18
Kriminalstatistik, makt och kontroll Hanns von Hofer I Statistiska kommitténs betänkande om ”Sveriges officiella statistik och dess allmänna organisation” från 1910 kan man läsa följande om rättstatistikens historia (Statistiska Kommitténs Betänkande, 1910:288): Den svenska rättsstatistiken räknar sitt upphof från 1830. I kungl. Bref till hof- och öfverrätterna den 21 maj nämnda år förordnades, att de under dessa rätter lydande domstolarne skulle hvarje år inom den 1 april till Justitieministern insända enligt formulär författade listor på alla det föregående året anhängiggjorda såväl brottmål som andra rättegångsärenden, ”på det Kungl. Maj:t må blifva underrättad, i hvad mån brottmål och andra rättegångsärenden till- eller aftaga”, såsom det heter i statsrådsprotokollet. ”Kungl. Maj:t förväntade därefter af statsministern en omständlig berättelse om förhållandet, beledsagad med de betraktelser, hvartill de inkomna uppgifterna kunna föranleda”. I citatet uttrycks en av (kriminal)statistikens centrala funktioner: statistik som politiskt styrmedel. 1 Statistik ger överblick, och överblick är nödvändig för att kunna kontrollera och planera. Kontrollaspekten kommer också fram i den moderna lagstiftningen kring offentlig statistik. Området lagreglerades i Sverige för första gången i början av 1990-talet (lag [1992:889] om den offentliga statistiken; prop. 1991/92:118; upphävd 2001), vilken definierade officiell statistik som ”statistik för samhällsplanering, forskning, allmän information och internationell rapportering som en myndighet framställer enligt föreskrifter som regeringen meddelar” (1 § 2 st.). Ordet 1 Allmänt om statistikens utveckling: Hacking (1990: kap. 3); Deflem (1997); Desrosières (1998); Haggerty (2001); Höjer (2001). Om svensk officiell statistik: Sjöström (2002) och Jorner (2008). Om ”siffervetenskapen” på 1700-talet: Johannisson (1988) och anförd litteratur hos Höjer (2001:11, not 4).

Kriminalstatistik, makt och kontroll · 2012. 5. 16. · Kriminalstatistik, makt och kontroll Hanns von Hofer I Statistiska kommitténs betänkande om ”Sveriges officiella statistik

  • Upload
    others

  • View
    2

  • Download
    0

Embed Size (px)

Citation preview

  • Kriminalstatistik, makt och kontroll

    Hanns von Hofer

    I Statistiska kommitténs betänkande om ”Sveriges officiella statistik och

    dess allmänna organisation” från 1910 kan man läsa följande om

    rättstatistikens historia (Statistiska Kommitténs Betänkande, 1910:288):

    Den svenska rättsstatistiken räknar sitt upphof från 1830. I kungl. Bref till hof- och öfverrätterna den 21 maj nämnda år förordnades, att de under dessa rätter lydande domstolarne skulle hvarje år inom den 1 april till Justitieministern insända enligt formulär författade listor på alla det föregående året anhängiggjorda såväl brottmål som andra rättegångsärenden, ”på det Kungl. Maj:t må blifva underrättad, i hvad mån brottmål och andra rättegångsärenden till- eller aftaga”, såsom det heter i statsrådsprotokollet. ”Kungl. Maj:t förväntade därefter af statsministern en omständlig berättelse om förhållandet, beledsagad med de betraktelser, hvartill de inkomna uppgifterna kunna föranleda”.

    I citatet uttrycks en av (kriminal)statistikens centrala funktioner: statistik

    som politiskt styrmedel.1 Statistik ger överblick, och överblick är nödvändig

    för att kunna kontrollera och planera. Kontrollaspekten kommer också fram

    i den moderna lagstiftningen kring offentlig statistik. Området lagreglerades

    i Sverige för första gången i början av 1990-talet (lag [1992:889] om den

    offentliga statistiken; prop. 1991/92:118; upphävd 2001), vilken definierade

    officiell statistik som ”statistik för samhällsplanering, forskning, allmän

    information och internationell rapportering som en myndighet framställer

    enligt föreskrifter som regeringen meddelar” (1 § 2 st.). Ordet

    1 Allmänt om statistikens utveckling: Hacking (1990: kap. 3); Deflem (1997); Desrosières (1998); Haggerty (2001); Höjer (2001). Om svensk officiell statistik: Sjöström (2002) och Jorner (2008). Om ”siffervetenskapen” på 1700-talet: Johannisson (1988) och anförd litteratur hos Höjer (2001:11, not 4).

  • ”samhällsplanering” är här den juridiska termen för kontroll, styrning och

    utveckling.

