Kriskaravanen av Linda Polman

linda polman

Kris-Karavanen

Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår

från nederländska: Per Holmer

Leopard förlagStockholm 2010

100210 Kriskaravanen OK3.indd 3 10-01-25 15.25.52

Kriskaravanen. Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår

Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Linda Polman, 2008Originalets titel: De crisiskaravaanFörst utgiven av: Uitgeverij Balans, Holland, 2008Published with financial support from Foundation for the Production and Translation of Dutch LiteratureÖversättning: Per HolmerGrafisk form omslag och inlaga: Niklas Lindblad/Mystical Garden DesignSättning: Team Media Sweden AB, FalkenbergTryck och bind: Bookwell, Finland 2010isbn 978-91-7343-263-4


innehåll

1. Lek med tanken. Du blir uppringd … 7 2. Goma: ”Den etiska totalkatastrofen” 19 3. Kontraktsfeber 40 4. MONGOs 51 5. Donor darlings 66 6. Hjälpen blir krigsvapen 98 7. Refugee warriors 108 8. Hungervapnet 116 9. När mottagaren står för regin 125 10. Afghaniscam 139 11. Den humanitära tidsålderns logik 155 Efterord: Ställ dem till svars 170 Aid Speak 177 Kommentar 222 Tack 223 Noter 227 Litteratur 233


7

1

lek med tanken.

du blir uppringd …

Önskan att ge en smula lindring och hopp åt de olyckliga, den rastlösa aktivitet man utvecklar i sådana ögonblick, ger förnyad och större energi som tvingar en att hjälpa

så många som möjligt.

Henri Dunant, humanitär biståndsgivare och grundare av Internationella rödakorskommittén (ICRC).

(Översättning: Monica Rennerfelt)

Lek med tanken. Du befinner dig som internationell huma-nitär biståndsgivare i ett krigsområde och är trogen Röda korsets grundprinciper, så som det anstår den humanitäre. Du är med andra ord opartisk, neutral och oberoende. Ditt ansvarsområde är att lindra mänsklig nöd, utan hänsyn till person eller lokala förhållanden.

Den här gången har kallet fört dig till ett flyktingläger i Darfur. Här gör du allt vad som står i din förmåga för offren, men i stället är det militären som njuter frukterna av dina ansträngningar. Man begär betalt för varenda vat-tenbrunn som du gräver och utkräver skyhöga, i all hast på-funna, skatter på alla dessa rissäckar, tält och mediciner som du låter flyga in. En del hjälpsändningar lägger man själv vantarna på, somliga säljer man vidare. För intäkterna in-handlar man bland annat vapen, och med dessa driver man ännu fler människor in i flyktinglägret, eller rentav döden.

Hur gör du då?


8

A. Trots de ytterst vanskliga omständigheterna förblir du neutral, och för offren gör du allt vad som står i din för-måga.

B. Du begrundar omständigheterna, kommer fram till att Röda korsets grundprinciper inte längre är tillämpbara och packar dig därifrån.

Lek med tanken. Du ingår i det lokala styret och är som bäst i färd med att ta för dig av hjälpsändningarna avsedda för flyktinglägret. Så får du se ett dammoln närma sig vid den darrande horisonten. Det rörs upp av en karavan vita Land Cruisers. Fordonen bromsar in utanför lägergrindar-na. Sidorutorna vevas ned, och politiker från Washington, New York och Haag sticker ut skallarna. Med högdraget tonfall tillkännager de att om de även i fortsättningen ska finansiera de internationella humanitära hjälpinsatserna i lägret, så förutsätter det att du är motiverad att vidta åtgär-der som sätter stopp för våldet i regionen och alla stölder från hjälpsändningar. Sedan vevas rutorna upp och följet guppar tillbaka mot horisonten.

Hur gör du då?

A. Du sätter stopp för våldet och slutar stjäla.B. Du låter dem babbla på. Utan pengar från givarländernas

regeringar skulle flyktingarna dö av svält och det kan de i alla händelser inte tillåta.

Nu är du på nytt den humanitäre biståndsgivaren. Du står bredvid och åhör samtalet. Karavanen med representanter från givarländernas regeringar har ännu inte försvunnit ur sikte, förrän styret återupptar sitt plundrande av hjälpsänd-ningarna och soldater med gevär driver in nya flyktingar i lägret.

Hur gör du då?


9

A. Att klamra sig fast vid Röda korsets grundprinciper är inte längre görligt. Du ringer upp Washington, New York och Haag och ber dem skruva åt penningkranarna, packar ihop och far och hjälper i stället krigsoffer någon annanstans.

