Sveriges lantbruksuniversitet Fakulteten för Veterinärmedicin och husdjursvetenskap Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa

Klövspaltsinflammation; bakteriologi, terapival och möjliga anledningar till terapisvikt

Cecilia Wahlström

Uppsala

2011

Examensarbete inom veterinärprogrammet

ISSN 1652-8697 Examensarbete 2011:23

SLU Sveriges lantbruksuniversitet

Klövspaltsinflammation; bakteriologi, terapival och möjliga anledningar till terapisvikt

Cecilia Wahlström

Handledare: Christer Bergsten, Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa, SLU Skara

Bitr. handledare: Helle Ericsson Unnerstad, Enheten för djurhälsa och antibiotikafrågor, SVA

Examinator: Jan Hultgren, Institutionen för Husdjurens Miljö och Hälsa, SLU Skara

Examensarbete inom veterinärprogrammet, Uppsala 2010 Fakulteten för Veterinärmedicin och husdjursvetenskap

Institutionen för Husdjurens miljö och Hälsa Kurskod: EX0239, Nivå X, 30hp

Nyckelord: Klövspaltsinflammation, hälta, Fusobacterium, antibiotika, resistens

Online publication of this work: http://epsilon.slu.se

ISSN 1652-8697 Examensarbete 2011:23

Innehållsförteckning Sammanfattning ....................................................................................................... 1

Summary .................................................................................................................. 2

Inledning .................................................................................................................. 3

Litteraturöversikt ..................................................................................................... 4

Terminologi och klinik ........................................................................................ 4

Etiologi och patogenes ......................................................................................... 6

Behandling ........................................................................................................... 7

Förebyggande åtgärder ........................................................................................ 7

Differentialdiagnoser och andra associerade klövsjukdomar .............................. 8

Digital dermatit ................................................................................................ 8

Interdigital dermatit ......................................................................................... 9

Verrukös dermatit ............................................................................................ 9

Traumatisk skada ............................................................................................. 9

Fång ................................................................................................................. 9

Klövspaltsinflammation hos andra djurslag ...................................................... 10

Bakteriologi ....................................................................................................... 10

Antibiotikaresistens ....................................................................................... 11

Material och metoder ............................................................................................. 11

Bakteriologisk undersökning ............................................................................. 12

Resistensbestämning .......................................................................................... 13

Biotypning ......................................................................................................... 13

Resultat .................................................................................................................. 13

Enkätundersökning ............................................................................................ 13

Rengöringens inverkan på provresultatet .......................................................... 15

Laboratorieundersökningar ................................................................................ 16

Remissuppgifter ................................................................................................. 16

Diskussion .............................................................................................................. 17

Enkätundersökning ............................................................................................ 17

Rengöringens inverkan på provresultatet .......................................................... 18

Remissuppgifter ................................................................................................. 18

Laboratorieundersökningar ................................................................................ 19

Tack ............................................................................................................... 21

Litteraturförteckning .............................................................................................. 21

1

SAMMANFATTNING

Hälta är ett vanligt problem i våra svenska nötbesättningar och

klövspaltsinflammation är en av de vanligaste orsakerna. Hälta orsakar lidande för

djuren, produktionsförluster och extra arbetsbelastning för djurägaren.

Klövspaltsinflammation orsakas framför allt av Fusobacterium necrophorum (F.

necrophorum) som är en obligat, anaerob bakterie. Många andra bakterier

förekommer också vilket gör bakterien svår att odla i renkultur och försvårar

diagnostiken. F. necrophorum har enligt tidigare undersökningar visat känslighet

för penicillin och inga tecken på resistensutveckling har iakttagits. Trots detta

kommer inte sällan rapporter från nötpraktiserande veterinärer som upplever

terapisvikt vid behandling med penicillin.

Syftet med undersökningen var att utesluta eller bekräfta resistens som orsak till

upplevd terapisvikt samt att undersöka om provtagningsmetodiken kunde

underlätta isolering av F. necrophorum. För att få en uppfattning om

problematiken med klövspaltsinflammation skickades en enkät ut till 54

nötpraktiserande veterinärer i Sverige.

Prover för bakteriologisk undersökning samlades in under sommaren 2010 och

analyserades på Statens Veterinärmedicinska anstalt (SVA) med avseende på

resistensmönster och biotyp. Alla utom en var biotyp A, vilket tyder på att denna

typ huvudsakligen är sjukdomsframkallande. Inga tecken på resistens kunde visas.

Samtliga prover hade ett MIC-värde (Minimum Inhibitory Concentration) för

penicillin på < 0,06 mg/L, vilket är samma resultat som tidigare undersökningar

visat och som publicerats i SVARM 2009. Noggrann rengöring av klöven med

vatten före provtagning gjorde inte att F. necrophorum kunde odlas fram i större

utsträckning.

De 23 veterinärerna som besvarade enkätundersökningen bekräftade att

klövspaltsinflammation fortfarande är ett problem ute i besättningarna.

Majoriteten av svarande hade behandlat fler än tio fall under det senaste året.

Behandlingsstatistiken skiljde sig något från tidigare insamlade data i SVARM

under 2008-2009. Av de tillfrågade i enkäten svarade 75 % att de behandlade

klövspaltsinflammation med penicillin medan 90 % av dem som skickade in

prover för bakteriologisk undersökning behandlade med penicillin. Tidigare

undersökningar från 2008-2009 visade att 42 % behandlade med penicillin. Av de

tillfrågade veterinärerna i enkätundersökningen behandlade 17 %

klövspaltsinflammation med ceftiofur ibland eller regelbundet. Från SVARM data

angav 26 % att de behandlade klövspaltsinflammation med ceftiofur. I

enkätundersökningen svarade 17 % att de upplevde terapisvikt vid

penicillinbehandling medan SVARM data gav en frekvens på drygt 30 %.

2

SUMMARY

Lameness is a common problem in Swedish dairy herds and interdigital

phlegmone is one of the most common causes. Lameness causes suffering for the

animals, production losses and extra workload for livestock owners. Interdigital

phlegmone is caused primarily by Fusobacterium necrophorum (F. necrophorum)

which is an obligate, anaerobe bacterium. Because of many other bacteria present

in the infection, F. necrophorum is difficult to isolate, which complicates

diagnosis. F. necrophorum has in previous studies shown sensitivity to penicillin

and no signs of resistance have been observed. Despite this, several cattle

practitioners experience treatment failure with penicillin.

This study aimed to exclude or confirm resistance as a cause of treatment failure

and to investigate whether the sampling method can facilitate isolation of F.

necrophorum. To get an idea of the problems associated with interdigital

phlegmone, a questionnaire was sent to 54 cattle practitioners in Sweden.

Samples were collected for bacteriological examination during the summer of

2010 and analyzed at The National Veterinary Institute (SVA) for resistance

pattern and biotype. All but one was biotype A, which indicates that this is the

primarily pathogenic. No sign of resistance could be demonstrated. All samples

had a MIC (Minimum Inhibitory Concentration) to penicillin of <0.06, which is

the same result as previous studies have shown and that is published in SVARM

(Swedish Veterinary Antimicrobial Resistance Monitoring). The cleaning of the

hoof thoroughly with water before sampling did not significantly facilitate

isolation of F. necrophorum.

The 23 replying veterinarians in the present survey reaffirmed that interdigital

phlegmone is still a problem in Swedish herds. The majority of respondents had

treated more than ten cases during the past year. Treatment statistics differed

somewhat from earlier SVARM records 2008-2009. Of those questioned in the

survey 75% treated interdigital phlegmone with penicillin, while 90% of those

who submitted samples for bacteriological examination used penicillin treatments.

Previous SVARM records showed that 42% treated with penicillin. From the

questionnaire, 17% treated with ceftiofur occasionally or regularly while 26%

used ceftiofur in the SVARMpat records. In the present survey 17% experienced

treatment failure with penicillin therapy, while the earlier SVARM records gave a

rate of over 30%.

3

INLEDNING

Klövsjukdomar och hälta är idag ett av de största problemen i många av våra

besättningar. Problemet är störst hos våra mjölkkor då deras produktion och

djurhållningssystem ställer mycket höga krav på djuren. Men hälta är även vanligt

inom nötköttsproduktionen och hos får (Bergsten and Carlsson, 1996; Olofsson et

al., 2005; Watson, 2007). Hälta innebär inte bara lidande för de drabbade djuren,

utan även stora ekonomiska förluster (Oskarsson, 2008) till följd av minskad

produktion och försämrad fruktsamhet med fler inseminationer och längre

kalvningsintervall (Hultgren et al., 2004; Collick et al., 1989). En halt ko ligger

mer och löper därför en ökad risk för spentramp och mastit. Hon undviker att röra

sig och äter därför mindre vilket innebär att hon tappar i vikt och produktion.