    I den nuvarande lagen (2001:99) om den offentliga statistiken är syftena

    ordnade på ett annat sätt, nämligen: ”Officiell statistik skall finnas för

    allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Den skall vara

    objektiv och allmänt tillgänglig” (3 §). Enligt propositionen ska

    omskrivningen inte innebära någon förändring i sak. Att ”allmän

    information” enligt Lagrådets rekommendationer flyttades från tredje till

    första plats, kan likafullt tolkas som en fingervisning om att även regering

    och riksdag bör tillerkänna statistiken en viktig roll i den demokratiska

    opinionsbildningsprocessen. Statistiken har inte bara en kontrollfunktion

    uppifrån, utan också en nerifrån. Statistik ger inte bara Herrschaftswissen

    (dvs. kunskap för de styrande som kan utnyttjas för att kontrollera

    medborgarna), utan också Bürgerwissen (dvs. kunskap för medborgarna

    som kan utnyttjas för att kontrollera maktutövningen och utkräva ansvar –

    kontroll underifrån).2 Det senare understryks genom lagens krav på att

    statistiken ska vara objektiv och allmänt tillgänglig, vilket bl.a. innebär att

    den inte bör vara avgiftsbelagd. Statistikens maktkritiska potential visar sig

    inte minst däri att statistiken i diktaturer ofta är hemligstämplad eller

    förfalskad (Johansson 1984:9).

    Historiskt sett har statistikens maktkritiska potential varit en väsentlig

    drivkraft bakom den offentliga statistikens etablerande (Höjer 2001).

    Ämbetsmannen, statistikern och liberale politikern Carl Edvard Ljungberg

    formulerade detta i förordet till Försök till Allmän Statistik (1851:vi) på

    följande sätt: ”I en tid dessutom, då de absoluta styrelseformerna mer och

    mer gifva vika, och folken med passionerad ifver fordra en afgörande röst i

    sina viktigaste angelägenheter, stegras behofvet af en grundlig politisk

    bildning – och en sådan måste hufvudsakligen stödja sig på statistisk

    underbyggnad – till en befallande nödvändighet […].” [Min kursivering]

    2 Jfr Johansson (1992:21): ”The representative form of government works better, the more consistently citizens hold elected representatives accountable on three grounds: adhering to the common will, responsibility for each and everyone, and that decisions are based on best available knowledge.” – Sten Johansson var chef för Statistiska centralbyrån 1983–1993.

  • Denna åsikt var utbredd både i Sverige och utomlands, när den offentliga

    och privata statistikproduktionen tog fart i många europeiska länder efter de

    napoleonska krigens slut. Vetenskapshistorikern Ian Hacking (1990) talar

    målande om ”the avalange of printed numbers” under åren 1820–1840.

    Detta gällde också kriminalstatistiken. Frankrike var först (1826), men

    kort därefter började framställningen av regelbunden kriminalstatistik även

    t.ex. i Norge (1828), Sverige (1830), Danmark (1832) och Finland (1839).

    Det var för övrigt analyser av kriminalstatistiken som lade grunden för den

    typ av empiriska och kvantitativa studier som så småningom kom att bilda

    en viktig gren i den socialvetenskapliga traditionen (Friendly 2007). De

    stora namnen i sammanhanget är André-Michel Guerry (1833) och Adolphe

    Quételet (1835). Quételets kriminalpolitiska budskap utifrån studiet av den

    franska kriminalstatistiken var skarpt and tydligt: ”[E]ftersom de brott som

    begås varje år verkar vara ett nödvändigt resultat av vår sociala organisation

    och eftersom brotten inte kan försvinna utan att de orsaker som framkallar

    dem förändras i förväg, så är det lagstiftarens uppgift att ta reda på dessa

    orsaker och undanröja dem så långt som möjligt” (Quételet 1835:325, i

    Börje Ekenvalls översättning). Brottsbekämpning bör alltså ske genom

    sociala reformer, varvid ansvaret faller på politikerna.

    Kriminalstatistikens maktkritiska potential ska i det följande ytterligare

    illustreras med två moderna exempel – exempel som avser ungdomar och

    brott. Att jag väljer statistik som rör unga beror på att ungdomar är en

    mycket speciell grupp i det demokratiska samhället. De saknar rösträtt upp

    till 18 år och är därmed exkluderade ur den demokratiska beslutsprocessen.