B. Om du så bara räddar ett enda människoliv är en liten smula hjälp hur som helst bättre än ingenting. Sålunda förblir du principerna trogen och ringer din hjälpsänd-ningsleverantör och beställer nya ransoner och medici-ner som ersättning för de plundrade förråden. Du frågar om man kan raska på, eftersom du dagligen får nya flyk-tingar att sörja för.

Att packa ihop och ge sig av eller fortsätta hjälpa, kosta vad det kosta vill. Ett sekellångt dilemma. Redan två av världens första internationella humanitära biståndsgivare, Florence Nightingale och Henri Dunant, var fundamentalt oense om rätt tillvägagångssätt. Nightingale hävdade bestämt att hjälpen sköt över målet om krigförande parter kunde dra fördelar. Dunant var heligt övertygad om plikten att hjälpa lika fullt.

Dunant, uppvuxen i ett strängt kalvinistiskt hem i Schweiz, verkade som bankir och affärsman i Genève. 1859 kom han att bevittna slaget vid Solferino under Frankrikes och Italiens krig mot Österrike. Av 300 000 män och yng-lingar vid den tjugofem kilometer långa italienska fronten skulle 40 000 komma att stupa. Ytterligare 40 000 italie-nare, fransmän och österrikare sårades. De lämnades kvar på slagfältet, de flesta för att dö.

I den bok om sina erfarenheter som Dunant lät publicera tre år senare, Minnen från Solferino, beskriver han vad han fick beskåda morgonen efter drabbningen: ”Slagfältet låg täckt av människo- och hästlik. På vägar och ängar, i diken, raviner och skogsdungar låg döda kroppar och Solferinos omgivningar var bokstavligen översållade av lik. […] Som-


10

liga och framför allt de svårast sårade stirrade framför sig och tycktes inte förstå vad man sade till dem. De såg på en med stirrande blick, men deras synbarliga okänslighet gjorde inte deras smärtor mindre kännbara. Deras gapande sår hade redan börjat inflammeras, de var galna av smärta, tiggde att man skulle göra slut på dem och förvred ansiktet i dödskamp. […] Törsten var så svår att officerare och sol-dater sökte sig till grumliga vattenpölar, fulla av smuts och levrat blod.”

Sårade österrikiska soldater berättade för Dunant att de efter en lång marsch i gassande värme hade skickats ut på slagfältet, utan att ha fått vare sig vila eller mat och dryck, så när som på en konjaksranson. Även den franska militären hade marscherat dagar i sträck för att nå fram till fronten. På morgonen före drabbningen hade de fått hålla till godo med varsin mugg kaffe.

Eftersom fältläkarna inte förslog kom i stället invånare i byar och småstäder runt Solferino att förse de sårade med förband och vatten. Dessa frivilliga släpade överlevande sol-dater till stall, kyrkor och kloster, där de bistod en handfull byläkare vid amputeringen av lemmar. Under rådande om-ständigheter var detta i stort sett de enda medicinska in-grepp som lät sig utföras.

”Det otillräckliga antalet läkare, sjukvårdare och biträ-den blev grymt kännbart, ty sjuktransporterna till Castig-lione fortsatte att varje kvarts timme avlämna nya kontin-genter sårade”, skrev Dunant. Lika fullt lyckades han samla ihop en grupp frivilliga, företrädesvis kvinnor. ”… Åtmin-stone hundra [soldater] till utanför kyrkan, de hade halm att ligga på och soltak över sig. Inne i kyrkan vandrade kvin-norna från den ene till den andre med krukor och flaskor fyllda med vatten varmed de släckte deras törst och fuktade såren.”

Dessutom skaffade Dunant fram soppgrytor och försåg de frivilliga med stora balar charpi, som man kunde använ-


11

da för tvättning av såren. På egen bekostnad lät han hämta medicin, skjortor, apelsiner och tobak från en närbelägen stad.

”Tutti fratelli”, menade Dunant, vi är alla bröder. Han lyckades övertala sina medhjälpare att bistå samtliga sårade, även österrikarna. Under dagarna som följde satte ”ädla fi-lantroper” och kvinnor i för stunden upprättade ”kommit-téer” en ära i att själva ta sig an ett antal sårade.

