Möllekuriren 2014 nummer 1

MÖLLE KURIREN

Kerstin Tillberg

Det svävande huset

Golfklubben 70 år

BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 1 • 2014

I huvudet på en Möllehund

Linné i Kullabygden

Björn Sahlsten

INNEHÅLL

I det här numret Missa inteMåndagen den 7 april Vinprovning med Kaj Zaar

Söndagen den 13 april Strandstädning från klockan 10. Samling utanför Ruffen

Fredagen den 18 april Konstrundan börjar och pågår till och med den 27 april

Onsdagen den 30 april Valborgsfirande på fäladen. Brasan tänds klockan 20

Torsdagen den 8 maj Frederic Täckström visar sin film om kiosker i Mölle klockan 19

Fredagen den 13 juni Möllekurirens sommarnummer kommer ut

Fredagen den 20 juni Midsommarfirande på lek platsen från klockan 14

Mölles färg är blå│7 Blåsipporna vid kapellet är inte det enda som är blått. Hans Peterson ser hundra-tals nyanser

Linné på resa i Kullabygden│8 Birgitta Hansson botaniserar i en fängslande reserapport

Wälborne herr Capitaine│12 Caroline Ranby låter oss komma nära Petter Gotthard von Kochen, karolinen

En bastu i hamnen – kanske något för Mölle│16 Tänk att få sitta i bastun och titta på havet och berget, tänker Gert Svensson

Byggde en egen bastu│18 Bastuföreningen har trettio medlemmar

En plats för en stilla stund│21 Ingen vigd jord i Mölle, men en medita-tionsplats fick det ändå bli

Backa in i stället│22 Bengt Nilsson fick ett minne för livet. Nu vill han ändra Möllebornas p-vanor

I huvudet på en Möllehund│24 Det finns folk som kan tala med hästar, i Mölle har vi en hund som skriver i tidningen. Svårslaget

Bilden på omslaget är

Senaste nytt i Mölle │ 4Insändarsidorna │ 45Föreningssidan │ 47

Jag kan inte tänka mig nåt bättre│28 Björn Sahlsten talar om varför han inte vill lämna Mölle

En mångsidig bild av Kullabygden│32 Michael Perssons bild på en kärleksrusig klockgroda är enastående

Patrullering till fots var det vanliga│34 Kjell Larsson började hos Polisen i Höganäs 1945. Nästan ett halvsekel senare hängde han undan uniformen

Lycklig bland höns och jordgubbar│36 Möt Anna Andersson i Bräcke som har tretusen höns

Vildsvinen går hårt åt golfbanan│38 De gillar ruffen, men låter bli greenerna

Femton äldre får kommunens hjälp│40 Katja Löfkvist har träffat en nöjd 90-åring och pratat med anställda i hemtjänsten

Ett besynnerligt ljud│42 Inte vilket tandläkarbesök som helst. Läs Leif Aspelins spännande rapport

En skomakare kom till byn│44 Carl Bergkvist var den förste skomakaren i Mölle. Året var 1912

3Möllekuriren 1 • 2014

VÄLKOMMEN

Möllekuriren 1 • 2014 Möllekuriren utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare och redaktör Birgitta Hansson

E-post│[email protected]

Layout och redigering Lilla förlaget│Christer Wallentin

Korrektur│Bengt Nilsson och Kerstin Nilsson

Tryckning│Exakta, Malmö 2014

Presslagt den 17 mars 2014

Nästa nummer kommer ut den 13 juni • Vi välkomnar manus, bilder och annonser; senast den 15 maj

Medlemsavgiften i byföreningen är 200 kronor, vilket inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. Betala till bankgiro 5617-3883

Mölle byförening Postadress Mölle Hamnallé 2, 263 77 Mölle

Telefon 070-834 75 29

Hemsida molle.se

E-post [email protected]

Medverkande i numret Anna Andersson Leif Aspelin Gunnar Brusewitz Christina Carlsson Karin Eriksson Lennart Gustavsson Birgitta Hansson Birgit Holmbeck-Tufvesson Åke Järnblad Eva Karlsson Olga Labrador Gunilla Larsson Chatarina Lindgren

Katja Löfkvist Per Nauclér Bengt Nilsson Christer Nilsson Kerstin Nilsson Michael Persson Hans Peterson Caroline Ranby Örjan Rinnert Björn Sahlsten Bengt Serenander Ingrid Sundlöf Eriksson Bertil »Bobs« Svensson Gert Svensson Tomas Svensson Christina Twengström Christer Wallentin

Annonsörer i numret Arilds Vingård Behrens Bengtssons Optik City Gross Colorama 4 små RUM

Get Cut • Ulrika Sandin Handelsbanken Höganäs Bokhandel Höganäs Energi Höganäs museum Grand Hôtel Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet InÅrama Johan Nilsson • Entreprenad m.m. Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Kullabygdens Byggnadsvård Kullagårdens Wärdshus Kullapraktiken Lekia i Höganäs Mine Blomster Mölle Målarna Nordstrand • Tandläkare Sjöbutiken Sportfiskebutiken Tapet & Färglagret Total El & IT

I DIN HAND HÅLLER DU årets första nummer av Möllekuriren. Även denna gång är det en fullmatad tid-ning med artiklar med många olika infallsvinklar.

Men vi är särskilt glada över att det har kommit bidrag från läsekret-sen, både artiklar, insändare och uppslag till kommande artiklar. Tack för det.

Vi hoppas att du hittar mycket att läsa som intresserar just dig. Här finns artiklar om natur och kultur, om bygdens och byns historia, nutid och framtid. Och så har vi en skri-vande hund i byn – det trodde du väl inte!

Byföreningen ordnar mycket roligt under våren och försommaren. I rutan på sidan härintill ser du vad det är.

Kalendariet på sidan 47 samman-fattar andra föreningars program för de närmaste månaderna. Människor i Kullabygden har sannerligen myck-et att välja på, särskilt så här års.

Även inför kommande nummer är vi beroende av att du och andra läsare ger oss synpunkter och idéer.

Fatta pennan eller slå på datorn. Insändare, foton, sånger, artiklar, teckningar. Vi tar emot allt med öppna armar, var så säker.

Om du inte vill skriva själv, räcker det att du berättar för oss om din idé – så spinner vi vidare på den.

• Nu önskar jag och övriga i redak-tionen dig trevlig läsning!

Birgitta HanssonAnsvarig utgivare och redaktör

Människor i Kullabygden har mycket att välja på

Foto Christer W

allentin

4 Möllekuriren 1 • 2014

SENASTE NYTT I MÖLLE

Byföreningens styrelse står för innehållet på sidan 4–6 om inget annat anges.

Bli medlem i byföreningenÅrsavgiften är 200 kronor, vilket

inkluderar Möllekuriren utdelad i

Mölle. För övrig distribution till-

kommer inom Sverige 100 kronor

per år; för utlandet 200 kronor per

år. Bankgiro 5617-3883.

Gallerisäsongen Årets utställningsverksamhet börjar med Konstrundan långfredagen den 18 april. Den pågår till söndagen den 27 april.

Hans-Alve Larsson visar sina målningar/teckningar i stationshuset, och i annexet ställer Lillemor Löfgren ut målningar och skulpturer.

Öppettider: Påskdagarna och sista helgen klockan 10–18; på vardagarna klockan 15–18.

Efter Konstrundan är det paus några veckor innan sommarens alla utställ-ningar tar vid.

Förkänning Ett exempel på Lillemor Löfgrens akrylmålningar. Se lillemorlofgren.com.

StorhallstrappanI höstas efterlyste vi i Mölle-kuriren ett namn på den nya trappan på Brantelid, och tre förslag kom in. På ett möte före årsskiftet beslöt vägfören-ingens styrelse att trappan ska heta Storhallstrappan.

Det nya namnet ankny-ter till det gamla namnet på backen som var Storhallsback-en. Ordet hall betyder berg i dagen, och i äldre tider fanns det ingen trappa; barnen kunde åka kälke utför hallen.

På den plats strax ovanför backen där det i dag ligger ett hus som heter Trappstigen låg det en gång en patricier-villa som hette Storhallen.

Villa Storhallen blev med tiden Hotell Kullabergs mest fashionabla annex med hög komfort och vacker utsikt.

Efter den förste ägarens död köptes huset av sonen William Gydmer och därefter av Auke W. Lindström för att till sist, 1947, förvärvas av Lalla Olinsson, Mölles hotelldrottning.

I slutet av 1960-talet förvandlades Villa Storhallen till hälsohem under namnet Vita Nova och blev en tum-melplats för fastekurser, zonterapi och medicinska bad. Huset revs 1983 och gav plats till det hus som står där idag.

Bengt NilssonLedamot i Vägföreningen

Villa Storhallen beskrivs utförligt i boken »Här ha vi det ljufveligt« av Erik Magnusson och Frederic Täckström. Huset byggdes 1913 av Bernard Paulson, källarmästare på Hotell Mölleberg.

I Mölle har det under åren funnits cirka 25 kiosker. I dag finns det bara en kvar.

Frederic Täckström har forskat i kioskernas historia, och av detta har det blivit en film med berättelser av gamla Möllebor som var med på den tiden och med massor av foton.

Välkomna till filmvisning i sta-tionshuset den 8 maj klockan 19.

Film om Mölles kiosker

Ulla Erlandsson (född Lindström) hade kiosk i Mölle mellan 1952 och 2002. Hon är en av dem som berättar i filmen om en svunnen epok.

Grand i toppMaritime Grand Hôtel pekas ut som en av Sverige tio bästa fiskrestauranger av White Guide.

David Mill, Grands köksmästare, lagar mat av högsta klass enligt denna inflytelserika ranking. Ingenstans söder om Göteborg kan man äta lika gott som på Maritime i Mölle.


SENASTE NYTT I MÖLLEFoto C

hrister Wallentin

STORMARNA SIMONE OCH SVEN var inte nådiga. De orsakade stora skador som har krävt en hel del arbete, och som medför stora kostnader. Vi har röjt och städat bort massor av tång och skräp i hamnområdet.

El och vatten till kajerna slogs ut och fyren drabbades så hårt att all utrusning måste bytas. Planket till den nya sop- och återvinningsstationen fordrar också reparation, liksom ett långt staket.

En beräkning pekar på att det kommer att kosta 200 000–300 000 kronor att reparera dessa skador. Vi kommer att ansöka om bidrag från kommunen.

Trots dessa besvärligheter ser vi framåt. En glädjande sak är det nya treåriga förvaltningsavtalet med kommunen.

Det innebär att Hamnförening-en i sin tur har kunnat erbjuda alla hyresgäster och arrendato-rer nya treåriga avtal, vilket ger dem en säkrare grund för sin verksamhet.

Möllebåten kommer inte att ha några turer i sommar. I stället har Sundautflykter AB anmält sitt intresse att köra dagliga dykturer och en kvälls- tur från hamnen med sight-seeing runt berget. Eventuellt blir det också fisketurer. Mer information finns på företagets hemsida: sundautflykter.se.

Kakbodens brödbil kommer även i år att sälja färskt bröd på hamnplanen – till stor glädje för alla.

Vi hade ett bra 2013 med många gästbåtar och gott väder, så vi ser fram

MÖLLE HAMN RUSTAR FÖR DEN NYA SÄSONGEN

emot en lika fin båt- och hamnsäsong 2014. Alla som besöker hamnen, med båt eller utan, är mycket välkomna.

Christer NilssonSekreterare i Hamnstyrelsen

Sommarens PykHamnen är Mölles hjärta. Därför har vi valt Fiske–Fartyg–Fina besök som tema för årets utställning, och vi placerar den i hamnen.

Hans-Otto Pyk donerade för några år sedan ett omfattande material till Mölle byförening, vilket har engagerat många bybor. De har själva tittat efter vad de har i sina lådor, och de har erinrat sig vad de har varit med om eller hört talas om. Det är från detta som vi tar fram sommarens utställning.

Vi hoppas att utställningen får besö-karna att fundera över hur mycket ett samhälle förändras på några generatio-ner. Nya tider ställer krav, men de ger också möjligheter som inte fanns tidigare.

Det är så många som har slitit i ham-nen med båtar, fiske, försäljning. Och man blir förundrad när man tänker på all kreativitet som invånarna har visat. För att inte tänka på alla människor som har anlänt till byn, stannat en kort tid – eller blivit kvar för livet.

Vi ber er som har bilder och berättel-ser på årets tema att höra av er till oss. Utställningen kan bli något som vi gör tillsammans – ett led i berättelsen om Mölles hjärta.

MÖLLE BYFÖRENINGS PROJEKTGRUPP

Christina CarlssonChatarina Lindgren070-883 96 19/[email protected]

Claes Jönsson med en långa på 12 kilo, en av vinsterna i hamnfestens tombola 1971.

FiberfortsättningAnders Kallin, Höganäs Energi, leder fiberprojektet i Mölle. Så här säger han om läget:

– I höstas drog vi kabel i områdena runt hamnen och övriga centrala delar i byn. Det gick bra. Hittills är det drygt trettio av de berörda fastighetsägarna som har anslutit sig, och det motsvarar ungefär vad vi hade hoppats på.

– I år går vi vidare och lägger ned fiberkabel i alla återstående delar av Mölle, utom i Gylleröd som får vänta till 2015.

– Liksom i höstas kommer alla husägare som är med i de nya etapper-na att få skriftlig information om vårt erbjudande om fiber. Vi kommer också några gånger att finnas på plats vid stationshuset med vår vagn. Där kan alla som vill träffa mig eller någon av mina kolleger och få en djupare inblick i vad fiber innebär.

Se också annonsen på sidan 23.


StrandräddningDe två senaste stormarna stökade till det på Mölles bad-platser. Vattnet stod högt och förändrade strandlinjen. Vid Fågelviken gröptes mycket sten, jord och sand ur – allt försvann i havet.

I Solviken däremot kas-tades sten upp på stranden. Vågorna tog sig ända upp till bassängen. I solhålorna hamnade mycket sten, liksom på gången ned till bryggan.

Allt detta behöver rättas till. I januari flyttade kommunens folk 300 kubikme-ter sand från Nyhamnsläge till Fågelvi-ken för att kunna återställa stranden i möjligaste mån. Sanden är inte av högsta kvalitet, men det var den bästa som fanns till hands.

I Fågelviken ska också buskagen röjas runt gräsytorna.

I Solviken går kommunen in för att få ordning på stenarna så att folk kommer åt att sola och bada. Om man dessutom måste göra något åt själva stranden återstår att se.

Fågelviken efter stormarna

Foto Gunilla Larsson

SommarjobbVill du arbeta i Mölle i sommar? Är du 15 år och uppåt? Då kan det här vara något för dig.

Mölle byförening behöver två ungdo-mar som under sommaren arbetar vid badplatserna i Fågelviken och Solviken. Sommaren delas in i två perioder: vecka 25–28 och vecka 29–33.

Arbetet består i att rensa tång, plocka upp skräp och se till att badplatsen ser tilltalande ut för besökarna.

Vid Solviken ingår dessutom att ta vattenprover i bassängen 3–4 gånger per vecka. Du får utbildning i hur man tar sådana prover.

Vi har tidigare berättat i Möllekuri-ren om Sonja och Gunnar Tenglo och deras donation på 400 000 kronor för utsmyckning i hamnen, se nummer 2 från 2013.

Byföreningen fick in fyra förslag och styrelsen beslutade att välja förslaget med en gubbe som sitter på en bänk; mannen är Oskar Brandt.

Byföreningen ska i samråd med hamnföreningen och kommunen komma fram till var bronsskulpturen ska pla-ceras och vem som ska få i uppdrag att göra den.

•

Birgitta Hansson och Gunilla Larsson lämnade in det vinnande förslaget. De har många minnen av Oskar Brandt, och så här berättar de:

»Vi bodde granne med familjen Brandt som bestod av Regina och Oskar samt dottern Sonja. Våra trädgårdar gränsade till varandra.

Regina hjälpte vår farmor med allehanda göromål som hon inte själv klarade, och Oskar tjärade vårt veranda-tak varannan sommar. Sonja, som var

lite äldre än vi, tog sig alltid tid att prata med oss när vi lekte i trädgården.

Förutom att tjära tak, målade och kal-kade Oskar husväggar. Han rodde även turister som ville se berget från havet. Som så många andra tyckte han om att slå sig ned på ruffabänken och prata en stund. Oskar hade alltid en keps på huvudet och den satt lite på sned på ett speciellt sätt. Hans hobby på äldre dagar var att teckna segelfartyg.

Det vi kände till om både Sonja och Oskar inspirerade oss att lämna in ett förslag på en skulp-tur där Oskar sitter på en bänk. På huvudet har han förstås sin keps.«

Oskar Brandt är mannen till vänster på bilden. Vid hans sida sitter Percy Molin. Foto ur Pyk-samlingen.

