Husfru i båt och kammare

Kandidatuppsats i arkeologi

Stockholms universitet

HT 2014

av: Elias Ghattas-Lama

Handledare: Anders Carlsson

Innehållsförteckning

1. Inledning 1

1.1 Introduktion 1

1.2 Syfte 1

1.3 Frågeställningar 1

1.4 Material 2

1.5 Metod 4

1.6 Teori 5

2. Båtgravarna 6

2.1 Gamla Uppsala 7

2.2 Tuna i Alsike 8

2.3 Tuna i Badelunda 9

2.4 En jämförelse: de fem båtgravarna 10

3. Kammargravarna 12

3.1 Graven Bj 845 13

3.2 Graven Bj 660 13

3.3 Graven Bj 965 14

3.4 Graven Bj 854 15

3.5 Graven Bj 825 16

3.6 Graven Bj 607 16

3.7 En jämförelse: de sex kammargravarna 16

4. Analys 18

4.1 Gravorientering 19

4.2 Dräktsmycken 20

4.3 Stavar och nycklar 21

4.4 Resultat 23

4.4.1 Husfruar 24

4.4.2 Diser och völvor 25

4.4.3 Båt eller kammare 26

5. Sammanfattning 28

Referenser 29

Abstract This paper deals with female boat graves from Tuna in Badelunda, Tuna in Alsike, Gamla

Uppsala and six female chamber graves from Birka. Its purpose is to understand why woman

inhumation occurred either in a boat or in a chamber. Grave material and finds indicate that

the buried women were housewives that enjoyed a particular social position, probably a

religious one too in their respective living areas and that the choice of the grave form could

be explained by local but significant developments around Lake Mälaren during the Viking

Age.

Omslagsbilden visar två begravda kvinnor i sittande position mitt i respektive båtgrav (Nylén & Schönbäck 1994) och kammargrav (Price 2002:132).

1

1. Inledning

1.1 Introduktion

I Mälarregionen uppträder under äldre vikingatiden (800- och 900-talet) två speciella

gravskick, båtgravar och kammargravar med obrända kvinnor. Gravskicket med dessa

gravformer finns parallellt med rika brandgravar för vikingatida kvinnor. Tidigare forskning

har ofta behandlat båt- och kammargravar för kvinnor under vikingatiden separat. Ämnet

båtgravar och kammargravar för kvinnor har inte setts i sin helhet. De ska här jämföras med

varandra.

Figur 1. Karta över Mälardalsregionen ur Google 2014. (Författarens egen figur)

1.2 Syfte

Syftet med denna uppsats är att genom analys av social och horisontell stratifiering av

vikingatida kvinnor, och det konkreta gravmaterialet förstå de bakomliggande faktorer som

gav upphov till de olika gravskicken. Dessa gravskick skiljer sig i form men har gemensamt

att de är skelettgravar.

1.3 Frågeställningar

1. Skiljer sig gravgåvorna för kvinnor begravda obrända i båt respektive kammare?

2. Vilken roll hade de ovala spännbucklorna, stavarna och nycklarna under vikingatiden?

3. Vad kunde båtgravar och kammargravar betyda för vikingatida kvinnor?

2

1.4 Material Skelettgravar eller inhumationgravskicket under vikingatid är ett speciellt fenomen. Det

skiljer sig från det mer förekommande kremationgravskicket. Det fanns flera sätt att begrava

en obränd kvinno- respektive mansgkropp: i båt (Fig.2), kista eller kammare (Fig.3).

Begravning av kvinnor i en obränd båt som är placerad i en nedgrävning började förekomma

på 800-talet och spänner över hela 900-talet. De var icke-monumentala jordbegravningar.

Figur 2. Lodfoto av båtgraven 75, gravfältet vid Tuna i Badelunda 1952. Ur Arkiven i Västerås 2014.

Kammargravskicket i Mälardalen förekommer parallellt med det närliggande gravskicket

som innehöll obrända båtgravar. De två olika formerna av jordbegravningar under vikingatid

i Mälardalen hade en specifik utbredning (se kartan Fig.1).

Figur 3. Bild kammargraven Bj 607. Birka, Stolpe av Arbman 1943.

3

Fyndmaterialet i gravarna kommer att behandlas dels genom en detaljerad beskrivning av

varje grav och dels genom att lyfta fram några av gravinnehållen för en djupare tolkning.

Fyndkategorierna har delats in i: själva gravformen båt- eller kammare, dräktspännen (Fig.4),

stavar och nycklar (Fig.5 respektive 6). Fyndurvalet är av intresse eftersom det har haft en

viss spridning i tid och rum och de kombinerar både funktion och symbol.

Jag anser att det är nödvändigt att ha med de ovala spännbucklorna eftersom de är talrika,

standardiserade och räknas som det viktigaste materialet för en kronologisk differentiering av

vikingatidsfynden. Dessa tillhörde den skandinaviska forntidens mest rikt ornerade smycken.

De flesta spännbucklor hittades i gravar och få kom från andra kulturlager. Få typer

cirkulerade, främst typ 37 och typ 51(Fig.4).

Det finns flera teorier om stavar och deras egentliga funktioner eller symbolisering. De flesta

rör sig kring en funktionell aspekt som grillspett, lampfötter, mätstav för tyger eller völvans

stav. Dessa teorier passar bra när man tar hänsyn till det faktum att de flesta stavarna hittades

i kvinnogravar.

Figur 5. Olika stavar som gravgods, ur Price 2002:185

d e f

Figur 4: a. P27, b. P37, c. P42, d. P47, e. P51 f. P55 ur Svanberg 2003:157

4

Det finns också några teorier om nycklar och deras uppkomst i gravfynden samt relationen

mellan kvinnor och nycklar. Nyklarna bars synliga vid eller under midjan och de kunde vara utsmyckade. Nyckeln kunde ha en praktisk funktion men i graven kunde den även uppfattas

som rent symbolisk.

1.5 Metod

Jag skriver uppsatsen utifrån det hermeneutiska synsättet. Studien blir en relationsanalys och

en kvalitativ analys som bygger delvis på detaljnivå och delvis på meningsbärandet av vissa

gravgods.

Genusperspektivet kommer också att användas för att klargöra hur gravformen och

gravgåvorna, det vill säga den kulturella aspekten, urskiljer sig inte bara vertikalt men också

horisontellt (Gramsch i Cornell & Fahlander 2007) mellan de gravlagda kvinnorna.

Metodiskt lokaliserades först alla obrända kvinnliga båt- och kammargravar med hjälp av

bl.a. Historiska Museets sökfunktioner i Mälarregionen. Efteråt avgränsade jag mig till ett

urval av gravar och gravfynd.

Relevant litteraturer, avhandlingar samt rapporter i fråga studerades närmare för att analysera

gravmaterialet och hitta ”samtida analogier”(Andren 1997). Jag har också använt mig av

ytterligare litteratur, rapporter och kartor som jag sökte via olika sökmotorer, till exempel

RAÄ databaser, material från FMR, Antikvarisk Topografiska Arkivet (ATA) eller Statens

Historiska Museum (SHM).

Jag besökte Västerås länsmuseums arkiv och har sammanställt tabeller över gravar och

gravgåvor samt utläst skillnader och likheter. Jag har också gjort ett diagram med möjliga

tolkningar kring ämnet.

Figur 6. Olika nycklar som gravgods från Birka (Ambrosiani & Eriksson 1992:73).

5

1.6 Teori Enligt Binford är förändring och företeelser i gravskicket påverkade av ändringar i tro och

riter. Han menar att olikheter i gravskicket beror på sociala statusskillnader och skillnader

mellan grupper som den avlidna tillhörde (Binford 1972: 219-222).

Hodder hävdar att materiell kultur är en indirekt återspegling av det bakomliggande

samhället. Symbolinnehållet kunde ha använts aktivt av alla de olika grupperna i ett samhälle.

Han anser att en gravläggning inte bara återspeglar graden av social differentiering utan är

beroende också av samhällets värderingar och föreställningar om döden (Hodder 1982: 211).

Renfrew & Bahn hävdar att en analys av gravmaterial kan visa sociala skillnader samt roll

och rang av den avlidna (Renfrew & Bahn 1991:175–176).

Shanks och Tilley (1987) hävdar att ideologi och kult genomsyrar ett samhälle och avsätter

spår som kan manifesteras i den materiella kulturen. De menar att religion och myters

uppbyggande i ett samhälle förklarar klassindelning och levnadsvillkor för enskilda eller en

grupp individer i samma geografiska område.

Fahlander (2003) argumenterar att gravmaterialet i stort kan vara av viss fördel för analys av

sociala förhållanden eftersom materialet kan variera och är rikare i komposition än andra

arkeologiska lämningar och föremål. Samt att det konstruerar en ”tidskapsel” som har fångat

specifika företeelser (Johansson & Sestieri i Fahlander 2003:86).

Enligt honom är gravmaterialet och gravskicket relaterade till den person som är gravlagd

och hans sociala status. Gravmaterialet avspeglar generella drag av en viss etnisk folkgrupps

kultur. Den reflekterar inte bara sociala struktureringar men kan också berätta om attityder

när det gäller tron och efterlivet (Fahlander 2003: 86).

Gramsch(2007) ser gravritualen som en social företeelse. Artefakterna, de döda och deras

placering i graven blir ett sätt genom vilken arkeologen kan tolka kommunikativa handlingar

mellan grupper eller mellan individer.

Detta kommunikativa relationssynsätt till gravskicket i den ”repetitiva ritualen” erbjuder ett

nytt perspektiv åt arkeologin. Gravritualen användes för att förhandla de sociala identiteterna

och samtidigt för att skapa eller rekonstruera samhället i den lilla skalan, alltså på gravfältet. I

döden blir individen transformerad och får en ny social status (Gramsch 2007:12–13).

