JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet

Louise Strömberg

Inomobligatoriskt skadestånd för

ren förmögenhetsskada med särskild inriktning på avtal om handelsagentur

Examensarbete 30 högskolepoäng

Universitetslektor Eva Lindell-Frantz

Förmögenhetsrätt

Termin HT-10

Innehåll SUMMARY ........................................................................................ 1

SAMMANFATTNING ......................................................................... 2

FÖRORD ........................................................................................... 4

FÖRKORTNINGAR ........................................................................... 5

1 INLEDNING ............................................................................. 6

1.1 Presentation av ämnet ............................................................................... 6

1.2 Syfte och frågeställning............................................................................. 7

1.3 Avgränsning ............................................................................................... 7

1.4 Metod och material ..................................................................................... 8 1.4.1 Rättsdogmatisk metod ............................................................................. 8 1.4.2 Rättsekonomisk metod .......................................................................... 11

1.4.2.1 Nyttomaximering ........................................................................... 11 1.4.2.2 Strävandet efter ekonomisk effektivitet ......................................... 12 1.4.2.3 Transaktionskostnader .................................................................. 12 1.4.2.4 Välstånd, välfärd och kvasiränta ................................................... 13

1.4.3 Övriga ställningstaganden ..................................................................... 13

1.5 Disposition ................................................................................................ 14

2 BAKGRUND ......................................................................... 15

2.1 Den svenska skadeståndsrätten ............................................................ 15 2.1.1 Allmän översikt ...................................................................................... 15 2.1.2 Avtalet som instrument .......................................................................... 16 2.1.3 Det inomobligatoriska skadeståndsansvarets funktion ......................... 16

2.2 Skadeståndslagens betydelse för den inomobligatoriska skadeståndsrätten .................................................................................... 17

3 BEGREPPET ”REN FÖRMÖGENHETSSKADA” ................ 20

3.1 Skadetyper ................................................................................................ 20

3.2 Ren- och allmän förmögenhetsskada .................................................... 21 3.2.1 Distinktionen mellan ren och allmän förmögenhetsskada ..................... 21 3.2.2 Ren förmögenhetsskada ........................................................................ 21

3.2.2.1 Definition ....................................................................................... 21 3.2.2.2 Avgränsning mellan ren förmögenhetsskada och sakskada ........ 22 3.2.2.3 Avgränsning mellan ren förmögenhetsskada och personskada ... 23

4 SKADESTÅNDSANSVAR FÖR REN FÖRMÖGENHETSSKADA ............................................................. 25

4.1 Introduktion .............................................................................................. 25

4.2 Utom- och inomobligatoriskt skadestånd ............................................. 25 4.2.1 Utomobligatoriskt skadestånd ............................................................... 25 4.2.2 Inomobligatorisk skadestånd ................................................................. 26

5 DET INOMOBLIGATORISKA SKADESTÅNDSANSVARETS GRÄNS ............................................................................................ 30

5.1 Objektiva ansvarsförutsättningar ........................................................... 30 5.1.1 Skada ..................................................................................................... 30 5.1.2 Adekvat kausalitet .................................................................................. 31

5.1.2.1 Innebörd ........................................................................................ 31 5.1.2.2 Adekvansbedömning..................................................................... 32 5.1.2.3 Artikel 74 CISG ............................................................................. 33

5.2 Subjektiva ansvarsförutsättningar ......................................................... 34

6 SKADESTÅNDSANSVAR FÖR PARTER I ETT AVTAL OM HANDELSAGENTUR ...................................................................... 36

6.1 Inledning.................................................................................................... 36

6.2 Avtal om handelsagentur ........................................................................ 37 6.2.1 Innebörden av viss terminologi .............................................................. 37 6.2.2 Reglering................................................................................................ 37 6.2.3 Verksamheten ........................................................................................ 38

6.2.3.1 Kännetecken ................................................................................. 38 6.2.3.2 Lojalitetsplikt .................................................................................. 40 6.2.3.3 Ensamrätt ...................................................................................... 40

6.3 Parternas skadeståndansvar .................................................................. 41 6.3.1 Gemensamma förutsättningar ............................................................... 41 6.3.2 Huvudmannens skadeståndsansvar ..................................................... 43

6.3.2.1 Allmänt .......................................................................................... 43 6.3.2.2 Kränkning av agentens ensamrätt ................................................ 44

6.3.3 Agentens skadeståndsansvar................................................................ 45 6.3.3.1 Allmänt .......................................................................................... 45 6.3.3.2 Försäljning av konkurrerande produkter ....................................... 45

7 ANALYS ................................................................................ 46

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING.................................... 51

RÄTTSFALLSFÖRTECKNING ....................................................... 55

- 1 -

Summary

If one of the parties to a contract does not fulfill his contractual promise, or has given information to the other party that he will not perform as mentioned in the contract, he is said to breach the contract. With that a breach of contract is a legal cause of action in which a contract is not honored by one of the parties.

Most of the time ones breach of contract leads to an economic loss for the other party. Economic loss refers to a financial loss rather than a physical injury to the person or destruction of property. An economic loss is ether a consequential economic loss, arising from physical damage or injury, or a pure economic loss arising from other circumstances. The purpose of this essay is mainly to investigate when a party can be compensated for the pure economic loss. According to the Swedish Tort Liability Act, pure economic loss arising in a non-contractual relation shall be compensated only if the loss is caused through a commission of a crime. That is not the case in a contractual relation. The party to a contract who causes the other party a pure economic loss has a responsibility to compensate the loss, as long as the rest of the conditions are met. Liability for a pure economic loss is restricted under some circumstances. First of all we need causation between the injuring action and the loss that has risen. In most cases this criterion is not a problem, because it is the contract itself that obligates the parties to each other. Secondly, we need the causation to be adequate.

In an Agency Agreement lots of different kind of breaches of contract can arise. Breaches of contract committed by the principal is for example that he, contrary to the commercial agents exclusive right, by it self take action in the area or assigns someone else to do it. Breaches of contract committed by the commercial agent is for example that he doesn’t sell as much as it is stipulated in the contract or terminate the contract without any right doing so. According to the legislation surrounding the commercial agent and its principal, the party that breaches the contract is required to compensate the other party for its pure economical loss if he has been negligent or has intend to hurt the other party. There is a presumption that the party did breach the contract because of negligence or that he intended to do so. The fact that one party knows that the other party has a legal liability to compensate for a pure economic loss, makes the parties feel much safer to enter a contract and make a contractual commitment. This leads to that more voluntary transactions take place which has a so called quasi interest. The more voluntary transaction – the greater quasi interest. That there is a quasi interest means that the prosperity in the society has increased.

- 2 -

Sammanfattning När man i juridisk doktrin talar om inomobligatoriskt skadeståndsansvar åsyftas det skadeståndsansvar som drabbar part i ett avtalsförhållande. Den uppkomna skadan i dessa situationer är oftast ren förmögenhetsskada med vad menas sådan ekonomisk skada som uppkommit utan

samband med person- eller sakskada. Huvudregeln i svensk skadeståndsrätt är att ren förmögenhetsskada leder till skadestånd endast när brott begåtts. I den inomobligatoriska skadeståndsrätten ersätts den rena förmögenhetsskadan däremot helt oberoende av om den har vållats genom ett brottsligt förfarande. Den avtalspart som åsamkar sin motpart skada förväntas svara för sina handlingar så länge ansvarsförutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Till ansvarsförutsättningarna i övrigt räknas först och främst kausalitet, med andra ord ett orsakssamband mellan skadelidande handling och den skada som uppstått. I avtalsförhållanden föreligger i de flesta fall kauslitet mellan handling och skada i och med att avtalet i sig förpliktigar parterna i förhållande till varandra. Utöver kausalitet krävs det för att skadestånd skall utgå att det föreligger adekvans mellan handling och skada, med andra ord att sambandet mellan avtalsbrott och skada har att vara tillräckligt nära. Slutligen så omfattar skadeståndsskyldigheten inte skador som ligger utanför det så kallade skyddsintresset som kännetecknar de aktuella skade-ståndsreglerna. Vid agenturavtal kan en mängd olika typer av avtalsbrott aktualiseras. Exempel på avtalsbrott begångna av huvudmannen är att han i strid med handelsagentens ensamrätt själv vidtar åtgärder alternativt ger i uppdrag åt annan att göra det eller att han säger upp avtalet utan grund. Exempel på avtalsbrott begångna av handelsagenten är istället att denna inte säljer så stora kvantiteter som han åtagit sig att göra, svärtar ner huvudmannens varumärke i strid med avtalet eller säger upp avtalet utan grund. Enligt den rättsliga reglering som omsluter handelsagenten och dennes huvudman så är den kontraktsbrytande parten skadeståndsskyldig om han har varit försumlig eller haft uppsåt att skada medkontrahenten. Vad vi således har att göra med är ett presumtionsansvar där den kontraktsbrytande parten presumeras ha varit försumlig. Att en avtalspart vet med sig att motparten, vid ett eventuellt avtalsbrott, har att ersätta den förfördelade avtalsparten så att denna sätts i samma situation som om avtalet fullföljs, ökar tryggheten att ingå avtal. Detta medför i förlängningen att fler frivilliga transaktioner äger rum än annars vore fallet. Varje frivillig transaktion leder till en så kallad kvasiränta, desto fler frivilliga transaktioner - desto större kvasiränta. Att det har uppstått en kvasiränta betyder att det i samhället har skett en välståndsökning.

- 3 -

Pacta sunt servanda

Hugo Grotius (1583 – 1645)

- 4 -

Förord Med denna uppsats avslutar jag mina studier vid Lunds universitet och beger mig med spänning ut i ett stundande arbetsliv. Jag vill härmed ta tillfället i akt och tacka ett flertal personer som hjälpt mig under resans gång. Först och främst vill jag tacka min familj med mamma Gunilla och pappa Thomas i spetsen. Ni har alltid stöttat mig i mina beslut och det är jag evigt tacksam för. Jag vill även tacka farmor Iréne, för de många kloka och uppmuntrande ord som Du kommit med under årens gång. Jag vill dessutom sända ett stort tack till min kära pojkvän Dag som har funnits vid min sida under alla de år som nu passerat. Du förgyller min vardag! Slutligen vill jag tacka min handledare Eva Lindell-Frantz för såväl goda råd som konstruktiva synpunkter. Lund, januari 2011 Louise Strömberg

- 5 -

Förkortningar AvtL. Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område BrB Brottsbalken (1962:700) CISG 1980 års UN Convention on Contracts for the International Sale of Goods DepC Departementschef(en) EG Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen EU-domstolen Europeiska unionens domstol (tidigare: EG-

domstolen) HAL Lag (1991:351) om handelsagentur HD Högsta domstolen HovR Hovrätten JustR Justitieråd KKöpL Konsumentköplag (1990:932) KomL Lag (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande KtjL Konsumenttjänslagen (1985:716) KöpL Köplagen (1990:931) NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I Prop. Proposition RegR Regeringsrätten RevSekr Revisionssekreterare SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev SkL Skadeståndslagen (1972:207) SOU Statens offentliga utredningar SvjT Svensk Jurist Tidning UNIDROIT International Institute for the Unification of Private Law

- 6 -

1 Inledning

I uppsatsens inledande kapitel redogör författaren för uppsatsens syfte, val av metod och det material som nyttjats under skrivandets gång. Här finner vi även en kortare introduktion till uppsatsämnet som sådant och en presentation av dess huvudsakliga upplägg.

1.1 Presentation av ämnet

Inom förmögenhetsrätten är reglerna om avtal en mycket central del. Detta eftersom avtalet fyller den funktion att både kunna förändra och säkerställa en persons förmögenhet. Vi människor lovar saker och ting kontinuerligt - men det är inte alltid vi håller vad vi lovar. Detta kan leda till skada för den andra parten.

De skador som kan drabba den förfördelade parten kan vara av olika typer. Först och främst skiljs det mellan ekonomisk skada och ideell skada. Den ekonomiska skadan kan sedan delas upp i ytterliggare delar vilka brukar sammanfattas i termer av sakskador, personskador och förmögenhetsskador. En person kan även lida skada genom att få sin integritet och sitt människovärde kränkt. Förmögenhetsskadan är en ekonomisk förlust men även här görs det en uppdelning där de så kallade rena förmögenhetsskadorna skiljs åt från de allmänna förmögenhetsskadorna. Denna uppsats kommer särskilt att behandla den skada som med juridisk skadeståndsrättslig terminologi benämns såsom ren förmögenhetsskada.

Skadeståndsrätten brukar delas in i två huvudområden, inomobligatorisk skadeståndsrätt och utomobligatorisk skadeståndsrätt. Inomobligatorisk skadeståndsrätt rör frågor om skadestånd i avtalsförhållanden, till exempel en köpares rätt till skadestånd då den inköpta varan är behäftad med fel. Utomobligatorisk skadeståndsrätt är istället den del av skadeståndsrätten som reglerar rätten till skadestånd när skadan inte har anknytning till något avtal mellan den skadelidande och någon som är ansvarig för skadan. I Sverige, och de flesta jämförbara länder, har med tiden handelsagenten kommit att inta en betydelsefull funktion inom varuhandeln. Företag som vill in på en oprövad marknad kan finna att försäljning via handelsagent är ett alternativ som är både billigare och smidigare än en direkt satsning på egen filial eller dotterbolag.

- 7 -

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med förevarande såväl deskriptiva som analytiska uppsats är att klargöra rättsläget rörande ersättning i form av skadestånd för ren förmögenhetsskada i inomobligatoriska förhållanden. Särskilt har skadeståndsansvaret för parterna i ett avtal om handelsagentur, det vill säga handelsagenten och dennes huvudman, att diskuteras. Att valet föll på denna avtalssituation är därför att den är så betydelsefull för den internationella varuhandeln. För att uppfylla syftet med uppsatsen skall följande frågor besvaras. - Vad åsyftas med begreppet ”ren förmögenhetsskada”? - När föreligger det ett inomobligatoriskt skadeståndansvar för

ren förmögenhetsskada? Med hjälp av de slutsatser som kan dras från svaren på frågeställningarna ovan skall även svar sökas på när

- det föreligger skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada för såväl handelsagent som huvudman, det vill säga båda parter i ett avtal om handelsagentur.

Med hänvisning till uppsatsens rättsekonomiska ansats så kommer det i uppsatsens avslutande del att analyseras

- huruvida möjligheten att utkräva avtalsbrytande part på skadestånd kan medföra en ökning av välståndet i samhället.

1.3 Avgränsning

Författaren har inte för avsikt att låta uppsatsen ge en heltäckande bild av hur den rena förmögenhetsskadan ersätts i inomobligatoriska förhållanden. Detta skulle vara en omöjlig uppgift med tanke på uppsatsens begränsning i såväl omfång som tidsåtgång. Därmed måste flera intressanta områden lämnas utanför. Uppsatsen kommer inte att behandla ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av vållande vid ingående av avtal, eventuella jämknings-möjligheter, skadeståndets beräknande eller bestämmelser om reklamation. Bevisbördans placering samt beviskrav kommer det enbart kort att redogöras för. Skadeståndsskyldigheten omfattar inte skador som faller utanför det så kallade skyddsintresset som kännetecknar den aktuella skadeståndsregeln. Förevarande uppsats gör dock inget anspråk på att redogöra för detta. Därutöver utelämnas principalansvaret samt det

- 8 -

allmännas ansvar för rena förmögenhetsskador. Inte heller kommer uppsatsen beröra avtalsrättsliga spörsmål såsom hur ett avtal ingås och vad som kännetecknar ett sådant. Ibland talas det i svensk skadeståndsrättslig doktrin om ett kvasikontraktu-ellt skadeståndsansvar. Detta är ett område som kräver en större utredning och som dessvärre inte ryms inom ramen för denna uppsats. Författaren kommer därför enbart att kortfattat redogöra för denna situation. Anledningen till att detta område inte utelämnas helt och hållet är därför att läsaren med nuvarande upplägg förväntas få en bättre förståelse för den inomobligatoriska skadeståndsrätten.