Oskar tyckte om att slå sig ned på ruffabänken och prata en stund

MÖLLEPROFIL BLIR SKULPTUR I HAMNEN

SENASTE NYTT I MÖLLE

Intresserad? Mejla i så fall till Gunilla Larsson i Mölle byförening. E-post: [email protected]

Fotnot När styrelsen röstade om de inkomna förslagen var Birgitta och Gunilla inte med.


HANS PETERSON KRÖNIKAN

Egentligen är väl Mölles färg blå. Blå är himlen klara dagar från Håkull till Gilleleije. Frostiga vinterdagar ända ned mot Kronborg och ett

disigt Ven. I riktning mot Jylland når himlen ned till havet.

Och det blå Sundet speglar himlen. Denna lilla tarm som är en förutsättning för Mölle. En blygsam del av de stora haven som bara lämnar en tredjedel fast mark åt oss att förstöra efter bästa förmåga.

Ytans färg lär bero på djupet.Öresunds största djup är knappt 60 meter. Inte

mycket jämfört med Filippinergraven, till exempel. Där är djupet cirka en mil.

Som härifrån och till Lerberget. Fast ingen lär ha nått ända ned till botten, trycket är för stort.

Och överallt dessa hundratals nyanser från svart-blått till skummjölk vid bleke.

•

På 40-talet när alla debuterande författare var unga och desillusionerade av världens oanade ondska skrev en författare, Gustav Rune Eriks: »Blått är de förlorades färg«.

Det låter i alla fall vackert. Även om man har blå golv och en gång haft ett milt blått tak i det stora

Mölles färg är blårummet. Men det engelska blue betyder ju deppad, besviken, nere.

En gång hade jag en varmt mörkblå vägg i mitt rum. Men det blev en rispa på väggen. En kompis tittade på väggen, for in till centrum och köpte en liten burk blå färg i exakt nyans. Det kallas färgsinne. Extremt avundsvärt.

Blått är en trygg färg för den stora minoritet av män som är osäkra på mystiska nyanser mellan rött och grönt.

Men visst hade Anna Maria Roos rätt. Hon som skrev Sörgården och Önnemo by; om någon är så uråldrig att minnet finns kvar från småskolan.

Hon skrev att blåsippan ute i backarna står. Där niger de och säger att det är vår. Och visst är det sant, oavsett om man är förlorad.

Anna Maria Roos skrev naturligtvis om backarna bortom kapellet.

Överallt dessa hundratals nyanser från svart-blått till skummjölk vid bleke

Foto Bengt Nilsson


Linné på resa i Kullabygden

Av Birgitta Hansson • Illustrationer Gunnar Brusewitz

I juli 1749 besöker Linné Kullabygden. Han färdas längs kusten från Helsingborg, övernattar i Viken och reser

vidare mot Krapperup och Kullagården. Han drivs av en intensiv nyfikenhet och noterar allt han ser och hör.

Redan efter tre dagar skyndar han vidare mot Kristianstad.


ändå inte skulle få vara kvar. En av böckerna som var på väg ned i påsen

var Carl Linnæus Skånska resa år 1749. Men jag hejdade mig och tänkte att jag ännu en gång måste läsa vad han såg när han besökte vår del av Skåne.

* * *Resan startar från Helsingborg den 13 juli 1749. Sällskapet rider längs stranden och kommer snart till Kulla Gunnarstorp, ägt av hovjunka-ren Kuno. Där ser Linné i en av trädgårdarna »mandlar, aprikoser, celler-nötter, spanska körsebär, apler och päronträn«. I en annan trädgård noterar han »halva alléer av häste-kastanjer och valnötter; men valnöteträden in på själva gården voro de aldra högste«. Och vidare: »Äkta kastanjer, som äro nog sällsynte i Skåne, växte nog i denna trädgård.«

Linné och hans följeslagare blir tvungna att göra ett uppehåll i Vigs fiskeläge och stanna över natten »i brist av hästar«. Dagen därpå fortsätter resan norrut. »Landet mellan Vigen och Kullen var slätt med flygsandsbotten, som överväxtes med ljung och kråkris«, skriver Lin-né. Följet passerar Svinabäck och där utanför ligger Svinabågarne, »ett så farligt som för de sjöfarande namnkunnigt grund«.

»Höjanäs, ett stor fiskeläge med den förnämsta hamnen, där mycken fisk fång-as«, noterar Linné och räknar upp olika slags fisknät som han ser på platsen: »Hummer- och taskegarn, kolje- och flundregarn, slätte- och torskegarn, planke- och sillegarn, näringar- och rödputtegarn, med vilka åtskilliga slags fisk fångades, såsom långor, vakrar, rockor, laxöringar med flere«.

Att Linné är en uppmärksam resenär går inte att missa. Han har en skarp blick för detaljer:

»Sillegarnen voro bundne av fin lintråd. Var maska var så stor, att två finger kunde inträng-as. Bredden av garnet var 84 maskor. Tännelen var tjock som en skrivpenna, vid manserepet häftad, vilket var tjockt som en tumm. De påbundne flåren av poppelpilsbark voro fästade med kvarterslånga hänkor, som sutto ½ aln

ifrån varandra. Vid nedersta tännelen voro stenarne häftade 1½ aln ifrån varandra.«

Fiskredskap med krok finns också. Det är bland annat långrevar som agnas med »orm« för att fånga torsk, koljor, flundror och ibland ål. Orm var namnet på sandmask som man i stora mängder stampade fram på sandbottnen i vattenbrynet.

När följet passerar Krapperup – eller rättare sagt »Krapparp« som det hette på den tiden – ser Linné att skörden av larsmässorågen har påbörjats, en rågsort som såddes före Larsmäs-sodagen den 10 augusti året innan. »Krapparp som med underliggande gods hölt 2½ adels-ryttare, herr kapten von Kochen tillhörig, låg vid Viken söder om Kullen, där han skjuter ut i havet mot väster. Huset grundmurat omgiver gården på 3 sidor och förmentes vara tvåhund-rade år gammalt.«

»Trädgården i Krapparp innehölt 300 stycken frukträn med en myckenhet av lavendel och vita liljor. Lök såddes här rätt mycken, den fiskarena behövde till sin färska fisk.«

Linnés reserapport innehåller en intressant passus om odlingen av potatis på Krapperup. Han konstaterar att människorna här, liksom på annat håll, inte gärna äter rötterna [som han kallar potatisen]. Den måste sättas på de bästa jordarna där säd brukar sås och är mycket känslig för frost. En enda frostnatt kan förstöra stjälken så att tillväxten av rötterna avstannar.

»Potataës /.../ är just icke gjord för dem som hava överflöd av tillräckelig säd«, anser Linné, men tillägger att »man bör även höra dem som lidit missväxt, om icke roten smakar dem bätt-re, då hon friar från hungersnöd och död.«

V i rensade nyligen bokhyllorna inför en förestående flytt. Innan jag sorterade ut en bok för vidarebefordran till Myrorna skärskådade jag den för att se om den

»Trädgården i Krapparp

innehölt 300 stycken

frukträn med en myck-

enhet av lavendel och

vita liljor.«

Linné om Krapperup


Linné rapporterar att gårdens gödsel blandades med tång, vilket fick gödselhögen att brinna och bli »ansenligen förökt«. Svinen utfodrades med fiskhuvuden, »varav fläsket fick en obehaglig smak«. Slån och nyponbuskar [körne] användes för att »läg-gas på gärdesgårdarne liksom spar-ryttare att avhålla kreaturen och nästan folket«.

Efter en uppräkning av olika växter som Linné påträffar i trak-ten övergår han till att beskriva Kullen:

»Kullen består av en lång bergsträcka med många rätt höga berg och klippor, som komma till sin begynnelse ifrån Södra åsen från Knutstorp och vid Kull-en sträcka sig högst en mil åt väster, där de 1 kvart gå ut i havet med en hög udde, som är med en djup däld skild från den andra bergssträckan.«

»Hågen kallades det högsta berget av Kullen, som ligger rätt norr om Krap-parp och är den högsta lantkänning för de sjöfarande. Förrän regn skall komma, synes kring om Kullen en dimma, varav folket säger att Kullakärringen brygger åt sig.«

»Fyren eller Lyktan står på den västra höjden av Kullaudden att lysa om nätterna till de sjöfarandes tjänst«, skriver Linné. Fyren hade byggts med en

fast mur »till en rundel av 15 alnars höjd, att elden ovanpå måtte desto bättre och längre lysa«. Den eldades med stenkol.

Vid stranden ser Linné en grotta med nästan lodräta väggar som går in i berget. Grottan kallas för silverpickare-hålet och sägs ha blivit uthuggen på den danska tiden för att bryta silver, dock utan resultat då det inte fanns någon silvermalm.

»Ifrån fyren synes Helsingör i söder, Hasle i väster och en obebyggd ö, Torre-ko, i norr.«

När Linné berättar om Kullagården blir han lyrisk: »Kullagård, ett enstakat rusthåll, låg nästan en halv kvart öster om fyren, vilken var omgiven i öster, söder och väster med de skallige, fjällika Kullbergen, inom vilka en vacker och

ren bokskog på alla sidor instängde åker och äng med gården, som låg öppen på norra sidan åt havet och täcktes allenast av bokskogen. Såldedes var här en av de artigaste situationer, som upptän-kas kunde, och folkets beskedlighet svarade emot denna behageli-ga ort. Impatiens Noli Tangere [vildbalsamin/springkorn] växte här

mer i bokskogarna än på något annat ställe i Sverige.«

Fiskelägena Mölleläje och Arillsläje ligger på ömse sidor av Kullen, skriver Linné. »Möl-leläje ligger söder om Kullen invid Krapparp, och består av 40 rökar.«

När Linné besöker Arild lyftar han blicken mot norr: »Torreko, en ö, ligger mitt för halländska gränsen, kallas även Hallands Värö, vid vilken är på landet ett fiskläge. Denna ö har sitt namn av Thora, som Arrillsläje av Arill.

Vid båda kapellen offra de sjöfarande för god lycka.«

Folket i både Mölle och Arild fångar många olika slags fiskar, noterar Linné. Han menar att den nyfikne kan hitta något nytt varenda dag året runt, »ty utom de allmänne fiskar komma ofta sådana förbi strykande och fångas, som man eljest i hela sin livstid icke får se, så att denna ort kunde årligen skaffa Kongl. Vetenskapsakademien sällsamma fiskar, om desamma bevarades uti spiritus vini och uppsändes, med vilka akademien kunde pryda sina handlingar och upp-bygga naturalhistorien.«

Det märkliga inträffar att »Herr kap-ten von Kochen gav befallning i aftons, att en fisk av vardera slaget, som i natt fångades, skulle föras om morgonen till mig«. Detta ger Linné ett gott tillfälle att kommentera ett tjugotal fiskarter.

»Kullasillen är ibland all svensk sill räknad för den fetaste och bästa. Här hålles den medelmåttiga, som varken är rätt stor eller liten, att vara den förnäm-sta. På en fjärding av de medelmåttiga gå 4 à 5 valar. Var val är 80 sillar. Denna sillen kommer en månad efter midsom-maren och varar till efter Michaelis.«

Sillen som fångas mellan Vig och Kullen är så uppskattad, meddelar Lin-né, att den säljs över hela Götaland och »folket kommer hit från fjärran orter att avhämta henne«.

Vi är ju vana vid att alla som ger sig ut på sjön varnas för fjärsing, och likadant var det på Linnés tid: »Fiskarena voro

Fyrbåken Kullens fyr som den såg ut 1792–1843. Enligt en skiss av professor Odenkrants 1806.


oändeligen rädda för denna fisken och hanterade honom med den aktsamhet, som hade de haft en huggorm.« De påstod, noterar Linné, att inte bara rygg-fenan med sina fem taggar utan även taggarna på huvudet var mycket giftiga.

»Vi hade tillfälle att här tala med dem som av denna fisk oförvarandes blivit stuckne, då de upptagit näten, uti vilka densamma varit invecklad, och då vi påstodo, att taggarne endast måste skada såsom spetsige nålar och icke som giftige, försäkrade de heligt, att deras experience med ½ års pina övertygade dem, att styngen voro giftiga som orm-styng.«

Andra fiskar som man hade fångat den natten var bland annat ulka, vitling, slätvar, skrobba, gnoding, hå, ål och hav-spadda. Det fanns också kejsarhummer, krypkung, taska, sepia, borre, brännva-bel och asterias i nattens fångst.

Havspaddan, det vill säga marulken, förevisades av kapten von Kochen. »Denna var en ny fisk för vår svenska fauna. Han var tjock som en karl och 2 alnar lång, utan fjäll.«

Resan fortsatte sedan åt Ängelholm och Vegeholm, och redan den 16 juli var Linné på väg mot Kristianstad.

* * *

Efter denna genomläsning kunde jag utan dåligt samvete överlåta skriften till Myrorna. Kanske hittar någon boken och läser om Linnés resa med lika stor behållning som jag.

»Såldedes var här en av

de artigaste situationer,

som upptänkas kunde,

och folkets beskedlighet

svarade emot denna

behageliga ort.«

Linné om Kullagården

apler, äppelträdasterias, sjöstjärnaborre, sjöborre brännvabel, brännmanet celler-nötter, hasselnötterdäld, liten dalflår, flöte av bark

NÅGRA ORDFÖRKLARINGAR

Carl Linnæus Skånska resa år 1749; redigerad av Carl-Otto

von Sydow; illustrerad av Gunnar Brusewitz, Stockholm:

Wahlström & Widstrand 1959.

KonstkeramikerKERSTIN TILLBERG

UniktHandgjort & handmålat

Stengods

Garngränd 6, 263 77 Mölletel. 070-160 01 30

För nyheter och information, välkommen in på www.kerstintillberg.se

Öppet klockan 13–14 från långfredagen till och med annandagen

gnoding, knorrhanehavspadda, marulkhå, hajHågen, Håkullhänkor, störbandkejsarhummer, havskräftakrypkung, krabba

manserep, ett rep i vilket ett nät hänger i vattnetrökar, ung. hushållsepia, bläckfisk taska, krabbtaska taskegarn, ryssaTorreko, Hallands väderötännel, kantrep på ett nätVig, Viken


lan de gulputsade flyglarna till Krapperups herrgård. Blåsten tilltog allt mer och närmade sig stormstyrka. Mörka moln rusade snabbt över himlen och lämnade gluggar av blått, som tillät solen att kasta hastiga ljus-kaskader ner över gårdens branta, röda tegeltak, för att sedan låta sitt sökarljus svepa över Kullabergs run-da, delvis kala, delvis bokskogsklädda, siluett i norr.

Gården var vaken sedan länge. Mjölkepigorna hade redan avslutat sitt arbete och på stallgården stod inspektor Clas Hallman tillsammans med går-dens skytt. Deras hästar frustade i den starka vinden och ville helst vända bakdelen mot stormbyarna. Det klirrade i betslen, men ljudet överröstades nästan helt av den dånande vinden, som slet i trädens lövkronor och piskade upp havets dyningar till bränningar. Lju-det från havet kunde förnimmas som ett svagt muller på avstånd. Inspektorn och skytten satt båda upp. De var på väg till utsockne marker1, för att se till godsets ägor. Deras ärende var inte särskilt omfattande. De skulle vara tillbaka till eftermiddagen.

I ett av fönstren i södra flygeln syntes ett smalt, få-rat ansikte som iakttog inspektorn och skytten, då de red bort förbi den fyrlängade ladugårdens korsvirkes-längor och vidare österut. Det var godsherren själv, kaptenen, som stod med händerna på ryggen och, från ett fönster på andra våningen, uppmärksamt följde vad som skedde där nere på borggården och stallgården. Han fick ett plötsligt tacksamt drag kring ögonen, när han tänkte på sin inspektor. Hallman var en trogen tjänare. Det hade han alltid varit, under alla år. Men det var lite bekymmersamt med ladufogden.

Kaptenen hade precis fått besked att fogden låg sjuk i frossa och var oförmögen att arbeta. Dagens ar-bete på samtliga logar var emellertid igång. All som-marråg, som för ett par veckor sedan mejats och blivit inkörd, hade nu tröskats, och idag var det dags att mäta upp och lägga till förvaring. Det var en välsig-nelse att de var så långt komna. Skörden var påbörjad och allt hö var lyckligen bärgat, torkat och inkört, och väl var det, för nu hade det regnat av och till i några dagar och även denna augustimåndag skulle komma att bjuda på regn. Vid middagstid skulle ovädret dra in över Krapperup och Kullahalvön med piskande regn och sydliga vindbyar, som skulle ta i med full stormstyrka.

