MÅNGNATURFriluftsliv och natursyn

i det mångkulturella

samhället

Red. Ella Johansson

Mångkulturellt centrumNaturvårdsverket

Boken kan beställas frånMångkulturellt centrum147 85 Tumba08-531 850 21e-post butiken@mkc.botkyrka.sewww.mkc.botkyrka.se

Boken går också att ladda ner från www.naturvardsverket.se

Mångnatur

Friluftsliv och natursyn i det mångkulturella samhället

© Mångkulturellt centrum, författarna och fotografen 2006

Foto Andrzej Markiewicz

Form Ingrid Ramberg

Tryck Roos tryckerier ab, Bromma 2006

issn 1401-2316 Mångkulturellt centrum 2006:8

isbn 91-88560-69-4 (Mångkulturellt centrum)

isbn 91-620-1256-8 (Naturvårdsverket)

Artiklarna är, med undantag för Ella Johanssons och Emil Plisch bidrag,

tidigare publicerade i tidskriften Invandrare & Minoriteter nr 2,3, och 4/2004.

Bokens samtliga fotografier är tagna i Botkyrka sommaren 2006.

Förord 5

Om meningen med att gå 7en sväng. En introduktion tilltema och innehåll

Ella Johansson

Myten om ett brinnande naturintresse 21

Magnus Öhlander

Nilfarare i skärgården 28Anders Unosson

Vildmark som kultur 33Sverker Sörlin

Är blågul islam grön? 40Pernilla Ouis

Spännande i skogen 47Malin AlmstedAnders Ekstrand

Allemansrätt i själen 51Annick Sjögren

Sinnlighet i naturen 56Åke Daun

Naturen som mötesplats 60Inger PedersenAila Peterson

Svensk idyll på tyska 67Dieter K. Müller

Naturens väl går före rätt 72Lars Ericsson

Vad är etnobiologi? 79Håkan Tunón

Inte utan fäbodarna 83Kelvin Ekeland

Etnobiologi i Nordiska museet 88Christian Richette

Naturliga möten 93Emil Plisch

Litteratur 99

INNEHÅLL

5

Naturen i vårt land brukar anses vara en del av den svenska identiteten. Den är grundläggande för vårt välbefinnande och utgör en viktig del av samhället. Här vill vi hämta kraft och finna möjligheter till rekreation och avkoppling. Där-för har naturvården utvecklats till att omfatta bevarandet av inte bara biologisk mångfald, utan också natur för friluftsliv.

En av Naturvårdsverkets uppgifter är att se till att förutsättningarna för friluftslivet beva-ras och utvecklas, för hela befolkningen. När samhället utvecklas till att bli mer mångkultu-rellt, bör detta därför avspeglas i naturvården. Traditionellt har frågor kring friluftsliv och naturupplevelser hanterats utifrån en kultu-rellt mer homogen natursyn, men denna räcker inte längre till. Vad vet egentligen naturvårds-Sverige om vad våra ”nya svenskar” efterfrågar och vill ha ut av den svenska naturen?

Det finns kunskap på området, men det är sällan den kommer till uttryck i naturvårdsar-

betet. En av anledningarna är att kommuni-kationen mellan olika forskningsområden har varit otillräcklig. En diskussion kring andra kulturers sätt att se på och använda naturen kan bara berika den svenska naturvården. Detta kan i förlängningen leda till att en större del av be-folkningen har en god relation till och förståelse för naturen.

Denna antologi är ett sätt att under Mång-kulturåret 2006 uppmärksamma kopplingen mellan natur, friluftsliv och kulturell mångfald. Den är en möjlighet att sprida information och kunnande i delvis nya kretsar samt stimulera ut-bytet av tankar och erfarenheter mellan aktörer på området. Samtidigt är den tänkt att öka med-vetandet om olika sätt att se på och använda na-turen samt väcka intresset för integration som en del av naturvårdsarbetet. Genom samarbete kan naturvården göras mer mångkulturell, sam-tidigt som integrationsarbetet får tillgång till en ny arena. Genom bättre kunskap om och dis-

FÖRORD

6

kussion kring dessa frågor kan naturvården bli ett verktyg för bevarande av inte bara den bio-logiska, utan även den kulturella mångfalden. Låt naturen bli en plats för nya möten – mellan människa och natur, mellan människor och mellan kulturer.

Björn RisingerDirektör Naturresursavdelningen

7

Jag var en ung mamma i Skåne. En kamrat jag lärt känna under studier i London – präst, historiker och senare en modig talesman mot militärdiktaturen i sitt västafrikanska hemland – hade kommit på besök. Min man körde ut oss, barn och barnvagn, till ett litet strövområde för att vår gäst skulle få se något av den svenska na-turen. Det tog högst femton minuter att ta sig igenom området, vi var ju i det hårt uppodlade sydvästra Skåne. Min vän pratade politik hela tiden och tycktes inte lägga märke till var vi befann oss. Stigen tog slut vid en klipphöjd, där måste vi vända. Här lyfte han äntligen blicken och tittade ut över slättlandskapet. Det vi såg måste vara den mest tättbefolkade landsbygds-miljö som finns att se i Sverige. Små gårdar och torp, omgivna av trädgårdar och odlad mark, bredde ut sig nedanför oss så långt ögat kunde nå. ”Vet du, när jag ser sådant här gör det mig så sorgsen” sa min vän ”att människor lever så långt borta från varandra”. Efter att ha begrun-

dat misären en kort stund vände vi om och gick tillbaka, under fortsatt diskussion om politik och historia.

Varför bor människor i ensamma hus, utanför städer och byar? Varför promenerar och strövar man? Vad är meningen med att bara gå en sväng i en park eller ute på landet, utan att vara på väg någon särskild stans, utan att ha som mål att gå till andra människor för att göra något tillsam-mans med dem? Utländska gäststudenter som kommer till Sverige tar ofta upp sådana frågor när de får chansen att fråga om livet i det land de kommit till. De förstår inte poängen med ensamheten i naturen eller med att röra sig i obefolkade trakter utan särskilt mål.

Utanför fönstret där jag sitter och skriver detta, i Fittja och i de andra miljonprogramsom-rådena i Norra Botkyrka, ser man å andra sidan att naturen och grönområdena på olika sätt kan vara mycket betydelsefulla för människor som bor här, även om deras rötter i Sverige i många

OM MENINGEN MED ATT GÅ EN SVÄNGEN INTRODUKTION TILL TEMA OCH INNEHÅLL

Ella JohanssonForskningschef, Mångkulturellt centrum, Botkyrka

8

fall inte går längre än några år eller någon ge-neration tillbaka. Här bland husen, på ängarna eller längs stränderna finns människor som pro-menerar, fiskar eller fikar på filt. Andra badar, odlar sin kolonilott eller joggar. Någon sitter ensam och filo-soferar bakom ett träd medan en grupp grillar på ängen. Det kommunala bostadsföretagets ensartade planteringslådor har här och där fyllts på av hyresgäs-ter som planterat in egna friska och välskötta växter. Inte kan man säga att de verkar vilsna i den svenska förortsblandningen av frikostiga grönområden och relativt glest utspridda hyres-hus och gruppbebyggelser.

Med utgångspunkt i en nordeuropeisk ro-mantisk uppfattning om naturen och dess goda inflytande på människan verkar dessa svenskar med utländsk bakgrund göra allt väldigt rätt, trots att de kanske har en bakgrund i världsde-lar, samhällsformer, religioner och världsbilder som kan ha en annan natursyn än vad man bru-kar förknippa med exempelvis kristendomen, industrialismen, västerlandet, medelklassen el-ler Nordvästeuropa.

Poängen med att fundera över olika sätt att se på naturen är förstås ändå inte att man ska bedöma om människor gör rätt, utan att var och en ska ha möjlighet att utveckla de delar av livet som äger rum utomhus på sina egna villkor, med eller utan ”naturkärlek” i paketet. Utomhusliv är uppenbarligen viktigt för många

av dem som lever i Sverige och har utländsk bakgrund. Deras sätt att uppskatta och använda natur och grönområden behöver inte särskilja sig från ”inhemsk” natursyn, vad en sådan

nu kan innebära. Det sätt på vilket människor umgås med natur och utomhusrekreation är knappast en enkel avspegling av en viss kulturell bakgrund. Formerna utvecklas i första hand av de förutsättningar man har just i det nu man befinner sig. De beror till stor del av platsen man är på, ekonomiska

förutsättningar, inflytande från omgivningen – både det närmaste sociala umgänget och det stora samhället – vad man gör med sin natur i nuet. Till någon del spelar det kanske också roll vad man fått med sig från sin svenska eller icke svenska bakgrund, men det är viktigt att inte överskatta sådana faktorer.

Vad händer om man lägger ett mångfaldsper-spektiv på naturen, naturvården och landskapet i Sverige? Och då menas här inte biologisk utan kulturell mångfald. Mångkulturåret, inneva-rande år 2006, är till för att i första hand foku-sera på frågor om mångfald i kulturlivet, men även i samhället i stort. Det ska förhoppningsvis skapa en bestående förändring i hur samhällets mångfald av bland annat immigranter och et-niska minoriteter speglas i exempelvis innehåll, utbud, tillgång, rekrytering och inflytande, både inom kultursektorn och i samhället i stort.

De beror till stor del av platsen man är på, ekonomis-ka förutsättningar, inflytande från omgivningen – både det närmaste sociala umgänget och det stora samhället – vad man gör med sin natur i nuet.

9

Naturen och hur vi umgås med den i form av friluftsliv är en del av samhällslivet och kan på många sätt uppfattas som en kultursektor. Den är, utifrån ett mänskligt perspektiv, ett materi-ellt och immateriellt arv som formats och om-formats under lång tid. Liksom med kulturlivet handlar det om upplevelser och intryck som kan berika och problematisera vår tillvaro och även om att intresse, kunskap och tillgång är bero-ende av sociala och kulturella processer. En vik-tig uppgift för naturvårdare är att nå ut till alla och väcka ett intresse för naturen. Det är ett sätt att maximera skydd och hänsyn, men också ett arbete för dess demokratiska användande som en tillgång i människors liv. Precis som vad gäl-ler traditionell kulturproduktion behöver där-för utbud, tillgång, inflytande och rekrytering problematiseras i en mångfaldskontext. (Pripp, Plisch & Printz Werner 2005)

Man kan inte ta för givet att människor upplever en vacker, välgörande och intressant natur bara för att de vistas i naturområden. Lika lite kan man ta för givet att det finns särskilda grupper som behöver uppfostras för att lära sig att uppskatta och umgås på ”rätt” sätt med naturen. Det relativt stora intresse för naturen, som funnits under kanske hundra år i vårt land, har till stor del varit en uppfostrings- och inlär-ningsfråga. Det slags respekt och vördnad man upplever för naturen i Sverige eller Nordeuropa är kulturspecifik och har vuxit fram och föränd-rats genom historien. Den har sett ut på olika vis och burits upp mer eller mindre av olika skikt i samhället. En etnologisk forskare bad skolelever

författa uppsatser om skogen och om friluftsliv i skogen. Det visade sig att barnen var väl in-skolade i skogspromenaden som ideal. De allra flesta kunde, på ett ganska ensartat men också varmt och entusiastiskt sätt, beskriva en idyllisk söndag i skogen med familjen. Kunskapen om det rätta och goda sättet att tillbringa en söndag var förankrad i skolmiljön. Barnen visste att skogpromenaden är norm för hur en lyckad sön-dag med familjen bör se ut, men detta betydde ändå på intet sätt att det var så man levde. Det handlade om en snarast litterär och genremäs-sig kunskap, som var oberoende av om eller hur ofta familjen verkligen brukade använda sönda-garna till skogspromenader (Fredriksson 1997).

Kan man alltså verkligen inte ta för givet att naturen är ett gott värde? Det finns ju veten-skapliga studier som exempelvis visar att sjuka och utbrända personer tillfrisknar fortare om de får vistas i grönska och arbeta i trädgårdar. Man skulle kanske vilja ta fasta på att mänskligheten mestadels levt i bra mycket mer naturlika land-skap än vad dagens städer och tätorter repre-senterar. Borde vi inte alla därför trivas bättre ute i skog och mark? Borde det inte gå att skapa en gemensam nämnare i naturen, där alla män-niskor skulle kunna mötas? Borde det kort sagt inte vara naturligt att vi trivs i naturen? I dagens moderna samhällen som är präglade av interna-tionell migration och globalisering, där de som bor på samma plats inte delar en gemensam historia, kan man ju inte utan vidare förvänta att den nationella och lokala historien eller kul-turarvet kan utgöra en bas för solidaritet. Skulle

10

kanske istället naturen kunna bli en mer neutral mötesplats?

Det finns inga enkla svar på sådana frågor. När denna skrift utges genom ett samarbete mellan Naturvårdsverket och Mångkulturellt centrum är den ett av de första stapplande stegen mot en rikare kulturell mångfald i naturanvändning och friluftsliv. Ett av syftena med denna bok är att proble-matisera synen på naturen, att ge kunskap och infallsvinklar kring olika förhållningssätt till den. Författarna vill visa att man inte kan ta för givet att naturen är samma sak, eller ens att den är intressant, för alla människor. Vi har inte skrivit en instruk-tionsbok eller receptbok som presenterar lös-ningar på hur den sociala och kulturella mång-falden i Sverige ska hanteras i förhållande till naturvård eller rekreations- och friluftsliv. Det är en inspirationsbok, som syftar till att sätta igång processer av reflektion och prövning. Här finns också presentationer av friluftsprojekt som kan ge idéer och exempel på praktiskt samarbe-te. De olika bidragen i denna bok representerar inte någon helhetssyn som exempelvis är sank-tionerad av Naturvårdsverket eller framforskad av Mångkulturellt centrum. Något sådant kan varken vara möjligt eller önskvärt med tanke på de frågor som behandlas. De olika texterna är uttryck för olika författares tankar om frågor vi behöver ett både öppet och kritiskt förhåll-ningssätt till.

Varje författare står för sitt eget bidrag, fram-för egna idéer och exempel för att visa att frågan om kulturell mångfald är lika aktuell i synen på och sätten att använda sig av och rekreera sig i

naturen som den är i alla andra delar av vårt samhälle. Förfat-tarna närmar sig frågorna från många olika ämnesområden, vetenskapsgrenar och profes-sioner. Många är humanister och samhällsvetare, andra är naturvetare och alla funderar på tvärs över relationen mel-

lan natur i bemärkelsen friluftsliv och kultur i bemärkelsen kulturell bakgrund.

Begreppsapparat, abstraktionsnivå och vilket fält författaren behandlar är också varierande från artikel till artikel. Det kan gälla synen på kulturbegreppet eller på vilka skillnader, lik-heter eller jämförelser som är relevanta, liksom vilka orsaks- och förklaringssammanhang man vill arbeta med. En annan fråga är med vilka begrepp man ska beteckna och beskriva det av internationell migration präglade samhälle som Sverige är. Beteckningar som utlänningar, invandrare, utländsk bakgrund, nya svenskar, mångkultur och mångfald har avlöst varandra och delvis existerat sida vid sida. Det är fullt begripligt att kategorier och begrepp snabbt slits ut, bland annat för att de upplevs just som kategoriserande och därmed utestängande. Lika problematiskt kan det vara att kategorisera dem som bor i Sverige och inte har utländsk bakgrund. På vilket sätt ska en sådan kategori

Vi behöver förstås begrepp och kategoriseringar, likaväl som vi behöver reflektera över vad de gör med vårt tänkande och vad som förändras när vi byter ut begreppen.

11

benämnas eller kunna hållas samman? Vi be-höver förstås begrepp och kategoriseringar, likaväl som vi behöver reflektera över vad de gör med vårt tänkande och vad som förändras när vi byter ut begreppen. Forskare, praktiker och debattörer som i sin dagliga verksamhet arbetar med frågor om mångfald, integration och segre-gation är naturligtvis uppdaterade, reflekterade och ja, även trendkänsliga, på detta område. De olika val av begrepp som förekommer i artik-larna speglar skribenternas bredd och har fått stå som de är, på samma sätt som begreppen existerar parallellt i vårt vardagsspråk.

Naturen har blivit mer kulturell också för naturvetare och naturvårdare (Svensson 2001). Det har kanske först och främst att göra med en allmän utveckling under de senare decennierna mot att människor tagit in ett brett kulturbe-grepp i sitt vardagstänkande, som medel för att tolka och resonera om vanor och beteenden. En andra aspekt är att forskning om natur och land-skap har visat att en del ekotyper och områden, som man tidigare såg som rena naturlandskap, i hög grad är skapade av människan. Det gäl-ler inte minst många av de landskap som man ansett vara skyddsvärda. Man har sett att många av våra äldsta och mest värdefulla skyddade områden, exempelvis Dalby Söderskog, Hamra, Ängsö och Hallands Väderö, dels till stor del har skapats av människor och dels har förändrats starkt och förlorat sina viktiga ursprungliga kvaliteter när de skyddats. Det står alltså nume-ra klart att det sällan fungerar att skydda land-

skap och natur enbart genom att hindra ingrepp och åverkan. Naturskydd och naturvård innebär istället ofta att naturen måste vårdas mycket ak-tivt. Miljöerna måste underkastas mänskliga be-slut och åtgärder för att kunna ”bevaras”, eller snarast få en utveckling som bevarar dem som värdefulla (Emanuelsson 2003, Saltzman 2001). Detta fordrar i sin tur stor kunskap om männis-kors kultur, både om dem som under historiens lopp har format miljön genom sitt sätt att leva, i landskapet och av det, men också om de män-niskor som lever idag och vilken relation de på olika sätt har till naturen (Eliasson & Lissberg Jensen 2000).

Dessa insikter har delvis skapats av forskare som följt naturmiljöer och synen på dessa över tid (Mels 1999). Men perspektiven är säkert också del av en större utveckling och förändring i vår världsbild i vilken bilder av harmoni och ordning har fått ge vika för mer kaotiska och oöverblickbara kosmologier, och i vilken tron på möjligheterna till kunskap, överblick och kontroll har minskat. Lika lite som samhäl-let och kulturen ses naturen numera som en oföränderlig och överblickbar värld. Ekosystem ses inte längre som statiska system vilka har en ideal harmonisk balans, utan snarare som komplicerade processer av ”förstörelse”, åter-hämtning och ständiga förändringar. Men att naturen blivit mer kulturell och historisk har på ett intressant sätt också inneburit att naturbe-greppet vidgats. När vi inte längre förknippar natur med äkthet och frånvaro av mänsklig på-verkan försvinner en gräns och en begränsning,

12

och natur kan finnas överallt. För naturvetarna har begreppet biologisk mångfald kommit in, och sådan kan finnas även i villakomposten eller i det hårt restaurerade gamla trädet i stadspar-ken. För den vanlige medborgaren kan miljöer i staden såsom elljusspåret, den till skidbacke om-gjorda gamla soptippen eller kanalkanten med de skuggande träden vara den mest uppskattade naturupplevelsen.

De ändrade gränsdragningarna mellan natur och kultur har också på olika sätt med samhäl-lets ekonomiska och sociala förändring att göra. När en stor del av samhällets befolkning levde på jord- och skogsbruk hade en åtskillnad mel-lan natur- och kulturlandskap större tyngd och relevans. Förändringar i levnadssätt har gjort att många idag med ”naturen” menar ett rekrea-tionslandskap, platser man rör sig i när man ska ut på vissa typer av fritidsaktiviteter (Johansson 2001). Dessa landskap kan innefatta skog, od-lad, betad och annan öppen mark eller så kallad närnatur som parker och grönområden i städer, ja till och med blomlådorna på balkongen eller växterna på fönsterbrädan ingår i denna nya naturuppfattning. Kanske man kan säga att allt som inte är tättbebyggt och grått, alla landskap med grönska (och vatten) i allmänhet numera klassificeras som natur i vardagligt tal. Vidg-ningen av naturbegreppet är dock inte bara en vardagskulturell praxis, utan har bland annat också med införandet av begreppet biologisk mångfald att göra. Den ovan skisserade utveck-lingen – både den vetenskapligt förändrade na-tursynen och de förändrade brukarperspektiven

– har också konsekvenser för hur naturvården definierar sin uppgift.

Den här boken handlar till stor del om fritids- och rekreationsnaturen, med den lilla brasklap-pen att också dessa begrepp rymmer tolkningar och normer för hur världen ser ut och hur livet bör levas. Alla bidrag i denna bok, förutom för-ordet från Naturvårdsverket, denna inledning samt artikeln av Emil Plisch är tidigare publi-cerade i tidskriften Invandrare & minoriteter under redaktion av Nora Weintraub och Lotta Bolin. Nummer 3/2004 var ett temanummer kallat ”Natursyn” och i numren 2/2004 och 4/2004 publicerades fler artiklar på temat.

De flesta artiklarna bygger ursprungligen på presentationer vid ett symposium på Mångkul-turellt centrum, Fittja gård den 15–17 juni 2004, med namnet ”Migration, kultur, biologi” vilket kan sägas vara det egentliga upphovet till tema-tiseringen av mångkultur och natursyn. Medar-rangör var projektet ”Människan, växterna och djuren – Etnobiologi i Sverige” och samman-komsten ingick som den sjätte i en rad av etno-biologiska symposier. I det etnobiologiska fältet (liksom i ordet etnologi) står etno- för folk och folklig och inte för etnicitet. Det handlar alltså i princip om kunskapsvärldar som ligger utanför de vetenskapliga, eller på andra sätt väletable-rade kunskapsformer och diskussionsordningar i det moderna samhället. Observera dock den poäng Christian Richette gör i sin artikel, att etno-, en folkmodellaspekt, är ett perspektiv som är meningsfullt och fruktbart att lägga på

13

alla världsbilder och kunskapssystem, kanske i synnerhet de som ter sig mest neutrala och objektiva.

De etnobiologiska forskarna tar fram folkliga kunskaper, modeller, sätt att se på naturen. Kunskapen om växter och djur i relation till exempelvis arbetsliv, kosthåll, landskap, årstider, botande är alltså det som är -biologi i be-greppet. Det handlar ofta om det förindustriella samhället eller om så kallad tyst kunskap om naturen hos människor som i större eller mindre grad lever på att bruka naturen.

Det ska alltså verkligen understrykas att et-nobiologin inte handlar om etnicitet som det ibland används i en modern bemärkelse, för att beskriva någon form av åtskillnad och rela-tioner mellan grupper som kan uppstå genom migration eller andra sociala processer, och där de som är migranter och i minoritet lätt blir be-skrivna som mer etniska än andra.

Om möjligt ännu viktigare är det att slå fast att sammanställningen inte handlar om bio-logi i relation till etnicitet i bemärkelsen att det skulle handla om etniska gruppers biologi, det vill säga någon form av rasbiologi. Det handlar om den helt annorlunda uppgiften att lyfta fram ett kulturrelativistiskt sätt att se naturen, att undersöka vad naturen på olika sätt kan betyda bortom en mer eller mindre etablerad natursyn. Det är i detta angelägna projekt som etnologer och andra samhällsforskare inriktade på den

etniska och kulturella mångfald som följt med migrationen i det moderna samhället kan möta de biologer och etnologer som vill undersöka biologins kunskapsområden från en kulturrela-

tivistisk utgångspunkt. Det kan exempelvis, som här, handla om hur gamla och nya svenskar ser på och använder natur och landskap, dessas betydelse för dem och hur detta på olika sätt varierar i tid, rum och social miljö.

När man forskar om inter-nationell migration och etnicitet handlar det aldrig bara om vad själva bakgrunden betyder, utan också i minst lika hög grad om de erfaren-heter det innebär att vara ny i ett land och hur livet där man nu lever ser ut, exempelvis med avseende på social och ekonomisk situation. Det handlar alltså inte om att fixera människor i etniska kategorier. Däremot kan begreppet etno- i exempelvis etnobiologi eller etnologi vara fruktbart för att visa att det finns andra kunskapssystem och sätt att uppfatta verklig-heten utanför majoritetens eller experternas dominerande system. Det är också ett sätt att, som också görs i denna bok, hålla fram och på-minna om att det finns etno-dimensioner, kul-turella dimensioner, också i de förhållningssätt som ”svensk-svenskar”, forskare, politiker och andra offentliga instanser har till naturen (jfr. Christian Richettes artikel).

När ett begrepp som etnobiologi som här förekommer i ett sammanhang som handlar

När vi inte längre förknippar natur med äkthet och från-varo av mänsklig påverkan försvinner en gräns och en begränsning, och natur kan finnas överallt.

14

om dagens av migration och mångfald präglade samhälle är det förklarligt om misstänksamhet uppstår inför begreppen. Förhoppningsvis är en del av dessa frågetecken undanröjda med ovan-stående klargöranden. Håkan Tunòn förklarar mer i sin artikel om begreppet, och även Chris-tian Richette och Kelvin Ekeland reflekterar i sina artiklar över vad etnobiologin står för.

Symposiet ”Migration, kultur, biologi” präg-lades alltså av en vilja att undersöka hur likar-tade begrepp används i de kulturella respektive naturvetenskapliga traditionerna. Vilka är im-plikationerna för kunskapssyn och ideologi när man talar om invandrade arter i förhållande till när man talar om invandrande människor? I bio-logins värld förekommer, eller har förekommit, ett språkbruk som handlar om främmande arter, naturaliserade arter, begrepp som kulturvetare i sin värld ser som belastade. Kulturvetare och biologer använder ibland likartade begrepp och lånar ofta begrepp och metaforer från varandra. Men vi använder också begreppen på väldigt olika sätt, ja kanske ibland för att visa på diame-tralt motsatta saker.

De båda begreppen biologisk mångfald och kulturell mångfald är ett exempel på hur sam-hällsvetare och humanister lånat ett begrepp från naturvetenskapen. Det är begrepp som båda ligger i tiden och är laddade med positiva kon-notationer. Därför väcker de kanske mindre frå-getecken, och orsakar inte den misstänksamhet som sammanställningen etnobiologi kan göra.

