JÄMSTÄLLDHET - för hälsans skull

Orsaker, åtgärder och funderingar kring unga tjejers ohälsa.

Nina Kihlborg

Jag heter Nina och liksom många andra

drömmer även jag om ett samhällsklimat som ger alla samma förutsättningar oavsett kön. Där

unga tjejer och killar inte finner sig i de begränsande och förutbestämda idéer om hur

de ska vara, se ut och ägna sin tid. Genom att identifiera de sociala strukturer och normer som håller oss tillbaka i gamla mönster

har ja försökt hitta konkreta sätt att ändra på dem. På så sätt kan vi uppmuntra varandra att

främja jämställdhet, förbättra förutsättningarna för psykiskt välbefinnande och därmed bryta

den nedåtgående trenden vi befinner oss i idag. Om inte för vår egen skull, för de

generationer som kommer växa upp med oss som förebilder.

Mycket har förändrats de senaste decennierna, till det bättre men också till det sämre. Till det senare hör att psykisk ohälsa bland unga tjejer ökat drastiskt och blivit ett skrämmande folkhälsoproblem. Samtidigt verkar sexism, diskriminering och skeva kropps- och livsideal vara lika närvarande i mediebruset idag som för tjugo år sedan. Kvinnor är förvisso överrepresenterade i all statistik som mäter psykisk ohälsa men det är i tonåren som skillnaderna är som störst. Med tanke på att nedsatt psykiskt välmående blivit vanligare bland unga överlag sedan början av 90-talet är det inte särskilt förvånande att flera nu larmar om unga tjejers situation. Socialstyrelsen rapporterar i sin senaste folkhälsorapport att tre gånger så många tjejer som killar uppger besvär med ångest i åldrarna 16-19, enligt Folkhälsoguiden är tjejer dubbelt representerade bland de 16 och 17-åringar som lider av depressiva symtom och Statistiska Centralbyråns rapport ”På tal om kvinnor och män” från 2012 visar på att kvinnor mår sämst mellan 16 och 24 medan män i samma åldersgrupp tvärtom mår bättre än det manliga genomsnittet. Folkhälsoinstitutet visar också på att upp till tre gånger så många tjejer som killar i årskurs nio lider av psykisk ohälsa.

Unga tjejers ökade ohälsa

Varför mår unga sämre och varför är tjejer speciellt

drabbade?

Eftersom ingen kan visa på att fysiska skillnader skulle vara orsak till kvinnans högre tendens till psykisk ohälsa ökar intresset att vilja hitta och fördöma sociala och kulturella åtskillnader som görs mellan människor av olika kön. Det är alltså inte undra på att feminism och genuskritik är så pass aktuella ämnen idag, cirka hundra år efter kampen för kvinnlig rösträtt.

Så ohälsa och brist på

jämställdhet hänger ihop?

I och med att man kan anta att det är sociala och kulturella strukturer som utgör klyftan mellan unga tjejer och killars psykiska hälsa kan man dra slutsatsen att jämställdheten i Sverige fortfarande brister. För att uppnå ett samhälle där kvinna och man har samma status och integritet är det fundamentalt att tjejer och killar som växer upp har samma förutsättningar för psykisk hälsa. Idag har den grupp där psykisk ohälsa är dubbelt så utbrett den svagare situationen i samhället. Det ter sig ganska naturligt. En ytterligare slutsats blir att unga tjejers förbättrade hälsa även skulle förbättra jämställdheten i Sverige. Frågan som återstår är:

Hur kan man få unga tjejer

att må bättre?

• Förändra bilden av kvinnor i reklam, media och social media.

•Uppmuntra att ta reda på sina egna värderingar kontra vårt västerländska samhälles.

•Uppmuntra att ta reda på sina egna viljor kontra det som förväntas att man vill/strävar efter. Det är okej att säga nej och strida mot normer.

•Avdramatisera terapi och att ta hjälp.

• Tjata mer om problem som ätstörningar och andra destruktiva beteenden.

•Engagemang för jämställdhet!