1.4 Metod och material

1.4.1 Rättsdogmatisk metod Med begreppet gällande rätt avses oftast den så kallade effektiva rätten, det vill säga den rätt som tillämpas av domstolarna. För att i denna uppsats avgöra vad som är gällande rätt kommer författaren att använda sig av en rättsdogmatisk metod. Författaren kommer då med utgångspunkt i rättskälleläran fastställa gällande rätt inom det valde ämnesområdet. Därmed nyttjas författningstext, förarbeten, rättspraxis, allmänna rättsgrundsatser, sedvänja, handelsbruk och juridisk doktrin. Med författningstext åsyftas grundlag, vanlig lag och förordning och det är denna rättskälla som relativt sett väger tyngst i juridisk argumentation. Lagtolkning handlar i regel inte om mera iögonfallande oklarheter utan om förfinade distinktioner rörande den närmare innebörden av rättsreglernas rekvisit.1

När det funnits behov av att tolka lagtexten har författaren tagit hänsyn till den språkliga kontext i vilken regeln förekommer.

Med förarbeten åsyftas den skriftliga dokumentation som tillkommit vid framtagningen av författningstexten.2

De förarbeten som i förevarande uppsats främst använts är statens offentliga utredningar och förslag från regeringen till riksdagen gällande ny lag, det vill säga propositioner. Av störst intresse i propositionen vid tolkningen av lagtext är regeringens överväganden och förslag samt författningskommentaren som sammantaget ibland benämns såsom motiv.

1 Lehrberg, Bert: Praktisk juridisk metod, Institutet för Bank- och Affärsjuridik AB,

Warszawa i Polen (2006a), s. 112 2 Lehrberg (2006a), s. 121

- 9 -

Med rättspraxis åsyftas domstolsavgöranden. Det är främst de högsta instansernas domar, det vill säga de domar från HD och RegR., som tillmäts prejudikatvärde. Dock är den traditionella uppfattningen att

till och med HD:s prejudikat har betydelse endast genom tyngden av de skäl som anförts till motivering för domslutet.3

Problemet med rättspraxis som rättskälla är att HD ser som sin primära uppgift att lösa den föreliggande tvisten. Man måste därför vara försiktig med att dra alltför generella slutsatser. Även om ett domskäl förefaller generell till sin karaktär, kan det föreligga omständigheter som gör att andra likartade fall bör bedömas på ett annat sätt. Inom kontraktsrätten existerar lagregler endast för en mindre andel av de tvister som uppkommer. De lagar som finns har således ett begränsat tillämpningsområde och för många tvister saknas således tillämpliga lagregler och därmed också relevanta förarbeten. I sådana fall kan man vid rättstillämpningen söka sig fram på olika vägar. En möjlighet är att tillämpa en rättsregel som reglerar samma fråga för en liknande avtalstyp och således företa en laganalogi. Författaren ställer sig positiv till att använda sig av analogislut i situationer där detta känns berättigat. Ett analogislut leder nämligen till en likformighet i behandlingen av likartade fall. Uttalanden i förarbeten och i domskäl ger även ibland anvisning om att analogislut är tillåtna. För dylika fall används termen rättsanalogi och det är endast om en likhet mellan skilda fall är väsentlig som den utgör en tillräcklig grund för analogislut. Om författaren bestämmer sig för att inte använda laganalogi kan en annan juridisk slutledning i stället följas, nämligen motsatsslutet (argumentet e contrario). Motsatsslut innebär att man argumenterar mot en utvidgning av en rättsnorm. Med juridisk doktrin, som är den rättskälla av lägst dignitet, menas den juridiskt vetenskapliga litteraturen och innefattar även lagkommentarer.4

Den doktrin som huvudsakligen har används vid författandet av förevarande uppsats är skriven av Bertil Bengtsson och Jan Hellner. Detta motiveras av den auktoritet som nämnda författare åtnjuter på förmögenhetsrättens område.

Huvudprincipen i avtalsrätten är att parterna själva kan bestämma vilka regler som skall gälla dem emellan dem. Avtalet borde därmed kunna räknas som en rättskälla i sig.5

3 Lehrberg (2006a), s. 145

Vid tolkning av avtal tillämpas bland annat allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Några exempel på allmänna rättsgrundsatser är förutsättningsläran, culparegeln, principen om att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) samt att ett avtal får hävas vid väsentligt kontraktsbrott. Allmänt om avtalstolkning så syftar det till att fastställa vad

4 Lehrberg (2006a), s. 171 5 SOU 1979:36 s. 70

- 10 -

parterna själva inriktade sig på vid avtalets ingående. Det finns inga regler om hur avtalstolkning skall gå till men det finns metoder och principer. Oftast eftersöks en tolkning som leder till ett rimligt förhållande mellan de ömsesidiga prestationernas storlek.6

Ett handelsbruk eller sedvänja kan, om den har nått en allmän utbredning och en hög grad av fasthet inom en viss bransch, på en viss ort etcetera och dessutom av dem som tillämpar den uppfattas som bindande, vinna status av rättsregel. Man talar då om sedvanerätt. Höga krav ställs dock för att sedvanerätt skall anses föreligga.7

Handelsbruk kan aktualiseras genom att utgöra stöd för tolkning av lag eller avtal, genom att utgöra utfyllnad när lagen inte stipulerar något eller genom att ersätta dispositiv lag. Vid internationella avtal är handelsbruk särskilt viktigt med hänsyn till parternas önskan att inte bli beroende av rättsregler från den andra partens land. Ibland kan parternas tidigare uppträdande ge upphov till så kallat partsbruk vilket kan få viss betydelse vid fastställandet av innehållet i senare ingångna avtal.

Då Sverige är en del av den europeiska unionen (EU) måste även inom denna union tillskapade normer beaktas som en del av den svenska rätts-ordningen. I förevarande arbete har särskilt ett direktiv8 varit av intresse och därför bör några ord sägas om detta instrument. Ett direktiv riktar sig till EG:s medlemsstater och är bindande för dessa med avseende på det resultat som skall uppnås. Ett direktiv brukar ange vissa normer eller minimi-standarder som medlemsstaterna är skyldiga att genom nationell lagstiftning implementera i sina rättsordningar. Ett direktiv kan också transformeras till svensk rätt genom att den tillämpliga svenska lagen ändras eller en ny lag utfärdas som uppfyller direktivets krav, eller så kan direktivet direkt genom lagstiftning inkorporeras i svensk rätt.9 Vid behov av tolkning av EG-rättens rättsakter har den språkliga tolkningen stor betydelse med anledning av att utförliga förarbeten saknas. Tolkningen av EG-rätten är som utgångspunkt en lexikalisk tydning, vilket innebär att författaren har att utgå från den tolkade bestämmelsen ordalydelse. Svenska bestämmelser som grundar sig på EG-direktiv måste tolkas mot bakgrund av direktivet och EG-rättens allmänna principer. EU-domstolen (tidigare: EG-domstolen) har slagit fast att tolkningen skall vara så kallad direktivkonform. Detta innebär att medlemsstaternas domstolar så långt som möjligt skall tolka nationell rätt i ljuset av innehållet och syftet i de på området gällande direktiven.10

6 Diesen, Christian, Karanikas, Mikael, Nelker, Louise, Wastesson, Mathias: Prövning av

skadestånd, Norstedts Juridik, Stockholm (1999), s. 29 7 Lehrberg (2006a), s. 179 8 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstat-

ernas lagar rörande självständiga handelsagenter 9 Lehrberg (2006a), s. 95 10 Lehrberg (2006a), s. 119

- 11 -

1.4.2 Rättsekonomisk metod Utöver den rättsdogmatiska metoden kommer uppsatsen att ha en rättsekonomisk ansats. I analysen kommer således de juridiska reglerna kring den inomobligatoriska skadeståndsrätten att analyseras från ett nationalekonomiskt perspektiv. Rättsekonomin har kritiserats av den så kallade nyformalismen som tar på allvar förhållandet mellan rätt och rättvisa. De hävdar ofta att rättsekonomin tenderar att avvika från rättvisans krav, eftersom den underkastar parternas förpliktelser samhällets totala välfärd.11

Ekonomisk metod utmärks av att verkligheten förenklas med hjälp av ett fåtal antaganden som vi nedan skall se närmare på.

1.4.2.1 Nyttomaximering Ett grundläggande antagande är att marknadsaktörerna nyttomaximerar.12 I de val de tvingas göra väljer de alltid det handlingsalternativ som maximerar deras nytta, och under osäkerhet väljs det alternativ som maximerar den förväntade nyttan. 13 Detta antagande består i sig av två antaganden. För det första antas det att människors mål alltid är att maximera sin personliga tillfredsställelse. För det andra antas det att människor alltid handlar rationellt i förhållande till detta mål. Denna teori brukar benämnas teorin om the economic man. På samma sätt som alla individer förutsätts vara rationella maximerare av sin egen nytta förutsätts företag vara rationella maximerare av sin egen vinst.14 En rationell beslutstagare antas kunna ranka olika utgångar från minst önskvärd till mest önskvärd. Dessutom föreligger begränsningar på så vis att rationella beslutstagare kan uppfylla vissa mål men inte alla.15

Marknadsjämvikt beskrivs oftast som ett idealtillstånd som marknaden, genom aktörernas nytto- respektive vinstmaximerande beteende, rör sig mot när perfekt konkurrens föreligger.16

11 SvjT 2005, Peczenik, Aleksander: Juridikens allmänna källor, s. 257 12 Dahlman, Christian, Glader, Marcus, Reidhav, David: Rättsekonomi – en introduktion,

Studentlitteratur, Lund (2004), s. 16 13 Dahlman, Glader, Reidhav (2004), s. 214 14 Dahlman, Glader, Reidhav (2004), s. 16 15 Cooter, Robert, Ulen, Thomas: Law & Economics, 3:rd edition, Addison-Wesley, USA

(2000), s. 206 16 Dahlman, Glader, Reidhav (2004), s. 54

- 12 -

1.4.2.2 Strävandet efter ekonomisk effektivitet Vi antas vidare vilja befrämja ekonomisk effektivitet. Det ekonomiska effektivitetsbegreppet omfattar olika typer av ekonomisk effektivitet och man skiljer mellan å ena sidan Pareto-kriteriet och å andra sidan Kaldor- Hicks-kriteriet.17

Pareto-kriteriet innebär att ett alternativ är bättre än i utgångsläget om någon i ekonomin får högre nytta utan att någon annan får det sämre. Pareto-optimalitet föreligger när det inte går att höja nyttan för någon utan att samtidigt sänka den för någon annan.18 Kriteriet baseras på normativa premisser såsom att samhällsnyttan baseras på individernas nytta.19 Individen antas vara förmögen att själv befrämja den egna välfärden. I den idealiserade fria ekonomin ingår individerna avtal som gynnar båda parter, det vill säga avtalen uppfyller Pareto-kriteriet.20

Enligt det lindrigare Kaldor-Hicks kriteriet är en förändring positiv för samhället om hypotetiska kompensationer skulle förhindra att någon får det sämre, samtidigt som åtminstone någon får större nytta av förändringen. 21

1.4.2.3 Transaktionskostnader Med begreppet transaktionskostnad avses alla kostnader, utöver själva marknadspriset för varan/tjänsten, som är förknippade med transaktioner på marknaden.22 Sökandet efter lämplig avtalspart kräver ansträngning; förhandlandet om villkoren kräver tid; upprättandet av avtalet kräver sak-kunskap; och genomförandet av det avtalade kräver uthållighet. I många fall är transaktionskostnaderna små i jämförelse med det överskott samarbetet för med sig men i andra fall är dessa kostnader högre än det förväntade överskottet.23

Transaktionskostnader brukar delas in i sökkostnader, kontraktskostnader och kontrollkostnader.24

17 Dahlman, Glader, Reidhav (2004), s. 54

I sökkostnader ingår kostnader för att finna motpart, medans det i kontraktskostnader och kontrollkostnader ingår

18 Om mer varor kan produceras eller omfördelas så att åtminstone någon får det bättre, utan att någon annan får det sämre, så uppfyller inte ursprungssituationen villkoret för Pareto-optimalitet.

19 Skogh, Göran, Lane, Jan-Erik: Äganderätten i Sverige – en lärobok i rättsekonomi, SNS Förlag, Angered (2000), s. 53

20 Skogh, Lane (2000), s. 54 21 Skogh, Lane (2000), s. 56 22 Bruzelius, Lars H., Skärvad, Per-Hugo: Integrerad organisationslära, Studentlitteratur,

Lund (2004), s. 80 23 Cooter, Ulen (2000), s. 207 24 Indelningen av transaktionskostnaderna kan också göras i kostnader ex ante och ex post.

Sök- och kontraktskostnader föreligger innan transaktionen, varför de är av ex ante-typ, medan problem med kontroll och genomförande uppkommer ex post.

- 13 -

kostnader för att upprätta kontrakt respektive kostnader som uppkommer av möjligheten att motpaten inte fullföljer överenskommelsen.25

1.4.2.4 Välstånd, välfärd och kvasiränta Med välstånd menas den sammanlagda rikedomen i samhället. När äganderätten till en viss vara övergår från en person till en annan genom ett frivilligt köp så ökar välståndet, trots att ingenting nytt har tillkommit. Välståndet maximeras när varje vara och tjänst ägs av den individ som hade varit beredd att betala mest för varan eller tjänsten. 26

Alla frivilliga transaktioner medför en välståndsökning för båda parter. Frivilliga transaktioner innebär därför alltid att det sammanlagda välståndet i samhället ökar med ett belopp som motsvarar varans värde för köparen minus varans värde för säljaren. Denna välståndsökning kallas för transaktionens kvasiränta. Välfärd är även det ett mått på den sammanlagda tillfredsställelsen hos de individer som ingår i ett samhälle. Vad gäller välfärd så används istället för pengar som mått på tillfredsställelse, nyttoenheter.27

1.4.3 Övriga ställningstaganden Författaren har som ambition att förhålla sig neutral i sin återgivning av gällande rätt och objektivt söka beskriva denna. Denna objektivitet är viktig för att läsaren skall kunna förlita sig på den information uppsatsen framhåller och själv få möjlighet att dra egna slutsatser. Författaren kommer dock att ta ett avsteg från denna ambition i den analyserande delen. I uppsatsen skall termen ”han” i regel läsas som ”han eller hon”, och ”honom” som ”honom eller henne”. Att konsekvent använda de längre formuleringarna hade bidragit till en mera trögflytande och oläsvänlig uppsats.