De två mångfaldsbegreppen har gemensamt att de används i forskning och utredningsverk-

samhet. Mångfaldsbegreppet kan användas i de olika vetenskapernas sätt att beskriva och utvär-dera strukturer och situationer. Gemensamt för båda begreppen är också att de är ideologiska och används för att täcka in normer och poli-tiska mål. De tillhör dock två helt olika sfärer, och det är därför olyckligt om de förväxlas.

Det finns ändå stora likheter i hur de används. I naturen är mångfald och variation något som kan ge flexibilitet, överlevnadsvärde och uthål-lighet åt en miljö eller ett ekosystem. Liknande argument kan förekomma i frågor om kulturell mångfald. Man kan ofta se argument som går ut på att ett samhälle eller en organisation stärks av att där finns en mängd erfarenheter och förhåll-ningssätt som bör tas tillvara för att gynna en positiv utveckling och ge en ökad beredskap att möta framtiden.

Man ska självklart hörsamma argumentet att människors olika typer av kunskaper och erfarenheter ska tas till vara och respekteras, något som ovedersägligen kan komma samhäl-let och dess organisationer till nytta. Men det är inte ointressant att konstatera hur argumenten ibland inordnas i en ram som har likheter med biologistiska och darwinistiska tankegångar och att det tillskriver människor sitt värde i syste-met just i kraft av att de tillhandahåller varia-tion. Att personer med utländsk bakgrund kan uppleva svårigheter på arbetsmarknaden kan till viss del förklaras med rasism och diskriminering av direkt eller indirekt slag. Ett kulturellt mång-faldsargument får inte låsa fast människor i ka-tegorier inom vilka de får sitt värde som repre-

15

sentanter för en viss grupp med vissa egenheter, där de förväntas bidra till helheten genom att tillhandahålla en viss typ av kunskaper, erfaren-heter, perspektiv eller förhållningssätt. Diskri-minering kan ske både genom hänvisningar till förväntningar och krav på att vara annorlunda eller likadana. Att motverka att människor dis-krimineras handlar därmed först och främst om att inte acceptera att de ställs utanför.

I en lite annorlunda vinklad samhällskontext handlar mångfaldsbegreppet inte om samhället som en äng med många sorters fina blommor, utan om rättvisa och jämlikhet. I den kontexten blir frånvaron av mångfald ett tecken på segre-gering, orättvisa och misslyckande. Bristen på mångfald blir då i första hand inte en varning för en ”monokultur” som är ”improduktiv” och ”ofruktbar”, utan är ett tecken på en orättvisa, nämligen att de som redan har makt och infly-tande har ”kvoterat in” människor som liknar dem själva och genom segregering gynnar den egna gruppen (Pripp, Plisch & Printz Werner 2005).

I diskussionerna om kulturell mångfald an-vänds alltså dels ett nyttoargument och dels ett rättviseargument, ibland omväxlande, ibland på samma gång. Rättvisa är ju inte en kategori som finns i naturen, utan ett värde som människor bestämmer sig för att tillämpa. I det fallet kan man istället se att det finns influenser från det samhälleliga rättvisebegrepp och rättsuppfatt-ningar när man talar om biologisk mångfald, en influens som exempelvis gått via djurrätt och djuretik, och som kommit att påverka hur man

ser på växter, ekotyper och landskap. Det är en kulturellt framvuxen naturuppfattning, och att begrunda om och på vilket sätt den kommer till uttryck när vi använder begreppet biologisk mångfald bör också ingå i en kulturrelativistisk reflektion över olika sätt att se på naturen.

Biologisk och kulturell mångfald är alltså inte samma sak, men det är ändå uppenbart att be-greppen influerar och påverkar varandra. Det är alltså akut påkallat att man tänker kritiskt när man använder de båda begreppen, i synnerhet om man gör det parallellt, i ett sammanhang.

Som avslutning på denna inledning följer här en kort presentation av bokens artiklar. Etnologen Magnus Öhlander är den förste fors-karen ut, med en artikel som sätter in bilden av svensk naturkärlek och invandrares eventuellt annorlunda förhållningssätt i en större sam-hällskontext. Kärlek till naturen har förvisso en viktig roll i den svenska nationella självbilden. Statistik om faktiskt utövat friluftsliv och de olika ekonomiska förutsättningar som finns i olika samhällsskikt visar dock på några grund-förutsättningar som är viktiga att ta med i den fortsatta läsningen. Vi som bor i Sverige vistas överhuvudtaget sällan i skog och mark. Bort-sett från promenader, utövar färre än var tredje person ett aktivt naturintresse – oavsett etnisk härkomst.

Anders Unosson från Skärgårdsstiftelsen redo-visar ett praktiskt projekt som pågått i flera år i hans organisations regi. Efter tre års ”Skärgårds-dagar på Björnö” har endagsutflykten blivit ett

16

efterlängtat evenemang för många förortsbor. Skärgårdsstiftelsens mål är att göra naturreser-vaten tillgängliga för alla.

Idéhistorikern Sverker Sörlin ger en kritisk exposé av natursynens och naturkärlekens idé-utveckling, bland annat i relation till national-staternas framväxt. Varje nationalstat har sedan 1800-talet skapat ”sin” natur, förmedlad genom skolplanscher och läseböcker. Vad betyder det idag att den svenska natursynen från början är skapad för att skilja ut oss från andra nationer i ett nationsbyggande sammanhang?

Pernilla Ouis, humanekolog, skriver om na-tursynen inom islam. I artikelns första del visar hon att naturen kan ha så pass olika betydelse för enskilda muslimer att det inte går att tala om en särskild naturuppfattning, utan denna är mer beroende på deras härkomst i olika länder och olika miljöer. I den andra delen av texten orien-terar hon oss i naturuppfattningen som den framstår i Koranen och i teologin, och då särskilt i den islamiska eko-teologin. Människans roll är att väl förvalta Guds skapelse. Den natursyn som islam förespråkar kan ge muslimer i Sverige skäl att engagera sig i den svenska miljörörelsen och om alla kan känna sig välkomna så har naturen möjlighet att bli en relativt neutral mötesplats mellan människor av olika bakgrund.

Malin Almstedt och Anders Ekstrand berättar om erfarenheter från ett projekt för att få skol-klasser med hög respektive låg andel elever med utländsk bakgrund att mötas och lära sig sam-arbeta och att få samtliga att känna sig hemma och välkomna i friluftslivet. Det är inte lätt att

möta det okända, vare sig det gäller skogen eller barn från ett annat bostadsområde. Många är rädda för att göra fel eller inte ha den rätta ut-rustningen. Men väl ute i naturen är det lättare att samarbeta än i stenstaden.

Etnologen Annick Sjögren har forskat kring människor från kulturområden i exempelvis Medelhavsområdet och Mellanöstern. Också i nutidens vardagsliv finns kategoriseringar, nor-mer och sätt att förhålla sig i dessa generellt mer urbant inriktade civilisationer som följer andra linjer än dem som nordeuropéer ofta tar för givna och naturliga. Det är många som förvå-nas över att fritiden och livet utanför hemmet i Skandinavien har en starkare koppling till natu-ren och fysisk träning än till ett socialt umgänge med andra människor.

Med etnologen Åke Dauns artikel fortsätter spåret med ett mer globalt perspektiv och den i detta ljus sett mer udda och perifera syn på naturen som har utvecklats i Sverige. Daun ser det svenska som präglat av en nära relation till landsbygden och en lättillgänglig natur. Den långt fram i tiden kvardröjande relationen till jordbrukarsamhället i kombination med den borgerliga kulturens naturidealisering har hos den sekulariserade nordbon skapat en världsbild där naturdyrkan erbjuder en flykt från stadens krav på civilisation.

Inger Pedersen och Aila Peterson berättar om erfarenheterna från ett projekt vid Malmö mu-seer där man arbetar för att engagera kvinnor med utländsk bakgrund från Malmös förorter. Allt från miljöförstöring och natursyn till od-

17

lingsmetoder och medicinalväxter diskuterades under exkursioner i det omgivande naturland-skapet, ett landskap som också inbegrep delar av stadens mer eller mindre grönskande platser.

Kulturgeografen Dieter Müller skriver om en grupp immigranter för vilka naturen fungerar som ett av de främsta motiven för att komma till Sverige (men som, kan det tilläggas, alltmer kommer till Sverige som arbetskraftsinvand-rare). För tyskar är det skogar, sjöar, älgar och ”Europas sista vildmark” i norra Sverige som lockar. Flertalet hamnar dock i Småland, ofta via inköp av ett fritidshus, och man kan se att det svenska drömlandskap som de populära fil-merna om Astrids Lindgrens Emil har skapat, är något som lockar och berör många tyskar.

Rättssociologen Lars Ericsson reflekterar kring allemansrätten, en sedvana och tradition som för att kunna förstås och efterlevas utan kritik nästan förutsätter att man socialiseras in i den sedan barnsben. Införståddheten i vad som är rätt beteende har gett upphov till otaliga histo-rier om ”utlänningar” som beter sig galet i den svenska naturen. Gränsdragningar och farhågor tydliggörs av de upplevda hoten, främst från europeiska turister, och berättelserna kan få främlingsfientliga drag.

Boken avslutas med ett block av flera korta artiklar om kunskapsfrågor och varierande metoder för kunskapsinhämtning. Här vidgar sig perspektivet mot exempelvis kulturarv, et-nobiologi och historiska perspektiv. Det gäller bland annat arkiv- och dokumentationsfrågor kring synen på, och kunskapen om, naturen i

olika minoritetssfärer, eller hur biologiska och botaniska fenomen kan dokumenteras ur ett kulturellt mångfaldsperspektiv.

Håkan Tunòn, som är kemist och farmakolog med inriktning på natursubstanser, förklarar det etnobiologiska forskningsfältet. Migranter har i alla tider fört med sig nya växter, djur och odlingsmetoder. Detta är intressant för etno-biologen som studerar hur en befolkning tradi-tionellt nyttjar de lokala naturresurserna – men också hur nyttjandet förändras.

Landskapshistorikern Kelvin Ekeland behand-lar ett ämne som uppmanar oss att inte bortse från det vi i förstone kan uppfatta som föråldrat, marginaliserat, främmande, exotiskt eller för mycket av en särlösning. Genom att skriva om den norrländska fäboden vill han visa hur lätt allt ignoreras som stör storsamhällets enhetliga lösningar. Ekeland funderar över mångfald, mi-noriteter, och dessas roll i lokal utveckling av den kunskap och kompetens som behövs för samhällets överlevnad.

Arkivchefen vid Nordiska museet, Christian Richette, berättar om hur man i folkminnesarki-ven alltid har intresserat sig för människans för-hållande till naturen. Arkivens kulturhistoriska material tillåter nyläsningar och kan på så sätt kommentera aktualiteter. Insamlingen fortsät-ter, men vad gäller material om den kulturella mångfalden i förhållande till naturen finns det kunskapsluckor.

Till sist följer en nyskriven artikel av Emil Plisch, statsvetare från Mångkulturellt centrum. Det är en första rapport från en kunskapsinven-

18

tering som han arbetar med för Naturvårdsver-kets räkning. Här berättas kort om några av de – tyvärr inte särskilt talrika – insatser som gjorts i form av forskning och framför allt om de nå-got vanligare förekommande tillämpade projekt som arbetar med social och kulturell mångfald inom bland annat natur och friluftsliv.

Sammantaget bör de olika artiklarna ge bredd och fördjupning i en spännande proble-matik. Förhoppningen är att de också förmedlar glädje och tillförsikt i arbetet med att skapa en mångnatur där alla får plats. Slutorden i denna inledning blir dock en mer allvarlig maning till eftertanke, ett ”å andra sidan”, som citeras ur den ledare med vilken chefredaktören Nora Weintraub inledde tidskriften Invandrare & Mi-noriteters tema om Natursyn, i vilka de härnäst följande artiklarna först publicerades:

Å andra sidan, att ha sinnesro för att söka fylla sin fritid med något speciellt – till exem-pel att vara ute i naturen – kräver att man har kommit bortom en existentiell ångest, som kännetecknar utanförskap. Men nya alarme-rande rapporter visar att gapet i ekonomisk standard mellan fattiga och rika bostadsom-råden stiger, trots statsmakternas miljardsats-ning de senaste decennierna: de stigmatise-rade förorterna når inte ens upp till 70 procent av de omgivande stadsdelarnas. Och skillna-derna avspeglas tydligt i hur invånarna till-bringar sin fritid. Naturligtvis är arbete och utbildning de centrala frågorna för en lyckad integration. Men ingen allemansrätt i värl-den kan locka någon ut i naturen – om man inte själv känner sig välkommen till en miljö man inte är van att vistas i. Oavsett etnisk härkomst.6

21

Om man har fokus på hur människor förhåller sig till och använder naturen och om man vill relatera naturintresset till social mångfald och kultur – vilka frågor kan då vara intressanta att ställa? Och hur kan man ställa dessa frågor? Och kan kultur förklara något? I artikeln ska jag relatera fem teser om kultur, vilka kan vara användbara startpunkter för att fundera över dessa frågor.

Mångfald är, enligt det perspektiv jag till-lämpar, en samling sociala åtskillnader. Sociala åtskillnader konstitueras av sådant som kön, ålder, utbildning, ekonomi, etnicitet, boende, status och liknande. Hur mångfald är uppbyggd och organiserad bestäms av hur faktorerna samspelar i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Detta betyder att mångfald är ett tillstånd människan lever under, men att detta tillstånd aldrig en gång för alla helt kan fixeras. Hur man i ett visst historiskt sammanhang ser på det främmande har betydelse för vad i en

MYTEN OM ETT BRINNANDE NATURINTRESSE

Magnus ÖhlanderFil.dr., högskolelektor vid Södertörns högskola

mångfald som uppfattas som problematiskt och för vilka sociala hierarkier som upprättas.

Kultur är något som görs av människor. En första basal tes rörande kultur är att kultur upp-rätthålls, vidareförs, används och förändras av människors aktiviteter givet de specifika livsvill-kor de lever under. Detta påstående kan kanske uppfattas som självklart och banalt, likväl är det en viktig startpunkt för analyser av kultur.

Några statistiska uppgifter ger en vink om relationen mellan naturintresse och social mångfald. Uppgifterna är hämtade från scb:s hemsida.1

Data är insamlade inom ramen för scb:s Un-dersökningar av LevnadsFörhållanden, ulf, vilka omfattar ett riksrepresentativt urval. I figuren på nästa sida visas enkla procentfördelningar för svaren på frågor som har med fritid och natur att göra, begränsat till den undersökning som genomfördes 1998–99. Staplarna visar andelen

22

personer som är utrikes födda respektive inrikes födda med båda föräldrarna inrikes födda, och som ägnat sig åt en viss aktivitet med en viss frekvens under de senaste 12 månaderna.

Genomgående uppger inrikes födda med in-rikes födda föräldrar att de vistas mer i naturen än utrikes födda. Enda undantaget utgörs av fjällvandring. Skillnaden mellan de två redovi-sade grupperna är ibland liten, till exempel när det gäller ”nöjes- och motionspromenader”, en aktivitet som kan ta plats i staden, parker eller den stadsnära naturen. De största relativa skill-naderna syns när det gäller utförsåkning och jakt. Man kan också notera att med undantag av promenader, har en majoritet av de inrikes föd-da inte uppgivit att de ägnar sig åt dessa typer

Utrikes födda

Inrikes födda med inrikes födda föräldrar

A Trädgårdsarbete mer än 20 ggr

B Strövat i skog och mark mer än 20 ggr

C Nöjes- och motionspromenader

mer än 20 ggr

D Fritidsfiske mer än 20 ggr

E Fjällvandring mer än 5 ggr

F Utflykter i fritidsbåt mer än 5 ggr

G Jakt mer än 20 ggr

H Badat utomhusbad mer än 20 ggr

I Löpning/skidlöpning i motionsspår eller

skidspår mer än 20 ggr

J Utförsåkning vid skidanläggning eller

A B C D E F G H I J skidort mer än 20 ggr

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

av naturvistelser, i alla fall inte i den omfattning som efterfrågas här. Om dessa aktiviteter ses som uttryck för ett naturintresse, utövar således varken en majoritet av de inrikes eller de utrikes födda ett aktivt naturintresse.

Kultur skulle förstås kunna bidra till förkla-ringar av dessa skillnader. Eftersom de hetero-gena kategorierna ”utrikes födda” och ”inrikes födda” inte är jämförbara storheter måste de brytas ner i fler och mindre kategorier för att jämförelsen överhuvudtaget ska bli intressant. Den omedelbara tanken går kanske till att man kan bryta ner dikotomin till specifika etniska grupper. En specifik etnisk grupp förknippas stundtals med en specifik kultur. Men även enskilda etniska grupper kan vara mycket hete-

Aktiviteter under de senaste 12 månaderna,

fördelat på utrikes födda och inrikes födda med

två inrikes födda föräldrar. Figuren sammanställd

med data från ULF 1998-99, SCB

23

rogena. Det är exempelvis tydligt att personer födda i Sverige har ett varierat naturintresse, vilket skulle kunna betyda att kulturella skill-nader bland inrikes födda är av relevans. I stället för att enbart undersöka variationer mel-lan etniska grupper kan det vara fruktbart att analytiskt inkludera en social mångfald i stort, en mångfald som omfattar en rad samverkande faktorer varav etnicitet endast är en.

En andra tes som jag och många andra arbetar efter är att kultur aldrig kan stå ensamt som ett sätt att beskriva och/eller förklara män-niskor och deras göranden. Analyser av kultur förutsätter analyser av sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. Statistiken tillåter att man tittar på några sådana faktorer i relation till naturintresse. Utrymmet här räcker inte för att gå in på detaljer, men exempelvis kan man konstatera att för samtliga personer 16–84 år återfinns variationer i aktiv vistelse i naturen re-laterade till ålder, kön, klass och boendeort (scb 2004, rapport 103). Att människor i glesbygd är mer naturaktiva än storstadsbor, liksom att det finns skillnader mellan klasser hör till de varia-tioner som är intressanta i relation till det lägre aktiva naturintresset som uppvisats av utrikes födda. Flertalet av dessa lever i storstadsregio-ner och har så kallade okvalificerade arbeten.

Om man intresserar sig för betydelsen av ekonomiska faktorer som går att relatera till ak-tiviteter i naturen så kan man se vad scb:s ulf-statistik säger om tillgång till bil och fritidshus. År 1998-99 hade 67 procent av de utrikes födda

tillgång till bil, medan det var 83 procent av de inrikes födda med två inrikes födda föräldrar hade detsamma. Under samma tid hade 28 pro-cent av de utrikes födda tillgång till fritidshus. Motsvarande siffra för inrikes födda med två inrikes födda föräldrar var 49 procent. Med andra ord, fler svenskfödda har en ekonomi som tillåter bil och tillgång till sommarstuga. Och sannolikt är det så att många kan nyttja sina föräldrars fritidshus och/eller ärver deras fritidshus. Sådana faktorer kan vara klokt att inkludera när man är intresserad av kultur och kulturskillnader.

Till dessa faktorer kan man lägga ytterligare en. Det är politik. Och då menar jag politik i två betydelser. Den ena är den politik som drivs av partier och regering, alltså de regelverk och den policy som utarbetas av politiker och myndig-heter. Svensk integrationspolitik har exempelvis gynnat bildandet av ”invandrarföreningar” och att dessa föreningar aktivt arbetar för att tydlig-göra och hävda den egna kulturella särarten.

Den andra betydelsen av politik handlar om människors möjligheter att göra sig själva gäl-lande samt att tillskansa sig ett handlingsutrym-me för att få sina intressen tillgodosedda. I detta sammanhang blir politik en fråga om makt. När det gäller handlingsutrymme och att få sina in-tressen tillgodosedda har det i Sverige, liksom i många andra länder under senare tid, varit rela-tivt gynnsamt att hävda sin särart, bland annat i kulturellt hänseende. Samerna är ett exempel på en kategori som varit förhållandevis framgångs-rik med denna strategi.

24

Somalier däremot är ett exempel på en ka-tegori som varit mindre framgångsrik. Deras handlingsutrymme kan kopplas till utbildning, ekonomi och sociala hierarkier. Socialt under-ordnade kategorier är begränsa-de avseende till exempel möjlig-heter på arbetsmarknaden eller när det gäller att bli erkänd som den man uppfattar sig vara. So-maliska kvinnor som har kort utbildning och som har anlänt som flyktingar till Sverige un-der 1980- och 90-talen berättar i flera intervjustudier gjorda av Faduma Warsame Halane (2005) om ett starkt utanförskap i det svenska samhället. Deras svar på känslan av att inte ”bli insläppta” är att de lyfter fram och tydligt markerar vad de kallar somalisk kultur. Denna somaliska kultur kon-trasteras starkt mot deras bild av svensk kultur. På detta sätt kan man anta att de tillskansar sig en egen sfär där de kan vinna acceptans och känna ett hemmahörande.

Ett annat exempel på hur kultur, makt och utbildning kan hänga samman hämtas från en studentuppsats baserad på intervjuer med utrikes födda läkare (Stake, 2004). Läkarna arbetar i Sverige. De har relativt god ekonomi och i kraft av sin utbildning har de stora de-lar av världen som potentiell arbetsplats. Alla utom en av de intervjuade planerar att efter en tid i Sverige flytta vidare någonstans där de kan få nya erfarenheter eller där arbetsmarknaden

är mer gynnsam. Dessa läkare placerar sig inte själva i kategorin ”invandrare”. De noterar kulturella skillnader mellan Sverige och andra länder. Men kulturskillnader har ingen större

relevans i deras liv. På direkta frågor uppger de att de inte va-rit med om vad vi kallar ”kul-turmöten” eller någon som kan kallas ”kulturkrockar”. I kraft av sin ekonomi, sin ut-bildning och kanske även av en transittillvaro kan dessa personer nedtona betydelsen av kultur.

Inkluderingen av sociala, ekonomiska, demo-grafiska och politiska faktorer i analyser av kultur kan kopplas till en tredje tes. Enligt denna tes är kulturer komplexa och stadda i förändring. Med andra ord kan kultur ses som en process och kan rymma motsägelser och krafter som drar åt olika håll.

En av de företeelser som möjliggör process och komplexitet är förändrade levnadsom-ständigheter och livsvillkor. Dessa villkor kan förändras av sådant som förflyttningar inom ett lands gränser och mellan länder samt social mobilitet. Något annat som bidrar till kulturell modulering är att människor får nya erfarenhe-ter, influeras av globala kulturella flöden (Han-nerz, 1992, 1996) och ges inblick i nya kulturella möjligheter. Masskommunikationsteknologi, en global ekonomi och marknad samt trans-nationella nätverk och rörelser hör till det som möjliggör dessa flöden.

Kultur kan aldrig stå ensamt som ett sätt att beskriva och/eller förklara människor och deras göranden. Analyser av kultur förutsätter analyser av sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden.

25

Kulturer ses ibland som ett slags självständiga väsen vilka har makt över tanke och handling. Kultur finns där och man kan hänvisa till ”sin kultur” eller ”deras kultur”. Samtidigt är ju kultur också något som omsätts i social hand-ling, som används av människor och som kan förändras med nya influenser och levnadsom-ständigheter.

Ett sätt att närma sig tanken att kultur både är något självständigt för sig självt och något som existerar i människors handlingar kan samman-fattas som en fjärde tes. Enligt denna tes är det en väsentlig skillnad mellan kultur som social handling och kultur förstått som idésystem. Ett idésystem kan mycket väl sakna motsägelser och det kan mycket väl behållas relativt intakt eller i vart fall förändras långsamt. Människor kan gemensamt omhulda och arbeta för ett specifikt idésystem. Men på individnivå kan var och en i sina handlingar förhålla sig till detta idésystem på olika sätt, ta olika stor del av det, komplettera det med företeelser från andra idésystem och tillfälligtvis åtminstone delvis åsidosätta det.

Utifrån tanken på kultur som idésystem res-pektive social handling kan man betänka den svenska självbilden. Man kan påstå att denna självbild rymmer vissa inslag av kulturella sär-drag hämtat ur det välorganiserade idésystemet som vi kallar ”svensk kultur”. Man kan välja att kalla kärleken till naturen för en kulturell före-teelse. Ursvensken blir inte bara landsbygdsbon, allmogen, den som brukade jorden och naturen i stort. Beroendet av och kärleken till naturen är

inlärt hos oss alla och präglar oss som svenskar. Denna tanke omhuldas förmodligen av ett stort antal människor i Sverige, inte nödvändigtvis för att de alla har en kärlek till naturen, utan på så sätt att många svenskar skulle uppge detta som typiskt svenskt. Kärleken till naturen är ett ideal som också lätt kan kopplas samman med andra ideal och uttryck inrymt i ”svensk kultur” – alltifrån individualism och hälsosamhet till dalahästar och röda stugor.

Enligt statistiken är det långt ifrån alla i Sverige som uppger ett aktivt naturintresse. Det skulle i sådana fall betyda att det välordnade idé-system – ”svensk kultur” – rymmer självbilden av ett naturälskande folk. Men när man kommer till handling så gör somliga, på grund av olika omständigheter, inte bruk av denna kärlek till naturen. Man åsidosätter möjligheten att i sina handlingar gestalta detta kulturella särdrag.

Eller också är det så att man kan realisera och gestalta sin kärlek till naturen på en varierande mängd sätt. Man kan tänka sig några, som ex-empelvis att följa med i tv:s naturprogram eller att väva in naturen och naturrelaterade metafo-rer i självpresentationer. Sundhet och hälsa kan länkas till natur, till ekologisk mat och till att värna miljön. Naturen kan älskas och användas även på distans, även utan att man vistas i den.

Likväl, kärleken till naturen har en viktig funktion i den svenska nationella självbilden, i den identitetsprocess där man utmejslar sig som svenskar. Detta skulle jag, avslutningsvis, vilja relatera till en mekanism i människors be-

26

skrivningar av det främmande, konstaterad av forskare inom en rad olika empiriska fält.

När man beskriver det främmande, för att förstå det, beskriver man så gott som alltid – om än indirekt – också sig själv. Man fokuserar oftast på det som skiljer och jämförelser görs utifrån en bild av vad som utmärker det egna, till exempel det svenska och svensk kultur. Ib-land ordsätts detta egna, ibland inte. Ofta, men inte alltid, uppfattas det egna som det normala medan det invandrade, i jämförelse, blir det an-norlunda eller avvikande.