Gramsch förklarar att den biologiska döden av individen ersattes och följdes av den ”liminala

fasen” och med en konstruktion av individens nya social identitet omintegrerades de döda

som förfäder åt de levande (Van Gennep och Habermas i Gramsch 2007:12–13).

6

2. Båtgravarna Ort Grav Datering

Gravtyp Ålder/placering Mått Orientering Smycken Övrigt

Gamla

Uppsala 36 800 Stockbåt

av gran

och björk.

Äldre kvinna.

Midskepps halvt

vänd på vänstra

sidan. Ben lite

utdragna.

5,5x1,

5

Fören i VSV.

Västlig del tom

Huvud åt

nordost

2 ovala sp.

P41

Likarmat sp.

P60

Hund,

höna,

1 hänge

kvinno-

figur

Tuna i

Alsike VI b 900 Klinkbåt Midskepps halvt

vänd på vänstra

sidan. Ben lite

utdragna.

7,8x1,

4

Fören i VNV

Huvud åt

nordost

2 förgyllda

ovala sp.

P52

Treflikigt sp.

Nyckel

(järn)

Tuna i

Alsike X 900 Stockbåt Midskepps halvt

vänd på vänstra

sidan. Ben lite

utdragna.

4,7x0,

9

Fören i VNV.

Västlig del tom.

Huvud åt

nordost

2 ovala sp.

P51

Likarmat sp.

P71

-

Tuna i

Badelunda 35 800 Utspänd

stockbåt,

sydd

Ung kvinna.

Midskepps

halvsittande.

Sträckta armar.

5x1,4

Fören i väst.

Östra delen tom.

Huvud åt

nordost

1 ryggknapps

¶ spänne

1 oval sp.

P?

1 likarmat

spänne

Tyg

ull

Tuna i

Badelunda 75 850 Utspänd

Stockbåt

av ene och

fur. Sydd.

Äldre kvinna.

Midskepps

halvsittande.

Sträckta armar.

6x1,5

Fören i SSV.

Förskeppet fyllt

med husgerådet

Huvud åt ost

Akterskeppet

tomt.

2 ovala sp.

P37

Likarmat sp.

P58

Tyg

siden

Tabell.4 . Skillnader och likheter mellan båtgravarna för kvinnor i urvalet(egen).

Kvinnliga båtgravar är intressant arkeologiska material på grund av att det fås olika insikter

om vikingatiden i Mälarregionen. Men tyvärr är inte alla kvinnliga båtgravarna jämförbara

och av olika skäl. Vissa är svåra att klassifissera som båtgravar, några är båtvirke andra

rituella deponeringar. Vissa är fyndfattiga och några fick en dubbelbegravningar. Många

gravbåtar är dåligt bevarade eller svårt plundrade (Larsson 2007:414).

Vid gravfältet i Tuna i Alsike hittades minst 2 kvinnliga båtgravar, båtgravarna X och VIb

(Arne 1934). Båtgrav III vid Tuna i Alsike var en dubbelbegravning av en man och en

kvinna (Larsson 2007:45). I gravfältet vid Prästgården i Gamla Uppsala undersöktes 4

båtgravar varav bara en identifieras med en kvinna, båtgrav 36. Båtgrav 3 i Gamla Uppsala

var enormt plundrad (Nordahl 2001: 46ff, 94).

I Västmanland vid gravfältet Tuna i Badelunda hittades året 1952, 8 kvinnogravar i båt. Flera

av dem var fyndrika speciellt båtgravarna 35 och75. (Nylén & Schönbäck 1994: 36,44). I

Sala året 1907 hittades 2 kvinnliga båtgravar. Båtgrav I i Sala var en stockbåt men dålig

bevarad. I den hittades ovala spännen, ett likarmat spänne, 52 pärlor och rester av en hund.

7

I Norsa hittades året 1960 en båtgrav som innehöll en kvinna med ett ryggknappspänne, 45

pärlor och hundrester. Båten var inte bevarad, den var 7m. Den var också plundrad (Larsson

2007:51–52).

I Södermanland i Botkyrka socken, i Fittja, undersöktes år 1970 en båtgrav som var fynd

fattig. Båten var 6 m lång (Larsson 2007:51). I Årby undersöktes år 1971 en båtgrav med

nord-östlig orientering, båtgraven A 57 tillhörde en kvinna. Gravgodset inkluderade ovala

spännen, 39 pärlor, en sax, en kniv och kraniet av en häst. Själva båten var inte bevarad men

det hittades 252 järnnitar i gravschacket. Den var 7m lång (Larsson 2007:51).

Jag begränsar mig till ett visst antal båtgravar och väljer två från Tuna i Badelunda eftersom

där är gravfältet med bara kvinnliga båtgravar som är en avvikelse om det jämförs med andra

gravfälten som är nästan exklusiva manliga båtgravar med militär karaktär (Larsson

2007:367). Jag väljer också två från Tuna i Alsike och en från Prästgården i Gamla Uppsala.

Båtgraven i Årby väljer jag bort. Norsas och Fittjas båtgravar väljer jag bort också eftersom

de kvinnliga båtgravarna har varit plundrade och är fyndfattiga. Sala kvinnograven väljs bort

eftersom den ligger långt från Mälaren.

Urvalet framstår som representativt för Mälarregionens kvinnliga båtgravar. Urvalet utgår

från att deras gravmaterial är rikare och dess motsvarighet inte står att finna i andra

näraliggande och samtida gravar. Med detta menar jag att dessa gravar på ett markant sätt

skiljer sig från de övriga gravarna i komplexet.

Begränsningen innebär inga konsekvenser för representativiteten. Litteraturen om dessa

gravar är lämplig för aktuell undersökning och deras gravmaterial ska behandlas i

argumentationen.

2.1 Gamla Uppsala Vid Prästgården i Gamla Uppsala observerade Sune Lindqvist redan år 1930 nedgrävningar i

form av en båt. År 1973 grävde Sten Tesch och Else Nordahl de 4 båtgravarna:1, 2, 3 och 36

(Larsson 2007:49).

Båtgrav 36 låg i riktning ONO-VSV. Fören var mot väst. Den var 5,50 m lång och 1,50 m

bred. Av båten återstår bara 71 spikar liggande i rad och 3 nitar. Den var byggd av gran och

björk. Båtgravens västliga del var tom (Nordahl 2001:53).

Mitt i båtgrav 36 låg ett dåligt bevarat skelett av en äldre kvinna(se Fig.7). Skallen, fragment

av revben och armar hittades bevarade. Hon var lagd till hälften på vänster sida med benen

lite uppdragna med en väst syd-orientering och huvudet låg åt ost (Nordahl 2001:53).

Figur 7: Kvinnan i båtgrav 36 Nordahl 2001:47 Figur 8: Hunden i båtgrav 36. Nordahl 2001:47

8

På bröstet på kvinnan låg en smyckeuppsättning som bestod av 2 ovala spännbucklor av typ

P41(se Fig.24,5). Ornamentiken var gripdjur men slitna och av sällsynt typ. Det fanns också

ett likarmat spänne av typ P 60 som har en krona av genombrutet arbete (Nordahl

2001:48,58).

Djurrester hittades i båtgravens västliga del d.v.s. i fören, och bland annat ben av en höna.

Längst bak i båten utanför babordssida låg ett skelett av en hund(se Fig.8) stor som en schäfer

(Nordahl 2001:48).

I graven hittades 60 ringformade opaka glaspärlor: 31 enkla enfärgade, 4 melonformiga och 2

segmenterade. Bland pärlorna hängde en liten spiral av silvertråd, en ring av brons och silver

och 2 till hängen omgjorda mynt från arab-sasanidiska Tabaristan som bar namnet på

abbasidkalifen, al Mansur från 763 e.Kr. (Nordahl 2001:50).

Det fanns också 1 hänge av brons, i form av en kvinnofigur som bar ett stort krumböjt horn

och hade en hårknut längs ryggen och som visar att kläderna bestod av flera plagg och ytterst

bar hon en schal. På baksidan av hänget fanns en ögla för upphängning (Nordahl 2001:53).

En kniv med silverdekorerad slida låg vid kvinnans midja. Den hade tre skilda band av flätad

silvertråd men ingen doppsko hittades. Det hittades också fragment av 1 nålhus av ben

(Nordahl 2001:53).

2.2 Tuna i Alsike Båtgravar i Tuna i Alsike hittades redan 1893 och gravfältet undersöktes och grävdes partiellt

av Hjalmar Stolpe 1896. År 1928 grävdes det igen av Nils Åberg och T.J. Arne (Larsson

2007:47).

Båtgraven VIb var 7,8 m lång och 1,4 m bred. Den var orienterad i VNV-OSO lig riktning,

alltså seglade den åt väst. Båttypen var oidentifierad. I den låg den döda kvinnan i båtens mitt

med huvudet åt öst, hon låg på vänster sida (Arne 1934:11).

Vid kroppen låg bland annat 2 förgyllda ovala spännbucklor av typ 52 (Jansson 1985:208) (se

Fig.2), 1 bronsring, 1 pärlkedja, 97 pärlor av glas, bergskristall och karneol, 1 treflikigt

spänne och 1 ringnål. Dessutom fanns det en järnsax, 1 järnnyckel, järnfragment och 2 små

lerkärl (Arne 1934:32–34).

Båtgraven X var orienterad i VNV-OSO lig riktning och i den låg en kvinna i båtens mitt

som lagts på vänster sidan med benen uppdragna. Omkring henne fanns 1 likarmat spänne, 1

bronstrådring, 1 grov ringnål, 2 ovala dubbelskaliga spännbucklor av typ 51(se Fig.4,e), 1

bronshänge, 1 armring och pärlor. Smyckena låg i en intakt position.

I graven hittades 1 snidat benföremål, 2 kammar och 1 kniv i slida som var på hennes midja

med spetsen vänd mot magen. Det fanns också 1 sax, 1 pincett, nålhus och 1 bronstråd.