För tjugo år sedan var det många kvinnor som hade fått nog av den kvinnliga könsstereotyp som ständigt porträtterades i media. Man upplevde att kvinnan fördummades, kvinnokroppen exploaterades och kroppsidealet blev allt mer ouppnåeligt. Man skulle vara allt smalare men samtidigt ha stora bröst, modeller log inte på bilder längre och medelåldern på mannekänger och fotomodeller sjönk ner till yngre tonåren. År 1992 startades det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt av en grupp kvinnor som tog sig an uppgiften att debattera, granska och agera mot de stereotypa könsskildringar som dominerade media. Med motton som ”Låt inte medierna göra om dig, förändra dem istället”, har de sedan dess jobbat med dessa frågor och kämpat för ett mindre sexistiskt medieklimat. Lite har förbättrats sedan starten 1992, men inte mycket menar Simone Lindsten som idag är ordförande för Allt är Möjligt. Kvinnorollen är i princip oförändrad och exploatering av kroppar har snarare förvärrats då även män i större utsträckning objektifieras i reklam idag. Ytterligare en förändring som skett under de senaste åren är hur exponerade vi är för bilder. De når oss inte längre bara via affischeringar, tidningsannonser och TV, de finns överallt på internet och i sociala medier som de flesta ungdomar ägnar mycket tid på. Den gränslösa tillgången till bilder och att själv ta bilder verkar prägla vår digitala generation. Sociala medier cirkulerar mer och mer kring bilder och fler än någonsin intresserar sig för foto och bildredigering. För bilderna som når oss är sällan råa. På professionell nivå kan det handla om grov retuschering för att uppnå övernaturliga kroppsproportioner, hudtoner osv. Men även de filter och enkla knep som kan åstadkommas med en mobilkamera kan räcka för att skapa illusioner om en övernaturlig verklighet. Dessa overkliga skönhetsideal och exploatering av kvinnokroppen är ett känt problem. Många känner idag till hur långt ifrån verkligheten de bilder som når oss från reklamkampanjer och modemagasin, kan vara och det är inte kontroversiellt att påstå att det smala kroppsidealet är ohälsosamt, sjukt och oroande. Även mannen är som sagt drabbad.

Vad hindrar förändring? Enligt Lindsten är reklamen idag för fri. De övriga nordiska länderna har alla förbud mot könsdiskriminerande reklam, men inte Sverige sedan regeringen 2008 röstade nej till förslaget. Däremot har vi den oberoende stiftelsen Reklamombudsmanen (RO) som tar emot anmälningar av reklam och granskar dem i enlighet med den internationella organisationen International Chamber of Commerse (ICC) regler.

Kampen mot sexistisk reklam

Könsdiskriminerande reklam enligt Reklamombudsmannen:

• Sexistisk reklam – reklam som framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt som kan anses kränkande.

• Schabloniserande reklam – reklam som ger en stereotyp syn på könsrollerna och som därigenom framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt.

• Reklam som på något annat nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande för kvinnor eller män.

Att anmäla könsdiskriminerande reklam är enkelt menar Lindsten som vill uppmuntra fler att göra det. Det görs via ett formulär på hemsidan som vem som helst kan fylla i. När en reklam fälls publiceras den på hemsidan tillsammans med hela fällningsprocessen och anmälan. Ibland ger det upphov till en liten notis i dagstidningen som självklart innebär dålig publicitet för den reklambyrå och det företag som stått för annonsen. Det är dock alldeles för enkelt att komma undan tycker de på Allt är Möjligt som jämför med de övriga länder i Norden där fällningar leder till böter och sanktioner. För att förändring ska ske krävs att människor aktiverar sig, menar Simone Lindsten. Hon uppmanar alla att anmäla könsdiskriminerande reklam till RO, ju fler som gör en anmälan, desto större inverkan har den.

Vad kan jag göra?

• Anmäl reklam på RO:s hemsida! http://www.reklamombudsmannen.org/anmal_reklam

Som ung är man extra mottaglig för att bli påverkad av ideal speglade i media och så länge naturliga företeelser som slapp hud, små bröst osv. målas upp som negativa, så kommer oundvikligen ungdomars självkänsla påverkas. Så även om man inte själv känner sig personligt påverkad av sexistisk reklam är det viktigt för samhällets skull. Ett steg på vägen att förbättra unga tjejers förutsättningar för psykiskt välmående helt enkelt. När man ser på reklam kan man därför ha vanan att ställa sig själv några frågor. Frågorna nedan är hämtade från Allt är Möjligt.