Snabba, tunga steg hördes skynda över stenlägg-ningen. Där kom trädgårdsmästaren med långa kliv tvärs över borggården. Han försvann in i flygeln mitt emot, förmodligen på väg till sin frökammare på an-dra våningen. I dörröppningen höll han på att stöta ihop med timmermannen, som också hade sin kam-mare i flygeln. Kaptenen kunde inte låta bli att le. Det var bråda dagar nu. Ärtorna i trädgården plockades av i torsdags, och i förrgår hade trädgårdsmästaren varit upptagen med att okulera både morellerna och körsbären. Timmermannen hade precis fått klart loftbrädorna till de nya husen, som höll på att byggas på godset och i lördags hade han lagt loft på det nya fiskarhuset på Mölle läge.

Kaptenen sträckte på sig och kastade en blick på sitt fickur. Idag var nog en lämplig dag att skriva brev. Han skulle skriva svar på brevet han hade fått från magister Borup för några dagar sedan, magister Nils Roland Borup, nybliven kyrkoherde i Brunnby för-samling. Det var nästan jämnt ett år sedan han hade

Wälborne herr Capitaine – en 1700-talskapten och hans brev

Caroline Ranby

D et var måndag morgon den 1 augusti 1757, en blå-sig sommarmorgon. Vinden kom svepande från öster in över vallgraven och virvlade runt mel-


kommit hit till socknen för första gången. Han hade gjort visit en eftermiddag på Krapperup tillsammans med sin hustru och svärmor, mindes kaptenen. De hade inte stannat länge, utan fortsatt vidare till Kul-lagården. Besöket hade de avlagt dagen efter det att de anlänt till prästgården, en söndag, en solig och fin sommardag. Det var förra sommaren det, den som-maren då han själv och hela godset varit upptagna med bygget av den nya vattenkvarnen uppe i berget. Det hade varit ett drygt och vanskligt arbete, men nu var allt klart och i morgon vän-tades möllaredrängen, Nils Hansson, till Krap-perup. Då var det dags att sluta kontrakt. Mot 50 daler silvermynt skulle han få arrende-ra Bärekulls kvarn från nästkommande Mikae-li.2 Om Gud så vill, lade kaptenen till i sina tan-kar.

Eftertänksamt gick han genom galleriet, som löpte utmed södra flygelns borggårdsfasad. Blicken löpte över raden av tavlor som hängde på norra och söd-ra väggen. Mellan de tre blyspröjsade fönstren mot borggården hängde kopparstick i bruna ramar. Även hela motstående vägg var fylld med kopparstick med allehanda motiv. Över dörren in till kammaren, som vette mot söder, hängde en färgrik målning som vi-sade Johannes predikan i öknen, och i taket svävade en uppstoppad sköldpadda. Kaptenen fortsatte ut genom dörren mot öster, genom en sängkammare och fram till spiraltrappan som ledde ner till första våningen. Trappan landade i drängkammaren, vars huggna stengolv kaptenen skyndade över. Han fort-satte ut i förstugan och öppnade dörren mot söder till de tre rum och kök, som utgjorde kaptenens bostad i borgen3.

Han gick genom matsalen. Brädgolvet knarrade under hans dröjande steg. Det var nytt och prydligt. Han kände sig nöjd med att han bytt ut det gamla mat-salsgolvet av huggen sten. Det golvet låg nu i stora huset, i det nya rummet intill stora trappan. Brädgol-

vet hade gjort matsalen mer ombonad. Järnsättugnen vid västra väggen stod kall och oeldad. Vinden tjöt i skorstenspipan. Molnen lämnade en kort stund plats för några bleka solstrålar, som lyste in på väggarnas sex ljusplåtar med försilvrade armar. Strålarna re-flekterades i plåtarnas spegelglas. En solkatt dansade på det stora ekbordet innan solen försvann i de mör-ka, olycksbådande molnen, som störtade fram över

himlen. Dörren in till det lil-

la förmaket stod öppen och kaptenen fortsatte dit. Han kastade en blick på förmakets porträtt, Karl XII i förgylld bly-ram, hans konung som orsakat honom 13 år i rysk fångenskap. Han försjönk några ögon-blick i tankar innan blicken vandrade vidare över de andra bilder-na, konung Fredrik och drottningen samt hans egen far och mor, Chris-

toffer och Anna, kommissarien respektive handels-mannadottern från Reval. Efter ett ögonblicks tve-kan, då han med allvarsamt rynkad panna betraktade pistolerna över ena dörren, den välputsade glansen i mässingsbeslagen, fortsatte han med en suck in i sängkammaren, där han slog sig ner i den gamla lä-derklädda karmstolen med de mjuknötta armstöden. Genom fönstrets blyglas och galler kunde han skymta trädgårdens kvarter på andra sidan vallgraven, i vars vatten karusserna4 simmade. Lavendeln stod i blom. Han kunde nästan förnimma dess doft.

Han såg sig omkring i rummet, såg på sängen med de gröna gardinernas draperade veck, krönta av träs-niderier, bokhyllans universallexikon med dess 34 folianter och alla de mindre böckerna, ekskåpet och brädskåpet med porslinschokladkopparna, borden och de fyra karmstolarna med säten av blåvita och gula sammansydda snören, det fyrkantiga nattbordet med bordsklockan och det stora klädskåpet med sin dörr. En stund satt han stilla och såg på rummets mål-ningar, ett vintermotiv och ett trolovningspar, båda med svarta ramar. De gjorde sig bra mot väggarna,

Uppgifter om författaren, källor och fotnoter, se sidan 15

Petter Gotthard von Kochen, Karolinen på Krapperup


som var klädda med blårgarnstapeter5 och målade med limfärg och vattenfärg. Han var belåten med att han beslutat att flytta tavlorna. De hängde mycket bättre här i sängkammaren, än på sina gamla platser över förmakets dörrar.

Stormvindarna tilltog allt mer. Det gnällde och knarrade i det gamla huset. En vindil drog in vid fönstret och fick den tunna, genomskinliga blårgarns-gardinen med dess kappa att virvla till. Hushållerskan skramlade i köket intill. Det lät som en kopparbunke föll ner mot tegelstensgolvet. Spisen skulle eldas så att middagen kunde lagas, och det började dåna i skor-stenen när elden tog fart. På bordet vid sidan om kap-tenen låg hans tobaksdosa i silver och bredvid den ett vitt papper med snirklig stil och stora, omsorgsfullt utformade begynnelsebokstäver.

Han lyfte upp pappret. Det var dags att ta itu med det nu, brevet från magister Borup. Kaptenen böjde sig framåt och började läsa: Wälborne herr Capitaine af Kongl Majts Gardie Riddaren af Kongl Swärds- orden och Herre till Krapperup Gunstige Herre.

En välformulerad början, men vad var det sedan han skrev, magistern? Han var orolig för sin försörjning: Såsom jag genom den stora Gudens försyn blifwit Pastor här i Brunnby församling och ej mindre än salig herr Prosten Eric Sinius har ett tämmeligen drygt hushåll, i det den stora Guden wälsignat mig med många barn. Jo, jo. Kaptenen nickade för sig själv. Prästerna var minsann rikt välsignade. Något annat kunde man inte säga. Hans eget öde var ett annat. Men han hade sina syskonbarn. De var också en välsignelse. Han rynkade hastigt ögonbrynen och handen for upp mot huvudet. Tänk att ärret från Pol-tava fortfarande kunde kännas av ibland. Han fortsat-te läsa. Magister Borup hade tydligen fått kännedom om sina företrädares förmåner, att de fått tre sillar av varje val6 som fiskarna på Arild och Mölle fångade, och att byfogdarna brukade ta hand om sillen tills den avhämtades av prästgårdens bud.

Nu önskade magistern detsamma: Så är ock nu min ödmjuka anhållan för mig och min Kära hus-tru derest hon skulle mig öferlefwa få niuta samma föreskrifna förmåhn. Just det ja. Kaptenen sträckte på sig med viss möda. Lederna kändes lite stela. Han ögnade hastigt igenom brevets sista rad: Brunnby d 21 Julÿ 1757 ödmiuke tjenare Nils Borup.

Det var nog en rimlig begäran han kom med, ma-gistern. Han tycktes ju vara en klok och nitisk man, rektor vid Malmö skola som han hade varit. Genast han kom till Brunnby hade han också försökt bringa ordning i den oreda som salig magister Klerck lämnat efter sig, på grund av sin svåra sjukdom. Borup hade också lovat att ta itu med den förfallande disciplinen i församlingen, även om han trodde det kunde bli svårt vid hans tilltagande år. Måtte han lyckas i det arbetet. Det var en synnerligen viktig syssla. Kaptenen reste sig med brevet i handen. Magistern skulle inte bli be-sviken, men svaret fick bli med några förbehåll.

* * *Det var kväll när kaptenen, Petter Gotthard von

Kochen, till slut fattade pennan och skrev det han tänkt hela dagen. Andra ting hade kommit emellan. Regnet hade avtagit och stormen bedarrat. Det var stilla. Fönstret stod öppet så att koltrastens sång nåd-de in. En sval fläkt drog med sig doften av vått gräs. Petter Gotthards penna raspade svagt mot pappret:

I anseende till föreskrefna omständigheter, och så wÿda detta intet drages till någon Rättighet i fram tÿden, samt så länge de wanlige Wecko Predÿck-ningarna hålles på bägge fiskeläÿe tillåta Magistern och kyrckioherden ährewÿrdige och höglärde herr Niclas Roland Borup uti sin som pastor wid brunn-by försambling, och sin kiära frus tÿds, därest hon sin kiära man skullo öfverlefwa och så länge hon sitter änka wed Brunbÿ Pastorat, att niuta alla de förmåner tillgodo som afledne herr Magister Klerck af mina fiskare på laÿen af den så kallade YteSillen niutis och at Byfogdarna nu som till förende tillåtes taga Sillen emoth och derföre giöra fullkombliges Reda, så at den af wählbemelte herr Magistern och Kÿrckioherdens folk kan afhemtas.

Krapperup den 1sta Augusti Anno 1757 P G von Kochen.

* * *Det brev som kaptenen besvarade denna augustidag 1757, finns ännu kvar på Krapperups borg. Det 250 år gamla brevets papper är fortfarande vitt och prydligt, knappt ens naggat i kanterna. Det är dubbelvikt och fyllt med snirklande stil. På baksidan finns kaptenens svar. Stilen är lätt att känna igen från andra handling-ar från hans tid, lutande, välskriven, lättläst.


Caroline Ranbys text på föregående sidor är ett utdrag ur hennes bidrag till boken Ur Krapperups historia, sidan 24–38. Den boken ingår i en serie som började ges ut 1994, se förteckningen nedan över de böcker som har publicerats hittills. Så här beskrivs serien av utgivaren:

HISTORIA KRING KRAPPERUP är en serie böcker om Krapperup, dess ekonomiska och kulturhistoriska ut-veckling från den medeltida sätesgården fram till våra dagar och om de människor som levt och verkat här, men också lokal historia insatt i ett större samman-hang. Serien utkommer inte kronologiskt, utan forskare med olika inriktning har valt ur det rika materialet från skilda utgångspunkter. Intitiativtagare var framlidne friherre Ulf Stiernstedt, ledamot av Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen sedan dess begynnelse och kraf-ten bakom den kulturella utvecklingen av Krapperup i vår tid.

• Samtliga böcker i serien kan köpas från Krapperup, www.krapperup.se. De kan också beställas via bokhan-

deln, Adlibris eller Bokus.

Petter Gotthard von Kochen – karolinen på Krapperup av Peter Ullgren 2012.

Godsherrskapen och kyrkan – Krapperups relationer till Brunnby kyrka ca 1748–1900 av Peter Ullgren 2009.

Ur Krapperups historia – människor och minnen, Peter Ullgren (red.) 2007.

Krapperup och skifteslandskapet – laga skifte och agrar bebyggelseomvandling i Brunnby socken, Skåne 1830–1870 av Caroline Ranby 2005.

Krapperup mellan renässans och skiftesreformer – volym 1; borgen och byarna 1550–1850 av Caroline Ranby 2003.

Krapperup mellan renässans och skiftesreformer – volym 2; gårdarna och gatehusen; katalog med byggnadshistorisk byggnadsbeskrivning av Caroline Ranby 2003.

Krapperup och det feodala landskapet – borgen, bygden och den medeltida bebyggelseutvecklingen i en nordvästsvensk socken av Peter Carelli 2003.

Maria Sofia De la Gardie – kvinna i stormaktstiden av Gun Björkman 1994.

noter

1. Utsockne marker var de ägor på ett gods som låg utan-för den socken (församling) där huvudgården, i detta fall Krapperup, låg. Krapperup ägde betydande marker utanför den egna socknen, vilket således var det utsockne godset. Olika skatteregler gällde för insockne och utsockne ägor. Begreppet skall således inte förväxlas med vår tids ord utsock-nes, vilket snarast har motsatt betydelse. Utsocknes marker betyder snarast de marker som ägs av dem som bor utanför den socken man själv bebor.

2. Mikaelidagen den 29 september var fram till 1833 laga flyttningsdag för anställda. Dessa hade då ofta en frivecka, var-för marknader vanligen förlades till denna tid.

3. Krapperups huvudbyggnad har av tradition kallats borg i stället för slott eller herrgård. Borgen består av en huvudlänga, »stora huset«, samt två flyglar.

4. Karussa är ett annat namn på fisken ruda. Karusser släpptes förr ofta i dammar för att hålla vattnet rent. Odling av karusser förekom från senmedeltid och framåt.

5. Blår har betydelsen grovt linne och blårgarn eller blångarn är garn spunnet av blånor, dvs. ett kortfibrigt material som gav ett grovt linnetyg.

6. Val är en gammal antalsenhet som användes för sill och strömming. 1 val = 20 kast = 80 eller 81 st.

Bilden på sidan 13 Johan Henrik Scheffels porträtt av Petter Gotthard von Kochen 1728 och Anders Rålambs akvarell av Krapperup, cirka 1790. Collage utfört av Bengt Serenander.

caroline ranby är filosofie magister i etnologi, antikvarie och författare. Hon har publicerat flera böcker och artiklar om Kullabygden och Krapperup, se litteraturförteckningen härintill. Som byggnads-antikvarie arbetar hon med bland annat kyrkor, traditionell bebyggelse och slottsmiljöer.

Kullabygdens hembygdsförening ger sedan 1928 ut en årsskrift. Kullabygd 2014 publiceras i maj, och där skriver Caroline om kvarnbygget i Vattenmöllan, byn några kilometer söder om Mölle. Även i den berättelsen låter Caroline läsarna komma Petter Gotthard von Kochen in på livet när han en morgon i maj 1758 besöker Vattenmöllan för att se hur bygget fortskrider.

...oOo...


Öresund mörkt och ogästvänligt, vågorna bryts i vinden, skummet yr.

Det viner runt husknuten, skenet från fy-rarna till inloppet i Höganäs hamn blinkar till då och då. Danmark skymtar långt där borta. Skånsk vinter så det förslår.

Klockan är strax efter tre på eftermidda-gen, temperaturen är 80 grader i bastun och

enligt loggen 8,1 grader i Sundet. Stämningen i bastun är gemytlig och samtalet böljar fram och tillbaka. Fotbollssnack blandas med tankar på eventuella höghus i hamnen. Någon reser sig då och då, går ut för ett uppfriskande dopp i havet.

»Var finns den bästa bastun i Skåne?«, fråg-ar en av männen. Utan att svara direkt säger en annan: »Jag har varit på kallbadhuset i Helsingborg och Råå«. En tredje fyller i att han förra veckan var i Båstad och testade bastun vid Kallis.

En bastu i hamnen – kanske något för Mölle Av Gert Svensson

En grå, regntung onsdag sitter ett gäng medelålders gubbar uppflugna på de översta lavarna i Kvickbadets bastu. Utan-för det väldiga panoramafönstret ligger

Foto Eva Karlsson


Efter en stund enas man om att bastun i Högnäs är den bästa bastun längs kus-ten – kanske rent av i hela Skåne. Den är ny och fräsch. För den som vill veta mer om den finns det mycket informa-tion på nätet, se kvickbadhuset.se.

Materialet i bastun är ljust. Brygg- däcket utanför är ordentligt tilltaget. Vattnet är djupt direkt nedanför stegen, och på kvällarna är det väl upplyst. Det är väldigt fint och mycket inbjudande.

Då och då under vinterhalvåret åker jag till bastun för att njuta av värmen och doppa mig i det iskalla vattnet.

Lika viktigt är det att lyssna på snacket i bastun – och att sticka in en fråga eller kommentar om det skulle bli en lucka. Efter några gånger har jag börjat lära känna de andra; flertalet verkar vara riktiga stammisar. Det blir många roliga, intressanta samtal – inte minst om livet i Höganäs.