Längre bakom i aktern låg: 1 runt spänne, ytterligare 2 ovala spännbucklor av typ P

51(Jansson 1985:208), 1 bronskedja och 50 pärlor.

9

2.3 Tuna i Badelunda Ett gravfält hittades vid Tuna i Badelunda när ett hus skulle byggas. Erik Nylén och Bengt

Schönbäck undersökte gravfältet och grävde fram båtgravarna 1957.

Båtgrav 35 hade en oval stensättning som skadade äldre gravar vid anläggningen. Graven var

i O-V lig orientering och båtens förskepp var åt väst. Det nedgrävda båtsschaktet var 5 m

långt, 1,4 m brett och i mitten var det 0,7 m djupt. Det fanns få båtrester av den försvunna

båten. Där låg som enda föremål ett kärl som var krossat (Nylén & Schönbäck 1994:36 ).

På midskeppets del gravsattes ett lik av en ung kvinna. På båtens främre del låg likets fötter

medan resten av liket hade vilat på en bår som var ställd över båtens tofter. Kvinnan var

placerad i en halvsittande ställning med upprätt överkropp (Nylén & Schönbäck 1994:36 ).

Av liket finns inga rester kvar, förutom spår av tandemalj och skelettdelar av en arm. Aktre

östra delen av båten bakom den döda kvinnan eller båtstyrarens plats var tom (Nylén &

Schönbäck 1994:36 ).

Smyckeuppsättningen bestod av 1 ryggknappsspänne i vendelstil D, 1 enskalig oval

spännbuckla av typ 51 , 1 likarmat bronsspänne, 1 pärlkedja, 35 glaspärlor av olika former

och färger samt 3 hängen av brons med ornamentik. Pärlkedjan har hängt på bröstet mellan

de 2 små spännena, det ovala och det likarmade.1 knivblad med trärester hittades och en

skaftad kniv med slida (Nylén & Schönbäck 1994:33–38 ).

Båtgrav 75 låg i riktning NNO-SSV och var grävd ned i en stor och rund stensättning från

gravfältets äldre skede (Nylén & Schönbäck 1994:44 ).

Båten är delvis bevarad(Fig.9) och fören var mot väst. Båten mätte ca 6 m, bredden var 1,5 m

och det totala djupet var 0,5 m. Ändarna till båten är spetsiga med kanotliknande form(se

Fig.9). Den är av ene och furu och botten är gjord av en urholkad stock. Den är sydd med

vidjesöm. Till båtutrustningen hörde en 1,8 m lång åra som var lagd över den främre

toften(Nylén & Schönbäck 1994:48, 64-66 ).

Graven hade en tältkonstruktion med en bår av trä. Båren eller sängen(se Fig.10) var 0,8 m

bred och 1,45 m lång. Den var av ek och som bädd hade båren täckts av ett lager av mossa,

gräs och fräken. Akterskeppet var helt tomt(Nylén & Schönbäck 1994:46 ).

I gravläggningen fanns bara några rester av en vuxen kvinna, delar av handledsbenet och

kraniet, fragment av tandemaljen från underkäken. Kvinnan vilade ungefär på midskeppet i

halvsittande ställning med sträckta armar (Nylén & Schönbäck 1994:46 ).

Hon hade på bröstet 2 ovala spännbucklor med rik dekoration av gripdjursstil P37(se Fig.4,b)

och till schalen bar hon 1 likarmat spänne av typ P58 (Nylén & Schönbäck 1994:46 ).

Till spännena hörde 2 pärlhalsband med hundratals glaspärlor i olika färger och former samt

4 pärlor av brons och en bärnsten. Det ena halsbandet var en mer ovanlig bronspärlkedja och

bestod av 140 små ringformade opaka glaspärlor, i blå och vit, men några var brungröna och

var behängt med 14 runda silverhängen i form av efterpräglade arabiska mynt.

10

Silverbleckhängena hade kopierats från verkliga mynt som bar text med arabisk skrift.

Originalmynt var från Wasit i Irak från år 662-634 eller från år 731-742 e.Kr. (Nylén &

Schönbäck 1994:46).

I båtgraven hittades 2 ringar av silvertråd på varje ända av det likarmade spännet. Det hittades

också 2 tunga gjutna armbyglar av brons, en på vardera handleden samt på den vänstra

hittades 1 enklare bronsarmring.(Nylén & Schönbäck 1994:48–49).

I båtens förskepp framför kvinnan som satt på båren fanns ett urval av husgeråd för mat och

dryck med tillhörande förvaringskärl av olika slag. Vad som saknas är metallredskapen d.v.s.

kvinnans personliga utrustning som en sax, en kniv och nycklar. Under båren låg en rund

trätallrik och en träbägare på fot, båda placerade i ett stort fat som låg tvärs över båten (Nylén

& Schönbäck 1994:52).

2.4 En jämförelse: de fem båtarna

Alla studerade kvinnliga båtgravar har haft en riktig båt (Fig.9) och ett kvinnoskelett som

ligger i själva båten. Men det handlar om dolda gravskick eftersom de låg under flat mark och

som kunde samsas med andra gravtyper och begravningskick som till exempel brandgravar

eller kammargravar.

Alla båtar var placerade i ett dike och ibland täckt med ett trätak men inte alla var bevarade. I

båtlösa gravar hittade arkeologerna båtnitar som lämnades kvar i rad med lika avstånd när

båten förmultnade. Den enklaste formen av begravda båtar var kanotliknande stockbåtar. Den

väl bevarade båten i graven 75 visar att båtarna var av typen så kallad ”utspänd stockbåt”(se

Fig. 9) med pålagda och påsydda bord. Både ändarna av båtarna var spetsiga och de var

utrustad med minst 1 åra. (Nylén & Schönbäck 1994: 64-70).

Den andra varianten var en klinkbåt med nitade bord som är fallet med båtgraven VIb vid

Tuna i Alsike där kvinnan låg i en vanlig klinkbyggd båt (Larsson 2007:121). Båtgraven X

vid Tuna i Alsike var en stockbåt (Nordahl 2001:57–58; Arne 1934: 13).

Båtarna i gravarna var av en exceptionell båttyp som inte var skapad för fiske eftersom de var

ostadiga (Larsson 2007:60). Båtarna i Tuna i Badelunda som ligger utanför det samiska

området var gjorda med samisk syteknik (Larsson 2007:124). Eftersom båtarna var tunna och

ostadiga gjorde det att kvinnan var tvungen att sitta i mitten vid användandet. De var snabba

Figur 10: båren, båtgrav 75 ur Arkiven 2014 Figur 9: båten med en åra, båtgrav 75 Google 2014

11

och kunde bäras på land. De var bra för transport av människor på vattenvägarna i Mellan

Sverige och säkert inte gjorda för krig. (Larsson 2007:60–61, 71-74).

Ett gemensamt drag i uppländska och västmanländska båtgravar är orientering i NO-SV-lig

riktning. Likaså är placering av de döda i båtgravarna vid Tuna i Badelunda och Tuna i

Alsike likadan, kvinnor var placerade på samma sätt i båtens mitt med huvudet åt nordost.

Alla båtgravar hade en tom akter d.v.s. den tomma akterplatsen som vanligtvis var reserverat

till en rorsman. Förskeppet, å andra sidan, var försett med husgeråd och liknande.

Husdjuret, hunden, var placerad utanför båten som fallet är i båtgrav 36 vid Gamla Uppsala,

förmodligen ett offer(Näsström 2001:257). En av skillnaderna mellan båtgravarna vid Tuna i

Badelunda och Tuna i Alsike är att det inte rapporterades husdjur i Badelundas båtgravar.

Ovala spännbucklor som dräktspännen som hittades i gravarna, var tillverkade av brons och

förgyllda. De bars som parspännen på vardera axeln av kvinnor (kvinnan i båtgrav 35 hade

bara ett ovalt spänne). De typer som förekom var ovala spännen av typer P 41, P 37,P 51 och

P 52( se Fig.4 & Fig.24) Till dräktsmycken hörde också ett tredje spänne, några var av

likarmad typ P 58 eller P 60.

Ryggknappsspännet från båtgraven 35 vid Tuna i Badelunda (Fig.11) var ett unikt föremål

bland gravsamlingarna. Det är förgyllt och speciellt kan det praktfulla arbetet noteras. Den

stora cirkelrunda plattan överst på spännet som vanligtvis finns, den så kallade ryggknappen,

saknades. Den toppiga kronan i genombrutet gallermönster var monterad direkt på bågen, ett

tecken på senare bearbetning. Ryggknappsspännet hade röda granater på ovansidan och

halvrunda knoppar av organiskt material, ben eller horn. Likadana ryggknappspännen

hittades i Norsa.

Av kuriosa är hänget i brons, som hittades i båtgraven 36 vid Gamla Uppsala, i form av en

kvinna som bar i de framsträckta händerna ett stort krumböjt horn. (se Fig.12).

Figur 12. Hänget, båtgraven 36 Nordahl 2001:52

Figur 11. Ryggknappsspännet; båtgraven 75 Nylén & Schönbäck 1994: 38

12

3. Kammargravarna Obrända kammargravar med timmerkonstruktioner handlar om kammargravar som är byggda

på plats i gravschaktet. Kammargraven är alltså en ”fast” inre träkonstruktion närmast av

kvadratisk gravform med hörnstolpar, väggbeklädnad och djupa schakt (se Fig.3, s.2).

Kammargravar i Sverige uppträder under yngre romersk järnålder (200-400 talet) och

folkvandringstid (400-500 talet) men sedan försvinner denna gravform under Vendeltiden

(500-800 talet) för att återuppstå under vikingatiden (800-900 talet). De förkommer bara på

ett fåtal platser främst i Uppland och Västmanland med en stark koncentration i Birka (Gate

1995:21).