Studier har visat att det oftast är de högmjölkande korna som drabbas av hälta

(Hultgren et al., 2004). Ranghöga kor tappar snabbt sin sociala status och smärtan

leder till ökad stress för djuret (Manson, 1989). Problem med hälta i en besättning

leder dessutom till att fler djur slås ut i förtid och djurägaren blir därför tvungen

att rekrytera fler djur. Tranter and Morris, (1991) visade i en undersökning att av

kor som blev halta vid något tillfälle under laktationen slogs 39 % ut, till skillnad

mot 16 % av den övriga besättningen. Det tar mycket extra tid att ta hand om halta

djur vilket gör att djurägarens arbetsbelastning snabbt ökar, vilket leder till att

mindre tid kan spenderas på andra sysslor och besättningen kan på så sätt också

bli lidande (Greenough et al., 1997).

Klövspaltsinflammation är en av de vanligaste klövsjukdomarna och innebär

problem framför allt vid besättningsutbrott. Sjukdomen orsakas framför allt av

Fusobacterium necrophorum men om denna bakterie är ensam

sjukdomsframkallande är fortfarande oklart då bakterieprov från infekterade kor

innehåller en mycket riklig blandflora. Sjukdomen kan framkallas genom

inokulation av endast F. necrophorum (Berg and Loan, 1975) men

undersökningar har visat på saminfektion med andra bakterier. Klövarna är i vissa

fall kraftigt kontaminerade med gödsel och smuts vilket kan försvåra

diagnostiken. De bakterier som vanligtvis återfinns är dock i de allra flesta fall

känsliga för penicillin (Andersson, 1984).

Rekommenderad terapi i Sverige är parenteral behandling med penicillin i tre

dagar (Andersson, 1984; Bergsten and Carlsson, 1996). Nu pågående

undersökningar har inte visat på resistens mot penicillin eller andra substanser hos

F. necrophorum (SVARM 2009). Trots detta hävdar många veterinärer att de

upplevt terapisvikt vid behandling av klövspaltsinflammation med

penicillinpreparat. Detta har lett till att många praktiserande veterinärer använder

bredspektrumantibiotika vid behandling av klövspaltsinflammation, vilket inte är

önskvärt ur resistenssynpunkt. Problem med ökad resistens hos bakterier är idag

ett aktuellt ämne i vårt samhälle och allt fler uppmärksammar problematiken både

inom human- och veterinärmedicin. Användning av bredspektrumantibiotika ska

endast ske då smalspektriga antibiotika inte fungerar tillfredsställande.

Syftet med denna undersökning var att samla in prover för bakteriologisk

undersökning från flera regioner i landet och undersöka om resistensmönstret för

F. necrophorum skiljer sig däremellan och för olika stammar. Genom att

undersöka om alla stammar visar känslighet för penicillin skulle detta kunna

bekräfta eller utesluta resistens som orsak till upplevd terapisvikt. Då blandflora är

4

ett stort problem vid bakteriologisk diagnostik ingick även att undersöka om

provtagningsmetodiken påverkade möjligheten att isolera bakterien. Detta skulle

kunna ge en uppfattning om de övriga bakterierna är bakgrundsflora som tvättas

bort vid rengöring eller om de faktiskt är inblandade i infektionen och därmed

även förekommer i den nekrotiska vävnaden djupt in i klövspalten. Syftet var

även att genom enkät till olika veterinärstationer runt om i landet, få en

uppfattning om vilken typ av terapi som används vid behandling av

klövspaltsinflammation samt omfattningen av upplevd terapisvikt.

LITTERATURÖVERSIKT

Terminologi och klinik

Klövspaltsinflammation har under åren benämnts med ett flertal namn i Sverige

(klövspaltsflegmon, klövspalt, panaritium) och internationellt (interdigital

phlegmone, interdigital necrobacillosis, foot rot, foul in the foot etc.) som för den

ovane kan ha förvirrat diagnostiken då flera klövlidanden påminner om varandra.

Den korrekta internationella benämningen är interdigital phlegmone (Bergsten,

1997) men lika viktigt är att andra klövsjukdomar benämns korrekt för att inte

vilseleda vid diagnostik och korrespondens. Sjukdomen är en oftast akut infektion

som ger upphov till smärta, feber, svullnad, rodnad i klövspalten och allt från mild

till kraftig hälta (figur 1). Det drabbade djuret får ofta även anorexi och nedsatt

mjölkproduktion eller tillväxt. Klövarna spretar isär på grund av den kraftiga

svullnaden som ofta går upp över kotan. Det är oftast bara ett ben som drabbas

och det är vanligare på bakben än framben (Bergsten, 1997; Jubb and Malmo,

1991; Tranter et al., 1991). Djuren vill helst inte gå eller resa sig och ligger därför

mer än vanligt. Efterhand som infektionen fortskrider blir vävnaden i klövspalten

nekrotisk och exsudat blir synligt i lesionerna (Clarc, 1989).

Figur 1. Klövspaltsinflammation med tydlig svullnad och rodnad i klövspalten. Foto

Christer Bergsten

Om infektionen inte behandlas kan den sprida sig till omkringliggande, djupare

vävnad och därmed orsaka svårbehandlade infektioner som septisk artrit och

tendovaginit (Figur 2 och 3). Det anses vanligare med affektion av leden då den

främre delen av klövspalten är involverad, då ledkapseln ligger väldigt ytligt där

(Clarc, 1989). I mellersta och bakre delen av klövspalten ligger leden djupare och

skyddas bland annat av korsligamenten.

5

Figur 2. Djupgående infektion i klövspalten med nekrotisk vävnad och illaluktande pus.

Foto Christer Bergsten

Figur 3. Ledinfektion till följd av klövspaltsinflammation. Foto Christer Bergsten

Det finns även en atypisk form av klövspaltinflammation där ingen feber

föreligger (Bergsten, 1997). Ytterligare en akut form av sjukdomen finns

beskriven med samma symtom men utan synlig lesion i klövspalten vilket brukar

kallas ”blind-foul” (Bergsten, 1997).

”Super-foul” är en allvarlig form med oklar etiologi, med mycket snabbt förlopp

och med kraftig nekros i klövspalten. Oftast krävs en högre antibiotikados och en

längre behandlingstid än normalt men infektionen svarar ändå oftast dåligt på

antibiotikabehandling och leder i de flesta fall till utslagning (Watson, 2007;

Blowey, 2008). Vid undersökningar har samma mikroorganismer som vid vanlig

klövspaltsinflammation identifierats men drabbade besättningar har ofta dessutom

problem med digital dermatit (Blowey, 2008). Om digital dermatit är involverad i

infektionen eller om det bara gör det svårare att upptäcka sjukdomen tidigt är i

dagsläget ej fastställt (Watson, 2007; David, 1993).

Enligt Smith and Thornton (1993b) har den primära smittkällan ansetts vara

utsöndring av F. necrophorum via avföringen. Biotyp A förekommer dock mycket

sällan i avföring som framför allt domineras av biotyp B vilket tyder på att någon

annan smittkälla troligen ligger bakom problemet (Smith and Thornton, 1993a).

6

Behandling med antimikrobiella substanser per oralt som stör tarmfloran ökar

utsöndringen av F. necrophorum. Smith and Thornton (1993b) visade att möss

som behandlades med antimikrobiella substanser per oralt utsöndrade stora

mängder F. necrophorum biotyp A till skillnad från obehandlade möss. Om ett

djur infekterats kan sedan bakterien spridas till övriga djur via exsudat från

klövspalten och via träcken. Studier har gjorts för att undersöka om tillskott av jod

kunde förebygga klövspaltsinflammation hos nöt. Berg et al (1976) visade ingen

skillnad i frekvensen av klövspaltsinflammation vid tillskott av jod. Andersson

and Törnquist (1983) genomförde en liknande studie med tillskott av EDDI

(ethylenediaminedihydroiodide) på kalvar som avbröts på grund av kraftiga

bieffekter hos 31 % av de behandlade kalvarna då de drabbades av allvarliga

luftvägsinfektioner.

Diagnos ställs oftast på kliniska symtom. Det är väldigt sällan man konfirmerar

sin diagnos med en bakteriologisk odling på grund av svårigheterna att odla

anaerobt (Tan et al., 1996).

Etiologi och patogenes

För att F. necrophorum ska få fäste och orsaka en infektion anses det först krävas

en skada i huden (Bergsten, 1997). Trauma pga. stenar eller pinnar, ojämna golv

eller torra beten kan då vara bakomliggande orsaker. En dålig miljö med mycket

gödsel och urin kan mjuka upp och göra huden mindre motståndskraftig för yttre

påverkan och därmed ge en ökad risk för infektion (Berg and Loan, 1975;

Bergsten, 1997). Fukt och värme ger även en gynnsam miljö i klövspalten för

anaeroba mikroorganismer såsom F. necrophorum att föröka sig kraftigt (Clarc,

1989). Klövspaltsinflammation är oftast sporadiskt förekommande men i vissa

områden förekommer sjukdomen endemiskt (Bergsten, 1997). Antalet fall varierar

med klimat, väder, säsong, betesperiod, inhysningssystem och ålder. Man har sett

en ökad förekomst av sjukdomsutbrott vid fuktig väderlek, samt under hösten

(Eddy and Scott, 1980; Nylin, 1980) men även under extremt torra perioder.

