplatser av Hensbacka- och Sandarnekulturöverväger havsdjur och i Sydsverige och Danmark med Maglemosekulturens boplatser harman hittat bl a säl, t ex i Ageröd i Skåne (Liljegren & Lagerås 1993).

Under mesoliticum införs det första tamdjuret, hunden, i påbörjad domesticerad form. Detäldsta hundfyndet, som är av spetstyp, har fått en datering till ca 7.000 f Kr och kommer frånAlmeöboplatsen vid Hornborgasjön (Liljegren & Lagerås 1993). Först under atlantisk tidsprids hunden från västra och södra Sverige till Öland (Lepiksaar 1962).

Mesoliticum, atlantisk tid (6.000-3.000 f kr)

Under atlanticum inträffar ett klimatoptimum och temperaturen stiger till ca 2-4 grader överdagens medeltemperatur. I norra Sverige blir då älgen det viktigaste jaktbytet samtidigt somden minskar i antal i Sydsverige. Även fynd av bäver har gjorts i norra Sverige, medan fynd avren saknas nästan helt. Kronhjort och vildsvin ökar i Sydsverige och rådjur är förhållandevisvanliga. Vildkatten har spridit sig och finns upp till Mälardalen. Även fynd av utter, skogsmård,grävling, lo och räv har gjorts.

Under den här perioden uppträder också några värmekrävande arter. Ett exempel blandsötvattensfiskarna är mal, som har hittats i Skateholm utanför Trelleborg (4.000 f Kr). Denövriga fiskfaunan består av t ex ål, gädda, abborre, björkna, id, mört, sarv, sutare och braxen. ISkateholm finns även fynd av krushuvad pelikan, en art som idag endast finns i de sydöstligastedelarna av Europa.

På Erteböllekulturens boplatser, t ex i Skateholm i Skåne, har man hittat fynd av hund ochäven andra tamdjur. Benmaterialet på de mesolitiska kulturerna i norra Sverige, Garselet iVästerbotten (4.000 f Kr), Vuollerim vid Lule älv (ca 5.000 f Kr) och Alträsket, sydväst omBoden (ca 4.800 f Kr) består huvudsakligen av fynd av vikaresäl och älg (Liljegren & Lagerås1993).

Neoliticum samt bronsålder, subboreal tid (3.000-500 f Kr)

Omkring 1.000 f Kr inträffar återigen en förändring av klimatet och denna gång blir det kal-lare. Under den subboreala tiden inträffar även den s k landnamperioden, övergången mellanatlantisk och subboreal tid, då jordbruk och boskapsskötsel börjar överflygla jakt och insam-ling som ekonomiskt system i Sydsverige. Tamnöt, får och get blir nu allt vanligare. Underbronsålder införs även en ny innovation, årdret, som gör det lättare att bruka jorden. I norraSverige lever man dock fortfarande på jakt och fiske på älg, bäver, björn, hare och mård. I kust-områdena jagas mest säl, främst vikare, men även grönlands- och gråsäl (Liljegren & Lagerås1993).

29

Fågelfaunan består av bl a storlom, smålom, bläsand, vigg, alfågel och andra andfåglar, små-skrake, gåsarter, sångsvan, orre, ripa, trana och ljungpipare. Av fiskarter finns sik, laxfiskar,abborre och gädda. Under den subboreala perioden ökar grönlandssälen i södra Östersjö-området och troligen är även tumlare vanlig. Även valar finns i Östersjön och bl a har engråval, vilken har daterats till 2.500 f Kr, hittats på Gräsö i Roslagen (Liljegren & Lagerås1993).

Får finns i Sverige från övergången mellan jägar- och bondestenåldern, men det rör sig omtämligen osäkra fynd och först vid ungefär 2.500 f Kr, i bondestenålderns mellersta del, ökarantalet. Fåren var hornbärande, liksom under brons- och järnåldern. Geten kommer tillSverige något senare än fåret, i början av bondestenåldern, vid ca 3.000 f Kr. I början förekom-mer de endast i ett fåtal, men blir förhållandevis vanliga fram till vikingatid (Lagerås & Lilje-gren 1993). Tamdjuren, tamko, får och get har inte domesticerats i Sverige, utan har kommithit som tamdjur. Får och get härstammar från bezoarget respektive vildfår och uroxen är stam-form för våra tama nötkreatur, vilken troligen domesticerades i Främre Asien. Eventuellt harman hittat en korsning mellan tamnöt och uroxe på Jylland, men troligen är uroxen intetämjd i Sverige, eftersom den dog ut vid ca 5.800 f Kr. Omkring 3.000 f Kr införs både tamkonoch tamsvinet, som är det enda av tamdjuren som har domesticerats i Sverige. Den nötboskapsom finns under denna period är av betydligt mindre storlek än sina vilda anförvanter(Lepiksaar 1962). Även de första tamsvinen var små till storleken (Liljegren & Lagerås 1993).