Ett sätt att mjuka upp åtskillnaden mellan det normala och det annorlunda är att inte endast ta fasta på skillnader, utan också på likheterna och, inte minst, moduleringar av samma tema. En likhet kan vara kärleken till naturen, men denna kärlek kan se ut på en rad olika sätt.

Detta leder mig fram till den femte och av-slutande tesen, en tes som min kollega Beatriz Lindqvist ofta framhåller som central. Om vi ska ställa frågor om immigranters intresse för och användningar av naturen, så måste vi ställa samma frågor om oss själva, till det vi så gärna tar för givet, till svenskar och det svenska. För att om vi söker kulturella förklaringar och inblick i kulturella företeelser när det gäller mångfald och natur, så kan det vara givande att inbegripa hela mångfalden, även etniska svenskar, i denna analys.6

Not1 http://www.scb.se/templates/Listning260938.asp; (se

också scb 2004, rapport 103).

28

När Skärgårdsstiftelsen fick skärgårdsmar-kerna från Stockholms stad 1998, ökade dess markinnehav från 8000 hektar till 14 000 hektar. Skärgårdsstiftelsen blev med ens en stor markägare i skärgården. Med detta följde också ansvaret för att markområdena skulle vara tillgängliga för så många som möjligt. Markin-nehavet utgör naturreservat, men man skulle också kunna betrakta Stiftelsens områden som sociala reservat – de är till för människorna, främst i Stockholmsregionen.

Inom Skärgårdsstiftelsen berättade våra tillsynsmän att man sällan eller aldrig såg in-vandrare på besök i våra skärgårdsområden. Samma svar fick vi från övriga bofasta på öarna. Samtidigt med Skärgårdsstiftelsen hade Skepps-holmens Folkhögskola börjat fundera över hur man skapar kontakt med invandrargrupperna. Vi hade konstaterat att 20 procent av Stock-holms invånare är födda utanför Sveriges grän-ser. Båda organisationer upplevde att vi hade

ett ansvar, och ett uppdrag, att göra något för den stora gruppen invandrare i regionen. Ge-nom storstadssatsningen i Rinkeby kom också Studiefrämjandet i Stockholm med i projektled-ningen.

Det första året bjöd vi in till Skärgårdsdagar på Björnö tillsammans med stadsdelsförvalt-ningarna i Rinkeby och Kista. Vår målsättning var att deltagare i åldern 12–16 år, som också var simkunninga, skulle få komma till Björnö. Där fanns allmogebåtar för rodd och segling, byggda på Skeppsholmens Folkhögskolas båtbyggarlin-je. Där fanns fiskeledare från Strömmens sport-fiske och fältbiologer för naturvandringar.

Redan första dagens första minut fick oss att ändra upplägget. Deltagarna var i åldrarna 3 månader till 70 år – och nästan ingen kunde simma. Hela familjer kom. Det var inte bara mamma och pappa med barn utan även far- och morföräldrar. Segelinstruktörerna som var, eller

NILFARARE I SKÄRGÅRDENAnders UnossonSkärgårdsstiftelsen i Stockholms län

29

hade varit elever vid båtbyggarlinjen på Folk-högskolan, hade förberett sig för hur de skulle instruera deltagarna att segla en allmogebåt. Nu fick de blixtsnabbt ställa om.

Andra året tillkom deltagare från Vantör. An-talet deltagare blev cirka 850. Tredje året anslöt Spånga-Tensta, och antalet deltagare uppgick till cirka 950. År 2004, fjärde året, tillkom Skär-holmen och Huddinge, samtidigt som Kista ej längre var med.

Vi ville ge en första kontakt med det som många svenskar gör, exempelvis att segla, ro, fiska eller gå i skogen. Det handlade om att upp-leva naturen, det många förknippar med den svenska folksjälen, men också om att informera om vad allemansrätten innebär och betyder.

Hur berättar man att det är roligt att åka ut till Björnö för att segla, ro och vandra i naturen?

Vi har deltagit och berättat vid invandrar-föreningarnas olika möten, skolinformationer och stormöten inom Rinkebyprojektet. Stads-delsförvaltningarna har provat olika vägar att få deltagare. Det har gått via fritidsgårdar, fa-miljecentraler, fältarbetare, medborgarkontor, fritidshem etcetera.

Inför andra året hade vi mycket lättare att berätta. Vi gjorde en videofilm första året, som vi kopierade och spred ganska brett inom varje område. Filmen, plus att deltagarna från första året kunde hjälpa till att sprida informationen, visade sig fungera framgångsrikt. I dag säger stadsdelsförvaltningarna att ”Björnölägret” är ett begrepp hos många i områdena. Man mottar

frågor om när det blir av nästa gång. Nu har vi också filmer från år 2 och 3 att visa.

Deltagarna åker buss hemifrån till Björnö-reservatet, Ingarö, i Värmdö kommun. Första frågan från många deltagare blev: Finns det björnar här? Den direkta kopplingen till nam-net på platsen var ju väldigt naturlig. Från sam-lingen på parkeringen går vi över vägen, in på stigen till lägercentrum, en vandring på cirka 200 meter.

Några undrar om det är tillåtet att gå här. Andra frågar om det finns andra farliga djur, när det nu inte fanns några Björnar. Att ”någon” äger mark med syftet att alla människor ska kunna vara där känner man inte till från sina egna hemländer. Där kunde det handla om en park eller dylikt, där det dessutom inte sällan togs ut entréavgifter.

Varje dag berättade vi om den svenska alle-mansrätten, att man får vistas på annans mark, men inte störa och inte förstöra. Vi försökte också förklara varför Skärgårdsstiftelsen äger mark som är tillgänglig för alla och där det ock-så finns viss service med toaletter och sophämt-ning. Det var inte lätt att förstå. Här hade vi stor hjälp av de översättningar Naturvårdsverket har gjort av allemansrätten. Dessa häftade vi upp på en anslagstavla, så att man kunde ta med ett eget exemplar.

Vid ett tillfälle berättade en deltagare att han aldrig gick i skogen hemma i Indien. Man fick inte gå på annans mark och dessutom var det mindre riskfyllt att titta på vilda djur på zoo. Nu har han bott i Sverige ett antal år och lärt sig

30

tycka om att vara i naturen. Men i början var det mycket svårt att förstå varför man skulle gå ut i skog och mark.

När så många människor samlas på ett be-gränsat område, är det inte lämpligt att alla uträttar sina behov i området runt själva lägercentrum. Vi har skaffat extra tc, så att det ska täcka behovet under lägerperioden. Här noterar vi skillnader mel-lan deltagarna. Många vill inte, eller säger sig ej kunna, använda samma tc som andra människor. Varje kväll när vi gör en tillsynsrunda runt lägerplatsen ser vi spåren. Ibland känns det som om ämnet är starkt integritetskopplat, och att informationen om våra önskade regler inte når fram till denna privata sfär.

En annan erfarenhet som vi har gjort gäller förhållandet till anmälan om deltagande. Varje stadsdel har sina rutiner för hur deltagarna anmäler sig. Vi behöver namn och gärna adress eller telefonuppgifter, dels för att veta vilka som kommer, men också om något händer. Alla deltagare omfattas av Folkhögskolans utökade kollektivförsäkring.

Är vädret regnigt inne i staden, händer det att närvaron minskar drastiskt. Man kommer helt enkelt inte till bussen, och meddelar inte heller någon. Vädret i skärgården, även på Björnö, är oftast mycket bättre sådana dagar. Detta är nå-got som vi svenska naturbesökare oftare känner till. Samma effekt kan vi få om någon i anmäld

familjegrupp blir sjuk, eller något inträffar. Då uteblir hela den anmälda gruppen.

Skärgårdsdagar på Björnö är endagsläger. Av-sikten är att varje deltagare ska få komma med

till Björnö en dag. Ingen över-nattning förekommer för delta-garna. En positiv effekt av detta är att vi får med många flickor som deltar tillsammans med fa-miljen, föreningen eller fritids. Vi har också sett att det ibland är far- eller morföräldragenera-tionen som kommer med sina

barnbarn. Det hade varit mindre möjligt om det hade varit flerdagsvistelser. Genom att det i ganska stor omfattning är familjer som kom-mer blir också upplevelsen gemensam för hela familjen. Vi får många positiva signaler direkt från deltagarna om detta.

Många av invandrarna i Stockholmsregionen kommer från länder och områden som saknar kontakt med sjö och hav. De har självklart väl-digt vaga uppfattningar om skärgården, och om att ro eller segla för nöjes skull. Det kan vara en anledning till att det är få som är simkunniga. Å andra sidan finns undantag. En dag när det var dags för lunchpaus kom alla båtarna utom en in till stranden. Den fortsatte att segla fram och åter. Man riktigt såg hur de ombord sökte efter bästa vindkårarna för att få fart på båten. Men så småningom kom även de in till stranden. Det lyste glädje i ansiktet både på instruktören och på pappan som varit med. Pappan var uppväxt vid Nilen, och hade seglat på floden för fiske och

Markinnehavet utgör naturre-servat, men man skulle också kunna betrakta Stiftelsens områden som sociala reservat – de är till för människorna, främst i Stockholmsregionen.

31

transporter. Nu hade de jämfört hur man bygger båtar i Egypten för användning på Nilen med svenska båtar, byggda för mellanskärgården. Kanske det kan bli inledningen på en ny, fram-tida båtbyggarkurs på Skeppsholmens Folkhög-skola, där man bygger båtar från olika länder.

En muslimsk kvinna kom fram till mig en dag och sade: ”Du pratar så mycket om hur det är att vara i skogen, naturen och på sjön. Där får man ro för själen och upplever friden och tystnaden. I mitt hemland går vi i kyrkan. Är det samma sak?”6

33

Naturen framställs ofta som en gemensam tillgång. Särskilt i Sverige är naturen viktig, brukar det heta. Och så är det förstås. Naturen har varit viktig som resurs för svensk ekonomi och viktig som inslag i den svenska självuppfatt-ningen.

Men är den svenska naturen lika viktig för alla? Hör varje svensk hur ”furor och djurgårds-ekar susa över svensk lyrik”, som Heidenstam skrev? Är alla lika lyckliga över sin gröttallrik i Turistföreningens vandrarstuga? Är det för-resten inte ganska få som tar sig längst in bland fjällen och längst ut på skärgårdsklipporna?

Frågorna är förstås retoriska. Naturen är inte lika för alla. Trots allemansrätten, som är en stor tillgång, finns det stora skillnader i umgänget med naturen. Ojämlikheter, om man så vill, men också skillnader beroende på allt från personliga intressen till kulturell och social bakgrund.

”Den svenska naturen” är heller inte särskilt gammal. I allt väsentligt uppstod den under

VILDMARK SOM KULTURSverker SörlinProfessor i miljöhistoria, kth, Stockholm

1800- och 1900-talen. Den var ett inslag i ”na-tionaliseringen” av folket. På ett liknande sätt fick andra länder sina nationalnaturer och sina nationallandskap. Vi förstår nu ganska väl hur det gick till. Låt oss se!

En gång bytte naturen förtecken. Naturen som varit ett hinder och ett hot för den odlande människan blev det dyrkade, det skyddsvärda, kulturens näringskälla och kroppens och själens bot. Det finns ingen entydig startpunkt för den-na nya form av naturuppskattning. Det brukar ibland påpekas att redan Petrarca formulerade sin betagenhet vid en vandring uppför berget Mont Ventoux på 1300-talet. Men ännu under större delen av 1700-talet var den estetiska upp-skattningen av den ”vilda” naturen sällsynt.

Genombrottet kom med romantiken, och un-der 1800-talet spred sig naturkänslan bland de så kallade bildade klasserna. Detta skedde särskilt i städerna, som nu befann sig i snabb tillväxt,

34

liksom mängden utövare av borgerliga yrken. I dessa kretsar skilde man tydligt mellan stad och land, men också mellan arbete och fritid.

Ett exempel från Paris kan illustrera förhål-landet. Fontainebleaus skog med små värdshus och prome-nadstigar blev ett stycke in på 1800-talet ett populärt utflykts-mål, särskilt på söndagarna, då man hade fritt från arbetet. Vandringslederna i skogen fanns emellertid inte där från början, de tillskapades av en på-hittig entreprenör, Claude-François Denecourt. Han utgav ett slags guider eller kartor över Fontainebleau. Dessa fungerade som vägvisare för den som inte kände terrängen, men en ännu viktigare funktion var att de hjälpte besökaren att lägga märke till det som Denecourt fastställt var sevärdheter: märkliga träd, stenar, utkiks-punkter som han försåg med skyltar. De korre-sponderande avsnitten i guiden, som gick under den träffande benämningen Indicateur, närmast ”påpekare”, innehöll informativa texter. Om det saknades information, hittade han själv på såväl ett namn på platsen som en bra historia.

Historien om Denecourt berättas i ett inspire-rande arbete av den brittiske litteraturforskaren Nicholas Green, The Spectacle of Nature (1990). Green visade också hur detta sätt att uppleva na-turen förutsatte en förtrogenhet hos besökaren med det slags personliga tillägnelse av ett objekt som grundlagts genom den moderna konsum-tionen. Parisarna hade vid denna tid ett stort

antal fashionabla butiker att bese. Boulevarder-na kantades av dem, les objets de luxe glittrade i vitrinerna, det fina folket trängdes i salongerna. Besöket i naturen, och den Indicateur som ledde

besökaren vid handen, var i själva verket helt urbana förete-elser, ett slags utvidgningar av staden utanför dess portar. Det rörde sig om en konsumtion av natur där man tillämpade visu-ella koder och kulturellt inlärda hållningar och responser som härstammade från staden.

Kanske blev detta förhållande inte alltid lika tydligt som i Paris, som under 1800-talet gick under benämningen ”världens huvudstad”. Men till sin grundläggande struktur var naturupple-velsen urban, också när småstadens bourgeoisie i det avlägsna Sverige sökte sig ut till utkikstorn eller fågelsjöar på söndagarna.

Många städer skapade under 1800-talet par-ker eller friluftsområden av en typ som ofta kan erinra om Fontainebleau. Djurgården i Stock-holm och Slottsskogen i Göteborg är två svenska exempel. Ett annat är Central Park i New York, som ritades av den kände landskapsarkitekten Frederick Law Olmsted. Parkerna var till för ett närbeläget friluftsliv, men samtidigt för en sorts strövande, en rörelse i makligare tempo som kontrasterade mot arbetslivets hets och larm. De var helgens motvikt mot vardagens industrial pace (Steinberg 1991), som allt fler upplevde, och samtidigt ett reserverat rum dit produktio-nens rytm inte fick tränga.

”Den svenska naturen” är inte särskilt gammal. I allt väsentligt uppstod den under 1800- och 1900-talen. Den var ett inslag i ”nationali-seringen” av folket.

35

Något liknande började samtidigt gälla för den mer avlägsna ”vildmarken”. Också den försågs med kartor och guider, bestämda platser utsågs till lämpliga besöksmål och kring dessa byggdes en infrastruktur upp med kommunikationer, hotell, restauranger och skyltade vand-ringsleder. Där, ännu mer än i stadsparken, skulle den urbana människan erbjudas en annan takt, en vildmarkens rytm. Man kan på detta sätt tala om en konstruktion av naturen. Den-na verkade på två plan. Å ena sidan konstruera-des, bokstavligen den natur som skulle besökas och beses. Naturen arrangerades för upplevelse och konsumtion. Å andra sidan konstruerades naturen som föreställning.

Att uppfatta naturen som en kulturell före-teelse, är ett synsätt som inte slagit an förrän ganska nyligen. En som tidigt anade att det var fruktbart att tänka på detta sätt var den franske filosofen Roland Barthes. ”Framstegsvänlig humanism”, skrev denne på 1950-talet, ”måste alltid komma ihåg att byta ordning på begreppen [Natur och Historia], att ständigt genomsöka naturen, dess ’lagar’ och dess ’gränser’, i syfte att upptäcka Historien där, och till sist att etablera Naturen själv som historisk” (Mythologies, 1957).

På senare år har den historiska forskningen tagit upp tankar som dessa. Ett intressant exem-pel är en amerikansk volym som redigerats av miljöhistorikern William Cronon, Uncommon Ground: Toward Reinventing Nature (1995). Det

är en samling uppsatser författade av historiker och samhällsforskare med var för sig tämligen olika positioner. Med få undantag enas de emel-lertid omkring en grundläggande idé, nämligen

att den natur som omhuldas av naturskyddet och miljörörelsen i snart sagt varje avseende är kulturellt och socialt konstru-erad.

Argumentet har två nivåer. Den första gäller idéerna. Det vi i dag uppfattar som natur är något tämligen nytt i histo-

rien. I sin introduktion, ”In Search of Nature”, poängterar Cronon att uppskattningen av vild-marken, som blivit ett framträdande drag sär-skilt i amerikansk tradition, är en uppfinning av den urbaniserade medel- och överklassen under de senaste två århundradena. Naturskyddet kan därför uppfattas som väsentligen ett försök att värna om de platser och de sidor av naturen som blivit en del av denna nya natursentimentalitet och i vissa fall blivit en del av den nationella his-torien. På detta sätt har en del natur kanonise-rats i kulturen medan annan natur undertryckts eller marginaliserats.

Argumentets andra nivå gäller landskapet sådant det föreligger ”där ute”. Vad flera upp-satser i Uncommon Ground visar är att det finns en påtaglig ambivalens hos de platser som vi utsett till representanter för ”naturen”. Vad kännetecknar dessa platser? Vilka platser ska, när allt kommer omkring, räknas som natur? Var finns ”Naturen”?

Landskap och platser görs till nationella reliker, bilder och berättelser sätts i omlopp. Kunskap samlas, besökare anländer. På detta sätt avgörs också strider om det förflutna.

36

Dessa frågor är knappast lätta att besvara. Det finns en stor mängd miljöer, till exempel i eller nära stora städer, vilka normalt inte brukar räk-nas till naturen, men vars processer är minst lika naturliga som några andras. En artikel behand-lar tvetydigheterna hos de miljöer som skapades av Frederick Law Olmsted, till exempel hans de-signade skog Biltmore Forest i North Carolina, eller The Fens, en konstgjord våtmark i centrala Boston. I andra artiklar beskrivs så kallade te-maparker för rekreation och utflykter, som San Diego Sea World eller Mount Rushmore. Det sistnämnda är ett nationalmonument, en väldig klippvägg med de tidiga amerikanska presiden-terna, ”the founding fathers”, inhuggna en face. Den danske geografen Kenneth Olwig döpte sådana platser till ”Double Nature” för att be-teckna denna dubbla upplevelse av såväl natur som dess kulturella överlagringar.

En artikel beskriver de processer varigenom naturen blir ett objekt för ”visuell konsumtion”; naturen som ”simulering”. I vissa fall handlar det om kultur, människoskapade landskap, som dock kallas ”natur”. I andra gäller det platser som vanligtvis uppfattas som natur men som förbytts i ”kultur”; nationalparker eller natur-monument, ofta med tillhörande turistisk rekvi-sita, kan utgöra exempel. Oavsett vilket blir det alltmer oklart vad som är vad. Gränsen mellan natur och kultur håller genom kommunika-tionernas och kommersialismens blixtsnabba införlivning också av jordens mer svåråtkomliga platser på att bli osynlig, villkorlig, intellektuellt svårförsvarbar, möjligen även onödig. Samma

kultur som en gång upprättade gränsen håller nu på att omintetgöra sitt eget verk. Cirkeln sluts på ett ironiskt sätt.

På Öland ligger Södra Greda lövängar, ett ljuvligt landskap med hagtorn, oxel och frodiga gräsbevuxna strandmarker, som i en svag slutt-ning förenar sig med Östersjöns vatten. Det är visserligen ett kulturlandskap, en hävdad löväng. Men det är också natur. Att bevara löv-ängar är ett fenomen från förra århundradet och kallas sedan någon tid för ”kulturmiljövård”. Att hålla en löväng levande handlar bara i en mycket paradoxal mening om bevarande, ef-tersom lövängen, om den lämnas åt sig själv, upphör att vara en löväng och på mycket kort tid övergår till att bli skog.

På de allra senaste decennierna har ursko-garna gått samma väg och blivit museala. Argu-mentet har i regel varit ekologiskt; naturvården, inte kulturmiljövården, har hållit i ärendena. Men de tillhör påtagligt samma idé: utskiljan-det av ett stycke landskap för att representera en avsikt med just detta. Det som avskiljts skall säga något.

Musealiseringens naturhistoria återspeglar kunskapen om naturens ordning, sådan den artat sig vid olika tidpunkter i historien. Men genom denna kognitiva ordning skär en annan organisationsprincip som har att göra med de framväxande politiska och territoriella gemen-skaperna: nationerna. Varje nationalstat har därför numera ”sin” natur, eller rättare: varje nation har skaffat sig en natur. Hur detta gått

37

till har växlat. I England, Holland och Frankrike växte museer, parker och zoologiska trädgårdar ut till nationella manifestationer av geografisk erövrarlusta och ekonomisk framgång. De eu-ropeiska huvudstäderna höll sig med storslagna samlingar där trädgårdarna var så viktiga, och synliga.

En av de främsta, Kew Gar-dens utanför London, blev un-der 1800-talets första hälft en symbolisk minia-tyr av det ekonomiska välde britterna förfogade över, med produktiva arter som bananer, kaffe, te, kakao, sisal, gummi. Också dessa samlades. Forskningen vid Kew Gardens syftade till att ut-veckla arterna och omplantera dem i kolonierna runtom i världen. Britterna hade visionen att bokstavligen omskapa världens utseende, ”för-bättra” den, som Cambridgehistorikern Richard Drayton visat i en fascinerande studie, Nature’s Government: Science, British Imperialism and the ”Improvement” of the World (2000).

I Paris fanns Jardin des Plantes (före 1789 Jardin du Roi), som utökades med naturalhis-toriskt museum och mot 1700-talets slut också blev zoologisk trädgård med tillgång för all-mänheten. Även i Leiden, Amsterdam, Madrid, Berlin växte botaniska trädgårdar fram med en blandning av vetenskapliga, utilistiska och re-presentativa motiv, och med örter och djur från de fyra världsdelarna.

Mindre nationer gick in för en blygsammare skala. I Sverige består ”naturminnena” först

och främst av de landskap som vi genom en lång kulturhistorisk process av kanonisering och införståddhet bestämt ska tillhöra nationalland-skapet: Kvikkjokk, Siljansbygden …

Vi kan tala om detta som na-turens nationalisering. Landskap och platser görs till nationella reliker, bilder och berättelser sätts i omlopp. Kunskap samlas, besökare anländer. På detta sätt

avgörs också strider om det förflutna. Naturen har på detta sätt ingått i en så kallad identitets-politik, där det gällt att ”nationalisera massorna” (Hitlers famösa uttryck). Det har skett i praktiskt taget alla stater i ett moderniseringsskede.

I Sverige blev Skansen, Hazelius effektiva pedagogiska bedrift, det kanske mest utpräglade exemplet, som åt svenskarna gav såväl national-dag som krigiska fester. Nationaliseringen av landet genom namn, bilder och berättelser sker på ett sätt som påminner om konstruktionen av det historiska minnet och dess platser och mo-nument, det som av den franske historikern Pier-re Nora kallats ”les lieux de mémoire”. Minne formas genom urval, tradering och förankring av berättelserna i landskapsrummet. Många platser – Ales stenar, Birka, Nasa-fjäll – är bekanta just därför att de ingår i den kanoniserade historien. Konstruktionen av landet sker i allt väsentligt från mitten av 1800-talet. Viktiga institutioner i denna process går att urskilja. En var insamlarna. På samma sätt som Nils Månsson Mandelgren och Leonard Rääf samlade sägner och artefakter, åkte naturforskare runt i landet och samlade

Vilka platser ska, när allt kommer omkring, räknas som natur?

38

uppgifter om landets utseende. Geologerna var kanske den mest karakteristiska gruppen, viktig inte minst i Svenska Turistföreningens tidiga skede. En annan institution var förmedlarna, främst kanske skolan med dess planscher och läseböcker, som Folkskolans läsebok (1868). Den var ju i hög grad topografisk, slog liksom fast olika platser, utsåg dem. För att inte tala om fotograferna. Det är slående hur stf från allra första bör-jan arbetade mycket medvetet med fotografin. Konstnärer och författare ingick också bland förmedlarna.

Friluftslivets organisationer tog människorna ut på ett slags vallfärder till de viktigaste plat-serna. Turismen fungerade på ett liknande sätt. Resandet blev i hög grad ett slags rutiniserade rörelser till överenskomna orter. Museer och nationalparker förvaltade kulturens naturarv, detta arkiv av utvalda platser och naturmonu-ment. De bildade till sist en berättelse om lan-det som fördes ut från tusen tribuner: skolor, föreningar, massmedier, konst, litteratur, film. Den svenska naturen må vila på urberget, den är likväl både skapad och inlärd. Men som i all inlärning: vi lär oss olika.

Men om naturen är ett mänskligt påfund, vart ska vi då vända oss för att finna kriterier för att bevara vissa stycken av naturen medan andra restlöst kan offras åt civilisationen? Finns

det överhuvudtaget några ratio-nella kriterier?

Denna diskussion om natu-ren och dess värden har otvivel-aktigt skänkt nya insikter. Det går inte längre att med samma självklarhet som tidigare hävda att det är naturens ursprunglig-het eller äkthet som motiverar

skydd. En överväldigande mängd argument med skiftande utgångspunkter – från filosofi till ekologi – har visat att naturen inte är en statisk kategori utanför människan och kulturen. Man skulle kunna säga att naturen har denaturali-serats. Det finns ingen plats ”därute” dit män-niskor kan söka sin tillflykt undan den hårda civilisationen.