Vikingatidens kammargravar i Birka undersöktes och utgrävdes av Hjalmar Stolpe under

1800-talet. Agnes Geijer undersökte från år 1938 textiler i Birkas gravar, samt Holger

Arbman som undersökte gravarna under perioden 1940-43 var den första med att

sammanställa och systematisera gravtyperna och gravgods på ön. Anne-Sofie Gräslund året

1980 har studerat och behandlat gravmaterialet i Birka (1980).

Kammargravarna fördelade sig på två gravfält i Birka: 76 kammargravar varav 28 av dem

könbedömdes som kvinnogravar i Hemlanden och 43 i gravfältet norr om Borgen där bara 15

som könsbedömdes till kvinnogravar (Gräslund 1980: 27–28,30,80).

Grav

nr

Datering

e.Kr.

Gravtyp Ålder/placering Mått Orientering Smycken Övrigt

AOT

värde

Bj

965

900 Kammare

Ektak

Sittande

Blick åt ost

2,1/1,6

VS-ON

Huvudet åt väst

2 ovala

spännbucklor

Typ P52 E

Häst

Nyckel

23

Bj

854

800 Kammare

På rygg

Sträckta armar

Huvud uppåt

Blick åt ost

2,4/1,9 V-Ö

Huvudet åt väst

Likarmat & 2

hästspännen

av silver, 81

pärlor

Nyckel

23

Bj

825

800 Kammare

Sittande

Blick åt ost

2,55x

1,2

V-Ö

Huvudet åt väst

2 ovala sp.

Borrestil P47

Kvinno

figur

i silver

Nyckel

13

Bj

660

900 Kammare

Ektak

På rygg.

Sträckta armar

Mitt kammaren

Blick åt ost

2,45x

1,5

NV-SO

Huvudet åt väst

2 ovala sp.

P51

28 pärlor

Stav

0,74m

Silver-

kors

Kniv

19

Bj

845

925-945 Kammare

Ektak

Sittande

Mitt kammaren

Låg stol

Blick åt ost

1,8x1

V-Ö

Huvudet åt väst

2 ovala sp.

Berdalstypen

Mynt

2 runda sp.

Stav

0,68m

Kniv

18

Bj

607

900 Kammare

Ektak

Ung kvinna Låg

på höger sida ben

uppdragna

Blick åt ost

2,4x1,5 V-Ö

Huvudet åt väst

2 ovala sp.

P52

Runt sp.

Nyckel

Kniv

9

Tabell 4: Drag och innehåll i de utvalda gravarna, "likheter och skillnader”. Författarens egen.

13

Jag väljer bort dubbelbegravning med båda kön som till exempel kammargravarna Bj 644, Bj

834, Bj 750 eller med samma kön eftersom det kan tyda på sekundär begravning och exempel

på det är kammargravarna Bj 632, Bj 750 och Bj 644 (Gräslund 1980:36). Jag undviker

samtidigt fyndlösa gravar eller dem som innehåller enstaka fyndfragment samt barngravar

med kammare (Gate1995:28).

Endast de mest fyndrika eller de mest uppseendeväckande gravarna tas upp. Med detta menar

jag att dessa gravar på ett markant sätt skiljer sig från övriga gravar i komplexet. Utvalda

gravar visar sig vara väldigt representativa i sina grupperingar. Exempel på detta är

kammargraven Bj 965 eftersom den är den enda i sin grupp (gravar 960-968) som har en

begravd häst (Gräslund 1980:30). Urvalet passar bra med Nils Ringstedt (1997) som har gjort

en kvantitativ analys på Björkös kammargravar utifrån deras innehåll och storlek(Ringstedt

1997: 93). AOT är mängden artefakter i gravarna och de utvalda är bland de rikaste(se tabell

4).

3.1 Graven Bj 845 Bj 845 hade horisontella timmerplankor. Kammaren var inte så stor, 1,80 lång och 1m bred

och hade en väst-östlig orientering med huvudet åt väst. Rester av skeletten var bara kraniet

av kvinnan som var kvar (Fig.13). Hon blev begravd sittande på en stol mitt i

kammaren(Price 2002: 140; Gräslund 1980:31).

På hennes bälte hängde en skinnpung, en liten brynsten och en järnkniv med silvertråd kring

handtaget. Hennes smycke bestod av: 2 ovala spännbucklor av Berdalstypen (se Fig.24,b),

och två runda bronsspännen. Ett mynthänge med 2 arabiska mynt som är daterat till 925-943

hittades. Bredvid dem låg ett hänge med 3 pärlor (Arbman 1943: 320).

Kvinnan hade en tinningring av silver och silkeband runt huvudet. Hon hade en stav (Fig. 22)

av järn som låg i hennes knä och staven vilade på en trähink. Staven var 0,68 m lång. Ovanpå

hinken fanns en järnsax. Vid fötterna låg rester av en järnkista. Runt kvinnans kropp fanns en

ullkofta (Arbman 1943: 320).

3.2 Graven Bj 660

Bj 660 hittades norr om Borg och är daterad till 900-talet. Kammargraven var stor, 2,45m

lång och 1,50 m bred(Fig.14). Den hade en stenkant av stora stenar, stolphål och ett trätak.

Det enda som är kvar av kvinnans skelett är hennes tänder (Arbman 1943:232).

Figur 13: Bj 845 ur Arbman 1943:320

14

Kvinnan låg begravd på ryggen med utsträckta armar mitt i kammaren. Ovanpå huvudet i

mitten av kammarens topp låg en trälåda eller kista och ett dryckkärl av glas. Mitt på

kvinnans kropp låg en stav av järn. Staven hon hade liknar staven i Bj 845. Den var ca 0.70m

lång (Arbman 1943: 232,278).

Figur 14: Bj 660 ur Arbman 1943:232

Runt huvudet hade hon en tinningring som i kammargraven Bj845. Ett silverkrucifix (Fig.21)

hittades i hennes grav samt 2 ovala spännbucklor typ P51 C2 med datering till 900-

talet(Jansson 1985:204). Vidare en silverkedja med ett runt hänge och 28 pärlor. En glaspärla

hittades vid kraniet. På hennes bälte hängde en bronssked, 1 järnsax, 1 järnkniv, ett hänge

från Orienten, 1 järnnål och en brynsten (Arbman 1943: 232).

3.3 Graven Bj 965 Bj 965 låg norr om gravfältet Hemlanden (Fig.15). Stora delar av kvinnans skelett är bevarat

med kraniet som ligger åt höger med blicken mot ost. Det verkar som om hon har suttit i

graven eftersom kroppresterna ligger hoptryckta. I hennes grav hittades 2 ovala spännbucklor

av typ 52 och ett runt spänne. Där hittades också en vågskål och vikter samt en nyckel

(Arbman 1943:390).

Figur 15. Graven Bj 965, ur Arbman 1943:390

Det fanns rester av en häst i en separat sektion av graven men inga vapen hittades i Bj 965.

Hästen var placerad nedanför kvinnans fötter på en avsats som var skapad speciellt för

15

hästen(Gräslund 1980:41). Ett arabiskt mynt daterat till 914-943 låg bland gravgodset (Hägg

1974:140).

3.4 Graven Bj 854 Skelettet var väl bevarat och låg på ryggen med utsträckta armar och huvudet riktat

uppåt(Gräslund 1980:37). Graven (Fig.16) innehöll inga ovala spännbucklor men kvinnan

hade en torshammare som lades på hennes huvud. I graven hittades 8 silverhängen, 2

hästspännen i silver Sahlin typ II, 1 likarmat och stor spänne av förgyllt silver av Borre typ

samt en järn- nyckel (Arbman 1943:329–330).

Figur 16: Bj 854 ur Arbman 1943:328

3.5 Graven Bj 825 Bj 825 var en stor kammargrav i stadsmuren med väst-östlig riktning. Kammaren var 2,55m

lång och bredd 1,20 m (Fig.17). Kvinnans position ger intryck av att hon satt på en låg stol

när hon begravdes. Kvinnan hittades med 2 ovala enkelskaliga spännbucklor av Borre stil

P47 (Fig.3,d; Jansson 1985:129). Det hittades också i graven ett silverhänge i form av en

kvinna och 2 hängen i ryttarfigur (se Fig.20). En nyckel fanns bland gravgodset (Arbman

1943: 298-300).

Figur 17: Bj 825 ur Arbman 1943: 299

3.6 Graven Bj 607 Kammargraven Bj 607 hade trätak av ek och vertikala plankor, den var bra bevarad.

Kammaren var 2,40 m lång och 1,50 m bred(Fig.18). En puckelryggig ung kvinnas skelett

16

hittades ganska bra bevarat. Nyckeln (Fig. 23) som låg i graven var stor med 3 pinnar och lås.

Ett rundspänne och 2 ovala enkelskaliga spännbucklor hittades av typ 52 (Fig. 24; Jansson

1985:128). Hon hade med sig en järnkniv, järnnål och en järnsax. (Arbman 1943:200).

Figur 18: Bj 607 ur Arbman 1943.200

3.7 En jämförelse: de sex kammargravarna När det gäller storleken på kammargravarna är de ungefär lika, med längd av 2 m och bredd

som understiger 2 m. Strukturen av kammargravarna liknar den av ett hus med sidoväggar av

trä och trä i hörnorna. Alla hade nästan en kvadratisk form. Kammargravarna låg orienterade

i västlig-östlig inriktning med huvudet åt väst och huvudets blick mot ost (Gräslund

1980:34,40).

Enligt Stolpe var det typiskt i Birka att kvinnan gravlades sittande, detta syns i flera av de

studerade kammargravarna (Gräslund 1980:36). Kvinnorna begravdes i fina kläder och

sittande mot kuddar och dynor med sina gravföremål. De var väldigt rika i gravföremål,

speciellt kammargraven Bj 854. Bj 965 hade även en hylla för en häst (se Fig.15)

förmodligen ett offer (Näsström 2001:257).

Till den kvinnliga kläduppsättningen under vikingatiden tillhör bl.a. de ovala spännbucklorna

som är de vanligaste dräktspännena och de återfinns i de flesta studerade kammargravarna.