Vem är passiv, vem är aktiv? Vem ler? Vem är offer, vem är förövare? Vad gör tjejer, vad gör killar? Vem har problem, vem har lösningen? Hur ser män och kvinnors nakenhet ut? Hur står kvinnor och hur står män? Hur sitter kvinnor, hur sitter män?

Att identifiera könsdiskriminerande reklam

Psst, ännu ett tips! ”Educate yourself” – bli medveten om sexistisk reklam. http://www.about-face.org/educate-yourself/#.UOhUnI4l8TM

Kvinnobild innebär även de normativa begränsningar som vår kultur lägger endast på kvinnor och inte på män. Till exempel är det mer acceptabelt för en man att vara tjock än för en kvinna. För en man att passera smärtfritt genom samhällets lager av kroppsnormer krävs betydligt mindre möda över huvud taget. Ett annat exempel är kroppsbehåring. I princip inget hår på mannens kropp är tabu, viss behåring kan anses oattraktiv men ingenting är dock så stötande som förvånansvärt nog kvinnors kroppsbehåring har visat sig vara. Våren 2012 blossade upprörda människor upp på internet över en hårig armhåla som visades i bild under Melodifestivalen i Globen. Det hår som naturligt växer i alla kvinnors armhålor liksom mäns, hade blivit så sällsynt att det kom som en chock då illusionen att kvinnor är hårlösa sprack på statlig TV inför miljontals tittare.

Kroppsnormer

Lika mycket värda

Document5.docxNina tänker på…

Att hår kunde ge upphov till sådant öppet hat, vem trodde det?! Visst att man blir chockad om man har växt upp och trott att kvinnor är hårlösa, det måste ju vara döpinsamt att bli påkommen med en så naiv världsbild (ja det förekommer faktiskt, jag känner själv killar som råkat ut för detta). Det säger för övrigt en hel del om hur skadlig en sådan här verklighetsfrånvänd kroppsnorm kan vara. Den formar verklighetsfrånvända människor. Men att bli arg? Att bli arg över att en kvinna väljer att inte raka sig, med argumentet att det skulle vara äckligt eller fult. Det är svårförståeligt. Hela hårdebatten åker lätt in på fel spår precis som många andra frågor som rör feminism, rasism och hbtq. Ämnen som fått stämpeln ”PK” och ofta verkar inge något slags känsla av hot hos den privilegierade parten som gärna avfärdar debatterna som överdrivna och ängsliga. När det handlar om feminism, och att låta kvinnor och män ha samma valmöjligheter även om det strider mot de traditionella könsrollerna, möter man samma offensiva reaktioner. När man förespråkar varje människas rätt till sin egen kropp utan att bli angripen med hatiska kommentarer på Facebook så kan man få invändningen att motdebattören inte tycker armhålshår är sexigt, snyggt eller kvinnligt. Jaha, vi tackar för den upplysningen om personen i frågas personliga smak. Den har dock ingenting med debatten om misogyna kroppsnormer att göra. Den kvinnliga könsstereotyp som kanske är som mest inpräglad bland unga är tjejen som bryr sig om sitt utseende framför allt annat. Det är liksom förväntat att man som tjej vill vara söt, snygg och sexig. Man förväntas använda smink, ägna tid åt att se fräsch ut och sätta skönhet före komfort och känsla. Viktigt att tillägga är att inga av dessa intressen är fel, problemet är att de förväntas. I och med detta kan det uppfattas som okej att döma en tjej om hon lyckats eller inte med det mål hon förväntas ha: att vara konventionellt attraktiv. Det kan uppfattas som okej att göra narr av hur dåligt en tjej lyckats med att ”ta upp en rakhyvel från hyllan” eller ”släpat iväg sig till gymmet”.

Hår !

Jag skulle i vilja att dessa näthatare ställer ett par frågor till sig själva:

1.Tror jag att alla kvinnor strävar efter att var attraktiva, tillgängliga och tillfredsställande för främlingar?