Mellanneoliticum

Både får, hund och nöt finns endast i ett mindre antal under mellanneoliticum. Däremot före-kommer svin, som är en övergångsform mellan tama och vilda svin, i ett betydligt antal.Storleksmässigt handlar det om medelstora till stora djur.

Förutom svinen, ökar även de vilda djuren i betydelse och då speciellt pälsdjuren. Framför allthar skelett från vilt påträffats på den gropkeramiska kulturens bosättningar vid hav och in-sjöar. Främst gäller det säl, som finns i en betydlig mängd, men även rester av fisk (Lepiksaar1962).

Senneoliticum

Tamhästen införs i Sverige vid ca 2.000 f Kr, efter det att den domesticerats i Ukrainas stäpp-områden, men troligen var den inte vanlig i Sverige förrän i ett sent skede av bronsålder (Lilje-gren & Lagerås 1993).

Bronsålder

Under bronsålder överväger mängden tamdjur över de vilda djuren på boplatserna. Nöt domi-nerar helt bland tamdjuren, är små till medelstora, ca 106-124 cm i mankhöjd och horn-bärande, vilket kan styrkas med hjälp av både hällristningar och hornfynd. Även fåren ochgetterna är, liksom nötboskapen, hornbärande. Får, getter och svin är medelstora eller övermedelstora och har hittats som skelettfynd. Svinen minskar i antal och de svin som förekom-mer verkar delvis vara vildsvin. Att både svin och säl minskar under bronsålder kan bero påklimatförbättringen under denna period som ledde till att behovet av fettrik kost och vär-mande pälsverk inte var lika stort. Med hällristningarna som källmaterial verkar hundar avspetstyp vara den mest vanligt förekommande under bronsålder. Hästarna är små till medel-stora med en mankhöjd på ca 120-145 cm (Lepiksaar 1962).

30

Järnålder, medeltid och nyare tid, subatlantisk period (500 f Kr - Kr f)

Får och/eller getter ökar i antal och är ibland t o m fler än antalet nötboskap (Lepiksaar 1962).Enstaka hornlösa får börjar uppträda under yngre järnålder, men först under historisk tid blirdet vanligt med hornlösa tackor och sedermera även baggar (Liljegren & Lagerås 1993). Svinenär medelstora, ca 67-79 cm i mankhöjd. Svinen blev vanliga på boplatserna senare än får/getteroch boplatser med fynd av fler svin än nötboskap är generellt yngre än de boplatser somdomineras av får/getter. Häst och nötboskapen är under järnåldern av ungefär samma storleksom under bronsåldern.

Det tidigaste fyndet av tamhöns är från förromersk tid och har hittas i Malmö (Lepiksaar1962). Domesticeringen av tamhöns har gått via en eller flera djungelhöns och kommer frånIndien till Sverige i början av subatlantisk tid, men de blir inte mer vanliga i Sverige förrän ca500 år senare. Den första tamhönan var småvuxen och liknade nutida dvärghöns. Tamankan,som härstammar från gräsanden, införs också någon gång under den subatlantiska perioden,och likaså tamgåsen. Mer exakt när tamankan och tamgåsen har införts i Sverige är inte känt,men troligen betydligt senare än hönan. Fynd av ev tamgås finns från bronsålder, men efter-som det är mycket svårt att skilja tamgåsen och grågåsen åt, är det mycket svårt att avgöravilken art det gäller. Domesticeringen av grågåsen skedde i Egypten och i Främre Asien (Lilje-gren & Lagerås 1993).

