Jag skriver, alltså finns jag.

1

SUNE E. OLSSON

GRANNE MED LYCKAN

MELF

2

ISBN 978-91-86377-66-3

Utgiven av PaperTalk

Omslag av Hanna Svensson

Copyright@Sune E. Olsson 2011

Melf, Cabanas de Tavira, Portugal

Tryck: F4-print, Stockholm 2011

3

Kapitel 1 Abstinensens pyrande helvete och ångestens klösande klor glödde och rev i Jannes bröst. Han vred sig över på sidan, drog upp knäna mot kroppen och sökte värme med armarna mellan mage och lår. Lakanen var våta av piss. Han klippte med ögonen. Kisade och sökte runt rummet. Tårarna rann, Ett förtäckt fönster. En dörr på glänt. En T-tröja, ett par strumpor och jeans låg slängda på golvet. Han befann sig i sin egen kvart. En suck undslapp honom. Mannen i sängen hette Janos Michanek men kallades i dagligt tal för Janne. Han fyllde 27 år dagen innan. Minnet av födelsedagen hade gått förlorat. Janne försökte stiga upp men föll ur britsen. Han tog sig upp i sittande ställning på golvet och lutad sig mot sängen. Spydde. Drog med handen över mage och bröst. Slog av spyorna på golvet. Torkade av handen mot mattan. Han ville bli Kung på nytt. Känna kicken. Bli av med tröttheten som höll hans lemmar fjättrade. Känna lust. Knulla med ett redigt stånd. Få utlösning och låta det bara komma. Långt in. Utan att bry sig om några följder. Han trevade över bordskivan med fingrar som saknade känsel. Sked, snodd, pump, tjackpåse, räddningen låg inom räckhåll. Han hävde sig upp på sängkanten. Skakande av frossbrytningar lutade han sig över bordet. Förde undan håret från ansiktet. Skavde ihop ett halvt gram tjack från påsens insida. Torkade bort tårarna med armen och slet till sig pumpen, drog upp vatten, ner i skeden, torkade bort tårar igen, tog ett filter från askkoppen, drog upp den halvlösta blandningen, fann inte kanylen, torkade mer tårar, där under klockan, skakade, hittade en ven, fick svar, blodet slog ut som en explosion i pumpen och han sköt i sig rubbet. Janne höll andan. Kicken fick fart...

4

Han kom i en våldsam orgasm som fick säng, rum och kyffe att skaka. Janne kände sig bra igen. Nu slapp han rädslan, slapp den han var, slapp minnen, slapp vara ensam med sig själv. För en stund. En stund senare steg han upp. Drog på sig jeansen, trevade efter tappen på blixtlåsets löpare utan att få grepp om den. Efter ett par tafatta försök gav han upp och drog till sig T-tröjan, lämnade sovrummet och vacklade ut genom kyffet. Ytterdörren gnisslade när han tryckte upp den med axeln och steg ut på trätrappan. Stegen knarrade. Ljudet följde honom ner. Med armarna lyfta över huvudet drog han på sig T-tröjan. Stoppade ner den i byxorna utan att känna värme från plagget. Huttrande grep han med händerna om överarmarna. Han såg sig om medan rynkor trädde fram i pannan. Vilket sketet rövhål, tänkte han samtidigt som han spanade av den närmaste omgivningen. Skjulet stod på tre balkar av järn vilka likt spretande rovfågelsklor sköt ut över en brant på baksidan. Halva taket var täckt med en presenning. På resten tovade sig torr och trasig tjärpapp. Närmast skjulet täcktes marken av färgflagor från väggarna i en gul färg som vind och väder blekt till vitt. När det blåste skallrade glasrutorna som tänderna på en frusen hund. Janne fick en vision av vinter fast det var första veckan i augusti. På andra sidan vägen stod hans amerikanska van. Den lågt stående solen fick bilplåtens repor och rosthål att framträda i relief. Det ser ut som fartränder, tänkte han och la upp ett gapskratt. Skrattet avbröts av hosta. Han ville in i kupén, till musiken från stereon. Ville känna öset trycka förarstolen mot ryggen och vägen fortplanta sig till armarna genom ratten. Han ville vara i kontroll. Det knastrade under fötterna och byxbenen fladdrade om hans tunna ben. Janne lyfte blicken mot himlen. En klar himmel utan moln bredde ut sig över honom. Varför kände han inte värmen? För det var väl varmt. Han steg in i bilen, startade motorn, la i växeln och

5

backade ut på vägen. Han vände och gjorde en rivstart utför backen och förbi en belamrad grusplan utan att dämpa farten. Småsten sprutade om däcken. Farten märktes inte inne i bilen. Det var som om han inte rörde sig ur fläcken och det var bråttom. Han måste fylla på skafferiet. Helvetet var att vakna utan morgonfix! Tanken var outhärdlig. Den tunga bilen krängde genom kurvorna norrut på Kungälvsvägen, på väg till Trollhättan. I backarna ned mot Oscarsbron, över de tomma fåror där vatten förr forsade fritt, dunkade Janne händerna mot ratten och tjöt för fulla lungor. Tystnade tvärt. – För helvete. Jag måste skärpa mig. Ta det försiktigt för fan. Han körde i lägre fart till den nedersta av slussarna i kedjan av stenkistor som ledde fartyg och båtar mellan Vänern och Göta Älv. Slussen mynnade ut i en lagunlik sjö med en smal öppning mot älven. Där parkerade han bilen men satt kvar och kollade slött på fritidsbåtarna i väntan på mörkret. Utländska flaggor härskade över akterspeglarna men även båtar med svenska färger fanns bland de riktigt lyxiga, vita smäckra kroppar av plast med glassiga däck och solstolar som var och en kostade mer än tio fixar. Janne vände bort blicken. I väntan på mörkret lutade han sig bakåt i sätet och föll i dagdrömmar om den kommande kvällen. Kanske skulle han kunna locka till sig den lilla mörka tjejen från Lilla Edet och framför allt hennes väninna, den blonda tjejen med de små jungfrubrösten. Henne ville han dra av kläderna och lägga upp och... Det sög till i mellangärdet. Han drog en pläd om sig och somnade med en hand innanför byxorna. En fiskgjuse seglade lojt på uppvindar över lagunen i kvällens sista sök efter föda. En skugga rörde sig i vattnet. Följdes av en reflex. Gjusen stannade i flykten och ryttlade. Det ljusa bröstet och den vita undersidan på hals och vingar smälte ihop med den blekblå himlen. Benen med de sylvassa klorna hängde till synes slappt ner under kroppen men var färdiga att gripa

6

efter byte. En blänk, ett eko av solljus, slog ut från sidan på en lax. Fiskgjusen drog in benen tätt under kroppen, vinklade vingarna och dök. Vid vattenytan sköt rovfågeln fram benen och slog klorna i laxen. Fågeln försvann i en kaskad av vatten. Blev åter synlig. Sträckte upp vingarna i luften. Började slå sig upp med sitt rov. Drogs tillbaka ned i sjön. Ett envig mellan fågel och fisk utspelades i sjön. En kamp på liv och död omöjlig att förutse. Slutligen bröts vattenytan av uppsträckta vingar. Med kraftfulla slag lyfte fågeln ur vattnet med klorna djupt inträngda i laxens rygg. Med tunga vingslag flög fiskgjusen mot stranden. Ringar spred sig över lagunen mot stränderna, båtar och kajen. De uppmärksammades inte. Mörkret la sig över sjön. Janne vaknade skakande av kyla. Bilrutorna var täckta av imma som han torkade bort med händerna. Han gnuggade fingrarna mot bröstet innan han satte sig upp, startade bilen och körde i sakta mak längs vägen. Industribyggnaden Janne styrde mot var öde och ogästvänlig. Området och byggnaden låg i mörker, endast upplyst av månljus. Lanterniner och fönster gapade tomma. En otillgänglig plats om man inte som Janne kände till en väg in i byggnaden, ett hål i staketet och en olåst branddörr till fabrikens källare. Han jagade över gårdsplanen. Tryckte i skuggan intill huset medan han spanade åt sidorna. Kompakt tystnad fick hans oro att minska. Han smet in genom en olåst dörr. Drog igen den bakom sig och tände en ficklampa. Trevade nedför en trappa till källaren och vidare längs en gång. Vid en dörr stannade han och drog fram ett brytjärn. Han tryckte vant in spetsen på järnet mellan dörrbladet och karmen och bände till. I rummet sökte han sig fram till en plåttrumma. Skruvade upp en lucka. Innanför i ett fack låg hans gods; en tjackpåse. Till hans missräkning var påsen nästan tom. Ångesten tog strypgrepp. Han kröp ihop. Kurade med axlarna. För helvete? Innehållet i påsen var bara något gram. Han hade inte nog för kvällen och inget tjack till nästa

7

dag. Inget att sälja och ingen deg att köpa för. Inget party. Inga småbrudar. Helvete! Det är inte rättvist, tänkte han. Att bryta ihop till deg låg inte för honom. Rövare gjorde källarinbrott och stal. Handelsmän, sådana som han själv, gjorde affärer. De köpte och sålde stöldgods. Droger var betalningsmedel. Med fumliga fingrar tog han fram verktygen och gjorde i ordning en fix och tryckte i sig. Han höll andan medan kicken fick fart... Kände sig bra igen. Men det försvann lika snabbt som det kom och han visste att det var borta för alltid, ersatt av förtvivlan och rädsla. Varje fantasi av att inte vara ensam försvann. Med tårarna sprutande sprang han till en vattenkran. Slog i sig rent vatten. Han var fylld av förtvivlan och måste ha mer för att slippa helvetet han befann sig i. Ficklampan gled ur hans grepp och rullade ut över golvet. Ljuskäglans fladdrande sken gav rummet ett spöklikt utseende. Förvrängda skuggor dansade över tak och väggar ackompanjerade av ljudet från motorn i ett fartyg på väg genom kanalen. Ett tungt muller, en ljudridå i moll, omgärdade honom. Han flydde. Bakom honom gick dörren i lås. Kvar på golvet låg hans verktyg och ficklampa. Han såg sig om. På avstånd skymtade ljus. En svart skugga avtecknade sig mot en vägg. Han var inte ensam. Jag blir rånad. Ett stort jävla troll vill ta mina amys, flög det genom hans skalle. Han måste försvara det livsviktiga grammet. I desperation lyfte han brytjärnet. Rusade fram och attackerade skuggan. Slog slag på slag tills fanskapet rasade ihop på golvet. En rossling, sen tystnad. Flämtande efter luft stödde Janne sig med händerna mot knäna. På golvet intill trollets kropp låg ett paket. Janne plockade upp det och rev upp höljet. – Fan, jag har slått ihjäl jultomten. Paketet i hans hand beseglade hans öde.

8

Kapitel 2 Mannen på källargolvet kom till medvetande och slog upp ögonen. Det var mörkt. Becksvart. Han slöt och öppnade ögonen. Det gjorde ingen skillnad. Mörkret var fortfarande ogenomträngligt. Hans ben och armar var kraftlösa. De saknade känsel. Han satte sig upp. Det högg till av smärta i huvudet. Han försökte samla tankarna. Smärtan var ett tecken på att han levde. Men mörkret? Var han blind? Sven Efraimsson, mannen i källaren, var 38 år. Han var känd av polisen i Trollhättan sen tonåren. Han hade voltat ett par gånger. Senast på fyra år för grovt narkotikabrott. Under sin skolgång var han en översittare. Mobbade svaga skolkamrater. Slogs. Tvingade sig på tjejer. Sniffade. Redan innan han slutade skolan som femtonåring började han med droger. Han fastnade för amfetamin. Efter en kort tid började han använda verktyg, injicera. Langade för att bekosta sitt missbruk. Till en början utanför skolorna i Trollhättan. Sen tre år var han garage åt Bronx, grabbgänget från Biskopsgården i Göteborg, som med tiden hade blivit en fullödig kriminell liga med förgreningar till flera orter i Västsverige. Namnet som hängt med sen slyngelåren, Bronx Gangsta eller i dagligt tal Bronx, kändes fortfarande häftigt för dem. Bronx var också deras namn på stadsdelen där de växt upp. Han trampade inte trottoarer längre. Gatulangarna kom till honom. Bronx såg till att han var ensam herre på täppan. Godset hade han på redis. Överskottet gick till att täcka hans eget behov. Var finns mitt gods? Tjack för mer än hundratusen kalla! Jag måste hitta det. Annars är jag en död man. Tanken på varorna han burit på fick honom att rycka till. Han trevade på golvet. Det var klibbigt. Där fanns

9

inget paket. Han tog sig upp på knä. Smärtan skar på nytt genom skallen. Han lutade sig framåt. Stödde sig på en hand. Trevade över golvet med den andra. Handen gled undan. Han slog huvudet i golvet. Såg stjärnor. Cigarettändaren! Slog det honom. Han fick upp sin Bic. Tände den. Skruvade upp lågan. Höll upp tändaren. Golvet var mörkt av blod. Paketet fanns inte där. – Fan. Helvete. Jag är död! Hans vrål ekade mellan betongväggarna. Han sjönk ihop. Grät. Strax efter midnatt kom en väktare ut från en byggnad i ett av Trollhättans industriområden. Väktaren såg en gestalt klädd i mörk, fläckad skjorta och nerhasade byxor komma sjavande längs trottoaren med sikte på en BMW. Mannen tog snedsteg. Stannade upp. Fortsatte. Stödde sig mot ett staket. Stadgade sig. Gick en bit till. Vacklade. Byxbenen släpade i marken. Hans färglösa ansikte stod i stark kontrast mot skjortan. Håret klibbade i pannan. Han nådde fram till bilen. Tog stöd och lutade sig över den. Håret svepte över som en svabb över biltaket. Väktaren kände igen mannen. Sven Efraimsson. Ditt feta, ovårdade helvete, har du dragit i dig för mycket nu igen? Inte fan ska du köra bil i ditt tillstånd. Väktaren tog upp mobilen och ringde polisen. En operatör beklagade. Det fanns ingen polisbil ledig. Den enda patrullen på orten satt fast i en trafikolycka. – Du, sa väktaren. Om Sven ger sig iväg i bilen blir det fler olyckor. Ser du mitt nummer på displayen. – Jag har numret, Stig. – Ring när du kan skicka nån. Jag tar hand om pundaren så länge. Stig Åkesson, väktare vid ett lokalt vaktbolag, 28 år, var uppväxt i Trollhättan och kände buset lika väl som polisen. Många av dem var gamla skolkamrater. Han såg Sven öppna bildörren. Vika sig dubbel. Gripa om

10

ratt och ryggstöd, dra sig in genom dörren och sjunka ner i sätet. Efraimsson lutade sig bakåt i sätet. Han såg ut att ta igen sig ett ögonblick. Böjde sig strax fram och sträckte händerna under ratten. Startmotorn hackade. Åkesson avslutade samtalet och skyndade över gatan. Genom bildörren såg han att langaren var blodig. – Vad fan har hänt, Sven? Den skadade vred på huvudet. Såg på Åkesson. – Rånad... Han tystnade mitt i meningen. Stirrade på väktaren. Ett sår på hjässan var täckt av levrat blod. – Kom, jag ska hjälpa dig. Åkesson hjälpte honom ned i framstupa sidoläge. – Ligg kvar här, Sven. Jag ska skaffa hjälp. Två telefonsamtal och en halvtimma senare lämnade sjukvårdens akutteam platsen efter att ha gett Sven första hjälpen. Han var lagd på bår i ambulansen. En polisbil kom fram efter ambulansen tätt följd av en hundbil. De båda polismännen från Trollhättan, Erik Lind och Tore Svanholm klev ur bilen och gick fram till den skadade. De kikade över akutvårdarnas axlar. – Har han sålt fulknark till nån? sa Lind. – Nån fan har smiskat upp han i alla fall, sa kollegan. – Jag tror han har blivit rånad, sa Åkesson. Han sa nått om det. Lennart Johansson, hundföraren, steg fram till dem. – För helvete, Erik. Är du inte ute och plöjer? Det är ju månsken för helvete. – Ditt jävla, blåbär. Vi får bli klara med skörden först. Du vet inte mycket om lantbruk, du. – Vad har vi här? – En lokal langare som har fått på käften. Grov misshandel eller mordförsök, välj själv. – Vad är det för en kuf. Langare sa du? – Han är känd här. Säljer knark. Använder det själv också. Köper och säljer stöldgods.

11

– Vi kan följa offrets blodspår tillbaka till platsen för överfallet men det behövs knappast nån jycke för det, sa Tore. – Jag tar ut kompisen i alla fall. Han behöver röra på benen. Hundföraren tog ut hunden. Poliserna och väktaren följde Svens spår tillbaka. De fann vad de sökte i den tomma fabrikens källare. En stor blodpöl på golvet. Hunden snodde runt i källargången. Sniffade och vädrade. Stannade utanför en dörr och gav skall. De tog sig in i rummet och fann en tänd lampa och verktyg som glömts kvar. – Har ni sett, gummistropp och spruta med kanyl, sa Erik. De slöt sig till att Sven uppehållit sig i rummet och använt redskapen. – Men han kan inte ha varit ensam, invände Åkesson. Det lät på honom som att han blivit nedslagen och rånad av nån. Kanske är det gärningsmannens grejer som ligger kvar? – Vi ringer in det till krimjouren. De får bestämma vad som ska utredas. I en parkerad bil vänd mot kanalen satt två spanare. En av dem höll en kikare mot ögonen. Uppströms syntes ljus från en järnvägsbro och tvärs över låg en rad öar. Öarna utgjorde en del av promenaden längs kanalen och slussarna. Trollhättans stolthet. De båda spanarna, polisinspektörerna Li Björk och Elly Hansson, bevakade ett stängt café och ett klubbhus på andra sidan vattendraget. De sökte tillsammans med ytterligare tre kollegor efter en pyroman som anlagt flera bränder på kort tid. Den ena av dem, Elly, var 37 år och hade tolv tjänsteår bakom sig i Trollhättan. De senaste sju som spanare vid Länskriminalens enhet. Elly var 1,75, hade halvlångt mellanblont hår, blå ögon, rak näsa och använde inte kosmetika. Hon var en stabil person både till sätt och kropp, lågmäld och analyserande. Både klientel och kollegor hade respekt för hennes yrkesskicklighet.

12

Elly levde ihop med en kvinna sen fyra år. Hennes preferenser, tycke för kvinnor, var ingen hemlighet inom kåren. Anropssignalen från en komradio ljöd. Li svarade. Det var gruppchefen. – Åttiofem, kan du och Elly dela på er en stund? – Det går väl bra. Vad ska jag göra? Köpa mackor? – Det gäller en misshandel. Kan vara ett rån. Du får kolla vad som hänt. Elly fortsatte spaningen ensam från en parkbänk. Li körde till fabriken där polispatrullen väntade.

Li var ny i Trollhättan sen bara ett par veckor. Hon kom närmast från knarket i Göteborg. Hon hade att brås på. Hon var uppväxt i en familj där såväl hennes far som två äldre bröder var poliser. De tjänstgjorde alla tre på ordningssidan i Göteborg. Följdriktigt hade Li flyttat ihop med en polis. Dessvärre gjorde hon inget bra val. Fylla och otrohet och slutligen mannens första slag hade fått henne att bryta förhållandet. Hon parerade slaget, vände på klacken och lämnade sambo och lägenhet. Efter sex stormiga år tillsammans med mannen var det över. Brytningen låg också bakom hennes beslut att flytta till Trollhättan. Sven Efraimsson blev hörd på sjukhuset under morgonen. Han kunde eller ville inte förklara varför han befann sig i fabriksbyggnaden under natten. Han sa sig inte heller veta vem som kunde ha orsak att misshandla honom. Allt han kunde dra sig till minnes var att han fått flera slag i huvudet och att han slocknat. Han visste inte hur länge han varit medvetslös. Verktygen som påträffades på platsen var inte hans. Li rapporterade om misshandeln vid passets slut. Hon redovisade att offret påträffades av en väktare, Stig Åkesson, och togs om hand av akutsjukvården klockan 03,21, torsdagen den 6 augusti.

13

– Den misshandlade heter Sven Efraimsson. Han låg medvetslös i kanske mer än en timma. – Efraimsson förekommer, sa hon och redovisade mannens brottskatalog. När han påträffades bar han dock inte på några förbjudna preparat. – Det finns inga vittnen och inga fingeravtryck. De föremål som kollegorna träffade på är skickade för DNA. De kan tillhöra vilken pundare som helst men kan också vara ett spår till gärningsmannen. Sven Efraimsson är inte samarbetsvillig. Han är skärrad över vad som inträffat men inte över att han blev skadad. Jag anar att han blivit rånad på knark. – Vi slösar inte mer energi på det fallet. Med de orden arkiverade kommissarien ärendet. Efter avslutat tjänstgöringspass promenerade Li till sin lägenhet på Storgatan. Hon var nyinflyttad. Hon hade packat upp de flesta flyttkartongerna och fått mycket på plats i lägenheten men ännu inte riktigt allt. Efter att ha ätit en take away från en kinesrestaurang tog hon itu med den sista flyttkartongen. En timma senare stängde hon luckan till diskmaskinen och startade den. Hon fällde ihop lådan och ställde bland andra tomma kartonger i hallen. Det hade tagit en vecka att komma i ordning vid sidan om arbetet på span. Det fanns fortfarande att göra. Krukväxterna måste placeras om och prydnadssaker skulle ställas fram men det fick vara till i morgon. Hon gick tillbaka till köket. Det börjar se prydligt ut. Skönt att jag har kommit i ordning. Nu fattas bara en skötsam man. Viril man, rättade hon sig, och det ska knappast vara något problem att hitta. Som ny i Trollhättan gällde det att arbeta sig in i gänget och att lära sig områdets klientel. Därför hade Li inte tagit ledigt för flytten. Länsspan i Trollhättan bestod av ett femtontal poliser fördelade på två grupper med var sin gruppchef och med kommissarie Lars Lundström som överordnad chef. Grupperna tjänstgjorde i två skift. Enheten arbetade i huvudsak med mord, rån och våldtäkter

14

medan Polisområde Fyrbodal, som bland annat omfattade Trollhättan och Vänersborg, ansvarade för övriga brott. Li var nöjd med sin nya tjänst, och lägenheten älskade hon. Den bestod av två rum och kök, tio minuters väg från polishuset och med världens bästa gym tvärsöver gatan. Hon var varm och vände sig mot badrummet för att duscha. Ändrade sig och hämtade sin träningsväska. Ett kort träningspass skulle hon hinna med innan det blev dags för en kvällspromenad. Vid entrén till Älvhögsborg, simhallen som även inrymde ett gym och en idrottshall fanns en kortläsare. Li drog sitt kort för att komma in. – Hej, sa en receptionist. Du är ny, va? Hon läste namnet på en skärm framför sig. Li, du är välkommen. – Jag kommer att hänga här en del som det ser ut. – Om det är något du undrar över finns jag här, sa tjejen bakom disken. Gymmet hade en avdelning för dem som tränade med fria vikter. På den övriga delen av gymmet fanns löpband, cyklar och maskiner av olika slag. Om man undvek de mest frekventerade timmarna på dagen räckte redskap och utrymme väl till. Li gick uppför trappan. Hon fick avundsamma blickar från andra tjejer på gymmet. Hennes blå ögon och välformad mun, höfter, midja och byst lockade till sig mäns blickar. En man reste sig från en Smithmaskin och gick över till ett stativ för bänkpress. Li sneglade på honom. Han såg ut att vara pensionär. Hon la märke till att han la en handduk på bänken innan han hängde på viktskivorna och började övningen. En 20–kilos skiva på varje sida och stången som vägde lika mycket gjorde totalt 60 kilo. Inte illa för en gammal man tyckte hon. Li hämtade ett par hantlar i stället och la sig på en bänk och började ett set hantelsväng. När hon satte sig upp fick hon ögonkontakt med mannen. Han började le mot henne men nollställde snabbt ansiktet och såg bort. Han la sig ned, grep om skivstången och lyfte upp den. Li genomförde ett avkortat program under 30

15

minuter och slutade passet med tjugo längder ute i bassängen. Efter att ha stigit upp ur vattnet och duschat kände hon sig trött men fräsch. Hon hade avverkat 1000 meter i vattnet. Hon hade kommit att uppskatta livet i en småstad. Hon fick nära till jobbet, nära till affärerna, nära till centrum och slapp bilköer och långa resvägar. Hennes tillfredsställelse avspeglade sig i ett stort leende. Om hon visste vad som låg framför henne skulle hennes leende slockna.

16

Kapitel 3 Det högg till i bröstet som av kramp. Han kurade med axlarna, lutade sig framåt, över bordet och tryckte handflatorna mot bordsskivan. Smärtan spred sig upp genom halsen till käkarna och fortsatte ut i armarna, fingrarna. Vänsterhanden vibrerade i skinnet. Hjärtat, för helvete. Nu är det på riktigt. Jag måste till akuten! Svettpärlor trängde fram i pannan. Han trevade efter telefonen. Lyfte luren men tappade den. Klädd i shorts och singel rusade han ut. Grep mobilen på hallbordet i förbifarten. Stoppade den i bakfickan. Klädd i shorts och singel skyndade han iväg på stigen mot lyckan där hans bil stod parkerad. Jag måste till akuten, malde hans tankar. Mannen hette Vagn Brorson och han besvärades sen en tid av yrsel och smärtor i bröstet. Hjärtbesvär. Det visste han. Stress, sa läkarna. Bilen stod parkerad utanför torpet på lyckan. Så gjorde även grannarna, Barbro Wahlgren och Sune Olsson. Båda sen kort tid pensionerade. – Går du barfota genom skogen? sa Barbro. Tänker du inte på att det finns huggormar? Hon såg forskande på honom. – Det märkte jag inte, Barbro. Sune skrattade. – Ska du till ICA Boström och handla, Vagn? Till systemet rekommenderar jag dig inte barfota. De kommer att tända den röda lampan. Har du leg med dig? Plånboken. Den glömde jag, slog det Vagn. – Jag ska bara hämta en grej i bilen. Tyckte det var skönt att gå barfota i gräset, sa han. Vilket gräs? tänkte Barbro. Kottar och ris snarare. Men hon sa inget. Vagn nickade åt de båda pensionärerna och vände tillbaka hem. – Men du skulle hem...

17

– Tyst med dig, Sune. Det är något annat. Låt honom vara. På väg tillbaka märkte Vagn att smärtan i bröstet gått över. Torpet kom i sikte. Skuggat i söder av ett nästan tvåhundraårigt vårdträd och med utsikt över Kasesjön som en gång gav torpet dess namn. Väl hemma igen gick han till skrivbordet och stängde av datorn. Han upptäckte ett kvarglömt CV i skrivaren. Plockade upp det och låtsasläste. – Mitt namn är Vagn Brorson. Jag är 36 år och arbetslös sen två år. Jag blev sparkad från min förra anställning efter en konflikt med min chef. Jag söker anställning som svetsare vid ert företag. Visserligen har jag inga kunskaper i yrket. Jag är en räknenisse. Men jag har ett starkt civilkurage och kommer att be mina förmän dra åt helvete om de försöker förmå mig till något jag inte känner för. Jag har på tidigare arbeten gjort mig känd som en tjurskallig fan. Jag väljer mina egna vägar och låter det hellre gå åt helvete än fogar mig efter andras viljor. Han log åt sitt tilltag. La tillbaka arket och såg sig på nytt om efter kaffemuggen. Torpet var från början familjens fritidshus. När han blev friställd från sitt jobb och strax därefter dumpades av sin fru bosatte sig Vagn i stugan året runt. Ett gammalt hus på landet var inte lika bekvämt och ombonat som en lägenhet i stan men blev ett billigare boende. Något mer än bilen skulle han ha med sig ur boet tyckte han vid skilsmässan. Vagn hittade muggen, tog med den ut i köket och ställde i diskmaskinen. Han laddade kaffebryggaren och under tiden vattnet sipprade genom filtret tog han fram en bit smörgåstårta och ställde tillsammans med bestick och en ny ren mugg på köksbordet. När vattnet runnit ner hällde han upp kaffe och satte sig. Det var den 7 augusti och han fyllde 36 år. Han firade sin födelsedag med en bit smörgåstårta. Han stelnade i rörelsen med händerna vilande på bordet. Kaffet kallnade. Smörgåstårta föll av gaffeln. En flyktig rörelse utanför fönstret väckte honom till liv.

18

En sparvhök landade i en hängsyren. Av storleken och den röda bandningen att döma var det en ung hanne. En bofink som sökt skydd i det utblommade trädet flydde ner genom lövverket. Darrande kvistar visade fågelns flykt undan jägaren. Gungande grenar avslöjade jägaren. Jägare och byte rörde sig nedåt. Som koreograferade. Grenarna tog slut och bytet stod oskyddad på marken. Bofinken gjorde en ansats att flyga upp för att undkomma. Sparvhöken kastade sig upp i luften med två vingslag. Den grep efter fångsten med utspärrade klor. En inte lika iögonenfallande bofink flaxade upp framför sparvhöken och störde anfallet. Den såg ut att hacka efter jägarens ögon. Rovfågeln vek undan och de båda småfåglarna flydde. Lyckligt ovetande om dramat som just ägt rum satte sig en svartvit flugsnappare och putsade sina fjädrar i en björk intill gärdsgården. Intermezzot ryckte upp Vagn ur hans modfälldhet och fick honom att inse sitt behov av att handla. Han tog upp spillet. Slängde skräpet i soppåsen och duken i tvätten. Jag ska iväg! Jag ska ut på en tur. Inte bara på två dagar utan en vecka. Kanske två veckor om värmen håller i sig. Det ska fan gå här och söka jobb som inte finns. Han beslöt att följa Bohusleden norrut. Det skulle bli ett avbrott i tristessen att stämpla. Beslut och handling var ett för Vagn. Han gjorde sig i ordning. I badrummet såg han att skägget växt. Han sträckte sig efter sin trimmer. Ställde saxen på lägsta läge och stubbade skägget. Efteråt skalade han hjässan tätt intill huden. Vagn duschade och lämnade badrummet utan att göra rent tvättstället. Skäggstrån och hårtussar låg kvar runt handfatets insida. Han gick ut i köket. Tog fram ett paket ur frysen och ställde in i mikron. Valde tid och tryckte på start. Tog fram kläder och gick ut med dem till hallen. Mikrons timer plingade. Maten var färdig. Innan han satte sig tog han med ett durkslag och gick ut. Vid gärdsgården

19

mot sjön växte blåbär. Han plockade en portion och tog med in. När Vagn klädde sig övervägde han ett ögonblick att ta kortbyxor men behöll långbyxorna på. Han knäppte på sig ett bälte med benväska. En kikare i fodral. En pannlampa. En dolk. En extra lampa med litiumbatteri som han fäste i en hållare på bältet. Efter avslutad klädsel tog han på en tunn jacka och gick ut med ryggsäcken till förstubron. Han återvände in. För att kolla att strömmen var frånslagen. Ögonen fastnade på ett inramat foto. Kortet på hans båda barn, Amanda och Oskar. De ringde inte i år heller, tänkte han. Han fick en klump i halsen. Det drog i mungiporna. Han lämnade storstugan och gick ut med kängorna i handen. När han böjde sig fram för att snöra kängorna skymdes blicken. På väg tillbaka till Lyckan och bilen skrämde han upp ett rådjur. Hans tankar började ströva. Det finns spår efter varg både i Svartedalen och på Bredfjället. Får har blivit rivna i Hjärtum. Vargen borde finnas hemmavid snart? Jag ska ta mig fan gå hela vägen till Norge bara för att hitta deras spår. Jag vill se varg i vilt tillstånd. Vid ett möte i skogen. Få se deras sneda, gula ögon och frusna blickar och vänta på vad som ska ske. Jag kommer att passera två, kanske tre vargrevir på vägen. Vagn stannade vid bilen och kände på dörrarna. De var låsta. Ett hugskott fick honom att låsa upp den främre dörren och lägga in sin telefon i handskfacket. Den behöver jag fan inte, tänkte han. Ingen jävel ringer mig ändå. Barbro dök upp runt husknuten och vinkade på honom. Vagn gick fram till henne. Han berättade om sina planer. Ett sträck morkullor flög över lyckan och

20

samtalet stannade av. Barbro och Vagn tittade efter fåglarna. – De flyger alltid över vid den här tiden, sa Barbro. Vagn såg skymningen nalkas. Han ville komma iväg och tog avsked av grannfrun och gick utför vägen. En av Bohusledens etappgränser låg knappa trehundra meter österut. Vandringsleden följde en timmerväg över Ulveberget. Vagn ökade takten. Han ville mjuka upp kroppen och bli kvitt missmodet. Ansträngningen och naturen omkring honom fick inte tankarna att bli lättare. Stigen ledde genom vacker naturskog över berget till dess branta östra sida. Trots tilltagande skymning klättrade han i rasande tempo utför branten. Nedanför bergssidan låg den hårt trafikerade väg 167. Hans mål var en övernattningsplats på Bredfjället. Ett naturskyddsområde. I mörker kändes det bättre att gå på asfalt och grus än att gå i skogen. Bästa vägvalet är att följa vägen mot Store-Väktor. Det är en lätt sträcka, även i mörker, där blir jag knappast uppehållen. Han hade fel.

21

Kapitel 4 Fan vad du har vuxit unge. Din kropp har snart en vuxen kvinnas mognad. Men jag gillar dig som den fjortis du är. Jag får sådan lust att gosa med dig. Mer än gosa. Jag undrar vad du säger om jag svänger av vägen och bara tar för mig? Det var tyst i bilen. Endast ljud från däck mot asfalt hördes in i kupén. Han saktade in för att svänga av Kungälvsvägen. Sneglade på tjejen i passagerarsätet, Emma. Hennes hår var mörkt och tjockt. Det ramade in ett ansikte med ovala ögon, rak näsa och en mun med fylliga läppar. Så här i slutet på sommaren var hon mulligt gott solbränd. Hennes späda kropp gjorde honom kåt. De fasta små brösten, de välvda höfterna och den smala midjan lockade honom. Det blev allt svårare att hålla ansiktet nollställt när hon tassade runt i lägenheten om mornarna. Tunnklädd, nästan naken. Hon skulle fylla fjorton år om ett par månader. Emma var hans sambos dotter som han körde till hennes bästis Sandra i Hjärtum. Ett litet samhälle med medeltida anor, en kyrka, ett dagis, en skola och en nedlagd lanthandel. Ett renstädat och sömnigt ställe där alla kände alla och områdets ungdomar var sårbara för drömmar om action och det förbjudna. Där vuxna pendlade för arbete. Bakom ratten satt Arne Svensson, en medelålders man från Lilla Edet. Emma bröt tystnaden i bilen. – Arne, vet du att de tillverkar yxor i Hjärtum? Ett hårstrå sökte sig in i Arne Svenssons mungipa. Han försökte få undan det genom att stryk med ett finger över läpparna. – Finns det en yxfabrik här? – Det är ingen fabrik. Det är en smedja. Yxsmedja heter det. Yxan kallas Daskebackar’n och smids som de gjorde förr. Vet du vad Hjärtum betyder, då? – Hjärterum kanske?

22

– Det betyder typ Hjorthem. Vi läste om det i skolan förra året. – Det var rätt längesen… Arne svängde in på en tvärgata. Släppte på gasen och minskade till krypfart. Han stannade vid sidan om grinden där bilen skymdes av buskar. Han sträckte ut en arm över passagerarsätets ryggstöd. Värmen från flickans kropp fångades upp av hudens censorer. Sugkoppar som på bläckfiskarmar sökte hud. Flickan vred på huvudet och såg honom i ögonen. Utan att säga något öppnade hon dörren och steg ur bilen. Emma skyndade till villan. Hon lyckades på ett märkligt sätt vinka adjö åt föraren i bilen och hej till väninnan som stod i fönstret på övervåningen i samma rörelse. Sandra sprang nedför trappan och släppte in henne. – Vad sen du är, Emma. Jag trodde inte du skulle komma. – Morsan blev dålig. Jag var tvungen att diska och röja upp hemma innan jag kom iväg. – Bra att du är här, Emma. Då kan hela familjen sätta sig till bords. Sandras mamma kallade på flickorna från köket. Du vet att vi inte börjar utan dig. Emma gled in på sin plats. Den som blev hennes för snart två år sen. Efter att ha satt sig tittade hon ner i tallriken för att dölja sina tårfyllda ögon. Kontrasten mellan ljuset och värmen hos väninnans familj och det instängda dunklet hemma hos sin mor och Arne var som mellan himmel och helvetets trapphus. Skamsen försökte hon förtränga sin önskan att vara i väninnans ställe. Flickorna gick inte bara i samma klass, de var bästa väninnor för livet. De var alltid tillsammans. Efter måltiden rusade de båda ungdomarna upp på Sandras flickrum och slängde sig på sängen. – Morsans kille försökte hångla med mig på vägen hit, sa Emma. Han såg sjukt tänd ut. Väninnan reste sig ur sängen och satte sig vid ett sminkbord. Synade sin spegelbild noga.

23

– Jag har finnar, beklagade hon sig. – Ta brunkräm. Det har jag gjort. Sandra sträckte sig efter en tub, pressade ut en klick på en bomullsboll och la på i ansiktet. Hon missade under käklinjen. Nöjd med ansiktet fortsatte hon med ögonen. Ögonfransarna var långa och något böjda. Böjaren fick ligga kvar i lådan. Hon fortsatte med ljus, vitskimrande ögonskugga, maskara, kajalpenna. – Ser det bra ut, Emma? – Du har glömt ögonbrynen. Sandra tog upp en penna och strök färg över sina ljusa ögonbryn. Hon avslutade med lipgloss. – Är du klar, Sandra? Får jag komma till? – Visst, Emma. Emma hade eget sminkset med sig. Hon kunde inte använda samma smink som sin blonda och ljushyllta väninna. – Ville din mammas kille ha dig, frågade Sandra. En sån gubbgris. – Om morsan visste om det skulle hon klösa ögonen ur honom. Har du varit med nån kille i sommar? När ni var på semester? Träffade du några killar? – Göra det med en turk? Nej du, det verkade inte lockande även om det vara flera som ville. Vad ska vi göra ikväll? Se på TV? – Vi kan åka med till Janne på Måröd om vi vill. Han ska ha fest. – Den slemgubben tafsar, protesterade Sandra. Du menar han som brukar hänga utanför skolan? Som är gubbe? – Jörgen ska dit. – Menar du Jörgen på gymnasiet? Då fattar jag varför du vill dit. Sandra skrattade åt väninnan. – Vill Jörgen vara med dig, sa hon. – Vet inte. Men jag vill vara med honom. Han är läcker. – Finns det andra än Jörgen med på festen tror du? Som inte är gubbar?

24

– Jörgens kompis kanske kommer. Jag tror det i alla fall. De båda väninnorna hade ännu inte bestämt något för kvällen. Det fanns inte mycket att välja på en lördag veckan innan skolan startade. Ungdomsgården och discot i centrum skulle inte öppna före skolstarten. De var för unga för att komma in på krogarna i stan. Till Göteborg fick de inte lov att åka. Om de trotsade förbudet skulle de inte komma tillbaka hem i tid. De var ännu inte femton. Sandra fyllde tretton förra året i oktober. Hon var en månad äldre än väninnan. Flickorna övergick till att prova kläder. Emma som klätt sig i jeans och T-tröja sökte igenom Sandras garderob efter nytt under tiden väninnan valde byxor. – Vad är detta? När köpte du dem? Kan jag låna? Emma höll upp två tunna, korta linnen. – Jag köpte dem i Alanya. – Får jag? – Visst får du. Emma la de båda plaggen på sängen och drog av sig tröjan och Bh:n. Hon granskade kritiskt sin spegelbild innan hon drog på linnet. Det spände över bysten och lämnade magen bar. – Vad tycker du, frågade hon och vände sig mot väninnan. – Fett häftigt, svarade Sandra. Sandra bytte om till ett par vita bomullsbyxor och drog det andra linnet över huvudet. Flickorna blev stående och betraktade sin klädsel framför spegeln. Klädda i korta linnen, moderiktigt lågt skurna byxor visade de upp var sin bar mage från ljumskarna till ovanför naveln. – Sexigt, sa Emma Johansson. – Vi måste smyga oss, sa Sandra, morsan får spader om hon ser oss. De båda flickorna från den trygga småstadsmiljön drivna av äventyrslust och nyfikna på livet men okunniga om dess avigsidor, skyndade iväg efter att från hallen båda ha ropat hej till Sandras föräldrar. – Klockan ett ska ni vara hemma tjejer!

25

Sandras mamma ropade från vardagsrummet. Röda om kinderna sprang tjejerna ut på gatan. Förbi lanthandeln till genomfartsleden. Emma tog upp sin mobiltelefon ur fickan. – Jag ringer Janne, han har lovat hämta oss. Janne bromsade in vid vägen en kvart senare och tog upp de båda tonåringarna. Han öppnade sidodörren för dem. De klev in och satte sig bredvid varandra i två stolar bakom ett runt bord. Längre bak i bilen fanns en soffa med nedfällt ryggstöd. Janne vände sig mot dem efter att ha tänt ljuset i kupén. Han stirrade oblygt på dem. – Helvete, vilka sexiga tjejer, utbrast han. Ni är fett fina. Synen av bröstvårtor, styvnade av den svala luften, som avtecknade sig genom tunt tyg gjorde honom lysten. – För fan tjejer, här har ni fucking cider om ni vill börja parta direkt. Han sköt över var sin plastflaska till dem. De märkte inte att kapsylerna satt löst. Janne vände förarstolen mot ratten. Medan han startade bilen såg han på dem i backspegeln. Han mötte Sandras ögon. Som utlöst av hans blick sköt hon fram bysten. Janne fick slita sig från synen. Han la i växeln och började köra. Bilden av flickan satt som etsad på näthinnan. – Jag ska träffa en tjomme i Trollhättan. Men det går fort. Janne körde till Trollhättans centrum där han tog upp en kille utanför en pub. Janne smusslade över en plastpåse och tog emot ett par sedlar. Killen steg snabbt ur bilen och försvann in på en tvärgata. Janne hörde tjejerna viska. – Vad har de för sig? sa Sandra. – Jag tror han sålde knark, sa Emma. Flickorna tittade på varandra. De var med om något spännande. Något häftigt. Något förbjudet. – Har du provat på knark nån gång, Emma.

26

– Jag tror inte jag vill prova. Jag håller mig nog till Cider. – Jag är nyfiken. Det verkar jättehäftigt. Janne sneglade på Sandra i backspegeln. Nog fan ska du få smaka på tjack, hora. Snart ska du få i dig både tjack och kuk. Så mycket du tål och lite till. Han mötte Sandras blick. Hon såg på honom med andra ögon nu, upptäckte han. Hon satte ciderflaskan till mun och drack. Han log mot henne. Du skulle allt sätta i dig cidern även om du visste att den var spetsad. Hon log tillbaka.

Strax innan de var framme dök en gående upp i en kurva. Personen var klädd i mörka kläder, bar inga reflexer, ingen lampa. Han gick på vänster sida om vägen. Janne ville stila. Han körde i hög fart. Rätade ut kurvan och strök tätt förbi den gående. Mannen upptäckte faran att bli påkörd och kastade sig i diket. Han skrek efter bilen. – Stanna din jävel! Janne gapskrattade och fortsatte. Omedveten om att hans tilltag flätade ihop hans och tjejernas liv med den vandrande mannens. Misshandel, våldtäkt och död skulle förena dem för all framtid. För en av dem dock endast en kort tid. Ett gäng kompisar satt och ölade i Jannes sjapp när de kom fram. Efter att ha hejat på dem föste Janne in Sandra i ett rum. Han stängde dörren om dem och sträckte sig efter en flaska som han räckte till henne. – Här har du, tjacket. En alkoläsk – Är det starkt? – Det är som cider, inget märkvärdigt men jävligt gott. Janne satt sig vid ett bord och plockade med tobak och cigarrettpapper. Sandra läppjade på drycken och uppskattade den efter all söt cider. Hon drack djupa klunkar. Sneglade på honom. Slog sig ned på sängen.

27

Det fanns ingen annan plats. Rummet var stökigt. Sängkläderna var skitiga och låg slängda intill väggen. Som kastade åt sidan när han steg upp. Vid det enda fönstret stod ett bord fullt av tidningar och odiskade glas. En frän odör steg upp från ett askfat. Janne reste sig. Drog undan en tjock filt som täckte ett fönster och ställde upp det på glänt. Sandra sparkade av sig skorna. Golvet var smutsigt märkte hon och drog upp fötterna i sängen. Utbrända lysrör gav inget ljus. Kvällsmörkret såg ut att tränga in i rummet. Janne sneglade på Emma. Kollade flickans kropp. Lät blicken glida över hennes bara mage ner mot skrevet. Han kunde ana hur hon var skapt. – Drick upp nu, tjejen. Jag vill inte vänta längre. Jag vill ha dig nu. Hur skulle du gilla att få stryk tro? Smiska upp dig först och sen ta dig. Skulle du kanske gilla det?

28

Kapitel 5

Sjudande av ursinne kröp Vagn upp ur diket. Han blängde efter bilen och la den på minnet. En van. Ett gammalt amerikanskt skåp. En jävla rishög, tänkte han. Regskylten var igensatt av skit och omöjlig att läsa. Men bilden av märken, färg och repor inpräntades i hans huvud. Bilen försvann i samma riktning som Vagn var på väg. Han började gå. Ett par kilometer längre bort såg Vagn bilen på nytt. Denna gång på avstånd. Ljus från ett hus slog matta reflexer i bilplåten. Vid sidan om den stod tre andra rishögar parkerade. Två kåkar stod på kanten till en grusgrop. Den ena var ett sunkigt ruckel. Ett kyffe. Den andra såg ut som en byggbod. Grusgropen var urgrävd och översållad av skrot, bland annat tre rostiga plåtsilor, och bredde ut sig mellan en korsning och en ås på vars krön kyffet stod. Vagn gömde ryggsäcken under en silo och smög uppför en backe. Han ställde sig dold i skuggan av en träddunge och spanade efter bilföraren. Genom ett skitigt fönster såg Vagn ett halvdussin människor. Alla i tjugoårsåldern. Till och med yngre i något fall. En rörelse i ett annat fönster pockade på hans uppmärksamhet. Yankeeskåpets förare! En man med långt hår. Han var i sällskap med en blond tjej som smuttade på ett glas. Vagn vände sitt intresse mot den vita bilen. Trots mörkret märkte han att bilen var inredd. En skymt i ögonvrån fick honom att vrida på huvudet. Den långhårige mannen tände en cigarett med hopsnörda ändar. Vagn blev nyfiken. I kyffets sovrum bjöd Janne Sandra på en joint. Hon tvekade. Intuitivt vill hon inte röka men samtidigt var hon nyfiken. En låtgåkänsla bemäktigade henne. Vad gör det om jag tar ett bloss. För att prova, tänkte hon.

29

Sandra tog emot den. Drog ett bloss. Hostade. Janne tog tillbaka spiffen. Sög in rök i ett djupt halsbloss. Höll kvar röken i lungorna. Lät den sila ut genom munnen. Sandra gjorde efter honom. En ny hostattack. Hon lyfte flaskan med alkoläsk till munnen och tömde den i tre djupa klunkar. Hon hämtade andan och gjorde ett tredje försök. Kunde hålla kvar röken. De turades om att röka tills hon efter en stund gjorde en avböjande gest. Janne fimpade i ett askfat. Reste sig och drog igen fönstret. Sandra tog upp fimpen. Höll den under näsan. Den luktade inte som vanlig tobak. Hon stoppade fimpen och cigarettändaren i fickan och vände sig mot dörren för att gå ut till de andra festdeltagarna. Janne grep henne om axlarna och drog henne till sig. Sandra stretade emot. Ett axelband brast. Han vräkte omkull henne på sängen. Slängde sig över henne. Fumlade efter linningen på hennes byxor. Drog ner dem. Körde ner en hand innanför trosorna. Juckade hårdhänt med fingrarna i henne. Våldsamheten skrämde Sandra. Men hetsade samtidigt upp henne. Han vill ha mig! tänkte hon. Sandra var på väg att fogade sig. Lukten av gammalt piss stack henne i näsan. – Släpp mig, sluta! Hon försökte kasta sig om för att ta sig ur sängen. Motståndet eggade Janne. Mobiltelefonen signalerade. Döv för mobilen och flickans skrik pressade han ner henne i sängen. Han knäppte upp jeansen. Tryckte ner sin kuk mellan hennes lår. Telefonsignalerna trängde slutligen in i hans medvetande. Janne rusade upp ur sängen. Med jeansen i ett bylte runt benen snubblade han över golvet till bordet och svarade. Under tiden han lyssnade drog han ner kalsongerna och trampade av sig klädbyltet och skorna. Han la en hand om sitt stånd och började dra. – Ja! Sandra rusade upp ur sängen. Flydde. I förbifarten snappade hon åt sig en ciderflaska. Janne snodde runt. Tog ett språng. Halkade och föll.

30

– Stanna, din jävla hora! Annars bankar jag skiten ur dig när jag får tag i dig. Paret försvann från Vagns synfält när Janne drog ner Sandra på sängen. Fortfarande mörk till sinnes vände han om och lämnade platsen. Han ville hämnas på bilföraren men tvekade. Hur kan jag sabba bilskrället utan verktyg? Sticka hål på däcken? Något jävla skit ska han ha. Han trevade efter sin kniv. Ett gällt gnisslande skar genom mörkret. Dörren till huset öppnades av någon. Tjejen han sett genom fönstret stod i dörröppningen med en hand på handtaget. Hon stängde dörren bakom sig och gick nedför trappan. Hon trampade luft. Vagn drog sig mot dungen bakom bilarna utan att släppa henne med blicken. Hon gick över vägen mot parkeringen. Stannade och lyfte mobilen. Försökte ringa med en tung ciderflaska i handen. Gömd bland skuggorna följde Vagn henne med ögonen. Matade henne till sig steg för steg. Hon stannade vid en björk. Lutade huvudet mot stammen och lät pannan glida mot den skrovliga barken tills hon blev stående med nedåtvänt ansikte och öppen mun. Hennes byxor satt lågt på höfterna. Det ryckte i hennes mellangärde. Linnets ena axelband slängde under ett naket bröst. Hon sköt från mot trädet med armarna och ansträngde sig för att stå rak. Ett steg åt sidan förde henne nära Vagn som spontant la en arm om hennes axlar för stöd och drog henne till sig. Hennes ögon blänkte. Läpparna rörde sig utan ljud. Försöker hon säga något? undrade han. Med ansiktet tryckt mot hans jacka sög Sandra in den skarpa lukten av kåda, doften från fuktig mossa blandad med fruktbärande blåbärsris, den spröda aromatiska lukten från blommande ljung och den vassa genomträngande lukten från otaliga kaffebrasor. – Vad gott din jacka luktar, pappa, mumlade hon. Pappa, jag vill inte vara här längre. Jag vill åka hem. Hon vände upp ansiktet. Luggen föll ned för ögonen. Ögonlocken fladdrade. Hon skakade på huvudet.

31

Vagn insåg att han höll en tonåring i sina armar. Åldern kunde han inte avgöra men hon var gammal nog att röka på och att dricka sprit av andedräkten att döma. Hon log mot honom. Kramade mjukt om hans hals. Värmen från hennes armar var behaglig. Hon såg på honom med kinden mot hans bröst. Slöt ögonen när han strök håret ur hennes ansikte. De plutande läpparna gick inte att motstå. Hans längtan och hennes ungdom förledde honom. Han smekte hennes läppar med sina. Värmen från hennes armar och kropp spred sig till honom tillsammans med en känsla av närhet. En närhet och värme han hade saknat alltför länge. Hans svultna känsloliv vaknade. Hennes läppar smakade sött. Han tryckte sin mun mot dem ännu en gång. Kysste hennes ansikte; ögon, nästipp, panna. Samtidigt smekte hans händer hennes kropp efter ett sen gammalt invant mönster. Med en hand höll han henne om ryggen. Med en sökte han sig in under linnet. Hon log fortfarande när han nådde målet för sina prövande lätta smekningar. Hennes bröst var små. Dörren till huset for upp med en smäll. Janne kom ut på trappan. – Sandra, ropade han, kom igen nu för helvete. Jag måste iväg. Tjejen i Vagns armar spände sig. Andades ansträngt; kort stötvis. Hennes kropp började skaka. Janne kom gående över vägen, rakt mot dem. Vagn mönstrade motståndaren. Han kom gående över vägen med långa kliv. T-tröjan och byxorna fladdrade. Din jävla speta. Du går på två pinnar uppstuckna i röven, ditt heroinmagra helvete. Du är längre än mig men det hjälper dig inte ett skit. Är du påtänd? Bra på att slåss? Streetfighter? Skit samma, mannen. Jag tar dig hur som helst. Du försökte mangla mig med din jävla rishög till bil. Jag ska sänka dig. Jag ska göra dig jävligt illa. Du kommer inte att fatta vad som hänt. Dina först ord på uppvaket: ”Tog ni numret på bilen som körde över mig?” – Kom bara, viskade Vagn. Kom till mig. Kom och plocka för dig.