25 Skogh, Lane (2000), s. 59 26 Dahlman, Glader, Reidhav (2004), s. 78 - 79 27 Dahlman, Glader, Reidhav (2004), s. 78 - 80

- 14 -

1.5 Disposition

Författaren inleder uppsatsens deskriptiva del med kapitel två som tar upp viss grundläggande information som är viktig för läsaren att ha med sig vid tillägnandet av efterföljande kapitel. Därefter följer kapitel tre som behandlar begreppet ren förmögenhetsskada. Här utreds vad som åsyftas med detta begrepp då detta är ett för denna uppsats högst relevant begrepp att förstå innebörden av. I kapitel fyra redogörs det för hur skadeståndsansvaret ser ut för den rena förmögenhetsskadan. Trots att förevarande uppsats behandlar det inom-obligatoriska skadeståndsansvaret redogörs det i detta kapitel i viss mån även för det utomobligatoriska skadeståndsansvaret. Detta för att läsaren skall kunna se de skillnader som är av vikt mellan de olika situationerna och på det sättet bättre förstå det inomobligatoriska skadeståndsansvaret. I kapitel fem går författaren mer djupgående in på det inomobligatoriska skadeståndsansvaret och det är detta och efterkommande kapitel som främst har att bearbetas i den analyserande delen. I kapitel sex behandlas en speciell situation inom det inomobligatoriska skadeståndsansvaret nämligen den att det föreligger ett avtal om handels-agentur. Tanken är att föregående mer generella kapitel banar väg för denna situation och att författaren därmed kan applicera tidigare kapitel på denna specifika situation. Uppsatsen avslutas med ett analyserande kapitel där slutsatserna av det i de tidigare kapitel framkomna sammanfattas. I denna analyserande del är uppsatsens rättsekonomiska ansats framträdande. Inför varje kapitel återfinns några beskrivande meningar om vad läsaren har att vänta sig av framställningen. Detta för att läsaren, redan i början av ett kapitel, skall veta vad som har att avhandlas och på detta sätt lättare kunna ta informationen till sig.

- 15 -

2 Bakgrund

Avsikten med förevarande kapitel är att redogöra för den bakgrunds-information som författaren anser vara nödvändig för att läsaren på bästa sätt skall kunna tillgodogöra sig uppsatsens vidare disposition.

2.1 Den svenska skadeståndsrätten

2.1.1 Allmän översikt Med det i denna uppsats grundläggande begreppet skadeståndsrätt åsyftas den rätt som person eller företag, under vissa förutsättningar, har till ekonomisk ersättning för inträffad skada. Ersättningskravet kan uppkomma både i ett avtalsförhållande och utanför ett sådant, eller med de termer som författaren till förevarande uppsats använder sig av, i inom- och utomobliga-toriska förhållanden.28 Läsaren bör ha i åtanke att jurister med termen skadeståndsrätt i allmänhet åsyftar just den utomobligatoriska skadestånds-rätten, som ej uppsatsen har för avsikt att närmare behandla. Traditionellt sätt behandlas den inomobligatoriska skadeståndsrätten inom ramen för ämnesområdet kontraktsrätt och då skadeståndet utgör en viktig påföljd vid kontraktsbrott kan detta förefalla högst naturligt. Samtidigt som den inomobligatoriska skadeståndsrätten lika väl skulle kunna behandlas inom ramen för ämnesområdet skadeståndsrätt, är det uppenbart att kontrakts- och skadeståndsrätten i detta avseende överlappar varandra.29

Skadeståndet är den mest användbara av alla påföljder för avtalsbrott då det ofta finns stora hinder mot att utkräva andra påföljder. Skadeståndet är flexibelt eftersom det kan anpassas till andra påföljder samt exekveras genom utmätning.30 Det kan kombineras med krav på fullgörande av inte utgiven prestation och med prisavdrag. Ofta är skadeståndsskyldighet också den mest kännbara sanktionen mot underlåten uppfyllelse31 och ger sammantaget det mest fullständiga skyddet för den förfördelade avtals-parten.32

28 Hellner, Jan, Radetzki, Marcus: Skadeståndsrätten – en introduktion, Norstedts Juridik,

Stockholm (2007), s. 15

29 Radetzki, Marcus: Praktisk skadeståndsbedömning, Studentlitteratur, Lund (2005), s. 10

30 Hellner, Jan, Hager, Richard H., Persson, Annina: Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt 2 häftet, Norstedts Juridik, Stockholm (2006), s. 195

31 Bengtsson, Bertil: Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala (1960), s. 24

32 Hellner, Hager, Persson (2006), s. 196

- 16 -

2.1.2 Avtalet som instrument Avtal är en så stor del av våra liv idag att många av oss inte vet hur många avtal vi ingår på daglig basis. Avtalets huvuduppgift är att definiera och reglera avtalsparternas inbördes relationer. Med kommersiella avtal, menas de avtal mellan två eller fler parter med syfte att genomföra en affärshändelse. När en part ingår ett kommersiellt avtal med en annan part i ett annat land så blir avtalet av än större betydelse. Skapandet av ett internationellt avtal är en mer komplex process än skapandet av avtal mellan parter i samma land och kultur.33

Man kan ställa sig frågan vad som kvalificerar ett rättsförhållande mellan två parter som inomobligatoriskt. Svensk rätt intar en flexibel attityd till frågan34 och som huvudregel fordras det inte någon särskild form vare sig för att avtalet skall vara giltigt eller för att vissa särskilda bestämmelser skall vara giltiga.35

2.1.3 Det inomobligatoriska skadeståndsansvarets funktion

Det inomobligatoriska skadeståndsansvaret tycks fylla flera viktiga funktioner. Nedan framförs två av de mest grundläggande funktionerna, nämligen dess; reparativa- och preventiva funktion. Först och främst talas det om skadeståndets reparativa funktion med vilket menas att den som har drabbats av en skada har att bli ersatt för denna.36 Att skadeståndets syfte är att ge kompensation innebär också att den skadelidande inte i förhållande till motparten skall tjäna på att avtalet inte fullgjorts enligt sitt innehåll. Skadeståndsbeloppet skall således vara så stort att den skadelidandes intresse skyddas och att kompensation ges för att intresset inte tillfredsställts genom en avtalsenlig fullgörelse.37 Den skade-lidande skall sålunda ha full ersättning för den förlust han lidit, såvida han inte själv har medverkat till skadan då jämkning av skadeståndsbeloppet kan komma på fråga.38

33 Shippey, Karla C.,: Short Course in International Contracts - Drafting the International

Sales Contract (3rd Edition), World Trade Press, (2008), s. 1 34 Kleineman, Jan: Ren förmögenhetsskada, särskilt vid vilseledande av annan än

kontraktspart, Juristförlaget, Stockholm (1987), s. 439 35 Hellner, Hager, Persson (2006), s. 28 36 Bengtsson, Bertil, Strömbäck, Erland: Skadeståndslagen - en kommentar, Norstedts

Juridik, Stockholm (2006), s. 19 37 Ramberg, Jan, Herre, Johnny: Internationella köplagen (CISG) – en kommentar,

Norstedts Juridik, Göteborg (2001), s. 479 38 Prop. 1972:5 s. 75

- 17 -

Samtidigt som skadeståndet gottgör den skadelidandes förlust så fungerar det även som en ekonomisk påföljd för handlingssätt som rättsordningen vill motverka. Denna avskräckande och moralbildande funktion brukar i skadeståndsrättslig doktrin benämnas såsom dess preventiva funktion. Enbart vetskapen om att det kan bli aktuellt att kompensera den skadelidande för åsamkad skada bör leda till en större aktsamhet.39 Denna tankegång stöder sig dock på i huvudsak obevisad fakta och ingen vet med säkerhet vad som påverkar en individs eller företags aktsamheten.40

Docent Mårten Schultz uppmanar i en krönika i tidningen Advokaten att gå bortom ovan nämnda funktionsargument. Han är av uppfattningen att skadeståndsrättens roll i samhället måste sökas på ett djupare plan. Enligt Schultz har

[s]kadeståndsrätten /…/ aldrig haft som allmän funktion att skador skall repareras. Inte heller har den någonsin syftat till att alla skador skall förebyggas. Ibland kan skadeståndet användas i ett enskilt fall för att fylla funktionen reparation, ibland används det för att signalera för framtida potentiella skadevållare att de borde avhålla sig från aktiviteter som kan leda till skada. 41

Skadeståndsrätten skall enligt Schultz förstås som ett utflöde ur ett rättvise-ideal. En rättvisetradition där det är en moralisk skyldighet att korrigera skador som man orsakar andra.

42

2.2 Skadeståndslagens betydelse för den inomobligatoriska skadeståndsrätten

I centrum för den svenska skadeståndsrätten finner vi skadeståndslagen (SkL), som den 1 juli 1972 blev slutresultatet av ett omfattande reformarbete på skadeståndsrättens område. SkL är en allmän lag och är därmed tillämplig när ingen annan lag innehåller särregler i frågan.43 Att SkL fyller ut annan lagstiftning när denna inte innehåller några för frågan aktuella särregler, gäller bara egentlig skadeståndslagstiftning och inte annan lagstiftning om ersättningsskyldighet, exempelvis om expropriation.44

39 Bengtsson, Bertil, Nordenson, Ulf, Strömbäck, Erland: Skadestånd, Liber, Uddevalla

(1985), s. 15

Hur regelsystemet är tänkt att fungera och hur rättsreglerna skall appliceras

40 Hellner, Radetzki (2007), s. 43 41 Advokaten, Skadeståndsrätten handlar om rättvisa, Nr 3 2007 Årgång 73, s. 18 42 Advokaten, Skadeståndsrätten handlar om rättvisa, Nr 3 2007 Årgång 73, s. 18 43 Hellner, Radetzki (2007), s. 30 44 Bengtsson, Strömbäck (2006), s. 33

- 18 -

på enskilda fall är i huvudsak överlämnat åt domstolarna att avgöra.45

Lagen är dispositiv vilket framgår av 1 kap. 1§ SkL:

I denna lag meddelade bestämmelser /.../ tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

När det i ovan citerad bestämmelse talas om att ej annat är särskilt före-skrivet, åsyftas i första hand skadeståndsrättslig speciallagstiftning som idag eller i framtiden råder för särskilda verksamhetsområden.46 Speciallagstift-ningen kan behandla både inom- och utomobligatoriska situationer47 och poängterar således den allmänna principen om att en speciell lagbestäm-melse i princip går före en mera generell sådan - lex specialis tar över lex generalis.48

Det är något oklart om en skadelidande i en inomobligatorisk situation har möjlighet att kringgå ofördelaktiga lagregler genom att åberopa SkL. Kontraktsrättslig lagstiftning avser ofta att åstadkomma en viktig balans mellan parterna och inte enbart att skydda den skadelidande. Det vanliga är att de särskilda inomobligatoriska reglerna är förmånligare för den skadelid-ande och i dessa fall är huvudregeln att man inte får kringgå sådana bestämmelser genom att åberopa SkL. Vissa undantag från denna huvud-regel torde enligt Bertil Bengtsson kunna vara fallet. Detta åtminstone om ansvaret grundas på ett uppsåtligt begånget brott.49

Existensen av ett avtal mellan parter i en skadeståndstvist kan emellertid föranleda avvikelser från SkL. Vad som främst torde bli aktuellt är uttryc-kliga avtalsvillkor vilka medför ett strängare ansvar än vad som följer av lagen samt föreskrifter om friskrivning från skadeståndsansvar.50

I lagtexten tilläggs att SkL inte har att tillämpas när annat i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Vad som avses är sådana skade-ståndsrättsliga regler eller grundsatser, både lagfästa och inte, som gäller för den ifrågavarande avtalstypen.51 Det åsyftas inte någon begränsning till regler som redan vunnit något visst mått av stadga inom kontraktsrätten utan domstolen skall stå fri att utan hänsyn till SkL:s bestämmelser vidareutveckla de inomobligatoriska skadeståndsreglerna. Detta även i en riktning som innebär andra avvikelser från de allmänna skadeståndsreglerna än dem som vid tillfället är rådande.52

45 Kleineman (1987), s. 133

En välbekant princip som utvidgar ansvaret är att skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada i inom-

46 Prop. 1972:5 s. 450 47 Bengtsson, Strömbäck (2006), s. 29 48 Prop. 1972:5 s. 449 49 Bengtsson, Strömbäck (2006), s. 32 50 Prop. 1972:5 s. 450 51 Bengtsson, Strömbäck (2006), s. 34 52 Prop. 1972:5 s. 451

- 19 -

obligatoriska situationer omfattar även oaktsamma och icke brottsliga handlingar.53 I inomobligatoriska förhållanden, står således SkL som en reserv som ibland kan ge en lösning när gängse regler om skadestånd inte ger någon ledning.54 Det blir enbart fråga om att tillämpa icke lagfästa principer om de inte står i strid med lagens bestämmelser.55

53 Bengtsson, Strömbäck (2006), s. 35 54 Rodhe, Knut: Lärobok i obligationsrätt, Norstedts Förlag, Stockholm (1986), s. 206 55 Prop. 1972:5 s. 449

- 20 -

3 Begreppet ”ren förmögenhetsskada”

Författaren kommer i förevarande kapitel att redogöra för de olika skadetyperna och särskilt distinktionen mellan allmän- och ren förmögenhetsskada. Anledningen till detta upplägg är att läsaren med denna information lättare skall kunna placera den för detta arbete mest aktuella skada, ren förmögenhetsskada, i sitt sammanhang.

3.1 Skadetyper

I juridisk doktrin talas om två principiellt skilda skadetyper; ekonomisk- och ideell skada. Den ekonomiska skadan går att uppskatta i kronor och ören medan så inte är fallet med den ideella skadan. Den exakta innebörden av begreppet ideell skada är dock något oklar men kan sägas omfatta alla skadeverkningar som inte är av ekonomisk natur. I de flesta fall har ideell skada något att göra med personliga, kanske känslomässiga, upplevelser.56 Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk och för lyte och men. Idag ersätts ibland också vad man närmast bör kalla ekonomisk skada under denna post, exempelvis utgifter för resor hänförda till personskada.57

I inomobligatoriska situationer gäller som huvudregel att enbart ekonomisk skada kompenseras.58 Ekonomiska skador kan delas i in i person- och sakskador respektive allmänna förmögenhetsskador.59 Med personskada förstås en fysisk eller psykisk defekt hos den skadelidande som utgör en direkt följd av skadehandlingen.60 Det föreligger skäl för att här även ta upp kränkning som begrepp. Rätt till ersättning för kränkning avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada.61 Med sakskada menas enligt motiven i första hand genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål, och används i lagen synonymt med egendomsskada.62

56 Hellner, Jan, Radetzki, Marcus: Skadeståndsrätt, Norstedts Juridik, Visby (2010), s. 367

Vad som menas med förmögenhetsskada skall nedan klargöras.