Är detta början till slutet för naturskyddet som politiskt projekt? Det behöver det inte vara. Även om ”naturen i sig” inte skulle finnas, annat än som idé, kanske vi ändå bör upprätt-hålla illusionen? Liksom vi måste tänka oss Si-syfos lycklig, kanske vi måste tänka oss en natur utan historia? 6

Man skulle kunna säga att naturen har denaturaliserats. Det finns ingen plats ”därute” dit människor kan söka sin tillflykt undan den hårda civilisationen.

40

Jag får ofta frågan: ”Hur förhåller sig islam till naturen?” Det är en intressant fråga, som verkar mer och mer relevant för många, men en fråga som kräver en viss problematisering. För det första, vad är islam? Jag har den åsikten att islam inte kan ”agera” utanför muslimerna, och därför är den relevanta frågan egentligen hur muslimer förhåller sig till naturen. Det blir då lite mer komplicerat, eftersom man snabbt inser att muslimer inte är någon monolit som ”islam” ibland uppfattas vara, utan består av en brokig skara människor med olika bakgrunder. Att generalisera utifrån kategorin islam verkar enkelt, men det är betydligt mera komplext att göra det kring en grupp människor. Finns det något gemensamt bland dessa människors na-tursyn som har att göra med det faktum att de har samma tro?

Sedan är det kategorin ”naturen”; är den egentligen så oproblematisk? Vad menar vi med natur? Som humanekolog är jag skolad i att

ÄR BLÅGUL ISLAM GRÖN?Pernilla OuisHumanekologiska avdelningen, Lunds universitet

tänka att naturen är, för att använda en populär akademisk kliché, ”socialt konstruerad”. Detta innebär bland annat att vi har olika syn på vad som är natur, men också att naturen rent fysiskt är påverkad av människors agerande. Distink-tionen mellan natur och kultur måste ersättas med ett dialektiskt tänkande; kulturella före-ställningar och handlingar påverkar naturen, samtidigt som ”naturen i sig själv” också påver-kar vårt tänkande och våra handlingar. Ofta är det vår barndomsmiljö som påverkat oss i upp-fattning om vad som upplevs vara ”fin natur”.

Om jag nu ska generalisera över muslimers natursyn i Sverige, skulle jag säga att den beror på olika individers bakgrund ifråga om hem-landets natur och livsstil. En muslim som varit nomad i de kurdiska bergen kanske tycker det skånska slättlandskapet är intetsägande; en arab som upplevt öknens torka älskar förmodligen den svenska lummiga bokskogen; en albansk bonde kanske blir tårögd när han ser hästar i en

41

hage; en stadsbo från det myllrande Kairo lider nog i den svenska naturen och finner tystnaden hotande. Jag har mött allsköns förhållningssätt bland invandrande muslimer till den svenska naturen, men en sak kan vi veta: Att de för-modligen upplever naturen annorlunda än vad ”gemene svensk” gör, för det finns inget självklart givet. Vad vi kallar natursyn måste alltid relateras till en konkret naturmiljö och kultur; det är omöjligt att endast ha en relation till abstraktio-nen ”natur”.

I det förmoderna samhället upplevs naturen ibland som hotande, medan man i det moderna oftast ser naturen som tämjd, objektifierad och underställd människan. Naturumgängesformer-na kan också betraktas som en klassfråga, som handlar om hur naturen upplevs och uppskat-tas. Det finns ingen självklarhet i att invandrade muslimer umgås med naturen på samma sätt som de flesta svenskar gör. Jag har exempelvis noterat att många muslimer visserligen tycker det är skönt med utflykter i det gröna, men då är inte upplevelsen av naturen det centrala, utan snarare att umgås och äta ute tillsammans med släkt och vänner. Många har reagerat oförstå-ende på förslaget att man kanske kunde vandra ensam i naturen, och dessutom utan en stor matsäck.

Jag har fått frågan om muslimer är mer ”mil-jövänliga” än svenskar, och det beror återigen på livsstil. Ett förmodernt försörjningssätt kan

betraktas som mer miljövänligt än ett modernt konsumtionssamhälle, och utifrån det perspek-tivet tror jag att många muslimer kanske fort-

farande har en erfarenhet av en mer miljövänlig livsstil från sin specifika miljö i hemlandet. Dä-remot förändrar migrationspro-cessen detta fundamentalt. I den existentiella kris som oftast blir följden, kan en ökad materiell konsumtion i det nya landet fyl-

la ett slags funktion av att skapa mening i tillva-ron och legitimera vistelsen där. Det finns ingen anledning att förvänta sig att människor i den si-tuationen inte skulle vara mest angelägna om att öka sin materiella välfärd, eller att de skulle vara specifikt intresserade av miljövänlig konsumtion. Detta kan bli relevant i en senare fas, när etable-ringen i det svenska samhället känns ”färdig”. Och det kan dröja hela livet, det vet vi.

Men åter till grundfrågan: Finns det någonting i islam som förenar och som gör att vi kan tala om en gemensam natursyn som delas mer eller mindre av muslimer? Jag menar, trots tidigare invändningar och problematiseringar, att man gott kan identifiera en så kallad ”islamisk eko-teologi”.

Den viktigaste enande faktorn i islam är tron på en Gud som världens Skapare och att Kora-nen är Hans ord. En konsekvens av den överty-gelsen är att naturen ses som Guds skapelse och genom att hedra den, hyllas Skaparen. Naturen är, enligt Koranen, fylld av tecken på (eller

Vad vi kallar natursyn måste alltid relateras till en konkret naturmiljö och kultur; det är omöjligt att endast ha en rela-tion till abstraktionen ”natur”.

42

budskap om) Guds existens och den ständigt pågående skapelseprocessen, vilket exempelvis vers 16:65 vittnar om:

Och Gud låter regn falla från skyn och ger på detta sätt nytt liv åt den jord som varit död; i detta ligger helt visst ett budskap till dem som lyssnar.

Människans roll i skapelsen är att vara Guds ställföreträdare på jorden och förvalta den i en-lighet med Hans vilja. I vers 33:72 sägs att män-niskan har fått ett förtroende och fri vilja, något som resten av skapelsen (det vill säga naturen) vägrade att ta på sig ”av ängslan att inte kunna bära det”, men som människan – ”alltid är be-redd till synd och dårskap” – åtog sig. Männis-kans ansvar är dock förknippat med vissa rättig-heter och en upphöjd position, eftersom naturen sägs vara skapad för att tjäna människan;

Och Han har skapat allt det som himlarna rym-mer och det som jorden bär för att tjäna er – allt är hans gåva; i detta ligger helt visst budskap till människor som tänker (vers 45:13).

De monoteistiska religionerna har kritiserats för denna antropocentriska natursyn, men naturens gåvor är förknippade med kravet på tacksamhet och att ta hand om Guds gåvor på bästa sätt. Detta, menar islamiska ekoteologer, borgar för ett ansvarsfullt nyttjande av naturen.

I Koranen framställs människan som ofull-komlig med många inneboende karaktärsbris-ter. En av dem är att hon är skapad med en

förmåga att sprida förstörelse enligt skapelse-berättelsen:

Och se, din Herre sade till änglarna: ’Jag ska tillsätta en ställföreträdare på jorden.’ Änglarna sade: ’Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?’ Gud svarade: ’Jag vet vad ni inte vet’ (vers 2:30).

I den ekoteologiska tolkningen är miljöförstö-ringen en del av den oordning och det fördärv som människan sprider, en tolkning som legiti-meras och förstärks av vers 30:41:

Ordningen har störts och fördärv har visat sig på fasta land och i havet, allt verk av människohand. Därför låter Han dem känna på några av följ-derna av deras handlingar; kanske kommer de att ångra sig och vända om.

Miljöförstöringen är ju som bekant ”verk av människohand” med konsekvenser som drab-bar – förutom naturen – människan själv i sista hand.

En viktig aspekt av en islamisk ekoteologi är att alla varelser i skapelsen betraktas som ”mus-limer”, vilket innebär att de med automatik föl-jer Guds vilja. Människan kan förenas med den syndfria naturen i bön för att lovprisa Gud:

Ser du inte att allt och alla i himlarna och på jorden faller ned i tillbedjan inför Gud: solen och

43

månen och stjärnorna och bergen och träden och djuren och människor i stort antal?” (vers 22:18).

I naturen känner ”var och en sin bön och lov-sång” (vers 24:41). Jorden är en enda moské, en ren och öppen plats för bön, enligt ett uttalande från profeten. Dessa idéer kan generellt sägas vara grunden för den muslimska na-turuppfattningen, även om det självklart varierar vilken bety-delse religiösa föreställningar har i den enskildes liv. Den konkreta platsen och livssituationen spelar säkert en viktigare roll än abstrakta idéer kring naturen, men jag tror samtidigt att islams ökande betydelse i migrationsprocessen inte skall underskattas. Ett islamiskt legitimerat miljöengagemang kan bli intressant för många invandrade muslimer i Sverige.

De senaste två decennierna har en stor isla-miseringsvåg svept över nästan alla muslimska samhällen, vilken inneburit ett mer reflexivt och medvetet förhållande till religionen. Många muslimer känner sig som en del av en stor glo-bal rörelse. Viktiga ingredienser i denna rörelse är kritiken mot väst, inte bara mot dess utrikes-politik i den muslimska världen, utan också mot västlig kulturimperialism och konsumtionskul-tur. I denna kritik kan muslimer förenas med anti-globalister och andra som kräver rättvis världshandel. Det islamiska förbudet mot ränta kan också bilda en intressegemenskap med mil-

jövänner som menar att ränta går emot naturens rytm. Många muslimer i Sverige har anslutit sig till den räntefria medlemsbanken jak (Jord Ar-bete Kapital).

Muslimer och miljövänner kan enas i synen på miljökrisen som en andlig och moralisk kris hos den moderna män-niskan. Kritiken handlar om att människan alltför ensidigt strävar efter materiell fram-gång och glömmer andra vik-

tiga andliga värderingar. Naturen skulle må bättre om människan inte sökte sin lycka i det materiella, lyder argumentet. Den moderna människan är alienerad från naturen och be-höver hitta tillbaka till sin sanna natur för att finna harmoni. I Koranversen 30:30 tolkas att människan måste ”ge sig hän med hela sin själ” för att hitta tillbaka till ”den rena, ursprungliga tron”. Denna tro är islam, ”den tro som Gud lade ner som en naturens norm i människan” enligt versen och därför kallas islam för ”den naturliga religionen”.

Liksom de flesta religioner förordar islam måttfullhet och förnöjsamhet. Detta kan också kopplas till miljörörelsens krav på minskad konsumtion. I Koranen fördöms de ”slösaktiga” och det berättas om hur Gud förgjort de folk som levt över sina tillgångar: ”Och hur många städer, vars invånare i lättsinnigt övermod skröt med sitt överdådiga liv, har Vi inte låtit gå under” (vers 28:58). Den gode muslimen kan förvänta sig belöningar och materiellt överflöd i

Muslimer och miljövänner kan enas i synen på miljö-krisen som en andlig och moralisk kris hos den moderna människan.

44

Paradiset, men måste lära sig acceptera begräns-ningarna i jordelivet.

I den muslimska rörelsen är kravet på social rättvisa centralt. Det kan också omfatta kravet på miljörättvisa, det vill säga att miljörisker och naturens resurser skall fördelas rättvist bland jordens befolkning. Miljöfrågan har mer och mer kommit att handla om rättvis global handel i dagens miljörörelse.

Många muslimer upplever sig vara kritiserade för sin tro i det svenska samhället och känner därför en stor press på sig att förklara och för-svara olika fenomen i den muslimska världen. Dessa ”anklagelser” handlar exempelvis om könsrelationer, terrorism och hedersvåld; frågor som utgör konflikthärdar i integrationsproces-sen. Jag skulle vilja påstå att naturen, liksom sporten, kan fungera som en neutral arena för integration i framtiden för Sveriges muslimer. I naturen kan ett kulturmöte ske som inte är laddat med förutbestämda meningar om ”Den Andra”.

Det finns flera tendenser som pekar på ett ökat miljöengagemang hos muslimer. Många muslimska organisationer har i dag mycket verksamhet ute i naturen, exempelvis läger- och ”skogs-mulle”-verksamhet. Den tidigare disku-terade intressegemenskap mellan miljörörelsens idéer och de centrala frågorna i den muslimska rörelsen, kan utgöra en grund för muslimers engagemang i olika miljögrupper och fören-ingar. Jag har också sett ett ökande intresse bland muslimer att engagera sig politiskt, och

många har faktiskt valt miljöpartiet. Ett viktigt användningsområde av naturen bland många invandrade muslimer är att man plockar och fortfarande använder sig av olika medicinal-växter från hemlandet. Jag har också upplevt ett ökande intresse för alternativ naturmedicin. Fler och fler invandrare skaffar sig kolonilotter och intresserar sig för fiske. Detta är typiska ak-tiviteter som vittnar om en vana att vilja kunna ha nytta av naturen i sin livsmedelsförsörjning.

En viktig aspekt för ett miljöengagemang är att känna en lokal platsanknytning. I traditio-nella samhällen är människans referenspunkter oftast konkreta, såsom det lokala landskapet, bygemenskapen och släkten, medan den mo-derna människans referenspunkter oftast är mer abstrakta och frikopplade från den lokala platsen. Många invandrare längtar tillbaka till sin gamla miljö och känner nostalgi för den. För dem gäller utmaningen här dels att skapa en platsanknytning till en helt ny miljö, men också att överkomma den moderna människans alie-nation och återanknyta till naturen.

Kan vi då förvänta oss att ”blågul islam” kommer att bli grön? Ja, säger jag, eftersom ”is-lam” förändras i de kontexter muslimer flyttar till, och för att ”islam” historiskt har visat sig vara tillräckligt flexibel för att kunna absorbera majoritetssamhällets värderingar. Om naturen är viktig för den svenska identiteten, kommer den med all sannolikhet också att bli det för den svenska muslimska identiteten. Om naturen är en plats där muslimer kan möta svenskar utan att muslimen känner sig anklagad för ”fel”

45

värderingar finns det än större anledning att uppmuntra detta möte. Parallellt med biologisk mångfald bör vi bejaka kulturell mångfald. För att tala i symboliska termer: Liksom grön är

islams färg finns det stora förhoppningar att blågula muslimer kommer att känna sig hemma i den gröna rörelsen. 6

47

Att föra ut information om naturen och att få ett ökat deltagande i naturvårdsarbetet i Sverige är en viktig uppgift för framtiden. Naturvården erhåller i dag stora anslag och om dessa ska be-stå i framtiden måste de kunna motiveras, något som kräver stöd från merparten av befolkning-en. Men hur når vi grupper som i dag i väldigt liten utsträckning engageras i naturvården?

Det praktiska arbetet med skötsel av natur- och friluftsområden tyder på att få invandrade utnyttjar naturen på sin fritid. Anledningarna kan vara många, från brister i intresse och kun-skap och problem med tillgänglighet till män-niskors rädsla för det okända. Andra frågor som närmare berör individens vardag – som arbets-löshet och diskriminering – kanske upplevs som betydligt mer relevanta än naturvårdsfrågor. Det finns också stora skillnader i förhållandet till naturen mellan olika kulturer – inte minst beroende på olika länders natur- eller samhälls-geografiska förutsättningar. Människors inställ-

ning till naturen påverkas också av om de levt på landsbygden eller i staden, upplevt krig och svält eller har erfarenheter som gör att naturen förknippas med fara.

Som en följd av Mångfaldskonferensen 2003 ”Kulturell mångfald möter biologisk mångfald” (Biodiverse, nr 4, 2001) inleddes ett samarbete mellan Centrum för biologisk mångfald, Re-gion Skåne, Länsstyrelsen i Skåne län, Malmö stad samt Regionmuseet i Kristianstads län. Syftet var att främja insatser och projekt med inriktning mot integration och naturvård. Sam-arbetet har formerats i en referensgrupp, med arbetsnamnet Naturvårds- och integrationsar-bete i Skåne (nois). Gruppen arbetar bland annat med att finna vägar för att skapa intresse bland alla som bor i regionen för den svenska naturen och för allemansrätten.

Eftersom de unga generationerna huvud-sakligen växer upp i urbana miljöer har Region

SPÄNNANDE I SKOGENMalin Almstedt, Centrum för biologisk mångfaldAnders Ekstrand, Region Skåne

48

Skåne under en längre tid arbetat med barns och ungdomars vistelse i naturen. Detta arbete har resulterat i naturdagar för skolbarn i olika former men också i vandringsprojekt på Skåne-leden.

Nois har i ett försöksprojekt under våren 2003 låtit cirka 240 barn från olika skolor, med hög respektive låg andel invandrar-barn, delta i vandringar. Två skolklasser från olika skolor och bostadsområden blandades och vandrade tillsammans. Målet var att barnen skulle samarbeta kring teman med an-knytning till naturen och lära sig hur naturen kan nyttjas samtidigt som de lärde känna varandra.

Barnen berättade sedan i brevform om sina erfarenheter från dagen på Skåneleden. Mest anmärkningsvärt var att framför allt invandrar-barnens brev i så hög grad handlar om rädsla. Rädslan har två dimensioner. De är rädda för naturen, som en ovan och lite spännande miljö, men också för att sociala konflikter ska uppstå i mötet med den andra klassen.

Oron över att hamna i bråk är betungande. Flera barn skriver – många gånger en hel sida eller mer – om sin rädsla:

Kvällen innan vi skulle åka till skogen var jag inte alls mig själv. Jag var jättenervös över att jag kanske skulle glömma något eller hamna i bråk eller något liknande Jag brukar inte hamna i bråk vanligtvis, men ändå kanske det skulle hända, tänkte jag.

Rädslan för naturen uttrycks ofta i form av bristande utrustning. Ett barn skrev ”Jag hade ordentligt på mig. Och en rejäl regnrock” men fortsatte med att konstatera att ”Jag hade fel

skor på mig men jag orkade inte gå upp ända till femte våningen så jag bestämde mig för att vara försiktig”.

Det är viktigt att framhålla att rädslan för naturen är mer en konsekvens av att växa upp i förortsmiljöer där det inte finns tillgång till närnatur än av en

speciell kulturell bakgrund. Många barn är ova-na att vistas i naturen, oavsett etnisk bakgrund. Att vara guide i ett av dessa projekt är en av de mest tacksamma arbetsuppgifter man kan ha.

Guiden blir barnens hjälte och får mycket stor möjlighet att påverka dem. Det uppstod inga konflikter under vandringarna. Nödvän-digheten av samarbete för att lösa olika uppgif-ter förde barnen samman – från att flytta vatten mellan spannar och bäcken med olika kärl, till att gå på skattjakt efter naturens spår i form av utlagda älg och hjorthorn. Många av dem kände sig utvalda eller som om de hörde ihop:

Caroline kom fram till mig och frågade om vi kunde vara i samma grupp” ”Caroline och jag blev överlyckliga när vi fick veta att vi fick klättra upp i jakttornet” ”När vi åkte hem satt jag med Caroline i bussen. Jag fick hennes hotmail och hon fick min. Vi lovade varandra att vi skulle försöka hålla kontakten.

Målet var att barnen skulle samarbeta kring teman med anknytning till naturen och lära sig hur naturen kan nytt-jas samtidigt som de lärde känna varandra.

49

Även naturen kändes efter ett tag mindre skrämmande. Någon rapporterar om att ”När vi gick inne i skogen tyckte jag det såg så fint ut, att jag var nästan tvärsäker på att det var konst-gjort” och ett annat barn berättar att ”Vi fick leka en lek där vi lärde oss att en ek inte klarar sig utan insekter, det var också kul”

Försöksprojektet med barnen visar tydligt att naturen är en bra arena att lära sig samarbeta i. Förmodligen hänger det samman med att den är en lite främmande, lite spännande miljö. Den är dessutom befriad från det enorma brus av in-tryck som präglar storstadsmiljön, så att det blir lättare för individerna att se varandra.

Vi är mycket nöjda med projektet både ur integrationssynvinkel och ur naturpedagogisk

synvinkel. Vi tror dock att det kan förbättras om barnen ges tillfälle att mötas flera gånger. Därför håller vi på att utveckla metoden till en trestegsmodell, där barnen i ett första steg får lära känna sin närnatur inom staden, i ett an-dra steg får möta den andra klassen, för att i ett tredje steg bussas ut i ”vildmarken”.

Visst finns det behov av information om vad man kan, och enligt allemansrätten får, göra i naturen. Förutsättningar för friluftsliv är knappast optimala i storstadsförorter som Malmös, där det råder brist på närnatur. Som förvaltare av rekreationsområden och biolo-gisk mångfald har vi insett att vi måste lära oss mer om andra kulturers syn på och förhållande till naturen. 6

51

I ett Europa som strävar till ett enande men samtidigt också till bevarande av varje lands karaktär har nationella symboler stort värde. Medan Grekland kan spela på det historiska arvet och England på en distansering till kon-tinenten kan allemansrätten användas till att symbolisera svenskheten.

Allemansrätten är ingen lag och behöver inte vara det. Den är internaliserad i det kollek-tiva samvetet sedan flera hundra år. Redan som spädbarn tränas barnen att respektera blommor och insekter, hålla naturen ren och tyst, njuta av att sova ute och bada naket på ensliga stränder. Den puritanska folkvisdomen varnar för faran av mänskliga alster – alkohol, spel, ordkonst – medan samspelet mellan människan och natu-ren står höjt över alla misstankar.

Holm-berg, Ström-bäck, Blom-dahl, Dahl-qvist: som utlänning kan man lära sig naturens ordlista genom att bläddra i en svensk telefon-katalog. När svensken inte längre fick identi-

ALLEMANSRÄTT I SJÄLENAnnick SjögrenDocent i etnologi

fiera sig som sin faders son blev det naturen han vände sig till för att hämta inspiration till nytt familjenamn. I Turkiet däremot, när Ataturk på 1920-talet krävde av de nya medborgarna att de skulle anta familjenamn, valdes namn som i första hand anknöt till personliga och sociala egenskaper såsom utseende, yrke, heder, mod, kamp- och krigaranda.

”Naturen är oskyldig. Inte ens fåglarna är rädda”, förundrade sig en australiensisk student i Sverige. Trots ett hårt klimat är den svenska naturen vänlig. Man kan gå i skogen utan att riva sig på buskar eller hotas av giftiga insekter. Tusen små sjöar bjuder på fiske och rekreation och tack vare talrika vidder finns tillfäller till skidturer på vintern och vandringar på som-maren.

Under 1800-talet romantiserade borgerlighe-ten naturen, påpekar etnologerna Jonas Fryk-man och Orvar Löfgren i sin bok Den kultiverade människan. Samma trend började i Frankrike

52

under upplysningstiden med Rousseau som, intressant nog, kom från Alperna, ett landskap som har mycket gemensamt med Sverige. Ro-mantiken och kärleken till naturen spred sig snabbt över hela Europa under 1800-talet. Men i ett land som Frankrike stannade känslan för naturen kvar i utkanten av vardagen och ingen motsvarighet till allemansrätten utvecklades.

Svenskarna föds inte till naturälskare, de uppfostras att bli det. Det är ett led i ett häl-soinriktat uppfostringsprogram som kräver kontroll över såväl kroppen som den fysiska omgivningen. Frykman kopplar ihop 30-talets idéer om en sund kropp, gymnastik och vistelse i naturen, med förvandlingen av Sverige från ett fattigt land till ett modernt välfärdssamhälle. Enligt honom innebar det en rationalistisk ”re-organisering av sinnena” som ledde till en ny kulturell identitet. Men i förändringen kan man spåra band till pietismen och folkrörelserna. ”Här fanns en färdig form för tankar att gå in i”, fortsätter Frykman.

Drömmen om stugan vid sjön präglar den svenska folksjälen. Ordet stuga frammanar enkelhet och anspråkslöshet. Italienarna dröm-mer mera om eleganta villor och fransmännen om pampiga maison de campagne. Den svenska söndagsutflykten sker i skidspåret, i rad efter varandra, eller i skogen för att plocka svamp. Mera sällan träffar man en hel familj inpackad i en bil på väg till en restaurang – som så ofta vid Medelhavet. Den svenska fritiden har en star-kare koppling till naturen och fysisk träning än

till socialt umgänge. I Norden knöts de traditio-nella berättelserna till tomtar, troll, vittror och skogsrån, varelser som sades härska över naturen och som länge skrämde resenärer och vandrare. I Södra Europa handlade motsvarande historier om onda ögat, nasare och lösdrivare, fenomen med direkt anknytning till människor. Mörk-ret upplevs också annorlunda. På de nordliga breddgraderna lär man sig att leva med mörkret under dagen på vintern och att på sommaren sova med ljuset. Söderut är man rädd för natten, rädd för främlingen som hotar runt hörnet, rädd för den mörka skogen där farliga varelser, män-niskor eller djur, gömmer sig. För att inte tala om odetonerade bomber och granater!

I början av 1990-talet framförde ett antal mot-ståndare till Europa den fara som Öresundsbron representerade för den svenska naturen. ”Up-pemot 20 000 motorfordon/dygn” skulle rulla in i Sverige och göra det möjligt för ett myller av folk att ”på några timmar från kontinenten nå ett hägrande Sverige med allemansrätt” skrev en arg läsare i Dagens Nyheter (15/6 1991). Inva-sionen har uteblivit och de nordiska semesterfi-rarna fortsätter att åka söderut och sommarko-lonisera trakter med mildare klimat. Än så länge har inga utländska charterbolag lagt beslag på de fantastiska skärgårdsöarna utanför Stockholm eller Västervik och etablerat billiga hotellkedjor för medelhavsmänniskor som vill semestra långt från hettan och turistinvasionen. För det kan vi tacka en och annan kylig vecka mitt i juli.

Att njuta av Sverige och dess natur kräver en viss uppfostran. Det börjar på dagisgårdarna

53

med alla småttingar i galonbyxor som oberoen-de av vädret leker ute långa stunder. Senare blir det skid- och skridskoturer, kanotutflykter och vandringshelger. För att njuta av Sveriges skön-het måste man lita till sig själv, vara frisk och energisk samt ha lärt sig hantera naturen. Om man är beredd att vandra i en-samhet eller stå ut med segling i ur och skur, kan landet bjuda på unika upplevelser. Få sydlän-ningar har blivit uppfostrade i denna anda.