Pröva själva. Tiderna för sambastu, liksom för damer respektive herrar, finns på hemsidan. Väl på plats är det bara att lägga två tjugor i en bössa på väggen för att göra sig oskyldig.

Ta gärna med en plastflaska för vatten och helst också ett par badskor för att inte halka på badstegen.

Finns förutsättningarna för en bastu i Mölle? Jag vet inte, men vore det inte värt att ta reda på hur stort intresset är.

Mina egna erfarenheter som seglare säger mig att båtfolket skulle sätta värde på att kunna basta sommartid, och jag tror att fler Möllebor än jag skulle uppskatta en bastu, särskilt under vintern.

Naturligtvis kan det inte bli tal om en så stor och förträfflig anläggning som i Höganäs, utan mer åt det hållet som bastun i Lerhamn – se artikeln på nästa sida.

Jag tänker mig en bastu med måttliga dimensioner och den skulle exempel-vis kunna placeras i hamnen, längst ut på den så kallade utfyllnaden, alltså planen där båtar ställs upp på hösten.

Det kanske skulle gå att inreda en bastu med omklädningsrum i två frig-gebodar. Så dyrt borde det inte bli.

Efter att ha suttit i bastun vill nog

de flesta svalka av sig. Det bästa vore om det gick att ordna så man kunde ta sig ned till vattnet.

Jag inser att det kanske skulle bli ett alltför stort ingrepp i strandkanten, men i så fall kunde man kanske tänka sig att pumpa upp havsvatten till en dusch i anslutning till omklädnings-rummet.

Om det finns flera än jag som tror på ett bastubygge i Mölle, kan ni väl höra av er. Kontakta mig eller Mölle-kuriren, så ser vi hur stort intresset är.

Det finns säkert massor av frågor som behöver stötas och blötas – men visst vore det roligt att kunna göra det här tillsammans.

KONTAKTAGert Svensson

[email protected] 042-34 70 42, 070-212 85 68

Möllekuriren [email protected]

Gert Svensson föreslår att en bastu i Mölle placeras i ham-nen, längst ut på utfyllnaden. »Tänk vad härligt att sitta i bastun och kunna se ut mot Kullaberg och havet.«

Foto

Chr

iste

r W

alle

ntin

Läs om bastun i Lerhamn på

nästa sida


D en som är på väg att bada i Lerhamn går förbi en liten röd

byggnad på höger hand. Där håller byns bastuförening till. Anna Andersson har varit med från början.

– Den som kom med idén var Torben Brattström, vår ordförande, men även Filip Jakobsson var mycket engagerad, och han var inte gammal då, inte tjugo ens, berättar Anna.

– Många hakade på, och vi hyrde en bastu på hjul från Arild för att kunna provbada. Väldigt skönt, tyckte alla, och intresset ökade.

Initiativtagarna fick ihop ett trettiotal personer som var villiga att gå in i föreningen med 1 500 kronor var, och förberedelserna för ett bygge kunde börja.

– Vi tog kontakt med byföreningen som äger ham-nen. Vi måste också kontakta

kommunen för bygglov och även länsstyrelsen, efter-som hamnen ligger inom ett naturskyddat område. Och så gick vi runt och pratade med alla omkringboende. Överallt fick vi ja.

Föreningen bildades och köpte ett hus i byggsats från Norrland. Det var egentligen tre små byggnader som kunde kombineras till en.

– Vi satte upp alltihop själva och snickrade mycket av inredningen. Allt var klart 2006 och bastubadandet satte igång. Vi var så glada för vår bastu, säger Anna.

– Men så kom den stora stormen 2011. Det var såna enorma krafter i gång att bastun rycktes upp och spola-des iväg.

– Som tur var hade vi en ordentlig försäkring som täckte alla kostnader för åter-uppbyggnaden.

Av Christer Wallentin

Trettio bybor gick ihop

Byggde en egen bastu

– Den här gången var vi extra noga med att grunden skulle bli stabil. Vi tycker att den nya bastun till och med blev lite bättre än den gamla. Den är snyggare invändigt också med fina paneler.

Annas man Peter är specialist på hur man säkrar last till sjöss, och på hans inrådan har den nya byggnaden fått flera extra säkerhetsanordningar.

– För det första har vi en jättegrov kätting som för-ankrar huset i muren bakom. Det finns också järnöglor på framsidan som man kan fästa spännband i när en storm närmar sig.

– Dessutom har vi gjort en golvlucka i vart och ett av de tre rummen som vi kan öppna och därigenom förhindra att bastun flyter iväg. Så nu står den nog där den står, åtmins-tone klarade bastun sig under stormen Sven.

Varannan lördagskväll är det allmänt bastubad, och då kommer ett tiotal personer.

– Vi turas om att vara badvärdar och ansvara för att sätta fyr i kaminen och få bastun varm inför badet. Värdarna svarar också för städningen. Det är lite bökigt med vedeldningen, men när vi väl sitter i bastun i lågornas sken skulle vi inte vilja byta ut vår vedkamin mot ett elaggre-gat för alla lingon i Småland, säger Anna.

Först är det damernas tur att basta mellan klockan 17 och 18 och sedan herrarnas under den följande timmen.

I övrigt är det fritt fram för medlemmarna att boka sig; alla kan få en egen nyckel.

De flesta sitter i bastun ett tag och svalkar sedan av sig i havet; det är inte så långt till den närmaste badbryggan. Många tar både två och tre vändor mellan värmen inne i bastun och det avkylande vattnet i Öresund.

– Antalet medlemmar är ungefär detsamma sedan starten. Många är med och stödjer föreningen, men det är en mindre del som badar bastu regelbundet, säger Anna. Det är ungefär lika många kvinnor som män.

Årsavgiften i föreningen är 150 kronor per medlem, och det räcker till ved och under-håll, och för att ekonomin ska vara i balans.

– På höstkanten lånar vi ruffen härintill och har en sillafest efter badet, och på våren brukar vi samlas och titta på den legendariska danska filmen SS Martha. Då kommer många, och det brukar vara mycket trevligt.

– Intresset för föreningen och bastun har hållit i sig under årens lopp. Vi ser ingen avmattning.

– Det är fint att ha bastun så nära, och varje gång jag badar tänker jag:

Vad härligt det är!

Anna Andersson har varit med från början. Hon är sekreterare i bastuföreningen.

Bild Anna Andersson


Camilla KehlmeierFlorist

Storgatan 67A HöganäsTelefon och fax 042-33 12 85


ANNONSGRUPPEN BEHÖVER

FÖRSTÄRKNING

Tycker du tidningen är bra och vill bidra till att vi ska kunna fortsätta att ge ut tjocka nummer? Vill du i så fall hjälpa till och skaffa annonser?

Det handlar om en måttlig arbetsinsats fyra gånger om året inför färdigställandet av respektive nummer. Det finns en grupp som arbetar med det, och den behöver förstärkas med en eller två personer.

Hör av dig till styrelsen eller någon i redaktionen, så berättar vi mer.


Under många år försökte dåva-rande kapellsyföreningen att få en minneslund vid kapellet, men det visade sig omöjligt.

Motivet var att kapellet tillhör Brunnby församling, där det finns en kyrkogård. I Mölle däremot finns det ingen vigd jord.

När det sista ordet var sagt i frågan om minneslund dök en ny idé upp. Vore det möjligt att anlägga en meditationsplats i stället? Efter en del planering började man att skissera på en sådan.

– Platsen skulle bestå av en bänk där man kan sitta i lugn och ro, och framför bänken borde det vara en vacker sten och en lykta där man kan tända ett ljus, säger Aina Svensson.

Grundplåten till meditationsplatsen kom från en anonym givare som skänkte 10 000 kronor, och därefter kom bidrag från föreningar och privatpersoner i Mölle, och snart var finansieringen klar. En lämplig sten hittades bakom brand-stationen. Den gjordes fin, och kyrkoher-de Mikael Hoff valde några ord av Bo Setterlind som inskription.

– Lyktan designades och tillverkades av Lindskog i Mörarp, berättar Aina. Först hade vi en del problem med att ljusen som sattes i lyktan blåstes ut, men efter några justeringar fungerade det fint.

Bänken är en tidlös gjutjärnskon-struktion, och den skänktes av Maria Svensson, Ainas och Sonnys dotter. Intill meditationsplatsen planterades idegra-nar som gav en avskild miljö. Fram till lyktan blev det en mjukt böjd grusgång.

I lyktan kan man ställa in och tända värmeljus. Under en genomsnittlig vecka är det en hel del ljus som har tänts, vilket kan avläsas på antalet utbrända alumini-umformar som måste rensas bort.

– Vi har varit inne på att det skul-le finnas en låda med värmeljus intill lyktan där besökare kunde lägga en peng och tända ett ljus. Men vi hittade inget snyggt sätt att göra det på. Dessutom blev vi avrådda av några med erfarenhet. Idén föll alltså, säger Aina.

– Jag vill passa på att tala om att Lindskog var noga med att ingenting annat än värmeljus ska användas i den. Annars kunde han inte lova att den skul-le fungera på sikt.

Låt mig avslutningsvis komma med en egen synpunkt. Den som sitter på bän-ken och vilar en stund vill ha avskildhet, men jag tror att det kanske inte skulle skada med lite mer utsikt. Från infarten till kapellet kan man inte se medita-

tionsplatsen och det skulle nog locka fler besökare om den var mer synlig.

Men jag vet att Aina inte håller med mig. Hon tycker att det är viktigt att besökarna upplever platsen som väl skyddad.

En plats för en stilla stundAina Svensson, kapellföreningens grand old lady, berättar om bakgrunden till att det finns en meditationsplats – och inte en minneslund – utanför kapellet.

Av Bengt Nilsson

Foto Christer W

allentin

Ta bussen till fyren

I sommar kan man åka buss till fyren från stationshuset. Turerna startar den 1 maj och körs ända till mitten av augusti.

Kommunen anslår extra pengar så att resorna blir gratis för alla som åker med. Man planerar också för en tillfällig par-keringsplats på den obebyggda triangeln framför Vita Byn. Förhopp-ningsvis ställer folk bilen där och tar bussen upp på berget, klart miljövänli-gare än att åka bil hela vägen.

Bussen är efterlängtad inte minst av golfklubbens juniorer. De kommer att kunna ta sig till golfbanan utan att behöva skjuts.


Backa in i ställetText Bengt Nilsson • Illustration Örjan Rinnert

En härlig känsla

att sätta sig i

bilen och glida

iväg utan att

vrida nacken ur

led.

full gas. Varje dag körde jag till kontoret och parke-rade tillsammans med de andra bilarna.

Där fanns en Ford Lincoln och en Mercury Grand Marquis och ytterligare några andra typiska ameri-kanare. En dag tog min arbetskollega Dwayne mig åt sidan och förklarade för mig att har man en så stor och vacker bil som en Crown Viktoria så parkerar man inte med bakdelen utåt.

– Se, sa han, alla andra bilar visar fronten mot kontoret. Vi backar in bilen då vi kommer till arbetet och visar fronten utåt. Tänk vad tråkigt att se en rad bakdelar på parkeringsplatsen.

– När vi sen ska hem, startar vi och glider iväg utan att riskera att backa över någon kollega. Detta är något som inte minst bankrånare känner till. Dom vet att det är viktigt att snabbt komma iväg efter väl förrättat värv utan att trassla in sig i en backning.

Jag rättade mig efter anvisningen och därefter kunde vi genom fönstret alltid beundra en skön rad

av brett grinande vrålåk på parkeringen. Den här vis-domen har jag burit med mig sedan dess, och varje gång som jag kommer hem till Mölle backar jag in bilen framför garaget och när jag sen ska iväg kan jag glida ut på gatan utan att köra över några grannar.

Hur jag vänder mig måste jag backa någon gång och det är mycket enklare och risk-friare att backa in på en tom biluppställningsplats än ut i en gata.

När jag promenerar i Mölle kan jag konstatera att det är väldigt få som har insett fördelen med att backa in på biluppställningsplatsen, det finns till och med bilägare som lämnar parkeringsplatsen tom och parkerar på gatan.

Jag skulle vilja propagera för att backa in på plats. Tänk vilken härlig känsla det är att sätta sig i bilen och glida iväg utan att vrida nacken ur led och tänk så mycket bättre huset ser ut men bilens front mot gatan i stället för bakdelen.

När jag under några år på 1980-talet bodde i Kanada hade jag en bil med V8-motor. Det var en Ford Crown Viktoria med en 5-liters härligt viskande motor och en automatlåda som hade en fantastisk kraft från kryp till



ett och annat att dela med mig av. Jag heter Olga, och jag bor på Norra Strandvägen.

Jag flyttade till Mölle för sju år sen. Det var inte första gången jag befann mig i västra Skåne. Innan jag kom till Mölle bodde jag fyra år på en gård utanför Kristianstad där jag kunde springa lös tillsammans med mamma och mormor. Mam-ma blev tyvärr påkörd och jag blev kvaddad av en bildåre som smet från platsen. Då fick jag åka ända till Helsingborgs Djursjukhus där veteri-närerna räddade livet på mig. Så jag hade ett bra intryck av den här delen av landet.

När matte och husse sålde sin gård var det bara att hänga med. Jag minns fortfarande den första promenaden på Strandvägen. Jag hade två pojkvalpar i släptåg, Palle och Pajas. Alla som träffade oss blev överförtjusta och gullade med valparna. Jag tyckte ju mest att dom var odrägliga pirajor som bets och busade. Matte påstod att det var tack vare valparna som hon lärde känna halva Mölle på ett par veckor.

Pajas fick sen åka till ett nytt hem i Blekinge. Palle blev Möllehund och är en baddare på golfbanan – om man får tro hans husse. Men Palle har berättat för mig att han egentligen helst skulle vilja sätta fart och plocka upp alla bollar. Hans husse är dock av en helt annan åsikt: På golfbanan måste man uppföra sig.

Vänliga mjuka Lady var en av våra första be-kantskaper i Mölle och hon hoppades att vi skulle bo permanent här. Sen dess träffar jag henne ofta på strandpromenaden.

Jag har haft flera valpkullar sen vi flyttade till Mölle. Några bor nuförtiden i Helsingborg och i Viken, dom andra är spridda över landet. Min dotter Rut är född här och väntar sin tredje kull valpar. När dom är födda kommer jag som van-ligt att hoppa in och hjälpa till att dia. Så är det att vara mormor, härligt tycker jag.

Matte funderar på att behålla en av valparna, en tik. Hon kämpar för att det ska bli tre genera-tioner som är födda här i Mölle. Hon har hört att det är först då man blir äkta Möllebo – och det kan väl inte bara gälla för människor.

Rut är fortfarande ung. Hon tycker inte alls om att bli parad med de fina hanar som matte väljer ut. Hon är ju förälskad i taxen Herman, och han skulle nog greja valpar också om han bara fick en chans. Rut och Herman har flera gånger planerat att smyga iväg till Skansarna.

Och funkar det inte med Herman finns det många alternativ. Ett är stilige Buster och ett an-nat Daimon, Mölles gladaste pojke. Storpudeln Kasper är vacker också. Och stora boxern som bor bredvid Kullaberg, kunde hon också tänka sig – fast honom har hon stor respekt för. Men matte står på sig. Posse från Göteborg är den rätte, tycker hon.

Jag är på min dotters sida. Jag hoppade själv över skaklarna en gång och hittade en tjusig bordercollie. Matte hoppades i det längsta att det inte skulle bli några valpar, men tji fick hon. Jag

Av Olga med lite hjälp av Karin Eriksson • Foto Christer Wallentin

I huvudet på en Möllehund

Hallå hallå! Jag är en svart labrador, ni har kanske sett mig någon gång, på promenad med min lika svarta dotter. Snart fyller jag tolv, vilket betyder att jag har mycket erfarenhet i bagaget och


födde nio välskapta, perfekta kärleks-valpar. Matte tyckte att de var små gangsters. Men de var lika lätta att sälja som alla andra.

Jag och Rut älskar att gå skogspro-menader och motionera matte och husse. Tänk så tråkigt om de skulle behöva sitta inomhus varje gång det regnade och stormade. Vi gör hemskt stor nytta vi hundar. Rena rama frisk-vården.

Ibland möter vi Gizmo och Morris. Dom är vi kompis med, fast dom är så små. Ibland möter vi Ida också som tycker att vi är det fulaste som finns. Vi tror att hon vill bita huvudet av oss. Men våra mattar och hussar tycker om varandra så dom får prata från var sin sida av vägen.

Ibland tycker jag att matte pratar för mycket med folk och då försöker jag se uttråkad ut — men det hjälper förstås inte ett dugg. Idas sambo, lilla Minni, tolererar oss och det är vi glada för.