Stenig mark på bete och drivgångar samt gödsel och lera ökar risken för

klövspaltsinflammation avsevärt (Clarc, 1989). Det är vanligare med utbrott i

lösdriftssystem än i uppbundna system därför att smittkontakten mellan djuren är

större (Bergsten, 1997). Vanligast drabbas lakterande kor (Clarc, 1989) och de

flesta fall inträffar månaderna efter kalvning (Tranter and Morris, 1991). Dock

anses klövspaltsinflammation vara det klövlidande som har minst anknytning till

laktationsstatus i förhållande till andra klövsjukdomar, enligt en undersökning av

Rowlands et al (1985). Yngre kalvar är mindre känsliga för infektion tack vare

den maternala immuniteten (Bergsten, 1997). Djur i alla åldersgrupper kan

drabbas men äldre kor är mindre känsliga för infektion med F. necrophorum, tack

vare att viss immunitet utvecklas med tiden (Rowlands et al., 1985). De flesta

som behandlas för infektion har helt normal klövform (Clarc, 1989).

Systemiska virussjukdomar som ger upphov till sår eller en lokal infektion med

t.ex. Dichelobacter nodosus kan vara en inkörsport för F. necrophorum (Bergsten,

1997). D. nodosus producerar proteaser som orsakar hudskador vilket gör det

lättare för F. necrophorum att penetrera huden (Clarc, 1989).

Infektionsdosen kan minskas drastiskt om infektionen samtidigt får hjälp av andra

bakterier såsom Escherichia coli, S. aureus, streptokocker, Pseudomonas spp.

7

eller Arcanobacterium pyogenes. Detta visade Smith et al. (1989) i en

undersökning där han spädde ut F. necrophorum med andra bakterier i ej dödlig

dos och inokulerade på möss. Resultatet blev en kraftig sänkning av minsta

infektiösa dosen. Infektion kan dock orsakas av enbart F. necrophorum enligt

andra experimentella studier. Berg and Loan (1975) genomförde en studie där F.

necrophorum och Prevotella melaninogenica (fd Bacteroides melaninogenicus)

inokulerades subcutant i klövspalten på nöt och lyckades på så vis inducera

sjukdom, både med kombination av bakterierna och med enbart F. necrophorum.

Båda bakterierna kunde sedan isoleras i stora mängder från lesionerna. Samma

undersökning visade att djur som levde i en miljö med dålig hygien löpte

väsentligt högre risk att drabbas än djur vars miljö rengjordes dagligen. Det är

oklart hur länge bakterien kan överleva på bete och i strömaterial.

Behandling

Väldigt lindriga fall kan behandlas lokalt med desinfektionsmedel men oftast är

systemisk antibiotikabehandling nödvändig (Bergsten, 1997). Lokal behandling

kan bestå av våtvärmande bandage med utspädd jodopaxlösning eller

kloraminlösning (Bergsten, 1997). Det är dock viktigt att klöven rengörs

ordentligt innan bandaget läggs. Lokal behandling är oftast inte nödvändigt om

infektionen upptäcks i ett tidigt stadium och behandlas parenteralt med

antibiotika. Lokal behandling är inte praktiskt genomförbart om det handlar om

utbrott i stora köttdjursbesättningar. Det krävs någon form av fixering av benet för

att kunna rengöra ordentligt och lägga ett bra bandage (Radostits et al., 2007).

Penicillin har oftast bra effekt mot F. necrophorum om det administreras

intramuskulärt i tre dagar. Vid okomplicerade fall tillfrisknar de flesta behandlade

djur efter några dagar. Det är dock nödvändigt att behandling sätts in i ett tidigt

skede. De djur som behandlades direkt vid diagnos tillfrisknade på 2 till 4 dagar

medan de som fick senare insatt behandling utvecklade allvarligare lesioner och

svarade sämre på behandlingen (Berg and Loan, 1975).

Tetracyklin har också visat sig ha bra effekt och vid tidigt insatt behandling kan

en dos med långtidsverkande oxytetracyklin räcka för att djuret ska tillfriskna.

Internationellt har allvarligare fall behandlats med tylosin parenteralt i fyra dagar

samt oxytetracyklin och clindamycin lokalt i klövspalten, vilket gett bra resultat

(Bergsten, 1997).

En sista utväg för kor som inte svarar på behandling och där led och senor på

endast en klövhalva är affekterad kan vara amputation (Gilder, 1960). För att ha

bra prognos krävs dock adekvat eftervård och att kon efter amputationen kan

fungera obehindrat i sin miljö.

Förebyggande åtgärder

Som med alla andra sjukdomar är förebyggande arbete att föredra för att i största

möjligaste mån undvika sjukdomstillstånd. I detta arbete ingår att hitta de kritiska

punkterna i varje enskild besättning för att utifrån deras förutsättningar skapa en

hållbar produktion. Här ingår både faktorer som rör själva djuren med inriktning

på stress, andra sjukdomar, utfodring och genetik men även djurens miljö både på

bete och under stallperioden (Watson, 2007).

8

Infekterade djur bör isoleras tills hältan avtagit (Bergsten, 1997). Områden där

djuren vistas mycket och ofta, t.ex. vid drickplatser och passager måste hållas rena

och torra samt fria från vassa stenar och liknande som kan orsaka trauma. Det kan

bli nödvändigt att byta beten alternativt hålla djuren inomhus under perioder med

mycket regn om det inte finns möjlighet att dränera (Clarc, 1989). Man kan

använda profylaktiskt fotbad för att minska frekvensen klövspaltsinflammationer.

Kopparsulfat eller zinksulfat, 7 – 10 % i vattenlösning rekommenderas (Bergsten,

1997).

Klövspaltsinflammation ger ett kraftigt immunsvar och djuren utvecklar

immunitet efter genomgången sjukdom. I en svensk mellankalvsbesättning

drabbades 50 % av djuren under en relativt kort tid varefter inga nya fall eller

återfall inträffade (Bergsten and Carlsson, 1996). Det skulle därför kunna finnas

möjlighet att vaccinera mot F. necrophorum. Flera olika vaccin har tagits fram

men testerna är framför allt genomförda för att minska prevalensen leverabscesser

vid slakt. Ingen har dock lyckats ta fram ett vaccin med fullgott skydd varken mot

leverabscess eller mot klövspaltsinflammation. Checkley et al. (2005) visade i en

undersökning att vaccinets effekt mot leverbölder var kopplat till utfodringen. Vid

utfodring med mycket kraftfoder avtog vaccinets effekt. Troligen på grund av att

den kraftiga acidosen ökade risken för leverabscesser markant. Undersökningen

kunde heller inte påvisa någon ökad tillväxt hos djur som blev vaccinerade. Clarc

et al., 1986 undersökte om vaccination mot Bacteroides nodosus påverkade

prevalensen av klövspaltsinflammation då denna anses predisponera för infektion

med F. necrophorum. Studien visade på en något minskad förekomst av B.

nodosus men inga slutsatser kunde dras om inverkan på förekomsten av

klövspaltsinflammation. I många länder använder man fortfarande antibiotika

profylaktiskt vilket fungerar effektivt men det blir allt vanligare att detta förbjuds

på grund av resistensrisken.

Differentialdiagnoser och andra associerade klövsjukdomar

Digital dermatit

Digital dermatit (DD) är en viktig differentialdiagnos till klövspaltsinflammation

hos nöt då den också ger akut hälta och oftast drabbar bakben. Infektionen kan

förekomma som utbrott i lösdriftssystem eller som sporadiska fall i uppbundna

besättningar. DD orsakas av spiroketer som trivs bra i fuktig och

gödselkontaminerad miljö (Watson 2007). Man har dock inte kunnat reproducera

skador med enbart infektion av en spiroket (Pringle et al., 2008). Infektionen ger

upphov till två olika typer av lesioner, antingen en erosiv, jordgubbsliknande

form, eller en proliferativ, vårtliknande form. Dessutom förekommer mildare

former som är omöjliga att skilja från andra eksem. Lesionerna är oftast

lokaliserade till den bakre delen av klövarna, mellan ballarna samt bakre delen av

klövspalten. Eksem ger sekundärt upphov till limax och klövröta. Det är oklart om

spiroketerna i sig är sjukdomsframkallande eller om de, som F. necrophorum,

kräver någon form av skada för att kunna få fäste (Bergsten, 1997). Ofta kan

skadorna från DD, precis som vid klövspaltsinflammation, ge upphov till en

specifik lukt på grund av nekros i vävnaden (Watson, 2007). Till skillnad från

klövspaltsinflammation ger DD inte upphov till någon systemisk reaktion,

svullnad eller feber och ger således ett dåligt immunsvar. DD behandlas bäst med

lokal applicering med tetracyklin. Precis som vid klövspaltsinflammation svarar

djuren oftast snabbt på behandling och en klar förbättring ses inom 24 timmar och