32

Vagn gjorde sig beredd. Släppte greppet om Sandra. Tog ett steg framåt. Utan förvarning öppnades dörren till kyffet. Två män steg ut på trappan. De gick ner på vägen.

33

Kapitel 6

Vagn lyfte upp Sandra och bar henne in bland träden. Bort från Janne, skjulet, väninnan och de andra. Janne körde iväg efter att ha bytt ord med de två männen. Han upptäckte aldrig Vagn. Sandra klamrade sig fast om hans hals med hjässan vilande mot hans kind. Hon märkte att de gick utför en slänt, att det blev mörkare och att de avlägsnade sig från kvarten. Mörkret oroade henne inte. Hon kände sig trygg nu. De kom fram till en glänta. Ljus från husets ytterbelysning syntes svagt mellan träden. Han släppte ner Sandra på marken men behöll stödet om hennes rygg. Mjuk mossa svalkade hennes fötter. Hon såg upp. Ett par läppar nuddade hennes mun. – Du är väldigt söt, sa han. Hon blev varm inombords. Mötte hans läppar på nytt. Han kysser med öppen mun! Hennes kropp skalv. Hon visste inte hur hon skulle bete sig. Hans hand rörde sig i cirklar över hennes mage. Hon kramade hårdare om hans hals. Sträckte på sig. Handen nådde trosan, fingertopparna hennes kön. Hon spände sig. Putade med magen. Hans fingrar smekte kittlaren. Trängde in i henne. Framkallade ilningar. Fick henne att njuta. Fortsätt. Det är så skönt. Hon ville kanske få honom att gå längre. Ja! Hon försökte uppmuntra honom genom sina rörelser. Samtidigt var hon rädd för vad som skedde. Ilningarna tog fart. Om av rädsla eller av lust hade hon inte klart för sig. Han strök över hennes arm. I rörelsen förde han ner linnets axelband. Linnet blev liggande på höfterna. Hans ansikte närmade sig hennes blottlagda bröst. Mina bröst! Hon sköt fram dem. Tycker han de är stora?

34

Hans läppar slöt sig om en bröstvårta. Tungan smekte. Ljuvt kittlig känsla. Hon önskade att han skulle smeka henne som förut. Som om han kunde läsa hennes tankar kände hon hans hand röra sig nedåt längs kroppen. En konstigt stark känning strömmade genom henne. Men den undanröjde inte hennes oro. Motstridiga känslor fick henne att tveka och slutligen protestera. – Vad sa du, Sandra? Hon log generat. Han fattade inte. Vagn kysste hennes kropp. Hans händer rörde sig kelet över hennes höfter. Läppar och tunga ockuperade hennes uppmärksamhet. Fingrarna makade ner hennes byxor med ficktjuvslätt beröring. Hennes vita byxor singlade ner på marken. Sandra flämtade, rädd och osäker. Inte byxorna, nej du får inte. Det som skedde var fel. Man gör inte det med sin pappa. Rädsla konfronterades med lust och nyfikenhet. Händerna på hennes kropp rörde smekande lätt vid huden. Mage. Bak. Lår. Händer strök över knäna och förde i rörelsen med sig hennes trosor. Inte underbyxorna, nej inte trosorna, nej gör det inte! Han nuddade hennes anklar. Hon lyfte fötterna. En i sänder. Lät honom lossa och ta av skorna och de två plaggen. Iklädd endast linnet som låg rullat om midjan stod hon naken framför honom. Paniken växte men skiftade till förvåning, till njutning, när Vagn stående på knä drog henne till sig och kysste hennes kön. Sandra kände skam när han la henne på marken. Hon ville resa sig upp. Ville förklara att han inte fick göra det. Ville dra på sig trosorna men saknade kraft. Hon skämdes för att mossan kändes skön mot ryggen. För att hon ville med honom. Hon visste att det berodde på henne. Hon hade besvarat hans kyssar. Hon hade

35

uppmuntrat honom. Hon ville stå emot men kunde inte. Hon hade inte makt över sin kropp. Kunde inte förhindra det hon visste skulle komma. Hon la sig till rätta under honom. Kramade hårt om hans hals när han tog henne. Lyfte fötterna och tryckte hälarna hårt mot hans rygg. Under tiden Vagn förförde Sandra körde Janne till Backamo för att träffa en steerer. Fredde, mannen som ringde, skulle introducera en ny kund väntade på grusplanen framför I 17:s monument. Janne sladdade in på planen. Bildäcken rev djupa spår i gruset. Fredde som suttit på ett räcke reste sig och kom fram till bilen. Hans utmärglade kropp slukades av ljuset från bilen när han gick förbi strålkastarna. Janne lät motorn gå, vände förarstolen och tog plats vid bordet mitt emot sin gäst. – Tja, Fredde. Vad har du på gång? – En affär. Den är kanske för stor för dig men det snackas om att du tjackat mycket Benzies. – Du kan väl inte köpa mer än något gram. Eller vill du byta till dig en dos? Jag har en ask Sobril som du kan få billigt. – En cod. Janne skärpte sig. En cod betydde stora pengar. Mer än en carrier brukade köpa. Freddes anspelning på stora pengar lockade. – Vem tjackar? Utbrast Janne. Du vet väl ingen med sådana pengar. – Kanske jag gör, kanske inte. – Ut med språket din lilla jävla skit! Fan har du lurat upp mig från min tjackhora för att snacka? – Coola ner dig, mannen. Lugn och fin. Ja, jag har en köpare. Har du vad han behöver ringer jag och fixar ett meet. Kan du skaffa fram head drugs för mellan hundra och tvåhundra K? Snabbt? Den efterfrågade mängden var ungefär vad Janne satt på. Det skulle bli bra utdelning. Speciellt som jag inte har slantat upp något för godset, tänkte han belåtet och blåste upp kinderna.

36

Affären kommer att ge 160 grand. Nog för en connect i Holland. Då kan jag tjacka i load och slippa gälla för hulling. Jag kan dubbla min vinst på en resa. – Så du är steerer nu, Fredde? Ikväll sa du? – Ikväll och cash. Givetvis. – Vad är det för en? Ingen satans bogey, va? Janne kände oro inför risken av infiltrerande poliser. – Nej fan, han är grön. En kompis som håller till i Uddevalla. Jag känner han sen gammalt. – Jag måste vägen om mitt fucking drop. Vi pratar body & soul här. Är han medveten om det? – Jag ska nämna det. – Jag levererar om nån timma. Janne kom att tänka på en av gästerna hemma. Nej för fan. Halv fyra får det bli. – Ringer. Fredde räknade på hur många gram han skulle komma att få som steerer men stakade sig på matten. – Skulle man kunna få Sobrilen du snackade om som ett tack för hjälpen? Fredde var ung men åldrad och sliten av missbruk. Han gick på sprit och läkemedel och låg i som en bäver för att finansiera sitt missbruk. Fredde och hans likar behövde 36 timmar på dygnet för att få ihop stöldgods nog till sitt dagsbehov av droger. De gjorde inbrott för att överleva. Oftast stal de från källare och förråd för att sen byta stöldgodset mot droger och sprit. Fredde sålde ibland på redovisning men försummade ofta att redovisa. Han hade skulder till både Janne och andra. Janne gav honom Sobrilen. När han körde såg han i backspegeln Fredde lyfta mobilen till örat. På ett gym i Göteborg hördes signalen från en mobil. En man vid en benpress reagerade. Han pressade upp fotplattan och la på spärren. – Snacka. – Fredde. Vi har ett meet. Jag har gjort upp med min gubbe. – Bra, Fredde. Var och när? – Vid Backamo. Vid den jävla minnesstenen utanför.

37

– Det skulle vara bättre på vägen efter Backamo. Det finns en parkering vid sjön. Kan du ordna det? – Visst, det fixar sig. Halv fyra blev det sagt. – Det är bra, Fredde. Då syns vi. – Glöm inte pengarna. En timme senare lämnade han duschen och klädde sig. På väg utför trapporna ringde mobilen på nytt. Han svarade. – Ja. – Är det ordnat? – Det rullar. – Samla killarna på fiket ikväll. Jag har förberett. – Du ska inte lägga böter på honom då, Vlad? – För helvete! – Sorry. – Han klarar inte böterna som skulle gälla. Dessutom är det läge att visa vad vi går för. – Det ordnar sig, mannen. Har du något för oss innan vi åker? – Visst, det ligger i skåpet tillsammans med järnen. Karl Langenius vid Fyrbodal hamnade i kölvattnet på en man i trappan ned till gatan. Han hörde mannen svara i mobiltelefon. Ett bekant namn fick honom att lystra. Han tjuvlyssnade utan att genera sig. Vlad! Snackar han med Liga-Vlad i Uddevalla? Langenius sneglade efter den telefonerande. Mannen var i tjugoårsåldern. Ungefär en och nittio lång. Av slaviskt ursprung med tjockt mörkt hår som låg över kragen. Mannen var klädd i märkeskostym; vit skjorta slips svarta skor. En reflex blänkte under ena ärmen. En armlänk och ett par blaffiga manschettknappar i guld. Langenius såg objektet kliva in och sätta sig bakom ratten i en Mercedes. Langenius memorerade numret. I god tid innan kvällspasset steg Langenius in på polishuset i Uddevalla. Han bytte till uniform och tog på sin utrustning. Färdigklädd och utrustad gick han in till vakthavande befäl.

38

– Kan du slå på ett bilnummer åt mig. Langenius slog upp ett block och la på bordet. Kommissarien läste uppgifterna på den uppvända sidan och skrev in numret i datorn. – Ägaren är en kvinna skriven i Göteborg. Få se, nej henne har vi inget på. Varför frågar du? – Killen som körde bilen nämnde Vlads namn i telefon. Han såg mer ut som en framgångsrik kriminell än en Svensson. Han körde den där tantens bil, en sprillans ny merca. – Menar du vår lokala ligaboss? Vlad Mizinsky? – Jag vet inte säkert, men ja, kanske. Jag tror det. – Ska vi kolla busfoton kanske? Vakthavande valde data på kriminella i aktuellt åldersspann och kopplade till Vlad Mizinsky. Mer än dussinet fotografier skrevs ut på bildskärmen. Han bläddrade mellan fotona. – Den där var det. Langenius pekade på en av bilderna. – Menar du Misha Sahli? – Slå på honom! – Han förekommer. Är 23 år. Dömd för våldsbrott. – Han har alltså koppling till, Mizinsky. – Tränar du i Uddevalla? – Det var på ett gym på Hisingen jag såg killen. – Skriv en minnesanteckning, Langenius. Skicka en kopia till Länskrim i Trollhättan för kännedom. Kommissarie Lundström får bedöma om det finns anledning att sätta span på de här grabbarna. – Det är något på gång. Jag fick en känsla av fara men vet inte för vem, sa Langenius.

39

Kapitel 7

Janne tvärbromsade utanför kyffet i en sky av damm. Grus och småsten blästrade rutorna mot vägen. Han var tillbaka. Ville synas. Steg ur bilen. Sträckte på sig med armarna över huvudet innan han steg in till de andra. Han stannade vid dörren och såg sig om. Den blonda med jungfrurattarna fanns inte att se i kyffet. I stället föll hans ögon på Emma. Tjejen tryckte hälarna hårt i golvet på väg att sätta sig i soffgruppen. Slängde sig ner i soffan och sträckte sig efter en öl. Väl medveten om Jannes uppmärksamhet. Det mörka tjacket. Henne ska jag ha i stället för den andra. Det är bäst för henne att hon ställer upp, den lilla jävla horan. Janne plockade åt sig fyra flaskor öl och gick in i sovrummet. Emma reste sig och gick ut. Hon var orolig och rastlös. Hon hade inget gemensamt med de andra i gänget och oroade sig för väninnan. Emma gick över vägen och fortsatte en bit in mellan träden. Knäppte ner byxorna och satte sig på huk. Ljud trängde fram till henne genom mörkret. Hon reste sig och gick mot det håll ljudet kom från. I mörkret tog Sandras gestalt form. En man låg över henne. Sandra blir våldtagen! Emmas första tanke var att rusa fram och hjälpa väninnan. Skydda och befria henne. Väninnans röst fick henne att stanna i steget. Den tydde inte på fara. Väninnans ben klamrade sig fast runt mannens midja. Musklerna i Sandras lår var i arbete. Hennes höfter reste sig och mötte mannens på väg ner. Emma vände och gick tillbaka mot kyffet. Du ville bli av med den ändå, Sandra. Nu är du stor du också. Jag tror du gillar det. Det låter så. Janne ställde flaskorna på sängbordet i sovrummet. Tog fram en ask Rohypnol och tömde ut på bordet. Han lossade kapsylerna försiktigt. Det fick inte synas att flaskorna varit öppnade. Han undrade över hur

40

många Roppar han skulle blanda i. Slutligen sänkte han två piller var i två av flaskorna. De som var tänkta för Emma. Han tvekade ett ögonblick och fyllde på med ytterligare två piller. Sandra hade fått kanintjack i sin cider och han tubbade henne att röka en cannabisjoint med amfetamin för att få henne riktigt jävla kåt. Men det hade man fan ingen glädje av. Hon borde ha blivit kåt. Alldeles för jävligt kåt och villig men stack sin väg. Ett gäng Roppar ska väl göra det här tjacket medgörligt. Om inte annat få henne att däcka. Det blir kanske läge för en knullsil senare. Sätter sig horan på tvären kan jag alltid smiska upp henne. Det gör inte saken sämre. Bara jag får med henne ut till bilen... Janne vaknade ur fantasierna. Preparerade de andra två ölflaskorna för eget bruk. Ropparna skulle göra honom lugn och lite lummig. Försiktigt tryckte han tillbaka kapsylerna med handflatan. När han var klar sträckte han sig efter tjackpåsen och gjorde i ordning en panna. Med laddad pump spände han åt runt armen. Blodet slog ut som en blomma i pumpen och han sköt i sig allt. Kicken fick fart och kraft. Han fick stånd. Ett stånd som kommer stå sig länge, tänkte han. Innan han gick ut till de andra rättade han till sin klädsel. Asken och tabletterna som blev över låg kvar på bordet. Det fanns plats för Janne i soffan. Han log mot Emma och slog sig ner bredvid henne. Hon blev glad åt att någon tog notis om henne. Hon tömde sin öl och ställde från sig flaskan. Janne öppnade två av sina. Han slängde kapsylerna på bordet och föste över en flaska till Emma. – Här, ta om du vill ha. Emma tvekade. Tog sen en klunk ur flaskan. Ölet smakade gott. Det hade en annorlunda smak. Fylligare. Godare. Hon läste på etiketten. Det stod klass III på den. – Ska du haka på en snabb sväng till Trollhättan, sa Janne.

41

Emma svarade inte. Janne höll låda för att distrahera henne medan hon drack. Samtidigt granskade han hennes kropp närgånget. Han visste i vilken skola hon gick. Att hon inte var gammal nog. Inte lovlig. Men vem bryr sig, log han inombords Emmas hår glänste i ljuset från taklampan. Hon förde undan hår som envist föll ner framför hennes ögon. Ljus blänkte i hennes mörkt bruna ögon. Hon makade sig tillrätta. Lutade sig bakåt. Jeansen stramade över höfter och lår. Tyget i linnet spända över bröstet. Din kompis såg finare ut. Men du är fan så mycket sexigare. För fan tjacket, sno på. Jag är så in i helvete kåt. Begäret efter Emma växte. I väntan på att ropparna skulle verka gafflade han på utan att släppa henne ur sikte. Efter en stund märkte han att Emma fumlade efter flaskan. Hon hade problem att greppa om den. Verkan hade börjat! Janne väntade tills hon tömt flaskan innan han skred till verket. – Kom igen, tjejen. Vi har bråttom. Han drog upp henne ur soffan och med Emma i släptåg skyndade han tjoande genom rummet. Två av de preparerade ölflaskorna stod kvar på bordet. Janne öppnade skjutdörren på bilen och föste henne framför sig mot öppningen. – Jag vill inte åka med! Emma satte sig på tvären. – Fan också! sa han. Jag har inte tid! In i bilen med dig nu för helvete. Jävla hora! Emma stretade mot. Tog spjärn med händer och fötter. Hon bet ihop och gjorde motstånd. Fick ett hårt slag i mellangärdet och vek sig dubbel. Kippade efter luft. Janne slängde Emma på golvet. Hon hann inte få fäste innan han slängde sig ner bakom ratten och körde iväg med en rivstart. Nedanför backen svängde han av vägen. Stannade bilen bakom en arbetsbod. Reste sig och gick bakåt i bilen. – Kom igen nu, knullet. Dags att ställa upp.

42

Janne ryckte upp henne från golvet. Slet av henne linnet. Knäppte upp hennes byxor. Stötte ner henne på rygg i soffan. Drog av henne blåjeansen och slängde dem på golvet bakom sig. Kåt och upphetsad fattade han tag om hennes trosa. Emma försökte värja sig. Janne tappade besinningen. Han slog henne i ansiktet. Hon föll handlöst tillbaka ned på sätet. Janne slet av henne trosorna. Efteråt torkade Janne av sig på Emmas linne. Drog upp jeansen och sträckte välbehagligt på sig innan han steg in på förarplatsen. Linnet slängde han på marken. – Fan vad rädd hon blev, sa han. Som om hon inte hade varit med förr. Samtidigt som Emma blev våldtagen vaknade Sandra Persson i gläntan. Kvällen hade gått över i natt. Hon sträckte sig efter ciderflaskan, satte den till munnen och halsade girigt. Innehållet vällde över hennes haka och kladdade ner hennes hals och bröst. Hon torkade sig om munnen med armarna. Hon var sömndrucken och kunde inte orientera sig. Inte heller komma på vem som låg bredvid henne. Hon kom bara ihåg fragment av vad som hänt. Hon rökte en joint tillsammans med Janne. Det kom hon ihåg. Han bjöd på en alkoläsk drog hon sig också till minnes. Han ville sätta på henne! Hon hade ringt hem och pappa kom för att hämta henne. Pappa! Pappa tog mig! Jag har knullat med… jag släppte till för pappa! Sandra vred på huvudet och såg på honom. Han låg på rygg med den ena armen över bröstet och den andra utsträckt. Hon genomströmmades av känslor. Inte bara av skam. Han såg ut att sova djupt. I alla fall hade han inte vaknat av att hon satt sig upp. Hon blev medveten om sin nakenhet och ville inte att han skulle se hennes bara kropp. Hon lutade sig över honom och drog åt sig sina kläder. Reste sig upp och började klä sig. Hon drog på trosorna. Klev i byxorna och drog upp dem över benen. Det låg något i en ficka. Hon kände efter. En cigarettändare och en halv rullad cigarett. Fimpen hon

43

tog från Jannes askfat. En halvrökt joint. Emma tittade på den. Kom ihåg den märkliga känslan av att röka kvällen innan. Tvekade ett ögonblick. Stoppade den i mun. Lyfte tändaren. Vad skulle pappa säga om han vaknade och såg mig röka på? Han ska väl inte säga något. Han som hade sex med sin dotter! En känsla av makt strömmade genom henne. Sandra tände fimpen. Hon kom ihåg vad Janne sagt om att ta djupa halsbloss och att hålla kvar röken i lungorna. Efter att försiktig ha provat med några drag utan att hosta tog hon allt djupare bloss. Efter en stund tog fimpen slut. Sandra lutade sig bakåt. Slöt ögonen och la sig ner. Hon blev liggande tills hon stördes av en rörelse från mannen vid sin sida. Sandra la huvudet på hans axel och strök honom över bröstet. Samtidigt försökte hon samla tankarna. Du gjorde det så fint. Men vi borde ändå inte ha gjort det. Jag var rädd. Du frågade inte om jag ville. Du bara tog för dig. Men det blev så skönt. Det kändes underbart hela tiden. Varje gång du kom in i mig var det som en explosion av skönt. Tusen gånger bättre än när jag gör det själv. Vid minnet av upplevelsen sträckte hon på sig. La sig tillrätta intill den sovande. Borrade in näsa och mun mot hans hals. Sandra strök med handen över hans bröst. Armen kändes konstigt kraftlös. Hon fick ta i för att kunna röra den. Känseln och kroppen var som förskjutna någon centimeter. Hennes far kom att se främmande ut. Hans bröst, axlar och armar var grövre än de brukade. Det är inte pappa! slog det henne. Bestört satte hon sig upp. Stirrade på honom. Han har skägg! Ett kort snaggat skägg. Det var ljust mot solbränd hud i månskenet. Hon har sett honom förr... igår. Eller är pappa orakad? Han rörde sig och sa ett par ord i sömnen. Det var inte hennes pappas röst. Sandra blev medveten om att det var en främling som låg bredvid henne. Hon hade varit med en man för

44

första gången. Inte en jämnårig pojke. Inte ens en av killarna på gymnasiet. Hon hade knullat med en vuxen. En hon inte kände. En vuxen som ville ha henne! Hon var stor. Mannen var kanske inte riktigt främmande ändå. Hon kände igen honom från Lanthandeln hemma. Hon har träffat honom utanför affären några gånger. Till och med pratat med honom. Han verkade snäll och såg inte på henne som andra män. De som aldrig såg en i ögonen utan på brösten. Eller längre ned. Den gången hon hade en ny kort topp hade han lett mot henne och blinkat. Ibland såg han ledsen ut. Som när han gick förbi utan att se henne. Hon visste inte vad han hette eller var han bodde. Men han måste väl bo i Hjärtum. Varför skulle han annars handla på Lanthandeln? Sandra kände sig lättad. Det var inte med pappa, det var med honom, gubben från lanthandeln hon haft det skönt. Första gången jag fick kuk i mig. Sandra fnittrade. Hon lyfte huvudet och tittade på hans kropp. Månljuset skapade mönster av ljus och skuggor på honom. Hon urskilde ljusa fält på magen. Skugglinjer korsade varandra och fick fälten att framträda i ett rutmönster. Hans andhämtning gav skuggorna liv. Hon lockades av mönstret och tryckte försiktigt på magen med fingrarna. Den kändes mjuk men samtidigt fast. Hon strök med handflatan över de ljusa partierna och räknade. Hans mage hade sex rutor. Ögonen gled snabbt förbi det som fanns nedanför magen och stannade på hans lår. Hon anade ett par lår som bullade ut på sidorna. Hon strök med handen över ett av dem och tyckte om vad hon kände mot handen. Slutligen drog hennes nyfikenhet ögonen till hans skrev. Kuken låg mot vänster lår. Den såg stor ut. En känsla sög tag i henne. Har allt det varit i mig, undrade hon. Hon sträckte sig över honom och rörde vid den med ett finger. Den kändes mjuk. Kändes skönt len. Hon tryckte med fler fingrar och gned den. Gjorde den hård. Handen fick eget liv. Slöt sig om kuken. Drog fram och åter med handen. Den växte och hårdnade. Huden gled lätt mot det hårda på insidan. Sandra blev

45

varm. Hon var redo. Hon ville igen. Ville få honom att göra det med henne. Få honom att göra det så där skönt för henne på nytt. Hon lutade sig över honom med ansiktet tät intill hans lem och började smeka den på nytt. Jag vill ha den igen. Gör det lika skönt en gång till. Mannen hon drog för vaknade. Grymtade. Njöt av hennes hand. Med huvudet lutat mot hans lår fångade hon hans ögon. Hon vände inte bort blicken.

46

Kapitel 8

Nehmet Mali var på väg till Uddevalla och Bronx klubblokal. Tankarna var upptagna av det uppdrag som väntade honom under natten. Han var spänd. Nehmet hade aldrig dödat. Han hade inte ens sett en död människa. Nu skulle det ske. Han skulle bli upptagen som en bland de respekterade i Bronx. Han skulle bli att räkna med. Nehmet steg av bussen och gick till ett nedlagt café som Bronx tagit över. Han utstrålade en självsäkerhet som han inte kunde leva upp till. Vad han inte visste var att natten skulle sluta mycket annorlunda mot vad han tänkt sig. Han var fyllda 17 år. Skulle inte komma att fylla 18. Misha Sahli var redan på plats. När han öppnade dörren svängde den upp på väloljade gångjärn. Han gick in utan att tända ljus. Fällde upp en lucka i serveringsdisken och fortsatte till bageriet. Kryssade vant mellan ugnar, arbetsbänkar och rullställningar med tomma bakplåtar. Han stannade vid ett stort väggfast plåtskåp, låste upp och tog fram de vapen Vlad Mizinsky avsett för dem. Sex automatkarbiner, AK5, i gott skick. Han la dem på en bänk. Kompletterade varje vapen med två fyllda magasin. Slutligen ställde han fram en burk med Roppar. Mobilen signalerade för ett SMS. Han läste ett par ord men inget namn. Misha log och gick för att släppa in sin kompis, Glenn Nilsson. – Hej, mannen. Du är ute i god tid. – Tänkte förbereda mig liksom. – Har du nått? – Så det räcker liksom. Tänkte vi kunde starta upp med en snöboll, liksom. De satte sig vid ett av kaféborden. Misha rev av två pappersbitar från en rulle på bordet. Glenn strödde ut pulver på papperstussarna. De svalde var sin snöboll med vatten. Satt sen tysta i väntan på verkan. Glenn föredrog jacking. Men det hade låg status. Han ville

47

inte visa att han använde verktyg. Inte för annat än AS. Han hade en firre i fickan som han tänkte använda vid tillfälle. Ljus från gatubelysningen trängde in genom de otvättade fönstren och la rummet i halvdager. Bordet var fläckat och repat. Stolarna de satt på var rangliga. Matt träpanel täckte väggarna i bordshöjd och i dammet som täckte klinkergolvet syntes spår av deras fötter. De båda männen var jämngamla. De kände varandra sen dagis. De hade skolkat från skolan tillsammans. Hade snattat och stulit tillsammans. Slagits skuldra vid skuldra. De blev upptagna i Bronx samtidigt. Glenn tränade på samma gym och lika ofta som Misha. Men det var den senare som var länken till Vlad Mizinsky. En av männen i Bronx ledargarnityr. – Vad är det för kille liksom, frågade Glenn. Han vi ska ta bort, liksom. Glenn strök tillbaka sitt hår ur pannan. – Det är två killar, svarade Misha. En dilare och hans kompis. Vi ska ta ut båda. – Varför ska vi göra av med dem, liksom? – För att Janne, dilaren, har snott från vår kran i Trollhättan. Vlad vill ha tillbaka godset och samtidigt statuera exempel. – Är de hårda liksom? – Dilaren säljer för att tända på. Den andre, Fredde, är en nolla. Jag använde honom som springare. Han räknas inte men ska väjstas för att inte snacka. De blev avbrutna av bultande på dörren. Fem unga män anslöt i tät följd. Misha delade ut vapen och fördelade uppgifterna för nattens jobb; att avrätta de två som inkräktat på Bronx intressen. När alla förstått vad som väntades av dem bjöd Misha på innehållet i rohypnolburken han ställt fram. – Vänta en timma med Ropparna. Vi börjar inte förrän vid tretiden i natt. Nehmet ville gärna ta sin dos med en gång. På stela ben gick han med de andra ut till bilarna.

48

Vagn vaknade efter att ha sovit ett par timmar. Han gjorde sig fri från Sandra och ruskade försiktigt tjejens axel. De hade haft sex ännu en gång och somnat om efter en stunds kelande. Hon reagerade inte på hans försök att väcka henne. Han tog upp en näsduk och torkade bort svett från hennes kropp. Det kom blod på näsduken. Förvånad betraktade han henne. Hennes villighet att ha sex med honom tydde inte på att hon skulle vara en debutant. Osäker på vad han skulle tro blev han sittande och stirrade på den sovande. Hon hade sugit av honom och med entusiasm haft sex med honom flera gånger. Inte kunde det väl ha varit första gången för henne? Hur ska jag få henne hem till sitt, undrade han. Finns det folk kvar i kyffet? – Jag är törstig. Sandra slog upp ett par trötta ögon och bad om något att dricka. Vagn sträckte sig efter ciderflaskan och gav henne. Hon skruvade med visst besvär av kapsylen och satte flaskan till munnen. Hon drack upp det som fanns kvar. Släppte sen flaskan rätt ner på marken. Han hjälpte henne på med kläderna. På väg till kyffet stödde hon sig på Vagn. Det fanns inga bilar kvar utanför. Dörren till sjappet var olåst. De steg in. Vagn hjälpte Sandra till en stol och såg sig sen om. Rummet var stort och ostädat. Det tog upp halva kyffet. Förutom en soffgrupp i udda delar fanns ett pentry. En korridor ledde in till två sovrum och ett förråd. Husets ruffiga yttre motsvarades av ett lika sjaskigt inre. Ett sovrum mot husets baksida visade sig vara anständigt rent. Vagn gick tillbaka till Sandra som lagt sig på soffan och somnat om. Han lyfte upp henne och bar henne in i sovrummet. Osäker på hur han skulle göra blev han stående innanför dörren. Kan jag lämna henne ensam, undrade han? Kommer pundarna hit igen. Vagn la Sandra på sängen. Såg sig om i rummet. Dörren gick inåt och gick att spärra från insidan. Fönstret vette mot en brant och den vägen kunde ingen ta sig in. Vagn gick ner till grusplanen och hämtade rep

49

ur ryggsäcken under silon. På väg tillbaka genom kyffet tog han två öl som stod på bordet framför soffan. Han halsade en flaska och stoppade den andra i fickan. Repet placerade han under bordet i sovrummet. Han ställde i ordning för Sandra genom att barrikadera dörren med en byrå. Den passade under dörrhandtaget och reglade på det viset låset. Möbeln skulle hon orka dra undan när hon ville lämna rummet. Det gjorde det möjligt att lämna henne, tyckte han. Vänd mot fönstret hörde han henne vända sig i sängen. Hon drog kudden till rätta. Sängkläderna såg rena och oanvända ut och Vagn beslöt sig för att bädda ner henne. Hon skulle sova bättre under täcket än ovanpå. Han klädde av henne. När han skulle dra täcket över henne blev han överraskad. Sandra såg mycket yngre än vad han föreställt sig. Hennes späda kropp tillhörde inte en småväxt tonåring. Det var en ung flicka som låg på sängen, knappt en tonåring. Hennes blottade kön såg naket ut med ljust, tunt hår mot blek hud. Hon blinkade. För ett ögonblick syntes ett par ljusblå iris. Det kortklippta blonda håret klibbade fast i pannan. Förbluffad satte han sig på sängkanten. Sträckte sig efter hennes kläder och sökte efter hennes portmonnä. Letade igenom den och fann småsedlar, papper och ett par foto. Han hittade en bild på Sandra tillsammans med en kamrat, en jämnårig eller kanske något äldre tjej. Han hittade Sandras ID–kort. Helvete! Fan ungen är inte lovlig! Jag har haft sex med ett barn. Fan, fan, fan. Ok, gjort är gjort. Hoppas ingen får reda på det. Vagn satt overksam en lång stund och tittade på flickan. Han hade svårt att koncentrera sig. Slutligen reste han sig. Plockade upp repet från golvet och öppnade fönstret. Sandra sov oroligt och kastade av sig täcket. Minnet av natten och deras samvaro, synen av hennes kropp, lockade honom på ett sätt han aldrig upplevt förr. Han blev kåt men samtidigt skamsen. Han kunde inte stå emot.

50

Skit samma for det genom honom. Åker jag dit för att ha satt på henne gör väl en gång till eller från ingen skillnad. Han slängde av sig kläderna och kröp ner i sängen. Intima smekningar fick Sandra att rulla över på rygg. Han makade isär hennes lår och la sig över henne. Slidan var torr. Hon vaknade när han var nära utlösning. – Du får inte! Sluta! Snälla, sluta! Sandra slingrade sig för att komma loss. Slog med händerna mot hans bröst. – Du får inte, du får inte! Det gör ont! Hennes skrik skar genom honom. Fick konturerna i rummet att lösas upp och smälta samman. Allt blev bländande vitt som vid en explosion. Ett kallt flammande ursinne fick honom att utan tanke på följderna slå henne. Slaget med knuten näve var hårt och träffade henne på sidan av ansiktet. Hon tystnade. Han började på nytt stöta i henne. Med aggressiv kraft och likgiltig för om han gjorde henne illa arbetade han sig till orgasm. Sandra grät tyst. Han såg inte hennes tårar. Hörde inte hennes snyftningar. Märkte inte när andetagen övergick till flämtningar. För att slutligen tystna i en lång stönande utandning. Hennes kropp blev livlös. Klockan tre på natten närmade sig Janne platsen för mötet med köparen. Han hade hämtat godset och skyndat för att vara på plats i tid. Vid mötesplatsen svängde han av vägen och bromsade in. Bilen stannade med ett ryck. Emma slungades ur sätet, kasade över golvet och slog i stolarna framför soffan. Janne steg ur bilen utan en tanke på flickan. Han tänkte gömma sin load och kolla på avstånd att allt gick rätt till för att kunna blåsa av mötet om köparen inte kom ensam. Janne visste med sig att han bar på tillräckligt med amfetamin för att bli rånad. Med paketet under armen skyndade han ut på stranden och krafsade upp en grop. Han gömde paketet i gropen och täckte över det innan han återvände till bilen.

51

Gömd i en dunge väntade Glenn. När Janne var ur sikte smög han ut på stranden. Grävde upp paketet och tog med ut på vägen. Utom synhåll från Jannes bil mötte han Misha och Vlad. De undersökte påsarna. – Det är vårt gods, konstaterade Vlad. Vi kör igång när hans kompis kommer. Janne hade somnat över Emmas till medvetslöshet drogade kropp. Han vaknade av att bildörren rycktes upp. Två män drog ner honom från soffan. Tryckte honom mot golvet. – Nycklarna sitter i låset, ropade någon. En tredje man satte sig bakom ratten. Backade ut på vägen. Körde en bit. Minskade farten. Svängde av. Fortsatte över ojämn mark. Stannade. Männen drog ut Janne ur bilen. Skyndade iväg. Drog honom med sig. Han urskilde en träställning. En hög grusvall. Jeansen hasade ner. Trasslade sig om fötterna. Han snubblade. Männen höll fast honom. Släpade honom med ytterligare en bit. Jeansen krängde över fötterna. Männen stannade. Reste upp honom. En till bil körde fram. Två män kom släpande på Fredde. Månsken. Men inte starkt nog för att urskilja männens ansikten. De var sex. Stod tysta i väntan på en sjunde man som höll på att stiga ur en bil. Mannen gick sakta mot dem. Tog på sig en kavaj medan han gick. Armar med biffig biceps understödda av tränade triceps töjde ut skjortan när han sträckte armarna över axlarna. Det blänkte från en klocka och ett armband. Månljus föll över mannens ansikte. Beslutsamma, hårda drag fick kalla kårar att löpa genom Janne. Jag är såld, tänkte han. Jag är död. Vagn klädde sig för tredje gången samma natt. Han klättrade ut genom fönstret utan att se åt Sandra. Sittande på en av balkarna som sköt ut över branten fäste han sitt rep med en smugglarknop. Snodde repet om ena benet och gled ned till grusplanen. Med ett ryck lossade han repet som singlade ner till marken. En svag ljusstrimma syntes vid horisonten i öster. Han såg sig

52

inte om när han gick. På väg mot silon trampade han på ett plagg som låg slängt på marken. Han stannade och plockade upp ett linne. Han tittade på det men la det genast ifrån sig på trappan till ett skjul. Han fortsatte till plåtbehållarna och sin packning. Efter att ha plockat fram ryggsäcken tog han upp bältet och knäppte om midjan, böjde sig fram och spände fast remmen i väskans underkant om låret och kollade elasticiteten i remmen. Han packade ner repet, satte sig och tömde törstigt den andra ölflaskan han tog i sjappet. Under tiden blickade han tillbaka. Ångrar tjejen sig och berättar att vi haft sext får jag problem. Vad ska folk säga? Det blir rättegång och fängelse. Inlåsning med perversa sexförbrytare. Skit samma! Hon var med på det och ska bara vara tacksam för vad hon fick. Men jag använde inte knullgummi. Om hon blir på smällen? Vad händer då? Han kände ingen skam längre, endast ilska. – Pundarhora! Han slog knytnäven i balken han satt på och reste sig.

53

Kapitel 9 Den muskulöse mannen stannade framför Janne. – Så, du är Janos? Janne tittade upp. Han vet vad jag heter! – Jag är Vlad. Vlad Mizinsky. Killen du rånade är Bronx kran. Det var vår malle du snodde you fucking bitch. – Jag vet inte vad du snackar om. Janne försökte bluffa sig ur knipan. – Inget jidder, Janos. Waste no time. Vi har grävt upp varorna du gömde på stranden. Mannen fjättrade Janos ögon med blicken innan han fortsatte. – Du har snott malle från Sven. Du har nallat från Bronx garage. Dålig respekt. Inte sant? Vlad vände sig till fyra av fångvaktarna. Han tittade på klockan och höll upp handen som om han räknade sekunder. – Kör igång, sa han och gjorde ett starttecken. Båda ska väjstas. – Här, din skit, sa en spenslig kille och slängde en spade till Janne. Sätt igång och gräv! Janne och Fredde tvingades upp på vallen för att gräva var sin grop. När de grävt klart blev de surrade med rep. Munnen täcktes med tape. De knuffades ner i groparna. Fredde lipade. Janne gled nedåt till den nedre kanten. Han hade sikt ut över ett fält. Skoveltag bredvid honom lät overkliga. Begraver de oss levande! Två av männen täckte över honom med jord. Blekt månljus. Männens flåsande, nästan i takt med hans hjärtslag, gjorde allt overkligt, spöklikt. De skyfflade ett tjockt lager jord över benen, upp till midjan och la ett tunt lager över bröstet men lämnade ansiktet fritt. Slutligen tände de gravljus och ställde på de dömdas bröst. De gick ut på fältet framför kulfånget. Förenade sig med andra män på en vall femtio meter bort. Janne kunde urskilja ställningen han nyss gått förbi. Han såg

54

männens silhuetter genom ramen. Den som annars höll måltavlor på plats. Han insåg vad som väntade. Fredde och han var ett med skjutbanan. De var ett med vallen som fångade upp kulorna. Deras kroppar var måltavlor. Han försökte ta sig loss men repen och jordlagret fjättrad honom. Det gick inte komma undan. Desperat såg han sig om. På vänster sida anade han ett skjul och bortom det mörk, tät skog. Även på höger sida såg skogen ogenomtränglig ut. Ingen kunde se vad som hände. Han befann sig på en insynsskyddad skjutbana, granne med Backamo lägerplats. Vlads röst kom till honom i skärvor. Männen på fältet höjde sina vapen. De siktade. Jannes magmuskler drogs ihop till en hård knut. Lungorna pressades ihop. Ett desperat försök att skrika på hjälp blev till ett kvävt stönande. Ögonen spärrades upp. Blodblandad svett trängde fram i pannan. Han ville tala med dem; böna be tigga om nåd. Käkarna spändes. Han tuggade febrilt på tejpen över munnen. Varje muskel i kroppen var spänd. Tänjd till bristningsgränsen. Mynningsflammor lyste upp mörkret. En kort men häftig hagelskur mot grus nära honom. Kulor trängde genom det tunna jordlagret. Banade sig väg genom levande vävnad. Borrade sig in i Freddes kropp. Janne tuggade frenetiskt. Lyckades få hål på tejpen. Ekot från skotten tystnade. Lättad över att han levde trodde han sig vara utsatt för ett skämt. Han brast ut i ett hysteriskt skratt. De ville skrämma skiten ur honom och de hade lyckats! Janne andades ut och lyfte på huvudet för att söka kontakt med Fredde. Kamratens livlösa ansikte släckte Jannes sista hopp. Skrattet övergick i ett skri. Som genom en tunnel såg han Vlad hålla upp handen på nytt. Skyttarna lyfte sina vapen. Sen kom tecknet. Flammor skar in i hans ögon. Under ett sista fragment av tid frystes bilden av hans föräldrahem en dag i tidiga tonåren. En främmande man i sällskap med hans mor. Mannen fällde en kommenterade om honom och skrattade. Mamman föll in i skrattet. Janos kände sig kränkt och förråd. Helvete också, det är inte rättvist!

55

När ljudet från skottsalvan nådde hans öron hade de förlorat förmågan att förmedla ljud. Vid dagbräckningen, samtidigt som Janne grävde ned sitt paket på stranden till Grinnerödssjön, gick Vagn västerut på vägen mot Ljungskile. Hans avsikt var från början var att vända mot norr före avtagsvägen till knarknästet och fortsätta mot Store-Väktor, en sjö på Bredfjället. Efter avstickaren ändrade han sig. Han fortsatte i stället mot en väg längre bort på 167:an som ledde i samma riktning. Där var det liten risk att bli sedd och igenkänd. Oftast under vandring drev hans tankar omkring fritt. Den här natten dröjde de vid Sandra. Tankarna gjorde honom ouppmärksam. Han missade korsningen där han skulle ta av. En mötande bil med påslaget helljus slet honom tillbaka till nuet. Bilen körde förbi utan att blända av. Vagn gav föraren fingret. Han såg att han gått för långt. Han hade kommit till Kläppemossen strax före Backamo. Vagn tog fram kartbilden ur minnet. Såg sig om och tänkte för ett ögonblick gå tillbaka men han beslöt att fortsätta. Jag tar nästa avtagsväg och går över Rinnan. Där blir det lagom att slagga, tillräckligt långt från det där pundarschappet... och den där tjejen. Vid en korsande kraftledning genade Vagn längs ledningsgatan. Röjningen mellan stolparna ledde till den korsande väg han tänkte slå in på. Han tände sin pannlampa. Ledningsgatan var röjd men grenar och sly som lämnats kvar var förrädiska i mörkret. Oväntat blixtrade det mellan träden. Vagn gick ner på knä. Automatvapensalvor ekade genom skogsdungen. Upphörde sen tvärt. Han släckte pannlampan och undersökte terrängen framför sig. Ingen förvarning hade hörts före skotten. Inga röster, rop eller militära kommandon heller. Ett ögonblicks tystnad. Ett metalliskt ljud. Ett skri skar genom mörkret följt av flabb från fältet. En ny skottsalva. Skriket klipptes tvärt av. Vagn blev rädd. Rädslan övergick i ilska.

56

Vad i helvete handlar det om, tänkte han. Vad är det som händer? På språng. Färdig till attack. Vagn lyssnade intensivt efter ljud. Försökte tränga genom mörkret och se in på skjutbanan. Han skymtade ljus men kunde inte urskilja från vad. Ljudet från en mobil hördes genom mörkret. En röst svarade. Vagn hörde rösten från skjutbanan. Han lyssnade på samtalet men kunde inte urskilja vad som sades. Han hörde båda som pratade. Förutom den från skjutbanan hördes en röst bakom Vagn. Det fanns någon ute på vägen. Är jag synsk, undrade han. Vlad talade i telefon samtidigt som han försökte se om det rörde sig bakom tavelstället. Han höll ut handen. Hans män tystnade. – Ett vittne? Såg du när fanskapet kom? – Den jäveln kan ha varit här hela tiden, svarade Misha Sahli. Mannen som stod på vägen bakom Vagns rygg. Det är kanske en kompis till de två pundarna. Han slank in bland buskarna här. Vlad Mizinsky stod tyst ett ögonblick. Helvete! Pundare som Janne kan man aldrig lita på. De snackar. Vad en visste, fick alla veta, inklusive bängen. Vi måste göra av med fanskapet om det finns nån. – Jag skickar någon som följer med dig. Hitta den fan och gör av med honom. Men gör det snabbt. Det börjar bli ont om tid. – Okej, jag drar nu. Vlad Mizinsky avslutade samtalet och tittade sig om bland männen. – Vem hjälper Misha att jaga en pundare? – Jag ställer upp, svarade Nehmet. – Låna en lampa. Ge dig iväg mot vägen och gå åt samma håll som Misha. Det kan finnas jävel som smyger därute. Nehmet Mali skyndade iväg full av iver att hitta pundaren. Gärna före Misha. Att göra av med de två tillsammans med de andra gav status. Att ensam göra

57

av med en motståndare smällde högre. Verkan av ropparna satt i. De gjorde honom kall, stark och orädd. Han stannade, tog upp en ask och svalde ytterligare ett par piller. Utanför skjutbanan stod Vagn kvar på knä. Färdig till språng. Kom igen, Vagn! Vakna, koncentrera dig, handla. Han kommenderade sig själv att agera. En av rösterna kom från avtagsvägen. En bit vid sidan om honom. Troligen någon som stått på post. Kom igen nu för helvete, Vagn. Rör på påkarna. Han reste sig. Smög tillbaka åt samma håll han kom från. Svängde och gick parallellt med vägen en bit in i skogen. Han höll uppsikt bakåt. Upptäckte ljus från två lampor. Två personer med lampor som närmade sig från olika håll. Vagn ökade takten. Skyndade genom mörkret. Slafsande ljud och mjukt underlag. Han kom ut på mossen och var på väg mot diket som korsade den. Marken blev mjukare. Det sög och plaskade under kängorna. Han stannade och såg sig om. Lamporna hade närmat sig. Han smög in bakom en buske. Tog av ryggsäcken. Lossade överdragsstället från ryggsäckens lock. Drog på det. Spände fast byxbenen mot kängorna. Gömde packningen under busken. Fortsatte att smyga undan. På mossen fanns inget ljus. Mörkret gjorde det svårt att se var han satte fötterna. Han trampade ner i ett gyttjehål och störtade handlöst framstupa. Försökte kravla sig upp. Satt fast. Gyttja upp över knäna. Hatten utom räckhåll. Utan den kunde han bli sedd på långt håll. Idiotiskt! Skit i hatten. Han var märkligt oberörd. Mer kyla och aggressivitet än rädsla. Vagn reste sig. Tog spjärn med det ena benet. Försökte dra upp det andra. Sjönk djupare. Han la sig på vänster sida för att avlasta. Drog det högra benet åt sig. Benet kom upp; långsamt segt trögt. Ansträngningen sög musten ur honom. Vila. Nytt försök. Gyttjan släppte. Förföljarna kom närmare. Han försökte frigöra det andra benet. Vänsterbenet som var

58

svagare tvingade honom till en yttersta anspänning. Långsamt, centimeter för centimeter släpptes det ur gyttjans grepp. Han fortsatte arbeta. Vilade. Kom slutligen loss. Låg kvar. Kraftlös. Förföljarna närmade sig. De kom rakt mot honom. Vagn reste sig och smög undan. Trampade ner i en vattenfylld grop. Förstod att han snubblat över ett gömställe. Låg kvar. Försökte hålla tillbaka sin andhämtning. Med vatten upp till midjan och överkroppen tryckt mot kanten på gropen var Vagn osynlig för förföljarna. Jag är svartklädd. Gojan på marken är svart. Mitt ansikte och skägg är ljust! Han tog upp modd med händerna och svärtade ansiktet. Med slutna ögon låg han och lyssnade efter sina förföljare. De saknade terrängvana. De viftade med sina lampor, pratade högt och rörde sig klumpigt. Det vill mycket till om de blåbären ska få tag på mig, tänkte Vagn. Han var fylld av aggressivitet medan förföljarna lät irriterade. De var inte överens. Lampljuset irrade planlöst mellan tuvorna. De stannade. Stod nära gropen. En av dem med ryggen åt Vagn. – Ser du nått, Misha? – Bara en jävla massa vatten, jag är blöt långt upp på benen för helvete. – Men han kan inte vara långt bort. – Vilken väg tog han, då? Vi går tillbaka. Jag kör fram bilen och kollar med strålkastaren. Upptäcker vi fanskapet kan vi skjuta honom från vägen. – Gå tillbaka du. Jag kollar tills du kört fram. Den högljudde av dem vände om. Den andre fortsatte att söka. Han följde i Vagns spår med karbinen i färdigställning. Avståndet till Vagn minskade.

59

Kapitel 10

Det svaga ljuset och dimma från mossen fick himmel och jord att flyta samman i ett töcken. Vagn vädrade fara. Med kroppen på helspänn och sinnet genomsyrat av hat lyssnade han efter förföljaren. Denne var nära. Hans klafsande steg hördes allt högre. Ett par byxben skymtade mellan tuvorna med starrgräset. Vagn gjorde sig beredd. Jag ska ta kål på dig, din jävel. Du ska ångra att du någonsin blev född. Förföljaren gick förbi. Det blev tyst ett par minuter. Därefter ett plask följt av svordomar och skrik. Mannen kämpade för sitt liv i bäcken. Hans kamp att komma fri fick dyn att suga fast allt hårdare om hans ben. Han drunknar! tänkte Vagn. Vagn försökte resa sig men föll tillbaka. Efter flera ansträngningar att komma upp kröp han ur gropen på armar och ben och tog sig fram till den nödställde. Han tänkte inte. Han handlade på instinkt. Med ett fast grepp om en trädstam sträckte han ut en hand åt förföljaren. Mannen försökte nå handen men hejdade sig. Lyfte vapnet. Höll fram det. Vagn grep tag om pipan. Försent såg han fingret som låg om avtryckaren. Fan! Helvete! Paralyserad väntade Vagn på skottet. Slutstycket slog mot tomt patronläge. Vapnet klickade. Ljudet ekade i Vagns öron. Lättnad följdes av ursinne. Vagn släppte taget om trädet. Skiftade grepp om pipan och tryckte med båda händer kolven mot motståndarens bröst. Med sin kroppstyngd pressade han ner honom i vattnet. Offret sträckte sig bakåt. Lyckades för ett sista kort ögonblick hålla munnen över ytan. – Nu dör du, din jävel, viskade Vagn. De sista ord den drunknande hörde. Vagn såg sin fiende i ögonen. Hat mötte hat. En hjärna kom till insikt. Ögon spärrades upp i skräck. Munnen kippade efter luft. Frambringade bara ljud från luftbubblor som

60

strömmade ur näsa och mun. Som förtrollad följde Vagn hur ansiktet försvann i mossvattnet tills slutligen endast en ljus fläck gick att se. Nehmet försvann i mörkret. Vagn höll kvar trycket tills kroppen kommit till vila. När uppsparkad dy och bottenslam spolats undan av strömmen gick det att urskilja en tonårings bleka ansikte. Håret flöt med vattendraget likt vajande sjögräs. Klädd i kostym och lågskor hade killen gett sig ut på mossen efter Vagn. Skyndat mot döden driven av önskan att bli sedd. Att bli någon i gänget som styrdes utan att ge sina killar chansen att leva i samhället. Eller var det vad hans föräldrar och syskon förväntade sig. Vad visste Vagn om det? Inget. Han kom från en annan värld. I sitt utmattade tillstånd var Vagn tvungen att samla kraft för att kunna gå vidare. Han la sig ner för att vila. Innan sömnen slöt sig om hans medvetande blixtrade bilden av den andre förföljaren upp för hans inre. Det finns en till. En fiende som gav sig efter honom men vände om. Tanken på ytterligare en helvetets killer fyller Vagn med nytt hat. När de båda tonåriga flickorna inte kom hem i tid blev Sandra Perssons föräldrar oroliga. Ingen av flickorna svarade på sina mobiler och de hörde inte av sig på annat sätt. Lennart Persson körde in till Lilla Edet och sökte efter dem. Timmarna gick. Slutligen ringde han till polisen. Sandras far blev kopplad till vakthavande vid kriminaljouren i Göteborg. Anmälan noterades klockan 03,57 i polisens databas och larm gick ut till samtliga enheter i områdena; Kungälv Trollhättan Uddevalla. Micha förenade sig med gänget som var kvar på skjutbanan. Han vände sig till Vlad. – Det är som ett satans gungfly där ute, förklarade han. Man kan inte gå i skiten. Vi får kolla från vägen om vi kan se någon därute.