Ibland får vi följa med på restau-rang. I Mölle är det hundvänligt. Vi får ligga under bordet på hamnkrogarna eller ute på däcket på Hotell Kullaberg. Alltid är det någon som spiller. Dess-utom får vi vatten, en service vi gillar. Vi brukar få följa med till Ransvik också. Där är det vackert, ska jag säga. Och ibland har vi fått lyssna på vacker musik.

En annan favoritplats för mig och Rut är fäladen. Här finns många härli-ga hunddofter och annat gott att rulla sig i tills matte rycker i kopplet.Vi ska

vara rädda om fågellivet på strandäng-arna tycker min matte.

Min näsa har blivit lite sämre med åren, men Rut har en nos som inte missar nånting. Matte ångrar att hon inte har tränat oss att hitta kantarel-ler. Själv är hon urdålig på det, men vi hittar ju allt som går att äta. Fast vi är inte lika vassa som Kummin. Han har en fantastisk nos. Dessutom har han förmågan att beskriva alla dofter så vi förstår i alla fall lite av vad han menar. Tydligen har Kummin lärt sig ett och annat av sin husse. Han sägs också ha en god nos, i alla fall för vin.

Det enda jag skulle önska i Mölle är en inhägnad rastgård där man kunde leka med kompisarna utan att störa någon. Jag är ju för gammal för lek, men jag tänker på mina barnbarn och andra valpar.

Förra året var det många av Mölle-hundarna som gick bort. Spiky, Jack och Disa finns inte mer, och det är konstigt. Men deras hussar går fortfa-

Vi ordnade en hundträff för att få foton av oss till artikeln. Rut kunde inte komma, hon ville inte lämna sina nyfödda valpar, men vi var åtta som samlades utanför mattes hus och gick till skansarna. Vi gjorde vårt bästa för att se vackra ut.

Det blev så trevligt att en husse föreslog att vi skulle ordna hundpromenad första onsdagen i månaden vid tio-tiden. För alla som vill gå med är det samling i hamnen, första gången den 2 april. Det var väl ett bra förslag!

Ibland tycker jag att matte pratar för mycket med folk och då försöker jag se uttråkad ut – men det hjälper förstås inte

ett dugg.


rande sina gamla rundor och har alltid godis i fickan — en synnerligen trevlig vana tycker vi.

Det har kommit några nya valpar som livar upp stämningen. Det är charmiga Nancy, Sally uppe vid Grand och färska valpen Felix som Maja ska uppfostra.

Vi tycker också att det är kul med våra nyinflyttade kompisar Skrållan och Ronja. Hoppas att dom ska trivas i byn.

En gång bjöd vi hem våra vänner Tilda och Champis på tjejmiddag. Deras mattar följde också med. Till vår stora besvikelse fick vi inte sitta med vid bordet, men efterfesten i köket var inte så pjåkig.

Vi älskar att diska. Matte säger att vi är miljövänliga. Här i huset är det min-sann inget matsvinn och silen i disk-maskinen är skinande blank. Matte är ju lite pjoskig, hon ställer tallrikarna i diskmaskinen efteråt. Men det är nog mest för syns skull.

Jag undrar ibland hur många hun-dar som bor i Mölle. Det känns som ungefär sjuttiofem. Det finns ju bortåt åttahundra människor här. Hälften av dom flyttar söderut när det blir vinter, och dom som bor flera månader utomlands har nog inte hund. Jag tror att många fler skulle vilja ha hund, men tror att vi gör dom för bundna. Så är det är ju inte. Det är ju vi som är bundna för det mesta!

Vi har en ständig diskussion med vår granne Schabba. Hennes husse envisas med att bo i Stockholm. Schabba och hennes matte vill flytta till Mölle. Snart blir det väl så att husse får välja: Schabba, matte och Mölle — eller Stockholm.

Men det ordnar sig nog så småning-om för Schabbas husse kan inte klara sig utan matte. Jag känner igen proble-met. Min husse var också svår att flytta på, men matte hade sina knep. Jag vet

Daimon är en Cotton Shih Tzu. Matte: Anneka Cewers.

Champis är en Schappendoes, en holländsk fårhund. Matte: Helena Hellström.

Herman är en strävhårig tax. Matte: Lillemor Eriksson.

Felix är en Shetland Sheepdog. Matte:Ingeborg Rehnström.

inte om det var maten som lockade (det hade funkat för mig i alla fall) eller något annat som jag inte begriper mig på, men till slut gav han i alla fall med sig och nu trivs han också här.

Snart är det vår. Då kommer stilige Skarpa som bor med sin husse borta vid berget. På våren kommer också en massa danska hundar på besök för att njuta av naturen. Jag förstår inte alltid vad dom säger, men det gör inte så mycket för det blir blir aldrig nån långvarig bekantskap.

Det sägs att hundägare lever längre. Dom får motion och frisk luft och dom har någon att bry sig om. Vi gör en otrolig nytta bara genom att finnas till och det känns ju skönt. Då kan man med gott samvete dra sig tillbaka till sin svit och sova några timmar innan hungern sätter in.

Tänk också vilken nytta vi gör mot eventuella inbrott, åtminstone rent teoretiskt. Lilla Nancy missade ju det vid inbrottet i sitt hus, men hon var ju så ung och hon älskar ju tydligen även tjuvar. Men hon lär sig väl med åren.

Vi får ligga i sängen. Matte har pratat med veterinären om det här, och han säger att han hittills aldrig har behövt behandla någon hund som blivit sjuk av det. Jag vet att matte tycker mycket bättre om att väckas av en blöt nos och en viftande svans än en ettrig väckarklocka, så det jobbet gör vi också.Vi hårar en del, så matte tror att vi kommer att bli nakenhundar, men det är ingen fara. Vi har massor av hår att ta av.

Husse säger att matte kan känna vad vi tänker, men det håller jag inte alls med om. Jag har prövat. Mat tänker jag. Eller godis. Då slår matte dövörat till och är riktigt dum. Hon tror att jag kan bli för tjock. Strunt-prat!

Förutom det har vi ett bra hundliv i Mölle.



Björn Sahlsten föddes i Mölle med ma-tintresse i generna. Hans yrkesliv och mycket av livet i övrigt har med mat att göra. Björns farmor och farfar hade en

bondgård i Nyhamnsläge som de kombinerade med ett slakteri. Björns far hette Åke, och han växte upp med slakteriet. En av hans uppgifter var att leverera kött till kunderna, bland annat

till Gyllenstiernas på Krapperup. Där fanns kokerskan Maja, och tycke uppstod. Det blev giftermål och det unga paret flyttade till Mölle för att börja tillverka och sälja charkuterier.

– Mor och far köpte huset som i dag är Provence. I ett uthus på gården startade de den första produktionen.

I stora huset bodde familjen, och där in-

Björn Sahlsten, ett äkta Mölle-fan:

»Jag kan inte tänka mig nåt bättre«Text Ingrid Sundlöf Eriksson

Foto Christer Wallentin


rymdes även butiken. Huset byggdes om 1957 till dess nuvarande form. Då hamnade tillverkningen i källaren.

– Så småningom blev det för trångt och då byggde vi ut det som är restau-rangdelen i dag, och dit upp flyttade vi verksamheten.

Fick se en annan världVar det självklart att Björn skulle jobba i charkuteriet?

– Nej från början var det inte det, för jag ville gå till sjöss. Men det tyckte inte mor och far. Jag hade redan börjat jobba i deras företag, men jag ville ut och se världen. Far var inte helt emot. Han skulle inte hindra mig, sa han, om jag kunde ordna ett jobb som styckare till sjöss.

– Och det kunde jag. Jag fick jobb på Svenska Amerikalinjens M/S Gripsholm, och far höll sitt löfte.

Jobbet som styckare på ett kryss-ningsfartyg är en ganska prestigefylld befattning för en 18-åring. Björn hade praktik från familjeföretaget, så helt

grön var han inte. Men han behövde kunna styrka att han hade erfarenhet.

– Man måste ha ett intyg för att bli anställd, och mor och far var ju jäviga. För att få intyget vidimerat gick jag till polisman Bruno Johansson, vi hade en egen polis i Mölle på den tiden. Han kunde intyga att jag var en skötsam ung man och att det stämde att jag jobbade med det som jag uppgav.

Det blev sex månader till sjöss för Björn. Han besökte New York, Västind-ien, Sydamerika, Medelhavet och Svarta Havet.

– Jag fick se en del av världen. När vi väl var på kryssningsdestinationerna gick många passagerare iland och åt. Då hade vi mindre att göra, så vi hann också se oss omkring. Det var en väldigt positiv upplevelse, jag fick praktisera engelskan på ett bra sätt.

– När vi gick med Gripsholm från Köpenhamn mot New York, och passe-rade Mölle, hördes kaptenen i högtalar-na: »Attention, attention! This is your captain speaking. We are just passing

one of the most beautiful places in the world.« Då reste sig håret i nacken. Han visste inget om mig, men det var en härlig känsla.

Körkort är viktigt för varje 18-åring, och Björn var inget undantag.

– Det var faktiskt så att jag körde upp samma dag som jag mönstrade på Gripsholm. Jag körde upp på förmidda-gen och sedan tog jag tåget till Göteborg. Jag fick inte köra bil förrän jag kom hem, ett halvår senare.

Hemma väntade inte bara bilkörning utan även flickan som jobbade på bilsko-lan. Birthe hette hon.

– Så träffades vi. Jag har nog värl-dens dyraste körkort, jag betalar för det ännu, säger Björn och skrattar.

Expansion lockadeNär Björn kom hem efter sejouren till havs återupptog han jobbet i familje-företaget. Det var ingen diskussion om annat.

– Det fanns ett önskemål från mina föräldrar att jag skulle hjälpa dom, så

JAN-ERIK PERSSON

– Björn är väldigt aktiv i bordtennisklubben. Han är en intensiv spelare, det märks att han går in för varenda boll. Det händer att han undslipper sig en svordom när han någon gång missar.

– Vi spelar i en liten egen serie och håller ordning på poängen. Där ligger han rätt bra till. Den som kommer sist när säsongen är slut får sitt namn på ett stort pingisracket. Men det här omvända vandringspriset har Björn aldrig fått.

AINA SVENSSON

– Jag kom hit som barnflicka till Björn-Åke 1947. Då var han 1½ år gammal. Jag kom-mer från Degeberga, samma ort som Maja Sahlsten. Jag bodde hos Sahlstens och skulle vara här över sommaren. Men det blev resten av mitt liv, skrattar Aina.

– Sahlstens var en öppen, trevlig familj. Det ljusa sinnelag som Björn-Åke har kommer från både Åke och Maja.

NÅGRA RÖSTER OM BJÖRN

CLAES PERSSON*

– Björn arbetar här som konsult ett par dagar i veckan. Han kan mycket om branschen och har ett stort matintresse. Han hjälper mig att utveckla nya produkter.

– Björn har lång erfarenhet och ser till helheten. Vi tänker i samma banor och brukar tillsammans hitta bra lösningar.

*Ägare till Per i Viken.


det kom naturligt. Vi började tänka på att expandera och såg att det fanns en potential i det. Jobbet blev roligare och roligare.

Björn och Birthe gifte sig 1968 och övertog rörelsen 1977. I mitten av 1970-talet hade charkuteributiken stängts; sedan dess låg fokus på produk-tion.

Fram till 1982 tillverkades alla Sahlstens charkuterier i Mölle. Däref-ter flyttade tillverkningen till Höganäs. Försäljning skedde via grossister. Från Stockholm i norr till Skåne i söder kunde människor köpa Sahlstens korvar, paste-jer och andra godsaker.

Varje år utser Höganäs kommun tillsammans med Företagarna Årets företagare, och 1989 fick Björn den utmärkelsen. I början av 1990-talet sålde Björn sitt företag.

Sahlstens blev MöllersNågra år därefter slogs Sahlstens ihop med Möllers och flyttade till nya, större lokaler i Ljungby. Produkterna säljs i dag under namnet Möllers.

Varumärket Sahlstens finns kvar på två varor. Det är lökkorv och blodkorv, som man närmast hittar i Boarp utanför Båstad. Björn tillstår att han blev lite förvånad när han upptäckte detta, och han berättar om sitt besök i butiken.

– Jag frågade: Har ni Sahlstens blod-korv? Och handlaren svarade: Ja, det är en klassiker. Den måste man ha!

Den positive, handlingskraftige Björn är en tillgång för varje förening. Fråga Mölle golfklubb, Mölle bordtennisklubb eller Möllemarmiterna.

– Ja, det har blivit många förening-ar av någon konstig anledning. Jag är intresserad, och då är det kul att kunna hjälpa till.

Björn gillar att spela bordtennis, det brukar bli minst en gång i veckan när han är hemma. Han berättar att han spelade pingis som ung.

– Mölle hade en framgångsrik bord-tennisklubb när jag växte upp. Klubben hade lag i den näst högsta divisionen i Skåneserien. Vi höll till i lokaler som Mölleberg, Kullahus och Örehus.

– Numera spelar vi i annexet. Totalt är det ett femtontal karlar som spelar i motionssyfte. Vi spelar dubbelmatcher och växlar medspelare så att alla får spela lika mycket. Det är både trevligt och bra för hälsan. Kjell Larsson är den äldste deltagaren. Fast han närmar sig 90 år slår han de flesta av oss.

Golf varje veckaBjörn är vice ordförande i golfklubben. Tidigare ledde han seniorkommittén under sju år, och ansvarade även för

golfvärdarna under en tid. Birthe och Björn spelar golf minst två gånger i veck-an, och gärna året om när inte snö och kyla sätter stopp.

Intresset för mat och matlagning går som en röd tråd genom Björns liv. Det är tydligt både hemma och i matlagnings-klubben Möllemarmiterna. Björn är en av femton herrar som träffas en gång i månaden och turas om att vara värd för middagen.

– Jag kom med på 1980-talet. Det är både trevligt och lärorikt. Jag tycker om att laga mat. När vi ska ha gäster brukar det vara jag som är i köket. Det är lite kul. Annars så hjälps vi åt, Birthe och jag.

Fotofokus Björn har varit intresserad av fotografe-ring under nästan hela livet. När han var i tio-års-åldern började han fotografera och framkallade själv sina bilder.

– Det höll jag på med ända in på 2000-talet. När den digitala tekniken slog igenom och systemkamerorna kom gick jag över till det. Man får ju snabbare resultat.

– Mitt barnbarn Alex fotograferar också, och det är jätteroligt. Han är djur-intresserad och har många fina bilder av olika djur.

Björn ställer samman bildspel på olika teman. Han visade nyligen ett bild-spel över Mölle-Kullen då SPF Kullaberg Mölle höll årsmöte.

Foto Björn Sahlsten Fotografering är en hobby som har följt med Björn sedan barnsben. En vacker kväll, som den här, försöker han alltid fånga med sin kamera.

ALEXANDER MANDERSSON, barnbarn:

– För tre år sedan ungefär blev jag intresserad av fotografering. Intresset väcktes bland annat av att morfar alltid fotograferar. Hans hobby blev även min hobby.

– Björn har tagit många härliga bilder på solned-gångar, landskap och porträtt.


Zwiebelwurst – så gottInsprängt bland Björns olika fritidsintressen finns ett kon-sultuppdrag. Björn hjälper till hos Per i Viken ett par dagar i veckan.

– Det var ganska många år efter att jag hade slutat då Claes Persson, som äger Per i Viken, ringde och frågade om jag kunde hjälpa honom. Det är snart två år sedan. Och det tycks behövas fortfarande, för jag är kvar. Det är jätte-trevligt!

Björn har bland annat hand om kalkylering och planering och ombyggnad av produktionslokaler. Även produktutveckling ligger på hans bord.

– Vi har precis lanserat en ny produkt, Zwiebelwurst. Den bygger på ett recept som jag fick tag på i Tyskland. Det påminner om råbiff, fast med fläskkött. Det är mycket lök och andra kryddor i.

– Zwiebelwurst är en höj-dare med öl och en snaps till. Och den som vill kan mala på lite svartpeppar. Sitter som en smäck!

Visst har Mölle förändratsNär Björn ser tillbaka på för-ändringarna i Mölle under de senaste 50 åren konstaterar han att byn var döende under hela 1960-talet och halva 1970-talet.

– När mina kamrater skulle börja jobba fanns det inga jobb i Mölle eller i närheten. Folk flyttade iväg i större och större omfattning. Framför allt vintertid var Mölle riktigt dött.

– Om man stod i ham-nen och tittade upp mot backarna var det helt mörkt där uppe på översta hyllan. Då fanns varken Bella Vista

eller huset på Trappstigen. Det var en trist syn. Men så kom Gylleröd, och det gjorde jättemycket.