9

de är ohalta inom två till tre dagar. Parenteral antibiotika har inte visat någon

effekt på digital dermatit (Bergsten, 1997). Klövarna kan behöva verkas till

normal form och nekrotiskt ballhorn (klövröta) kan behöva avlägsnas för att

upptäcka och behandla underliggande eksem. Vid besättningsproblem kan fotbad

med kopparsulfatlösning vara effektivt (Bergsten et al., 2006) och i Nordamerika

används antibiotika i fotbad eller sprayas på djuren i besättningen (Shearer et al.,

1995; Shearer and Hernandez, 2000)

Interdigital dermatit

Interdigital dermatit eller klövspaltseksem uppstår oftast under dåliga

miljöförhållanden men eksem kan även förekomma i till synes väl skötta

besättningar. Etiologin är inte helt klar men Bacteroides nodosus kan isoleras vid

infektion (Andersson, 1992). Problemen yttrar sig som exsudativa lesioner

framför allt i övergången mellan hud och horn vid klövspalt och ballar och

drabbar framför allt bakklövarna. Lesionerna ger ej upphov till kliniska symtom,

feber eller svullnad. Klövspaltseksem har länge ansetts vara den direkta orsaken

till klövröta och skulle också kunna vara en predisponerande faktor för

klövspaltsinflammation. Klövspaltseksem förebyggs med en torr, ren miljö och

fotbad.

Verrukös dermatit

Verrukös dermatit eller vårtigt eksem är ett proliferativt inflammatoriskt tillstånd

som ses vid ballarna och kan sträcka sig uppåt mot kotan men även kan

förekomma i klövspalten och på klövens framsida. Den vanligaste etiologin är

digital dermatit (se ovan) och i Nordamerika benämns skadan hairy heel warts

eller papillomatous digital dermatitis (PDD, Walker et al., 1995). Vårtan smärtar

vanligen vid beröring och kan framkalla hälta. Tidigare när vårtor förekom på

enstaka djur i besättningen opererades de ofta bort under lokalbedövning men

idag behandlas de primärt upprepade gånger med lokal antibiotika (se ovan).

Traumatisk skada

Akuta traumatiska skador kan ibland förväxlas med klövspaltsinflammation.

Ojämna drivgångar (Chesterton et al., 1989) och förväxta klövar ökar risken för

den typen av skador. Andra predisponerande faktorer kan vara hårt slitande

underlag i ladugården, till exempel nylagt betonggolv som ger ökat slitage på sula

och tå eller traumatiska skador från skrapor och av främmande föremål som stenar

och pinnar som tränger in i vävnaden. Traumatiska skador med sekundär infektion

ger, precis som klövspaltsinflammation, svullnad och en snabbt insättande hälta

som sedan ökar i intensitet på grund av ansamling av var vid perforation av sulan

alternativt på grund av fraktur i distala falangen (Collick, 1997).

Fång

Fång är den vanligaste orsaken till hälta i många besättningar genom de sekundära

skadorna i klövarna som orsakar smärta. Följderna av fång kan yttra sig som bland

annat sulblödningar, dubbelsula, klövsulesår, separation och böld i vita linjen och

deformation av klövarna.

Akut fång ger upphov till en snabbt insatt hälta främst från framklövarna och vid

subakut fång är hältan mer smygande. Akut fång drabbar ofta enskilda individer

10

till skillnad från den subkliniska formen som framför allt upplevs som ett

besättningsproblem i besättningar med hög produktion. Till skillnad från

klövspaltsinflammation ger fång ingen påtaglig svullnad.

Det är framför allt klövsulesår och böld i vita linjen som ger upphov till hälta och

kan sekundärinfekteras med symtom liknande dem vid klövspaltsinflammation,

men svullnaden är oftast begränsad till den angripna klövhalvan.

Klövspaltsinflammation hos andra djurslag

Klövspaltsinflammation kan drabba alla klövbärande djur (Smith, 1988). Dock är

vissa arter känsligare för infektion. Enligt en fältobservation är Bos indicus mer

resistenta mot infektion än Bos taurus (Frisch, 1976).

Studier har visat att olika djurslag infekteras med olika varianter av

Fusobacterium. Detta tyder på att de olika varianterna av någon anledning är

värdspecifika eller att olika värdpopulationer exponeras för olika typer av

bakterien och att det därmed finns en miljö- eller skötseleffekt som påverkar

(Zhou et al., 2008).

Klövspaltsinflammation på får är en liknande process som hos nöt (West, 1989).

Ofta drabbas djuren sekundärt till fotröta (interdigital dermatit). Fåren blir akut

halta och nekrotiska lesioner ses i klövspalten. F. necrophorum och A. pyogenes

kan oftast isoleras från klövspalten. Vid komplicerade infektioner med

ledaffektion kan axiala kollateralligamentet gå av och ge permanenta skador med

deformation av klöven som resultat. Även på får anses någon form av skada i

klövspalten nödvändig för att infektion ska uppstå och utbrott hos får har framför

allt rapporterats vid blöt och lerig miljö. Till skillnad från nöt är infektion

vanligare hos baggar. En anledning till detta anses vara att baggarna är mer aktiva

än tackorna och därmed trampar sönder underlaget vilket ger en lerigare miljö.

Tackor drabbas oftast i perioden kring lamning.

Klövspaltsinflammation förekommer även hos gris och oftast rör det sig om

sekundärinfektioner efter trauma, vanligen till följd av falska hornväggssprickor.

Fuktig och gödselkontaminerad miljö, samt ojämna betonggolv anses vara

riskfaktorer. Precis som hos nöt är det vanligare med infektion på bakben än på

framben (Penny et al., 1965).

Bakteriologi

Fusobacterium necrophorum är en bakterie som normalt återfinns i

magtarmkanalen hos både djur och människor (Nagaraja et al., 2005). Det är en

gramnegativ, icke sporbildande, anaerob bakterie som i synergism med andra

bakterier kan ge blandinfektion med flera olika sjukdomstillstånd. Bara hos nöt

orsakar den bland annat kalvdifteri (nekrotisk faryngit), leverabscess och

klövspaltsinflammation (Quinn et al., 2002). Hos våra husdjur är F. necrophorum

en av de vanligaste anaeroba bakterierna vid abscesser och luftvägsinfektioner.

Sjukdomar med F. necrophorum brukar kallas necrobacillos (Tan et al., 1996).

Det finns tre beskrivna subtyper, eller biotyper, av F. necrophorum (Nagaraja et

al., 2005). Biotyp A, även kallad F. necrophorum subsp. necrophorum, och biotyp

B, F. necrophorum subsp. funduliforme räknas som sjukdomsframkallande då de

producerar leukotoxin A som anses vara den viktigaste virulensfaktorn för

11

bakterien (Nagaraja et al., 2005, Zhou et al., 2009). Biotyp B anses dock vara

mindre virulent än biotyp A. Smith (1992) visade i ett försök att biotyp B har

mycket låg virulens vid inokulation i möss vilket tyder på att B troligen spelar en

mindre roll vid infektion. Biotyp A är den vanligaste vid infektioner av olika slag

men biotyp B isoleras inte sällan tillsammans med biotyp A vid leverabscesser.

Biotyp B kan dock ofta isoleras från våminnehåll (Berg and Scanlan, 1982).

Leukotoxin A är dock inte den enda virulensfaktorn hos bakterien. Man har

upptäckt en rad olika faktorer som påverkar bakteriens patogenitet, däribland

endotoxin, lipopolysackarider, hemolysin, hemagglutinin, kapsel och adhesin,

aggregationsfaktor, dermonekrotiskt toxin samt flera extracellulära enzymer

(Nagaraja et al., 2005). Det finns också en blandad biotyp som fått namnet AB då

den har karaktäristiska egenskaper från både A och B. Denna har isolerats främst

från klövar på får och nöt (Nicholson et al., 1994). Biotyp C, även kallad F.

pseudonecrophorum, anses vara apatogen (Quinn et al., 2002).

Antibiotikaresistens

Det har gjorts undersökningar avseende resistensläget hos F. necrophorum.

SVARM (Swedish Veterinary Antimicrobial Resistance Monitoring) är ett

program för övervakning av antibiotikaanvändning och resistensläge i Sverige

som drivs av SVA. SVARMpat är ett samarbetsprogram mellan Svenska

Djurhälsovården och SVA med finansiering av Jordbruksverket som verkar för

ökad kunskap om antibiotikaresistens hos patogena bakterier från lantbrukets djur

och rationell användning av antibiotika till dessa djur. Isolering och

resistensbestämning av F. necrophorum har ingått i detta program 2008-2010.