    Ungdomar äger heller inga tidningar, de gör inga radio- och tv-program, de

    är varken politiker, poliser eller socialarbetare. Som grupp har de inte makt

    att definiera verkligheten för andra. Däremot är de jämt föremål för det

    vuxna samhällets föreställningar och åtgärder, vilket bland annat tar sig

    uttryck i en omfattande tvångs- och förbudslagstiftning som bara riktar sig

    mot ungdomar. Det ska här inte diskuteras om sådan lagstiftning är

    funktionell eller inte. Faktum kvarstår att ungdomar i hög grad är utlämnade

  • till de vuxnas välvilja (de s.k. goda krafterna). Detta gäller inte minst inom

    straffrättspolitiken, vars fokus ständigt riktas mot ungdomar.

    De valda exemplen belyser vuxnas (politikers) föreställningar om

    ungdomar och brott, vilka i sin tur ska granskas med hjälp av statistik. Det

    första exemplet rör föreställningen om att snabba påföljder hjälper till att

    förebygga brott. Det andra exemplet rör ungdomsbrottslighetens utveckling.

    I båda fallen är det troligen så att politikernas beslut inte är baserade på den

    bästa tillgängliga kunskapen, och att de vidtagna åtgärderna därför inte

    uppfyller sina syften.

    Exempel 1: Kommer påföljderna tillräckligt snabbt?

    I en riksdagsmotion i början av 1980-talet skrev motionärerna följande:

    ”Samhället och dess representanter måste reagera på ungdomens lagstridiga

    handlingar för att tydligt markera gränsen för det tillåtna och ogillande av

    att dess gränser överträds. Reaktionen behöver inte vara sträng, men bör

    komma snabbt och vara klart relaterad till vad som hänt. Utebliven reaktion

    kan leda till ökad kriminalitet hos ungdomarna” (mot. 1982/83:2158, s. 6).

    Motionen speglar en typisk hållning till hur ungdomar bör bemötas. Unga

    behöver hållas inom fasta gränser, och när gränsen överskrids bör

    reaktionen vara snabb och tydlig. Idén att snabba reaktioner har en

    brottsförebyggande potential har framförts många gånger, inte minst på

    senare tid. Ungdomsbrottsutredningen (SOU 2004:122, s. 242) skrev till

    exempel: ”Det är angeläget att samhället reagerar snabbt på alla brott

    begångna av unga. Det är också viktigt att samhällets förhållningssätt när

    unga begår brott är konsekvent och tydligt. Mot den bakgrunden bör en

    snabb reaktion från samhällets sida följa oavsett brottstyp.” Uppfattningen

    fick ett brett stöd bland motionärer i riksdagen (betänkande

    2005/06:JuU34).

  • Även inför riksdagsvalet 2010 var enigheten stor bland partierna i fråga

    om snabba ingripanden, vilket framgår av en sammanställning som gjorts på

    nätportalen Infotorg Juridik (Hedberg 2010).

    • Centerpartiet: "För att minimera risken att ungdomar som har begått

    brott dras in i ett allt djupare kriminellt liv är det viktigt med tidiga och

    tydliga reaktioner från samhällets sida. […] Eventuell påföljd måste

    komma så snart som möjligt efter avkunnande av dom. Detta för att

    tydliggöra kopplingen mellan brottet och påföljden.”

    • Folkpartiet: ”Genom att skapa särskilda ungdomsdomstolar med krav på

    snabb handläggning vill vi säkerställa att unga som begår brott får

    tidigare och tydligare reaktioner från samhället.”

    • Kristdemokraterna: ”Kristdemokraterna förespråkar också att

    ungdomsdomstolar införs för ungdomar mellan 15 och 18 år, för en

    snabbare hantering av ungas brottslighet som tydliggör sambandet

    mellan den brottsliga gärningen och reaktionen på den.”

    • Miljöpartiet: ”Efter att ungdomar begått sitt första brott är det viktigt att

    samhället reagerar snabbt.”

    • Moderaterna: ”Med tidiga insatser förebygger vi ungas brottslighet. Med

    snabba och effektiva påföljder kan den första domen också bli den enda,

    och ungdomar hjälpas att byta kriminalitet mot en ljusare framtid.”

    • Socialdemokraterna: "Att förhindra att ungdomar hamnar i brottslighet

    är en av våra viktigaste uppgifter. Det gäller att ingripa tidigt. […] Vi

    menar att regeringen bör säkerställa att varje kommun utvecklar metoder

    för att identifiera barn med problem tidigt så att insatser kan sättas in.

    Kommunerna måste även utveckla bra utvärderingsinstrument. […]

    Bättre och tydligare insatser på ett tidigt stadium hjälper till att bryta den

    brottsliga banan.”

    • Vänsterpartiet: ”Socialtjänsten måste ha tillräckliga resurser för att sätta

    in åtgärder tidigt.”