61

– Är du säker på att det fanns någon, frågade Vlad. Han borde väl för helvete ha gått förbi dig på vägen i så fall. – Ingen fan gick förbi mig och jag vet att jag såg ljus. Vi får se. Nehmet finns kvar därute. Vi kör åt det hållet. Jag stannar och kollar från vägen. – Parkera Janos junk någonstans på vägen mot Göteborg. – Vad gör vi med horan, frågade Jonas, en av männen. – Har hon vaknat, frågade Vlad. – Hon är väck. – Lämna henne i bilen när ni ställer den. Jag ville inte ha några fler vittnen. – Jag vet vad jag ska ha horan till, sa Jonas. Misha och Vlad gav sig iväg i sina bilar. De gled bort i natten före de fem rusiga killarna som skyndade in i Jannes van. – Jag först, hojtade Jonas. Han slängde sig över Emma innan föraren hunnit starta motorn. Vlad körde mot Ljungskile för fortsatt färd mot Uddevalla. Misha och Glenn körde mot Lilla Edet för att fortsätta 45:an söderut till Göteborg. De stannade vid en tunnel som ledde bäcken från mossen under vägen. Misha gick ur bilen och signalerade åt kompisen att stänga av motorn. Han ropade på Nehmet. När han inte fick svar tog han fram en strålkastare. Pluggade in den i cigarettändaruttaget och lyste ut mot mossen. – Kom igen, Nehmet! Var är du? Han ringde Nehmets mobil. Inget svar. Det hördes inga signaler ute på mossen. Han gick fram till Glenn i skåpbilen. – Det ljusnar snart. Vi måste iväg. Han har väl gått och drunknat den dumma fan. – De knullar så in i helvete därbak, liksom. Glenn flabbade. Jag svänger in längre fram och får mig ett skjut, liksom. De andra kan knulla henne medan jag kör liksom. – Kan det va nått? Knulla en jävla planka.

62

Misha fnös vid tanken på att ha sex med en kvinna som inte deltog i samlaget. – Det får gå fort, sa Misha. Vi måste komma iväg innan folk vaknar. Glenn la i växeln och startade. Ett leende växte på hans läppar. Du, Misha. Jag ska dra ut på det så länge det bara går. Han svängde in på första skogsväg. Tog fram firren. Spände om överarmen och sökte ven. Lutade sig bakåt och väntade på kicken. Efter en stund reste han sig och gick över till baksätet. – Flytta på er för helvete. Nu ska jag ha horan, liksom. Polismännen Langenius och Klingberg körde till Hjärtum och pratade med Sandras föräldrar. Det gav inget i sökandet efter flickorna. De och andra patruller sökte i blindo efter barnen. Med Hjärtum som utgångspunkt sökte de av vägarna i omgivningen. De såg över huvud taget inga ungdomar. Främmande för vad som hände Emma passerade de knappt hundra meter från en vit van som stod skymd på en väg. Utanför bilen med den drogade flickan stod två unga män och pissade. En av dem sniffade på ett par trosor. – Hinner man en gång till innan vi åker tror du? Han torkade sig i skrevet med trosan och slängde den vid en soptunna vid stigen till ett fritidshus. Från öster spred sig ljus sakta över mossen. Vagn vaknade ur drömlös sömn. Han kände sig återhämtad och steg upp. Rättade till klädseln. Med ett ryck lyfte han upp packningen på ryggen och vände sig mot skjutbanan. Det var inte möjligt att bara gå sin väg. Han bearbetade vad som hänt under natten. Utan egentlig avsikt gick han motströms längs bäcken till mossens slut och kom upp på åkermark. Han fann en spång över bäcken och gick in på skjutbanan. Varför skjuter man mitt i natten? Och varför sköts automateld? Vem var det som skrek?

63

För att få svar på frågorna gick han ut på skjutbanan. Från en av vallarna blänkte ett föremål på marken. Han böjde sig ned. En patronhylsa till gevär. Dessutom gammal. Han kastade den. Vid en annan vall fanns flera högar med tomhylsor. De var av en annan kaliber. De var nya, rena och blänkte. Han kunde inte placera dem eller vapnet de passade till. Avståndet till måltavlorna bedömde han till femtio meter. Han stoppade ett par av patronerna i fickan och gick fram till tavelställen. Vagn hade hört två skottserier och bägge gångerna automateld. Kan det ha gått åt ett fullt magasin i varje salva? Vad har de skjutit på? Vem skrek? De sköt knappast i luften. Intill den höga vallen som fångade upp kulor bakom tavelställen fanns bilspår. Där fanns också spår av skosulor och grövre, av kängor. Vagn gick längs vallen och granskade den. Han hittade ett par svarta jeans. De kan inte ha legat där länge, tänkte han och vände på dem med foten. De var ännu inte blöta av dagg. Han gick vidare. En ohygglig syn fick honom att tvärstanna. Uppe på vallen stack två blodiga ansikten upp ur sanden. Kulor hade kastat upp blodblandade kaskader av jord och sand. Ansiktena var söndersprängda till oigenkännlighet. En av de döda hade långt mörkt hår. Vagn petade i sanden. En T-tröja. Jag tyckte väl jag kände igen jeansen. Killen från knarkarkvarten. Fanskapet som prejade ner mig i diket. Har du prejat typ fel gubbe? Vagn trevade med handen efter telefonen men kom på att han lämnat den i bilen. Tanken att gå upp på vägen och stoppa en bil förkastade han. Det här är inte mitt problem. Jag drar! Sandra, och vad som hänt tidigare under natten, kom för honom. Innan han gick tog han en av de två spadarna som låg slängda på marken och skyfflade jord över de dödas ansikten. Vagn lämnade skjutbanan och vek av åt norr. Han gick genom skogen och över fälten mot ett torp, Nytorp. Medan han gick kom tröttheten över honom.

64

Han måste vila snart. Den pressande natten hade tömt hans reserver. Han beslöt att fortsätta en bit till innan han vilade. Kartan visade en halv kilometer lätt terräng till närmaste gård och därifrån kanske en och en halv kilometer till Rinnevattnet. Mishas Mercedes stod parkerad på skogsvägen bakom skåpet. Musik blandad med skräniga röster trängde ut genom den tunna bilplåten. Unga män roade sig med en kropp. Visserligen en varm kropp. En kropp som fortfarande andades men i övrigt var som död. Misha deltog inte i utsvävningarna. Han gick istället en bit på vägen. Han kom fram till en krök vid vilken terrängen öppnade sig. Han kunde se ett hus över åkrar och fält. En gestalt kom ut ur skogen och gick med tunga steg över fältet. Solen stod en bit över horisonten och Misha kunde urskilja mannen i blöta och leriga kläder. Till och med hans ryggsäck och hatt såg smutsiga ut. Som när man trampat runt i en blöt mosse, tänkte Misha. Det är vittnet! Mannen tog sig långsamt mot huset på andra sidan åkern. Så snart mannen vände ryggen till sprang Misha bort till torpet. I språnget tog han upp en rånarluva och drog över huvudet. Vid huset slängde han sig på marken. Drog upp en pistol. Hukade sig och smög med pistolen i hand runt husknuten. En stig bakom huset gick i vägens riktning. Misha gissade att främlingen från mossen skulle gå förbi på stigen. Han la sig i bakhåll och väntade.

65

Kapitel 11 – Vi söker två flickor, Sandra Persson och Emma Johansson. De är från Hjärtum respektive Lilla Edet. Båda är 13 år. Fyller fjorton den 17 oktober respektive 5 november i år. Anmälan kom in klockan fyra i natt till kriminaljouren i Göteborg. Flickorna är skötsamma och kommer alltid hem på bestämd tid, sägs det. Så var fallet inte i natt. Föräldrarna är övertygade om att de är i fara. Det vill säga familjen Person. Johnssons har vi inte varit i kontakt med än. Kommissarie Lars Lundström gjorde en paus. Han inledde söndagsmorgonens samling med att informera om de två saknade trettonåringarna. – Anmälan gjordes av Lennart Persson far till Sandra. Våra ingripandekollegor har sökt efter dem under morgonen utan resultat. Vem tar det här, Jensen? – Björk får ta första stöten, svarade gruppchefen, kriminalinspektör Inga Jensen. Vi andra har pågående jobb att avsluta och kvantitet gör ingen nytta i det här skedet. Vi måste först få en tråd att nysta i. Lundström lät sina bruna ögon vila på inspektör Li Björk för ett ögonblick. Han kände glädje. Hon var gruppens senaste tillskott och ett kap. Li var 34 år, en tung tjej, dock icke kroppsligt menat och var en klar förstärkning. Hon var knappa 1.70 och såg inte ut att väga många hekto över de femtio. Smidig, muskulös och samlad satt hon rak på stolen med mellanrum mellan rygg och ryggstöd. Med gråblå allvarliga ögon läste hon av whiteboardens information. – Då går vi vidare, sa han. Han gick igenom ytterligare anmälningar som gjorts under veckoslutet. Ett par fall av misshandel, kanske var ett av dem ett mordförsök. Två våldtäkter efter samvaro på krogen och påstådd drogande av offret. Mötet avslutades och spanarna gick ut i ett rum utanför konferensrummet.

66

Jensen tog Li åt sidan och lämnade över en mapp med datorutskrift av anmälan och rapporter från enheterna som sökt de försvunna. – Björk, ta vägen om flickornas föräldrar. Lyssna på vad de har att säga. Du kan kanske få någon ledtråd till försvinnandet. Kanske dyker flickorna upp efter att ha sovit ut hos sina pojkvänner. Vi får hoppas på det eller att du kommer på något. Du måste rota upp någon tråd som vi kan börja dra i. På väg ut stötte Li ihop med Sören Westman. Den ende mannen i Grupp Åtta. Ett namn en kollega fält för att gruppen bestod mest av kvinnor. Namnet bet sig fast. Fyra kvinnor utgjorde gruppens stomme, bland dem Jensen. Sören var den enda mannen i teamet. Han och Li yngst med sina 34 år. Vid en omorganisation inom myndigheten hade Lars Lundström utsetts till chef för spaning och utredning i Trollhättan. Han tillsatte Jensen som en av sina gruppchefer och de handplockade tillsammans de övriga medarbetarna i hennes grupp. Li uppmanades att söka sin tjänst av Lundström i samband med att hon ville lämna knarket i Göteborg. De två och Jensen hade tidigare arbetet tillsammans. Erbjudandet att flytta till Trollhättan tackade hon ja till. Det var som att komma hem. Li beslutade sig för att börja efterforskningarna hos Sandras föräldrar. Hon körde till Hjärtum och kom fram på kortare tid än tio minuter. Som tjänstefordon hade hon valt en motorstark Golf. De båda oroliga föräldrarna var hemma. Det stod klart för Li att de inte sovit under natten och säkert inte skulle komma till ro innan dottern kommit hem. De slog sig ner i vardagsrummet. Det prydliga och snyggt möblerade hemmet gjorde ett gott intryck. Lennart Persson visade det sig, var ekonomichef på ett företag i Lilla Edet. Hans fru Margaretha Persson var språklärare på gymnasiet. – Flickorna skulle ut och roa sig som de brukade tillsammans med sina jämnåriga, sa pappan. – De berättade inte vart de skulle?

67

– Vi tog för givet att de skulle vara hemma hos någon av sina kamrater. De bad inte om lift så vi antog att de skulle vara kvar i Hjärtum. – Brukar de komma hem som de ska? Komma i tid? – Vi var överens om att de skulle vara hem senast klockan ett, sa Margaretha Persson. Det händer att de får vara ute längre men det beror på vad de ska göra. – Sandra kommer alltid hem som hon lovat eller ringer om hon får problem, insköt pappan. Emma följer de tider som gäller för Sandra. Hon är som en andra dotter för oss, eller hur Margaretha? Han sökte stöd hos sin fru för sitt påstående. – Vad vi förstått kan Emma komma och gå som hon vill när hon är hemma, sa han. Hennes föräldrar verkar inte bry sig. Jag ringde dem i natt, men... Li kunde i startskedet inte göra annat än samla information för att förhoppningsvis finna en ledtråd. Hon lämnade föräldrarna lika oroliga som när hon kom. Hon körde över bron till kommunens tätort, Lilla Edet, minskade farten vid trettioskylten utanför skolan och svängde in mot centrum. Slutligen parkerade hon bilen utanför det hyreshus där Emma bodde med sin mor, Marita Johansson och mammans sambo Arne Svensson. Dörren till trapphuset stod på glänt. Li tog trapporna med två trappsteg i taget. Ringde på dörrklockan. Ingen öppnade. Hon tryckte på knappen igen. Efter en stund hördes steg på insidan dörren. Dörren öppnades på glänt. Ett sömnigt ansikte dök upp i dörrspringan. – Li Björk från polisen i Trollhättan. – Har det hänt något? – Er dotter, Emma är anmäld som saknad. Eller har hon kommit hem? – Nej, men…, är det Persons som anmält ungarna? – Kan jag få stiga in? Det är lite frågor jag behöver ha svar på. Li väntade i vardagsrummet. När Marita Johansson klätt sig samlade hon ihop tomma glas och flaskor som stått kvar på bordet sen kvällen innan. Det luktade gammalt spillt vin från möblerna. Damm dansade i en

68

strimma av sol som letade sig in genom en glipa i persiennerna. Från köket hördes ljud av vatten som tappades upp i ett glas, följt av ett plopp och fräsandet från brustabletter. Emmas föräldrar var inte till nytta för utredningen. Att Sandras föräldrar ringt dem under natten verkade ha fallit i glömska. Li anade varför Emma åkte till sin bästis över veckosluten och stannade där. Föräldrarna visste inte vad Emma gjorde utanför hemmet och de var inte intresserade, tycktes det. – Emma pratade med en klasskamrat i mobilen när jag körde henne till Hjärtum, drog sig Arne plötsligt till minnes. Li hajade till. – Vet du med vem? – Det var en kille. De kallar honom datanörden eller något sådant. Han är god vän med flickorna. Jag tror han är intresserad av Emma. Li fick namn och telefonnummer till flickornas lärare och genom honom fick hon veta att pojken hette Anders Genello. Hon fick även adressen. Familjen Genello bodde på en gård i Rishageröd inte fullt en mil väster om Lilla Edet. Li körde tillbaka över bron till västra sidan av Göta älv. Fortsatte via Hasteröd till Rishageröd. När hon steg in i huset upptäckte hon en blombukett med ett grattiskort. Emmas kamrat hade fyllt 14 år i dagarna. – Du pratade med Emma igår, Anders. Berättade hon vad de skulle ta sig för under kvällen? – De hade inte bestämt sig för något, svarade han, men om det inte dök upp något tänkte de åka till en som heter Janne. – Vet du vad han heter mer än Janne? – Nej. – Går han i samma skola som ni andra? Anders gjorde en grimas. – Janne är gubbe, minst trettio. Jag tyckte inte Emma och Sandra skulle åka dit. – Varför inte? – Jag tror han knarkar.

69

– Vet du var han bor? – Han håller till i en kåk på vägen till Måröd. Den ligger vid en gammal grusgrop. Mer hade inte Anders att berätta. Li ville vidare fortast möjligt. På väg tillbaka till bilen ringde mobiltelefonen. Det var gruppchefen. – Björk, en allmänhet har ringt. Det irrar en förvirrad tjej på 45: an någon mil söder Lilla Edet i höjd med Garn. Verkar vara en tonåring. Kör dit och kolla. – Jag är på väg. Kan det vara någon av de efterlysta flickorna tror du? – Det är inte omöjligt. Och i så fall kan den andra finnas i närheten. – Vi får hoppas på det. – En patrull är på väg från Trollhättan men du hinner säkert fram före dem. Enligt uppgift är flickan blodig. Vi har skickat akutläkare och ambulans. Li pressade gaspedalen i golvet. Med mobilsnäckan i örat och blåslungan på taket körde hon i hög fart söderut. Under tiden informerade hon gruppchefen om vad hon fått fram. Samtidigt malde tankarna; irrar längs vägen? Är hon chockad, förvirrad eller lider hon av blodförlust? Li mötte en tonåring som tassade på vägrenen endast klädd i ett par sockor. Spanaren bromsade in och stannade. Plockade med sig en filt. La den över flickans axlar och hjälpte henne in i bilen. Flickan hade skador i ansiktet. Vänster ansiktshalva var missfärgad och ögat på samma sida svullet och igensatt. Läpparna var spruckna och täckta av levrat blod. Det mörka håret var tovigt och smutsigt. På kroppen syntes fläckar av blod och blåmärken efter slag. Vänstersidan strax ovanför midjan täcktes av ett stort blaffigt blåmärke. – Vad heter du, vännen? Li fick inget svar. Flickan kröp ihop i sätet. Hon hackade tänder. Li tog henne under hakan för att få kontakt. – Heter du Emma Johansson?

70

Flickan nickade. – Vet du var Sandra finns? Emma skakade på huvudet. När Li släppte henne la sig Emma ner på sätet och kröp ihop. Li ringde till Inga Jensen och rapporterade. – Tjejen är förvirrad. Det går inte att kommunicera med henne men jag fick ur henne att hon heter Emma Johansson. Hon vet inget om Sandra, säger hon. Det står en bil längre bort på vägen som jag ska titta på när ambulansen tagit hand om tösen. Ambulanssjukvårdarna körde en stund senare iväg med Emma. Li gick fram till den parkerade bilen nyfiken på vad hon kunde finna ut om nattens och morgonens händelser. Hon kontrollerade bilens regnummer med LKC. Det var en vit Ford V8 och den ägdes av en viss Janos Michanek. Bilen var olåst. Skjutdörren på sidan stod öppen. Li såg på inredningen genom sidodörren. I bilen fanns kläder som kunde vara Emmas. På golvet låg söliga kondomer. Minnet av flickans blodiga och kladdiga kropp och det nedfläckade baksätet var tecken på att inte alla våldtäktsmännen använt skydd. Bland fläckarna fanns också inslag av blod. Det högg till i Li. Hon upplevde smärtan och skräcken som ruvade i det dunkla utrymmet. Hon tyckte sig kunna ta på den fasa Emma utsatts för. Känna flickans utsatthet. Det fick Lis nervtrådar att vibrera. Flickans tårar tycktes leva kvar i den unkna atmosfären. Ett eko av Emmas övergivna snyftningar. Lis axlar skakade. Det här får teknikerna ta hand om, tänkte hon och lämnade bilen. Efter att ha samlat sig ringde hon Jensen. – Flickan har helt säkert utsatts för gruppvåldtäkt och misshandel. Bilen behöver kollas av teknikerna. Kollegorna bevakar den. Kan du beställa bärgning? – Den är på väg. – Bilens ägare är en viss Janos Michanek. Troligen samma som kallas Janne. Jag drar till Michaneks bostad och undersöker om den andra flickan finns där.

71

– Du måste ha back up. – Be Uddevalla skicka en bil. Jag väntar in dem innan jag kör fram. – Håll mig underrättad.

72

Kapitel 12

Misha Sahli vaknade tidigt. Han var klarvaken men kände sig inte utsövd. Den där fan vid skjutbanan måste bort! var hans första tanke. Nattens händelser fyllde hans tankar. Han satte sig upp. Spänningen från natten satt i. Drogernas stöd hade släppt. Hans sambo, Miza Barmani, sov. För ett ögonblick övervägde han att väcka henne men slog bort tankarna på ett ligg. Han steg upp. Svalde en snöboll. Duschade. Efteråt drack han kaffe. Han gick igenom vad som hänt under natten. Morden var fel upplagda. De var åt helvete fel. Inte för att de tog ihjäl de båda pundarna. Det var rätt. Men fem inblandade förutom honom och Vlad Mizinsky. För waste av två flaxare! Snacka om overkill. Vem ska jag ta till hjälp för att göra av med vittnet? Under natten hade Vlad beordrat Misha att söka rätt på den som kom undan. Om möjligt också ta reda på vad som hänt Nehmet Mali. Vlad trodde att den de sökte var en annan skjutare, en kompis till Janne. En pundare utan status och ryggrad. – En snubbe som fan inte går till bängen, sa Vlad. Han trycker någonstans. Om han snackar med sina jävla pundarkompisar och snacket går kommer det fram till snuten. Jag vill inte ha med mig någon av de andra. Att ta ut en ensam kille klarar jag för fan själv. Ska Vlad absolut vara med så ok, men inga fler. Bitchen kan hålla mig sällskap, förstås. Fortfarande försjunken i tankar gick han tillbaka till sovrummet och väckte sin sambo. – Miza vakna för helvete. Du ska med ut. Han drog av henne täcket. Miza torkade sig yrvaket i ögonen och såg upp på honom. – Vart ska vi? – Vi ska leta rätt på en jävla typ uppåt Uddevalla.

73

Miza steg upp utan att protestera. Efter att ha gjort sig i ordning tog hon en Yoghurt ur kylen för att äta på vägen. – Ta den här, sa Misha. Han räckte henne en pistol utan hölster. Hon såg efter om den var laddad och säkrad. Stack sen ned vapnet innanför byxlinningen. Solen lyste Vagn i ansiktet när han vaknade. Mellan grantopparna skymtade en molnfri himmel. Solens höjd vittnade om att det var en bit in på förmiddagen. Kvällen innan kände han sig tröttare än någonsin. Han hade inte haft ork nog att gå sträckan han tänkt sig. Istället valde han att fortsätta genom skogen till en glänta där han sjönk ihop på marken utmattad efter ett hektiskt dygn. Han rullade ut liggunderlag och sovsäck, klädde av sig och kojade. Han somnade omedelbart. När han vaknade kände han sig ofräsch. Han luktade myrvatten, svett och piss. Han behövde tvätta sig. Han visste att det var nära till närmaste sjö. Lätt kuperad terräng till en gård som kallades Ekehålan. Därifrån ledde en stig till Rinnevattnet. Han kunde tvätta sig, göra rent kläderna och laga mat där. Han lämnades sin lega utan att lämna spår efter sig. Anders Genellos vägbeskrivning stämde. Li hittade kyffet. Hon stannade bilen på avstånd från skjulet i skydd av träd vid ett vägskäl. På väg att stiga ur bilen körde en röd Mercedes förbi i hög fart nära att ta med bildörren. Hon drog igen dörren och väntade tills mercan passerat. En man och kvinna skymtade innanför de tonade sidorutorna. Hon klottrade ner tid och bilnummer på sitt block. Li gick förbi ett ställ med brevlådor och fortsatte med kikaren i hand in i en dunge med lövträd. Hon sökte en plats från vilken hon kunde se utan att synas. Hon fann en undangömd plats och sökte av området genom kikaren. På ett krön på andra sidan en grusplan stod två baracker. En i gott skick och ett kyffe. Vägen fortsatte mot en villa och ett magasin hon bara delvis

74

kunde se. Li tog stöd mot ett stenblock och ställde in skärpan. Sökte efter tecken på liv. Ett fönster på kyffet stod på glänt. Inga bilar syntes till. Kollegor från Uddevalla bromsade in på vägen. Tända blåljus. Li stoppade ner kikaren och skyndade tillbaka till vägen. – Jag kör före. Haka på. Hon körde fram till baracken. Slängde sig ur bilen och rusade med vapnet i färdigställning in genom ytterdörren. De två ingripandepoliserna följde henne i hälarna. De spred sig ut åt sidorna i rummet. Det var tomt. De sökte genom baracken. Alla åtkomliga rum var tomma. Ett återstod, ett rum med låst dörr. – En av er följer med mig, sa Li. Jag ska kolla genom fönstret på baksidan. Hon gick runt gaveln. Minnesbilden stämde. Det öppna fönstret ledde till det låsta rummet. Järnbalkar sköt ut under huset. En av dem intill fönstret. Från den skulle hon kunna se in i rummet om hon lutade sig ut över branten. – Håll i mitt bälte medan jag kollar genom rutan. Kollegan ställde sig bredbent med en fot på balken och den andra på fast mark. Han grep om Lis bälte med en hand. Li klev ut på balken. Lutade sig ut över stupet. Drog upp fönstret. Sträckte sig mot öppningen. Hon urskilde fotändan på en säng. Såg att dörren var blockerad av en byrå. Ofrivilligt tittade hon ner. Går det att ta sig ut ur rummet genom fönstret? Har någon ramlat utför branten? Li återgick till att studera rummet och sängen. Ögonen vande sig vid dunklet. Det låg någon i sängen. En fot stack ut under täcket. Ett barns fot; vit blodlös stilla. Hon ropade. Fick inget svar. Kroppen var orörlig. Li blev kall inombords. Iskyla steg upp genom benen, från fötterna till knäna. Det var som att stå i en lår med is. Li greps av yrsel. Händerna gled på fönsterblecket. Kollegans grepp hindrade henne från att falla. – Dra mig tillbaka är du snäll. Jag orkar inte.

75

Kollegan hjälpte henne tillbaka på fast mark. Han la armarna om henne och stödde henne. Li tog tacksamt mot hjälpen. Benen skakade. – Såg du någon? – Ja, det ligger en tjej i sängen. Av det lilla jag såg… Hon svalde. – Det är ett barn. Kanske henne vi letar efter. Jag fick inte kontakt med henne och dörren är blockerad inifrån. – Lever hon? – Jag vet inte. – Vad tror du om Räddningstjänsten? En stegbil eller en lift når lätt upp, tio, tolv meter bara. – Bara det går fort. Och du, du kan sluta hångla med mig nu. – Är det till att bli kaxig igen? – Tack för hjälpen. Li köpte förslaget om räddningstjänsten. Kollegan kontaktade via radion. – Be dem rekvirera ambulanssjukvården också. Flickan kan vara i dåligt skick. Om hon är vid liv. I väntan på Räddningstjänsten undersökte de marken nedanför fönstret. De fann fotspår som såg ut att ha uppstått från tomma intet. Spåren fortsatte mot vägen förbi en gammal bod. – Någon har reglat dörren och tagit sig ut genom fönstret. Han kan inte ha hoppat. Då hade avtrycken varit djupare. Hoppar man från den höjden? – Möjligen kan en fallskärmsjägare göra det men knappast vanligt folk. Li var förbryllad. De båda poliserna följde fotspåren och säkrade fynd i anslutning till det. Räddningstjänsten kom fram på inom fem minuter. Akutbilen körde förbi i dess kölvatten. Polisen i Lis sällskap dirigerade brandbilen på plats. Li och en brandman steg in i liftens korg. De lyfte och svängde intill det öppna fönstret. Li klättrade in. Skyndade fram till sängen. Kroppen rörde sig inte. Li blev stel. Lyfte på täcket. Ett ansikte med uppspärrade ögon mötte henne.

76

Det var en ung flicka. Hennes vänstra ansiktshalva var svullen och missfärgad. Läpparna var spräckta. Huden lyste vit; axlar bröst mage. Li höll andan. Det ryckte i mellangärdet. Hon tappade täcket. Ögonen blinkade. Flickan var vid liv. Li skyndade att vika undan täcket. – Du lever! Jag har letat efter dig. Hur mår du? För du är väl Sandra Persson? Jag heter Li Björk och är polis. Li märkte att hon babblade. Drog ett djupt andetag. – Orkar du prata med mig, Sandra? Sandra svarade inte. Hennes kropp skakade och hon ville bara vara i fred. – Låt mig ta en titt på tösen. Brandmannen som följt Li in i rummet hade öppnat dörren för akutläkaren. Li lämnade rummet och gick ut. Lättnaden gjorde henne knäsvag. Hon darrade. Hon höll på att falla ihop på trappan. Efter att ha undersökt flickan kom läkaren ut till Li. – Vi har lagt över henne på en bår, Björk. Hon mår inte bra. Det kan vara idé att ta henne till sjukhuset. – Hur är det med skadorna i ansiktet? – Hon ser ut att ha fått ett slag men bortsett från svullnaden kan jag inte se något. Det visar sig i röntgen när vi kommer till sjukhuset. Hon kan ha fått en hjärnskakning. Hon bör ligga på uppsikt ett dygn. – Har hon blivit utnyttjad? Sexuellt menar jag? – Hon har haft samlag, ja. Om hon blivit våldtagen eller medverkat frivilligt vet jag inte. Men att hon utsatts för våld pekar mot våldtäkt. Jag skriver ut ett intyg om skadorna. Du får höra med henne själv men gärna när hon hämtat sig och kommit hem. En växel las om. Båda barnens framtid skiftade över på nya främmande spår vilka ledde bort från trygghet och stabilitet. Från egna och föräldrars förväntningar.

77

Kapitel 13 – Fanskapet gick åt det hållet, sa Misha Sahli. Han pekade på vägen. Den tar slut vid kåken där borta. Enligt kartan finns det en sjö längre bort. Han kanske var på väg dit. Han var jävla skiten. De stod på samma skogsväg som Misha gjort tidigare under natten. – Men det vet du inte säkert? – Tjafsa inte. Miza kikade på kartan som låg uppslagen över ratten. Hon såg flera sjöar. En av dem var större än de andra. Är det den sjön Misha menar? undrade hon. Misha körde en bit till. Vid en glänta intill vägen skymtade Miza ett tygstycke som låg slängt på marken. Någon har missat sopcontainern, tänkte hon. Efter några hundra meter bredde fält ut sig på båda sidor av vägen. Tvärs över ett fält låg ett hus omgärdat av en hög vildvuxen häck. Vägen slutade vid huset. Misha vände bilen och körde tillbaka. Han svängde in på en annan avtagsväg. – Här tror jag vi kommer fram till sjön. Vid slutet av vägen skymtade på avstånd blått vatten. De steg ur och började gå. De såg inga vandrare med packning. Framför allt inte en med både ryggsäck och hatt. – Helvete, sa Misha. Han var igång i natt och måste för fan stanna och sova någonstans. – Varför är det så viktigt att hitta honom? – Han var i närheten när vi gjorde av med ett par som snott tjack. – Dödade ni dem? – Hur så? Han tyckte inte om hennes ogillande ton. Varför var hon inte bara tyst? – Såg han vad som hände? – Det vet för helvete inte jag. Han fanns i närheten. Vlad vill inte ta några risker. – Hade han inte ringt polisen om han sett nått?

78

– Det beror för fan på vem i helvete han är. Han kan vara kompis till langaren vi grävde ned. Han tystnade. – Han kanske gjorde av med Nehmet, fortsatte han sen. Hon dröjde med nästa fråga. – Om du hittar honom ska du göra av med honom då? – Jag ringer Vlad först. Vi ska göra det tillsammans. – Och då ska jag vara med tycker du? – Varför inte? Han såg oförstående på henne. – Skulle det inte vara bättre med hot heroin? – Visst, mind duger också. Men helst vill jag leka lite. Snubben är en sillmjölke som gått ner sig, en pundare. Jag tänker smiska skiten ur honom och slå ihjäl honom eller kanske använda kniven. Miza tittade på honom. Hon skakade på huvudet. Vände sig bort och gick vidare under tystnad; visst, Misha! Visst. De passerade en sliten skylt med urblekt text. Miza kunde läsa sig till att de befann sig på en plats som hette Buddegärdet. Inom synhåll fanns det folk. De hade gjort upp eld och grillade korv. Misha gick fram till dem. – Jag kollar efter en kompis. Har ni sett en kille med ryggsäck. Han har hatt på sig också. De han frågade hade inte sett någon som motsvarade beskrivningen. Misha blev osäker. Han visste inte vad han skulle ta sig för. Han beslöt fortsätta på stigen längs sjön. Av de människor de träffade på fanns ingen som stämde in på den de sökte. Vid middagstid vände de om och gick tillbaka. Miza tog fram en flaska vatten ur bagageluckan innan hon satte sig i bilen. – Vad gör vi nu? sa hon. – Kollar på han som kommer där borta. Han nickade mot ett skogsbryn där en man i träningsoverall kom gående. Mannen bar på en ryggsäck. Han bar också en jägarhatt. De båda i bilen väntade för att se vart han tog vägen. Misha trodde att

79

killen skulle fortsätta på andra sidan torpet. Han fick fel. Mannen gick in i skogen. Misha ringde upp Vlad. Efter samtalet gav de sig iväg efter mannen. De fann stigen han slagit in på. Den ledde till en sjö men inte den de sett förut. De kom ikapp honom. Han höll på att packa upp sin ryggsäck och verkade lugnet själv. Omedveten om att han var iakttagen plockade Vagn upp mat ur ryggsäcken. Han tände ett campingkök. Satte en kastrull vatten på köket. Klädde sen av sig. Tog fram tvål och handduk. Han la handduken på stranden och gick ut i sjön. Efter ett dopp tvålade han in sig. Efteråt kastade han upp tvålen på stranden och slängde sig raklång i vattnet. Crawlade över till andra stranden. Vände och sam tillbaka i lugnare tempo. Miza följde hans rörelser. Hans hållning hade redan på vägen utövat en oväntad dragningskraft på henne. Nu vid sjön tilltalade han henne ännu mer. Han utstrålade en beslutsamhet och kraft som gjorde henne hänförd. I jämförelse var hennes sambo en krumbuktande mes. Tillbaka på land lyfte mannen av det kokande vattnet och hällde i en påse. Han rörde om och ställde den på marken. – Lagar han käk? – Ser så ut. – Vi får hoppas han äter något gott, sa Misha. Det här blir hans sista måltid. De återvände till bilen. Vagn såg ut över Rinnevattnet, sjön han stannat vid, medan han torkade sig med handduken. Sjön låg inklämd mellan branta bergssidor. Där var vackert. Pigg och lätt till sinnet njöt han av solen. Det sved när han kom åt med handduken mellan benen. Han tog sin lem i handen. Den ömmade. Tjejen han knullade hade varit torr sista gången. Tjejen jag satte på! Minnet av Sandra vaknade till liv och fick honom att återuppleva när han våldtog och slog henne.

80

Ett barn. Han misshandlade henne och satte på henne med våld. En trettonåring. En barnrumpa. Vad i helvete hände. Varför blev jag så förbannad? Minnesbilder från skjutbanan och mossen dök också upp i hans medvetande. Benen vek sig under honom. Han sjönk ner på knä. Böjde sig framåt. Sjönk ihop. Blev liggande med pannan mot marken. Tankarna irrade. Bilder växlade mellan Sandra, de två mördades blodiga ansikten och den han dränkte. Han såg Sandra framför sig. Tårarna som trängde fram. Hennes tysta gråt. Såg sig själv knulla ett barn. En helt galen handling. Kroppen skakade. Vid Måröd lämnade ambulans och akutläkare platsen. Li återvände in i huset och började söka efter tecken på illegal hantering i någon form. Hon hittade en öppnad förpackning Rohypnol och en påse med några gram amfetamin. Hon lät fynden ligga och ringde Jensen. Gruppchefen i sin tur skickade tekniker för genomgång av tillhållet. Efter samtalet lämnade Li huset och förenade sig med de uniformerade kollegorna. De jämförde vad de sett. – Den som gick där nere har korsat färska avtryck från en tung bil som kört in på planen och vänt. Det låg ett linne i storlek för en ung tjej på trappan till en bod, förklarade en av poliserna. – Sandras linne låg kvar i rummet. Kan det ha varit Emmas linne? Li tog upp sina anteckningar från Garn. Av Emma Johanssons kläder saknades en T-tröja och ett par trosor. Men hennes mor hade varit osäker på hur Emma var klädd. Var kommer linnet ifrån? Har hon bytt under kvällen. Finns det fler ungdomar inblandade. Fler våldtäktsoffer? Li vände sig till kollegorna. – Vi gör så här, sa hon. Kriminaltekniker är på väg. Huset måste bevakas tills de kommer och även under deras arbete. Spärra av runt huset och planen nedanför. Visa teknikerna på de här fynden också. Det

81

vore inte fel om vi hittar fingeravtryck på flaskorna eller kunde finna spår för DNA-prov. De båda polismännen nickade medhåll. – Vi lyser Janne eller Janos Michanek som han heter. Han är misstänkt som gärningsman i båda de här fallen. En tanke trängde fram i hennes medvetande. Dröjande fortsatte hon, jag utesluter inte att det finns ytterligare en gärningsman. Båda flickorna har blivit misshandlade men det finns olikheter. Vi letar kanske efter två våldsbenägna män. Det var Mizas uppgift att vakta. Att varna när främlingen rörde på sig. Missade hon honom skulle hon få böter. Kanske en omgång stryk eller värre. Att hennes sambo satt och sov i bilen hade ingen betydelse. Han var över henne i rang. Hon hoppades att den främmande mannen skulle välja en annan väg. Att han skulle komma undan. Bilden av hans kropp, han måste ha solat naken, satt fastbränd på hennes näthinnor. Hans kinder var täckta av ett snaggat skägg. Han var robust byggd men inte som Vlad Mizinsky eller hennes sambo. Undrar vad han sysslar med? Är han kompis med dem från igår. Är han langare han också. Kanske missbrukare? Kanske lika bra att han röjs ur vägen. Han betyder inget för mig. Men missbrukare brukar inte se fräscha ut. De ger sig inte ut på vandring med tung back-pack. Det är något som inte stämmer. Hon ville inte att främlingen skulle bli mördad. Vittne till morden eller inte. Hon vågade inte göra klart för sig varför. Hon ville bara inte se honom död. En rysning fick henne att krama hårdare om armarna medan mungiporna dippade. Hon hade deltagit vid brott. Hon hade snattat och stulit. Stått på vakt vid inbrott. Gömt stöldgods men deltog aldrig i våldsbrott. Hon använde sällan droger. Misha var fel ute som drog in henne i det här, tyckte hon. En flock entitor flög upp från ett träd. Hon stannade och följde mesarna med blicken. Efter en kort flygtur slog de sig ner i en al i dikeskanten. Ett

82

solbelyst stenblock lockade henne till sig. Trots solen och värmen kröp hon ihop. Miza tyckte om de korta stunder hon ibland fick för sig själv. Stunder när hon kunde odla egna tankar och ägna sig åt sig själv. Det gjorde hon inte den här gången. Klädd i en grå och blåmönstrade träningsoverall kom främlingen ut ur skogen. Miza tvekade. Kan jag låtsas att han gått en annan väg? Hon visste att det inte gick till på det viset. Hon väckte Misha. – Dags att avsluta det här lilla problemet då, sa han. Jag följer efter honom. Du väntar på Vlad. Det dröjer inte länge. Han borde vara här redan. När han kommer visar du vägen. Har du din mobil på? Misha la handen på sin kniv när han gick. Han följde mannen men höll sig på avstånd. Vittnet, som han inom sig kallade mannen, gick utan att se sig om. Vid Buddegärdet ställde Misha sig bland några buskar vid sidan om vägen. Vittnet gick fram till rastplatsens vindskydd. Han tog av ryggan och ställde den under golvet på vindskyddet. Han såg sig om, tog upp något ur sin packning och försvann in bland träden. När han kom tillbaka bar han på ett fång grenar. Han hukade vid en ring av stenar och gjorde upp eld. Misha ringde Miza och förklarade var han befann sig. Vagn var osäker på vad han skulle ta sig för. Det var för tidigt att krypa ner i sovsäcken. Han hade ingen aptit och minnena gjorde honom fortfarande förstämd. Han knäppte bältet om midjan och gjorde sig i ordning för gå en bit. Dagens korta etapp var inte nog. Han behövde röra sig mer. Innan han gav sig iväg rullade han ut liggunderlag och sovsäck. Han plockade upp handyxan från marken och ställde lutad mot skyddet. Klar med bestyren gick han ut på stigen och vände norrut. Efter halvannan kilometer smalnade stigen vid en gård. Vagn stannade och såg sig om. Just som han skulle gå vidare skymtade en gestalt bakom honom på stigen. En man i lågskor och kostym.

83

Vad sjutton har du i skogen att göra? Hittar du hem härifrån, tänkte Vagn. Han fortsatte en mil längs stigen och vände sen tillbaka. Miza gick fram till Vlad när han steg ur bilen. – Var är Misha? sa Vlad. – Han har gått i förväg. – Visa vägen. De kom fram till rastplatsen. Misha Sahli förenade sig med dem. – Han är ute och går. De gick runt vindskyddet. Misha pekade på packningen och den iordninggjorda sovplatsen. Vlad la ett par pinnar på elden som flammade upp. De såg sig om. – Jag kunde ta mig fan inte valt en bättre plats själv. Här kan den jäveln bli liggande till i morgon utan att bli upptäckt. – Drar vi in honom mellan träden blir han fucking vargföda och kanske aldrig hittas, sköt Misha in. – Onödigt besvär. Vi knivar fanskapet. Inga pistoler. En hand över käften och en kniv i ryggen. Tyst och stilla. Men jag vill snacka med honom först. Jag vill ha reda på vad som hände borta på myren. – Då tar jag honom när du snackat färdigt, sa Misha. – Jag väntar här vid kojan, sa Vlad. Misha, du väntar en bit ut på det där jävla fältet. Där du inte syns. Miza du gömmer dig bland buskarna på andra sidan stigen. Du behöver inte hjälpa till. Vi klarar det här själva. Det hann bli mörkt innan vittnet kom tillbaka. Han gick med tänd pannlampa. Gick förbi Miza utan att se henne och fortsatte till baksidan av skyddet. Han la hatten på sovsäcken. På väg att knäppa upp bältet avbröt han sig. Stelnade. Elden brann med klar låga. Den borde inte brinna alls. Han hade varit borta en lång stund och elden borde ha brunnit ut under tiden. Han kände en ilning av obehag. Minnen från natten innan fick hans pekfinger att sökte sig till kniven och pilla upp slejfen över skaftet.

84

– Här har du det jävla bekvämt. Rösten kom från mörkret bakom honom. Utanför eldskenet. Han snodde runt. En obekant man steg fram i ljuset. En storväxt man. Vagns yrsel gjorde sig påmind. Nej, för fan. Inte nu, tänkte han. De två stod vända mot varandra. Vlad var längre än Vagn. Kraftigare. Vagn ryckte till när han upptäckte en pistol i Vlads hand. Han blev rädd. Vapnet var riktat mot honom. Vlad gick runt elden. Vagn vred på kroppen. Höll sig vänd mot mannen. – Du var vid skjutbanan igår. Jag vet att du var där. Jag känner igen dig på den där löjliga hatten. Vad heter du förresten? Jag heter Vladimir men kallas Vlad. – Vagn. Okej, jag hörde att man sköt på skjutbanan men såg inte vad som hände. – Varför sprang du då? – Det skjuts och man blir jagad. Vad är det bästa man kan göra? Jag lägger mig inte i andras affärer. – Det är en hälsosam inställning. Vlad fortsatte. – Vad hände Nehmet? – Vem är Nehmet? – En av dem som följde efter dig på myren. – Mossen. Det var en mosse, ingen myr, rättade Vagn. Jag vet inget om någon Nehmet. Ett par töntar sprang efter mig men de vände när jag gömde mig. – Spelar roll. Hur ska vi nu lösa det här tyckte du? Vagn kände nackhåren resa sig. Han fick en förkänsla av hur någon smög bakom honom. De är två och de är helt klart ute efter mig, tänkte han. Han blev skräckslagen, kunde inte längre tala. Inte heller skrika. Något rann längs insidan hans ena ben. Han hade pissat på sig. De kommer att döda mig vad jag än gör, tänkte han. Det är lika bra att få det undanstökat. Hans hand sökte sig till bältet. Kniven... Lampan...

85

Kapitel 14

Beslutet kom som en befrielse och fick Vagn att skratta till. Vlad Mizinsky blev osäker. Han förstod inte varför vittnet skrattade. Vagn smög upp lampan han bar i bältet. Riktade den på känn. Tände den. Ljuskäglan, stark som helljuset på en bil, trängde genom mörkret. Träffade Vlads ögon och bländade honom. Ligaledaren täckte ögonen med handen och avfyrade pistolen i blindo. Vagn slog från ljuset och slängde sig på marken. Han var förvissad om att Vlad hade förlorat sitt mörkerseende. Två skott visslade över Vagns huvud. Han rullade runt. Slog axeln i vindskyddet. Yxan! Han grep om yxskaftet. Rusade upp. Slog mot motståndaren. Slag efter slag ven genom luften. Eggen fäste. Vagn fick in en ren träff som klöv hud och skalle. Yxan fastnade. Vlad sjönk ihop. Döende. Skaftet, slipprigt av blod, gled ur Vagns hand. Han lutade sig över den liggande kroppen utan att förstå varför han själv fortfarande var vid liv. Ljudet från en bruten kvist fick honom att rycka till. Han snurrade runt. Den andre! Honom han anade sig till! Han såg en silhuett i mörkret. En gestalt kom mot honom. En reflex i ett knivblad. Vagn hukade. Torkade händerna mot byxorna. Grep om skaftet på dolken. Drog upp den ur slidan. Höll den tätt intill kroppen. Vred vänster sida mot motståndaren. Övervägde. Med skyddet bakom sig och elden vid sidan blev det trångt. Vagn tvingade sig att andas lugnt. Smög sig åt sidan. Tvingade musklerna under kontroll. Koncentration övertrumfade rädslan. Motståndaren kom mot honom. Han svepte med sin kniv från sida till sida. Gjorde ett utfall. Vagn upptäckte hans avsikt och gled undan. Motståndaren gjorde ett nytt utfall. Kniven sköt ut i en rak stöt mot Vagns kropp. Han vred på sig, höfter och ben i samma rörelse. Motståndaren missade. Ytterligare två snabba

86

vridningar förflyttade honom mot fiendens högra sida. Ett kort slag mot njurarna. Motståndaren stönade. – Släpp kniven, man! röt Vagn. Angriparen gjorde ett nytt utfall. Sköt fram armen. Stack mot Vagns mage. Vagn vred sig återigen ett kvarts varv. Svepte med armen mot mannens armbåge. Förlängde angriparens rörelse; framåt uppåt förbi. Vagn angrep. Snubblade. Slog knäet i en sten. Smärtan förlamade benet för ett ögonblick. Han reste sig och haltade undan. – Släpp kniven! röt han på nytt. Kommandot hade ingen inverkan på motståndaren. Vagns fall gjorde angriparen ivrig. Han ville avsluta kampen och rusade rakt mot Vagn. Släta lädersulor mot torrt gräs. Inte bra. Angriparen halkade i ansatsen. Anfallet kom av sig. Vagn slog undan knivhanden. Sköt fram höger arm i ett hugg underifrån. Knivspetsen trängde in i mellangärdet. Riktad uppåt. Kniven skar utan skoning av vitala blodkärl. Vagn tryckte in dolken i sin fulla längd och vred om. Motståndaren sjönk ihop. Dog innan han nådde marken. Vagn hade aldrig varit i knivslagsmål men förstod vilken verkan knivhugget haft på motståndarens kropp. Han torkade av knivbladet mot byxorna och tryckte ner kniven i slidan. Han började skaka. Yrseln han känt tidigare hade försvunnit. Han märkte aldrig när. Miza blev lättad över att mordförsöket misslyckades men greps av panik av Vagns våldsamhet. Hon rusade ut på stigen. Siktade. Sköt. Sköt ett andra skott. Höll lågt mot en liggande. Kulan rikoschetterade. Vagn dök fram ur mörkret med ansiktet förvridet av raseri. Miza tog sikte. Pressade in avtryckaren. Vapnet klickade. I nästa ögonblick slog hon i marken. Tappade andan. Vagn ryckte pistolen ur hennes hand. Tryckte pipan mot hennes hjässa och fyrade av. Pistolen klickade på nytt. Han svor och kastade vapnet. Slöt händerna om hennes hals. Hon fick ingen luft. Mörka slöjor dansade för ögonen. Det konturlösa ansiktet framför henne suddades ut. Försvann i tilltagande mörker. Miza

87

slutade kämpa mot. Hennes kropp blev livlös. Vagn besinnade sig. Hade han dödat igen? Han släppte greppet. Uppgiven slog han med knuten näve mitt i bröstet på den livlösa kroppen. Luften strömmade ur kroppen under honom. Följdes av ett rosslande andetag. Fler pipande andetag. Som från en astmatiker i chock. Andningen kom igång. Vagn kröp bort till elden och rörde om i glöden för att få den att flamma upp. Han släpade fram Miza i ljuset. Till sin förvåning upptäckte han att det var en kvinna. Hon flämtade, höll sig om halsen. – Ligg still för helvete. Hitta inte på något! Han släppte henne och letade efter lampan. Hittade den. Gick fram till Misha och undersökte skadorna. Som väntat var motståndaren död. Vagn fortsatte till Vlad. Åsynen det krossade huvudet, blandningen av blod och hjärnsubstans fick Vagn att må illa. Han greps på nytt av svindel. Miza satte sig på golvet till vindskyddet. Vagns raseri flammade upp på nytt. Han rusade fram och drog upp henne. Han ville döda henne. Han ville väcka de två andra till liv för att kunna slå ihjäl dem ännu en gång. Vild av hat och ursinne stötte han kvinnan från sig. Hon föll mot skyddet. Slog i huvudet. – Res dig! Hon tog stöd av en stolpe och ställde sig upp. – Har du fler vapen? – Nej, det har jag inte. – Vem är du? Vad heter du? – Miza! – Vilka är de andra? Hon tvekade. Hon visste inte vad hon kunde säga. Hon förblev tyst. – Kom igen! – Vlad och Misha. Miza markerade med nickar vem som var vem. – Vad har du ihop med dem? Är du också en sådan där jävla ligist? Du försökte skjuta mig din snorunge! Hon hann inte ducka. Slaget fick det att blixtra för ögonen. Hon föll handlöst.

88

Han kommer att slå ihjäl mig. Som han gjorde med Vlad, for det genom henne. – Upp med dig för helvete! Ställ dig upp! Vagn ville göra henne illa. Ville förnedrad henne. Ville krossa och förinta henne. Han ville göra henne lika rädd och olycklig som han själv var. Han ville ta henne i famn och trösta henne. Söka tröst hos henne. Med svårighet ställde hon sig upp. Han iakttog henne men kunde inte urskilja henne helt i mörkret. För att vinna tid ordnade han på nytt med elden. När tankarna klarnade vände han sig mot henne. – Ta av dig kläderna. Hon tvekade. Hon förstod inte. Hon blev osäker. – Räck mig jackan, röt han. Hon knäppte upp jeansjackan och höll fram. Han ryckte till sig plagget. Hittade hennes portmonnä och bilnycklar. Han la tillbaka börsen i fickan men behöll nycklarna. Slängde jackan på marken. – Ta av dig skorna! Ställ dem där, sa han och pekade framför sig. Hon lydde. – Ta hit byxorna. Hon ryggade. Vad menade han? Hon tvekade men lossade skärpet och knäppte upp jeansen. När hon klev ur byxorna fumlade hon. – Ta av resten också! Hon var på väg att protestera. Hans hotfulla min fick henne att falla till föga. Hon stod slutligen naken framför honom. Han sökte bakom och intill Miza med lampan. Ljuset reflekterades från ett föremål. Han viftade henne åt sidan och plockade upp det. En springstilett med svart skaft. Intill kniven låg en mobiltelefon. Han stötte till henne. Hon tumlade in under skärmtaket. Föll över sovsäcken. Han drog av sig träningsoverall och underkläder och slängde dem i en hög på marken. Gick mot henne. Hennes första tanke var att han skulle våldta henne. Hon gjorde sig beredd. Skulle hon försvara sig eller vara foglig och släppa till? Av fruktan för stryk, kanske

89

sitt liv, valde hon att foga sig. När han sträckte sig över henne vred hon huvudet åt sidan och slöt ögonen. Hon gjorde sig beredd. Lyfte höfterna.