Av de 106 prover som inkom under 2008-2009 från klövspaltsinflammation på

kor isolerades F. necrophorum i 48 fall. Fyrtioen av dessa typades till F.

necrophorum subsp. necrophorum genom PCR. Resistensundersökning på

samtliga isolat visade på MIC-värden mellan < 0,03-0,06 för penicillin, vilket

tyder på känslighet för den typen av antibiotika (SVARM 2009).

Även tidigare undersökningar i andra delar av världen visar på samma typ av

resistensmönster för F. necrophorum. Berg and Scanlan (1982) undersökte ett

antal stammar av F. necrophorum där samtliga visade på MIC-värden under 0,06

mg/L för penicillin.

MATERIAL OCH METODER

Föreliggande studie bestod av tre delar. En enkätundersökning för att ta reda på

hur stort problem klövspaltsinflammation är runt om i landet och hur sjukdomen

hanteras i praktiken. En utvärdering om provtagningstekniken har någon betydelse

för möjligheten att odla och påvisa F. necrophorum, samt en bakteriologisk analys

på laboratorium för att undersöka om resistensmönster och biotyp av bakterien

skiljer sig i olika delar av landet.

En enkät med sju frågor skickades ut till 54 distriktsveterinärstationer och privata

nötpraktiserande veterinärer tillsammans med provtagningsutrustning för

insamling av baktprover. Enkäten skickades ut i juni 2010 och innehöll följande

frågor:

12

Hur många fall av klövspaltsinflammation har Du behandlat senaste året?

< 5

5-10

>10

Med vilka kliniska symtom diagnostiserar Du klövspaltsinflammation?

Vilket/vilka preparat använder Du vid behandling av klövspaltsinflammation,

dos och duration?

Annan behandling? Vilken:

Behandlar du problembesättningar med klövspaltsinflammation på annat sätt?

Upplever du terapisvikt med någon behandling/preparat? I så fall vilket?

Vilka råd ger du för att förebygga klövspaltsinflammation?

Insamlingen av prover från kliniska fall av klövspaltsinflammation pågick under

sommaren 2010. Proverna togs av nötpraktiserande veterinärer från olika delar av

landet. De provtagna djuren som valdes ut skulle ha typiska symtom för

klövspaltsinflammation såsom hälta, feber, svullnad och eventuellt lesion i

klövspalten. En diko ingick i undersökningen, de övriga djuren var mjölkkor eller

mjölkkvigor enligt uppgift från behandlande veterinär. Proverna är tagna på kor i

både uppbundna besättningar och i lösdriftssystem. Vissa av djuren var på bete

vid provtagningen.

Proverna togs med steril culturette i kolat (Aimies) medium och skickades för

analys till: SVA, sektionen för antibiotika, enheten för djurhälsa och

antibiotikafrågor. Två prover från varje djur togs. Det första togs med culturette

direkt i klövspalten, så djupt som möjligt. Det andra togs på samma sätt efter

noggrann rengöring med vatten i klövspalten. Målet var att ta reda på om

noggrann rengöring gjorde någon skillnad för möjligheten att isolera F.

necrophorum. Hypotesen var att om man först rengör och tvättar bort gödsel och

smuts skulle bakgrundsfloran minska och chansen att isolera F.necrophorum öka.

I de fall då fixering av klöven för rengöring inte var möjlig, togs endast ett prov

för bakteriologisk undersökning men det ingick då inte i jämförelsestudien. De

prover som inte analyserades direkt kylförvarades i väntan på analys. Resultaten

jämfördes med tidigare gjorda analyser av F. necrophorum under 2008 och 2009

för att se om någon förändring skett i resistensmönster eller förekomst av olika

biotyper. Tidigare resultat finns publicerat i SVARM (Bengtsson et al., 2009).

På remissen ingick även information om djuret i fråga med besättningsuppgifter,

typ av besättning, antal djur i besättningen, stallsystem, om djuret gick på bete vid

provtagningen, ålder på djuret, om djuret hade antibiotikabehandlats, om

antibiotika brukade användas för behandling av klövspaltinflammation, vilken typ

av antibiotika som användes och om man någon gång upplevt terapisvikt vid

behandling och i så fall med vilket preparat.

Bakteriologisk undersökning

Bakteriologisk undersökning gjordes enligt en metodbeskrivning SVA

(Anonymous, 2008). Proverna ströks på FAA-agar (Fastidious Anaerobic Agar)

och inkuberades anaerobt i 37 grader under 48 timmar. På FAA-agar bildar

F.necrophorum gulgrå, vaxartade och metallglänsande kolonier som ibland blir

utflytande. En viss toppighet kan förekomma och de har oregelbundna kanter och

en bred hemolyszon. På plattorna växer alltid blandflora, dels för att proverna är

13

förorenade men också för att infektionen är en blandinfektion med andra bakterier

än F. necrophorum. Ibland blir plattorna överväxta med Proteus spp., vilket

försvårar isolering av F. necrophorum. Renodling krävs i flera steg.

Vidare undersökning för identifiering kan göras genom gramfärgning och då ses

gramnegativa, stavformade bakterier som ibland kan vara filamentösa. Utseendet

varierar dock och vissa stammar kan snarare ha coccoida utseenden. Bakterien

behöver järn som tillväxtfaktor.

F. necrophorum subsp. funduliforme, alltså biotyp B av bakterien har ett något

annorlunda utseende jämfört med typ A. Hos typ B är kolonierna gulvita till

färgen, krämigare och upphöjda med regelbundna kanter. De saknar också

hemolyszon. Stavarna är böjda och ej filamentösa. Båda biotyperna fluorescerar

grönt i uv-ljus . Biotyperna har dock flera gemensamma egenskaper. Båda är

obligat anaeroba, ej rörliga, icke sporbildande gramnegativer. Båda producerar

gas och indol samt smör- och propionsyra (Shinjo et al., 1991).

Resistensbestämning

Resistensbestämning utfördes med mikrodilutionsmetod enligt rutiner vid

Sektionen för antibiotika, Enheten för djurhälsa och antibiotikafrågor, SVA.

VetMICTM Grampositivmonitoreringspanel användes för bestämning av MIC-

värden. Eftersom penicillin, tetracyklin och ceftiofur är de substanser som

används vid behandling av klövspaltsinflammation är känslighet för dessa mest

relevant. Penicillin och tetracyklin finns med i den använda panelen.

Biotypning

För att skilja F.necrophorum subsp. necrophorum från F.necrophorum subsp.

funduliforme användes en PCR-metod utvecklad av Narongwanchigarn et al.

(2003). Några mindre modifieringar av metoden har gjorts vid Sektionen för

antibiotika, Enheten för djurhälsa och antibiotikafrågor, SVA.

RESULTAT

Enkätundersökning

Av de 54 utskickade enkäterna erhölls svar från 23 nötpraktiserande veterinärer

från olika delar av landet. Åtta av veterinärerna skickade in enkäten skriftligt.

Övriga 15 svarade på frågorna per telefon. Svaren är givna av enskilda veterinärer

och kan därför inte anses gälla hela distriktet där den svarande veterinären jobbar.

Resultatet på frågan om hur många fall varje enskild veterinär behandlat det

senaste året presenteras i figur 4. Hälften av de svarande angav att de behandlat

mer än 10 fall under senaste året. Tjugotre procent angav att de behandlat färre än

5 fall.

14

Figur 4. Svarsfördelningen bland tillfrågade veterinärer om antalet behandlade fall

under det senaste året.

Diagnos ställdes framför allt på kliniska symtom och anamnes. Det var sällan

bakteriologisk undersökning tillämpades ute i fält. Vilka symtom de tillfrågade

gick på då de ställde diagnos presenteras i figur 5.

Figur 5. De vanligaste symtom som används av tillfrågade veterinärer för att ställa

diagnos.

Av de tillfrågade i enkätundersökningen svarade 75 % att de främst använde

penicillin vid behandling av klövspaltsinflammation. Åtta procent angav att de

använde tetracyklin i första hand och 17 % använde regelbundet, eller i vissa

besättningar ceftiofur. Sextiotvå procent av de tillfrågade behandlade mellan tre

och fyra dagar. Trettiotre procent behandlade i upp till 5 dagar och 5 %

behandlade i mindre än 3 dagar.

På frågan om de gav ytterligare behandling av djuren angav 57 % att de även

behandlade med NSAID-preparat. Tretton procent kombinerade behandlingen

0

2

4

6

8

10

12

< 5 5 till 10 > 10

An

tal d

istr

ikt/

ve

teri

när

er

Antal fall under ett år

Antal fall av klövspaltsinflammation under det senast gångna året

0

5

10

15

20

An

tal s

vara

nd

e

Symtom

Kliniska symtom som används för att ställa diagnos

15

med tetracyklinspray (cyklospray1) lokalt i klövspalten och 13 % kompletterade

med fotbad.

Problembesättningar behandlades generellt på samma sätt som enstaka fall med

komplement av fotbad enligt 57 % av de tillfrågade veterinärerna. Två veterinärer

angav att annan antibiotika (ceftiofur och tetracyklin) användes i dessa

besättningar.