Kammargraven Bj 854 saknade ovala spännen men istället hittades 2 hästspännen (Fig.19)

och ett stort likarmat spänne.

Figur. 19. Hästspännen, kammargraven Bj 854 (Arbman 1943: Taf.92)

17

I grav Bj 825 hittades ett hänge i kvinnofigur samt 2 ryttarhängen(Fig.20). Ett kors hittades i

graven Bj 660 (Fig.21).

Stavar hittades i två kammargravar från Birka (Fig.22). I Bj 845 och Bj 660 fanns en stav i

vardera. Stavarna som gravföremål var gjorda av järn med en bronsbeklädning och är ganska

smala. Längden på stavarna av järn varierade mellan 0,45 och 0,70m. De kanske var längre.

De är fyrkantiga i genomskärning och har ett handtag som var utarbetat(Arbman 1943:

278,320).

Price (2002) hävdar att det fanns många typer av stavar med varierande utseende som olika

personer har använt sig av för olika funktioner eller ändamål. Enligt honom är völvor med

deras stavar begravda i kammargraven Bj845 och Bj660.

Nycklar av järn eller brons förekom i fyra av kvinnogravarna. Alla nycklarna fungerade inte

som låsöppnare. De ingick ofta i kvinnans utrustning, de fanns också i kombination med ett

skrin eller lås för en kista (Gate 1995:28).

Figur. 23. Nyckeln i grav Bj607 ur Arbman

1943: Taf.275

Figur 20. Hängen, kvinnofigur och ryttaren, grav Bj 825. Arbman 1943: Taf.92

Figur 21: Kors Bj 660 ur Arbman 1943: Taf.102

Figur 22: Staven i grav Bj 845 ur Arbman 1943: Taf.125

18

Nycklarna hittades i Bj 965, Bj 854, Bj607, Bj 825. Inga nycklar fanns i kvinnogravarna som

innehöll stavar, Bj 660 och Bj 845. Nycklarna var av olika typer och former. De är små,

svaga och kunde brytas sönder med händerna. Bj607 hade en stor nyckel med tre tänder,

längd ca 17 cm (se Fig.23).

4. Analys

Båtgravarna

Kammargravarna

Område Tuna i

Alsike

Tuna i

Badelunda

Gamla

Uppsala

Birka

Namn X IVb 75 35 36 965 854 660 845 607 825

Datering 900 900 850 800 800 900 800 900 925 900 800

Grav orientering O-V O-V O-V O-V O-V V-O V-O V-O V-O V-O V-O

Kropp sittande

På ryggen

Pärlor

Oval Spännbuckla

Ryggknappsspänn

Hästspänn

Likarmad spänn

Treflikigt spänn

Runt spänne

Kors silver

Stav

Nyckel

Hänge Kvin figur

Ryttarfigur

Hundrester

Hästrester

Tinningring silver

Kedja

Torshammare

Järnkista

Husgeråd

Dryckkärl

Trähink

Bronsvas

Kniv

Sax

Vågskål vikter

Arabiskt mynt Tabell.3 Skillnader och likheter mellan båtgravarna och kammargravarna(författarens egen tabell).

Vid jämförandet av gravföremål fanns mycket gemensamt och egentligen inga stora

skillnader. Gräslund drog faktiskt paralleller mellan gravfynd som påträffats i kvinnors

19

kammargravar generellt och de fynd som förekommer i gravarna i centrala Uppland och

hennes hypotes var att de är lika med anledning av att gravinnehållit i stort sett är lika. Hon

förslog att de kvinnor som är begravda i Birka kommer från centrala Uppland (Gräslund i

Gate 1995: 36).

Uppsättning av smycken i kvinnodräkten å andra sidan är varierande. Inte alla kvinnor

begravdes med ett par ovala spännen. I båtgrav 75 hittades en spännbuckla och ett

ryggknappspänne medan i kammargraven Bj 854 hade kvinnan på sig 2 hästspännen och inga

ovala spännbucklor. Stavar av järn fanns men bara bland gravgodset i de två gravarna Bj 660

och Bj 845 och inga järnstavar påträffades bland de studerade båtgravarna. Bj965 var den

enda som påträffats med rester av en häst och kammargraven Bj 660 var den enda i urvalet

som hade ett kors.

4.1 Gravorientering Orienteringen av båt- och kammargravarna är anmärkningsvärd likartad. Den vanligaste

orientering av kammargravarna är väst-östlig med huvudet mot väst medan de uppländska

båtgravarna har en östnord- västsydlig orientering med huvudet åt den östliga ändan.

Uppländska och västmanländska båtgravar för kvinnor har en gemensam orientering, en

likhet som överskrider gränserna och detta kan bara understryka, helt enkel, det geografiska

sambandet. Det verkar som orienteringen är inriktad mot de kardinala punkterna, en vanlig

sak även för andra gamla monumentala lämningar (Lindström i Larsson 2007:275). Men

varför är de annorlunda och hur skall skillnaderna tolkas?

Samtida analogier kan vara till hjälp när det gäller orientering. Den närmaste i tid och plats,

de kristna gravarna i Europa med väst-östlig orientering liknar orienteringen av Birkas

kammargravar men förklarar ändå inte särskilt mycket. De kristna gravarna är fyndfattiga och

huvudet av de begravna är på den västliga delen av graven med blicken åt öst och i enlighet

med den kristna tron. Dessutom att begravas i väst-östlig är inte bara kristet, det finns

exempel på andra som begravdes med samma orientering men hade en annan religiös

uppfattning (van Est i Gräslund 1980: 48).

Soluppgång och nedgång i början av vintern eller sommaren kan på något sätt förklara

orienteringen av båtgravarna(Larsson 2007:276,278–280) eftersom kvinnorna i båt hade

huvudet åt ost och blicken var mot väst, mot solnedgången. De som var begrava i kammare

hade huvudet åt väst och blicken mot ost alltså mot soluppgången.

Vad jag anser som förklaring av gravorienteringen främst i Birkas kvinnliga kammargravar

och inte i mindre grad för de uppländska båtgravarna för kvinnor är tankar som är kopplat till

makt. De flesta uppländska gravfälten låg nära gårdar som var belägna vid ett vattendrag som

ledde ut i Mälaren. Det geografiska läget vid en ås och en å med en nord-syd riktning gav

Tuna gården ett gynnsamt kommunikationsläge som knutpunkt för 1000 år sedan.

Samma sak gäller även Birka som kan räknas som en av Sveriges handelscenter. Birkas

centrala läge gjorde att man kunde lätt kunde ta sig dit från Norrland och kunde nås från

20

västliga och östliga led. Historiska dokument som Vita Ansgarii berättar att rika köpmän kom

till Birka och det fanns ett överflöde av pengar och alla slags varor (Ambrosiani 1991:35).

Själva gravfälten i Birka och vid tunagårdar ligger i anslutning till andra högstatusgravar till

exempel som i sin tur är strategiska platser i landskapet (Gate 1995: 35). I närheten av Tuna i

Badelunda finns till exempel Anundshögen med skeppsättningar och en runsten.

När det gäller Birkas maktcentrum låg det inte bara i Gamla Uppsala. Flera av de rika bland

lokalbefolkningen i Mälarområdet har blivit begravda i Birka istället för på sin släktgård

eftersom relationen till deras följe, beskyddare eller kung har varit viktigare (Magnus 1996:

26f).

Gravorienteringen har ett makt- och tillhörighetsperspektiv som förvandlades till en lokal

variation i respektive område. Orienteringen kan förklaras som ett resultat av olika politiska

miljöer (Vestman 1996:19–20).

4.2 Dräktsmycken Till den kvinnliga dräktuppsättningen hörde inte bara de ovala spännena som var de

vanligaste dräktspännena (Fig.4 & Fig.24), men i utsmyckningen av dräkten ingick även

likaramade spännen, ryggknappspännen, hästspännen, pärlband, kedjor, nycklar, knivar,

småredskap som hygienartiklar för kvinnor och huvudbonad.

Ovala spännen hittades i alla studerade båtgravarna och i fem kammargravar. I

kammargraven Bj 854 saknades de ovala spännbucklorna. Ovala spännbucklorna tillhörde

hängkjolen som var ett öppet hängsel och ögleförsett svep som lades runt kroppen, ett enda

lager tyg som ofta var av linne (Hägg 1974:40). De ovala spännbucklorna var av

standardiserade former, stora över 10 cm långa, kraftigt välvda och rikt prydda med

reliefornamentik. Gjutna i brons är de flesta ofta förgyllda och nästan alla kan dateras till

Birkatiden, tidig och mellersta vikingatiden (Jansson1985:13 & Fig.4 s.3 & Fig.24).

De ovala spännbucklorna massproducerades i Sverige och bland annat lokalt i Birka. Birkas

ovala spännbucklor och ovala spännbucklorna generellt är karakteriska exponenter för

skandinavisk kultur. I det hela skandinaviska kulturområdet och i de skandinaviska

A B C

Figur. 24. A. P 41, B. Berdal unika, C. s.52 ur Jansson 1985: 22, 33, 84

21

bosättningarna i väst och öst är de det mest förekommande parspännet (Jansson 1985: 12). De

har funnits i kvinnogravarna i Ladogaområdet i Rus (Romanova 2010:14) och i Irland.

Spännbucklorna köptes men mest troligt delades de ut som gåvor och symboler. Skriftliga

källor, skaldikter Vellekla, talar om kungar som smyckeslösare, även i runinskrifter från

Mälarområdet referera det till detta (Sundqvist 2007: 95). I dikten Völvans spådom, vers 21-

22, Oden ville avkräva völvan hennes kunskap och mutar henne med smycken.(Göransson

1999: 178).