I ett samtal jag hade med en tonårig syrian om olika sätt att tillbringa sommarlovet, berättade han mycket nöjd om sin semester en het som-mar i Damaskus. Hans bästa minnen var de sena eftermiddagar och kvällar när han med sina kompisar och deras systrar spatserade fram och tillbaka på Stationsgatan mitt i stan. De hade roligt med mötande ungdomsgrupper och med hela spelet kring att ha – eller inte ha – flickor med sig och försvara de egna systrarna. De heta timmarna mitt på dagen var till för att halvsova och vänta på att staden åter skulle väckas till liv. Fritiden var i stan, inte ute i naturen.

Medan ordet natur återkommer i det svenska vardagsspråket är det ordet landsbygd som an-vänds i länder som Frankrike, Italien eller Grek-land. Och landsbygden betyder hårt och slitsamt arbete. Historikern Maurice Aymard i Fernand Braudels böcker om Medelhavet skriver att ”un-der blommorna vittrar berggrunden snabbt…

Som bonde av nödvändighet men mot sin vilja lever medelhavsbonden som stadsinvånare”. Individen blir människa genom att umgås med andra människor, inte genom att mäta sig med

naturkrafterna eller djurlivet. Drömmen för bönder är att klä sig i kostym och se sig omkring i ett myller av människor. Deras natur är vild och grov och behö-ver poleras och civiliseras.

Antropologen Sydel Silver-man skrev på 1970-talet en monografi, Three Bells of Ci-vilization, över en liten stad

i mellersta Italien. Allt liv i området strävar till att först förvärva och sedan bevara den yt-tersta egenskapen, civiltà, ett ord som inte går att översätta till svenska. Det uttrycker tusen år av strävan att utveckla ett förfinat stadsliv. Bön-derna på landet anstränger sig att leva upp till stadens ideal och därmed kunna visa upp la bella figura (det fina ansiktet). Landsbygden finns för att producera, staden för att konsumera. Staden är människans skapelse och därför centrum för all civilisation.

För medelhavsmänniskor utgör social inter-aktion omgivningens ordnande princip. Att gå omkring i en orientalisk bazar är förvirrande för den som söker arkitektonisk enkelhet. Ändå finns där en ordning, bara av en annan sort, väl-utvecklad men omöjlig att fånga för en utomstå-ende som inte känner till det sociala nätet som ligger bakom. Den grekiska byn Vasilika, som antropologen Ernestine Friedl studerade på

Det är inte infödda svenskar i sig själva som är bärare av en utvecklad naturkänsla. Det är den svenska traditionen och dess institutioner, allemans-rätten, friluftsfrämjandet och skridskoklubben.

54

1960-talet, var först bara en planlös anhopning av hus och gårdar för henne. Efter några må-naders fältarbete kunde hon skönja principen: man bygger så att man blir sedd så lite som möj-ligt medan man själv ser så mycket som möjligt.

I Sydeuropa är huset familjens borg vars funktion lika mycket är att ge skydd och ge-menskap åt familjen som att sätta upp gränser mot utomstående. Gardiner skyddar från insyn, trädgården omges med staket och ingången markeras med en stängd grind. Vänner, men också främmande är välkomna under förutsätt-ning att de accepterar det outtalade kontraktet: under vistelsen under familjens tak blir de hedersfamiljemedlemmar med alla rättigheter men också skyldigheter som medlemskapet implicerar.

Kanske var det just på grund av journalisten Åsne Seierstads okunskap rörande gästfrihetens koder, som hon vågade skriva Bokhandlaren i Kabul. Samtidigt upplevde hennes värd att hon helt brutit mot den hederskod som möjliggjorde hennes vistelse i deras hem.

I Sverige är hemmet en del av en större helhet. Gränsmarkeringar mellan tomter suddas gärna ut och grinden lämnas öppen. Allemansrätten sätter de osynliga gränserna. Däremot är indivi-den skyddad från alla former av ”intrång” inom-hus och de få gästerna är välkomna på angivna tider och under ordnade former. Det är inte infödda svenskar i sig själva som är bärare av en utvecklad naturkänsla. Det är den svenska tra-ditionen och dess institutioner, allemansrätten, friluftsfrämjandet och skridskoklubben. Även i en globaliserad och europeiserad värld kan dessa traditioner bevaras till allas glädje. Vissa fysiska förutsättningar krävs dock. De finns och de kom-mer att bestå. Klimatet och landskapen kommer inte att nämnvärt förändras. De nya svenska in-vånarna, söder- och österifrån, kommer så små-ningom att lära sig behärska naturen likaväl som språket. Svenskarna kan lugnt fortsätta att fara söderut för att dyrka solen och njuta av kafélivet vid Medelhavsstränder. När de kommer hem är den svenska naturen och allemansrätten kvar och välkomnar dem tillbaka. 6

56

När svenskarnas påstådda brist på religiositet diskuteras brukar den nordiska naturkänslan lyftas fram som ett motargument. Är det inte här fråga om ett slags andlighet? Upplevelsen av denna totala delaktighet borde väl kallas sakral; att likställa sig med trädet, mossan, skalbaggen och allt annat växande. Härifrån behöver fanta-sin inte färdas långt innan den läser in gudomlig kraft i allt levande.

Att tänka i den riktningen är möjligt på vitt skilda håll i världen. Ändå kan svenskar och japaner – men inte fransmän – berömma sig av att äga en högt utvecklad naturlyrik. Naturin-tresset är mindre utbrett i Danmark än i Norge och Finland. Och i Sverige förbluffas åtskilliga immigranter över de ständigt återkommande naturprogrammen på tv. ”Mitt i naturen” hade i åratal den absolut största publiken (innan Bingo-Lotto startades). Mängden nya naturböcker i handeln varje år är exceptionell, även om de flesta köps som presentböcker.

SINNLIGHET I NATURENÅke DaunProfessor emeritus i etnologi

I Sverige, liksom i grannländerna i öst och väst, kan natursinnligheten göras omedelbart begriplig med hänvisning till de enorma area-lerna av icke-bebyggd och icke-uppodlad mark. Men fenomenet är inte så enkelt. Etnologi-professorn Orvar Löfgren är därför noga med att skilja kulturlandskapet från ”det kulturella landskap vi bär innanför näthinnan”. Natur-uppfattningen varierar kulturellt. Det gamla bondesamhällets kulturella landskap var främst ett produktionslandskap. Samtidigt tillskrevs naturen en ”andlighet”, men annorlunda än den som angår dagens svenska stadsbor på skogspromenad. För allmogen var skogen ma-giskt laddad av vättar, vittror, gastar, maran och av skogsfrun. Relationen till detta magiska landskap, lika oberäkneligt som vädrets makter, var dessutom tvetydig.

För en annan tvetydighet står i dag den både löftesrika och skrämmande storstaden. I dag flyr många till landet för att undkomma det

57

”onaturliga” stadslivet. Svenskarnas bundenhet till naturen är visserligen sprungen ur ett agrart förflutet, men med Löfgrens ordval är det inte bondesamhället utan ”den borgerliga naturlä-ran” som skapat såväl känsloruset inför landska-pet som attraktionskraften i att ”vara ensam med naturen”.

Nordbornas naturkänsla är inte naturlig, snarare kulturlig – med en term hämtad från Ulf Hannerz. Den är inte mer naturlig än många syd-ländska stadsbors avsmak för landsbygden, för att inte tala om den fasaväckande tanken på att vistas ensam i en skog. ”Kultiverade människor håller till bland människor, inte bland djur”. Så kunde en hyllning till trottoarlivet klädas i ord.

Varför nämns ”strövområden” i marknads-föringen av en invandrartät kommun som Bot-kyrka? Är det månne för att locka fler svenskar att bosätta sig i Fittja och Hallunda? För att förklara de variationer som framträder vid jäm-förande studier av naturkänslor måste vi utgå från såväl ekologin och samhällshistorien som kulturhistoriskt givna sätt att uppfatta naturen. Jag ska nämna tio omständigheter ägnade att belysa innebörden av det (på svenska) positivt klingande ordet ”strövområden” (ibland ”grön-områden”). • Den svenska växtvärlden och terrängen gör

det i allmänhet bekvämt ”att ströva” i våra skogsmarker. Sådana goda villkor föreligger således inte i skogar som är oländiga, fyllda av block och stora stenar, branta sluttningar, ri-

sig vegetation som kräver att vandraren hug-ger sig fram, kort sagt otillgänglig natur. Men vad som känns ”bekvämt” beror på förvänt-ningarna. Inga skogsmarker kan konkurrera med en trottoar.

• I somliga länders skogar finns det gott om giftiga insekter, or-mar och rovdjur, vilka avhåller människor från att vistas där. I Sverige är städerna ojämförligt

mycket farligare än skogarna.• På många håll i världen är skogarna mestadels

privatägda, vilket betyder stängda för obehö-riga. Unik är däremot den svenska allemans-rätten som till och med ger frihet att plocka blommor, bär och svamp samt att campa utom synhåll från bebyggelse.

• I regioner präglade av slättlandskap, som Danmark och Nederländerna, eller med höga skogbevuxna berg, som Taiwan, saknas motsvarigheter till de svenska skogsprome-naderna, inklusive de många upptrampade skogsstigarna.

• I länder där skogen befolkas av urbefolk-ningar eller gerillaförband utövar tanken på skogspromenader ingen lockelse.

• I länder med urgammal stadskultur, som ge-nerellt är fallet runt Medelhavet, kontrasteras det ”civiliserade” stadslivet mot landsbygden med dess förment primitiva innanmäte. En sådan stadsbo ser absolut inte fram mot som-maren som en sommar på landet. Följaktligen är det inte som i Sverige ”synd om de barn som tvingas stanna i stan hela sommaren”.

Nordbornas naturkänsla är inte naturlig, snarare kulturlig.

58

• Utan kunskap om skogen, utan kännedom om namn på träd och andra växter, utan de associationer som den vane skogsvandraren ständigt får, konkreta, poetiska eller som återuppväckta minnen från barndomen, blir naturen ”tom” och ”oläslig”. Det finns länder som saknar naturpoesi som etablerad litterär genre. Där behöver man inte heller vid läs-ning av romaner (liksom Herbert Tingsten en gång i tiden) hoppa över naturskildring-arna, eftersom sådana inte förekommer.

• I en mentalt urban befolkning dras männis-korna till varandra, för att få publik, för att titta på varandra och känna varandras närhet. Det är först nu i Sverige, bland den unga gene-rationen, som det växer fram ett sådant urbant kulturmönster, vars företrädare ställer sig för-hållandevis likgiltiga till ”strövområdena”. I dessa kretsar framstår intresset för att vistas i naturen snarast som ett särintresse, besläktat med filateli och transcendental meditation.

• Det svenska talesättet ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” exemplifierar lös-ningen att göra en dygd av nödvändigheten. ”Medge att det är spännande med ett ösregn i skogen” är på svenska språket en fullt begrip-lig utsaga. Människor i de nordiska länderna, vilka växer upp med mycket ruskväder, moti-veras att se sig som klimatets bundsförvant,

inte som dess slav – även om inte många av dem den första vårdagen lyckas dölja var de har sina djupaste sympatier.

• Den enorma mängden fritidshus i Sverige är både en orsak till och en följd av svenskars na-turintresse och känsloband till ”landet”. Den sent växande stadsbefolkningen efter kriget var inflyttad från landsbygden och småsam-hällen, där föräldrar och nära släktingar ännu bodde kvar, ”med skogen inpå husknuten”. De återkommande besöken i hemtrakterna blev en del av livsstilen, något som i dag tenderar att bli allt mer generationsskiljande. På weekenden stannar ungdomarna i stan, medan föräldrarna åker till landet.

Svenskarnas natursinnlighet har alltså flera förklaringar. De viktigaste är att Sverige urbani-serades så historiskt sent, att hela landet egent-ligen är ett enda stort naturområde med små fläckar av mänsklig bebyggelse och att skogarna och dessas bofasta populationer nästan bara be-står av snälla och skygga individer. Bondesam-hällets naturmystik lever vidare som idylliserad folklore i lycklig förening med sentida svenskars privatreligiösa naturidentifikation och med de-ras upprepade flyktförsök från det civiliserade stadsliv som de ännu inte riktigt tagit till sitt hjärta. 6

60

Tillgång till natur för hälsa, rekreation och väl-befinnande är en demokratisk rättighet. I Skåne, liksom i många andra delar av Sverige, minskar den mark som allemansrätten tillåter oss att vistas i. Det sker till exempel genom vägbyggen, ökad bebyggelse och uppodling av mark. I detta sammanhang och mot bakgrund av att fler och fler bor i städer kommer den tätortsnära natu-ren att spela en allt viktigare roll.

I många av de nya lokala ”grönplanerna” och miljöprogrammen lyfts värdet av stadens natur fram. Hur får gemene man del av informatio-nen om detta och hur kan man skapa ett enga-gemang för den natur som man bor i? Många naturvårdare och planerare har en gedigen kun-skap, som tyvärr inte kommer alla till del i den utsträckning som man kan önska. Det kan gälla sophantering, luftkvalité, källsortering, resurs-förbrukning, framtida naturvård, stadsplane-ring och kunskap om djur- och växtliv i staden. Men är folk egentligen intresserade? Här tycks

NATUREN SOM MÖTESPLATSInger Pedersen, mångkulturkonsulent/etnologAila Peterson, intendent/humanekolog, Malmö museer

finnas ett glapp ut till medborgaren; det räcker inte enbart med information i form av broschy-rer för att nå ut.

I Malmö är en tredjedel av invånarna av ett annat etniskt ursprung än svenskt. Här finns stora grupper av människor som planerare, na-turvårdare, beslutsfattare och informatörer inte för tillräcklig dialog med. Man vet inte vad de tycker eller vilka erfarenheter och kunskaper de har när det gäller natur- och miljöfrågor.

Vi som författat denna artikel arbetar på mu-seum. Hur ska ett museum fungera i ett samhäl-le där en stor del av befolkningen inte delar det traditionellt svenska kulturarvet? I kulturarvs-begreppet ryms också människans kunskap om naturen. Begreppet ”det gröna folkhemmet” tycks vara något svenskt. ”Kärleken till naturen är djupt rotad hos vårt folk” skriver till exempel Gustav Sundbärg i Det svenska folklynnet (1911). Men uttrycket ”vårt folk” har i dag en långt mer

61

komplicerad och innehållsrik innebörd. Hur ser de många olika nya grupperna av svenskar på naturen? Vad är och vad betyder natur för dem? Hur använder och vill man an-vända den?

Människans sätt att se på naturen spelar en viktig roll för hur den nyttjas. Det finns dock relativt lite material som berät-tar om den enskilda männis-kans natursyn, historiskt och i dag. Detta gäller inte minst de olika synsätt som nya svenskar har med sig från sina hemländer och kulturer.

Malmö Museers verksamhetsidé bygger på tvärvetenskapligt arbete med folkbildande frå-gor och viljan att på ett öppet och engagerat sätt skapa mötesplatser. Vi såg det därför som ange-läget att initiera en samtidsdokumentation som fokuserade på temat natursyn. Vi ville också se på vilka sätt naturen är och skulle kunna vara en mötesplats för olika grupper av människor i samhället. Detta var upprinnelsen till doku-mentationsprojektet Naturen som mötesplats som genomfördes år 2002.

Till projektet bjöd vi in kvinnor från Rosen-gård, ett miljonprogramsområde i Malmö med hög andel boende med invandrarbakgrund. Vi ville lyfta fram kvinnors erfarenheter och kun-skaper och därigenom motverka att män får ett tolkningsföreträde i frågor som tar upp sam-hällsproblem, politik och förslag till lösningar av problem. Via föreningar, andra kvinnonätverk,

Komvux och abf deltog cirka hundra kvinnor och några män. De kom ursprungligen från bland annat Iran, Irak, Afghanistan, Kosovo och

Libanon.I projektet ville vi integrera

olika ämnesområden och därför ingick etnologer, humanekolo-ger, fotografer, en biolog och en ekolog. Genom att använda oss av idéer från olika kompe-tenser och ämnen samlade vi

frågor och samtalspunkter som utgick från såväl ekologi som etnologi. Vi ville se om naturen, med dialogen och upplevelsen i centrum, kunde inspirera till kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan projektgruppen och deltagarna. Därför åkte vi på exkursioner till platser som skulle överraska, väcka nya frågor och visa på de kon-traster som finns i kulturlandskapet. Med oss fanns exkursionsledarna som mer hade som uppgift att vara samtalsledare än ”guider.”

För att skapa goda förutsättningar för dialog och samtal var det viktigt att bjuda in deltagarna att själva dokumentera med hjälp av engångska-meror och egna deltagarobservationer. Under dokumentationsarbetet använde vi oss även av traditionella etnologiska metoder, såsom in-tervjuer och fotografering utförda av museets personal. Före och efter samtliga exkursioner genomfördes workshops med samtal och bear-betning av material.

En hundra år gammal anlagd park, bestående av våtmark, skog och äng, med avsikt att ge en känsla av vild natur var första målet för exkur-

Hur ska ett museum fungera i ett samhälle där en stor del av befolkningen inte delar det traditionellt svenska kulturarvet?

62

sionerna. Den skapades för att ge de boende i staden en plats för rekreation men används i dag som en naturpedagogisk park för att öka förstå-elsen för natur. Fokus i samtalen var dock inte den fysiska naturen i sig, utan vår upplevelse av den. Vilka tankar väckte parken? Kan en natur-härmande park vara natur? Besöker kvinnorna själva parker? Ser man det som en plats för re-kreation? Vad är en naturupplevelse?

Jag kan säga att när jag första gången åkte till Europa blev jag väldigt förvånad att se gräs, eller små blommor mellan stenar på trottoar eller gå-gator. Va? Det är ovanligt för oss. Vi har det torrt. Man måste vattna väldigt mycket för att få en fin gård. Så när man kommer hit och gräset finns året runt och det är grönt och fint. Man tror inte på det. Sen går man runt lite utanför stan, då är det bara skogar och skogar. Det är jättefin upplevelse. Fortfarande. (Kvinna från Irak)

Under samtalen i parken kunde vi enas om att på samma sätt som synen på naturen är förän-derlig över tid är landskapssynen föränderlig i rum. Faktorer som produktionssystem, sam-hällsstruktur och inte minst skillnader i klimat formar vår upplevelse och uppfattning av natu-ren. Vi var dock överens om att vi alla har en relation till naturen som omger oss, oavsett var vi befinner oss. Parken väckte många tankar och även svåra minnen från det egna landet.

Vi har en annan bakgrund. Vi har också en känsla för naturen. Saddam skövlade dadelträden som

låg vid byn för att få fri sikt. Det kommer ta mycket lång tid för dem att växa upp igen. Han skövlade naturen. Han använde kemisk krigföring. Vattnet förgiftades, frukten gick inte att äta. När vi tänker på naturen blir vi också ledsna.(Kvinna från Irak)

En vanligt förekommande uppfattning om svenskars förhållande till naturen är att de vill uppleva den i ensamhet och i tystnad. Ganska snart blev detta föremål för diskussion.

Sverige, ni är få människor och mycket natur. Ni är väldigt organiserade i livet. Ni har nöjen till exempel. Man går på disko eller fest eller vad är det. Och sen har man tid till naturen och att va tyst. Hos oss är det inte så. Vi har sociala livet, som tar alltså nästan mesta tiden. Att vi umgås med varandra hela tiden. Vi är också som ni ibland. Men det är när man är ensam. Eller bara två. Man lyssnar. Man kan till och med skriva poesi om det. Om man är trött pratar man även till trä-det, eller till fåglarna. Men när vi är i grupp, då är det socialt liv. Man sjunger och skrattar. Därför att Gud har skapat naturen. Så det är lite olika. (Kvinna från Libanon)

I Beijers park blev det diskussioner kring natur-upplevelser både i Sverige och i kvinnornas ur-sprungsländer. Vi i projektgruppen fick dock en för oss oväntad upplevelse när kvinnorna avslu-tade exkursionen med spontan dans och sång.

Norra hamnen i Malmö är ett industriland-skap, präglat av intensiv exploatering och höga

63

halter av tungmetaller i marken. Denna i dag karga miljö är inte vad man förknippar med en naturexkursion av traditionellt slag. Gruppen av kvinnor från Rosengård undrade: ”Vad gör vi här? Vad har det här med naturen att göra? Det är ingen natur här”. Det var just den reak-tionen som initierade ett samtal om natur och kultur. Vad är egentligen natur? Var går gränsen mellan natur och kultur? Just i Norra hamnen konkretiserades dessa begrepp liksom männis-kans miljöpåverkan.

Att också Norra hamnen är natur blev en insikt när en av deltagarna upptäckte en tomat-planta. Detta väckte spontant en naturkänsla uttryckt i följande repliker:

Tamata! Mitt i industriområdet, buskar och to-mater! Hur kan den växa här, mitt i det torra? Precis i det smutsiga området kan Gud skapa ett liv… Vi har ett uttryck, vi säger Supahanem, det betyder att man beundrar skapandet. (Kvinna från Irak)

Malmös kommunekolog berättade om planerna att skapa ett för fåglar skyddat område i ham-nen. I hamnen häckar många fågelarter, också sällsynta, som har flyttat dit då de blev undan-trängda när man byggde bostadsområdet Bo01.

Exkursionen visade alltså exempel på förnyel-sekraft, en aha-upplevelse just i denna miljö. Den initierade diskussion och samtal om naturvård, naturens värde, miljöförstörelse och miljöför-ändringar. Att vistas i naturen handlar inte bara om exempelvis rekreation, fiske och fågelskåd-

ning på etablerade platser. Det handlar även om att ifrågasätta värderingar, vända upp och ner på begrepp och skapa nya infallsvinklar.

För att få insikt i värdet av naturen och na-turvården i dag och i framtiden behövs att man befinner sig ute på plats. Miljömedvetenhet får man inte enbart genom broschyrer och skyltar utan genom möten mellan människor och na-tur. Det viktiga kanske inte är att kunna namnge växter och djur. Det är känslan för det levande som skapar upplevelsen. Som en av kvinnorna sade efter exkursionsdagen: ”Det är bra att se olika områden. Inte bara fina områden. Man behöver se vad som verkligen har hänt.”

Kulturens Östarp är ett friluftsmuseum med tillhörande marker fyra mil utanför Malmö. Där bedriver man jordbruk enligt metoder från 1830- respektive 1930-talet. På Östarp arbetar forskare och studenter från humanekologiska avdelningen på Lunds universitet med att åter-skapa gångna tiders jordbruk. Man söker en glömd kunskap som antas kunna vara till nytta för dagens odlare. Odlingarna utvärderas och jämförs med dagens jordbruk när det gäller exempelvis effektivitet, miljöhänsyn och uthål-lighet.

Besöket väckte kvinnornas frågor och igen-kännande. Granskande frågor om storskalighet, småskalighet, energi och om odling med eller utan konstgödsel överröstade stundtals våra ex-kursionsvärdar och tolkar: ”Som ni odlar här är väldigt nära vårt sätt att arbeta i de länder som vi kommer ifrån. Vi har vana. Jag vet att första året är jorden stark. Vi tar gödsel från djuren

64

och växterna. Ah! Titta löven, mycket mullrik jord blir det.”

Många av kvinnorna ville dela med sig av sina erfarenheter, alltifrån växtföljd till att praktiskt kunna plocka en gås. Besöket lämnade också många frågor. Några undrade om det fanns invandrare i referensgrupper knutna till Östarp. Svaret är nej, och det gav tankeställare om hur vårt samhälle bättre skulle kunna ta till vara och berikas av ”nya” svenskars erfarenheter. Malmö Museer vill därför fortsätta med nya projekt som dokumenterar olika medborgares natursyn, erfarenheter och möten med naturen, lokalt och i vidare sammanhang.

Hos flera av kvinnorna fanns ett intresse för nytto- och medicinalväxter. Under exkursioner-na hittade vi flera växter som det visade sig att kvinnorna importerade från sina hemländer. Vi resonerade om olika användningsområden samt vad de har för namn på olika språk. Några exem-pel: Zohorat är en blandning av olika blommor som kamomill och rosor, bra mot hosta, förkyl-ning och luftrörskatarr. Torkad zatar, timjan, verkar mot hosta, ont i magen och influensa men kan även användas färsk till matlagning. Den kan då blandas med yoghurt, oliver och olivolja. Babuneg/kamomill är bra mot huvud-värk, trötthet och har en lugnande verkan. Den-na folkliga kunskap studeras i etnobiologin, det tvärvetenskapliga forskningsfält som omfattar hur människan traditionellt har använt växter och djur. Det handlar till exempel om kulturella ekologiska kunskaper och föreställningar om

växter och djur samt hur de har tagit sig uttryck i sedvänjor.

Under arbetet med dokumentationsprojektet bestämdes det tidigt att resultatet skulle synlig-göras i en utställning. Vi anser att det är viktigt att nå ut till andra än de direkt inblandade och att det är angeläget att synliggöra de människor som deltar i arbetet. Utställningen presenterade i bild och text de olika exkursionerna samt vilka samtal och resonemang som förts på respektive plats. Dessutom ingick så kallade tankeböcker som var fyllda med kvinnornas egna bilder, pressade växter och nedskrivna tankar om och kring natur. Ett speciellt tema kring nytto- och medicinalväxter åskådliggjordes genom burkar med kryddor, där besökaren kunde känna och lukta på de olika sorterna och dessutom få kun-skap om användningsområden.

Kan landsbygden, eller naturen, bli en mötes-plats för nya svenskar och för dem som redan bor där? Kan det bli en utgångspunkt för för-nyelse och alternativ i vår integrationspolitik? Hur ger vi plats för de erfarenheter, kunskaper och synpunkter som finns inom dessa grupper? Projektet Naturen som mötesplats var ett första steg i att få in dokumentationsmaterial kring natursyn och naturfrågor från grupper med annan etnisk bakgrund än den traditionellt svenska.