Fyra personer (17 %) angav att de upplevt terapisvikt vid behandling med

penicillin. Nio personer (39 %) angav att terapisvikt förekommit men med tillägg

att det då troligen rört sig om fel diagnos alternativt ytterligare faktorer och

bakomliggande orsaker som försämrat prognosen.

De förebyggande råd som gavs till djurägare med problem med

klövspaltsinflammation på sina djur visas i figur 6.

Figur 6. De förebyggande råd som gavs till djurägare enligt de tillfrågade veterinärerna.

Rengöringens inverkan på provresultatet

Under sommaren 2010 inkom 29 prover där provtagning genomförts både före

och efter rengöring av klövspalten. F. necrophorum kunde påvisas i 12 (41 %) av

dessa. I åtta (66 %) av fallen kunde F. necrophorum påvisas både före och efter

rengöring. I två (17 %) av fallen kunde bakterien inte påvisas före rengöring men

odlades fram på proverna tagna efter rengöring med vatten i klövspalten. I lika

många fall, alltså två av 12 (17 %), kunde bakterien påvisas före rengöring men

inte efter att klövspalten tvättats. Överväxt av Proteus spp. var ett stort problem

vid framodling av F. necrophorum. Riklig växt av Proteus spp. kan dölja F.

necrophorum och göra den svår att isolera även om den finns i provet

(Anonymous, 2007). Överväxt av Proteus spp. har angetts som problem på 13 (81

%) av de proverna som utföll negativa i odling. På ett av proverna blev det mer

överväxt på provet taget efter rengöring än före. Oklart om det beror på

felmärkning av proverna eller om resultatet var korrekt. På nio prover (56 %)

1 Cyclospray, Novartis Animal Health

02468

10121416

An

tal v

ete

rin

äre

r

Råd till djurägare

Förebyggande råd

16

angavs att doft av F. necrophorum fanns på agarplattan men bakterien gick inte att

isolera.

Laboratorieundersökningar

Totalt inkom 47 baktprover från juni 2010 till och med september 2010. F.

necrophorum kunde odlas fram från 23 (49 %) av dessa. Samtliga 23 positiva

prover resistensundersöktes och alla fick ett MIC-värde på max 0,06 mg/L, vilket

tyder på att alla isolat var känsliga för penicillin. Alla prover hade ett MIC-värde

på under 0,5 mg/L för tetracyklin, vilket tyder på en känslighet även för detta

antibiotikum. Undersökning med PCR gjordes för att bestämma biotyp. Ett av

isolaten var biotyp B, F. necrophorum subsp funduliforme. Övriga 22 var biotyp

A, F. necrophorum subsp necrophorum.

Remissuppgifter

Storleksfördelningen på de provtagna besättningarna presenteras i figur 7. Alla

utom en veterinär angav att antibiotika oftast användes för att behandla

klövspaltsinflammation. Av de 23 bakteriologiskt positiva djuren gick 15 (65 %) i

lösdrift och fem kom från uppbundna besättningar. För tre av besättningarna

saknades uppgifter om uppstallningsform. Tolv veterinärer angav att djuren gick

på bete vid sjukdomstillfället. De provtagna djuren var mellan ett och sju år

gamla. Åldersuppgift saknades för fem av djuren. De positiva proverna var alla

tagna från mjölkkor utom ett som var taget från en diko. Av de 24 negativa

proverna var två tagna från dikor och resten från mjölkkor eller mjölkkvigor.

Figur 7. Antalet djur i varje provtagen besättning.

Av de 23 bakteriologiskt positiva djuren hade 15 stycken förhöjd

kroppstemperatur (>39 grader C). Uppgift om kroppstemperatur saknas i fem fall.

Tjugoen veterinärer angav att svullnad och hälta förelåg vid provtagningen.

Sjutton kor hade en tydlig lesion i klövspalten.

Av de veterinärer som skickat in prover under sommaren 2010 angav 90 % att de

brukade behandla med penicillin och 10 % att de brukade använda tetracyklin vid

behandling av klövspaltsinflammation. Av de veterinärer som skickat in prov

0

2

4

6

8

10

12

14

< 50 50-100 > 100

An

tal b

esä

ttn

inga

r

Besättningsstorlek

Storleksfördelning på provtagna besättningar

Bakt negativa

Bakt positiva

17

upplevde 30 % att terapisvikt förekom vid behandling och då gäller det i första

hand för penicillin. En veterinär angav att det förekommit terapisvikt även vid

behandling med tetracyklin.

De prover från klövspaltsinflammation som samlades in under 2008 och 2009

finns presenterade i SVARM 2009. Behandlingsstatistiken för de två tidigare åren

skiljde sig något från 2010. Under 2008 och 2009 inkom sammanlagt 90 stycken

prover där provtagande veterinär angav att klövspaltsinflammation behandlades

med antibiotika. Fyrtiotvå procent av dessa var behandlade med penicillin. Nitton

procent behandlade med penicillin eller tetracyklin och 13 % angav att

klövspaltsinflammation behandlades med tetracyklin. Tjugosex procent, alltså mer

än en fjärdedel av veterinärerna använde ceftiofur (Ceftiofur2, Excenel

23) ibland

eller regelbundet för att behandla klövspaltsinflammation. På frågan om de någon

gång upplevt terapisvikt svarade 33,5 % ja, 53,5 % nej och 13 % hade inte angett

svar eller visste inte huruvida terapisvikt förekommit eller ej. Trettiosju procent

angav att de upplevt terapisvikt i samband med behandling med penicillin. En

veterinär uppgav att terapisvikt förekommit med Engemycin4 och en veterinär

angav terapisvikt efter behandling med ceftiofur.

DISKUSSION

Enkätundersökning

Hälften av de tillfrågade veterinärerna i enkätundersökningen angav att de

behandlat fler än tio fall av klövspaltsinflammation under det senaste året. Detta

tyder på att sjukdomen fortfarande är ett vanligt förekommande problem i många

besättningar.

De viktigaste symtomen de tillfrågade gick på vid ställande av diagnos var

svullnad, feber och hälta. Det kan finnas många orsaker till svullnad och hälta och

även ökad kroppstemperatur varför det är viktigt att den kliniska undersökningen

av klöven blir noggrant genomförd för att rätt diagnos ska kunna ställas. Vid

avsaknad av verkstol eller möjlighet till stadig fixering av benet kan därför den

kliniska undersökningen bli otillräcklig och risken stor att fel diagnos ställs. Om

sjukdomen pågått en längre tid kan febern ha gått ner och svullnad och hälta vara

enda symtomen vilket gör bilden ännu mer lik många andra klövlidanden. En del

djurägare provbehandlar först själva vilket gör att veterinären kommer ut i ett

senare skede. Vid fel diagnos är risken stor för terapisvikt vilket kan vara en

anledning till varför många veterinärer upplever terapisvikt med penicillin.

Majoriteten behandlade med penicillin i 3-4 dagar, vilket är det rekommenderade.

Anledningen till varför 25 % valde att behandla med andra preparat än penicillin

är fortfarande okänd då det är fler som behandlar med bredspektrumantibiotika än

som upplevt terapisvikt med penicillin (17 %).

2 Ceftiofur, N-vet, Norbrook laboratories Ltd

3 Excenel ®, Pfizer Animal Health

4 Engemycin, ® vet, Intervet

18

Drygt hälften av veterinärerna angav att de kombinerade behandlingen med

NSAID. I en kontrollerad studie fick hälften av de halta korna NSAID i samband

med behandlingen (Whay et al., 2005). Hältan minskade i båda grupperna men de

NSAID-behandlade korna hade mindre hyperalgesi. Djuren har till synes mycket

ont i det akuta skedet och smärtlindring bör då vara ett bra komplement ur

djurskyddssynpunkt.

De vanligaste förebyggande råden som veterinärer gav till besättningar med

problem visade sig vara fotbad och miljöåtgärder vilket också anses vara de

viktigaste åtgärderna i litteraturen (Clarc et al., 1985).

Rengöringens inverkan på provresultatet

Enligt denna undersökning kunde ingen skillnad ses vid provtagning före och

efter rengöring. I ungefär hälften av fallen kunde F. necrophorum odlas både före

och efter rengöring och i resterande fall kunde man få fram F. necrophorum i lika

många fall före som efter rengöring. Överväxt av Proteus spp. förekom både före

och efter rengöring. I ett av fallen blev det till och med mer överväxt efter

rengöring än före. Anledningen till att det inte blev någon skillnad efter rengöring

av klövspalten skulle kunna vara att blandfloran är mer involverad i själva

infektionen än bara som gödselkontamination på ytan, eller att rengöringen med

vatten varit otillräcklig. Det är dock viktigt att provet tas djupt i klövspalten för att

komma åt F. necrophorum. Anaeroba bakterier trivs bäst djupt ner i vävnaden där

tillgången på syre är dålig. Då djuren går på bete är klövarna sällan kontaminerade

med gödsel, man kan därför tänka sig att rengöringen i de fallen kan ha fört dit

bakterier och på så vis haft motsatt effekt.