2.Har jag rätt att kränka och såra andra människors känslor, val och medfödda egenskaper? Det är nämligen inte okej utav av två anledningar. Den första är att alla tjejer inte alls strävar efter killars bekräftelse eller att ens vara konventionellt attraktiva överhuvudtaget. Det andra är att det är exceptionellt oförskämt att öppet kränka folk.

Om svaret på den första frågan är jakande är det vårt samhälles kvinnobild som är att skylla. Om dock svaret på den andra frågan är jakande handlar detta helt enkelt om brist på kunskap och uppfostran. Kanske är det en fråga för utbildningsministern. Ännu mer skrämmande är att bristen på synlig kroppsbehåring hos kvinnor lett till att fenomenet inte bara väcker anstöt hos unga killar utan även tjejer. Tjejer som dagligen rakar sig och tveklöst spenderar sina pengar på hårborttagningsprodukter är ofta inte medvetna om att de kanske gör det på grund av normer och skönhetsideal. Att vi är präglade av vårt samhälles idé om vad som är kvinnligt, attraktivt och till och med normalt, är inte uttalat om ens medvetet. Jag har hört och läst många kommentarer om tjejers hår under armarna, och för er som inte har det kan jag berätta att det är mycket givande. Och skrämmande. Och komiskt. Och frustrerande. Efter uppståndelsen kring den håriga armhålan i Melodifestivalen var det många som liksom jag blev häpna och såg ett behov av att göra den håriga armhålan mer förekommande bland tjejer och därmed spara ut håret (eller som kille uppmuntra tjejer att göra det). Kampanjen ”Ta håret tillbaka” leddes på Facebook av Palacios Deidre och sommaren 2012 såg i alla fall jag några enstaka håriga tjejarmhålor i Stockholm. Själv bestämde jag mig i slutet av sommaren för att även jag spara ut håret under armarna, för att helt enkelt ta ståndpunkt i ickefrågan och dessutom testa reaktionerna som följde. Mamma sa rakt ut att hon tyckte det var fult och undrade ständigt när jag skulle sluta (är inte frågan egentligen när jag skulle börja raka mig igen?) och killkompisar (som stöttade Ta håret tillbaka-kampanjen) var fullt respekterande men uppenbart inte helt bekväma. Och jag anklagar dem inte! Jag var nog den mest ovana och förvirrat obekväma med mina håriga armhålor. Även om jag rationellt visste varför jag sparade ut håret – dra mitt strå till stacken i krossandet av misogyna normer och skönhetsideal – och att mitt hår var helt naturligt och inget att dölja eller skämmas över, så upplevde jag att det var mer krävande än vad jag kunnat tro att bryta mot en sådan konkret norm. De mest intressanta reaktionerna fanns alltså utan tvivel hos mig själv. Förutom att bli osäker och inse hur mycket jag i vanliga fall söker at se normal ut för att slippa denna obehagliga känsla av att alla kollar och dömer, så upptäckte jag även något annat. Det var inför jämnåriga tjejer jag kände mest behov av att dölja mitt hår. Och då syftar jag inte på mina nära vänner som har samma värderingar som jag, utan de andra. De vars värderingar och åsikter jag är osäker på. Kanske baserade jag detta på en tidigare upplevelse av unga tjejers för mig underliga beteende.

Tidigare samma år byter jag om tillsammans med några jämnåriga tjejer i ett vanligt omklädningsrum för kvinnor (en plats i alla fall jag tänker som den ultimata feministplattformen) när den begynnande hårdebatten kommer på tal. Härligt, tänker jag som föreställer mig hur jag går därifrån några minuter senare med den där mysiga känslan av att få sina övertygelser stärkta av andras medhåll. Ack vad fel jag hade. I stället för att smida planer på hur vi skulle krossa den här begränsande kvinnobilden för att skapa det utopiska samhälle där vi tjejer precis som killar kan bli tagna på allvar utan att uppfylla vissa skönhetsvillkor eller bara snacka skit om patriarkatet i allmänhet så fördes diskussionen helt naturligt in på hygien. Hygien? Jag fattade ingenting. Argumentet gick ut på att ”visst får man göra vad man vill med sin kropp liksom…” men (det fanns ett men!) ”bara man inte låter det gå ut över hygienen”. Hur hår och hygien kopplades är jag fortfarande inte helt säker på men jag tror att det handlar om en olämplig användning av transitiv logik*. Exemplet var en tjej från någons högstadieklass. Hon rakade sig inte under armarna och luktade även svett. Alltså kom man fram till att man luktar mer svett om man inte rakar sig under armarna.