90

Kapitel 15 Vagns kropp tryckte mot hennes bröst. Miza kände värmen från hans hud mot sin. Ett knä makade isär hennes lår. Han sträckte sig över henne. Tyngden av hans kropp pressade henne mot sovsäcken. Hon fogade sig efter kraven hans lemmar signalerade. Plötsligt lättade pressen. Han reste sig upp och försvann ur hennes närhet. Hon kisade mellan ögonfransarna. Vagn stod utanför vindskyddet med en förbandsask i handen. Han tecknade åt henne att följa med och gick före ut på stigen. I förbifarten plockade han ner ett badlakan från en gren. Han vek av mot sjön och ut på en häll där han la ifrån sig asken med förbandsartiklar. Miza gick förbi honom ner i vattnet och simmade ut i sjön, vände och kom tillbaka. Vagn stannade på knädjupt vatten och tvättade sig. När han var klar följdes de åt in till stranden. Han lät Miza använda handduken först. Under tiden öppnade han förbandsasken och tog fram en kompress. Mizas första skott hade träffat honom i sidan. Såret var ytligt men blödde. Miza hjälpte honom att förbinda såret. Tillbaka vid vindskyddet samlade han ihop sina tillhörigheter och gjorde i ordning packningen. Miza klädde sig. Vagn tog upp hennes nycklar. Letade rätt på en bilnyckel som han plockade av nyckelringen. Resten kastade han över till henne. – Kör du en Merca? – Det är Mishas bil. – Sätt dig vid elden tills jag är klar. Vagn beslöt att undersöka de båda döda. Han började med Misha Sahlis kropp. Han sökte igenom kläderna, drog ner jackärmen över hand och plockade upp den dödes plånbok. Han tog vara på pengarna men lät några hundralappar och småsedlar ligga kvar. Han sökte igenom den dödes kläder efter vapen och hittade en pistol instucken innanför bältet. Han fann också en revolver i ett hölster om smalbenet. På marken bredvid

91

kroppen låg kniven. Vagn konstaterade att det var en kniv med dubbel egg. Han behöll kniven och frigjorde knivslidan från bältet och vapnet runt vristen. Vlad Mizinskys kropp var nedsölad av mer än blod. Vagn var tvungen stålsätta sig för att gå fram till kroppen. Han lossade yxan. Gjorde ren den och packade ner i ryggsäcken. Undersökte sen Vlads kläder. Pistolen mannen använt lät han ligga kvar. Fler vapen hittade han inte. Vlads nersmetade plånbok tänkte han till en början låta bli men ångrade sig och tog fram den. Han tömde även den på pengar. Han lät även nu småsedlar ligga kvar i plånboken. Slutligen tog han vara på Vlads bilnycklar. Vad har jag för alternativ, tänkte han. Jag måste ge mig iväg. Men sen då? Vart kan jag ta vägen? Visserligen dödade han i nödvärn men rädslan för att vara eftersökt fick honom att utesluta polisen. Lät han den här bruden gå skulle hon skicka resten av gänget efter honom. Vad ska jag ta mig för? Jag kan inte hålla henne fången. Inte heller tillåta henne att ge sig iväg. Döda henne? Glöm det. – Du måste följa med mig, sa han. Hon nickade. Han packade ihop och släckte elden. De reste de sig och gick till bilarna. – Varför såg jag inte din kniv när du slogs med Misha? sa hon. – För att det var mörkt kanske. – Jag såg Mishas kniv. – Bladet på min kniv är matt. Det ger inga reflexer. Dessutom viftade jag inte med den. – Jag tror inte han fattade att du hade kniv. – Kanske inte. Han var väl inte allt för smart. Var ni ihop? Hon svarade inte. – Är du förbannad för vad jag gjorde med honom? Mishas bil stod parkerad vid sidan om vägen. Vagn undersökte den invändigt. Både kupén och bakluckan var tomma. I Vlads bil däremot låg en hel arsenal

92

förpackat i väskor och kartonger. Han kontrollerade ett par vapen i olika utförande. Ett av dem hade ett granatrör monterat under pipan. Det låg magasin i en kartong. Han hittade också pistoler och skott till dem. Pistolerna såg ut som polisens. Vagn såg ingen skillnad. – Behöver jag vapen, frågade han Miza. Hon svarade inte. – Varför jagade ni mig förresten? Hon fortsatte att tiga. Han brusade upp. Grep tag om henne och stötte henne mot bilen. – Varför? Hon fogade sig. – För det du såg igår natt på skjutbanan. – Vad hände på skjutbanan? – Misha sa att de sköt en som stulit knark. – I så fall var de två som stal. Varför jagade de mig då? Jag såg inte vilka som sköt eller vilka som var där. – De trodde du gjort av med Nehmet. – Trodde de? – Men det spelar ingen roll längre. – Varför inte? – Du har dödat två Bronx. En medlem måste man hämnas. Vlad var dessutom en av ledarna. – Vad då för medlem? Var de med i Uddevalla frimärksklubb eller? – Bronx Gangsta. – Sådana barnsligheter, var får de allt från? – De är inga barn och de är farliga. De kommer att leta rätt på dig och döda dig. Det handlar om respekt. Du har utmanat dem. Nu kan de inte vika sig. Kanske dödar de mig också. Vagn vände sig mot bilens last för att på nytt gå igenom vapnen. Han valde en pistol tillsammans med ammunition och fäste den med hölster och ett dubbelt magasinsfodral vid bältet. Han lyfte upp en karbin med kort pipa och fyra magasin till den. Dessutom plockade han åt sig ett par askar med skott. Slutligen tog han tape. Miza tog ifrån honom karbinen och la tillbaka den. Hon tog i stället upp en med längre pipa och

93

räckte honom. Det var en karbin med granatrör. Tyst tecknade hon att ammunitionen var OK. Hon tog sen upp en kartong och plockade ur två sexpack. De lastade över sakerna i Mishas bil. I avsikt att hålla sin passagerare desorienterad körde Vagn på småvägar norrut. I Vassbo, en korsning med några få hus norr om Bredfjället, körde han in på en återvändsväg. Vid vägens slut parkerade han på en gräsplätt vid sidan om vägen. Vagn packade ner vapnen i ryggsäcken. De slog in på en stig. Vagn sökte ett ställe där de kunde vila ostörda. En bit gick stigen längs en mosse där marken var sank. Det fanns spångar utlagda på de blötaste ställena. Miza blev trött och slutade väja för pölarna. Hon blev blöt om skorna. De fortsatte några kilometer innan han lämnade stigen, gick över en höjd och stannade på andra sidan krönet. – Här blir bra. Eller vad tror du? Här bör vi få vara i fred. Miza svarade inte. Hon slängde sig på marken, för medtagen för att hålla sig upprätt. Att han misshandlat henne gjorde inte deras relation direkt vänskaplig. Att samtala med henne var inte att tänka på. Han tog av ryggsäcken, reste tältet och rullade ut liggunderlaget. Sovsäcken gjorde han om till ett sovtäcke genom att dra ner en dragkedja runt om. – Skulle det smaka fröken med lite mat, sa han. Han försökte lätta upp stämningen och det bästa för stunden måste vara att få i sig föda och sen sova. Han packade upp kokkärl, kök och mat ur packningen och lagade frukost. Han var mån om att Miza fick i sig vätska och föda. Hon var på gränsen till apati. Vagn åt långsamt. Han sneglade på Miza. Hon petade i maten och la sig ner. Hon somnade. När han ätit färdigt väckte han henne. – Vi måste sova i tältet, sa han. Hon tog sig upp på knä och var på väg in i tältet när han stoppade henne. – Ta av dig först.

94

Miza blängde på honom men drog snabbt av sig kläderna. Kröp in i tältet utan att se åt honom. Vagn tog hand om hennes skor och byxor. I brist på papper tryckte han ner torr mossa i skorna och ställde dem luftigt. Byxorna hängde han över en gren. Han kröp in i tältet. – Jag menade dina blöta kläder, skorna och jeansen som. Muskler spelade i vader och lår när hon ändrade ställning. Bysten var näst intill orörlig när hon la sig ned. Runt halsen och i ansiktet framträdde missfärgningar. Han fick dåligt samvete. Hon svarade honom inte. Helvete också, tänkte han. På ett dygn har jag våldtagit och misshandlat en barnunge. Jag har nästan tagit livet av den här tjejen. Dessutom har jag dödat tre män. Jag som aldrig ens har slagit någon på käften förr. Miza vände sig mot honom med trotsig min. Miza vände sig mot honom med trotsig min. En solstråle letade sig in genom tältöppningen och fick hennes hår att skimra i blått. Med kallt avvisande ögon såg hon honom i ögonen. Han tittade bort. Utan ett ord lämnade han tillbaka hennes kläder. Miza la plaggen bredvid sig. De somnade rygg mot rygg under samma täcke. Hon var för trött för att sova. Oroande tankar störde henne. Hon blev indragen i ett mordförsök. Hennes sambo, beskyddare, var död och hon var gisslan hos en främmande människa. En hon inte förstod. En som uppträdde besynnerligt. Att han inte dödade henne kvällen innan kunde bara bero på att han tänkte utnyttja henne. Kanske som sexslav. När Vlad hotade honom såg han först rädd ut. Sen hade han sett skräckinjagande ut. Han var kritvit i ansiktet. Hans ögon var kolsvarta. Hon ville aldrig möta honom sådan igen. Idag var hans ögon mjuka men växlade rätt som det var till att se ledsna ut. Han var omtänksam. Som när han ordnade med mat och tog hand om hennes våta kläder. Bortsett från när hon

95

försökte skjuta honom kvällen innan hade han inte varit arg. Han hade varken slagit henne eller svurit åt henne som hon väntat sig. Miza var osäker. Tveksam till vad hon ville. Skulle hon komma att accepteras av gänget efter Mishas och Vlads död? Ville hon lämna den här främmande mannen? Vad höll på att hända med henne? Lugna, jämna andetag från Vagn visade att han somnat. Miza slappnade av. Utan tanke på att fly somnade hon. I sömnen vände hon sig och sökte sig nära hans kropp.

96

Kapitel 16

Ett mordlarm från Länskriminalen i Göteborg nådde kommissarie Lars Lundström via mobilen. Två döda hade påträffats vid Store-Väktor på Bredfjället. På plats fanns två ingripandepatruller och ett hundekipage när han kom fram. Avspärrning av området var under arbete. Innan han gick in på brottsplatsen skyndade han av stigen för att lätta på trycket. Han såg nerför att inte pinka på skorna. En metallhylsa blänkte på marken. – Fan, jag pissar på en patronhylsa! På bevismaterial. Han suckade, höjde blicken och såg ut över sjöns blå vatten. Lundström gick tillbaka ut på stigen och tog en överblick av det avspärrade området. Han vände sig till ingripandepoliserna. – Jag flyttar min bil ner till krysset. Ni får komma efter med era bilar. Dessutom vill jag ha avspärrningen utökad. Dra banden över stigen och ner till sjökanten. Öka avspärrningen med ytterligare ett par hundra meter längs stigen åt båda håll. När polismännen skyndade iväg för att efterkomma Lundströms begäran gick han in på baksidan av vindskyddet. Aska och brända trärester tydde på att en eld brunnit på platsen. Det var i och för sig inget märkligt. Det förekom säkert ofta. Lundström såg ut över fältet mot andra sidan av gärdet. I skymundan på höger sida stod ett utedass. På vänster sida ett lågt skjul med ett sopkärl. Han gick fram och lyfte på locket. Överst låg emballaget till ett första förband. Han lät det ligga och gick över till dasset. Det hade inte använts på länge av spindelväven att döma. Lundström gick tillbaka till platsen med hylsan. Han såg mot vindskyddet. Den lilla byggnaden skymde en av de döda. Den andra kroppen stack inte heller i ögonen där den låg en bit från stigen. Kanske hade det gått en eller ett par personer förbi utan att reagera.

97

Han upptäckte ännu en tomhylsa. Två hylsor och två skott. Vem var målet och vem var skytten? Var de två dödade med finkalibrig ammunition? Nej, det är inte troligt med tanke på allt blod. Spåren efter våld på de döda kropparna tydde på ett helt annat scenario. Lundström tog på sig handskar samtidigt som han vinkade till sig hundföraren. – Johansson, låt hunden söka av terrängen mellan stigen och sjön. Gå en bit utanför avspärrningen. Innan hundföraren, Lennart Johansson, hämtade sin hund satte han sig på huk och undersökte marken norr om vindskyddet. Han gick utför sluttningen, stannade, kollade. Efter en kort stund lämnade han stigen och gick ner mot sjön. Han kom tillbaka och vände sig till Lundström. – Vad jag kan läsa ut av spåren har det funnits fyra personer på brottsplatsen. Gärningsmannen var här först och ensam. Två finns kvar. En yngre person har lämnat platsen. Kanske med gärningsmannen. – Yngre? Hur vet du det? – Småväxt om du föredrar det. Små skor. Dessutom finns här fotavtryck efter två personer som gått barfota. De har gått till stranden och tillbaka. – Några som badat före mordet inträffade, menar du? – Som har badat efter morden kanske. Johansson hämtade sin hund och gick till stranden för att börja söka därifrån. Lundström vände ryggen till och gick mot vindskyddet. Han började hos liket med krossat huvud. Kroppen var täckt av torkat blod. Fanns det vittne till mordet? Frågorna började hopa sig men Lundström räknade med att få svar på de flesta. Bara teknikernas arbete blev klart. Det andra liket låg utsträckt på rygg på fältet intill stigen. En knivskuren man. Lundström undvek att sätta fötterna i det blodiga gräset medan han besiktigade skadorna. Ett knivhugg under bröstkorgen var det enda sår han kunde se. Skadan hade orsakat ett

98

betydande blodflöde. Marken sluttade svagt bort från stigen och i den riktningen bredde ett hav av blod ut sig. Mannen hade förblött snabbt. Några tecken på andra skador såg han inte. Hundföraren avbröt kommissarien. – Vi hittade en pistol halvvägs ner till stranden. – Du markerade den? – Jag satte en kona intill den. Den såg ut att vara finkalibrig och det stämmer bra med tomhylsorna. Lundström väntade tills kriminalteknikerna infann sig. Innan han lämnade brottsplatsen visade han på soporna och var tomhylsorna och pistolen fanns. Han förklarade också hur han kom att hitta hylsorna. – Men snälla då, Lundström, du om någon vet väl att man inte ska smutsa en brottsplats. Teknikern från Uddevalla flinade brett. På måndag morgon vaknade Li och kände sig utsövd. Hon sträckte på sig av välbehag. Nytvättade gardiner hängde i fönstren. Krukväxter stod på fönsterbrädorna. Pelargonerna smyckade balkongen. Allt var färdigt i lägenheten och hon hade funnit sig tillrätta såväl i bostaden som på jobbet. Li log belåtet. Det var tur att jag fick den här tjänsten och får jobba ihop med Jensen och Lundström igen, tänkte hon. Li steg upp, dukade frukost på en bricka och tog med ut på balkongen. Hon laddade stereon med en CD-skiva och skruvade ner volymen för att inte störa grannarna. Hon åt frukost, lyssnade till musik och kände sig lyxig. Det U-formade huset var byggt runt en trädgård. Mitt på gården fanns en gräsklädd kulle med en handfull lövträd. Längs gångarna fanns blommor. – Jag kommer att uppleva alla årets skiftningar i trädgården, myste hon. Li lutade sig bakåt i den bekväma stolen och tänkte på vad hon skulle göra under dagen när musiken avbröts för nyheter. Uppläsarens röst fick henne att sätta sig käpprätt upp och lyssna. Det hade skett två mord på Bredfjället! Hon lyssnade spänt på en intervju med sin chef. Skyndade sen till datorn i rummet. Ett

99

par minuter senare hade hon loggat in och gått till Lantmäteriets hemsida. Li fick upp kartan på skärmen och sökte efter Bredfjället. En röd triangel vid sidan om stigen, vad betyder den? Hon hittade tecknet på hjälpsidan. En rastplats med vindskydd. Stigen var rödmarkerad vilket betydde att det var en vandringsled. Hon följde markeringen och såg att Måröd och platsen där hon stod och spanade låg nära vandringsleden. Hon lutade sig bakåt i stolen och tvingade kroppen att slappna av. Vägen förbi brevlådorna hon parkerade vid ledde till sjön och den nya mordplatsen. Hon kom ihåg bilen med den unga mannen och kvinnan som körde förbi henne på vägen. Var det pappas bil eller var det en gangstermerca? tänkte hon. Fanns det ett samband? Två våldsbrott hade begåtts nära varandra under samma dygn. Innan hon gick till gymmet för sitt morgonpass ringde hon upp Lundström. Han berättade för henne om sina iakttagelser på brottsplatsen. Vagn vaknade först. Han kände tyngden av Mizas kropp mot sin rygg. Hennes arm låg runt hans midja. Det kändes bra. Hennes kropp värmde. För att inte väcka henne och för att dra ut på närheten låg han still. Hennes andhämtning ändrade sig efter en allt för kort stund. Hon vaknade. Sval luft trängde in under täcket och kylde hans rygg. Han dröjde, låtsades sen vakna och vände sig mot henne. – God morgon, tältkompis, har du sovit gott. – Du snarkar. Jag har inte fått en blund i ögonen. – Det var tråkigt. Det blir nog bättre när du kommer hem, ska du se. Miza satte sig upp. Hon blängde ilsket på honom och klädde sig under surmulen tystnad. Han hämtade kläderna som hängde på tork och räckte henne. De plockade ihop och bröt sitt läger. Vagn beslöt att de skulle gå tillbaka till bilen. Han gick längs samma stig som de följt på morgonen. Miza följde honom hack i häl. De gick under tystnad.

100

När de närmade sig bilen hördes högljudda röster från vägen. Miza sträckte ut en arm och hejdade honom. De kröp ihop vid sidan av stigen. De kunde se och höra utan att synas. Tre unga män gick käftande runt bilen. En av dem drog i dörrhandtagen. – Vilka är de? Vad gapar de om? – Det är mina bröder och en kompis till dem. – Måste vi gömma oss för dem? – Jag vet inte vad de är ute efter. Tyst, jag vill höra vad de säger. Hon lyssnade spänt på männen som talade ett språk Vagn inte förstod. Hon reste sig efter ett par minuter bara för att genast böja sig fram och stödja händerna mot knäna. Hon skakade. Han såg oroligt på henne. – Mår du dåligt? Hon reste sig och såg honom i ögonen. – De känner igen Mishas bil och vet att han och Vlad är döda. De räknar med att vi ska hämta den. De väntar på oss. – Vad sjutton är de ute efter. Ska de befria dig? I så fall behöver du inte gömma dig. – De tror att jag slått mig ihop med dig. Att jag har hjälpt dig mot Vlad och Misha. – Är de med i Bronx! – En av dem är med och det är mina brorsors högsta önskan att bli med. Att döda oss skulle vara ett plus. – Dig också menar, du? Hon nickade. Knep sen ihop. Hon ville inte berätta mer. – Vi drar härifrån bestämde han. Alternativet är att ta strid och det vete sjutton om jag har lust med. Hon hoppades kanske på ett annat beslut men fogade sig ännu en gång efter hans vilja. De smög tillbaka. Lämnade vandringsleden och fortsatte på småstigar. De skyndade genom Listaskogen och vidare mot Glimmingen utanför Uddevalla. De hittade inget bra gömställe utan fortsatte. I skymningen kom de fram till Stora Köperödsjön i utkanten av Uddevalla. Där stannade de för att övernatta. För att få avskildhet gick

101

de ut på en udde. Hittade en bra plats att slå upp tältet på. Varma efter flykten slängde de av sig kläderna och gick ut i sjön. Miza doppade sig och vände ryggen åt honom. Han dök i och sam under vattnet, lyfte upp henne på axlarna och försökte springa men föll framåt efter några steg. Miza plaskade i vattnet med ansiktet före. Med lysande ögon kastade hon sig över honom för att hämnas. De plaskade och brottades tills de plötsligt blev medvetna om sin nakenhet. Han kysste Miza som besvarade kyssen och pressade sin kropp mot hans. Plötsligt slet sig Vagn fri och sam ut från stranden i hårt tempo. Vände mitt ute på sjön och återvände i lugnare takt. De gick upp ur vattnet tillsammans. När de skulle klä sig rynkade Miza på näsan åt sina kläder. Vagn gav henne en ren T-tröja och ett par shorts ur sin packning. Trötta efter en hektisk eftermiddag och kväll la de sig efter att ha ätit. Miza tog av sig kläderna och gav honom som tidigare men han slog ifrån sig. – Vi behöver inte tramsa med kläderna, Miza. Vill du ge dig iväg får du. Vill du stanna får du det. Jag kör inte iväg dig. Hon vek ihop tröja och shorts och la vid sidan om sig. Den lätta stämningen från badet var borta och de la sig för att sova rygg mot rygg. Hon fick svårt att somna. Brödernas gräl fanns i hennes tankar. Hon försökte slå ifrån sig men lyckades inte. Bråket vid bilen handlade om vem som skulle trycka vapnet mot hennes nacke. Båda bröderna ville döda henne. Den yngste av dem, Nema, hennes älsklingsbror, föräldrarnas sladdbarn, den hon fostrat, hjälpt och gett kärlek som vore han hennes barn, var inte den minst påstridiga. Hon kunde inte hejda tårarna. Mizas skakande kropp och kvävda snyftningar väckte Vagn. Han vände sig om och la armarna om henne. Hon gömde sitt ansikte mot hans hals och tystnade för ett ögonblick. Hon kramade hårt och tryckte sig mot

102

honom. Mötte hans läppar med sina. Kysste honom. Rullade över på rygg och drog honom med sig.

103

Kapitel 17 Miza bröt ut i förebråelser. – Du kunde inte låta bli mig, snuskgubbe. Du våldtog mig när jag sov. Är du nöjd nu? Tänkte du på att jag kunde bli med barn? Vagn tittade oförstående på henne. Varför anklagade hon honom? Som han mindes det var det hon … De senaste dagarna hade varit en obegriplig följd av händelser. Sammantaget gjorde de honom till en våldsman. Han klarade snart inte mer. Han hade blod på händerna och hon spädde på med sina skärande anklagelser. Hur hade han hamnat i detta? Tankarna surrade. Han tog ner tältet. Gjorde klar packningen. Han visste inte hur han skulle hantera situationen. Jag kan inte återvända hem. Där väntar snuten på mig. Bronx vill göra av med mig! Varför? För att jag gick ut på vandring? För att de tror att jag bevittnat dubbelmordet? Hur ska jag kunna ta ansvar för en flickunge som nästan kan vara min dotter? Söt och sexig är hon också. Han kan inte överge henne. Hon som han har ingenstans att ta vägen. När han tvingade henne med sig första natten blev han orsak till att hon nu svävar i fara. Fientligheterna mellan dem gör det omöjligt att fortsätta tillsammans. Hon hatar honom. Hon bör gå till polisen och förklara. Hon har inte gjort något galet. Kan hon inte få hjälp av polisen? Få en skyddad adress och nytt namn och kanske chansen till ett nytt liv. Full av grubbleri tog han fram kartan för att planera dagens etapp. Miza iakttog honom i smyg. Han höll armarna tätt tryckta mot kroppen. Ansiktet skiftade uttryck. Från att ha varit spänd och rynkig slätades pannan ut. Nya rynkor, av skratt, strålade ut från ögonen. Han kände vandringslederna och såg kanske en möjlighet för dem. En kort stund senare tonade leendet bort. Ögonen blev

104

rädda för ett ögonblick, sen allvarliga, bekymrade och den blå färgen i dem djupnade till violett. Vagn höll upp kartan. – Miza kom här och titta är du snäll. Hon satte sig bredvid honom. Det var inte svårt att sitta nära, att höra hans djupa röst och inte tänka längre än en dag framåt. – Om vi följer Bohusleden åt norr kommer vi efter ett par kilometer till Lillesjö där det finns en busshållplats. Om du vill ta bussen därifrån in till Uddevalla får du det. Jag vill inte tvinga dig kvar som första natten. Hon lyfte huvudet från kartan. Spärrade upp ögonen och såg på honom. – Vill du bli av med mig! Du har misshandlat mig och dragit iväg med mig. I natt våldtog du mig. Du gjorde mig på smällen och nu vill du bli kvitt mig! – Miza, jag våldtog dig inte och jag vill inte bli av med dig. Jag försöker bara komma på vad som är bäst för dig eller vad som är bäst för oss båda? Vad vill du själv? Inte kan du veta om du är med barn. – Kvinnor vet sådant, sa hon. Hon tittade ner. Satt tyst med sänkt blick. Såg honom efter ett ögonblick i ögonen. – Jag vet inte, just nu vet jag ingenting. Lika bra jag var död. Han fick svårt att höra vad hon sa. Han fick ingen rätsida på någonting. – Vi fortsätter tillsammans då, sa han. Vi får se vad som blir av det. Är det bra så? Hon svarade inte. Han ville trösta henne. Han ville ge av sig själv men det låste sig för honom. Han fick inte fram de tröstande ord han ville säga och kunde ännu mindre släppa fram sina känslor. Orden och värmen fanns i honom men var fjättrade i hans inre. Han bytte ämne i förhoppning att lätta på stämningen. – Vi har ingen brådska, sa han. Ska vi bada? Miza ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll. Men hon var inte sist i vattnet. Hon badade näck som vanligt. Låg sen lika naken i solen. De latade sig under förmiddagen. Vagn lagade lunch vid

105

middagstid och efter att ha ätit beslöt de sig för att gå vidare. Vagn valde att gå genom ett nedlagt övningsområde. Risken för upptäckt borde inte vara lika stor där. Stigen gick åter ihop med vandringsleden strax norr om staden och fortsatte därifrån över en hed. Vädret var bra och de kom in i en vägvinnande takt. Mellan två och tre kilometer av sträckan gick de över en avverkning med låg växtlighet innan de kom ut på en hed intill vägen. Vagn hade inte räknat med att träden skulle vara avverkade. Att de var lätta att upptäcka i den öppna terrängen fick honom att känna sig sårbar. Som mest gick trafiken närmare än hundra meter bort. Hans nervositet smittade av sig på Miza. Hon sökte sig allt närmare honom och höll stundtals i hans ryggsäck. Tankar på bröderna tärde. Döden började alltmer framstå som ett alternativ. Hennes liv var ändå bara skit. Sen sin första förälskelse. Stig, hennes lärare under det första året på högstadiet. Mannen som förförde henne och som lärde henne hur skönt det var att älska. Hon upptäckte även den underbara känslan av att tycka om någon och få sina känslor besvarade. Att få gensvar från den hon gav sin tillit. Rättare sagt, trodde sig få gensvar för sin kärlek. Läraren utnyttjade henne och bedrog henne. Han knullade flera av hennes klasskamrater. En del la upp sig för betyg, andra för att han var populär. Smärtan hon upplevde vid upptäckten var starkare än lyckan hon upplevt tillsammans med honom. Hennes nästa kille var en fransman. Michel. Han var spännande till en början. Men visade sig vara en egoistisk mansgris. Samma sak med Misha som flyttade in när Michel gjorde en volta. Han utnyttjade henne också. Vid ett tillfälle tvingade han henne till och med att knulla hans kompis. Samtliga män i hennes liv hade använt henne som en kloak och tömt sig i hennes kroppsöppningar. Svälj, men söla inte! Lyft på röven! Lägg upp dig för helvete!

106

Hon fick aldrig några vänliga ord. Ord om att hon var omtyckt eller hölls kär. De frågade aldrig efter hennes känslor eller hennes tankar. Uppskattningen låg i att visa upp henne som en trofé för att hon såg sexig ut. Hon var en ägodel. Men en ägodel mindre värd än guldkedjan om mannens hals. Hon växte upp utan kärlek tillsammans med den kärva enväldige fadern och den undergivna modern. Den äldre brodern Idris som försökte vara en avbild av pappan och dessutom av varje gangster han såg på film eller tv. Undantaget var Nema föräldrarnas sladdbarn som tog emot hennes kärlek och gav henne kärlek tillbaka. Tills nu när han tävlade med Idris om vem som skulle mörda henne. Slutligen, mannen som bara vill slippa henne. Som kunde vara mjuk men ideligen avskärmade sig från henne och höll distans. Hennes fötter blev tyngre för vart steg hon tog. Vagn höll uppsikt på bilar som körde förbi. Framför allt de som körde långsamt. Hans oro var befogad. En bil stannade. Två män steg ur. Vagn och Miza tog skydd redan när bilen bromsade in. Genom kikaren bevakade de dem som steg ur. Han räckte över kikaren till Miza som efter någon minut lämnade tillbaka den. – Såg de oss? – Vet inte, svarade hon. Det verkar som om de pissar. Ytterligare en bil stannade på vägrenen. De två från den första bilen gick fram till de nyanlända. Hon höjde kikaren på nytt. – Det är Glenn. En Bronx från Göteborg. Han var kompis med Misha och en av dem som var med på skjutbanan. Han var med mina bröder vid bilen igår också. De letar efter oss. Hennes röst hade ändrat karaktär och blivit hård. Vagn sneglade på henne. Han lyfte kikaren och iakttog noga den nyanlände. Han memorerade Glenns utseende. Det fanns dåliga vibbar mellan Miza och honom. Det var uppenbart. Varför kunde Vagn inte gissa och han ville inte fråga.

107

Vagn och Miza stannade kvar på heden tills det mörknade. De satt tysta. Var och en i egna tankar. Till slut tyckte Vagn att det var mörkt nog att fortsätta. – Dags att vi ger oss av, Miza. Han fick inget svar och vände sig om. Hon satt hopsjunken. Hennes ansikte var grått och livlöst. Han drog henne intill sig. Höll om henne. Vaggade henne. – Miza, det är bara tre eller fyra kilometer. Bra väg, orkar du det tror du? – Måste jag, undrade hon. Jag kommer ändå inte undan. – Du pratar som du har förstånd till. Han visste inte vad han skulle säga. Han kände inte för att vare sig dutta med henne eller använda lock och pock. Men han förstod att i nuläget måste han behandla henne varsamt. – Kom Mizavännen. Kom så går vi, lockade han. Med hans hjälp reste hon sig upp och de började gå. De följde vägrenen en bit för att längre fram korsa vägen. Varje fordon som kom körande på vägen fick dem att gömma sig. Vagn var särskilt uppmärksam på stillastående fordon. De gick över en å på en bro, fortsatte förbi några enstaka hus och en gård omgiven av öppen odlad mark. De rörde sig i västlig riktning. Vagn stannade med jämna mellanrum och lyssnade eller sökte efter ljus. Efter en dryg timma kom de fram till en camping. Vagns mål för etappen. Miza väntade utanför medan han hyrde en villavagn i receptionen. Trots att de gått i lugn takt med många vilopauser var hon utmattad. Vagn blev betryckt. Han ville gärna ge henne stöd men visste inte hur. Han såg till att hon fick i sig mat och höll sen tekoppen för henne och lät henne dricka i sin egen takt. Efter en kort stund duschade han och bytte kläder. Hon sov. Han beslöt att gå ut och se sig om. Han var fortfarande orolig och ville förvissa sig om att ingen följde i deras spår. När han öppnade dörren slog hon upp ögonen. – Gå inte! Lämna mig inte ensam! sa hon.

108

Vagn stängde dörren. Hon var alltför skärrad för att han skulle negligera hennes rädsla. – Jag ska inte gå ifrån dig, Miza. Han försökte le mot henne. Leendet såg kanske varmt och tryggt ut men hans inre var allt annat än lugnt. Han ställde sig på knä intill sängen och höll hennes hand. Hon somnade om men minsta ljud fick henne att slå upp ögonen. Efter en stund protesterade hans knän. – Miza jag måste lägga mig. Jag är trött jag med. Hon svarade inte genast. Drog sen av sig täcket och satte sig upp med hans hjälp. – Hjälp mig av med kläderna. När han hjälpt henne av med T-tröja och shorts tog han täcket och började dra över henne. – Jag vill duscha. Benen bar henne knappt. Han måste hjälpa henne in i duschen. Han klädde av sig och hjälpte henne att tvätta och duscha sig. Han stod med hennes kropp tryckt mot sin i det lilla utrymmet och lät varmt vattnet strila. Han generades av hennes nakenhet. Hon var svag och han tyckte både synd och om henne. Efteråt letade han upp en flaska parfym ur sin toalettväska. Han skvätte två droppar på henne och ett par på sig själv. Miza sniffade i luften och log. Han bar henne in i sovalkoven. Miza log uppskattande när han bäddade ner henne men invände när han tänkte lämna rummet. – Stanna hos mig, sa hon. Sov hos mig. Du måste! Hon stirrade oavvänt på honom. Han kröp ner bredvid henne och hon kom slutligen till ro. Efter några minuter snusade hon på hans arm. Vagn sov inte mycket den natten. Han ville inte ändra ställning för att inte störa hennes sömn. Han lyssnade också efter ljud utifrån mörkret.

109

Kapitel 18

Langaren hon hörde efter att han blivit misshandlad, Sven Efraimsson! slog det henne. Satt han inne med något av värde? Kunde hon få honom att prata? Efter ett fullt pass med redskapen i Älvhögsborgs Gym simmade Li tjugo längder i bassängen. Efteråt bredde hon ut ett badlakan på gräsmattan och la sig att sola. Känslan av välbefinnande var som bortblåst. Hon gick i tankarna till vad Lundström berättat om de två morden. En av de döda var yrkeskriminell och boss för Bronx, en liga med förgreningar till norra Bohuslän. Den andre stämde med utseendet på mannen som körde förbi Li vid Måröd med Mercedesen. Med stor sannolikhet var det honom Li hade sett. Vad hade i så fall hänt med tjejen i hans sällskap? Enlig Lundström hade bilen påträffats norr om Bredfjället, halvvägs till Uddevalla. Bilen kunde knytas till Misha, en av de två mördade, genom en kollegas iakttagelser under lördagen. Li reste sig och plockade i ordnings sina saker för att gå när hon såg mannen från i lördags. Gamlingen på gymmet som nästan inte log. Han var på väg upp ur bassängen. Fan man, tänkte hon. Du är pensionär. Nog ska väl du våga besvara ett vänligt leende från en vuxen kvinna? Hon vände sig mot honom när han var på väg förbi. – Sågs inte vi på gymmet i lördags? – Jag tror det. – Jag tyckte väl att jag kände igen dig. – Du är inte från Trollhättan? – Jag flyttade hit för en vecka sen. Jag kommer från Göteborg. – Det gör jag med. Trivs du här? – Har precis flyttat hit. Men jag tror det blir bra. Han hade inte bråttom. Tänkte hon fika? Li kunde slappna av från sitt mord tillräckligt för att göra honom

110

sällskap till kiosken och köpa kaffe. De drack ur plastmuggar och lät solen värma sina av träning trötta muskler. Han hette Sune. Han tränade tre dagar i veckan med lördagarna som reserv om han missade något pass under veckan. Han bodde i utkanten av Lilla Edet. – Lilla Edet, sa du. På vilken sida av älven bor du? – Väster ut, jag bor åtta kilometer väster om Lilla Edet, längs vägen mot Svenshögen. – Bor du vid Rishageröd? – Strax före Rishageröd. Det heter Västra Berg. Slutligen öppnades dörren på glänt och ett ansikte skymtade i dörrspringan. En dunst inifrån trängde ut i trapphuset. Li tog ofrivilligt ett steg tillbakabaka. Såret på mannens hjässa var fortfarande missfärgat och svullet. Sven Efraimsson hade ännu inte hämtat sig från överfallet i den öde fabriken. – Du är hemma trots allt, sa Li. Hur är det med huvudet? – Bra. – Vill du bli körd till polishuset och förhöras där istället? Det är lätt ordnat. Det borde också vara på sin plats med en husrannsakan. Eller vad tycker du? Langaren svarade inte. Han steg åt sidan och släppte in henne. Lägenheten låg i dunkel bakom nedfällda persienner. Li såg sig om; skitigt unket obäddat. Hon fortsatte ut i köket. Tallrikar sköt upp ur en fylld diskbänk och flugor surrade runt en plastpåse på golvet. Kylskåpets dörr sände matta reflexer från den tända taklampan. Fett och damm i gallret ovanför dörren var skavt av fingrar. Li gick över golvet till det en gång vita skåpet. Undvek den nedfläckade dörren. Tog på ett par plasthandskar. Grep om gallret och drog loss det. – Vad konstigt, Efraimsson, varför ligger det en brevvåg här? Följde den med lägenheten? Under tiden Li stressade langaren tog hon fram fler föremål. Däribland en ask som hon öppnade.

111

– En plastpåse med vitt pulver och en spruta. Har du bakpulver i påsen? Knappast va? Efraimsson svarade inte. Han tittade dumt på vad hon radade upp på bänken intill kylen. Li tog tid på sig. Det var tydligt att Efraimsson inte förstod varför hon kommit ensam. Det var inte brukligt vid tillslag. Han fattade inte att hon var ute efter något annat än att sätta dit honom för innehav. – Brevvågen, vad ska du med den till? Din jävel, tänkte hon. Du ska inte bara kvittra för mig. Jag ska ta mig fan få dig att sjunga i falsett. – Kan du prata dig ur det här, Efraimsson? – Vad vill du veta? – Vem som ligger bakom drogerna du säljer, till exempel? – Du är inte klok? Tror du jag är trött på livet? För att hålla langaren på halster ringde hon och bad om hjälp med en transport. Li tog in Efraimsson på förhör för att mjuka upp honom ytterligare. För att hålla langaren på halster ringde hon och bad om hjälp med en transport. Li tog in Efraimsson på förhör för att mjuka upp honom ytterligare. På polishuset lät hon langaren sitta i förvaret en dryg timma medan hon drack kaffe och pratade bort tiden med kollegor ur Andra skiftet. Slutligen bad hon arrestantvakten hämta Efraimsson till ett förhörsrum. – Hej igen, Efraimsson. Då har vi hunnit titta mer på din lägenhet. Det var ingen vacker syn. Att du har droger i bostaden förvånar mig verkligen. Tillräckligt för grovt narkotikabrott. Fyra till åtta år? Efraimsson sjönk ihop. I sitt förvirrade tillstånd kunde han inte fatta vad för varor hon pratade om. De stackars grammen ovanför kylskåpet kunde inte bli till grovt narkotikabrott. Det han sålde av låg i hans nya drop. Eller gjorde det inte? Han kände sig osäker. Snyftande försökte han förklara att det inte var hans parti Li hade hittat. Någon måste ha planterat det för att sätta dit honom. Kanske samma man som rånade honom. Huvudet bultade. Han kände sig sjuk.

112

Li lät honom våndas ytterligare en stund men visste att hon knäckt sitt offer. Hon ställde slutligen de frågor hon ville ha svar på. Han föll snart till föga och berättade i stort sett sanningsenligt både vad hon ville veta och mer. – Jag var på den där fabriken för att gömma gods jag skulle sälja på redis för Vlad i Uddevalla. – Redis? Menar du redovisning? Efraimsson nickade och fortsatte berätta. – En galning flög på mig och slog ner mig. När jag kom till sans var godset borta. Redan dan efter började en kille glänsa med mycket varor och vi gissade att det var han som rånade mig. Vlad skulle ta hand om honom. Fick de inte tillbaka godset skulle jag få stå för det. – Fick Vlad tillbaka sitt amfetamin? – Han skulle höra av sig sa han. Men jag hörde aldrig av han. Bilden klarnade. Li lät honom gå. Under morgonsamling redovisade Lundström om de inblandade i dubbelmordet. Namnet Bronx nämndes för första gången. Vlad Mizinsky som fick huvudet krossat vid Store-Väktor ledde verksamheten i norr. Det andra offret var också medlem i ligan och kompis med Vlad. Han hette Misha Sahli och var 23 år. Fyndet av bilen och vittnesuppgifter från boende om de snokande unga männen i Vassbo-trakten redovisades också. Det fanns inget som pekade på en tänkbar gärningsman. Teknikerna hade dock gjort ett fynd. Ett av blodspåren från Store-Väktor kunde vara från förövaren eller den försvunna kvinnan. Från vem av dem fick anstå tills efter DNA-analys. Li rapporterade om bilen vid brevlådorna på vägen mot Store-Väktor. Hon meddelade även vad hon fått ut ur sin nya informatör om Bronx mordplaner. Hon berättade om rånet av langarens varor och att partiet tillhörde Bronx. På omvägar hade informatören fått veta att man skulle ta tillbaka det stulna godset och

113

samtidigt straffa Janne. Detta skulle ske natten mellan lördag och söndag. – Menade han natten till söndag? Var han säker på det? – Man kan aldrig vara säker på något när det gäller missbrukare. Det kan lika gärna ha varit vad som var tänkt att ske i söndags natt. Kunde det ha skett ett mord även under lördagsnatten? Janos Michanek saknas fortfarande. Kriminalarna bollade fallet mellan sig utan att komma fram till någon ny teori. Lars Lundström kände sig slutligen manad att sammanfatta. – Om Vlad Mizinsky och Misha Sahli var ute för att hämnas på Michanek i söndags kväll men blev överraskade av honom och själva dödade. Varför hittade vi då Michaneks bil i Garn ett halvt dygn före morden? Alternativet är att de båda ligisterna har gett sig på fel person och misslyckats. Var Miza Barmani kommer in i bilden är svårare att sia om. Har hon kommit till Bredfjället tillsammans med en av de yrkeskriminella och lämnat den med den okände mannen. Vi behöver mer information för att komma vidare. Finns det ett samband mellan vad som hände vid Måröd och dubbelmordet vid sjön? Ja mina barn, ut på spaning med er, spana så knogarna blöder. Ni är välkomna tillbaka när ni hade något matnyttigt åt mig. Jensen fördelade arbetsuppgifterna. Li tog hand om två kartonger som teknikerna skickat över. I den ena låg två mobiltelefoner från Måröd. I den andra fanns två andra telefoner. Efter ett par telefonsamtal gav hon sig iväg mot brottsplatsen vid sjön tillsammans med Elly Hansson. Li kände blodsmak i munnen.

114

Kapitel 19

Li kryssade mellan potthålen på grusvägen mot bredfjället. Med henne i bilen fanns Elly Hansson. De knackade dörr och förhörde sig med dem som var hemma. Ingen sa sig ha lagt märke till främmande människor i området. Vid en gård där en äldre man arbetade med en traktor stannade spanarna med små förhoppningar om napp. De presenterar sig och visade sina legitimationer. Mannen nickade som hälsning. Li frågade om hans iakttagelser från i söndags. – Ja, jo, det var några främmande här, det var det. Bonden plockade fram en snusdosa. Li såg hur hans ögon glittrade. I mungiporna syntes antydan till ett svåråterhållet leende. Efter att ha lagt in snus fortsatte han. – Det satt ett ungt par här och väntade. När han kom som de väntade på gav de sig inte till känna för honom. De följde efter honom i stället. Spanarna tog upp den gamle mannens vittnesmål och så många detaljer de kunde få. Fotografierna på Sahli och Mizinsky gav dock inget. Avståndet hade varit för långt. – Du har inte sett honom med ryggsäcken tidigare? Den gamle mannen tänkte efter. – När du säger det så. Jag har faktiskt sett honom förut. Han har gått förbi på leden vid Jensetorpet ett par gånger när jag varit upp mot sjön. Han pekade ut ett torp en bit bort på andra sidan vägen. – Kan du beskriva honom för oss? – Jo, det ska väl gå. Han är mellan trettio och fyrtio. I söndags bar han ryggsäcken över ena axeln och var klädd i träningsoverall. Jag tror inte han tänkte gå långt på det viset. De andra gångerna jag sett honom har han oftast haft ett par grova mörka byxor typ arbetsbyxor och en jacka som går till midjan. När det är varmt går han i T-tröja. Oftast klär han sig i svarta

115

kläder. Han har ett kraftigt skärp med en väska på ena sidan. Väskan har jag lagt märke till för den har en rem i underkant som han spänner runt benet. När det är dåligt väder använder han ett överdrag, regnbyxor och jacka med huva. Men huvan tror jag inte han använder ens när det regnar. Mannen tittade på Li och Elly med plirande ögon. Han såg road ut. Som tänkte han, så mycket trodde ni inte en gammal gubbe som jag skulle ha kommit ihåg. – En sak till, fortsatte bonden. De två som väntade på honom. Bara en av dem följde efter mannen. Kvinnan satt kvar tills det kom en tredje människa i bil, en karl. Sen körde han och kvinnan in på reservatet med båda bilarna. Trots att det är förbjudet. – La du märke till vilka bilmärken de körde? – Det var nya bilar som jag inte kan märkena på. De var stora och såg dyra ut. Kvinnan körde en röd bil och mannen som följde efter hade en svart eller mörkblå bil. Gangstermercan, tänkte Li. – Det var mycket det. Du har verkligen lagt på minnet. Hur ser han ut? Hur lång är han? Vilken hårfärg har han? Kan du berätta något sådant? – Kanske bara lite tror jag. Håret har jag aldrig sett. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall. Han är alltid orakad. Minst en dags skäggstubb i ansiktet. Han är varken tjock eller smal. Han är solbränd och rynkig på det där sättet man blir om man är mycket ute. Väderbiten kan man kanske kalla det. – Du har aldrig sett hans hårfärg sa du? – Det sa jag inte. Jag hade aldrig sett hans hår sa jag. Han har alltid hatt på sig, sommar som vinter. – Hatt? – En sådan där jägarhatt med en fjäder i. Jag har själv en sådan när jag är i skogen. Det bästa man kan ha, framför allt vid dåligt väder. – Hur ofta har du sett honom? – Jag har sett honom några gånger, i sommar och förra hösten. Jag kan inte minnas att jag såg honom i

116

vintras. Oftast har han bara den lilla väskan i skärpet men ibland ryggsäck. – Du vet inte vad han heter eller var han bor? – Det vet jag inte. Jag tror inte han bor så långt härifrån. – Varför det? – Om han går förbi här med bara sin lilla väska vid middagstid bor han som mest en förmiddags väg söderut. – Hur ser ryggsäcken ut? – Den är grå och blå. En sak förresten, han verkade ha mer med sig än vanligt, för ryggsäcken var knökfull. Han hade till och med satt på ett par extrafickor på ryggsäcken. De båda polismännen tog till sig vad mannen berättade men trots stödjande frågor var ämnet uttömt. Det fanns inget mer att berätta. Spanarna tog adjö och gick vidare mot Bredfjället. Li gick fundersam bredvid sin kollega. – Elly, en tanke slog mig när jag fann Sandra i Måröd. Emma var både drogad och misshandlad. Hennes kläder var slängda på flera ställen längs vägen och i bilen. Sandra däremot var nerbäddad. Hennes kläder låg snyggt på en stol. Mannen i hennes sällskap hade sörjt för att ingen skulle kunna ta sig in till henne. Han hade barrikaderat dörren inifrån. Han hade visserligen misshandlat, kanske också våldtagit flickan men ändå visat en viss omsorg om henne. – De har utsatts för olika våldsverkare menar du? – Kanske. I så fall är båda våldsbenägna men en av dem visar hänsyn. – Emma hade väl utsatts för gruppvåldtäkt? – Jag tror Emma utsatts för två våldtäkter. En vanlig överfallsvåldtäkt och sen en gruppvåldtäkt. Emma var drogad och misshandlad. Vid en gruppvåldtäkt drogar de inte sitt offer. De behöver inte slå sina offer. Två håller och en tar för sig. Vad vet jag, kanske var det samma man som varit på Sandra? – Du menar att den vi söker kan vara en normalt sansad person med psykotiska drag.

117

– Vi kanske inte kan hitta honom bland de kriminella kretsar vi normalt söker brottslingar. Li och Elly följde en bred grusad stig till Bredfjället och Store-Väktor. Från gården där de pratade med bonden följde stigen sjöns stränder. Vägen var anlagd många år tidigare och från början avsedd för trafik med häst och vagn. Längs en sluttning var den uppbyggd med stora block som sprängts ur berget och täckts med sten och grus. Sägnen sa att husmor på Rytter-Rinnan höll med dynamit och ungdomar från fjället sprängde bort de sista hällarna för att göra vägen farbar. Tidigare fick man lasta om timmerslädarna på Store-Väktors is under vintrarna. En kilometer bort på vägen kom de fram till ett omålat uthus som stod ensamt vid kanten av en äng mellan vägen och sjön. Li stannade och tittade nyfiket på byggnaden. Gaveln bröt av mot de andra väggarna. Hon upptäckte att den var klädd med spån som på tak, men det var en vägg. – Något sådant har jag aldrig sett förr, sa Li. – Jag vet vad det är, sa Elly. Det är en spånlada. De var vanliga på 1800–talet. Oftast på platser där det var ont om virke eller långt till närmaste såg. Väggarna täcktes med spån i stället för panel. – Jaså du, sa Li. Det sättet var knappast fel om ladan står kvar nästan tvåhundra år senare. Hur visste du allt det? – Jag läste på museets skylt uppe vid vägen. Såg du inte tavlan? Li grimaserade. Elly skrattade gott åt Lis min. De fortsatte och kom slutligen till Buddegärdet. De närmade sig platsen där två människor nyligen dödats. Kriminalteknikerna höll på att ta ner avspärrningen och samlade ihop de blåvita plastbanden. En av dem hade en klar bild över vad som hänt på platsen och förklarade vad han kommit fram till. De båda spanarna lyssnade med stigande intresse. Vid Hällestugan tog Vagn och Miza sovmorgon. Solen stod högt på en klarblå himmel när Miza vaknade.

118

Vagn hälsade henne god morgon med en kram. Hon kröp intill honom och mornade sig i hans famn. Han tittade på henne medan hon torkade sömnen ur ögonen, gäspade och sträckte på sig. Med hans armar om ryggen kurade hon mot hans bröst och borrade in ansiktet mot hans hals på jakt efter värmen från hans kropp. Hon kände sig trygg nu. Spänningen från dagen innan hade gett vika. – God morgon, Miza, Vagn log mot den nymornade kvinnan, har du sovit gott? – Nej, Miza såg på honom med ett allvarligt uttryck i ansiktet, jag har haft mardrömmar. En snuskgubbe kladdade på mig. Det ryckte i hennes mungipor när hon fortsatte. Han såg på pricken ut som du. Hon kunde inte hålla sig allvarlig och fnittrade till men växlade snabbt till nedstämdhet. – Är du ledsen, frågade Vagn. – Lite. – Ville du prata om det? Eller ville du ha frukost? – Jag ville vara med dig, svarade hon. Du får för att du är snäll, fortsatte hon med lägre röst. – Vad då? Miza förtydligade med att trycka sig mot honom. Vagn reste sig på armbågen. Hans kropp reagerade på hennes invit men något inom honom höll honom tillbaka. – Sen skäller du mig för att ha våldtagit dig? – Förlåt. Miza gjorde sig liten och ödmjukt. – Tror inte vi ska göra det, svarade Vagn, och absolut inte för att jag är snäll. Förresten är jag gammal nog att vara din far. Jag skulle till och med kunna vara din farfar! Och farfrar ligger inte med sina barnbarn. Vagn försökte skämta bort det hela. – Farfrar, så heter det väl inte. Kan du inte svenska, dummer? Deras samtal övergick till skämt och lek men han kände obehag för ordet snuskgubbe. Hon hade menat det. Han var för gammal för henne. Han tvingade sig att inte tänka på det.

119

Kapitel 20

Stämningen mellan dem var lättare än tidigare under deras samvaro. Det var som om de hade känt varandra länge och kunde vara ärliga. Vagn frågade vad som tog åt henne på morgonen dagen innan. Hon dolde ansiktet mot hans bröst. – Jag ville göra dig lika ledsen som jag. Vagn sköt henne ifrån sig för att få ögonkontakt. Hon undvek hans blick tills han pressade ner henne på rygg i gräset. Nuddade hennes läppar med sina, som en uppmaning att fortsätta berätta. Miza berättade att hennes bror Idris av en slump sett dem tillsammans på vägen till Vassbo. Han hade känt igen bilen. På radion hade han på förmiddagen hört om morden vid Store-Väktor och förstått vilka de döda var. Han räknade ut att Miza slagit sig ihop med Mishas mördare. Under tiden Vagn och Miza sov ut i tältet hämtade Idris en kompis och sin bror. – Jag förstod inte vad de sa borta vid bilen, sa Vagn. Det lät inte som jag trodde Kurdiska skulle låta. Vilket språk var det? – Svenska. – Du skojar? – Det är en blandning. Sätt ett gäng ungar med olika språk i en sandlåda eller på dagis så får du se vad som händer. Det vi pratade när vi var små var en sådan blandning av olika språk. Utomstående och till och med våra föräldrar förstod inte alltid vad vi sa och då blev det bara bättre. Ämnet var uttömt. Vagn hade fler frågor men visste inte vilken han skulle börja med. Han la sig på rygg och tittade på de lätta skyarna som for förbi på himlen. De låg intill varandra utan att tala. Miza sneglade på honom. Beröringen av hans läppar levde kvar. Kan du inte hålla om mig din skitstövel, tänkte hon. Håll om mig och kyss mig, snälla. Farfrar.