57 SOU 1973:51 s. 38 58 Ramberg, Jan, Ramberg, Christina: Allmän avtalsrätt, Norstedts Juridik, Vällingby

(2010), s. 239 59 Prop. 1972:5 s. 451 60 Prop. 1975:12 s. 20 61 Prop. 2000/01:68 s. 48 62 Prop. 1972:5 s. 579

- 21 -

3.2 Ren- och allmän förmögenhetsskada

3.2.1 Distinktionen mellan ren och allmän förmögenhetsskada

En allmän förmögenhetsskada kan uppkomma som en direkt följd av en person- eller sakskada, exempelvis i form av förlorad arbetsinkomst eller utebliven vinst i näringsverksamhet. Allmän förmögenhetsskada kan uppkomma också utan förmedling av en sådan skada, exempelvis genom bedrägeri. Det är även här distinktionen görs mellan allmän- och ren förmögenhetsskada.63 Till den särskilda form av allmän förmögenhetsskada som idag går under benämningen ren förmögenhetsskada refereras till sådan ekonomisk skada som uppkommit utan samband med person- eller sakskada.64

Distinktionen mellan den allmänna förmögenhetsskadan och den rena förmögenhetsskadan är av stor betydelse i utomobligatoriska förhållanden, då huvudreglerna för skadestånd är olika för de båda typerna. I inomobligatoriska förhållanden är distinktionen inte av lika stor vikt då skadeståndsansvaret här inte bestäms av denna skillnad.65

3.2.2 Ren förmögenhetsskada

3.2.2.1 Definition Den skada som ofta uppkommer i ett avtalsförhållande är ren förmögenhets-skada66 som tidigare gick vid namn direkt tillfogad allmän förmögen-hetsskada.67

Begreppet ren förmögenhetsskada har sin förebild i tyskt juridiskt språkbruk där termen Reiner Vermögensschaden länge använts.68 Som ett legalt definierat begrepp infördes ren förmögenhetsskada relativt sent. Såväl i doktrin som i rättspraxis var det först genom 1972 års Skadeståndslag (SkL) som begreppet blev allmänt accepterat.69

63 Prop. 1972:5 s. 451 - 452

I motiven till SkL ansågs det

64 1 kap. 2§ SkL 65 Hellner, Radetzki (2010), s. 66 66 Kleineman (1987), s. 7 67 Hellner, Jan, Radetzki, Marcus: Skadeståndsrätten, Norstedts Juridik, Stockholm

(2007), s. 133 68 Bengtsson, Bertil, Nordenson, Ulf, Strömbäck, Erland: Skadestånd, Liber, Uddevalla

(1985), s. 89 69 Kleineman (1987), s. 133

- 22 -

önskvärt att definiera begreppet i lagen vilket även skedde genom införandet av bestämmelsen 1 kap. 2 § SkL, där ren förmögenhetsskada definieras som

[en] ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada.

Begreppet förekommer inte bara i SkL utan även i Miljöbalken, Bostadsrättslagen, lagen om paketresor och i ellagen där begreppet kan antas ha samma mening som i SkL. I vissa andra lagar beskrivs motsvarande begrepp med mera allmänna uttryck, såsom ”förlust” eller ”skada”.70

I

NJA 1988 s. 396

skadan /…/ inte orsakats genom brott och inte heller i samband med myndighetsutövning. [Ägaren till bil-X] kan därför få ersättning endast om fråga inte är om ren förmögenhetsskada. I förevarande mål har inte påståtts att [ägaren till bil-X] lidit annan skada än bonusförlust. HovR:n finner det mest förenligt med ordalydelsen i 1 kap 2 § [SkL] att

ställdes frågan huruvida en bonusförlust var att betrakta som en ren förmögenhetsskada eller en allmän sådan. I detta rättsfall hade en slang, i samband med mätning av trafiken kastats framför bil-X som därmed backat bakåt, vilket fick skada på bil-N som följd. Trafik-försäkringen för bil-X togs i anspråk för skadan, och bilens ägare förlorade därför bonus på försäkringen. HovR uttalade här att

inte

Bonus lämnas enligt trafikförsäkringsvillkoren för skadefria år. Precis som JustR Bengtsson tillade i anslutning till domen så skulle man kunna ifrågasätta om en bonusförlust över huvud taget utgör en adekvat följd av skadan med beaktande av att försäkringstagaren fritt har att välja mellan att utnyttja sin försäkring eller inte. På trafikförsäkringens område finns det skäl att inte ålägga skadeståndsskyldighet för bonusförlust men undantag torde, enligt Bengtsson, kunna göras för en inomobligatorisk situation såsom när bilägaren kräver ersättning för förlorad bonus av en oaktsam förare, som han har anförtrott bilen åt.

betrakta den bonusförlust /…/ som en ren förmögenhetsskada.

3.2.2.2 Avgränsning mellan ren förmögenhetsskada och sakskada

Det är inte ovanligt att sakskador utgör gränsskador till rena förmögenhetsskador.71 I vissa situationer kan det vara svårt att skilja skadetyperna åt, särskilt eftersom det med skada på fysiskt föremål jämställs förlust av föremålet även när förlusten enbart är tillfällig.72

70 Hellner, Radetzki (2007), s. 133

Om den skadelidande inte är objektets ägare, utan en person som grundar sin rätt till objektet vid den aktuella tidpunkten på ett avtal, till exempel en hyresman,

71 Kleineman (1987), s. 162 72 Prop. 1972:5 s. 580

- 23 -

förstärks ytterliggare intrycket av att man befinner sig relativt långt bort från en sakskada.73

Problematiken med att avgöra om en skada utgör sakskada eller ren förmög-enhetsskada kan åskådliggöras på ett bra sätt genom följande rättsfall. I NJA 1990 s. 80 hade en avelstik vid namn Axcona blivit dräktig med en lösdrivande hanhund. Tikens ägare gick därmed miste om en kull med renrasiga valpar och krävde skadestånd från hanhundens ägare. Hanhundens ägare gjorde gällande att dräktigheten som sådan inte inneburit att tiken utsatts för skada och att skadan således var av typen ren förmögenhetsskada. HD höll dock inte

med om att detta och konstaterade att Axcona

genom dräktigheten /.../ utsatts för en fysisk förändring, vilken är att betrakta som en sakskada. Ifrågavarande inkomstbortfall får anses vara en följd av denna skada [och således inte att betrakta som en ren förmögenhetsskada].

Liknande avgränsningsproblematik kan uppkomma vid värdeförluster på hondjur som uppkommit då de inte kan användas för avel eller på grund av betäckningen inte kan brukas för tävling, arbete eller på annat sätt. Hit hör även ökade foderkostnader under konceptionstiden.74

Hellner har uttalat att

[b]etäckningsskador på ston, tikar och andra hondjur betraktas som sakskador, även om /…/ djuren inte själva tar skada.75

3.2.2.3 Avgränsning mellan ren förmögenhetsskada och personskada

Att det mellan personskadorna och de rena förmögenhetsskadorna skulle kunna föreligga gränsfall av mer svårbestämbar art kan förefalla långsökt. Men redan motiven till SkL ger riktlinjer för bedömningen av denna gränsdragning.76

Lika med skadeståndskommittén fann DepC att

[p]sykisk chock /…/ bör jämställas med fall av kroppsskada och att i vissa fall ett frihetsberövande kan vara att analogivis jämställa med kroppsskada även om den drabbade inte har tillfogats någon kroppsskada.77

73 Kleineman (1987), s. 170 74 Kleineman (1987), s. 167 75 Hellner, Radetzki (2010), s. 106 76 Kleineman (1987), s. 158 77 Kleineman (1987), s. 158 - 159

- 24 -

Med de anvisningar som lagstiftaren givit, har i realiteten kravet på fysisk effekt som yttre tecken på att det föreligger en personskada eftergivits. Överhuvud kan man inte uppställa något krav på fysiskt åsamkande.78

Även fysiskt åsamkade skador kan ge upphov till tveksamhet vad gäller gränsdragningen. Det kan vara fråga om förgiftning genom exempelvis inandning av giftiga ämnen eller så kallade strålningsskador orsakade genom bestrålning från radioaktiva substanser.79

Dessa fall är enligt förarbetena

/…/ otvivelaktigt att hänföra till personskada.80

78 Kleineman (1987), s. 158 - 159

79 Kleineman (1987), s. 159 80 Prop. 1972:5 s. 576

- 25 -

4 Skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada

Som redan framhållits kan ett skadeståndsansvar uppkomma både i och utanför ett avtalsförhållande. Författaren kommer i förevarande kapitel att redogöra för skillnaden mellan inom- och utomobligatoriskt skadestånds-ansvar för ren förmögenhetsskada.

4.1 Introduktion

Med inomobligatoriskt skadeståndsansvar menas i första hand det skadeståndsansvar som drabbar part i ett avtalsförhållande.81 För skadeståndsansvar som utgår då parterna inte står i något avtalsförhållande med varandra eller när avtalsförhållandet inte inverkar på förhållandet ifråga används begreppet utomobligatoriskt skadeståndsansvar.82

Det görs därmed en skadeståndsrättslig skillnad mellan de två typfallen att någon orsakar annan ekonomisk förlust genom att inte infria ett åtagande som han har gjort i ett avtal och det fallet att han orsakar skada för annan som inte kan stödja sina ersättningskrav på något åtagande av den andre.83

4.2 Utom- och inomobligatoriskt skadestånd

4.2.1 Utomobligatoriskt skadestånd Rätten till utomobligatoriskt skadestånd för ren förmögenhetsskada har traditionellt sätt varit begränsad.84

Huvudregeln är att den ersätts först om den vållas genom brott, 2 kap. 2§ SkL. Detta betyder att gärning för vilken brottsbalken (BrB) eller i annan lag eller författning stadgas straff, medför den således även skadeståndsskyldighet för gärningsmannen. Detta leder oss till frågan om brottsbegreppets innebörd. Denna fråga besvaras i 1 kap. 1§ BrB där brott definieras som en

81 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck (1985), s. 29 – 30 82 Hellner, Radetzki (2007), s. 15 83 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck (1985), s. 29 - 30 84 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck (1985), s. 108-109

- 26 -

/.../ gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller förfat-tning och för vilken straff /…/ är föreskrivet.

Det fordras emellertid inte att skadevållaren har blivit dömd för brottet.85

Genom studier av lagförarbetena86

kan man utläsa att huvudregeln, det vill säga att det krävs ett brottsligt förfarande för att skadestånd skall utgå för ren förmögenhetsskada,

lika litet som övriga bestämmelser i förslaget [skall] läggas till grund för motsatsslut.

Huvudregeln skall således inte läggas till grund för motsatsslut och uppfattas som en "spärregel". Bestämmelsen utgör inte heller något hinder mot att det i rättstillämpningen utvecklas grundsatser om ansvarighet för ren förmögenhetsskada också i vissa fall då skadevållandet inte utgör brott.87

Det bör betonas att huvudregeln enbart äger tillämpning om inte annat är särskilt föreskrivet. Det förekommer bestämmelser i vilka skadestånds-ansvar avseende ren förmögenhetsskada uppkommer utan att skadan orsakats genom brottslig handling. Sådana bestämmelser återfinns bland annat i 3 kap. 2 - 3§§ SkL gällande stat och kommuns skadeståndsansvar.88

4.2.2 Inomobligatorisk skadestånd

4.2.2.1 Avtalsbrott Avtalsrätten bygger på principerna om avtalsfrihet och att avtal skall hållas (pacta sunt servanda).89 Avtalsfriheten innebär att parterna själva skall kunna bestämma om de över huvud taget vill avtala, med vem avtalet skall ingås och avtalsinnehållet. Den som givit ett rättsligt förpliktande löfte har sedan också förbundit sig att handla därefter.90

Fullgör inte part sitt åtagande i enlighet med avtalet har vi att tala om ett avtalsbrott (eller kontraktsbrott). Alla författare är dock inte tillfreds med denna terminologi. Exempel på kritiker är Bert Lehrberg, författare och professor i civilrätt vid Uppsala universitet. Lehrberg menar att

85 Prop. 1972:5 s. 567 86 Prop. 1972:5 s. 568 87 Prop. 1972:5 s. 568 88 Radetzki (2005), s. 38 89 Detta gäller dock inte utan undantag. Avtal måste inte hållas under alla förhållanden,

pacta non sunt semper servanda. Det kan uppkomma svåra problem när den part som beställt en produkt eller tjänst inte längre anser sig ha behov av den. Frågan uppkommer då om ångerrätt eller rätt till avbeställning föreligger. Utgångspunkten är att man inte har rätt att ångra sig eller avbeställa men det finns många undantag.

90 Lehrberg, Bert: Avtalsrättens grundelement, Institutet för Bank- och Affärsjuridik AB, Warszawa (2006b), s. 69

- 27 -

[e]n /.../ svaghet /.../ är att ordet kontraktsbrott är förknippat med sådana språkliga övertoner att det är ägnat att ge intryck av att en part har förbrutit sig mot något och därför är särskilt klandervärd. Parterna har gjort sig skyldig till ett ”brott” mot avtalet och förtjänar därför närmast ett straff. Kontraktsbrott kan emellertid bestå i förfaranden eller händelser som inte alls framstår som på minsta sätt klandervärda.91

I denna uppsats används ovan omdiskuterad terminologi med motivering att begreppet är både inarbetat och välfungerande. När någon uttalat att avtalsbrott är för handen har man också klargjort att en gällande förpliktelse inte har blivit fullgjord fastän plikten till fullgörelse inträtt.92

I juridisk litteratur skiljer man stundom mellan borgenärs- och gäldenärsförpliktelser.

En borgenärsförpliktelse är en osjälvständig förpliktelse som åvilar borgenären i anslutning till gäldenärens primära förpliktelse, vilken kan vara av olika karaktär. Fråga är alltså om borgenärens skyldighet att medverka till gäldenärens fullgörelse. Denna skyldighet kan ta sig många olika former såsom att han exempelvis att medverka till avlämnande av egendom, att utge kvitto, begränsa skada, att ge instruktioner eller att lämna information.93 Utmärkande för en borgenärsförpliktelse är att tvång till fullgörelse är uteslutet och att den dominerande påföljden är att gäldenären har rätt att hålla inne sin egen prestation. Om borgenären bryter mot en borgenärsförpliktelse gör han sig inte skyldig till något avtalsbrott.94 Fullgörelsen av borgenärsförpliktelsen är dock nödvändig för att borgenären själv skall kunna göra gällande att gäldenären begått avtalsbrott.95

En avtalsparts gäldenärsförpliktelser avser istället de prestationer i vid mening som han åtagit sig att fullgöra eller svara för enligt avtalet. Gäldenärsförpliktelserna kan i pedagogiskt syfte delas in i förpliktelser till uppfyllelse och ansvarsförpliktelser. En förpliktelse till uppfyllelse innebär att gäldenären är skyldig att göra något eller att inte göra något. En ansvarsförpliktelse innebär att gäldenären utan att själv vara förpliktad till uppfyllelse ansvarar för att ett visst faktum förelegat, föreligger eller inträffar vid en viss tidpunkt.96

I avtalsförhållanden brukar man, närmast med avseende på sådana gäldenärsförpliktelser som är förpliktelser till uppfyllelse, skilja mellan en 91 Lehrberg (2006b), s. 292 92 Lehrberg (2006b), s. 292 93 Lehrberg (2006b), s. 301 94 Detta utsägs vanligen i lagstiftningen. Lagstiftningstekniskt finns det två stycken

varianter. Antingen utesluts kontraktsbrott av att vad som annars skulle vara ett sådant beror på borgenären, eller också sägs kontraktsbrottet inte medföra påföljder om det beror på borgenären.