* Transitiv logik går ut på att om a=b och b=c är a=c

I omklädningsrummet…

Det räcker dock inte att peka på brist i logiken för att slå hål på myten att orakade armhålor ger upphov till mer svettlukt. Därför gjorde jag det enda rätta i en stund av kroppsrelaterad tvivel, jag frågade UMO. Sjuksköterskan Anna Eklund svarade på min fråga inom några timmar.

Is thiz true?

Hej! Luktar man mer svett om man inte rakar sig under armarna? Hej Nina! Nej, det gör man inte. Om man tvättar sig dagligen och använder någon form av antiperspirant så brukar man inte lukta svett, det gäller oavsett om man rakar sig eller inte. Vänliga hälsningar, Anna Eklund

No, it’s a myth!

Ungdomskulturen ser annorlunda ut än vad den gjorde för tjugo år sedan och en betydande skillnad är givetvis de sociala medier som ligger oss så nära hjärtat. Det är en knepig sorts media. Den har ju inga ansvariga utgivare som man kan skicka arga brev till eller anmäla till RO när det är något på tok. Mycket styrs i stället av ”likes”. Och hur får man ”likes”? Jo, som tjej kan man till exempel vara är så där konventionellt snygg, smal, och se tillgänglig ut precis som på modellerna i vanlig media. Med lättillgängliga redigeringsprogram kan man också anamma medias vana att försköna verkligheten för att få till det där övernaturliga och förundransvärda och precis som retuscherade modeller i modereportage och på reklamkampanjer så missleder de förskönade bilderna, som främst tjejer lägger upp på sig själva, åskådaren om hur verkligheten ser ut.

Social media och like-kultur

Jag gjorde en enkätundersökning där elever från Viktor Rydbergs Gymnasium anonymt fick gradera hur mycket ett antal påståenden stämde in på dem. Det handlade om allt från stress till kroppsfixering och i slutet lämnade jag en ruta för respondenterna att ge utlopp för eventuella övriga tankar de hade om ämnet. Det resulterade i förvånansvärt starka reaktioner, inte minst angående sociala medier.

VRG:s elever om ungas ohälsa

”Man vill ju ha bekräftelse! Likes är som en drog. Man får en liten kick av en men den försvinner lika snabbt som den kom och man vill ha en till, och en till, och en till och att hitta sätt att få fler likes blir till en sport i sig.” //tjej, 18

”Tänk om man kunde spendera lika mycket tid på att vara nöjd

med själv som det tar att försköna sig själv med rätt filter på

Instagram” //tjej 18

90% av deltagarna i undersökningen har

upplevt stress över att hinna ”ha kul”.

Tycker de flesta bryr sig ohälsosamt mycket

om sin omgivning. Facebook, twitter mm. hjälper inte direkt till

att motverka det.

Sociala medier = stress

Nästan allt är så överanalyserat. Det blir komplext, en för exakt mall man förväntas passa in i.

Det kan verka väldigt naturligt, det ska verka väldigt naturligt. Men idealen är inte naturliga och att försöka nå dem tär på alla och skapar massa stress i

dåliga cirklar. //tjej 16

Jag tycker det är jobbigt att trots att det är sjukt mycket mer tjejer än killar på vår skola så är det ändå bara killar som har hand om

fredagssamlingarna. Tycker det är sjukt knäppt. Nästan alla tjejer är jättesmala

känns det som. Många är stressade över skolan och betygen förstör mycket av det roliga om man känner sig engagerad i ett

skolprojekt, ibland är de mer destruktiva än konstruktiva. I sociala medier och i

modebranschen är alla tjejer ohälsosamt smala medan killar får se normala ut och

ibland till och med tjocka. Ofta känner jag ångest över saker jag sagt. Jag oroar mig

ibland jättemycket över vad folk tycker om mig, medan jag andra gånger skiter

fullständigt i det. De får väl tycka vad de vill liksom

Kan folk sluta banta och tycka att de är tjocka när de inte är det. När de är de vackraste och finaste kompisarna man kan ha. Sluta ägna tid och energi

åt kalorier. Och det viktigaste i livet är inte att

dricka och röka och se cool ut.