I Ynglingatal och fornvästnordiska källor var det Oden som formade eliten, krigarna och

kungarna (Price 2002:96). Därför spelade kungen en central roll i den offentliga kulten, som

beskyddare av kultplatsen och arrangerare av ceremoniella gästabud under de kalendariska

offerfesterna. De uppträdde i centrala rituella roller (Sundkvist 2007: 94). Härskaren som

guden Oden kunde ge uttryck för sin rikedom och manisfestera sin generositet genom att dela

ut gåvor till sina män och kvinnor för att förstärka allianser och vänskapsförbindelser.

Men att säga att de ovala spännbucklorna är spåren av eliten i gravmaterialet, kan vara

problematiskt. Problemet ligger i att det är svårt att identifiera rangindikerande bucklor i

gravmaterialet och de flesta som hittades tillhörde dräktuppsättningen samt att deras

kvalitetsmässiga skillnader inte alltid är tydliga (Ljungkvist 2006:37,41).

Mest troligt har det ansetts vara att vissa gravföremål var nödvändiga att ha med i graven.

Smycken utgjorde en stor del av den skandinaviska kvinnliga dräkten (Thedéen 2012:65). Att

bära ett par ovala spännbucklor blev en lokal tradition med stark anknytning till

Mälardalsområdet under vikingatiden och de bars av kvinnor av alla åldrar (Thedéen

2012:62).

4.3 Stavar och nycklar Inga stavar har hittats bland de utvalda båtgravarna men stavar hittades i två av de studerade

kammargravarna i Birka, Bj 660 och Bj 845. De kunde vara alnmåttstavar och att kvinnorna

handlade med textilier (Gustin 2010:344ff) men det är inte den enda tolkning. Så vad kan

stavarnas placering i kammargravarna betyda och varför inga stavar i båtgravar?

Vikingatidens kvinnor kunde utföra riter i privata sfärer, gården, vid enklare helgedomar,

begränsade sociala miljöer och de offrade till Freja, fruktbarhetskultsgudinna. Men i den

offentliga sfären handlade det om magi och trolldomskonst och sejden. De kvinnor som

praktiserade det kallades också ”völvor”(Sundqvist 2007: 56).

Sundkvist hävdar att völvor och sejd har funnits också i aristokratiska miljöer. Enligt honom

är stavarnas uppkomst i de två vikingatida kammargravarna från Birka, Bj 660 och Bj 845,

bevis på att de begravda tillhörde en högre sociala status (Sundqvist, 2007: 69-71).

En völva eller stavbärerska kunde bara vara en kvinna. Völvorna är väldokumenterade i

Eddadiktingen men saknas i äldre diktningar och i ortnamnsmaterialet (Sundqvist 2007: 67).

De hade en divinatorisk funktion genom utförandet av en ritual som kallades sejd och som

22

relaterades till Oden, gudarnas sejdmästare. Völvorna kunde också ha haft en koppling till

Frigg, en prototyp-völva (Pesch 2011: 391).

Enligt skrifterna gick de från gård till gård, ofta hade de ett följe med sig och fick betalt för

sina ritualer och i Eiriks saga behandlades völvan med respekt (Sundkvist, 2007: 66). Å

andra sidan tycks völvan och i andra källor vara gammal, bodde i marginella miljöer och

tillhörde inte eliten.(Price 2002, 129). Men det är inte tillräckligt för att demonisera dem.

Kvinnan i kammargraven Bj 660 med stav har många likheter med kvinnan i Aska- graven

(Arwill-Norbladh 20012:44) så också kvinnan i vagnsgraven 4 i Fyrkat i Danmark(Price

2001:159). Dessutom liknar staven i Bj 660 liknar Klintastaven som hittades 1957 på Öland

men saknar korgen och miniatyrhuset på krönets topp omgiven av djurfigurer (se Fig.25).

Alla nämnda gravar är av hög status enligt tidigare forskning.

Price tycker att kvinnorna var kultledare på grund av stavarna och de många rika och

speciella gravgåvorna. Detta syns speciellt i Fyrkats- graven. Där har man hittat föremål som

var direkt kopplade till magi, och som gör att det blir svårt att tolka på något annat sätt (Price

2002:131,159).

Stavarna i fornnordiska sagor kunde användas för att slå på trummor, detta brukade völvor

göra när de sjöng galdrar (Näsström 2001: 58,76). Stavarna var till nytta även i graven, Oden

i Völuspå, frågade en död völva om råd.(Näsström 2001: 57) och en död völva kunde

fortfarande spöka även från graven, som berättas i Laxdalingarnas saga (Näsström 2001:243).

Nycklarna fanns i både båtgravarna och kammargravarna. Nyckeln var en symbol för

kvinnan i hemmet som bar ansvaret för hushållet för bondeklassen i södra Skandinavien.

Nycklar till husets rum och kistor var alltså symboler för hennes makt. Men nyckeln i graven

kunde också ha en anknytning till kulten (Fig.26). Gudinna Freja var härskarinna över sin

gård. Hon bar smycken och nyckel (Näsström 2001:280). Av kuriosa är att nycklar saknades i

de kammargravarna med stavar, Bj 660 och Bj 845. Det verkar vara att de kvinnorna inte

behövde nycklar, staven var mäktigare.

4.4 Resultat Det är möjligt i samband med analysen av fynden som ovala spännbucklor, stavar och

nycklar att lägga diskussionen om de ekonomiska och sociala sammanhangen (Jansson 1985:

Figur 26: Nyckel med korg, Gotland ur Gustin

2010:350

Figur. 25. Klintastaven SHM 25040

23

9-10) och att de fina fynden i gravarna visar på en social kategorisering eller på vilken

ställning personen har haft i livet.

Diagramet nedanför sammanfattar slutsatser och tolkningar av gravmaterialet i de tre olika

nivåer av gravskicket i båt eller kammare: I. Gravformen, II. Innehållet och III. Kvinnorna.

Detta diagram bygger på arkeologins tolkande och kontextuella huvudinsatser. Att

gravmaterialet kan utläsas och tolkas och att gravföremål har både funktionella och

symboliska egenskaper.

I. Gravformen

1. Träkonstruktion

Inte en kista 2. Stockbåt

– sydd/

Inte sydd

3. Obränd 4. Osynlig – under jorden

Flack

stensättning

5. Synlig

– under en

hög

– terrass

/stolphål

6.Placering

- gravfält

- orientering

II. Innehållet

1. Övrigt 2. Dräktspännen 3. Skelett

– Nycklar

(a)

– Stavar

(b)

- Häst

(c)

- Kors

(d)

– Ovala spännbucklor

(a)

– likarmat spänne

(b)

– Ryggknappspänn

(c)

– Hängen, kvinnofigur

(d)

– Obränt

(a)

-Placering:

sittande

(b)

– Orientering

(c)

III. Kvinnorna

1. Social status 2. Makten 3. Komm-

unikation

4. Kulten 5. Krist-

Endom

6. Arvsrätten 7. Ursprung

– Hierarkisk

(a)

– Elit/ Rang

(b)

- Husfru

(c)

-Kultledare

(d)

-Yrke(textil?)

(e)

Härskare

(a)

Krigare

(b)

Bonde

(c)

-Relation

(a)

-Narrativ

(b)

– Völvor

(a)

-Diser/valkyria

(b)

– Asakulten

(c)

– Freja- kulten

(d)

- ” Frid”

(e)

- Hus

(f)

-Färd/dödsriket

(g)

- Kors – icke -Odal

(a)

-Tuna

(b)

- Runstenar

(c)

– Etnicitet

(a)

-Invandring

(b)

En viktig iakttagelse är att vikingatida människan la mer tid på att bygga båt- eller

kammargravarna. Varför? Ringstedt trodde genom sin avhandling att det är möjligt att peka

på status av kvinnorna. Han har gjort en kvantitativ analys på Björkös kammargravar utifrån

24

deras innehåll och storlek och konstaterade att flera av dessa kvinnor hade en högre rang och

starkare ställning eller roll i samhället (Ringstedt, 1997: 93-107).

Därför att de föremål som hittades i graven är individuella och återspeglar den avlidnas

sociala ställning. Kvinnorna tillhörde en elit eller utgjorde en del av eliten i samhället. De

speciella kombinationerna av dräktsmycken med andra unika föremål som hängen eller

reliker stödjer det här resonemanget.

4.4.1 Husfruar

Jag kunde urskilja tre kvinnotyper(se Diagramet ovan) eller kategorier under vikingatiden:

Husfrun med makt över gården (Göransson 1999:170), en kultledare, Freja prästinna, en

kultspecialisttyp, völvan. Jag utesluter inte att de kvinnorna kunde skaffat sig ett yrke (Gustin

2010:344), sysslade med lokal byteshandel (Adolfsson & Lundström 1993:15,16) och har

haft viktiga statuspositioner. Jag anser även att deras funktioner eller sociala ställningar var

baserade på lokala traditioner och var ärvda (Sundkvist, 2007: 71).

Mycket tyder på en sidosyssla som kvinnorna hade vid särskilda tillfällen till exempel vid

diserblot, i vandrande helgedomar eller vid det stora blotet i Uppsala (Näsström 2001:

226,243). Dock är jag säker på en sak och det är att husfruar inte var valkyrior. Den döds

demon som väljer ut vilka män i en strid som ska dö. Det stämmer inte ihop och de bör

separeras.

Vikingatida kvinnan som styrde över enskilda gårdar kallades husfru (husfreyia) eller

”kvinnan i huset” och kommer från gudinna Freja(Göransson 1999:170). Att hon övervakade

förråden och husfolket (Sundkvist, 2007: 57-58) var inte den ända beskrivningen. Visdom

och sinnelag anses attraktiv för en gift kvinna såsom gästfrihet, praktfulla kläder, smycken

och fina ägodelar(Göransson 1999:168). I krigare-bonde samhället var gift kvinnan en aktad

och ärad husfruvärdighet viktigt. Husfruar från Norden behövdes och var också eftertraktade.