95 Lehrberg (2006b), s. 302 96 Lehrberg (2006b), s. 301

- 28 -

parts huvudförpliktelser och biförpliktelser.97 Med huvudförpliktelser avses de förpliktelser avtalet kan sägas gå ut på och är således centrala för avtalsförhållandet som helhet.98 När en huvudförpliktelse har åsidosatts har vi att göra med rent inomobligatoriskt skadeståndsansvar.99 Men i avtal kan det även finnas biförpliktelser som kan vara nog så viktiga men avser en mer begränsad aspekt av avtalsförhållandet.100 Frågan om skadestånds-ansvar när en sådan förpliktelse har åsidosatts måste ofta bedömas enligt utomobligatoriska regler.101

4.2.2.2 Kvasikontraktuellt ansvar I den mån ansvaret kan hänföras till ett avtalsförhållande så kan ett omfattande ansvar för rena förmögenhetsskador göras gällande. Då svensk rätt inte uppställer några särskilda krav eller villkor för att det skall anses föreligga ett avtalsförhållande mellan en skadevållare och den skadelidande föreligger här en klar möjlighet för domstolarna, utan att uttryckligen behöva åsidosätta SkL, att ålägga ansvar för ren förmögenhetsskada utan att det föreligger brott.102 Detta kan göras då det inte föreligger något avtal mellan parterna men där situationen ändock är till den grad avtalsliknande, att man bör lösa uppkommande problem med tillämpning av allmänna avtalsrättsliga principer.103 Enligt rättspraxis har då domstolen en möjlighet att fingera ett avtalsförhållande och låta den skadelidande få ersättning för ren förmögenhetsskada enligt inomobligatoriska regler. Man brukar i dessa fall tala om att det föreligger ett kontraktsliknande förhållande, eller att ansvaret är kvasikontraktuellt.104

I det nu tio år gamla rättsfallet NJA 2000 s. 48

uttalade föredraganden, RevSekr Christer Thornefors att

[b]egreppet kvasikontraktuell har tillskapats inom skadeståndsrätten för att göra det möjligt att ålägga part ersättningsskyldighet i en situation där detta inte har varit möjligt på utomobligatorisk grund.

Ett kontraktsliknande förhållande har bland annat för fastighetsmäklare och värderingsmän ansetts konstituera ett skadeståndsansvar i förhållande till annan än motpart.105

97 Lehrberg (2006b), s. 301

I konsekvens härmed gäller fastighetsmäklares skadeståndsansvar i förhållande till såväl köpare som säljare, oavsett vem av dessa som har anlitat mäklaren och således står i kontraktsförhållande med

98 Olsen, Lena: Borgenärens val vid kontraktsbrott, Norstedts Juridik, Stockholm (1997), s. 61

99 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck (1985), s. 30 100 Olsen (1997), s. 62 101 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck (1985), s. 40 102 Kleineman (1987), s. 425 103 Ramberg, Ramberg (2010), s. 236 104 Gullefors, Björn: Ansvar & skadestånd, Björn Lundén Information AB, Uddevalla

(2002), s. 60 105 Lehrberg (2006b), s. 142

- 29 -

denna. Även värderingsmannen svarar enligt rättspraxis för felaktigheter i värdering även i relation till andra än uppdragsgivaren, vilka förlitat sig på värderingens riktighet. I NJA 1987 s. 692

hade en värderingsman av oaktsamhet begått ett betydande fel vid utfärdande av ett intyg om värdering av en fastighet. Intyget låg sedan till grund för ett lån som ett företag beviljat köparen. När denna sedan gick i konkurs, visade sig fasigheten ha ett betydligt mindre värde än som angavs i intyget. Värderingsmannens arbetsgivare blev då skadeståndsskyldig mot långivaren.

Kontraktsrättsliga regler kan således få inflytande på bedömningen av en skadeståndsfråga även då det inte finns något reellt avtal mellan parterna.106

106 Bengtsson, Nordenson, Strömbäck (1985), s. 15

- 30 -

5 Det inomobligatoriska skadeståndsansvarets gräns

I förevarande kapitel redogör författaren för de förutsättningar som måste vara för handen för att skadeståndsskyldighet skall föreligga. Ett fokus ligger på redogörelse av adekvanskravet.

5.1 Objektiva ansvarsförutsättningar

5.1.1 Skada För att skadeståndsansvar överhuvudtaget skall bli aktuellt måste först och främst en ersättningsgill skada ha inträffat. Enligt Rodhe har en person lidit skada om

ett faktiskt inträffat händelseförlopp på ett för denna person ofördelaktigt sätt avviker från ett annat händelseförlopp, som sannolikt skulle ha utvecklat sig om icke en viss omständighet kommit emellan eller uteblivit.107

Begreppet skada förutsätter därmed en jämförelse mellan två händelse-förlopp, ett hypotetiskt, som bort inträffa, och ett verkligt, som faktiskt inträffat. Skadan är skillnaden mellan de två händelseförloppen.

108 Då denna uppsats inte har för avsikt att behandla skadeståndets beräknande finner författaren ingen anledning att djupare gå in på fastställandet av skada. Kort kan dock nämnas att när en avtalspart begått ett avtalsbrott som lett till ekonomisk skada för den andra parten är den första parten vanligtvis ersättningsskyldig för hela motpartens ekonomiska förlust som han kan anses ha lidit.109 Detta innefattar såväl de direkta förluster som den andra parten haft såväl som ersättning för den vinst som den andra parten hade fått genom ett fullgjort avtal.110

Huvudregeln för bevisbördan i tvistemål är att bevisbördan ligger hos den som påstår något

111

107 Rodhe, Knut: Obligationsrätt, P.A. Norstedt & söners förlag, Lund (1956), s. 467

och i de flesta fall har således den skadelidande att bevisa omständigheter till stöd för sitt skadeståndsansvar. Oftast har således

108 Rodhe (1956), s. 468 109 SOU 1971:83 s. 12 110 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 24 111 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 25

- 31 -

skadelidande att bevisa skadans storlek.112

Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på hinder utanför hans kontroll.

Termen bevisbörda förekommer inte i lagtexten utan kan istället sägas vara civilrättsliga regler, som formulerats på ett sådant sätt att de ger besked även om bevisbördan. Nedan ser vi exempel på hur KöpL reglerar detta.

113

Genom att utforma bestämmelsen på angivet sätt ger lagstiftaren besked om att bevisbördan beträffande orsaken till dröjsmålet ligger på säljaren.

114

Nedan skall adekvans och kausalitet diskuteras och redan nu kan nämnas att placeringen av bevisbördan även i dessa fall följer huvudregeln. Följaktligen ligger bevisbördan på käranden i inomobligatoriska skadeståndsmål. Beviskravet är det normala för civilmål, det vill säga att käranden har att styrka adekvansen.

115

5.1.2 Adekvat kausalitet

5.1.2.1 Innebörd Enligt allmänna rättsgrundsatser fordras kausalitet för att inomobligatoriskt skadestånd skall utgå. Med andra ord fordras ett orsakssamband mellan den skadelidande handlingen, det vill säga avtalsbrottet och den skada som uppstått. I avtalsförhållanden föreligger oftast detta orsakssamband då det är avtalet i sig som förpliktigar parterna i förhållande till varandra. Om ena parten inte fullgör sin förpliktelse och det uppstår en skada hos motparten finns orsaken till skadan i de flesta fall att finna i själva avtalsbrottet.116

Ett krav för att skadestånd skall utgå är att kausaliteten är vad man kallar adekvat. Det måste föreligga adekvans mellan handling och skada med vilket menas att sambandet mellan avtalsbrott och skada har att vara tillräckligt nära.117 Kravet på adekvans åsyftar att begränsa skadestånds-skyldigheten genom att eliminera oberäkneliga händelser.118

112 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 28

När det gäller den inomobligatoriska skadeståndsrätten är skadan oftast en högst påräknelig följd av avtalsbrottet. Ofta gäller avtalet utförandet av en specifik

113 27§ 1 st. KöpL 114 Ekelöf, Per Olof, Boman, Robert: Rättegång - fjärde häftet, Norstedts Juridik,

Stockholm (2006), s. 69 115 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 26 116 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 25 117 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 25 118 Rodhe (1986), s. 225

- 32 -

förpliktelse och följderna av att inte uppfylla denna förpliktelse blir då förhållandevis enkla att förutse.119

När det gäller innebörden av adekvansläran kan konstateras att det inte i den kontraktsrättsliga litteraturen råder fullständig enighet härom. Ofta beskrivs adekvanskravet som ett krav på att skadan utgjort en i någon mån påräknelig, beräknelig, förutsebar eller typisk följd av avtalsbrottet. Några andra förekommande formuleringar går ut på att skadan skall utgöra en i någon mån normal eller väntad följd av avtalsbrottet. Härutöver formuleras adekvanskravet inte helt sällan som ett krav på att skadan inte får utgöra en alltför avlägsen följd av avtalsbrottet.120

5.1.2.2 Adekvansbedömning Genom kravet på adekvans begränsas skadeståndsansvaret till att avse skador som av den avtalsbrytande parten rimligen borde ha tagits i beräk-ning.121 Adekvansbedömningen blir dock i praktiken ofta skönsmässig.122

Adekvansbedömningen i den inomobligatoriska skadeståndsrätten är en objektiv bedömning där bedömaren ges kunskapen hos en person med insikter i marknadsförhållandena i aktuell bransch samt eventuell tillkom-mande kunskap hos avtalsbrytande part. Den för adekvansbedömningen relevanta tidpunkten är beroende av huruvida skadeståndsansvaret är baserat på culpa eller inte. Vid culpaansvar skall adekvansbedömningen göras med sikte på tidpunkten för den skadegörande handlingen, det vill säga avtalsbrottet. Vid strikt ansvar skall bedömningen förläggas till tidpunkten för avtalsslutet. Det samma torde enligt Radetzki gälla vid annat icke culpabaserat ansvar, såsom presumtions- och kontrollansvar. Detta innebär att ansvarets omfång vid icke culpabaserat ansvar är mera begränsat än vid culpaansvar.123

I den inomobligatoriska skadeståndsrätten ifrågasätts adekvans i praktiken ofta därför att den skadelidande visat sig särskilt känslig för avtalsbrott. Sådan känslighet uppkommer exempelvis om en köpare vid ett kraftigt tilltaget avtalsvite förbundit sig att vid en viss tidpunkt leverera det köpta godset vidare till tredje man. Men eftersom utgångspunkten är att en avtalspart skall kunna lita på sin motpart utesluts inte möjligheten att skadan, i ovan nämnda exempel utgör en adekvat följd av avtalsbrottet. Frågan blir istället huruvida den skadelidandes känslighet för avtalsbrott varit opåräkneligt stor.124

119 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 26

120 Radetzki, Marcus: Orsak och skada, Jure, Stockholm (1998), s. 43 121 Radetzki (1998), s. 44 122 Ramberg, Ramberg (2010), s. 236 123 Radetzki (1998), s. 44 124 Radetzki (1998), s. 47

- 33 -

I NJA 1998 s. 893

behandlades adekvansfrågan vid ren förmögenhetsskada. I detta rättsfall ansökte två makar om bostadslån och drabbades av en ren förmögenhetsskada på grund av dröjsmål på motpartens sida. Makarna erhöll skadestånd och HD uttalade att

[k]ravet på adekvat kausalitet mellan handling och /…/ skada innebär att skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet.

Vad som kan noteras är således att HD i detta fall ger uttryck för att en princip med innebörden att oberäkneliga och atypiska följder faller utanför ansvaret. Detta förefaller då som en regel nära ett krav på förutsebarhet av normalgraden.125

5.1.2.3 Artikel 74 CISG De senaste årtiondena har det internationellt sett skett en kraftig ökning av internationell handel och som en naturlig följd av detta även en ökad ansträngning att harmonisera regleringen av denna handel. Ett utslag av denna ansträngning är 1980 års UN Convention on Contracts for the International Sale of goods (CISG).126 CISG har införlivats i svensk lagstiftning och i stället för adekvansläran gäller därför även en konkur-rerande princip, fastslagen i dennes artikel 74127. Konventionen ifråga tillämpas inte i fall då både säljaren och köparen har sina affärsställen i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.128 Bestämmelsen är dispositiv till sitt slag vilket för med sig att parterna kan avtala om att andra ansvarsfördelningar skall gälla.129

Av bestämmelsen följer att den avtalsbrytande parten ansvarar såväl för vad han ”foresaw”, det vill säga faktiskt förutsåg, som vad han ”ought to have foreseen”, det vill säga vad han borde ha förutsett.130

125 Schultz, Mårten: Adekvansläran – vänbok till Jan Kleineman och Stockholm Centre for

Commercial Law, jure, Stockholm (2010), s. 85

Den i förevarande

126 Saidov, Djakhongir: Law of Damages in the International Sale: The CISG and other International Instruments, Hart Publishing, (2008), s. 2

127 Regeln i art. 74 CISG anses härstamma från principerna i rättsfallet Hadley v. Baxendale. I detta rättsfall hade vevaxeln i en kvarn gått sönder och sänts till en tillverkare såsom mönster vid tillverkningen av en ny. Transporten försenades med följd att driftstoppet vid kvarnen blev längre än nödvändigt. Kvarnens ägare krävde ersättning av transportören. Domstolen ansåg driftstoppet utgöra en alltför avlägsen följd för att omfattas av transportörens skadeståndsansvar. Transportören hade inte informerats om att förseningen skulle fådriftstopp vid kvarnen som följd och mer naturligt vore om kvarnens ägare haft en vevaxel i reserv. Inte heller kunde parterna vid avtalets ingående ha räknat med driftstopp som en sannolik följd av kontraktsbrott.

128 Lehrberg, Bert: Köprätt, Norstedts Juridik, Stockholm (1996), s. 186 129 Ramberg, Christina: Kontraktstyper, Norstedts Juridik, Solna (2005), s. 28 130 Herre, Johnny: Ersättningar i köprätten – särskilt om skadeståndsberäkning, Juristför-

laget, Stockholm (1996), s. 399

- 34 -

sammanhang relevanta delen av artikel 74 CISG har på engelska följande lydelse.

Damages for breach of contract /… /may not exceed the loss which the party in breach foresaw or ought to have foreseen at the time of the conlusion of the contract, in the light of the facts and matters of which he then knew or ought to have known, as a possible consequence of the breach of contract.

Den relevanta tidpunkten för denna bedömning är vid vilken avtalet ingåtts.131

Huruvida det är skadeomfattningen eller typen av skada som skall ha varit förutsebar tycks inte vara möjlig att fastställa. Man kan emellertid fråga sig om sådant är av särskilt stor betydelse. Den relativt vaga ordalydelsen bör, enligt Herre, medge en relativt fri och flexibel tolkning av vad som skall vara förutsebart med avseende på skadan och resultatet torde

inte behöva skilja sig nämnvärt mellan de två lösningarna. De har båda avseende på omfattningen – ehuru denna är definierad på två skilda sätt.132

5.2 Subjektiva ansvarsförutsättningar

Det är vanligt att parterna i ett avtal bestämmer att den part som begår ett avtalsbrott skall ersätta motparten oavsett om den avtalsbrytande parten har varit oaktsam eller inte.133 Om parterna inte har reglerat något om skadeståndsskyldighet i avtalet, gäller dock som huvudregel att motparten har rätt till ersättning om avtalsbrottet orsakats genom oaktsamhet.134

Jan Ramberg och Christina Ramberg har följande tankegångar kring detta.