Vartenda hus i en vid omkrets förvandlades till en torf-tig sjukstuga. Människor delade ut soppa, skrev avskedsbrev till de döendes familjer och tröstklappade nedblodade hän-der. Insatserna var välmenta, men, tillade Dunant, ”dessa lombardiska städer skulle ha behövt ett hundratal frivilliga sjukvårdare och sjuksköterskor med erfarenheter och kom-petens för sin uppgift. De skulle ha kunnat samla ihop de spridda insatserna och krafterna, som nu saknade ledning, ty de som voro kapabla att ge råd och ledning hade inte tid. Och de flesta saknade kunskaper och erfarenhet, vil-ket gjorde deras individuella insatser otillräckliga och ofta lönlösa. Vad kunde en handfull hjälpsamma men spridda och isolerade människor uträtta inför en så omfattande och angelägen uppgift? Efter åtta eller tio dagar hade Brescia-bornas för övrigt så ärliga entusiasm betydligt mattats av; de tröttnade alla på några hedervärda undantag när. Dess-utom hade man varit tvungen att förbjuda många okunniga och omdömeslösa personer tillträde till kyrkorna och lasa-retten, eftersom de ofta förde med sig mat som inte lämpa-de sig för de sårade. Många som gärna skulle ha tillbringat en eller ett par timmar bland de sårade, avstod så snart det gällde att skaffa sig tillstånd, och de främlingar som kunnat göra sig nyttiga, mötte oväntade hinder av än det ena än det andra slaget och blev avskräckta. Med utvalda och kompe-tenta frivilliga sjukvårdare, utsända av olika organisationer, skulle man med myndigheternas sanktion lätt ha övervun-nit alla svårigheter och gjort ojämförligt större nytta.”


12

Väl åter i Schweiz började Dunant propagera för upprät-tandet av en dylik organisation. I sin appell till tänkbara bidragsgivare framhöll han att man inte blott ämnade verka i en humanitärt kristen anda, utan även skulle sanera de of-fentliga finanserna: ”Genom att nedbringa antalet ampute-ringar skulle man slutligen lätta bördan för staten som skall pensionera invaliderna.”

Just det sistnämnda var skälet till att epokens andra stora humanitärgestalt, den brittiska sjuksystern Florence Night-ingale, fann Dunants plan helt uppåt väggarna. Ju högre kostnader för ett krig, desto snabbare är det överståndet, löd hennes åsikt. Frivilliga hjälpinsatser, som håller nere kost-naderna för krigsministerier, kommer enbart att underlätta för regeringar att desto oftare och längre föra krig.

1854, fem år innan Dunant kunde bevittna följderna av slaget vid Solferino, hade Nightingale hörsammat den brit-tiske krigsministerns uppmaning att bistå sjuka och sårade under Krimkriget. Ministern var hårt ansatt av den brit-tiska pressen för den bristande omvårdnaden av frontsol-daterna.

Nightingale valde ut 38 sjukvårdskunniga kvinnor och for till den brittiska kasernen Scutari i den asiatiska delen av Istanbul. Fältsjukhuset bestod av en rad proppfyllda, stin-kande små salar med läckande tak. Där låg otvättade sol-dater iförda nedsmutsade uniformer och dog i sängar utan lakan eller filtar. Snart nog upptäckte Nightingale till sin fasa att dessa militärer, som oavbrutet hade utsatts för na-turelementen och undernäring, redan varit halvdöda innan de blev sårade. Endast ett av sex dödsfall i Scutari var en följd av sårskador, resten hade förorsakats av kolera, dysen-teri, tyfus eller infektioner.

När Nightingale vände sig till arméledningen och före-slog förbättringar av sjukhushygienen väckte det föga gen-klang, tills hon slutligen skildrade de rådande förhållandena


13

för en journalist på det brittiska dagbladet The Times. Tid-ningsläsarna i London blev upprörda och krävde motåtgär-der. Då fick sjuksystern genast tillåtelse att genomdriva sina förbättringar och erhöll även de penningmedel som hon be-gärt från ministeriet.

Dödsfallen i kasernen sjönk drastiskt, men soldater som lyckats repa sig tack vare Nightingale tvingades åter till fronten. Åtskilliga kom snart att stupa.

Utan hennes hjälp skulle kriget i stället ha förblött snab-bare, löd slutsatsen hon drog. Då skulle man tidigare ha stått utan stridsdugliga soldater och krigsministern ha fått betydligt svårare att värva nya rekryter. Karlar som vet att de inte kan påräkna någon vård om de väl blir sårade väljer hellre en annan bana.

När Dunant i Schweiz började propagera för en inter-nationell frivilligorganisation till hjälp för sårade mili tärer väckte det stor avsky hos Nightingale, som vid det laget hade återvänt till England. Dunant skrev ett brev och för-sökte övertyga henne om att han tagit ett nödvändigt ini-tiativ. Då betonade han också att han i första hand såg det som krigsministeriernas ansvar att sörja för sina sjuka och sårade, men menade att nämnda omsorg var otillräcklig även hos de bäst organiserade arméerna. Nightingale sva-rade kärvt att ”om rådande rutiner [hos krigsministerier] inte förslår, får man i så fall se till att förbättra dem”.