    Även om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nöjde sig med att enbart

    kräva tidiga ingripanden, tycks samsynen i övrigt vara så stark att den

  • brottsförebyggande effekten av snabba myndighetsingripanden framstår

    som ett ovedersägligt faktum. Men är det så? Kan handläggningstiden

    verkligen påverka senare återfall på ett mer avgörande sätt? Att begå brott är

    egentligen något mycket svårförklarat, vilket bland annat visar sig i att

    varken kriminalpolitiker, myndigheter eller kriminologer lyckats få kontroll

    över brottsligheten. Det är därför ingen långsökt hypotes att personliga

    egenskaper, familjebakgrund, kamrater, tillfällesstrukturen, anknytning till

    arbetsmarknaden, drogvanor med mera spelar en större roll för återfall i

    brott än om domen faller några veckor tidigare.

    Statistiska centralbyrån tog upp frågan i slutet av 1980-talet i en populär

    skrift ”Ungdomar och brott” genom att ta fram statistik som avsåg

    ungdomar i åldern 15–20 år som lagförts för s.k. grövre brott under perioden

    1966–1980. Med grövre brott menas brott som lett till påföljder som var

    strängare än böter, samt motsvarande åtalsunderlåtelser. Antalet undersökta

    personer var stort, fler än 200 000, vilket borgar för att utfallet inte styrts av

    tillfälligheter. Snabbheten mättes i antal månader som förflutit mellan det

    första brottet i lagföringen och lagföringens datum. Samtidigt kontrollerades

    om ungdomarna blev lagförda igen inom tre år, räknat från den första

    lagföringen. Utfallet blev följande.

    Figur 12.1 15–20-åringar som lagförts för grövre brott 1966–1980, och som återfallit inom 3 år. Källa: Ungdomar och brott (1988:40).

  • Resultatet kommenterades av författarna så här: ”Uppenbarligen sjunker

    återfallsriskerna ju längre tid som förflutit mellan brott och lagföring. Nu

    vore det felaktigt att dra slutsatsen, att återfallsrisken skulle kunna minskas

    genom att vänta med lagföringen. Men det tycks förhålla sig så, att en sen

    lagföring åtminstone inte höjer återfallsrisken för ungdomar.” Ungdomar

    mognar – helt enkelt. Undersökningen upprepades några år senare med i

    princip samma resultat (Ungdomar och brott 1992:40).

    Den uppmärksamma läsaren noterar säkerligen att Statistiska

    centralbyråns upplägg egentligen inte mäter handläggningstiden, utan den

    sammanlagda tid som förflutit från brottets begående till lagföring, men

    upplägget duger gott och väl som en approximation under förutsättningen

    att tiden från brottets begående till upptäckt är någorlunda konstant. De

    förhöjda återfallsriskerna efter en och två månader i början förklaras

    troligen av åtalsunderlåtelser som avsåg ungdomar med hög återfallsrisk

    som redan stod under myndigheternas kontroll.

    Att snabbheten inte tycks ha någon mer avgörande betydelse för återfall

    kan man för övrigt också utläsa av den vanliga återfallsstatistiken som

    löpande publiceras av Brottsförebyggande rådet (Kriminalstatistik 2010)

    och tidigare av Statistiska centralbyrån (RSÅ 1993). Den 1 mars 1995

    trädde den s.k. ungdomsmålsreformen i kraft, och dess grundläggande

    avsikt var att förkorta tiden mellan brott och reaktion samt att skapa

    förutsättningar för ett förbättrat samarbete mellan de myndigheter som

    berörs när ungdomar misstänks för brott (SOU 1999:108, s. 9). Betraktar

    man återfallsprocentens utveckling över en längre tid framgår att

    minskningarna av de ungas återfall i brott framför allt hänför sig till

    perioden 1977–1993, och inte till åren efter 1995.

  • Figur 12.2 Personer 15–17 år som återfallit i brott inom 3 år, 1973–2005 (vartannat år). Obs! Omläggning av statistiken mellan åren 1987 och 1991. Uppgift för 1989 saknas. Källa: RSÅ 1993, tab. 3.6.1.2 och Kriminalstatistik 2003, tab. 6.3 och motsvarande.

    Att ungdomsmålsreformen inte ledde till större synliga minskningar av

    återfallsriskerna är naturligtvis inte något argument mot snabba reaktioner.

    Att en rättegång ska anordnas ”inom skälig tid” föreskrivs t.o.m. av

    Europakonventionens Artikel 6, och bör uppfattas som en grundläggande

    rättighet som även tillkommer unga personer. Man bör helt enkelt inte hållas

    på sträckbänken i onödan. Men att tillskriva snabba myndighetsreaktioner

    återfallsminskande effekter av betydelse tycks sakna empiriskt stöd.

    Exempel 2. Hur har gruppen kriminellt belastade ungdomar utvecklats?