Tycker att det är så synd och hemskt att det är så många som mår så dåligt och att det ofta är så hemligt. Jag upplever det själv som väldigt läskigt och tabu att vara öppen och att tala om ångest och ätstörningar. Har känslan av att det är lätt att

uppfattas som bekräftelse- och uppmärksamhetssökande om man gör det. Vilket är sjukt! Tror att många skulle må bättre om det var lite högre i tak vad gäller dessa frågor. Och att

fler VETTIGA människor fick större utrymme att prata om vad som är viktigt egentligen. Typ att det aldrig någonsin är värt det att svälta sig själv, att man är som man är och att det är

bra och alla andra klyschor (som tåls att upprepas). PLUS att det skulle vara skönt att avdramatisera det här med att gå och prata med någon, typ en psykolog eller terapeut. Tror att fler skulle våga söka sig till sådana om det inte målades upp som

värsta grejen.

En följd till de oroväckande rapporterna angående unga tjejers ohälsa är en studie om stress och prestationsbaserad självkänsla som gjorts av Irena Makower tillsammans med Stressforskningsinstitutet. Det var ingen slump att studien baserades på gymnasielever menar Irena Makower, docent i psykologi och handledare i kognitiv terapi. Dels har både Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet gett ut rapporter med belägg för att problem med stress och ångest sjunkit i ålder och dels har en av Stressforskningsinstitutets disputerande forskare Aleksander Perski meddelat om att tjejer i andra ring på gymnasiet mådde avsevärt dåligt som grupp. Detta var en signal, att stress brett ut sig i yngre åldrar var allmänt känt men att det var en så pass stor överrepresentation av tjejer var nytt inom stressforskningen, säger Makower. Uppenbart blev under arbetets gång, att statistiken och siffrorna stämde bra med verkligheten. Utav de extremt stressade gymnasielever som ingick i studien och blev erbjudna kognitiv terapi var endast två elever killar, en mycket liten minoritet. Av de som gick med på terapi var dock samtliga tjejer, vilket bekräftar genusstereotypen att tjejer har lättare än killar att prata om sina känslor och söka hjälp med sina problem. Detta är en stereotyp som i sin tur delvis bekräftas i resultatet av en studie från 2010 av Ulla Danielsson, psykiater och forskare i folkhälsa vid Umeå universitet. Danielsson visar på i sin avhandling, om genuskodade uttryck för depression, att denna stereotyp stämmer främst för att unga kvinnor upplever fler att prata med men också för att de har lättare att prata om skam och skuld än killar.

Stress

1. Bukandning/stressandning. Håll en hand på bröstet och en på magen, att ligga ner på rygg är att föredra. Andas djupt och blås upp magen vid inandning utan att bröstet höjs. Handen på bröstet ska vara still och den på magen röra sig up och ner i takt med andetagen. Vid bukandning signaleras till hjärnan att kroppen är lugn. ”Och när kroppen är lugn, är knoppen också det!”. 2. Muskelavslappning. Slappna helt enkelt av i alla muskler, till exempel med hjälp av att först spänna hela kroppen och sedan spänna av helt. Det finns mängder av olika muskelavslappningsövningar inspelade på band. 3. Mindfulness. Fokusera på andningen – något som är här och nu. Låt tankar komma men fäst dig inte vid dem, låt dem passera som moln på en himmel och kom tillbaka med fokus till andningen. Det ultimata är att gå en Mindfulness Based Stress Reduction-kurs (MBSR)