Björn filosoferar över Mölles åldersstruktur, och menar att fastighetspriserna gör det svårt för ungdomar att skaffa hus här. Till det kommer att det är tidskrä-vande och dyrt att köra till och från arbetet.

– Då jag var barn fanns det en skola i byn. Nu ska barnen åka buss eller bli skjutsade. Det gör det ju inte enklare för unga familjer.

– Det syns på de objekt som är till salu i Mölle. Förr hann man inte knäppa med fingrarna innan ett hus var sålt. I dag är det inte så enkelt. Flera hus har varit till salu länge. Så visst har Mölle förändrats, men tack vare våra hotell finns det fortfa-rande lite drag till byn.

Lätt att svaraPå frågan varför Björn har bott kvar i Mölle i hela sitt liv svarar han utan ett ögon-blicks tvekan:

– Det är så enkelt, jag kan inte tänka mig något annat. Speciellt för vår åldersgrupp finns allting vi behöver här. Det finns en underbar natur i skogen, fina promenadstråk och underbara bad. Vi har golfbanan och det finns hotell med restauranger, så vi kan gå ut och äta om vi vill.

– Det kan inte bli mycket bättre. En stor glädje är det absolut också att vår dotter bor här med sin familj.

Bruksgatan 29Höganäs • 042-33 07 10

Härlig vår!Välkommen till min butik nära Sundstorget. Jag har massor av vackra kläder i sköna färger från UNO med flera. Du kanske även hittar något i din smak i min Second hand-avdelning.

Anne Minsaas


En mångsidig bild av Kullabygden

hovsman är Michael Persson som bor i Höganäs och arbetar på Samhällsbyggnadsförvalt-ningen med samordning av geografisk information.

Naturen och fotografering är hans stora fritidsintres-sen. Bilderna på den aktuella utställningen är utvalda bland tusentals bilder. Variationen är stor. En del bilder ger närmast ett grafiskt intryck, till exempel

av stenar vid stranden. Andra är närstudier av Kullabergs flora; makrofotografering är en av Michaels specialiteter.

Vi var några från redaktionen som besökte utställningen, och vi hade ett självpåtaget uppdrag: att välja ut en av utställningens 24 bilder för att publicera den i Möllekuriren.

Valet föll på det foto som ni ser här ovan. Ingen av oss hade sett en så vacker, och tydlig, bild av en klockgroda. Så beslutet var lätt.

Så här berättar Michael om fotograferingen:

– Bilden är från en ljum-men kväll i mitten av maj i fjol. Klockgrodorna spelade för fullt och skapade en härlig ljudkuliss tillsammans med näktergal och tofsvipor.

– Grodan var fullt upptagen med sitt spelande och verkade inte bry sig om att jag kröp fram med kameran med armbågar-na i leran. På kameran satt ett makroobjektiv. Kvällssolens sista strålar gav ett varmt, fint ljus.

N aturum uppe vid fyren har en fin fotoutställning fram till den 4 maj. Upp-

Klockgroda på fäladen 2013 Foto Michael Persson, Kullafotografen. Bilden ingår i Naturums

utställning Kullabygdens fantastiska natur.

Av Christer Wallentin


B ombina bombina – en av Mölles många rariteter. Klockgrodan ansågs som utdöd i Sverige efter

1960, då den sista naturligt förekom-mande klockgrodan hördes spela på Mölle fälad.

Men under 1970-talet gjordes några illegala utsättningar av klockgrodor på fäladen. Dessa klockgrodor härstam-made troligen från Centraleuropa. Och senare har Naturvårdsverket sett till att utsättningen fortsätter på de gamla kän-da områdena i Skåne för att trygga arten.

Klockgrodan är cirka 5 centimeter lång och till formen mycket lik en padda med sin kraftiga och platta kropp. Den ser klumpig ut och ovansidan är täckt av vårtor.

Färgerna varierar mellan brunt, grått och grönt på ryggen med mörka fläckar. Ögonen sitter högt på huvudet vilket un-derlättar livet i vattnet. Grodan ses ofta ligga med endast ögonen ovan vatteny-tan. Pupillerna är hjärtformade

Undersidan är slät och starka färger i vitt, orangerött, gult eller svartblått. Den starka färgen är en varningssignal; klockgrodan kan ge ifrån sig en giftig vätska om den känner sig hotad. Vätskan produceras i körtlar på bakbenen. Den är vitaktig och luktar svagt. På människor kan vätskan ge upphov till kittlingar i näsan.

När grodan känner sig hotad försöker den först söka skydd i vattnet. Om det inte går antar den en speciell skrämselställ-ning som gör den starka varningsfärgen på buken synlig. Klockgrodan viker upp benen på ryggen, höjer huvudet och håller sedan denna ställning tills fienden förstått att grodan är giftig. Det finns till

klockgrodor

naturreservat

N 2000 – habitatdirektivet

N 2000 – fågeldirektivet

Källa: Rapport från Länsstyrelsen i

Skåne

och med exempel från djur-parker där klockgroda levt sida vid sida med både snok och huggorm.

Arten lever i grunda och ganska klara vatten, omgivna av sparsamt betade ängsmarker. Vattendragen ska vara rika på vegetation. Grodan är nattaktiv och lever nästan uteslutande i vattnet. Den söker sig bara mot land för jakt och vinterbostad.

Anledningen till att klock-grodan heter som den gör har med dess läte att göra. Det påminner om avlägsna kyrkklockor och låter bång … bång … bång; upprepningarna kommer med ungefär en sekunds mellanrum. Man kan också jämföra ljudet med när man blåser luft över mynningen på en flaska. Flera grodor tillsammans åstad-kommer ett mäktigt och fylligt ljud.

Mölles grodor har vunnit VM för klock-grodor två gånger. Det kunde ha blivit en tredje gång, men oturligt nog gav grodorna inte ifrån sig ett enda bång under den timme som tävlingen höll på. Arrangörerna förklarade fallissemang-et med att de tävlande inte hade gillat vädret. I stället kunde det lettländska grodlaget hemföra segern.

Klockgrodorna finns numera på tre platser i Skåne. I Baldringe finns över 7 500 vuxna grodor, i Mölle cirka 200 och vid Simrishamn omkring 150.

I Mölle är det största problemet för klockgrodorna bristen på permanenta lekvatten. Flera vattensamlingar ligger nära havet och kan bli saltpåverkade vid en framtida havsnivåhöjning. De flesta

Åtgärder som föreslås vid Mölle

1. restaurering av märgelgrav

2. restaurering av märgelgrav alt. nytt vatten

3. nytt vatten

4. nytt vatten

vatten i området riskerar att torka ut regnfattiga somrar, vilket kan resultera i utebliven reproduktion.

Experterna har räknat ut att det skul-le behövas cirka 500 vuxna hannar för att arten ska överleva på lång sikt, alltså mycket mer än i dag. Länsstyrelsen har därför gjort en plan för att anlägga nya vattensamlingar på fäladen, se ovan.

Man kan alltså hoppas att klockgro-dorna kommer att finnas kvar – och delta i kommande mästerskap.

Hotade världsmästare på fäladen

Projekt ska rädda klockgrodornaAv Birgitta Hansson

Jag har fått underlag till den här artikeln

från Naturvårdsverket och Nordens Ark.


sedan dess. Jag träffade Kjell strax efter att vi själva hade flyttat in på samma gata, många år senare.

Vi fick genast bra kontakt som grannar, och så småningom också som kombattanter i annexets fredagspingis. Att Kjell hade varit polis i Höganäs, visste jag från början. Det var något som många berättade. Men jag ville veta vad jobbet innebar när han började patrullera i slutet av 1940-ta-let och hur det förändrades under decennierna därefter.

Jag sjunker ned i soffan i vardagsrummet och Kjell svarar vänligt på mina frågor – med en glimt i ögat.

– Jag växte upp i Ryd i Småland, men kom till Ängelholm när jag skulle göra lumpen på F10. Där fick jag tips av en kompis om att det fanns

Polis i Höganäs

Patrullering till fots var det vanligaText och foto Christer Wallentin

en tjänst ledig hos Polisen i Höganäs. Den sökte jag och en vårdag 1945 började jag som extra konstapel där.

Kjell berättar att polisstationen på den tiden låg i ett litet lågt hus nära hamnen. Hela styrkan bestod av en handfull karlar med en landsfiskal som överordnad. Kjell beskriver stämningen som rätt familjär, men man sade inte du till chefen.

– Jobbet var självständigt och för det mesta ganska lugnt. Fotpatrullering var det normala, men när jag behövde bege mig utanför Höganäs tog jag cykel. Jag använde min egen cykel i tjäns-ten, och för det fick jag ett litet tillägg på lönen. I brådskande fall kunde vi åka taxi, och det dröjde ända till slutet av sextiotalet innan Höganäs fick en polisbil.

För det mesta handlade jobbet om sådant som att kolla att bilar och cyklar var rätt utrus-tade. Att cykla utan lyse på kvällen, eller skjutsa någon, gick till exempel inte för sig, utan krävde ett ingripande.

– Men så idylliskt var det inte alltid. Då och

G ylleröd byggdes 1974–75 och lockade många intresserade. Kjell Larsson var en av dem som flyttade dit, närmare bestämt till Garngränd 7, och där har han bott

Visst fanns det busar förr också, men dom var snällare än i dag, och inte så hatiska mot samhället.

Kjell Larsson lämnade för det mesta både batongen och pistolen på polisstationen. Han klarade sina uppgifter ändå.


då kom det en båt från Norrland med slig till Höganäsbolaget. Lossningen tog några dagar, och när sjömän-nen fick gå iland kunde det bli bråk. Det var ganska vanligt med fylla och slagsmål, så det fick jag vara beredd på. Såna kvällar hade jag batongen med mig, men det var sällan som jag behövde använda den.

– Emellanåt var jag med om otrev-liga saker. Det kunde vara lägenhets-bråk som vi fick avstyra eller fyllon som vi avvisiterade och släpade in i cellerna.

– Men det värsta var den gången när en bondgård utanför Viken brann. Jag var tvungen att skjuta grisar som hade blivit innebrända, men fortfaran-de levde. Det minnet kommer jag inte ifrån.

På 1960-talet arbetade sex, sju perso-ner hos Polisen i Höganäs. Dessutom hade Arild, Jonstorp, Mölle och Viken en egen polisman. Den samlade styr-kan var alltså ett tiotal man med upp-gift att upprätthålla lag och ordning i Kullabygden.

– Polisen i Mölle hette Bruno Johansson. Han började sin tjänst i

slutet av andra världskriget och hade blivit en institution. Från Höganäs lade vi oss sällan i vad han gjorde. Ett undantag var lördagarna när det kun-de bli stökigt på dansställena. Jag job-bade många såna kvällar med Bruno på Mölleberg och Turisthotellet.

– Bruno var go på nåt vis! Han gjorde mycket för utlänningar som hade kommit till Mölle; periodvis var det ju ganska många. Han hjälpte dom med intyg och ansökningar, att kom-ma rätt i kontakterna med svenska myndigheter. Bruno var bestämd av sig, men han hade en mänsklig sida.

Höganäspolisen hade en stabil perso-nalgrupp. Det hände att någon slutade för att utbilda sig vidare eller byta stationeringsort. Men Kjell stannade kvar.

– Jag var nöjd med det jag hade och strävade inte efter nåt annat. Med åren lärde jag känna många i klientelet, och det gav en viss trygghet. Vi visste var vi hade varann.

– På 1970-talet ändra-de jobbet karaktär i viss

mån. Att åka runt i bil med en kollega i stället för att patrullera ensam till fots var både säkrare och bekvämare. Med bilen kunde vi snabbt rycka ut till en plats där vi behövdes.

Kjell hängde undan uniformen och bytte till civila kläder 1990. Innan jag bryter upp från vårt samtal vill jag veta hur han ser på förändringen av brottsligheten.

– Visst fanns det busar förr också, men dom var snällare än i dag, och inte så hatiska mot samhället. Jag såg ju ofta under mina år vilken stor roll som spriten spelade när folk hamnade snett.

– Människor har blivit ondare. Nu-mera gör dom hemska saker även när dom är nyktra. Begäret efter pengar verkar styra det mesta.

Den första radiobilen fick Höganäspolisen i slutet av 1960-talet.

»Med bilen kunde vi snabbt rycka ut till en plats där vi behövdes«, berättar Kjell Larsson, till vänster. Här till-sammans med kollegan Nils-Gösta Lundgren.

Lycklig bland höns och jordgubbar

Anna Andersson har 3 000 höns och säljer ägg ända upp till Båstad. På sommaren hinner hon också med att

odla bär och grönsaker. Hon bor med sin familj på en släktgård i Bräcke och trivs med tillvaron.

Text och foto Gunilla Larsson

Möllekuriren 1 • 201436

Höns Affisch från folkskolan

cirka 1950

Jag ska besöka Anna på Bränneslyckevägen. Hen-nes ägg säljs i flera butiker och hon har en gårdsbutik där hon säljer både ägg, grönsaker och bär.

När jag har kört in på gården och fram till en liten kiosk med en jordgub-be på blir jag mött av Bojen. Det är en stor, snäll gårdshund som känner igen kundernas bilar på ljudet. Jag tillhör dem som köper mina ägg hos Anna, och är alltså igenkänd av Bojen.

Djuren är viktigaInledningsvis ber jag Anna att berätta lite om sig själv.

– Jag bor på en gård som har varit i släkten sedan början av 1800-talet. Jag övertog den efter min farbror Sven. Här bor jag tillsammans med min sambo Leif, vår son Truls och vår dotter Thea. Själv växte jag upp snett över vägen där mitt föräldrahem låg. Min far, Åke, odlade grönsaker och ”torgade” i Mölle. Mamma var lärare i Nyhamnsskolan.

Familjens katt, som kommer från Tassebo, stryker sig runt mina ben där jag sitter vid kaffebordet.

– Vi är väldigt förtjusta i djur, säger Anna. Vi har bara den här katten, men tre hundar och tre hästar. Jag har ett halvblod som jag rider så ofta jag kan. Jag har haft häst sedan jag var barn.

Gick lantbruksskolaAnna är ju uppväxt på en gård, så det kanske inte är så konstigt att hon har fortsatt i sin pappas fotspår. Men jag undrar ändå varför det blev ägg och grönsaker för henne också?

– Jag visste inte vad jag skulle göra efter att jag gått ut nian, så jag tog lite olika jobb. Ett av dem var på Ica Fyren i Mölle, men efter ett år började jag på lantbruksskola och lärde mig köra trak-tor och mjölka. Jag tog jobb som avbyta-re och 1983 arrenderade jag gården och året därpå köpte jag den. Fastigheten är på 40 tunnland och i början odlade jag bland annat grönsaker för min far.

– Jag hade suggor på gården som jag skötte vid sidan om mitt arbete på

Krapperup, där jag klippte gräs och gjor-de annat trädgårdsjobb. Under vintrarna reste jag mycket och besökte avlägsna delar i världen: Australien, Thailand, Malaysia med flera länder. Jag träffade Leif 1996, och när hans firma växte och barnen kom blev jag hemma.

Rusch efter jordgubbarAnna började att odla jordgubbar 2001 och efterfrågan ökade snabbt. Sen blev det potatis, och i dag odlar hon även rödbetor, lök och olika sorters bönor.

– Kunderna kan beställa vad dom vill ha, men med ett undantag: jordgubbar på midsommar. Då vill alla ha och det skulle vara orättvist om det kom någon, som inte brukar handla hos mig, och köpte 30 liter på en gång och de fasta kunderna blev utan.

– En midsommar kom den första kunden klockan kvart över fyra på morgonen för att vara säker på att få sina gubbar.

– Jag odlar på två tunnland. Jag går upp halv fem på sommaren och plockar och skördar. Jag följer min fars filosofi på sommaren. Han sa alltid att det man vill göra ska man göra före klockan sju, sen är det inte lönt.

Nytt stort hönshusSedan 2003 är hönsen och äggproduk-tionen en viktig del av Annas verksam-het. Framför allt efter 2010 då hon byggde det nya, stora hönshuset som har två avdelningar med plats för 1 500 höns i varje.

– Det blev mindre lönsamt att ha smågrisar, och när jag såg en annons om att suggor köpes bestämde jag mig för att sluta med grisar. Först var det skönt att inte ha en massa djur, men efter ett tag blev det tomt. Leifs familj hade haft höns och han övertalade mig att börja med ägg.

Värper ett ägg om dagenAnna berättar att hönsen är högprodu-cerande från att de är omkring 17 veckor gamla. Under cirka 40 veckor värper de på den nivån, men sedan saktar det av, och efter ytterligare ett antal veck-

or har de gjort sitt. Hönorna värper i genomsnitt ett ägg om dagen, och vid 26 veckors ålder har äggen rätt storlek och väger cirka 60 gram.