    Ungdomsbrottsligheten är ett återkommande tema i den allmänna debatten

    och den nämndes också i regeringsförklaringen hösten 2010 som en särskilt

    punkt. I mars 2011 drog regeringen i gång ”den största riktade satsningen

    mot ungdomsbrottslighet som gjorts på många år” (Ask 2011). Satsningen

    hade föregåtts av två utredningar.3

    3 SOU 2010:15 och Ds 2010:9. Se även Kriminologiska institutionens (2010) remissvar på dessa utredningar.

  • Diskussioner kring ungdomsbrottsligheten präglas för det mesta av bilder

    av våld, vandalisering och missbruk. Dessa problem påstås öka, bli grövre

    och gå allt längre ned i åldrarna. Föreställningarna bygger ofta på enstaka

    uppseendeväckande händelser. Kan då kriminalstatistiken bidra med en

    mindre selektiv bild, eftersom statistiken omfattar både dramatiska och

    odramatiska händelser? En allsidig och opartisk beskrivning är viktig för att

    medborgarna ska kunna bilda sig en egen uppfattning om sakernas tillstånd

    och att politikerna kan fatta sakliga beslut.

    När det gäller ungdomsbrottsligheten är det lämpligt att skilja mellan

    unga som begår enstaka brott under en begränsad tidsperiod och unga som

    ofta begår brott. Dessa två grupper representerar olika kriminalpolitiska

    problem (Torstensson & Wikström 1995). Den förra gruppen utgör inget

    personproblem. Det är deras i tid begränsade handlingar som vållar skada

    och som behöver förebyggas (med framför allt situationella medel). Den

    senare gruppen representerar däremot ett personproblem – ur denna grupp

    rekryteras de personer som så småningom fastnar i persistent kriminalitet.

    Det är också den grupp som står i fokus för regeringens nya satsning,

    även om upprepad brottslighet nu beskrivs i termer av ”rekryteringsbas för

    den organiserade kriminaliteten”.

    Vad säger då kriminalstatistiken om den persistenta

    ungdomsbrottslighetens utveckling? Frågan besvaras enklast med hjälp av

    s.k. kohortstatistik.

    Den belyser sannolikheten för olika födelseårgångar att komma i kontakt

    med rättsväsendet och bli föremål för lagföring. Kohortstatistiken är ett

    enkelt och effektivt sätt att översiktligt beskriva den synliga

    ungdomsbrottslighetens utveckling som är överlägsen den traditionella

    årsvisa redovisningen. Att döma av en kartläggning i Europarådets regi

    (Council of Europe 1995) var Sverige ett föregångsland när det gäller

    publicering av kohortstatistik.4

    4 Kohortstatistiken utvecklades för Statistiska centralbyråns räkning av Leif Lenke vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. En första rapport "Kriminalitetsutveckling och -belastning belyst genom födelsekohortstatistik" publicerades 1981 (RS PM 1981:12).

  • Kohortstatistik innebär att varje årskull redovisas för sig, bl.a. med

    avseende på hur stor andel som lagförs för brott av olika slag, hur många

    lagföringar varje årskull ådrar sig före viss ålder, och hur olika brotts- och

    lagföringsbelastningar fördelar sig inom och mellan årskullarna.

    Kohortstatistiken använder samma underlag som lagförings- och

    återfallsstatistiken. Den skiljer sig bara i sättet på vilket data redovisas.

    Nedan presenteras den senast tillgängliga översiktstabellen som avser

    svenska medborgare5 födda mellan 1958 och 1974, lagförda för brott innan

    fyllda 22 år. Redovisningen är mycket effektiv, eftersom den beskriver den

    synliga ungdomsbrottslighetens utveckling i flera dimensioner – på ett

    mycket begränsat utrymme.

    5 Bland annat på grund av svårigheten att för utländska medborgare kunna bestämma om en lagföring innebär debut eller återfall, inskränktes redovisningen till enbart svenska medborgare.

  • Tabell 12.1 Källa: Kriminalstatistik 1996, tabell 5.2 (s. 183).

    Den i sammanhanget mest relevanta informationen finns i kolumnen ”Minst

    5 gånger” och den ska tolkas på följande vis. I kohorten födda 1958 var det

    1 552 individer som blivit lagförda för brott minst fem gånger före fyllda 22

    år. Ur denna grupp rekryteras av allt att döma de allra flesta vuxna

    persistenta lagöverträdare. I kohorten födda 1974 hade motsvarande antal i

    det närmaste halverats.

  • Men, kan man fråga sig, är den redovisade minskningen verkligen reell?

    Har inte brottsuppklaringen minskat kraftigt under undersökningsperioden?

    Borde detta inte också ha medfört minskade upptäcktsrisker? Svaret på

    dessa frågor är följande.