Vi tror att den allmänna principen är att skadestånd kan utgå om en part förpliktat sig att åstadkomma ett preciserat resultat och inte uppnår detta, trots att han inte varit culpös.135

Historiskt har det varit svårt att acceptera skadeståndsansvar utan att det samtidigt föreligger försumlighet. Man har sagt att det endast är sådana som inte uppför sig som en skötsam person136

131 Radetzki (1998), s. 50

som bär skadeståndsansvar. En del har istället varit av åsikten att skadeståndsansvar för annat än vårdslöshet skulle innebära ett oacceptabelt ansvar för otur. Mot detta skall ställas

132 Herre (1996), s. 406 133 Molin, Anna: Avtal, praktisk handbok om hur du skriver avtal och kontrakt, Björn

Lundén Information AB, Uddevalla (2005), s. 87 134 Molin (2005), s. 87 135 Ramberg, Ramberg (2010), s. 234 136 Latin: Bonus pater familias

- 35 -

principen om att avtal skall hållas vilket istället talar för att full ekonomisk kompensation skall utgå.137

Culparegeln har, som skadeståndsrättslig princip, genom lagstiftning fått konkurrens av andra skadeståndsprinciper såsom kontrollansvar, strikt ansvar och andra särformer.138 Kontrollansvaret innebär ansvarsbefrielse om det föreligger ett hinder för en part att prestera avtalsenligt och hindret inte kunnat förutses eller förebyggas samt ligger utom partens kontrollsfär. Bestämmelser om denna ansvarsform finns i flertalet lagar139 och ger stöd för att det i svensk rätt finns en allmän avtalsrättslig princip140 av innebörd att skadeståndsskyldigheten bortfaller om avtalsbrottet orsakats av en händelse utom kontroll.141

Enligt kontraktsrättsliga principer råder ett strikt ansvar vid de fall motparten uttryckt garantier. Den som avgett en garanti kan inte, såvida det inte finns någon giltig reservation, göra gällande att han misstog sig beträffande det förhållande som garantin avsåg. En garanti medför således skadeståndsskyldighet även där sådan annars inte skulle uppstå. 142

137 Principen om det positiva kontraktsintresset är en följd av principen om att löften skall

hållas; man skall kunna lita på löften och om någon bryter det så skall ekonomiska förväntningar som löftet givit upphov till tillgodoses. Principen om det positiva kontraktsintresset finns inte lagfäst i Sverige.

138 Diesen, Karanikas, Nelker, Wastesson (1999), s. 26 139 Bestämmelser som föreskriver kontrollansvar finner vi bland annat i; KöpL, CISG,

SkbrL, KtjL, paketreselagen, aktiekontolagen och sjölagen. 140 Som således gäller när det saknas stöd i uttrycklig lag. 141 Ramberg, Ramberg (2010), s. 235 142 Hellner (2006), s. 106 - 107

- 36 -

6 Skadeståndsansvar för parter i ett avtal om handelsagentur

I förevarande kapitel appliceras ovan kapitel på ett agenturförhållande. Således har författaren att utreda hur skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada ser ut för handelsagenten och dennes huvudman. Fokus ligger på avtalsbrott med koppling till parternas ensamrätt.

6.1 Inledning

När en företagare skall avsätta sin produktion kan distribution genom handelsagent vara en utmärkt idé eftersom företaget då slipper att bygga upp en egen försäljningsorganisation.143 Detta lämpar sig särskilt bra i fall då företaget innehar kunskapen om själva produktionen men saknar kunskap och erfarenhet av att få ut varan på marknaden.144 Särskilt vid introduktionen av en vara inom ett nytt område ligger det nära till hands att börja marknadsföringen genom en fristående handelsagent, till dess det går att bedöma om varan blivit etablerad och att uppbyggandet av en egen försäljningsorganisation inte är allt för riskabelt.145

Ovan anledningar har bidragit till handelsagentens betydelsefulla roll inom såväl den nationella som den internationella varuhandelsarenan.146 Enligt Agenturföretagens Förbund,147 finns det idag uppskattningsvis 5000 handelsagenter verksamma i Sverige. Tanken är ofta att agenten i enlighet med huvudmannens instruktioner skall kartlägga marknaden, attrahera kunder, agera för att öka försäljningen, förhandla om avtalsvillkor med kunderna och i vissa fall även sluta avtal med kunderna.148

143 Ramberg (2005), s. 241

144 Munukka, Jori: Kontraktuell lojalitetsplikt, Jure förlag, Stockholm (2007), s. 270 145 Håstad, Torgny: Köprätt och annan kontraktsrätt, Iustus Förlag, Uppsala (2009), s. 308 146 Munukka (2007), s. 270 147 Förbundets uppgift är att underlätta den internationella handeln för små och medelstora

företag genom att bland annat hävda frihandeln över gränserna. 148 Ramberg (2005), s. 241

- 37 -

6.2 Avtal om handelsagentur

6.2.1 Innebörden av viss terminologi I affärsbruk används agentur respektive agent ofta i rättsligt sett helt olika kontexter. Ett exempel är att utrycket försäljningsagentur används för att beskriva en återförsäljare.149 Den korrekta betydelsen av begreppet handelsagent är den, antingen fysiska som juridiska person,150 som i en näringsverksamhet avtalat med en annan, det vill säga huvudmannen, att för dennes räkning självständigt och varaktigt verka för försäljning eller inköp av varor genom att ta upp anbud till huvudmannen eller sluta avtal i dennes namn.151

Sättet att bedriva verksamheten kan variera mycket från en bransch till en annan och från en handelsagent till en annan. Han kan arbeta per telefon, genom att resa till olika kunder eller genom att vara verksam vid mässor av olika slag. Utgångspunkten är att handelsagenten i egenskap av självständig näringsidkare själv bestämmer hur verksamheten skall läggas upp.152

I den fortsatta framställningen kommer författaren att istället för handelsagent nyttja den förkortade termen agent och istället för avtal om handelsagentur nyttja den förkortade termen agenturavtal.

6.2.2 Reglering Genom lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande (KomL) fick agenturavtal sin legala utformning i Sverige.153 Inom EG påbörjades i början av 1960-talet arbetet med ett direktiv på området och efter många turer antog EG:s ministerråd år 1986 ett direktiv om samordning av medlemsstaternas lagstiftning rörande handelsagenter (Direktivet 86/653/EEG154),155

149 Segerfors, Nils Erik, Fischler, Josef: Exporträtt 3 Agentavtalet, Exportföreningens

Serviceaktiebolag, Lund (1968), s. 11

i detta arbete benämnt Direktivet. Syftet med Direktivet var främst att harmonisera medlemsstaternas reglering av agenten då rådet uppfattade att en tillnärmning var nödvändig för att effektivisera

150 Munukka (2007), s. 271 151 Jmf 1§ HAL 152 Nyström, Jan-Åke: Kontraktsbrott vid agenturavtal, Norstedts Juridik, Stockholm

(2004), s. 143 153 Söderlund, Herbert: Agenträtt – kommentar till lagen om handelsagentur m.m., CE

Fritzes , Smedjebacken (1994), s. 145 154 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlems-

staternas lagar rörande självständiga handelsagenter (eng: The EC Council Directive on the Co-Ordination of the Laws of the Member States Relating to Self-Employed Commercial Agents)

155 Prop. 1990/91:63 sid. 15

- 38 -

den inre marknaden.156 Lagutskottet framhöll i sitt betänkande157 att en betydelsefull del av såväl inrikes- som utrikeshandel sker genom förmedling av agenter och efter behandling i riksdagen antogs år 1991 en ny lag om handelsagentur (HAL). För agenturavtal som träffats före den 1 januari 1992 då lagen trädde ikraft gäller den nya lagen först från och med 1 januari 1994.158

I ett internationellt agenturförhållande uppkommer frågan vilken lag som är tillämplig på parternas mellanhavanden. Saken får avgöras enligt gällande internationell privaträtt, som hänvisar till lagen i det land där agenten har sitt affärsställe, i vart fall om agenten utövar huvuddelen av sin verksamhet i det landet. Den svenska lagen blir således i allmänhet tillämplig endast på svenska agenter med antingen svenska eller utländska huvudmän. Detta åtminstone om parterna inte valt att avvika från den internationella privaträtten genom en lagvalsklausul.159

Det är vanligt med detaljerade och individuellt utformade agenturavtal. Det finns dock en rad standardavtal som oftast har betydelse som en förlaga för vardera sidans avtalsförslag. Ett av flera standardavtal är Nordiskt handels-agentavtal (HA 92) som har utarbetats av de olika nordiska ländernas industri- och handelsagentförbund. Andra standardavtal är internationella handelskammarens modellavtal ICC Commercial Agency Contract, och ORGALIMEs160 guide från 1993.161

6.2.3 Verksamheten

6.2.3.1 Kännetecken Som framgått, fordras det att samarbetet agenten och huvudmannen emellan skall ha en viss varaktighet. Huruvida ett förmedlingsuppdrag är att betraktas som varaktigt eller inte får bedömas utifrån vad parterna avtalat. Verksamheten skall vidare innebära att agenten förmedlar försäljning av huvudmannens varor eller inköp av varor från annan för huvudmannens räkning. Detta kan ske på två olika sätt, antingen förmedlar enbart agenten anbud och accepter eller så är han behörig att sluta för huvudmannen bindande avtal.162

156 Munukka (2007), s. 271

Huvudmannen blir dock bunden av rättshandlingar som

157 Betänkande 1990/91:LU25 158 Söderlund (1994), s. 12 - 16 159 Håstad (2009), s. 337 160 En sammanslutning för den europeiska metallindustrin. 161 Ramberg (2005), s. 244 162 För att få sluta avtal måste agenten enligt 17§ HAL ha ett särskilt bemyndigande av

huvudmannen. Det vanligaste är dock att huvudmannen inte lämnar agenten ett sådant bemyndigande.

- 39 -

företagits av agenten eller riktats till denne utan att denne varit behörig, i fall han inte reklamerar.163

För att en förmedlingsverksamhet skall kunna betecknas som handels-agentur krävs det att uppdraget avser försäljning av varor164. Agenter får ibland till uppgift att sälja inte bara varor utan också kompletta system vilka ofta innehåller ett inslag av tjänst. Mellan varor och tjänster finns det således en gråzon som kan ge upphov till svårigheter. Ett avtal som innehåller olika beståndsdelar har ibland benämningen blandat avtal.165 Ledning får härmed sökas i 2§ 2 st. KKöpL. Ett första problem är att avgöra huruvida avtalsförhållandet består av ett eller flera avtal. Vid bedömningen huruvida det är ett eller flera avtal som har ingåtts är det avgörande dels om det är vanligt och ändamålsenligt att sluta separata avtal om köp av föremålet ifråga och dels hur mycket arbete som krävs i förhållande till föremålens värde för att åstadkomma slutresultatet. Om det konstaterats att parterna ingått endast ett avtal, skall enligt 2§ 2 st. KKöpL avtalet inte klassificeras som ett köpeavtal om tjänsten utgör den övervägande delen. I Herres lagkommentar till KKöpL nämns att leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning torde utgöra tjänst även om reservdelarnas värde är högre än tjänstens värde. Däremot torde avtalet vara ett köp av vara om reservdelarna är lätt monterbara, till exempel byte av däck på en personbil.166

Möjlighet till analogisk tillämpning av HAL vid försäljning av annat än varor, tycks vara god om agenten i övrigt uppfyller rekvisiten för agenter.167

Till stöd för detta finner vi följande rättsfall.

I NJA 2008 s. 24

hade en agent i uppdrag att dels marknadsföra en nyttjanderätt till ett dataprogram och dels tillhandahålla andra tjänster till kund. I domen uttalar HD att

[e]n tidsbegränsad nyttjanderätt till ett dataprogram kan inte anses som en vara. Lagen är således inte direkt tillämplig på parternas förhållande, och avtalet kan inte heller ges sådan innebörd. Vissa bestämmelser i lagen om handelsagentur kan emellertid vara analogiskt tillämpliga. /.../ Vid en analogisk tillämpning av denna till förmån för agenten tvingande bestämmelse utanför dess egentliga tillämpningsområde bör den dock inte längre anses som tvingande utan endast ha dispositiv karaktär. De skyddsaspekter som den tvingande karaktären hos lagens bestämmelse skall

163 18 - 23 §§ HAL 164 Med termen vara menar man nu liksom tidigare lösöre. Det begreppet anses inte

sammanfalla med lös egendom utan är något snävare. Med lösöre brukar man mena sådan lös egendom som inte utgörs av pengar, värdepapper, rättigheter av olika slag, byggnad på ofri grund, bostadsrätt och tomträtt.

165 SOU 1984:85 s. 90 - 91 166 Herre, Johnny: Konsumentköplagen – en kommentar, Norstedts Juridik, Vällingby

(2009), s. 81 167 SOU 1984:85 s. 90 - 91

- 40 -

tillgodose kan vid tvist om ett avtal utanför lagens tillämpningsområde beaktas med stöd av 36 § [AvtL].

För att HAL skall vara direkt tillämplig erfordras att samarbetet parterna emellan uppfyller de krav som uppställs i 1§ HAL. Om något krav inte skulle vara uppfyllt kan lagen tillämpas analogiskt. På frågan hur detta påverkar kraften av de tvingande skyddsbestämmelserna citeras nedan den nu framlidne Advokat Herbert Söderlund.

Enligt min mening kan inte de tvingande reglerna i lagen normalt få genomslagskraft som sådana, dvs. giltighet i strid med vad parterna avtalet, vid en analog tillämpning. Den enda situationen då det skulle kunna tänkas vara fallet torde vara när en genomlysning av parternas avtalsförhållande medför att man kommer till att det egentligen är fråga om ett agenturförhållande, trots att de /.../ uppställda kraven inte ser ut att vara helt uppfyllda. Då är det emellertid inte frågan om en analog tillämpning.168

6.2.3.2 Lojalitetsplikt Agenten har en lojalitetsplikt gentemot huvudmannen eftersom

agenten /…/ vid uppdragets fullgörande [skall] tillvarata huvudmannens intressen samt handla lojalt och redligt.169

Agentens allmänna lojalitetsplikt kompletteras med ett antal specifikt angivna förpliktelser och man kan därför kunna tala om en skärpt lojalitetsplikt. Den skärpta lojalitetsplikten kan ses som det pris agenten får betala för den relativa trygghet som ett varaktigt avtal ger.170 I HAL stadgas lojalitetsplikt också för huvudmannen, varför lojalitetsplikten betecknas som ömsesidig till sitt slag.171 Det bör noteras att lojalitetsskyldigheten gentemot huvudmannen förstärks när agenten har ensamrätt. I och med ensamrätten blir huvudmannen mer beroende av att agenten utför sitt arbete effektivt eftersom huvudmannen är förhindrad att inom det aktuella området nyttja andra distributionskanaler.172

6.2.3.3 Ensamrätt Det tillhör vanligheten att agenten inom ett visst geografiskt område ges ensamrätt, även kallat exklusivitet att uppta köpeanbud eller sluta försäljningsavtal för huvudmannens räkning.173

168 Söderlund (1994), s. 22

Agenten är då berättigad till provision på alla försäljningar som sker till en tredje man som tillhör

169 5§ HAL. 170 Nyström (2004), s. 37 171 Prop. 1990/91:63 s. 26 172 Ramberg (2005), s. 249 173 I äldre rätt gällde enligt 70§ KomL att en agent som hade ensamrätt inom ett område

hade rätt till provision på alla försäljningar till kunder i området.