Trots att Dunant var en uttalad beundrare av ”fröken Nightingale” lät han sig inte nedslås av hennes avvisande hållning. 1863, nio år efter Krimkriget och fyra år efter Solferino, upprättade han i Genève tillsammans med ytter-ligare ett antal notabiliteter Internationella rödakorskom-mittén (ICRC), alla nutida västerländska humanitära hjälp-organisationers moder. ICRC:s ”humanitära” grundprinci-per fastlades i Genèvekonventionen.

Humanitarismens grundpelare är plikten att förbehålls-löst lindra mänsklig nöd. Hjälporganisationer som skriver


14

under Röda korsets humanitaristiska grundprinciper för-binder sig att stå neutrala (inte samarbeta med någondera av kontrahenterna), opartiska (basera hjälpinsatserna på faktiska behov) och oberoende (av geopolitiska, militära el-ler andra intressen). Humanitära biståndsgivare skrider till hjälp när, var och hur så behövs.

”Absurt”, muttrade Nightingale. ”En sådan idé kan bara födas i Schweiz, ett land som aldrig någonsin självt har fört krig.”

I och med att även Nauru och Montenegro undertecknat dokumentet i augusti 2006 har samtliga av jordens 194 sta-ter godkänt Genèvekonventionen. Aldrig någonsin förr har uppslutningen bakom rödakorsprinciperna varit lika mas-siv som idag. Och aldrig någonsin förr har det funnits lika många humanitära hjälporganisationer som idag. NGOs (Non-Governmental Organization) – eller INGOs, om man är nationsöverskridande – är benämningen på dessa fristå-ende och neutrala organisationer som inte är bundna till någon regering. Tillsammans utgör de ”det humanitära samfundet” och opererar i ”humanitära zoner”, virtuella enklaver i krigsområden där hjälp till offren går före alla militära och politiska intressen. Alla offer är lika, oavsett krig eller påföljder.

Rödakorsprinciperna har förblivit desamma under ett och ett halvt sekel, men idag ser krigen och de humanitära zonerna helt annorlunda ut. På Dunants tid utkämpades krigen ute på slagfälten och då var praktiskt taget samtliga döda och sårade militärer. Hundra år senare, efter andra världskriget, bestämde man att grundprinciperna även skulle gälla hjälp till civila i krig. Nu hade även de blivit militära måltavlor, genom bombningar av städer och byar, förföljelser och utrotningsprogram. Andra världskriget kom att kräva ungefär lika många civila som militära offer. I våra dagar är hela nittio procent av krigsoffren civila och


15

så gott som samtliga krig inbördeskrig, ingalunda förda av skilda nationers arméer utan av folkmiliser, separatiströrel-ser, upprorsmakare och rebeller i det egna landet. I dessa krig representerar regeringsarméerna ofta på sin höjd en av de – i regel åtskilliga – stridande parterna.

Dagens humanitära zoner, där det humanitära samfun-det söker lindra mänsklig nöd, återfinns i länder som Irak och Afghanistan, där striden är både smutsig och segdra-gen. Samt i Kongo, Somalia, Sierra Leone, Etiopien och Sudan, helveten på jorden där huvudmålet för de stridande parterna ofta är att slakta så många civila som möjligt och driva varenda överlevande från hus och hem. De humani-tära zonerna utgör ofta själva slagfältet, eftersom de civila skockas där, runt hjälporganisationerna.

Fortfarande gäller regeln att humanitära biståndsgivare i princip skrider till hjälp när, var och hur som helst, men på samma gång är de helt utlämnade åt de krigförandes nycker och nåd. Det tragiska med de stiliga rödakorsprinciperna är att de inte äger laga kraft. ”Att begära av parterna i ett in-bördeskrig att de ska respektera de humanitära principerna är som att begära av ett stråtrövarband att man ska hålla sig till boxningsreglerna”, förklarade ett afghanskt krigsoffer i Kabul.1

Bör en INGO träget fortsätta sina insatser om en stri-dande part i en humanitär zon själv lägger beslag på hjälp-sändningarna och använder dem mot fienden i ett förlängt krig? Eller bör organisationen tvärtom packa ihop och ge sig av? Vad är värst i det långa loppet?

Dunants och Nightingales dilemma är mer aktuellt än någonsin.

Efter andra världskriget, under det kalla krigets epok, var konfliktområden mer eller mindre oåtkomliga för enskilda humanitära hjälporganisationer. Världen var uppdelad i öst och väst och gränserna kontrollerades av de båda supermakt-


16

erna. INGOs kom som regel inte närmare brandhärden än till flyktinglägren i krigsområdets periferi.