    Kohortredovisning innebär att en individ följs under många år (i

    föreliggande fall i sju år, från fyllda 15 t.o.m. 21 år) för att konstatera om

    personen har lagförts för brott. Risken att åka fast och bli lagförd utsträcker

    sig alltså över en lång tidsperiod, till skillnad från den traditionella årliga

    redovisningen i statistiken över för brott misstänkta respektive lagförda

    personer, där observationsperioden är så kort som ett år och, när det gäller

    återfallsstatistik, tre år.

    Det är lätt att inse att upptäcktsriskens eventuella förändringar slår olika:

    ju kortare observationsperiod, desto större känslighet för upptäcktsriskens

    eventuella förändringar. Detta beror på att risken att bli upptäckt är påtaglig

    för personer som oftare begår brott under en längre tidsperiod, även om

    upptäcktsrisken för det enskilda brottet kan vara liten (Ahlberg & Knutsson

    1992:25). Att så är fallet visar sig bl.a. mycket tydligt i återfallsstatistiken,

    där upptäckts- och lagföringssannolikheten för gruppen högbelastade

    individer faktiskt går mot 1 under en längre uppföljningsperiod (jfr RS PM

    1991:2, s. 29).

    Fördelen med kohortstatistiken är uppenbar. Genom den långa

    observationsperioden är det sannolikt att kohortstatistiken redovisar de

    flesta lagöverträdare som oftare än bara någon enstaka gång begår brott.

    Dessa personer kommer att åka fast och lagföras – om inte förr så senare.

    Däremot står sig kohortstatistiken slätt när det gäller beskrivningen av

    tillfälliga lagöverträdare, de som begår enstaka brott eller är aktiva under

    bara en mycket begränsad tidsperiod. Minskar upptäcktsrisken i dessa

    grupper, hamnar de i motsvarande grad utanför redovisningen i den

    officiella statistiken.

    Jämfört med traditionell lagföringsstatistik är kohortstatistiken därför ett

    överlägset sätt att beskriva utvecklingen av gruppen "ungdomsbrottslingar",

    dvs. sådana som begår fler än bara enstaka brott, även om det inte är troligt

  • att de i kohortstatistiken redovisade minskningarna är rättvisande fullt ut.

    Minskningarna är dock så stora att det inte är orimligt att anta att gruppen

    persistenta unga lagöverträdare faktiskt har minskat mellan 1975 och början

    av 1990-talet. I ett ”värsta scenario” där den under perioden sjunkande

    brottsuppklaringen tillåts slå fullt igenom på risken att bli lagförd, skulle

    antalet högt belastade personer i kohorten födda 1974 uppgå till knappt

    1 000 personer i stället för de observerade 842.6 Motsvarande antal i

    kohorten födda 1958 uppgick till fler än 1 500 personer – således en

    minskning med mer än en tredjedel.

    Olyckligtvis fattade den ansvariga statistikmyndigheten i slutet av 1990-

    talet beslutet att upphöra med redovisning av kohortstatistik, varför vi

    saknar aktuella uppgifter om den persistenta ungdomsbrottslighetens

    utveckling. Först sedan 2003 innehåller publikationen Kriminalstatistik en

    tabell i avsnittet Återfall i brott som fördelar de lagförda personerna efter

    ålder och antal tidigare lagföringar. I skrivande stund omfattar serien åtta år

    (1998–2005).

    Tabell 12.2 Personer lagförda för brott (nettoredovisning) åren 1998–2005, efter ålder (15–20 år) och antal tidigare lagföringar. Källa: Egen sammanställning utifrån Kriminalstatistik 2003, tab. 6.9 och motsvarande.

    År 0x 1–2x 3–4x 5– x Samtliga

    1998 14 651 4 537 1 210 814 21 212

    1999 12 139 4 189 1 093 737 18 158

    2000 12 051 4 035 1 086 678 17 850

    2001 12 274 3 905 1 002 627 17 808

    2002 13 019 4 049 1 000 583 18 651

    2003 13 037 3 911 954 562 18 464

    2004 14 130 4 166 1 029 508 19 833

    2005 14 087 4 257 949 515 19 808

    6 Uppräkningen bygger på att observationerna har multiplicerats med ett index bestående av sju års glidande medeltal av uppklaringsprocenten för samtliga brott, där medeltalet för perioden 1973–1979 har satts till 1.

  • Även denna serie ger vid handen att antalet ofta återkommande ungdomar

    (här definierade som personer med fem eller fler lagföringar) minskar.