120

Han vände sig mot henne. Hon kände hans osäkerhet och undrade vad han tänkte på. – Jag dödade din kille. Miza svarade inte genast. Hon fann inga känslor eller någon sorg efter sin döda sambo. – Vi bodde bara ihop. – Han var din sambo? – Han flyttade in ett tag efter min förra kille åkt in. Att jag bodde ihop med Misha betydde inte att jag gillade honom. Hon såg Vagn i ögonen och klippte med ögonen medan hon sökte efter rätt ord. – Jag tyckte ganska illa om honom. Till och med hatade honom ibland. – Varför var du tillsammans med honom då? Vagn anade en okänd värld. En värld han inte skulle tycka om, det kände han. – Som kvinna har man inga val. Man tillhör en av männen i gänget. Om han lämnar en, åker fast eller dör, tar någon annan över. Följer man vad som gäller får man vad man behöver. Pengar till mat, hyra, kläder, tjack. Bryter man mot reglerna är man död. – Du menar att man blir dödad? – En tjej som pratar för mycket med fel folk dör ofta av en överdos. Ibland blir hon såld till en hallick som bryter ner henne och tvingar henne till prostitution. Ofta utomlands där hon blir isolerad om hon inte kan språket. Det går inte att ta sig ur det. – Vad gäller för dig? – Jag kommer att bli dödad. Hennes ansiktsuttryck var allvarligt. Hon var lugn och visade ingen rädsla, konstaterade hur situationen var och hade inga falska förhoppningar. – De äldre killarna i gängen är häftiga, fortsatte hon. De har flotta bilar och för det mesta snygga kläder. Givetvis har de också gott om pengar. Du kan räkna med att det är en ligamedlem om du ser en kille med märkeskostym, flott bil och massor av bling-bling. Han vet hur han ska stjäla och råna eller sälja knark. Men

121

vet inte vilka åar som rinner genom Halland. Eller ens vilken älv som skiljer Hisingen från resten av Göteborg. – Du kunde väl fortsätta på gymnasiet? – Nej. – Varför inte? Du är knappast någon trindskalle? Miza ville inte berätta för honom. Det kändes ännu i magen och bröstet när hon tänkte tillbaka på tiden i skolan. – Jag tappade intresset. Min lärare var dålig. – Förklara varför jag inte tror dig. En dålig lärare borde inte vara nog för att du ska ge upp. – När jag var fjorton blev jag kär i min lärare. Jag och några kompisar brukade vara med vid hans segelbåt och ibland tog han med oss ut i båten. Han var den förste jag var tillsammans med och jag var jättelycklig. Ända tills jag fick reda på att han låg med andra tjejer i klassen också. Då struntade jag i allt. Jag var ihop med flera killar. Bråkade och slogs och hamnade i gänget runt Bronx. Miza tystnade och drack ur sitt te. Hon blev liggande med blicken fäst i den tomma muggen. – En invandrartjej som du, från Turkiet, kunde väl inte knulla runt? Höll inte din farsa efter dig? – Vi kommer från norra Irak, inte Turkiet. Pappa försökte hålla efter mig. Vi levde efter många av reglerna hemifrån och pappa ville att jag skulle gifta mig med en kusin när jag fyllde arton. Han hade kommit överens med sin bror om det. Vad jag tyckte eller ville hade ingen betydelse. – Det passade inte fröken förstår jag. – Jag kunde inte gifta mig med min kusin. Jag var inte oskuld. Jag hade redan varit tillsammans med andra män. Sen ville jag inte heller. Jag stack hemifrån samma dag som kusinen kom till Sverige. Jag flyttade in hos en kille. – Var det Misha? – En fransman som heter Michel. Han åkte fast efter ett tag och sitter inne nu. Vi hade det bra tillsammans till en början. Jag bor fortfarande kvar i hans lägenhet. Efter en tid flyttade Misha in. Inte för att vi var ihop

122

eller för att jag bad honom. Det är så det går till. Bor en tjej ensam kan vem som helst av killarna i gänget flytta in hos henne. Säger man mot får man stryk. Som tjej ska man finnas till hands. Men killen är samtidigt ett skydd mot andra. Var han med i Bronx och man hade barn ihop fick man hjälp om han åkte fast. Man fick pengar till mat och hyra men blev samtidigt kollad. Kanske är det värsta som händer att man inte har någon som beskyddar en. – Låter inte som någon trevlig sits. – Man har inget val. Skulle jag ha gift mig med min kusin hade det inte blivit mycket annorlunda. Stå vid spisen och laga mat, föda upp ungar och hålla käft. Mannen bestämmer. – Vad gjorde din pappa när du stack hemifrån? Struntade han bara i det? – Han skällde och hotade mig för att jag vanärat familjen. Men han försökte aldrig göra mig illa. Jag vet inte varför. Kanske för att vi bodde i Sverige och han inte ville riskera fängelse. Kanske han bara inte kunde göra det. Men jag ska nog passa mig för att följa med honom eller mina farbröder på semester till Kirkuk. – Hur är dina bröder? Har de verkligen samma idéer om heder och familjens ära? – Framför allt krävs det att jag som syster visar respekt. För Idris är det på ett annat sätt. Han kan säkert försöka döda mig för att jag inte löd. Men både Michel och Misha var med i Bronx och kunde kräva respekt av honom. Det var nog därför han inte gav sig på mig. Han fick nöja sig med att skälla mig för hora. När Misha dog fick han chansen. Han kunde ge igen för gammalt, men han måste göra det innan jag får en ny kille som stod över honom. – Du får väl skicka ett SMS och berätta att du har en ny kille. En hård beskyddare. – Vem menar du? – Mig förstås. Den farligaste gubben i hela läskiga skogen! Vagn försökte skämta. Samtalet blev allt för kusligt.

123

– Du är ensam, du är inte en Bronx. Du är inte ens en gangster. Du är bara en Svenne. En gubbe som han inte får visa sig rädd för. – Tack ska du ha. Låtsad arg rullade Vagn över henne på mage och gav henne dask. Miza spelade med och grät högt tills han kramade och tröstade henne. Efter en stunds lek smög allvaret på dem igen. – Om du skaffar en annan beskyddare då? Finns det inga bra killar i det där gänget? – Knappast, det handlar bara om brott, knark och knulla. Du måste till och med ställa upp om killen vill att du ska lägga upp sig för hans kompisar. – Lånar de ut sina tjejer? – Lånar de ut sina bilar. – Jämför du dig med en bil? – Misha tvingade mig till det en gång. Bara för att visa vem som bestämde. Miza tittade upp med sorgsna ögon. Dessutom är vi båda dödsdömda av Bronx nu. Att jag hängde med dig betydde att jag svikit. Jag skulle ha dödat dig eller flytt. Inget annat var godkänt. – Du har ingenstans att ta vägen med andra ord. – Nej, och det har inte du heller. De kommer att leta rätt på oss. Förr eller senare hittar de oss. De kan inte ge upp. Då tappar andra gäng respekt för dem. – Ingen i det där gänget känner mig. De vet inte vem jag är. Eller har jag fel? – Misha och jag hittade dig. – Hur hittade ni mig, för min löjliga hatt? – Din tuffa hatt, Sveriges svar på Indiana Jones, fnittrade Miza. – Låt säga att jag slänger hatten och åker hem? – Då kommer de hem till dig. – Hur sjutton vet de var jag bor? – Vad polisen vet, vet Bronx. Vagn satt som ett frågetecken; fick ligan information av polisen? – Polisen, frågade han. Hur menar du? – Det finns poliser på deras avlöningslista, Farfrar.

124

Miza fnittrade igen. Hon smakade på smeknamnet. Lindade armarna om hans hals samtidigt som hon mjukt upprepade kärleksnamnet. – Farfrar, farfrar Vagn kramade henne. Han kände för henne och lockades sexuellt av henne. Deras läppar möttes och de blev liggande tätt ihop. Gangsterbruden som tydde sig till den ofrivillige mördaren. Det här var inte klokt. – Den där fransmannen som du flyttade ihop med… Hur gammal var du när du stack hemifrån, förresten? – Femton. Då tyckte jag han var spännande. Han var äldre än mig över tjugofem och hade varit militär i Frankrike. Han var också med i Bronx. Han var till och med en av de äldre i Bronx. En av dem som bestämde. – Han åkte fast? – Ja, han åkte dit på knark. Han är inte på Kumla eller Norrköping utan ett ställe på landet. – Har han lång tid kvar? – Han åkte fast för ett år sen och kan väl ha ett år kvar eller vad det blir. – Sen blev du ihop med Misha. Vad tycker Michel om det? – Vet inte. Jag tror inte han bryr sig. Vagn blev tyst. Med skallen full av frågor och kroppen fylld av motstridiga känslor. – Hur är det med dina bröder då? Ville verkligen den där lille tarmen skjuta dig också? Han är väl knappt torr bakom öronen? Han fick inget svar. Tårar rann nedför hennes kinder. Miza vände sig mot marken med händerna för ansiktet och med skakande axlar. Vagn frågade inte mer. De låg kvar i solen och njöt vad de kunde av värmen och varandras sällskap. De avbröt lättjan endast för att äta. Dagen gick och det som hade sagts la sig som bomull över Vagns sårade ego. Om hon ville kunde hon ge sig iväg. Helt hopplös kunde hon inte tycka att han var. Efter kvällsmålet tyckte Miza det var hennes tur att få veta något om Vagn.

125

– Är du gift, Farfrar? – Jag var. Det sprack. – Har du barn? – En pojke och en flicka, grabben är nio år och hans syster elva. – Var det länge sen ni skiljdes? – Det har gått några år. – Saknar du din fru? – Nej, det tog slut mellan oss långt innan vi gick isär. – Slutade ni bara att tycka om varandra? – Mitt ex älskade bara sig själv, svarade han. När jag upptäckte det sprack det. Efter vi separerat vände hon barnen mot mig. Jag har inte träffat dem sen dess. Hade hon älskat sina barn skulle de fått lov att träffa sin pappa och inte blivit matade med ovilja. På kvällen gick de sent till sängs. Vagn somnade genast men hann med en sista tanke eller snarare ett sista tvivel. Hur starkt känner hon för mig? Kommer det att hålla? Eller omigen bli en kort tid av lycka följd av en lång av smärta. Och ensamhet? Han drog Miza närmare intill sig. De höll fortfarande om varandra när de vaknade nästa morgon.

126

Kapitel 21 Efter en dags vila packade de sin utrustning. Innan de gick proppade Vagn ner sin nedblodade träningsoverall i campingens soptunna. De drog iväg tidigt och följde Bohusleden mot Munkedal. Vid middagstid kom de förbi en badplats där det fanns en pontonbrygga med trampolin och framför allt bord med fasta bänkar som stod uppställda nära stranden. En inbjudande plats att ta paus vid. Stranden var tom på människor. Miza slängde av sig de lånade kläderna och sprang glatt plaskande ut i vattnet. Vagn bytte till badbyxor innan han följde efter. De nojsade och lekte tills hungern gjorde sig tillkänna. De sam in till bryggan och gick upp. En familj med två barn satt vid ett av borden. Vagn gick iland ensam och hämtade en singel åt Miza. När hon gick upp ur vattnet stirrade de båda vuxna långt efter henne. Klädd i våt singel som accentuerade varje detalj av hennes kropp. Kvinnan rynkade på näsan. Mannen försökte se oberörd ut. Vagn log. Under torsdagens eftermiddagssamling gick Grupp Åtta igenom vad Elly Hansson och Li kommit fram till dagen innan. Lars Lundström hade letat rätt på ett busfoto av Janos Michanek och skickat en av spanarna från Andra skiftet att fråga vittnet om det var honom bonden sett. – Inte en siffra stämde, berättade Lundström. Kort hår mot långt, ljust mot mörkt, lång och smal mot kort och satt, ovårdad mot vårdad. Vi ska hämta hit bonden idag och visa fler busfoton. – Jag tror inte det kommer att ge något, sköt Li in. Den vi söker förekommer inte. Det är en helt vanlig Svensson som kolliderat med de här busarna. Jag förstår bara inte varför det lett till så grovt våld. – Vi har fått in nya uppgifter, fortsatte Lundström. Folk som befann sig vid Store-Väktor såg ett par som kan ha varit Misha Sahli och hans sambo, Miza Barmani. De frågade efter en man med ryggsäck och

127

hatt dagen innan mordet uppdagades. Senare på dagen förenades Vlad Mizinsky med dem. Om vandraren nu tagit Mizinsky och Sahli av daga, om man säger så, hur kunde i så fall en vanlig medelsvensson och civilist klara av två hårdföra beväpnade kriminella? Lundström såg sig om bland polismännen. Ingen tog till orda. Han fortsatte. – Mizinsky och Sahli är båda dömda för våldsbrott och de var definitivt inte att leka med. – Finns någon koppling mellan våldtäkterna och morden på de båda kriminella, som vi kan se, undrade Jensen. – Sannolikheten att vår Svensson stannat vid en kvart längs vägen är också tämligen liten. Det är inte direkt en svensson-miljö. Vad som än är orsaken till morden tror jag det är något som har skett innan de kriminella kom till Store-Väktor. Sahli och hans sambo förefaller ha letat efter en person. Om han är en oskyldig Svensson som försvarat sig kan han hävda nödvärn och åklagaren har ingen möjlighet att få honom fälld. Då kommer nästa fråga. Varför kontaktar han oss inte? Frågan förblev obesvarad. Li bröt tystnaden i rummet. – Jag har sökt lite på mobiler om ni är intresserade, sa hon. Jag har tittat på flickornas telefoner. Först Emma Johanssons. Hon har tagit emot ett och ringt två samtal under lördag kväll. Två av samtalen gick till Sandra Persson. Senare, efter de två flickorna strålat samman, ringde hon upp samma nummer som hon tog emot tidigare. Enligt hennes adressbok går det numret till någon som heter Janne. – Kände Emma den här Michanek sen tidigare? – Det verkar så. Sandras telefon har varit av under kvällen. Såvida inte Måröd ligger utanför mobilens räckvidd. – Har du kollat Michaneks samtal. – Givetvis, Li log och gjorde en paus, Michanek har ringt ett samtal till Emma och tagit emot ett samtal från Emma. Dessutom strax efter nio tog han emot ytterligare ett samtal. Samtalet kom från en telefon

128

som jag inte vet vems den är. Men jag har en ledtråd. Numret med den okände ägaren syntes i en av telefonerna från Store-Väktor. I Sahlis mobil. – I Sahlis adressbok finns en post som jag tror är till hans flickvän. Det abonnemanget är tyst. Ska jag begära trafikuppgift på det? – Det är en bra idé. Är hon i sällskap med vad vi tror är gärningsmannen kan de använda vilken telefon som helst, sa Jensen Lundström hade lyssnat uppmärksamt på Lis redogörelse. Han reste sig för att avsluta genomgången. – Vi har funnit ett samband mellan de två offren och Janos Michanek. Det finns även ett samband mellan händelserna vid sjön och kvarten vid Måröd. Eventuellt har det hänt något i trakten redan under natten till söndag. Vad har jag ingen susning om. Vi får forska vidare. Grupp Åtta skulle knacka dörr under kvällspasset. Elly och Li åkte tillsammans och sökte från trakten av Måröd och söderut. Sigurdsen och Westman sökte från Stenshult och norrut, Jensen höll sig vid idrottsplatsen i Stenshult och frågade ut folk på elljusspåret och idrottsplatsen. Vid passets slut strålade de samman på Polishuset och redovisade vad de fått fram. En man hade varit synlig på väg 167, det ville säga vägen mellan Lilla Edet och Backamo. En taxichaufför mötte en man, som stämde in på beskrivningen, i gryningen. Mannen hade gett honom fingret och gjort föraren sur. Mötet hade skett vid mossen öster om Backamo lägerplats. Jensen hade kommit i kontakt med ett par tonåringar som varit ute på motionsslingan under måndagen. De berättade för henne att en man och en kvinna varit vid vindskyddet vid motionscentralen. De hade lagat mat. Jensen hittade förpackningar till frystorkad mat i soptunnan. Bente Sigurdsen och Sören Westman hade hittat vittnen som sett paret norr om Stenshult. Troligen var de två på väg norrut. Efter att ha avrapporterat dagens

129

arbete avslutade de sitt pass och skingrades. Var och en åkte hem till sitt. Elly var sen och kom iväg från polishuset sist. Hon körde hem till Sjuntorp, ett brukssamhälle utanför Trollhättan, där hon och sambon Siv-Inger hyrde en lägenhet i ett flerbostadshus bakom skolan. – Vad sen du är, Elly, ropade Siv-Inger från köket. – Jag är ledsen, raring, det blev sent på jobbet ikväll igen. Elly gick ut i köket och satte sig vid köksbordet. Siv-Inger hade dukat upp en ostbricka. – Portvin eller Gewurztraminer till osten? Gorgonzola, Bleue de Bresse och Kvibille Gräddädel, stod på bordet. – Ett glas portvin blir bra, Siv-Inger. Elly skar en bit av gorgonzolan, la biten på tungan och pressade mot gommen. Känseln attraherades av den rumstempererade osten. Smakämnen blandade med saliv spreds i munnen samtidigt som de frigjorde luktämnen. Nervimpulser påverkade tinninglobens smakcentrum och fick Ellys välbefinnande att öka. Hon lyfte portvinsglaset och läppjade på vinet. – Hur går det för den nya tjejen i gruppen, frågade Siv-Inger. – Det går bra, Siv-Inger. Hon är lyhörd för råd, är duktig och inte rädd för att ta i. Vi har jobbat en del tillsammans och jag trivs med henne. – Är hon gift? Eller bor ihop med någon. – Hon är singel. Hon bodde ihop med en kollega på ordningen i Göteborg men det sprack. Hon har själv aldrig nämnt något om honom. – Vad tror du hon gör efter jobbet? – Henne går det knappast någon nöd på. Vill hon ha sällskap behöver hon bara höja ett ögonbryn. Mitt emot Älvhögsborg hängde Li av sig ytterkläderna i hallen. Hon gick ut i köket, öppnade kylskåpsdörren och inventerade innehållet. En macka med hushållsost och en mugg te fick duga.

130

Miza märkte att Vagn återigen fjärmade sig från henne. Han var fåordig, slutade le och undvek ögonkontakt. De lämnade badplatsen och fortsatte. Leden gick i en krok förbi en sjö. Han valde inte leden. Han lämnade den och följde en stig som kortade vägen till Munkedal nästan tre kilometer. Sista biten innan stigen på nytt anslöt till vandringsleden gick de utför en brant ravin. I botten på sänkan grep Miza tag i hans ryggsäck och drog ner honom på marken. – In bakom buskarna, sa hon. Idris och en annan kille är på stigen. De låg blickstilla utan att våga andas, tyngda av sina packningar. När förföljarna passerat, reste de sig. Utan att överlägga skyndade de tillbaka, bort från leden, skräckslagna över hur nära de blivit överraskade. De jagade på varandra norrut och gick utan att stanna för vila. Sent på kvällen kom de fram till en undanskymd gräsplätt intill Munkedalsälven. Där reste de tältet. Innan de la sig att sova gick de ner till älvbrinken och satte sig. De tittade på det mörka vattnet som rann förbi. De satt nära varandra. Rädslan och spänningen klingade av. Deras samhörighet behöva inte längre kläs i ord men skulle den överleva nästa dags prövningar?

131

Kapitel 22

Vagn och Li steg ut på stigen för att gå vidare. De fann sig stå ansikte mot ansikte med Idris och en kompis till honom. Vagn frös i steget. Motståndarna blev också överrumplade. Idris slog upp kavajen. Grep efter sitt vapen. Kumpanen ryckte upp jackan i sidan. Gjorde sitt vapen åtkomligt. Vagn kröp ihop. De två kände sig inte hotade. Omedvetna om att Vagn var beväpnad. Vagns koncentration exploderade till sitt maximum. Handen sökte pistolkolven. Lossade remmen. Drog vapnet. Höjde det. Mötte med stödhanden. Gjorde mantelrörelse. Båda händerna om kolven. Raka armar! Högre! Fånga målet! Målet fångat! Eld! Han kramade avtryckaren. Fångade målet ytterligare en gång och kramade av. Skiftade mål. Fångade. Sköt två skott. Fyra skott. Två i varje mål. Båda männen kastades baklänges. Ben sparkade upp. Kropparna hängde bråkdelen av en sekund vågräta i luften. Det såg komiskt ut. Vagn drog ofrivilligt på munnen. Två dunsar slog mot Vagns trumhinnor när kropparna landade och rev upp damm. Vagn sänkte pistolen långsamt, höll mellan de båda kropparna och avvaktade trots att han visste med sig att båda var döda. Slutligen sänkte han vapnet helt. Allt hade skett på reflex. Han upplevde rörelserna som i ultrarapid. Det tog en evighet att dra vapnet och att avlossa det. Samtidigt hade de båda andra verkade stå orörliga. Vagn sköt fyra var för sig dödande skott innan motståndarna fått fram sina vapen. Tankar och känslor hann ikapp honom och han vände sig mot Miza som slog armarna om honom. – Förlåt mig, Miza. Jag hade inget val. – Vi måste härifrån. Fort, skynda dig! Mizas instinkt att fly smittade av sig på Vagn; vi måste bort, långt bort, fort bort.

132

Reptilhjärnan tog kommandot. Det ryckte i benen och han var på väg att börja springa när medvetandet tog över. – Vänta, Miza. Vi gömmer kropparna först. Har vi tur blir de inte hittade idag. – Men tänk om någon hörde skotten? Han ryckte på axlarna. Han var upptagen av att kuva sin kropp och sinnet för att följa hjärnans beslut. Vagn bytte magasin i pistolen och hölstrade den. Drog liken av stigen och täckte över dem med grenar och mossa. Vagn och Miza gick senare på dagen in i samhället från norr och sökte sig mot centrum. De tog först reda på en affär med fritidskläder och friluftsartiklar. – Jag har inte så mycket pengar. Miza viskade till honom på väg in i ett provrum. Vagn tog upp pengar han tagit från ett antal plötsligt avlidna ligister och smög till henne. – Hur mycket får jag köpa för? – Köp så mycket du vill. Du får bära det själv. – Ingen taxi? – Nej ingen taxi. För egen del köpte han en ny träningsoverall. Han lämnade Miza i butiken och gick till en park och satte sig. Han ställde ryggsäcken på bänken och lutade sig till synes bekvämt tillbaka med ena armen vilande på ryggsäcken och den andra i knäet. Sträckte ut benen framför sig; raka spända stela. Klackarna satt hårt tryckta i grusgången. Rynkor formades runt ögon och mun. Käkarna pressades ihop. Han var inte herre över sina anletsdrag. Han slöt ögonen. Ryckte till. Ändrade ställning. Lutade sig framåt och tryckte ner ansiktet mot knäna. Han hade dödat på nytt och denna gång två män på bara några sekunder. I sitt inre såg han dem falla. Dammet virvla upp. Steg närmade sig. Miza dök upp på grusgången. Hon hade handlat färdigt och satte sig bredvid honom. Han förträngde sina känslor. – Är du klar, frågade han – Ja med kläderna men ska vi inte köpa mat också?

133

– Vi går till Domus. Vi kan passa på att äta där. Det skulle vara gott med lite tuggmotstånd efter allt frystorkat. Efter att ha ätit provianterade Vagn och Miza. På väg ut ur affären läste Vagn på löpsedlarna om morden i Ljungskile. Polisen hade fortfarande inga spår efter gärningsmannen. De döda var kända av polisen som det hette och mördades kanske i en uppgörelse med ett konkurrerande gäng. De bestialiska morden måste ha utförts av vettvillingar. Den vettvillingen känner jag, tänkte Vagn. Den blödigaste jävla galning som går i ett par skor. På en annan löpsedel stod det om en grov våldtäkt som ägt rum i Lilla Edet. Han återvände in. Köpte tidningen. Han läste bara ingressen. En 13 årig flicka blev svårt misshandlad och våldtagen upprepade gånger i Lilla Edet natten till lördag. Han slängde tidningen i en papperskorg. De två jagade lämnade samhället. Vagn vände sig inåt sig själv. Miza valde att tigande följa vid hans sida. Han gick vägvinnande takt längs Örekilsälven. Passerade natursköna platser och minnesvärda hus. Han var blind för Torps herrgård och andra sevärdheter. Vid Tångenäbbet lämnade de leden och genade till den västra av Kärnsjöns två södra vikar eftersom han visste att de senare kunde gå upp på leden längre fram. Han skyndade före henne längs viken utan att reagera för dess skönhet. Utan att han såg det blå vattnet och de vackra gröna vikarna. De gick in på en grusväg som vek av från sjön. Mizas ben blev blytunga och hon orkade inte längre. Hon stannade. Satte sig på marken. Vagn fortsatte att gå. Efter att ha fortsatt en lång bit saknade han henne och vände om. Han slog sig ner bredvid Miza. Hon försökte fånga hans blick. – Är du sur på mig, arg eller något? Gjorde jag slut på för mycket pengar eller vad är det med dig? – Nej, varför tror du det?

134

– För att vi går och går i timmar utan att du säger ett ord. För att jag är dödstrött och undrar om du vill gå ifrån mig. Mizas ögon blänkte. Hon svalde. – Förlåt mig, Miza. Kom, vi letar rätt på ett ställe för natten. Skuldkänslor gentemot Miza tvingade undan hans tankar på Sandra, på dem som han dödat och på deras jävliga situation. Han kunde inte ta alltihop på sig. Miza måste komma i första hand. Det andra fanns i en annan värld. Eller? Flyktingarna fortsatte på en grusväg som ringlade in i skogs- och ängsmark. De följde den västerut. Vagn ville lägga mesta möjliga avstånd mellan platsen för dödsskjutningarna och dem själva. Han kände på sig att det också kunde vara lämpligt att avlägsna sig så långt som möjligt från Bohusleden om polisen skulle börja söka efter dem. Vägen smalnade av till en stig som efter någon mil mynnade ut vid ett ödetorp på en öppning i skogen. Intill gläntan gränsade en sjö som fick Miza att skina upp. Jublande slängde hon sina kläder och sprang ut i vattnet. Hon simmade en bit under vattnet, kom upp till ytan och fortsatte ut från stranden. Hon vände sig om och ropar på honom. – Hoppa i din badkruka! Det är jätteskönt i vattnet. Man bottnar så du behövde inte vara rädd! Vagn la ifrån sig packning och kläder. Efteråt vadade han ut i vattnet och kramade om Miza. – Solstråle, viskade han i hennes öra. Han lyfte upp henne i luften på raka armar som ett barn. Pressade sen ner henne under ytan. Hennes förtjusta skrik tystades av vattnet och blev till bubblor. Hon kom upp Frustade och slängde sig över Vagn i ett försök att doppa honom. Hon lyckades när han låtsades bli svag. Efteråt la de sig på en solvarm stenhäll och lät solen torka deras nakna hud. Miza ängslades över Vagns växlande humör. Det var jobbigt för henne. När han var som nu, lättsam och god

135

bekymrade hon sig för att han snart skulle stöta bort henne på nytt. Hans vana att återskapa distans hängde som ett hotfullt moln över henne. Vagn slappnade av. Paniken som drivit honom framåt försvann. Andningen som stockat sig i halsen flödade fritt. Han fångades av grönskan som täckte marken. En bris drog fram och skapade loja vågor bland gräs och ängsblommor. Ljusglimtar skimrade i grönskan intill torpet och bröt harmonin. De tvingade honom att höja blicken för att söka källan. Reflexerna kom från glasskärvor som satt i de tomma fönsterbågarna. Fönstrens tomma öppningar bröt tillsammans med farstubron av mot torpets nakna väggar. Brädor låg staplade på marken av någon som tagit ner panelen. Kanske i tanke att återvinna byggnadsmaterial. Mellan timret saknades på sina ställen drevning. Han slet sig från den vackra scenen. Lutade sig över Miza. Smekte hennes läppar. – Du glädjeflickan, ska vi göra oss i ordning för kvällen kanske? De packade upp. Efter att ha rest tältet kröp de ner under täcket. Miza frågade vad som tog åt honom tidigare på dagen. Vagn berättade efter lite tvekan om Sandra och vad som hänt under lördagsnatten. Han förklarade att de haft sex och att hon enligt tidningen påstått sig ha blivit våldtagen. Vi låg med varandra men hon var med på det avslutade han. Han sa inget om att han slagit Sandra. Inte heller något om skottlossningen på morgonen eller att han plågades av att ha dödat hennes äldre bror. – Var hon i min ålder? – Yngre. – Tyckte du om henne – Hon var söt och jag trodde hon tyckte om mig. Han gömde ansiktet för henne. – Var det för hennes skull som du inte ville med mig? – Det tror jag inte men kanske på sätt och vis. Jag kunde inte låta bli henne. Inte dig heller, men som jag sa, farfrar ska inte ligga med småflickor. Det blir bara problem.

136

Han ville berätta för henne om sina försök att fylla tomheten i sitt liv. Om att tillfredsställa sin längtan efter gemenskap. Han kunde inte förklara hur varje försök bara ledde till mer smärta och fördjupad ensamhet. Han formulerade orden men förmådde inte uttala dem. Han förblev tyst. Miza kände hans sorg och ville trösta. Hon sökte sig nära; höll om honom, kysste honom, omedveten om att han gjorde tvång på sina känslor och tvingade dem längst in i själens djupaste skrymsle.

137

Kapitel 23

– Ska du bada sen, Sune? – Tänkte det. – Jag vill fråga dig om ett par saker men det kan vänta. Kan vi fika tillsammans efter gymmet? En timma senare satt Li och Sune tillsammans på gräsmattan vid Älvhögsborgs bassäng. – Vad ville du fråga om? – Jag söker ett vittne till morden vid Store-Väktor. Det är en man mellan 30 och 40. Efter vad jag vet så är han ofta ute på Bohusleden. Du som bor granne med vandringsleden har kanske sett honom gå där ibland. – Man ser inte leden från mitt. Bara en och annan som går en bit längs vägen. Vad är det för en du söker? – En man. Han är ofta svartklädd. Ibland bär han på en ryggsäck men av och till bara en benväska. – Kläderna och ryggsäcken stämmer in på många. Framför allt nu på sommaren när det är turister på leden. Kan du beskriva mer av honom? Sune var avvaktande och försiktig. Li anade att han hade någon i tankarna som han ännu inte var villig att lämna ut. – Snaggat skägg och jägarhatt. – När brukar han vara på leden? Är han där bara på sommaren eller annars också? Vet du eller tror du att han bor i trakten? – Jag tror han bor i närheten eftersom han ibland är utan packning. Han har varit på Fjället på dagsturer under vår, sommar och höst men aldrig vintertid eller när det är snö. Sune såg allvarligt på henne. Han såg ut att vara osäker, som om han inte visste vad han skulle svara. Eller ville svara. Hon väntade utan brådska. – Du kanske letar efter min granne, sa han slutligen. Sune såg ut att ha bestämt sig för att hjälpa polisen som en hygglig civilist bör göra.

138

– Han heter Brorson och bor på Kasetorpet, torpet vid sjön på andra sidan lyckan. Li skyndade till polishuset. Först kontrollerade hon om Brorson förekom i brottsregistret. Vilket han inte gjorde. Hon tog fram uppgifter från andra register om honom och skrev ut det som var användbart och la i en mapp. Grupp Åtta var schemalagda för nattpass och Li tänkte redogöra för vad hon fått fram om Vagn Brorson vid utsättningen före passet. Hon reste sig från datorn och la in mappen på Lundströms bord tillsammans med ett meddelande. Hon tittade på klockan. Än var det gott om tid till utsättningen, tänkte hon. Jag drar iväg till hans torp. Hon gick ner i garaget. I trappan mötte hon Lars Lundström. – Jag har kanske kommit på vem mannen i hatt är, chefen. Han bor i Lilla Edet. Jag är på väg dit. Hänger du med? – Absolut. Lundström vände på klacken och följde Li som skyndade till sin tjänstebil. Vagns hem, Kasetorpet, låg ett par kilometer väster om Hasterödskrysset i Lilla Edet. – Vi ska upp för den här vägen till hans grannar. Där tar vägen slut. Resten av vägen får vi gå för att komma till hans ställe, repeterade Li ur minnet. De körde uppför backen till lyckan och stannade utanför grinden. I trädgården satt Barbro Wallgren och drack kaffe tillsammans med Sune. – Får vi besök? sa Barbro. – Vi är från polisen. Li presenterar sig och Lundström samtidigt som hon höll fram sin legitimation. – Vi söker er granne. – Jaha, Sune sitter här. – Vi menar Brorson på Kasetorpet, sa Li. – Jaså han, har han kommit bort på något vis? – Vi vill bara prata med honom. Han kan vara vittne i ett ärende.

139

– Han gick hemifrån i lördags. – Träffade du honom innan han gick? – Jo då, han gick förbi här mellan sju och åtta nån gång. – Hur var han klädd? – Som han brukar, de grova byxorna, en jacka, hatten och en ryggsäck. – Berättade han vart han skulle? – Han tänkte sig norrut längs Bohusleden, tänkte vara borta en vecka, kanske två, sa han. Sitt ner vet jag. Vill ni ha en kopp? De satte sig vid trädgårdsbordet. Barbro försvann runt knuten. Li presenterade Sune och Lundström för varandra. Hon berättade för sin chef att hon och Sune träffats ett par gånger på Älvhögsborg i Trollhättan. Sune visste inte så mycket mer om Vagn än att han var arbetslös; ensamstående, frånskild, kanske en ensling. Han fikade ihop med dem på Lyckan ibland och då var han trevlig och inte alls folkskygg, eller så. – Här, tar ni emot? Barbro öppnade köksfönstret och räckte ut koppar och fat. Li reste sig och tog emot. Några minuter senare kom Barbro ut med kaffepannan. – Du berättade att han gillade att vandra. Hur ser han ut? Är han stor och stark eller späd? Beskriva honom för mig är du snäll? – Vad ska jag säga? Han är mellan 1.75 och 1.80 lång. Satt kroppsbyggnad skulle man väl kunna säga. Kanske vågar man påstå att han är lite mullig. Inte tjock eller så, men han har allt en del kött på kroppen. Eller vad säger du Sune? – Han motionerar mycket. Styrketränar och vandrar i skogen. – Är han muskelbyggare? – Han tränar som jag, för styrka. – Tränar han på Älvhögsborg han också? – Nej han tränar på Atletklubben. Brottningsklubben i Lödöse har ett gym där. – Kan han ta för sig om det behövs? sa Lundström. – Du menar i ett slagsmål? frågade Sune.

140

– Ja. – Vet inte. Han gjorde lumpen i Karlsborg. Jag vet inte vilken truppslag han tillhörde. – Då kan han vara bevakningssoldat, sa Li. Han kan också tillhöra de luftburna eller underrättelseförband. Möjligen kan han också vara fallskärmsjägare. Det är ett brett spann. – Stryk underrättelse, såvida inte han var anställd vid det militära, sköt Lundström in. – I Karlsborg har de överlevnadsutbildningen också, sa Sune. De båda poliserna reste sig, tackade för kaffet och gick. – Jag har svårt att tänka mig en ekonom som elitsoldat, muttrade Lundström. Risken finns förstås att han var uttagen till officersutbildning. Jag tror han ska vakta radiomaster i händelse av krig. – Han ligger illa till om han är jagad av ligister menar du. – Om han jagas av den där ligan tror jag hans chanser är små. Li och Lundström gick förbi Vagns bil och fortsatte till Kasetorpet. – Ska vi kolla inne i huset tycker du? – Luktar det inte rätt mycket tjänstefel, Björk? – Bara om man klantar sig. Beställer låssmed eller medborgarvittne. Vi ser oss omkring och skulle det visa sig att huset är olåst går vi in och kollar så att inte elden är lös eller något. De gick runt huset och kände på dörrar och fönster. Från altanen kunde de se in i storstugan. De såg inget anmärkningsvärt som stök efter ett hastigt uppbrott. Efter vad de kunde se utifrån hade Vagn lämnat hemmet i god ordning. Li gick till uthuset. Dörren var reglad med en hasp. Hon öppnade den. I skjulet fanns redskap och en hyvelbänk. Hon gick fram till bänken. Undersökte den och verktygstavlan ovanför. Ett par minuter senare gick hon tillbaka till huset och uppför farstubron till dörren. Fumlande med låset. Ropade på Lundström.

141

– Dörren är olåst, din slarver, märkte du inte det? – Sjutton heller att den var, skrattade hennes chef. De gick in i huset och stängde dörren om sig. En timma senare gick de tillbaka över lyckan till tjänstebilen. Med sig hade de en tuss hårstrån i en bevispåse. Li väntade med att stiga in. Hon vände sig till sin chef. – Vad tror du om min teori? – Att Brorson är på väg norrut längs Bohusleden? – Ja. – Det är tydligen vad han tänkte från början och om han inte är inblandad i något av våldsbrotten kan han vandra omkring aningslös utan att veta vad som hänt i hans kölvatten. Om han är inblandad, det ville säga oskyldigt inblandad på något vis, förstår jag inte varför han håller sig undan. Under eftermiddagen körde ordföranden i Backens skytteklubb, Åke Larsson, till skjutbanan vid Backamo för att förbereda inför det årliga klubbmästerskapet. Han såg fram mot årets begivenhet kräftskivan efter tävlingarna. Vid grinden reagerade han över flera djupa bilspår. Bilar hade rivstartat och sladdat ut på vägen. Grinden var stängd men olåst. Låset till bommen var knäckt och delar av det låg på marken. Med onda aningar gick han fram till målboden. Den innehöll inget av värde men var den uppbruten kostade det arbete och pengar att laga den. Boden var oskadd. Bilspåren fortsatte runt vallen till tavelstället. Larsson gick ut på banan och såg upp på vallen.

142

Kapitel 24 – Sväng vänster i krysset, Björk! Vi har fått ett mord till på halsen. Li och Lars Lundström var på väg tillbaka till Trollhättan när hans mobil ringde. Han svarade, lyssnade och avslutade samtalet. – Två döda vid Backamo. Backens Skytteklubb. De anlände samtidigt med två utryckningsfordon. En patrullbil och ett hundförarekipage. Infarten stod på vid gavel. En man skymtade en bit bort vid målboden. Polisbilarna stannade på vägen utanför bommen. Förutom de två kriminalarna steg tre polismän ur sina bilar och gick över planen till mannen vid plåtskjulet. Åke Larsson var kortväxt. Hade skarpa anletsdrag och utstrålade i vanliga fall pondus. Nu slokade han. Orden stockade sig i halsen på honom. Han gick före poliserna ut på skjutbanan och pekade ut två partier på vallen bakom tavelställen. Konturerna av två människor syntes genom sanden som täckte kropparna. Lundström gick ensam runt till vallens framsida. Han var noga med var han satte fötterna och gick motsatt väg till de spår som fanns längs vallen sen tidigare. Med fingrarna skrapade han bort sand och förvissade sig om att det var kvarlevor från en människa han träffat på. Han vände tillbaka till sina kollegor. – Killar, jag vill ha en av er nere vid grinden för att stoppa nyfikna. En får hålla sig här och mota bort folk om de kommer in bakvägen. Men först, spärra av hela området. Hör också med radion om de kan avvara en patrull till. Det kommer att behövas. De två ingripandepoliserna gav sig iväg och började med sina sysslor medan Lundström vände sig till hundföraren och instruerade honom att med sin hund söka efter spår i terrängen runt skjutbanan. – Vi vet inte när morden ägde rum. Sannolikt var det några dagar sen. Kanske är det så länge sen som i söndags morse.

143

– Tappade eller bortslänga saker kan vi säkert hitta. Spåra förövaren blir värre. – Ja, svarade Lundström torrt, i synnerhet som förövarna kört härifrån i bil. Lundström och Li vände tillbaka till bommen samtidigt som en skåpbil med två kriminaltekniker anlände. De två steg ur och kom fram till Lundström. – Bra att ni kom så snabbt. Här bakom ligger två delvis begravda kroppar. Banan är er. Har ni möjligen en kamera med er? – Det har vi alltid. Vad vill du ha, en digital eller polaroid? – Jag vill ha de bådas identitet på studs. Vi kan börja med polaroidkort om de inte har sina ID-handlingar åtkomliga. Lundström och Li satte sig vid boden. – Jag ringer Jensen. De andra får ta del av materialet du la in i mappen. De har en del ärenden att jobb med så det går ingen nöd på dem. Arbetsuppgifter saknas inte. Vad tror du om den här Brorson? Är han en buse? Ska vi sätta Nationella Insatsstyrkan att leta efter honom eller ska vi lugnt vänta på att han hör av sig? – Jag vet inte. Han verkar ha hamnat i en taskig situation tidigare och nu råkat ur askan i elden. Visste vi bara varför de här ligisterna är ute efter honom skulle det vara till stor hjälp. Lundström ringde sitt samtal. Under tiden kom en av kriminalteknikerna fram till dem. – Här får ni foto av de båda döingarna. Janos och Fredrik hette de, eller mer korrekt, Janos Michanek och Fredrik Eriksson enligt handlingar de bar på sig. Preliminärt kan jag säga att de skjutits, och lyssna nu noga. Kriminalteknikern satte sig på huk och såg allvarligt på dem. – De har båda skjutits till döds med mer än hundra skott var. Flera gärningsmän har deltagit. Ute på skjutbanan finns tomhylsorna kvar. Sex högar med 58 hylsor i

144

varje, ja en tycks ha fått eldavbrott och bara skjutit 56 skott. 346 skott har avlossats för att döda två personer. – Tja, sa kommissarien. Allra minst har vi att göra med några osedvanligt skjutglada sällar. Teknikern gick tillbaka till sin kollega och fortsatte att säkra spår. – Vi har funnit Janos Michanek men inte lösningen på vad som hänt de båda flickorna. Och här kommer vår vovve med sin husse. Undrar vad de hittat. Lundström torkade sig om munnen med en servett. – Vi fann inga doftspår eller tappade prylar men jag såg fotspår. Någon har gått ute på mossen. Det kan vara spår efter två kanske tre personer och de är ganska färska. Spåren kom från olika håll och strålade samman på en punkt långt ut på mossen där den är förbannat blöt. Ett av spåren såg ut att vända tillbaka. De andra två gick vidare. Hundföraren hämtade andan. – Jag måste tillbaka ut, fortsatte han. Gärna i sällskap med någon som har stövlar. Hunden markerade längre ut på mossen. Det kan finnas någonting där. – Jag har stövlar i skuffen. Vänta tills jag tagit på dem så följer jag med dig, sa Li. Li följde hundföraren till den punkt där han vänt om. De vadade vidare ytterligare ett hundratal meter till bäcken. – Herre jävlar, har du sett på fan! Hon följde kollegans pekfinger. En ljus fläck vajade under vattenytan. Li hukade sig för att se bättre. Ett ansikte. De lät kroppen ligga. De konstaterade att den var flera dagar kall. Om det inte var för vapnet kunde det ha passerat som en olyckshändelse. En timma senare kom Li och hundföraren tillbaka till skjutbanan och sökte rätt på Lundström. – Kalle här berättar om vårt fynd, inledde Li, jag tar bilen och kör runt mossen och letar efter spår på andra sidan.

145

Lundström nickade och Li gav sig iväg. Under tiden hundföraren rapporterade körde Li längs mossen och svängde in på första avtagsvägen efter våtmarken. Redan efter ett femtiotal meter bromsade hon in. Ett tygstycke fångade hennes uppmärksamhet. Hon steg ur bilen. Hon hade hittat ett par trosor. Ett par trosor som skulle kunna passa en ung slank flicka men knappast henne själv. Hon urskilde spår efter en stor tung bil vid sidan av vägen. Underlaget var torrt. Bilen hade inte lämnat läsbara spår. Li tog fram en rulle plastband ur bakluckan och spände upp en bit som markering. Längre fram på vägen kunde Li se markeringen hon och kollegan satt upp vid bäcken. Hon gick längs kanten av mossen. Någon hade tagit sig över bäcken. Vart hade denna någon gått sen? Li sökte vidare. Vid en åker återfann hon spåret. Fotavtryck från en person som ledde från bäckövergången genom en skogsdunge och över åkern till ännu en bäck. Där upphörde spåren. Tillsammans med hundföraren försökte hon en stund senare ta upp spåret men det visade sig vara för gammalt. Hunden fick inte upp vittringen. Var det Brorson de försökt spåra? Li delade med sig av sina tankar till Lundström. Hade Jannes bil körts från skjutbanan och ner till Garn med ett och annat stopp på vägen? – Det kan tänkas, svarade han. Få se vad teknikerna hittar i bilen. Kan du kolla med folk om någon har gjort några iakttagelser. Dessutom vill jag ha lite koll på vägen som går in här. Har det stått bilar parkerade längs vägen? Har det tappats saker? Kan du ordna det? Själv måste jag tillbaka till Trollhättan. Jag vill bland annat ha reda på vem Janos Michaneks kompis Fredrik Eriksson var. Lundströms mobil ringde innan han satte sig i bilen. Ytterligare två kroppar hade påträffats. I Munkedal. Två män i 25-årsåldern. Det hade kört ihop sig för kommissarien och hans folk. Lundström engagerar Andra skiftet för spaning efter vittnen i Munkedal. Dödsskjutningen av Idris Barmani

146

24 år och Bertil Gunnarsson, 23, hade sannolikt skett under morgonen eller förmiddagen samma dag. Mördaren kunde vara långt borta men spåret var fortfarande hett. Den tekniska undersökningen tydde på en vandrare. Ett tält hade varit uppslaget intill mordplatsen. Andra skiftet sökte i närområdet utan resultat. Lundström begärde förstärkning av nationella insatsstyrkan. Även spanarna från Andra skiftet utökade sitt sökområde med att intervjua folk ute på vandring eller på motionspromenad. De delade upp sig i grupper som rörde sig norr respektive söder om samhället. Den nationella insatsstyrkan anlände tidigt under lördagen. Vid ljusets inbrott hade Lundström också fått två helikoptrar till sitt förfogande. Insatsstyrkan fördelades på grupper och i varje enhet ingick en hundförare. I den ena helikoptern satt förutom föraren en observatör från insatsstyrkan. De flög sju mil norrut längs Bohusleden, vände och tog sig tillbaka i låg fart. Observatören manövrerade en specialriggad TV-kamera och granskade närgånget människor på marken. Med sin utrustning kunde han läsa rubrikerna i en tidning. Helikoptern var också utrustad med en värmekamera. Den andra helikoptern flög söderut och arbetade på samma sätt. Polismän på marken följde helikoptrarna för att snabbast möjligt kunna reagera på eventuella upptäckter. – Gömmer mördaren sig i Munkedal får spanarna tag på honom. Försöker han gömma sig i det fria har han ingen en chans att komma undan oss, noterade operatören i den nordgående helikoptern sakligt.

147

Kapitel 25

Omedveten om helikoptrarna la sig Miza för att sola. En helikopterpolis följde hennes rörelser. Han iakttog varje centimeter av Mizas blöta hår och kropp när hon la sig till rätta. – Fan, hojtade observatören i interntelefonen, tjejen badar näck. Hon är fin som snus. Fri insyn! – Stämmer signalementet? sa helikopterföraren. – Har inte kunnat se ansiktet än, men vänta hon la sig ner nu. Operatören justerade skärpan och zoomade tills kvinnan fyllde hela bilden. Med kameraobjektivet följde han hennes kropp från fötterna till ansiktet. – Hon ligger med en arm över ansiktet. Jag kan inte identifiera henne. Ska vi gå ner och kolla? Chefen för helikoptern kom med en motfråga. – Finns mannen vi söker i närheten? – Ser ingen man. Ska kolla med värmekameran. Operatören brydde sig inte om den öppna delen av terrängen. Han sökte genom skogen närmast gläntan men fick bara in en signal som visade sig vara en älg. – Vad jag kan se är hon ensam. Hon bor väl i torpet där nere. Jag ser ingen bil. Bor hon med någon är han väl borta i ett ärende? Ska vi skicka dit vår markgrupp för att kolla? – Strunta i det, kollegorna är trötta. Det är långt att ta sig dit. Jag ser inget behov att kolla en ensam tjej som badar vid sommarstället, beslöt chefen för besättningen. Polishelikoptern flög vidare. Den nakna badnymfen hade dragit till sig uppmärksamheten från poliserna varför de missade den brunbrända hjässan i vattnet en bit ut från stranden.

148

Li satt på balkongen med tankarna på jobbet. Vem var den mystiske Vagn Brorson? Var vandraren fågel eller fisk? Var han gärningsman eller offer? Hon tog fram sin anteckningsbok och gick igenom vad hon fått fram om honom. Han är 36 år, frånskild och pappa till två barn. Han har högskoleutbildning. Är uppväxt i arbetarmiljö. Hans föräldrar är döda och han har inga nära släktingar. Dessutom är han arbetslös sen två år. Han gillar att motionera, vandra och vara ute i naturen. Li fällde ihop blocket och lutade sig framåt. Med armarna om huvudet avskärmade hon sig från omgivningen. Brorson kunde mycket väl ha skjutit Idris Barmani och den andre, Bertil Gunnarsson, vid Munkedal. Vad hade han då gjort med kvinnan, Miza Barmani, Idris syster? Hade hon flytt? Var hon hans gisslan? Att insatsstyrkan skulle finna honom var inte troligt. Det verkade som om han kunde utnyttja terrängen. Möjligen flyttade han sig på kvällar och nätter och gömde sig på dagarna. Brorson måste var skogsvan och Li visste sen sin tid som rekryt att den som kunde utnyttja mörker och dåligt väder bäst hade ett övertag i krig. Och förhållandet mellan Vagn och de som jagade honom liknade allt mer ett krig. Att gripa en misstänkt var bra. Att räkna ut motiv var också bra, men utan teknisk bevisning var man aldrig säker på utgången av ett brottmål. I de här fallen, som borde vara relaterade, var bevisningen än så länge knapp. Varför hade Idris Barmani åkt till Munkedal och gett sig ut i skogen med en kumpan? Var det en uppgörelse mellan Vagn och Idris? Hade den senare sökt upp Vagn som hade försvarat sig? Sköt han Idris i nödvärn? I så fall, var kom vapnet ifrån och hur kom det sig att en pappersvändare går omkring och är beväpnad? Samma sak gäller vid sjön. Vagn, eller möjligen Miza i hans sällskap, blev uppsökta av Bronx utsända. Vad hände? Li reste sig upp, förvånad över att hon sökte bevis för Vagns oskuld snarare än skuld; sjutton också tjejen,

149

välj inte teori för tidigt. Då ser du bara vad som stödjer den. Du ser inte vad som pekar på andra möjligheter. Gör inte som den där politiske sheriffen i Stockholm. Han som hade lösningen på Palmemordet klar för sig redan innan liket kallnat och innan han visste mer än att Palme var skjuten och död. Hans problem var närmast hur många kurder han skulle bura in, inte vilka. Eller sysslade han med desinformation tillsammans med sin stallbror Ebbe? Som de båda gjort så många gånger tidigare. Li kände inte längre ro att sola på balkongen. Hon duschade och klädde sig. Satte sig i bilen och körde mot Uddevalla. Hon valde att köra till Glimmingen öster om Uddevalla för att börja sitt sökande där. Hon parkerade bilen när vandringsleden. En vuxen man i trettioårsåldern i sällskap med en betydligt yngre kvinna borde väcka uppmärksamhet. Li mötte få människor längs vägen. Ingen av dem hade sett de eftersökta. Vid ett stenbrott valde hon att gå efter en skylt som visade mot en rastplats en knapp kilometer längre fram. Det var en lätt promenad. Hon hade turen att träffa på en grupp tyskar som satt i vindskyddet och sjöng. Li bestämde sig för att inte försöka vara trevlig utan enbart säga vad hon hade på hjärta. På blandad tyska och engelska frågade hon ut dem och fick ett osäkert napp. De hade sett ett par som kunde stämma med beskrivningen men det var på en campingplats. Paret hade en dag legat och solat på gräset utanför en husvagn. Om de var på vandring och om de hade hatt och ryggsäck kunde ingen av den säga. Li tackade för hjälpen. Hon kände deras ögon i ryggen då hon rotade igenom rastplatsens sopsäck. Hon joggade tillbaka till bilen och vecklade ut en karta över ratten. Hon orienterade sig och fann Hällestugan där man hyrde ut stugor och husvagnar. En halvtimma senare steg hon in på receptionen vid campingen. Mannen bakom disken kom inte ihåg något par som stämde med Lis beskrivning men däremot en man som hyrt en villavagn.