Runt 1989, i och med att muren föll, skiftade krigen ka-raktär och därmed blev också hjälporganisationernas posi-tion en annan. På många platser drog sig supermakterna tillbaka. Hädanefter kom lokala stridsparter att bestämma när och under vilka betingelser som de fick tillgång till off-ren. Sedan dess har antalet hjälporganisationer ökat explo-sionsartat. Runt 1980 verkade ”bara” ett fyrtiotal INGOs i flyktinglägren för kambodjaner invid gränsen till Thai-land. Femton år senare, 1994−1995, for 250 organisationer till kriget i det forna Jugoslavien. Åtråvärda humanitära zo-ner kan, när dessa INGOs väl har anlänt, räkna med att i genomsnitt tio olika FN-instanser griper in, jämte ett bok-stavligen oräkneligt antal lokala NGOs. Enligt ICRC:s be-räkningar inställer sig i genomsnitt tusen nationella eller internationella hjälporganisationer så snart det har inträffat en rejäl katastrof.

United Nations Development Program (UNDP) upp-skattar antalet NGOs till drygt 37 000. Det amerikanska Johns Hopkins University har räknat ut att om samtliga NGOs och INGOs, allt ifrån lokala soppkök till inter-nationella hjälporganisationer, tillsammans formerade en nation skulle denna i så fall utgöra världens femte största eko nomi.

För bistånd i största allmänhet ställer givarländerna via samarbetsorganet OECD, Organisation for Economic Co-Operation and Development, årligen runt 120 miljarder dollar till förfogande. Av dessa är runt sex miljarder avsedda för humanitär hjälp, utöver extra behov som efter tsuna-min och militära stödinsatser i frontstater under The War on Terror. Via insamlingar i kyrkor, företag, föreningar, genom dörrknackning och allehanda behjärtansvärda lokala ini-tiativ tillkommer ytterligare hundratals miljoner dollar. En veritabel industri har uppstått runt den humanitära hjälpen.


17

Karavanvis med organisationer följer med penningström-marna och konkurrerar inbördes om att lägga beslag på så mycket som möjligt av miljarderna i de humanitära zo-nerna.

För de stridande parterna innebär de humanitära hjälp-organisationernas pengar och varusändningar dessutom business. Hjälpen har blivit en stående ingrediens i krigs-strategierna. De krigförande ser till att motståndaren erhåll- er så litet och de själva så mycket som möjligt.

Under tiden viftar de humanitära med sina rödakorsprin-ciper, hur ofta dessa än må skändas av krigsherrar, generaler, rebelledare, orosstiftare, hövdingar, upprorsmakare, mi-lischefer, transnationella terroristledare, styresmän, lego-soldater och frihetskämpar. NGOs och INGOs påtar sig inget ansvar för om hjälpsändningarna skulle miss brukas.

Internationella röda korsets väloljade och jättelika opera-tioner i sand- och stenöknarna på Afrikas horn liksom FN:s flyktingorganisation UNHCR:s insatser bortom Sahara, enmanshjälpinsatsen på en exploderande moped i Rwanda, Oxfams raska frontingripanden i oländiga afghanska bergs-trakter liksom Läkare utan gränser i Etiopien, Mercy Ships från Texas som lägger till med sina flytande sjukstugor mitt i västafrikanska inbördeskrig – ett följe av humanitära hjälp-organisationer drar, till synes i endräkt, från den ena huma-nitära zonen till den andra. I den här boken följer vi med på deras resor, genom överfyllda, stinkande flyktingläger, via matdistributionspunkter i svältområden, till utbombade byar och städer och barnhem för krigens föräldralösa.

Frågan infinner sig osökt: om nu hjälpen blir en del av krigsstrategin, är det då i dagens läge ansvarsfullt att kräva av de humanitära hjälporganisationerna att de ska förhålla sig neutrala?

Själva dilemmat blir mer åskådligt om vi förlägger det till ett fasansfullt kapitel i vår egen näraliggande historia.


Lek med tanken. Det är 1943. Du är en internationell humanitär biståndsgivare. Telefonen ringer. Du har nazist-erna på tråden. Du får skicka din hjälp till koncentrations-lägren, men lägerledningen har att bestämma hur mycket av sändningen som ska gå till personalen och hur mycket som ska komma fångarna till del.

Hur gör du då?Om du handlar i enlighet med världens femte största

ekonomi, så sänder du din hjälp.


Documents

Kriskaravanen av Linda Polman