    Bedömningen av utvecklingen skulle naturligtvis vara mycket säkrare om

    kohortstatistik fanns för hela perioden. Den första åtgärden i regeringens

    nya satsning mot ungdomsbrott borde därför vara att se till att publicering

    av kohortstatistik återupptas. Då skulle alla intresserade få möjlighet att på

    ett enkelt, objektivt och någorlunda tillförligt sätt kunna bedöma och

    diskutera ungdomsbrottslighetens långsiktiga utveckling samt bilda sig en

    uppfattning om det angelägna med ytterligare en storsatsning på

    ungdomsbrottslighetens område. Angelägenhetsgraden skulle då också

    kunna jämföras med utvecklingen inom andra politikområden – t.ex. den

    långvariga ungdomsarbetslösheten. Den har ökat från genomsnittligt 13 000

    unga personer före finanskrisens utbrott (2009) till 25 000 därefter.

    Figur 12.3 Långtidsarbetslösa (27+ veckor) unga personer (15–24 år, 1000-tal) enligt arbetskraftundersökningarna (AKU), 2:a kvartalet 2006 t.o.m. 3:e kvartalet 2011. Punktskattningar utan konfidensintervaller. Källa: www.ssd.scb.se

    I regeringsförklaringen hösten 2010 utlovades ”kraftfulla åtgärder” och

    ”riktade insatser” mot ungdomsarbetslösheten, samtidigt som ”kampen mot

    ungdomsbrottslighet särskilt prioriteras” (Regeringsförklaringen den 5

    oktober 2010). Jämförs ungdomsarbetslöshetens och

    ungdomsbrottslighetens olika utveckling, kan det inte uteslutas att

  • regeringens förnyade satsning på ungdomsbrottsligheten bärs upp av rent

    politiska motiv. Inför nästa val vill regeringen kunna säga att brottsligheten

    och i synnerhet ungdomsbrottsligheten tagits på allvar – oavsett hur den har

    utvecklats. Politiker har ett stort intresse av att självständigt få formulera

    politiska problem utan att behöva snegla på vad t.ex. statistik och andra

    empiriska källor säger. Eller som Fredrik Reinfeldt (2001) uttryckte saken i

    egenskap som ordförande i justitieutskottet: ”Politik är inte samma sak som

    vetenskap, det existerar inga exakta sanningar. Demokratin fungerar enbart

    om väljarna erbjuds alternativa vägval uppbyggda kring olika idétraditioner.

    Att företrädare därför landar i olika budskap är inte alltid ett

    informationsproblem utan snarare att betrakta som ett demokratiskt

    mervärde.”

    Men politikens mervärde ökar onekligen om den byggs på ett sakligt

    underlag, t.ex. på statistik och systematisk forskning. Därutöver är

    medborgarna i högsta grad betjänta av ett sådant sakligt underlag när det

    gäller att bedöma olika politiska alternativ och för att kunna utkräva ansvar

    av politikerna för de åtgärder som dessa vidtagit eller inte. I denna kontext

    är statistikens funktion ”att för alla medborgares räkning söka hålla reda på

    sanningen om samhällsutvecklingen i de avseenden där man kan komma

    sanningen närmast genom att mäta, räkna antal och beräkna samband”

    (Johansson 1984:9). I den meningen är statistiken ett medel för att

    kontrollera makten.

    Referenser Ask, Beatrice (2011). Ny satsning mot ungdomsbrott. Svenska Dagbladet,

    2011-03-03.

    Ahlberg, Jan & Knutsson, Johannes (1992). Fler brott och konstanta

    polisresurser – vad händer med brottsuppklaringen? RPS Forskning

    1992:1. Stockholm: Polishögskolan.

    Betänkande 2005/06:JuU34. Ingripanden mot unga lagöverträdare.

  • Council of Europe (1995). European Sourcebook of Crime and Criminal

    Justice Statistics. Draft model. Strasbourg.

    Deflem, Mathieu (1997). Surveillance and Criminal Statistics: Historical

    Foundations of Governmentality? I: Sarat, A. & Silbey, S. (red.), Studies

    in Law, Politics and Society 17, s. 149–184.

    Desrosières, Alain (1998). The Politics of Large Numbers. A History of

    Statistical Reasoning. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

    Ds 2010:9. Effektivare insatser mot ungdomsbrottsligheten. Stockholm.

    Friendly, Michael (2007). A.-M. Guerry’s Moral Statistics of France:

    Challenges for Multivariable Spatial Analysis. Statistical Science 22(3),

    s. 368–399.

    Guerry, André-Michel (1833). Essai sur la statistique morale de la France.

    Paris: Crochard.

    Hacking, Ian (1990). The Taming of Chance. Cambridge: Cambridge

    University Press.

    Haggerty, Kevin D. (2001). Making Crime Count. Toronto: University of

    Toronto Press.