Med 3 000 hönor är det lätt att räkna ut att det blir en massa ägg varje dag som Anna ska ta hand om och leverera till sina kunder. Hon kör runt till butiker, restauranger och bagerier. Ja, hon far ända till Båstad för att lämna ägg till en kund.

Hönsen måste skötas varje dagArbetet med hönsen tar nästan tre timmar per dag. Äggen ska sorteras, genomlysas och packas. Det är ett jobb som Anna inte kan hoppa över någon dag, så semester får hon och hennes man ta i omgångar under vintern.

– Då reser jag och barnen bort och Leif får sköta hönsen. Det blir min semester.

Spettekakor ocksåPressen har rapporterat att Anna har börjat baka spettekakor. Så här förklarar hon det:

– Vi tycker mycket om spettekaka i vår familj, så jag hade funderat på det ett tag. Jag såg en annons på Blocket om en ugn som jag slog till på, och sedan köpte jag allt annat som behövdes. Äggen har jag ju tillgång till.

* * *

Under samtalet märker jag att Anna trivs med det hon gör. Hon säger att hon har ett liv med hög kvalitet. Men har hon då inga drömmar som hon ännu inte har uppfyllt, undrar jag.

– Jag vill bygga ett spa med swim-mingpool och bastu i min gamla loge så att vi kan koppla av tillsammans hela familjen. Den står till största delen ändå tom.

Jag känner mig belåten med att ha fått höra historien om Anna och äggen i Bräcke. Jag tar mitt flak med ägg och kör hem till Mölle. Spettekaka är ju gott, men nej, det ska jag inte baka.

Det får bli en sockerkaka i stället.

Möllekuriren 1 • 2014 37


S edan i höstas har vildsvinen hållit till nära Mölle. Man kunde tydligt se spåren av dem i

åkern vid gamla skolan, precis utanför byn.

De har även bökat runt på golfba-nan, vilket har inneburit mycket extra jobb. Sedan den 19 september till och med den 13 mars har personalen lagt ned 74 timmar på att återställa vad grisarna ställt till med.

Vildsvinen håller med förkärlek till där det är lite högre gräs i ruffarna. Banskötarna har reparerat skadorna ena dagen, och nästa dag har djuren varit där igen. De verkar tycka att det är ett härligt ställe för trynet.

När det var snö nu i januari och fe-bruari var vildsvinen borta från banan. Jaktlaget från Krapperup har försökt att få korn på dem, men de håller sig undan, berättar Fredrik Rosdahl, head green keeper i Mölle Golfklubb.

Av Gunilla Larsson

Vildsvinen går hårt åt golfbananGrisarna har gett banskötarna merarbete under det senaste halvåret. Den snabbt växande stammen innebär en belastning på många håll.

När flocken kom ut ur skogen upptäckte de fotografen. »Ledarsuggan gjorde front mot mig, och då försvann övriga djur i flocken, men ledarsuggan stod kvar. Hon lämnade inte platsen förrän övriga djur var i säkerhet«, berättar Lennart Gustavsson.

Foto Lennart Gustavsson

Fredrik Rosdahl i golfklubben vet hur många timmar det har tagit personalen

att städa upp efter vildsvinen.

Foto Christer W

allentin

Vildsvinen var utrotade på 1700-talet, men återinfördes i hägn på 1940-talet. Genom rymningar finns de nu åter i vilt tillstånd i landets södra och mellersta delar. Stam-men ökar snabbt och där det finns många svin är de en stor fara i trafiken.

Vildsvinen är skygga och vaksamma. De har ett bra luktsinne och kan känna lukten av en människa på nästan en kilometers håll när vinden ligger rätt. Deras

Texten i den här rutan är i stor utsträckning hämtad från Eriksbergs Vilt & Natur utanför Ronneby, se vidare www.eriksberg.nu.

hörsel är också mycket god. Så det är inte konstigt att de är svåra att jaga.

En stor galt kan väga upp till 250 kilo och den har vas-sa betar. Vildsvinen har god reaktionsförmåga och kan springa fort när det krävs; de accelererar snabbt till femtio kilometer i timmen.

En sugga kan få kultingar när som helst under året, men det vanligaste är att hon föder 5–10 kultingar under våren och försomma-

ren. Det händer ganska ofta att hon får flera kullar under året.

Vildsvinen äter det mesta: frukt, säd, larver, fågelägg, smådjur. De åstad-kommer skador i trädgårdar och på grödor som potatis.

Det enda sättet att hålla grisarna borta från odlad mark är att sätta upp ett lågt elstängsel.

På den positiva sidan finns att vildsvinen gör nytta som markberedare i skogen. De luckrar upp jorden genom sitt bökande efter rötter och ollon, vilket är bra för träden.

Skadade eller skrämda vildsvin kan vara aggressi-va, men för det mesta håller de sig i undan.

Ett vildsvin kan bli mellan 15 och 20 år gamla. Galtarna lever oftast en-samma, medan suggorna och ungdjuren går i flock.

Skygga och vaksamma med ett gott luktsinne Av Birgitta Hansson


Svar direkt från: Mikael Olofsson, inspektor på Krapperup

• Har ni också haft problem med vildsvin?

– Nej, faktiskt inte. Med några få undantag har dom lämnat våra jordar i fred.

– Fåglarna däremot gör stor skada. Svanar, gäss med flera arter kommer i väldiga mängder. Åkrarna bortåt vattenmöllan är exempel på deras invasion.

– Det vete som vi sådde i höstas har dom ätit upp. På vissa ställen blev det helt svart, ingenting var kvar.

– Vi blir tvungna att så om i vår med en annan gröda. Det blir merar-bete och extra kostnader.

CW


Text och foto Katja Löfkvist

De insatser som kommunen gör ska stärka

möjligheterna att leva ett självständigt och

värdigt liv. Hjälpen utgår från en bedömning

av vad den enskilda människan behöver.

Man får hjälp med det man inte klarar av

själv, och som inte kan tillgodoses på annat

sätt. Exempel på vad det kan gälla:

Hjälp i hemmet med till exempel städning

Förebyggande hälso- och friskvård

Särskilt boende, vårdboende

Omsorgsgaranti

Anhörigstöd

Träffpunkt

Trygghetslarm

Personlig omvårdnad

Social samvaro

Den som känner att det börjar bli dags att

få stöd i någon form från det allmänna ska

ta kontakt med kommunens biståndsenhet.

Mirela Arnautovic är biståndshandläggare

för Mölle. Hon träffas på telefon 042-33 77

98, säkrast under telefontiden på vardagar

klockan 08.30–09.30.

Den som har problem med att komma ihåg,

att planera och koncentrera sig kan kontakta

demenssjuksköterskan Annica Karlsson på

minnes- och äldremottagningen. Hon träffas

på telefon 042-33 77 12 och har samma

telefontid som Mirela.

Många äldre vill bo kvar hemma så länge

som möjligt, men om det ska gå kan kommu-

nen behöva rycka in. I Mölle finns det i dag

femton personer som behöver stöd av det

slaget, och för dem arbetar fem underskö-

terskor. De flesta får hjälp dagligen mellan

klockan 7 och 22. Undantagsvis kan man

även få någon som kommer på natten.

Avlastning är något som är mycket uppskat-

tat. Det innebär promenader, läsa tidning

eller böcker, dricka kaffe med mera.

Fixar-Malte är en uppskattad tillgång. Han

gör punktinsatser av typen att sätta upp gar-

diner, byta glödlampor eller hänga tavlor.

Det går att få fotvård i bostaden, och den

som använder den tjänsten betalar vanlig

avgift för behandlingen.

Det finns även fem privata vårdgivare i

kommunen för dem som föredrar detta.

VAD KOMMUNEN KAN GÖRA FÖR ÄLDRE

namn i tidningen, och det respek-terar jag. Men låt mig kalla henne för Lilly.– Trygghetslarmet, färdtjänsten och matdistributionen fungerar alldeles utmärkt, säger Lilly. Framför allt är jag väldigt tack-sam för mitt trygghetslarm. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till utan det. Några gånger har det varit kris och då blev larmet min räddning.

Lilly har också hjälp av en fem-tiofem-plusare. Han har ett eget företag och står till tjänst med bland annat trädgårdsskötsel.

Varje onsdag ringer Lilly in en beställning till Skutan, butiken i Brunnby. Dagen därpå levereras varorna.

– Det är verkligen bekvämt att slippa gå i affären och släpa på matkassar. Men jag saknar att själv kunna se varorna, att jämfö-ra olika varor och kunna känna på dom. Framför allt gäller det frukt och grönsaker.

Lillys man bor inte längre hemma, det gick inte att klara av. Han bor i stället på Ljung-haga, äldreboendet i Höganäs där personalen är van att hjälpa människor med en demenssjuk-dom.

– Jag åker och hälsar på Gösta varje söndag med färdtjänsten, berättar Lilly. Jag tycker att det verka fungera mycket bra för honom på Ljunghaga.

– Gösta säger att han trivs, och det känns bra för mig. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att inte klara av honom hemma. Men det är alltid lite sorgligt när jag ska gå ifrån honom när mitt besök är slut. Då är vi ledsna båda två.

Lillys syn har blivit mycket sämre på senare år. Hon kan inte längre läsa böcker, stilen är alldeles för liten.

– Talböckerna är min rädd-ning, säger Lilly. Då och då åker jag in till biblioteket för att låna nya. Jag kan inte läsa vad som står på fodralen, men antingen har jag med mig någon som hjäl-per mig att välja eller så frågar jag personalen.

– Datorn har jag också stor glädje av. Jag mejlar till vänner och bekanta. Och till barn och barnbarn skajpar jag, eftersom dom bor utomlands.

– Det är svårt att åldras, man har ju inte längre kvar så många av sina vänner, säger Lilly. Men jag har det trots allt bra och ska inte klaga.

Jag har talat med en Mölledam som är en bit över 90 och som får hjälp av hemtjänsten. Hon bad mig att inte sätta ut något

Framför allt

är jag väldigt

tacksam för

mitt trygg-

hetslarm

Femton äldre i Mölle får kommunens hjälp


LENA TYCKER ATT JOBBET för det allra mesta har varit väldigt positivt. Men en sak gillar hon inte:

– Det är inte bra att en gammal människa ska be-höva möta många olika personer från kommunen. Det kan vara så mycket som femton under samma vecka.

– Dom flesta är glada och vänliga när vi kommer. Ibland har jag fått ta till lite list och lock och pock. I regel har det mesta gått att lösa.

Längre tillbaka i tiden var det inte ovanligt att personal från hemtjänsten fick laga mat hos folk. Det förekommer inte längre, utan färdig mat körs ut. Man kan få matleverans veckans alla dagar. För huvudrätt och efterrätt är priset 70 kronor.

– En ständigt återkommande fråga förr var om jag kunde rensa sill. Det var en högt uppskattad färdighet, säger Lena.

Lena berättar att vårdtagarna ofta sade sådant som »Här kommer min ängel« när hon klev in. Eller »Nu kommer mina flickor« om de var två som kom.

– Då kände man sig välkommen. För mig har det varit givande att arbeta i hemvården. Många berättar gärna om hur det var förr i tiden, och det är både spän-nande och intressant, verkligen värt att ta vara på.

Lena Wellberg, efter mångårig hemtjänst:

»Dom flesta är glada och vänliga«

Helena Brandin är en av fem undersköterskor som arbetar för äldre Möllebor. Med sin lilla miljöbil tar hon sig smidigt och lätt från ett ställe till ett annat.

Lena Wellberg ser tillbaka på många år i arbetet med äldre i Höganäs kommun. Hon tycker om att lyssna när människor berättar om hur det var förr. Det är verkligen värt att ta vara på, säger hon.


D e första åren, i slutet av 1980-talet, som jag vistades i Mölle bodde vi granne med sjökaptensänkan Gerd Killman. Hon var en älskvärd person

som varje kväll efter vår långa bilresa från Solna bjöd på whisky eller sherry. Allt efter önskemål.

På det viset fick hon veta vad som sig tilldra-git hade i Stockholm med omnejd, hon var född där och hade en syster i Gnesta, och vi fick veta vad som hänt i Mölle sedan vi var där sist. Ibland berättade hon om sina upplevelser i något av de sydame-rikanska länder hon arbetat i.

Hon bodde i det gula charmiga tvåvå-ningshuset i backen på Södra Strandvägen. Hon älskade sitt hus och höll efter det noga så att hon slapp skämmas inför övriga Möllebor. Hon hade en trivsam trädgård därute och inne i huset massor av sina egna konstverk.

Skulle hon nu se sitt avskavda, förfallna och skamfilade hus skulle hon säkert vända sig i sin grav. Det var hennes son Tomas, hennes ögon-sten på jorden och sjöman liksom sin far och morfar, som skötte huset. När Tomas for förbi med sin båt ute på Sundet stod hon ofta med ett lakan och vinkade på badbryggan i Fågelviken.

En dag, en vacker vårdagskväll, när vi kom till Mölle var Gerd mot sin vana bekymrad, ordentligt bekymrad. Hon hade nämligen varit hos tandläkaren dagen innan, tagit bussen in till Höganäs en mil bort, och nu hade hon efter tandläkarbesöket fått ett konstigt ljud i tänder-

Leif Aspelin har varit nattchef, editionschef och ekonomi-

reporter på Svenska Dagbladet.

Text Leif Aspelin • Illustration Örjan Rinnert

Ett besynnerligt ljudna, berättade hon. Vi lyssnade, och verkligen – efter ett tag kom ett besynnerligt ljud som genljöd i hela huset. Och det verkade verkligen komma från tänderna.

Vi funderade länge på vad som hade hänt. Hade aldrig hört något liknande tidigare. Hon menade att hon skulle fara tillbaka till tanddok-torn och få det hela utrett. Vi lyckades hindra henne. Vi sade att det antagligen snart skulle

visa sig vad det var för oljud som tagit plats i hennes mun.

Så hördes det igen. Det besynnerliga ljudet. Som när en skrämd katt skriker, ungefär.

Förmorskade av sherry och whisky begav vi oss hem den korta biten över hennes obebyggda tomt mellan våra hus.

Vi diskuterade var lju-det kunde komma ifrån. Kunde inte riktigt förstå.

Men ett faktum var att det bara hördes i eller i närheten av hennes hus.

Det var ett märkligt ljud och vi funderade och funderade. Till slut förstod vi att vi inte kunde lösa gåtan den kvällen.

Nästa dag kom jag på vad det var för ljud. Vi gick genvägen som vanligt över till hennes hus. Vi förklarade att det alls inte var något fel på hennes tänder. Felet låg på ett helt annat plan, bokstavligt talat.

Vi förklarade felet. Det var brandvarnaren på övre våningen som var boven. När batteriet började vara på upphällningen gav varnaren ifrån sig ett tjut.

Hur var det? Hade inte batteriet hängt med lite väl länge? Trodde väl det. Mysteriet var löst och vi fick en whisky och sherry som tack för hjälpen.


Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 09–20

Sommaröppet 08–21

Claes Persson började att arbeta i föräldrarnas butik och charkfabrik i Viken. I dag ligger företaget vid Väsbyrondellen i Höganäs.

NÄRPRODUCERAT HOS OSSCharkvaror från Per i Viken

Annas ägg i Bräcke

Strandbadens honung

Zackows potatis

Kullamust

Vikentomater

Mölle Ale från Kullabrygg

Saluhallens bröd

Bjäre chips

David Ahlskog ansvarar för kontakten med Per i Viken. På samma vis är varje när-producent kopplad till en viss person på Skeppet.

– Vi som jobbar här får en nära kontakt med »våra« producenter.

– Vi för en ständig dialog. Det är kul för oss, men jag tror att det är bra för våra kunder också. Vi kan föra deras synpunkter och önskemål vidare.

NÄRPRODUCERAT FRÅN KULLABYGDENPer i Viken

Claes Persson har växt in i företaget. När fabriken flyttade till Höganäs 2001 var det bara tre anställda.

– Vi har haft bra år och ökat produk-tionen successivt. I dag är vi nästan tjugo personer här, men fortfarande är vi ett litet familjeföretag.

– Alla råvaror är äkta. Köttet till våra korvar köper vi helst lokalt, bland annat från Brunnby gård. Men när det inte räcker till levererar Scan. Vi vet att dom har bra djurhållning.

– Kassler är ett exempel på vår syn på bra mat. Vi använder förstklassigt kött och avstår från att pumpa upp varan med vatten och fosfater för att den ska se bättre ut eller bli större.

Bet

ald

anno

nspl

ats


CARL BERGKVIST föddes i Alvesta i Småland den 23 juni 1878. Han gick i lära hos sin far som var skomakare. Under några år var Carl skomakargesäll i Köpenhamn.