”VAA?!! Du?! Tjock?!” Jag satt med en av mina närmsta vänner och åt vegoburgare när kroppsideal och självuppfattning kom på tal. Hon visste idag att hon hade fel men tydligen hade hon alltid tänkt på sig själv som ”lite småtjock”. Min reaktion var minst sagt häpen men vid närmare eftertanke verkade det desto värre ganska rimligt. För mig har ”Jag har tjocka, fula ben” varit en ohälsosamt frekvent tanke ända sedan jag började använda deo och jag vet hur lätt det är att vifta bort ärliga uttalanden som motstrider ens egna komplex som osanningar. Att folk har sagt att jag är smal har aldrig riktigt kunnat tas på allvar. Jag kunde tänka att de sa så för att de ville att jag skulle äta mer, bli tjock och få dem att känna sig bättre. Eller om det var en vuxen som sa det kunde jag även hitta motiv som skulle gynna deras egon: att de sa så för att de själva skulle må bra över att ha förbättrat ett barns självkänsla. Men jag visste själv bäst hur jag skulle må bra och få självkänsla, jag skulle fixa så jag såg lite mer ut som dem i Top Model bara, det var inte omöjligt. Skulle krävas disciplin bara. Det har visserligen hänt att jag tagit upp det med kompisar. Till synes obrytt antytt det i förbifarten: ”Jag kan inte ha de där shortsen med mina lår”. Eller till synes självsäkert och ironiskt ”Nej jag fryser aldrig om benen, har underhudsfett så det räcker!”. Kanske får man tillbaka ett snabbt nekande: ”Nej men vad snackar du om? Du är skitsnygg!”. Sådant man säger till sina tjejkompisar. Som kan kännas lite bra. Som för en sekund eller två kan få en komma ner på jorden, koppla bort osunda tankemönster och inse att ”herre gud det är ju sant, jag duger, jag är snygg!”. Men aldrig hade jag kommit till den insikt som jag kom till just då, på hamburgerrestaurangen mittemot min kompis som förklarar sina fullkomligt obefogade kroppskomplex för mig. Att höra att min självsäkraste, tuffaste tjejkompis även hon hade sådana vansinniga föreställningar om hennes kropp fick mig inte bara att inse att mina egna komplex måste vara lika kokobäng. Det fick mig att verkligen inse hur farligt smittsamt ett överdrivet smalt (bokstavligen men framför allt bildligt talat) kroppsideal egentligen är. Några veckor tidigare hade jag blivit inkallad av skolsyster för viktkoll. Diverse lärare hade ”uttryckt oro” för mig, jag tycktes ha magrat. När jag fick mailet började jag skratta ”Haha, jag?! Ätstörning?! LOL! Ingen älskar mat mer än jag. Ingen äter mer mat än jag.” Visst, jag hade gått ner tre kilo, men det var ju bara bra. Detta var ju min idealvikt. Eller kanske ett till kilo ner. Det skulle vara bra. Bra nog. Eller? Efter ett tag insåg jag att det kanske inte var så löjligt som jag först tyckt. Detta är något som definitivt tåls att prata mer om. Ätstörningar har tagit på större allvar de senaste åren i och med att det är ett växande problem och jag är så otroligt tacksam och hoppfull för att min skola kallade in mig. Men det räcker inte att säga till en person med kroppskomplex att hen har fel för att hen ska sluta hata sig själv och det räcker inte att informera om att tjejer i tonåren är extra utsatta för ätstörningar för att färre ska drabbas. Inte som det ser ut idag i alla fall. Idag är ätstörning norm. Många fler har eller har haft ätstörningar än vad som märks – pratar man inte om det? Många fler har en störd relation till mat och träning än vilka som är medvetna om det – får man ingen hjälp? Jag tror att det är det som är de två viktigaste åtgärderna. Att prata mer om ätstörningar tjejer emellan och förhålla sig till det som en smittsam sjukdom på det sättet att alla hela tiden är i riskzonen (checka varandra) och att skolan engagerar sig för att banka in i varenda skalle tills det är lika inpräntat som alfabetet, att: ALLA KROPPSFORMER ÄR OK!

Nina tänker på…

Ätstörningar

För mig betyder jämställdhet frihet. Frihet att vara, göra, se ut och uttrycka sig som man vill utan att det sker i konflikt med vad omgivningen förväntar av en som kvinna eller man. Att man inte ens behöver definieras av ens fysiska kön. Att ha chansen att hitta sin egen genusidentitet och sexualitet utan att behöva försvara det som avviker från normen. Att se till att ingenting: inget beteende, ingen stil, ingen livsstil, inget sätt att förhålla sig till andra människor, sin egen kropp, inget sätt att kommunicera, prata, visa sina känslor, inga framtidsdrömmar, inga rättigheter, ingenting är reserverat för det ena könet.

Varför jämställdhet?