    Hedberg, Eva (2010). Politiska partier om förebyggande av

    ungdomsbrottslighet. Material från e-platsen InfoTorg Juridik.

    http://www.infotorgjuridik.se/premium/mittijuridiken/reportage/article14

    9758.ece. Hämtat 2011-03-29.

    Höjer, Henrik (2001). Svenska siffror. Nationell integration och

    identifikation genom statistik 1800–1870. Ak. avh. Hedemora: Gidlunds

    förlag.

    Johannisson, Karin (1988). Det mätbara samhället. Statistik och

    samhällsdröm i 1700-talets Europa. Stockholm: Norstedts.

    Johansson, Sten (1984). Om den politiska processens kunskapsbehov och

    den räknande instansens roll. Inlägg på nordiskt seminarium om

    levnadsnivåstatistik på Utö den 21–23 maj 1984. Statistiska centralbyrån.

    Stencil.

    Johansson, Sten (1992). Statistics in the Epistemology of the Democratic

    Process. I: Hölder, E., Malaguerra, C. & Vukovich, G. (red.), Statistics in

  • the Democratic Process at the End of the 20th Century, s. 21–31.

    Wiesbaden: Federal Statistical Office Federal Republic of Germany.

    Jorner, Ulf (2008). Summa summarum. SCB:s första 150 år. Stockholm:

    Statistiska centralbyrån.

    Kriminalstatistik 1996. BRÅ-rapport 1998:1. Stockholm:

    Brottsförebyggande rådet.

    Kriminalstatistik 2003. Rapport 2004:2. Stockholm. Brottsförebyggande

    rådet.

    Kriminalstatistik 2010. Rapport 2011:11. Stockholm: Brottsförebyggande

    rådet.

    Kriminologiska institutionen (2010). Kriminologiska institutionens

    remissvar på Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och

    underlätta avhopp (SOU 2010:15) samt Effektivare insatser mot

    ungdomsbrottsligheten (Ds 2010:9).

    http://www.criminology.su.se/content/1/c6/02/33/75/SOU_201015.pdf.

    Hämtat 2001-03-29.

    Ljungberg, Carl Edvard (1851). Försök till allmän statistik eller statistisk

    öfversigt af alla staters makt och hjelpkällor, författningar och

    kulturföhållanden. Första delen. Örebro.

    Mot. 1982/83:2158. Om kriminalpolitik m.m. Bertil Lidgard m.fl.

    Prop. 1991/92:118 om förenklad statistikreglering.

    Quételet, Adolphe (1835). Sur l’homme et le développement de ses facultés,

    ou Essai de physique sociale. Band 2. Paris: Bachelier.

    Reinfeldt, Fredrik (2001). Förfrågan om sammanträffande.

    Brottsförebyggande rådets diarium A 8-0348/2001.

    Regeringsförklaringen den 5 oktober 2010.

    http://www.regeringen.se/sb/d/3039. Hämtat 2011-03-29.

    RS PM 1981:12. Kriminalitetsutveckling och -belastning belyst genom

    födelsekohortstatistik. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

    RS PM 1991:2. Återfall i brott, 1973–1985. En översikt. Stockholm.

    Statistiska centralbyrån.

    RSÅ 1993. Rättsstatistisk Årsbok 1993. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

  • SDD. Arbetslösa 15-74 år (AKU) efter arbetslöshetstidens längd, kön och

    ålder. Kvartal 2006K2–2011K3. Material från e-platsen www.ssd.scb.se.

    Hämtat 2011-10-28.

    Sjöström, Olle (2002). Svensk statistikhistoria. En undanskymd kritisk

    tradition. Hedemora: Gidlunds förlag.

    SOU 1999:108. Handläggning av ungdomsmål. En utvärdering av 1995 års

    ungdomsmålsreform. Stockholm.

    SOU 2004:122. Ingripanden mot unga lagöverträdare. Betänkande av

    Ungdomsbrottsutredningen. Stockholm.

    SOU 2010:15. Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och

    underlätta avhopp. Stockholm.

    Statistiska Kommitténs Betänkande (1910). Sveriges officiella statistik och

    dess allmänna organisation. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner.

    Torstensson, Marie & Wikström, Per-Olof H. (1995). Brottsprevention och

    problemorienterat polisarbete. Stockholm: Rikspolisstyrelsen.

    Ungdomar och brott (1988). Ungdomar och brott. Stockholm: Statistiska

    centralbyrån.

    Ungdomar och brott (1992). Ungdomar och brott. 3:e omarbetade upplagan.

    Stockholm: Statistiska centralbyrån.

    Källa: Lotta Pettersson & Tove Pettersson (red.) (2012) Kontrollens variationer, s. 275-290. Lund: Studentlitteratur.