Nordiska kvinnor var symboler för status och makt, en förhandling av styrka, eller ett medel

för att bevara och skydda familjer (Enright 2011: 171-175).

I Norge till exempel har husfruarna varit ledare för den privata kulten som var tillägnad

fruktbarhetsgudarna och haft beröringspunkter med härskare och guden Oden. Sundqvist

nämner husfruar som fungerade som kultledare. I en runinskrift (Vs 24) från 1000-talet från

Hassmyra Fläckebo sn, i Västmanland (Fig.26) prisas en husfru, Odindisa, av sin make, “det

kommer icke till Hassmra en bättre husfru” och “som råder över gården”. Hon hade säkert

en ledarställning. Genom sitt namn hade hon en speciell relation till Odin och på grund av

detta kunde hon utforma vissa rituella funktioner till guden Oden. Bevisen ligger i själva

namnets andra del ”disa” som har refererat till diser, de som offrade i Disablot som hölls i

Gamla Uppsala och de medverkade kanske i Distinget också (Sundkvist 2007: 59; Larsson

2007: 380).

Göransson nämner husfruar till kungar som fungerade också som kultledare. De i Fritiof den

djärves saga stod i disarsalen och värmde och smörjde gudabilderna (Göransson 1999:180).

Husfruar kunde ha en särskild relation till Oden (Diagramet III 4). Enligt myten stod

25

husfruarna i dörren av en helig gård och blockerade utgången för att hålla ”alfablot” kvar på

sin gård, Odenskulten, Austrfarrvisur (Sundkvist 2007: 60).

Husfruar spelade samtidigt en viktig roll som arrangörer och ledare med gästabud och med

mycket att dricka (Egils Saga i Sundkvist, 2007: 60). I Beowulf, en germansk källa, var

husfruar med i dryckers ceremonier för att se till så att alla dricker mjödet i tur och ordning i

mjödhallen. I Eddadikten,”husfreyia”, beskrivs husfruar som de som rituellt skär runor, en

överklasskunskap och konst som hade erhållit av Oden (Sundkvist, 2007: 60-61).

4.4.2 Diser och völvor

Enright nämner att Lombardiska profetior med stavar överlevde som verksamhet i centrala

Europa intill 800-talet (Enright 2011: 152-154).

Även om Sundkvist hävdar husfruar och völvor var olika typer av kultledare som inte bör

blandas ihop (Sundkvist, 2007: 57) så anser jag att det inte är helt omöjligt att husfruar kunde

utforma vissa riter inom kulten(Diagramet s. 23). Divination eller sejden var en kvinnlig

sysselsättning (Adolfsson & Lundström 1993:12–13; Näsström 2001:241).

Tecken på detta kommer från kultsymboler som hängen i form av kvinnofigurer av silver (se

Fig.12 respektive 20) och att järnstavarna som hittades bara i kvinnogravar. I båtgrav 75

kunde kvinnan vara en Freja- prästinna. Ryggknappsspännet som hittades i hennes grav

(Fig.11 & Fig. 28)) är som visats i askahänget en symbol för fruktbarhetsgudinnan Freja och

hennes smycke, Brisingamen (Arwill-Nordbladh 2012:33). Ytterligare tecken på detta är att

på båren hittades ett lager av mossa (Fig. 10 s.10), av gräs och fräken som enligt Näsström

kunde gräset symbolisera Freyja-gräs (Näsström 2001:281; Larsson 2007:291).

Figur. 28. Aska hänget med ryggknappspännet under hakan ur Arwill-Nordbladh 2012:46

Figur. 28. Bildstenen G110, Gotland, Foto: SHM Figur. 27. Runstenen Vs 24. Google, 2014.

26

Till slut blir det här viktigt att understryka som resultat att kulten som var långt ifrån politiskt

och religiöst centraliserad (Watt 2011: 245). Heliga kultplatser fanns över hela regionen.

Kultplatserna kunde vara stora och små. Även på gravfält gjordes olika slags deponeringar.

Gamla Uppsala, Helgö, kult hus i Lunda och Sanda borg är exempel på det mytologiska

landskapet runt Mälarregionen (Ljungkvist 2011: 252).

4.4.3 Båt eller kammare

Var båten eller kammaren ett tecken på högre status, en maktsymbol eller tecken på ett yrke?

Svaret kräver att vi vet hur de förhåller sig med andra rika men brända gravar för kvinnor.

Brända och fyndrika gravar fanns. Exempel på dem är grav 15 från Jägarbacken i Närke. Där

hittades det rester av en kvinna kremerad med 2 ovala spännbucklor av högsta kvalitet och ett

stort runt spänne som de som hittades i Birka och där bara i fyndrika kvinnogravar

(Ljungkvist 2011: 261). Det hittades också ett treflikigtspänne av silver, en relik i silver och

en järnstav. Det kan nämnas andra exempel på kremerade gravar med stavar som

kvinnograven i Aska i Hagebyhöga och Klinta på Öland. Så vad kunde en båt eller en

kammare betyda för kvinnorna som grupp och varför var de obrända?

De stora likheterna mellan båtgravarna och kammargravarna borde inte försvåra tolkningen.

Studiet av gravskicket tyder på att det fanns en lokal eller regional tradition i Mellansverige

med olika fenomen och olika utbredningar. Detta regionala begravningsmönster kunde därför

uppträda i olika variationer, i båt eller kammare. Och med samma resonemang kan man

förklara varför man inte har funnit båtgravar för kvinnor i Birka.

För att börja med båda gravtyperna, båt- eller kammare så kan de betyda stabilitet och

tillhörighet (Ucko1969:268). Larsson hävdar att båtformen är symbolisk och som symbol

uppträder i olika aspekter av samhället under vikingatiden. Även vissa hus fick båtliknande

form. Enligt henne tydde ett hus med konvexa väggar på ett fredligt sammanhang, ”frid” som

rådde i huset och samhället (Diagramet III 4-e). Vad som är intressant med en sådan tolkning

är att de båtformiga ytorna fanns bara i slutet av vikingatiden och sedan försvann de. Den här

båtsymboliken i hus arkitekturen, menade Larsson, var en likartad symbol av den rådande

maktstrukturen under samma period (Larsson 2007: 285).

De olika högstatusmiljöerna förklarar de två olika gravformerna för kvinnor i Mälarregionen.

De ceremoniella föremål som kan urskiljas fungerade som metaforer är säkert kopplade till

en sorts makt (Diagramet III 2).

Bakgrunden är att i Mälarregionen pågick en utveckling under vikingatiden mot ett större

kungadöme men med begränsad makt. Adam av Bremen.(1000-talet) skrev om detta när han

beskriver hur kungen var beroende av folkets vilja. Därmed hade inte makten i samhället

ännu centraliserats.

På runstenar framträder makttitlar som jarlar till exempel (Ljungkvist 2006: 29-30, 41).

Samtidigt var vikingatidens ekonomi baserad på jordbruket och på så sätt kunde en elit vara

en stark och bonde eller en gift kvinnobonde (Göransson 1999:168; Berggreen i Adoflsson &

Lundström 1993:14 ).

27

Utifrån kulten och de nordiska myterna kan man förklara också skillnader i gravskicket.

Begravning i båt för kvinnor hade både ett funktionellt och symboliskt värde inom asakulten

med centrum i Gamla Uppsala som kremering inte hade. Kremeringen ledde till en omedelbar

frigörelse av själen och snabb resa till dödsriket (Diagramet III 4-g).

Båten som symbol förenades med fruktbarhetskulten eftersom skeppet var för Frejdyrkare ett

kännetecknande attribut och sista resan till dödsriket. Båten blev också metafor för Freja.

Uppsalas kungar såg Frej som sin stamfader och de som var släkt med dem skulle begravas i

båt. Frej hade skeppet Skidbladnir som attribut(Nylén & Schönbäck 1994 1:124).

Varför inte i vagn? Anders Andrén ifrågasätter båtsymboliken som finns i kulten eftersom

Freja åkte vagn och inte båt. Han hävdar att vagnen tog kvinnorna till Hel och inte till

Valhalla (Andren 1992:47). Näsström förmedlar samma sak, hon understryker att både män

och kvinnor skulle färdas till dödsriket. Män seglade i båtar och eller red till Valhalla medan

kvinnor färdades i vagnar (Näsström 2001:318). Så vad kunde båten annars betyda för

kvinnor och varför just i vikingatiden?

Stockbåtar istället för kammare tycker jag är ett utmärkande drag för en uppländsk särprägel.

Att begravas i båtar uttrycker båtens betydelse just i detta område, men var även ett sätt för

vissa kvinnor att sticka ut från mängden. Om kvinnan i båtgraven 75 visade sig vara en

Freyjaprästinna så får hon en båt med i graven, eftersom enligt Gislasagan Frej var en gud

som är förknippad med båt som fruktbarhetssymbol (Larsson 2007: 289).

Båtgraven blev plats för en ett högbo, en variation av tron på ett kvarblivande av själen i

graven. Tvärtemot den snabba frigörelsen och uppstigande av själen till paradiset i kremering

(Schönbäck 1980 i Vestman 1996: 25). På samma sätt blev kammare ett hus (Diagramet III 4-

f) för den kvinnan, hon behövdes även efter döden och av många anledningar.

Dessa gravformer, båt eller kammare, kan också förklaras på ett abstrakt sätt. Den ”limenala”

fasen av döden blir den slutliga gestalten av kvinnan där den biologiska döden trasformeras

till en social död och den gravlagda kvinnan i båt eller kammare reintegreras i sin nya sociala

identitet som en förfader, eller bästa husfru någonsin (Gramsch i Cornell & Fahlander

2007:8). Den limenala fasen av båten blir en dörr eller en relation (Diagramet III 3-a) mellan

de döda och de levande, precis som båten för de levande representerar en gräns eller koppling

mellan land och hav (Larsson 2007:297). Kanske förblir hon en beskyddare även i döden, en

död völva är lika värd som en levande.