Man kan fråga sig om det är museets uppgift att arbeta med dessa frågor. Det handlar om museets roll i samtiden. Dokumentation av dagens samhälle är historieskrivning samtidigt

65

som museer närmar sig och fokuserar på nya frågor och sammanhang. Naturdokumenta-tion är i dag inte enbart naturvetenskaplig utan även i hög grad humanistisk. Det handlar om människans förhållande till naturen och vårt beroende av den. Genom en dialog mellan män-niskor ökar vi förhoppningsvis också förståelsen för natur- och miljöfrågor. Detta är ett samman-hang där museet som folkbildande institution aktivt kan delta i samtidsfrågor som berör både integration och miljö.

Naturen och ekologin kan vara utgångspunkt för möten och gemensamma samtal där till exempel muslimska kvinnor inte bara betrak-tas som slöjbärare. Inom islam finns ett eko-teologiskt tänkande med många paralleller i den svenska miljörörelsen. Genom att utgå från det gemensamma klarlägger man också skillnader på en väg som leder till samverkan och gemen-samt givande och tagande. 6

67

Studier av invandrares syn på och använd-ning av den svenska naturen är sällsynta. Fokus i forskningen har legat på integration respektive segregation på bostads- och arbetsmarknad. Fri-tiden har ofta lämnats utanför trots att det kan anas att även fritidsaktiviteter är en väg in i det svenska samhället. Idrott och musik erbjuder tydliga exempel på områden där invandrare spe-lar en viktig roll och där möten mellan svenskar och invandrare är vanliga. Det är däremot oklart om friluftslivet kan utgöra en integrationsmöj-lighet.

Den invandrade befolkningen är dock långt ifrån homogen. I synnerhet den europeiska in-tegrationen har lett till att antalet personer med eu-pass har ökat. Antalet tyskar har efter en nedgång under 1980-talet återigen ökat sedan mitten av 1990-talet. Utvecklingen beror dels på de nya möjligheter som den europeiska inte-grationen innebär, men också på nya konsum-tionsmönster som har utvecklats parallellt med

SVENSK IDYLL PÅ TYSKADieter K. MüllerDocent vid kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet

näringslivets omvandling och internationali-sering (Williams & Hall 2002). Detta innebär att tyskar i ökad omfattning kan ta anställning i Sverige eller också tillbringa sin fritid i Sverige, exempelvis i ett eget fritidshus.

Det är alltså inte bara den tyska invandringen till Sverige som har ökat, utan också de tillfäl-liga vistelserna som delvis har blivit så pass om-fattande och långa att vissa inblandade personer har blivit ”illegala” invandrare i Sverige (Müller 1999). Men, hur ser tyskarna på och hur använ-der de den svenska naturen? Artikeln baseras huvudsakligen på studier av tyska fritidshusä-gare i Sverige som genomfördes under 1997 och som presenterades bland annat i avhandlingen German Second Home Owners in the Swedish Coun-tryside (Müller 1999).

Ett dominerande inslag i tyskars Sverigebil-der kan kopplas till naturen. Skogar, sjöar, äl-gar med mera har nämnts som typiskt svenska i flera av 1990-talets marknadsundersökningar

68

(Müller 1999). Även midnattssol och norrsken associeras med Sverige och i synnerhet ”Euro-pas sista vildmark” som förmodas finnas i norra Sverige. Det är därför också föga överraskande att norra Sveriges fjällvärld utgör en viktig destination för tysk turism.

Majoriteten av de tyska be-sökarna respektive invandrarna finns dock i södra Sverige och där i synnerhet i Småland. I kommuner som Nybro, Uppvidinge och Em-maboda nådde inte bara antalet fritidshusköp höga tal under 1990-talet. Det registrerades också ett ökande antal tyska invandrare. En bakgrund till denna preferens kan sökas i tys-karnas mycket stora begeistring för Astrid Lind-gren och hennes verk. I synnerhet de populära filmerna om Emil har präglat och konkretiserat tyskars Sverigebild. Denna insikt finns också i den svenska turismindustrin som till exempel år 1995 marknadsförde Sverige på följande sätt i Tyskland (Next Stop Swedens katalog, förfat-tarens översättning):

Oändliga skogar, där man då och då kan se älgar, stilla sjöar, skärgård längs kusten och däremellan ensliga stugor med vita knutar – det förknippar många besökare med Sverige. Därtill byar som Bullerby, där barn hela året runt kan göra eller låta bli vad de vill. Detta Sverige finns än i dag. Ni behöver bara komma till Småland. När Ni tillbringar semestern i en röd-vit stuga, kommer Ni att känna Er som i en bok av Astrid Lindgren.

Den dominerande Sverigebilden i Tyskland avser därför den småländska landsbygden. Denna är givetvis ett gammalt kulturlandskap. Rikedomen på skogar och sjöar innebär dock

att området i tyskars ögon ändå framstår som mycket naturligt och oförstört.

Tyskars föreställning av Sverige manifesteras också i talrika fritidshusköp, i synner-het skedde många köp i slutet

av 1990-talet. De svenska medierna följde skeptiskt utvecklingen. Farhågor att tyskarnas efterfrågan skulle tränga undan svenska hushåll från landsbygden blandades med rädslan att de tyska fritidshusköparna skulle konkurrera ut svenskarna från deras populära sommarnöjen. De begränsningar som inrättades för att hålla tyskarna borta från populära områden som Öland och andra kustområden visade sig dock vara helt överflödiga och de avvecklades därför snart. Tyskarna var nämligen inte intresserade av kust och hav. I stället efterfrågade de ensliga torp i skogsmiljöer, där närmaste grannen helst inte fanns inom synhåll. Hushåll som redan i samband med köpet planerade för en mer per-manent framtid i Sverige valde däremot hus i små idylliska byar. Strandtomter var populära men inte alls nödvändiga för förvärven. Närhet till vatten ansågs som fullt tillräcklig.

Fritidshusägarna var en mycket blandad grupp. Hushåll ur alla åldersgrupper, med och utan barn, förvärvade fastigheter i Sverige. Det gemensamma för fritidshusägarna var dock att

I synnerhet de populära filmerna om Emil har präglat och konkretiserat tyskars Sverigebild.

69

de hade romantiska föreställningar om svenska folkhemmet och den lantliga idyllen. Vissa köpte fritidshus med planen att senare flytta för gott till Sverige, andra hade medvetet förvärvat huset för fritidsändamål. Flera av de inter-vjuade bekände att de hade blivit så tagna av Sverige och dess na-tur att de köpte huset spontant den första dagen som de någon-sin hade varit i Sverige.

I intervjuer med fritidshusä-garna blev det tydligt att tys-karnas föreställning om lands-bygdsidyll också innefattade betande djur, en levande lands-bygd med lanthandel och god grannsämja. Här upplevde dock en del tyskar en besvikelse. De mötte en modern landsbygd där befolkningen inte längre försörjde sig som skogsarbetare och bönder. I stället job-bade de i näraliggande kommuncentra och åter-vände först på kvällen till den annars övergivna landsbygden. Tyskarna upplevde därför sällan de efterlängtade mötena med den genuina svenska befolkningen som de i intervjuerna framhöll som en huvudattraktion i Sverige.

Livet i fritidshusen präglades inte av några stora och dramatiska aktiviteter. De flesta fri-tidshusägarna stannade i närområdet under hela vistelsen. Tiden användes i första hand för avkoppling, trädgårds- och hushållsarbete. Cy-kelturer till närmsta lanthandel kombinerades med bad i skogssjöar och långa promenader med svamp- och bärplockning i skogen.

En ägare svarade på frågan vad som utgjorde platsens attraktivitet med en berättelse. Han be-skrev hur han på kvällarna bara satt utanför sitt hus och tittade på skogsgläntan. Där kunde han

se fåglar, rådjur och älgar – vad mer kunde han begära? Han hade dessutom bestämt sig för att den upplevelsen skulle han snart unna sig varenda dag, ef-ter att han vid pensioneringen flyttat permanent till Sverige.

Älgen utgör i Tyskland en spe-ciell symbol för Sverige. Det är inte klart varför djuret har fått denna betydelse, men mötet med skogens konung ingår up-

penbarligen i bilden av en lyckad semesterresa till Sverige. Detsamma kan sägas om inköpet av ett älgklistermärke för bilen som sedermera får manifestera ägarens Sverigeerfarenheter. En in-tervjuperson beklagade sitt olycksöde i relation till älgarna. Han kände sig väl integrerad i den lilla byn där han hade sitt fritidshus. Det visades sig i att han blev inbjuden att delta i älgjakten, vilket givetvis var en stor ära. Han hade dock stora samvetskval. Han kände så mycket för älgarna att han de följande åren passade på att undvika Sverige under älgjaktstiden.

I Sverige finns en föreställning om att alle-mansrätten är en unik svensk företeelse som i stort är okänd utomlands. Tyskar är dock vana vid denna sedvanerätt, som i liknande form också existerar i Tyskland. Där utgörs begräns-

I Sverige finns en föreställning om att allemansrätten är en unik svensk företeelse. Tyskar är dock vana vid denna sed-vanerätt, som i liknande form också existerar i Tyskland. Där utgörs begränsningen av tillgången på områden som faktiskt gör det möjligt att utöva den.

70

ningen av tillgången på områden som faktiskt gör det möjligt att utöva den. Ändå påpekades i intervjuerna att allemansrätten är en viktig för-utsättning för Sveriges attraktionskraft. Rätten att vistas i naturen upplevs som självklar, men förvisso också som nödvändig.

Fokus för tyskarna ligger på skogsmiljön. Fri-tidshusägarna i Småland har valt täta skogar och i en uthyrningsannons i början av 1990-talet kunde det till och med lovas att huset erbjöd fin utsikt över skogen (Müller 1995). Detta intresse för skogen bekräftas också från studier i norra Sverige, där tyska turister i motsats till svenskar huvudsakligen rör sig i skogslandet och sällan väljer kalfjället för sina vandringar (Lundberg & Fredman 2001). De passar också gärna på att paddla kanot vilket kan betecknas som en annan typiskt ”tysk” turistaktivitet i Sverige.

Livsstil och miljö utpekas i dag i allt större utsträckning som flyttmotiv (Williams & Hall 2002). Denna så kallade ”amenity migra-tion” omfattar också den tyska mobiliteten till Sverige. Fritidshusförvärven utgör då i många fall ett första steg som så småningom leder till en permanent flyttning till landet. Att tillgången till den svenska naturen spelar en viktig roll står utom allt tvivel. Även om majoriteten rör sig mot de stora metropolerna lockar även lands-bygdskommuner, i synnerhet i södra Sverige, de tyska invandrarna. Det är mer överraskande att även inlandskommuner i norra Sverige då och då lockar invandrare från Tyskland som söker ett liv i en stressfri och naturlig miljö. Huruvida de verkligen hittar det de längtar efter får fram-tiden visa. 6

72

I sin bok Populärmusik från Vittula beskriver Mikael Niemi hur hela byn en söndag gick man ur huse för att gå till kyrkan, något som var en mycket sällsynt företeelse. Denna söndag var dock speciell. Det skulle komma en ”neger” på besök och alla ville beskåda en livs levande sådan. Själv tillhörande samma generation som Niemi har jag varit med om precis samma sak. Jag har också i min barndom gått till söndags-skolan för att titta på en ”neger”. Den enda ”ne-ger” vi tidigare sett var den i porslin som satt på kollektbössan och som bugade varje gång vi stoppade i vår tjugofemöring.

Femtio år har inte bara medfört att det inte längre finns några tjugofemöringar, utan också att benämningen ”neger” är utbytt mot ”fär-gad” eller ”svart”. Vi lever i globaliseringens tidsålder och umgås dagligen med människor av olika härkomst – hudfärg är inte längre någon sensation. Det mångkulturella samhället hyllas numera och det ställer stora krav på alla inblan-

NATURENS VÄL GÅR FÖRE RÄTTLars EricssonDocent vid enheten för rättssociologi, Lunds universitet

dade vad gäller tolerans, nyfikenhet och öppen-het. Anekdoten med ”negern” var inte för inte: hur rensa ut femtio år av det som vi kan kalla för ”taget för givet”? Det som vi alla, oavsett var vi växt upp, tar för givet hjälper oss att orientera oss i tillvaron, det är vardagslivets smörjmedel. Dessvärre är det också bränslet för våra vardag-liga fördomar.

Oftast betraktar vi i västerlandet äganderät-ten som något självklart. Men det är ett klurigt begrepp på många sätt. Det visade sig till exem-pel under det kalla kriget att äganderätten inte betraktades som självklar i alla kulturer – före-trädare för väst, med usa i spetsen, hävdade, mot dåvarande Sovjetunionens intressen, att den skulle skrivas in bland de mänskliga rätt-tigheterna. Karl Renner, en av rättssociologins klassiker, visade redan på 1920-talet att ägan-derätten ändrat karaktär genom olika tider. Från att ha varit en förutsättning för överlevnad

73

hade den förändrats till att bli ett maktmedel. Om familjen under bondesamhället inte fick ha sin ko i fred hotades hela dess existens. I början på 1900-talet var det, åtminstone för Renner, uppenbart att äganderätten till fabriken var en grund för ägaren att ha makt över andra män-niskor.

Äganderätten är också på andra sätt kulturellt betingad. När kolonialmakten England försökte införa sin markrätt i Indien ledde detta till kata-strofala följder. Det hade helt enkelt aldrig hade varit klart vem som ägde vilken mark. Många insåg att det handlade om att så snabbt som möjligt roffa åt sig jord om man skulle överleva. Följden blev att alla stämde alla och att den brit-tiska kolonialmaktens domstolsväsende blev helt överlastat av stämningar.

I dag är äganderätten än mer komplicerad. Det populära begreppet ”globalisering” innebär inte bara att människor flyttar på sig, det gör även ägandet. Kapitalet har blivit hemlöst, det finns inte längre någon koppling mellan ägaren och hemvisten, vilket innebär att det inte heller finns samma motivation för att ta ansvar. Olika former av leasing gör det ointressant att äga vis-sa typer av produkter, exempelvis elektroniska apparater som snabbt blir föråldrade. Samtidigt har ägandet kopplats än tydligare till status och livsstil: vilket bilmärke man kör, hur man klär sig eller vilket klockmärke man bär runt armen. Det talar om för andra vem man är och vilken position man har i samhället. Livsstilar och subkulturer marknadsförs och säljs till hugade spekulanter.

Här måste inskjutas att begreppet ”kultur” ställer till stora problem. Någon definition på begreppet vågar jag mig inte på. Begrep-pet används slarvigt och så måste det kanske vara? Det finns ju ingen ”svensk kultur” och ingen ”invandrarkultur”. När jag talar med mina tonårsbarn inser jag snabbt att jag lever i ett mångkulturellt hus. Det synes handla om gränsdragningar som kan göras om och om igen och frågan är om begreppet då inte blir tämligen meningslöst eller snarare akademiskt?

Vad har då allt detta med migration och in-tegration att göra? Faktiskt ganska mycket och på flera nivåer. Om vi börjar på det mest basala planet, det vill säga det personliga, så signalerar man genom sitt sätt att konsumera vilken del av samhället man tillhör. Det är inte omöjligt att analysera uppkomsten av alla exotiska matvaru-affärer i termer av en protest mot assimilation i det svenska samhället. Samtidigt kan vi se dem som ett uttryck för det mångkulturella samhället hos en bredare befolkning: även om köttbullar är gott, kan det vara kul att prova något annat. Varat har kopplats allt hårdare till varan.

När det gäller fast egendom, det vill säga mark och byggnader på denna, har motståndet mot utländskt ägande varit segt och hårdnackat i Sverige. På något sätt har det naglat sig fast i det politiska medvetandet att svensk mark ska ägas av svenskar och inga andra. Det har fram till 1992 funnits lagliga restriktioner för utlän-ningar vid köp av fast egendom. Fram till dess måste förvärvstillstånd sökas om köparen inte var svensk medborgare. För invandrare med

74

permanent uppehållstillstånd var proceduren och beslutet snarast en formalitet, medan det för personer bosatta utanför Sverige, exempel-vis tyskar som sökte sommarbostad, var hårdare villkorat. Att det inte längre är möjligt att hävda ett samband mellan medborgarskap och ägande hänger starkt samman med den snabba förändringen av eg till eu, vilken medfört att nationalstaten mer eller mindre spelat ut sin roll. Dock ska påpekas att det fortfarande gäller vissa lagar som kan användas begränsande, men då oavsett nationalitet. Det finns exempelvis regler för för-värv av jordbruksfastigheter.

Benägenheten att vilja erkänna ”främlingar” egendomsrättigheter, eller som lagen uttryckt det: ”utlännings, rätt att äga fast egendom” har alltså tagit sig olika uttryck. I de södra delarna av Sverige har diskussionen främst rört fritids-hus. Argumenten har varit att köpstarka tyskar och danskar kommer och köper upp alla som-martorp. Det skulle innebära att den bofasta befolkningen, på platsen eller som sommar-gäster från städerna, inte längre skulle ha några ekonomiska möjligheter att konkurrera. Nu när sådana restriktioner upphört har det visat sig att de argumenten saknat grund, vilket antingen beror på att man överskattade ”faran” eller på att det utvecklats mängder av knep att kringgå de lagliga hindren för sådan verksamhet.

Invändningarna har generellt varit rent prin-cipiella: svensk jord ska inte säljas ut. Om detta

har det skämtats ganska friskt, jag tror till och med att det ingått i någon komisk film att span-nar med svensk jord smugglats ut ur landet till hugade spekulanter – det vill säga en handfast

utförsäljning av den svenska jorden. Själv är jag tveksam till avsättningsmöjligheterna.

Ett återinförande av begräns-ningar för utländska förvärv av fritidsfastigheter diskuteras fortfarande i den svenska riks-dagen. Detta trots att eg-dom-

stolen inte kan godta sådana begränsningar och förslagen också har avvisats på den grunden. De svenska farhågorna är dock inte unika, sådana regler diskuteras också i andra länder. Det är inte ett enkelt problem som bara kan avvisas – frågan ingår i en diskussion om att hela landsde-lar kan riskera förvandlas till sommarnöjen för kapitalstarka individer, vare sig dessa är etniska svenskar, invandrare eller utlänningar. Därför kan ett krav på permanentboende diskuteras om inte glesbygden ska avfolkas helt och hållet.

Om begränsningarna för utlänningar att köpa och äga fast egendom närmast är att betrakta som historia – har det då blivit bättre? Det beror förstås på vad man menar med bättre. Men om man menar att det på något sätt skulle vara po-sitivt för integrationen genom att de demokra-tiska formerna för ägande kunnat främjas? Man måste komma ihåg att ägandet har alltid varit odemokratiskt, genom att det gynnat dem som har. Det spelar ingen roll om man är svensk eller inte, om man ändå inte har råd att köpa mark.

Fattiga invandrare och fattiga svensk-svenskar har samma rätt att titta på när de rika ger sig iväg till sina sommar-nöjen.

75

Lagändringen har dock inneburit att äganderät-ten inte längre är knuten till nationellt ursprung – fattiga invandrare och fattiga svensk-svenskar har samma rätt att titta på när de rika ger sig iväg till sina sommarnöjen.

Vare sig man bara strövar i den svenska natu-ren eller är ägare av fast egendom, så kommer man snart i kontakt med allemansrätten. Denna rätt är till stora delar en sedvanerätt, det vill säga den finns knappast positivt bestämd i nå-gon lagstiftning, utan den är negativt bestämd genom allt som kan komma i konflikt med straffrätten. Allt som inte är förbjudet är tillåtet och, bortsett från administrativa begränsningar såsom fridlysning, återfinns begränsningarna i Brottsbalkens bestämmelser om till exempel skadegörelse, hemfrid, olaga intrång och stöld.

Allemansrätten är inget uttryck för svensk generositet. Den hänger nog snarare samman med att vi är så få på så stora land- och vat-tenområden, att det inte spelar någon roll om någon vistas på ens mark och plockar bär och svamp. Vid den svenska integrationen i eu väcktes frågan om inte allemansrätten skulle behövas begränsas. Det bärande argumentet var inte förstås etniskt utan baserat på naturvårds-synpunkter: om alla kunde utnyttja allemans-rätten så skulle det bli så attraktivt att slitaget på naturen skulle öka till oacceptabla nivåer. Så visade det sig dock inte bli. Bortsett från några organiserade gruppresor som profiterade på al-lemansrätten vid campande, kanotpaddling och liknande, så har ingen förändring inträtt. Det

innebär inte att det saknas problem. Eftersom allemansrätten är så diffus måste man i stort sett vara uppväxt med den för att känna till dess gränser. Den sägs ingå i det svenska kulturarvet och att vi ”alla” har fostrats till att respektera dess dunkla principer. Men inte ens bland in-födda svenskar har man längre tillräckliga kun-skaper om allemansrättens begränsningar.

I början av 1990-talet, då den svenska inte-grationen i eu var som mest debatterad, blev jag ombedd att i olika sammanhang tala om al-lemansrätten och eu. Det visade sig att jag nog mer var där för att lära in än för att lära ut. Det kom markägande bönder till dessa studiecirklar och de berättade de mest fasansfulla historier om ”utlänningar” som hade burit sig fruktans-värt åt med hänvisning till allemansrätten.

Problemet med organiserade ”allemansresor” är, ur ett naturvårdande perspektiv, att de utsät-ter naturen för ett tryck som den inte förmår att stå emot. Oftast äger dessa resor rum under den varma årstiden, då djuren får sina ungar och växtligheten är som mest prunkande. Stör-ningsmomentet blir stort och man kan befara irreparabla skador på naturen. Å andra sidan har dessa skador inte varit de främsta argumen-ten i de rättsliga konflikterna. I stället har det från markägarnas sida hävdats att andra intres-sen, knutna till äganderätten, kränkts. Det har handlat om jakt, fiske och – i viss mån – om ned-skräpning. Det beror framför allt på att rätten inte kan hantera rena intressekonflikter, utan bara sådana konflikter som är mätbara – hur mycket har det kostat markägaren?

76

Jakt- och fiskerätt är knuten till ägande av fast egendom, det är markägaren som innehar rättigheterna. I den svenska markägarkulturen är dessa rättigheter närmast att betrakta som heliga och okränkbara. De är en källa till många konflikter, trots att de i dag betyder väl-digt lite för överlevnaden. Det finns mängder av historier om hur jaktlag öppnat eld mot varandra när de bråkat om ett fällt djur. Rådjur kan ju springa ganska långt även om de är svårt skadskjutna, och springer de då över en ägogräns så tillfaller djuret den på vars mark det avlider. Om någon försöker dra djurkroppen över gränsen resulterar det ofta i kraftfulla gräl, mera sällan handgemäng och ännu mera sällan blodsutgjutelse. Sådana gräl kan prägla en bygd under flera generationer.

Jakten i Sverige är också traditionellt omgär-dad av mängder av etiska regler som på något sätt är tänkta att ge djuret en sportslig chans. Man skjuter till exempel inte på sittande fågel, får inte locka till sig djuren med så kallad åtel (mat) utom i speciella fall, exempelvis vid vilds-vinsjakt. På något sätt spelar dessa regler in när man tolkar Jaktlagen, som är ganska oprecis till sitt innehåll även den. Det är med andra ord ett komplicerat och mångfacetterat regelverk som omger jakten.

Hur omfattande jaktintresset och jaktutöv-ningen är bland olika invandrargrupper vet jag inte. Det har inte heller kommit till min

kännedom att någon skulle anse att det finns några problem på området. Däremot påstås det ofta att välbärgade utlänningar på besök, främst danskar och tyskar, varit involverade i många

konflikter. Dessa antas inte bero att turistjägarna inte kan lagstiftningen utan just att de inte förstår meningen med de outtalade etiska regler som om-gärdar jakten i Sverige. De på-stås skjuta från bilen, skjuta på sittande fågel och fuska genom olika oetiska lockmedel. San-

ningshalten i alla dessa berättelser är tvivelaktig. Det handlar nog mer om att de inte är svenskar, de betraktas som främlingar och märks mera, och har ögonen mer på sig, än andra jägare.

Det har också höjts röster mot utlänningar-nas köpkraft. Priserna på jaktarrenden skjuter i höjden menar man från lokalt håll. Man hör om jägare som åkt norrut för att jaga älg vilket har varit så dyrt att de varit tvungna att sälja köttet för att få råd med jakten. Så mycket värt är det att döda! Prisbilden lär nog hänga mer samman med hobbyns ökande popularitet än med turist-jägarnas betalningsförmåga. Jakt legitimeras genom hänvisning till viltvård, men i slutänden gäller det att få kött för pengarna oavsett natio-nalitet eller etniskt ursprung. Med hänsyn till att jakt är en dyr hobby spelar det nog ingen roll om det är en svensk eller utländsk jägare. Frestelsen att fuska är nog lika stor för alla in-blandade och det finns inget som helst belägg för att den ena gruppen skulle vara mer benägen

Allemansrätten är inget ut-tryck för svensk generositet. Den hänger nog snarare samman med att vi är så få på så stora land- och vatten-områden.

77

att fuska än den andra. Det finns inte heller nå-got som styrker att fuskandet skulle vara särskilt frekvent över huvud taget.

Fiskerätten är inte helt problemfri den heller, även om fångstredskapen inte blir lika ödesdigra tillhyggen som jaktvapen. Vatten har sedan ur-minnes tider omgärdats av regler i Norden. Fis-ket har tillfört hushåll vid sjöar eller vattendrag föda och har oftast varit betydelsefullt för famil-jens överlevnad. I dag är fisket, precis som jakten, en fritidssysselsättning, utom för en krympande grupp yrkesfiskare. Med fisket är det nog lättare att som främling göra övertramp. Man köper kanske ett fiskeset på en bensinstation och sedan slänger man (och barn) i en krok i vattnet. Det är lätt att tro att det ingår i allemansrätten, vilket inte är fallet. Brott mot fiskerätten är straffbart, även om det ofta inte blir beivrat utan stannar vid några svordomar. Men visst kan markägarna bli väldigt irriterade. Jag har själv en god vän som en morgon då han kom ned till ”sin” sjö såg några ”tyskar” i en roddbåt som vittjade hans nät (han var helt säker på att det var tyskar – hur

skulle det kunna vara något annat?) Snabbt avfyrade han ett skott mot fören på båten med sin hagelbössa och på min fråga om varför han gjorde det svarade han att han kunde ju ingen tyska. Och det är klart: främlingsfientlighetens språk är tyvärr mer universellt än tyska.