En anledning till att så många prover var negativa, där överväxt av Proteus spp.

inte angetts som problem, skulle alltså kunna vara att provet är taget för ytligt i

klövspalten så att bakterien inte kunnat isoleras. En annan anledning skulle kunna

vara att fel diagnos har ställts. Inga kontroller i form av friska kor har använts för

provtagning, men då F. necrophorum sällan finns i några större mängder i miljön

om inte infektion föreligger (Tan et al., 1996) är det troligt att det föreligger

klövspaltsinflammation då F. necrophorum isolerats.

Remissuppgifter

Majoriteten av proverna var tagna i besättningar i storleksordningen 50-100 djur.

Det är ungefär dubbelt så många som dem tagna från mindre besättningar. Lika

många av de positiva proverna är tagna från besättningar med fler än 100 djur.

Det skulle kunna tyda på att problemet är större i större besättningar men att vi än

så länge inte har så många besättningar i Sverige med fler än 100 djur. Materialet

är dock för litet för att bedöma statistiskt.

Sextiofem procent av djuren kom från besättningar med lösdriftsystem, vilket är

en riskfaktor för klövspaltsinflammation då risken för spridning i uppbundna

besättningar är mindre förutom under betesperioden. I denna studie gick dock 52

% av djuren på bete vid sjukdomstillfället vilket gör det omöjligt att bedöma

inhysningssystemets påverkan. Samtliga djur borde ha varit på bete under

insamlingstiden men frågan kanske inte var tillräckligt tydligt ställd och

djurägaren hade kanske tagit in djuret då hältan upptäckts.

19

Behandlingen av klövspaltsinflammation skiljde sig något mellan de olika

undersökningarna. Av dem som skickade in prover under sommaren angav 90 %

att de behandlade klövspaltsinflammation med penicillin medan endast 75 %

angav penicillin av dem som svarade på enkäten. Av de inskickade proverna hade

30 % upplevt terapisvikt med penicillin men ingen av dessa använde ceftiofur vid

behandling. Av de som svarade på enkäten hade endast 17 % upplevt terapisvikt

med penicillin och 17 % använde ceftiofur vid behandling. Vid jämförelse med

åren 2008 och 2009 verkar andelen med terapisvikt ligga på ungefär samma nivå

som idag (33,5 % mot 30 %). Behandlingen med ceftiofur verkar dock minska då

mer än en fjärdedel av veterinärerna under 2008 och 2009 använde ceftiofur för

behandling. Andelen penicillinbehandlingar verkade också ha ökat senaste året då

det under 2008 och 2009 endast användes penicillin i 42 % av fallen. Resultatet

skulle kunna tyda på en vändande trend, kanske på grund av en ökad medvetenhet

bland veterinärer tack vare den stora uppståndelsen och debatten kring

bredspektrumantibiotika och resistensutveckling som under senare tid tagit fart

både inom humanvård och veterinärmedicin och som dessutom fått stor

uppmärksamhet i media. Vid jämförelse med den totala användningen av

antibiotika till nöt i Sverige från svenska veterinärers registrerade fall, sågs att

penicillin användes vid 71,6 % av alla antibiotikabehandlingar år 2006. Ceftiofur

användes där endast i cirka 3 %. Vid behandling av klöv- och bensjukdomar

användes penicillin i bara 44 % av fallen och ceftiofur i så mycket som 28 % (fig.

8), vilket är ungefär lika mycket som uppgavs för de inskickade proverna 2008-

2009.

Antibiotika till nöt, alla diagnoser 2006 Enligt Vet@webb, SJV

penicilliner

71,6%

kinoloner

10,3%

tetracykliner

9,5%

trim/sulfa

3,9%ceftiofur

3,1%

makrolider

1,4%

ampicilliner

0,2%

Läkemedelsval klöv/ben, Sverige 2006 Enligt Vet@webb, SJV

tetracykliner

28%

penicilliner

44%

gentamyciner

0,0%

kinoloner

0%

pcDHS

0%

makrolider

0%

amoxicilliner

0%

ceftiofur

28%

Figur 8. Användningen av antibiotika vid behandling av nöt under 2006. Presentation

Håkan Landin

Resultatet för behandlingsfrekvensen kan vara missvisande då hänsyn inte har

tagits till vilka som skickat in provet. Proverna är inskickade frivilligt varför man

kan tänka sig att de som valt att skicka in eventuellt behandlar med penicillin i

större utsträckning än de som valt att inte skicka in material.

Laboratorieundersökningar

Samtliga prover var känsliga för penicillin vid resistensundersökning. Detta var

samma resultat som tidigare studier visat, både i Sverige (SVARM 2009) och i

andra delar av världen (Berg, 1981), vilket tyder på att det i dagsläget inte rör sig

om någon resistensutveckling av bakterien. Det är därför inte troligt att den

terapisvikt som många veterinärer upplever skulle bero på resistens. En trolig

orsak är att det i dessa fall rör sig om fel diagnos alternativt att komplikationer

20

och bakomliggande orsaker som försämrade prognosen. Trettionio procent av de

veterinärer som svarade på enkäten angav att terapisvikt förekommit men att det

då troligtvis rört sig om fel diagnos. Anledningen kan också vara att behandlingen

satts in för sent. Om djurägare i första hand försöker behandla själva innebär det

att sjukdomen kan ha pågått för länge innan veterinär kallas ut, vilket försämrar

prognosen och ökar risken för komplikationer (Berg and Loan, 1975).

Vidare studier behövs för att utreda anledningen till upplevd terapisvikt vid

klövspaltsinflammation och upplysning av praktiserande veterinärer för att minska

användningen av bredspektrumantibiotika.

21

Tack

Tack till SVARMpat som bekostat laboratorieundersökningarna och till

praktiserande veterinärer som skickat in baktprover och enkätsvar.

LITTERATURFÖRTECKNING

Andersson, L., 1984, Differentialdiagnostik och terapi vid klövspaltflegmon. Svensk

Veterinärtidning 36, 349.

Andersson, L., Törnquist, M., 1983, Toxic effects of ethylenediamine dihydroiodide

treatment in Swedish calves. The Veterinary Record 113, 215-216.

Andersson, L. 1992. Klövspaltdermatit och klövröta. Svensk Veterinärtidning 44(10):

413-415.

Anonymous, 2008. Metodbeskrivning framtagen vid Sektionen för antibiotika, Enheten

för djurhälsa och antibiotikafrågor, SVA.

Bengtsson, B., Bergström, K., Englund, D., Greko, C., Grönlund Andersson, U., Nilsson,

O., Windahl, U, 2009. SVARM 2008. Dept. of Animal Health and Antimicrobial

Strategies, SVA. 40

Berg, J.N., 1981, "Foot rot complex" in cattle, In: Howard, J.L. (Ed.) Current veterinary

therapy, food animal practice. W. B. Saunders, Philadelphia. 1104-1106

Berg, J.N., Loan, R.W., 1975, Fusobacterium necrophorum and Bacteroides

melaninogenicus as etiologic agents of foot rot in cattle. American Journal of

Veterinary Research 36, 1115-1122.

Berg, J.N., Scanlan, C.M., 1982, Studies of Fusobacterium necrophorum from bovine

hepatic abscesses: biotypes, quantitation, virulence, and antibiotic susceptibility.

Amercian Journal of Veterinary Research 43, 1580-1586.

Berg, J.N., Brown, L.N., Ennis, P.G., Self, H.L., 1976, Experimentally induced foot rot in

feedlot cattle fed rations containing organic iodine (ethylenediamine dihydriodide)

and urea. American Journal of Veterinary Research 37, 509-512.

Bergsten, C., 1997, Infectious diseases of the digits, In: Greenough, P.R. (Ed.) Lameness

in Cattle. WB Saunders, Philadelphia, 89-100.

Bergsten, C., Carlsson, J., 1996, Behandlingsresultat av två olika preparat vid

klövspaltflegmon hos ungtjur. Svensk Veterinärtidning 48, 389-393.

Bergsten, C., Hultgren, J., Hillström, A., 2006. Using a footbath with copper sulphate or

peracetic foam for the control of digital dermatitis and heel horn erosion in a dairy

herd. In: 14th International Symposium on Lameness in Ruminants, Colonia del

Sacramento, 61-62.

Blowey, R., 2008, Cattle lameness and hoofcare – an illustrated guide 2nd

ed, Old pond

publishing Ltd, Ipswich pp 78-81.

Checkley, S.L., Janzen, E.D., Campbell, J.R., McKinnon, J.J., 2005, Efficacy of

vaccination against Fusobacterium necrophorum infection for control of liver

abscesses and footrot in feedlot cattle in western Canada. Canadian Veterinary

Journal 46, 1002-1007.

Chesterton, R.N., Pfeiffer, D.U., Morris, R.S., Tanner, C.M., 1989, Environmental and

behavioural factors affecting the prevalence of foot lameness in New Zealand dairy

herds - a case-control study. New Zealands Veterinary Journal 37, 135-142.