150

– Min fru var kvar på kvällen när den här mannen kom. Det var efter det blivit mörkt. Hon la märke till honom för att han hade ett tält på ryggsäcken men ville hyra en stuga eller vagn. – När kom han hit? Stannade han bara över natten eller flera nätter? – Han kom på tisdag kväll och gick vidare på torsdag morgon. När jag tänker efter. När han gick längs vägen utanför såg jag en tjej som såg ut att gå ikapp honom. – Är du säker? – Tjejen gick i shorts och T-tröja och hade inget att bära på. – Du satte dem aldrig i samband med varandra? – Hon hade förresten lätta gummiskor på sig medan han hade kängor. Det var väl därför. – Vagnen de hyrde, är det någon som bor i den nu? – Vi är i slutet på säsongen. De flesta är outhyrda. – Bra, då vill jag ha nycklarna till den vagnen. Jag kommer att spärra av den för kriminalteknisk undersökning. Det inverkar knappast på dina affärer förstår jag. För resten, var finns soptunnorna? En halvtimma senare vände Li tillbaka till Trollhättan med tomma matförpackningar och en nedblodad träningsoverall. Husvagnen hade varit städad. Hon fann inget av intresse i den. Förhoppningsvis skulle teknikerna hitta spår som gick att använda vid sin genomgång. Även om beskrivningen av mannen och kvinnan som bott i villavagnen var vag, var Li övertygad om att hon funnit ett spår efter paret hon sökte. På nyheterna i bilen hörde hon att ett stort polisuppbåd sökte efter två misstänkta för mordet i Munkedal. Polisen var som vanligt förtegen med detaljer. Kommissarien utökade under söndagen sökområdet utanför Munkedal. Förmiddagens patrullerande gav inget resultat och man avlöste för lunch. Ett par av spanarna körde in till Munkedal och gick in på Domus för att äta lunch. På restauranten ställde de sina frågor

151

rutinmässigt och fick napp. Det eftersökta paret hade också ätit där nyligen. Personalen hade lagt märke till paret. En kvinna kom ihåg att Miza hade slängt ett kvitto från en sportaffär. Det hade hamnat på golvet och av en händelse hade kvinnan plockat upp det för att slänga. Hon hade stoppat det i förklädesfickan där det blivit kvar. När de båda spanarna anslöt sig till sin grupp kunde de i detalj redogöra för Mizas inköp; varornas pris och total på ett par Storm vandringskängor, två par t-shirt, underkläder, en ryggsäck, hygienartiklar och necessär.

152

Kapitel 26

Vagn och Miza stannade kvar vid ödetorpet under tre behagliga dagar, söndag till tisdag. De var okunniga om det stora polispådraget som letade efter dem. Platsen, som i framtiden skulle komma att vara speciell för dem, var ett grönt och blått paradis fylld av sol och värme. De vilade och hämtade krafter och lät det hemska de varit med om att sjunka undan. Mizas ryggsäck förblev ouppackad. Hon föredrog att klä sig i Vagns T-tröjor och gick omkring i tröjor stora som en kort klänning. På måndagen bröts stillheten av ljud från folk som tog sig fram genom skogen intill torpet. De två låg nakna på både kläder och vapen efter att ha badat. Vaksamma dröjde de kvar på hällen. Svampplockare kom fram ur skogen och gick över gläntan. De låtsades inte se dem. Händelsen påminde dem om att ingen smekmånad varade en månad. Efter att ha ätit lunch gick de igenom sina packningar. Miza smusslade undan en påse när hon packade upp. Hon gick sen bakom tältet för att byta. Vagn förstod med viss förvåning att hon ville klä sig i avskildhet. När Miza kom tillbaka blev han överraskad. Hon var klädd i ett par svarta byxor och en tunn svart jacka med huva hängande på ryggen. Runt midjan hade hon ett kraftigt textilskärp och på fötterna ett par lätta kängor gjorda för vandring. Kvinnan med de gröna ögonen klädde i svart. Det såg han att hon visste om. Hon log, snurrade runt och gick fram och åter som på en modevisning. Hon log åt hans häpna uppsyn. I hennes skärp satt ett vapen han inte gett henne. Han såg kolven på en Zig sticka upp ur hölstret. När hon demonstrativt drog upp ett byxben blottade hon hölstret och vapnet som tillhört Misha. – Ska vi tävla, Farfrar? Hon gick fram till dörröppningen på torpets raserade jordkällare och ställde upp en pappskiva. Sen såg hon

153

honom allvarligt i ögonen, sträckte sig på tå och nuddade hans läppar med sina. Tog ett steg tillbaka; vände drog sköt. Två skott. Hon vände sig mot Vagn och säkrade vapnet. Med en teatralisk min blåste hon låtsad rök ur pipan innan hon hölstrade vapnet. Vagn var förstummad och kramade hårt om den brett leende kvinnan. Han var full av beundran. Han kunde inte förstå hur hon kunde hantera vapnet som hon gjorde. – Var sjutton har du fått en Zig ifrån? Rånade du länsman i Munkedal när jag vände ryggen till? Miza förklarade att hon visserligen hade hållits kort av sina föräldrar hemma men trots allt växt upp bland en mängd blattefrön och white trash och att hon fann sina pojkvänner i den miljön. Den förste killen, Michel som hon bodde tillsammans med, berättade hon, gick ständigt omkring beväpnad. Han fungerade som hitman när en sådan behövdes. Hon var hans tjej och han hade lärt henne använda vapen. Hon hade fått lära sig hantera både pistol och tyngre vapen. Ziggen hade hon smugit till sig från Vlads bil. Hon gömde den för Vagn fram till nu. I Vagns ryggsäck förklarade hon fnittrande. – Då kunde du ha dödat mig precis när du ville? sa han och tog tag i hennes händer. Hur kunde du missa när du sköt på mig om du är så bra. Miza blev allvarlig. – Jag sköt när det var mörkt och såg dig inte tydligt. Dessutom hade du gjort mig vettskrämd. Jag var så rädd att jag skakade. Vem vet, kanske ville jag innerst inne inte träffa dig. När vi åkte ville jag inte heller för jag tyckte om dig redan då. Jag har gillat dig sen jag såg dig simma över den där sjön där borta när du var ensam, innan Misha och Vlad försökte mörda dig. Jag har aldrig vetat vad älska är. Kanske har jag börjat förstå det nu. Vagn var mållös och kunde inte komma sig för annat än att hålla om henne. Samtidigt kände han den

154

välbekanta rädslan komma smygande. Rädslan att förlora den han tyckte om. – Och jag som var nära att strypa dig. När de inspekterade hennes måltavla konstaterade Vagn att båda skotten tagit nära varandra. Hålen satt max tre cm från varandra och hon hade skjutit utan stödhand! – Vagn, vi måste vara beredda på att vi kan bli angripna från flera håll. Släktingar kan kräva hämnd för både Misha och Idris. Även om min släkt inte är en av de framstående och pappa inte anammar hedersmord kan hans brorsor tänkas göra ett försök att hämnas. Men först och främst kommer Bronx fortsätta att jaga oss. Vlad var en av ledarna i Bronx. Ha klart för dig att de fortfarande söker efter oss. Vagn lyssnade uppmärksamt på Miza. Hon hade utelämnat att polisen sökte honom för mord. Dessutom för misshandel och våldtäkt. Flera mord till och med och ville det sig illa kunde han bli dömd för fem mord hur mycket han än hävdade nödvärn. I långa loppet var han körd. Antingen kommer han att falla offer för hämnande ligister, släktingar eller polisen. Hur länge skulle han överleva på ett fängelse? Bronx kontaktnät nådde in på de flesta. Han såg Mizas allvarliga ansikte med ögon som försökte läsa hans tankar. Samtalet hade blivit för tungt och allvarligt. Stämningen gjorde hennes ögon oroliga. – Då gäller det att älska varje dag, för man vet inte vilken gång som blir den sista, retades han. – Varför kan inte en gammal snuskig farbror som knullar häcken av små oskyldiga familjeflickor, fatta att jag gillar honom? Att jag vill för att jag gillar dig, för att jag vill vara med dig. Hennes ord fick inte bort klumpen i Vagns hals. De gick tillsammans igenom sina vapen. De gjorde rent dem, kontrollerade dess funktioner, fyllde magasinen. Vagn försökte lära sig hur karbinen fungerade. När han laddade Ak-magasinen stoppade Miza honom just som han skulle trycka i den sista patronen.

155

– Det räcker med 29, Farfrar, var är tejpen? När hon fick rullen tejpade hon ihop magasinen två och två. Hon tejpade samtidigt bottnen på varje magasin. Vagn tog Ak5-an och stegade upp 50 meter från Mizas kartongskiva. Han siktade noga innan han sköt. Fyra skott av fem träffade med stor spridning över skivan. Vagn ställde väljaren på automateld och tog stöd mot en sten för att hålla vapnet nere, tog sikte och sköt. Till hans förvåning stegrar sig inte vapnet. Träffbilden blev inte bra. Miza hade plockat upp ett av sexpacken. Han laddade och försökte komma på hur granatsiktet funkade. Vilket avstånd gällde för respektive hack? På nära håll sköt han in en granat genom dörröppningen till torpet i förhoppning att väggarna skulle dämpa explosionen. Smällen fick det att slå lock för Vagns öron. Ett starkt sken lyste upp byggnadens öppningar. Splitter av glas for omkring och fönsterbågar rasade ut. Rök bolmade ut genom dörren. Han gick in i huset. Väggarna var översållade med splitter. Vagn tog fram det vadderade textilskärpet med kikaren och lithiumlampan ur ryggsäcken. Han fäste pistolhölstret vid remmen. Ur ryggsäckens bottenficka letade han fram dolken. Kniven han inte hade burit sen Store-Väktor. Det var en 16 cm lång Bowie. Spetsen var slipad på både ovan och undersida. Han hade köpt den för tio eller elva år sen via nätet. Han förstod tidigt att det tjocka bladet gjorde kniven omöjlig att skära med. Han slipade den vass till ingen nytta. Den, liksom Mishas dubbeleggade kniv, som han så när blivit döda med, var i första hand stickvapen. När han la in vapnen i tältet var Miza försvunnen. Sugen på kaffe tände Vagn campingköket och satte på vatten. Han satt med sin kaffemugg i handen när Miza kom strosande över fältet. Klädd i en sommarklänning och med en bukett ängsblommor i håret kom hon mot honom. Hon var vacker. Hon strålade av skönhet och lycka. Anblicken av henne fick hans sista gnutta av

156

motstånd att förångas. Hans försvarsmekanism bröt samman. Men för helvete. Du är en idiot, hon är nitton år. Du var nästan klar med körkortet när hon föddes! Hon är sjutton år yngre än dig. Kan det verkligen hålla, tror du? Vad då, hålla? svarade han på sin egen fråga. Vi kommer inte att leva länge nog för att hinna tröttna på varandra!

157

Kapitel 27

Efter frukosten klädde sig Vagn och Miza i överdragen. Miza spände fast ett hölster runt vristen och visade samtidigt att kängorna var snarlika Vagns. De var av läder och textil med höga skaft och membran som stod emot vatten. Vagn tog på bältet som han byggt om för vapen. Han knäppte det runt midjan under jackan för att dölja pistolen. Miza följde hans exempel. Automatkarbinen fick plats i liggunderlaget. Han nådde vapnet och kunde dra ut det utan att ta av ryggsäcken. Miza fäste två granater i skärpet. Slutligen tog hon fram en mössa ur jackfickan. En patrool hat som hon satte på sig och drog ner i pannan. – Är jag din hjälte eller är jag din hjälte? sa Vagn. – Du är den bästa hjälte som aldrig visats på film, Farfrar. Miza fnissade och kysste honom. Innan de startade sin vandring stannade de upp ett ögonblick och insöp skönheten vid Ödetorpet. Platsen där de hade funnit harmoni. Där de slutligen kom varandra nära. Där Vagns rädsla för att bli övergiven tynat bort. Med ryggarna mot torpet började de gå. De skulle följa Bohusleden norrut till Nornäs. Där skulle de lämna leden och gå in i Dalsland. Till ett ställe Vagn visste om. Det var drygt 7 mil till Nornäs. Sen knappt två kilometer till byn Norane, stället Vagn satt som mål. Det var totalt en sträcka på åtta och en halv mil att gå. De tänkte ta paus vid Vaktarekullen men när de kom dit var där för mycket folk i rörelse. De fortsatte till Stora Holmevatten. Sjön med lika många öar som det finns dagar på ett år. Intill sjön fanns en rastplats med vindskydd. Av den planerade sträckan hade de tillryggalagt tre mil som tagit mer än åtta timmar att gå. Det var några timmars ljus kvar och de slog sig ner på stranden. Båda njöt av den vackra naturen. Dess mjuka rand av trädtoppar runt det rofyllda vattnet.

158

Vid skymningen tänkte Miza göra upp eld. – Har du tändstickor, Farfrar? Mina är slut. – Ledsen, jag har inga. – Då blir det varken kaffe eller brasa. Synd. För du kan väl inte göra upp eld genom att gnida två pinnar mot varandra. – Nej, och kunde jag det skulle det ta hela natten. Du, kolla i högerfickan på min ryggsäck efter en plastburk med blått lock. Miza hittade den och räckte den till Vagn. – Vad är det i burken? Dresserade eldflugor? – Det är min katastroflåda. Med ett eldstål. Han tog av locket och Miza såg ett virrvarr av små saker i asken. Där fanns fiskekrokar, en glansig nylonlina upprullad på en trådrulle, ett nålbrev och två trådrullar. En kort rund stav av metall och en blank plåtbit sammansatta med ett läderband. Små trästavar men inga tändstickor – Kan du göra upp eld med det där? – Lätt som en plätt. Ser du de där? Han pekade på stavarna. – Det är törved. Jag skrapar spånor. Slår sen gnistor i dem med järnet och metalltungan. Kan du plocka smågrenar medan jag späntar? Miza kom tillbaka efter några minuter med ett fång grenar. Vagn byggde upp en pyramid av de klenaste kvistarna och la törved i mitten. Fint späntat trä utanför och ytterst grövre grenar. – Jag behöver ett par grenar till. Kan du hämta åt mig? Miza skyndade sig men när hon kom tillbaka brann brasan redan på eldplatsen. Vagn tog emot hennes grenar och la vid sidan om elden. – Nu fick jag inte se hur du gjorde, utropade hon. Jag trodde du skulle hålla på en stund för att få gnistor, innan det tog sig. Hur gjorde du? – Så här, titta noga nu och lär dig. Vagn höll upp en cigarettändare och tände. – Skojare, skrattade Miza, du bara luras. – I ett.

159

Under tiden kaffevattnet kokade upp visade Vagn hur man använde eldstålet. – När det börjat brinna lägger man på mer trä och så småningom grövre trä tills du får elden så stor du vill ha den. De satte sig i vindskyddets öppning. Vagn lyfte upp Mizas fötter i sitt knä och torkade dem med en handduk. Efteråt undersökte han dem noga. Han sökte efter sår eller blåsor och efter ömma partier efter kängorna. – Kängorna har inte skavt? – De har känts bra hela vägen. – Fint, då slipper du skoskav. – Var det därför du lät kängorna stå i vatten vid torpet i går kväll?? – Vatten mjukar upp skinnet. Nu ska vi smörja in fötterna. Efter kvällsmaten ställde Vagn Mizas kängor i sjön tyngda med stenar för att inte flyta. Vattnet nådde över ovanlädret och en bit upp på skaften. Där skulle de stå över natten. En andra natt i blöt skulle göra lädret mjukare än det var. På kvällen kunde Vagn inte somna. Efter att ha stirrat ut genom vindskyddets öppning en lång stund gjorde han sig fri från Miza och steg upp. Han spände bältet om midjan och hängde jackan över axlarna innan han gick ner mot sjön. Han ville vara för sig själv och satte sig utom synhåll från vindskyddet i djup skugga under ett par träd. Månen gav ledljus och han hade ingen tanke på att tända en ficklampa. Vagn var rastlös. Minnena från de våldsamma mötena plågade honom. I tidningsartikeln om Sandra stod att den trettonåriga flickan utsatts för grov misshandel och upprepade våldtäkter. Det måste vara Sandra tidningen skrev om; hon misstyckte inte när jag tog henne första gångerna. Varför backade hon på morgonen?

160

Samvetskvalen slet i hans kropp och plågade honom. Som om det inte var nog med att ha hela Bronx gäng i hasorna var snuten ute efter honom. Idris och hans kompis måste ha hittats vid det här laget. Vägarna är säkert överfulla av poliser. Det fanns bara en utväg. Miza måste få skyddad adress och polisskydd. Att ge upp och vända sig till polisen var deras enda utväg. Samhället fick hjälpa henne. Sen fick de väl sätta ditt honom för sex med minderårig! Eller våldtäkt som det numera heter. Nedstämd, försjunken i tankar stängde Vagn av yttervärlden. Två män närmade sig. De höll sig tysta men var ovana vid mörker och använde sina lampor. En av dem snubblade på en sten. Han lyckades återfå balansen. En svordom ljöd genom mörkret. Vagn lystrade. Folk var på väg mot deras viloplats. Han skyndade för att hinna varna Miza innan de blev upptäckta. Med handen över Mizas mun väckte han henne och förklarade viskande vad som höll på att hända. Hon nickade och steg upp. Deras öden var sammanflätade och olösliga. Vagns respekt för henne som människa hade fått henne att växa. De hade delat ansvar för att klara sig. Hon skulle inte tigande se på om de blev anfallna. Vagn kunde inte veta hennes tankar. Hon hoppades att hennes målmedvetenhet och mod gav honom samma energi som hon fick av honom. Med ryggorna i händerna smög de in bland träden vid sidan av rastplatsen och gömde sig. Kvar intill vindskyddet stod campingköket. Bara en idiot skulle tro att platsen var övergiven. Stegen tystnade. Deras läger var upptäckt. Ett metalliskt knäpp, en duns, från ett föremål som studsar över golvet och rullade en bit. Miza satte händerna för Vagns ögon och borrade in sitt ansikte mot hans bröst. I samma ögonblick; en blixt - en knall. Förföljarna hade släppt en chockgranat. Två män rusade fram. Stannade med lyfta vapen och lyste in i det tomma vindskyddet. – Va fan i helvete. De är inte här!

161

– Abo bree, oha! Ska vi kasta en till? – Nej för helvete fucking maniac. De finns inte här. Vi måste dra innan bängen kommer. Männen undersökte raststället i ljuset av sina lampor. En av dem kände på stenarna runt eldstaden. Den andre var upptagen av sitt vapen. – Någon har glömt en fucking kastrull här. Skramlandet från plåt ekade genom mörkret när spisen blev demolerad av en spark. Vagn såg de båda männen samtala men kunde inte höra vad de sa. Det tjöt i öronen efter knallen. Han såg att de gav upp. De vände tillbaka och försvann bort längs stigen. Gömda mellan träden väntade Vagn och Miza. När det kändes säkert gick de till sjön och satte sig vid strandkanten. Miza räddade hans syn. Hörseln skulle dröja. Vagn studerade kartan. Nästan rakt norr ut stötte man på Bohusleden vid en plats som hette Sjökärrssjön. Leden gick i en vid båge västerut till sjön. Området mellan platserna var svårframkomlig mossmark som passade om man ville vara oupptäckt. Vagn och Miza bestämde sig för att sova resten av natten för att gå genom terrängen nästa dag. Risken att träffa på Bronx längs den tänkta sträckan bedömde de som försumbar. Betryckta och fyllda av onda aningar lämnade de lägret och gick längs med sjön. Någon strand fanns inte. De fick söka sig fram på den branta bergssidan.

162

Kapitel 28

Varma och trötta nådde Vagn och Miza nästa dag fram till Sätret. Gården låg på andra sidan ett fält. Boningshusets fönster var förtäckta. På dörrarna till uthus och lada hängde lås. Gårdsplanen låg tom. Inga fordon syntes vid de tre husen. De gick ut på fältet. Efter ett par steg fick Vagn ett slag i ryggen. Miza stötte omkull honom samtidigt som hon slängde sig i skydd. Ett kort knatter. Vinande av kulor. – Ner, Vagn, de skjuter på oss. Intill uthuset på andra sidan ängen dök två män upp med karbiner i skjutställning. Deras röster nådde dem i gräset. – Ayde, fick vi de jävlarna? – Vi går fram och kollar? – Har de några fucking vapen? – Nej. – Det kan komma någon jävel. Vi drar. Jag tror vi fick dem. – Nej, vänta ditt jävla mongo. Vagn kröp ur ryggsäckens remmar och drog den efter sig medan han ålade åt sidan. Han kröp ihop bakom ett par tuvor. Miza följde hans exempel. – Var är de? sa Vagn. Jag hann aldrig se vem som sköt. – De står till vänster om stigen vid hörnet på det stora huset. Vagn spanade efter Mizas anvisning och fick syn på männen vid ladans gavel. De rörde sig fram och tillbaka. Om det var männen från nattens överfall kunde Vagn inte se. – Miza, dra fram karbinen ur min rulle. – Tänker du skjuta? – Ta karbinen och kryp tillbaka mot skogsbrynet, jag täcker dig. När du är framme kommer jag efter. Vagn drog sin pistol och riktade den mot männen vid huset. Miza ålade till skogsbrynet. Hon tog skydd vid

163

en trädstam och spanade över hagen med osäkrad karbin. Hon gav klarsignal. Under tiden Vagn förflyttade sig över fältet oroade sig Miza för att han skulle bli beskjuten. Hon tänkte på vad Vagn kommit att betyda för henne. Att flytta tillbaka till lägenheten och sitt gamla liv är inget alternativ längre. Inte ens om det vore möjligt. Att vara ihop med någon som tar hänsyn och är rädd om henne var något nytt. Hon hade vant sig vid att vara människa. Att vara med en älskare som gjorde små saker, som att stoppa om henne på kvällen, eller smörja in hennes fötter, eller att bara hålla om henne, hade kommit att betyda så mycket. Han visade att han tyckte om henne. En upplevelse hon aldrig hade varit med om förr men lärt sig älska. Mannen i hennes tankar damp ner bredvid henne. Han tog fram kikaren och riktade mot de båda männen. Efter en kort blick räckte han kikaren till Miza. – Känner du igen dem? – Jag är inte säker. De är inga fågelskådare i alla fall. Kolla själv på deras klädsel. Vagn fick tillbaka kikaren. Genom okularet synade han de båda männen närgånget. De var unga, knappt mer än tjugo år. En stod bredbent och hukande med höjt vapen medan han spanade ut över fältet. Den andre trampade nervöst runt på stigen. Männen var klädda i jeans och bylsiga jackor som var för varma för årstiden. På fötterna hade de lätta gummiskor. Vagn kollade på kartan och såg att det var möjligt att ta sig norrut. Första biten i obanad terräng och därefter på väg. Han tecknade till Miza. I skydd av vegetationen smög de undan och tog sig runt Sätret. De höll uppsikt mot gården men tappade snabbt jägarna ur sikte. Vid en bäck vadade de över och klättrade upp på en höjd. Fienden visste vid det laget att flyktingarna kommit undan och letade genom terrängen. Vagn och Miza väntade ut sina förföljare gömda på höjden. De såg

164

dem komma och de såg dem försvinna. De vände inte tillbaka. De två ligisterna hade tappat spåret. Skymningen närmade sig och Vagn och Miza gjorde kväll. Miza reste tältet och Vagn lagade maten. Efteråt satt de och begrundade dagens händelser över te och kaffe. – Jag är osäker, sa Miza, men jag tror det var två killar från Göteborg. De är inga av de kända. Snarare är de prospekts. – Jag undrar hur uthålliga de är? De verkar föredra fast mark under fötterna, gärna vägar eller stigar, i alla fall torr mark. Båda var trötta. Den svåra terrängen under dagens etapp hade tagit på deras krafter. Dessutom led de av sömnbrist. Miza kröp in i Vagns famn tidigt den kvällen och de somnade innan de sagt god natt. På torsdagsmorgonen vaknade de utvilade efter en god natts sömn. Förföljarna hade varit dem tätt i spåret. De två jagade började vänja sig vid hotet och handlade lugnt och överlagt. De tog inga risker och kände ingen stress. Vagn gladde sig åt Mizas sällskap. Hon hade en mer fatalistisk syn på samvaron och var tacksam för varje dag de fick tillbringa ihop. Hittar de oss dör vi tillsammans, resonerade hon. Efter att ha gjort klart morgonbestyren startade de dagens etapp efter rutiner de lagt sig till med sen Paradistorpet. Varje kväll gjorde de vapenvård innan de gick till vila. Var morgon kontrollerade de sina vapen. Terrängen de tog sig genom var ofta svår och det var lätt att få skräp i mekanism. Ett till synes obetydligt problem kunde innebära eldavbrott. Vilket i deras situation kunde vara ödesdigert. Starten av varje etapp skedde alltid försiktigt. Efter en inledande kontroll av omgivningen gick Vagn först och Miza följde med styvt ett par meters lucka. De valde att ta sig fram över höglänt terräng. De gick först förbi en sjö och sen runt våtmark mot sydspetsen av Sjökärrssjön tills de fann en enskild väg som de visste korsade vandringsleden. I stället för att använda

165

bekvämligheterna vid ledens rastplats slog de upp tältet på en undanskymd plats bakom en klippa. De hade samsats om att stanna uppe på klinten för att kontrollera om någon letade efter dem. När de kommit i ordning och kamouflerat tältet turades de om att spana. De höll kontakten med en lina som de la ut mellan krönet och tältet. Vagn tog första passet. Han ville se vilka som rörde sig i området. En smal slingrig bilväg fanns på andra sidan ett kärr. Det gick att på håll se vilka som passerade längs vägen med hjälp av kikaren. Han hade också uppsikt över stigen som ledde ner till sjön. Under eftermiddagen passerade folk förbi. Ingen gick mot sjön. Ett par som kom gående utan packning tilldrog sig Vagns intresse. De gick långsamt, stannade upp, såg sig om och gick vidare. Vid korsningen tvekade de om vägen. Skulle de gå mot sjön? Eller skulle de ta vägen mot Hagen? Eller blev Bohusleden mot Holmen bästa val? Paret fortsatte längs vägen. När de vände ryggen åt Vagn uppfattade han något ljust i nacken på mannen. Genom kikaren såg han en spiral. De två var poliser! Det enda som hände under den följande timman var att poliserna återvände till vägen och hämtades av en civil bil. Ett svagt hopp om att de kunde hade kommit undan började spira inom henne. Ett hopp som krossades en stund senare när två bilar parkerade intill vägen. Fyra män steg ur bilarna.

166

Kapitel 29

Miza hade identifierat två män vilka var medlemmar i Bronx. Hon larmade Vagn som skyndade upp på kammen. Männen delade upp sig och gick två och två. Det ena paret gick norrut. Det andra mot sjön. Vagn och Miza överlade. – Är två av dem med i Bronx är de andra också med, sa Miza. – Ska vi smyga undan eller ska vi ta strid. Tar vi strid måste det ske tyst, med kniv. Klarar vi det, undrade Vagn. Miza såg allvarligt på honom. – Jag har aldrig dödat men vet att jag klarar det, gör du? Vagn såg på den beslutsamma kvinnan. Han tvekade. – Jag vet inte. – Du har dränkt Nehmet, du slog ihjäl Vlad med yxa och dödade Misha med kniv. Du var nersölad av blod. Du sköt Idris och hans kompis. Varför tvekar du nu? – Då var jag rädd, desperat och ursinnig på samma gång. Jag var förbannad så in i helvete. Att ligga bakom en sten för att överfalla någon bakifrån med berått mod är något annat. De andra… Det skedde i självförsvar. De beslöt sig för att avvakta och gjorde sig i ordning för att gå vidare. När Bronxjägarna passerat gick ner till stigen. Gömde ryggsäckarna under ett par buskar och hukade sig bakom ett klippblock. De båda kriminella pratade högt. Det var mörkt nog för en attack. Vagn gjorde sig beredd. Stod på knä med en fot i marken. Klar till språng, färdig till flykt. Vagn kom till insikt och tecknade till Miza att backa. I stället för att angripa sina förföljare smög de sig iväg när männen gått förbi. De följde en stig runt bergskammen och efter ytterligare några kilometer, i ett vägskäl, valde Vagn att gå västerut. Hur långt de skulle fortsätta i mörkret hade han inte klart för sig. Inte heller var de två andra ligisterna sökte efter dem.

167

Strax efter vägskälet hörde de röster och skyndade på nytt att gömma sig. Fladdrande ljus från två lampor rörde sig mot dem. Ett par män bar på lamporna. De pratade högt. Vagn och Miza väntade spänt. Var det förföljare eller inte. De fortsatte på samma sträcka som Vagn och Miza nyss passerat. – De letar efter oss, viskade Miza. – Är du säker? – De är förbannade för att de måste springa omkring och leta efter oss mitt i natten. – Är det därför de pratar så högt. Jag som trodde de var mörkrädda. – Det är de säker också. Vagn hörde ett lågt fnitter från Miza. Flyktingarna tog sig vidare och kom till ett sommarstugeområde vid en sjö. De smög längs stranden och sökte efter en båt de kunde stjäla utan att föra oväsen och riskera upptäckt. Alla båtar var låsta. De kunde inte lossa förtöjningarna utan oväsen. Vagn fann slutligen en spång. Han lyste med sin avskärmade lampa och såg den bekanta orange färgmärkningen. De var tillbaka på Bohusleden. De gick över spången och drog sig söderut. Stigen gick längs sidan av ett brant berg och de sökte efter ett ställe att lämna stigen. – Se upp, Miza! Vagn hade upptäckt folk på stigen och varnade. De var på mötande kurs. Vagn och Miza vände om. Vid spången lämnade de stigen och kom ut på ett berg som sluttade brant ned mot sjön. Berget var täckt av mossa. – Miza, vi måste ta det försiktigt. Vi vill inte bada, eller hur? Vagn hann inte fullfölja meningen innan fötterna slogs undan och han tappade fotfästet. Samtidigt skrek Miza till. Vem som halkade och vem som drog med sig den andra var omöjligt att veta. Båda gled utför berget ner mot sjön. Vagn lyckades gripa tag i en tall och fick stopp. Miza fortsatte utför. Hon gled på sidan men lyckades vrida över på magen och landade på fötterna i sjön. Ett högt plaskade fortplantades över vattenytan. – Vad fan var det! Hörde du? Jävlar, e de dom?

168

Ivriga röster hördes från spången. Starka strålkastare lyste ut över vattnet. Rösterna dämpades. Utan att ha sett annat än en slående fisk troppade männen av. Miza landade på stenbottnen intill berget. Hon stod med vatten upp över midjan. – Miza. Vagns röst trängde fram till henne. – Snälla, Farfrar. Hjälp mig. Du vet att jag inte kan klädsim. Ett par metalliska slag på klippan ovanför Miza, följt av en lätt duns och plask intill henne förvarnade om att hjälpen var på väg. Vagn kunde skönja en ljus fläck i mörkret som han antog var Mizas ansikte. Hon hade hasat drygt femton meter och tagit med sig mossan. – Tänkte du hämta vatten till kaffet? – Kände för ett dopp. Glömde alldeles bort att byta till baddräkt. Miza tog sig upp med hjälp av repet. De gick vidare längs sjön. Rundade berget och fann en ravin. Vilka de mötande på stigen var visste de inte med säkerhet. Det slog Vagn att det kunde var ett par helt oskyldiga flanörer de sprang och gömde sig för. Vagn var veckovill när han vaknade nästa morgon. Han måste räkna efter vilken dag i veckan det var. Han var inte ens säker på om det var morgon eller kväll. De enades om att det var fredag och så sent i månaden som den 20:e. Tältduken var blöt men inne i tältet var det torrt. – Vill ha mat, sa Vagn. – Vill igen, sa Miza och sträckte lystet på sig. De hade skapat ytterligare rutiner under sin flykt. När de klätt sig tog de ner tältet och packade det. De klädde sig för dagen, ordnade med frukost, alltid i beredskap för att ge sig av snabbt. Efter morgonbestyren packade de ner det sista av utrustningen och tog på ryggsäckarna. De klättrade upp på berget för att få uppsikt över den närmaste

169

omgivningen. De såg inget oroande. De hoppades att förföljarna hade gett upp. Varför inte? Tänkte Vagn. Lögnen om att vara i fred gav dem nya krafter. De log mot varandra och började gå. Samtidigt började det dugga. Under eftermiddagen såg de på håll två män de kände igen. Samma män som besköt dem vid Sätret. Jeansen var utbytta mot kamouflagebyxor, oömma byxor med extra fickor på benen. De hade skaffat sig kängor. Som skydd för regnet hade de tagit på sina jackor. De bar på var sin tygväska. – Jag är säker på att de har pistol i någon ficka och att karbinerna ligger i väskorna, sa Miza. – Är det samma killar som vi såg vid Holmevatten och Sätret? – Absolut. – Men hur länge tänker de jaga oss? – Bronx kommer att jaga oss tills de får tag på oss. De här två tills vi dödar dem. Eller de dödar oss. Det finns två till. – Det är fyra för mycket, Miza. – Kommer de tillbaka den här vägen eller fortsätter de norrut? De beslöt att i fortsättningen ta sig fram under den mörka delen av dygnet. De tog skydd och väntade. Mörkret la sig och de antog att ligamedlemmarna gått åt norr. De lyfte på ryggsäckarna och gav sig iväg. De hann ut på spången utan missöde men upptäckte två fladdrande ljussken som kom i riktning mot dem på stigen. Vagn var den mest uppmärksamme och drog med sig Miza i skydd av en dunge. Han drog sin kniv och visade sin avsikt genom att trycka bladet mot Mizas hand. Planen att angripa de annalkande grusades. Ytterligare två män kom gående från stigen över ön. De fyra jägarna sammanstrålade vid spången. Efter en stund gick tre av dem vidare söderut. En av dem stannade som post vid spången. Han ropade något otydbart efter sina försvinnande kamrater. Han lät misslynt. Mannen ställde sig på samma sida vattendraget som Vagn och Miza. För att komma åt

170

honom måste Vagn smyga drygt tjugo meter genom snåret och ytterligare några meter längs stigen. – Ta karbinen och hålla honom på kornet, sa Vagn. Jag vet inte säkert om jag kan röra mig tyst nog. Miza tryckte hans hand som svar. Trädkronorna skuggade månen. Vagn trevade sig fram med händerna. Lokaliserade en buske. Kröp runt den och fortsatte ett par decimeter till nästa hinder. Han läste av marken med handflatorna. Kröp. Ålade. Kröp. Förflyttade sig centimetrar i taget. Vilja och sinne kom i konflikt. Lugn och fin, Vagn, tvingade han sig till att tänka. Du är för otålig! Du vill helst resa dig, springa fram och köra över snubben som en hel jävla elefanthjord. Ta det lugnt, man. Ha tålamod! Han vilade pannan mot marken och tvingade sig att slappna av. Att dämpa sin andhämtning. Efter en evighet, som det kändes för honom, kom han fram till stigen. Vaktposten hade släckt lampan men lukten av cigarettrök avslöjade var han fanns. Vakten stod med ryggen mot Vagn, sju meter bort. Cigaretten höll han i kupade hand för att glöden inte skulle synas. Som de flesta rökare saknade han luktsinne och var omedveten om att cigarettröken avslöjade honom på långt håll. Vagn lossade kniven. Mannen vände sig oväntat om. Började gå och kom mot Vagn. Lämnade stigen strax före Vagns gömställe och trängde in mellan träden. Vagn smög efter. Vakten rörde sig klumpigt. Ljud från brutna kvistar dränkte Vagns försiktiga steg. Mannen stannade och vände sig mot ett träd. Vagn väntade. Han hörde strilande mot marken. Fan, måste du gömma dig när du pissar, man? Mitt i natten? Han tog språnget. Slog en arm om mannens hals. Knäade honom. Ryckte honom bakåt, nedåt. Följde upp attacken med att stöta kniven i sidan på mannen. Vred om och drog ut vapnet. Han var inte snabb nog. Blod vällde ut över hans hand och knivskaftet.

171

Med uppbjudande av sina sista krafter bromsade Vagn den döendes fall. Han tryckte sin panna mot ett träd, genomfors av yrsel och illamående, knäna vek sig under honom och han sjönk ihop. – Miza, du kan komma fram nu.

172

Kapitel 30

Miza manade på honom att skynda vidare. Hon hjälpte honom upp, torkade av blodet från hans händer och kniven. Efter att ha hämtat sig sökte Vagn genom vaktpostens väska. Precis som han misstänkt hittade han en Ak5 gömd under klädespersedlar. Miza letade igenom mannens kläder och tömde hans fickor. Vagn behöll karbinen och plockade på sig ytterligare ammunition. Miza vägde en bilnyckel i handen. Den gick till en Saab. Nyckelbrickan visade att det var en hyrbil. – Miza jag tror att vi får ändra på våra planer. Blir den här snubben upptäckt i natt kan en hund spåra oss om vi fortsätter till fots. Antingen måste vi ut på sjön eller iväg med en bil. Frågan är var bilen står. – Ska vi långt föredra jag att åka bil, svarade Miza. Det är klart bättre än att simma. – De kom söderifrån. Vi går söderut och ser vad vi hittar. Har vi tur har de parkerat nånstans där. Miza gick först. Vagn fick ta i för att följa henne. De behövde inte gå långt. En Saab stod på en ficka vid sidan om vägen. Nycklarna passade. De sökte igenom bilen utan att finna något av intresse. De lastade in sina ryggsäckar i bakluckan och körde. Vagn ville till en välbekant plats från förr, en skogsgård på Dal cirka fem mil bort. Han hoppades de skulle få en fristad där under några dagar. En man på joggingtur reagerade över kråkor som förde oväsen. Han undersökte källan till deras intresse. Skyndade hem och ringde polisen. Grupp Åtta tjänstgjorde måndag till tisdag och följde upp sina kollegors spaningar i norra Bohuslän. Arbetet gav inget resultat. De eftersökta var som uppslukade av jorden. På fredag gick de på veckoslutspassen. Under lördagen skulle de ha tjänstgjort kväll men blev inkallade redan på morgonen.

173

Kommissarie Lundström var trött och sliten där han stod framför dem vid morgonens utsättning. – Vi har en anmälan om ett mord. Platsen för brottet är mellan en och två kilometer söder om Holmen. En bofast i området rastade sin hund och fann kroppen som låg några meter vid sidan om stigen. Patrullen på plats har rapporterat att den döde stuckits ner med kniv. Hans namn finns i våra register. Det är en känd buse från Göteborg vid namn Lars Viktorsson. Han var pistolbeväpnad. Jensen du får väl ta en närmare titt på det här. Prata med åklagaren om husrannsakan i Viktorssons bostad. – Hur stor sannolikhet är det att den döde tillhörde Bronx, frågade Sören Westman. – Stor, flikade Bente Sigurdsen in, jag skulle bli jäkla förvånad om han inte tillhörde Bronx. – SKL har lämnat svar på Brorsons träningsoverall, Lundström återtog initiativet. Blodet på den kom från Mizinsky och Sahli förutom Brorson. Det innebär att han är knuten till platsen och de båda döda. Vi vet inte i detalj vad som hänt och därför vill jag gärna höra både Brorson och Barmani. Jensen skickade Sigurdsen och Westman till offrets bostad för husrannsakan. Elly Hansson och Li följde med Jensen till brottsplatsen. På vägen förvissade sig gruppchefen om att det fanns ett hundekipage att tillgå på platsen. Brottsplatsen var avspärrad då Li och Elly Hansson kom fram. Nyfikna hade redan hunnit söka sig till platsen och stod klumpade utanför det avspärrade området. Hundföraren väntade på dem. En kortväxt och satt man med väderbiten hy och små ögon. Hans uniform var fläckad av lera. Han hälsade i hand. – Kan din kompis hitta spår med alla människor som rört sig i området? sa Jensen. – Jag hade redan sökt efter förövarna. Jag började direkt när jag kom hit. De jag tror är gärningsmännen har dragit iväg över ön till en väg. Där tog spåret slut. Jag antar att de kört bil härifrån. Men där borta ska jag visa er något. Han pekade in i dungen. Hundföraren

174

hade snitslat med band genom snåren. Han ledde de tre spanarna vid sidan om snitslarna under tiden han förklarade sina fynd. – Härifrån och fram till stigen har nån släpat sig eller krupit. Här, han pekade mot marken, syns fotspår. Här är avtryck som jag tror kommer från en man som stått på knä. Intill stigen visade han på fotspår som tydde på att personen i fråga rest sig. – Intill offret finns en del spår också men jag höll mig borta därifrån i väntan på teknikerna. De är bäst de får säkra sitt innan vi sabbar för dem. Hundföraren hade gjort ett gott jobb. – Snyggt jobbat, sa Jensen och höll fram dosan. Snusar du? – Visst, tack skulle du ha. Spanarna väntade in teknikerna och fick ta del av vad som fanns i offrets väska. Den var nästan tom. Ett par kartonger med ammunition låg på botten av väskan. – De här skotten hör inte till hans Glock. De är till en Ak5, sa Li. Jensen såg allvarligt på kollegan. – Då är Vagn Brorson beväpnad med automatvapen nu, sa Elly Hansson. Spanarna så på varandra utan ord. Vagn Brorson lämnade för mycket död efter sig. – Helvete, utbrast Li. Jag kan ändå inte föreställa mig att han är farlig. – Du får nog inse att han inte är att leka med, svarade Jensen. Sex unga män har mött en plötslig död i hans fotspår ser det ut som. – Den där väskan känner jag igen! Elly gav upp ett rop när hon upptäckte ett märke på väskans utsida. Hon ropade på teknikerna som arbetade i offrets närhet. – Hej, kan jag få se killens jacka? – Visst, vänta lite. När teknikern kom med jackan gav Elly den en snabb blick.

175

– I onsdags såg vi två killar, Li. I sådana här jackor. Minns du? – Nej, det har jag förträngt i så fall. – Jag såg dem på vandringsleden och senare på en parkering. Jag reagerade för att jag tyckte att jackorna var för tjocka och varma att springa omkring med i solen. Vid bilen lyfte en av dem en väska ur skuffen. En väska som såg ut som den här. – Vad var det för bil? – En vit Saab. En ganska ny bil. Den såg ren och välvårdad ut. – Var är den andre? Var är hans kompis? Miza skakade energiskt Vagns axel och insisterar på att han skulle vakna och omedelbart älska med henne. – Que.? Före frukost, är du alldeles galen kvinna? – Ja, svarade hon obetänksamt, men ångrar sig. Nej! Alltså, jag är inte galen menar jag och före frukost. Ja absolut. Jag vill nu och hela dagen. – Visserligen är jag en gammal och trött man, men vad gör jag inte för dig, skämtade han, fortfarande sömndrucken. De älskade. De älskade igen. Det fanns inget slut på deras kärlek. För ögonblicket tänkte han inte på risken att förlora den han motsträvigt kommit att hålla av. Hon krävde mer av honom än han någonsin trott sig kunna prestera. När han inte orkade mer slängde han sig på golvet och krävde mat med vitamintillskott. Hon blängde på honom under lugg. – Du tänker då bara på mat! Bonn får vara vänlig skicka in drängen medan han äter. De befann sig på en skogsgård med ett boningshus två uthus och resterna av en riven lada. Huset de tagit sig in i, hade stått obebott i flera år. Där var dammigt men i övrigt omskött. Givetvis fanns ingen el och inte heller några brukbara köksmaskiner men det fanns porslin i köksskåpet. Vatten tog de i en brunn ute på gården. Vagn visste inte om grannhusen var bebodda. De måste hålla sig inomhus tills det blev mörkt.

176

– Passar mig alldeles utmärkt, svarade det lilla stycket och satte näsan i vädret. Hade ändå tänkta stanna i sängen en vecka eller två. Med trangiaköket på en gammal vedspis lagade de frukost som de åt vid ett köksbord under fönstret mot gården. – Klar med maten, frågade Miza, uppfordrande. – Jomenvisst, svarade en trött men mätt gammal man. – Bra utbrast, den unga energiska kvinnan och tog tag i åldringens öra och ledde honom tillbaka in i sovrummet. – Äntligen utbrast hon när de började älska på nytt, det var på tiden. Hon körde med Vagn hela dagen. Miza var omättlig. Hon hade inte varit lika krävande tidigare. Först när han krävde dubbel ranson Viagra för att fortsätta lät hon honom vila. Han hämtade andan och de vilade nära varandra som de brukade. Trots deras sorglösa samtal vilade ett dystert drag över Miza. Vagn frågade varför. – Vi kommer snart att dö, sa hon frankt. – Varför måste vi dö? Miza såg honom i ögonen. – Du har tagit ut fem Bronx. Tillsammans har vi gjort av med en till. Det blir sex som de måste hämnas. – Jaha, sa Vagn eftertänksamt. Finns det många kvar då? – De tar aldrig slut. I Uddevalla är de knappt tjugo. I Göteborg finns dubbelt så många, prospekts och wannabes oräknat. Det är en lång kö av prospekts som vill vara med och som vill bli fullvärdiga medlemmar. – Kommer gänget i Göteborg att hjälpa till tror du? – Det gör de redan, Farfrar. De kan inte sluta innan de fått tag i oss. Ger de upp kommer andra gäng att uppfatta dem som svaga och ge sig på dem. – Hur mycket ammunition har vi? – Med det vi plockat med oss från den senaste tönten har vi väl sex eller sju magasin till Ak5. Till pistolerna är det sämre.

177

– På tal om det, varför ville du inte att jag skulle ta Ak5: an med kort pipa? – För att man bara kan skjuta enkelskott med den och att det är svårt med bra träff på håll. Sen är det käckt att kunna skjuta granater. De smäller högt, jättehögt. Vi har elva kvar. Hennes ögon glittrade. Senare på dagen återknöt Vagn till hotet från Bronx och försökte analysera riskerna. Att de skulle bli hittade i den lilla Dalsländska byn Norane var inte troligt. Samtidigt kunde de inte stanna där. Ägarna till gården tittade säkert till den utan långa mellanrum. Nema Barmani, Mizas lillebror, fick ett telefonsamtal från Glenn Olsson. Glenn kallade till en fritagning. Under kvällen körde de två unga männen ut från Göteborg i riktning nordost. Glenn och Nema turades om att köra. Norrköping var slutmålet för deras utfärd. Framkomna bröt de sig in i en Volvo i södra utkanten av Norrköping. Nema tjuvkopplade den. De körde in bägge bilarna på en undanskymd väg. Fortsatte med den stulna bilen in till stan. Fritagningen gick lätt. Mizas förra sambo Michel smet från sina två fångvaktare via toaletten ut i frihet under ett läkarbesök. Vårdarna satt fortfarande kvar i väntrummet när Glenn bromsade in på skogsvägen. – Nema, hämta dunken i bakluckan och häll ut soppan på sätena. Michel flyttade över till den andra bilen och satte sig i baksätet. Glenn tände eld på de indränkta sätena i den stulna bilen. Den lyfte när elden flammade upp och tanken exploderade. Glenn vände sig inte om. Han gick tillbaka till flyktbilen tillsammans med Nema. – Det här gick bra, eller hur. – Vad är det för jobb de behöver mig till, frågade Michel. – Din hora är på rymmen med en svenne. Du ska ta ut dem båda två är det tänkt.

178

Vagn upptäckte plötsligt att Miza verkade frånvarande. Hon skälvde. – Vad är det Miza? Mår du inte bra? Miza drog på svaret. – Någon slog spikar i min kista.

179

Kapitel 31

Efter ett par vilodagar lämnade Vagn och Miza sitt tillfälliga uppehåll för att se sig om. Byn bestod av fem gårdar och huset de ockuperat låg i utkanten av byn, längst bort från vägen mellan Dals Ed och Kornsjö i Norge. Det var mörkt. Hus där det fanns folk borde visa ljus i fönstren. Ett hus hade tänd ytterbelysning annars var alla mörka. De gick mot vägskälet. Den sista biten smög de i gräset vid sidan om vägen. Vid korsningen gömde de sig i ett dike. Deras försiktighet lönade sig. En bil kom körande. Den stannade och släppte av två personer ett hundratal meter från Vagn och Miza. Föraren gjorde en u-sväng och körde tillbaka mot Dals Ed. Ljudet av lågmälda röster hördes över vägen. En ficklampa glimtade till. – Kan de vara Bronx folk, Miza? – Bronx använde sig inte av tjejer i sådana här lägen. Jag tror det är bängen. – Polisen? De måste ha hittat bilen vi gömde. Kom vi smyger närmare. Vagn och Miza tog sig försiktigt mot platsen där poliserna var posterade. Han stannade mitt för dem i diket på andra sidan vägen. Natten blev händelselös. Mellan klockan fyra och fem på morgonen märktes rörelser på andra sidan vägen. Ljud från en dämpad röst trängde över vägen genom mörkret. – Åttiofyra kom. – Här har inte passerat någon under hela passet. Jag föreslår att vi avbryter nu. – Uppfattat, klart slut. Samma röst hördes under hela samtalet. En polis som pratade i en mobiltelefon med öronmussla. Rösten återkom. – De kommer och hämtar oss om tio minuter, Elly.

180

– Bra, jag vill tillbaka till hotellet. Helst innan jag somnar. Vagn och Miza väntade tills de två poliserna blivit hämtade. När de var säkra på att inga fler poliser var i antågande gick de tillbaka till sin tillfälliga och olovligt åtkomna bostad. Vagn satte tillbaka glasrutan de tog ner första dagen. Han ruggade också upp gräset utanför för att dölja deras steg. Det blev sent innan Vagn och Miza gick till sängs men trots det vaknade Vagn tidigt på måndagen utan att kunna somna om. Miza sov och han låg kvar för att inte väcka henne. Muller från motorer på tomgång blandat med knaster från däck som rullade över gårdsplanen utanför huset trängde in i sovrummet. Miza vaknade och slog upp ögonen. – Vad är det? – Vet inte. Vagn la ett finger över hennes läppar. Steg i gräset utanför upphörde vid fönstret. Andhämtning från någon som andades tungt hördes genom glaset. De jagade höll andan. Efter ett evighetslångt ögonblick fortsatte stegen runt huset. Ljudet från en motor ökade och avlägsnade sig. Vagn rusade fram till fönstret mot gården och spanade genom glipan mellan karm och rullgardin. En motorcykel utanför fönstret började rulla. Föraren drog på gas. Hojen hade norska skyltar och föraren bar en väst med emblem. Tecknet på att han var med i en MC-klubb. Kanske Outlaws. – Har Bronx kompisar i en norsk bikerklubb? – Det vet jag inte. – De här såg ut som en norsk variant av Hells Angels eller Bandidos. Jag kunde inte läsa vad det stod på den. Redan uppe i varv hade de ingen tanke på att sova vidare. Miza förstod att Vagn hade något i tankarna. Hon ville inte fråga. Vagn var ställd. Motorcyklisterna var troligen på span efter Miza och honom. Vem skulle de annars leta efter? Knappast

181

sökte de efter bensin till sina cyklar här. Polisen som bevakade bilen, för det var tydligt att Saaben hade varit i fokus under deras vaknatt, hade de kommit tillbaka? Visste polisen om knuttarna? Hur stora resurser satte polisen in för att jaga Miza och honom? Miza kunde inte hålla sig. Hon satte sig i hans knä och frågade vad som oroade honom. – Vad vet du om Bronx kontakter med polisen, Miza? – Bronx tar in mycket pengar. Mest på att sälja knark. Men också från mycket annat de håller på med. Hon la huvudet på sned och log. – Och mycket pengar blir det, om man säger så. De som gör jobbet får behålla en del men merparten går till dem som styr. Bossarna kan köpa vem de vill. Vilken polis de köpt vet jag inte, men det är inte snuten som patrullerar på Avenyn precis. – Att du och Misha kunde hitta mig var väl inte konstigt. Hur visste Idris att de skulle leta efter oss vid Munkedal? Varför letade Bronx vid Holmevatten och Sjökärrssjön? Vet du, jag tror det är bäst om vi ger upp. – Vill du så gärna dö? – Dö? Skulle polisen döda oss menar du? – Om vi inte åker dit för något annat blir det i alla fall bilstöld, olaga vapeninnehav och säkert något mer. Det räcker med ett par dagar i fängelse för att bli mördad. – Jag tänkte du skulle kunna få skyddad identitet. Flytta någonstans där ingen känner dig. – Det funkar inte. Bronx skulle få tag i min adress innan jag själv visste om den. Det har hänt förr, jag har varit med om det. Miza satt tyst och höll om Vagn innan hon fortsatte. – Farfrar, vi kommer att dö, vad vi än gör, det är bara att inse det. Frågan är bara hur och när. Jag är glad och tacksam för varje dag vi är tillsammans. Krossa Bronx är vår enda väg ut, men det kan vi inte. – Då återstår bara att springa undan. Kom min vän, frukosten är klar. – Kan man inte få något annat i sig?