Det tidigaste fyndet av tamkatt i Sverige är daterat till romersk tid/folkvandringstid. Underyngre järnålder finns det fortfarande endast ett fåtal tamkatter på boplatserna och först undermedeltid förekommer den i ett större antal och då i städerna. Hund förekommer under järn-ålder med större typvariation och under yngre järnålder finns förutom spetshundstypen, ävenen vinthundstyp samt matris optimae-typen (Lepiksaar 1962).

31

Litteratur

Anderson, J. E., 1968: Skeletal �anomalies� as genetic indicators. I Brothwell, D. R. (ed): The skeletalbiology of earlier human populations. London.

Bass, W. B., 1987: Human osteology. A laboratory and field mannual.Third edition, Missouri Archaeological Society, Inc.

Berry, R. J., 1968: The biology of non-metrical variation in mice and men. I Brothwell, D. R. (ed): Theskeletal biology of earlier human populations. London.

Brothwell, D. R. & Powers, R., 1968: Congenital malformations of the skeleton in earlier man. IBrothwell, D. R. (ed): The skeletal biology of earlier human populations. London.

Chaplin, R.E., 1971: The study of animal bones from archaeological sites. London and New York.

Fogtdals vetenskapens värld. Människan. Illustrerad vetenskaps bibliotek. Huvudredaktör: Dr BernardDixon. Malmö 1989.

Hermann, B., 1970: Kleine Geschichte der Leichenbranduntersuchung. Fornvännen 75, s. 20-27.

Iregren, E.; Jonsson, R., 1973: Hur ben krymper vid kremering. Fornvännen 2.

Lepiksaar, J., 1962: Die vor- und frühgeschichtlichen Haustiere Südschwedens. Zeitschr. f. Tierzüchtungund Züchtungsbiol. 77, s. 115-123.

Liljegren, R.; Lagerås, P., 1993: Från mammutstäpp till kohage. Djurens historia i Sverige. Lund.

Möller-Christensen, V., 1958: Bogen om Aebelholt kloster. Köpenhamn.

Noe-Nygaard, N., 1987: Taphonomy in archaeology with special emphasis on man as biasing factor.Journal of Danish Archaeology, vol.6.

Petrén, T., 1984: Lärobok i anatomi. Del I. Rörelseapparaten. Stockholm.

Rösing, F. W., 1977: Methoden und Aussagemöglichkeiten der AntropologischenLeichenbrandbearbeitung. Archaeologie und Naturwissenschaften 1. Römisch-GermanischenZentralmuseum Maniz, s. 53-79.

Schmid, E., 1972: Atlas of animal bones. Amsterdam.

Sjøvold, T.; Otryckt kompendium om faunans skelettutveckling.

32

Ordlista

BenslagCarpus = handrotsbenClavicula = nyckelbenCranium: Mandibula = underkäke

Maxilla/-re=överkäkePremaxilla/-re = framför (oralt om) maxillaNasale = näsbenetFrontale = pannbenetLacrimale = tårbenetZygomaticum = kindbenet eller okbenetTemporale, Temporalis = tinningbenetParietale = hjässbenetInterparietale = inter = mellanOccipitale = nackbenetEthmoidale = silbenetSphenoidale, Sphenoideus = kilbenet (basen av kraniet, motmaxilla)Palatinale/palatinum = gombenetPerioticum/petrosum = klippdelen (örat)

Costae = revbenCoxae = höftben acetabulum pubis = höftledenHumerus = överarmsbenFemur = lårbenFibula = vadbenMetapodium: Metacarpus = MC = mellanhandsben

Metatarsus = MT = mellanfotsbenPhalanges = PH = fingerbenRadius = strålbenScapula = skulderbladSternum = bröstbenTarsus = fotrotsben: Calcaneus = hälbenet tuberositas calcanei = hälknölen

Talus=språngbenetTibia = skenbenUlna = armbågsbenVertebrae cervicales = halskotorVertebrae thoracicae = bröstkotorVertebrae lumbales = ländkotorVertebrae sacrales/sacrum = korsbenetVertebrae coccygeae/vertebrae caudales = svanskotor

33

Fig 33. Benämningar av riktningar på skelettets benslag.