Clarc, B.L., 1989, Foot abscess of cattle, In: Egerton, J.R., Yong, W.K., Riffkin, G.G.

(Eds.) Footrot and foot abscess of ruminants. CRC Press,Inc., Boca Raton, Florida,

pp. 69-79.

22

Clarc, B.L., Emery, D.L., Stewart, D.J., 1985, The aetiology and prevention of

interdigital necrobacillosis (foot abscess) in cattle. In: Stewart, D.J., Peterson, J.E.,

McKern, N.M., Emery, D.L.,1985, Footrot in Ruminants. CSIRO Australia and

Australian Wool Corporation, Melbourne, pp 275-278.

Clarc, B.L., Stewart, D.J., Emery, D.L., Dufty, J.H., Jarrett, R.G., 1986, Immunisation of

cattle against interdigital dermatitis (foot-rot) with an autogenous Bacteroides

nodosus vaccine. Australian Veterinary Journal 63, 61-62.

Collick, D.W., 1997, Traumatic injuries to the sole. In: Greenough, P.R. (Ed.) Lameness

in Cattle. WB Saunders, Philadelphia, 114-115.

Collick, D.W., Ward, W.R., Dobson, H., 1989, Associations between types of lameness

and fertility. The Veterinary Record 125, 103-106.

David, G.P.,1993, Severe foul-in-the-foot in dairy cattle. The Veterinary Record 132,

567-568.

Eddy, R.G., Scott, C.P., 1980, Some observations on the incidence of lameness in dairy

cattle in Somerset. The Veterinary Record 106, 140-144.

Frisch, J.E., 1976, The comparative incidence of foot rot in Bos taurus and Bos indicus.

Australian Veterinary Journal 52, 228-229.

Gilder, R.P., 1960, Foot diseases of cattle. Australian Veterinary Journal, April,

1960,151-154.

Greenough, P.R, Weaver D.A, Broom D.M, Esslemont R.J, Galindo F.A, 1997, Basic

concepts of bovine lameness In: Greenough, P.R. (Ed.) Lameness in Cattle. WB

Saunders, Philadelphia, pp. 3-13.

Hultgren, J., Manske, T., Bergsten, C., 2004, Associations of sole ulcer at claw trimming

with reproductive performance, udder health, milk yield, and culling in Swedish dairy

cattle. Preventiv Veterinary Medicine 62, 233-251.

Jubb, T.F., Malmo, J., 1991, Lesions causing lameness requiring veterinary treatment in

pasture-fed dairy cows in East Gippsland. Australian Veterinary Journal 68, 21-

24.

Manson, F.J. 1989. Lameness and cattle welfare - a case study (Technical report. Dairy

Research Unit, Univ. Wales), 65-67.

Nagaraja, T.G., Narayanan, S.K., Stewart, G.C., Chengappa, M.M., 2005, Fusobacterium

necrophorum infections in animals: pathogenesis and pathogenic mechanisms.

Anaerobe 11, 239-246.

Narongwanichgarn, W., Misawa, N., Jin, J.H., Amoako, K.K., Kawaguchi, E., Shinjo, T.,

Haga, T., Goto, Y., 2003, Specific detection and differentiation of two subspecies of

Fusobacterium necrophorum by PCR. Veterinary Microbiology 91, 183-195.

Nicholson, L.A., Morrow, C.J., Corner, L.A., Hodgson, A.L.M., 1994, Phylogenetic

relationship of Fusobacterium necrophorum A, AB, and B biotypes based upon 16S

rRNA gene sequence analysis. International Journal of Systematic Bacteriology 44,

315-319.

Nylin, B., 1980, Klovbrandbylder. En epidemiologisk undersøgelse på basis af

klientregnskabet i en dyrlægepraksis. Dansk VetTidsskr. 63, 233-241.

Olofsson, A., Björk Averpil, H., Bergsten, C., 2005, Smittsam klövsjukdom hos får

diagnostiserad för första gången i Sverige. Svensk Veterinärtidning 57, 11-14.

Oskarsson, M., 2008. Vad kostar dålig klövhälsa? SvenskMjölk Djurhälso &

utfodringskonferens, Norrköping, 25-26 augusti, 59-62.

23

Penny, R.H.C., Osborne, A.D., Wright, A.I., Stephens, T.K., 1965, Foot-rot in Pigs:

Observations on the Clinical Disease. The Veterinary Record 77, 1101-1108.

Pringle, M., Bergsten, C., Fernstrom, L.L., Hook, H., Johansson, K.E., 2008, Isolation

and characterization of Treponema phagedenis-like spirochetes from digital

dermatitis lesions in Swedish dairy cattle. Acta Vet Scand 50, 40.

Quinn, P.J., Markey, B.K., Carter, M.E., Donnelly, W.J., Leonard, F.C., 2002, Veterinary

Microbiology and Microbial Disease. Blackwell Science Ltd, Oxford. pp 187

Radostits, O.M., Gay, C.C., HInchcliff, K.W., Constable, P.D., 2007 Veterinary medicine

– A textbook of the diseases of cattle, horses, sheep, pigs and goats. 10th ed. Saunders

Elsevier, Spain, pp 1065.

Rowlands, G.J., Russell, A.M., Williams, L.A., 1985, Effects of stage of lactation, month,

age, origin and heart girth on lameness in dairy cattle. Veterinary Record 117, 576-

580.

Shearer, J.K., Hernandez, J., 2000, Efficacy of two modified nonantibiotic formulations

(Victory) for treatment of papillomatous digital dermatitis in dairy cows. J Dairy Sci

83, 741-745.

Shearer, J.K., Elliott, J.B., Injoque, R.E., 1995, Control of digital dermatitis in dairy herds

using a topical spray application of oxytetracycline. Journal of Dairy Science 78, 170.

Shinjo, T., Fujisawa, T., Mitsuoka, T, 1991, Proposal of two subspecies of

Fusobacterium necrophorum (Flügge) Moore and Holdeman: Fusobacterium

necrophorum subsp. necrophorum subsp. nov., nom. rev. (ex Flügge 1886), and

Fusobacterium necrophorum subsp. funduliforme subsp. nov., nom. rev. (ex Hallé

1898). International Journal of Systematic Bacteriology 41, 395-397

Smith, G.R. 1988, Anaerobic bacteria as pathogens in wild and captive animals.

Symposium of zoological Society London. No. 60 159-173.

Smith, G.R., 1992, Pathogenicity of Fusobacterium necrophorum biovar B. Research in

Veterinary Science 52, 260-261.

Smith, G.R., Thornton, E.A., 1993a, The prevalence of Fusobacterium necrophorum

biovar A in animal faeces. Epidemiology and Infection 110, 327-331.

Smith, G.R., Thornton, E.A., 1993b, Effect of disturbance of the gastrointestinal

microflora on the faecal excretion of Fusobacterium necrophorum biovar A.

Epidemiology and Infection 110, 333-337.

Smith, G.R., Till, D., Wallace, L.M., Noakes, D.E., 1989, Enhancement of the infectivity

of Fusobacterium necrophorum by other bacteria. Epidemiology and Infection 102,

447-458.

SVARM 2009, SwedishVeterinary Antimicrobial Resistance Monitoring. The National

Veterinary Institute (SVA), Uppsala, Sweden, 2010. www.sva.se, ISSN 1650-6332.

Tan, Z.L., Nagaraja, T.G., Chengappa, M.M., 1996, Fusobacterium necrophorum

infections: virulence factors, pathogenic mechanism and control measures. Veterinary

Research Communications 20, 113-140.

Tranter, W.P., Morris, R.S., 1991, A case study of lameness in three dairy herds. New

Zealand Veterinary Journal 39, 88-96.

Tranter, W.P., Morris, R.S., Williamson, N.B., 1991, A longitudinal study of the hooves

of non-lame cows. New Zealand Veterinary Journal 39, 53-57.

Walker, R., Read, D., Loretz, K., Nordhausen, R., 1995, Spirochetes isolated from dairy

cattle with papillomatous digital dermatitis and interdigital dermatitis. Veterinary

Microbiology 47, 343-355.

24

Watson, C., 2007, Lameness in cattle, The Crowood Press Ltd, Wiltshire, pp. 79-126.

Whay, H.R., Webster, A.J., Waterman-Pearson, A.E. 2005. Role of ketoprofen in the

modulation of hyperalgesia associated with lameness in dairy cattle. The Veterinary

Record, 157 729-33.

West, D.M., 1989, Foot abscess of sheep, In: J. R. Egerton, W.K.Y., G. G. Riffkin (Ed.)

Footrot and foot abscess of ruminants. CRC Press Inc, Florida, 57-67.

Zhou, H., Bennett, G., Hickford, J.G.H., 2009, Variation in Fusobacterium necrophorum

strains present on the hooves of footrot infected sheep, goats and cattle.

Veterinary Microbiology 135, 363-367.