- 41 -

området och således även på försäljningar som sker utan hans medverkan. Det saknas betydelse huruvida försäljningen sker genom annan agent eller direkt genom huvudmannen.174 Det händer även att ensamrätten istället omfattar vissa kundgrupper eller vissa tider.175 Det föreligger dock ingen skyldighet för huvudmannen att ge agenten ensamrätt till huvudmannens produkter inom agentens område.176 Ibland ges agenten ensamrätt i förhållande till andra agenter medan huvudmannen själv förbehåller sig rätten att agera inom området för ensamrätten. Ibland avtalar parterna att huvudmannen inte skall ha rätt till direktförsäljning med undantag för vissa särskilda kunder. I andra avtal ges huvudmannen rätt till direktförsäljning samtidigt som agenten får rätt till viss kompensation för sådana transaktioner.177 För agenten kan det innebära en betydande nackdel att inte ha ensamrätt då risken ökar för att han lägger ner kostnader och arbete på ett uppdrag utan att erhålla någon ersättning för detta. Detta eftersom huvudmannen samtidigt som agenten eller med hjälp av en annan agent kan ombesörja själva försäljningen.178

Ensamrätt kan också gälla omvänt, det vill säga till förmån för huvudmannen, på så sätt att agenten åtar sig gentemot huvudmannen att inte förmedla andra huvudmäns produkter. Det följer inte av den allmänna lojalitetsplikten ett konkurrensförbud för agenten utan utgångspunkten är att agenten har rätt att åta sig uppdrag för annan än huvudmannen eller driva handel för egen räkning.179

6.3 Parternas skadeståndansvar

6.3.1 Gemensamma förutsättningar Vid agenturavtal kan en mängd olika typer av avtalsbrott aktualiseras180.181 För att använda Advokat Jan-Åke Nyströms182 systematisering så kan de ha sin grund i antingen illojalitet, bristande förmåga, culpa eller olyckliga omständigheter.183

174 Olsen (1997), s. 196 175 Ramberg (2005), s. 248 176 Prop. 1990/91:63 s. 28 177 Ramberg (2005), s. 248 178 Nyström (2004), s. 192 179 Ramberg (2005), s. 249 180 Detta är en skillnad i förhållande till köpavtalet där det i praktiken endast är fråga om

tre huvudsakliga typer av kontraktsbrott; säljarens fel eller leveransdröjsmål samt köparens betalningsdröjsmål.

181 Ramberg (2005), s. 259 182 Nyström satt som expert i kommissionslagskommittén åren 1979 - 1984 och var därmed

med och utarbetade den nu gällande EU-anpassade HAL. 183 Nyström (2004), s. 218

- 42 -

I 34§ 1 st. HAL behandlas skadestånd till följd av avtalsbrott. Bestämmelsen är tvingande till förmån för agenten men inte till förmån för huvudmannen184

och lydelsen är som följer.

Underlåter agenten eller huvudmannen att fullgöra sina skyldigheter enligt agenturavtalet eller lagen är han skyldig att ersätta den andre den skada som uppkommer därav, om han inte visar att underlåtenheten ej beror på försummelse på hans sida.

Vi har således att göra med ett presumtionsansvar (exculpationsansvar) där den kontraktsbrytande parten presumeras ha varit försumlig.185 För att lyckas exculpera sig måste den som krävs på skadestånd visa att ingen inom företaget gjort sig skyldig till försummelse. Om då agenten är en fysisk person med medarbetare har han därmed att exculpera såväl sig själv som medarbetarna. Samma förutsättningar gäller för huvudmannen.186

I propositionen187 påpekas det faktum att det är omöjligt att utarbeta en uttömmande lista av exculpationsgrundande omständigheter. Rent allmänt kan sägas att en part inte kan undkomma skadeståndsansvar i fall då avtalsbrottet är en följd av bristande omsorg och planering i fråga om företagets organisation, administration, resurser eller effektivitet. 188

Varken agent eller huvudman kan med fog kräva skadestånd om så kallad viktig grund föreligger för en parts återkallande av uppdraget. Bestäm-melsen, som skall tolkas restriktivt,189

finner vi i 26§ HAL som i relevant del har följande lydelse.

Agenten eller huvudmannen får säga upp agenturavtalet med omedelbar verkan, om 1. motparten har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet eller lagen och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för den andre samt motparten insåg eller borde ha insett detta, eller 2. det annars finns en viktig grund för att frånträda avtalet i förtid. Agenten är inte bunden av avtalsvillkor som är mindre fördelaktiga för honom än bestämmelserna i denna paragraf.

Viktig grund kan uppstå såväl plötsligt som mer successivt. Force majeure kan vara att betrakta som en viktig grund och berättiga till omedelbart upphörande utan skadeståndsskyldighet för huvudmannen. Likaså om agenten gjort sig skyldig till allvarlig ekonomisk brottslighet.190

184 34§ 4 st. HAL

I förarbetena kan utläsas att sjukdom bör godtas som ansvarsbefriande om

185 Ramberg (2005), s. 260 186 Prop. 1990/91:63 s. 125 187 Prop. 1990/91:63 s. 127 188 Söderlund (1994), s. 146 189 Olsen (1997), s. 416 - 417 190 Olsen (1997), s. 416 - 417

- 43 -

verksamheten är nära kopplad till partens person.191 Vissa författare menar därför att om agenten på grund av sjukdom inte kan uppnå en föreskriven försäljningsvolym, så skall han därmed undgå skadeståndsskyldighet.192

Professor Christina Ramberg delar inte denna åsikt och anser istället att

en part måste planera sin verksamhet på sådant sätt att han klarar av att parera också för långvarig sjukdom. Det är antagligen endast i undantagsfall, då agentens personliga arbetsinsats är en förutsättning för verksamheten och omöjlig att ersätta med någon annan som sjukdom skulle kunna befria från skadeståndsskuldighet. /.../ [M]ånga gånger kan det nog anses försumligt att av agenten att inte organisera sin verksamhet på sådant sätt att den kan bedrivas ändamålsenligt trots att en viss person blir sjuk.193

6.3.2 Huvudmannens skadeståndsansvar

6.3.2.1 Allmänt Exempel på avtalsbrott begångna av huvudmannen är att han underlåter att vidta avtalade marknadsföringskampanjer, i strid med avtalet om agentens ensamrätt själv vidtar åtgärder eller att han säger upp avtalet utan grund.194 Vidare kan huvudmannens åtgärd att lämna ofullständiga eller felaktiga provisionsnotor föranleda kostnader för agenten i samband med att denne behöver granska huvudmannens bokföring. Huvudmannen kan dessutom åsamka agenten kostnader på grund av försummelse att tillställa honom material eller att lämna honom upplysningar som krävs för uppdragets fullgörande. En annan situation är att huvudmannen brister i sin skyldighet att underrätta agenten om förutsedda driftsinskränkningar med påföljd att agenten gör investeringar som inte kommer till nytta.195 Den i praktiken vanligaste grunden för ett skadeståndsanspråk från agentens sida torde vara att huvudmannen avbryter samarbetet utan att iaktta de legala196 eller avtal-ade uppsägningstiderna.197

191 Prop. 1990/91:63 s. 128 192 Nyström (2004), s. 79 193 Ramberg (2005), s. 260 194 Ramberg (2005), s. 259 195 Prop. 1990/91:63 s. 125

Den legala uppsägningstiden regleras i 24§ HAL och medför att ett tillsvidareavtal kan upphöra efter uppsägning, med iakttagande av den lagstadgade uppsägningstiden. Samma regler gäller som utgångspunkt för båda parter. Reglerna är dock tvingande till agentens skydd. Oavsett för vilken tid avtalet gäller undgår huvudmannen skadeståndsansvaret om hans återkallelse motiverats av agentens egna kontraktsbrott eller annan viktig grund, 26§. Den regeln är också tvingande till agentens förmån.

197 Söderlund (1994), s. 12 - 16

- 44 -

För att huvudmannen skall bil fri från sin skadeståndsskyldighet krävs att agenten underlåtit att fullgöra sina förpliktelser och att agentens kontraktsbrott är av väsentlig betydelse för honom. Det krävs också att agenten insåg eller borde ha insett att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för huvudmannen. Det krävs inte i och för sig att agenten har varit vårdslös utan det är endast om den ifrågavarande förpliktelsen går ut på att visa omsorg som vårdslöshet ingår som hävningsförutsättning.198

6.3.2.2 Kränkning av agentens ensamrätt Tvister huruvida ensamrätten medför inskränkningar i huvudmannens rätt att själv verka inom agentens distrikt eller inte, uppstår titt som tätt.199

Ibland råder det oklarhet huruvida agenten över huvud taget har någon ensamrätt då parterna kanske inte diskuterat frågan.200 Om parterna inte uttryckligen sagt någonting om ensamrätt kan agenten inte vidta några rättsliga åtgärder ifall huvudmannen låter någon annan sälja produkterna parallellt.201 Ibland är det emellertid underförstått att agenten skall ha viss ensamrätt och huruvida så är fallet får bedömas med hjälp av avtals-tolkning.202

Även om agenten får provision på alla försäljningar i distriktet, kan det medföra nackdelar för honom om huvudmannen själv är verksam där. En sådan verksamhet kan, i vart fall om den sker i större omfattning, störa agentens försäljningsarbete. Det kan också få konsekvenser i det fall agenten är skyldig att uppnå viss minimiförsäljning.203

Även om ensamrätt i och för sig föreligger, kan huvudmannen förbehålla sig rätten att sälja direkt inom distriktet. Skulle huvudmannens direktförsäljning inom agentens ensamområde vara av större omfattning och betydelse för agenten, har han rätt att häva avtalet och kräva skadestånd. Det avgörande tycks vara huruvida huvudmannen systematiskt bearbetar distriktet, alternativt kundkretsen, eller om det är fråga om enstaka och tillfälliga försäljningar.204

198 Olsen (1997), s. 416

199 Nyström (2004), s. 192 200 I NJA 1932 s. 590 hade en person antagits såsom representant för Lettland utan att

parterna närmare berört frågan om ensamrätt. HovR:n, vars dom fastställdes av HD, ansåg detta innebära att representanten tillförsäkrats ensamrätt. Det avgörande synes ha varit beteckningen representant och inte distriktsangivelsen Lettland. Domskälen är dock inte helt tydliga på denna punkt. Det finns avgöranden och utlåtanden som ger vid handen att en distriktsangivelse innebär ensamrätt.

201 Utgångsläget är att agenten inte har ensamrätt. Inte ens när agenten enligt avtalet ges rätt att verka inom ett visst område följer automatiskt att han därmed har ensamrätt inom detta område.

202 Ramberg (2005), s. 248 203 Nyström (2004), s. 192 - 193 204 Olsen (1997), s. 194

- 45 -

6.3.3 Agentens skadeståndsansvar

6.3.3.1 Allmänt Exempel på avtalsbrott begångna av agenten är att agenten inte säljer så stora kvantiteter som han åtagit sig att göra, säger upp avtalet utan grund eller sluter avtal i huvudmannens namn trots att han inte har den behörigheten. Agenten har en skyldighet att vara aktiv och därför är passivitet ett avtalsbrott även om det inte existerar något villkor om minimikvantitet. Ytterliggare ett exempel på avtalsbrott är att agenten inte varnar huvudmannen för att kunden saknar betalningsförmåga.205 Agenten kan vidare åsamka huvudmannen skada i form av försäljningsbortfall till följd av agenten underlåter att vidarebefordra anbud från tredje man.206

6.3.3.2 Försäljning av konkurrerande produkter Något förbud för agenten att sälja konkurrerande produkter finns inte i HAL. I huvudmannens intresse ligger dock ofta att agenten uteslutande skall handla med hans produkter.207 Att agenten företräder en konkurrent kan vara till men för huvudmannen genom att det leder till att huvudmannens försäljning inom agentens område blir mindre än vad den annars hade varit samtidigt som det kan rubba förtroendet parterna emellan.208 Agenten däremot kan ofta för sin inkomst vara beroende av att arbeta för flera huvudmän samt att han får en bättre riskfördelning genom att ha flera huvudmän. Det kan också vara en fördel att ha ett varierat varusortiment med flera olika fabrikat eller märken och därigenom kunna erbjuda kundkretsen större valmöjligheter.209

Ett konkurrensförbud kan i enskilda fall grunda sig på ett villkor i avtalet eller anses följa av agentens skyldighet att vara lojal gentemot huvudmannen. Då uttryckligt konkurrensförbud saknas, krävs det enligt Nyström, för att avtalsbrott skall anses föreligga

att arbetet för en konkurrent är ägnat att kränka huvudmannens förtroende för agenten eller att det medför ekonomisk förlust för huvudmannen.210

Har agenten ensamrätt att företräda huvudmannen inom ett område talar detta för att agenten inte skall anses berättigad att inom samma område sälja konkurrerande produkter.211

205 Ramberg (2005), s. 259

206 Prop. 1990/91:63 s. 125 207 Nyström (2004), s. 164 208 Nyström (2004), s. 166 209 Dessa synpunkter kommer också till uttryck i KomL och HAL. 210 Nyström (2004), s. 166 211 Nyström (2004), s. 170

- 46 -

7 Analys

Uppsatsens analys har en tydlig rättsekonomisk ansats och bygger, förutom på egna åsikter, främst på redan redovisat material. Av denna anledning kommer källhänvisningar endast att ske i den mån källorna inte tidigare förekommit.

Vad åsyftas med begreppet ”ren förmögenhetsskada”? Med ren förmögenhetsskada åsyftas den skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada. Vad läsaren särskilt bör ha med sig är att skadebegreppet inte begränsas så att det avgörande momentet vid bedömningen huruvida skadan är beteckna som en ren förmögenhetsskada eller inte, skulle ligga i vad den skadelidande själv åsamkats för typ av skada. Om den skadelidandes förlust står i samband med att någon lider person- eller sakskada, föreligger inte

en ren förmögenhetsskada hos den skadelidande som åsamkats en ren ekonomisk skada.

Medan personskadorna mer sällan utgör gränsfall till rena förmögenhets-skador, är detta inte ovanligt vid sakskador. Det finns här all anledning att ta en titt på rättsfallet NJA 1985 s. 641 som behandlar det som kan betecknas transporterad sakskada. I NJA 1985 s. 641

hade en konsument tankat bensin ur en pump märkt ”premium”. Bensinen innehöll dessvärre ett främmande ämne vilket medförde skada på bilens motor. Det främmande ämnet hade tillförts bensinen innan den hade levererats till macken. Märkningen av pumpen tillsammans med det starka konsumentskyddet medförde att bensinmacken, där bensinen hade tankats, ansågs ansvara med hänvisning till en underförstådd garanti.

HD uttalar här i sina domskäl att

[e]n detaljist, som köpt en felaktig vara som orsakar produktskador för en konsument, lider en ren förmögenhetsskada, om han tvingas utge ersättning till konsumenten.

Enligt HD:s domskäl är således en transporterad sakskada, åtminstone på konsumentområdet att ses som en ren förmögenhetsskada. Författaren har svårt att godta att det avgörande för klassificeringen av skadan skulle vara att det föreligger ett konsumentförhållande. Rimligen bör klassificeringen av skadan bli densamma om bensinmacken istället tvingats ersätta en näringsidkare. I juridisk doktrin har kritik riktats mot HD:s uttalande och det har ifrågasatts om det verkligen speglar gällande rätt.