Benets olika delarProximal (prox) = övre delen av ett långt rörbenDistal(dist) = nedre delen av ett långt rörbenDiafys (dia) = benskaftetEpifys (epi) = ledändeMetafys/metafysyta = sammanväxningsytan mellan epifys och diafys

Riktningar (se fig 33)Cranial = uppåt, Caudal = nedåt, Ventral = framåt, Dorsal = bakåt,Lateralt = mot sidan, Medialt = mot mitten.

34

Artförteckning

KLASS: MAMMALIA = Däggdjur

Överordningar/ordningar

Primates = ung. herredjur Homo sapiens sapiens

Carnivora = rovdjur Felis catus = tamkattFelis silvestris = vildkattLynx lynx = lodjurVulpes vulpes = rävCanis lupus = vargCanis lupus f. familiaris = hundUrsus arctos = brund björnMeles meles = grävlingMartes martes = skogsmårdLutra lutra = utter

Phocidae = sälar

Halichoerus grypus = gråsälPagophilus groenlandicus = grönlandssälPhoca vitulina vitulina = knubbsälPhoca hispida botnica = vikaresäl

Rodentia = gragare Lepus timidus = skogshareCastor fiber = bäverSciurus vulgaris = ekorre

Ungulater = hovdjur

I. Artiodactyla = partåiga hovdjur Bovidae eller ruminantia = idisslare:Bos (primigenius f.) taurus = nötOvis (ammon f.) aries = fårCapra (ibex f.) hircus = get

Suidae = svin:Sus scrofa = vildsvinSus scrufa (f. domesticus) = tamsvin

Cervidae = hjortdjurCervus elaphus = kronhjortDama dama = dovhjortCapreolus capreolus = rådjurAlces alces = älgRangifer tarandus = ren

II. Perissodactyla = uddatåiga hovdjur Equus caballus = häst

35

KLASS: AVES = Fågel (ett urval) KLASS: PISCES = Fisk (ett urval)

Gallus gallus (domesticus) = tamhöna Esox lucius = gädda Tetrao tetrix = orre Gadus morhua = torskTetrao urogallus = tjäder Abramis brama = braxenBonasia bonasia = järpe Rutilus rutilus = mört

Coregonus sp. = sikAccipiter gentilis=duvhök Perca fluviatilis = aborreAccipiter nisus=sparvhök Clupea harengus = strömming, sillButeo buteo=ormvråk Salmo salar = laxBubo bubo=berguv Blicca bjoerkna = björknaAquila chrysaetos=kungsörn Leuciscus idus = idHaliaeetus albicilla=havsörn Tinca tinca = sutareFalco peregrinus=pilgrimsfalk

Anser anser (domesticus)=tamgåsAnser anser=grågås

Cygnus cygnus=sångsvanCygnus olor=knölsvan

Anas platyrhynchos=gräsandAnas crecca=krickaBucephala clangula=knipaSomaterial molissima=ejderMergus serrator=småskrakeMergus merganser=storskrake

Grus grus=tranaSturnus vulgaris=stareColumba sp.=duvaPhalacrocorax carbo = storskarv

36

Bilagor

Fig 34. Hornkvicken hos nöt, får och get (ur Schmid 1972, s.91).

Horn, figur 34-36

Fig 36. Tvärsnitt av horn hosa) kronhjort, b) ren (urSchmid 1972, s.89).

Fig 35. Horn från kronhjort, ren, dovhjort, rådjur samt älg(ur Schmid 1972, s.89).

37

Fig 37, Framtänder hos häst, nöt, kronhjort, får, svin, varg, björn, bäver,hare och människa (ur Schmid 1972, s.79).

Fig 38. Hörntänder (canini) hos varg, björn och människa(ur Schmid 1972, s.81).

Tänder, figur 37-42

38

Fig 40. Första kindtanden i över- och underkäken hos hästoch nöt, samt premolar i över- och underkäken hos nöt (urSchmid 1972, s.83).

Fig 39. Hörntänder (canini) i över- och underkäken hos häst,nöt, kronhjort, får samt svin (ur Schmid 1972, s.81).

39

Fig 41. Premolarer och molarer i över- och underkäken hos kronhjort,får, svin och björn (ur Schmid 1972, s.85).

40

Fig 42. Molarer i vänster över- och underkäke hos gnagare ochhardjur (ur Schmid 1972, s.87).

41

42

43

44

45

46

47