När han bodde i Köpenhamn tog han en dag turistbåten till Mölle. Här träffade han Anders Post på Södra Strandvägen som tyckte att Bergkvist skulle flytta hit, eftersom det inte fanns någon skomaka-re i byn. Sagt och gjort. Bergkvist bosatte sig i ett korsvirkeshus strax nedanför Turisthotellet. Där hade han även sin verkstad. Året var 1912.

Mölle municipalsamhälle köpte korsvirkeshuset för att riva det 1927. Priset kan vara svårt att förstå i dag: 100 kronor för huset och 2 kronor per kvadratmeter för tomten.

När stugan revs flyttade skomakare Bergkvist till Carl Nys hus, alltså det

Av Gunilla Larsson

Dikttävlingen avslutad

En skomakare kom till bynFlera hade skickat in rätt svar den här gången, vilket var

skomakare Bergkvist. Vi fick därför lotta fram vinnaren –

som blev Gunilla Knafve Söderstjärna. Grattis!

som kallades för Skäraton, men numera är vitt. Här hade han sin verkstad och affärslokal; innanför låg ett litet rum där han bodde nästan ända fram till sin död.

Det berättas många historier om Bergkvist. Här är två:

• Bergkvist åt gärna på Turisthotellet och till maten tog han ofta en snaps. Vad är det för skillnad mellan Kulla-bergsvägen och Bergkvist? Jo. Vägen går förbi Turisthotellet, men det gör aldrig Bergkvist.

• Häradshövdingen skulle hämta sina nypliggade skor, men Bergkvist hade glömt att laga skorna. Han fann sig dock snabbt och virade in ett par andra skor

i ett papper som han gav kunden. När häradshövdingen kom hem upptäckte han att det inte var hans skor och gick tillbaka till Bergkvist och påpekade att han fått fel skor med sig hem. Skomaka-ren ursäktade sig och lämnade över de rätta skorna som han hunnit laga under tiden.

Som underlag har jag haft material om

skomakare Bergkvist som fanns med i

Pykdonationens utställning 2012. Bilden

kommer också därifrån.

Köpmansgatan 13. Höganäs. Tel 042-34 01 97. Öppet måndag–fredag 10–18, lördag 10–15. Voulez Vous?

Mama mia, så mycket ny spännande litteratur våren har med sig– ABBA firar till exempel fyrtio sedan Brighton och man vill bara ropa; ge mig, ge mig, ge mig – och helst då bandets två jubileumsbiografier! Thank you for the music, alltså men livet består som bekant inte bara av skådespel. Man måste äta också. Skönt därför att kokboks-floden aldrig sinar och pallar man, kan man först odla maten själv! Hasta manana ’til we meet again annars – ring, ring!

Gimme! gimme! gimme!


INSÄNDARSIDORNA

UTBYGGNAD AV MÖLLE är en fråga som alltid är på tapeten. Byföreningens ar-betsgrupp om permanentboende i Mölle skrev i sin rapport från mars 2009: »Äldre som ser fram emot att kunna flytta till en liten, lättskött bostad, ska kunna göra det – utan att vara tvungna att flytta ifrån Mölle.«

Gruppen efterfrågade mindre, lättskötta bostäder – gärna radhuslä-genheter – och såg sig om i Mölle efter en lämplig plats att bygga på. Rappor-ten skickades till kommunen, men där arkiverades den tydligen utan att läsas; när kommunens planprogram för Mölle presenterades i juni 2012 var rapporten okänd i kommunhuset.

Var kan man bygga? Ett område som inte har diskuterats i det här sammanhanget är de så kallade Eksjöhus-tomterna som ligger på Kullabergsvägen bakom en bullervall, rakt emot kapellet.

Enligt Mölle 500 år av Hans-Otto Pyk låg det en bondgård, med beteckningen Mölle 2, på den här tomten. Byggnader-

na revs 1989 och fram till 2004 fanns det bara en liten undantagsstuga kvar. Hela området köptes av Eksjöhus 1990 som planerade att bygga nio fristående hus.

Det första huset kom på plats 2001, och därefter har ytterligare fyra byggts. De tomter som ligger närmast Kulla-bergsvägen har ännu inte bebyggts, och sedan några år finns de till försälj-ning. Enligt planen ska det byggas fyra fristående hus till en kostnad av cirka 3,5 miljoner kronor per hus. Försäljningen har gått trögt.

Bostadsrätter Det är alltså svårt att sälja de kvarvarande husen, medan erfaren-heten visar att det är ganska lätt att sälja bostadsrätter i Mölle. Min uppfattning är att tomterna kanske kan utnyttjas till mindre bostäder eller kanske till ett så kallat äldreboende.

På platsen kan man bygga en radhus-länga med fem, sex lägenheter. Kost-naden för varje lägenhet borde hamna på ungefär samma nivå som vad andra bostadsrätter i Mölle kostar.

Bygg bostadsrättslägenheter på de osålda Eksjöhus-tomterna

Bostäderna skulle få ett bra läge, det är nära till centrum med bussförbindelser och till promenadområden på berget och fäladen. Dessutom slipper man de be-svärliga backarna som Kullaberg bjuder på i en del av byn.

Eftersom tomterna ligger en bit från havet utan havsutsikt riskerar man inte att läget driver upp priset, och det kom-mer även i framtiden att vara överkom-liga priser.

Sätt igång Eksjöhus har tradition och stor kunskap att bygga hus, men tyvärr ingen erfarenhet av att starta bostads-rättsföreningar.

Jag har haft kontakt med företaget, och efter vad jag förstår är det inte främmande för att ta fram ett förslag på lägenheter inom ramen för gällande de-taljplan. Men det förutsätter att det finns ett intresse i Mölle av bostadsrättslägen-heter, och att en bostadsrättsförening har bildats som Eksjöhus kan samarbeta med.

Det som nu behövs är alltså att någon tar ett initiativ och sätter igång bildandet av en bostadsrättsförening.

Bengt Nilsson

Mölle Målarna

Vänd er med förtroende till oss med era uppdrag

KontaktaPer-Johan Holmbeck042-34 76 31070-334 74 94f.d. medlem i Målaremästarnas Riksförening

Våra tjänster – måleri• Traditionellt måleri av alla slag• Målning med äkta svensk linoljefärg• Målning med äldre teknik och dekorationsmåleri

Våra övriga tjänster• Fönsterrenovering• Algborttagning med hetvatten• Konsultverksamhet

Försäljning• Rostfria och varmgalvaniserade gångjärn till fönster och dörrar• Algtvättmedel• Linoljefärger


INSÄNDARSIDORNA

ÅRET INLEDDES MED EN nyhet som fick stor uppmärksamhet. Ägarna till caféet i Ransvik önskade en ändring i bygglo-vet som skulle ge dem möjlighet att så småningom få omvandla caféet till privatbostad.

Kommunens företrädare, Henrik Ranby, menade att det fanns ett stort allmänintresse för bygden att det även i fortsättningen skulle vara ett café i Ransvik. Ägarna tog senare tillbaka sin ansökan.

När vågorna har lagt sig lämnar fallet intressanta frågor efter sig. I en stor dagstidning som Helsingborgs Dagblad finns det tydligen inget utrymme att förmedla den bakgrund som behövs för att skapa ljus över ärendet.

När Ellen och Anders Kjellner tog över cafét för omkring tio år sedan var Ransviks Café inte alls ett lika populärt utflyktsmål som det är i dag. Stället var bristfälligt underhållet och caféverksam-heten var ordinär. Ellen och Anders för-värvade den friköpta fastigheten, alltså såväl mark som byggnad och rörelse.

De har sedan målmedvetet och ener-giskt rustat upp både byggnad, omgiv-ning och caférörelse. I sitt slag har det blivit något som är sällsynt. Alla besöka-re bjuds på omtanke. Det är inte bara att bakverk och smörgåsar är av hög klass, utan hela atmosfären andas tillmötesgå-ende. Sockerfritt, glutenfritt och andra önskemål tillgodoses alltid. Dynor och filtar finns till hands om det blir kyligt. Så är Ellens Café.

Det finns ingenting, juridiskt sett, som tvingar ägarna att fortsätta att driva ett café. Ellen och Anders är i sin fulla rätt att sluta arbeta när de vill.

De har rätt att låta huset stå tomt. Om de skulle vilja plocka ned byggnaden, skeppa iväg den, och uppföra den någon annanstans har de rätt till det också.

Kommunen vill att Ransvik finns kvar som byggnad och café, men det kan bara ses som ett önskemål. Kommunen har ingen rätt att kräva detta. Den omtanke som Ellen och Anders visar sina cafégäs-ter borde, enligt min mening, kommu-nen också visa Ransviks ägare.

Det är lätt att ta för givet att det alltid ska ligga ett café i Ransvik. Men låt oss inte ta något för givet, utan respektera och ha förståelse för båda sidorna.

Många med mig vill att Ellen och Anders ska fortsätta att driva sitt café på samma sätt som tidigare. Men ingenting är för evigt.

Tomas Svensson

Ellens Café i Ransvik – kommunen har ingen rätt att kräva fortsatt caférörelse

Möllekuriren har varit i kontakt med Henrik

Ranby, stadsantikvarie i Höganäs kommun.

Ägarna till Ransviks café har tagit tillbaka

sin ansökan om ändrat ändamål från café till

bostad. Därför har byggnadsnämnden inte

prövat något ärende. Kommunens allmänna in-

ställning är emellertid att området ska vara till

för det rörliga friluftslivet och naturupplevel-

ser. Kommunen arbetar med en ny detaljplan

för att säkerställa natur- och kulturmiljön på

Kullaberg.

Red.

MIN BARNDOMS SOMRAR var Vikens Havsbad. Där såg jag ut mot horisonten och mot berget som sträckte ut sig långt där borta. Vid klart väder såg man byn som klättrade upp på berget. Berget och byn låg där som ett löfte. Kullaberg och Mölle. Och jag längtade dit.

Nu bor jag här! Allt detta är nu mitt: berget, havet, husen, människorna. Nu längtar jag inte längre, nu är jag här.

Men när jag långa perioder är borta från Mölle väcks min längtan på nytt.

Då tar jag fram mina inre bilder. Jag går på fäladen längs havet, ned till hamnen, upp på berget, och jag stannar och pratar med alla jag känner.

Min längtan är viktig. Jag tycker om den.

Min längtan är viktig Christina Twengström

I STÄLLET FÖR SYFÖRENINGAR i stations-huset ordnar kapellföreningen numera utfärder och studiebesök. Den 23 januari var vi på en intressant och trevlig utfärd till den gamla skolan i Fjälastorp.

Det var som att dra tiden tillbaka, och uppleva sin gamla skoltiden. Skolan upphörde 1940 och är nu ett byggnads-minne. Det är Fjälastorp-Stubbarps byförening som har åstadkommit detta. Den har bevarats för framtiden och används av kommunens tredje-klassare i studiesyfte.

Stort tack till Ann-Sofie Hansson som guidade oss och höll förhör med oss, och till Britt-Marie Pettersson som bjöd på hembakade fastlagsbullar och gott kaffe.

Tacksam medlem och deltagareBirgit Holmbeck-Tufvesson

Den gamla skolan i Fjälastorp

Mölles pärlor Av Per Nauclér

Melodi: Vintergatan av Jules Sylvain

I Vintergatans myriad har Knafve sitt café

i Mölle hamn med Systrarna på piren strax brevé

Om Jules Sylvain hade levat nu hade han tagit med sin fru

och vandrat ner till hamnen längs med Gyllenstiernas allé

Men Mölles många pärlorfinns ej bara i vår hamn,

de finns ju också på en flaska med ett ursvenskt namn.

En litet glas O.P. Andersson lockar troligen alltid nån att skåla med sin fru och

hålla henne ömt i sin famn

»» Vi tar gärna emot insändare. Mejla till:

[email protected]

Till midsommar vill byföreningen sätta

ihop ett häfte med Mölle-snapsvisor. Så

fortsätt att skicka in era bidrag.


SVANSHALL │ svanshall.net

Den 31 maj │Vårfest klockan 10–14. Anmälan krävs. Vi grillar sill och korv; dessutom lotteri, lekar och under-hållning. Festen hålls i samband med tävlingen Kullamannen, det stora årliga terrängloppet. Löparna springer igenom Svanshall på sin väg mot Mölle.

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu

Den 5 april│Grod- och paddexkursion. Samling klockan 20 på p-platsen nordost om Gruvtorget i Höganäs.

Vecka 19│Naturvänliga veckan i Tivoli-parken i Höganäs.

Den 18 maj│Gökotta i Kristinelunds bäckravin. Samling klockan 06.30 på p-platsen vid Jollen i Viken.

Den 5 juni│Naturnatten. Samling klock-an 20 på strandplan i Utvälinge.

Den 15 juni│De vilda blommornas dag. Samling klockan 14 på p-platsen vid Margretebergs badplats.

SPF KULLABERG MÖLLE spf.se/kullabergmolle

Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna att delta i de aktiviteter som kvarstår för våren.

Den 16 april│Trädgård för oss 65+. Eva Robild berättar om trädgårdsglädje med mindre ansträngning och arbetsin-sats klockan 14 i stationshuset. Anmälan senast den 14 april.

Den 20 maj│Besök på Mathildas vingård i Arild klockan 15.00. Anmälan senast onsdagen den 14 maj.

Anmälan till de olika aktiviteterna:

• Britt Gudmundson, 042-34 79 04 [email protected]

KAPELLFÖRENINGEN Den 30 mars│Torsten Östergrens wienerensemble – Drömmarnas stad med Annika Fransson som sångsolist. Kapellet klockan 18, entréavgift 60 kronor.

Den 2 april│Sopplunch klockan 12 i stationshuset. Fotograf Bertil Hagberg berättar om Kullabygden från ovan.

Den 27 april│Simon Danell spelar piano med musik av Beethoven, Debussy och Liszt. Kapellet klockan 18, entréavgift 60 kronor.

Den 18 maj│Vårkonsert med Brunnby kyrkokör, Ad Libitum och barnkören. Kapellet klockan 18, ingen entréavgift.

Den 1 juni│Sånggruppen Vittra möter sommaren. Kapellet klockan 18, entréavgift 60 kronor.

Gudstjänster i Mölle kapellDen 15 april│Passionsandakt i kapellet klockan 19.

Den 20 april│Påskotta i kapellet klockan 8; trumpet från tornet klockan 07.30.

Den 11 maj│Mässa i kapellet klockan 15.

FÖRENINGSSIDAN

KULLABYGDENS ORNITOLOGISKA FÖRENING www.kof.nu

Den 10 april│Locka fler fåglar till din trädgård! Eva Stenvång Lindqvist ger tips och råd på Höganäs bibliotek klockan 19.

Den 14 april│Måndagsexkursion runt Höganäs. Fågelskådning i närområdet tillsammans med erfarna fågelskåda-re. Samling vid City Gross i Höganäs klockan 18.

Den 16 april│Vårvandring i Björkeröd. Samling i Björkeröd klockan 18.30.

Den 4 maj│Fågelskådningens Dag. Samling utanför Naturrum vid fyren klockan 9.

Den 26 maj│Måndagsexkursion runt Höganäs. Samling vid City Gross i Höganäs klockan 18.

Den 4 juni│Nattskärror, knortande mor-kullor och tjatiga taltrastar i skogarna runt Vegeholm. Samling på Lindab Arenas parkering i Ängelholm klockan 21.

Den 14 juni│Fjärilsexkursion uppe på Hallandsåsen. Samling klockan 9; avslu-tas senast 14. Lokal meddelas vid anmä-lan. Föranmälan senast den 10 juni.

Själaringning

»Efter the Döde skal ringas intet för nå-

gon widskepelse skull, utan at ther med

förkunna then Dödas afgång och vpväckia

Christelige Tanckar om Dödeligheten

hoos them som qvarlefwa.«

Så står det i 1686 års kyrkolag. Möj-

ligheten tilI själaringning efter dödsfall

har funnits länge i Brunnby. Nu ges

möjlighet till själaringning även i Mölle

kapell. Det påkallas genom kontakt med

pastorsexpeditionen i Brunnby och sker

under tio minuter klockan 10 närmast

följande arbetsdag.

Illustration Gunnar Brusewitz

Drömlandet

Storgatan 19 i HöganäsTelefon 042-33 24 80Måndag–fredag kl 10–18Lördagar kl 10–14

Ett hus proppfullt med härliga leksaker för alla åldrar

Jens Wittström, butikens ägare: »Här hittar kunderna mycket som inte finns någon annan stans.«

• En av butikerna i Sveriges ledande leksakskedja• 250 välfyllda kvadratmeter i två plan• Stort utbud av Trick-bikes

Stort utbud av Lego. Vi drar av

20 % på alla askar som kostar

349 kronor eller mer.

Documents

Möllekuriren 2014 nummer 1