182

Vagn log och tog chansen att skoja med henne i en lättsam ton. Han visade upp en sinnesstämning som inte stämde med hans inre. Efter frukosten inventerade de matförrådet och såg att det var dags för inköp. Vid middagstid berättade Vagn om sina planer för Miza. – Jag tror att det är läge att ändra taktik. Om vi skulle börja jaga Bronx i stället för att låta dem jaga oss. – Hur menar du? Vad tjänar vi på det? – Vi gör något oväntat och de kan inte längre sitta och vänta på oss, de måste vara på sin vakt. – Ja, varför inte, vi får börja stjäla fler bilar bara. Miza skrattade åt Vagns grimas. – Våra besökare var norrmän, kan de finnas i närheten? Finns de i Kornsjö eller Halden på andra sidan gränsen? Om vi skulle ta oss dit. Vi måste ändå handla mat. – Hur långt är det till Norge? – Det är mindre än en halvmil till gränsen. Och vi kan ro hela vägen. Efter frukosten gjorde de sig i ordning för avfärd. Hela Grupp åtta checkade in på hotellet i Dals Ed under dagen. Spanarna etablerade sig. Under tiden körde Jensen och Li till gränsen. De körde förbi platsen där Saaben stod och parkerade vid den gamla järnvägshållplatsen och den nedlagda tullstationen. Därifrån promenerade de tillbaka till den stulna Saaben. Med hjälp av karta kontrollerade de vilka gårdar som fanns i närheten. Norane var den närmaste. De konfererade med kollegorna i Ed om vilka som kunde vara öde respektive bebodda och kom fram till att några numera var konverterade sommarbostäder medan en fortfarande var bebodd året runt. De beslöt samla gruppen och undersöka byn närmast den stulna bilen. Kommissarie Lundström blev under eftermiddagen uppringd av en kollega på underrättelseroteln.

183

– Bronx rör på sig i Göteborg. Det samlas ovanligt mycket folk i en lokal som det här buset disponerar. Det kan vara något på gång. Efter samtalet blev Lundström sittande. Han tänkte igenom några märkliga sammanträffanden och gick igenom vilka han kunde lita på. Han ringde ett samtal till Rikskriminalen Stockholm. För en kollega berättade han sina farhågor att Bronx fick information via en kollega. Efter samtalet satte han sig i bilen och körde till Dals-Ed Jensen och Li kom tillbaka till hotellet när Lundström checkade in. Han förhörde sig om vad de kommit fram till under dagen. – Inget vad det gällde Vagn, sa Jensen, förutom den vita Saaben vi har spaning på. Däremot har vi fått sällskap i sökandet. Det finns norska rockers som kör runt i trakten. – Samarbetar Bronx över gränsen? sa Lundström. – Det är kanske ett MC- gäng de inte konkurrerar med. Troligen hjälper MC-killarna till mot betalning, sa Jensen. – Bronx rör på sig i Göteborg. Underrättelser ringde för en stund sen och det är risk att de är på väg hitåt. Hur har ni sökt i området? sa Lundström. – Vi har varit försiktiga för att inte väcka intresse. – Det är bråttom att hitta honom. Vi väntar till efter skymningen. Har vi mörkerhjälpmedel? – En nattkikare, hyfsat bra, bara det är lite månljus. Vagn och Miza lämnade Norane i skymningen. Efter en kort promenad kom de fram till Noraneälven. Fortsatte längs älven mot gränsen. Vid Tullholmen, på stranden till Norra Kornsjön, träffade de på en eka som var olåst. Årorna stod lutade mot ett träd. Miza gick i ekan och tog emot ryggsäckarna som Vagn räckte henne. Vagn rodde mot Kornsjö i Norge. De måste handla mat innan de kunde fortsätta. Det tog en stor del av natten att komma fram. Miza avlöste vid årorna när Vagn behövde vila och ville inte byta tillbaka. När de

184

kunde se ljusen från samhället styrde de in till stranden och gömde ekan. De somnade under bar himmel. Kallt vatten strömmade över Vagns ansikte och ryckte honom ur sömnens grepp. – Vad fan! Miza stod på knä och fnittrade. Hon hade redan varit i sjön och hällde nu vatten ur ett öskar över honom. – Dags att du vaknar och stiger upp, Farfrar. Ta dig ett dopp medan jag ordnar fikat. Det är störtskönt i vattnet. Vagn följde hennes råd och tog en simtur. Grupp Åtta sammanstrålade vid frukosten i hotellets matsal. Efterforskningar under natten hade inte lett till resultat. Husen i det kartlagda området hade inte bebotts av oinbjudna hyresgäster. – Varför har de ställt ifrån sig bilen mitt för infarten till byn? Det borde tyda på att de tänkt använda den igen. Idag är det tisdag. Bilen har stått på samma plats sen i fredags. Jensen var irriterad. Hon tyckte inte om att famla i blindo. – De kan ha ställt ifrån sig bilen för att använda den om det behövs. Ville de verkligen bli av med bilen utan att lämna spår efter sig skulle de antagligen ha kört ner den i en sjö. – Vad gör vi nu, frågade Jensen. – Vad gör Brorson och Barmani, frågade Li. – Inga bilar är rapporterade stulna i närheten. De verkar ha tagit sig härifrån, sa Lundström. Jag skulle tro att de fortsatt till fots. Då finns tre alternativa vägar. Om de gått tillbaka, fortsatt mot Strömstad eller in i Norge är jag inte karl att räkna ut. – Om de tänkte fortsätta till Norge borde de väl ha använt bilen, invände Li. De borde ha funnits kvar i området, frågan är varför vi inte hittat dem. – De måste inte ha tagit sig in i något hus. De har tält med sig. Jensen bytte tråd.

185

– Vad har vi fått fram om de där knuttarna? – De är på väg in i norska Hells Angels. De står på tillväxt. Går på prov så att säga enligt den norska polisen. Jensen kom att tänka på något. – Kan vara att MC-gänget hjälper Bronx, sa hon. Men i så fall har inte de heller hittat de eftersökta. – Vårt spår kallnar. Jag undrar om de finns kvar i området. – Kanske inte, men vi stannar ett dygn till, bestämde Lundström. Låt transportera Saaben till Uddevalla. Jag kör en snabb tur till Trollhättan men kommer tillbaka i kväll.

186

Kapitel 32

Vagn och Miza lämnade sin lega och gick till Kornsjö lanthandel. För att inte bli sedda som ett par valde de att gå olika vägar. Miza blev klar med sina inköp före honom och återvände till ekan. Vagn steg ut ur affären samtidigt som Miza försvann bland träden i en dunge nära stranden. Han försökte inte skynda ifatt henne. Istället passade han på att se sig om efter uppdragna kanoter längs sjökanten. Ett par i en kanadensare skulle inte väcka nyfikenhet i Dalsland. Dessutom gick det att paddla från Dalsland till både väst- och ostkust via Vänern. När han närmade sig övernattningsplatsen hördes höga röster från en man som pratade norska och Miza som gav svar på tal. Vagn ställde ifrån sig inköpen och smög fram sista biten. En biker i jeans och skinnjacka hade gripit tag i Miza och rev i hennes kläder. Hon gjorde motstånd. Mannen höjde handen för att slå. En välriktad klack på knäet fick honom att missa. Innan han återfått balansen slet Miza sig loss. Hon drog kniv. Med knivseggen tryckt mot strupen blev bikern passiv. Vagn steg fram. Öppnade ryggsäcken och plockade i en av fickorna. – Här har du plastband, Miza. Hon trädde ett band över mannens handleder och drog åt. Med hjälp av kniven övertalade hon honom att lägga sig på mage. Han var fet. – Håll balansen, nu så du inte tippar över, retades Vagn. Tillsammans fördelade Vagn och Miza provianten mellan sig och packade i ryggsäckarna. När de var klara vände sig Vagn mot deras fånge. – Var finns din motorcykel? – Hjemme. – Ska du inbilla mig att du gått hit? Flera hundra meter!

187

Vagn hjälpte mannen upp i sittande ställning. Tog sats och sparkade honom över ansiktet. Bikern skrek till. – En gång till. Samma fråga. Var står din hoj? Mannen föll till föga. Motorcykeln stod i skogskanten, berättade han. Han såg Miza från vägen och rullade fram med avstängd motor. Platsen låg ensligt och han tänkte roa sig med henne. Om han känt till att tösen tillhörde Vagn hade han naturligtvis inte antastat henne. Vagn tvingade ur bikern all information han ville ha. Främst bekräftelse på att det fanns ett par svenskar i klubbhuset och att dessa betalade för hjälp att finna ett par andra svenskar. Vagn fick också veta var huset låg. Vagn tog ifrån mannen startnycklarna. Han stod inför ett dilemma. Låta mannen gå och inte använda informationen. Eller utnyttja kunskaperna och bli av med ytterligare några Bronx. Men därmed också bli tvungna att göra av med en norsk mc-gangster. Han såg på Miza. Hon nickade. Bikern fick hjälp att resa sig men innan han kom i balans sparkade Vagn honom över knävecken. Norrmannen föll på rygg i vattnet. Vagn vadade ut från stranden. Tryckte ner och höll fast mannen under ytan tills denne slutade kämpa mot. Slutligen skar han av bandet om handlederna på offret, knäppte upp gylfen och drog ut hans lem. Vagn kände sig obehaglig till mods efter att ha dränkt bikern men tyckte sig inte ha haft något val. – Jag förstår varför de tar Roppar, sa han. Miza nickade men svarade inte. Strax före solnedgången seglade ett åskväder upp över Kornsjö. I väster lyste den lågt stående solen in under molntäcket. Blixtar ljungade allt närmare. Det började hagla. Drivor av stora hårda projektiler av is kastade av en jättes hand mot deras oskyddade kroppar. De skyndade sig in under ett träd och drog regnställen över sig. – Ska vi verkligen sitta under ett träd när det åskar? sa Miza

188

Hon tittade upp på Vagn med ögonen kisande under den blöta luggen. – Nej, egentligen inte, men det är inte bra att vara ute på öppna fält eller på sjön heller, sjutton vet vart vi ska ta vägen. En bil skulle sitta fint men det har vi ingen. De beundrade den dramatiska scenen. Vagn försjönk på nytt i grubbel men nådde till sist ett beslut. Han la armen om Miza och drog henne intill sig. – Vi får ta en dag i sänder Miza, sa han. Vi får se hur långt vi kommer. Blir vi dödade så blir vi. Jag orkar inte oroa mig för något som kan inträffa. Dyker det upp problem, tar vi i dem när de står framför oss. Han kände sig lättad. – Ska vi överraska våra vänner på MC-klubben nu? sa han med läpparna intill Mizas öra. – Visst, Farfrar, let’s kick some ass. Himlen klarnade upp innan solen gick ner. Miza satte sig bakom årorna för att ro över viken. Vagn mötte med motorcykeln. De lät ryggsäckarna ligga kvar i ekan och gömde den. – Är det hjälmtvång i Norge tro? – Har ingen aning. Hoppa upp och sätt dig, Miza. Vagn körde några kilometer mot Halden. Svängde in på en avtagsväg och parkerade cykeln bakom ett busksnår intill vägen. De fortsatte till fots mot klubbhuset. Vägen tog slut vid en grusplan och ett hus. De var framme. Vagn tog upp kikaren och räckte till Miza. De skymtade rörelser innanför ett av fönstren. – Kolla om du känner igen någon. Miza satte kikaren för ögonen och spanade genom husets fönster. Hon nickade. – Det finns folk i huset. Två som jag känner igen hemifrån. Ett par av de äldre i Bronx, två ledare. – Bra, vi har skäl nog att gå på dem. Hur många är de allt som allt? – Det finns minst tre killar utöver Bronxarna. Utsidan av huset var upplyst av strålkastare. Det fanns inget stängsel eller andra hinder mot att ta sig till

189

huset. Det var bara att spatsera fram till fönstren i markplanet eller till dörren. Innan de smög fram laddade Miza granatröret på sin karbin. Vagn fattade posto vid ett fönster där han kunde se in i lokalen och samtidigt ha kontroll över dörren på husets framsida. Miza ställde sig i motsatt hörn. De hade uppsikt över husets fyra sidor. Vagn tryckte försiktigt ner handtaget. Dörren var olåst. Han öppnade och gick in i rummet. Fem män vände sig mot honom. De reste sig ur stolarna men stelnade och blev stående när de såg vapnet i Vagns händer. Männens reaktion var signal till Miza. Hon slog in fönstret bakom dem med karbinpipan och avfyrade en salva i taket. – Klart inne, sa Vagn – Kommer in. De två Bronxledarna identifierades av Miza. Vagn skiljde ut dem från de andra och avväpnade dem. De bar bägge var sin Glock. Miza tog hand om vapnen. Vagn vände sig till den ene av de två ledarna. – Vad har två kräk som ni för er i Norge? Mannen svarade inte. Vagn slog mannen över kinden med kolven. Den slagne kröp ihop rädd för ytterligare stryk. Vänd till den andre svensken ställde Vagn samma fråga på nytt men möttes av tystnad. Vagn slog till honom. – Svara på min fråga, ditt kryp! – Vi letar efter dig och horan. Vagn tryckte in karbinens pipa med kraft under revbenen på mannen som sjönk ihop dubbelvikt av smärtan. – Välj dina ord fettskalle. Vagn vände sig mot den förste svensken. – Vad gör ni här? – Vi letar efter dig och tjejen, svarade mannen. – Förstår det, svarade Vagn, men att ni bara är två? Förra gången kom en hel busslast. Ska norrmännen göra jobbet åt er?

190

– Det är folk på väg upp, ni kommer inte undan den här gången. Vagn vände sig till Miza. – Håll de här pojkarna på kornet. Skjut dem vid minsta svepskäl. Vagn vände sig mot de norska värdarna och sträckte fram en hand. – Vapen? En av dem tog upp en pistol, en annan en kniv. Den tredje skakade på huvudet. – Vänta här, sa vagn. Han vände sig på nytt till de två Bronxarna. – Vad är det för folk på väg upp? – Våra kompisar. – Vilka är det och hur många? När kommer de? – De är fler än du klarar av, så glöm det. Mannen som svarade hade trots i rösten. Kanske var det känslorna som gjorde att han pratade för mycket. – Om du förklarar hur många som kommer, behöver jag inte skjuta sönder dina knän innan jag springer och gömmer mig. – Göm dig du bara, vi får tag på dig i alla fall. De är mer än tio och vi har fler i reserv om det krävs. Vagn avslutade förhöret, vände sig mot de tre norska knuttarna och höll upp pistolen. – Vems? – Hans, sa Miza och pekade på en av de tre. – Du stannar här. Ni andra får ge er iväg nu. Men innan ni går. Tala om för era kompisar att Bronx klåpare har jagat den här lilla tösen och mig i veckor. Det har kostat dem flera av sitt folk, sju om jag inte missminner mig. Om ni norrmän tänker hjälpa Bronx kommer vi att radera ut er. En av era vänner ville leka med oss förut idag. Thorstein stod det på hans cykel. Han har slutat leka nu. Var han bekant? Männen nickade. Vagn såg på dem. Tre män varav två skulle få leva för att bära fram hans ord. – Ge er iväg nu. Sprid budskapet. Omtumlade gav de sig iväg.

191

– Vad ska jag göra, undrade den som var beordrad att stannade. – Du ska vara kvar tills tösen och jag går. Vagn slängde en blick på Miza. Hon sköt svenskarna. Vagn bikern. Efter de torkat av vapnen la de pistolerna i respektive ägares händer. En intern uppgörelse var vad sådana skitar hamnade i. Det stod en svenskregistrerad bil utanför klubbhuset. De tog den och körde i glidarfart tillbaka till Kornsjö och parkerade utanför en pizzeria. Vagn åt Lasagna och Miza valde en pizza med kronärtskocka. De satt kvar på vid bordet utan att tänka på tiden. De drack var sin stor stark till maten och sköljde ner med kaffe efteråt. – Hur känns det? sa Vagn. – Rätt bra. Trodde det skulle vara svårare att döda. – Det kanske bara är jag som spyr och lipar efteråt? – Inte idag i alla fall. – I förmiddags var det lite jobbigt. Jag tyckte nog lite synd om fetknoppen som försökte flirta med dig. – Flirta med mig! Skojar du? – Flirta på norska menar jag. – Vagn, det känns konstigt på något vis. – Blodtörst? Miza dröjde med svaret. – Var allvarlig nu, sa hon sen. Jag hade inga känslor. När jag sköt de två från Bronx var jag kall, likgiltig. Som om jag satt i mig Roppar. Det är bara tillsammans med dig som jag känner något. – Jag hoppas att du har kvar de känslorna när vi är klara med det här. Vi kommer att behöva … varandra. – Fattar du att vi raderat ut ledarna för Bronx, Vagn. – Har vi? – De två på MC-klubben och Vlad styrde Bronx. – Vad innebär det för oss? Lägger de av att jaga oss tror du? – Kanske. Vid midnatt lämnade de samhället och körde tillbaka till klubbhuset. Vagn steg ur där de ställt motorcykeln.

192

Han startade den och fortsatte mot klubbhuset. Miza parkerade bilen väl synlig på husets framsida. De sökte genom omgivningen och valde ut två platser på var sin sida om vägen där de hade god uppsikt över huset. Vagn gömde motorcykeln. När förberedelserna var klara intog de sina platser och väntade på gästerna från Sverige. De behövde inte vänta länge. Efter mindre än en timma kom fyra bilar i konvoj. Mer än ett dussin män steg ur. De stojade som skolbarn på rast och sträckte på sig efter körningen. Deras glada röster tystnade och följdes av ilskna utrop när kropparna inne i huset upptäcktes. Vagn som var närmast ansträngde sig för att höra. Han var inte säker, men tyckte sig uppfattade en del svordomar riktade mot motorcykelgänget. Planen kanske skulle fungera. Han höjde sin automatkarbin och tog sikte på en Bronxligist. Fingret krökte sig om avtryckaren. Genom siktet såg han ansiktet på en man som vände sig mot honom med höjd pistol. Vagn tvekade. Han övervann sin tvekan och sköt. Tre skott i snabb följd. Mannen föll. Miza gav eld. Ännu en man borta. Vagn sprang från platsen. Smällen från en briserande granat ekade. Vagn kickade igång motorcykeln. Miza kom ikapp och hoppade upp. – Hörde du, hojtade hon. Jag gillar granater! Vagn gav gas. Gjorde en onödigt bullersam start, väl medveten om att de var utom skotthåll. Han rusade motorn och tände lyset för att markera sin position. En bil förföljde dem. Vagn höll den på behörigt avstånd. Vid sjön körde han in på en avtagsväg. Stannade och de hoppade av. Vagn släppte cykeln på marken. Motorn fortsatte gå. Ekan låg en bit ut från stranden. Miza slängde sig ner bakom årorna. Han sprang ut i vattnet efter henne och hoppade i båten. De gled ut på sjön. Innan Bronx-ligisterna kom fram hade de gömt sig i skydd av en holme. Månens silverfallos flöt över vattnet. Förföljarna, fyra förbannade unga män från Bronx, samlades runt motorcykeln.

193

– Fan, det var fucking bikers som sköt på oss! Mannen som ropat drog upp en blöt väst ur packväskan. Det är deras klubbmärke! – Men varför ända in i fucking helvete började de skjuta på oss? Vad hände vid det där jävla klubbhuset? – Fan vet, vad gör vi nu? – Vi åker tillbaka till de andra? Att leta efter bikers med vapen i mörkret är inte bra. De fyra satte sig i bilarna och körde tillbaka.

194

Kapitel 33 En polispatrull larmad av en boende stannade vid den välta motorcykeln. Två polismän steg ur och reste upp hojen. De kontaktade Halden med en ägarfråga och bad samtidigt om hjälp att ringa ägaren. Denne var inte hemma men hans sambo, Grethe Larsen, lovade hämta den. Poliserna sökte i omgivningen men fann ingen skadad mc-förare. Tillsammans med en biker åkte Grethe Larsen för att hämta motorcykeln. De beslöt att köra den till klubben. Kvinnan körde bilen medan kompisen sadlade hojen. Hon körde i hög fart. Bromsade in framför klubbhuset. Stilade och sladdade in på gården framför klubbhuset med bredsladd. Hon blev beskjuten. Träffades av en kula i ansiktet. Tappade kontrollen över bilen. Rammade en husvägg. Bilen fattade eld. Bikern i hennes sällskap ställde sig på bromsen. Vände och körde i hög fart bort från platsen. Det var bleke på Norra Kornsjön när Vagn och Miza gav sig iväg. De valde att ro i mörker nära stranden. Miza rodde. I gryningen la de till vid en tallbevuxen holme i sjöns södra del. De drog upp och täckte över ekan. De åt sin frukost innan de la sig för att sova. Flykten undan de kriminella hade fått dem att göra natt till dag. Under täcket smög Miza in i Vagns famn. Han höll om henne och kände tårar på hennes kind. – Gråter du? Är du ledsen? – Nej, Farfrar, jag är inte ledsen. Det känns bara så bra att vara nära. På eftermiddagen väcktes Vagn av Mizas röst. Hon satt utanför tältet med sin mobil mot örat. Vagn förstod inte språket hon talade men av ord som hon upprepade fick han uppfattningen att Miza pratade med sin mor. Vagn låg kvar för att inte störa henne. Miza avslutade samtalet och stängde av telefonen.

195

– Du är vaken. – Jag vaknade alldeles ensam, mitt barnbarn var borta. Jag trodde att någon stulit både ungen och barnvagnen. – Du ska få för barnunge du. Nej, hon ändrade sig, du ska inte få, för att du kallade mig barnunge. – Vad skönt, äntligen kan man få lite lugn och ro. Kanske kan jag slippa alla skjutglada vildhjärnor från Bronx också. I så fall vore livet rent av underbart. De nojsade under tiden de förberedde sig att gå vidare. Miza upptäckte ett röse mitt på ön. – Vad är det för stenhög, Farfrar? – Jag tror det är ett gränsröse eller vad det heter. När Vagn en stund senare tittade på kartan kom han på att de övernattat på Hisön. En ö på gränsen mellan Sverige och Norge. När mörkret lagt sig rodde de tillbaka till Tullholmen och förtöjde ekan. De stannade i Norane veckan ut. Spanarna samlades pigga och utvilade vid frukost på onsdagen. Kommissarie Lundström hade nyheter att berätta. – Tre bilar körde igår från Göteborg. Ytterligare en bil slog följe med dem från Uddevalla. Fjorton personer från Bronx på väg norrut mot Strömstad. De fortsatte genom Norge till en plats utanför Halden i avsikt att besöka en MC-klubb. Det bröt ut krig mellan gängen. Flera av svenskarna dödades på platsen resten greps av den norska polisen. En anmärkningsvärd uppgift kom fram. Två döda svenskar har bott i klubbhuset sen en tid. – Jag vill åka dit och titta på de döda, avbröt Li. – Vad ska det vara bra för? – Jag vill kolla om möjligen en gärningsman som är extremt bra på pistol har kommit undan. – Tror du Brorson och Barmani ligger bakom dåden? – Kanske inte allt skjutande men de kan mycket väl ha orkestrerat det hela. – Har vi sett något exempel på att Brorson tagit initiativet? Att han gör annat än försvarar sig?

196

– Nej, och just därför, svarade Li. De kan ha ändrat taktik. Det beslöts att Grupp Åtta skulle återvända hem. Li och Elly Hansson däremot stannade kvar i Dals Ed. Dels för att de ville ta del av norska polisens utredning, dels för att söka i området mellan Ed och gränsen ytterligare en dag. Li fick rätt. När hon under eftermiddagen fick tillfälle att besiktiga kropparna av de tre personer som antogs ha blivit skjutna inne i klubbhuset, fann hon att ett av offren skjutits med två skott i bröstet. Träffbilden gick att känna igen. Vapnet som mannen hade skjutits med var dock inte den pistol Vagn hade använt tidigare. Li tyckte det var konstigt att tre personer sköt varandra i ett rum och alla tre dog samtidigt av direkt dödande skott. Fanns sådan samtidighet? Om massakern var iscensatt av Vagn och Mizas hade de fått bra utdelning på sin kupp. Förutom de två ledarna var ytterligare fyra Bronx döda och dessutom ett par svårt skadade. Åtta var oskadda men i norskt häkte. Polisen misstänkte att två svenskar kommit undan. Tre till fyra norrmän hade dödats. Antalet berodde på om man i massakern skulle räkna med den drunknade biker man fann flytande i Norra Kornsjön. Li kontaktade Jensen som kopplade till Lundström. De båda överordnade lyssnade på hennes rapport. – Tre av dem dog inne i huset flera timmar innan striden bröt ut. Av de som hamnade i eldstriden blev två skjutna med Ak 5: or utanför huset och ett par skadades av splitter från en granat. Granaten sköts med tillsatsen på en Ak5. Dessutom fanns det två som var skjutna av vad norrmännen trodde var M16. Automatvapen stulna från ett Natoförråd. På platsen fanns också pistoler och hagelgevär i olika skick. Där fanns Kalasjnikovs. Där fanns ingen Ak5. – Skytten med AK5: an kom undan? – Skyttarna, rent av, jag misstänker de var två skyttar med Ak5. Brorson och Barmani var på plats under dagen och troligen också under natten.

197

– Hur vet du det så säkert. – De beror på de tre kropparna som fanns inne i huset före den stora gruppen gangsters kom dit. Det såg ut som om de skjutit varandra i en eldstrid. Men scenen var arrangerad. Norrmannen var skjuten av Brorson och svenskarna av Barmani. Helt säkert. Såvida inte en av dem sköt alla tre men med två olika pistoler. Det förefaller ha varit en ren avrättning. Det stämmer inte med det såta parets verksamhet hittills. – Hur kan du vara säker på att det var Brorson, frågade Lundström. – Minns du bilderna från Munkedal? – Ja visst. – Minns du träffbilden på de båda döda? – Ja. Du menar de som var identiska? Vagn vågade inte lita på turen längre. Vi har stannat i Norane för länge, tyckte han. De lämnade Kornsjö i onsdags och idag var det lördag. Varken snokande ligister eller poliser hade synts till. Men ägarna till gården kunde dyka upp utan förvarning. Flyktingarna gjorde sig i ordning under eftermiddagen och gav sig iväg strax före skymningen. Ekan låg kvar vid Tullholmen och de lånade den en andra gång. De rodde förbi Hisön och in i en vik på sjöns västra sida där de gick iland. Mörkret började lägga sig. Med packningarna på ryggen och karbinerna i rem över bröstet stod de en stund och lyssnade. De lät ögon och kropp acklimatisera sig till skogen och natten innan de slog in på en stig. Terrängen skiftade. Ömsom gick de genom tallskog, ömsom över berg med vidsträckt utsikt. Sex kilometer framför dem låg Vassbotten. De borde hinna förbi samhället innan det ljusnade och vidare till Håvedalen där de skulle slå läger. De hade drygt två mil att gå, ingen avskräckande lång sträcka, men i mörker och främmande terräng fullt tillräcklig. Miza var den som först upptäckte att de hade sällskap på stigen. Hon sprang ikapp Vagn. Slog honom på armen för att stoppa honom.

198

– Jag hör röster, sa hon. – Jaha, har det pågått länge? Miza satte handflatan över hans mun. De lyssnade. Ett rop. Källan till ljudet var avlägsen. Vagn tog upp kartan. Jämförde med vad han kunde se av terrängen. De stod på nordsidan av ett berg. Framför dem gick stigen i ett nedförslut mellan två tjärnar. Det fanns våtmark intill stigen strax före de båda små sjöarna. – Vi går av stigen och väntar in dem, sa Vagn. De gick uppför en bergssida och tog skydd bakom ett klippblock. Från gömstället hade de god uppsikt över sjöarna som fanns fem hundra meter bort. Vagn gjorde mantelrörelse och osäkrade karbinen. Efter en stund syntes ljus från lampor som inte var skärmade. Rösterna blev tydligare. Vagn tyckte det lät som ett livat gäng på väg hem från puben, inte helt nyktra. – Bronx, sa Miza. – Hur vet du det? – De pratar som hemma. – Kurdistan? – Nej, dummer, som i Bronx. Som i Biskopsgården. – Javisst ja. – Ska vi slå ut dem? – Vad mordlysten du är. – Jag vill smaka blod. Jag ville smaka Farfrarblod, Miza förställde rösten och gjorde ett utfall mot Vagns hals. Nafsade och sög. Jag är en vampyr, fnittrade hon. Sex gestalter kom gående på stigen. Alla var klädda i uniformer och baskrar. Vapnen bar de i rem över axeln. Visste man inte bättre kunde man tro att det var en grupp bassar på övning. Vagn ryckte till när han tyckte sig skönja ett prickskyttegevär, i skaran. – De är skithöga, viskade Miza. – Vad händer om de möter ett par Svenssons? – Vete sjutton, det kan bli ett blodbad. I det skicket de är kan vad som helst hända. Patrullen stannade och en av dem satte sig ner. Efter en kort palaver gick de övriga vidare. – Jag hinner ikapp er, skränade mannen som stannade.

199

Miza la en hand på Vagns kind och drog honom till sig. Han kände hennes läppar mot sina i en kyss. – Täck mig, Farfrar. Vagn hann inte svara, ännu mindre protestera, innan hon blev ett med mörkret. Han kunde inte ropa efter henne. Han lyfte sin karbin och tog noggrant sikte på mannen nere vid stigen beredd att skjuta vid minsta tecken på fara för Miza. Att mannen var hennes mål rådde det inget tvivel om. Han hade lagt ifrån sig sin lampa och riktat den mot sig själv. Den lyste för honom när han drog upp en ärm på jackan och la ett band runt armen ovanför armbågen. – Fan, vad håller du på med, undrade Vagn. Mannen vacklade plötsligt upp på benen. Miza tog form framför honom som uppväxt ur jorden. I handen höll hon en dubbeleggad kniv. – Hej, Glenn. Det var ett tag sedan. Hon fick inget svar. Glenn var i kramp. Firren han höll i handen gled ut hans grepp och föll till marken. – Minns du när du satte på mig, din skit? Det var länge sen och det var ett dåligt knull. Nu ska du få tillfredsställa mig på riktigt. Miza gjorde två hugg mot hans skrev. Snabba hugg knappt möjliga att uppfatta. Glenn vek sig. Hon avslutade attacken med att svepa med knivseggen över hans hals. När signalerna från skrevet trängde genom spärrarna till hjärnan var Glenn redan döende. Han sjönk ihop. Dubbelvikt.

200

Kapitel 34

– Mishas kompis Glenn. Honom jag berättade om, sa Miza. Äcklet som tog mig mot min vilja. – Har du blivit våldtagen? Vagn hörde hur dumt han frågade. – Misha lovade en kompis att ha mig. Det var den fan. Misha lovade men jag ville inte och han tog mig med våld. Sen fick jag stryk av Misha för att jag inte löd. – Kul typer du umgås med. Minnet av våldtäkten satt djupt i Miza. Vagn visste inte hur han skulle kunna hjälpa henne. De sökte igenom Glenns kläder. En nyckelknippa och en telefon blev resultatet. Bland nycklarna fanns en bilnyckel. Vagn tryckte in avstängningsknappen på telefonen och tog ur SIM-kort och batteri innan han stoppade den i fickan. – Vad är det för vapen, frågade Miza och höll upp en automatkarbin med böjt magasin. – Vet lá inte jag. – Var allvarlig nu, Farfrar. Vet du inte? De ser farliga ut jämfört med våra små lätta knallpulverbössor. – Jag tror det är en Kalasjnikov. En äldre sort. Ett omodernt men bra vapen. Det har grövre kaliber men Ak5 står sig bra i konkurrensen. Våra karbiner är minst lika bra förutsatt vi håller dem i skick. De är dessutom lättare. Undrar om de börjar få ont om vapen, tänkte han. Vagn lyfte huvudet och lyssnade. – Miza, jag tror det där sällskapet kommer tillbaka snart. De går knappast längre än till Kornsjön. När de kommer tillbaka fattar de att vi är i närheten. Antingen får vi gömma kroppen eller lägga oss i försåt. – Det vore inte fel om vi kunde skrämma skiten ur dem. – Viker de sig då menar du?

201

– Jag tror det går att skrämma dem. Kan vi ta en eller två till utan att de upptäcker oss, backar nog de andra. Vagn fick ett infall. – Miza, vi tar på överdragen. De klädde om. – Tajta åt hårt runt handlederna och kängskaften, sa han. När de var färdiga kontrollerade de varandras klädsel och förvissade sig om att allt var i ordning. – Häng med, Miza. Vagn tog den döde i benen och släpade honom med sig till tjärnen. Där släppte han kroppen och lät den ligga tvärs över stigen. Han fortsatte sen en bit mot den ena av de två tjärnarna längs stigen. Gick ut i vattnet. Kände sig för. Bottnen var fast nära stranden men blev lös längre ut. Kängorna sjönk ner i dyn. Under lagret av modd fick de fäste och han fortsatte. Vagn gömde sig i en vassrugge. – Syns jag från stigen, Miza? – Nej, det är mörkt. – Kom hit då. Botten duger men gå försiktigt. Miza gick ut i vattnet. Hon försvann mot den mörka bakgrunden. Hennes ansikte syntes som en svagt ljus fläck. Hon nådde fram. Han tog hennes hand. – Miza, när de kommer tillbaka duckar vi. Får vi chansen att ta en eftersläntrare gör vi det. Vagn smorde in ansiktet med dy. Tecknade åt Miza att göra likadant. När de var kamouflerade granskade de varandra. – Miza, sa han. Du är oemotståndlig. Kommer det ett vildsvin nu blir det slagsmål om dig. – Du ska få för vildsvin du, väste hon. De fick vänta och var på väg att ge upp då gänget kom marscherande. De stannade vid liket. Stirrade tyst på den döde. Petade på honom. Gav kroppen en spark. – Han är död! Skogen genomkorsades av rop. Två av förföljarna sprang till platsen för angreppet på Glenn. Resten av gänget gick ut i terrängen och började hugga slanor. Vagn antog att de tänkte bygga en bår för att bära med sig kroppen.

202

Paret som sprang sökte genom platsen för Glenns död. Hittade sprutan och en plastpåse. Fortsatte leta runt platsen. En man som verkade vara ledare för gruppen gick tillbaka på stigen. När han befann sig framför Vagn och Miza smög de upp ur vattnet och tog sig fram till stigen. Deras mål stannade och såg sig om. Miza täckte. Vagn attackerade bakifrån. De lämnade liket väl synlig och smög tillbaka ner i det mörka vattnet. Männen som samlade bårmaterial samlades för att försöka sätta ihop en bår. De visste inte hur de skulle få till den. De ropade på sin anförare. När han inte svarade sökte de efter honom. Deras skrämda röster avslöjade när de fann honom. Sex små krigarpojkar hade blivit fem. Sen fyra. – Farfrar lille. – Ja? Miza tryckte ett kallt föremål mot hans kind. – Granat? Kan du lägga den precis bortom? Ta dem men inte avslöja oss. – Klart jag kan. Blunda. Vagn kunde inte se hennes ansikte i mörkret men var övertygad om att hon log sitt självsäkra leende. Först en duns, därefter en explosion. Skarpt ljus lyste upp natten. Skrik av smärta och rädsla. Miza hade missat. Granaten landade bortom målet. En av de fyra blev lindrigt skadad. De övriga klarade sig oskadda och slängde sig i skydd. Flyktingarna stod kvar i tjärnen. Gömda i vass men avslöjade av avfyrningen. Deras läge var osäkert. Vagn drog med sig Miza upp på stranden och vidare uppför berget. De var beredda att ge eld om motståndarna upptäckte dem. Ett rop. Jägarna började skjuta. Kulor ven i mörkret. Vagn och Miza och tog betäckning. De tryckte i skydd tills skottlossningen avtog. Smög sen efter sina ryggsäckar och fortsatte över bergskrönet. På andra sidan var de utom synhåll från fienderna. Vagn tog ledningen och förde dem runt ligisterna. Han ville fortfarande till Vassbotten och Håvedalen.

203

De skyndade genom en ravin. Uppför en sluttning. Fortsatte genom lågväxt skog upp på en ny bergskam. Nedanför en brant bergssida urskiljde de en väg. Vagn tvekade. Det var svårt att beräkna avståndet i mörkret. Han uppskattade det till fyrtio meter. – När det blir ljust vill jag inte vara inom synhåll för killen med geväret. Vi får ta oss ner till vägen och leta upp en bil vi kan sno. – Kan vi klättra ner för det här stupet, Farfrar? Det ser alldeles för brant ut för mig. – På något sätt måste det gå. En tall som växte nära branten dög som förankring. Vagn tog fram repen. Fäste ett med en smugglarknop. Var noga med att repet låste. Linan fäste han i repets tamp. Han kastade båda över kanten. Fäste en broms med sele om repet. – Har du firat förr, Miza? – Inte då. Man kan ju fördärva naglarna. – Kliv i selen, håll i bromsen, luta dig bakåt och sätt fötterna mot bergssidan. Sen är det bara att gå ner. Repen når inte ända ner så du måste klättra sista biten. – Farfrar, kan jag inte få öva en gång innan? Där det är ljust, varmt och mjukt att falla. – Det är inte högt här, Miza. Ta det lugnt. Gå sakta. Ta tid på dig. Tappar du greppet låser bromsen. Du kan inte falla ner. – Ska försöka. Hur kommer du ner? – På samma sätt som du. När du kommit ner kliver du ur selen, släpper repet och väntar på mig. Han fick en kram innan Miza försvann över sidan. Vagn tog fram ännu en broms för att ha till hands om det blev bråttom. Förföljarna var på väg, fortfarande på efterkälken men de kom gående i rätt riktning. De var sparsamma med ljus. Han kände på repet. Det var inte längre belastat. Han kände sig tacksam för att Miza tagit sig ner fortare än beräknat. Fienderna var på väg över bergskammen och Vagn var i tidsnöd. Det fanns inte nog med tid att ordna med selen. Han fäste bromsen i linan och gav sig

204

snabbt iväg utför stupet. Det gick fort utför. Han var nära att tappa greppet efter att ha slagit i ett utsprång. – Här är jag, sa Miza. – Men vi är inte nere än? – Jag kunde inte komma över den här kanten, det krånglade så jag stannade. Vagn löste ut knopen. Han lokaliserade sig i det svaga ljuset. De stod på en hylla. Klippan sköt ut ovanför dem. Han tände sin lampa och såg att avsatsen sträckte sig ett par meter in under berget. På kanten växte tallar som skymde dem och gav fäste för fortsatt firning. De hade snubblat över ett bra gömställe. De kunde vänta ut sina förföljare. Ovanför de båda stod män i uniform. Deras röster hörde ner till avsatsen. – Var fan har de tagit vägen? – De måste finnas i närheten, inte i helvete kan de klättra nedför det här branta jävla berget. Enda jävla stället att gå ner är där vi kom upp och där står Ali på vakt. De blev tysta. Kunde inte besluta sig. Michel bröt tystnaden. – Jag går tillbaka en bit och lägger mig. Jag vill ha koll toppen. Förr eller senare måste de gå ner. Mahmud får hålla mig sällskap. Ni andra skaffar vatten och käk. – Var då någonstans? – Vid campingplatsen. Ni får se till att vara där när de öppnar och komma tillbaka så fort ni kan. Ingen motsatte sig hans order. Han hade tagit ledningen. De gav sig iväg. Prickskytten byggde ett skydd att gömma sig i. När han var nöjd med sitt gömställe var han osynlig från såväl marken som från luften. Mahmud grävde i fickorna. Han gjorde i ordning två snöbollar och räckte en av dem till skytten. – Här, så du håller dig vaken. – De ligger nog lågt så länge det är mörkt. När det ljusnar kommer de och då tar jag dem båda två.

205

Kapitel 35

I god tid före gryningen gjorde de sig klara för den sista delen av stupet. Miza fick hjälp av Vagn att fira sig ned. Vagn använde inte selen utan tog sig ner med hjälp av bromsen. – Äntligen, jag trodde jag aldrig skulle komma ner. Hur gick det för dig? Kan vi göra om det? Jättekul! Miza sprudlade av äventyrslust. De följde vägen genom dalen. Vid den första gården de träffade på fanns en bil som dessvärre var ny. – Elektronisk körblockering, viskade biltjuven. De gick förbi flera hus utan möjlighet att komma över någon bil. Det var söndagsmorgon och solen var på väg upp. Människor i stugorna började vakna. De kunde inte fortsätta att smyga runt bland husen längre utan höll sig på vägen. När de närmade sig Vassbotten såg de polisbilar med snurrande blå slungor på håll. De såg också en skåpbil. – Liktransportbilen, sa Vagn. De undvek uppbådet och smög ner till Bullaren och sökte efter medel att ta sig över till andra sidan. – Det blir till att simma, konstaterade Vagn. Det finns en campingplats på andra sidan. – Hoppas vattnet är varmt. – Skojar du sälen? Med ryggsäckarna som flytkuddar sam de över sjön. På stranden lät de vattnet rinna av innan de klädde sig. De gick mot campingen. På en parkering hittade Vagn en äldre Volvo. – Kan du tjuvkoppla den, Miza? – Klart, men vad ska du med den till? – Jag tänker lägga ut ett villospår. Miza öppnade förardörren och tjuvkopplade bilen på några få sekunder. Vagn satte sig bakom ratten och Miza i passagerarsätet. – Skrapa av dig så mycket skit från kläderna som du kan, Miza. Gnid in det i sätet och på golvet. Kör du bil

206

förresten? Om du kan stjäla bilar borde du kunna köra dem också. – Att ratta är inget problem. – Då ska vi bara hitta en Honda som vår bilnyckel passar till. De fann vad de sökte utanför campingens infart. – Ta nycklarna och hoppa in. Häng efter mig när jag kör. – Vart ska vi? – Det är Strömstad som gäller, tjejen. – Vad har vi där att göra? – Skapa förvirring. Kom igen nu. Under tiden han körde tog Vagn fram den stulna mobiltelefonen och ringde 112. Han förklarade var det fanns fyra beväpnade ligister i trakten av Vassbotten och stängde av telefonen. I utkanten av Strömstad stannade Vagn vid vägkanten. Han gick ur bilen och sprang över till Mizas bil. – Vart önskas, frågade hon och gäspade. – Dals Ed, sa han. Orkar du? Det är fyra timmars körning, ungefär. – Klart jag gör, Farfrar. Jag ska ta dig dit snabbt och säkert. – Kör en sväng genom centrum först. Han bad henne stanna vid färjeläget. Startade upp hennes mobil och gömde den under en lastbil i kön till färjan. Telefonen han ringde polisen med kilade han fast under en annan bil. Miza körde som den biltjuv hon var. Fort men säkert utan att hon tog onödiga risker. Vagn imponerades av hennes körning. Ett par mil före målet stannade de för att sträcka på benen – Blev du arg för att jag gjorde av med Glenn? sa Miza. – Jag förstår hur du kände. – Men du tänkte inte gå på dem från början? – Jag hann aldrig bestämma mig.

207

– Jag hänger inte med i ditt tänk. Före Kornsjö ville du leta rätt på varenda Bronx och ha ihjäl. I natt tvekade du igen. – Det handlar inte bara om att döda dem. Jag ville inte väcka uppmärksamhet. – Varför ville du smyga undan? – Det är nånting som inte stämmer. Varje gång vi kommit undan och andas ut har vi plötsligt Bronx vettvillingar på halsen igen. Miza begrundade vad Vagn sa. – Jag förstår, men ändå inte. Om Bronx vet var de ska leta efter oss. Var är då polisen? Hur kan de veta att vi är just här. Vi kan ha fortsatt in i Norge eller vart som helst från Kornsjö. – Jag kan bara komma på en sak. Vem ringde du i onsdags från ön? Vagn tittade på henne. – Jag ringde min morsa. Jag satte på telefonen och såg att hon ringt. Jag hade något att berätta för henne. – Kan hon ha berättat var vi fanns? – Hon vet inte var vi är. Hon frågade aldrig och hade hon gjort det hade jag inte berättad. – Då är det som jag misstänker. Polisen har koll på din telefon. De kanske börjar söka genom färjan snart. – Det var flera dagar sen jag ringde. Varför visste Bronx men inte polisen i så fall? – Vet inte säkert. De körde vidare med Vagn bakom ratten. Miza fällde ner ryggstödet och somnade. Vagn körde genom Ed. På vägen körde han förbi ett hotell. Utanför stod det en kvinna som såg bra ut och fångade Vagns intresse. Det var något speciellt med henne tyckte han. Hon hade blont hår samlat i en hästsvans. Bar långbyxor och jacka. Klär hon sig i kjol ger jag mig sjutton på att den är vid och når en bit nedanför knäna, tänkte han. Han log för sig själv och lät ögonen vila på kvinnan när han körde förbi. Kvinnan mötte hans blick och log tillbaka. Ett nyp i sidan fick honom att studsa.

208

– Vad gör du! – Du ska inte bara hålla dina fingrar i styr, sa Miza, det gäller ögonen också. Du klarar inte mer än du har. Koncentrera dig på det du. Li som var på väg att lämna Ed tillsammans med Elly Hansson log fortfarande när kollegan kom ut. Han var tilldragande, tänkte hon. Såg brun och väderbiten ut. Det var något bekant med honom som Li inte kunde komma på. Hon repeterade hans utseende i tankarna. Ljust, kanske grått, hår som var kortklippt. Dessutom hade han ett mörkt halvlångt skägg. Nej, ingen minnesbild. Spanarna gick fram till tjänstebilen de disponerade. Li öppnade dörren för kollegan. – Här måste vi lämna Ed just som jag upptäcker en läcker karl. Himla otur. Tur man har semester snart. – Vi kanske kommer tillbaka fortare än du anar, skrattade Elly. Lundström fick ett samtal från Göteborg. Det förekom aktiviteter i trakten mellan Vassbotten och Kornsjön. Dessutom gav Mizas telefon ifrån sig livstecken i Strömstad. Li beordrades till Vassbotten och de uniformerade kollegorna som redan var igång. Bente Sigurdsen och Sören Westman hämtade upp Elly Hansson och körde till Strömstad för att söka Miza och Vagn. Vid Vassbotten väntade Jensen som tillsammans med Li kontaktade insatschefen, kommissarie Ronebron. – Vi har fått flera telefonsamtal, sa Ronebron. Först fick vi ett från en morgonpigg motionär att det låg två döda militärer på en stig. Sen fick vi ett telefonsamtal från en anonym person på mobil. Han berättade att det strök omkring fyra beväpnade män i området mellan gränsen och en plats som heter Möre. De skulle vara beväpnade med automatvapen enligt honom. Båda samtalen kom in under morgonen. – Har ni några kroppar, frågade Jensen.

209

– De har vi, men inte de fyra männen. En helikopter är på väg och ska hjälpa till med sökandet. Jag har begärt hit en piketstyrka. De är på väg. – Vad vet du om den anonyme uppgiftslämnaren? – Bara hans mobilnummer, ett kontantkort. De två kriminalarna satte sig i ledningsbussen. Två patruller var vid fyndplatsen. Ytterligare en patrull bevakade vägen från Möre och Ödetorpen. Två bussar stannade en stund senare och släppte av piketpoliser från Göteborg. Sammanlagt tolv polismän som genast klädde sig i förstärkningsutrustning. Hjälmarna förbereddes och automatvapnen laddades och gjordes klara för insats. De fick en kort paus för att sträcka på benen innan de sattes in för insats. Chef och ställföreträdare för styrkan gick fram till Ronebron för samråd. Hälften av piketstyrkan fick i uppdrag att avlösa polismännen vid fyndplatsen. Den andra gruppen fick i uppdrag att ta sig syd om målområdet och göra sig beredda att gå in i terrängen därifrån. Helikoptern beordrades söka med värmekamera. – Fyra beväpnade män sa anmälaren. Inkluderar det de två döda? Hej stopp vänta på oss, ropade Jensen till gruppen på väg ut, vi kommer med! – Kom Björk, vi måste ta en titt på de där döingarna. – Ni måste ha skyddsutrustning på er. – I ert sällskap har vi skydd nog, svarade Jensen, tjafsa inte nu utan låt oss komma iväg. Jensen tog till sin kommandoton och den i tjänsten yngre kollegan backade. De kom iväg. Li konstaterade att det låg rensade stänger intill det första offret. Kroppen låg på stigen men hade släpats ett tiotal meter av spåren i marken att döma. Li kunde följa blodspår till en sten som var indränkt med blod. Hon följde spåret tillbaka och passerade mellan två sjöar. Här låg det andra offret. När hon kollade marken fick hon uppfattningen att fotspår ledde upp från sjön. – Jensen, kom hit får du se, ropade Li. De båda spanarna försökte tyda fotspåren och kom fram till att två personer gått upp ur vattnet vid det

210

andra offret. Mannen hade stuckits ner med kniv. Spanarna gick tillbaka till det första offret. Jensen sammanfattade sina iakttagelser. En man hade fått halsen uppskuren. Dessutom visade han upp två snitt genom byxgrenen. Ena jackärmen var uppknäppt och delvis uppdragen. En åtdragen snodd låg runt armen strax över armvecket. Kalla kårar steg upp längs Lis rygg. Hon ryggade tillbaka från kroppen. – Jag tror att en kvinna dödat honom, sa hon. – Varför tror du det? Li pekade på de blodiga byxorna. – Hans kuk sitter nog inte fast längre. – Jag är med, sa Jensen. – Han har blivit överraskad vid stenen där borta. Blev knivstucken två gånger i skrevet och sen fått strupen snittad. Jag gissar att han drunknat i sitt eget blod. Den som höll i kniven förnedrade honom. Det var en hämndakt. – Har du räknat ute vem som mördat honom också? – Mordet är utfört av en kvinna. Av Barmani tror jag. – Men armen då? – Antingen har han varit på väg att ta en sil eller så har de haft för avsikt att döda honom med en överdos. Björk tittade närmare på likets arm strax under armvecket. – Inte så många märken, men det finns fler spår av nålen. Det är en sprutnarkoman även om han kanske inte hållit på länge, sa den före detta knarkspanaren. – Vad säger hans klädsel dig? – Inget, en fältuniform som inte är svensk. Det saknas truppslagsmärken. Mössan stämmer inte heller. Grön basker? Kustjägare kanske? Men det saknas ett märke i så fall. En makrill med harpun, eller vad det är. – Tur det inte finns amfibiefolk i närheten. En uniformerad kollega skrattade högt.