Dessutom att kvinnor begravdes obränd i båt eller kammare har varit ett praktiskt sätt att ta

itu med en förändring i världen runt omkring. De olika gravformerna kan förklaras i en social

kontext. Kammaren blir själva gåvan och ett hus för den döda medan båten blir som en

kvinnlig ”odalshög” som representerar gårdens eller familjens livsutveckling (Zachrisson

1994: 229). Graven i båt transformeras till en ”deponering” med syfte att beskydda gårdens

eller familjens verksamhet (Diagramet III 6-a) gentemot en ny ordning eller ett religionsskifte

i slutet av brytningsperioden mellan den nordiska kulten och kristendomen.

28

5. Sammanfattning Mitt huvudsyfte har varit att undersöka relationen mellan kvinnor som begravdes i båt och

kvinnor som begravdes i kammare eftersom jag anser att det finns en koppling mellan valet

av gravformen och den avlidna. Tidigare undersökningar om båt- och kammargravar för

kvinnor under 800-900 talet i Mälarregionen har inte tagit hänsyn till kopplingen mellan de

två olika begravningsformerna utan de undersöktes separat.

Utifrån syftet kom jag fram med frågeställningar som har behandlat tre olika aspekter eller

nivåer av gravmaterialet vilka var: gravformen, individerna och artefakterna. Som material

har jag i denna uppsats berört tidigare forskning och tolkningar.

I Denna uppsats läste jag ett antal böcker och artiklar, undersökte gravgodset och med hjälp

av tabeller identifierat skillnader och likheter. Dessutom identifierade jag sociala

konstruktioner bland kvinnor som även stämmer överens med teorier kring ämnet. I arbetet

undersökte några av Birkas kvinnliga kammargravar, några kvinnliga båtgravar i Tuna i

Alsike, Gamla Uppsala och i Tuna i Badelunda.

Jag började undersökningen med att jämföra och framställa uppfattningar om vad som

utmärker dessa kvinnogravar från varandra. Detta gjordes med hjälp av tabeller som jag själv

sammanställt. Förekomsten av finare gravgods i vissa gravar talar om en statusskillnad

mellan de begravna kvinnorna i Mälarregionen.

Jag anser även att båt- och kammargravarna var i stort sätt lika. Det är sannolikt att

människor som bodde i området kring Mälaren hade en kollektiv förståelse för dödsritualer.

Gravskiktet utfördes på liknande sätt över större geografiska områden i östra mellan Sverige.

En variation av begravningsformer för kvinnor förekommer under den undersökta perioden

som till exempel skelettgravar. Därmed var ett av målen i denna uppsats att visa att

skelettgravar var en avspegling av vissa samhällsförhållanden. Inhumationsgravarna

avspeglade inte bara en social ställning men också vissa religiösa uttryck, allt det här har

sannolikt haft en stor betydelse för gravens utformning.

Kammargravarna som byggdes som ett ”hus” i marken där den gravlagda kvinna låg var

försedda med ett rikt och varierade gravinnehåll. Båtgravarna som innehöll en riktig båt var

också rika i gravinnehåll. Båten var en symbol som markerade den avlidnes rådande

religions- och dödsuppfattning och tillhörighet inom asakulten och maktsfärerna samt

relationer till gudarna och Frejakulten under vikingatiden.

De ovala spännbucklorna, stavarna och nycklarna hade förutom sina praktiska och ett “måste

ha med” attributer, ett visst symboliskt värde för de begravda. Kvinnorna inom kulten

utövade rituella handlingar, var prästinnor i Frejakulten, völvor eller husfruar. Gravritualen

och gravgodset blev en narrativ av individens forna liv och på det sättet blev begravningen i

båt eller kammare en social kommunikation i en ritualiserad form där det sociala minnet av

en grav överlever alla förändringar.

29

Referenser Adolfsson, G.& Lundström, I.1993. Den starka kvinnan. Från völva till häxa. Stockholm

Ambrosiani, B. & Erikson, B.G. 1991. Birka. Vikingastaden vol. 2. Helsingborg

Arbman, Holger.1940. Birka I. Die Gräber Tafeln. Stockholm

Arbman, Holger.1940. Birka I. Die Gräber Text. Stockholm

Arne, T.J. 1934. Das Bootgräberfeld von Tuna in Alsike. Uppland

Artelius, T. 1994. Alla behöver en båt. Kungsbacka

Arwill-Nordahl,E. 2012. Ability and Disability. To tender Gender. The Pasts and Futures

of Gender Research in Archeology. Stockholm

Arwill-Nordahl,E. 1990. Nyckelsymbolik i järnålderns kvinnor. Fornvännen 85.

Stockholm

Bennett, A. 1987. Graven: religiös och social symbol:Strukturer i folkvandringstidens

Mälarområdet. Stockholm

Binford, L., R.1972. Mortuary Practices: Their Study and Their Potential: An

Archeological Perspective. New York.

Bratt, P. 2008. Makt uttryckt i jord och sten. Stora högar och maktstrukturer i Mälardalen

under järnålder. Stockholm

Carlsson, A. 1997. Birkas kungsgård på Adelsö och Svearnas Fornsigtuna. ”… Gick

Grendel Att Söka Det Höga Huset…”. Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i

Skandinavien under yngre järnålder. Halmstad

Enright, Michael J. 2011. Warlords and Women in the First Millenium. The case of the

Prophetess, and the Experience of the followers’ Wives and Daughters. Female Elites in

Protohistoric Europe. Mainz

Fahlander F., 2003: The Materiality of Serial Practice, a microarchaeology of burial.

Gothenburg

Fernstål, Lotta. 2011. Female Boat Graves in Sweden. Aspects of Elite and

Cosmopolitanism during the Late Iron Age. Female Elites in Protohistoric Europe.Mainz

Gate, A. 1995. Vikingatida kammargravar I Mälarområdet, konstruktion och

gravinnehållen sammanställning. Påbyggnadsuppsats. Stockholm

Gustin, I. 2010. Of rods and roles. Three women in Birka’s chamber graves. Zwischen

Fjorden Und Steppe. Studia honoraria 31. Mainz

Gräslund, A. 1980. Birka IV, The Burial Customs, A study of the graves on Björkö.

Motala.

Gräslund, A. 2011. Female Elites in Viking Age Scandinavia during the Christianization.

Female Elites in Protohistoric Europe. Mainz

Göransson, Y. Bilder av kvinnor och kvinnlighet: Genus och kroppsspråk under

övergånen till kristendomen. Stockholm

Hillborg, J. 2011. Kvinnan i Fyrkat: En detaljstudie av den vikingatida kvinnograven nr 4

I Fyrkat, Danmark. Kandidat uppsats. Stockholm

Hodder, I. 1986. Reading the Past: Current Approaches to interpretation in Archaeology.

Cambridge

Hägg, I. 1974. Kvinnodräkten I Birka: Livsplaggens rekonstruktion på grund av det

arkeologiska materialet. Uppsala

30

Janson, I. 1985. Ovala spännbucklor: En studie av vikingatida standardsmycken med

utgång från fynden. Uppsala

Larsson, G. 2007. Ship and Society: Maritime Ideology in Late Iron Age Sweden. Uppsala

Ljungkvist, J.2006. En hiar atti rikr: Om eliten, struktur och ekonomi kring Uppsala och

Mälaren under yngre järnålder. Uppsala

Ljungkvist, J. 2011. Mistresses of the Cult- Evidence of Female Cult Leaders from an

Archaeological Perspective. Female Elites in Protohistoric Europe. Mainz

Magnus, B.1996. Birkas Nekropol: Historiska nyheter-Livet I Birka. Nr 61

Nielson, K.H. 2011. Animal Style and Elite Communication in the Later 5th and 6th

Centuries. Female Elites in Protohistoric Europe. Mainz

Nordahl, Elsa. 2001. Båtgravar i gamla Uppsala: spår av en vikingatida

högreståndsmiljö. Uppsala

Nylén, E. & Schönbäck, B. 1994. Tuna i Badelunda: guld, kvinnor, båtar 1. Västerås

Nylén, E. & Schönbäck, B. 1994. Tuna i Badelunda: guld, kvinnor, båtar 2. Västerås

Näsström, M. B 2001. Forn skandinavisk religion: En grundbok. Lund

Pesch, A. 2011. Gold Bracteates and female Burials: Material Culture as a Medium of

Elite Communication in the Migration Period. Female Elites in Protohistoric Europe.

Mainz

Price, N. S. 2002. The Viking way: Religion and War in the late Iron Age Scandinavian.

Uppsala

Renfrew, C. & Bahn, P. 1991. Archaeology: Theories, Methods and Practice. London

Ringsted, N.1997.The Birka Chamber-Graves: Economic and Social Aspects. An analysis

based on quantitative methods. Bromma

Romanova, A.2010. Kvinnor och kulturell identitet: Exempel utifrån kvinnogravar med

skandinaviska föremål från vikingatiden i Ladogaområdet i Rus. Kandidatuppsats.

Stockholm

Shanks, M & Tilley, C. 1987. Social theory and Archaeology. Worcester.

Sundqvist, O. 2007. Kultledare I Fornskandinavisk Religion. Gävle

Svanberg, F. 2003. Death Rituals in South- East Scandinavia AD 800-1000. Lund

Thedéen, S. 2012. Box Brooches beyond the Border: Female Viking Age Identities of

Intersectionality. To Tender Gender. The Pasts and Futures of Gender Research in

Archaeology. Stockholm

Vestman, S. 1996. Den sista färden: Om båtgravskicket och dess tolkningar. C-uppsats.

Lund

Watt, Me. 2011. Images of the Female”Elites”: Gold Foil Figures (Guldgubbar) from the

6th and the 7th Century Scandinavia. Female Elites in Protohistoric Europe. Mainz

Zachrisson, Torun. 1994. The Odal and its manifestation in the Landscape. Current

Swedish Archaeology, Vol.2. Stockholm

31