4140

Jag vet inte hur många gånger jag har hört den slitna frasen ”Man vill ju inte bo i ett museum”. Innebörden är ibland att man inte vill leva i ett hus

utan badrum, vilket gör att de flesta mod-erniserar sitt gamla hus och bygger ett så-dant. Lite mer provocerande för en bygg-nadsvårdare är det när frasen används som ett argument för att riva ut en gammal plats-byggd köksinredning, för att man inte kan tänka sig att leva med ett kök utan självstäng-ande lådor.

Själv skulle jag gärna bo i ett museum! Då menar jag inte ett nutida museum med tanke-väckande utställningar som kommenterar samtiden genom historiska tillbakablickar. Jag menar ett sådant där riktigt gammalt dammigt museum med vackra interiörer som skildrar hur man bodde förr i tiden och med så fina möbler att man inte får röra vid dem. Fast sådana museer finns väl inte längre?

Innan jag blev husägare fantiserade jag mycket om vilken typ av hus skulle jag bo i, i framtiden. Och nog såg drömbilden ut som

ett gammalt museum! Pampig prästgård med blyspröjsade fönster, orörd sekelskiftes-villa med kakelugnar i varje rum eller beva-rad funkisdröm med varenda handtag och krok kvar. Så när det blev dags att köpa ett riktigt hus var förväntningarna på topp. Både hos mig själv och hos många runt om-kring mig. Byggnadsantikvarie med en antik-intresserad man – det måste väl bli något väl-digt speciellt! Ett byggnadsminne? Något k-märkt hus?

Nej, i stället köpte vi det allra vanligaste

Erika Åberg är ny krönikör för Gård&Torp och jobbar som byggnadsantikvarie vid Länsmuseet Gävleborg. För fem år sedan flyttade Erika med familj in i gården

Högbo från 1911. Följ med i deras renovering! TexT och foTo erik a Åberg

JaG VILL bo I ETT musEum!

krönika | ErIka ÅbErG

kolla, vilket drömkök! Den här interiören

var tidigare uppbyggd på Länsmuseet

Gävleborg, men är riven sedan

många år.

Fo

to

: L

än

sm

us

ee

t G

äv

Le

bo

rG

41

och småtråkiga hus man kan tänka sig; ett rött hus på landet med vita knutar. Byggt 1911 och sedan lika typiskt som okänsligt rustat, liksom så många andra svenska bo-stadshus. I det här fallet hade det gamla nätta grönmålade plåttaket bytts ut till ett klum-pigt och dystert svart tak och de spröjsade fönstren ersatts av såväl själ- som spröjslösa efterföljare. I stället för farstuns gamla par-dörrar satt en klarlackerad, mögelprickig fu-rudörr från 1980-talet. Invändigt: plastmat-tor, masonitdörrar och strukturtapeter. Inte en gnutta museikänsla.

DeT enDa som var uppenbart äldre än 1970-tal var vattenledningarna, avloppsrören och elen. Inget ens en mäklare skulle benämna som ”charmiga bevarade detaljer”. Efter några månader hade jag gått från naturligt blond till rödhårig. Inte för att jag hade bör-jat använda hårfärg, utan för att de gamla vattenledningarna missfärgade håret. Vattnet var i princip odrickbart på grund av stanken. Först funderade vi över om lednin-garna kunde vara felkopplade till grannens dyngstack men sedan fick vi reda på att det är så vatten som innehåller svavelväte luktar. Vattenfilter för 25 000 kr (hoppsan, hejsan!)

avhjälpte det problemet men ett elfel åter-stod. Det gjorde att vattenpumpen slog av väldigt oförutsägbart. Därför kunde man al-drig duscha när man var ensam hemma, om man inte kunde tänka sig att gå med scham-po i håret från övervåningen och klättra på en stege ned till den mögliga källaren för att slå på vattnet igen. Nej, något vvs-museum var inte vad jag hade tänkt mig som bostad!

Nu efter fem år och åtskilliga timmar och kronor senare är allt sådant där tråkigt och osynligt utbytt: ledningar, rör, tankar och pumpar av alla de slag. Men vi har också hun-nit skala bort byggskivorna med plastmattor och pastellfärgade tapeter och tänka sig – där under fanns både gamla skurgolv, spegeldör-rar och pärlspontpaneler. Drömmen om mu-seet väcktes till liv igen!

mÅleT är aTT, om vi skulle få besök av ma-karna Blomkvist som byggde huset och levde i det tills de dog på 1950-talet, de skulle kän-na igen sig och förhoppningsvis bli lite rörda över att vi delar deras smak. Säkert skulle de också bli imponerade över hur fint och mod-ernt vi bor med både televisionsapparat, diskmaskin och tvättstuga. Toppmodernt med deras ögon – absolut inget museum! l

PrEsENTaTIoNhär bor: Erika, 35, maken Björn, 31, sonen Milton 3 och dottern Eleonora 8 månadergården: Högbo, byggd 1911 i byn Lågbo, GästriklandJobbar som: byggnadsantikvarie vid Länsmuseet Gävleborgintressen: byggnadsvård, inredning, trädgårdblogg: fruabergilagbo.blogspot.com

Allt tråkigt, osynligt är utbytt i huset – ledningar, rör, tankar och pumpar. nu återstår det roliga!