211

Kapitel 36 Jensen och Li fann tomhylsor på en begränsad yta intill ett stenblock. – Jag ser fyra högar med patroner, sa Li. Men jag förstår inte hur skyttarna varit placerade. Det är något som inte stämmer. Li la sig vid en av högarna. Flyttade sig till nästa hög. Upprepade och provade olika riktningar. Hon synade extra noga ett par patroner och tog upp en som inte blivit avlossad. Li tyckte den såg annorlunda ut mot vad hon sett under sin tid som rekryt och polis. Hon visade den för Jensen som skakade på huvudet. – Ingen susning. – Det har legat fyra personer här, sa Li. De kan ha varit omringade och lagt sig i ring för att försvara sig. Men vilka skulle ha omringat dem? – Kanske var de drogade och sköt på vålnader? – Vem vet? Li vände sig till piketgruppens chef med skottet och höll upp det framför honom. – Vet du vad det här är för ammunition? – Får jag se. Hansson tog upp en fickkniv och skrapade på kulan. – Det är en 7,62 underkaliber, berättade han. – Och? – Det är ammunition till ett Psg 90, prickskyttegevär. Ett av världens värsta mordvapen. En bra skytt träffar vid goda förhållanden en helfigur på 1000 meter. – Med andra ord, har vi ett gäng busar som drar omkring med Kalasjnikovs och gevär. Hur kul är det på en skala? – Det är inte kul alls. Den enda fördelen med att bli träffad av en prickskytt är att man inte vet ett skit. Man bara dör. Kulan sitter där skytten siktat. Offret hör inte ens knallen. Helikoptern fångade två personer i sin kamera. Den närmaste enheten sändes till platsen. En förstärkt

212

grupp med hundförare spårade snabbt upp två förvirrade män klädda i uniform. Männen fördes till Vassbotten. Jensen och Li skyndade tillbaka för att möta dem. På ledningsplatsen begärde Jensen att få tala med de två gripna. – De är påverkade och helt förvirrade, sa Ronebron, men lycka till. Insatschefens förmodan visade sig vara rätt. Jensen fick inte ut något användbart av dem. Männen levde sig in i rollerna som krigsfångar och uppgav inte mer än namn och personnummer. Jensen ringde Trollhättan och blev kopplad till en förhörsledare. – Larsson? Hej det är Jensen. Jag har fyra namn jag vill ha slag på. Jensen läste upp namnen och väntade vid telefonen. Hon fick svar och informerade kollegan, Göran Larsson, om busarna som var på väg. Efter avslutat samtal vände hon sig till Li. – Deras ID-kort förefaller vara riktiga. De är kända som Bronxare. – Då vet vi vilka de sannolika gärningsmännen är. – Det är väl ganska givet. Li tänkte på Vagn Brorson och Miza Barmani. Vad kunde ha fått en tonårig flicka att på tre veckor bli en förhärdad mördare? Hur kunde hon ha först lemlästat mannen borta på stigen och sen dödat honom? Vagn dessutom, den beskedlige mannen som aldrig hade varit i klammeri med rättvisan. Som uppfattades som mjuk och snäll av sina grannar? Hur många ligister har de två dödat? Tio? Nej, det var visst bara åtta. Bara! Nej stopp, det räcker inte, säkerligen var de inblandade i vad som hände i Norge också. Li skakade sorgset på huvudet. Kan det kallas självförsvar, undrade hon. Kan det kallas nödvärn? Jensen lämnade besked hos Ronebron att de två gripna skulle föras till Trollhättan. Platsen med de

213

döda och patronerna skulle bevakas tills rättsläkaren och kriminalteknikerna hade avslutat sitt jobb. Li tittade på vapnen man tagit från de två gripna. – Jensen, det är inte bra det här. – Vad menar du? – Vi har inte fått prickskytten än. Han finns kvar därute i skogen. Jensen förklarade läget för insatschefen och såg till att kollegorna fortsatte söka i området. Sigurdsen, Westman och Elly Hansson anlände till Strömstad under förmiddagen. De hade inga uppslag om var de skulle söka Brorson och Barmani. Eller om de båda ens fanns i Strömstad. Kontroll med Göteborg bekräftade att signalen från Barmanis telefon var oförändrad. Mobilen fanns i hamnen. – Vi kör ner till färjan, föreslog Sigurdsen. Vart går den? – Sandefjord, sa Westman. Strömstad var jämförelsevis folktomt. Några få bilar stod i kö för att köra ombord. Spanarna spred ut sig för att kunna söka efter de misstänkta när passagerarna gick ombord. Ingen passade in på Brorsons eller Barmanis signalement. De tre spanarna letade sig fram till en servering för fika och överläggning. – Har någon av dem koppling hit, undrade Elly Hanson. Till Strömstad menar jag. – Inte vad jag vet, sa Westman, men å andra sidan vet vi inte deras koppling till Dalsland eller de andra ställena heller. – Busar på stritan, avbröt Elly Hansson. De har parkerat sin bil på andra sidan gatan och stiger ur. De är tre jag känner till. En av dem är från Uddevalla. – Vad gör de? – Står och pratar. Vänta, nu går de ner mot hamnen. – Vi hakar på, sa Sigurdsen. Gå du först Hansson. Westman går tvåa och jag trea. På med snäckorna tjejer vi gör förbindelseprov på utsidan. Elly följde de tre männen med Westman ett kvarter bakom sig. Sigurdsen släntrade över gatan och kollade

214

genom bilrutorna. Hon upptäckte inget av värde. Hon lämnade bilen och gick i samma riktning som Elly och Westman men på motsatt sida av gatan. Hon hade ögonkontakt med Westman men inte med Hansson. Sigurdsen tog upp mobilen och ringde LKC. – Hej, Sigurdsen på span, jag har ett bilnummer jag ville ha kollat. – Bilen är anmäld stulen. Den tillhör en biluthyrning som inte fått tillbaka den. En viss Ali Akbar har hyrt den men hans id måste vara falskt. Var finns bilen? – Den står på Norra Hamngatan i Strömstad. Skicka en ingripandepatrull. Ge dem mitt mobilnummer. De ska hålla sig i bakgrunden men ringa när de är klara att ingripa. Via sin komradio informerade Sigurdsen de övriga. Spanarna skuggade de tre kriminella under två timmar i Strömstads centrala delar. De väntade med att ingripa tills busarna var på väg att sätta sig i sin bil. Med hjälp av de uniformerade kollegorna överraskades buset och greps utan problem. Alla tre visade sig vara beväpnade. I bilens bagageutrymme påträffades tyngre vapen. – De ska till Trollhättan, bestämde Sigurdsen. Jag beställer bärgning av bilen. Innan de lämnade Strömstad fick de veta att Miza Barmani eller i alla fall hennes telefon var på väg till Norge. Sannolikt med färjan. – Vad sjutton ska de tillbaka till Norge för, frågade Elly. – Vet inte, det ser ut som om de rör sig planlöst, svarade Westman. I Dals Ed hyrde de båda flyktingarna en stuga på en camping. Efter att ha duschat gick de till sängs och sov resten av förmiddagen. Senare på dagen körde de runt och letade efter en plats där de kunde göra sig av med bilen. De hittade ett vattenfyllt stenbrott där de kunde sänka den. Det var körbart fram till kanten på ett stup. Troligen låg det andra bilar på botten. Miza steg ur bilen. Vagn satt kvar bakom ratten.

215

Vinande hissmotorer drog ned rutorna. Startmotorn skorrade. Motorn gick igång. Bilen accelererade. Det gick fortare än Miza kunde ana. Förardörren öppnades på glänt. Vagn satt kvar. Bilen flög ut över stupet med spinnande hjul. Hängde i luften en evigt lång sekund. Landade i vattnet. Vattnet bromsade. Bakhjulen satte sig. Den flöt ut på vattnet. Tog in vatten. Sjönk sakta ner i det mörka vattnet. Miza som tagit för givet att Vagn skulle kasta sig ur bilen innan den gick över kanten blev skräckslagen. Hon sparkade av sig skorna, slängde sig i vattnet och simmade mot bilens nedslagsplats. Trampade vatten. Sökte efter Vagn. Kände ett kraftigt hugg i vänster vrist. Hon skrek. Starka klor klättrade längs ena benet. Förskräckt slog hon med händerna i vattnet tills ett bekant ansikte dök upp. Vagn log åt henne. Hon bultade med sina knutna händer på hans bröst. Hon grät; skrek svor kramade kysste. – Du skrämde livet ur mig. Jag trodde du satt fast i bilen! – Såja, Miza, Vagn log mot henne och höll om henne. Förlåt mig, det var inte meningen att skrämma dig. Jag fick bara för mig att följa med bilen för att se hur det kändes. För resten, kan man få lite mun mot mun när du ändå är i livräddartagen? De simmade in till land. På ytan syntes inga spår efter bilen. De kände sig säkra. Bilen kommer säkert att hittas men förhoppningsvis inte medan de var kvar på Dal. De började promenaden tillbaka. – Tänk om vi möter någon nu, sa Vagn med ett skratt. De blir nog förvånade om de ser ett par genomblöta personer komma traskande en solig dag som den här. På campingen planerade de för den närmaste tiden. Att planera mer än en vecka framåt tyckte Miza var slöseri med tankeenergi. Kanske också att utmana ödet. Prickskytten, Michel, låg dold i sitt gömställe natten till söndag och spanade över berget där han väntade sig att Vagn och Miza skulle dyka upp. Tidigt på morgonen

216

uppfattade han ljud av människor i skogen. Han såg beväpnade poliser i kikaren och hörde en helikopter cirkla högt över huvudet. Mahmud blev orolig och gav sig av i förhoppning att slinka förbi polisen. På kvällen lämnade Michelle skyddet medan det var ljust nog att ta sig genom terrängen. Han märkte att poliserna fanns västerut närmare Vassbotten. Med syn och hörsel på helspänn smög han ned från berget genom skogen. Han korsade grusvägen vid en bom och fortsatte till en tjärn med det underliga namnet Korungerödtjärn. Mörkret föll. Han väntade in dagen vid tjärnen. Nästa morgon tog han fram sin mobil och ringde. – Jag behöver transport. Han kom överens med sin hjälpare om tid och plats längs vägen som passerade söder om Mellankornsjön. Prickskytten smög undan samtidigt som en patrull grep Mahmud. De tog den gripne till spaningsledningen i Vassbotten. Li och Jensen fick höra honom innan han kördes till Trollhättan. Inom synhåll för Mahmuds synade de hans vapen. Jensen höll upp hans kniv och granskade den noga. Han såg dem samtala men kunde inte höra vad de sa. Till slut slog de sig ner hos honom i bilen. – Då har vi hittat gärningsmannen, inledde Jensen. – Verkar så, men jag tycker han verkar lite späd för att ha knivat de här två. För all del, han har gjort det bakifrån. Mahmud förstod inte vad polismännen pratade om och hans nervositet steg till rädsla. – Jag har inte dödat någon, vad snackar ni om?

217

Kapitel 37

De båda kriminalarna såg på Mahmud under tystnad. Efter en lång stund bröt Jensen tystnaden. – Det finns spår av blod på din kniv. Mahmud stirrade på Jensen. – Var kommer blodet ifrån? fortsatte hon. – Va fan snackar du om? Jag har inte använt nån jävla kniv. – I skogen ligger två kroppar. Båda knivskurna. Vi har inte hittat nån mer än dig och din kniv i närheten. – Fan, mina kompisar då? – Vilka kompisar? – Fan, jag menar att de två var mina kompisar. Hajar du? – På det viset? Då vet du vad de heter då? – Glenn och Ali. – Dem känner vi till, sköt Li in. Bronxare. Skulle du vara med i Bronx också? Knappast, va. – Det är jag. Li la huvudet på sned. Hon log mot Mahmud. Misstro utan ord. Mahmud blev kränkt. Som om inte han skulle kunna vara en fullvärdig medlem i Bronx. Li tog upp sitt block och bläddrade fram några sidor. Skrev några tecken och vände sig till Mahmud. – Killen med geväret som vi tog i morse var med i Bronx. Då känner du honom också? – Det är fransmannen, Michel. Han satt på kåken men vi hjälpte honom ut för några dagar sen. – Var du med då? – Det var jag. Jag och Glenn och en annan som heter Nema. Jensen låtsades imponerad och tittade på Li. Tog sen tillbaka utfrågningen. – Ni jagar Miza Barmani och en man. – Det kan du fethaja. Vi kommer att ta dem också. – Då vet du varför ni jagar dem också? Har man berättat det för en hjälpreda som dig? Ska vi förklara?

218

– Han såg när vi sköt pundarna. Han tog ut några Bronxare också. Horan är en fucking traitor. Hon har slått sig samman med honom. – Han var vittne till morden i Backamo. Var du med där också? Jensen anlade en misstrogen min. – Nej fan, det var jag inte. Det var Vlad och Misha som höll i det. – Vet du vilka mer som var med vid Backamo? – Ja det vet jag. Mahmud kände sig betydelsefull. Snutarna visade honom respekt nu. Han berättade vilka som var med vid dubbelmordet och hur det gått till. Som han hade fått det berättat för sig. Ingen av dem från Backamo var i livet längre. En blev dödad på mossen samma natt. Vlad och Misha strök med dagen efter dubbelmordet. Glenn dödades under den gångna natten. En dog för några dagar sen vid spången till Flötemarksön nära Holmen. Tre avled i kriget med norska bikers. Li ringde Trollhättan och fick besked om Michel. Han var dömd för grovt narkotikabrott och var på rymmen. Innan han dömdes till fängelse var han sambo med en viss Miza Barmani. – Jagar han vårt jäckande par på uppdrag av Bronx eller av eget intresse? – Kanske både och. Tror du han är kvar där ute? Eller har han gett sig iväg? Li och Jensen tog med Mahmud till Trollhättan. De lämnade honom i förvaret på polishuset innan de sammanstrålade med sin chef. Lundström anförtrodde sig åt Li och Jensen. – Det finns en läcka som har spillt information till ligan. Vi vet nu vem det är och han har inte längre någon tillgång till våra uppgifter men vi vet inte om det finns fler informatörer på deras avlöningslista. – Vi kan avsluta morden vid skjutfältet i Backamo nu, sa Jensen. – Har du gripit förövarna?

219

– De finns inte i livet längre. Brorson har avslutat det jobbet för oss. Li redogjorde för vad hon och Jensen fått fram vid förhöret med den gripne. – Var det samma folk som våldtog tösen i Janos bil? sa Lundström. – Det verkar så, svarade Jensen. När vi får svaren på de dödas DNA vet vi. Men min gissning är att flera av dem och Janne, kanske också Fredde, var med om gruppvåldtäkten. – Hur reagerade Bronx i det här läget. När Brorson inte kan avslöja mördarna utgör han väl inget hot mot Bronx längre? sa Lundström. Båda kvinnorna skakade på huvudet. – Tror inte det. Nu är det en principsak. Brorson ska dö. Kanske tjejen också. – Var ska vi leta efter dem, sa Lundström. Nu kan det gälla att rädda livet på det här såta paret. Stämmer ert resonemang har de handlat i nödvärn. – Mordet på Idris Barmani vet vi inget om. Hur gick det till? sa Jensen. – Jag tror det var nödvärn det också, sa Li, jag tror inte vare sig Brorson eller systern skulle ta initiativ att döda om de inte var tvungna. – Men affären i Kornsjö då, vem stod bakom den? – Vi har inget som binder paret till Kornsjö. Det kan ha varit en uppgörelse mellan två ligor. – Jag undrar det jag, muttrade Lundström. Om igen, var ska vi söka efter dem? – Ingen aning, svarade Jensen. Deras telefoner var på väg till Norge i morse med Sandefjordsfärjan. – Det är en fint, sa Li. Miza med sin bakgrund och utseende kan inte smita förbi bevakningen utan att visa sin legg. Ingen av väktarna vid bordningen har sett henne. – En bil stals i Vassbotten och hittades parkerad i Strömstad. Demonstrativt felparkerad skulle man kunna påstå. Enligt Hansson var den smutsig inuti. Den var nerkladdad med lera på säten och golv från två personer. Det kan vara Brorson och Barmani som ställt

220

den där, men i så fall ville de att vi skulle hitta den. Dessutom är en hyrbil försvunnen. En av de döda, han som stympades, hade ett kontrakt i fickan men inga bilnycklar. Bilen är en blå Honda och vi har sökt efter den runt Vassbotten utan resultat. Vi har lagt ut ett allmänt larm efter den nu. – Har ni några idéer, frågade Lundström. – Vi borde ha span på den där fransmannen också. Det finns rikslarm på honom sen rymningen. – Var tar vi de resurserna från? Det blev tyst runt bordet. Kommissarien reste sig. – Vi får ta kväll nu och resonera vidare i morgon. Kommer de andra hit i morgon? – Vi ska vara full styrka i morgon, sa Jensen. – Ni glömmer en sak, sa Li. – Vad? – Jag går på semester, fyra veckor. – Har du beställt någon resa? sa Lundström. – Jag har tänkta stanna i Sverige. Hurså? Kommissarien gav Li en forskande blick. – Vad säger din magkänsla? – De finns i Dalsland, kanske till och med i trakten av Ed. – Kan du skjuta på din semester? – Jag åker tillbaka i morgon. Tidigt på måndag morgon bröt Vagn och Miza upp. Klädda i träningsoveraller och gummiskor gick de till en kanotuthyrning. Vagn hyrde en kanot och berättade för uthyraren att de tänkte paddla till Töcksfors och dra kanoten över till Haldenkanalen i Norge. Efter att ha lastat kanoten klev de försiktigt i och stötte ut från bryggan. Vagn satt i aktern och instruerade Miza hur hon skulle paddla. Med mycket fnitter och skratt kom de ut på sjön och utom hörhåll från stranden. – Miza det är lite kinkigt att paddla. Jag måste hålla kanoten på rak kurs med styrtag. Om du paddlar i en jämn takt som du klarar i långa loppet men vilar på paddeln ett moment efter varje tag så fixar jag styrning.

221

Miza provade och fann efter en stund sin rytm. Vagn lyckades hålla kanoten på något så när rak kurs. – Har du paddla kanot förut, Farfrar, frågade Miza. – Det kan du ge dig på. – Många gånger? – Sure babe. Senast när jag var fjorton i Stensjön. En sjö i Mölndal. – Hur vet du hur man paddlar då, det där med styrtag och sådant? – Jag läste broschyren. – Fuskare. Vagn hade läst sig till att dagsetapperna kunde vara runt två mil för vana paddlare. Miza och han var allt annat än vana varför en mil kunde räcka. Lämplig lägerplats var Skottön en mil från Ed. De höll sig intill den västra stranden och tog sig prövande över sjön. Efter ett tag fann de en gemensam rytm och började njuta av sjöturen. Sjön blev bredare när de passerade en udde och hade Skottön framför sig. De gick iland. Trötta av paddlandet satte de sig att vila på stranden. Bakom dem en bit in på ön låg ett bra vindskydd och eldstad. Till och med ved väntade på dem. Miza märke att Vagn hade blivit rofylld. Han andades lugnt. Var glad och avspänd och tycktes njuta av livet. Han spanade inte efter förföljare. Hans attityd fick Miza också att slappna av. Hon la sig på rygg och tittade på molnen och den blå himlen. Hon var också fylld av ro. Nema Barmani startade mopeden och rättade till sin hjälm innan han körde ut i trafiken. Han hade långt att köra men räknade med att vara framme under kvällen. Han visste att Michel fanns i Dalsland och räknade med att hitta honom. Där Michel fanns borde Miza också finnas. Mobilen signalerade. Han stannade. Det var Mohamud som ringde. – Jag behöver hjälp att flytta en biljävel. – Jag är fan inte hemma. – Var i helvete är du då?

222

– Jag körde från Uddevalla för tre timmar sen. – Vet du var fucking Vassbotten ligger? – Ingen jävla aning Mohamud bad Nema vänta och la en hand över luren. När han kom tillbaka förklarade han vägen och frågade om Nema kunde ta sig dit. – Vänta på parkeringen utanför affären. Jag är där om två timmar. Grejar du det, mannen? Nema svarade jakande och tyckte det skulle kunna fungera bra ihop med hans egna planer. Sent på kvällen kom en husbil och en följebil rullande till platsen där Michel väntade. Han tog över husbilen och fortsatte till Dals Ed. Han krävde att få arbeta ensam. Husbilen var ett hjälpmedel för att hålla sig utom både Vagns och Polisens synfält. Nema lastade av mopeden han transporterat bak på husbilen. Michel oroade sig inte för Miza. Han var säker på att hon skulle komma till honom när han kallade på henne. Hon var hans och hade varit det sen hon var femton. Vagn hade haft tur och kommit undan männen som jagade honom. Ren tur och inget annat. En vanlig Svensson kunde inte ha något att sätta mot en man som Michel. Han log åt tanken. Nej, först ta kål på Vagn, sen ta med Miza och lämna landet. Om inte annat kunde den lilla horan gno ihop stålar om det blev ebb i kassan. Med hjälp av en bilatlas orienterade han sig i området och beslöt köra till Nössemark två mil norr om Ed. Första sträckan från Ed följde vägen Stora Le och han kunde den tidiga timmen till trots se en kanot med två personer som paddlade över sjön. I Nössemark körde han till gästhamnen. Han flanerade längs badstranden och tittade efter kanoter ute på sjön. Åter vid husbilen körde han vidare till färjeläget. Han parkerade intill vägen på andra sidan sjön. Senaste budet från poliskällan sa att paret kört till Strömstad. Bronxarna som skickades dit snodde snuten. Var det otur eller en fälla. Michel trodde att Vagn vid det här laget räknat ut hur man kunnat spåra

223

honom och gjort sig av med mobilerna. Vagn och Miza hade helt säkert återvänt till Dalsland och vad vore ett bättre ställe att gömma sig på?

224

Kapitel 38

En genomträngande vass signal ljöd i sovrummet. En hand trevade över sängbordet och fann klockradion. Klämde, tryckte, tystade. Radion skiftade till P4. Li Björk sov vidare en timma. Efter morgonbestyren började hon packa. Hotellrum var beställt och tre timmar senare checkade hon in på ett hotell i Dals Ed. Efter att ha installerat sig beslöt Li att ta en promenad. Vägarna runt Lilla Le, den mindre av de två sjöarna vid vilka samhället låg, var en lagom sträcka. På väg ut stannade hon utanför hotellentrén. Ett minne trängde fram ur hennes inre. Mannen med det väderbitna ansiktet. Han som körde förbi utanför hotellet. Mannen som såg tilldragande ut och log mot henne. Han hade verkat bekant. Ett ansikte trängde sig på precis nu. En bild hon inte kunde bli kvitt. Som störde och oroade henne. Han körde en blå bil. Var det en Honda? Efter promenaden ringde Li kollegorna i Trollhättan. Tio minuter senare fick hon ett fax. Hon lämnade det till kvinnan bakom disken. – Kan du ta tre kopior av det här faxet åt mig? En timma senare ringde Li till Jensen. – Jag hade gjort bort mig så in i helvete. – Har du förfört fjärsman och kommit på att ha var gift? – Nej, bättre upp. Berättade jag om mannen jag såg när vi checkade ut från hotellet förut? – Hansson berättade. Du ville visst inte åka efteråt. Jensen skrattade. – Det var Vagn Brorson! Jensen tystnade. Li höll andan. Orden sjönk in. – Är du säker? sa Jensen slutligen. Är du riktigt jävla säker på att det var han? – Jag är säker till nittio procent. Han hade mörkt skägg och grått hår. På körkortsfotot var han var rakad

225

på skallen och hade kortsnaggat ljust skägg. Men hår växer. Skägget såg mörkt ut, kanske för att han färgat det eller för att det var smutsigt av skitigt vatten från en mosse i trakten av Vassbotten. Han körde förresten en blå bil som kan ha varit en Honda. – Vi ska spana efter rymlingen, Michel. Vi prioriterar det före Brorson och Barmani. Rymlingen kan tänkas mörda. Brorson och flickan dödar bara i självförsvar vad jag också börjar tro. Ska jag ändra planeringen och skicka upp folk till dig? – Jag tänkte kolla campingen och kanotuthyrningar i morgon så vänta med att skicka kollegorna. Be Näpo söka efter bilen i trakten av Ed? Be dem också kolla kända platser där bilar blir dumpade. Li satt efter samtalet med Vagns foto framför sig. Hon fyllde i hans hår och gjorde skägget mörkt. Ett bekant ansikte trädde fram. Vädret hade slagit om under natten. Vagn blev osäker på om de borde fortsätta. Vinden var västlig och med sjön i sidan blev det svårare att paddla för de ovana kanotisterna. Efter frukosten på morgonen satte de trots allt kanoten i sjön och lastade den. Vagn styrde mot norr. Det blev tröttsamt. De sökte lä nära stranden. Ändå slog vågorna hårt mot kanotens sida. En oförsiktig rörelse och de tog in vatten. Vagn hade memorerat sjökortet och funderade över ett par fågelskyddsområden. Han var osäker på reglerna för tillträde. Vagn ville inte ha en naturvårdsinspektör på halsen och än mindre besök av någon nitisk polis. Li började sökandet efter de två vid campingen. Ingen reagerade på Lis beskrivning av dem. Li fortsatte till kanotuthyrningen och visade fotot där hon fyllt i skägg och hår på Vagn. – Nej, honom känner jag inte igen sa uthyraren. Det var bara en uthyrning igår. En kanot och utrustning för två personer, men det var inte den här. – Hur såg han ut? Den som hyrde kanoten?

226

– Solbränd, flintskallig. Skäggstubb, hade inte rakat sig på morgonen. Var klädd i träningsoverall. – Vad hyrde han? – En kanadensare och flytvästar och kort för två personer. De planerade att vara ute och paddla i fjorton dagar även om det är lite sent på säsongen. Li grävde i sin väska och tog upp körkortsfotot hon fick som fax. Det hon inte kluddat på. – Var det han? – Det stämmer. Kanske inte lika runt ansikte, men nog var det han. – Du såg inte vem han var i sällskap med? – Det såg jag inte. – Berättade han vart de skulle ta vägen? – Han frågade efter Haldenkanalen. Tänkte tydligen ta sig över till Norge och kanalen. – Hur tar man sig dit? – Man paddlar till Nössemark eller Töcksfors och tar kanoten över land till Haldenkanalen. Därifrån paddlar man till kusten via Halden om man vill. Men jag tror inte han tänkte sig ut på Skagerack i kanot. Han har inte kanotvana. – Sa han det? – Nej, men han köpte Kanotland, vår handbok, och jag visade honom var i häftet det står hur man hanterar en kanot. Han verkar vara försiktig av sig. Knappast hågad att ta risker. Inte riskbenägen, tänkte Li, undrade det jag. Men han kanske tyckte det var onödigt att drunkna när han klarat sig undan så mycket annat. – Hur långt paddlar man på en dag? – Två mil om man är van. Men jag tror inte de har hunnit så långt. De har säkert övernattat nån mil bort. – Hur långt tror du de har hunnit? – De kan inte ha tagit sig förbi Nössemarks färjeläge än. Vill du komma ikapp dem är nog färjeläget bästa stället att se dem. Stora Lee smalnar av där. Tänker de sig över till Haldenkanalen över Nössemark lär de få gå in till hamnen inne i samhället och då ser du dem inte från färjan.

227

Li hämtade bilen. Bläddrade i sin bilatlas för att välja väg och gav sig iväg mot Nössemark. Från bilen ringde hon Jensen. – Det blir ingen semester. Det var Vagn jag såg. Han paddlar kanot på Stora Le nu. – Då får vi hoppas på ett snabbt avslut. Jag ska prata med Lundström. Ringer tillbaka. Michel steg upp tidigt och joggade en timma längs vägen. Efteråt duschade han i husbilen och klädde sig innan han lyfte mobilen och ringde. – Det är jag. Har du något åt mig? Han fick dåliga nyheter. Kanalen var fryst. Från det ledarlösa Bronx fanns inget nytt. Osäker på hur han skulle handla gick han ner till stranden. Han funderade över hur Vagn kunde tänkas planera. I kanoten hade Vagn och Miza fått problem. De tog sig förbi en udde och kom ut i grov sjö. De tvingades att gira och paddla i motvind. Längst inne i bukten kunde de gira åt norr. Intill stranden blev det lugnare men de fick sjön i sidan. De paddlade utan vila och nådde Navarsöarna som de tog sig förbi på läsidan. I det smala sundet mellan öarna och fastland stannade för att vila. De drack vatten från sjön. – Det blir nog för häftigt att paddla som vi tänkt oss, tyckte Vagn. – Jag fattar, sa Miza. Finns det ingen närmare plats? – Jo, innanför Furustadsön, på andra sidan, vi kan paddla tvärs över sjön härifrån. Här är det ganska smalt. Men vi får sjön i sidan utan att kunna ta lä. – Om vi fortsätter på den här sidan? sa Miza. – Då kan vi ta oss norrut ett par kilometer och sen gå österut med vinden i aktern. Det blir också jobbigt. Den här vinden och sjön är inte för oss nybörjare. Vi kan lätt hamna i vattnet. – Vi har flytvästar och både kanoten och packningen flyter så det kan väl inte vara så farligt, tyckte Miza. – Det jobbiga är om vi kapsejsar och någon skickar efter hjälp. Jag vill inte gärna få en polisbåt på halsen.

228

Vagn köpte Mizas förslag och de fortsatte att paddla längs kusten. I höjd med ett naturreservat styrde de ut mot mitten av sjön. Vagn paddlade på helspänn. Vågorna kom rullande akterifrån och strök jämns med relingen. För varje våg strävade kanoten att gira och lägga sig längs med vågorna. De slet med paddlarna och vågorna. Vagn kände sig osäker. Antingen ökade vinden eller verkade så när man kom längre ut. Östra stranden närmade sig men de tog in vatten. Deras kanot gick allt djupare i sjön. De tog sig sakta över. Nära målet drog Vagn en suck av lättnad. Han slappnade av och brast i koncentration tillräckligt för att kanoten skulle ta in en våg. Vagn och Miza hamnade i vattnet. – Miza! Vagn ropade på henne. – Jag är bakom dig. – Är du ok? – Jag är blöt och kall. – Vi flyter ut i sjön om vi ligger kvar. Vi måste simma mot land. Ligger ryggsäckarna kvar i kanoten? – Ja. – Bra, vi försöker bogsera kanoten till stranden. Det var ansträngande. Att ge upp var inget alternativ. Efter en timmas slit var Vagn totalt utpumpad. Han orkade inte simma längre. Han höll sig i kanoten och flöt på västen. Han slog foten i ett hårt föremål. – En sten Miza, vi bottnar, ropade han. De tog sig upp på stranden med kanoten på släp. Benen bar dem inte. De orkade inte resa sig ur vattnet. De blev liggande intill kanoten. Li kom fram till Nössemark och parkerade vid hamnen. Hon gick genom det lilla samhället och fortsatte längs viken och den tomma badplatsen. Hon var hela tiden observant på kanoter. Ute på sjön var det öde. Förutom ett par större motorbåtar var det tomt på flytetyg. Li fortsatte ut på udden. Hon kunde från sin plats se färjeläget. På andra sidan farleden såg hon Strandön och Sund. Med kikare kunde hon hålla uppsikt över

229

gattet mellan udden och Strandön, men även sundet mellan Strandön och land på andra sidan. Li tyckte hon hade bra kontroll från sin position och satte sig bekvämt till rätta på marken med kikaren i händerna. Under eftermiddagen ökade vinden. Li som inte sett en enda kanot under sitt pass misströstade. Att folk skulle ge sig ut på sjön i det här vädret var knappast troligt. Li avbröt sin vakthållning och gick tillbaka till bilen. Hon valde att ta färjan och köra på västra sidan om sjön tillbaka till Ed. En bit från färjefästet fick hon hålla ut för en husbil som parkerat intill vägbanan. Genom fönstren såg hon en man som lagade mat. Li kände hur hungrig hon var och ökade farten.

230

Kapitel 39

Vagn och Miza förmådde inte mer. De låg utslagna i vattenbrynet medan vågor sköljde över dem. När de samlat nog med krafter kravlade de sig upp på stranden, reste sig och såg sig om. Där fanns ingen lägerplats. De hade landat på fel ställe, på en ö. – Lika bra det, då slipper vi nyfikna, konstaterade Miza. De hjälptes åt att lossa kanoten och gå igenom packningarna. Endast några få plagg som låg packade närmast locket hade blivit blöta. Maten var intakt. Vagn reste tältet. Miza hängde de våta plaggen på tork. Omklädda i torra kläder kände de sig bättre. – Vad gör vi nu, Farfrar? – Går och lägger oss. Men först gömmer vi kanoten. Jag vet inte om vi får lov att tälta här. – Ligga sig varm, en sådan bra ide, Farfrar. Miza flinade. – Visst, retades han, med var sin sovsäck blir man varm på nolltid. – Du skulle bara våga. Uttröttade somnade de och sov till långt in på nästa dag. Onsdag morgon dröjde sig Li kvar i matsalen efter att ha ätit frukost. Kollegorna i Grupp Åtta checkade in och kom fram till henne. – Hej semesterfiraren, längtat efter oss? – Självklart, kul att ni kom, väldigt länge sen. – Läget, frågade Jensen. – Jag har kollat samhället. Vagn har varit här och hyrt en kanadensare för sig och en person till för 14 dagar. – Har du förslag? – Jag vet en plats vid Nössemark med god utsikt över Stora Le. Där bör någon spana med en stark kikare. Min är lite klen.

231

– Vi har ett par extra med oss. – Dessutom har vi vår lokala Rangersgrupp som vi kan ta till hjälp. – Rangers? – Det är servicefolk som åker runt och underhåller lägerplatserna. Båtar som är märkta med deras logga och inte väcker uppmärksamhet. – Har du varit i kontakt med dem? – Vi kan anlita två av dem med båt. En Ranger och en av oss i varje båt kör runt och fyller på ved. Vi ska möta dem vid Nössemark om en timma. En båt söker genom sjöns södra del. En kan köra norrut till Foxen där det finns många lägerplatser. – Låter genomtänkt, då ska vi fördela uppgifterna. Björk får välja först. – Båt, jag vill söka på Stora Le söderut. – Avgjort, nästa sjöman? – Jag har tittat på Björks sjökort, sa Sigurdsen, i norr är det mycket att söka. Dels vid Foxen och dels också mot Lennartsfors och Lelången. Jag tar gärna jobbet men vill ha någon med mig. – Någon frivillig, frågade Jensen – Jag ställer upp, svarade Elly Hansson. – Då var det vi kvar då, Westman, sa Jensen. Ska vi ta Nössemark och kolla sundet? – Gärna. – Då var allt klart. Utgå! Li tog med Jensen och Westman i sin bil. Sigurdsen och Elly Hansson åkte ihop. De senare körde direkt ner till småbåtshamnen i Nössemark. Li körde till färjan för att släppa av sina passagerare. Hon parkerade bilen och tog med de två kollegorna ut på udden. – Jag lämnar bilen åt er om ni behöver den, sa Li. Ni får hämta upp mig på hemvägen. Härifrån ser ni alla som vill förbi. Li pekade ut omgivningen och förklarade var hon trodde en kanot kunde passera. – Får jag se vad ni har för kikare? – Visst, kolla här. Jensen ställde upp ett stativ hon burit med sig och skruvade fast en tubkikare.

232

– Med den här kan vi skåda både vackra fåglar och fula fiskar, den har ett 80 mm objektiv. Men framför allt är det meningen att folk ska ta oss för fågelskådare. Li sökte av sjön med kikaren. Hon letade efter färjan och hittade den vid färjeläget på motsatta sidan. Hon följde stranden åt höger. Såg husbilen. Står den kvar där än, tänkte hon. Konstig plats att campa på. – Med den kikaren tar sig ingen förbi oupptäckt. – Tror inte det, sa Jensen. Vi har en vanlig kikare också, nästan lika stark. Westman körde Li till hamnen där hon gick ombord på båten. Båtföraren kastade genast loss. Michel duschade och åt frukost. Han ringde Göteborg på nytt. – Vi har inte fått in nått nytt. Källan har blivit sjukt bränd men vi jobbar på en ny. Håll kontakten. Michel gjorde som dagen innan. Han gick ner till stranden och satte sig. Till skillnad från tidigare bar han med sig geväret. Han valde en insynsskyddad plats och slog sig ner. Packade upp vapnet. Satte i magasinet laddat med tre skott. Ett i reserv för eventuella eldavbrott. Ett för träffen i vittnet och ytterligare ett för Miza, om han beslöt sig för att döda henne. Han la vapnet i ett kanvasfodral och lät det ligga under en buske. Han gick tillbaka till husbilen. Den förre fallskärmsjägaren föll snabbt in rollen som yrkessoldat. Han gick igenom sin garderob. Valde uniformen. Satte en pistol innanför livremmen och återvände till stranden. Hämtade geväret och gick en bit längs sjön. Några hundra meter före färjeläget och en liten gård tog han sig ut på en skogklädd udde. Han såg sig om. Kollade avståndet över sundet; sjuhundra meter. Lägg till femtio. Om de kommer på sjön måste jag kanske halvera avståndet. Han valde ut en plats. Fann en som var skymd av träd från vägen men öppen mot sjön. Fällde ut stödbenen på geväret. La sig ner. Drog åt sig geväret. Makade sig tillrätta för en bekväm ställning.

233

– I det här läget och lite mindre vind skulle jag kunna få träff i halvfigur på tusen meter. Jensen och Westman gjorde det också bekvämt för sig. Tubkikaren satt lågt placerad på stativet. De låg på liggunderlag och såg ner i okularet. I en kanot färdas man långsamt och de räknade med att upptäcka den i god tid. Sen kunde de identifiera kanotisterna med kikarna. Vinden mojnade vid middagstid men i stället skymdes sikten av regnskurar. På förmiddagen vaknade de båda kanotisterna av ljud från en båtmotor. En snabbgående båt rundade deras ö, slog av farten och styrde in mot land. Vagn urskilde en man och en kvinna ombord. De la till vid stranden på fastlandet och gick iland. De försvann mellan träden på en stig mot Furustads lägerplats. Paret blev borta en kvart innan de återvände, lossade förtöjningarna och körde ut på sjön igen. – Letar de efter oss tror du? Miza såg Vagn i ögonen. – Jag tror inte det. De åker runt och håller i ordning på lägerplatserna. Tror inte vi behöver oroa oss. Vinden mojnade men det var för sent på dagen för att fortsätta till nästa etappmål. – Vi blir kvar här, Miza, men vill du skulle vi kunna ta oss in till Nössemark och handla. – Vill ha glass, sa Miza och sken upp. – Då ska vi till Nössemark och köpa glass, skrattade Vagn. Kanske orkar vi klämma i oss var sin pizza också. – Låt gå för det. Skulle vara skönt att få sträcka på benen, sa Miza. Sen de kom till Ed hade vapnen legat nerpackade. Vagn ville inte lämna dem i tältet men inte heller bära dem med sig in i samhället. De beslöt att gömma vapnen och hjälptes åt att vira in dem i plast och gräva ner paketet. De behöll var sin Morakniv och vedyxan. De gav sig iväg. Kanoten gömde de en bit från lägerplatsen. De slog in på en stig genom skogen och kom ut på vägen till färjan.

234

Både spanarna och den franske elitsoldaten vaktade på ett par i kanot. Att de eftersökta kunde promenera förbi dem på vägen och ta färjan över till Nössemark tänkte ingen på. Hade någon av dem slagit av på sina ambitioner och blivit sugen på en pizza skulle de ha hittat Vagn och Miza med var sin lasagne och stor stark på pizzerian vid hamnen. Li satte sig när båten tog fart ut på Stora Le. Börje, båtföraren, och Li fortsatte till Skottön. Där fanns två lägerplatser men inga gäster. – Högsäsongen är över, förklarade Börje. Till och med tyskar och holländare är på väg tillbaka till sina jobb. De följde sjöns östra sida upp till Furustad. Där var det också tomt. Börje spanade av ön med hjälp av kikaren men upptäckte inte något avvikande. Där fanns inga tält eller kanoter. – Då drar vi norrut, sa Börje. Vid Sparsnäs finns en lägerplats som vi kan kolla. Snart kan du vinka åt dina jobbarkompisar på udden. Li sökte av terrängen de passerade med kikaren. När de passerade Strandön slängde hon en blick över axeln mot andra sidan. Vände sig om med lyft kikare. Jo, husbilen stod kvar. – Du, Börje, brukar folk campa längs vägarna här omkring? – Nej, det vill jag inte påstå. För all del, någon husbil kan stanna för att folk vill äta eller kanske sova över en natt men inte annars. Oftast parkerar camparna inne i samhället med närhet till butiker och fik. De fortsatte in i Kopparviken. Börje styrde båten nära stranden men såg inte vad de sökte efter. De fortsatte åt norr. Husbilen störde Lis koncentration. – Vänta, Börje. Kör tillbaka till östra färjeläget. Jag vill ta en titt där. Båten var snabb och Li steg iland tio minuter senare. – Jag ska kolla en sak, Börje. Sen tar jag färjan över till andra sidan. Du ska ha tack för hjälpen så länge.

235

Börje hade gärna tillbringat mer tid på sjön med Li. Han blev besviken. – Jag kör över till gästhamnen, sa han. Om du behöver mig kan du ringa. Om färjan skulle sjunka till exempel. Han log mot henne och la ut. Li skyndade till husbilen. Hon förvissade sig om att den var tom. Kände på dörrarna. De var låsta. För ett ögonblick undrade hon om det var centrallås på en husbil. Hon kikade in genom sidorutan och såg ett säte vid ett bord. På ryggstödet låg något grönt med en brun rand. Hon behövde inte lång tid på sig att identifiera föremålet. Det var en grön basker och det bruna var svettremmen. Li plockade upp ett verktygsfodral ur sin väska. Två minuter senare gick hon in i bilen. Hon ringde Jenssen. – Det är jag. Fransmannen är i närheten med sitt förbannade gevär. – Var nånstans? – På östra sidan sjön, sa Li. Om du kollar en bit söder om färjeläget ser du en husbil. – Jag har den, sa Jensen. Vad är det med bilen? – I den finns en grön basker och en väska märkt Psg 90. – Fransmannen? Han som är på rymmen, Michel någonting? – Helt säkert är det inte jultomten i alla fall. Väskan är tom. Han kan ha övergivit bilen, vilket jag inte tror, eller så ligger han på lur i närheten, vilket jag räknar med. Kan du spana av området? – Westman är redan på gång. Kan jag ringa dig? – Jag sätter mobilen på vibration.

.

236

Kapitel 40

Vagn och Miza avslutade sin visit i samhället med ett besök hos lanthandeln. De fyllde upp Vagns tömda ryggsäck med livsmedel och godis innan de flanerade tillbaka till färjeläget. Regnet upphörde. Körbanan började ryka. Luften var ren och fylld av sommardoft. Vagn och Miza njöt av tillvaron. På avstånd hördes knatter från en moped. Ljudet tystnade. Blå avgasrök tunnades ut utanför pizzerian. En pojke steg av mopeden. Sträckte på sig och gick på stela ben in på restaurangen. Han satte sig vid ett bord och beställde. Han blev serverad en läsk till pizzan. Mobilen vibrerade i Lis ficka. – Vi har hittat objektet, sa Jensen. Westman är på väg till färjan. – Har du mer folk att skicka? – Jag har ringt närpolisen. De skickar vad de har men det kommer att ta tid. Jag vill inte att ni ingriper ensamma. Objektet har säkert fler vapen än geväret. Utan tvekan vet han att använda dem också. – Jag ingriper bara vid nödvärn. Var finns han? – Han ligger gömd ute på udden, omedelbart söder om färjefästet. – Vid huset? – En bit söder om huset. Han har gömt sig bland träd på andra sidan en äng som Westman måste ta sig runt. Li avslutade samtalet och ringde upp Westman. – Var fan är du, Westman? – Jag är på väg av färjan. – Jag kommer från andra hållet. Li slog på komradion, tog fram snäckan och stoppade den i örat. Micken satt sedan tidigare vid handleden. Hon anropade Jensen. – 80 från 85, åt vilket håll riktar objektet vapnet? – Han håller mot fästet på den här sidan. Han täcker hela sundet. Kommer en kanot kan han skjuta mot den.

237

– Objektet väntar inte på en kanot, Jensen. Det är för sent på dagen. Kontrollera planen vid färjan i första hand. Om du identifierar objektets mål måste du anropa mig på stört. Händer det inget väntar vi på ingripandegänget. – Sigurdsen och Hansson är på väg iland. Jag ställer Sigurdsen på vägen för att stoppa trafiken. Ser Brorson att det är poliser i farten kanske han drar. Men bättre det än att han eller Barmani blir skjutna. Dem kan vi alltid leta rätt på igen. Westman och Li smög fram mot krypskytten, var och en från sitt håll. Li kom först inom skotthåll. Hon hukade sig intill ett träd. Drog pistolen. Gjorde mantelrörelse. Höll ögonen på skytten. Westman kom i position minuten senare. Han gick i ställning bakom resterna av en stengärdsgård. Objektet skyddade inte sin rygg. Han visste att han var utom synhåll från vägen och nöjde sig med det. Michel stelnade till. Han såg en bekant gestalt på andra sidan sjön. La ifrån sig kikaren. Tog upp geväret. Genom kikarsiktet fick han korn på Miza. Hon var sig lik; kurvig sexig lockande. Han vred geväret. Fångade in mannen i hennes sällskap. De gick mot färjan. De är aningslösa som barn. Perfekta förhållanden, sjuhundrafemtio meter. Ingen vind. Inget regn. Inget dis eller dimma. Jag får ett lätt skott. Snubben kommer att dö innan han fattar vad som hänt. Skottet kommer inte att höras dit bort. Ta stöd. Sikta. Krama. Lämna geväret. Promenera lugnt tillbaka till bilen. Kör lugnt från platsen. Jag hinner långt härifrån innan folk fattar. Dessutom dröjer det en bra stund innan polisen hinner hit. Ett skott! Mannen död! Bon voyage Mon ami! Jensen varnade över komradion. – Björk, Westman, Brorson och tjejen är vid färjan. Skytten är beredd. Jag skickar över Hansson till färjeläget.

238

Vid färjan stannade plötsligt Miza. – Min glass! Jag har inte fått någon glass! – Bara lugn kära barn, klart du ska få glass. Vi går till kiosken och handlar. De köpte var sin glass. Vagn valde en stor strut med chokladöverdragen gräddglass. Han passade också på att köpa tidningar. De hade varit utan nyheter länge och var helt ovetande om vad som hänt i deras omvärld. Li såg objektet lyfta huvudet från kikarsiktet och släppa greppet om kolven. Han öppnade handen. Sträckte på fingrarna. Knöt och öppnade handen. Upprepade rörelsen. Plötsligt hukade han på nytt. Fingret vilade mot avtryckaren. Objektet gjorde sig redo att skjuta. – Westman han skjuter, gå, gå, gå! Li störtade upp och rusade mot objektet. – Polis. Släpp vapnet. Visa händerna! Michel var koncentrerad. Det fanns bara korset och målet. Allt annat var avstängt. Han kramade mjukt om avtryckaren. Skottet gick av. Samtidigt fick han en hård stöt i sidan av bröstet. Helvete, jag är träffad. Av vad? Av vem? Varför? Det fick han aldrig veta. I samhället sprang Nema igång mopeden och slängde sig upp på den när motorn gick igång. Han tänkte köra tillbaka till Ed samma väg som han kom men ändrade sig. Vädret var bättre. Han valde att köra mot färjeläget istället. Han kom ikapp en bilkö. En civilklädd kvinna i gul väst höll upp handen och gjorde stopptecken. Han stannade. När kvinnan tog ner armen släppte han kopplingen och körde. – Jag bor i huset där borta, ropade han. Kvinnan nickade och lät honom köra. Färjan var på väg över sundet men det skulle komma att ta en stund innan de kunde gå ombord. Vagn som gått före ut i solskenet snurrade runt mot Miza och knyckte upp ryggsäcken högre på axlarna.

239

– Kommer du, Miza? Eller ska du stå där i skuggan. Miza slickade njutningsfullt på sin glass och gick fram till Vagn. Han log mot henne. Hon utstrålade frid. Som om de inte var jagade. Som om det inte fanns fiender att oroa sig över. Som om det endast fanns hennes kärlek till honom och hans till henne. Inget annat existerar. Inget annat hade något värde. Hon beslöt sig för att det var nu hon skulle berätta. I solskenet på färjans däck skulle hon berätta att hon var med barn. Vagn skulle bli glad. Det visste hon inom sig. Nu när de var två helt vanliga människor ute på promenad. I samma ögonblick kände Vagn ett slag i ryggen följt av ett sting i nacken. Han kastades framåt och stötte mot Miza som bromsade hans fall mot marken. Han tittade upp. Mizas såg vettskrämd ut. – Jävlar, jävlar, jävlar, skrek Li, han fick iväg skottet. Hur tog det? – Farfrar, vad är det med dig? En blodfläck bredde ut sig på marken under honom. – Är du träffad? Han såg henne. Han hörde henne och förstod hennes ord. Han ville hålla om henne. Dra henne till sig. Han kunde inte lyfta armarna. Han kunde inte tala. Jag kommer att dö. Men jag är inte ensam. Miza är hos mig. Hans ögon fylldes av tårar. Miza tog hans hand och tryckte mot sin kind. – Farfrar, säg något. Hon såg hans ögon fördunklas. Glida ur fokus. – Farfrar... En suddig kontur syntes över Mizas axel. En man kom gående. Vagns syn klarnade för ett ögonblick. En ung kille. En av förföljarna. Nema! Mizas lillebror. Pojken höll en pistol i handen. Han var på väg mot dem. Mot Miza. Vagn ville ropa. Ville stöta henne åt sidan. Ville säga att han älskade henne. Men han förmådde inte. Nemas finger krökte sig om

240

avtryckaren. Mizas läppar nuddade Vagns. Ett skott ljöd. Elly kom för sent. Utanför kiosken såg hon Brorson och Barmani ligga på marken i ett hav av blod. En kortväxt gestalt stod lutad över kropparna. Han var klädd i skinnjacka och jeans. Bar en integralhjälm på huvudet. Hon kunde inte se hans ansikte. Visiret var färgat. Hon såg på kroppen att det var en ung kille. På fötterna hade han boots. Armarna hängde längs sidorna. Han höll en pistol. Elly drog sitt tjänstevapen, höjde det. Siktade. – Släpp vapnet! Pojken vände sig sakta mot henne. Lyfte pistolen. Elly la fingret mot avtryckaren. Suicide by cop! Hon dröjde med skottet. Pistolen lossade ur pojkens grepp och föll till marken. Elly rusade fram och sparkade undan vapnet.

241

Epilog Kommissarie Lars Lundström samlade Grupp Åtta till debriefing dagen efter insatsen i Dalsland. Li var inte närvarande. – Brorson fördes efter akutvård på plats i helikopter till Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, sa han. Miza Barmani avled på platsen. Mördare var hennes yngre bror, Nehmet Barmani vilken fördes till häktet i Göteborg. Han lät informationen sjunka in. – Bronx som ligan kallade sig, är enligt uppgift från Kriminalunderrättelsetjänsten näst intill utraderad. Ett stort antal av dess medlemmar och prospekts dog eller skadades i striderna med den Norska MC-klubben. De överlevande kommer att ställas inför rätta i Norge och sannolikt dömas till långa frihetsstraff. Lundström lät sina ord sjunka in hos gruppens medlemmar. Fortsatte sen. – De som greps vid Bullaren är häktade och väntar på rättegång. Paret Brorson och Barmani har gjort av med flera kriminella. Bland annat ledarna för ligan. De tre män, bland dem Vlad Mizinsky, som ledde gänget är döda. Lundström bläddrade i rapporter på bordet framför sig. – Åklagaren har begärt både Brorson och pojken Barmani häktade. Utredningsroteln i Göteborg tar över utredningen för att eventuellt åtal mot Brorson. – Vagn Brorson är en jävla massmördare, avbröt Bente Sigurdsen. Han bör låsas in på livstid. Och då menar jag verklig livstid. – Det får utredning utvisa, Sigurdsen. På tal om unge Barmani har vi en oklar punkt. Hur kom pojken fram till färjefästet? Hur kunde han få tillfälle att döda sin syster? Du stoppade trafiken, Sigurdsen. Såg du inte pojken. Han kom på moped.

242

– Han måste ha passerat innan jag kom fram till vägen, sa Sigurdsen och såg sin chef i ögonen. Jag såg honom inte. Lundström begrundade hennes svar. Utan att kommentera vände han sig åter mot gruppen. – Den ena av de två unga flickorna, Sandra Persson, kunde lämna sjukhuset efter en natt och återförenades med sin familj. Familjen är på väg att flytta till Värmland. Den andra av flickorna, Emma Johansson ligger kvar på NÄL. Förutom vård för kroppsliga skador får hon vård på BUP. Vi får hoppas att även hon kan komma hem till familj och vänner snart. Det skulle dröja mer än ett år innan kommissarie Lars Lundström förstod att han spått fel.