För att sammanfatta det hela, tillgången till natur är inte en fråga om etnisk bakgrund – al-lemansrätten finns där för alla, oavsett härkomst och inkomst. De inskränkningar som, givet vårt kulturarv kan komma ifråga, är mer att hänföra till vad naturen tål än vem som ska få vistas i den. Det finns visserligen områden som icke-medborgare, på grund av militära försvarsin-tressen, inte får vistas i, men de är väldigt få. När det gäller att äga mark förefaller detta – även om lagstiftningen inte längre lägger så stora hinder i vägen – att vara mer en klassfråga än en fråga om etnicitet. Den stora politiska stötestenen i dag synes däremot glesbygdsfrågan vara: hur ska man hindra att stora landområden avfolkas och bebos bara på sommarhalvåret? Av svenska eller utländska sommargäster. 6

79

Kan invandrarna verkligen lära oss svenskar något om hur man kan använda sig av de växter och djur som finns i den svenska naturen? Har invandrarna påverkat vårt sätt att förhålla oss till naturen? Vi måste väl ändå veta bäst hur den svenska naturens resurser bäst ska komma till användning?

För cirka hundra år sedan var en stor andel av den svenska befolkningen fortfarande boende på landsbygden och många utövade praktiskt taget renodlad naturahushållning. Merparten av det man inte själv framställde på gården kunde man få tag på från naturen genom insamling, jakt eller fiske. Gårdens återstående materiella behov kunde sedan ordnas genom byteshandel i samband med marknader och liknande.

Sedan 1900-talets sista decennier har en forskningsinriktning kallad etnobiologi blivit alltmer aktuell för skapandet av det man inom miljöområdet ofta kallar en hållbar samhällsut-veckling, det vill säga skapandet av ett samhälle

VAD ÄR ETNOBIOLOGI?Håkan TunónKemist, farmacie doktor i farmakognosi1 och etnobiolog vid Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet och Uppsala universitet

som hushållar med naturresurserna för framti-den och som samtidigt fungerar socialt. Även om termen etnobiologi kanske för tankarna till rasbiologi, kolonialism och etnisk särskiljning är ämnet främst avsett att studera lokalsamhäl-lets sammantagna naturresursutnyttjande: Vilka växter och djur nyttjas för olika ändamål? Vad har människorna för olika föreställningar om enskilda arter eller naturen i sin helhet?

Ämnet etnobiologi brukar beskrivas som studiet av traditionell kunskap om hur djur och växter används till föda, medicin och råmate-rial samt vilken roll de spelar i sedvänjor och föreställningar. Ordet skapades på 1930-talet, men hade föregåtts av termen etnobotanik som hade myntats redan i slutet av 1800-talet och kommit att användas av exempelvis botaniker, antropologer och etnografer för att beskriva olika nyttjande av växter i olika kulturer. Det har främst varit fråga om västerlänningar som har ägnat sig åt att beskriva växtanvändning hos

80

olika ursprungsbefolkningar runtom i världen. Det har exempelvis handlat om beskrivningar av bruket av medicinalväxter på öar i Polynesien eller vilka matväxter som återfinns på indianska marknader i de inre delarna av Sydamerika. Från början rörde det sig om rena artlistor, men med tiden har det blivit alltmer problematiserade studier och analyser av lokala kunskapssys-tem. Med traditionell kunskap menar man kunskap som har förvärvats utifrån erfarenhet och sedan förts vidare från ge-neration till generation. Det rör sig om kunnande inom exempelvis jordbruk, djurskötsel, jakt, fiske samt insamling av al-lehanda nyttigheter från naturen och hur man kan använda dessa. Det handlar om kunskap som hjälper människor att överleva i den omgi-vande naturen.

Inom forskningen gick man från ett kolonialt tänkande där det primära syftet var att kartlägga lokalbefolkningarnas kunskap och utnyttja den för egen vinning till att alltmer ta hänsyn till lokalsamhällets rättigheter och rättvis vinstdel-ning. Intentionerna är att traditionell kunskap ska värderas på samma sätt som vetenskaplig kunskap. Det är visserligen en lång väg kvar innan man i det västerländska samhället verkli-gen realiserar dessa intentioner.

Sedan 1997 bedrivs projektet Människan, djuren och växterna: etnobiologi i Sverige som ett

samarbete mellan Centrum för biologisk mång-fald, Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum, Fredriksdals friluftsmuseum, Julita – Sveriges lantbruksmuseum (Nordiska museet), Kungliga

Skogs- och lantbruksakademien, Naturhistoriska riksmuseet, Nordens ark och Stiftelsen Skansen samt Nordiska kultur-landskapsförbundet. Projektets syfte är att kartlägga och sys-tematisera nyttjandet av den biologiska mångfalden i Sverige i historien, nutiden och med ut-blickar mot framtiden.

Att visa på människans his-toriska och nutida nyttjande av den biologiska mångfalden kan ses som ett möjligt sätt att få allmänheten att inse vikten av att bevara biolo-gisk mångfald i alla dess former, inte enbart som ett mål för naturvården utan som något som kan vara av vikt för mänsklighetens framtida överlevnad. Det låter pretentiöst, men många av de problem som väntar samhället kan finna sin lösning i exempelvis nyttjandet av de biologiska naturresurserna och bevarandet av naturens så kallade ekosystemtjänster, det vill säga när det ekologiska systemet har funktioner som gör att det kan motverka negativ miljöpåverkan.

Projektets viktigaste del är att studera den traditionella kunskap som kanske kan anses vara inhemsk i Sverige. Den kunskap som är lo-kalt anpassad till de geografiska, klimatologiska och biologiska förhållanden som råder inom landets gränser. Den kunskap som kan bidra till

Forskningen har gått från ett kolonialt tänkande där det pri-mära syftet var att kartlägga lokalbefolkningarnas kunskap och utnyttja den för egen vin-ning till att alltmer ta hänsyn till lokalsamhällets rättigheter och rättvis vinstdelning.

81

att skapa det resurssnåla hållbara samhälle som krävs för en miljövänlig utveckling. De som har bott i ett område under flera generationer har haft störst möjligheter att lära sig nyttja de lo-kala resurserna och bör därför också besitta den kunskap som är mest värdefull och korrekt. Det är således tämligen säkert att exempelvis ren-ägande samer har större kunskap om renarnas beteenden och floran i renbeteslandet medan skärgårdsfiskarna i Blekinge har bättre koll på var fiskeredskapen bör läggas vid olika väder-leksförhållanden i skärgårdsmiljön för att opti-mera fångsten. På samma sätt har man i olika sammanhang från generation till generation fört kunskap vidare om saker som var väsentliga för att skapa den bästa möjliga tillvaron. Det första årliga etnobiologi-symposiet handlade just om samernas naturresursutnyttjande och gick av stapeln i Jokkmokk 1999.

Men varför är vi då i detta projekt även intres-serade av invandrares nyttjande av naturresur-serna i det nya landet? Jo, när man kommer till en ny miljö strävar man att ta med sig kunskap, traditioner och växter från det gamla landet eller åtminstone sådant som påminner om el-ler kan fungera som substitut till dessa. Vissa

delar av den nya kulturen inkluderar man i sitt kunskapssystem, samtidigt som man strävar ef-ter att bevara gamla traditioner. Mycket av den praktiska kunskapen anpassas till de nya lokala förhållandena och omskapas till en ny lokal eko-logisk kunskap baserad på nya erfarenheter från exempelvis odling. Längtan till hemlandet kan ses som en förklaring till framväxten av så kal-lade invandrarbutiker och det stora intresset för kolonilotter. Det kan vara sätt att exempelvis framställa de mest önskade råvarorna till hem-landets maträtter. En del växter kommer att vara möjliga att odla medan andra försök av olika anledningar misslyckas. Genom histo-rien har invandrares kunskap tillförts och de kommer även framledes att berika det svenska nyttjandet av de biologiska resurserna och den svenska kulturen. Det leder också till en diversi-fiering av naturresursutnyttjandet som kan leda till att alternativa växter kommer i odling och till en ökad biologisk mångfald. 6

Not1 Farmakognosi betyder läran om naturprodukter i läkeme-

delsutveckling.

83

Ämnet etnobiologi växte fram kring förra sekelskiftet, men har fått ny aktualitet i för-bindelse med Rio-konventionen 1993, om biologisk mångfald. Det är framför allt artikel 8 i Konventionen som förbundits med etno-biologin. Där talas om betydelsen av att bevara lokala samhällens bruk av traditionell kunskap, idéer och sedvänjor kopplade till användningen av biologisk mångfald. Den traditionella kun-skapen ska ses som en del av en dynamisk helhet eller hela kunskapssystem.

Svensk natur är ingen vildmark. Det vi lite vårdslöst kallar orörd natur är nästan alltid ett landskap som använts för att försörja människor så länge dessa har funnits här, och det är åtskil-liga tusen år. I princip följde man efter landisen i takt med att den smälte bort, och det var ingen ogästvänlig miljö. Fler arter än man kan tro har människan att tacka för sin plats i vårt landskap. Det är fängslande att försöka följa olika släktens vägar över kontinenterna. De kan lysa upp en

del av historiens dunkla rum och ge intressanta aspekter på kulturlandskapets utveckling. Det forskningsområde som är specialinriktat på den traditionella kunskapen, innovationerna och sedvänjorna hos lokala samhällen med tra-ditionella sätt att leva kallas etnobiologi eller etnoekologi. Dessa lokala samhällen består av utpräglade men tidigare i hög grad förbisedda minoritetsgrupper i vårt samhälle. Nu söker man inom området kartlägga och analysera de lokala befolkningarnas sätt att använda de bio-logiska resurserna. Man pratar ofta om ”tradi-tionell ekologisk kunskap” för att rubricera den praktiska kunskap som finns i lokalsamhällen.

Exempel på lokalsamhällen med referens till Konventionen om biologisk mångfald är jord-bruksmiljöer som skärgårdsjordbruk, fjällägen-heter och fäbodar.

Som exempel på en lokalbefolkning väljer jag för den här artikeln de bönder som brukar

INTE UTAN FÄBODARNAKelvin EkelandLandskapshistoriker

84

fäbodar. Fäboden har för många kommit att stå som en sinnebild för svensk natur och bon-dekultur. Små kärnor av ett tidigare allmänt fäbodbruk finns numera i norra Svealand och nedre Norrland. Fäbodbruket har en bondgård som sin själv-klara utgångspunkt. Bruket innebär att ett jordbruk genom särskild bosättning i utmark optimerar villkoren för hög och säker fodertillgång åt gården. En eller flera gårdar bildade ett eller flera sekun-dära brukningscentra där husen samsades under benämningen fäbod medan den öppna marken kring dem kallades fäbodvall.

Utmarken var länge en mark tillgänglig för alla medan inmarken kring byn ägdes av byborna. Därför kallas denna mer allmänt för inägor. Bruket av utmarken kom att bygga på sedvana eller gammal hävd. ”Allemansrätten” som reglerar vad vi får och inte får vid vistelse i markerna är det mest kända exemplet på dessa sedvanerätter, som kunde skilja sig något från bygd till bygd. ”Mulbetesrätten” är en annan sådan sedvanerätt.

Produktionen på fäbodvallarna var inriktad på förrådsmat baserad på mjölk. Varje by, varje gård, utformade ett med hänsyn till naturens förutsättningar och ekonomiska villkor ända-målsenligt fäbodbruk. Skogen och utmarken var överallt bygdens ekonomiska säkerhet, som skulle förvaltas för en bra och hållbar utdelning. Till stora delar följer dagens fäbodbruk dessa gamla traditioner. Som fullständigt produk-

tionssystem fram till färdig vara i form av ex-empelvis smör och ost är fäbodbruket tämligen ensamt om att fungera med lägre energiinsatser än uttagna. En balansräkning av energiflödet

i början av 1900-talet visar att djurhållning på fäbod med skogsbete är mycket energief-fektiv. Varje insatt enhet gene-rerar fyra. Som jämförelse kan ställas modern mjölkframställ-ning, den mest energieffektiva

i dagens animalieproduktion, vilken kräver en insats av tre enheter för att avkasta en.

Stekost är en av de många traditionella spe-cialiteer som finns då det gäller fäbodmat. När jag bad Karin, en gammal erfaren fäbodjänta, om receptet sa hon att det ser man ju hur myck-et man ska ha av olika ingredienser. Kunskapen finns till stor del enbart vidmakthållen av lokal-befolkningens sinnen. Den sitter i ögats, han-dens, näsans och hudens minne. Vi kom i alla fall överens om att utgå från 10 liter sötmjölk. Den ska kokas upp. När den svalnat till kropps-temperatur hälls så filmjölk i så att den löper. Man ser när det klumpar sig, då är det lagom. Filmjölken bör enligt Karin inte vara för färsk. Har man köpt den i butik får ”bäst före” gärna vara passerat. Så värmer man massan och häller i litet salt; efter smak. Karin tar ett par teskedar. Ostmassan pressas i en form som klätts med ett ostkläde (en silduk) och får rinna av. Sedan får osten stå ett par timmar och svalna, lagom så att den skinnar sig. Sedan steks den i smör på alla sidor.

Djurhållning på fäbod med skogsbete är mycket energi-effektiv. Varje insatt enhet genererar fyra.

85

De växter djuren betar på olika ställen och vid olika årstider kan ge mjölkprodukterna speciell arom. Detta kan utnyttjas för att skapa exklusiva lokala produktvarianter. Skogsbetet ingår i en väv av komplicerade beroenden mellan olika organismer och organismgrupper. I hävdad skogsbetesmark finns betesgynnade gräsmarks-växter insprängda i skogsvegetationen. I gläntor och gles skog bildas en grässvål. Betet och dju-rens tramp håller tillbaka ris till förmån för gräs och örter. Trampet blottar bar jord där frön och sporer kan gro. På upptrampade ställen och på fästigar finns gynnsamma miljöer för insekter och andra småkryp. Betesdjurens spillning ger livsrum för ytterligare ett stort antal arter. Den betade skogen är också rik på svampar. En del av dem samverkar med skogsträden i näringsupp-tagningen genom mykorrhiza. Virkesproduk-tionen stimuleras. Skogsbete har en stor bety-delse som alternativ till så kallad vitalisering av skogsmark genom kalkning och gödsling, vilken ofta är negativ för biologisk mångfald. Ett ökat skogsbete och fäbodbruk är således positivt för skogens livskraft och variation.

Flera utrotningshotade lantraser har formats inom fäbodbruk och skogsbete. Ett möte med dem under skogspromenaden kan bli en min-nesvärd upplevelse. Många av dem är betydligt mer sällsynta än de stora rovdjur, som många nu vill se i ökad omfattning i de gamla traditio-nella betesmarkerna. Bland dessa gamla lant-rasdjur (inom parentes det antal djur i världen som förekommer i avel) finns fjällkor (2495), rödkullor (760), fjällnära kor (135; har fler ur-

sprungliga egenskaper än fjällkon), gestrikefår (72), helsingefår (16), svärdsjöfår (34), dala pälsfår (95), lappget (10), jämtget (106) och svensk lantget (1339). Att en del av dessa fort-farande förekommer beror bland annat på att djuren har fördelar då det gäller extensiv drift. De sköter sig, enkelt uttryckt, bättre själva än mer moderna djur. För långsiktigt bevarande av lantrasernas egenskaper krävs dock att de hålls under förhållanden och i miljöer liknande dem där de fick sina karaktärer.

Lantrasdjuren är mycket uppmärksamma och vaksamma och stressas lätt om de tvingas dela utrymme i betesskogen med rovdjur som björn, lo och varg. Det märks bland annat på föränd-ringar i mjölkens mängd och kvalitet, djurens lynne – till exempel rastlöshet eller apati, ätstör-ningar – hämmad idissling, sänkt immunförsvar och försämrad fertilitet.

Naturligtvis kan det diskuteras vilka i ett lo-kalsamhälle som ska räknas som traditionsbära-re. Är alla fäbodbrukare innehavare av traditio-nell kunskap? Vem har rätt kunskap? Det finns många olika tolkningar vilken typ av traditio-nell kunskap, innovationer och sedvänjor som berörs av konventionen, men generellt anses att man ska vara mycket vidsynt och att viktig kun-skap inte utvecklas utanför systemet varför hela detta ska uppmärksammas vid bevarande. Efter-som dagens produktionssystem inom de areala näringarna inte gynnar ett nedärvt småskaligt bruk av jord och skog är en anpassning av regel-verk och andra insatser som underlättar exem-

86

pelvis fäbodbruk med skogsbete helt i enlighet med mångfaldskonventionens intentioner.

Som alltid visar det sig att det är betydligt lättare att underteckna en konvention än att leva upp till den. När Centrum för biologisk mångfald år 2003 på regeringens uppdrag sy-nade hur Konventionens artikel 8 och till denna anslutna artiklar genomförts i praktiken var resultatet nedslående. Det fanns bland det tret-tiotal myndigheter som studerades, ännu tio år efter Riokonventionen, de som inte visste vad som krävdes av dem på detta område.

Storsamhället har länge vägrat tro att små lo-kala samhällen kan förfoga över de lösningar för

ett långsiktigt ekologiskt hållbart bruk av den biologiska mångfalden, som behövs för att vi ska kunna möta framtidens livsmedels-, hälso- och andra behov. Det stora samhället har emel-lertid börjat ändra attityd och bli mer öppet och lära sig uppfatta det värde mångfald kan ha för storsamhällets bestånd.

Det är alltför lätt att ignorera från majo-ritetens bruk avvikande kunskaper. De stör storsamhällets enhetliga lösningar. Men det är mångfalden som lokalt kan bidra till att ut-veckla den kompetens som behövs för samhäl-lets överlevnad. Kontakter och möten i den lilla skalan kan leda långt och uträtta mycket. 6

88

Det samlande begreppet etnobiologi omfat-tar ett intressant tvärvetenskapligt forsknings-område. För etnologer och kulturhistoriker har det etnobiologiska fältet i praktiken sedan länge varit i fokus, även om just begreppet etno-biologi inte tidigare använts i någon nämnvärd omfattning. De grundläggande mentala katego-rier och klassifikationer, så kallade taxonomier, som människan skapar för att ordna och förstå den värld som omger henne har gett upphov till grundläggande filosofiska frågeställningar. För kulturforskarna är frågan hur människor förstår sig själva i relation till sin omgivning, och hur de hanterar den, är av central betydelse.

Idéhistorikern Robert Lenoble konstaterar i sin studie över natursynen genom historien: ”vi har alltid betraktat Naturen, men den har aldrig varit densamma” och menar därmed att vår syn på naturen förändrats under historien (Lenoble 1969). Under lång tid frågade man sig också om det finns ett klart och entydigt samband mellan

ETNOBIOLOGI I NORDISKA MUSEET

Christian RichetteArkivchef, Nordiska museet

det vi observerar i verkligheten och de begrepp som vi utifrån dessa observationer skapar. Om våra mentala kategorier helt enkelt är reflexer av verkligheten, eller om föremål och begrepp är så pass skilda åt att det inte finns något som helst samband dem emellan och att begreppen därför skapas helt oberoende av verkligheten. Denna diskussion avlöstes av ett synsätt som via Kant kom att bli det konstruktivistiska perspektiv, som vi i dag känner igen oss i och som givetvis har betydelse för hur vi både betraktar, nyttjar och påverkar naturen.

De klassifikationer som vi skapar är givetvis också kulturbundna. Michel Foucault återger ett kinesiskt klassifikationssystem för djur där indelningen bland annat ser ut på följande sätt: de som tillhör kejsaren, balsamerade, tämjda, di-grisar …(Foucault 1966). Detta äldre kinesiska sätt att indela djur i olika klasser känns främ-mande och mycket annorlunda för oss i dag, fostrade som vi är med det binominala klassifi-

89

kationssystem som Carl von Linné skapade på 1700-talet. Ett system som går ut på att på att ge två namn till alla levande varelser och där till exempel människan får heta Homo Sapiens.

Men för kulturforskarna gäller inte frågan om vilket system som är det rätta, om det så vore det på genetiska koder uppbyggda Polimerase Chain Reaction. I stället innebär det konstruktivistiska perspektivet ett intresse för hur de mentala kategorierna och taxonomierna skapas i mötet med den värld som finns runt omkring oss och då inte minst med beaktande av den kulturella mångfald som vi kan konstatera finns i dag. Det vore förstås frestande att tänka sig möjligheten att vi med hjälp av ett enda sys-tem skulle kunna klassificera och förstå hela världen.

För kulturforskare har begreppet etnobiologi framförallt två fördelar. Med förleden ”etno” markerar man ett mer neutralt och hanterbart perspektiv än med det oftast tidigare använda begreppet ”folklig”, en term som är allt för be-lastad med en värderande och hierarkiserande betydelse. Med ett uttryck som ”folkliga före-ställningar” har man ofta betraktat dessa som irrationella och ologiska, ibland till och med det vidskepliga, och ställt det mot det vetenskap-liga, moderna och logiska. Ett förhållningssätt som Lévi-Strauss i La pensée sauvage (1962) påpekat är orimligt. De tankemodeller som

vi gärna föreställer oss vara av en enklare och ”primitivare” logik visar sig vara minst lika so-fistikerade som de västerländska vetenskapliga modellerna. Antropologen R.B. Fox noterade

att ett pygméfolk på Filippi-nerna kunde namnge minst 450 växtsorter, 75 fågelarter och mycket annat i deras omgiv-ning. Det finns helt enkelt inte någon fundamental skillnad i sättet att tänka betonar Lévi-Strauss. Uppfattningen om att det finns modeller som är enk-

lare än andra hänger ihop med föreställningen om ”primitiva folkslag” och deras sätt att tänka, en seglivad föreställning som framträdde i evo-lutionismens fotspår.

Med begreppet folklig riskerar vi också att på samma sätt betrakta de vardagliga tankemönst-ren som finns i dag, som ofullständiga och rudi-mentära. Som kulturforskare måste vi utgå från att även de vetenskapliga modellerna av naturen är etnobiologiska, det vill säga kulturella och historiska konstruktioner. Skillnaden är egent-ligen bara den att vetenskapens modeller utgår från en annan position inom det regelverk som styr olika framställningar och åtnjuter därmed ett tolkningsföreträde som inte de vardagliga modellerna har (Foucault 1971).

En annan fara med ett begrepp som folkligt är också att det uppfattas som betecknande något som är genuint och autentiskt. Som om så kallade vanliga människor skulle vara mer öppenhjärtiga och genomskinliga. Även det är

Som kulturforskare måste vi utgå från att även de veten-skapliga modellerna av natu-ren är etnobiologiska, det vill säga kulturella och historiska konstruktioner.

90

en inställning som rimmar illa med ett kultur-relativistiskt perspektiv.

Den andra fördelen med begreppet etno-biologi innebär att det i mötet med ett redan befintligt kulturhistoriskt material möjliggör nya läsningar. Inte minst i Nordiska museets samlingar finns ett omfattande material, bland annat i form av svar på frågelistor. Dessa av-speglar intresset för hur människan ser på sig själv, sitt förhållande till omgivningen och hur hon använder den på olika sätt.

Frågelistverksamheten började på 1920-talet att användas som en central insamlingsmetod. Den byggde på principen att knyta kunniga och intresserade lekmän, så kallade ortsmeddelare, till de etnologiska och kulturhistoriska under-sökningarna. Genom att skicka ut frågelistor i olika ämnen till dessa meddelare fick forskarna in ett stort material med geografisk spridning, som kunde kompletteras med de fältarbeten som museets tjänstemän också genomförde.

Bakom många av frågelistornas rubriker finns ett rikhaltigt material för den etnobiologiskt intresserade. Frågelistorna handlade under de första decennierna om jordbruk, virkeshan-tering, animala spånadsämnen och biskötsel, för att nämna några exempel. Under senare år har frågelistorna haft rubriker som Vi och na-turen, Min livsåskådning – kropp och själ och Död och begravning. För ett par år sedan gjordes en genomgång av de befintliga frågelistorna om frågornas etnobiologiska karaktär. På så sätt kunde man också peka på materialets potential

inför nya och aktuella frågeställningar (Jernberg 2002). Carl Wiking var en av de meddelare som år 1939 svarade på frågelistan Nm 60 ”Boskaps-skötsel”. Så här skriver han utifrån de uppgifter som han inhämtat från några sagesmän i deras hemsocknar Älghult och Kråksmåla i Småland:

Om kon eller tjuren ej ”ville bjuda opp sej” = (Bliva brunstiga,) så gav man dem ”Urlöpe”. Det var ont om sådant. Det hittades någon gång under alstubbar, då man odlade skogsmossar. Det var nötter med gråbruna skal stora som valnötter. Inuti låg ett svart, ludet pulver, som man gav åt djuret i en degboll, och det gjorde alltid åsyftad verkan. Detta var givetvis ej vidskepelse. Obs! Pulvret verkade på samma sätt även för männis-kor. Jag minns en pojk, som lade sådant ”Urlöpe” i vin och bjöd byns flickor, men han blev så hatad av töserna, att dom spottade åt honom, så han reste åt America. (eu 14461)

Vid den här tiden var meddelarna mestadels män som betraktades som kunniga medarbetare till museet. De tog sin uppgift på allvar och nedtecknade de uppgifter som de fick bland de människor som de besökte i sin hemtrakt. Dessa uppgiftslämnare, inte sällan kvinnor, kallades i sin tur för sagesmän. Under senare tid för-ändrades situationen såtillvida att meddelarna i dag svarar för sig själva och skriver om egna erfarenheter. Kunskapsmålet har därför ställts närmare de egna uppfattningarna, värdering-arna och attityderna. Numera är majoriteten av meddelarna kvinnor och materialet kan snarast

91

sägas ha en självbiografisk karaktär. Det innebär också att en annan material- och metoddiskus-sion bör föras i dag.