- 47 -

När föreligger det ett inomobligatoriskt skadeståndansvar för ren förmög-enhetsskada? I den inomobligatoriska skadeståndsrätten utgår skadestånd för ren förmögenhetsskada helt oberoende av om skadan vållats genom brott eller inte. Det existerar således inga spärregler mot ansvar liknande de i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Den avtalspart som åsamkar sin motpart skada förväntas nämligen svara för sina handlingar. Inomobligatoriskt skadestånd för ren förmögenhetsskada utgår dock inte i alla situationer. Vad som bland annat begränsar ansvarets omgång är det krav på adekvans. Adekvanskravet i den inomobligatoriska skadestånds-rätten tycks vara något strängare än motsvarande krav i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. Detta kan förklaras med att inom-obligatoriskt skadestånd ofta baseras på enbart avtalet och att det därför inte skall gå utöver den avtalsbrytande partens vilja vid avtalsslutet. Ytterliggare ett skäl som kan anföras är att det inomobligatoriska skadeståndsansvaret många gånger är strikt och att det därför finns ett särskilt behov av begränsning. Effekten av att ansvaret är inomobligatoriskt tycks därmed vara att ansvaret utsträcks utöver vad som framkommer av utomobligatoriska regler. Det kan dock finnas faktorer som istället minskar ansvaret. Parterna kan exempelvis ha kommit överens om en friskrivningsklausul som begränsar ansvaret i förhållande till vad som annars skulle gälla. Några avtalstyper har också genom lag reglerats på så vis att skadelidandes rättigheter inskränks i jämförelse med vad som skulle gälla enligt allmänna regler. Detta för oss in på den med adekvansläran konkurrerande bestämmelsen i CISG, nämligen den i dess artikel 74. Bestämmelsen begränsar den avtals-brytande partens ansvar till skada som utgör en normal följd av avtalsbrott. Han är också ansvarig för skada som uppkommit till följd av onormala omständigheter ifall han, vid tidpunkten för avtalets ingående, haft tillräcklig kännedom om fakta innebärande att också sådan skada vore påräknelig. Bestämmelsen i CISG har stora likheter med adekvansläran men tycks avvika i två avseenden. För det första är tidpunkten för förutsebarhets-bedömningen enligt artikel 74 CISG låst på det vis att det är tidpunkten för avtalsslutet som är den relevanta. Detta oavsett om ansvaret är baserat på culpa eller inte. För det andra förefaller det krav på förutsebarhet som följer av artikel 74 CISG vara något strängare än motsvarande krav enligt adekvansläran.

- 48 -

När föreligger skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada för handelsagenten och huvudmannen, i ett avtal om handelsagentur? Skapandet av internationella avtal, vilket agenturavtal oftast är att betraktas som, är än mer komplext än skapandet av avtal mellan parter i samma land. Globaliseringens framfart till trots har den svenska lagstiftningen kring agenten fram tills införandet av HAL varit i stort sätt oförändrad sedan år 1914. Tidigare reglering byggde på förutsättningen att agenten varit försumlig och dess regler om skadestånd var ensidiga så till vida att de endast reglerade agentens skadeståndsskyldighet och inte huvudmannens.

Helt klart behövdes en modernisering av regleringen kring agenten och dennes huvudman och enligt HAL tillförsäkras såväl agenten som huvudmannen rätt till ersättning för skada, såvida motparten inte visar att avtalsbrottet beror på försummelse från hans sida. Samma förutsättningar gäller således för bägge parter med den skillnaden att bestämmelserna är tvingande till förmån för agenten men inte till förmån för huvudmannen. Skälen för att ha ett presumtionsansvar för parterna i ett agenturavtal ter sig inte helt naturlig men visst är det lättare för den förpliktade parten att förklara och utreda varför han inte uppfyllt sina åtaganden än tvärtom.

34§ 1 st. HAL täcker tre situationer som i KomL behandlas var för sig. Först och främst avses skadeståndskrav som uppkommer under agenturavtalets bestånd och grundförutsättningen är att en av parterna har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt agenturavtalet eller lagen och att avtalsbrottet orsakat skada för den andra parten. Det skall därutöver föreligga adekvat kausalitet mellan avtalsbrottet och skadan, det vill säga att avtalsbrottet och skadan skall vara tillräckligt nära.

För det andra avses skadestånd vid uppsägning på grund av motpartens avtalsbrott och för det tredje omfattas skadestånd till följd av otillåten uppsägning från motpartens sida. En otillåten uppsägning är alltid ett avtalsbrott enligt första stycket. Uppsägningen kan exempelvis grunda sig på felaktig information om sakförhållandena såsom ogrundade rykten om att agenten skulle bedriva konkurrerande verksamhet inom det område som tilldelats honom. Det är nu inte fråga om den skada som följer själva avtalsbrottet utan den ytterligare skada som beror på den av avtalsbrottet föranledda uppsägningen. En uppsägning som företas med stöd av 26 § 1 st. p. 1212

212 HAL 26§ 1 stycket, punkt 1

får anses utgöra en naturlig och förutsebar följd av det avtalsbrott som ligger till grund för den. Det får därmed anses föreligga adekvat kausalitet mellan avtalsbrottet och de skador som genom uppsägningen åsamkas den part som vidtar denna.

Agenten eller huvudmannen får säga upp agenturavtalet med omedelbar verkan, om motparten har underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet eller lagen och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för den andre samt motparten insåg eller borde ha insett detta[.]

- 49 -

Medför en förfördelad avtalsparts möjlighet att utkräva kontraktsbrytande avtalspart på skadestånd en ökning av välståndet i samhället? Det bör redan i detta skede klargöras att det från ett rättsekonomiskt perspektiv inte är någon större skillnad mellan inomobligatoriskt- och utomobligatoriskt skadestånd. Det inomobligatoriska skadeståndet grundar sig på att någon har brutit mot en plikt enligt ett verkligt avtal, medan utomobligatoriska skadestånd grundar sig på att någon brutit mot en plikt enligt ett hypotetiskt avtal. Välståndet i samhället ökar vid genomförandet av frivilliga transaktioner parter emellan. Dessa frivilliga transaktioner leder till en kvasiränta, desto fler frivilliga transaktioner - desto större kvasiränta. Existensen av transaktionskostnader bidrar dock till att det finns mängder av hypotetiska transaktioner med kvasiränta som aldrig förvandlas till riktiga transaktioner. I dessa fall är det istället ekonomiskt rationellt för parterna att inte genomföra transaktionen ifråga. Skadeståndet som instrument bidrar till att såväl fysiska som juridiska personer i större utsträckning än annars vågar ingå avtal. Ponera att en förfördelad avtalspart inte hade haft någon rätt till skadestånd. Då uppstår möjligheten för en avtalspart att bete sig precis som han vill utan att riskera skadeståndsskyldighet för någondera av de skador som avtalsbrottet medför. Osäkerhet kring huruvida man får det som har avtalats eller inte leder till ineffektivitet och bortkastade resurser, vilket inte är önskvärt. Stabila avtalsförhållanden leder däremot till sänkta transaktionskostnader av den enkla anledningen att antalet avtalsbrott minskar. Att en avtalspart vet med sig att motparten, vid ett eventuellt avtalsbrott, har att ersätta den för-fördelade avtalsparten så att denna sätts i samma situation som att avtalet hade fullföljts leder till en ökad trygghet att ingå avtal och genomföra transaktioner. Så långt tycks det således som att det ur ett rättsekonomiskt perspektiv är fördelaktigt att låta den förfördelade avtalsparten tillerkännas skadestånd. Om vi då tittar på HAL och skadeståndsreglerna i denna kan följande anföras. Tack vare att reglerna är tvingande till förmån för agenten så skyddas denna. I och med att frågan är reglerad i lag behöver inte parterna avtala om dessa frågor vilket betyder att kostnaderna för att förhandla fram ett agenturavtal sänks. I detta fall så bidrar rättsordningen med att få fler frivilliga transaktioner att komma till stånd genom juridiska regler som sänker transaktionskostnader. Välstånd har inget etiskt värde i sig själv och en aktuell fråga är därmed huruvida det är önskvärt att välståndet i samhället ökar. Ett strävande efter en välståndsökning kan dock enligt författaren rättfärdigas eftersom det kan användas för att befrämja välfärden.

- 50 -

Några författare har framhållit att kriteriet ekonomisk effektivitet inom skadeståndsrätten visserligen kan utgöra en grundläggande målsättning men vid sidan av ett allmänt mål på att de skadeståndsrättsliga reglerna även skall skapa rättvisa. Visst ligger det något i denna rättvisetanke men det går inte att undkomma den effektivitet som regeln för med sig. Regeln är rättvis därför att den medför en förskjutning av skadan från den skadelidande till den avtalsbrytande parten. Detta gör regeln till en effektiv sådan eftersom den återställer balansen och fördelar kostnaderna på ett sådant sätt att det ur ett ekonomiskt perspektiv blir optimalt. Författaren menar att rätten för den förfördelade parten att vid avtalsbrott erhålla ersättning av motparten för ren förmögenhetsskada inte enbart är en rättvisehandling utan även, som åskådliggjorts ovan, en samhällsekonomiskt förmånlig grundregel. Slutligen kan konstateras följande. I det fall den idag grundläggande princip, att avtal skall hållas, inte

hade gällt hade det varit få personer, såväl fysiska som juridiska, som vågat göra några affärer överhuvudtaget. Principen ifråga är en av grundbultarna i ett välfungerande samhälle och därmed också förklaringen till de tre viktiga orden på ett av uppsatsens första blad

Pacta sunt servanda.

- 51 -

Käll- och litteraturförteckning

Offentligt tryck

Prop. 1972:5 Förslag till skadeståndslag m.m. Prop. 1975:12 Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), m.m. Prop. 1990/91:63 Om handelsagentur Prop. 2000/01:68 Ersättning för ideell skada SOU 1971:83 Skadestånd III En allmän regel om jämkning av

skadestånd m.m. SOU 1973:51 Skadestånd V SOU 1979:36 Konsumenttjänstlag SOU 1984:85 Handelsagentur och kommission Betänkande 1990/91:LU25 Handelsagentur

EG/EU

Dir. 86/653/EEG Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter

Doktrin

Bengtsson, Bertil, Skadeståndslagen - en kommentar, Norstedts Strömbäck, Erland Juridik, Stockholm (2006) Bengtsson, Bertil Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden,

Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala (1960)

Bengtsson, Bertil, Skadestånd, Liber, Uddevalla (1985) Nordenson, Ulf, Strömbäck, Erland

- 52 -

Bruzelius, Lars H., Integrerad organisationslära, Studentlitteratur, Skärvad, Per-Hugo Lund (2004) Cooter, Robert, Law & Economics, 3:rd edition, Addison- Ulen, Thomas Wesley, USA (2000) Dahlman, Christian, Rättsekonomi – en introduktion, Studentlit- Glader, Marcus, teratur, Lund (2004) Reidhav, David Diesen, Christian, Prövning av skadestånd, Norstedts Juridik, Karanikas, Mikael, Stockholm (1999) Nelker, Louise, Wastesson, Mathias Ekelöf, Per Olof, Rättegång - fjärde häftet, Norstedts Juridik, Boman, Robert Stockholm (2006) Gullefors, Björn Ansvar & Skadestånd, Björn Lundén Information

AB, Uddevalla (2002) Hellner, Jan, Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt 2 häftet, Hager, Richard H., Norstedts Juridik, Stockholm (2006) Persson, Annina Hellner, Jan, Skadeståndsrätten – en introduktion, Radetzki, Marcus Norstedts Juridik, Stockholm (2007)

Hellner, Jan, Skadeståndsrätt, Norstedts Juridik, Visby Radetzki, Macus (2010) Herre, Johnny Ersättningar i köprätten – särskilt om

skadeståndsberäkning, Juristförlaget, Stockholm (1996)

Herre, Johnny Konsumentköplagen – en kommentar,

Norstedts Juridik, Vällingby (2009) Håstad, Torgny Köprätt och annan kontraktsrätt, Iustus Förlag,

Uppsala (2009) Kleineman, Jan Ren förmögenhetsskada, särskilt vid vilseledande

av annan än kontraktspart, Juristförlaget, Stockholm (1987)

Lehrberg, Bert Avtalsrättens grundelement, Institutet för Bank-

och Affärsjuridik AB, Warszawa (2006b)

- 53 -

Lehrberg, Bert Praktisk juridisk metod, Institutet för Bank- och Affärsjuridik AB, Warszawa i Polen (2006a)

Lehrberg, Bert Köprätt, Norstedts Juridik, Stockholm (1996) Molin, Anna Avtal, praktisk handbok om hur du skriver avtal

och kontrakt, Björn Lundén Information AB, Uddevalla (2005)

Munukka, Jori Kontraktuell lojalitetsplikt, Jure förlag,

Stockholm (2007) Nyström, Jan-Åke Kontraktsbrott vid agenturavtal, Norstedts

Juridik, Stockholm (2004) Olsen, Lena Borgenärens val vid kontraktsbrott, Norstedts

Juridik, Stockholm (1997) Radetzki, Marcus Orsak och skada, Jure AB, Stockholm (1998) Radetzki, Marcus Praktisk skadeståndsbedömning,

Studentlitteratur, Lund (2005) Ramberg, Christina Kontraktstyper, Norstedts Juridik, Solna (2005) Ramberg, Jan, Allmän avtalsrätt, Norstedts Juridik, Ramberg, Christina Vällingby (2010) Ramberg, Jan, Internationella köplagen (CISG) – en kommentar Herre, Johnny Norstedts Juridik, Göteborg (2001) Rodhe, Knut Lärobok i obligationsrätt, Norstedts Förlag,

Stockholm (1986) Rodhe, Knut Obligationsrätt, P.A. Norstedt & söners förlag,

Lund (1956) Saidov, Djakhongir Law of Damages in the International Sale: The

CISG and other International Instruments, Hart Publishing, (2008)

Segerfors, Nils Erik, Exporträtt 3 Agentavtalet, Exportföreningens Fischler, Josef Serviceaktiebolag, Lund (1968) Schultz, Mårten Adekvansläran – vänbok till Jan Kleineman och

Stockholm Centre for Commercial Law, jure, Stockholm (2010)

- 54 -

Shippey, Karla C. Short Course in International Contracts: Drafting the International Sales Contract (3rd Edition), World Trade Press, (2008)

Skogh, Göran, Äganderätten i Sverige – en lärobok i Lane, Jan-Erik rättsekonomi, SNS Förlag, Angered (2000) Söderlund, Herbert Agenträtt – kommentar till lagen om

handelsagentur m.m., CE Fritzes, Smedjebacken (1994)

Artiklar

Peczenik, Aleksander Juridikens allmänna källor, SvjT 2005 Schultz, Mårten Skadeståndsrätten handlar om rättvisa,

Advokaten, Nr 3 2007 Årgång 73

- 55 -

Rättsfallsförteckning

HD

NJA 1932 s. 590 NJA 1985 s. 641 NJA 1987 s. 692 NJA 1988 s. 396 NJA 1990 s. 80 NJA 1998 s. 893 NJA 2000 s. 48 NJA 2008 s. 24

Utländsk rättspraxis

Hadley v. Baxendale