Man måste givetvis vid läsningen av meddelar-svaren föra en diskussion kring de fördelar och begränsningar som finns med kvalitativt mate-rial och kvalitativ metod. En bra början är att försöka bestämma meddelargruppens samman-sättning med hjälp av begrepp som klass, genus, etnicitet och generation. Dagens meddelare är, som sagt var, oftast svenska kvinnor i medel-åldern och uppåt, med ett allmänt intresse för kultur. Det är något som kommer fram i svaren på frågelistan om Läs- och skrivvanor (Nm 228).

Det vore förstås önskvärt om meddelarstaben i högre grad skulle spegla sammansättningen av Sveriges befolkning av i dag. Detta gäller såväl ålder, kön, socialgrupptillhörighet som etni-citet. Men betraktar vi även själva den dialog som skapas mellan ett kulturhistoriskt museum och meddelarna som en social situation, så kan vi också få en uppfattning om vilka personer som ser uppgiften som skrivande medarbetare åt Nordiska museet som intressant och värde-

full. Självfallet måste framtidens insamlingar i högre grad beakta den kulturella mångfalden och arbeta mer intensivt för att värva medde-lare i olika åldrar, från olika miljöer, med skilda ekonomiska och sociala bakgrunder och inte minst etnisk härkomst. Fördelen med ett fråge-listmaterial – som exempelvis berör etnobiologi – ligger dock just i det att man inte vänder sig till specialister utan till människor som i sitt vardagsliv tänker och handlar kring de här frå-gorna. Man måste bara vid analysen vara ytterst medveten om att svaren beror på vad och vilka man frågar. 6

NotPå museets hemsida (www.nordiskamuseet.se) under rubriken ”våra samlingar” kan man se vilka frågelistor som genom åren skickats ut till med-delarna. Det går även att besöka museets arkiv, för att ta del av frågelist-svaren. Vill du svara på frågelistan eller bli meddelare? Kontakta Dan Waldetoft, dan.waldetoft@nordiskamuseet.se

93

NATURLIGA MÖTENEmil PlischStatsvetare och forskningsassistent på Mångkulturellt centrum, Botkyrka

Idag lever vi i ett mångkulturellt samhälle där den tidigare dominerande enfalden har förbytts i en mångfald av människor med en mängd olika kunskaper, erfarenheter, levnadsöden och perspektiv. Nästan var femte svensk är idag född utanför Sverige eller har minst en förälder som är det och denna andel kommer att fortsätta att öka inom en överskådlig framtid. Mångfalden i samhället utgörs inte bara av människor med olika etnisk eller kulturell bakgrund utan även av kön, ålder, utbildningsnivå, religiös och sexu-ell tillhörighet, funktionshinder och geografisk hemvist.

Påverkar dessa olika förutsättningar män-niskors syn på naturen och uppfattning om naturvård och miljöarbete och vilka eventuella skillnader finns det i så fall mellan olika indivi-der och grupper i det svenska samhället när det gäller just detta? Det är en av de frågeställningar som har legat till grund för den kunskapssam-manställning om social och kulturell mångfald

och miljöarbete som Mångkulturellt centrum i Botkyrka har genomfört på uppdrag av Na-turvårdsverket och som jag har varit ansvarig för. Syftet har varit att sammanställa befintlig kunskap och göra en översikt över det aktuella forskningsläget inom området samt undersöka vilka olika lokala och regionala projekt om bland annat natur och integration som finns i Sverige. De tre områden som jag särskilt har fokuserat på är friluftsliv, avfall och hållbar konsumtion.

Den sammanställning som jag har gjort visar att det finns relativt lite forskning kring dessa frågeställningar såväl i Sverige som in-ternationellt. Forskningen om natur, miljö och friluftsliv i allmänhet är dock i regel mycket omfattande men inkluderar sällan frågor kopp-lade specifikt till social och kulturell mångfald och integration. De studier, rapporter och ut-värderingar som finns tillgängliga inom detta område har ofta gjorts av bland annat natur-

94

skyddsorganisationer och föreningar, kom-munala miljöförvaltningar med flera, som har velat utvärdera sina egna lokala satsningar och projekt. Däremot saknas det en samlad över-sikt inom det aktuella området som kan ge oss en helhetsbild av vilka modeller, metoder och analysverktyg som är framgångsrika inte bara utifrån en lokal kontext, utan som även skulle kunna fungera på ett regionalt, nationellt eller internationellt plan. Det finns dock viss forsk-ning genomförd inom det aktuella området, särskilt inom friluftslivsforskningen, som bland annat har uppmärksammat faktorerna etnicitet och genus. Studier genomförda i bland annat usa och Kanada visar att minoritetsgrupper i mindre utsträckning än majoritetsbefolkningen deltar i friluftslivsaktiviteter.

De svenska forskarna Emmelin, Fredman och Sandell (2005) redogör för tre olika teorier som kan förklara skillnader i rekreationsvanor utifrån människors etniska och kulturella bak-grund. Enligt marginalitetsteorin kan minoritets-grupper uppleva ekonomiska nackdelar genom diskriminering vilket kan innebära att det kan vara svårare att delta i aktiviteter som kräver inköp av utrustning (till exempel skidåkning, cykling, fiske). En annan teori är den så kallade etnicitetsteorin där skillnader i rekreationsvanor kan bero på olika subkulturella värderingar. En tredje teori är att minoritetsgrupper upplever personell eller institutionell diskriminering som kan hindra deras deltagande i friluftsaktiviteter.

När det gäller genus och deltagande i frilufts-aktiviteter visar forskningen på ett svagt sam-

band. Enligt Manning (1999) är de skillnader som finns mellan könen framför allt kopplade till aktiviteter som traditionellt har förknippats med maskulinitet exempelvis jakt, fiske och vildmarksliv. Emmelin, Fredman och Sandell (2005) redogör också för tre typer av hinder för deltagande i friluftslivet som forskningen har identifierat som centrala; intra-personella, inter-personella samt strukturella. Med intra-personella hinder avses psykologiska tillstånd som till ex-empel hälsa, stress, oro, självbild, attityder och upplevd erfarenhet. Med inter-personella hinder avses människors sociala kontakter, familj, släk-tingar, vänner och bekanta medan strukturella hinder handlar om hur mycket tid man har att avsätta för olika aktiviteter, fysisk tillgänglighet samt ekonomiska resurser att satsa på frilufts-aktiviteter. Deltagandet i en friluftsaktivitet är alltså, enligt teorin, ett resultat av att man har lyckats övervinna de tre ovanstående hindren.

Etnicitet, genus och ålder kopplade till delta-gande i natur- och friluftsaktiviteter återfinns även i ett antal studentuppsatser och examens-arbeten på svenska universitet och högskolor.

Lovisa Blomqvist visar i sitt examensarbete från Sveriges Lantbruksuniversitet (slu) i Al-narp Invandrare i tätortsnära natur – Kvalitativa intervjuer angående natursyn och nyttjande samt för-slag till åtgärder (2003) att synen på den svenska naturen hos utrikes födda genomgående är positiv och att många värdesätter möjligheten att kunna nyttja naturen på olika sätt. Många uppgav hälsoaspekten som en av de viktigaste

95

anledningarna till att vistas i naturen samt att skog och mark erbjöd avkoppling och lugn. Flera av de intervjuade efterlyste dock mer informa-tion om vilka regler som gäller för vistelse i skog och mark och vilka rättigheter och skyldigheter man har när man vistas i naturen. Andra pe-kade på behovet av bättre skylt-ning, guidning och information och broschyrer om till exempel svampsorter och bär på olika språk.

I samband med Blomqvists intervjuer framkom det också att det var relativt få av de intervjuade som kände till allemansrätten. De vuxna som kände till den hade samtliga genomgått någon form av utbildning inom det svenska utbildnings-väsendet. Bland barnen var kännedomen om allemansrätten dock betydligt större vilket, enligt Blomqvist, kan bero på förskolans och grund- och gymnasieskolans viktiga roll som kunskapsförmedlare om natur och allemansrätt. Det som ibland kan upplevas som problematiskt med denna och liknande studier är att de ofta utgår ifrån att det är den svenska naturen som är normen som man alltid bör utgå ifrån när man gör jämförelser mellan olika kulturers syn på och brukande av naturen. Denna utgångspunkt be-kräftas bland annat av påståenden där man fram-ställer ”svensken” som en naturromantiker som älskar att sitta i naturen och filosofera medan till exempel ”sydlänningen” ofta framställs som en temperamentsfull och livlig person som umgås

med släktingar och vänner och därför inte har tid att vistas i naturen (Blomqvist 2003: 50-51).

Beskrivningen av ”den andre” som någon som med hjälp av naturen ska integreras i sam-

hället och ”lära sig att förstå, respektera och värdesätta” den svenska naturen riskerar, tvär-temot de goda intentionerna, istället att förstärka och cemen-tera ett traditionellt ”vi och dom”-tänkande där ”invandra-re” i alla lägen ses som en utsatt grupp i behov av hjälp. Att dess-utom, som ibland förekommer

inom bland annat forskningen, klumpa ihop alla utrikes födda i gruppen ”invandrare” blir pro-blematiskt eftersom vi vet att det inom denna grupp finns allt ifrån analfabeter till professorer med helt olika förutsättningar och behov.

En rad olika projekt har under senare år ge-nomförts runt om i landet med syfte att på olika sätt försöka få fler människor som sällan eller aldrig brukar naturen att börja göra det. Viktiga steg i arbetet med dessa projekt har varit att hitta former för ökad tillgänglighet och delak-tighet till närnatur och friluftsliv, att ”avdrama-tisera” vistelser i naturen genom bland annat bättre information om rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att diskutera frågor om trygg-het och säkerhet etc. samt att arbeta med barn och ungdomar och deras syn på och uppfattning om natur och miljöarbete. Bakom dessa olika satsningar och projekt finns kommuner, lands-ting, regioner, länsstyrelser, kulturinstitutioner

Ett bredare angreppssätt med fokus på den sociala mångfal-den i samhället skulle därför, enligt min bedömning, ha bättre förutsättningar att nå fler människor med olika bak-grunder och erfarenheter.

96

(bland annat museer) med flera, samt natur-skyddsorganisationer, föreningar och enskilda individer.

En genomgång av de satsningar och projekt som har genomförts runt om i Sverige visar att en majoritet av dessa har som mål att med hjälp av natur och friluftsliv integrera dem, som vi lite slarvigt brukar kalla för ”invandrare”, dvs. i för-sta hand människor med ursprung från länder i tredje världen, i det svenska samhället. Även om vissa av satsningarna även vänder sig specifikt till andra målgrupper, bland annat barn och ungdomar, är det relativt få av dem som har som mål att få fler svenskar i allmänhet att vara ute mer i naturen. Vi vet, bland annat genom statistiska undersökningar (exempelvis scb:s undersökningar av levnadsförhållanden (ulf), att det även bland majoritetsbefolkningen finns många etniska svenskar som sällan eller aldrig är ute i naturen och deltar i olika friluftsaktivi-teter. Ett bredare angreppssätt med fokus på den sociala mångfalden i samhället skulle därför, en-ligt min bedömning, ha bättre förutsättningar att nå fler människor med olika bakgrunder och erfarenheter som av olika skäl idag inte deltar i lika stor utsträckning som andra i natur och friluftsliv.

I begreppet social mångfald ingår kategorier som kön, ålder, etnicitet/ursprung, klass, ut-bildningsbakgrund, funktionshinder och sexuell orientering. Etnisk mångfald är således en av de sociala kategorier som ingår i begreppet social mångfald (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004:

29). Begreppet kulturell mångfald kan förstås utifrån antingen ett estetiskt eller ett antropo-logiskt perspektiv. Med ett estetiskt perspektiv avses exempelvis en mångfald av olika uttryck, stilar, genrer och konstformer medan man med ett antropologiskt perspektiv avser en mång-fald av idéer, perspektiv och åsikter. Under senare tid har dock begreppet allt oftare kom-mit att förknippas med etnisk mångfald och en mångfald av kulturer i antropologisk mening. Kulturell mångfald bygger i sin ursprungliga betydelse på en liberal tanketradition, som till stora delar överensstämmer med den antropo-logiska innebörden av begreppet, som pekar på vikten av att en mängd olika idéer, perspektiv och åsikter finns företrädda i samhället (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004: 29).

Exempel på satsningar som har gjorts under senare år med natur och integration i fokus är Regionmuseet Kristianstads projekt ”Kultu-rell mångfald möter biologisk mångfald” med syfte att diskutera och problematisera frågor om bland annat natursyn, allemansrätt och frilufts-liv utifrån ett mångkulturellt perspektiv. Andra satsningar är till exempel Skärgårdsstiftelsens sommarläger på Björnö i Stockholms skärgård där företrädesvis utrikes födda och deras famil-jer har fått möjlighet att prova på aktiviteter som till exempel segling, rodd, kajakpaddling, fiske, naturvandring, bergsklättring och kunskaper i allemansrätt, och ”Projekt Närnaturguider” i Umeå och Växjö, ett samarbete mellan Svenska Naturskyddsföreningen, Sveriges Ornitologiska Förening och Studiefrämjandet med syfte att

97

utbilda guider till den tätortsnära naturen med uppdrag att få fler personer med utländsk bak-grund att lära sig mer om bland annat fåglar, trädslag, växter och djur i den svenska naturen (om de två förstnämnda satsningarna kan man läsa mer på annan plats i denna antologi).

Något som framkommer relativt tydligt efter en genomgång och analys av de många olika satsningarna och projekten är att många av dem inte genomförs av eller tillsammans med den be-rörda målgruppen, som i det här fallet framför allt består av personer med utländsk bakgrund och deras familjer. Initiativet kommer istället ofta från organisationerna, föreningarna, insti-tutionerna eller kommunerna själva och mer sällan från målgruppen ifråga.

För att skapa ökad delaktighet och förståelse kring frågor om natur och miljö hos en tilltänkt målgrupp är det, enligt min mening, viktigt att låta de medverkande i ett projekt vara med under hela arbetsprocessen, från initiativ och planering, via genomförande, till analys och ut-värdering. Det kan bestå av att man exempelvis använder sig av referensgrupper och projektle-dare med egna erfarenheter av att tillhöra en minoritetsgrupp i samhället, samt att bättre för-ankra och tydliggöra vad målet och syftet med projektet är för den tilltänkta målgruppen och

för övriga samarbetspartners (exempelvis per-sonal på förskolor, grund- och gymnasieskolor, Komvux, sfi-undervisning, lokala föreningar med flera).

Det viktigaste, enligt min bedömning, är att skapa naturliga mötesplatser och öppna upp befintliga för fler, så att människor som kan-ske sällan eller aldrig skulle ha träffats träffas och utbyter erfarenheter och kunskaper kring natur- och miljöfrågor på lika villkor. Det är först då som vi kan komma ett steg vidare och skapa förutsättningar för ett långsiktigt natur- och miljövårdsarbete som omfattar och berör en större del av den svenska befolkningen. Vi sitter inte ensamma inne med svaren på hur vi ska kunna lösa de globala miljöfrågorna utan måste samarbeta utifrån ett globalt perspektiv såväl nationellt som internationellt. I slutändan hänger det ju på den enskilde individens inställ-ning och engagemang i frågan om stat, kom-mun och landsting även i framtiden ska satsa betydande ekonomiska och personella resurser på natur- och miljövård. Saknas ett intresse och förståelse för betydelsen av att arbeta med miljöfrågor hos såväl allmänhet som politiker och tjänstemän riskerar dessa frågor att hamna i skymundan i valet av vilka samhällsfrågor som ska prioriteras idag och i framtiden. 6

99

Barthes, Roland [1957] 1969. Mytologier.

Staffanstorp: Cavefors.

Blomqvist, Lovisa 2003. Invandrare i tätortsnära

natur. Kvalitativa intervjuer angående natursyn och

nyttjande samt förslag till åtgärder. Alnarp: Sveriges

Lantbruksuniversitet (slu).

Braudel, Fernand 1990. Medelhavet. 1, Rummet och

historien [tillsammans med Maurice Aymard,

Filippo Coarelli]. Stockholm: Gidlund.

Buzard, James 1993. The Beaten Track. European

tourism, literature, and the ways to culture. Oxford &

New York: Oxford University Press.

Christensson, Jakob 2002. Landskapet i våra

hjärtan. En essä om svenskars naturumgänge och

identitetssökande. Lund: Historiska Media.

Cronon, William (red.) 1995. Uncommon Ground.

Toward reinventing nature. New York: Norton.

Daun, Åke 1980. Sommarstugan och drömmen

om friheten. I Boende och livsform. Åke Daun.

Stockholm: Tiden/Folksam.

Daun, Åke 1982. Fritidshuset som kulturfenomen. I

Egennyttan och det sociala medlemskapet. Åke Daun.

Stockholm: Tiden.

Drayton, Richard 2000. Nature’s Government. Science,

British imperialism and the “improvement” of the

world. New Haven & London: Yale University

Press.

Eliasson, Per & Ebba Lissberg Jenssen (red.) 2000.

Naturens nytta. Från Linné till det moderna samhället.

Lund: Historiska media.

Emanuelsson, Marie 2003. Skogens biologiska

kulturarv. Att tillvarata föränderliga kulturvärden.

Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag.

Emmelin, Lars, Peter Fredman & Klas Sandell

2005. Planering och förvaltning för friluftsliv. En

forskningsöversikt. Rapport 5468. Stockholm:

Naturvårdsverket.

Fogelbäck, Jan & Kurt Salomonson 1981. ”Skönast på

jorden är Kvikkjokk om våren”. Intryck från en resa i

Sverige. Stockholm: Norstedts.

LITTERATUR

100

Foltz, Richard C., Frederick M. Denny & Azizan

Baharuddin (red.) 2003. Islam and Ecology.

A bestowed trust. Cambridge, Massachusetts:

Harvard University Press & Center for the

Study of World Religions, Harvard Divinity

School.

Foucault, Michel 1966. Les mots et les choses. Une

archéologie des sciences humaines. Paris: Gallimard.

Foucault, Michel 1971. L’ordre du discours. Paris:

Gallimard.

Fredriksson, Cecilia 1997. ”Ursäkta var är skogen?”

Konsumtionslandskapets kulturella konstruktion.

I Moderna landskap, red. Katarina Saltzman &

Birgitta Svensson. Stockholm: Natur och Kultur.

Friedl, Ernestine 1962. Vasilika. A village in modern

Greece. New York.

Frykman, Jonas 1992. I rörelse. Kampen om kroppen

i 30-talets Sverige. Kulturella Perspektiv, 1/92.

Frågelist och berättarglädje. Om frågelistor som

forskningsmetod och folklig genre 2003. Red. Bo G.

Nilsson, Dan Waldetoft & Christina Westergren.

Stockholm: Nordiska museets förlag.

Geijerstam, Jan af 1999. Miljön som minne. Att

göra historien levande i landskapet. Stockholm:

Riksantikvarieämbetet.

Green, Nicholas 1992. The Spectacle of Nature.

Landscape and bourgeois culture in nineteenth-century

France. Manchester: Manchester University

Press.

Halane, Faduma Warsame 2005. Kategoriseringar,

kulturer och strategier. Mötet mellan somaliska

kvinnor och sjukvården. I Bruket av kultur. Hur

kultur används och görs socialt verksamt, red. Magnus

Öhlander. Lund: Studentlitteratur.

Hannerz, Ulf 1992. Cultural Complexity. Studies in the

social organisation of meaning. New York: Colombia

University Press.

Hannerz, Ulf 1996. Transnational Connections.

Culture, People, Places. London: Routledge.

Hedin, Christer 1988. Alla är födda muslimer.

Stockholm:Verbum.

Hettne Björn, Sverker Sörlin & Uffe Östergård

[1998] 2006. Den globala nationalismen.

Nationalstatens historia och framtid. Stockholm: sns

Förlag.

Jernberg, Helena 2002. Etnobiologi i Nordiska

museets frågelistor. Stockholm: Nordiska museet.

Opublicerad rapport.

Johansson, Ella (red.) 2001. Friluftsmuseet. Kulturens

årsbok 2001. Lund: Kulturen.

Kuper, Adam 1988. The Invention of Primitive Society.

Transformations of an illusion. London and New

York: Routledge.

Lenoble, Robert 1969. Esquisse d’une histoire de l’idée

de Nature. Paris: Editions Albin Michel.

Lévi-Strauss, Claude 1962. La pensée sauvage. Paris:

Plon.

Linnér, Björn-Ola 1998. Naturen som

minnesmärke. I Kulturarvets natur, red. Annika

Alzén & Johan Hedrén. Eslöv: Symposion.

Lowenthal, David 1985. The Past is a Foreign Country.

Cambridge: Cambridge University Press.

Lundberg C. & P. Fredman 2001. Den tyska

fjällturisten. I Tyska turister i Sverige. Dieter K.

Müller et al. Östersund: Etour.

Löfgren, Orvar 1979. Människan i naturen. I Den

kultiverade människan. Jonas Frykman & Orvar

Löfgren. Lund: Liber Läromedel.

101

Manning, Robert E. 1999. Studies in Outdoor

Recreation. Search and research for satisfaction.

Second Edition. Corvallis: Oregon State

University Press.

Martin, Gary J. 2002. Ethnobotany. A methods manual.

London: Chapman & Hall.

Mels, Tom 1999. Wild Landscapes. The cultural nature

of Swedish national parks. Lund: Lund University

Press.

Müller Dieter K. 1995. Svenska fritidshus under

tysk flagg. Umeå: Kulturgeografiska

institutionen.

Müller Dieter K. 1999. German Second Home

Owners in the Swedish Countryside. On the

internationalization of the leisure space. Umeå:

Kulturgeografiska institutionen.

Nolin, Catharina 1999. Till stadsbornas nytta och

förlustande. Den offentliga parken i Sverige under

1800-talet. Stockholm: Byggförlaget.

Nora, Pierre 2001. Mellan minne och historia. I

Nationens röst. Texter om nationalismens teori och

praktik, red. Sverker Sörlin. Stockholm: sns

Förlag.

Nordlund, Christer 2000. Det upphöjda landet.

Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen

av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå: Kungl.

Skytteanska Samfundets Handlingar 53.

Olwig, Kenneth 1995. Reinventing common nature:

Yosemite and Mt. Rushmore – A meandering tale

of a double nature. I Uncommon Ground. Toward

reinventing nature, red. William Cronon. New

York: Norton.

Ouis, Pernilla & Anne Sofie Roald 2003. Muslim i

Sverige. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Ouis, Pernilla 1998. Islamic ecotheology based on

the Qur’an. Islamic Studies 37:2.

Ouis, Pernilla 1999. Islamisk ekoteologi – en ny

grön rörelse? I Blågul islam? red. Ingvar Svanberg

& David Westerlund. Nora: Nya Doxa.

Perec, Georges 1986. Penser/Classer. Paris: Hachette.

Pettersson, Börge, Ingvar Svanberg & Håkan

Tunón (red.) 2001. Människan och naturen.

Etnobiologi i Sverige 1. Stockholm: Wahlström &

Widstrand.

Pettersson, Richard & Sverker Sörlin (red.) 1998.

Miljön och det förflutna. Landskap, minnen, värden.

Institutionen för idéhistoria, Umeå universitet,

Skrifter 22.

Pripp, Oscar, Emil Plisch & Saara Printz Werner

2005. Tid för mångfald. Botkyrka: Mångkulturellt

centrum.

Pyne, Stephen 1998. How the Canyon Became Grand.

A short history. New York: Viking.

Saltzman, Katarina 2001. Inget landskap är en ö.

Dialektik och praktik i öländska landskap. Lund:

Nordic Academic Press.

Sandell, Klas & Sverker Sörlin (red.) 2000.

Friluftshistoria. Från ”härdande friluftslif ” till

ekoturism och miljöpedagogik. Stockholm: Carlsson.

Seierstad, Åsne 2002. Bokhandlaren i Kabul.

Stockholm: Norstedt.

Silverman, Sydel 1975. Three Bells of Civilization. The

life of an Italian hill town. New York: Columbia u.p.

Stadens parker och natur 1994. Karlskrona: Boverket.

Stake, Jessica 2004. Utländska läkare i Sverige

berättar. Om skillnader, förståelse och

bemötande. Uppsats för påbyggnadskurs i

etnologi. Stockholm: Södertörns högskola.

Statistiska centralbyrån (scb) http://www.scb.se

Steinberg, Theodore 1991. Nature Incorporated.

Industrialization and the waters of New

England. Cambridge: Cambridge University

Press.

Svanberg, Ingvar & Håkan Tunón (red.) 2000.

Samisk etnobiologi. Människor, växter och djur i norr.

Nora: Nya Doxa.

Svensson, Birgitta 2001. Naturens sociala natur. I

Vad ska vi med naturen till? red. Fredrik Sjöberg.

Nora: Nya Doxa.

Sörlin, Sverker & Anders Öckerman (1998) 2002.

Jorden en ö. En global miljöhistoria. Stockholm:

Natur och Kultur.

Sörlin, Sverker 1991. Naturkontraktet. Om

naturumgängets idéhistoria. Stockholm: Carlsson.

Sörlin, Sverker 2004. Mörkret i människan. Europas

idéhistoria 1492–1914, vol. 2. Stockholm: Natur

och Kultur.

Sörlin, Sverker 2004. Turistens tillrättalagda

landskap, Arkitektur 2004:5.

Williams, Allan M. & C. Michael Hall 2002.

Tourism, migration, circulation and mobility.

The contingencies of time and place. I Tourism

and Migration. New relationships between production

and consumption, red. C. Michael Hall & Allan M.

Williams. Dordrecht: Kluwer.

Vilken betydelse har naturen för människors goda liv? Allemansrätten kan ses som en oskattbar tillgång för alla som lever i Sverige. Samtidigt finns det en risk att vårt sätt att tala om naturen styrs och präglas av alltför ensidigt ”svenska” normer. Det är lätt att överskatta hur fritt tillgängligt och välgörande för alla det traditionella friluftslivet är. Boken Mångnatur ger en mängd olika infallsvinklar på natursyn och friluftsliv i ett mångkulturellt samhälle och kan därmed bidra till en mer mångfacetterad syn på människan i naturen.